Bet. 2001/02:LU9

Lagutskottets betänkande

2001/02:LU9

Faderskap, vårdnad och umgänge, m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet drygt 30

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år

2001 i olika frågor som gäller föräldrabalken.

Motionsyrkandena rör bl.a. faderskap, vårdnad,

umgänge och förfarandet i mål om vårdnad och

umgänge. Därutöver behandlas några motionsyrkanden

som aktualiserar olika frågeställningar med

anknytning till olovligt bortförda barn i

internationella förhållanden.

Med bifall till en motion och med delvis bifall

till en annan motion förordar utskottet ett

tillkännagivande som gäller vårdnaden om barn när

den ena föräldern gjort sig skyldig till grov

brottslighet mot den andra föräldern.

Övriga motionsyrkanden avstyrks med hänvisning

till tidigare ställningstaganden, pågående

beredningsarbete och den av regeringen aviserade

utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform.

Till betänkandet har fogats åtta reservationer och

två särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Fastställande av faderskap för ogifta

fäder

Riksdagen avslår motion 2001/02:L245.

2. Talerätt i mål om hävande av faderskap

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L233,

2001/02:L268 och 2001/02: L292.

Reservation 1 (m, kd, c, fp)

3. Automatisk gemensam vårdnad för ogifta

föräldrar

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L264

yrkande 5 och 2001/02: L331.

Reservation 2 (c)

4. Vårdnadens utövande

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L242

yrkande 3 och 2001/02:L264 yrkande 6.

Reservation 3 (c)

5. Upplysningar om barnet

Riksdagen avslår motion 2001/02:L242 yrkande 6.

6. Växelvis boende

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L242

yrkande 4 och 2001/02: L313.

7. Underhållsbidrag vid växelvis boende

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf388.

8. Hänsynen till barnets bästa

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L264

yrkande 2, 2001/02:L310 yrkande 1 och

2001/02:Ju393 yrkande 4.

Reservation 4 (v)

Reservation 5 (c)

9. Vårdnadsöverflyttning vid våld m.m. inom

familjen

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L201

och bifaller delvis motion 2001/02:L301.

10. Gemensam vårdnad mot ena förälderns

vilja

Riksdagen avslår motion 2001/02:L242 yrkande 1.

11. Umgängessabotage

Riksdagen avslår motion 2001/02:L266.

12. Talerätt i umgängesfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L215,

2001/02:L264 yrkande 4 och 2001/02:L341.

Reservation 6 (m, kd, c, fp)

13. Samarbetssamtal

Riksdagen avslår motion 2001/02:L242 yrkande 5.

14. Barns rätt att komma till tals

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L264

yrkande 3 och 2001/02:L310 yrkande 2.

Reservation 7 (c)

15. Utredningen i mål om vårdnad, boende

och umgänge

Riksdagen avslår motion 2001/02:L264 yrkande 7.

Reservation 8 (c)

16. Rättens sammansättning

Riksdagen avslår motion 2001/02:L242 yrkande 2.

17. Åtgärder för att undvika tvister

Riksdagen avslår motion 2001/02:L272.

18. Olovligt bortförda barn i

internationella förhållanden

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L267 och

2001/02:L336.

Stockholm den 17 januari 2002

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja

Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne

Carlström (s), Christel Anderberg (m), Karin

Jeppsson (s), Henrik S Järrel (m), Nikos

Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m), Marina

Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso

Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson

(m), Anders Berglöv (s), Ana Maria Narti (fp), Raimo

Pärssinen (s) och Agne Hansson (c).

Bakgrund

Rättsförhållandet mellan föräldrar och barn regleras

i föräldrabalken. Under de senaste decennierna har

denna lagstiftning genomgått betydande förändringar.

I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om

ändringar i bl.a. bestämmelserna om vårdnad och

umgänge (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17,

rskr. 131). Ett av syftena med lagändringarna var

att stärka barnens rättsliga ställning. Genom

lagändringarna blev det bl.a. möjligt för makar att

utan särskilt domstolsbeslut efter en skilsmässa

gemensamt utöva vårdnaden om sina barn. Vidare

förenklades förfarandet i de fall då ogifta

föräldrar som bor tillsammans med sina barn vill få

gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade

bestämmelserna slogs också fast att barnets

vårdnadshavare har ansvar för att barnets behov av

umgänge med den andre föräldern tillgodoses.

Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i

föräldrabalkens bestämmelser om verkställighet av

allmän domstols avgöranden om vårdnad och umgänge

(prop. 1982/83:165, bet. LU 41, rskr. 369).

Ändringarna innebar bl.a. att möjligheterna att

besluta om polishämtning av barn begränsades och att

länsrättens befogenhet att vägra verkställighet i

viss mån utökades. Vidare gavs allmän domstol

möjlighet att, i samband med avgörande om vårdnad

eller umgänge, i vissa fall förordna om

verkställighet.

Hösten 1990 beslutade riksdagen om ytterligare

ändringar av föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad

och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13, rskr. 53).

Ändringarna, som trädde i kraft den 1 mars 1991,

syftade särskilt till att underlätta en utveckling

mot att föräldrarna i större utsträckning skall ta

ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma

överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall

lösas. Ett viktigt inslag i reformen var en satsning

på s.k. samarbetssamtal, samtal där föräldrarna

under sakkunnig ledning försöker nå enighet i frågor

rörande vårdnad och umgänge. De nya reglerna innebar

att samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla

kommuner. Vidare innebar ändringarna att domstolen i

ett mål om vårdnad eller umgänge kan ta initiativ

till att samarbetssamtal kommer till stånd och

uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att

anordna samarbetssamtal. När det gäller ogifta

föräldrar innebar reformen att dessa skall kunna få

gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden

i samband med att faderskapet fastställs. En

uttrycklig bestämmelse infördes om att domstol, i de

fall gemensam vårdnad inte är aktuell, vid

bedömningen av vad som är bäst för barnet särskilt

skall fästa avseende vid barnets behov av en nära

och god kontakt med båda föräldrarna. I fråga om

umgänge innebar de nya reglerna att vårdnadshavaren

skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan

främja umgänget. En annan nyhet var att de

interimistiska besluten, i stället för att avse

vårdnaden, skall kunna ta sikte på vem barnet skall

bo tillsammans med.

År 1995 beslutade riksdagen att införa uttryckliga

bestämmelser i föräldrabalken om barnets rätt att

komma till tals i bl.a mål och ärenden om vårdnad

och umgänge samt i adoptionsärenden (prop.

1994/95:224, bet. 1995/96:LU2, rskr. 35). När en

domstol skall avgöra vad som är till barnets bästa

skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med

beaktande av barnets ålder och mognad. Reformen

innebar vidare att den som verkställer utredning i

sådana mål skall, om det inte är olämpligt, söka

klarlägga barnets inställning och redovisa den för

rätten. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari

1996.

Ytterligare steg i syfte att betona vikten av

samförståndslösningar och att underlätta för

föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt

komma överens om hur frågor som rör vårdnad om barn

m.m. skall lösas togs våren 1998 (prop. 1997/98:76,

bet. LU12, rskr. 229 och 230). Andra syften med de

då beslutade ändringarna i föräldrabalken var att

öka användningen av gemensam vårdnad, även i fall

där en av föräldrarna motsätter sig detta, och att

ytterligare understryka betydelsen av barnets vilja

i mål och ärenden om vårdnad och umgänge.

Lagändringarna, som trädde i kraft den 1 oktober

1998, benämns i det följande 1998 års

föräldrabalksreform.

Våren 1999 beslutade riksdagen, i enlighet med

utskottets förslag, i betänkande 1999/2000:LU15 ett

tillkännagivande om en utvärdering av 1998 års

föräldrabalksreform, såvitt avser gemensam vårdnad

mot en förälders vilja och barnets boende (rskr.

176).

Som ett led i förberedelserna inför utvärderingen

anordnade Regeringskansliet i juni 2001 en

utfrågning med företrädare för bl.a. myndigheter och

organisationer i syfte att inhämta kunskap om

konsekvenserna av reformen och få synpunkter på

vilka frågor som bör tas med i direktiven till

utredningen. Avsikten är att även vissa av de

lagändringar som beslutades år 1995 vad gäller

barnets rätt att komma till tals i vårdnads- och

umgängestvister också skall omfattas av den

aviserade utvärderingen. Enligt vad utskottet har

erfarit pågår för närvarande arbete inom

Regeringskansliet med siktet inställt på att

direktiv till utvärderingen skall beslutas under

våren 2002.

I september 1998 fick en särskild utredare i

uppdrag att biträda Justitiedepartementet i arbetet

med att överväga frågan om automatisk gemensam

vårdnad för ogifta föräldrar. Uppdraget redovisades

sommaren 1999 i departementspromemorian (Ds 1999:57)

Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar. I promemorian

föreslås ändringar i föräldrabalken som bl.a.

innebär att föräldrar som inte är gifta med varandra

när barnet föds skall få gemensam vårdnad när tre

månader har förflutit från det att faderskapet har

fastställts genom en bekräftelse som har godkänts av

socialnämnden, om ingen av föräldrarna inom denna

tid till socialnämnden anmäler att han eller hon

motsätter sig gemensam vårdnad. Om någon av

föräldrarna gör en sådan anmälan skall modern

fortsätta att vara ensam vårdnadshavare. En far som

har nekats del i vårdnaden skall enligt förslaget,

liksom i dag, kunna väcka talan om gemensam eller

ensam vårdnad vid domstol. Möjligheten att erhålla

gemensam vårdnad genom anmälan skall finnas kvar för

dem som vill få gemensam vårdnad snabbare.

Promemorian har remissbehandlats och bereds för

närvarande inom Regeringskansliet.

Utskottet övergår därmed till att under skilda

rubriker behandla de olika frågor som har

aktualiserats i motionerna.

2001/02

LU9

Utskottets överväganden

Faderskap

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav

på införande av

- enklare former för fastställande av

faderskap för ogifta fäder,

-

- utvidgade möjligheter för arvingar att

väcka talan om hävande av faderskap.

-Utskottet hänvisar till tidigare

ställningstaganden från riksdagens sida.

Jämför reservation nr 1 (m, kd, c, fp).

Fastställande av faderskap för ogifta fäder

Om modern är gift vid barnets födelse skall enligt 1

kap. 1 § föräldrabalken mannen i äktenskapet anses

som barnets far. Denna s.k. faderskapspresumtion

gäller även i den situationen att modern är änka och

barnet föds inom sådan tid efter mannens död att det

kan vara avlat dessförinnan. Om modern inte är gift

fastställs faderskapet enligt 1 kap. 3 §

föräldrabalken genom dom eller bekräftelse.

Bekräftelse av faderskap sker skriftligen och skall

bevittnas av två personer. Den skall även godkännas

av socialnämnden och av modern. Socialnämnden är

skyldig att utreda vem som är far till ett barn när

faderskapet inte följer direkt av

faderskapspresumtionen och får lämna sitt

godkännande endast om det kan antas att mannen är

far till barnet. Nämnden skall föra protokoll över

vad som förekommer vid utredningen av betydelse för

faderskapsfrågan. Protokollsformulär fastställs av

Socialstyrelsen.

När parterna i ett samboförhållande har sammanbott

under konceptionstiden och alltjämt sammanbor då

barnet föds används ett förenklat

utredningsförfarande enligt ett särskilt protokoll,

det s.k. S-protokollet. Om parterna i dessa

situationer är övertygade om att barnet är deras

gemensamma är parternas uppgifter som regel

tillräckliga för att utredaren skall kunna anta att

mannen är far till barnet. Detta förutsätter dock

att det inte har framkommit omständigheter som kan

sätta faderskapet i fråga. Har utredaren anledning

att känna sig osäker, måste en mer fullständig

utredning göras. Det s.k. MF-protokollet upprättas

om parterna inte sammanbor när faderskapet skall

bekräftas samt i de fall då faderskapet är

ifrågasatt och flera män kan komma i fråga som

barnets far.

År 2000 föddes 90 441 barn i Sverige. Av dessa

föddes 53 % i familjer där föräldrarna inte var

gifta med varandra. S-protokollet användes i omkring

90 % av dessa fall.

I motion L245 av Karin Pilsäter (fp) anförs att

dagens krav på faderskapsbekräftelse i de fall

föräldrarna är ogifta innebär att fadern tvingas att

genomgå en procedur som i bästa fall kan upplevas

som byråkratisk men som i många fall genomförs på

ett för båda föräldrarna kränkande sätt med

inträngande frågor om andra partner och krav på

redogörelser för tid och plats för barnets

tillblivelse. Bara det faktum att en man i ett

etablerat förhållande efter nio månaders väntan

skall behöva formellt erkänna faderskapet till ett

barn som han med automatik skulle anses vara far

till om han varit gift med modern upplevs, enligt

motionären, som kränkande. Motionären menar att det

nu är dags att införa en ordning som innebär att

föräldrarna på ett enkelt sätt redan på sjukhuset

eller i samband med de första kontakterna med

försäkringskassan gemensamt kan underteckna en

försäkran om föräldraskapet och att endast i de fall

osäkerhet råder bör ett utredningsförfarande ske. I

motionen begärs ett tillkännagivande som går ut på

att den nu beskrivna ordningen skall införas.

Enligt utskottets mening måste utgångspunkten för

reglerna om fastställande av faderskap, i likhet med

reglerna om vårdnad och umgänge, vara omtanken om

barnets bästa. Bestämmelserna får således inte

utformas på ett sådant sätt att barnets rätt på

något sätt riskerar att bli åsidosatt. Som utskottet

funnit då motsvarande motionsyrkanden avstyrkts

tidigare, ger den nuvarande ordningen betryggande

garantier för att det verkligen är den biologiske

fadern och inte någon annan som fastställs som far

till ett barn (se bl.a. bet. 1988/89:LU33,

1990/91:LU13 och 1992/93:LU22).

Utskottet finner med hänsyn till det nu sagda inte

skäl att i dag förorda något initiativ från

riksdagens sida. Motionsspörsmålet har emellertid

ett visst samband med frågan om automatisk gemensam

vårdnad för ogifta föräldrar och den framtida

utformningen av sambolagstiftningen, frågor som för

närvarande är föremål för beredningsarbete inom

Regeringskansliet med anledning av förslagen i dels

departementspromemorian (Ds 1999:57) Gemensam

vårdnad för ogifta föräldrar, dels

Samboendekommitténs betänkande (SOU 1999:104) Nya

samboregler. Skulle det inom ramen för detta arbete

eller i annat sammanhang framkomma skäl för förnyade

överväganden i saken, utgår utskottet från att

regeringen föranstaltar därom.

Med det anförda föreslår utskottet att motion L245

skall avslås.

Talerätt i mål om hävande av faderskap

I tre motioner tas frågan om arvingars talerätt i

mål om hävande av faderskap upp. Som en allmän

bakgrund till motionsspörsmålet vill utskottet först

upplysa om gällande rätt på området.

Faderskapspresumtionen kan brytas av domstol vid

vissa i 1 kap. 2 § föräldrabalken närmare angivna

fall. Ett sådant föreligger när det är utrett att

modern haft samlag med annan än maken under den tid

då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till

samtliga omständigheter är sannolikt att barnet

avlats av den andre. Ett annat fall är då en annan

man bekräftar faderskapet till barnet och mannen i

äktenskapet godkänner bekräftelsen.

Är modern ogift vid barnets födelse eller har en

faderskapspresumtion brutits skall faderskapet

fastställas genom bekräftelse eller dom. Bekräftelse

av faderskapet är en formbunden rättshandling, som

skall ske skriftligen och bevittnas av två personer.

Dessutom skall bekräftelsen godkännas av

socialnämnden och av modern. Enligt 1 kap. 4 §

föräldrabalken kan en faderskapsbekräftelse ske även

före barnets födelse.

Visar det sig senare att den som lämnat

bekräftelsen inte är far till barnet skall rätten

förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom.

En faderskapsdom förutsätter att det har utretts att

mannen haft samlag med barnets mor under tid då

barnet kan vara avlat samt att det med hänsyn till

samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har

avlats av honom. Enligt 2 kap. 1 § föräldrabalken är

socialnämnden skyldig att försöka utreda vem som är

far till ett barn när faderskapet inte följer direkt

av presumtionsregeln.

När det gäller upphävande av faderskapspresumtion

har enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken i vissa fall

mannens maka och arvingar rätt att väcka talan vid

domstol. Sådan rätt föreligger i de fall mannen

avlidit före barnets födelse eller om mannen

visserligen avlidit efter barnets födelse men inte

varaktigt sammanbott med barnet och inte heller

efter barnets födelse bekräftat att barnet är hans.

Rätt att väcka sådan talan föreligger däremot inte

om vid mannens död mer än ett år har förflutit från

det att talan, som grundats på att mannen är far

till barnet, väckts mot honom och han fått del därav

eller om mer än ett år har förflutit sedan anspråk

på samma grund framställts mot mannens dödsbo.

Bestämmelsen har motiverats med att övervägande skäl

talar för att mannens arvingar inte skall ha någon

rätt att väcka talan om hans faderskap till barnet

när han själv inte har vidtagit några åtgärder för

att få detta upphävt.

Sammanfattningsvis är alltså huvudregeln att

arvingarna till mannen inte har någon talerätt. De

undantagssituationer som är motiverade gäller

framför allt de fall då mannen över huvud taget

aldrig känt till barnets födelse (prop. 1975/76:170

s. 169).

I fråga om faderskapsbekräftelse finns inga

bestämmelser i lag om vem som äger föra talan om

ogiltigförklaring. Av rättsfallet NJA 1988 s. 525

följer emellertid att de bestämmelser om talerätt

för mannens arvingar, inklusive begränsningarna i

talerätten, som enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken

gäller vid upphävande av faderskapspresumtion skall

tillämpas analogivis vid ogiltigförklaring av en

faderskapsbekräftelse.

När faderskapet har fastställts genom en dom som

vunnit laga kraft skiljer sig situationen från

presumtions- och bekräftelsefallen så till vida att

faderskapsfrågan är definitivt avgjord. En

omprövning av domen kan därför i princip endast ske

om resning beviljas av antingen Högsta domstolen

eller hovrätt. Enligt 58 kap. 1 § rättegångsbalken

kan resning beviljas om nya omständigheter eller

bevis åberopas, vilka sannolikt skulle ha lett till

en annan utgång i målet. Några särskilda regler om

vem som är behörig att söka resning finns inte, men

uppenbart är att den som var part i målet också kan

vara resningssökande. I sammanhanget kan nämnas att

talan om fastställande av faderskap enligt 3 kap. 6

§ första stycket föräldrabalken kan föras av barnet

mot en avliden mans arvingar.

Enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.

vid utredning av faderskap (blodundersökningslagen)

kan en domstol i mål om faderskap förordna om

blodundersökning eller annan undersökning rörande

ärftliga egenskaper. Sedan ett faderskap har

fastställts genom bekräftelse eller genom dom som

har vunnit laga kraft, kan rätten enligt 1 a § denna

lag förordna om blodundersökning om det först efter

bekräftelsen eller domen har framkommit

omständigheter som ger anledning till antagande att

någon annan man än den som har fastställts vara far

har haft samlag med modern under tid då barnet kan

vara avlat. Förordnandet om blodundersökning kan

avse den som har fastställts vara far, modern,

barnet eller den andre mannen. Har faderskapet

fastställts genom bekräftelse, kan förordnande om

blodundersökning meddelas i mål om att bekräftelsen

saknar verkan mot den som har lämnat den. Ett sådant

förordnande kan begäras av någon av parterna i

målet. Har någon talan inte väckts om att

bekräftelsen saknar verkan, prövas frågan om

förordnande av blodundersökning enligt lagen

(1996:242) om domstolsärenden. Ett sådant

förordnande kan begäras av den som kan vara part i

ett mål om att bekräftelsen saknar verkan. Har

faderskapet fastställts genom dom som har vunnit

laga kraft, prövas frågan om förordnande av

blodundersökning enligt lagen om domstolsärenden.

Ett sådant förordnande kan begäras av någon av

parterna i det tidigare målet.

I samband med tillkomsten av 1 a §

blodundersökningslagen konstaterades att

blodundersökningsmetodiken under senare år har

utvecklats kraftigt. Möjligheten att genom

blodundersökning utesluta någon som felaktigt har

utpekats som far angavs vara mycket stor. Det var

tänkbart att en del fall där faderskapet grundats på

äldre och bristfällig metodik skulle bedömas

annorlunda om faderskapet prövades enligt de nya

metoderna. Enbart den omständigheten att vetenskapen

rörande blodundersökningar har gått framåt sedan

faderskapet fastställdes genom en tidigare dom

ansågs dock inte vara ett tillräckligt skäl för

resning (prop. 1982/83:8).

Mot denna bakgrund föreslogs att en domstol skall

kunna förordna om blodundersökning även när

faderskapet fastställts genom en dom eller en

bekräftelse och det framkommer sådana omständigheter

som ger anledning till antagande att någon annan

man, som inte tidigare har varit föremål för

blodundersökning, har haft samlag med modern under

tid då barnet kan vara avlat. För att inte

relationerna mellan ett barn och den som anses vara

dess far skall störas i onödan krävs således att

någon ny omständighet har inträffat som gör att

faderskapet kan ifrågasättas. Motivet till

begränsningsregeln angavs i propositionen vara att

ett barn inte bör riskera att bli faderlöst lång tid

efter sin födelse. Utskottet tillstyrkte

propositionens förslag, och riksdagen följde

utskottet (bet. LU 1982/83:9).

I sammanhanget kan finnas skäl att redovisa

gällande rätt i övriga nordiska länder. I Norge

avskaffades arvingarnas rätt att väcka talan om

hävande av faderskapspresumtion år 1997. Därvid

hänvisades till att eftersom faderskapen numera kan

antas vara rätt fastställda har behovet av en

talerätt för arvingarna minskat. Vidare anfördes att

det är orimligt ur barnets perspektiv om arvingarna

kan väcka talan om faderskapets hävande när mannen

avlidit. I Finland har mannens arvingar rätt att

väcka talan under förutsättning av att mannens egen

talerätt inte är försutten. En liknande regel finns

i isländsk rätt medan arvingarna i Danmark saknar

självständig talerätt (se närmare Anna Singer,

Faderskap i rättslig belysning, s. 153 ff, akademisk

avhandling, Uppsala 2000).

I motion L233 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

påpekas att efterlevande barn numera ärver sin döde

far även om barnet fötts utom äktenskapet. Enligt

motionären ställs många änkor i en psykologiskt och

ekonomiskt svår situation vid sin makes frånfälle,

om det plötsligt uppdagas att det finns en tidigare

okänd arvinge. Även om änkan misstänker att

faderskapet är felaktigt har hon, anförs i motionen,

i dag små möjligheter att väcka talan och

ifrågasätta faderskapet. Enligt motionärernas mening

har reglerna på området inte följt

samhällsutvecklingen. I motionen pekas sålunda på

att metoderna för fastställande av faderskap i dag

är helt andra än tidigare. Vidare anförs att både

änkan och den avlidnes barn skulle vinna ökad

rättssäkerhet och trygghet om talerätt för hävande

av faderskap infördes för såväl efterlevande maka

som mannens arvingar. I motionen yrkas ett

tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med

det anförda.

Också Berit Adolfsson m.fl. (m, kd, c) framhåller

i motion L268 att många änkor ställs i en

psykologiskt och ekonomiskt svår situation om det

plötsligt uppdagas att det finns en tidigare okänd

arvinge. I motionen begärs ett tillkännagivande om

behovet av en översyn av reglerna för fastställande

och hävande av faderskap.

Ulf Nilsson och Kenth Skårvik (båda fp) anser i

motion L292 att det måste ligga i alla parters

intresse - moderns, barnets och den utpekade faderns

- att ett faderskap blir riktigt fastställt.

Möjligheterna att säkert kunna fastställa ett

faderskap har, anförs i motionen, utvecklats under

senare tid genom användningen av DNA-teknik, och

många domar i faderskapsmål hade i dag sett

annorlunda ut om nuvarande teknik hade kunnat

tillämpas. Motionärerna anför vidare att

lagstiftning och praxis är inkonsekvent på området.

I motionen begärs ett tillkännagivande om att det

behövs en översyn av rättsläget och rättspraxis när

det gäller talerätten i mål och ärenden om hävande

av faderskap.

Utskottet har behandlat motionsyrkanden med samma

innebörd som de nu aktuella vid flera tidigare

tillfällen. När spörsmålet behandlades av utskottet

våren 1998 hade utskottet, i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1997/98:LU10, inte någon annan

uppfattning än motionärerna vad gäller vikten av att

ingen felaktigt förklaras vara far, och att det

givetvis ligger i såväl mödrars som barns intresse

att faderskap blir riktigt fastställda. När det

gäller hävande av faderskap anförde utskottet att

reglerna generellt sett måste bygga på

tillfredsställande avvägningar mellan de olika

intressen som gör sig gällande och att

bestämmelserna i hög grad bör präglas av hänsynen

till barnets bästa.

Vad först gäller de situationer när faderskapet

har fastställts genom presumtion eller bekräftelse

ansåg utskottet att de motiv som ligger till grund

för nuvarande regler alltjämt har giltighet och att

några vägande skäl för att utvidga talerätten för

mannens änka och arvingar enligt utskottets mening

inte hade framkommit. Utskottet anförde vidare att

en utvidgning av talerätten för änkan och arvingarna

inte torde kunna motiveras utifrån principen om

barnets bästa.

När det sedan gäller faderskap som fastställts

genom dom erinrade utskottet om att Högsta domstolen

då nyligen beviljat resning i ett mål där

faderskapet fastställdes år 1949. Mannen ansökte om

resning och åberopade som stöd för sitt yrkande om

ogiltigförklaring av faderskapet en företagen

rättsgenetisk undersökning (NJA 1997 C 70). Efter

det att mannen avlidit och en arvinge till honom

trätt i hans ställe beviljades resning. Beträffande

behörigheten för en avliden mans änka eller arvingar

att begära blodundersökning enligt

blodundersökningslagen eller att ansöka om resning

förelåg däremot, såvitt utskottet hade sig bekant,

inte något prejudicerande avgörande. Enbart denna

omständighet kunde emellertid, enligt utskottets

mening, inte åberopas som skäl för en översyn av

lagstiftningen. Utskottet utgick från att, för det

fall det i framtiden skulle visa sig att nuvarande

regler leder till otillfredsställande resultat,

regeringen i lämpligt sammanhang skulle återkomma

till riksdagen med förslag i ämnet.

Utskottet har därefter, dels våren 1999 i

betänkande 1998/99:LU18, dels våren 2000 i

betänkande 1999/2000:LU15, med hänvisning till

utskottets tidigare ställningstaganden i saken

avstyrkt motionsyrkanden med samma inriktning som de

nu aktuella. Riksdagen har följt utskottet.

Senast behandlades frågan av utskottet våren 2001.

Utskottet vidhöll därvid i sitt av riksdagen

godkända betänkande 2000/01:LU15 sina tidigare

ställningstaganden och hänvisade därutöver till att

man i den juridiska litteraturen ställt frågan om

ett rättsligt faderskap i sådana sammanhang som tas

upp i motionerna inte borde betraktas ur ett

perspektiv som även inkluderar respekt för ett

socialt faderskap och barnets intresse av att vara

bibehållet sin rättsliga status som barn till en

viss man (Anna Singer, Föräldraskap i rättslig

belysning, akademisk avhandling, Uppsala 2000).

Utskottet finner inte heller nu skäl att ändra

inställning i frågan om införande av utvidgade

möjligheter för arvingar att väcka talan om hävande

av faderskap. Motionerna L233, L268 och L292 bör

därför avslås.

Vårdnad

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör

frågor om

- automatisk gemensam vårdnad för ogifta

föräldrar,

vårdnadens utövande,

upplysningar om barnet,

växelvis boende

barnets bästa.

Utskottet hänvisar till tidigare

ställningstaganden, pågående arbete och den

kommande utvärderingen av 1998 års

föräldrabalksreform. Jämför reservationerna

nr 2 (c), nr 3 (c), nr 4 (v) och nr 5 (c).

Däremot bör riksdagen bifalla ett

motionsyrkande och delvis bifalla ett annat

motionsyrkande som båda gäller en ordning med

automatisk prövning av vårdnaden när den ena

föräldern gjort sig skyldig till grov

brottslighet mot den andra föräldern.

Automatisk gemensam vårdnad för ogifta

föräldrar

Enligt 6 kap. 3 § föräldrabalken står ett barn under

vårdnad av båda föräldrarna om dessa är gifta med

varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår

föräldrarna senare äktenskap med varandra står

barnet från den tidpunkten under vårdnad av båda

föräldrarna. Ogifta föräldrar kan få gemensam

vårdnad om sina barn genom domstols förordnande,

genom en anmälan till socialnämnden i samband med

att faderskapet fastställs, eller - om inte domstol

tidigare beslutat i vårdnadsfrågan - genom en

anmälan till skattemyndigheten.

Tasso Stafilidis och Charlotta L Bjälkebring (båda

v) anser i motion L331 att det saknas skäl att ur

vårdnadshänseende särbehandla barn till ogifta

föräldrar jämfört med barn till gifta föräldrar.

Nuvarande ordning innebär, anförs det i motionen,

att modern uppfattas som den generellt sett mest

lämpliga föräldern. Den omständigheten att modern,

till skillnad från fadern, automatiskt får vårdnaden

medför även att den patriarkala maktstrukturen

förstärks och att heteronormativa könsrollsmönster

cementeras. I motionen begärs ett tillkännagivande

som går ut på att automatisk gemensam vårdnad skall

införas för sambor, dock med undantag för de fall

där detta inte är förenligt med barnets bästa.

I motion L264 av Viviann Gerdin m.fl. (c) anförs

att gemensam vårdnad är en viktig grundprincip både

för barnet och för föräldrarnas delaktighet. En

modern familjerättslig lagstiftning, anpassad till

dagens föränderliga familjerelationer måste, menar

motionärerna, ha gemensam vårdnad som utgångspunkt.

I motionen begärs ett tillkännagivande om att

gemensam vårdnad skall gälla även för barn till

ogifta föräldrar från det att faderskapet

fastställts (yrkande 5).

Ifrågavarande spörsmål övervägdes i samband med

1998 års föräldrabalksreform. I likhet med

regeringen ansåg utskottet då att frågan borde bli

föremål för ytterligare överväganden och avstyrkte i

anslutning därtill flera motionsyrkanden med samma

inriktning som de nu aktuella (prop. 1997/98:7, bet.

LU12).

Som redovisats inledningsvis fick en särskild

utredare i september 1998 i uppdrag att biträda

Justitiedepartementet i arbetet med att överväga

frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta

föräldrar. Uppdraget redovisades sommaren 1999 i

departementspromemorian (Ds 1999:57) Gemensam

vårdnad för ogifta föräldrar. I promemorian föreslås

ändringar i föräldrabalken som bl.a. innebär att

föräldrar som inte är gifta med varandra när barnet

föds skall få gemensam vårdnad när tre månader har

förflutit från det att faderskapet har fastställts

genom en bekräftelse som har godkänts av

socialnämnden, om ingen av föräldrarna inom denna

tid till socialnämnden anmäler att han eller hon

motsätter sig gemensam vårdnad. Om någon av

föräldrarna gör en sådan anmälan skall modern

fortsätta att vara ensam vårdnadshavare. En far som

har nekats del i vårdnaden skall enligt förslaget,

liksom i dag, kunna väcka talan om gemensam eller

ensam vårdnad vid domstol. Möjligheten att erhålla

gemensam vårdnad genom anmälan skall finnas kvar för

dem som vill få gemensam vårdnad snabbare.

Promemorian har remissbehandlats och bereds för

närvarande inom Regeringskansliet.

I likhet med vad utskottet fann våren 2000 i sitt

av riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU15

anser utskottet att resultatet av det pågående

beredningsarbetet inte bör föregripas genom något

uttalande från riksdagens sida. Utskottet föreslår

därför att motionerna L264 yrkande 5 och L331 skall

avslås.

Vårdnadens utövande

Att ha vårdnaden om ett barn innebär enligt 6 kap.

11 § föräldrabalken att ha det rättsliga ansvaret

för barnets person. Vårdnadshavaren har både en rätt

och en skyldighet att bestämma i frågor som rör

barnets personliga angelägenheter. I takt med

barnets stigande ålder och utveckling skall

vårdnadshavaren ta allt större hänsyn till barnets

synpunkter och önskemål. När vårdnaden tillkommer

föräldrarna gemensamt skall dessa utöva sina

rättigheter och skyldigheter gentemot barnet

tillsammans, något som framgår av 6 kap. 13 §

föräldrabalken. Om den ena föräldern är frånvarande,

sjuk eller på annat sätt förhindrad att ta del i

beslut som rör vårdnaden, tillkommer

beslutanderätten den andra vårdnadshavaren ensam, om

ett beslut inte kan skjutas upp utan olägenhet.

Beslut som är av ingripande betydelse för barnets

framtid får dock inte fattas av den ena

vårdnadshavaren ensam, om inte barnets bästa

uppenbarligen kräver detta. När det gäller alla de

vardagliga avgöranden som måste träffas vid utövande

av vårdnaden är det naturliga att bestämmanderätten

utövas av än den ena och än den andra föräldern,

beroende på vilken av dem som vid tillfället är till

hands eller på hur de annars har kommit överens om

att organisera vårdnadsansvaret (se prop.

1975/76:170, bet. LU33).

I motion L264 av Viviann Gerdin m.fl. (c) anförs

att det kan ifrågasättas om det är lämpligt att båda

föräldrarna skall vara med om och fatta alla

vardagliga beslut. Det kan, menar motionärerna,

innebära ett orosmoment och leda till bråk mellan

föräldrarna om den av föräldrarna som inte bor

tillsammans med barnet skall få vara med och

bestämma i allt rörande barnet. Motionärerna anser

att det bör införas en uttrycklig bestämmelse i 6

kap. föräldrabalken som innebär att den av

vårdnadshavarna som har barnet boende hos sig ensam

skall få besluta i frågor som gäller den dagliga

omsorgen om barnet mer självständigt än vad som är

fallet i dag. Är det fråga om större frågor,

exempelvis om den förälder som har barnet boende hos

sig vill flytta, skall föräldrarna, anförs det i

motionen, dock även fortsättningsvis besluta

gemensamt. I motionen begärs ett tillkännagivande i

enlighet med det anförda (yrkande 6).

Fanny Ritzell m.fl. (kd) anser i motion L242 att

vårdnadshavarnas rätt och skyldighet att gemensamt

besluta i frågor som rör barnets personliga

förhållanden i grunden är positiv. I vissa

situationer kan dock, anförs det i motionen,

gällande rätt innebära komplikationer. Ett exempel

på en sådan situation som lämnas av motionärerna är

att barnet är i behov av barn- och

ungdomspsykiatrisk vård och den ena vårdnadshavaren

motsätter sig att barnet får sådan vård. I motionen

begärs ett tillkännagivande om att frågan om kravet

på samtycke från båda vårdnadshavarna skall ses över

inom ramen för utvärderingen av 1998 års

föräldrabalksreform (yrkande 3).

Utskottet erinrar om att frågan om att införa en

särskild reglering i föräldrabalken av

beslutanderätten vid utövandet av vårdnaden

övervägdes i anslutning till 1998 års

föräldrabalksreform (prop. 1997/98:7, bet. LU12).

Vårdnadstvistutredningen hade i sitt betänkande (SOU

1995:79) Vårdnad, boende och umgänge föreslagit att

det skulle införas en uttrycklig bestämmelse om att

den vårdnadshavare som barnet bor tillsammans med

ensam får besluta i frågor om den dagliga omsorgen.

Till den dagliga omsorgen var, enligt utredningen,

att hänföra t.ex. beslut om barnets mat och kläder,

sovtider och fritidssysselsättning. Ett klart

övervägande antal remissinstanser tillstyrkte

Vårdnadstvistutredningens förslag eller lämnade det

utan erinran. Några remissinstanser, däribland

Socialstyrelsen, påpekade dock att det inte är helt

lätt att i alla lägen avgöra vad som är att hänföra

till den dagliga omsorgen och delade inte heller

utredningens uppfattning i detta avseende.

Regeringen gjorde i propositionen bedömningen att

det inte framkommit att den föreslagna bestämmelsen

skulle behövas i praktiken. Inte heller borde det,

enligt regeringens uppfattning, komma i fråga att i

lagen försöka precisera vad som hör till den dagliga

omsorgen, eftersom en sådan regel lika gärna kunde

komma att skapa eller förstärka tvister som att lösa

dem. Något lagförslag lades därför inte fram i dessa

delar.

Utskottet ansåg, med anledning av motionsyrkanden

med samma inriktning som de nu aktuella, att för att

den av Vårdnadstvistutredningen föreslagna

bestämmelsen skulle införas borde krävas att det

föreligger ett reellt behov av en sådan lagreglering

och att regleringen kan göras så klar och tydlig att

den löser de gränsdragningsproblem som kan finnas.

Utskottet delade regeringens uppfattning att någon

uttrycklig lagreglering inte framstod som nödvändig,

men förutsatte emellertid att regeringen följde

frågan och, om anledning därtill skulle föreligga,

återkom till riksdagen med förslag på området.

Riksdagen följde utskottet.

Motionsspörsmålet har därefter behandlats av den

särskilde utredare som haft i uppdrag att biträda

Justitiedepartementet med att överväga frågan om

automatisk vårdnad för ogifta föräldrar. I den

tidigare omnämnda departementspromemorian (Ds

1999:57) Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar pekar

utredaren på vissa problem som en sådan lagreglering

skulle kunna föranleda och gör bedömningen att

nuvarande bestämmelser om vårdnadshavarens

beslutanderätt i frågor om utövandet av vårdnaden

inte bör ändras.

Enligt utskottets mening har inte framkommit någon

omständighet som i dag utgör skäl att förorda en

annan inställning från riksdagens sida i den nu

aktuella frågeställningen än den riksdagen tidigare

givit uttryck för. Utskottet förutsätter dock att

motionsspörsmålet kommer att aktualiseras inom ramen

för den kommande utvärderingen av 1998 års

föräldrabalksreform och att regeringen återkommer

till riksdagen om skäl för en förändrad inställning

i frågan skulle framkomma.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

L242 yrkande 3 och L264 yrkande 6 skall avslås.

Upplysningar om barnet

Enligt 6 kap. 15 § fjärde stycket föräldrabalken har

barnets vårdnadshavare ett ansvar för att barnets

behov av umgänge med en förälder som inte är

vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet

särskilt nära så långt som möjligt tillgodoses.

Vårdnadshavaren skall lämna upplysningar rörande

barnet som skall främja umgänget.

Upplysningsskyldigheten avser viktigare och mera

betydelsefulla händelser, t.ex. att barnet skall

flytta till annan ort eller barnets hälsotillstånd.

Om särskilda skäl talar mot det gäller inte

upplysningsskyldigheten. Bestämmelsen infördes genom

en lagändring som trädde i kraft den 1 mars 1991

(prop. 1990/91:8, bet. LU13). Tillämpningsområdet

utökades i samband med 1998 års föräldrabalksreform

till att även omfatta barn som står under

föräldrarnas gemensamma vårdnad. Upplysningsplikten

åvilar i sådana situationer den förälder hos vilken

barnet bor.

I motion L242 av Fanny Rizell m.fl. (kd) anförs

att umgängesföräldern i dag saknar rätt att få

information om sådant som barnets skolgång och

tillstånd vid sjukhusvistelser. Motionärerna anser

att lagstiftningen bör ses över i syfte att så långt

som möjligt öka möjligheterna för umgängesföräldrar

att få upplysningar om sina barn. Gemensam vårdnad

bör, anförs det, innebära att umgängesföräldern

skall ha samma möjligheter att vara lika väl

informerad om sitt barn som boendeföräldern. I

motionen begärs ett tillkännagivande om att frågan

om umgängesförälderns rätt till information skall

ses över i samband med utvärderingen av 1998 års

föräldrabalksreform (yrkande 6).

Inför ställningstagandet till ifrågavarande

spörsmål vill utskottet först påpeka att för det

fall föräldrarna har gemensam vårdnad om ett barn,

men barnet bor hos endast den ena föräldern, den

andra förälder inte är beskuren från möjligheten att

få information om barnet. Står barnet under vårdnad

av endast den ena av föräldrarna saknar däremot den

förälder som inte har vårdnad om barnet - utöver vad

som följer av 6 kap. 15 § föräldrabalken - i princip

en självständig rätt att ta del av sekretessbelagd

information om barnet. Som framhållits av

konstitutionsutskottet i det av riksdagen godkända

betänkandet 1988/89:KU14 föreligger dock ett visst

utrymme för uppgiftslämnande också till den förälder

som inte har vårdnaden om sitt barn, även om

vårdnadshavaren motsätter sig det.

Utskottet har vid åtskilliga tillfällen avstyrkt

liknande motionsyrkanden om att båda föräldrarna,

oberoende av om de är vårdnadshavare eller ej, bör

vara jämställda i sekretessammanhang (se bl.a. bet.

1988/89:LU33, 1990/91: LU13, 1992/93:LU22,

1995/96:LU2 och 1997/98:LU12). Frågan behandlades

senast våren 2000. Utskottet hänvisade då i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU15 till

riksdagens tidigare ställningstaganden i frågan och

kunde inte finna annat än att lagstiftningen var

ändamålsenligt utformad och att en

umgängesberättigad förälders informationsbehov

rörande barnet normalt torde kunna tillgodoses genom

reglerna i 6 kap. 15 § föräldrabalken.

Enligt utskottet har inte framkommit någon

omständighet som för närvarande motiverar ett ändrat

ställningstagande från riksdagens sida i saken.

Utskottet förutsätter dock att frågeställningen

kommer att aktualiseras inom ramen för den kommande

utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform och

att regeringen återkommer till riksdagen om skäl för

en förändrad inställning i frågan därvid skulle

framkomma.

Med det anförda föreslår utskottet att motion L242

yrkande 6 skall avslås.

Växelvis boende

I några motionsyrkanden aktualiseras frågor kring

s.k. växelvis boende. Därmed avses att barnet vistas

och har ett varaktigt boende hos båda föräldrarna

ungefär lika mycket. Från växelvis boende bör

skiljas den situationen att barnet bor stadigvarande

hos ena föräldern och umgås med den andra föräldern.

Även om barnet vistas mer hos den ena föräldern än

den andra kan det vara fråga om ett växelvis boende.

Omständigheter av betydelse vid denna bedömning är

bl.a. var barnet förvarar sina tillhörigheter och

hur barnets försörjning fördelats mellan föräldrarna

(prop. 1997/98:7 s. 67 med hänvisningar, bet. LU12).

Tuve Skånberg och Lars Hjertén (kd, m) framhåller

i motion L313 att barnets självklara rätt till båda

föräldrarna inte får blandas ihop med föräldrarnas

behov och önskningar om att få en "rättvis" tillgång

till sina barn. Detta kan, anförs det i motionen,

leda till att även små barn tvingas att bo

omväxlande hos sina föräldrar på ett sätt som inte

är förenligt med barnets bästa. Motionärerna

efterlyser därför en kartläggning av hur domstolar

dömer i vårdnadsärenden gällande små barn för att

tydliggöra om nuvarande praxis är förenlig med

barnens bästa. Studier om hur små barn påverkas av

växelvis boende bör också uppmuntras. I motionen

begärs ett tillkännagivande om vikten av att barnets

behov skall styra utformningen av umgänget med

föräldrarna.

Fanny Rizell m.fl. (kd) påpekar i motion L242 att

situationen vid växelvis boende för små barn, varmed

motionärerna avser barn under fem år, aldrig har

studerats närmare. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att frågan om barns situation,

särskilt vad gäller barn under fem år, skall utredas

från ett barnperspektiv inom ramen för den aviserade

utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform

(yrkande 4).

Motionsspörsmål rörande för- och nackdelar med

växelvis boende har tidigare varit föremål för

behandling av riksdagen. I mars 1999 gav riksdagen,

med anledning av motionsyrkanden, regeringen till

känna att studier snarast bör genomföras beträffande

hur små barn påverkas vid växelvis boende. Enligt

tillkännagivandet borde också utredas hur föräldrar

bäst kan informeras och stödjas så att barnets behov

får styra hur boendet och umgänget utformas (bet.

1998/99:SoU6, rskr. 171).

Med anledning av riksdagens tillkännagivande gav

regeringen i december 1999 Socialstyrelsen i uppdrag

att genomföra studier och sammanställa kunskap om

hur små barn påverkas av växelvis boende samt att

utreda hur berörda parter bäst kan få information

och stöd så att barnets bästa kan tillgodoses.

Uppdraget redovisades i kunskapsöversikten Växelvis

boende som överlämnades till regeringen i början av

april 2001.

I sammanhanget bör också nämnas att regeringen

inom ramen för det tidigare redovisade

utredningsuppdraget rörande automatisk gemensam

vårdnad gav i uppdrag till en barnpsykiatrisk expert

att belysa frågan om växelvis boende ur barnets

perspektiv. Förutom att överväga vilka för- och

nackdelar som växelvis boende kan ha för barnet låg

i uppdraget att belysa frågan huruvida växelvis

boende bör undvikas om barnet understiger en viss

ålder och i vilka situationer växelvis boende kan

vara olämpligt eller mindre lämpligt. Små barns

påverkan av växelvis boende var en fråga som

särskilt skulle belysas av experten. Uppdraget

redovisades sommaren 1999 i en bilaga till

departementspromemorian (Ds 1999:57) Gemensam

vårdnad för ogifta föräldrar.

Våren 2001 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande

med samma inriktning som de som nu är aktuella i

sitt av riksdagen godkända betänkande 2000/01:LU15.

Utskottet erinrade därvid om det förestående arbetet

inom Regeringskansliet med en utvärdering av 1998

års föräldrabalksreform och förutsatte att det då

aktuella motionsspörsmålet skulle komma att bli

föremål för överväganden inom ramen för detta arbete

och såg därför inte skäl till något initiativ från

riksdagens sida. Utskottet har i dag samma

inställning och föreslår att motionerna L242 yrkande

4 och L313 skall avslås.

Därmed övergår utskottet till att behandla ett

närliggande spörsmål, nämligen underhållsskyldighet

vid växelvis boende.

Bestämmelser om föräldrarnas underhållsskyldighet

för sina barn finns i 7 kap. föräldrabalken. Enligt

7 kap. 1 § föräldrabalken skall föräldrarna svara

för underhållet av ett barn efter vad som är skäligt

med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas

samlade ekonomiska förmåga. En förälder kan fullgöra

sin underhållsskyldighet genom att faktiskt ta hand

om barnet eller genom att betala underhållsbidrag

för barnet. En förälder som inte har vårdnaden om

barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med

detta skall fullgöra sin underhållsskyldighet genom

att betala underhållsbidrag till barnet. Detsamma

gäller en förälder som har vårdnaden om barnet

gemensamt med den andra föräldern men barnet

varaktigt bor tillsammans med endast den andra

föräldern. Vid växelvis boende utgår inte

underhållsbidrag eftersom barnet anses varaktig

bosatt hos båda föräldrarna. Varje förälder fullgör

då sin underhållsskyldighet genom att svara för de

direkta kostnaderna för barnet under den tid barnet

vistas hos honom eller henne.

Bo Könberg (fp) ifrågasätter i motion Sf388

principen att underhållsbidrag inte utgår vid

växelvis boende i de fall föräldrarna har avsevärt

olika stor inkomst. I motionen pekas på att när

föräldrarna bor tillsammans svarar de givetvis för

barnets kostnader i proportion till sin inkomst. Det

är, menar motionären, inte självklart att denna

proportionerliga fördelning skall ersättas med en

lika fördelning om föräldrarna separerar och barnet

bor växelvis hos vardera föräldern. Motionären begär

ett tillkännagivande om att regeringen skall låta

utreda frågan om föräldrarnas ekonomiska ansvar vid

växelvis boende.

Utskottet vill för sin del framhålla att gällande

rätt inte hindrar föräldrarna att komma överens om

att underhållsbidrag även skall utgå vid växelvis

boende, och utskottet är inte i dag berett att ta

initiativ till någon åtgärd från riksdagens sida med

anledning av det nu aktuella motionsyrkandet.

Frågeställningen har dock ett nära samband med 1998

års ändringar i föräldrabalken, och utskottet

förutsätter att regeringen tar initiativ till den i

motionen begärda översynen om det under den kommande

utvärderingen av reformen eller i något annat

sammanhang skulle visa sig att det föreligger behov

av en sådan översyn.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

skall avslå motion Sf388.

Hänsynen till barnets bästa

Enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken har ett barn rätt

till omvårdnad, trygghet och en god fostran. I

lagrummet slås vidare fast att barn skall behandlas

med aktning för sin person och egenart och att det

inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller

annan kränkande behandling. Den som har vårdnaden

om ett barn har ansvar för barnets personliga

förhållanden och skall se till att barnets behov

enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets

vårdnadshavare svarar även för att barnet får den

tillsyn som behövs och skall bevaka att barnet får

tillfredsställande försörjning och utbildning. För

att undvika att barnet orsakar skada för någon annan

skall vårdnadshavaren se till att barnet står under

uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Viviann Gerdin m.fl. (c) påpekar i motion L264 att

man brukar skilja mellan ett passivt och ett aktivt

barnets bästa. Med passivt barnets bästa förstås,

anförs det i motionen, att barnet tillerkänns

grundläggande skydd och rättigheter med samma

innehåll som andra samhällsgrupper. Ett aktivt

barnets bästa innebär däremot att barnet får åtnjuta

rättigheter och skydd utöver vad andra

samhällsgrupper får. Motionärerna menar att det

saknas stöd för en sådan uppdelning i rättskällorna,

varför det kan vara lämpligt med en översyn. I

motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av

en översyn av lagstiftningen i syfte att förstärka

barnets rätt till omvårdnad, trygghet och aktning

för sin person (yrkande 2).

I motion L310 av Tasso Stafilidis och Charlotta L

Bjälkebring (båda v) anförs att det är en brist att

ett barn inte kan kräva att en vårdnadshavare eller

förälder med umgängesrätt umgås med barnet, faktiskt

delar vårdnaden om barnet eller på andra sätt är

delaktig. Motionärerna anser att det behövs

lagstiftning, reglering och praxis som starkare

betonar vårdnadshavarnas och föräldrarnas

skyldigheter gentemot barnet. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med det nu anförda

(yrkande 1).

Annelie Enochson (kd) anför i motion Ju393 att

föräldrarätten enligt nu gällande lagstiftning är

överordnad barnens rätt, och i motionen begärs ett

tillkännagivande om att det bör stiftas en barnbalk

där relevanta delar av föräldrabalken, lagen om

tillfällig vård om unga, socialtjänstlagen och

brottsbalken kan samlas (yrkande 4).

Som redovisats inledningsvis har hänsynen till

barnets intressen stått i förgrunden i den

fortlöpande reformeringen av familjerätten som

pågått sedan början av 1970-talet. Syftet har varit

att ge barnet en starkare rättslig ställning och

därvid markera barnets behov och de hänsyn som bör

tas till barnets bästa. Det senaste steget på den

inslagna vägen togs i samband med 1998 års

föräldrabalksreform (prop. 1997/98:7, bet. LU12).

För att betona principen om barnets bästa infördes

därvid en övergripande bestämmelse i 6 kap.

föräldrabalken om att barnets bästa alltid skall

komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor

om vårdnad, boende och umgänge. En motsvarande

bestämmelse infördes i bestämmelserna om

verkställighet av domar och beslut om vårdnad och

umgänge i 21 kap. föräldrabalken.

I sammanhanget bör vidare nämnas att regeringen i

september 1998 givit en särskild utredare i uppdrag

att biträda Justitiedepartementet med att bl.a. se

över de olika bedömningsgrunder i 6 kap.

föräldrabalken som knyter an till begreppet barnets

bästa. Uppdraget redovisades sommaren 1999 i

departementspromemorian (Ds 1999:57) Gemensam

vårdnad för ogifta föräldrar. Promemorian har

remissbehandlats och bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Vad särskilt gäller motion L310, i den del

motionen tar upp föräldrars umgängesvägran, bör

erinras om att frågan om att införa någon form av

sanktion, exempelvis vite, mot en umgängesvägrande

förälder övervägdes vid 1998 års

föräldrabalksreform. Regeringen konstaterade därvid

att det fanns en risk att ett umgänge som påtvingats

föräldern skulle verka i fel riktning vad gäller

relationerna med barnet. Även av andra orsaker

framstod det, enligt regeringen, som mindre lämpligt

med en sådan ordning. En förälders ovilja eller

vägran att umgås med barnet kunde, menade

regeringen, ha sin grund i en rad olika

omständigheter som skulle innebära att ett

framtvingat umgänge inte var till gagn för barnet.

Regeringen delade därför Vårdnadstvistutredningens

bedömning att en förälders skyldighet att umgås med

sitt barn inte borde sanktioneras. I stället

föreslogs lagändringar i 6 kap. föräldrabalken som

underströk betydelsen av att den förälder som barnet

inte bor hos också medverkar till att umgänge kom

till stånd. Även utan sanktion kunde, anfördes det i

propositionen, en sådan regel inverka positivt.

Utskottet ställde sig bakom regeringens förslag i

denna del, och riksdagen följde utskottet.

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan

utskottet inte finna att det för närvarande

föreligger skäl för riksdagen att vidta någon

särskild åtgärd med anledning av de nu aktuella

motionerna. Utskottet förutsätter dock att

motionsspörsmålen kommer att aktualiseras inom ramen

för den kommande utvärderingen av 1998 års

föräldrabalksreform, och att regeringen återkommer

till riksdagen om så skulle visa sig erforderligt.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

L264 yrkande 2, L310 yrkande 1 och Ju393 yrkande 4

skall avslås.

Vårdnadsöverflyttning vid våld m.m. inom

familjen

I några motioner aktualiseras frågor kring vårdnaden

om barn i familjer där den ena föräldern gjort sig

skyldig till viss form av brottslighet mot den andre

föräldern.

Inledningsvis vill utskottet erinra om följande.

Enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken skall rätten, om en

förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör

sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i

övrigt brister i omsorgen om ett barn på ett sätt

som medför bestående fara för barnets hälsa eller

utveckling, besluta om ändring i vårdnaden. Står

barnet under båda föräldrarnas vårdnad skall rätten

anförtro vårdnaden åt den andre föräldern ensam.

Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall

rätten flytta över vårdnaden till den andre

föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller

två särskilt förordnade vårdnadshavare. I de fall

vårdnadshavare enligt 6 kap. 10 a § föräldrabalken

förordnas särskilt skall utses någon som är lämpad

att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god

fostran. En fråga om ändring i vårdnaden kan prövas

på talan av socialnämnden.

Socialnämnden har också möjlighet att med stöd av

bestämmelserna i lagen (1990:52) med särskilda

bestämmelser om vård av unga (LVU) hos rätten ansöka

om vård om det på grund av misshandel, otillbörligt

utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat

förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att

den unges hälsa eller utveckling skadas. Enligt

samma lag har socialnämnden vidare möjlighet att i

vissa fall omedelbart omhänderta den unge om det

erfordras av hänsyn till denne.

LVU har nyligen varit föremål för en översyn av

LVU-utredningen (dir. 1999:43). Utredningen har i

betänkandet (SOU 2000:77) Omhändertagen Samhällets

ansvar för utsatta barn och unga, som överlämnades

till regeringen i augusti 2000, lagt fram förslag

med syfte att stärka barnperspektivet och barnets

rättigheter i lagen. Betänkandet har

remissbehandlats och bereds för närvarande i

Regeringskansliet. Enligt vad utskottet har erfarit

är avsikten att en proposition skall kunna

överlämnas till riksdagen i ämnet under hösten 2002.

Enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453)

åligger det socialnämnden att utan dröjsmål inleda

utredning av vad som genom ansökan eller på annat

sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan

föranleda någon åtgärd av nämnden. Vidare följer av

14 kap. 1 § samma lag att myndigheter vars

verksamhet berör barn och ungdom samt andra

myndigheter inom hälso- och sjukvården och

socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till

socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om

något som kan innebära att socialnämnden behöver

ingripa till ett barns skydd. I det sammanhanget kan

nämnas att Kommittén om barnmisshandel och därmed

sammanhängande frågor (dir. 1998:105) i sitt

slutbetänkade (SOU 2001:72) Barnmisshandel Att

förebygga och åtgärda, som överlämnades till

regeringen i september 2001, har föreslagit att

anmälningsskyldigheten i 14 kap. 1 §

socialtjänstlagen skall utvidgas till att

uttryckligen omfatta även myndigheterna inom

kriminalvården. Betänkandet har remissbehandlats och

bereds för närvarande inom Regeringskansliet med

siktet inställt på att förslagen skall kunna

behandlas tillsammans med LVU-utredningens förslag.

I motion L201 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén

(båda m) aktualiseras - med utgångspunkt i ett

konkret fall - problemet med barn som växer upp i

familjer där en förälder misshandlar eller dödar den

andre föräldern. Motionärerna anför att frågan

huruvida vårdnaden bör överflyttas i fall av grov

misshandel eller mord i dag är beroende av

socialtjänstens agerande. Detta är, enligt

motionärerna, inte tillräckligt. I stället bör

vårdnadsfrågan aktualiseras automatiskt i de fall

där det kan konstateras att allvarliga våldsbrott

förekommit mot make eller maka. Det skall således

inte ankomma på socialtjänsten eller någon annan

instans att avgöra om vårdnadsfrågan skall väckas

eller ej. I motionen begärs ett tillkännagivande om

att det skall införas en ordning som innebär att

vårdnadsfrågan automatiskt skall bli föremål för

prövning vid fall av grov misshandel eller mord på

medförälder.

Annelie Enochson (kd) begär i motion L301 ett

tillkännagivande om behovet av lagändringar som

innebär att de sociala myndigheterna aktivt skall

driva frågan om överflyttning av vårdnaden vid

allmän domstol då en vårdnadshavare grovt brustit i

sitt föräldraansvar genom att begå ett allvarligt

brott mot den andre vårdnadshavarens liv, frihet

eller hälsa.

I motion L242 av Fanny Rizell m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande som går ut på att frågan om

lämpligheten av gemensam vårdnad i de fall där våld

förekommit i familjen skall beaktas inom ramen för

den aviserade utvärderingen av 1998 års

föräldrabalksreform (yrkande 1).

Inför ställningstagandet till ifrågavarande

spörsmål bör först erinras om att utskottet våren

2000 i sitt av riksdagen godkända betänkande

1999/2000:LU15 avstyrkt ett motionsyrkande som gick

ut på att en förälder som begått ett grovt

våldsbrott mot den andra föräldern automatiskt bör

fråntas vårdnaden. Utskottet var då inte berett att

ta initiativ till den begärda lagändringen. Enligt

utskottet borde nämligen beaktas att ifrågavarande

lagstiftning måste ha barnens bästa som

utgångspunkt. De situationer som aktualiserar en

överflyttning av vårdnaden kan, anförde utskottet,

se väldigt olika ut, och man måste utgå från varje

enskilt fall. Det kan, menade utskottet vidare,

tänkas situationer där det inte alls är givet att

den som utövat våldet, i vart fall för all framtid,

bör berövas vårdnaden. Utskottet påpekade också att

den nuvarande lagstiftningen innebär att frågan om

ett överflyttande måste avgöras efter vad som är

bäst för barnet och utifrån omständigheterna i varje

enskilt fall. Enligt utskottets mening var dessa

regler tillräckliga.

Våren 2001 avstyrkte utskottet i betänkande

2000/01:LU15 ett motionsyrkande med den innebörden

att en förälder som gjort sig skyldig till

misshandel av den andra föräldern och är dömd för

detta brott inte skall kunna komma i fråga för

enskild eller gemensam vårdnad. Utskottet åberopade

därvid i huvudsak samma skäl som utskottet gjort

våren 2000. Riksdagen följde utskottet.

När nu utskottet på nytt har att ta ställning till

frågor rörande vårdnaden i familjer där den ene

föräldern gjort sig skyldig till våld eller hot mot

den andra föräldern vidhåller utskottet den

uppfattning som utskottet gav uttryck för våren

2000, nämligen att det inte bör komma i fråga att

ändra lagstiftningen på så sätt att en förälder

automatiskt förlorar vårdnaden om ett barn i sådana

situationer. Däremot kan utskottet inte utesluta att

den i motion L201 föreslagna ordningen, dvs. en

automatisk prövning av vårdnadsfrågan i fall där den

ena föräldern begått vissa brottsliga handlingar mot

den andra föräldern skulle kunna innebära en

förstärkning av barnets rätt och främja barnets

bästa. Förslaget väcker emellertid en rad frågor,

inte minst av rättslig natur, som behöver bli

föremål för en fördjupad analys innan utskottet kan

ta definitiv ställning i frågan. Det får ankomma på

regeringen att föranstalta om en sådan analys och

därefter återkomma till riksdagen i saken. Utskottet

föreslår att spörsmålet närmare övervägs inom ramen

för den kommande utvärderingen av 1998 års

föräldrabalksreform.

Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen, med

bifall till motion L201 och med delvis bifall till

motion L301, som sin mening ge regeringen till

känna.

När det sedan gäller motion L242 bör framhållas

att utskottet, i samband med 1998 års ändringar i

föräldrabalken, klart uttalat att för det fall den

ena föräldern utsätter en familjemedlem för våld,

trakasserier eller annan kränkande behandling,

gemensam vårdnad mot en förälders vilja bör vara

utesluten (bet. 1997/98:LU12 s. 30 f.). I övrigt

förutsätter utskottet att motionsspörsmålet kommer

att övervägas inom ramen för den kommande

utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform. Någon

åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion

L242 yrkande 1 kan, mot bakgrund av vad som nu har

anförts, inte anses erforderlig, och utskottet

föreslår därför att motionsyrkandet skall avslås.

Umgänge

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör

umgängessabotage och

talerätt i umgängesfrågor.

Utskottet hänvisar till tidigare

ställningstaganden från riksdagens sida.

Jämför reservation nr 6 (m, kd, c, fp).

Umgängessabotage

När den förälder som barnet bor tillsammans med

genom olika åtgärder försvårar eller omöjliggör för

barnet att få träffa den andra föräldern brukar man

tala om umgängessabotage.

Ulf Nilsson (fp) anför i motion L266 att barn

behöver kontakt med båda föräldrarna och att det,

när så är möjligt, borde ligga i alla föräldrars

intresse att underlätta för barnet att ha kontakt

med den andre föräldern efter en äktenskapsskillnad.

I en del fall har, anförs det i motionen,

vårdnadshavaren goda skäl att förhindra kontakt,

exempelvis om det föreligger risk att barnet utsätts

för misshandel eller sexuella övergrepp. Enligt

motionären förekommer dock också fall av

umgängessabotage som har sin grund i föräldrarnas

ouppklarade förhållanden. I motionen anförs att

umgängessabotage är så uppenbart skadligt för barnet

att det borde vara en viktig orsak till att

ifrågasätta vårdnadshavarens lämplighet.

Umgängessabotage bör därför vara en anledning till

att ta upp vårdnadfrågan till förnyad prövning.

Likaså är umgängessabotage ett så allvarligt ingrepp

i ett barns liv att det borde falla under

straffrättsligt ansvar, kanske på liknande sätt som

egenmäktighet med barn. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om att utökade möjligheter att

motverka umgängessabotage bör utredas.

Utskottet erinrar om att en särskild bestämmelse,

nuvarande 6 kap. 2 a §, syftande till att motverka

umgängessabotage infördes i föräldrabalken redan år

1991. I paragrafen slogs fast att frågan om barnets

behov av kontakt med båda föräldrarna skall ges en

framträdande plats vid valet av vårdnadshavare. I

det lagstiftningsärendet behandlades bl.a. frågan om

ett straffrättsligt ansvar för umgängessabotage med

anledning av motioner i ämnet. Utskottet ansåg

därvid att det skulle föra alltför långt att införa

en sådan sanktion, och de då aktuella motionerna

avstyrktes (prop. 1990/91:8, bet. LU13).

Frågan om umgängessabotage berördes också i

samband med 1998 års föräldrabalksreform. När det

gäller sådant sabotage finns det, anförde regeringen

i proposition 1997/98:7, skäl att inta en sträng

hållning. Om en förälder utan godtagbara skäl för

sitt handlande motarbetar ett umgänge mellan barnet

och den andra föräldern, kan detta vara ett tecken

på att vårdnaden eller boendet kan behöva ändras.

Att därutöver införa sanktioner mot umgängessabotage

var, enligt regeringens mening, inte påkallat.

Däremot utvidgades tillämpningsområdet för 6 kap. 2

a § föräldrabalken till att omfatta även avgöranden

om boendet.

Utskottet framhöll för sin del att domstolen vid

bedömandet av vårdnadsfrågan skall fästa avseende

särskilt vid barnets behov av en nära och god

kontakt med båda föräldrarna. Att bestämmelsen

enligt det då föreliggande förslaget utsträcktes

till att gälla även vid bedömande av barnets boende

fick, enligt utskottets mening, anses tillfyllest

(bet. 1997/98:LU12).

När frågan på nytt behandlades våren 2000 med

anledning av ett motionsyrkande uttalade utskottet i

betänkande 1999/2000:LU15 att det inte hade ändrat

uppfattning när det gällde lagstiftningsbehovet och

att utskottet, i den mån behov av ytterligare regler

i syfte att förhindra umgängessabotage framkom,

utgick från att regeringen skulle komma att

aktualisera detta inom ramen för den aviserade

utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform.

Utskottet kom till samma slutsats våren 2001 i

sitt av riksdagen godkända betänkande 2000/01:LU15.

Inte heller nu har det framkommit någon

omständighet som utgör skäl att förorda ett annat

ställningstagande i saken från riksdagens sida än

det som riksdagen tidigare givit uttryck för.

Med det anförda föreslår utskottet att motion L266

skall avslås.

Talerätt i umgängesfrågor

Enligt 6 kap. 15 § föräldrabalken har en

vårdnadshavare ett ansvar för att så långt som

möjligt tillgodose barnets behov av umgänge med

någon annan som står det särskilt nära. Därmed avses

t.ex. far- och morföräldrar, en avliden förälders

släktingar, tidigare fosterföräldrar och

styvföräldrar. När bestämmelsen om umgänge med annan

än förälder infördes år 1983 ansågs det mindre

lämpligt att var och en som anser sig stå barnet

särskilt nära skulle kunna föra talan vid domstol om

umgänge. Rätten att föra talan anförtroddes därför

åt socialnämnderna, som ansågs kunna bedöma i vilka

fall det är motiverat utifrån barnets bästa att

inleda en umgängesprocess (prop. 1981/82:168, bet.

LU 1982/83:17).

I tre motionsyrkanden aktualiseras frågor med

anknytning till den nu redovisade bestämmelsen.

Ana Maria Narti m.fl. (fp) framhåller i motion

L215 att barn har behov av umgänge inte bara med

sina föräldrar utan även med andra personer som står

dem nära, särskilt far- och morföräldrar. Många barn

förnekas dock möjligheten att träffa far- och

morföräldrarna sedan föräldrarna separerat. Enligt

motionärerna nedvärderar nuvarande lagstiftning

far- och morföräldrarnas betydelse för barnen.

Ingenting garanterar heller, anförs det i motionen,

att socialnämnden bättre än barnens nära anhöriga

tar ansvar för ett fungerande umgänge mellan

generationerna. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att föräldrabalken bör ändras på

så sätt att nära anhöriga, som mor- och

farföräldrar, får föra talan i domstol om umgänge

med ett barn.

Också Lars Elinderson (m) framhåller i motion L341

betydelsen av att ett barn får träffa sina far- och

morföräldrar. Motionären begär ett tillkännagivande

om att regeringen skall återkomma till riksdagen med

förslag till ändringar i föräldrabalken som innebär

att mor- och farföräldrar kan väcka talan i domstol

om rätt till umgänge med avlidna barns barn i de

fall barnens vårdnadshavare motsätter sig det

begärda umgänget.

I motion L264 tar Viviann Gerdin m.fl. (c) upp

frågan om rätten till umgänge med styvföräldrar.

Motionärerna anser att nuvarande lagstiftning

glömmer bort att barn även måste ha rätt till icke

biologiska föräldrar och pekar på den situationen

att ett barn vuxit upp tillsammans med föräldrar

varav den ena inte är biologisk förälder. Efter en

separation måste, anförs det i motionen, barnet ha

rätt att träffa även den icke biologiske föräldern.

I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av

en översyn av lagstiftningen i syfte att förstärka

barnets rätt till icke biologiska föräldrar (yrkande

4).

Vad först gäller frågan om vem som skall ha

talerätten om umgänge kan utskottet konstatera att

motsvarande motionsyrkanden har behandlats och

avstyrkts av utskottet flera gånger tidigare, bl.a.

i det av riksdagen godkända betänkandet

1992/93:LU22. I betänkandet redovisades vad

utskottet i ett tidigare sammanhang anfört om att

det uteslutande är barnets intresse och behov av att

träffa t.ex. mor- och farföräldrar som skall

tillgodoses, inte mor- och farföräldrarnas intresse

av att träffa sitt barnbarn. Enligt utskottets

mening var den nuvarande ordningen, som innebär att

socialnämnden genom stämning - efter utredning och

bedömning om det är till fördel för barnet - får ta

upp frågan om umgänge med annan person än en

förälder, tillfyllest. Sammanfattningsvis motsatte

sig utskottet att en självständig talerätt för mor-

och farföräldrar i fråga om umgänge med barn

infördes.

I likhet med vad utskottet fann våren 2001 vid

behandlingen av motionsyrkanden med samma inriktning

som de nu aktuella i det av riksdagen godkända

betänkandet 2000/01:LU15, har de skäl som åberopats

för den nuvarande ordningen alltjämt bärighet. En

utvidgning av kretsen taleberättigade ligger inte i

linje med strävandena att i så stor utsträckning som

möjligt undvika domstolsprocesser för barn, och

utskottet är inte heller nu berett att föreslå någon

ändring. I den mån bristande umgänge med barnets

nära anhöriga beror på att vårdnadshavaren inte tar

sitt ansvar är det enligt utskottets mening en

viktig uppgift för socialtjänsten att försöka få

vårdnadshavaren att se till barnets behov. Med

hänsyn till frågans vikt och till de svårigheter som

kan finnas vid tillämpningen finns emellertid

anledning för regeringen att följa utvecklingen.

Utskottet förutsätter att så kommer att ske utan

något formellt tillkännagivande från riksdagens

sida.

När det så gäller den frågeställning som

aktualiseras i motion L264 yrkande 4 kan utskottet

inte finna annat än att nuvarande lagstiftning

möjliggör att umgänge kan komma till stånd även med

styvföräldrar, om detta är till barnets bästa.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

skall avslå motionerna L215, L264 yrkande 4 och

L341.

Förfarandet i vårdnads- och

umgängesmål, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör

olika frågor om

samarbetssamtal,

barns rätt att komma till tals,

utredningen i vårdnads- och umgängesmål,

rättens sammansättning,

åtgärder för att undvika domstolstvister.

Utskottet hänvisar till tidigare

ställningstaganden, pågående arbete och den

aviserade utredningen av 1998 års

föräldrabalksreform. Jämför reservationerna

nr 7 (c) och nr 8 (c).

Samarbetssamtal

Med samarbetssamtal avses samtal under sakkunnig

ledning i syfte att föräldrar skall nå enighet i

frågor om vårdnad och umgänge. Samarbetssamtal som

en metod att lösa vårdnads- och umgängestvister

introducerades av socialtjänsterna i början av 1970-

talet. Samtalen användes för att försöka hjälpa

föräldrar att själva ta ansvar för sina barn efter

en separation och inte skjuta över beslutet på

myndigheterna. Sedan den 1 mars 1991 är kommunerna

skyldiga att erbjuda föräldrar möjlighet till

samarbetssamtal (prop. 1990/91:8, bet. LU13).

I mål om vårdnad, boende och umgänge får domstolen

enligt 6 kap. 18 § föräldrabalken uppdra åt

socialnämnden eller något annat organ att i barnets

intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå

enighet mellan föräldrarna. Samtalen är inte

obligatoriska, och de förutsätter inte heller

föräldrarnas samtycke. Utgångspunkten är i stället

att ett förordnande om samarbetssamtal kan meddelas

så snart det kan tänkas tjäna något syfte.

Fanny Rizell m.fl. (kd) anför i motion L242 att

samarbetssamtalen bör vara praxis för att undvika

långdragna processer och upptrappade konflikter.

Motionärerna begär ett tillkännagivande om att

systemet med samarbetssamtal skall ses över inom

ramen för den kommande utvärderingen av 1998 års

föräldrabalksreform (yrkande 5).

Samarbetssamtalen var föremål för ingående

överväganden vid 1998 års föräldrabalksreform (prop.

1997/98:7, bet. LU12). Regeringen konstaterade i

propositionen att den utvärdering som

Vårdnadstvistutredningen gjort talade för att

samarbetssamtal borde komma till stånd så snart som

möjligt när föräldrar inte kan komma överens i

frågor om vårdnad och umgänge. Ju tidigare samtalen

kommer till stånd, desto större är i regel

möjligheterna enligt regeringen att föräldrarna når

fram till en överenskommelse. Regelsystemet borde

därför vara utformat så att det uppmanar föräldrar

att försöka lösa frågor om barnen genom

samarbetssamtal innan en process inleds i domstol.

Regeringen delade mot denna bakgrund utredningens

uppfattning att det borde införas en bestämmelse i 6

kap. föräldrabalken som erinrar om den möjlighet

föräldrar har enligt socialtjänstlagen att genom

samarbetssamtal söka nå enighet i frågor om vårdnad

m.m. och att sådana samtal bör vara den första

åtgärden när föräldrar inte kan komma överens.

Ett spörsmål som diskuterats av

Vårdnadstvistutredningen var huruvida

samarbetssamtalen borde göras obligatoriska, dvs.

att en talan om vårdnad m.m. inte fick väckas förrän

samarbetssamtal ägt rum. I denna fråga konstaterade

regeringen att den gällande ordningen, grundad på

frivillighet, enligt utredningens utvärdering

fungerat väl och att ett obligatorium skulle kunna

försvåra möjligheterna att hålla konstruktiva och

resultatinriktade samtal. Vidare anfördes att samtal

sannolikt har liten effekt om motivation saknas. Med

hänsyn härtill gjorde regeringen den bedömningen att

samarbetssamtal inte borde göras obligatoriska. Den

planerade utvärderingen av den föreslagna

föräldrabalksreformen skulle dock kunna föranleda

att frågan togs upp på nytt. Regeringen avvisade

även tanken på att en förälder för att erhålla

allmän rättshjälp först måste delta i

samarbetssamtal. I övrigt fann regeringen att

åtgärder borde vidtas för att öka samarbetssamtalens

tillgänglighet och kvalitet. Ansvaret för

information om möjligheterna till samarbetssamtal

borde enligt regeringens uppfattning ligga på

Socialstyrelsen. Det borde även vara

Socialstyrelsens uppgift att utveckla metoder för

samarbetssamtal och överväga hur barn skall

informeras om och få möjlighet att komma till tals

vid samtalen. Några lagändringar för att utveckla

samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet

erfordrades inte enligt regeringens mening.Vid

riksdagsbehandlingen av propositionen delade

utskottet den uppfattning som kom till uttryck i

propositionen, nämligen att samarbetssamtalen inte

heller i fortsättningen skulle vara obligatoriska

och inte heller förutsätta föräldrarnas samtycke.

Utskottet förutsatte vidare att regeringen, efter en

utvärdering av de i propositionen föreslagna

lagändringarna, skulle ta upp de frågeställningar

som aktualiserats motionsvägen på nytt om detta

skulle visa sig behövligt.

Med anledning av 1998 års ändringar i

föräldrabalken gav regeringen i december 1998

Socialstyrelsen i uppdrag att stödja utvecklingen av

metoder för samarbetssamtal för att främja barnets

bästa vid tvister om vårdnad, boende och umgänge.

Enligt uppdraget var det av särskild vikt att belysa

frågor om hur barnen informeras och får möjlighet

att komma till tals, hur man med samarbetssamtal når

de flerkulturella familjerna, hur kommunerna kan

samarbeta samt hur man genom alternativa arbetssätt

förmår att lösa de mest komplicerade tvisterna.

Uppdraget redovisades i skrivelsen Att främja

barns bästa vid tvister om vårdnad, boende och

umgänge som överlämnades till regeringen i april

2001. I skrivelsen lämnas en redogörelse för en rad

olika åtgärder som vidtagits med anledning av

uppdraget. Bland dessa åtgärder kan nämnas att man

delfinansierat projekt med syfte att utveckla

metoder för samarbetssamtal i invandrarfamiljer och

i familjer där det förekommit våld. Vidare har

Socialstyrelsen finansierat dokumentationen och

utvärderingen av samarbetssamtal i en medelstor

svensk stad, vilket resulterat i rapporten

Samarbetssamtal - socialt samarbete med föräldrar.

Socialstyrelsen har också anordnat fyra konferenser

med temat Att skiljas i främmande land - flyktingars

och invandrares möte med familjerätt och

familjerådgivning. Inom Socialstyrelsen har även

genomförts en genomgång av samtliga domar som

meddelats i mål om vårdnad, boende och umgänge under

år 1999. En särskild arbetsgrupp inom lagutskottet

har inom ramen för ett uppföljningsprojekt vid olika

tillfällen informerat sig om arbetet.

Utskottet finner för närvarande inte skäl att ta

initiativ till ytterligare utvärderingar av

samarbetssamtalen. Däremot utgår utskottet, i linje

med vad utskottet gjorde våren 1998, från att frågor

med anknytning till verksamheten med samarbetssamtal

kommer att aktualiseras och övervägas inom ramen för

den kommande utvärderingen av 1998 års

föräldrabalksreform och att regeringen, på grundval

av vad som därvid framkommer, återkommer till

riksdagen om så skulle visa sig erforderligt.

Med det anförda föreslår utskottet att

riksdagen skall avslå motion L242 yrkande 5.

Barns rätt att komma till tals

I två motionsyrkanden aktualiseras frågor om barns

rätt att komma till tals i tvister om vårdnad,

boende och umgänge.

Viviann Gerdin m.fl. (c) anser i motion L264 att

det borde vara en självklarhet för barn att alltid

få komma till tals, dock ej när det gäller de minsta

barnen. I motionen begärs ett tillkännagivande om

att lagstiftningen bör ses över i syfte att ge barn

bättre möjligheter att kunna komma till tals i

vårdnadstvister (yrkande 3).

I motion L310 av Tasso Stafilidis och Charlotta L

Bjälkebring (båda v) anser motionärerna att barnet

bör ges en rätt att ställa sina föräldrar till

ansvar om de inte uppfyller sitt föräldraansvar

(yrkande 2).

Utskottet kan för sin del konstatera att vad som

föreslås i de nu aktuella motionerna knyter an till

det förslag som Utredningen om barnets bästa

presenterade i sitt betänkande (SOU 1987:7) Barnets

rätt 3 Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn

m.m. Utredningen föreslog bl.a. att barn genomgående

skall ha ställning som part, dvs. ha talerätt, i mål

om vårdnad och umgänge enligt föräldrabalken samt i

mål om verkställighet av beslut och domar i sådana

mål. Utredningens förslag innebar även att barn i

vissa mål om vårdnad och umgänge, huvudsakligen de

mål där föräldrarna inte kunde komma överens, skulle

ges en särskild ställföreträdare. Uppgiften att vara

barnets ställföreträdare skulle, enligt förslaget,

ankomma på ett offentligt biträde enligt den

dåvarande rättshjälpslagen.

Utredningsförslaget behandlades i proposition

1994/95:224 Barnets rätt. Enligt regeringens

uppfattning kunde flera skäl anföras mot den

föreslagna ordningen, bl.a. risken att barnet drogs

in i konflikten mellan föräldrarna, att utredningens

förslag var ett steg i fel riktning i förhållande

till tidigare strävan i det familjerättsliga

lagstiftningsarbetet att underlätta

samförståndslösningar och att handläggningen av de

aktuella målen skulle komma att kompliceras. Därtill

kom att kostnaderna för de offentliga biträdena

beräknades bli stora. Mot denna bakgrund avvisade

regeringen utredningens förslag. I stället förordade

regeringen en lösning som innebar att en erinran

infördes i 6 kap. föräldrabalken om att rätten skall

vara skyldig att i mål och ärenden om vårdnad och

umgänge ta hänsyn till barnets vilja med beaktande

av barnets ålder och mognad samt att den som

verkställer en vårdnads- eller umgängesutredning

ålades en skyldighet att, om det inte är olämpligt,

söka klarlägga barnets inställning och redovisa den

för rätten.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen väcktes

motioner med krav på ytterligare åtgärder för att

stärka barns rätt att komma till tals. Utskottet

konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande

1995/96:LU2 att det framstod som ett steg i fel

riktning att genomföra den ordning som Utredningen

om barnets rätt hade förordat och att regeringens

förslag innebar en tillräcklig garanti för att barn

fick komma till tals, utan att riskera att utsättas

för otillbörlig påverkan eller dras in i

föräldrarnas konflikter. Utskottet tillstyrkte

regeringens förslag.

Strävandena att stärka barnens rätt att komma till

tals har därefter gått vidare på den väg som

riksdagen valde år 1996. Sålunda beslutade riksdagen

våren 1998, i anslutning till 1998 års

föräldrabalksreform, att införa en ny bestämmelse, 2

b § i 6 kap. föräldrabalken som innebär att barnets

vilja i mål om vårdnad och umgänge inte endast skall

vara en omständighet bland flera vid bedömningen av

barnets bästa utan ibland kunna beaktas fristående

från den bedömningen och vara avgörande för

domstolens ställningstagande (prop. 1997/98:7, bet.

LU12).

I sammanhanget bör även nämnas att riksdagen i

mars 1999 vid behandlingen av regeringens

proposition 1997/98:182 Strategi för att förverkliga

FN:s barnkonvention har konstaterat att barnets rätt

att komma till tals i domstolsförfaranden och

administrativa förfaranden som rör barnet nu i stort

sett är tillgodosett i svensk lagstiftning (bet.

1998/99:SoU6, rskr. 171).

Frågor som gäller utformningen av bestämmelserna

om barns rätt att komma till tals i tvister om

vårdnad, boende och umgänge är därmed inte avgjorda

för all framtid. Inom Europarådet har utarbetats en

konvention rörande barns rättigheter, European

Convention on the Exercise of Children''''''''''''''''s Rights.

Konventionen är avsedd att vara ett komplement till

FN:s konvention om barnets rättigheter från år 1989.

I några av konventionens artiklar uppmanas staterna

att överväga att införa vissa bestämmelser i den

nationella rättsordningen, bl.a. om att barnet skall

få ställning av part och rätt till ett eget ombud i

alla processer som rör barnet. Vidare föreskrivs att

ett ombud eller en ställföreträdare skall förordnas

för ett barn där det föreligger en intressekonflikt

mellan föräldrarna och barnet. Konventionen öppnades

för undertecknande i januari 1996. Sverige har

undertecknat konventionen, men ännu inte ratificerat

den.

Regeringskansliet gav hösten 1998 en särskild

utredare i uppdrag att biträda Justitiedepartementet

med att överväga vad som bör göras för att Sverige

skall kunna ratificera konventionen. Enligt vad

utskottet har erfarit kommer uppdraget att redovisas

våren 2002.

Därutöver bör påpekas att utskottet våren 1999 i

betänkande 1998/99: LU18 fann att det inte helt

kunde uteslutas att införandet av en möjlighet att

kunna förordna ett juridiskt biträde i vissa

särskilt konfliktfyllda vårdnads- och

umgängestvister ytterligare skulle kunna stärka

barnets rätt. Utskottet förordade därför att frågan

borde bli föremål för särskild uppmärksamhet inom

ramen för det pågående utredningsarbetet med

anledning Europarådskonventionen om barnets

rättigheter. Riksdagen följde utskottet (rskr. 185).

Enligt vad utskottet har erfarit kommer nuvarande

bestämmelser om barns rätt att komma till tals att

behandlas inom ramen för den aviserade utvärderingen

av 1998 års föräldrabalksreform. Utskottet anser att

varken det pågående arbetet med anledning av

ratificeringen av Europarådskonventionen eller det

kommande utvärderingsarbetet bör föregripas av

riksdagen med något särskilt uttalande.

Med det anförda föreslår utskottet att

motionerna L264 yrkande 3 och L310 yrkande 2

skall avslås.

Utredningen i mål om vårdnad, boende och

umgänge

Enligt 6 kap. 19 § första stycket föräldrabalken

skall rätten se till att frågor om vårdnad, boende

och umgänge blir tillbörligt utredda. Innan

domstolen avgör ett sådant ärende skall

socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar.

Har nämnden tillgång till upplysningar som kan vara

av betydelse för frågans bedömning är nämnden

skyldig att lämna rätten sådana upplysningar. Om det

behövs utredning därutöver får rätten enligt andra

stycket samma paragraf uppdra åt socialnämnden eller

något annat organ att utse någon att verkställa

sådan utredning. Rätten får fastställa riktlinjer

för utredningen och bestämma en viss tid inom vilken

utredningen skall vara slutförd. Rätten skall se

till att utredningen bedrivs skyndsamt.

Av 6 kap. 20 § föräldrabalken framgår vidare att

rätten i mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge

får besluta för tiden till dess att frågan har

avgjorts genom dom eller ett beslut som har vunnit

laga kraft. Rätten skall därvid besluta efter vad

som är bäst för barnet. Ett interimistiskt beslut

kan verkställas på samma sätt som en dom som har

vunnit laga kraft, men kan ändras när som helst av

domstolen.

I motion L264 av Viviann Gerdin m.fl. (c) anförs

att domstolarna enligt rättspraxis ogärna flyttar på

ett barn. De interimistiska besluten får därför,

menar motionärerna, en alltför stor betydelse för en

vårdnadstvists slutliga utgång. För att komma till

rätta med detta problem anser motionärerna att

utredningstiden i vårdnadstvisterna bör kortas ned.

Om utredningen inte tar mer än två månader går det,

anförs det i motionen, lättare att flytta barnet om

domstolen kommer fram till att det interimistiska

beslutet inte skall gälla slutligt. I motionen

begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om

att ytterligare korta ned utredningstiden i

vårdnadstvister (yrkande 7).

Utskottet erinrar om att frågor kring utredningen

i mål om vårdnad och umgänge var föremål för

överväganden senast i samband med 1998 års ändringar

i föräldrabalken. Några remissinstanser föreslog

därvid att bestämmelsen i 6 kap. 19 § föräldrabalken

borde kompletteras med en uttrycklig regel av

innebörd att en fast tidsgräns för utredningen

skulle läggas fast i lagen. Regeringen erinrade med

anledning därav i propositionen om att lagutskottet,

då bestämmelsen infördes år 1991, funnit att en

sådan tidsgräns var olämplig, eftersom möjligheterna

att åstadkomma en tillfredsställande utredning

varierade från fall till fall och att tidsfristens

längd får bedömas från omständigheterna i det

enskilda fallet. Regeringen fann för sin del i 1998

års lagstiftningsärende att en tidsgräns på tre till

fyra månader ofta torde kunna vara ett riktmärke på

vad som kan anses vara rimlig och uttryck för en god

avvägning. Regeringen framhöll vidare i

propositionen att det var väsentligt att domstolen

förordnar om utredning endast i de fall där det är

nödvändigt samt att utredningsarbetet bedrivs

effektivt och problemorienterat. Utskottet hade för

sin del inget att erinra mot vad regeringen sålunda

anfört (bet. 1997/98: LU12).

Vad gäller vikten av att handläggningen av tvister

om vårdnad, boende och umgänge sker så skyndsamt som

möjligt har utskottet givetvis ingen annan

uppfattning än motionärerna. Önskvärdheten av

skyndsamhet måste dock alltid vägas mot intresset av

att utredningen i ärendet, med barnets bästa i

blickpunkten, håller en kvalitativt hög nivå. I

övrigt kan utskottet för sin del inte finna att det

skulle föreligga någon motsättning mellan

motionärerna, gällande lagstiftning och regeringens

inställning i frågan. Någon särskild åtgärd från

riksdagens sida med anledning av det nu aktuella

motionsyrkandet kan enligt utskottets mening inte

anses erforderligt. Utskottet förutsätter dock att

regeringen verkar för att berörda myndigheter

kontinuerligt tar initiativ till metodutveckling,

erfarenhetsutbyte, kurser och liknande åtgärder för

att än mer förbättra och effektivisera utredningarna

i mål om vårdnad och umgänge.

Med det anförda föreslår utskottet att motion L264

yrkande 7 skall avslås.

Rättens sammansättning i mål om vårdnad och

umgänge

I mål som rör vårdnad, boende och umgänge är enligt

20 kap. 1 § föräldrabalken och 14 kap. 17 och 18 §§

äktenskapsbalken tingsrätt domför med en lagfaren

domare och tre nämndemän medan hovrätt är domför med

tre lagfarna domare och två nämndemän. Motsvarande

domförhetsregler gäller för länsrätt och kammarrätt

i mål om verkställighet enligt 12 och 17 §§ lagen

(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och 21

kap. 16 § föräldrabalken.

Fanny Rizell m.fl. (kd) anser i motion L242 att

det är viktigt att nämndemän av båda könen sitter i

rätten när vårdnadstvister avgörs och begär ett

tillkännagivande om att frågan skall ses över inom

ramen för utvärderingen av 1998 års

föräldrabalksreform (yrkande 2).

Utskottet kan upplysa om att regeringen i

november 2000 tillsatt en parlamentarisk kommitté

med uppdrag att se över rekryteringen av nämndemän

(dir. 2000:79). I syfte att åstadkomma en mer

allsidig sammansättning av nämndemännen skall

kommittén överväga hur man i högre grad än i dag

skall kunna rekrytera nämndemän som inte har sin

bakgrund i partipolitisk verksamhet. För att

säkerställa att uppdraget som nämndeman cirkulerar i

betydligt större omfattning än i dag och att

sammansättningen av nämndemännen speglar

befolkningen skall kommittén överväga vilka

förändringar av regelverket som krävs och vilka

övriga insatser som är nödvändiga. I direktiven

nämns bl.a. vikten av att uppdraget som nämndeman

ges till en krets medborgare som i så hög grad som

möjligt svarar mot ett folkgenomsnitt vad gäller

kön, ålder och bakgrund. Uppdraget skall redovisas

senast den 30 juni 2002.

Utskottet kan inte finna annat än att det pågående

utredningsarbetet ligger i linje med

motionsönskemålet. Något behov av ytterligare

åtgärder från riksdagens sida med anledning av

motion L242 yrkande 2 kan inte anses föreligga,

varför utskottet föreslår att motionen skall avslås.

Åtgärder för att undvika tvister

Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) anser i motion L272 att

åtgärder måste vidtas för att undvika

domstolstvister om vårdnad, boende och umgänge. En

sådan åtgärd vore, menar motionärerna, att införa

krav på prövningstillstånd i hovrätt och i

kammarrätt i vårdnads-, umgänges- och

verkställighetsmål. Målsättningen bör, anförs det i

motionen, vara att minimera antalet tillfällen då

föräldrar ges möjlighet att tvista om sina barn i

domstol. I motionen begärs ett tillkännagivande som

går ut på att regeringen skall överväga åtgärder för

att komma till rätta med problemet med vårdnads- och

umgängstvister i domstol.

Som redovisats tidigare har lagstiftningsarbetet

på det familjerättsliga området under de senaste

decennierna varit inriktat på att underlätta

samförståndslösningar mellan föräldrarna och att

undvika domstolsförfaranden. Som beskrivits

inledningsvis beslutade riksdagen hösten 1990 om

ändringar i föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad

och umgänge i syfte att underlätta en utveckling mot

att föräldrarna i större utsträckning skulle ta ett

gemensamt ansvar för barnet och själva komma överens

om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas. Ett

viktigt inslag i reformen var satsningen på

samarbetssamtalen. Även 1995 års och 1998 års

ändringar i föräldrabalken var inriktade på att

undvika domstolsprocesser och att underlätta för

föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt

komma överens om hur frågor som rör vårdnad om barn

m.m. skall lösas. Utskottet har för sin del inte

skäl att utgå från annat än att denna linje ligger

fast under det förestående lagstiftningsarbetet på

det familjerättsliga området.

När det sedan särskilt gäller motionsönskemålet om

införande av prövningstillstånd i hovrätt i

vårdnads- och umgängesmål bör nämnas att man inom

Regeringskansliet nyligen har utarbetat

departementspromemorian (Ds 2001:36)

Hovrättsprocessen i framtiden. I promemorian

föreslås bl.a. att det för tvistemål skall införas

ett generellt krav på prövningstillstånd vid

överklagande till hovrätt. Promemorian har

remissbehandlats och bereds för närvarande inom

Regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör den

pågående beredningen av departementspromemorian inte

föregripas genom något särskilt uttalande från

riksdagens sida.

Med det anförda föreslår utskottet att motion L272

skall avslås.

Olovligt bortförda barn i

internationella förhållanden

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör

olovligt bortförda barn i internationella

förhållanden. Utskottet hänvisar till

tidigare ställningstaganden och pågående

arbete.

Avslutningsvis behandlar utskottet tre

motionsyrkanden som tar upp olika frågeställningar

kring olovligt bortförda barn i internationella

förhållanden.

Med olovligt bortförande av barn avses framför

allt då en förälder utan lov för med sig sitt barn

till ett annat land. Hit hör också fall då en

förälder olovligen håller kvar barnet i ett annat

land efter utgången av en umgängestid eller efter

det att en domstol bestämt att den andra föräldern

skall ha vårdnaden om barnet. I båda fallen är

ändamålet att hindra den andra föräldern från att ha

vårdnaden om barnet eller utöva umgängesrätt.

År 1980 tillkom två konventioner, dels

Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande

och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om

barn samt om återställande av vård av barn, dels

Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila

aspekterna på internationella bortföranden av barn.

Båda konventionerna syftar till att få till stånd

ett internationellt samarbete för att motverka

olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn i

internationella förhållanden. Enligt konventionerna

skall ett beslut om vårdnad i barnets hemland

normalt verkställas, och barnet skall enligt

huvudregeln flyttas dit. Sverige har anslutit sig

till de båda konventionerna, och dessa har

införlivats med svensk rätt genom lagen (1989:14) om

erkännande och verkställighet av utländska

vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn

(prop. 1988/89:8, bet. LU10). För Sveriges del är

konventionerna i kraft gentemot ett femtiotal

länder.

En ny konvention som gäller myndigheters

behörighet, tillämplig lag, erkännande,

verkställighet och samarbete i fråga om

föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn

antogs hösten 1996 inom Haagkonferensen för

internationell privaträtt. Den nya Haagkonventionen

har ett vidare tillämpningsområde och skall ses som

ett komplement till 1980 års Haagkonvention. 1996

års konvention är betydelsefull genom att den på ett

tvingande sätt reglerar myndigheternas behörighet

att ta upp exempelvis vårdnadsfrågor och genom att

den behöriga myndighetens beslut skall erkännas och

verkställas i de övriga konventionsstaterna. 1980

års Haagkonvention däremot inskränker sig till att

vara en konvention om överflyttning, dvs. ett

instrument för att i nödsituationer snarast möjligt

återställa läget som det var innan det olovliga

bortförandet eller kvarhållandet ägde rum. 1996 års

Haagkonvention är också betydelsefull på så sätt att

den vill hindra att en person genom att olovligt

bortföra eller kvarhålla ett barn skall kunna skapa

behörighet för myndigheter i ett annat land än det

där barnet har sin invanda miljö. Enligt

konventionen skall behörigheten i alla åtgärder

rörande barn tillkomma myndigheterna i den stat där

barnet har sitt hemvist. Om ett olovligt bortförande

äger rum saknar sålunda den nya statens myndigheter

behörighet att ta upp frågor rörande vårdnad och

umgänge. Först när barnet fått hemvist i den nya

staten och vissa andra i konventionen föreskrivna

villkor är uppfyllda övergår behörigheten till

myndigheterna i det nya landet. Till dess

behörigheten på föreskrivet sätt har övergått till

den nya statens myndigheter skall man i den staten

erkänna och verkställa de beslut som har meddelats i

barnets ursprungliga hemviststat. Konventionen

trädde i kraft den 1 januari 2002.

I maj 1998 antog Europeiska unionens råd en

konvention om domstols behörighet och om erkännande

och verkställighet av domar i äktenskapsmål.

Konventionen, den s.k. Brysselkonventionen II,

innehåller bl.a. regler om myndigheters behörighet

att i samband med äktenskapsmål ta upp

vårdnadsfrågor och regler om erkännande och

verkställighet av vårdnadsavgöranden meddelade i

samband med ett äktenskapsmål i en EU-stat. Med

anledning av Amsterdamfördraget har

Brysselkonventionen II omarbetats till en

förordning, den s.k. Bryssel II-förordningen, som

antogs av Europeiska unionens råd den 29 maj 2000

och trädde i kraft den 1 mars 2001. Den är till alla

delar bindande och direkt tillämplig i Sverige och

övriga berörda medlemsstater i EU. Förordningen

innehåller en särskild bestämmelse om bortförande av

barn enligt vilken de behöriga domstolarna skall

utöva sin behörighet i enlighet med 1980 års

Haagkonvention.

I sammanhanget bör även nämnas att det dåvarande

franska ordförandeskapet i juli 2000 lade fram ett

förslag till rådsförordning om ömsesidig

verkställighet av domar i mål om umgängesrätt när

det gäller barn. Förslaget syftar till att skapa ett

effektivt system som säkerställer att umgänge kan

utövas och att barnet efter umgängesperiodens slut

återlämnas till vårdnadshavaren. Enligt förslaget

skall det s.k. exekvaturförfarandet avskaffas,

vilket innebär att en dom på umgänge skall kunna

verkställas på samma villkor och med samma medel som

en nationell dom utan något särskilt förfarande i

verkställighetsstaten. Den direkta verkställigheten

föreslås dock i vissa situationer kunna upphävas

eller vägras. Flera av EU:s medlemsländer har, med

hänvisning till det existerande regelverket,

ifrågasatt behovet av förordningsförslaget.

Carina Hägg (s) anför i motion L336 att

barnperspektivet kommit i skymundan när det gäller

tillämpningen av Haagkonventionen. Vid tillämpningen

av konventionen måste stor vikt läggas vid om barnen

riskerar att utsättas för fysiska eller psykiska

skador eller försättas i en ohållbar situation.

Motionären framhåller att Haagkonventionen reglerar

inte bara föräldrarnas utan också barnens rätt. Det

finns, enligt motionären, också ett

jämställdhetsperspektiv på frågan. Kvinnor har,

anförs det, sämre inkomster och allmänt sett sämre

socialt skyddsnät. De kan på grund av sin situation

ha praktiska svårigheter att följa en rättsprocess

efter att barnet återförts. Med hänsyn till det

anförda är det enligt motionen angeläget att göra en

översyn av Haagkonventionens tillämpning ur ett

barn- och jämställdhetsperspektiv, och i motionen

yrkas ett tillkännagivande i enlighet härmed.

Margareta Viklund (kd) anför i motion L267 att

Haagkonventionen föreskriver att en vårdnadstvist

skall avgöras i det land där barnet har sitt

hemvist, vilket brukar tolkas som det land där

barnet bott ett år före flykten. Det som föregått en

flykt tycks, anser motionären, i princip vara

ointressant, även om det kan handla om misshandel

och stor oförståelse för ett barns känslor och

reaktioner. Enligt motionärens uppfattning vägrar

svenska domstolar och myndigheter ofta att inhämta

sakkunnigutredning vad gäller risken för att ett

barns hälsa skadas om en överflyttning sker. Vidare

inhämtas generellt sett inte, anförs det i motionen,

information från hemlandets myndigheter om barnets

sociala bakgrund. Svenska domstolars och

myndigheters tillämpning av lagen innebär således,

menar motionären, att det föreligger risk för att

ett barn skickas tillbaka till exempelvis en far som

suttit i fängelse för hustrumisshandel, som har

allvarliga drogproblem eller som begått sexuella

övergrepp mot minderåriga i familjen. I motionen

begärs ett tillkännagivande om att regeringen skall

tillsätta en utredning med uppgift att följa upp de

barns situation som mot sin vilja sänts till ett

annat land (yrkande 1). Motionären begär också ett

tillkännagivande om att regeringen inom EU skall ta

initiativ till en översyn av de lagar, förordningar

och konventioner som är styrande för överflyttande

av barn (yrkande 2).

Frågor kring olovligt bortförda barn har

behandlats av utskottet vid flera tidigare

tillfällen, bl.a. våren 2000 i det av riksdagen

godkända betänkandet 1999/2000:LU15. Utskottet

framhöll därvid att det är värdefullt att de

internationella reglerna på området diskuteras och

belyses utifrån vilka effekter tillämpningen får på

de berörda barnens situation. Det är viktigt,

fortsatte utskottet, att de domstolar och

myndigheter som har att tillämpa reglerna gör det på

ett ändamålsenligt sätt och beaktar

barnkonventionens krav att barnets bästa skall komma

i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn.

Utskottet utgick från att barnens situation och

barnens bästa är en central utgångspunkt och

ledstjärna för de överväganden som sker

internationellt och nationellt i fråga om åtgärder

mot olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn

och ansåg att det inte var påkallat med något

särskilt uttalande eller annan åtgärd från

riksdagens sida med anledning av vad som anförts i

en då aktuell motion.

Våren 2001 fann utskottet, i sitt av riksdagen

godkända betänkande 2000/01:LU16, inte skäl att göra

annan bedömning än den riksdagen gjort våren 2000. I

det sammanhanget uttalade utskottet även, med

anledning av ett motionsyrkande, att det är viktigt

att följa upp avgöranden om verkställighet i

vårdnadsmål och om överflyttning av barn. Utskottet

utgick från att denna fråga kan tas upp i samband

med överväganden om tillämpningen av

Haagkonventionen, bl.a. inom ramen för

Haagkonferensen om internationell privaträtt. Något

särskilt uttalande eller annan åtgärd från

riksdagens sida var utskottet dock inte berett att

förorda.

När nu utskottet än en gång har att pröva frågor

om tillämpningen av Haagkonventionen och lagen

(1989:14) om erkännande och verkställighet av

utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om

överflyttning av barn vidhåller utskottet alltjämt

sina tidigare ställningstaganden.

Därutöver bör beaktas att det pågår arbete på

såväl internationell som nationell nivå med de

frågor som motionärerna aktualiserar. Sålunda är

Haagkonventionen föremål för en fortlöpande översyn

inom ramen för Haagkonferensen för internationell

privaträtt. Sedan konventionens tillkomst år 1980

har särskilda kommissioner, sammansatta av

företrädare för konventionsländerna, med uppgift att

se över den praktiska tillämpningen av konventionen

sammankallats vid fyra tillfällen. Den senaste

kommissionen sammankallades våren 2001, varvid man

diskuterade en rad frågeställningar rörande

konventionens tillämpning och tolkning. Arbetet

utmynnade i en rapport som lades fram i april 2001.

I Sverige pågår för närvarande en översyn av lagen

(1989:14) om erkännande och verkställighet av

utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om

överflyttning av barn. Arbetet utförs i en

interdepartemental arbetsgrupp inom

Regeringskansliet. Översynen syftar till att

undersöka om ärenden rörande överflyttning av barn

enligt Haagkonventionen kan hanteras bättre och mer

effektivt och om det faktiska återförandet av ett

barn kan förbättras på något sätt.

Vad gäller kravet i motion L267 yrkande 2 om

initiativ från svensk sida på EU-nivå vill utskottet

peka på att det i olika sammanhang har ifrågasatts

huruvida EU över huvud taget är rätt forum för

internationellt familjerättsligt samarbete, detta

mot bakgrund av att det redan finns väl etablerade

mellanstatliga organisationer för sådant samarbete,

särskilt Haagkonferensen för internationell

privaträtt, som även omfattar andra länder än EU:s

medlemsländer. Vidare har framhållits risken att

arbetet inom EU-institutionerna konkurrerar ut andra

internationella organ på området (se Maarit Jänterä-

Jareborg, Mot en europeisk (internationell)

familjerätt, Juridisk tidskrift vid Stockholms

universitet 2001-02 nr 1, s. 48 ff.).

Mot bakgrund av vad som nu anförts kan utskottet

inte finna annat än att motionerna L267 och L336 bör

avslås.

Reservationer

1. Talerätt i mål om hävande av faderskap

(punkt 2)

av Rolf Åbjörnsson (kd), Christel Anderberg (m),

Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Ana Maria

Narti (fp) och Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2001/02:L233,

2001/02:L268 och 2001/02:L292.

Ställningstagande

Vi delar motionärernas uppfattning vad gäller vikten

av att ingen felaktigt förklaras vara far till ett

barn. Att faderskapet blir riktigt fastställt måste

givetvis anses ligga i såväl barnets som moderns och

den utpekade faderns intresse. Vad först gäller den

situationen att faderskapet följer av

faderskapspresumtionen kan vi konstatera att

nuvarande lagstiftning i fråga om talerätt för en

avliden mans maka och arvingar bygger på avvägningar

mellan de olika intressen som gör sig gällande.

Några motsvarande avvägningar har inte skett när det

gäller talerätt för mannens änka och arvingar vid

ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse. Vi anser

att det är otillfredsställande att det inte finns

några klara regler i fråga om talerätten i sådana

fall. Vad härefter angår talerätten i fråga om

faderskap som har fastställts genom dom måste

rättsläget betraktas som oklart. Särskilt mot

bakgrund av att det på senare år vuxit fram nya

former av familjebildningar framstår nuvarande

inskränkningar i talerätten som en brist.

Som framhålls i motionerna är metoderna för

fastställande av faderskap i dag helt andra än

tidigare. Genom att med DNA-teknik undersöka levande

släktingars blod är fastställelse av faderskap

möjligt långt efter det att den utpekade fadern

avlidit.

Sammanfattningsvis anser vi att motionsspörsmålen

bör bli föremål för en förutsättningslös utredning

där olika aspekter på problemen och de olika

intressen som gör sig gällande blir noggrant

genomlysta.

Vad som sålunda har anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motionerna L233, L268 och

L292, som sin mening ge regeringen till känna.

2. Automatisk gemensam vårdnad för ogifta

föräldrar (punkt 3)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L264

yrkande 5 och avslår motion 2001/02:L331.

Ställningstagande

Som framhålls i motion L264 är gemensam vårdnad

utifrån barnets bästa en viktig grundprincip. En

modern familjerättslagstiftning, anpassad till

dagens föränderliga familjerelationer, bör därför ha

gemensam vårdnad som utgångspunkt, oavsett om

föräldrarna är gifta med varandra eller ej vid

barnets födelse. I likhet med motionärerna anser jag

att lagstiftningen bör utformas på så sätt att

gemensam vårdnad skall gälla för ogifta föräldrar

från det att faderskapet har fastställts. Regeringen

bör, mot bakgrund av vad som nu har sagts, ges i

uppdrag att omgående återkomma till riksdagen med

ett lagförslag med den nu angivna innebörden.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L264 yrkande 5 och

med avslag på motion L331, som sin mening ge

regeringen till känna.

3. Vårdnadens utövande (punkt 4)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L264

yrkande 6 och bifaller delvis motion 2001/02:L242

yrkande 3.

Ställningstagande

Jag delar den uppfattning som kommer till uttryck i

motion L264 och anser att det kan ifrågasättas om

det är lämpligt att båda föräldrarna skall delta i

alla vardagliga beslut i de fall då ett barn är

bosatt hos endast den ena föräldern. Som framhålls i

motionen kan detta nämligen innebära ett orosmoment

och leda till bråk mellan föräldrarna om den av

föräldrarna som inte bor tillsammans med barnet

skall vara med och bestämma i allt rörande barnet.

Det bör därför införas en uttrycklig bestämmelse i 6

kap. föräldrabalken som innebär att den av

föräldrarna som har barnet boende hos sig ensam

skall få besluta i frågor som gäller den dagliga

omsorgen om barnet mer självständigt än vad som är

fallet i dag. Är det fråga om större frågor skall

föräldrarna dock även fortsättningsvis besluta

gemensamt. Regeringen bör ges i uppdrag att omgående

återkomma till riksdagen med ett lagförslag med den

nu angivna inriktningen.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L264

yrkande 6 och med delvis bifall till motion

L242 yrkande 3, som sin mening ge regeringen

till känna.

4. Hänsynen till barnets bästa (punkt 8)

av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda

v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:Ju393

yrkande 4 och avslår motionerna 2001/02:L310 yrkande

1 och 2001/02:L264 yrkande 2.

Ställningstagande

Som framhålls i motion Ju393 är det nu hög tid att

införa en barnbalk. Trots det lagstiftningsarbete

som har bedrivits under de senaste decennierna

saknas alltjämt ett samlat regelsystem där barnets

rätt står i fokus. I stället sätter lagstiftningen

fortfarande föräldrarätten främst, vilket redan

framgår av namnet på det centrala regelverket på

området, föräldrabalken. Ett annat uttryck för

barnets underordnade roll i förhållande till

föräldrarna är att en förälder kan vägra att umgås

med sitt barn utan konsekvenser, något som barnet

däremot inte kan göra. I likhet med motionärerna

anser vi således att all relevant lagstiftning som

rör barn, bl.a. den nuvarande föräldrabalken, delar

av socialtjänstlagen, brottsbalkens regler om brott

mot barn och lagen om vård av unga, skall samlas i

en särskild barnbalk där barnets rätt sätts främst.

Regeringen bör ges i uppdrag att låta utreda frågan

och återkomma till riksdagen med ett förslag till

barnbalk i enlighet med vad som föreslås i motionen.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion Ju393 yrkande 4

och med avslag på motionerna L264 yrkande 2 och L310

yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.

5. Hänsynen till barnets bästa (punkt 8)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L264

yrkande 2 och avslår motionerna 2001/02:L310 yrkande

1 och 2001/02:Ju393 yrkande 4.

Ställningstagande

Jag delar uppfattningen i motion L264 att det finns

anledning att se över hur begreppet barnets bästa

har kommit till uttryck i lagstiftningen. Regeringen

bör därför ges i uppdrag att föranstalta om en sådan

översyn av lagstiftningen i syfte att förstärka

barnets rätt till omvårdnad, trygghet och aktning

för sin person.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L264 yrkande 2 och

med avslag på motionerna L310 yrkande 1 och Ju393

yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.

6. Talerätt i umgängesfrågor (punkt 12)

av Rolf Åbjörnsson (kd), Christel Anderberg (m),

Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell

Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Ana Maria

Narti (fp) och Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2001/02:L215

och 2001/02:L341 och avslår motion 2001/02:L264

yrkande 4.

Ställningstagande

I likhet med vad som anförs i motionerna L215 och

L341 anser vi att den nuvarande ordningen med

exklusiv talerätt för socialnämnden i mål om umgänge

med andra anhöriga än barnets föräldrar visat sig

mindre lämplig. Enligt vår mening nedvärderar

lagstiftningen far- och morföräldrars betydelse för

barnen och barnens behov av nära kontakter med

närstående släktingar. Sådant umgänge är oftast en

rikedom för barnen, och sådana relationer verkar i

de flesta fall för barnens bästa. Bestämmelsen i 6

kap. 15 § föräldrabalken kommer, såvitt vi känner

till, sällan till användning, och i de fall

socialnämnden inte vidtar de åtgärder som behövs för

att tillgodose barnets behov av umgänge med nära

anhöriga, såsom mor- och farföräldrar, bör dessa

enligt utskottet ha möjlighet att föra talan vid

domstol om sådant umgänge. Enligt vår mening bör

regeringen återkomma till riksdagen med förslag till

erforderliga lagändringar i enlighet med vad som

föreslås i motionerna.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motionerna L215 och L341

och med avslag på motion L264 yrkande 4, som sin

mening ge regeringen till känna.

7. Barns rätt att komma till tals (punkt 14)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L264

yrkande 3 och avslår motion 2001/02:L310 yrkande 2.

Ställningstagande

Som anförs i motion L264 är det enligt min

uppfattning självklart att barn, med undantag för de

allra minsta barnen, alltid skall få komma till tals

i mål om vårdnad, boende och umgänge. Det finns

därför anledning att överväga om det inte borde

införas en lagfäst skyldighet för såväl

socialnämnderna som domstolarna att ta reda på

barnets inställning i sådana mål. Lämpligen kan

frågan övervägas inom ramen för den kommande

utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L264 yrkande 3 och

med avslag på motion L310 yrkande 2, som sin mening

ge regeringen till känna.

8. Utredningen i mål om vårdnad, boende och

umgänge (punkt 15)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 15

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L264

yrkande 7.

Ställningstagande

Mot bakgrund av domstolarnas i och för sig

förståeliga motvilja mot att flytta ett barn från

dess invanda miljö har de interimistiska besluten i

mål om vårdnad, boende och umgänge i praktiken

kommit att få alltför stor betydelse. Som framhålls

i motion L264 avgörs många sådana mål i praktiken

redan i och med att ett interimistiskt beslut

fattas. Det bästa sättet att komma till rätta med

detta problem vore, som föreslås i motion L264, att

korta ned utredningstiderna. Härigenom skulle det

vara lättare att flytta ett barn från den ena

föräldern till den andra om domstolen slutligen

kommer fram till att detta är bäst för barnet.

Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till

riksdagen med förslag till åtgärder för att korta

utredningstiden i mål om vårdnad, boende och

umgänge.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L264 yrkande 7,

som sin mening ge regeringen till känna.

Särskilda yttranden

1. Fastställande av faderskap för ogifta fäder

av Ana Maria Narti (fp).

Enligt min uppfattning bör lagstiftningen på det

familjerättsliga området vara utformad på så sätt

att föräldrar och barn i alla avseenden behandlas

lika, oavsett om föräldrarna är gifta med varandra

eller ej. Ett exempel på ett rättsområde där ogifta

föräldrar alltjämt diskrimineras är reglerna om

fastställelse av faderskap. Som framhålls i motion

L245 måste således ogifta föräldrar fortfarande

genomgå en procedur för att fastställa faderskapet

som i bästa fall upplevs som byråkratisk, men som i

många fall genomförs på ett för föräldrarna

förnedrande sätt. Bara det faktum att ett etablerat

par efter nio månaders väntan skall behöva uppsöka

en myndighet för att kunna fastställa faderskapet

till sitt barn upplevs av många som kränkande.

Jag delar alltså uppfattningen i motionen att det

nu är dags att införa en ordning som innebär att

ogifta föräldrar på ett enkelt sätt, exempelvis

redan på sjukhuset i anslutning till barnets

födelse, skall kunna avge en försäkran om

föräldraskapet. Förslaget har dock ett nära samband

med den pågående beredningen inom Regeringskansliet

av frågorna om införande av automatisk gemensam

vårdnad för ogifta föräldrar och utformningen av den

framtida sambolagstiftningen. Resultatet av det

pågående arbetet bör först avvaktas innan riksdagen

tar något initiativ på området.

Mot bakgrund av det anförda har jag valt att inte

yrka bifall till motion L245. I stället kommer jag

noga att följa beredningsarbetet och återkomma i

saken om det skulle visa sig vara nödvändigt.

2. Automatisk gemensam vårdnad för ogifta

föräldrar

av Tasso Stafilidis (v).

För egen del anser jag att det saknas skäl att

särbehandla barn till ogifta föräldrar jämfört med

barn till gifta föräldrar. Som anförs i motion L331

bör lagstiftningen utgå från att gemensam vårdnad

skall vara huvudregel, oavsett om föräldrarna är

gifta eller ej, i stället för tvärtom. Nuvarande

ordning innebär att modern uppfattas som den

viktigaste föräldern och förstärker också

patriarkala maktstrukturer och heteronormativa

könsrollsmönster. Strävan i samhället att fäderna

skall ta ett större ansvar för sina barn motarbetas

även av gällande lagstiftning.

Enligt min uppfattning bör lagstiftningen ändras

på så sätt att samboende föräldrar automatiskt får

gemensam vårdnad om sina barn. Det skall dock finnas

möjligheter att göra undantag från denna huvudregel

i de fall där gemensam vårdnad inte är förenlig med

barnets bästa.

Mot bakgrund av att frågan är föremål för

beredningsarbete inom Regeringskansliet har jag

trots allt valt att inte yrka bifall till motion

L331. Jag avser i stället att noga följa det

fortsatta beredningsarbetet på området och återkomma

i saken om det skulle visa sig vara erforderligt.

BILAGA

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2001/02:L201 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén

(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om automatisk prövning av

vårdnadsfrågan vid fall av grov misshandel eller

mord på medförälder.

2001/02:L215 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en sådan ändring i

föräldrabalken att nära anhöriga, som mor- och

farföräldrar, får föra talan om umgänge.

2001/02:L233 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att talerätt om hävande av

faderskap för såväl efterlevande maka som mannens

arvingar bör införas.

2001/02:L242 av Fanny Rizell m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen låter den

planerade utredningen avseende uppföljningen av

bestämmelserna om gemensam vårdnad beakta frågan

om gemensam vårdnad när våld förekommit, i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen begär att regeringen låter den

planerade utredningen avseende uppföljningen av

bestämmelserna om gemensam vårdnad se över frågan

om nämndemän av båda könen finns representerade

vid vårdnadstvister, i enlighet med vad som anförs

i motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen låter den

planerade utredningen avseende uppföljningen av

bestämmelserna om gemensam vårdnad se över frågan

om kravet på samtycke, i enlighet med vad som

anförs i motionen.

4. Riksdagen begär att regeringen låter den

planerade utredningen avseende uppföljningen av

bestämmelserna om gemensam vårdnad utreda växelvis

boende ur ett barnperspektiv, i enlighet med vad

som anförs i motionen.

5. Riksdagen begär att regeringen låter den

planerade utredningen avseende uppföljningen av

bestämmelserna om gemensam vårdnad se över

systemet med samarbetssamtal, i enlighet med vad

som anförs i motionen.

6. Riksdagen begär att regeringen låter den

planerade utredningen avseende uppföljningen av

bestämmelserna om gemensam vårdnad se över

umgängesförälderns rätt till information, i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2001/02:L245 av Karin Pilsäter (fp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att en enhetlig och enkel

gemensam försäkran om föräldraskapet bör ersätta

dagens faderskapserkännande för nyblivna fäder till

barn födda "utom äktenskapet".

2001/02:L264 av Viviann Gerdin m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att se över hur

man kan förstärka barnets rätt till omvårdnad,

trygghet och aktning för sin person.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn med

syfte att ge barnen bättre möjligheter att få

komma till tals vid vårdnadstvister.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att se över

nuvarande lagstiftning för att förstärka barnens

rätt till icke biologiska föräldrar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att gemensam

vårdnad skall gälla från det att faderskapet

fastställts.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att den

vårdnadshavare som har barnet boende hos sig ensam

skall få besluta i frågor som gäller den dagliga

omsorgen mer självständigt än vad som är möjligt i

dag.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ytterligare

korta ned utredningstiden för att komma åt den

interimistiska vårdnadens alltför avgörande

betydelse i vårdnadstvister.

2001/02:L266 av Ulf Nilsson (fp) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i motionen om att utreda ökade

möjligheter att motverka umgängessabotage.

2001/02:L267 av Margareta Viklund (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppdrag att bl.a. följa upp de barns

situation som mot sin vilja sänts till ett annat

land.

2. Riksdagen begär att regeringen i EU initierar en

översyn av de lagar, förordningar och konventioner

som på internationell nivå är styrande för

överflyttning av barn.

2001/02:L268 av Berit Adolfsson m.fl. (m, kd, c)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om översyn av regler för

fastställande och hävande av faderskap.

2001/02:L272 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen överväger åtgärder

för att komma till rätta med problemet vårdnads- och

umgängestvister i domstol, exempelvis genom att

införa krav på prövningstillstånd.

2001/02:L292 av Ulf Nilsson och Kenth Skårvik (fp)

vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om översyn av rättsläget och

praxis rörande talerätt vid hävande av faderskap.

2001/02:L301 av Annelie Enochson (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att lagen bör ändras så att

de sociala myndigheterna aktivt driver talan om

överflyttning av vårdnad vid allmän domstol då en

vårdnadshavare grovt brustit i föräldraansvar genom

att begå ett allvarligt brott mot den andre

vårdnadshavarens liv, frihet eller hälsa.

2001/02:L310 av Tasso Stafilidis och Charlotta L

Bjälkebring (v) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa en

reglering som starkare betonar vårdnadshavarnas

och föräldrarnas skyldigheter gentemot barnet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge barnen rätt

att ställa vårdnadshavare och förälder till ansvar

för brister i att uppfylla sina skyldigheter som

vårdnadshavare och förälder.

2001/02:L313 av Tuve Skånberg och Lars Hjertén (kd,

m) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vikten av att barnets behov

skall styra utformningen av umgänget med

föräldrarna.

2001/02:L331 av Tasso Stafilidis och Charlotta L

Bjälkebring (v) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om automatisk gemensam vårdnad

för sambor.

2001/02:L336 av Carina Hägg (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om översyn av

Haagkonventionen.

2001/02:L341 av Lars Elinderson (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till sådan ändring i 6 kap. 15 § föräldrabalken att

mor- och farföräldrar kan väcka talan i domstol om

rätt till umgänge med avlidna barns barn i de fall

barnens vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som

begärts.

2001/02:Ju393 av Annelie Enochson (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att behovet av en

barnbalk utreds.

2001/02:Sf388 av Bo Könberg (fp) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan

om reglerna för underhållsbidrag vid växelvis

boende.