Bet. 2001/02:MJU23

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande

2001/02:MJU23

Ansvarsfullt fiske - svenska prioriteringar förEU:s framtida fiskeripolitik, m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens skrivelse

2001/02:152 Ansvarsfullt fiske - svenska

prioriteringar för EU:s framtida fiskeripolitik. I

samband därmed behandlas ett motionsyrkande som

överlämnats från Näringsutskottet samt 45

motionsyrkanden om EU-relaterade fiskefrågor från

allmänna motionstiden 2000 och 2001. Utskottet

ansluter sig till regeringens slutsats att målen för

nuvarande fiskepolitiken inte har uppnåtts.

Utskottet framhåller vikten av att målsättningen för

den gemensamma fiskepolitiken skall vara att den

bedrivs på ett långsiktigt hållbart sätt. Den

framtida fiskepolitiken bör därför utvecklas så att

den bättre bidrar till detta mål. Arbetet måste utgå

från vetenskapliga bedömningar av bestånden och

fiskemöjligheterna. Vidare skall

försiktighetsprincipen tillämpas och miljöaspekterna

beaktas.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden bl.a.

med hänvisning till vad som redovisas i skrivelsen,

pågående arbete inom området såväl inom EU som

nationellt samt till att regeringen avser att för

riksdagen framlägga en proposition om det nationella

fisket.

I betänkandet behandlas vidare 67 motionsyrkanden

om nationella fiskefrågor från allmänna motionstiden

2000 och 2001.

Med anledning av fem motionsyrkanden (m, v, kd och

c) föreslår utskottet ett tillkännagivande om

ersättning vid skador på fiskefartyg och

fiskeredskap till följd av dumpade kemiska

stridsmedel. Enligt utskottets mening talar flera

skäl för en ny granskning av skyddet för fiskare vid

olyckor med kemiska stridsmedel. Övriga

motionsyrkanden avstyrks bl.a. med hänvisning till

pågående arbete inom området samt till den ovan

nämnda propositionen.

I betänkandet finns 27 reservationer och 1

särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Hållbart fiske m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:MJ370

yrkandena 1 och 7 samt 2001/02:MJ513 yrkandena

1(3.

Reservation 1 (v, mp)

2. Den relativa stabiliteten

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ522 yrkande

1.

Reservation 2 (kd)

3. Kvoter m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ416,

2000/01:MJ611, 2000/01:

MJ796 yrkande 3, 2001/02:MJ302 yrkande 1 och

2001/02:MJ370 yrkande 2.

Reservation 3 (m)

4. Särskilda kvoter för kustfiske m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:MJ302

yrkande 3 och 2001/02:

MJ370 yrkande 4.

Reservation 4 (v)

5. Användande av kvoter för särskilt

skydd

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ302 yrkande

2.

6. Moratorium för torskfiske

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ513 yrkande

11.

7. Drivgarn m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ404,

2001/02:MJ277 och 2001/02:MJ513 yrkande 13.

Reservation 5 (mp)

8. Begränsat industrifiske

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ403,

2000/01:MJ413 yrkande 4, 2000/01:MJ421,

2001/02:MJ293, 2001/02:MJ333 yrkande 1 och

2001/02:MJ467 yrkande 2.

Reservation 6 (m)

Reservation 7 (mp)

9. Utbyte av torsk

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ235 yrkandena

1 och 2.

10. Dumpning av fisk

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ370 yrkande

3.

11. Avlysning och skyddsområden

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:MJ370

yrkandena 5 och 10.

12. Fiskerikontroll m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ407,

2001/02:MJ235 yrkande 3 och 2001/02:MJ513 yrkande

7.

13. Strukturpolitiken m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:MJ370

yrkande 11 och 2001/02:

MJ513 yrkandena 6 och 8(9.

14. Forskning och utbildning inom EU m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ370 yrkandena

6 och 9.

Reservation 8 (v)

15. Decentraliserad förvaltning

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ370 yrkande

12.

16. Fiskeavtal med tredje världen

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ513 yrkande

10.

17. Utvärdering av EU-program om

kustsamhällen m.m.

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ307 yrkande

5.

Reservation 9 (m)

18. Dioxin i fisk m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:MJ494,

2001/02:MJ529 yrkande 2 och 2001/02:N27 yrkande

13.

Reservation 10 (c)

19. Utsättning av fisk

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ370 yrkande

13.

20. Miljökonsekvensbedömning av nya

områden

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ513 yrkande

12.

21. Skrivelsen

Riksdagen lägger skrivelsen 2001/02:152 till

handlingarna.

22. En långsiktig nationell fiskepolitik

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ243

yrkande 15 (delvis), 2000/01:MJ307 yrkande 2,

2000/01:MJ413 yrkande 1, 2000/01:MJ418 yrkande 1,

2001/02:MJ304, 2001/02:MJ333 yrkande 2,

2001/02:MJ467 yrkande 1, 2001/02:MJ520 yrkande 26

(delvis) och 2001/02:MJ529 yrkandena 1, 3 och 6.

Reservation 11 (m)

Reservation 12 (kd)

Reservation 13 (c)

Reservation 14 (fp, mp)

23. Fiskekonto m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ243

yrkande 15 (delvis), 2000/01:MJ307 yrkande 4 och

2001/02:MJ520 yrkande 26 (delvis).

Reservation 15 (m, kd, c, fp)

24. Nyrekrytering av fiskare

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ307 yrkande

1.

25. Vattenbruk m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ414,

2000/01:MJ415, 2001/02:MJ420 yrkande 6,

2001/02:MJ468 yrkandena 1(3 samt 2001/02:MJ522

yrkandena 14-16.

Reservation 16 (m)

Reservation 17 (kd)

Reservation 18 (mp)

26. Dumpat militärt material m.m.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört. Riksdagen bifaller

därmed delvis motionerna 2000/01:MJ418 yrkande 8,

2000/01:MJ746, 2001/02:MJ251, 2001/02:MJ284

yrkande 1 och 2001/02:MJ522 yrkande 12 samt

avstyrker motion 2001/02:MJ284 yrkande 2.

Reservation 19 (s, mp)

27. Spökgarn

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ401 och

2001/02:MJ522 yrkande 13.

28. Fisketurism m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:N385

yrkande 14, 2001/02:MJ292 yrkande 2 och

2001/02:MJ325.

Reservation 20 (m)

29. Fritt handredskapsfiske m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:MJ420

yrkande 4 och 2001/02:MJ522 yrkande 6.

Reservation 21 (m)

30. Fiskevårdsavgift m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ408,

2000/01:MJ411 och 2001/02:MJ420 yrkande 2.

Reservation 22 (m)

31. Vattenregleringsmedel

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ412.

32. Sill- och strömmingsfiske

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ406

yrkande 1, 2000/01:MJ409 och 2001/02:MJ392.

33. Laxfiske i Östersjön

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ410,

2000/01:N383 yrkande 21, 2001/02:MJ380 och

2001/02:N364 yrkande 11.

Reservation 23 (mp)

34. Bevarandeåtgärder

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ417 och

2000/01:MJ419.

35. Laxforskning

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ606.

36. Fiskeförbud

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ363.

Reservation 24 (m)

37. Skador orsakade av skarv m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ904

yrkande 3 och 2000/01:

MJ908 yrkandena 1 och 2.

Reservation 25 (m, kd, c)

38. Insjöfiske m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ292 yrkandena

1 och 3.

39. Ålhuttning

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ535.

40. Forskning m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ402

yrkandena 1 och 2, 2000/01:MJ413 yrkande 2,

2000/01:MJ418 yrkande 3, 2000/01:MJ607,

2001/02:MJ509 och 2001/02:MJ529 yrkande 5.

Reservation 26 (c)

41. Centrum för fiskforskning och

utbildning

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ610.

42. Prövning av yrkesfiskarlicens

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ420.

43. Yrkesfiskarenas sakägarstatus

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ529 yrkande

8.

Reservation 27 (c)

44. Effektivisering av Fiskeriverket

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ302 yrkande 8.

Stockholm den 16 maj 2002

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Sinikka Bohlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sinikka

Bohlin (s), Inge Carlsson (s), Kaj Larsson (s),

Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Ingemar

Josefsson (s), Ann-Kristine Johansson (s), Kjell-

Erik Karlsson (v), Caroline Hagström (kd), Per-

Samuel Nisser (m), Maria Wetterstrand (mp), Eskil

Erlandsson (c), Harald Nordlund (fp), Lars Lindblad

(m), Carina Ohlsson (s), Willy Söderdahl (v) och

Ester Lindstedt-Staaf (kd).

2001/02

MJU23

Redogörelse för ärendet

Bakgrund

På förslag av regeringen i proposition 1997/98:2 om

hållbart fiske och jordbruk fattade riksdagen i

december 1997 beslut om att såväl det svenska fisket

som fisket inom EU skall bedrivas på ett hållbart

sätt. Riksdagen delade också regeringens bedömning

att Sverige bör verka för förändringar av den

gemensamma fiskepolitiken (GFP) i samband med den

förestående översynen för att politiken bättre skall

svara mot det angivna målet (bet. 1997/98:JoU, rskr.

1997/98:116) och att försiktighetsprincipen härvid

bör tillämpas liksom miljöaspekterna beaktas. I

april 1999 fattade riksdagen beslut om en ny

struktur i arbetet med miljömål och fastställde 15

nationella miljökvalitetsmål (bet. 1998/99:MJU6

rskr. 1998/99:183) av vilka framför allt målen Bara

naturlig försurning, Levande sjöar och vattendrag

och Hav i balans samt levande kust och skärgård

berör fisket. I november 2001 beslutade riksdagen om

ett antal delmål för de tre miljökvalitetsmålen

(bet. 2001/02:MJU3 rskr. 2001/02:36).

Den europeiska kommissionen har påbörjat en

översyn av den gemensamma fiskepolitiken baserat på

den s.k. grundförordningen 3760/92[1] om ett

gemenskapssystem för fiske och vattenbruk. Enligt

förordningen skall kommissionen överlämna en rapport

om fiskets situation inom gemenskapen till

Europaparlamentet och rådet. I rapporten skall

särskilt de ekonomiska och sociala förhållandena i

kustområdena, resursernas tillstånd och förväntade

utveckling och tillämpningen av förordningen

belysas. På grundval av rapporten skall rådet före

den 31 december 2002 besluta om vilka anpassningar

som måste göras. I april 2001 presenterade

kommissionen sin rapport i form av en grönbok om den

framtida gemensamma fiskepolitiken. Grönboken

behandlades i ministerrådet (fiske) under det

svenska ordförandeskapet. Ministerrådet (fiske)

beslutade även under det svenska ordförandeskapet om

bl.a. rådsslutsatser om integrering av miljöhänsyn

och en hållbar utveckling. Slutsatserna

avrapporterades till Europeiska rådet i Göteborg

2001. I maj-juni 2002 förväntas kommissionen lägga

fram förslag om hur politiken skall förändras och

regleras.

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Skrivelsens syfte är att redovisa riktlinjer för

Sveriges agerande i samband med översynen av den

gemensamma fiskepolitiken inom EU. Skrivelsen

behandlar mål och medel på lång sikt. Den gemensamma

fiskepolitiken måste förändras.

I skrivelsen konstateras att det även i framtiden

behövs en gemensam politik på fiskeområdet inom EU.

Det motiveras med att fiskerinäringen utnyttjar en

gränsöverskridande resurs. Nyttjande av resursen i

ett område påverkar beståndssituationen även i andra

områden. Därför måste resursen förvaltas gemensamt

med andra länder. Slutligen ger en gemensam politik

Sverige större möjligheter att driva gemensamma krav

på ett ansvarsfullt nyttjande av resursen.

Ett övergripande mål anges för fiskepolitiken inom

EU. Målet är att gemenskapens fiskresurser skall

förvaltas på ett långsiktigt hållbart sätt i

enlighet med försiktighetsprincipen och

ekosystemansatsen. Detta är en förutsättning för att

förse konsumenterna med ett högkvalitativt livsmedel

och för en fiskerinäring som långsiktigt skall kunna

utgöra en stabil verksamhet med stor

regionalpolitisk betydelse.

Målet för nuvarande gemensamma fiskeripolitik har

inte uppnåtts. Förändringar krävs i flera avseenden.

Det bärande elementet i regeringens linje är att

fångsterna skall anpassas till det långsiktigt

hållbara biologiska utrymmet. Detta skall främst

uppnås genom

1. en effektivare politik för att reducera

fiskeflottans kapacitet och fiskeansträngningen

2.

3. ett selektivt fiske inriktat på könsmogen fisk

och med små bifångster

4.

5. en förbättrad kontroll med nationellt ansvar

6.

7. ökad tillförlitlighet hos den vetenskapliga

forskningen

8.

9. respekt för den vetenskapliga rådgivningen

10.

11. ett till år 2007 utfasat direkt företagsstöd

12.

13. en liberalisering av handel med tredje land för

att möta efterfrågan på fisk och fiskeriprodukter

inom gemenskapen

14.

15. en reducering av kostnaderna för

återtagssystemet genom bl.a. bättre förvaltning

av fiskresurserna

16.

17. utveckling av nya strukturer och samarbetsformer

på nationell, regional samt gemenskapsnivå för

att skapa effektivare förvaltningsformer.

18.

Regeringen avser att gå i täten för att tillse att

EU till fullo tar sitt globala ansvar för en

ansvarsfull fiskeripolitik genom bl.a. aktivt

deltagande i regionala och multilaterala

organisationer och vid utformningen av gemenskapens

bilaterala avtal.

Offentlig utfrågning m.m.

Utskottet anordnade den 5 februari 2002 en

offentlig utfrågning om framtiden för det svenska

fisket med företrädare för bl.a. forskning och

fiskerinäring (se bilaga 2). Vidare har utskottet

uppvaktats av representanter för Svensk Gös AB,

projektet Östgös och Östgös legoodlares

intresseförening.

**FOOTNOTES**

[1]: Rådets förordning (EEG) nr 3760/92 av den 20

december 1992 om ett gemenskapssystem för fiske

och vattenbruk.

Utskottets överväganden

Ansvarsfullt fiske - svenska

prioriteringar för EU:s framtida

fiskepolitik

En gemensam politik

Utskottets förslag i korthet

Utskottet instämmer i vad regeringen anför om

behovet av en fortsatt gemensam fiskepolitik

och att gemenskapens fiskeresurser bör

förvaltas på ett långsiktigt hållbart sätt i

enlighet med försiktighetsprincipen och

ekosystemansatsen. I samband därmed avstyrker

utskottet fem motionsyrkanden (v och mp) i

den mån de inte kan anses tillgodosedda.

Skrivelsen

Regeringen anför i skrivelsen att det även i

fortsättningen finns behov av en gemensam

fiskeripolitik. Det övergripande ansvaret för

politiken måste ligga på gemenskapsnivå. Dagens

nationella ansvar för kustzonen måste dock utvecklas

och förstärkas. Fisket nyttjar en förnyelsebar

resurs som dock kan överexploateras med allvarliga

konsekvenser för ekosystemen och fiskerinäringen.

Därtill är fiskresursen gränsöverskridande, och

nyttjande i ett område påverkar bestånden även i

andra områden. Därför måste den förvaltas gemensamt

med andra länder. En gemensam politik ger vidare

Sverige större möjligheter att driva gemensamma krav

på ett ansvarsfullt nyttjande av resursen.

Gemenskapens fiskeresurser bör i enlighet med

försiktighetsprincipen och ekosystemansatsen

förvaltas på ett långsiktigt hållbart sätt så att de

nyttjade fiskbestånden befinner sig inom säkra

biologiska gränser och mellanårs-variationerna

enbart är naturligt betingade. Detta är en

förutsättning för att förse konsumenterna med ett

högkvalitativt livsmedel och för en fiskerinäring

som långsiktigt skall kunna utgöra en stabil

ekonomisk verksamhet med stor regionalpolitisk

betydelse. En ytterligare förutsättning är att

fiskeföretagen bedrivs utan ekonomiska subventioner

som kan innebära en ökning av fångstkapaciteten.

Denna inriktning på politiken bör gälla samtliga

delar av den gemensamma fiskepolitiken. Vid

exempelvis fastställande av TAC:er och kvoter,

bestämmelser om tekniska bevarandeåtgärder och

bifångster, anpassning av flottkapaciteten,

reglering av marknaden och i samband med

fiskeriavtal med tredje land bör detta perspektiv

således vara vägledande för de svenska

ståndpunkterna.

Motionerna

Vänsterpartiet yrkar i motion 2001/02:MJ370 (v) att

en svensk strategi för EU:s gemensamma fiskepolitik

är nödvändig och att Sverige, för att stärka det

mellanstatliga samarbetet, skall verka för regionala

fiskeförvaltningar i havsområden där detta ej

förekommer samt att miljöhänsynen integreras i

arbetet. En effektiv förvaltning och en hållbar

utveckling skall vara vägledande för Sveriges

internationella agerande (yrkande 1). Enligt

motionärerna bör det i en svensk strategi ingå en

ökad satsning på småskaligt fiske (yrkande 7).

Småskaligt fiske har stora fördelar jämfört med

utsjöfiske med stora fartyg. Det småskaliga, ofta

kustnära fisket, kan bedrivas med mer miljövänliga

metoder. Det har lokal förankring vilket gör att

detta fiske kan utvecklas på många sätt och bli en

del av rekreations-, turism- och

fritidsfiskeverksamhet, näringar som gör att den

fångade fisken får ett betydligt högre värde jämfört

med det storskaliga industrifisket.

Enligt motion 2001/02:MJ513 (mp) yrkande 1 bör

Sverige ha ett kraftfullt agerande vid revideringen

av EU:s gemensamma fiskepolitik. Utgångspunkten

skall, enligt motionärerna, vara en helhetssyn på

fisket där ett ekosystemtänkande och långsiktig

ekologisk hållbarhet står i centrum. Fiskepolitiken

måste vidare baseras på ett ekosystemtänkande.

Övergödningen av havet är ett exempel på problem som

har nära koppling till fisket, då döda bottnar och

kraftiga algblomningar påverkar fiskbestånden

negativt. Därmed är också jordbrukspolitiken och

trafikpolitiken kopplade till fisket, eftersom dessa

två sektorer orsakar större delen av de gödande

kväveutsläppen (yrkande 2). Därutöver måste

försiktighetsprincipen tillämpas fullt ut. Vid

fastställande av högsta tillåtna fångster måste

forskarnas rekommendationer få gå före kortsiktiga

politiska intressen (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Inledningsvis konstaterar utskottet att den

gemensamma fiskepolitiken (GFP) är en fullt

utvecklad gemenskapspolitik där EU har exklusiv

kompetens, vilket i likhet med jordbrukspolitiken

innebär att alla gemenskapens länder omfattas av

samma bestämmelser. Politiken reglerar alla aspekter

på fisket, från havet till konsumenten. Målet för

den gemensamma fiskepolitiken i fråga om

utnyttjandet är enligt artikel 2 i grundförordningen

3760/92 att den gemensamma fiskepolitiken skall

skydda och bevara de levande marina akvatiska

resurser som är tillgängliga och får utnyttjas. Den

gemensamma fiskepolitiken skall se till att dessa

resurser långsiktigt utnyttjas på ett ändamålsenligt

och ansvarsfullt sätt under de ekonomiska och

sociala förhållanden som passar sektorn, varvid

hänsyn skall tas till följderna för det marina

ekosystemet och särskilt till producenternas och

konsumenternas behov. För att nå målet har EU infört

ett gemenskapssystem för styrning av utnyttjandet.

Systemet skall se till att det finna en varaktig

balans mellan resurserna och utnyttjandet av dem

inom de olika fiskeområdena. Enligt den gemensamma

målbestämmelsen har medlemsstaterna en skyldighet

att se till att icke yrkesmässiga verksamheter som

t.ex. fritidsfiske, inte äventyrar bevarandet och

förvaltningen av de resurser som omfattas av den

gemensamma fiskepolitiken. För att dessa mål skall

kunna uppnås och för att säkerställa att

utnyttjandet sker på ett hållbart sätt anges i

förordningen bl.a. ramar för tillträde samt för

förvaltning och kontroll av fiskeaktiviteterna samt

de medel och förfaranden som krävs. Syftet med

fiskepolitiken är att säkra en ansvarsfull

förvaltning av bestånden främst genom förbättrad

övervakning och kontroll, användning av mer

selektiva redskap samt minskning av bifångst och

kasserad fångst. Vidare skall produktionshöjande

subventioner reduceras för att uppnå en bättre

balans mellan fiskekapacitet och långsiktigt

hållbart nyttjande av fiskeresurserna. Utskottet

anser, i likhet med regeringen, att den gemensamma

fiskepolitiken inte har lyckats att uppfylla målen i

den gemensamma fiskepolitiken. Som utskottet vid

flera tillfällen tidigare har framhållit (bet.

1999/2000:MJU8) skall målsättningen för den

gemensamma fiskepolitiken vara att den bedrivs på

ett långsiktig hållbart sätt. Den framtida

fiskepolitiken bör därför utvecklas så att den

bättre bidrar till detta mål. Arbetet måste utgå

från vetenskapliga bedömningar av bestånden och

fiskemöjligheterna. Vidare skall

försiktighetsprincipen tillämpas och miljöaspekterna

beaktas.

Enligt utskottets mening sammanfaller de

synpunkter som redovisats i motionerna i allt

väsentligt med de nu angivna målsättningarna för de

svenska prioriteringarna för den gemensamma

fiskepolitiken. Utskottet finner mot bakgrund av det

anförda att riksdagen inte bör vidta några åtgärder

med anledning av motionerna 2001/02:MJ370 (v)

yrkandena 1 och 7 samt 2001/02:MJ513 (mp) yrkandena

1(3. Motionerna avstyrks i berörda delar.

Resurspolitiken

Utskottets förslag i korthet

Utskottet finner i likhet med regeringen att

naturresursbasen och ett fungerande ekosystem

utgör såväl en förutsättning som en

restriktion för fisket och att politiska

styrmedel måste användas för att säkerställa

att resursen bevaras på en hållbar nivå. I

samband därmed avslår utskottet ett yrkande

(kd) om den relativa stabiliteten som

utgångspunkt för fördelningen av tillgängliga

fiskemöjligheter. Utskottet finner vidare att

det är angeläget att regeringen i fråga om

fastställande av kvoter verkar för

långsiktighet i utnyttjandet liksom att

försiktighetsprincipen tillämpas och avslår i

samband därmed fem yrkanden ( s, v och m) om

fångstkvoter. Utskottet finner att fördelning

inom fastlagda kvoter bör fastställas

nationellt men att eventuella juridiska

möjligheter att vidta ensidiga nationella

åtgärder inte bör användas och avslår därmed

tre yrkanden (v). Utskottet avslår också ett

yrkande om moratorium för torskfiske (mp).

Utskottet avslår vidare tre yrkanden (mp) om

att förbjuda långa drivgarn i Östersjön med

hänvisning till pågående arbete att verka för

bättre fiskeredskap och minskade bifångster

inom EU. Utskottet avslår sex yrkanden (s, m

och mp) om industrifiske med hänvisning till

att detta fiske sker inom biologiskt säkra

gränser och baseras på vetenskaplig

rådgivning. Samtidigt utgår utskottet från

att regeringen ser över industrifiskets

eventuella påverkan på det småskaliga

kustfisket när de nationella fiskefrågorna

skall hanteras. Utskottet avslår två yrkanden

(m) om att begränsa fiskemöjligheterna för

båtar från tredje land. Utskottet avstyrker

ett yrkande (v) om dumpning med hänvisning

till pågående prövning av ett eventuellt

dumpningsförbud och dess följder. Slutligen

avstyrker utskottet två yrkanden (v) om

avlysning och skyddsområden med hänvisning

till pågående arbete inom såväl EU som i

Sverige.

Skrivelsen

Den relativa stabiliteten och tillträdet till fisket

Medlemsstaternas tillträde till resurser och

vattenområden har i stor utsträckning påverkats av

att gemenskapen utvidgats i flera omgångar till att

omfatta nya medlemsstater. Från början syftade

resurspolitiken till att alla fiskefartyg från

medlemsstaterna på lika villkor skulle ha tillträde

till nyttjande av resurserna i gemenskapens

fiskevatten. När Danmark, Storbritannien och Irland,

med relativt sett betydligt större fiskevatten än de

ursprungliga medlemsstaterna, år 1973 blev medlemmar

infördes dock ett undantag, begränsat till 10 år,

från bestämmelserna om fri tillgång till

fiskevattnen och resursen. Detta skedde genom att

tillträdet till kustzonen (området innanför 12

sjömil från kusten) i princip reserverades för

kuststatens fiskare och fiskare från andra

medlemsstater som traditionellt fiskat i området.

Då EG år 1983 införde ett gemenskapssystem för

bevarande och förvaltning av fiskeresurserna innebar

det bl.a. att medlemsstaterna varje år skulle

tilldelas en bestämd andel av de tillgängliga

fiskbestånden (en fördelningsnyckel). Utgångspunkten

utgjordes av i vilken utsträckning medlemsstaternas

fiskeflottor traditionellt hade utnyttjat olika

fiskarter, hur stor fiskets betydelse hade varit i

olika regioner samt i vad mån fiske hade förlorats

genom utvidgningen av fiskezonerna. Systemet, som

fortfarande gäller, bygger på att varje medlemsstat

tillförsäkras en andel av gemenskapens högsta

tillåtna fångstmängder (TAC:er) och därmed ett

relativt stabilt fiske. Systemet benämns därför "den

relativa stabiliteten". Denna princip är en av

hörnstenarna i GFP och återfinns i

grundförordningen.

Sådana medlemsstater som inte traditionellt fiskat

i ett visst område har för närvarande inte tillträde

till gemenskapens fiskevatten i området, vare sig

det gäller Nordsjön, Östersjön, Medelhavet eller

något annat havsområde. Denna begränsning i

tillträdet upphör att gälla vid utgången av år 2002.

Då kommer samtliga medlemsstater - i den mån

gemenskapslagstiftningen inte på annat sätt

begränsar tillträdet - att obegränsat kunna fiska i

samtliga gemenskapsvatten på okvoterade och

oreglerade bestånd in till 6 sjömil från

baslinjerna. Denna möjlighet kommer således med

nuvarande regelverk även att avse fiske i Nordsjön,

Östersjön och Skagerrak/Kattegatt på där okvoterade

fiskslag.

I skrivelsen anför regeringen att den relativa

stabiliteten bör vara utgångspunkten för

fördelningen av tillgängliga fiskemöjligheter. Den

relativa stabiliteten är ett avsteg från principen

om att alla medlemsstaters fiskefartyg har lika

tillträde till EU:s samtliga fiskevatten och

fiskresurser och är således ett avsteg från en

grundläggande princip. Det innebär en risk att gamla

fiskemönster konserveras trots att dessa kanske

varken är effektiva eller relevanta i dag. Trots

detta har systemet med den relativa stabiliteten

visat sig fungera tekniskt väl för fördelningen av

tillgängliga fiskemöjligheter, vilket har

underlättat de beslut om totalt tillåtna

fångstmängder (TAC:er) som fattas varje år. Systemet

har även stor betydelse för att bibehålla en bred

geografisk spridning av fiskerinäringen inom

unionen. Vidare anförs att då tillträdet till

Nordsjön och andra vattenområden i princip blir helt

fritt för EU:s medlemsstater fr.o.m. år 2003 bör

alla betydelsefulla fiskbestånd kvoteras. Även

kuststaternas rätt att reglera fisket inom en

kustzon av 12 sjömil bör bibehållas i den kommande

gemensamma fiskepolitiken. Kuststaten bör också ges

ökad möjlighet att på ett icke-diskriminerande sätt

reglera det traditionella fiske som bedrivs av andra

länder i gemenskapen inom 12-milszonen så att ett

uthålligt nyttjande av lokala bestånd kan

garanteras. Principen om en zon på 12 sjömil, inom

vilken kuststaten till viss del själv kan reglera

fisket, ger förutsättningar för ett ökat skydd. De

kustnära områdena är ofta yngel- och uppväxtområden

för kommersiellt eller ur bevarandesynpunkt viktiga

fiskbestånd. Detta gäller särskilt Östersjön som

till följd av speciella ekologiska förhållanden

hyser ett mycket stort antal geografiskt isolerade

eller begränsade bestånd av ett flertal arter. Det

finns starka motiv för ett särskilt skydd för sådana

områden. Skyddet kan avse inrättandet av

fredningsområden och begränsningar av vilka redskap

som får användas och av storleken på fartyg som får

fiska kustnära. Rätten att reglera fisket inom denna

zon ger också kuststaten möjligheter att ge vissa

förmåner, t.ex. avseende tillträde till resursen för

att bibehålla och utveckla ett småskaligt kustnära

fiske.

Fångstkvoter m.m.

När det gäller fångstkvoter framhåller regeringen

att naturresursbasen och fungerande ekosystem utgör

såväl en förutsättning som en restriktion för

fisket. För att undvika ett överutnyttjande måste de

politiska styrmedlen säkerställa att resursen

bevaras på en hållbar nivå. Ett av medlen för att

uppnå detta är bl.a. att fleråriga fångstkvoter s.k.

TAC:er (total allowable catch). Vidare utnyttjas

flerartsmodeller och ekosysteminriktad förvaltning

av resurserna genom långsiktiga förvaltningsplaner

med tillämpning av försiktighetsprincipen.

Utvecklingen av selektiva redskap och införandet av

tekniska regleringar prioriteras för att minimera

oönskade fångster. För att detta skall lyckas krävs

en utökad forskningsverksamhet inom området. Den

nuvarande mycket allvarliga situationen för flera

fiskbestånd som förvaltas gemensamt av EU och andra

nationer innebär också att drastiska åtgärder kan

behöva vidtas. Om den vetenskapliga rådgivningen så

kräver kommer regeringen att föreslå totalt

fiskestopp för sådana bestånd.

Fördelning av de nationella kvoterna bör fortsatt

vara ett nationellt ansvar. Inom ramen för dessa

nationella kvoter har respektive medlemsstat rätt

att välja ett nationellt system för ytterligare

fördelning. Geografiska och ekologiska

förutsättningar, historiska traditioner och

fiskerinäringens struktur är mycket varierande

mellan olika medlemsstater. Vilket

kvotförvaltningssystem som lämpar sig bäst för

respektive medlemsstat är därmed också mycket

varierande. Inom en medlemsstat bedrivs olika slags

fisken inom olika regioner, vilka inte nödvändigtvis

bör bli föremål för likartade förvaltningssystem.

Av skrivelsen framgår att fiskeavtalen med tredje

land är ett centralt inslag i den gemensamma

fiskepolitiken med möjligheter till ömsesidigt

fördelaktiga överenskommelser. Bilaterala avtal kan

även ge bättre garantier för ett ansvarsfullt fiske

än privata avtal. Emellertid har flera av de

bilaterala avtalen med fog kritiserats för att inte

i tillräcklig omfattning ta hänsyn till

beståndssituationen eller främjandet av ett hållbart

fiske.[2] Det ökade trycket på bestånden kan leda

till minskade möjligheter att bedriva fiske i

ländernas egna kustområden där konsumtionsfiske

bedrivs för lokal försörjning.

Helt, periodvis eller tillfälligt stängda områden

är ett viktigt komplement till övriga instrument

inom fiskeriförvaltningen. Stängning av ett område

skall grundas på vetenskapligt underlag,

försiktighetsprincipen, och ha en tydlig

målsättning. I sådana fall där förutsättningar och

betingelser är noggrant angivna bör kommissionen,

efter att ha fått ett generellt bemyndigande från

rådet, åläggas ett avgörande ansvar att med kort

varsel kunna införa stängningar.

Industrifiske

I skrivelsen konstateras att svenskt fiske efter

skarpsill har utvecklats först under senare år som

ett flyttrålsfiske med inriktning på fiskmjöl och

olja. Det är intensivast under vinter och vår och

sker i hela egentliga Östersjön öster om Bornholm

(områdena 25(28). IBSFC har utvecklat en

långtidsplan för förvaltningen av skarpsillfisket.

Beståndet anses vara inom säkra biologiska gränser.

Lekbeståndet har ökat under senare år och nådde sin

högsta nivå 1996(1997, men har sedan minskat.

Fiskeridödligheten har fördubblats sedan början på

1990-talet och är nära tröskelnivån. ICES råd för år

2002 var att fiskeridödligheten bör bibehållas under

tröskelvärdet. Det motsvarar en TAC 2000 på högst

369 000 ton. Den fiskeridödlighet beståndet kan

klara/motstå är beroende på den naturliga

dödlighetsnivån, som är kopplad till mängden torsk i

Östersjön. Skarpsillsbeståndet är för närvarande

stort som följd av god rekrytering och låg predation

från torsk. Ökar mängden torsk bör

fiskeridödligheten sänkas för skarpsill.

Enligt regeringen är fortsatt utveckling av

tekniska bevarandeåtgärder av stor betydelse för att

anpassa uttaget av fisk till resursens storlek och

samtidigt minimera oönskade bifångster. Sverige bör

i alla sammanhang aktivt bidra till att ett

selektivt fiske som omfattas av ett tydligt och

kontrollerbart regelverk utvecklas.

Fiskeriverket har fått regeringens uppdrag att

utreda förutsättningarna för ett dumpningsförbud

samt att belysa såväl biologiska som ekonomiska

effekter både ur ett nationellt och ett EU-

perspektiv av ett sådant förbud. Problemet med ett

dumpningsförbud på EU-nivå hänger samman med EU:s

möjligheter att snabbt stänga områden med stor

inblandning av ungfisk. EU:s beslutsmekanismer

tillåter inte sådana snabba beslut för närvarande.

Dessutom fordras resurskrävande insatser av

forskningsfartyg för att kunna besluta om att

återigen öppna på detta sätt stängda områden.

Strävandena att förbättra nuvarande fångststatistik,

bl.a. genom att minimera den mängd fisk som i dag

kastas överbord, är angelägna. Det är av vikt att

vid en uppskattning av uppnådda effekter även

kontrollerbarheten beaktas.

Motionerna

Den relativa stabiliteten och tillträdet till fisket

Enligt motion 2001/02:MJ522 (kd) bör Sverige arbeta

internationellt för en bevakning av tillgången till

fiskevatten i Östersjön och en ökning av tillgången

till fiskevatten i Nordsjön och västerhavet (yrkande

1). Bakgrunden är att vissa menar att Sverige, i de

förhandlingar som föregick utläggandet av de

ekonomiska zonerna 1977, gav bort en alltför stor

del av sitt Nordsjöfiske. Länders andel av

totalkvoterna för olika fiskeslag är i huvudsak

fastställda utifrån infiskningen under en

referensperiod, och andelarna kvarstår sedan. Denna

s.k. relativa balans mellan länderna kan i praktiken

inte rubbas eftersom det skulle innebära att om ett

lands kvot ökar måste andra länders kvoter minska

med motsvarande mängd.

Fångstkvoter m.m.

Enligt motion 2000/01:MJ416 (s) bör bestämmelserna

för fisket i Kattegatt ses över och anpassas till

rådande situation vad gäller fiskbestånden. Enligt

motion 2000/01:MJ611 (s) är det viktigt att

regeringen än mer aktivt hanterar forskningsfrågor i

Europeiska unionen eftersom fisket tillhör de

gränsöverskridande verksamheterna. Det behövs ökad

kunskap om beståndsseparering, rekrytering och

vandringar för att förbättra hanteringen av fisken.

I motion 2000/01:MJ796 (m) framhålls att balans

måste råda mellan produktion och uttag i Östersjön

för att garantera ett uthålligt fiske (yrkande 3).

Enligt motionärerna krävs bl.a. en bättre

uppföljning runt hela Östersjön av att uttaget av

tilldelade kvoter inte överutnyttjas eftersom det är

av avgörande betydelse att samtliga länder

samarbetar när det gäller såväl fiskekvoter som

regler för fiskemetoder. Enligt motion 2001/02:MJ302

(v) yrkande 1 och 2001/02:

MJ370 (v) yrkande 2 skall Sverige verka för att de

totala fångstkvoterna inte överstiger de

vetenskapligt rekommenderade och Sverige bör i de

internationella förhandlingarna med större kraft

driva försiktighetsprincipen och verka för ett

långsiktigt uthålligt fiske.

I motionerna 2001/02:MJ302 (v) och 2001/02:MJ370

(v) yrkas att Sverige bör verka för att speciella

kvoter för kustfisket införs inom EU och att

kustbefolkningen regionalt och lokalt i Sverige bör

tillerkännas egna kvoter vid sidan av högsjöfisket

(yrkandena 3 respektive 4). Enligt motion 2001/02:

MJ302 (v) bör Sverige vid behov kunna använda delar

av den egna kvoten till att skydda den biologiska

mångfalden (yrkande 2). Försiktighetsprincipen och

ekologiskt uthålligt fiske måste vara en

grundläggande utgångspunkt och Sverige skulle därför

kunna använda en del av kvoterna till att bevara och

återskapa den biologiska mångfalden i marina

miljöer.

I motion 2001/02:MJ513 (mp) yrkas på ett

moratorium för torskfisket i Östersjön öster om

Bornholm och längs hela västkusten (yrkande 11).

Motionärerna anser att de hittills gjorda

ansträngningarna inte har lyckats att stoppa

fortsatt utarmning av exempelvis de viktiga

torskbestånden och att det därför är starkt

motiverat att stoppa fisket och inte fortsätta att

ta det sista av en tynande stam.

Enligt motion 2001/02:MJ235 (m) bör utbytet av

torsk med länder utanför EU upphöra (yrkande 1).

Utbytet av torsk mellan tredje land och EU är numera

ganska litet, men avtalen har en sådan konstruktion

att man har rätt att fiska en del av den egna kvoten

i motpartens fiskevatten. I detta fall koncentrerat

till de traditionella svenska fiskeplatserna i södra

Östersjön. Dessutom bör antalet båtar från

tredjeland som tillåts fiska på svenskt vatten

kraftigt reduceras (yrkande 2). Med stöd av s.k.

accessavtal kan ca 60 fiskefartyg från dessa stater

fiska på traditionellt svenskt vatten på en och

samma gång.

Enligt motion 2001/02:MJ370 (v) bör Sverige i EU

verka för bättre möjligheter att kortvarigt avlysa

fiske i vissa fiskezoner. Möjligheterna att i samråd

med fiskarna snabbt kunna avlysa ett område för

fiske måste underlättas (yrkande 5). Vidare

framhålls att behovet av fredade områden inom EU:s

fiskeområde tillgodoses (yrkande 10) eftersom

skyddsområden förmodligen är en förutsättning för

att bevara dagens kvarvarande biologiska mångfald.

Skyddet måste utformas så att olika former av

vattenmiljöer bevaras.

Industrifiske m.m.

Enligt motionerna 2000/01:MJ403 (m) och

2001/02:MJ333 (m) yrkande 1 bör riktat fiske efter

foderfisk förbjudas i hela Östersjön inklusive

Bottniska viken. Foderfiskets andel av det totala

Östersjöfisket måste minskas. Industrifisket med

fartyg över 20 meters längd måste som ett första

steg flyttas längre ut från kusten och bör inte

förekomma innanför fyra nautiska mil från baslinjen.

Enligt i motion 2000/01:MJ413 (mp) bör en kraftig

begränsning av foderfiske ske. Motionärerna anser

att det måste klargöras hur fisket skall kunna bli

långsiktigt hållbart och att den negativa

utvecklingen som såväl torsk som strömming och

skarpsill har i Östersjön i dag måste vändas

(yrkande 4). Enligt motionerna 2000/01:MJ421 (s) och

2001/02:MJ293 (s) bör det kustnära foderfiskets

konsekvenser för fiskbestånden utredas och åtgärder

vidtas för att förbättra villkoren för det kustnära

yrkesfisket. Enligt motionärerna är det inte enbart

riskerna för yrkesfisket som utgör ett problem utan

också hotet mot det småskaliga kustnära fisket och

allmänhetens möjligheter till sportfiske. I motion

2001/02:MJ467 (mp) yrkas att foderfisket skall

begränsas kraftigt (yrkande 2). Enligt motionärerna

var för ett decennium sedan 70 % av den totala

fångsten matfisk. I dag är 80 % av fångsten

foderfisk, som i sin tur blir till fiskmjöl och

används som djurfoder, bl.a. till fiskodlingar.

Enligt Miljöpartiets motioner, 2000/01:MJ404,

2001/02:MJ277 och 2001/02:MJ513 yrkande 13 bör

Sverige verka för att förbjuda drivgarn i Östersjön,

så att samma regler för drivgarnsfiske gäller i

Östersjön som i resten av EU. Sverige har varit

aktivt för att i Östersjön få behålla drivgarn med

upp till 21 km längd per båt under förutsättning att

det inte utgör något ekologiskt hot. Enligt

motionärerna kan bifångsterna utgöra allvarlig risk

för sillgrisslor som fångas och drunknar liksom att

det kan utgöra hot mot tumlare och gråsäl. Mot den

bakgrunden kan det inte hävdas att garnen inte utgör

ett ekologiskt hot.

Enligt motion 2001/02:MJ370 (v) bör Sverige i EU

verka för ett förbud mot dumpning av fisk i havet

(yrkande 3). All dumpning av fisk måste förbjudas

då den starkt bidrar till en felaktig uppfattning om

fiskets och fiskdödlighetens verkliga omfattning och

ger ett felaktigt beslutsunderlag för både

beståndsutveckling och TAC.

Utskottets ställningstagande

Den relativa stabiliteten och tillträdet till fisket

Utskottet delar motionärernas synpunkter att det är

angeläget att svenska fiskeintressen bevakas

internationellt. Utskottet anser även i likhet med

regeringen att Sverige skall verka för att bibehålla

den relativa stabiliteten som utgångspunkt inom EU.

Genom att det begränsade tillträdet upphör att gälla

i och med utgången av år 2002 anser utskottet i

likhet med vad regeringen anför att Sverige bör

verka för att principen om en zon på 12 sjömil, inom

vilken kuststaten till viss del själv kan reglera

fisket, bibehålls. En 12-mils-zon ger

förutsättningar för ett ökat skydd av de kustnära

områdena. Vad gäller internationella förhandlingar

är, som utskottet anfört ovan, den gemensamma

fiskepolitiken en fullt utvecklad gemenskapspolitik

där EU har exklusiv kompetens.

Med det anförda föreslår utskottet att motion

2001/02:MJ522 (kd) yrkande 1 lämnas utan någon

riksdagens vidare åtgärd.

Fångstkvoter m.m.

Utskottet har vid tidigare tillfällen (se bl.a. bet.

1999/2000:MJU8) fastslagit att man utgår från att

regeringen i fråga om fastställande av kvoter agerar

i enlighet med målsättningen för den gemensamma

fiskepolitiken och att den därmed verkar för att den

gemensamma fiskepolitiken bedrivs på ett långsiktigt

hållbart sätt i fråga om utnyttjandet av

fiskeresurserna. Vidare har utskottet betonat att

försiktighetsprincipen skall tillämpas liksom att

miljöaspekterna beaktas. Om beståndssituationen för

torsken i Östersjön inte förbättras för det östra

beståndet anser utskottet, i likhet med regeringen,

att Sverige vid de kommande förhandlingarna i

september bör verka för att EU skall förespråka

ingående begränsningar i fisket. Om den

vetenskapliga rådgivningen visar på att det är

nödvändigt bör ett gemensamt stopp för fisket på

detta bestånd förespråkas. Såvitt utskottet förstår

är det etablerad svensk politik att såväl inom EU

som i regionala fiskeorganisationer verka för att de

vetenskapliga rekommendationerna från ICES skall

följas. Utskottet förutsätter att regeringen i de

fortsatta förhandlingarna upprätthåller denna

politik. Vid en interpellationsdebatt nyligen

svarade ansvarigt statsråd att regeringen redan har

försökt att förmå andra länder till ett fiskestopp,

inte minst öster om Bornholm, men att det inte har

funnits något stöd för det i något annat land.

Regeringen har därför sett till andra lösningar och

på svenskt initiativ har det kommit till stånd en

förvaltningsplan för torsken i Östersjön.

Förvaltningsplanen avser bl.a. trålstorlek, högre

selektivitet och storleken på fångad fisk (prot.

2001/02:88). Vid Fiskerikommissionen för Östersjöns

(IBSFC) möte i Krakow den 3-7 september 2001

rekommenderade den biologiska rådgivningen

nedskärningar i fisket efter sill och torsk.

Resultatet av förhandlingarna blev att de för år

2001 rekommenderade totala uttagen (TAC) av sill

sänktes med 17 % i norra Östersjön och med 33 % i

övriga delar av Östersjön. Skarpsillen ökades med 7

% medan torsken sänktes med 28 % och kvoterna för

lax förblev oförändrade. Övriga beslut vid mötet var

bl.a. att maskstorleken i torskgarn höjdes och den

nya maskstorleken införs fr.o.m. den 1 september

2002 och att en maximal sammanlagd längd torskgarn

per fartyg infördes fr.o.m. den 1 januari 2002.

Vidare beslutades att sommarstoppet för riktat

torskfiske förlängdes med 6 veckor och gäller under

2002 från och med den 1 juni t.o.m. den 31 augusti,

samt att det totala fiskeförbudet i Bornholmsdjupet

från den 15 maj t.o.m. den 31augusti gäller även

under år 2002. Beslut om att minska fisket efter

småtorsk, som ännu inte haft möjlighet att leka,

genom att införa förbättrad selektion i trålfisket

(BACOMA-modellen), beslutades vid IBSFC:s

extrasession i mars 2001 och gäller fr.o.m. den 1

januari 2002. Sedan juni 2000 har ministerrådet i EU

arbetat med en integrering av miljöhänsyn och

hållbar utveckling i fiskepolitiken. Under våren

2001 beslutade ministerrådet (fiske) enhälligt om

slutsatser om integrering av miljöhänsyn och hållbar

utveckling. Slutsatserna avrapporterades till

Europeiska rådet i Göteborg i juni 2001. I

slutsatserna lyfts fram resursfrågor, behov av ett

minskat fisketryck, tekniska regleringar och en ökad

användning av selektiva redskap, förbättrat

vetenskapligt beslutsunderlag, förbättrat skydd för

den marina biologiska mångfalden och utveckling mot

en förvaltning som grundas på ekosystemens

förutsättningar. Dessa ställningstaganden skall

beaktas i samband med revisionen av den gemensamma

fiskepolitiken.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan finner

utskottet att de krav som framförts i motionerna

2000/01:MJ416 (s), 2000/01:MJ611 (s), 2000/01:

MJ796 (m) yrkande 3, 2001/02:MJ302 (v) yrkande 1 och

2001/02:MJ370 (v) yrkande 2 om att verka för en

anpassning till rådande beståndssituation,

upprätthålla balans mellan produktion och uttag, att

sörja för och följa den vetenskapliga forskningen

liksom att verka för att försiktighetsprincipen

följs i allt väsentligt är tillgodosedda. Motionerna

bör därför lämnas utan någon riksdagens vidare

åtgärd.

Vad gäller speciella kvoter för kustfisket så

delar utskottet motionärernas bedömning att det är

av vikt att bibehålla och utveckla ett småskaligt

kustnära fiske. Utskottet delar emellertid också

regeringens bedömning att fördelningen av de

nationella kvoterna fortsatt bör vara ett nationellt

ansvar. Regeringen har anfört att den har för avsikt

att återkomma med en översyn av det nuvarande

nationella systemet. Enligt vad utskottet har

erfarit avser regeringen att lägga fram eventuella

förslag till ändring i en proposition om det

nationella fisket som lämnas till riksdagen under

hösten 2002. I avvaktan härpå anser utskottet att

motionerna 2001/02:MJ302 (v) yrkande 3 och

2001/02:MJ370 (v) yrkande 4 nu kan lämnas utan

vidare åtgärd.

När det gäller att vidta åtgärder för bevarande

och förvaltning av resurserna i vatten under

respektive medlemsstats jurisdiktion är artikel 10 i

grundförordningen 3760/92 tillämplig. Enligt

artikeln får medlemsstaterna vidta åtgärder,

förutsatt att dessa uteslutande avser lokala bestånd

som bara är av intresse för landets egna fiskare

eller är tillämpliga endast på fiskare från den

berörda medlemsstaten. Dessa åtgärder får inte vara

mindre stränga än de åtgärder som vidtagits på

gemenskapsbasis. Utskottet konstaterar mot denna

bakgrund att det, om de nämnda förutsättningarna är

uppfyllda, är juridiskt möjligt att använda delar av

den nationella kvoten till bevarandeåtgärder.

Utskottet finner emellertid att eftersom

fiskbeståndet förvaltas gemensamt med andra parter,

är sådana nationella åtgärder inte att förorda.

Utskottet anser att Sverige i stället skall verka

inom ramen för det internationella samarbetet.

Utskottet avstyrker därmed det i motion

2001/02:MJ302 (v) yrkande 2 framförda kravet att

Sverige vid behov skall kunna använda delar av den

nationella kvoten för bevarandeåtgärder.

När det gäller att införa ett moratorium för

torskfisket öster om Bornholm och längs hela

västkusten har utskottet ovan konstaterat att försök

har gjorts för att införa fiskestopp men att det

hittills inte har lyckats. Utskottet konstaterar

att, om ICES bedömningar visar att

beståndssituationen inte förbättrats eller t.o.m.

försämrats, måste drastiska åtgärder vidtas, t.ex.

ett totalstopp för fisket på detta bestånd under de

kommande åren. Sverige bör således verka för att EU,

om den vetenskapliga rådgivningen visar att det är

nödvändigt, inför ett gemensamt stopp för

torskfisket på beståndet i Östersjön. Mot bakgrund

av vad som anförts ovan finner utskottet att syftet

med motion 2001/02:MJ513 (mp) yrkande 11 i huvudsak

är tillgodosett och motionen bör därför inte

föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Enligt vad utskottet erfarit är det inte aktuellt

med något utbyte av torsk med Ryssland och Estland

år 2002. Utbytet med Lettland och Litauen grundar

sig på gemenskapspolitik och är inget som Sverige

ensamt råder över. I samband med förhandlingarna om

utbyte av torsk med Lettland och Litauen har dock

antalet fartyg och antalet torskgarn begränsats.

Vidare regleras bl.a. tid och utökad

rapporteringsskyldighet. Utskottet delar regeringens

uppfattning att de bilaterala fiskeriavtalen med de

baltiska staterna är av stor betydelse för den

fortsatta integreringen av ländernas administration

inför anslutningen till EU. Utskottet finner mot

bakgrund av vad som anförts ovan att syftet med

motion 2001/02:MJ235 (m) yrkandena 1 och 2 i

huvudsak är tillgodosett. Berörda motionsyrkanden

bör därför inte föranleda någon riksdagens

ytterligare åtgärd.

Utskottet har tidigare konstaterat att den

bekymmersamma situationen när det gäller

fiskeresurserna i havet tydliggör behovet av det

arbete som redan är påbörjat med att skapa marina

skyddsområden, och att detta arbete bör prioriteras

och genomföras skyndsamt (bet. 2001/02:MJU3 s. 73).

Den rådande situationen vad gäller fisket visar att

behovet av skydds- och uppväxtområden för fisk är

mest akut att åtgärda. Att inrätta marina

skyddsområden är nödvändigt både med hänsyn till

bevarandet av de marina miljöerna och för att säkra

fiskenäringens ekonomiska förutsättningar. Andelen

skyddade områden i kust- och havsmiljön är mycket

liten. Utskottet anser därför att det är angeläget

att denna andel ökar och att regler och

förvaltningsplaner tillskapas i samarbete med

berörda parter. Utskottet finner att ett brett

samarbete mellan myndigheter, intresseorganisationer

och berörda näringar är nödvändigt för att uppnå

delmålen. Eftersom arbetet med den marina miljön i

stor utsträckning bygger på internationell samverkan

finner utskottet att Sverige, genom att delta i den

gemensamma fiskepolitiken inom EU och annat

internationellt samarbete, aktivt kan verka för att

fisket bedrivs på ett hållbart sätt.

Enligt vad utskottet erfarit diskuteras för

närvarande frågan om att kortvarigt kunna avlysa

fisket inom EU i samband med utarbetandet av

återhämtningsplaner för torsk- och kummelbestånden i

Nordsjön. Det finns dock vissa tekniska problem

avseende bl.a. EU:s beslutsmekanismer och

bevakningsfrågor som måste lösas innan ett sådant

system kan etableras. Som nämnts ovan har Sverige

också verkat för att införa generella, tidsmässigt

fastlagda, fredningstider (sommarfredning) runt

lekområden (Bornholmdjupet) i Östersjön. Utskottet

finner mot bakgrund av det anförda att syftet med

motion 2001/02:MJ370 (v) yrkandena 5 och 10 i allt

väsentligt är uppfyllt. Utskottet förslår att

yrkandena lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

Industrifiske m.m.

Enligt vad utskottet erfarit är riktat småmaskigt

sillfiske för industri inte tillåtet, utan det får

endast förekomma som bifångster. Det industrifiske

som bedrivs i Östersjön ligger inom ramen för de

totala tillåtna fångstmängder som fastställs av

Fiskerikommissionen för Östersjön. Som framgår av

skrivelsen föregås besluten om den tillåtna

fångstmängden av rådgivning från Internationella

havsforskningsrådet (ICES). Utskottet konstaterar

vidare att det är efterfrågan på marknaden som avgör

om fångsterna går till humankonsumtion. Av

Fiskeriverkets analys Småskaligt kustfiske och

insjöfiske framgår att efterfrågan på sill och

strömming för konsumtion sjunkit drastiskt sedan

1970-talet. Sill och skarpsill som inte får

avsättning för direkt konsumtion säljs i stället som

högvärdigt proteinfoder. Detta används bl.a. till

uppfödning av lax och andra djur. Enligt vad

utskottet erfarit så har regeringen inte för avsikt

att vidta några åtgärder för att begränsa

industrifisket så länge fisket sker inom biologiskt

säkra gränser (se även bet. 1999/2000:MJU8).

Utskottet förutsätter emellertid att regeringen

kommer att behandla frågan om industrifiskets

eventuella påverkan på det småskaliga kustfisket i

samband med att regeringen hanterar dessa frågor

hösten 2002. När det gäller industrifisket finns

bestämmelser (se bl.a. FIFS 1993:31 4 kap. 20-23 §§)

om fiskemetoder som skall minimera eller eliminera

risken för att sådan fisk som är eftersökt matfisk

skall infångas. Fiskeriverket har också fått i

uppdrag att göra en översyn av de nationella regler

som medför bifångst av småtorsk. Mot denna bakgrund

finner utskottet att det inte nu finns anledning att

vidta några ytterligare åtgärder med anledning av

framförda yrkanden och avstyrker därmed yrkandena i

motionerna 2000/01:MJ403 (m), 2000/01:MJ413 (mp)

yrkande 4, 2000/01:MJ421 (s), 2001/02:MJ293 (s),

2001/02:MJ333 (m) yrkande 1 och 2001/02:MJ467 (mp)

yrkande 2.

Utskottet har tidigare gjort bedömningen att

drivgarnsfisket så som det bedrivs i Östersjön kan

utgöra ett hot mot den biologiska mångfalden (bet.

1999/2000:MJU8 s. 13 och bet. 1997/98:JoU9, s. 28).

Utskottet har också tillstyrkt regeringens förslag

att som delmål under miljökvalitetsmålet Hav i

balans samt levande kust och skärgård (bet.

2001/02:MJU3 s. 71) skall gälla att de årliga totala

bifångsterna av marina däggdjur senast år 2010 skall

uppgå till maximalt 1 % av respektive bestånd samt

att bifångsterna av sjöfåglar och oönskade fiskarter

skall ha minimerats till nivåer som inte har negativ

påverkan på populationerna. Enligt vad utskottet

erfarit tyder Fiskeriverkets undersökningar inte på

annat än att bifångster i Östersjön av marina

däggdjur och sjöfåglar befinner sig på en försumbar

nivå. Fiskeriverket följer dock fortlöpande denna

fråga för att om nödvändigt vidta lämpliga åtgärder.

Utskottet stöder regeringens förslag att Sverige i

alla sammanhang aktivt bör bidra till att ett

selektivt fiske som omfattas av ett tydligt och

kontrollerbart regelverk utvecklas. Mot bakgrund av

ovanstående finner utskottet att syftet med

motionerna 2000/01:MJ404 (mp), 2001/02:MJ277 (mp)

och 2001/02:MJ513 (mp) yrkande 13 är tillgodosett.

Utskottet föreslår därmed att motionerna lämnas utan

någon riksdagens ytterligare åtgärd.

I likhet med motionärerna ser utskottet

utomordentligt allvarligt på problemet med dumpning

av fisk. Det är angeläget att försöka få dumpningen

av fisk att upphöra. Enligt Fiskeriverkets

regleringsbrev skall en första delrapport om ett

dumpningsförbud presenteras i mars 2003. I avvaktan

härpå föreslår utskottet att motion 2001/02:MJ370

(v) yrkande 3 lämnas utan vidare åtgärd.

Fiskerikontrollen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker tre yrkanden (m, v, mp)

om införande av s.k. check-points och hårdare

fiskerikontroll med hänvisning till pågående

beredning inom Regeringskansliet, pågående

arbete nationellt och inom EU.

Skrivelsen

Enligt regeringen bör fiskerikontrollen även

fortsättningsvis vara ett nationellt ansvar.

Framtida fiskerikontroll bör ha ett riskbaserat

angreppssätt som fortlöpande förbättras och ha en

med hänsyn till resursens nyttjande tillräcklig

effektivitet. En grundläggande förutsättning för att

regleringar skall efterlevas är att de är enkla,

logiska samt möjliga att följa och kontrollera.

Ansvaret för fiskerikontroll inom regionala

fiskeriorganisationer bör åligga medlemsstaterna i

proportion till deras fiske i området. Förändringar

som krävs för att uppnå förbättringar är bl.a. att

gemenskapens rapporter och nationella rapporter

accepteras som bevismaterial i alla medlemsstater

och att överträdelser följs upp på ett sätt som

medger insyn. Detta skulle leda till att

likabehandlingen ökar inom gemenskapen. Det ställs

vidare berättigade krav på medlemsstaterna att

använda strängare sanktioner så att yrkesfiskare

effektivt avskräcks från att begå en

lagöverträdelse, t.ex. genom ekonomiska sanktioner.

En skärpning av nuvarande förfaranden bör bidra till

en förbättrad likabehandling.

Motionerna

Enligt motion 2000/01:MJ407 (v) skall regeringen

agera nationellt och internationellt med

inriktningen att bestånden inte skall skattas mer är

de tål och som ett led i detta agera för en

regeländring som innebär att när fiskefartyg skall

fiska i ett annat lands zon så skall in- och

utpassering ske vid vissa förutbestämda

"checkpoints". I motion 2001/02:MJ235 (m) framförs

motsvarande yrkande om förbättrad övervakning av

fisket genom att införa att reglerna om anmälan av

in- och utpassering ändras, så att kontroller kan

genomföras (yrkande 3). Detta sker enklast genom

upprättandet av s.k. checkpoints där passagen sker

genom anmälan i förväg. Enligt motion 2001/02:MJ513

(mp) måste övervakning och kontroller av fisket

förbättras och verkningsfulla sanktioner tas fram

eftersom det i dag finns alltför många möjligheter

att komma undan kontrollen (yrkande 7).

Utskottets ställningstagande

Fiskeriverket har nyligen till regeringen redovisat

förslag om ändringar i den svenska användningen av

sanktioner i ärenden om överträdelser av

fiskebestämmelser. Beredning av dessa förslag pågår

inom Regeringskansliet. Den svenska

fiskerikontrollen har under de senaste åren

inriktats allt starkare mot att bidra till

fiskeresursernas bevarande. Enligt regeringens

bedömning har fiskerikontrollen efter Sveriges EU-

inträde successivt förbättrats. Det föreligger dock

alltjämt behov av förbättring och effektivisering.

Som framhålls i skrivelsen skall den svenska

fiskerikontrollen utvärderas senast år 2004. Mot den

bakgrunden avser regeringen att göra en fördjupad

granskning av svensk fiskerikontroll. Fiskeriverket

och Kustbevakningen har infört ett riskbaserat

system för fiskerikontrollen vilket syftar till att

successivt förbättra och effektivisera denna. Som

regeringen anför bör detta system löpande utvärderas

och förbättras, och myndigheterna bör årligen

rapportera om de åtgärder som vidtagits. Utskottet

ansluter sig till regeringens och motionärernas

bedömning att det är av stor vikt att

fiskerikontrollen förbättras och att detta sker

skyndsamt. Det genomförs årligen förhandlingar om

bilaterala fiskeavtal i Östersjön mellan Europeiska

kommissionen och övriga kuststater. Enligt vad

utskottet erfarit så har Sverige inom ramen för

detta arbete redan under hösten 2000 till

kommissionen framfört önskemål om införande av

rutiner för in- och utpassering vid fiske i annat

lands fiskezon i Östersjön, s.k. check-points. Detta

förslag har dock inte fått tillräckligt stöd av

övriga medlemsländer. I det bilaterala avtalet

mellan Sverige och Polen har dock sådana rutiner

redan införts år 2001. Vidare har inom ramen för

Fiskerikommissionen för Östersjön (IBSFC) upprättats

nationella aktionsplaner för kontroll och

övervakning av torskfisket i Östersjön. Planerna

innehåller en rad åtgärder som syftar till att höja

ambitionsnivån för kontroll och förbättra

informationsutbytet mellan Östersjöländerna vad

gäller torskfiske. Utskottet förutsätter att Sverige

kommer att fortsätta att driva frågan i kommande

förhandlingar. Enligt vad utskottet erfarit har

Kustbevakningen en ambition att genomföra

förhållandevis frekventa kontroller vid landningar i

Sverige av tredje lands fartyg. Med det anförda

föreslår utskottet att motionerna 2000/01:MJ407 (v),

2001/02:MJ235 (m) yrkande 3 och 2001/02:MJ513 (mp)

yrkande 7 lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

Strukturpolitiken

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker fyra motionsyrkanden (v

och mp) om bl.a. avveckling av subventioner

och minskning av den totala fångstkapaciteten

med hänvisning till att dessa i huvudsak får

anses tillgodosedda.

Skrivelsen

I skrivelsen framhålls bl.a. att fiskeflottans

kapacitet i dag är för stor i förhållande till

befintliga fiskresurser. Detta gäller såväl globalt,

som inom gemenskapen och i Sverige. En minskning

måste komma till stånd. Enligt regeringen måste den

nya flottpolitik som skall fastställas under år 2002

bli effektivare och utformas så att fiskeflottans

kapacitet minskar och fiskeansträngningen anpassas

till de långsiktigt hållbara fiskresurserna.

Effekterna av de tekniska framstegen måste beaktas

så att flottans sammanlagda effektivitet blir den

avsedda. Ekonomisk ersättning för att minska

fiskeflottans fångstkapacitet bör bibehållas.

Nuvarande FUP IV bör inte ersättas av en ny flerårig

utvecklingsplan (FUP) med årliga mål för olika

segment. I stället bör ekonomisk ersättning för att

minska fiskeflottans fångstkapacitet, exempelvis

genom skrotningsbidrag, fortsatt lämnas. Den

effektivitetsökning som sker på grund av tekniska

framsteg bör motverkas genom ett system med

in/utträdeskvoter för kapacitet som innebär en

systematisk reducering av kapaciteten över tiden,

dvs. att större kapacitet måste föras ut än vad som

eventuellt förs in i flottan. Målen för

strukturstödet måste anpassas såväl till

flottpolitiken som till övriga delar av den

gemensamma fiskepolitiken. Enligt regeringen bör det

direkta företagsstödet till fiskeflottan, utom för

minskning av fiskeflottans fångstkapacitet, fasas ut

och avvecklas till utgången av innevarande

programperiod år 2007. Även för vattenbruket och

beredningsindustrin bör marknaden vara drivkraften

för utvecklingen och det direkta företagsstödet

fasas ut. Stöd till projekt som syftar till

långsiktiga förbättringar bör fortsatt komma i

fråga. Vad gäller miljöförbättrande åtgärder bör

gemenskapens regelverk medge större möjligheter till

nationella anpassningar än vad som är fallet i dag.

Motionerna

I motion 2001/02:MJ370 (v) framförs krav på att

Sverige i EU bör verka för att subventionerna till

fiskenäringen på sikt avvecklas (yrkande 11) Under

en övergångsperiod kan stödet dock användas

målinriktat både för att minska fiskekapaciteten och

för att ändra fiskerinäringens struktur och

inriktning. Enligt motion 2001/02:MJ513 (mp) måste

nedskärningar som medför reella minskningar av den

totala fångstkapaciteten genomföras (yrkande 6). De

nedskärningar som hittills skett har utgått från

fiskeflottans tonnage. Samtidigt som tonnaget har

minskat har fartygens fångstkapacitet emellertid

ökat genom effektivare metoder och utrustning, så

att den totala kapaciteten har ökat i stället för

minskat. Dessutom måste direkta subventioner skäras

ned och bidragens konsekvenser utredas (yrkande 8).

Andra EU-program och åtgärder får inte undergräva

målet om ett långsiktigt hållbart fiske. Som exempel

kan nämnas åtgärder som påverkar fisket i

ickeeuropeiska vatten, såsom åtgärder inom EU:s

bistånd och strukturfonder (yrkande 9).

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser i likhet med såväl regeringen som

motionärerna att fiskeflottans kapacitet i dag är

för stor i förhållande till befintliga fiskresurser

och att detta gäller såväl globalt, som inom EU och

i Sverige. Utskottet gör även samma bedömning som

motionärerna när det gäller flottpolitiken och att

den måste bli effektivare och utformas så att

fiskeflottans kapacitet minskar reellt liksom att

effekterna av de tekniska framstegen beaktas så att

flottans sammanlagda effektivitet blir den avsedda

och att uttaget av fisk anpassas till de långsiktigt

hållbara fiskresurserna. Som framhålls i skrivelsen

måste fortsatt ekonomisk ersättning lämnas för att

minska fiskeflottans fångstkapacitet, exempelvis

genom skrotningsbidrag. Den effektivitetsökning som

sker på grund av tekniska framsteg bör motverkas

genom ett system med in/utträdeskvoter för kapacitet

som innebär att större kapacitet måste föras ut än

vad som eventuellt förs in i flottan. Utskottet

anser också att det direkta företagsstödet bör fasas

ut och avvecklas till utgången av innevarande

programperiod år 2007. Det anförda tillgodoser i

allt väsentligt syftet med motionerna 2001/02:MJ370

(v) yrkande 11 och 2001/02:MJ513 (mp) yrkandena 6

och 8(9. Berörda motionsyrkanden bör därför lämnas

utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Styrningsformer m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (v)

om ökad utbildning och forskning samt ett

yrkande (v) om ökad decentralisering av

fiskeriförvaltningen inom EU med hänvisning

till pågående arbete nationellt och inom EU.

Skrivelsen

Enligt regeringen bör Sverige, för att skapa

effektiva förvaltningsformer, fortsatt verka för nya

strukturer och samarbetsformer på nationell och

regional nivå samt på gemenskapsnivå med deltagande

av fiskerinäringens företrädare, forskningen och

andra intressenter varigenom nödvändiga åtgärder får

en ökad legitimitet och större genomslagskraft.

Vidare bör Sverige ge ett fortsatt stöd till

initiativ i denna riktning i den biologiska

rådgivningen och fiskeriförvaltningens

beslutsprocess. Den nu gällande gemensamma

fiskepolitiken ger förutsättningar för

beslutsfattande på gemenskapsnivå och nationell nivå

inom 12 sjömil från baslinjerna. Sverige har inlett

ett begränsat arbete med lokal förvaltning. I

Sverige finns det en lång tradition, byggd på

remissförfarande, av samverkan mellan myndigheter,

fiskets organisationer och andra intressenter. Dessa

samverkansformer bör utvecklas vidare, såväl på

nationell som EU-nivå, vad avser medverkan i

forskning och utvecklingsarbete, inte minst

utveckling av selektiva redskap, bedömning av det

vetenskapliga underlaget, rådgivning om

förvaltningsåtgärder från ICES och bidrag med råd

inför myndighetens beslut i författningsfrågor. En

sådan medverkan får också till resultat att den

nationella kompetensen stärks inte minst inför

förhandlingsarbetet inom unionen. Vidare har över

tiden utvecklats en samverkansmodell för

kommersiellt viktiga fiskarter, där fiskets

organisationer har varit rådgivande inför

Fiskeriverkets beslut om förvaltning inom ramen för

beslutade kvoter och tekniska regleringar.

Exempelvis fattas beslut om ransoneringar och

fiskestopp under vissa perioder. För att denna

medverkan skall bli meningsfull krävs ett bättre

tillvaratagande av befintliga kunskaper och ett

främjande av informationsutbytet mellan förvaltare,

forskare, fiskare, och andra intressenter. Ökad

lokal och regional dialog skulle ge ett bättre

underlag för beslut. Vetenskapligt producerat

material behöver omarbetas pedagogiskt och göras mer

lättillgängligt i publicerad form.

Motionerna

Enligt motion 2001/02:MJ370 (v) finns det ett behov

av att fiskare ges utbildning i marina ekosystem och

bevarandeåtgärder (yrkande 6). Vidare bör resurserna

för forskning om havens ekosystem ökas (yrkande 9).

Motionärerna anser att forskning och ett utvidgat

forskningssamarbete både inom EU och med tredje

länder är nödvändigt. Detta kan ske med en

omfördelning av de 1,1 miljarder euro som i dag går

till fiskenäringen.

I motion 2001/02:MJ370 (v) yrkas att Sverige i EU

verkar för att förvaltningen i större utsträckning

decentraliseras (yrkande 12). Enligt motionärerna är

det rimligt att fiskbestånden förvaltas på en nivå

som bättre motsvarar deras naturliga utbredning.

Detta ökar också förutsättningarna för förståelsen

hos fiskarna av olika begränsningsåtgärder, vilket

är en förutsättning för att åtgärderna skall få

någon effekt.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar inledningsvis att

utbildningsfrågor företrädesvis är nationella

frågor. Enligt artikel 149 i fördraget om

upprättande av den Europeiska unionen skall

gemenskapen bidra till utvecklingen av en utbildning

av god kvalitet genom att främja samarbetet mellan

medlemsstaterna och genom att vid behov stödja och

komplettera deras insatser, samtidigt som

gemenskapen fullt ut skall respektera

medlemsstaternas ansvar för undervisningens innehåll

och utbildningssystemens organisation samt

medlemsstaternas kulturella och språkliga mångfald.

Enligt artikel 150 skall gemenskapen genomföra en

yrkesutbildningspolitik som skall understödja och

komplettera medlemsstaternas insatser, samtidigt som

gemenskapen fullt ut skall respektera

medlemsstaternas ansvar för yrkesutbildningens

innehåll och organisation. När det gäller forskning

skall gemenskapen, enligt artikel 163, ha som mål

att bl.a. stärka den vetenskapliga och teknologiska

grunden för gemenskapsindustrin, att främja

utvecklingen av dennas internationella

konkurrensförmåga och att underlätta alla

forskningsinsatser som anses nödvändiga enligt andra

kapitelfördraget. För att nå målen skall

gemenskapen, enligt artikel 164, som komplement till

de verksamheter som bedrivs i medlemsstaterna

genomföra program för forskning m.m. Enligt

fördraget skall ett flerårigt ramprogram som

fastställer mål och prioriteringar antas av

ministerrådet. Kommissionen har lagt fram ett

förslag till ett sjätte ramprogram för forskning som

skall gälla under perioden 2002(2006. Avsikten är

att det nya forskningsprogrammet skall antas före

2002 års utgång. Bland de frågor som prioriteras

finns ekosystem och biodiversitet. Genom EU:s

datainsamlingsförordning ((EG) nr 1543/2000) kommer

medlemsländerna att för en sexårsperiod åta sig att

genomföra undersökningar. Enligt förordningen skall

nationella program upprättas som syftar till att

samla in relevanta data av biologisk och ekonomisk

natur, beskriva förfaranden samt göra agregerade

data tillgängliga för vetenskaplig analys. För detta

syfte har Sverige erhållit medfinansiering från EU.

Datainsamlingsprogrammet kommer att utgöra en av

grundpelarna i Fiskeriverkets forsknings- och

utvecklingsarbete under den kommande sexårsperioden.

Bland punkterna i programmet återfinns bl.a. kunskap

om för kustfisket viktiga reglerade arter/bestånd

(torsk, havskräfta, lax/öring, räka, och

sill/strömming), kunskap om för kustfisket viktiga

oreglerade arter (piggvar) kunskap om

kustfiskeflottan, dess fiskeansträngning och ekonomi

samt kunskap om det totala uttaget ur resursen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att

forskning inom fiskeriområdet är angeläget.

Utskottet konstaterar emellertid att forsknings- och

utbildningsfrågor i stor utsträckning regleras

nationellt och delar därför regeringens bedömning

att Sverige fortsatt bör verka för nya strukturer

och samarbetsformer på nationell och regional nivå

samt på gemenskapsnivå med deltagande av bl.a.

fiskerinäringens företrädare och forskningen. Mot

denna bakgrund föreslås att motion 2001/02:MJ370 (v)

yrkandena 6 och 9 avslås i den mån de inte redan kan

anses tillgodosedda.

När det gäller en decentraliserad förvaltning ger

den nu gällande gemensamma fiskepolitiken

förutsättningar för beslutsfattande på nationell

nivå inom 12 sjömil från baslinjerna. Utskottet ser

positivt på det arbete som har inletts med lokal

förvaltning. Utskottet delar vidare regeringens

bedömning att existerande samverkansformer bör

utvecklas vidare, såväl på nationell som EU-nivå,

vad avser medverkan i forskning och

utvecklingsarbete och att ökad lokal och regional

dialog skulle ge ett bättre underlag för beslut. Mot

bakgrund av det pågående arbetet avstyrker utskottet

motion 2001/02:MJ370 (v) yrkande 12.

Gemenskapens internationella

samarbete

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett yrkande (mp) om EU:s

ansvar när det gäller förhandlingar med

tredje världen om att fiska i dessa nationers

vatten med hänvisning till att det i huvudsak

kan anses vara tillgodosett.

Skrivelsen

Enligt regeringen bör Sverige verka för en

diskussion om en ny inriktning för

tredjelandsavtalen. Härvid bör betonas krav på i

princip samma kvalitet och omfattning på

beståndsbedömningar, förvaltningsåtgärder,

övervakning och kontroll som vid fiske i EU:s egna

vatten, krav på att det finns ett verkligt

outnyttjat överskott i de u-landsvatten där EU

önskar fiskerättigheter, att den del av kostnaderna

för fiskeavtalen som gäller ersättning för

fiskemöjligheter på sikt skall betalas fullt ut av

fartygsägarna som utnyttjar avtalen medan

gemenskapens roll inskränks till att förhandla,

övervaka och administrera avtalen, att målet bör

vara att utvecklingsländerna själva skall nyttja

sina egna fisktillgångar varför den

gemenskapsfinansiering som ingår i avtalen i största

möjliga utsträckning skall användas till riktade

åtgärder för att utveckla landets eget fiske och

fiskeriförvaltning, att insatserna skall koordineras

med gemenskapens biståndspolitik.

Motionerna

Enligt motion 2001/02:MJ513 (mp) skall EU ta ansvar

för att inte utarma försörjningsmöjligheterna för

kustsamhällen i tredje världen då EU förhandlar fram

överenskommelser om att EU-ländernas fiskeflottor

skall få fiska i andra nationers vatten (yrkande

10). De stora fångsterna som industrifisket tar upp

utanför kusterna innebär i flera fall att fisket

närmare kusten avsevärt försämras. Det kustnära

fisket utgör ofta en basnäring och ett viktigt

inslag i födan för befolkningen. Detta måste beaktas

när överenskommelser upprättas och fullständiga

konsekvensbeskrivningar bör göras.

Utskottets ställningstagande

Utskottet instämmer i vad motionärerna anför i

motion 2001/02:MJ513 (mp) yrkande 10 om EU:s ansvar

vid internationella avtal. Detta står i

överensstämmelse med vad regeringen anfört i

skrivelsen om att Sverige bör verka för en

diskussion om en ny inriktning för

tredjelandsavtalen och att målet bör vara att

utvecklingsländerna själva skall nyttja sina egna

fisktillgångar. Den gemenskapsfinansiering som ingår

i avtalen skall i största möjliga utsträckning

användas till riktade åtgärder för att utveckla

landets eget fiske och fiskeriförvaltning. Med det

anförda får syftet med motion 2001/02:MJ513 (mp)

yrkande 10 i allt väsentligen anses tillgodosett

varför yrkandet bör lämnas utan riksdagens vidare

åtgärd.

Övriga EU-relaterade frågor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett yrkande (m) om en

utredning av de EU-program som avser

kustsamhällen m.m. Utskottet avstyrker vidare

tre yrkanden (c) om dioxin i fisk och dess

effekter. Slutligen avstyrker utskottet ett

yrkande (v) om s.k. sea-ranching samt ett

yrkande (mp) om miljökonsekvensbeskrivningar.

Motionerna

I motion 2000/01:MJ307 (m) yrkas att regeringen

tillsätter en utredning om en utvärdering av hur de

EU-program som syftar till att öar och kustsamhällen

skall leva, fungerar. Inom EU finns många program

som syftar till att öar och kustsamhällen skall leva

och att människor skall kunna få sin näring där.

Pengar är avsatta för att stötta traditionella

näringar. Den nuvarande utvecklingen i skärgården

går trots detta åt motsatt håll och de medel som

satsas riskerar att vara förgäves (yrkande 5).

Enligt motion 2001/02:MJ494 (c) bör, mot bakgrund

av det förslag från EU-kommissionen om gränsvärden

för dioxin i fisk, åtgärder vidtas för att trygga

fortsatt fiske i Östersjön och Bottenhavet. Enligt

motionerna 2001/02:MJ529 (c) och 2001/02:N27 (c)

bör regeringen ta initiativ till en genomgång med

anledning av dioxinlarmets ekonomiska effekter på

yrkesfisket i Östersjön och komma med förslag till

åtgärder som kompensation för ekonomiskt bortfall

(yrkandena 2 och 13). Enligt motionärerna måste

samhället ta ansvar, både moraliskt och ekonomiskt,

för det som samhället via politiska beslut tidigare

tillåtit avseende utsläpp i naturen.

Enligt motion 2001/02:MJ370 (v) bör Sverige i EU

verka för ökad kontroll av utsättning av arter så

att naturligt förekommande bestånd inte hotas

(yrkande 13). Motionärerna anser att utsättningar av

olika arter (s.k. sea-ranching) är ett förbisett

område med anknytning till vattenbruket.

Utsättningarna kan innebära risker av flera slag för

de naturliga populationerna.

Enligt motion 2001/02:MJ513 (mp) bör

miljökonsekvensbeskrivningar göras när nya områden

öppnas för fiske (yrkande 12).

Utskottets ställningstagande

Det av riksdagen fastställda andra delmålet för

miljömålet Hav i balans samt levande kust och

skärgård syftar till att hejda utarmningen av

kustens och skärgårdens kulturmiljöer (prop.

2000/01:130, bet. 2001/02:MJU3, rskr. 2001/02:36).

För att målet skall nås krävs fortsatt bruk och

utveckling av värdefulla kulturmiljöer inklusive det

öppna och varierade odlingslandskapet i kust och

skärgård. Som framställs i samband med nu nämnda

riksdagsbeslut skall en strategi för hur kustens och

skärgårdens kulturarv och odlingslandskap kan

bevaras och brukas tas fram till år 2005. Arbetet

bör utföras av Riksantikvarieämbetet i samverkan med

berörda myndigheter, länsmuseer och organisationer.

Som regeringen anförde i proposition 2000/01:136 bör

de länsstyrelser som utarbetat regionala miljö- och

hushållningsprogram, i enlighet med

Miljövårdsberedningens förslag (SOU 2000:67), till

år 2003 följa upp och till regeringen redovisa vilka

åtgärder som genomförts av olika aktörer utifrån

förslagen i respektive program. Som regeringen anför

bör en genomgripande analys göras år 2005 för att

värdera hur utvecklingen fortskridit.

Länsstyrelserna bör då också redovisa till

regeringen vilka ytterligare åtgärder som behövs för

en hållbar utveckling i respektive skärgårdsområde.

Utskottet förutsätter att de EU-medel som finns

tillgängliga för denna typ av åtgärder dels

behandlas i strategin, dels omfattas av den analys

som skall vara färdig till år 2003. Med det anförda

föreslår utskottet att motion 2000/01:MJ307 (m)

yrkande 5 lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

När det gäller dioxinfrågan konstaterar utskottet

att Sverige och Finland har fått undantag vad gäller

EU:s beslut om gränsvärdena för dioxin i fisk för

konsumtion fångad i Östersjön. Det innebär att fisk

som är fångad i Östersjön och vars halter överstiger

de satta gränsvärdena, får säljas på den svenska

marknaden fram till år 2006. Därefter skall

gränsvärdena omprövas. Enligt utskottet har det

fortsatta fisket i Östersjön och Bottenhavet

möjliggjorts under perioden genom detta undantag.

Enligt vad utskottet erfarit träder de nya reglerna

om gränsvärden för dioxin i livsmedel och foder i

kraft vid halv-årsskiftet år 2002. Frågan om hur de

nya reglerna skall tillämpas bereds för närvarande.

Resultatet av detta arbete bör bl.a. kunna påvisa

eventuella ekonomiska effekter för yrkesfisket.

Vidare pågår provtagning och analys av

dioxininnehåll i fisk. Utskottet förutsätter att

behovet av åtgärder för yrkesfisket, t.ex. ekonomisk

kompensation, kommer att bli föremål för en ingående

analys under det närmaste halvåret. Eventuellt

bidrag måste godkännas av EU-kommissionen. Med det

anförda föreslår utskottet att motionerna

2001/02:MJ494 (c), 2001/02:MJ529 (c) yrkande 2 och

2001/02:N27 (c) yrkande 13 lämnas utan riksdagens

vidare åtgärd.

Enligt vad utskottet erfarit är utsättningar av

fisk ett nationellt ansvar. Fiskeriverket har

utarbetat en sådan nationell utsättningsstrategi.

Vid bedömning av tillståndsgivning för utsättning av

fisk måste nyttan vägas mot de risker utsättningen

kan medföra. Med det anförda avstyrker utskottet

motion 2001/02:MJ370 (v) yrkande 13.

När det gäller det i motion 2001/02:MJ513 (mp)

framförda kravet om miljökonsekvensbeskrivningar så

framgår det inte klart av motionen vad som avses med

"nya områden". Enligt vad utskottet erfarit gäller

för avtal mellan EU och tredje land följande. Det är

gemenskapens uppgift att slå vakt om ett

ansvarsfullt fiske och jämka samman motstridiga

intressen. Vidare skall gemenskapen medverka till

ett ansvarsfullt fiske genom att samarbeta om

forskning, beståndsuppskattning, övervakning och

kontroll. Kommissionen har även tagit upp

tredjelandsavtal i sin kommunikation om en strategi

för att integrera miljöskyddskraven i den gemensamma

fiskepolitiken. Där framhålls att fiskeavtal med

tredje land endast bör ingås om det råder ett

relativt hälsosamt tillstånd för fiskeresurserna,

vilket fastställts på grundval av relevant

vetenskaplig information, om miljövänliga

fiskemetoder använts samt om tredje land har

tillräcklig förvaltning för att kunna upprätthålla

en skyddslagstiftning. Om frågan avser nationella

"nya områden" dvs. att svenska yrkesfiskare visar

ett större intresse att fiska på för svenska

förhållanden "nya områden" då fisket stängs eller

blir olönsamt på områden där Sverige av tradition

har fiskat gäller följande. Beslut om fiskekvoter

för de kommersiella arterna fattas inom de regionala

fiskeriorganisationerna. Sverige fiskar på sin

nationella fiskekvot, som är en del av EU:s

gemensamma fiskekvot. Kvoternas storlek samt

eventuell fördelning fastställs årligen av

fiskeministrarna. Dessa beslut fattas mot bakgrund

av vetenskaplig rådgivning, beståndsuppskattningar

samt tekniska redskapsåtgärder. Mot bakgrund av det

anförda föreslår utskottet att motion 2001/02:MJ513

(mp) yrkande 12 lämnas utan riksdagens vidare

åtgärd.

Nationella fiskefrågor

Långsiktiga förutsättningar för

fiskepolitiken m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett flertal motioner (m,

v, kd , c och mp) om långsiktiga

förutsättningar i fiskepolitiken med

hänvisning till pågående beredning inom

Regeringskansliet. Utskottet lämnar vidare

tre yrkanden (m och kd) om införande av

fiskekonton utan åtgärd med anledning av att

EG-kommissionen nyligen godkänt ett

nationellt regelverk för yrkesfiskaravdrag.

Utskottet avstyrker slutligen ett yrkande (m)

om utredning av yrkesfiskarnas förhållanden

med hänvisning till pågående beredning inom

Regeringskansliet.

Motionerna

I motionerna 2000/01:MJ243 (kd) yrkande 15 (delvis)

och 2001/02:MJ520 (kd) yrkande 26 (delvis) begär

motionärerna att det skall skapas långsiktiga

förutsättningar för fiskenäringen att utvecklas i

balans med miljön genom en långsiktig politik som

tar hänsyn till näringens speciella förutsättningar

samtidigt som den tar hänsyn till havsmiljön. Enligt

motion 2000/01:MJ307 (m) bör regeringen göra en

översyn av de restriktioner som t.ex. nya

förvaltningsåtgärder och tekniska åtgärder medför

för fisket (yrkande 2). I motion 2000/01:MJ413 (mp)

yrkas att riksdagen skall begära att regeringen

låter ta fram en ny långsiktigt, ekologiskt och

ekonomiskt hållbar fiskepolitik för Sverige (yrkande

1). I motion 2000/01:MJ418 (c) yrkas att riksdagen

skall begära att regeringen tillsätter en beredning

som tillsammans med yrkesfisket skall lägga fram

förslag om en svensk fiskepolitik för 2000-talet

(yrkande 1). Enligt 2001/02:MJ304 (kd) bör

regeringen tillsätta en utredning som ser över

fiskeribranschens långsiktiga möjligheter. Enligt

motion 2001/02:MJ333 (m) finns det ett behov av

nödvändiga åtgärder för att långsiktigt förbättra

förhållandena för det yrkesmässiga fisket i

Östersjön (yrkande 2). Enligt motionen krävs olika

åtgärder som bl.a. kan begränsa närsaltbelastningen

och återställa skadade reproduktionsmiljöer i

kustområdena, samtidigt som vissa viktiga lek- och

uppväxtområden fredas från fiske. I motion

2001/02:MJ467 (mp) framförs krav på att riksdagen

skall begära att regeringen låter ta fram en

restaureringsplan för Sveriges kusthav (yrkande 1).

Enligt motion 2001/02:MJ529 (c) krävs teknik- och

kulturinvesteringar eftersom det krävs kunskap om

möjligheten att skapa nya organisationer och nya

system för att underlätta avsättningen och möta nya

marknader (yrkande 6). Det framförs också en begäran

om att det bör tillsättas en yrkesfiskekommission

(yrkande 3) samt att staten har ett moraliskt och

ekonomiskt ansvar gentemot enskilda yrkesfiskare i

samband med ändrade miljömål och direktiv som den

enskilde drabbas av (yrkande 1). Enligt motionärerna

behövs en samlad nationell helhetssyn och ett

nationellt agerande för att svenskt fiske skall

utvecklas som näringsgren med framtidshopp.

I motionerna 2000/01:MJ243 (kd) yrkande 15

(delvis) och 2001/02:MJ520 (kd) yrkande 26 (delvis)

framförs krav på att införa en möjlighet till

avsättning mellan olika år enligt den modell som

gäller för skogskonton. Motionärerna uppger vidare

att det är av yttersta vikt för den svenska

fiskeindustrin att de svenska fiskarna har samma

förutsättningar som sina kolleger i Danmark och

Norge. De anser därför att regeringen snarast bör

lägga fram ett lagförslag som ger

konkurrensneutralitet vad gäller skatteavdrag och

beskattning. Enligt motion 2000/01:MJ307 (m) bör

riksdagen begära att regeringen lägger fram förslag

till hur fisket som näring kan utvecklas (yrkande

4). Finansierings- och lånemöjligheterna är

ofördelaktiga för fiskarna. Regler liknande de som

gäller för skogskonton skulle kunna gynna

kapitalbildningen.

Enligt motion 2000/01:MJ307 (m) bör riksdagen

begära att regeringen lägger fram förslag till en

utredning om de svenska yrkesfiskarnas förhållanden

(yrkande 1). Antalet svenska yrkesverksamma fiskare

har under de senaste åren stadigt sjunkit. En

fortsatt decimering av fiskeflottan får negativa

följder för svensk livsmedelsförsörjning,

beredningsindustrin och enskilda människors

försörjningsmöjligheter.

Utskottets ställningstagande

Riksdagen har beslutat om miljökvalitetsmålen Bara

naturlig försurning, Levande sjöar och vattendrag

samt Hav i balans samt levande kust och skärgård

(1998/99:MJU9 rskr. 1998/99:183). Riksdagen har

också beslutat (bet. 2001/02:MJU3 rskr. 2001/02:36)

om ett antal delmål för de tre miljökvalitetsmålen

(se vidare ovan under Bakgrund). I Regeringskansliet

pågår för närvarande beredning av tre utredningar

som berör fisket: Utvärdering av det fria

handredskapsfisket (SOU 2001:82), Svenskt vattenbruk

- en framtidsnäring (Ds 2000:42) samt Småskaligt

kustfiske och insjöfiske - en analys (Fiskeriverket

2001). Regeringen har under våren 2002 presenterat

ett tiopunktsprogram för fisket. I samband därmed

framhöll regeringen att det krävs ett helhetsgrepp

om det nationella fisket. Alla typer av fiske, såväl

fritidsfiske som yrkesfiske vid både kust, sjöar och

vattendrag, bör hanteras i ett sammanhang eftersom

de påverkar gemensamma bestånd av fisk. Regeringen

har vidare anfört att det inte är effektivt att

enbart ta ställning till yrkesfisket i kustområdena

utan att samtidigt se på hur fritidsfisket skall

hanteras när det gäller utnyttjande av

fiskeresurserna. Regeringen avser därför att

tidigast under hösten 2002 återkomma med en

proposition som tar ett helhetsgrepp om det

nationella fisket. Utskottet förutsätter att de

frågor som tas upp i motionerna kommer att få sin

belysning i samband med behandlingen av de tre

utredningarna samt i den kommande nationella

fiskepropositionen. Mot denna bakgrund föreslår

utskottet att motionerna 2000/01:MJ243 (kd) yrkande

15 (delvis), 2000/01:MJ307 (m) yrkande 2,

2000/01:MJ413 (mp) yrkande 1, 2000/01:MJ418 (c)

yrkande 1, 2001/02:MJ304 (kd), 2001/02:MJ333 (m)

yrkande 2, 2001/02:MJ467 (mp) yrkande 1,

2001/02:MJ520 (kd) yrkande 26 (delvis) och

2001/02:MJ529 (c) yrkandena 1, 3 och 6 nu lämnas

utan vidare åtgärd.

Vad gäller fiskekonton m.m. så har regeringen

under sommaren 2001 anmält ett yrkesfiskaravdrag

till EG-kommissionen för prövning enligt

statsstödsreglerna (Jo2001/2645, se även bet.

2001/02:SkU15 s. 37). Enligt anmälan skall

yrkesfiskaravdraget utbetalas till fiskare med

yrkesfiskarlicens och uppgå till 40 000 kr per år,

dock högst 20 % av inkomsten. Den planerade

stödåtgärden motiveras bl.a. med att de danska

yrkesfiskarna har ett motsvarande stöd som godkänts

av kommissionen. Utskottet anser att kommissionens

prövning och regeringens ställningstagande bör

avvaktas. Enligt vad utskottet erfarit har

kommissionen begärt kompletterande information. Det

är ännu osäkert när ett beslut från kommissionen kan

förväntas. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet

motionerna 2000/01:MJ243 (kd) yrkande 15 (delvis),

2000/01:MJ307 (m) yrkande 4 och 2001/02:MJ520 (kd)

yrkande 26 (delvis) i den mån de inte kan anses

tillgodosedda.

Som anförts ovan har regeringen aviserat en

proposition om det nationella fisket. Av

Fiskeriverkets analys - Småskaligt kustfiske och

insjöfiske framgår att det vid årsskiftet 2000 fanns

totalt 2 880 yrkesfiskare i Sverige. I summan ingår

ett antal fiskare på större fartyg som är lottkarlar

utan yrkesfiskelicens liksom att det finns fiskare

som fiskar i yrkesmässig omfattning på enskilt

vatten. Medelåldern inom fiskarkåren är hög och för

riket i dess helhet ligger den på 48 år. Endast ca

22 % av fiskarna är under 34 år vilket kan jämföras

med att 46 % är över 50 år. På ostkusten är ca 13 %

av fiskarna under 34 år och i insjöarna ca 8 %. På

västkusten är motsvarande andel ca 30 %. På

ostkusten och i insjöarna är ca 55 % över 50 år

jämfört med ca 40 % på västkusten. Medelåldern är

dessutom högre än genomsnittet bland dem som

bedriver ett småskaligt fiske. I Fiskeriverkets

analys konstateras att det är svårt att beräkna hur

stor nyrekrytering som behövs till fiskarkåren under

det närmaste decenniet. En fingervisning kan vara

att det bör handla om mellan 50 och 100 personer om

året. Den lägre siffran inkluderar en klar

rationaliseringsvinst medan den högre bygger på att

ett småskaligt fiske kan utvecklas samtidigt som

fiskare upphör med sitt yrke innan de nått

pensionsåldern. Under år 2000 behandlades totalt 58

ansökningar om nyetablering. Av dessa beviljades 31

stycken. Frågan om nyrekrytering av fiskare är

angelägen och utskottet förutsätter att denna får

sin belysning i den kommande nationella

fiskepropositionen. Utskottet anser det lämpligt att

avvakta resultatet av den fortsatta beredningen i

denna fråga och föreslår att motion 2000/01:MJ307

(m) yrkande 1 lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

Vattenbruk m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker nio motionsyrkanden (m,

v, kd och mp) om olika aspekter av vattenbruk

med hänvisning till pågående utredningsarbete

inom Regeringskansliet.

Motionerna

Enligt motionerna 2000/01:MJ414 (kd) och

2001/02:MJ522 (kd) yrkande 15 bör en samordning av

svenska myndigheters handläggning beträffande

fiskodlingsärenden och kommunerna i sina

delöversiktsplaner ange områden lämpliga för

fiskodling, så att beredskap finns. Motionärerna

anför att många vattenbrukare har fått uppleva att

myndigheter fattar beslut utan samordning och ibland

utan bra underlag. Enligt motion 2000/01:MJ415 (v)

bör regeringen tillsätta en utredning om stöd till

musselodlingen i Bohuslän. Motionärerna anför att

det i Bohusläns innerfjordar som är mycket hårt

drabbade av bottendöd kan finns goda möjligheter att

biologiskt manipulera fjordsystemet, genom att öka

antalet filtrerare med hjälp av musselodlingar. I

motion 2001/02:MJ420 (m) anförs att det i dagsläget

är oerhört viktigt att nationella medel ställs till

förfogande för utsättning av ål (yrkande 6). Enligt

motionärernas bedömning skulle det näringsmässiga

fisket både i kustområdet och i länets insjöar få

mycket svårt att överleva om inte de nationella

utsättningsprogrammen kan genomföras i minst lika

stor utsträckning som hittills. Enligt motion

2001/02:MJ468 (mp) bör regeringen överväga om

fiskodlingar i Östersjön behöver stoppas (yrkande

1). Vidare skall regeringen verka för att frågan om

fiskodlingarnas utsläpp till Östersjön tas upp på

nordisk ministernivå (yrkande 2). Det går inte,

enligt motionärerna, att fortsätta och blunda för

fiskodlingarnas roll som ytterligare en allvarlig

utsläppsfaktor i den redan hårt drabbade Östersjön.

Slutligen framförs i motionen (yrkande 3) att frågan

om fiskodlingar bör lyftas fram i samarbete med

Finland och Åland. I motion 2001/02:MJ522 (kd) yrkas

att planering genomförs för vattenbruk eftersom

detta kan medföra stor påverkan på vattenmiljön

(yrkande 14). Miljöeffekterna kan dock kontrolleras

och behärskas genom kontinuerlig övervakning och

rätt dosering av föda. Vidare bör forskningen om

fisksjukdomar stärkas (yrkande 16). Motionärerna

anser att det är ett stort problem att forskningen

ännu inte har tillräckliga kunskaper om sjukdomar

hos fiskar, vare sig vilda eller odlade, vilket har

medfört att vattenbrukare nekats tillstånd på

motsägande och varierande grunder.

Utskottets ställningstagande

Regeringen tillsatte i maj 1998 en arbetsgrupp som

fick i uppgift att ta fram förslag till övergripande

policy för fiskodling. Arbetsgruppen överlämnade sin

rapport Svenskt vattenbruk - en framtidsnäring (Ds

2000:42) i juni 2000. Arbetsgruppens huvuduppgift

var att bedöma vattenbrukets förutsättningar och

utvecklingsmöjligheter på kort och lång sikt samt

att med utgångspunkt i denna bedömning föreslå

åtgärder inom vattenbruket. Av rapporten framgår att

arbetsgruppen bedömer det så att Sverige har goda

förutsättningar att bedriva en bred produktion av

vattenbruksprodukter. Enligt arbetsgruppen har

svenska vattenbruksföretag ett högt tekniskt

kunnande, miljömedvetenhet och lyhördhet för

marknadsmässiga krav och förväntningar. Det finns

ett kunnande i företagandet som utgör en tillgång

och en väsentlig grund för en fortsatt utveckling av

den svenska vattenbruksnäringen. I rapporten lämnar

arbetsgruppen förslag inom flera olika områden,

bl.a. att kommunerna i allt högre utsträckning skall

använda vattenplaneringsinstitutet, övervägande att

ändra tillståndsgivningen för fiskodling till att

avse tillstånd för visst närsaltutsläpp i stället

för att, som i dag, avse tillstånd för produktion av

en viss volym fisk. Flera av de frågeställningar som

behandlas i rapporten är även aktuella för

angränsande verksamheter, t.ex. sportfiske,

yrkesfiske, fisketurism, regional utveckling,

smittskydd, vård av vilda fiskbestånd, biologisk

mångfald, miljövård m.m. Enligt vad utskottet

erfarit bereds för närvarande arbetsgruppens rapport

inom Regeringskansliet. Inom ramen för beredningen

behandlas bl.a. tillståndsfrågor i relation till

fiskodlingars miljöpåverkan. I sammanhanget görs

även internationella jämförelser bl.a. med Finland.

Enligt vad kansliet har erfarit är avsikten att även

dessa frågor skall behandlas i den aviserade

fiskepropositionen. Mot bakgrund av det anförda

föreslår utskottet att motionerna 2000/01:MJ414

(kd), 2000/01:MJ415 (v), 2001/02:MJ420 (m) yrkande

6, 2001/02:MJ468 (mp) yrkandena 1(3 samt

2001/02:MJ522 (kd) yrkandena 14-16 lämnas utan

riksdagens vidare åtgärd.

Dumpat militärt material, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av fem motionsyrkanden (m, v,

kd och c) föreslår utskottet att regeringen

bör genomföra en översyn av dagens

ersättningssystem för kostnader på grund av

skador på fiskefartyg och fiskeredskap till

följd av dumpade kemiska stridsmedel. Därmed

bifaller utskottet delvis motionsyrkandena.

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (m) om

avtal mellan Sverige och Danmark avseende

saneringsresurser. Utskottet avstyrker vidare

två motionsyrkanden (m, kd) om spökgarn med

hänvisning till att de i huvudsak får anses

tillgodosedda.

Motionerna

Enligt motion 2000/01:MJ418 (c) bör ersättning utgå

för miljörelaterade driftstörningar såsom t.ex.

dumpade stridsmedel (yrkande 8). Motionärerna anser

att det är ett övergripande samhällsansvar att

garantera ersättning till de yrkesfiskare som

drabbas. De bör erhålla ersättningar enligt dansk

modell där staten ersätter förlorad fångst och

trasiga redskap. Även i motionerna 2000/01:MJ746 (m)

och 2001/02:MJ284 (m) yrkande 1 framställs liknande

yrkanden om att det bör vara ett statligt ansvar att

hålla fiskarna skadefria vid de tillfällen då de får

fångst av militärt och kemiskt avfall. Liknande krav

framställs också i motion 2001/02:MJ251 (v) där

motionärerna yrkar att regeringen skall lägga fram

ett förslag till lag som ger de svenska fiskarna

ersättning för utgifter i samband med att

krigsmateriel fångas i redskapen och därmed närma

sig den danska modellen. I motion 2001/02:MJ284 (m)

yrkas att svenska myndigheter bör skriva avtal med

Danmark om att få anlita landets saneringsresurser

(yrkande 2). Motionärerna anför att det på Bornholm

finns en beredskap för sanering av båtar och redskap

och att det där finns en specialstyrka ur försvaret

som är utbildad och utrustad för det svåra

saneringsarbetet. Motionärerna anser att det inte är

rimligt att Sverige bygger upp liknande kompetens

utan att Sverige i stället bör skriva avtal med de

danska myndigheterna så att svenska båtar kan gå

till Bornholm och få saneringen utförd eller att

personal från den danska styrkan, vid behov, kan

komma till Sverige. I motion 2001/02:MJ522 (kd)

yrkas att det genomförs en ny granskning av skyddet

för fiskare vid olyckor med kemiska stridsmedel

(yrkande 12). Motionärerna anför att trots att

staten anser att statlig ersättning nästan täcker

all kostnad för sanering av senapsgas anser fiskarna

inte att skyddet är fullgott. Därför bör nya

diskussioner tas upp mellan fiskarna och staten.

I motion 2000/01:MJ401 (m) yrkas att

Havsfiskelaboratoriet i Lysekil skall ges i uppdrag

att genomföra draggningar i Östersjön efter

spökgarn. Cirka 90 % av garnförlusterna förblir

borta och kan därmed fungera som "spökgarn" under

lång tid. Norrmännen har ett system där man

organiserar draggningar efter garn och på så vis kan

plocka upp stora mängder tappat garn. Metoden är

tillämpbar även i Östersjön. I motion 2001/02:MJ522

(kd) pekas på samma problematik och enligt

motionärerna bör fiskare, under de perioder de inte

ligger ute, ha möjlighet att ta dessa garn mot

statlig ersättning (yrkande 13).

Utskottets ställningstagande

År 1994 presenterades informationsbroschyren

Senapsgas till sjöss som utarbetats av

Kustbevakningen och Naturvårdsverket i samarbete med

ett antal myndigheter. Broschyren avser skyddet för

fiskarna och den sprids genom fiskarnas

organisationer. Broschyren är för närvarande under

bearbetning och förväntas att komma i en ny

uppdaterad utgåva före utgången av år 2002. När det

gäller yrkesfiskarnas kostnader för miljörelaterade

driftstörningar har utskottet tidigare tagit

ställning till ett antal liknande motioner (bet.

1999/2000:MJU8). Utskottet konstaterar att staten

redan i dag ersätter en stor del av kostnaderna

såsom eskort till hamn, ersättning för

saneringskostnader och arbetslöshetsersättning under

den tid saneringen pågår. I fråga om personskador

erbjuder Sveriges Fiskares Riksförbund sina

medlemmar en kollektiv försäkring. År 1996 utredde

Statskontoret på regeringens uppdrag i rapporten

Ersättningssystem för fiskare vid fångst av militärt

och miljöfarligt kemiskt material (1996:26), frågan

om ett system för ersättning vid skador på

fiskefartyg och fiskeredskap till följd av dumpade

kemiska stridsmedel. Särskilt belystes formerna för

finansiering av ett ersättningssystem där

Statskontoret föreslår en kombination av privata

försäkringar och en statlig försäkring uppbyggd med

anslagsmedel. Enligt utskottets mening talar flera

skäl för en ny granskning av skyddet för fiskare vid

olyckor med kemiska stridsmedel. Även om staten till

stor del ersätter kostnader på grund av skador på

fiskefartyg och fiskeredskap till följd av dumpade

kemiska stridsmedel finner utskottet att skyddet för

yrkesfiskarna inte är fullgott. Regeringen bör

därför genomföra en översyn av ifrågavarande

ersättningssystem. Vad utskottet anfört med

anledning av motionerna 2000/01:MJ418 (c) yrkande 8,

2000/01:MJ746 (m), 2001/02:MJ251 (v), 2001/02:MJ284

(m) yrkande 1 och 2001/02:MJ522 (kd) yrkande 12 bör

ges regeringen till känna. Motion 2001/02:MJ284 (m)

yrkande 2 avstyrks.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att s.k.

spökgarn utgör ett stort problem som behöver

åtgärdas. Enligt det tiopunktersprogram som

regeringen presenterat under våren 2002 skall en

handlingsplan för att få bort spökgarn i de svenska

vattnen genomföras snarast. Enligt vad utskottet

erfarit har nyligen gjorda undersökningar visat att

gamla förlorade torskgarn är ett större problem än

man tidigare trott. De fångar fortfarande torsk,

liten som stor, under långa tider. Även om det i dag

inte går att uppskatta hur mycket fisk som går

förlorad är detta ett oacceptabelt slöseri. Enligt

vad utskottet erfarit har dessutom ett EU-projekt

där man draggat efter spökgarn i Östersjön just

avslutats. Återrapporteringen av projektet kommer

att utvärderas. Härefter kan beslut om eventuella

åtgärder bedömas. Mot bakgrund det anförda finner

utskottet att syftet med motionerna 2000/01:MJ401

(m) och 2001/02:MJ522 (kd) yrkande 13 huvudsakligen

får anses tillgodosett. Utskottet föreslår därför

att berörda motionsyrkanden lämnas utan vidare

åtgärd.

Handredskap, fisketurism m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker tre motionsyrkanden (m,

kd) om fisketurismens utveckling, två

motioner (m, kd) om handredskapsfiske samt

tre yrkanden (s, m) om fiskevårdsavgift med

hänvisning till pågående beredning i

Regeringskansliet. Utskottet avstyrker vidare

en motion (s) om en decentralisering av

hanteringen av vattenregleringsmedel avsedda

för fiskevård med hänvisning till att den i

viss utsträckning kan anses tillgodosedd.

Motionerna

Enligt motion 2000/01:N385 (m) finns i dag flera

hinder för en ändamålsenlig utveckling av

fisketurismen i Sverige. Dessa hinder måste, enligt

motionärerna, undanröjas om turismen skall bli den

växande näring som den har möjlighet att bli

(yrkande 14). I motion 2001/02:MJ325 (m) framförs

krav på förbättrade villkor för vattenbruket och

fisketurismen. Motionärerna anser att Fiskeriverkets

strategi för utsättning och spridning av fisk lätt

leder till att en död hand läggs över stora områden,

vilket förhindrar företagande kring vattenbruk och

fisketurism. Enligt motion 2001/02:MJ292 (kd) bör

Vänern och Vättern utvecklas till en gemensam

nationell resurs för få en ökad internationell

fisketurism till Sverige (yrkande 2).

Enligt motion 2001/02:MJ420 (m) bör riksdagen

begära att regeringen lägger fram förslag till en

sådan ändring som gör det möjligt att sälja lokala

fiskekort där det i dag råder fritt

handredskapsfiske (yrkande 4). Det fria

handredskapsfisket bör förändras så att

producenterna och ägarna av fiskeresursen i

skärgården och i de stora sjöarna får möjlighet att

ta betalt för nyttjandet av fisket. I motion

2001/02:MJ522 (kd) yrkas att det införs möjligheter

att genom lokala beslut inrätta fiskevårdsområden

finansierade av en fiskevårdsavgift och att

områdesvis bevara det fria handredskapsfisket

(yrkande 6).

Enligt motion 2000/01:MJ408 (s) bör det införas en

nationell fiskevårdsavgift. Skälet är att det krävs

att fiskereproducerande åtgärder säkerställs rent

finansiellt för att den godartade utvecklingen av

sport- och fritidsfiske skall kunna fortsätta.

Enligt motion 2000/01:MJ411 (s) bör villkoren för

återställande av ädelfiskets naturliga

reproduktionsområden förbättras. Statens nuvarande

anslag för biologiskt återställande räcker inte utan

anslagen måste höjas. En väg är, enligt motionären,

att ålägga skogsbolagen ett finansieringsansvar. En

annan väg är att införa en nationell

fiskevårdsavgift, som öronmärks för fiskevårdande

åtgärder. Oavsett metod så måste riksdagen meddela

regeringen sin mening om att prioritera

återställandet av ädelfiskens naturliga

reproduktionsområden. I motion 2001/02:MJ420 (m)

yrkas att en allmän fiskevårdsavgift inte skall

införas (yrkande 2). Orsaken är, enligt

motionärerna, att om näringen skall utvecklas måste

aktörerna få samma förutsättningar som i andra

näringar. Precis som i andra näringar skall priset

på fisket göras upp mellan konsumenter och

producenter genom försäljning av fiskekort eller

andra avtal. Köparen skall inte betala en del av

sitt pris till en fond som omfördelar pengar och

förskjuter konkurrensförhållandet mellan olika

producenter.

I motion 2000/01:MJ412 (s) framförs synpunkter på

hur vattenregleringsmedlen för fiskevård skall

användas. Enligt 10 kap. 5 § vattenlagen avsätter

vattenreglerföretagen medel varje år för att

kompensera biologiska ingrepp i fiskets

reproduktionsmiljöer. Enligt motionären är det

otidsenligt att ett centralt verk disponerar medlen

och beslutar om deras användande. Vattenreglermedlen

bör i stället hanteras och beslutas om av regionala

myndigheter med stöd av lokala föreningar. Detta

skulle, enligt motionären, innebära en klar

produktivitets- och effektiviseringshöjning.

Utskottets ställningstagande

På förslag av utskottet beslutade riksdagen i mars

2000 att det fria handredskapsfisket skulle bli

föremål för en kartläggning och översyn (bet.

1999/2000:MJU8, rskr. 1999/2000:161). Regeringen

tillkallade i december 2000 en särskild utredare med

uppgift att utreda konsekvenserna av det fria

handredskapsfisket. Utredningen överlämnade i

november 2001 betänkandet Utvärdering av det fria

handredskapsfisket (SOU 2001:82). Utredningen bereds

för närvarande i Regeringskansliet och kommer enligt

vad utskottet har erfarit att behandlas i den av

regeringen aviserade propositionen om nationellt

fiske. Fisketurism har behandlats i utredningens

betänkande. Utredningen antar där bl.a. att ett i

större utsträckning lokalt förankrat entreprenörskap

kan skapa sysselsättningstillfällen i landsbygd och

skärgård, vilket i sin tur ökar möjligheterna för

varaktig bosättning i dessa områden. Mot bakgrund av

det anförda föreslår utskottet att motionerna

2000/01:N385 (m) yrkande 14, 2001/02:MJ292 (kd)

yrkande 2 och 2001/02:MJ325 (m) nu lämnas utan

vidare åtgärd.

När det gäller fiskevårdsområden och det fria

handredskapsfisket konstaterar utredningen att

mycket står att vinna med en lokal förvaltning och

ett lokalt engagemang för vård och utnyttjande.

Detta kräver dock någon form av inflytande över

resursernas användning. Utredningen föreslår mot

denna bakgrund bl.a. att fiskevårdsområde inom

områden där fritt handredskapsfiske infördes år 1985

även bör omfatta det fria handredskapsfisket med

vissa undantag. Fiskevårdsområdena som bildas inom

de områden som omfattas av det fria

handredskapsfisket får ett huvudansvar för den

lokala fiskevården på det enskilda vattnet och

tillsammans med staten för den gemensamma

fiskevården och fisketillsynen. Mot bakgrund av den

pågående beredningen inom Regeringskansliet föreslår

utskottet att motionerna 2001/02:MJ420 (m) yrkande 4

och 2001/02:MJ522 (kd) yrkande 6 lämnas utan vidare

åtgärd.

Den 21 november 2001 besvarade jordbruksministern

en fråga om fiskevårdsavgift (fråga 2001/02:207).

Ministern anförde därvid att utredningens betänkande

Utvärdering av det fria handredskapsfisket, först

skall remissbehandlas och att förslaget därefter

skall beredas i vanlig ordning i Regeringskansliet.

Först härefter kan ställning tas till frågan om

fiskevårdens finansiering. Som utskottet konstaterat

ovan pågår för närvarande en sådan beredning inom

Regeringskansliet. Med anledning härav föreslår

utskottet att motionerna 2000/01:MJ408 (s),

2000/01:MJ411 (s) och 2001/02:MJ420 (m) yrkande 2

lämnas utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.

I motion 2000/01:MJ412 (s) framförs krav på en

decentralisering av vattenregleringsmedlen för

fiskevård. Enligt vad utskottet erfarit så framgår

det av respektive vattendom vad medlen skall gå

till. Ansökningar om medel hanteras av

Fiskeriverkets utredningskontor placerade i Luleå,

Härnösand och Jönköping. Hanteringen av vissa domar

har även delegerats till berörd länsstyrelse. Mot

denna bakgrund anser utskottet att syftet med

motionen i allt väsentligt är tillgodosett. Motionen

kan därmed lämnas utan vidare åtgärd.

Sill- och strömmingsfiske

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker tre motioner om sill- och

strömmingsfiske i Östersjön med hänvisning

till pågående arbete inom berörda

myndigheter.

Motionerna

I motion 2000/01:MJ406 (m) yrkas på en undersökning

av strömmingsbeståndet i Stockholms skärgård

(yrkande 1). Skälet är, enligt motionären, att det

är dags att grundligt reda ut varför

strömmingsbeståndet minskar i Stockholms skärgård

och att betingelserna i denna skärgård är speciella

varför de anförda undersökningarna måste göras just

i Stockholms skärgård. I motionerna 2000/01:MJ409

(s) och 2001/02:MJ392 (s) framförs krav på ändrade

regler för strömmings- och sillfisket i Östersjön

och Bottenhavet och att regeringen skall kräva

omförhandling med Finland om det industriella

småmaskiga industrifisket på strömming och sill.

Utskottets ställningstagande

Enligt det ovan relaterade tiopunktersprogrammet,

som lagts fram av jordbruksministern, skall

trålgränsen runt Sveriges kust ses över. Denna

översyn skall Fiskeriverket genomföra snarast

möjligt. Trålfiske får inte bedrivas innanför fyra

nautiska mil om det inte sker skonsamt och med

selektiva redskap. Enligt regeringen är syftet med

en hårdare reglering av fisket innanför trålgränsen

den stora vikt som måste läggas vid selektiviteten i

fisket. Risken för bifångster av småtorsk måste så

långt det är möjligt elimineras. Enligt vad

utskottet erfarit är riktat småmaskigt sillfiske för

industri inte tillåtet, utan det får endast

förekomma som bifångster. Vidare är det småmaskiga

fisket i sig inte orsaken till det, inom vissa delar

av Östersjön, svaga sillbeståndet. Den främsta

hittills vidtagna åtgärden för att stärka

sillbeståndet är den kraftiga sänkningen av den

tillåtna fångstkvoten. Därutöver arbetas det med en

förvaltningsplan för sillen. Skarpsillsbeståndet är

i Östersjön inom klart säkra biologiska gränser. (se

även vad som ovan anförts om industrifiske inom EU).

Mot denna bakgrund föreslår utskottet att motionerna

2000/01:MJ406 (m) yrkande 1, 2000/01:MJ409 (s) och

2001/02:MJ392 (s) lämnas utan riksdagens vidare

åtgärd.

**FOOTNOTES**

[2]: Revisionsrättens rapport nr 3/2001.

Laxfiske m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker åtta motionsyrkanden (s,

m, kd, mp) om bevarandeåtgärder för lax och

upphävande av laxfiskeförbud med hänvisning

till pågående arbete såväl nationellt som

inom ramen för den internationella

aktionsplanen för östersjölaxen - Salmon

Action Plan.

Motionerna

Enligt motion 2000/01:MJ410 (s) bör det införas

ändrade regler för laxfiske med garn i Östersjön.

Enligt motionären skall Sverige frivilligt avsäga

sig rätten att fånga oftast inte ens färdigvuxen lax

och havsöring med hjälp av långa och finmaskiga

drivande laxgarn. Enligt motion 2000/01:MJ417 (s)

skall de utbyggda älvarna förses med laxtrappor så

att de livskraftiga laxarna kan ta sig upp till

naturliga lekplatser för att rädda den vilda laxens

fortbestånd. I motion 2000/01:MJ419 (s) framförs

krav på åtgärder för att stärka förutsättningarna

för den havsvandrande öringen i Norr- och

Västerbotten eftersom havsöringens vandringsmönster

skiljer sig markant från laxens. Fiskeriverket bör

få uppdraget att skyndsamt utarbeta ett långsiktigt

åtgärdsprogram för havsöringens regenererande. I

motion 2000/01:MJ606 (s) framförs krav på en total

översyn av laxforskningen, inklusive

Laxforskningsinstitutet i Älvkarleby, med åtföljande

heltäckande förslag angående verksamheten i Sverige

och internationellt. Enligt motionären har

Laxforskningsinstitutet i Älvkarleby en viktig roll

inom laxforskningen i Sverige och även

internationellt. Institutet hotas nu av nedläggning

utan att man har gjort någon konsekvensbeskrivning

avseende laxforskningen. I motionerna 2000/01:N383

(mp) och 2001/02:N364 (mp) framförs krav på att

Sverige skall upphöra med fiske på blandade bestånd

av lax i tillväxtområdena i Östersjön och i stället

flytta den svenska laxkvoten så att ett selektivt

fiske efter odlad lax kan ske (yrkandena 21

respektive 11). Att man flyttat 50 % av kvoten till

Norrland, där selektivt fiske på odlad lax är

möjligt, är bra. Motionärerna vill se en

fortsättning av den politiken. Enligt motion

2001/02:MJ363 (m) har de senaste årens fiskeförbud

och myndighetsingripanden utanför de outbyggda

Norrlandsälvarna inte stöd i något lagrum. Enligt

motion 2001/02:MJ380 (kd) bör en begränsning av

havsfisket ske för att rädda vildlaxbeståndet i

älvarna och därigenom få ett slut på de årligen

återkommande laxfiskediskussionerna längs

Norrlandskusten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har tidigare anslutit sig till regeringens

bedömning att Sverige aktivt skall verka för att

minska fisket efter hotade naturliga laxbestånd

(bet. 1999/2000:MJU8). Utskottet finner nu som då,

att det särskilt bör eftersträvas att fiskemönstret

riktas mot fiske efter odlad lax samtidigt som de

naturliga laxbestånden skyddas och att

drivgarnsfiskets eventuella hot mot den biologiska

mångfalden i Östersjön noggrant måste följas upp.

Utskottet konstaterar att det är Fiskeriverket som

på regeringens uppdrag nationellt bedriver

laxfiskevård främst i syfte att bevara och

återuppbygga de kvarvarande vild-laxstammarna i

Östersjön. Arbetet har bedrivits i nära samarbete

med Laxforskningsinstitutet, Naturvårdsverket och

berörda länsstyrelser samt genom samråd med fiskets

organisationer och lokala intresseorganisationer.

Enligt Jordbruksdepartementets bedömning innebär en

nedläggning av Laxforskningsinstitutet inte att

kompetens går förlorad. De viktigaste momenten

kommer att drivas vidare av Fiskeriverket.

Kraftverksbolagen förutsätts fortsätta med den

verksamhet bolagen åläggs av vattendomar. Om

ytterligare fördjupning krävs kan uppdrag läggas ut

till Sveriges lantbruksuniversitet eller andra

universitet. Det internationella samarbetet sker

inom ramen för Fiskerikommissionen för Östersjön

(IBSFC) och NASCO År 1997 antog IBSFC den

internationella aktionsplanen för östersjölaxen -

Salmon Action Plan. Fiskeriverket överlämnade till

regeringen i november 1998 ett förslag innehållande

ett nationellt åtgärdsprogram för perioden

1999-2003. Arbetet med att fullfölja planen fortgår.

Syftet med planen är att genomföra den

internationella aktionsplanen. Åtgärdsprogrammet

består huvudsakligen av reglering av laxfisket,

fiskevårdande åtgärder, inklusive fettfenklippning,

biotop- och miljöförbättrande åtgärder samt

vetenskaplig uppföljning. När det gäller

fettfenklippning infördes den 1 augusti 2000 ett

undantag i Statens jordbruksverks föreskrifter

(SJVFS 1993:154) om operativa ingrepp på djur som

möjliggör fettfenklippning. Fiskeriverket har i mars

2002 i en hemställan (beteckning 103-613-02) till

regeringen begärt att denna föreskriver att all

odlad lax och öring som utplanteras i kustmynnande

vattendrag samt i Vänern, Vättern, Mälaren,

Hjälmaren och Storsjön med tillrinnande vattendrag

skall vara märkt genom att fiskens fettfena är

bortklippt. Som skäl för detta anför Fiskeriverket

bl.a. att sådana föreskrifter behövs som komplement

till andra åtgärder vilka under senare år vidtagits

för att bevara den vilda östersjölaxen.

Fiskeriverket konstaterar att det särskilt anges i

den internationella aktionsplanen som en åtgärd att

fettfenan på odlad lax klipps bort så att den

därigenom kan särskiljas från den vilda laxen och

fisket inriktas på den odlade laxen. Fiskeriverket

anser att frågan om fenklippning bör regleras i

författning. Enligt vad utskottet erfarit bereds

frågan för närvarande inom Regeringskansliet. När

det gäller Torne älvs fiskeområde och åtgärder för

att stärka förutsättningarna för den havsvandrande

öringen i Norr- och Västerbotten har utskottet

erfarit att Sveriges och Finlands regeringar enats

om att bl.a. tillsätta en arbetsgrupp med uppgift

att ta fram ett underlag för år 2003. Underlaget

skall grundas på beståndssituationen och

försiktighetsprincipen. Detta innebär bl.a.

utvärdering av de biologiska konsekvenserna av årets

fiskebestämmelser, översyn av fångststatistik och

redskapsanvändning. För årets laxfiske innebär

överenskommelsen att laxfiske successivt kan

påbörjas i områden som tidigare varit stängda eller

starkt begränsade. Vidare bör uppmärksammas att

Fiskeriverket avser att följa beståndsituationen.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att

motionerna 2000/01:MJ410 (s), 2000/01:MJ417 (s),

2000/01:MJ419 (s), 2000/01:MJ606 (s), 2000/01:N383

(mp) yrkande 21, 2001/02:MJ380 (kd) och 2001/02:N364

(mp) yrkande 11 lämnas utan riksdagens vidare åtgärd

i berörda delar.

Vidare avstyrks motion 2001/02:MJ363 (m).

Skador på redskap orsakade av skarv

m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker tre motionsyrkanden (m)

om skador på redskap orsakade av skarv med

hänvisning till pågående arbete inom berörda

myndigheter.

Motionerna

Enligt motionerna 2000/01:MJ904 (m) yrkande 3 och

2000/01:MJ908 (m) yrkande 2 krävs en intensifierad

utveckling av fiskeredskapen för att begränsa

skadorna på fiskeredskap och andra olägenheter för

fisket orsakade av skarv. I motion 2000/01:MJ908

(m) yrkas vidare att de yrkesfiskare som fått skador

på sina redskap orsakade av skarv skall kompenseras.

Enligt motionärerna är en ekonomisk kompensation för

direkta inkomstminskningar rimligt för att uppnå

målsättningen att bevara skarven samtidigt som

förutsättningar skall finnas för ett bärkraftigt och

långsiktigt hållbart insjö- och kustnära fiske

(yrkande 1).

Utskottets ställningstagande

Den grundläggande principen för skador orsakade av

vilt är att de i första hand skall förebyggas och

att detta huvudsakligen skall ske genom jakt. Beslut

om bidrag för förebyggande åtgärder och ersättning

för viltskador på annat än ren får enligt 11 §

viltskadeförordningen (2001:724) lämnas av

länsstyrelsen. Bidrag och ersättningar får lämnas i

mån av tillgång på medel, dvs. någon rättighet för

enskilda att få vare sig bidrag eller ersättning är

inte föreskriven. Medlen är främst avsedda att gå

till skador orsakade av sådant vilt som inte bör

jagas, t.ex. tranor. Vad gäller skyddsjakt på skarv

så har det behandlats av utskottet tidigare under

våren 2002 (bet. 2001/02:MJU18). Av Fiskeriverkets

rapport Småskaligt kustfiske och insjöfiske - en

analys framgår bl.a. att det pågår ett arbete med

att upprätta en förvaltningsplan för skarv i

samarbete mellan Naturvårdsverket och Fiskeriverket.

Enligt vad utskottet erfarit kommer förslaget att

fastställas inom kort. Av analysen framgår vidare

att metoder för att minska skarvens skadeverkningar

på fisk i redskap inte är studerade i Sverige.

Försök i bl.a. Danmark har emellertid visat på

delvis lovande resultat. Sedan 1993 måste alla

ryssjor i sjöar i Danmark vara försedda med

utterstoppsgaller och sedan 1994 gäller detsamma i

kustområden vid västra och norra Jylland.

Utterstoppsgaller har inte enbart inneburit att

antalet uttrar som drunknar i ryssjor drastiskt har

minskat utan gallren förhindrar också skarvar från

att komma in i ryssjorna. Försök på andra typer av

redskap där skarven kan komma åt fångsten har inte

gjorts. Något mer omfattande utvecklingsarbete för

att få fram fiskeredskap som reducerar skarvens

skador på och vid redskapen pågår inte. Detta beror

bl.a. på att kunskapsläget i ett flertal frågor med

koppling till skarven behöver förbättras genom

jämförelser med situationen före och efter

skarvetablering. Behovet av förbättrad kunskap

liksom utveckling av redskap är frågor som kommer

att behandlas i kommande åtgärdsplan. I samband med

att utskottet hanterade jaktfrågorna våren 2002

upprepade utskottet sitt uttalande från våren 2000

då utskottet förutsatte att ansvariga myndigheter

noga följer utvecklingen av skarvbestånden (bet.

1999/2000:MJU17). Enligt utskottet gäller detta även

kunskapsläget om skarvens skadeverkningar på redskap

och på fisk i redskap. Mot bakgrund av det anförda

föreslår utskottet att motionerna 2000/01:MJ904 (m)

yrkande 3 och 2000/01:MJ908 (m) yrkandena 1 och 2

avstyrks.

Insjöfiske m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (kd)

om fiskevårdsåtgärder i Vänern och Vättern

med hänvisning till pågående beredning inom

Regeringskansliet. Utskottet avstyrker vidare

en motion (s) om ålhuttning med hänvisning

till att riksdagen delegerat beslutanderätten

om fångstmetoder till regeringen och

Fiskeriverket.

Motionerna

Enligt motion 2001/02:MJ292 (kd) bör ytterligare

åtgärder vidtas i syfte att utveckla och säkerställa

fisket i ett långsiktigt perspektiv i Vänern och

Vättern för såväl yrkesfisket som sport- och

husbehovsfisket (yrkande 1), och hittills gjorda

fiskevårdsåtgärder behöver utvärderas (yrkande 3).

Enligt motion 2000/01:MJ535 (s) bör man tillåta

ålhuttning som fiskemetod för begränsad tid och inom

begränsat område med en vidhängande undersökning som

bör bedrivas före, under och efter det att

ålhuttningen bedrivits.

Utskottets ställningstagande

Fiskeriverkets rapport Småsakligt kustfiske och

insjöfiske - en analys innehåller bl.a. förslag som

syftar till att förbättra förutsättningarna för

insjöfisket. Bland annat föreslås att försöka

utnyttja resursen mer optimalt genom att bl.a. höja

minimimåtten på vissa arter t.ex. ål, röding och

gös. Rapporten bereds för närvarande inom

Regeringskansliet. Med hänvisning till den pågående

beredningen föreslår utskottet att motion

2001/02:MJ292 (kd) yrkandena 1 och 3 lämnas utan

vidare åtgärd.

Utskottet har tidigare tagit ställning till en

liknande motion om ålhuttning (bet. 1999/2000:MJU8).

Utskottet konstaterade då att när det gäller olika

fångstmetoder har riksdagen delegerat

beslutanderätten till regeringen respektive

Fiskeriverket. Utskottet finner ingen anledning att

ändra sitt tidigare ställningstagande och avstyrker

därmed det i motion 2000/01:MJ535 (s) framförda

yrkandet beträffande ålhuttning.

Forskning m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett antal motionsyrkanden

(s, v, kd, c, mp) om olika forskningsåtgärder

med hänvisning till pågående arbete.

Utskottet avstyrker vidare en motion (m) om

utbildning m.m. inom fiskenäringen.

Motionerna

Enligt motion 2000/01:MJ402 (kd) måste ett

långsiktigt forsknings- och utvecklingsarbete som

kan ge grundläggande biologisk och ekologisk kunskap

om Västerhavets fiskebestånd påbörjas (yrkande 1).

Skälet för detta är att få till stånd åtgärder i

fiskevårdande syfte och för att skapa möjligheter

att restaurera fiskebestånden i västerhavet. Enligt

motionärerna bör därför havsfiskelaboratoriet i

Lysekil tilldelas återkommande forskningsresurser.

För att åstadkomma detta behövs dessutom att en

fungerande, långsiktig och kontinuerlig

övervakningsverksamhet finns tillgänglig i

kustzonen, så att en uppföljning av aktuella

fiskebestånd kan ske liksom en utvärdering av

insatta åtgärder (yrkande 2). Enligt motion

2000/01:MJ413 (mp) finns ett behov av ökad vetskap

om skälen till att kadmiumhalterna ökar i

Östersjöfisk i dag (yrkande 2). Tvärtemot vad man

trott ökar nu halterna av kadmium i strömming från

Östersjön. Halterna i strömming är i dag tre gånger

högre än i början av 1980-talet. I motion

2000/01:MJ418 (c) framförs krav på att prioritera

stöd för investeringar i teknik som medför att

kvaliteten på produkten säkras redan till havs och

att konsumenten därmed garanteras hög kvalitet.

(yrkande 3). I motion 2000/01:MJ607 (v) yrkas att

riksdagen skall begära att regeringen tillsätter en

utredning i syfte att kartlägga orsakerna till

kusttorskens försvinnande längs Sveriges västkust

eftersom det råder ett ofullständigt kunskapsläge

rörande bottenlevande fiskars ekologi och biologi i

Skagerrak och Kattegatt. Enligt motion 2001/02:MJ509

(s) är det absolut nödvändigt att Fiskeriverket

eller annan härför lämplig myndighet snarast

initierar en kontinuerlig och långsiktig

beståndsuppskattningsverksamhet i Bottenhavet och

Bottenviken eftersom bristen på beståndsuppskattning

över en längre tid utgör en besvärande omständighet

som försvårar för det kustnära Norrlandsfisket att

planera sin framtid. I motion 2001/02:MJ529 (c)

yrkas att regeringen skall återkomma till riksdagen

med förslag där nationella forskningsmedel avsätts

för forskning kring utveckling av fångstmetoder för

ett hållbart resursutnyttjande och alternativa

havsprodukter samt för att öka kunskapen om att ta

tillvara outnyttjade arter genom att utveckla nya

produkter (yrkande 5).

I motion 2000/01:MJ610 (m) framförs krav på ett

centrum för fiskforskning och utbildning inom

fiskerinäringen lokaliserat till Fårösund på

Gotland.

Utskottets ställningstagande

Av budgetpropositionen för år 2002 (prop. 2001/02:1)

framgår bl.a. att Fiskeriverket skall verka för en

ansvarsfull hushållning med fisktillgångarna på ett

sätt som långsiktigt medverkar till

livsmedelsförsörjningen och vårt välstånd i övrigt.

I enlighet med sitt sektorsansvar för miljön skall

Fiskeriverket i samråd med naturvårdsmyndigheterna

verka för en biologisk mångfald och därmed för ett

rikt och varierat fiskbestånd. Vidare skall

forskning främjas och utvecklingsverksamhet bedrivas

på fiskets område. Regeringen föreslog i

propositionen att Fiskeriverkets anslag skulle

tillföras ytterligare medel för arbetet med de

svenska miljömålen samt för att genomföra det av EG

beslutade programmet för insamling av fiskeridata. I

samband med riksdagens behandling av

budgetpropositionen slog utskottet fast att kraven

på forskningen ökar mot bakgrund av det ökade

behovet av kunskap om tvärsektoriella samband. Dessa

samband avser såväl biologiska som ekonomiska och

sociala faktorer. Mot den bakgrunden instämde

utskottet i regeringens förslag att Fiskeriverket

tillförs ytterligare medel för att kunna genomföra

det av gemenskapen beslutade programmet för

insamling av uppgifter av betydelse för

fiskepolitiken (bet. 2001/02:MJU2). Enlig vad

utskottet erfarit planerar Fiskeriverkets

Havsfiskelaboratorium att, med de medel som

beviljats för att nå miljömålen, försöka avsevärt

förbättra kunskapsläget när det gäller

bottenfiskbeståndens populationsdynamik vid

västkusten. Detta skall bl.a. åstadkommas genom

studium av faktorer som påverkar reproduktion,

rekrytering, tillväxt, åldersfördelning, mortalitet,

distribution och överskott. Med hjälp av EU:s

datainsamlingsförordning ((EG) nr 1543/2000) kommer

medlemsländerna att för en sexårsperiod åta sig att

genomföra undersökningar. Enligt förordningen skall

nationella program upprättas som syftar till att

samla in relevanta data av biologisk och ekonomisk

natur, beskriva förfaranden samt göra agregerade

data tillgängliga för vetenskaplig analys.

Datainsamlingsprogrammet kommer att utgöra en av

grundpelarna i Fiskeriverkets forsknings- och

utvecklingsarbete under den kommande sexårsperioden.

Bland punkterna i programmet återfinns bl.a. kunskap

om för kustfisket viktiga reglerade arter/bestånd

(torsk, havskräfta, lax/öring, räka, och

sill/strömming), kunskap om för kustfisket viktiga

oreglerade arter (piggvar), kunskap om

kustfiskeflottan, samt kunskap om det totala uttaget

ur resursen. Enligt uppgift från

Jordbruksdepartementet skickade Sverige in ett

nationellt program till kommissionen år 2001.

Kommissionen förväntas att godkänna programmet under

våren 2002. Enligt vad utskottet har erfarit har

Fiskeriverket - med miljömålsmedel - startat arbete

med fokus på utveckling av art- och

storleksselektion för att reducera skador på bestånd

och arter som uppstår när för små fiskar och andra

arter än målarten fångas. I det ovan nämnda

tiopunktersprogram som jordbruksministern

presenterat för att förbättra situationen för

torskbestånden i såväl Östersjön som i Skagerrak och

Kattegatt skall Fiskeriverket snarast inhämta ökad

information om kustnära lekplatser eftersom

kunskapen i dag inte är tillräcklig. Enligt den

information som utskottet inhämtat har det inom

Fiskeriverket bildats arbetsgrupper för att hantera

frågorna. När det gäller stöd till investering i ny

teknik så finns redan i dag möjlighet att få stöd

för denna verksamhet inom ramen för gällande

strukturplan.

Utskottet finner sammanfattningsvis att

forskningsfrågorna utgör en grundpelare för det

framtida fisket. Vidare kan konstateras att

åtskilliga forskningsprogram pågår och att

Fiskeriverket fått ökade anslag bl.a. för att

möjliggöra forskningsinsatser. Mot bakgrund av det

anförda finner utskottet att syftet med motionerna

2000/01:MJ402 (kd) yrkandena 1 och 2, 2000/01:MJ413

(mp) yrkande 2, 2000/01:MJ418 (c) yrkande 3,

2000/01:

MJ607 (v), 2001/02:MJ509 (s) och 2001/02:MJ529 (c)

yrkande 5 i huvudsak får anses tillgodosett. Berörda

motionsyrkanden bör därför lämnas utan någon vidare

åtgärd.

Riksdagen har vid tidigare tillfällen tagit

ställning till förslag om insatser inom särskilda

forskningsområden (se bl.a. bet. 2001/02:UbU1).

Utbildningsutskottet har i samband härmed erinrat om

att statsmakterna vad gäller resurserna till

grundforskning endast fattar övergripande beslut om

fördelningen av de statliga forskningsmedlen. De

övergripande prioriteringar som gjordes genom

statsmakternas forskningspolitiska beslut hösten

2000 innebar förstärkta resurser under 2001-2003 för

en rad områden. Den närmare fördelningen av de

statliga forskningsresurserna ankommer på

forskningsfinansierande myndigheter som bl.a.

Vetenskapsrådet och på universitet och högskolor,

vilka har att fatta beslut utifrån vetenskapliga

kvalitetsbedömningar. I motion 2000/01:MJ610 (m) ges

ett förslag om en nationell utbildningsstruktur inom

fiskeområdet. Utbildningsutskottet behandlade ett

par liknande yrkanden under våren 2002 (bet.

2001/02:UbU9) och föreslog att riksdagen skulle

avslå yrkandena med hänvisning till

Gymnasiekommittén 2000. Utskottet har tidigare

konstaterat (bet. 1999/2000:MJU8) att när det gäller

utbildning inom fiskeområdet finns ett antal sådana

bl.a. inom ramen för energiprogrammet och vid

Göteborgs universitet och Sveriges

lantbruksuniversitet (SLU). Med utgångspunkt i vad

som anförts ovan och de synpunkter miljö- och

jordbruksutskottet har att företräda föreslår

utskottet att motion 2000/01:MJ610 (m) med det

anförda lämnas utan vidare åtgärd.

Övriga frågor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om

yrkesfiskarlicens (s) med hänvisning till

pågående beredning inom Regeringskansliet,

ett motionsyrkande om yrkesfiskarnas

sakägarstatus (c) med hänvisning till

pågående arbete och slutligen ett

motionsyrkande (v) om en effektivisering av

Fiskeriverket med hänsyn till fortlöpande

förändringsarbete.

Motionerna

Enligt motion 2000/01:MJ420 (s) bör riksdagen

besluta om ändring av 30 § fiskelagen (1993:787) så

att vid ansökan om yrkesfiskarlicens, särskilda

omständigheter skall kunna beaktas vid prövning av

enskilda fall.

I 2001/02:MJ529 (c) bör det vid etablering av

vindkraftsverk till havs ske en bedömning av

påverkan för yrkesfiskarna som också innebär att

yrkesfisket ges ekonomisk kompensation för

eventuellt inkomstbortfall. De som blir direkt

påverkade av etableringen skall ges en rättvis och

rättslig sakägarstatus (yrkande 8).

Enligt motion 2001/02:MJ302 (v) bör Fiskeriverkets

verksamhet effektiviseras. Enbart Fiskeriverkets

forsknings- och utvecklingsverksamhet finns på ett

dussin platser. En samlokalisering liknande den som

ägt rum i Danmark är önskvärd (yrkande 8).

Utskottets ställningstagande

Av Fiskeriverkets analys - Småskaligt kustfiske och

insjöfiske skall, vid ansökan om yrkesfiskarlicens

licensansökan prövas i två avseenden. Hänsynen till

den biologiska resurs som står till förfogande är

grundläggande. Dessutom skall ansökan prövas mot den

inkomst den fiskande har eller förväntas få av sitt

fiske. I sammanhanget skall hänsyn också tas till

övriga inkomstkällor. De krav som i dag ställs är

att intäkten av fisket i normalfallet inte

understiger ett halvt basbelopp netto eller två

basbelopp brutto. Vid ny ansökan skall den sökande

göra troligt att fisket kan bedrivas i sådan

omfattning och på sådant sätt att dessa nivåer nås.

Inkomstkraven är så satta att, i den mån den

fiskande bedöms ha en någorlunda stabil fiskeresurs

att tillgå, de inte skall utgöra ett hinder för en

verksamhet i yrkesmässig omfattning. Då det gäller

inkomster från annat än fiske utgör i första hand

begreppet heltidsanställning utgångspunkt för

bedömningen. Med hänsyn till situationen inom stora

delar av fiskerinäringen, inte minst inom det

kustnära fisket, bör emellertid bedömningen i första

hand göras mot bakgrund av hushållets samlade

ekonomi. Svarar fiskeinkomsten för ca 20 % av

hushållets samlade ekonomi måste den bedömas vara

väsentlig för försörjningen. Syftet med denna

modifierade syn på möjligheterna att få

yrkesfiskelicens skall huvudsakligen ses som ett led

i försöken att föryngra fiskarkåren. Några

definitiva åldersgränser för vilka som kan komma i

fråga för ny licens föreslås däremot inte. Enligt

vad utskottet har erfarit kommer dessa frågor att

hanteras i den aviserade propositionen om nationellt

fiske. Mot denna bakgrund föreslår utskottet att

motion 2000/01:MJ420 (s) lämnas utan riksdagens

vidare åtgärd.

Vad gäller vindkraftsutbyggnad till havs anförde

jordbruksministern den 24 oktober 2001 i svar på

fråga 2001/02:74 att erfarenheterna av

vindkraftsparker till havs för närvarande är

begränsade och att det finns flera obesvarade frågor

om påverkan på fiskar och annat marint liv. Det är

också oklart i vilken utsträckning havsbaserad

vindkraft kommer att bli ett hinder för fiskets

bedrivande. Dessa frågor måste besvaras innan det

går att ta ställning till om storskalig

vindkraftsetablering till havs är ett försvarligt

alternativ. Svar på frågorna kräver att ett antal

vindkraftsprojekt får komma till stånd för att man

där skall kunna göra grundliga studier av

effekterna. Denna process har påbörjats när

regeringen i sitt tillstånd för en vindkraftspark på

Lillgrund i Öresund ställt som villkor att

Fiskeriverket skall upprätta en plan för ingående

undersökningar av effekterna på fisk och fiske.

Enligt frågesvaret kommer krav på sådana utredningar

att ställas även på andra projekt till dess ett

tillfredsställande kunskapsunderlag samlats in. I

frågesvaret anförs slutligen att regeringens avsikt

är att Sverige även i fortsättningen skall ha en

ledande roll när det gäller att värna fiskets

intressen vid utnyttjandet av havsområdena. I

avvaktan på resultatet av det arbete som pågår

föreslår utskottet att motion 2001/02:MJ529 (c)

yrkande 8 om yrkesfiskarnas sakägarstatus lämnas

utan vidare åtgärd.

När det gäller Fiskeriverkets organisation har det

i Utredningen för en översyn av

fiskeriadministrationen mot bakgrund av EU-

medlemskapet (SOU 1998:24) föreslagits att

Fiskeriverkets undersöknings- och

forskningsverksamhet skall koncentreras geografiskt

till två enheter som knyts direkt till

fackavdelningarna med avseende på ämnesområde.

Enligt information från Jordbruksdepartementet har

Fiskeriverkets forskningsverksamhet omorganiserats

under de senaste åren i syfte att effektivisera och

geografiskt koncentrera verksamheten. Detta är ett

ständigt pågående förändringsarbete. Utskottet anser

i likhet med motionärerna att det är av vikt att

Fiskeriverkets organisation är så effektiv som

möjligt för att kunna möta de krav som ställs på

bl.a. forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Utskottet konstaterar emellertid att riksdagen inte

bör göra uttalanden i frågor som rör myndighetens

interna arbetsfördelning. Motion 2001/02:MJ302 (v)

yrkande 8 avstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Hållbart fiske m.m. (punkt 1)

av Kjell-Erik Karlsson (v), Maria Wetterstrand

(mp) och Willy Söderdahl (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:MJ370 yrkande 7 samt avslår

motionerna 2001/02:MJ370 yrkande 1 och 2001/02:MJ513

yrkandena 1(3.

Ställningstagande

Småskaligt fiske har stora fördelar jämfört med

utsjöfisket. Det småskaliga fisket har också lokal

förankring vilket gör att det kan utvecklas på många

sätt och bli en del av rekreations-, turism- och

fritidsfiskeverksamhet, näringar som gör att den

fångade fisken får ett betydligt högre värde jämfört

med det storskaliga industrifisket. Det blir också

enklare att vårda fiskbestånden då det finns starka

lokala intressen för att bevara och utveckla

fiskbestånden. Kulturen inom det storskaliga fisket

grundas på att man skall fiska så mycket som

möjligt. Vad följderna blir i havens ekologiska nät

av arter ägnar man mindre uppmärksamhet. Därför bör

andra former av fiske uppmuntras. Vänsterpartiet

anser att regeringen inom EU skall verka för att det

småskaliga fisket främjas. Detta bör ges regeringen

till känna.

2. Den relativa stabiliteten (punkt 2)

av Caroline Hagström (kd) och Ester Lindstedt-

Staaf (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:MJ522 yrkande 1.

Ställningstagande

För svenska fiskare har tillgången till fiskevatten

blivit kraftigt reglerad genom avtal med EU, Norge

och Östersjöländerna. Vissa menar att Sverige, i de

förhandlingar som föregick utläggandet av ekonomiska

zoner 1977, gav bort en alltför stor del av sitt

nordsjöfiske. Svenska fiskeintressen måste därför

bevakas bättre internationellt. De olika ländernas

andel av tillåtna fångstkvoter för olika fiskeslag

är i huvudsak fastställda utifrån infiskningen under

en referensperiod. Andelarna kvarstår sedan. Denna

s.k. relativa stabilitet mellan länderna kan i

praktiken inte rubbas eftersom det innebär att om

ett lands kvot ökar måste ett annat lands kvot

minska. Kristdemokraterna anser att Sverige

internationellt bör arbeta för en bevakning av

tillgången till fiskevatten i Östersjön och en

ökning av tillgången till fiskevatten i Nordsjön och

västerhavet. Detta bör ges regeringen till känna.

3. Kvoter m.m. (punkt 3)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-

Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen

motion 2000/01:MJ796 yrkande 3 samt avslår

motionerna 2000/01:MJ416, 2000/0:MJ611,

2001/02:MJ302 yrkande 1 och 2001/02:MJ370 yrkande 2.

Ställningstagande

Fisket i Östersjön är hotat. Främst gäller detta

torskfisket men signaler under de senaste åren har

visat att även sillfisket är hotat. Orsaken är

troligtvis utfiskning tillsammans med försämrade

reproduktionsförhållanden då blåtången delvis har

försvunnit i Östersjön p.g.a. övergödning. För att

behålla ett uthålligt fiske måste en balans råda

mellan produktion och uttag. Övergödningen av

Östersjön måste minska för att förbättra

fiskarternas reproduktionsmöjlighet. Därmed kommer

fiskeuttaget att kunna öka. Dessutom krävs det en

bättre uppföljning runt hela Östersjön av att

uttaget av tilldelade kvoter inte överutnyttjas. Det

hjälper inte att ett enskilt land, som t.ex.

Sverige, ensamt tar hänsyn till detta. Det är av

avgörande betydelse att samtliga länder samarbetar

när det gäller såväl fiskekvoter som regler för

fiskemetoder. Detta bör ges regeringen till känna.

4. Särskilda kvoter för kustfiske m.m.

(punkt 4)

av Kjell-Erik Karlsson (v) och Willy Söderdahl

(v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 4. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2001/02:MJ302 yrkande 3 och 2001/02:MJ370

yrkande 4.

Ställningstagande

Ett miljövänligt fiske som gynnar glesbygden måste

baseras på lokal förvaltning med deltagande från

olika grupper och inom ramen för fastställda gränser

vad gäller metoder, tider och mängder. För att

möjliggöra lokalt och regionalt miljövänligt fiske

krävs att kustbefolkningen tillerkänns egna kvoter

vid sidan av högsjöfisket. Först då kan fiske med

mindre fartyg och båtar bli ekonomiskt lönsamt i

konkurrens med högsjöflottan. I dag tar ofta de

stora trålarna upp hela den tillåtna fångstkvoten

och de små flerartsfiskarna måste antingen dumpa

sina bifångster eller sälja dem svart. Att inom EU

införa speciella kvoter för kustfiske skulle kunna

medföra att konkurrensen mellan stora trålare och

små kustbåtar minskar. Vänsterpartiet anser att

Sverige inom EU skall verka för att speciella kvoter

för kustfisket skall införas. Regeringen bör

dessutom snarast ta initiativ till en sådan

förändring av det svenska fisket. Detta bör ges

regeringen till känna.

5. Drivgarn m.m. (punkt 7)

av Maria Wetterstrand (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 5. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2000/01:MJ404, 2001/02:MJ277 och

2001/02:MJ513 yrkande 13.

Ställningstagande

Det är dags att miljörörelsens krav på att EU-

förbudet mot de långa drivgarnen också skall gälla

Östersjön tas på allvar. Sverige bör därför ta

initiativ till att driva denna fråga. Drivgarnen

hotar såväl sjöfåglar som marina däggdjur. Tumlare,

sillgrisslor och säl är några exempel. Östersjön är

undantagen från det generella förbudet mot långa

drivgarn i EU:s vatten, under förutsättning att

undantaget inte innebär något ekologiskt hot.

Miljöpartiet anser att det är bevisat att de långa

drivgarnen utgör ett ekologiskt hot. De bör därför

förbjudas även i Östersjön.

6. Begränsat industrifiske (punkt 8)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-

Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 6. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2000/01:MJ403 och 2001/02:MJ333 yrkande 1

samt avslår motionerna 2000/01:MJ413 yrkande 4,

2000/01:

MJ421, 2001/02:MJ293 och 2001/02:MJ467 yrkande 2.

Ställningstagande

Det svenska yrkesfisket har under senare år

genomgått en stor strukturomvandling. Med hjälp av

statligt finansieringsstöd har det under de allra

senaste åren skapats en stor spännvidd mellan det

lokalt konsumtionsfiskande kustfisket och det

storskaligt bedrivna industrifisket. Industrifisket

tar i dag över 80 procent av den fisk som fångas i

Östersjön medan det småskaliga kustnära yrkesfisket

efter Östersjökusten brottas med stora problem.

Foderfiskets andel av det totala Östersjöfisket

måste minskas. Industrifisket med stora fartyg över

20 meters längd måste som ett första steg flyttas

längre ut från kusten och bör inte förekomma

innanför fyra nautiska mil från baslinjen. Detta bör

ges regeringen till känna.

7. Begränsat industrifiske (punkt 8)

av Maria Wetterstrand (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 7. Därmed bifaller riksdagen

motion 2000/01:MJ467 yrkande 2 och avslår motionerna

2000/01:MJ403, 2000/01:MJ413 yrkande 4,

2000/01:MJ421, 2001/02:MJ293 och 2001/02:MJ333

yrkande 1.

Ställningstagande

För bara ett decennium sedan var 70 % av den totala

fångsten matfisk. I dag är i stället 80 % av

fångsten foderfisk, som i sin tur blir till fiskmjöl

och används som djurfoder, bl.a. till fiskodlingar.

Det är en stor olycka att konsumtionsfisk på det här

sättet omvandlas till djurfoder. Foderfisket måste

begränsas kraftigt om vi i framtiden alls skall ha

någon matfisk kvar utöver t.ex. makrill, som

hittills tycks klara sig. Detta bör ges regeringen

till känna.

8. Forskning och utbildning inom EU m.m.

(punkt 14)

av Kjell-Erik Karlsson (v) och Willy Söderdahl

(v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 8. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:MJ370 yrkande 6 och avslår motion

2001/02:MJ370 yrkande 9.

Ställningstagande

En bidragande orsak till överfiskningen är att

förståelsen för och efterlevnaden av gjorda

rekommendationer är dåliga och att begränsningarna

av fiskeansträngningen inte följs. Detta beror bland

annat på bristande kunskap om de marina ekosystemen

hos fiskarkåren. Vänsterpartiet anser därför att

fiskarna skall ges utbildning i marina ekosystem och

bevarandeåtgärder. Detta bör ges regeringen till

känna.

9. Utvärdering av EU-program om kustsamhällen

m.m. (punkt 17)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-

Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 9. Därmed bifaller riksdagen

motion 2000/01:MJ307 yrkande 5.

Ställningstagande

Inom EU finns många program, t.ex. 5A, 5B och Pecta,

som syftar till att öar och kustsamhällen skall leva

och att människor skall kunna få sin näring där.

Pengar är avsatta för att stötta traditionella

näringar. Den nuvarande utvecklingen i skärgården

går åt motsatt håll och de medel som satsas riskerar

att vara förgäves. En utredning om hur de EU-program

fungerar som syftar till att öar och kustsamhällen

skall leva, bör snarast tillsättas.

10. Dioxin i fisk m.m. (punkt 18)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 18

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 10. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2001/02:MJ494, 2001/02:MJ529 yrkande 2

och 2001/02:N27 yrkande 13.

Ställningstagande

Ett beslut i EU angående gränsvärden för dioxin i fisk

riskerar att bli ett dråpslag mot fiskerinäringen i

bl.a. Östersjön och Bottenhavet. Konsekvensen kan bli

att ett par tusen jobb försvinner längs våra kuster.

Samtidigt förefaller det vetenskapliga underlaget för

de aktuella restriktionerna vara mycket tveksamt.

Dessvärre har Sverige hittills inte agerat särskilt

kraftfullt mot ett införande av dessa på lösa grunder

baserade gränsvärden. Debatten har oftast inriktats mot

att det är farligt att konsumera fisk från Östersjön.

Den ensidiga debatten drabbar den enskilde

yrkesfiskaren ekonomiskt men det är faktiskt samhället

som har ansvar för att dioxinutsläpp har tillåtits. Den

självklara utgångspunkten borde därför vara att skärpa

kampen mot de dioxinutsläpp som är roten till det onda.

Att låta den svenska fiskerinäringen och skärgårdens

befolkning ta smällen för andras försyndelser vore helt

fel politik. Regeringen bör därför också ta initiativ

till en genomgång av yrkesfiskets ekonomiska effekter

av dioxinlarmet i Östersjön och komma med förslag till

åtgärder som kompensation för ekonomiskt bortfall.

Detta bör ges regeringen till känna.

11. En långsiktig nationell fiskepolitik

(punkt 22)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-

Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 11. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:MJ333 yrkande 2 och avslår motionerna

2000/01:MJ243 yrkande 15 (delvis), 2000/01:MJ307

yrkande 2, 2000/01:MJ413 yrkande 1, 2000/01:MJ418

yrkande 1, 2001/02:MJ304, 2001/02:MJ467 yrkande 1,

2001/02:MJ520 yrkande 26 (delvis) och 2001/02:MJ529

yrkandena 1, 3 och 6.

Ställningstagande

Ett fortsatt kraftfullt arbete med bl.a. mer

selektivt fiske och ökat minimimått kombinerat med

övriga begränsningar i fisket är nödvändigt för att

rädda östersjötorsken. Olika åtgärder som kan

begränsa närsaltbelastningen och återställa skadade

reproduktionsmiljöer i kustområdena måste vidtas,

samtidigt som vissa viktiga lek- och uppväxtområden

fredas från fiske. En ökad satsning på forskning och

kunskapsuppbyggnad kring de olika fiskbestånden i

Östersjön är nödvändiga för en riktig biologisk

förvaltning. En viktig princip som hävdas av fiskare

och myndigheter är att det skall fiskas fisk för

mänsklig konsumtion på ett miljövänligt sätt. Denna

typ av fiske främjar även de bofasta i skärgårdarna

och bidrar därmed till en levande skärgård. Det s.k.

foderfiskfisket har under de senaste åren ökat i

snabb omfattning. Enligt SCB:s senaste statistik

gick 85,1 procent av den på ostkusten landade

kvantiteten till foderfisk och enbart 14,9 procent

avsåg mänsklig konsumtion. Dessa proportioner är

oacceptabla. Det krävs därför snabba och kraftiga

åtgärder om inte tillgången på fisk i Östersjön helt

skall utarmas. Detta bör ges regeringen till känna.

12. En långsiktig nationell fiskepolitik

(punkt 22)

av Caroline Hagström (kd) och Ester Lindstedt-

Staaf (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 12. Därmed bifaller riksdagen

motion 2000/01:MJ243 yrkande 15 (delvis),

2001/02:MJ304 och 2001/02:MJ520 yrkande 26 (delvis)

samt avslår 2000/01:MJ307 yrkande 2, 2000/01:MJ413

yrkande 1, 2000/01:MJ418 yrkande 1, 2001/02:MJ333

yrkande 2, 2001/02:467 yrkande 1 och 2001/02:MJ529

yrkandena 1, 3 och 6.

Ställningstagande

Havsmiljön dras med stora problem i form av

övergödning, försurning, miljögifter och

oljeutsläpp. För att komma till rätta med problemen

måste kraftfulla åtgärder vidtas. Det är viktigt att

villkoren för näringen är konkurrensneutrala

gentemot kringliggande konkurrentländer. I Danmark

och Norge ser man på näringen som en basnäring som

bör gynnas från skattesynpunkt. Svenska fiskare har

länge pekat på orimligheten att man fiskar i samma

vatten, säljer till samma uppköpare men beskattas

olika beroende på vilket land man utgår ifrån.

Regeringen bör därför snarast se över fiskets

långsiktiga möjligheter gällande skatter och regler

och lägga fram ett lagförslag som ger svenska

fiskare samma förutsättningar som yrkesfiskarna i

våra grannländer beträffande skatteavdrag och

beskattning. Regeringen bör också tillsätta en

utredning som undersöker vad som kan göras för att

underlätta för ungdomar att etablera sig som

fiskare.

13. En långsiktig nationell fiskepolitik

(punkt 22)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 22

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 13. Därmed bifaller riksdagen

motion 2000/01:MJ418 yrkande 1 och 2001/02:MJ529

yrkandena 1, 3 och 6 samt avslår motionerna

2000/01:MJ243 yrkande 15 (delvis), 2000/01:MJ307

yrkande 2, 2000/01:MJ413 yrkande 1, 2001/02:MJ304,

2001/02:MJ333 yrkande 2, 2001/02:MJ467 yrkande 1 och

2001/02:MJ520 yrkande 26 (delvis).

Ställningstagande

Nu i början på 2000-talet befinner sig en av

Sveriges äldsta näringar, fisket, i en situation där

det krävs ett samlat politiskt agerande från svensk

sida för att vidta åtgärder så att yrkesfisket ges

möjligheter att överleva och utvecklas. Det krävs en

handlingsplan utifrån ett svenskt intresse att

behålla och stärka yrkesfisket som ett viktigt led i

den svenska livsmedelspolitiken och

livsmedelsproduktionen. För att nå bästa resultat

med största fokusering på utveckling bör en

yrkesfiskekommission med ett brett deltagande

tillsammans med yrkesfisket tillsättas. När det

gäller havets läckerheter är de som läckrast när de

är absolut helt färska. Det är dock inte helt lätt

att finna transportsystem som ger konsumenter i hela

Sverige möjlighet att erhålla färsk fisk men det

finns tekniska möjligheter att säkra kvaliteten på

produkten redan till havs och därmed garantera

konsumenten hög kvalitet. För detta krävs dock stora

investeringar både på land och till sjöss. Det krävs

också kunskap om möjligheten att skapa nya

organisationer och nya system för att underlätta

avsättningen och möta nya marknader. Därför är det

rimligt att prioritera stöd för investeringar i både

kunskap och ny teknik för att garantera god kvalitet

och möta nya marknader. Detta bör ges regeringen

till känna.

14. En långsiktig nationell fiskepolitik

(punkt 22)

av Maria Wetterstrand (mp) och Harald Nordlund

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 22

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 14. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2000/01:MJ413 yrkande 1 och 2001/02:MJ467

yrkande 1 samt avslår 20001/01:MJ243 yrkande 15

(delvis), 2000/01:MJ307 yrkande 2, 2000/01:MJ418

yrkande 1, 2001/02:MJ304, 2001/02:MJ333 yrkande 2,

2001/02:MJ520 yrkande 26 (delvis) och 2001/02:MJ529

yrkandena 1, 3 och 6.

Ställningstagande

Det behövs en ekologiskt och ekonomiskt långsiktigt

hållbar fiskepolitik. Ytterligare forskning måste

till eftersom det finns många frågor att besvara vad

gäller orsaker och samband till beståndens kraftiga

fluktuationer. Torsken har haft några år med dålig

reproduktion. Den är beroende av inflöden av

saltvatten via Öresund, vilka dock under de senaste

årtiondena har varit för små eller för fåtaliga. Det

har fått som konsekvens att bestånden av lekande

torsk minskat kraftigt. Trots detta fiskas det hårt

på torsken och man anser nu att fisket har en

omfattning som ligger över vad som är biologiskt

hållbart. Utfiskning hotar även andra arter. Det

finns också andra problem än utfiskning som drabbar

havet och dess biologiska mångfald. Närsalter läcker

från jordbruk och tätort och orsakar igenväxning,

övergödning och syrebrist i grunda vikar, som är

fiskens barnkammare. Kadmiumhalten i fisk i

Östersjön blir allt högre. Det finns i dag också ett

stort strukturproblem i fiskerinäringen. Endast 2 %

av kustfisket sker med båtar kortare än 12 meter.

Det mesta fisket sker med stora fartyg med modern

utrustning, vilka fiskar där det för tillfället är

mest ekonomiskt lönsamt. De fiskar utmed alla våra

svenska kuster och konkurrerar inte bara ut det

kustnära fisket, som är beståndsbevarande, utan de

lämnar också biologisk ödeläggelse efter sig.

Sverige behöver således en ny långsiktig

fiskepolitik. Detta bör ges regeringen till känna.

15. Fiskekonto m.m. (punkt 23)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),

Caroline Hagström (kd), Per-Samuel Nisser (m),

Eskil Erlandsson (c), Harald Nordlund (fp), Lars

Lindblad (m) och Ester Lindstedt-Staaf (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 15. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2000/02:MJ243 yrkande 15 (delvis),

2000/01:MJ307 yrkande 4 och 2001/02:MJ520 yrkande 26

(delvis).

Ställningstagande

Fiskarnas inkomst är beroende av fångsten. Det

innebär att fiskarnas inkomster i stor utsträckning

kan variera över tiden. Regler liknande dem som

gäller för skogskonto skulle gynna kapitalbildningen

för yrkesfiskarna. Vi anser därför att regeringen

bör införa ett fiskekonto för yrkesfiskarna, enligt

den modell som gäller för skogsbrukets skogskonton.

Detta bör ges regeringen till känna.

16. Vattenbruk m.m. (punkt 25)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-

Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 25 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 16. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:MJ420 yrkande 6 och avslår motionerna

2000/01:MJ414, 2000/01:MJ415, och 2001/02:MJ468

yrkandena 1(3 och 2001/02:MJ522 yrkandena 14(16.

Ställningstagande

Enligt beräkningar utförda av Fiskeriverkets

sötvattenslaboratorium är de ålutsättningar som sker

mycket kostnadseffektiva. Ett problem i sammanhanget

är dock att ålen inte enbart fångas av dem som

bedriver näringsmässigt fiske. Därmed finns ingen

ekonomisk lönsamhet i att utsättningarna bekostas av

de licensierade yrkesfiskarna. Ålutsättningarna

finansierades till en början genom avgifter som

inkom i prisregleringssystemet. I och med systemets

avskaffande upphörde möjligheten att finansiera

ålutsättningarna. Utsättningarna har därför under

senare år bekostats via budgetmedel i kombination

med EU-medel. Enligt vår bedömning skulle det

näringsmässiga fisket både i kustområdet och i

länets insjöar få mycket svårt att överleva om inte

de nationella utsättningsprogrammen kan genomföras i

minst lika stor utsträckning som hittills. Det är

därför oerhört viktigt att nationella medel ställs

till förfogande för dessa åtgärder. Detta bör ges

regeringen till känna.

17. Vattenbruk m.m. (punkt 25)

av Caroline Hagström (kd) och Ester Lindstedt-

Staaf (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 25 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 17. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2000/01:MJ414 och 2001/02:MJ522 yrkandena

14(16 samt avslår motionerna 2000/01:MJ415,

2001/02:MJ420 yrkande 6 och 2001/02:MJ468 yrkandena

1(3.

Ställningstagande

Vattenbruket har en betydande tillväxtpotential men

är ringa i Sverige jämfört med t.ex. Norge. Den

svenska produktionen ligger på ca 7 000 ton per år,

kraftbolagens kompensationsodling oräknad.

Vattenbruket kan medföra stor påverkan av

vattenmiljön, men miljöeffekterna kan kontrolleras

och behärskas genom kontinuerlig övervakning och

rätt dosering av föda. Ett stort problem är att

finna en lämplig plats för vattenbruk. Kommunerna

bör därför i sina delöversiktsplaner ange områden

lämpliga för fiskodling, så att beredskap finns. Det

verkligt stora problemet är dock de felaktiga

uppfattningar som förekommer om vattenbrukets

miljöstörande påverkan samt att inställningen

skiftar från län till län. Ett annat stort problem

är att forskningen ännu inte har tillräckliga

kunskaper om sjukdomar hos fiskar, vare sig vilda

eller odlade. När det gäller hälsoläget bland fisk

provtas enbart odlad fisk regelmässigt. Vild fisk

undersöks helt osystematiskt och bristfälligt och

således finns inte kunskap om vad som är normalt för

vild fisk. Detta hindrar inte att staten, via sina

myndigheter, fattar beslut om att stoppa

verksamheten i vattenbruksföretag vid förekomst av

vissa bakterier eller virus, även om sjuklighet och

dödlighet ej ökat i odlingen. Det har medfört att

vattenbrukare nekats tillstånd på motsägande och

varierande grunder med stora följder för den

enskilda brukaren. Många vattenbrukare har dessutom

fått uppleva att myndigheter fattar beslut utan

samordning och ibland utan bra underlag. Följderna

av detta drabbar vattenbrukaren, inte myndigheten.

Detta har observerats även av

Vattenbruksutredningen, som föreslår åtgärder som

vattenbrukarna anser vara steg i rätt riktning. En

utredning bör därför få i uppdrag att granska

samspelet mellan olika myndigheter knutna till

vattenbrukarverksamhet. För att få en bättre

vetenskaplig grund för myndigheters beslut krävs

dessutom mer resurser till forskningen. Detta bör

ges regeringen till känna.

18. Vattenbruk m.m. (punkt 25)

av Maria Wetterstrand (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 25

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 18. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:MJ468 yrkande 2 och avslår motionerna

2000/01:MJ414, 2000/01:MJ415, 2001/02:MJ420 yrkande

6, 2001/02:MJ468 yrkandena 1och 3 samt 2001/02:MJ522

yrkandena 14(16.

Ställningstagande

Östersjön tillhör världens mest förorenade innanhav

och tål inte ökad belastning. Det går inte att

fortsätta att blunda för fiskodlingarnas roll som en

allvarlig utsläppsfaktor i den redan hårt drabbade

Östersjön. Miljöpartiet begär därför att regeringen

skall ta upp frågan tillsammans med de nordiska

miljöministrarna för att se om gemensamma regler kan

utarbetas. Detta bör ges regeringen till känna.

19. Dumpat militärt material m.m. (punkt 26)

av Sinikka Bohlin (s), Inge Carlsson (s), Kaj

Larsson (s), Ingemar Josefsson (s), Ann-Kristine

Johansson (s), Maria Wetterstrand (mp) och Carina

Ohlsson (s).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ418 yrkande 8,

2000/01:MJ746, 2001/02:MJ251, 2001/02:MJ284

yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:MJ522 yrkande 12.

Ställningstagande

När det gäller yrkesfiskarnas kostnader för

miljörelaterade driftstörningar har utskottet

tidigare tagit ställning till ett antal liknande

motioner. Utskottet konstaterade då (bet.

1999/2000:MJU8) att staten redan i dag ersätter en

stor del av kostnaderna såsom eskort till hamn,

ersättning för saneringskostnader och

arbetslöshetsersättning under den tid saneringen

pågår. I fråga om personskador erbjuder Sveriges

fiskares riksförbund sina medlemmar en kollektiv

försäkring. År 1996 utredde Statskontoret på

regeringens uppdrag i rapporten Ersättningssystem

för fiskare vid fångst av militärt och miljöfarligt

kemiskt material (1996:26) frågan om ett system för

ersättning vid skador på fiskefartyg och

fiskeredskap till följd av dumpade kemiska

stridsmedel. Särskilt belystes formerna för

finansiering av ett ersättningssystem där

Statskontoret föreslår en kombination av privata

försäkringar och en statlig försäkring uppbyggd med

anslagsmedel. I 1999 års budgetproposition anförde

regeringen bl.a. att staten redan i dag ersätter en

stor del av skadorna. Sammantaget gjorde regeringen

den bedömningen att inga åtgärder bör vidtas med

anledning av Statskontorets förslag. Utskottet

delade då regeringens bedömning. Regeringen har

hittills inte funnit att det finns någon anledning

att ändra ståndpunkt. Vi delar denna uppfattning och

anser därmed att riksdagen bör avslå berörda

motionsyrkanden.

20. Fisketurism m.m. (punkt 28)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-

Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 28 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 20. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2000/01:N385 yrkande 14 och 2001/02:MJ325

samt avslår motion 2001/02:MJ292 yrkande 2.

Ställningstagande

Inom Sverige finns två miljoner sportfiskare och

fisketurismen har en stor potential. Sjöar och

vattendrag bör ses som en produktionsresurs, inte

bara för naturlig produktion av gädda m.fl. fiskar,

utan även som en resurs för turism. Idén med turism

är att sälja så mycket som möjligt till gästerna och

föra in pengar till den egna regionen. Turismen är

en komplex näring där en rad olika företag och

verksamheter måste samverka i nätverk. Alla delar

måste därför fungera. Fiske och fiskare har

traditionellt delats upp i två kategorier:

yrkesfiskare och fritidsfiskare. Lagstiftningen har

utgått från förutsättningar och behov hos dessa två

kategorier. Vi anser att även fisketurismen som

näringsverksamhet måste tillgodoses. Det fria

handredskapsfisket var en reform som enbart och

ensidigt såg till fiskets rekreativa värden, och som

inte förutsåg fisketurismen som en näring.

Fiskeriverkets strategi för utsättning och spridning

av fisk medför en betydande risk att alltför stora

vattenområden undantas från möjlighet till nyttjande

genom utsättning och fiskekortsförsäljning, vilket

leder till att en död hand läggs över stora områden.

I den mån det finns hinder för en positiv utveckling

av fisketurismen måste nödvändiga lagändringar

genomföras för att undanröja dessa hinder. Detta är

en förutsättning för att fisketurismen skall bli den

växande näring som den har möjlighet att bli. Detta

bör ges regeringen till känna.

21. Fritt handredskapsfiske m.m. (punkt 29)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-

Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 29 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 21. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:MJ420 yrkande 4 och avslår motion

2001/02:MJ522 yrkande 6.

Ställningstagande

1994 års lag om fiske var ett steg i rätt riktning

mot ökat ägaransvar för fiskeresursen. Sedan dess

har det rått politisk enighet kring att betrakta

fiskevattnet som en ekonomisk resurs och fisket och

fisketurismen som en riktig och viktig näring. För

enskilt ägda inlandsvatten kan staten inte längre

införa minimimått för fångad fisk eller påbjuda

andra fiskeregler. 1994 års lag var på så sätt ett

myndigförklarande av fiskerättsägarna. Precis som i

andra näringar skall priset på fisket göras upp

mellan konsumenter och producenter genom försäljning

av fiskekort eller andra avtal. Därför bör det fria

handredskapsfisket förändras så att producenterna

och ägarna av fiskeresursen i skärgården och i de

stora sjöarna får möjlighet att ta betalt för

nyttjandet av fisket. En enhetlig men flexibel

modell för samtliga Sveriges fiskevatten bör

eftersträvas. Detta bör ges regeringen till känna.

22. Fiskevårdsavgift m.m. (punkt 30)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-

Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 30 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 22. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:MJ420 yrkande 2 och avslår motionerna

2000/01:MJ408 och 2000/01:MJ411.

Ställningstagande

Fiske och fiskevatten är en resurs och ett

produktionsmedel som kan nyttjas på olika sätt. När

det gäller drift och skötsel måste fiskevattnet en

gång för alla jämställas med andra produktionsmedel.

Det betyder att ansvaret för nyttjande av fisket och

fiskevattnet skall ligga på dess ägare, inom ramen

för lagar och regler som förhindrar rovdrift och

annat missbruk. Att införa en allmän

fiskevårdsavgift vore att ta ett stort steg bakåt. I

stället för att utveckla ett direkt och rakt

konsument-producentförhållande för nyttjandet av

fiskeresursen skulle en institution inrättas, vars

syfte vore att samla in pengar från alla

fiskekonsumenter för att sedan genom politiska

beslut dela ut pengarna till "korrekta" eller

politiskt önskvärda projekt. En allmän

fiskevårdsavgift skulle omfördela pengar från vissa

fiskevatten till andra fiskevatten och i praktiken

fungera som en skatt; alla sjöar och vatten är med

och bidrar till avgiften och fonden, men bara de

utvalda vattnen får något tillbaka. En allmän

fiskevårdsavgift skulle vara en planekonomisk

omfördelning av resurser. För att näringen skall

utvecklas måste rollerna och aktörerna få samma

förutsättningar som i andra näringar. Precis som i

andra näringar skall priset på fisket göras upp

mellan konsumenter och producenter genom försäljning

av fiskekort eller andra avtal. Köparen skall inte

betala en del av sitt pris till en fond som

omfördelar pengar och förskjuter

konkurrensförhållandet mellan olika producenter.

Därför bör en allmän fiskevårdsavgift inte införas.

Detta bör ges regeringen till känna.

23. Laxfiske i Östersjön (punkt 33)

av Maria Wetterstrand (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 33

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 23. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2000/01:N383 yrkande 21 och 2001/02:N364

yrkande 11 samt avslår motionerna 2000/01:MJ410 och

2001/02:MJ380.

Ställningstagande

Fisketurism har en stor potential och kan verkligen

skapa arbete och liv i bygder som i dag saknar

detta. Men då krävs att laxen kan ta sig upp i älvar

som tidigare hade lax och att alltmer av

fångstkvoten flyttas norröver. Vildlaxen är dock

fortfarande hotad. Ca 10 % av laxen är vildlax,

resten är odlad lax. Varje år sätts ca 2,5 miljoner

laxyngel ut som vandrar ned till södra Östersjön,

växer till där under två år för att sedan vandra mot

Norrland för att leka. I dag bedrivs fiske med

drivgarn i södra Östersjön. Där fångas såväl odlad

som vild lax, och risken är uppenbar att detta kan

hota den vilda laxen. Att man nu flyttat 50 % av

kvoten till Norrland, där selektivt fiske på odlad

lax är möjligt, är bra, men jag vill se en

fortsättning av den politiken. Många menar i dag att

utsättningen givit för mycket lax och att den odlade

utgör ett hot mot den vilda. Det finns därför skäl

att se över vattendomarna. Att fortsätta

utsättningen verkar just nu inte meningsfullt. Det

vore bättre att se över möjligheten att låta lax

vandra upp i älvar som i dag är stängda. Genom att

se till att de kan ta sig in i och förbi

vattenmagasin kan ett fint fiske efter lax skapas i

miljöer uppströms vattenmagasinen. Det kan ge

underlag för ny fisketurism ( ett behövligt

tillskott i glesbygder. Detta bör ges regeringen

till känna.

24. Fiskeförbud (punkt 36)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-

Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 36 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 24. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:MJ363.

Ställningstagande

Det ensidiga laxfiskeförbudet som periodvis gällt

utanför de outbyggda Norrlandsälvarna har drabbat

Norrbottens yrkesfiskare hårt. Om förbudspolitiken

fortsätter riskerar denna del av landet att bli av

med hela den reguljära fiskerinäringen. I Haparanda

skärgård har yrkesfiskarna enskild fiskerätt och kan

inte fråntas denna, såvitt inte överenskommen

ersättning reglerats innan förbudet verkställts.

Detta stadgas i vår grundlag, i vår regeringsform

och i Europakonventionen. Enligt vår mening har inte

de senaste årens fiskeförbud och

myndighetsingripande stöd i något lagrum. När det

gäller Kalix skärgård anser vi att RF 2 kap. 20 § är

mer tillämplig. Lagrummet innebär att begränsningar

i rätten att driva näring eller utöva yrke endast

får införas för att skydda angelägna allmänna

intressen och aldrig enbart i syfte att gynna vissa

personer eller företag ekonomiskt. Eftersom

laxfiskeförbudet enbart gäller vissa fiskare, kan

inte det allmänna intresset hävdas. Riksdagen bör

därför ge regeringen i uppdrag att en gång för alla

lösa den mångåriga fisketvisten i norra Sverige.

Detta bör ges regeringen till känna.

25. Skador orsakade av skarv m.m. (punkt 37)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),

Caroline Hagström (kd), Per-Samuel Nisser (m),

Eskil Erlandsson (c), Lars Lindblad (m) och Ester

Lindstedt-Staaf (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 37 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 25. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2000/01:MJ904 yrkande 3 och 2000/01:MJ908

yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Skarven kan sägas ha två effekter på yrkesfisket,

dels skador på fisk och förlust av fisk i redskap,

dels indirekta effekter på långsiktiga förändringar

av fiskesamhällena orsakade av skarvens

fiskkonsumtion. Ett ytterligare problem är att ett

mycket stort antal skarvar drunknar i

fiskeredskapen. För att begränsa skador på redskapen

och andra olägenheter för fisket måste åtgärder

vidtas. Det förekommer en utveckling av nya

fiskeredskap. Vi anser att denna utveckling bör

intensifieras. För att uppnå målsättningen att

bevara skarven samtidigt som förutsättningar skall

finnas för ett bärkraftigt och långsiktigt hållbart

insjö- och kustnära fiske, måste också konflikten

mellan yrkesfiske och skarv lösas. Det är rimligt

att drabbade yrkesfiskare kompenseras ekonomiskt för

sina direkta inkomstminskningar. Detta bör ges

regeringen till känna.

26. Forskning m.m. (punkt 40)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 40

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 26. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2000/01:MJ418 yrkande 3 och 2001/02:MJ529

yrkande 5 samt avslår motionerna 2000/01:MJ402

yrkandena 1 och 2, 2000/01:MJ413 yrkande 2,

2000/01:MJ607 och 2001/02:MJ509.

Ställningstagande

För att havets läckerheter skall stärka sin position

på det svenska middagsbordet och för att

yrkesfiskarna tillsammans med den svenska

livsmedelsförädlingsindustrin skall kunna möta en ny

marknad och erbjuda konsumenterna nya produkter från

havet krävs både forskning kring nya produkter och

deras förädlingsvärde likväl som kring miljömässigt

hållbara fångstmetoder för dessa. Det har hittills

arbetats med olika försök tack vare kortsiktiga

projekt, ofta via EU:s strukturfonder. Eftersom

projekten är tidsbegränsade finns svårigheter att

slutföra eller med tyngd genomföra regelmässigt

riktiga undersökningar eller godtagbara

forskningsunderlag. Därför bör regeringen återkomma

med förslag där nationella forskningsmedel avsätts

för forskning kring utveckling av fångstmetoder för

ett hållbart resursutnyttjande och alternativa

havsprodukter och för att öka kunskapen om att ta

tillvara outnyttjade arter genom att utveckla nya

produkter. Det är också rimligt att prioritera stöd

för investeringar i både kunskap och ny teknik för

att garantera god kvalitet och möta nya marknader.

Detta bör ges regeringen till känna.

27. Yrkesfiskarenas sakägarstatus (punkt 43)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 43

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som

framförs i reservation 27. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:MJ529 yrkande 8.

Ställningstagande

Runt den svenska kusten pågår det många intressanta

diskussioner om vindkraftsparker. Ett problem är

dock att det inte finns någon som helst erfarenhet

om vad som inträffar i närmiljön runt

vindkraftverksetableringar. Vilka är effekterna på

fisket och vilka är effekterna på fiskbeståndet och

lekmiljön? De områden som är intressanta för

placering är ofta de där fisken leker eller växer

upp. Det är också platser där det småskaliga fisket

bedriver sin verksamhet. Samhället har ett

nationellt intresse att utveckla alternativ energi.

Därför bör staten ta ansvar för att alla som har

intresse i dessa etableringar, såväl investerarna

som fiskarna, även om de inte är ägare i juridisk

mening, har likvärdiga rättsliga villkor vid

etablering till havs. Därtill bör det även ske en

bedömning av påverkan som innebär att yrkesfisket

ges ekonomisk kompensation för eventuellt

inkomstbortfall. Staten kan inte tillåta att

vindkraftsetableringar sker vind för våg utan att de

som blir direkt påverkade av etableringen ges

rättvis och rättslig sakägarstatus. Detta bör ges

regeringen till känna.

Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Moratorium för torskfiske (punkt 6)

av Kjell-Erik Karlsson (v), Maria Wetterstrand

(mp), Harald Nordlund (fp) och Willy Söderdahl

(v).

Vi anser att torskfisket är i en verklig kris.

Torskfisket öster om Bornholm är utom säkra

biologiska gränser. I Sverige tar vi 90 % av den

svenska fångsten från detta bestånd.

Den tillgängliga informationen tyder på att

lekbeståndet är lägre än tröskelvärdet och sedan

1997 t.o.m. lägre än gränsvärdet. ICES råd inför

2002 var att inget fiske efter torsk bör tillåtas år

2002. En återuppbyggnadsplan borde fastställas

fortast möjligt. Den planen borde innehålla

kriterier för när fisket kan tillåtas igen. Det

förbudsområde och de förbudstider som nu finns anses

inte tillräckligt effektiva för att nå en säker

återuppbyggnad. En upprättad plan bör även tillämpas

för att resultat skall nås.

När det gäller torsken i Kattegatt så anses även

den vara utom säkra biologiska gränser. Lekbeståndet

har minskat kraftigt sedan 1970-talet. ICES råd för

år 2002 var att inget fiske borde bedrivas år 2002

på detta bestånd och att även här borde en

återuppbyggnadsplan upprättas och tillämpas. Även i

Nordsjön och i Skagerrak är torsken utom biologiskt

säkra gränser och har varit under gränsvärdet sedan

1990. Fiskeridödligheten har varit över

tröskelvärdet sedan början av 1980-talet.

Sammantaget kan sägas att drastiska åtgärder måste

till för att förändra beståndsutvecklingen.

Utskottet konstaterar i betänkandet att om ICES

bedömningar visar att beståndssituationen inte

förbättrats eller t.o.m. försämrats, så måste

drastiska åtgärder vidtas, t.ex. ett totalt

fiskestopp på detta bestånd under de kommande åren.

Man skriver även att Sverige bör verka för att EU,

om den vetenskapliga rådgivningen visar att det är

nödvändigt, inför ett gemensamt stopp för

torskfisket på beståndet i Östersjön. Vi står bakom

denna skrivning om att införa ett gemensamt stopp

för torskfisket, men anser att befintlig fakta redan

nu talar för att ett moratorium för torskfiske i

Östersjön snarast bör inrättas.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

I skrivelse 2001/02:152 lämnar regeringen

(Jordbruksdepartementet) en redovisning av

riktlinjer för Sveriges agerande i samband med

översynen av den gemensamma fiskepolitiken inom EU.

Skrivelsen behandlar mål och medel på lång sikt.

Motionerna

Motion med anledning av proposition

2001/02:4

2001/02:N27 av Agne Hansson m.fl. (c):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen bör

ta initiativ till en genomgång av de ekonomiska

effekterna på yrkesfisket av dioxinlarmet i

Östersjön och komma med förslag till åtgärder som

kompensation för ekonomiskt bortfall.

Motioner från allmänna motionstiden

2000

2000/01:MJ243 av Alf Svensson m.fl. (kd):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skapa

långsiktiga förutsättningar för fiskenäringen att

utvecklas i balans med miljön.

2000/01:MJ307 av Berit Adolfsson och Inger René (m):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till en utredning om de svenska

yrkesfiskarnas förhållanden i enlighet med vad som

anförs i motionen.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till en översyn av de restriktioner som

drabbar fisket i enlighet med vad som anförs i

motionen.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till hur fisket som näring kan utvecklas i

enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till en utredning om utvärdering av hur

EU-programmen, som syftar till att öar och

kustsamhällen skall leva, fungerar i enlighet med

vad som anförs i motionen.

2000/01:MJ401 av Jeppe Johnsson och Maud Ekendahl

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att ge Havsfiskelaboratoriet i

Lysekil i uppdrag att genomföra draggningar i

Östersjön efter "spökgarn".

2000/01:MJ402 av Åke Carnerö och Rosita Runegrund

(kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett långsiktigt

forsknings- och utvecklingsarbete som kan ge

grundläggande biologisk och ekologisk kunskap om

västerhavets fiskebestånd.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en långsiktig och

kontinuerlig monitoringverksamhet i kustzonen.

2000/01:MJ403 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en gräns på fyra

sjömil för fiske med trål i Stockholms skärgård.

2000/01:MJ404 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om drivgarn i Östersjön.

2000/01:MJ406 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

undersökning av strömmingsbeståndet i Stockholms

skärgård.

2000/01:MJ407 av Willy Söderdahl och Kjell-Erik

Karlsson (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att regeringen skall agera nationellt och

internationellt i enlighet med vad i motionen

anförs.

2000/01:MJ408 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om införande av en nationell

fiskevårdsavgift.

2000/01:MJ409 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ändrade regler för

strömmings- och sillfisket i Östersjön och

Bottenhavet.

2000/01:MJ410 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ändrade regler för laxfiske

med garn i Östersjön.

2000/01:MJ411 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om förbättrade villkor för

återställande av ädelfiskets naturliga

reproduktionsområden.

2000/01:MJ412 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om hur vattenregleringsmedlen

för fiskevård skall användas.

2000/01:MJ413 av Gudrun Lindvall och Per Lager (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen låter ta fram en

ny långsiktigt hållbar fiskepolitik för Sverige.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av vetskap

om skälen till att kadmiumhalterna ökar i

Östersjöfisk i dag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kraftig

begränsning av foderfiske.

2000/01:MJ414 av Ester Lindstedt-Staaf (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om samordning av svenska

myndigheter vid fiskodlingsärenden.

2000/01:MJ415 av Rolf Olsson och Berit Jóhannesson

(v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att regeringen bör tillsätta en utredning om stöd

till musselodlingen i Bohuslän enligt vad i motionen

anförs.

2000/01:MJ416 av Majléne Westerlund Panke m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att bestämmelserna för

fisket i Kattegatt ses över och anpassas till

rådande situation vad gäller fiskbeståndet.

2000/01:MJ417 av Hans Stenberg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av olika åtgärder

för att rädda den vilda laxens fortbestånd.

2000/01:MJ418 av Åsa Torstensson m.fl. (c):

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

beredning som tillsammans med yrkesfisket lägger

förslag om en svensk fiskepolitik för 2000-talet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att prioritera

stöd för investeringar i teknik.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ersättning för

miljörelaterade driftstörningar.

2000/01:MJ419 av Lennart Klockare och Kristina

Zakrisson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka

förutsättningarna för den havsvandrande öringen i

Norr- och Västerbotten.

2000/01:MJ420 av Bengt Silfverstrand (s):

Riksdagen beslutar om ändring av 30 § fiskerilagen i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:MJ421 av Nikos Papadopoulos och Christina

Pettersson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att utreda det kustnära

foderfiskets konsekvenser för fiskbestånden.

2000/01:MJ535 av Christer Skoog m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att tillåta ålhuttning som

fiskemetod för begränsad tid och inom begränsat

område.

2000/01:MJ606 av Raimo Pärssinen (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om laxforskning.

2000/01:MJ607 av Rolf Olsson och Berit Jóhannesson

(v):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning i syfte att kartlägga orsakerna till

kusttorskens försvinnande längs Sveriges västkust.

2000/01:MJ610 av Roy Hansson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ett centrum för

fiskforskning och utbildning inom fiskerinäringen

lokaliserat till Fårösund på Gotland.

2000/01:MJ611 av Lisbet Calner och Mona Berglund

Nilsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om forskning vad gäller fisket

i Kattegatt och Skagerrak.

2000/01:MJ746 av Kent Olsson m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ersättning vid "fångst" av

militärt och kemiskt avfall.

2000/01:MJ796 av Ingvar Eriksson m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om fisket i

Östersjön.

2000/01:MJ904 av Patrik Norinder och Anne-Katrine

Dunker (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utveckling av

fiskeredskap.

2000/01:MJ908 av Berit Adolfsson och Kent Olsson

(m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att de

yrkesfiskare som fått skador kompenseras.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en

redskapsutveckling initieras och uppmuntras.

2000/01:N383 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

upphöra med fiske på blandade bestånd av lax i

tillväxtområdena i Östersjön och i stället flytta

den svenska laxkvoten så att ett selektivt fiske

efter odlad lax kan ske.

2000/01:N385 av Bo Lundgren m.fl. (m):

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om det fria

handredskapsfisket.

Motioner från allmänna motionstiden

2001

2001/02:MJ235 av Jeppe Johnsson och Maud Ekendahl

(m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utbytet av

torsk med de berörda länderna upphör.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att antalet båtar

från tredje land som tillåts fiska på svenskt

vatten kraftigt bör reduceras.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förbättrad

övervakning av fisket i de aktuella områdena.

2001/02:MJ251 av Willy Söderdahl m.fl. (v):

Riksdagen begär ett regeringen lägger fram ett

förslag till lag som ger de svenska fiskarna

ersättning för utgifter i samband med att

krigsmateriel fångas i redskapen.

2001/02:MJ277 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om drivgarn i Östersjön.

2001/02:MJ284 av Jeppe Johnsson och Ingvar Eriksson

(m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ersättning till de

fiskare som drabbas av senapsgas eller andra

farliga kemikalier vid sin yrkesutövning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att svenska

myndigheter bör skriva avtal med Danmark om att få

anlita landets saneringsresurser.

2001/02:MJ292 av Holger Gustafsson och Ulla-Britt

Hagström (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ytterligare

åtgärder i syfte att utveckla och säkerställa

fisket i Vänern och Vättern för såväl yrkesfisket

som sport- och husbehovsfisket i ett långsiktigt

perspektiv.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Vänern och

Vättern bör utvecklas till en gemensam nationell

resurs för ökad internationell fisketurism till

Sverige.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

utvärdering av hittills gjorda fiskevårdsåtgärder.

2001/02:MJ293 av Anders Berglöv och Elisebeht

Markström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att vidta åtgärder som på

olika sätt förbättrar villkoren för det kustnära

yrkesmässiga fisket i Östersjön.

2001/02:MJ302 av Kjell-Erik Karlsson m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige skall verka för att de totala

fångstkvoterna inte överstiger de vetenskapligt

rekommenderade.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige vid behov skall kunna använda

delar av den egna kvoten till att skydda den

biologiska mångfalden.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att kustfisket skall tilldelas egna kvoter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Fiskeriverkets verksamhet bör

effektiviseras.

2001/02:MJ304 av Magnus Jacobsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om behovet av en utredning

som ser över fiskeribranschens långsiktiga

möjligheter.

2001/02:MJ325 av Ola Karlsson och Carl G Nilsson

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i motionen om att förbättra villkoren

för vattenbruket och fisketurismen.

2001/02:MJ333 av Per Westerberg m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förbjuda

riktat fiske efter foderfisk i hela Östersjön

inklusive Bottniska viken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

nödvändiga åtgärder för att långsiktigt förbättra

förhållandena för det yrkesmässiga fisket i

Östersjön.

2001/02:MJ363 av Olle Lindström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om den mångåriga fisketvisten

i norra Sverige.

2001/02:MJ370 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om målen för en

svensk strategi för EU:s gemensamma fiskepolitik.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att beakta den

vetenskapliga rådgivningen och ICES

rekommendationer.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU

skall verka för ett förbud mot dumpning av fisk i

havet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att verka för att

speciella kvoter för kustfisket införs.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU

skall verka för bättre möjligheter att kortvarigt

avlysa fiske i vissa fiskezoner.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

utbildning av fiskarna.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökad satsning på

småskaligt fiske.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av ökad

forskning om havens ekosystem.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av fredade

områden inom EU:s fiskeområde.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige i EU bör verka för att

subventionerna till fiskenäringen på sikt

avvecklas.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige i EU bör verka för att

förvaltningen i större utsträckning

decentraliseras.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige i EU bör verka för ökad

kontroll av utsättning av arter så att naturligt

förekommande bestånd inte hotas.

2001/02:MJ380 av Erling Wälivaara (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om åtgärder för att rädda

vildlaxbeståndet i älvarna och få ett slut på de

årligen återkommande laxfiskediskussionerna längs

Norrlandskusten.

2001/02:MJ392 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ändrade regler för

strömmingsfisket i Bottenhavet och Bottenviken.

2001/02:MJ420 av Göte Jonsson m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vattenägarnas

ansvar för nyttjandet av fisket och fiskevattnen.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till den ändring som gör det möjligt att

sälja lokala fiskekort där det i dag råder fritt

handredskapsfiske.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utsättning av ål.

2001/02:MJ467 av Per Lager m.fl. (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen låter ta fram en

restaureringsplan för våra kusthav.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om behovet av att

kraftigt begränsa foderfisket.

2001/02:MJ468 av Ewa Larsson (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regeringen bör överväga om förslag

behövs för att stoppa fiskodlingar i Östersjön.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regeringen skall verka för att frågan

om fiskodlingarnas utsläpp till Östersjön tas upp

på nordisk ministernivå.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att frågan om fiskodlingar bör lyftas fram

i samarbete med Finland och Åland.

2001/02:MJ494 av Sven Bergström (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om åtgärder för att trygga

fortsatt fiske i Östersjön och Bottenhavet.

2001/02:MJ509 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om uppskattningsprov för

att fastställa fiskbeståndens storlek i Bottenhavet

och Bottenviken.

2001/02:MJ513 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett kraftfullt

svenskt agerande vid revideringen av CFP, EU:s

gemensamma fiskepolitik.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att fiskepolitiken

därvid måste baseras på ett ekosystemtänkande.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

försiktighetsprincipen därvid måste tillämpas

fullt ut.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att reella

minskningar av den totala fångstkapaciteten därvid

är nödvändiga.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att övervakning

och kontroller av fisket därvid måste förbättras

och verkningsfulla sanktioner tas fram.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att direkta

subventioner därvid måste skäras ned och bidragens

konsekvenser utredas.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att andra EU-

program och åtgärder därvid inte får undergräva

målet om ett långsiktigt hållbart fiske.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att EU därvid

skall ta ansvar för att inte utarma

försörjningsmöjligheten för kustsamhällen i tredje

världen.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett moratorium för

torskfisket i Östersjön öster om Bornholm och

längs hela västkusten.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

miljökonsekvensbeskrivningar när nya områden

öppnas för fiske.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förbud mot de

långa drivgarnen i Östersjön.

2001/02:MJ520 av Alf Svensson m.fl. (kd):

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skapa

långsiktiga förutsättningar för fiskenäringen att

utvecklas i balans med miljön.

2001/02:MJ522 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tillgång till

fiskevatten.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjlighet till

fiskevårdsområden samt områden med fritt

handredskapsfiske.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ny granskning av

skyddet för fiskare vid olyckor med kemiska

stridsmedel.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om fiske av spökgarn.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om planering för

vattenbruk.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om myndigheters

hantering av vattenbruksärenden.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om forskningen om

fisksjukdomar.

2001/02:MJ529 av Åsa Torstensson m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om statens moraliska

och ekonomiska ansvar gentemot enskilda

yrkesfiskare i samband med ändrade miljömål och

direktiv som den enskilde drabbas av.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ekonomisk analys

och effekter för yrkesfisket i Östersjön med

anledning av gränser för dioxinhalter i fisk.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tillsättandet av

en yrkesfiskekommission.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om anslag till

forskning och utveckling av fångstmetoder.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om teknik- och

kulturinvesteringar.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om yrkesfiskarnas

sakägarstatus.

2001/02:N364 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

upphöra med fiske på blandade bestånd av lax på

tillväxtområdena i Östersjön och i stället flytta

den svenska laxkvoten så att ett selektivt fiske

efter odlad lax kan ske.

Bilaga 2

Offentlig utfrågning om framtiden för det svenska

fisket

Tid: Tisdagen den 5 februari 2002 kl. 09.00-13.00

Lokal: Förstakammarsalen

Inbjudna

Fisheries Adviser Hans Lassen, International Council

for the Exploration of the Sea, ICES

Professor Hans Ackefors, zoologiska institutionen,

Stockholms universitet

Docent Sture Hansson, institutionen för

systemekologi, Stockholms universitet

Laborator Bengt Sjöstrand, Havsfiskelaboratoriet,

Lysekil

Jordbruksdepartementet

Tommie Sjöberg, departementsråd, enhetschef

Stefan de Maré, departementsråd

Clara Collste, departementssekreterare

Robin Rosenkranz, departementssekreterare

Ingela Byfors, kansliråd

Miljödepartementet

Stellan F. Hamrin, ämnessakkunnig

Fiskeriverket

Karl Olov Öster, generaldirektör

Arne Andréasson, avdelningschef

(havsresursavdelningen)

Gunilla Greig, avdelningschef (marknads- och

strukturavdelningen)

Fredrik Arrhenius, laboratoriechef

(Havsfiskelaboratoriet)

Naturvårdsverket

Lars-Erik Liljelund, generaldirektör

Anna-Helena Lindahl, enhetschef

Statens livsmedelsverk

Bertil Norbelie, generaldirektör

Åke Bruce, professor i näringslära

Sveriges Fiskares Riksförbund

Hugo Andersson, vice ordförande

Jan-Erik Holmberg

Viking Bengtsson

Ingemar Torkelsson

Sveriges Yrkesfiskares Ekonomiska Förening

Bengt Johansson, ordförande

Joachim Sävström

Norra Bohusläns Producentorganisation

Bo Hansson

Sportfiskarna

Stefan Nyström, generalsekreterare

Håkan Carlstrand, fiskevårdskonsulent

Svenska Naturskyddsföreningen

Klas Hjelm, naturvårdschef

Maria Kuylenstierna

Sveriges Fiskevattenägareförbund

Börje Waldebring, vd

Staffan Nilsson, ordförande

Världsnaturfonden WWF

Lennart Nyman, naturvårdsdirektör

Coalition Clean Baltic, CCB

Gunnar Norén, executive secretary

Deltagande ledamöter

Ulf Björklund (kd) ordförande

Sinikka Bohlin (s) vice ordförande

Göte Jonsson (m)

Inge Carlsson (s)

Kaj Larsson (s)

Jonas Ringqvist (v)

Ingvar Eriksson (m)

Alf Eriksson (s)

Carl G Nilsson (m)

Ingemar Josefsson (s)

Ann-Kristine Johansson (s)

Kjell-Erik Karlsson (v)

Caroline Hagström (kd)

Per-Samuel Nisser (m)

Maria Wetterstrand (mp)

Eskil Erlandsson (c)

Harald Nordlund (fp)

Lars Lindblad (m)

Carina Ohlsson (s)

Willy Söderdahl (v)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Anders G Högmark (m)

Åke Sandström (c)

Miljö- och jordbruksutskottets

utfrågning om framtiden för det

svenska fisket

Ordföranden: På miljö- och jordbruksutskottets

vägnar vill jag hälsa alla mycket varmt välkomna

till denna intressanta förmiddag vi ska ha

tillsammans. Det är ett mycket aktuellt, intressant

och ibland lite oroande område som vi ska fördjupa

oss i. Det ska bli intressant att få svar på ett

antal frågor som jag tror att utskottet nu har att

ställa.

Jag vill rikta ett särskilt välkommen till våra

särskilt inbjudna som ska inleda. Det är Fisheries

Adviser Hans Lassen, laborator Bengt Sjöstrand,

professor Hans Ackefors och docent Sture Hansson.

Dessutom hälsar jag naturligtvis välkommen alla er

från departement, ämbetsverk, föreningar och

organisationer och inte minst representanter för

näringen kring våra vatten Östersjön och

västerhavet.

Utskottet ser det som mycket värdefullt att få

göra denna fördjupning. Vi har hört larmrapporter.

Det har diskuterats, och vi läser i pressen. Mycket

talar för att det är viktigt att vi fördjupar oss

och lyssnar på all den kunskap som finns och som nu

till stora delar är samlad här i dag.

Det handlar om att för framtiden, för kommande

generationer och för våra barn rädda vårt

fiskebestånd. Det gäller naturligtvis också att

säkra möjligheterna för näringen att kunna leva

vidare. Det kan möjligen finnas en del motstående

intressen i detta som ibland lyser fram i

massmedierna. Det är ytterligare ett skäl att vi

slår våra hjärnor samman och fördjupar oss i

frågorna inför kommande beslut som måste fattas.

Det handlar om att förvalta den viktiga resurs som

fisket är på ett riktigt sätt för framtiden.

Mycket varmt välkomna. Även pressen som finns på

plats är naturligtvis välkommen till oss. Vi har

alla sett programmet. Vi startar det programmet med

en gång. Vi börjar med de korta anförandena. Det är

först Hans Lassen som vi hälsar välkommen att börja.

Varsågod.

Hans Lassen: Tack så mycket för inbjudan. Jag ska

försöka att tala någonting mellan danska och

svenska. Jag brukar ibland tala lite väl fort. Jag

hoppas att ordföranden bromsar mig lite i så fall.

Jag tackar som sagt för inbjudan. Jag är Fisheries

Adviser vid ICES sekretariat i Köpenhamn. Det är där

sekretariatet finns för den rådgivande kommitté som

har hand om den internationella rådgivningen om

utnyttjande av fiskeresurser i Nordostatlanten. Jag

är till yrket fiskeribiolog, dansk medborgare, och

om någon är intresserad kan jag tala om att jag är

född 1944.

ICES är en mycket gammal organisation. Alla länder

som har kust mot Östersjön eller Nordatlanten är

medlemmar. Vi har tre huvuduppgifter. Den första är

att vi stöder vetenskapliga nätverk. Den andra är

att vi har vetenskaplig rådgivning. Den tredje är

att vi publicerar databaser och information osv.

Det är rådgivning om fiskeresurser som jag ska

koncentrera mig på. Men ICES har också rådgivning på

miljösidan. Det finns motsvarande översikter om

status för miljön.

Jag har gjort en sammanställning av ett genomsnitt

av de senaste tio årens svenska fiske, som finns i

databaserna. Det mest intressanta är att det de

senaste tio åren har skett en betydlig ökning. Det

är biologiskt intressant. Det är ett uttryck för

minskningen i beståndet av skarpsill i Östersjön.

Jag ska återkomma till det senare.

Det svenska fisket har naturligtvis, som alla vet,

sin bas i först och främst Östersjön och i

Kattegatt-Skagerrak. Jag har försökt att sammanfatta

det. Bengt kommer närmare in på den sidan.

Låt oss se hur ramarna ser ut för det svenska

fisket. Innanför vilka ramar kan fisket verka? Där

finns naturligtvis det helt elementära: Utan fisk

inget fiske. De totala tillgängliga resurserna är en

första nyckel.

Det finns en lång rad andra områden där Sverige i

likhet med i stort sett alla andra länder vid

Nordostatlanten har skrivit under olika

konventioner. Sverige deltar i den gemensamma

fiskeripolitiken och är medlem i Östersjöns

fiskerikommission. Det ger begränsningar och ramar

för fisket.

Det centrala är att man först har en totalram som

biologerna kan uttala sig om. Hur många fiskar finns

det mer eller mindre tillgång till? I det ögonblick

det är utrett finns en rad avtal om hur den totala

ramen fördelas mellan länderna. Det gör att systemet

på många sätt är ganska stelt. Det finns kanske

behov av att lösa upp det lite grann.

En mycket central fråga är att man är med och

förhandlar om en ny fiskeripolitik inom EU. Det

finns en lång rad frågor på dagordningen som kan

ändra de olika förhållandena. Det jag särskilt vill

understryka är att en lång rad av dessa frågor inte

är biologiska. Därför kan jag inte riktigt ha någon

åsikt om dem.

Det finns två frågor som jag vill understryka. Den

ena är att det är mycket fokus på discard, dvs.

kassering, av fisk. Det är ett spill av resurser.

Det pågår i stor omfattning. En allmän uppfattning

är att det är ett dåligt utnyttjande av resurser.

Det har också vidtagits en rad åtgärder för att

ändra på det.

Den andra frågan är integrationen av miljö- och

fiskeripolitiken. Den klassiska fiskeripolitiken är

byggd på att man ser till att reproduktionsförmågan

i de enskilda bestånden är säkrade och att vi fiskar

innanför gränser som inte hotar reproduktionen av

bestånden.

När vi börjar att se på integrationen av miljö-

och fiskeripolitiken kommer det en rad andra frågor

in i diskussionen av biologisk natur. Typiska frågor

är: Vad går fisket ut över? Hur påverkar

fiskbestånden fåglar, havsdäggdjur,

bottenförhållanden osv. Det är en annan fråga som

man ska förhålla sig till.

Jag har listat de allmänna lagliga ramarna för att

redovisa för utskottet vad vi har att göra med.

Poängen är att det är ett mycket välreglerat område.

Låt ett oss ett ögonblick titta på vad den

biologiska rådgivningen är för något. Först och

främst gäller det beståndens status. Hur många

fiskar finns det i havet? Hur hårt är de skattade?

Hur säker eller osäker är den värderingen?

Den sista frågan, som det arbetas mycket med, är

inte särskilt väl utredd. Det finns scenarier för

fiskebestånden. Vad kan vi förvänta i form av

resurser med olika fiskeripolitik? Det finns

generella överväganden för fiskereglering, ett

typiskt stängt område.

Det arbetas i andra forum med frågan hur statusen

är för fisket i ett ekonomiskt sammanhang. Det

arbetas en hel del med det inom EU. ICES har inte

tagit upp den frågan. I stor utsträckning kan det

skyllas på den mycket breda medlemsskara ICES har.

Det som är god ekonomi för Sverige är inte

nödvändigtvis god ekonomi för England eller Estland.

Rådgivning bygger i dag på s.k. precautionary

approach. Jag har försökt att här illustrera

grundidén. Den springande punkten är att man startar

med att fastlägga s.k. limit reference point. Det är

den orangea linjen. Vi har skattningen på den ena

axeln och lekbiomassan på den andra axeln.

Om vi pressar lekbiomassan för långt ned kan

bestånden inte reproducera sig i tillräcklig

omfattning, men de kan självfallet reproducera sig i

viss omfattning. Om vi skattar dem för hårt kommer

vi i det långa loppet att bringa lekbiomassan för

långt ned. Det centrala här är att vi måste ha fisk

för att få reproduktion. Utan reproduktion har vi i

det långa loppet inte ett bärkraftigt fiske.

Ovanpå detta lägger man som buffert

säkerhetsgränser. De ska ta hänsyn till den

naturliga variationen. Fiskebeståndet i havsmiljö är

inte icke varierande. Det finns betydande

variationer år från år och från årtionden till

årtionden. Man måste ha en buffert för det.

Det finns naturligtvis också en annan osäkerhet.

Vi kan inte räkna fisken ned till den sista. Vi har

en osäkerhet om hur många fiskar vi har.

Vi vill gärna ligga uppe i det nordvästra området

på diagrammet. Vi vill gärna ha lekbiomassan över en

bestämd nivå, och vi vill gärna ha fiskdödligheten

under en bestämd nivå. Det betyder att den rektangel

vi siktar efter är det nordvästra hörnet här uppe.

Grundläggande för rådgivningen är: Var finns

bestånden i detta diagram i ett konkret ögonblick?

Om vi inte ligger i det nordvästra området kommer

man under alla omständigheter att rekommendera att

fiskdöden minskas.

De redskap vi har för att minska fiskdöden är

reducerade kvoter och reducerad fiskeinsats. Det

sista används inte så mycket i EU:s fiskepolitik,

som är mycket koncentrerad på kvoter.

En annan möjlighet som diskuterats särskilt vid

Östersjön är att man kan minska fiskdöden för de

unga fiskarna genom att öka maskstorleken i trålar.

Det är en hjälp. Men jag vill slå fast att det

knappast är tillräckligt för att minska den totala

fiskdöden.

Jag ska påminna om vad det är för tidtabell som vi

har under året. Vi har den teknisk-biologiska

värderingen i april. Den biologiska rådgivningen för

Östersjön och för många andra områden med svenskt

intresse kommer i juni. Den belgiska

fiskerikommissionen möts i september.

Förhandlingarna om den gemensamma fiskeripolitiken

sker i oktober till december. I december har vi så

ministerrådets möte som sätter kvoterna.

Låt oss till slut titta konkret på Sverige. Det

första är det jag startade med. Det svenska fisket i

total mängd ligger för ögonblicket på en rätt hög

nivå och skattar de biologiska beståndet rätt

mycket. Torskfisket ligger lågt, och den totala

mängden är något mindre.

Många resurser överbeskattas. Jag visade

diagrammet för precautionary approach. Vi är inte

uppe i det nordvästra hörnet. Nästan alla resurser

är i dag kvotbelagda. Det finns mycket få

alternativa resurser att hämta. Det finns några få

kvoter som inte är fördelade mellan länderna.

Blåvitling är det klassiska exemplet.

Hur ser ett bärkraftigt fiske ut? Min värdering är

att de samlade resurserna i totalt antal ton blir

allt mindre. Det måste bli mer torsk och större

torsk. Det är också en ändring i fördelningen.

Man måste ha klart för sig att man knappast kan

bedriva en fiskepolitik där man upprätthåller

extremt höga nivåer för alla arter och bestånd

samtidigt. Man måste räkna med att vi i några

situationer har höga bestånd och i andra låga och

omvänt.

Om vi ser på Sveriges situation i sammanhanget

fiskar Sverige i dag omkring 30 000 ton torsk, varav

knappt 25 000 kommer från Östersjön. Det är omkring

en fjärdedel av det totala torskfisket i Östersjön.

Om det är en förnuftig förvaltning kan vi

möjligtvis hoppas att öka denna mängd med kanske

50 % eller så. Om man räknar på det ligger talen på

150 000 ton i motsättning till runt räknat 100 000

ton i ögonblicket.

Men vi måste också se i ögonen situationen för

skarpsillen. Om vi ska se till de historiska

förändringarna är beståndet rikt under vissa

perioder och minskar sedan.

Jag ska på min sista bild ta upp det

internationella huvudproblemet. Det är

flottanpassningen. Alla erfarenheter och analyser i

branschen verkar visa att man med de instrument som

finns för fiskereglering har mycket stora

svårigheter med att säkra ett bärkraftigt fiske med

mindre än att flottorna anpassas till de

tillgängliga resurserna.

I detta sammanhang vill jag understryka att det

inte ses som ett svenskt, danskt eller tyskt problem

utan som ett internationellt problem. Det är den

totala internationella flottstorleken som ska

anpassas till resurserna.

Många tack. Jag hoppas att vi kan få en god

efterföljande diskussion.

Ordföranden: Vi tackar så mycket för de inledande

orden. Vi går direkt vidare på dagordningen, och jag

säger välkommen till Bengt Sjöstrand.

Bengt Sjöstrand: Jag tackar ordföranden för

inbjudan. Jag tycker att det är ett väldigt trevligt

initiativ att samla människor med så många

infallsvinklar på ett viktigt problem. Eftersom det

är så kort tid ska jag försöka att koncentrera mig

på en begränsad aspekt. Det gäller relationen mellan

fisk, fiske och fiskeripolitik.

I fiskeripolitiken finns det två aspekter. Den ena

är att bevara bestånden, den andra är att främja

fiskenäringen. De ska rimligtvis vara i någon sorts

balans för att det hela ska fungera och man ska

kunna ha ett varaktigt fiske.

De instrument man använder för att bevara

bestånden är fångstbegränsningar, TAC och kvoter,

maskstorleken i redskapen, bifångstregler,

förbudstider, förbudsområde, och man kan ha

maximerad fisketid. Ovanpå detta finns en

kontrollapparat för att se till att reglerna

efterlevs.

Den andra aspekten är att främja näringen. Där

tillämpas huvudsakligen stöd av olika slag. Det

gäller allt från skattebefrielse av drivmedel till

stöd vid stillaliggande och vid nybygge,

modernisering och skrotning.

Om vi tittar på EU:s senaste femårsplan 1994-1999

har det under den perioden satsats 22 miljarder på

fiskesektorn - det gäller Fonden för fiskets

utveckling plus nationella medfinansieringar av

offentliga medel.

Vad jag visar här är fångstkapaciteten uttryckt i

kilowatt, dvs. maskinstyrka. Det undre är tonnagets

utveckling. Under planen från 1994 och framåt hade

man som målsättning att minska kapaciteten med 40 %.

Resultatet blev inte det önskade.

Av pengarna satsade man 7,6 miljarder för

skrotning och 5 miljarder för nybygge av flottan.

Det innebär att det tonnage som fanns 1999 var ett

helt annat tonnage än det som fanns 1994. Det är

betydligt effektivare och modernare och har

betydligt större infiskningsbehov i kronor och ton

fisk.

Om vi tittar på EU:s senaste femårsplan från

1994-1999 ser vi att man under den perioden satsat

22 miljarder på fiskesektorn genom Fonden för

fiskets utveckling och nationell medfinansiering av

offentliga medel.

Det jag visar här är en bild av fångstkapaciteten

uttryckt inte i hästkrafter men i kilowatt, alltså

maskinstyrka, och tonnagets utveckling. Enligt

planen från 1994 och framåt hade man som målsättning

att minska kapaciteten med 40 %. Resultatet blev

inte det önskade.

Av de här pengarna avsatte man 7,6 miljarder för

skrotning och 5 miljoner för nybygge av flottan. Det

innebär alltså att det tonnage som fanns 1999 var

ett helt annat tonnage än det som fanns 1994,

betydligt effektivare, betydligt modernare och med

betydligt större infiskningsbehov räknat i kronor

och i ton fisk.

I Sverige fördelade man sina EU-stödpengar på

detta sätt under perioden 1995-1999: skrotning 39

miljoner, nybyggen och modernisering 115 miljoner,

stillaliggande 12 miljoner. En hel del områden har

jag inte med i summeringen, men totalsumman är drygt

400 miljoner.

Till nybyggen och moderniseringar krävdes det

givetvis också en stor mängd privata investeringar

som jag inte har någon siffra på.

Konsekvenserna av detta var alltså att man köpte

upp eller skrotade ett gammalt fartyg och så byggdes

det ett nytt fartyg med samma tonnage. Obevekligen

fick man då en väsentligt ökad effektivitet och ett

ökat infiskningsbehov. Under denna period hamnade

90 % av nybyggena och moderniseringarna på

flyttrålare på västkusten, och det köptes upp många

fartyg på sydkusten som skrotades.

Om man tittar på effekterna i form av

produktivitet i svenskt fiske ser man att antalet

yrkesfiskare har minskat dramatiskt, från 7 000 år

1970 till drygt 2 000 år 2000. Men fångsten i ton

per fiskare har alltså tredubblats från början av

90-talet till år 2000, i snitt 150 ton per fiskare.

Värdet av detta har fördubblats från 250 000 ton

till drygt 400 000 ton per fiskare. Det säger sig

självt att det är väldigt stora individuella

variationer mellan olika fiskare. Detta är ett

snitt.

När vi har tittat på främjandesidan kanske vi

också skulle titta på resurssidan. Här handlar det

om mängden lekmogen fisk och fiskeridödligheten,

alltså fiskeintensiteten. ICES har redovisat status

för 58 bestånd som man har definierat säkra

biologiska gränsvärden för under början av 2001. De

bestånd som befinner sig inom säkra biologiska

gränser utgör 22 %. Alla de övriga 78 % är antingen

bara reducerade eller bara överfiskade eller också

en kombination av båda. Tio bestånd har ICES

rekommenderat att man inte fiskar alls under detta

år. Beståndssituationen är alltså inte

överväldigande positiv.

I dagsläget har man varit väldigt duktig på att

främja näringen. Man har varit betydligt sämre på

att bevara det underlag som näringen ska ha sin

utkomst av. Man kan sammanfatta det i att vi i dag

lever i en värld med beståndskriser, överfiske och

stor överkapacitet, inte bara i den svenska flottan

självfallet utan i flottorna. Det tillsammans ger

som ett brev på posten ökat fusk, misstro,

frustration.

Då kan vi undra hur man har tänkt gå vidare med

nästa femårsplan. Det svenska stödet för nästa

omgång, 2000-2006, innebär att mängden pengar som

ska användas för skrotning har ökat, liksom för

nybygge eller modernisering. Totalsumman är också

kraftigt ökad.

Planen säger att 75 fartyg ska skrotas, att det

ska byggas 60 nya fartyg och att 600 fartyg ska

moderniseras. För att kunna utnyttja det här stödet

räknar man med att det behövs nästan 1 miljard i

privata investeringar. Som jag kan se det har

inriktningen inte ändrats markant. Genomförs detta

bäddar det för ytterligare svårigheter.

Det man behöver göra är att återuppbygga bestånd

och den biologiska mångfalden, minska flottans

kapacitet, fasa ut subsidier i varje form - ju

fortare, desto bättre - och införa en skärpt

kontrollverksamhet.

En del ting som borde övervägas, och övervägas

allvarligt, är hur man i alla redskap ska få en hög

selektionsförmåga, både vad gäller art- och

storleksselektion, så att man inte fångar småfisk

och oönskade arter. Ett sätt att göra det är att

prioritera garn och krok, fällor och burar samt

reducera trålfisket. Det är trålfisket som i detta

avseende har de största problemen.

För att undanröja de missförstånd och svårigheter

att kommunicera som finns borde man hitta

konstruktiva former för samarbete mellan såväl

administratörer som fiskare, fiskeribiologer och

miljöexperter.

Det kanske också vore lämpligt att överväga om den

enormt stora flexibilitet som den svenska

fiskeflottan har i dag är ändamålsenlig ur

förvaltningssynpunkt. I dag kan i princip vilken

fiskare som helst fiska på vilket bestånd som helst,

var som helst i de svenska vattnen. Man kanske

skulle fundera på om man skulle dela upp de

nationella kvoterna i regioner eller mellan kust och

hav.

Får jag sluta med att säga att man också bör

tillämpa precautionary approach,

försiktighetsansatsen, inte bara på de

internationellt förvaltade bestånden utan även på

nationella bestånd, t.ex. siklöja m.fl. bestånd. Man

skulle alltså när man inte har kunskapen, vilket man

skyller på i dag, bestämma provisoriska gränsvärden,

tröskelvärden, för säkra biologiska gränser och

applicera dem tills kunskapen har ökat.

Därmed tackar jag för mig.

Hans Ackefors: Herr ordförande, mina damer och

herrar! Jag har skrivit några rader som finns

utdelade, därför ska jag för att tjäna tid snabbt

börja visa de overheadbilder som jag har tagit med

mig.

Huvudtes i det jag kommer att tala om är miljön

och fisket. De andra som har talat här har pratat om

beståndet, beståndsutveckling och regleringar av

fisket. Jag kommer alltså att dra upp några

historiska exempel på vad som kan hända i miljön om

man fiskar för mycket.

Men grundtemat är också att varje överfiskning har

föregåtts av en miljöförändring som gör att mindre

fisk rekryteras till det vuxna beståndet. När fisken

föds och är yngel har temperaturen t.ex. varit för

kall, som jag ska visa i ett exempel, och därmed har

vi fått sämre uppväxt av de nya individerna och

mindre rekrytering till det vuxna beståndet.

Den första bild jag ska visa ger en historisk

tillbakablick på det som har hänt under 60-, 70- och

80-talen. Det är vad som hände på Georges Bank

utanför amerikanska kusten. År 1963 fiskade man

väldigt mycket torskfiskar, gadoids. Man fiskade en

del rockor och lite grann haj. Dessutom fiskade man

plattfiskar av olika slag och naturligtvis lite

andra sorter.

Efter det väldiga överfisket på Georges Bank

förändrades ekosystemet totalt. I det här fallet

finns bara en liten mängd torskfiskar kvar. Hajarna

och rockorna har tagit över. Det är alltså en sak

som man kan se i sådana här överfiskade bestånd.

Hela systemet kan förändras. Det är det som vi är

rädda för kommer att hända i t.ex.

Bornholmsbassängen i Östersjön.

Nästa exempel är utanför Kanada, i Newfoundland.

Det är världens största torskbestånd. Den nivå som

man rekommenderar för lekbeståndets storlek är i det

här fallet 1,2 miljoner ton lekande torsk. Går man

under den nivån kan det bli fara å färde.

Man har ju fiskat länge på det här beståndet

förstås, men omkring 1965 började det gå ned. Det

gick nedåt hela tiden tills det nådde en bottennivå

ungefär 1975-1980. Det gick upp något, därför att

det rekryterades lite mer fisk, och sedan gick det

tillbaka. Då stoppade man fisket totalt.

Ni som vill se detaljer om rådgivning och sådant

och vad som hände hittar det i mitt utdelade

dokument. Där har jag beskrivit detta.

Här har vi alltså ett exempel på ett bestånd som

var väldigt fruktbart. Det var ett stort antal

fiskare involverade som fick lägga upp sina båtar.

Sedan 1992 har inte beståndet återhämtat sig. Man

fiskar en liten kvot på 9 000 ton om året bara för

att följa beståndsutvecklingen. Men hela det

kommersiella fisket är helt avstannat. Och i det e-

mejl som jag fick för några dagar sedan från en av

de här forskarna berättade han att det inte finns

någon ljusning nu. Det kan ta 10 år, 20 år, 30 år.

Man vet inte om beståndet kommer tillbaka. En av

förändringarna som har skett har också att göra med

att torskens byte, loddan, har tagit helt andra

vandringsvägar. Det finns alltså naturliga orsaker

kombinerade med överfiskning i det här fallet.

Mitt nästa exempel är från någonting som jag själv

i varje fall delvis var med om en gång i tiden när

jag var i Nordostatlantiska fiskerikommissionen. Man

fiskade den s.k. islandssillen som egentligen heter

norsk vårlekande sill. Landningarna rörde sig om 1

miljon ton. Man fiskade på det här beståndet och

naturligtvis ökade det. Sedan minskade det en del

och därefter ökade det väldigt drastiskt, och så

plötsligt tog allting slut.

Då frågar man sig: Behövde det ske? Egentligen

behövde det väl inte ske, men det här är ett fenomen

som finns beskrivet för flera olika bestånd förr i

tiden när man inte var riktigt medveten om hur hårt

man skulle reglera fisket. Här fanns det biologiska

undersökningar, och de biologiska undersökningarna

från den tiden visar bl.a. att fiskeridödligheten

fram till 1960 var väldigt låg. Sedan rusar

plötsligt fiskeridödligheten upp till ett mycket

mycket högt värde. Det är precis vad som sker i

många fisken. Man fiskar, och man fiskar med ungefär

samma kapacitet eller med ökad kapacitet, trots att

beståndet går ned. Då ökar givetvis

fiskeridödligheten, som i det här fallet.

Den naturliga förklaringen till det här beståndets

nedgång kan man finna i den s.k. temperaturanomali

som ägde rum, dvs. temperaturen i havsvattnet gick

ned norr om Kolahalvön där den unga islandssillen,

eller norsk vårlekande sill, befann sig. Det innebar

att ynglen och de unga individer som skulle växa upp

i det här vattnet inte fick samma start som tidigare

och inte heller kunde växa till på samma sätt. Vi

fick alltså en sämre rekrytering till beståndet. Det

sammanfaller ganska väl med temperaturkurvan i det

diagram som visas.

Det sista exemplet, som jag själv var engagerad i,

kommer också från Nordostatlantiska

fiskerikommissionen. Det är utvecklingen av

Nordsjösillen, som kanske för oss svenskar är det

mest bekanta exemplet.

I det diagram jag visar nu står den heldragna

linjen för landning av Nordsjösill från 1946 och

fram till 1978, i det här fallet också 1982. Här ser

man hur drastisk ökningen är till en topp på 1,2

miljoner ton. Sedan kommer utförsbacken där vi

praktiskt taget inte fångade någonting alls. För att

tjäna tid hänvisar jag till det utdelade dokumentet

där ni kan läsa efteråt hur man försökte reglera det

här fisket men misslyckades. Sedan har vi haft en

återhämtning.

Det intressanta för oss fiskeribiologer, men

kanske inte så roligt för fiskarkåren, var att när

sillen försvann och det blev ett tomrum i vattnet

fylldes det ut av s.k. opportunistiska arter, dvs.

sådana som kan fortplanta sig väldigt snabbt. Vi

fick kolossala mängder av skarpsill, vitlinglyra,

glyskolja och tobis i den här vattenmassan. Det

utvecklades därför ett stort industrifiske i

Nordsjön.

Den övergripande bilden från Nordsjön efter

överfiskningen blev att den totala biomassa som man

kunde fiska upp - det var då mindre värdefulla

fiskar - var dubbelt så stor som innan man hade

överfiskat Nordsjösillen. Det är alltså en typisk

sak som inträffar när det gäller fiskbestånd.

Man ska komma ihåg att när vi talar om ekosystemet

är det inte en isolerad fiskart vi talar om utan det

är många olika fiskarter. Viktigt är kanske också

att berätta att de här fiskarterna delvis äter

varandra. Det är en väldig kannibalism, torsk äter

torsk osv. Men de här fiskarterna konkurrerar också

på olika sätt i ekosystemet. Om man gör en noggrann

inventering av den produktion som sker i ett

havsområde ska man se att människan kan ta högst

50 % av den. Resten tar fisken som äter fisk, sälar

som äter fisk, fåglar som äter fisk osv. Det finns

exempel på havsområden där människan bara lyckas ta

10 % av produktionen.

Den sista bilden visar hur lekbiomassan gick ned och

hur fiskerimortaliteten ökade. Det fanns alltså

många signaler innan den drastiska minskningen ägde

rum.

Sture Hansson: Jag vill tacka för inbjudan att komma

hit. Jag ska prata om fisken och fisket ur ett

ekologiskt perspektiv. Jag kommer att vara mycket

uppriktig i min analys. En del

myndighetsrepresentanter kanske kommer att bli lite

upprörda över en del saker jag säger. Men en sådan

här gång, när man har möjlighet att prata direkt med

de högsta beslutsfattare vi har i Sverige, tycker

jag att det är viktigt att man kör en ärlig och rak

linje och inte lindar in saker och ting.

Jag kommer att börja med att prata om fiskens roll

i ekosystemet. Har vi inte förstått det har vi inte

grunden för en bra fiskeförvaltning. Sedan går jag

in lite grann på problem med fiskeförvaltningen som

jag ser den och vilka förändringar vi behöver för

att få till stånd en klokare förvaltning.

När vi pratar om ekosystemet kan vi börja med

växter som producerar biomassa, organiskt material.

Det äts sedan av växtätare, rovdjur och topprovdjur.

I sjöar och hav är de huvudsakliga rovdjuren och

topprovdjuren fisk. På så sätt kan man faktiskt säga

att fisken utgör halva ekosystemet sett ur denna

vinkel. När vi går in och fiskar berör vi en väldigt

stor del av ekosystemet.

Om fisken är så viktig, kan vi se det i praktiken

ute i våra vatten? Ja, det bästa exemplet på det

kanske är om vi tittar på en fisktom sjö. En fisktom

sjö har ofta väldigt stora djurplankton som är

mycket effektiva betare på växtplankton. Tack vare

att de är effektiva betare och att det finns en stor

mängd av de här stora djuren hålls växtbiomassan

nere. Det blir ett klart vatten. Man kan få

bottenvegetation ned på stora djup.

Om man introducerar en djurplanktonätande fisk i

en sådan sjö kommer de djurplanktonätande fiskarna

huvudsakligen att äta stora djurplankton. Kvar blir

små djurplankton som är mindre effektiva betare,

vilket gör att växtplanktonbiomassan kan öka och

ljuspenetrationen till bottnarna reduceras. Det ser

helt enkelt ut som om sjön har blivit övergödd fast

det inte alls har hänt någonting sådant. Det som har

hänt är att vi har förändrat ekosystemet.

I viss mån kan en sådan här process reverseras om

man dessutom sätter in en rovfisk som äter ned

mängden av den lilla djurplanktonätande fisken. Här

ser vi alltså hur hela ekosystemet kan förändras

beroende på vilka toppkonsumenter vi har i systemet.

Och toppkonsumenterna är fisk.

Hur är det då i marin miljö? Hur intensivt är

fisket? Har vi någon effekt på näringsvävarna och

ekosystemet? Ett sätt att uppskatta det är att

undersöka hur stor del av algernas produktion som

krävs för att producera den fisk som vi fångar. Det

är rätt skrämmande siffror faktiskt.

En sammanställning av Daniel Pauly och Villy

Christensen som gjordes för några år sedan visar att

väldigt stora delar av världshaven används av

människan. 20-40 % av all primärproduktion går åt

för att föda människan. Om vi tänker tillbaka hundra

år i tiden finner vi att människan var ett rätt

utpräglat landlevande djur. Vi gick och krafsade

lite grann inne på grunda bottnar i sjöar. Där hade

vi säkert ingen på effekt fiskfaunan. I stort sett

var fiskuttaget väldigt litet. Vi var landdjur.

I dag är människan den enskilda art som är störst

i det marina ekosystemet. Den här förändringen av

fisket på hundra år skulle jag vilja säga är en av

de mest dramatiska ekologiska förändringar som detta

klot har genomlevt.

Om någon tror att jag är motståndare till fisk

vill jag absolut säga att det är jag inte. Vi ska

fiska. Fisk är alldeles utmärkt hälsosam mat. Det är

inte det jag vill ha sagt, att fiske är någonting

som är fult och som vi ska sluta med. Det jag vill

ha sagt är att vi ska erkänna vilka ekologiska

effekter fisket har och att vi ska förvalta det på

ett bra sätt på grund av att det har de här

effekterna samtidigt som fisk är ett värdefullt

livsmedel.

Om man lägger samman de tre bilder jag har visat

kan man se att fisket är den mänskliga aktivitet som

har haft störst påverkan på marina ekosystem. Därför

var det väldigt positivt att se Kjell Larssons och

Margareta Winbergs uttalande angående

Världsnaturfondens fiskkampanj som började för ett

par veckor sedan. Sverige går nu i täten för en

reformerad fiskepolitik baserad på

försiktighetsprincipen och ekosystemsförvaltning.

Det här låter väldigt bra. När jag tittar på

verkligheten hoppas jag verkligen att Sverige verkar

för det här. Samtidigt blir jag lite skrämd. Man

funderar lite grann på var täten egentligen finns

när det gäller den här typen av förvaltning. Den är

inte särskilt långt framme. Det är viktigt att vi

verkligen tar täten och driver på detta hårt, för

det är stora problem vi har här.

Jag kommer att gå in på fiskeriförvaltningen och

de problem som jag ser i dag. Jag kommer att använda

Östersjön som exempel. Det är där jag jobbar själv,

så det är den jag har lite kunskap om.

Östersjön är globalt sett en rik region där vi

borde ha råd med miljöhänsyn. Okej, våra grannar i

öster har det fattigare än vi, men jämför vi dem med

Afrika, Sydamerika m.fl. ser vi att det här är en

rik del av världen. Det är också ett av världens

mest studerade områden, så vi kan inte gärna skylla

på kunskapsbrist om vi misslyckas.

Vidare domineras fiskbeståndet i Östersjön av bara

tre arter. Det är alltså ett rätt "enkelt" system,

som vi borde kunna förvalta på ett klokt sätt. I

praktiken har det visat sig att det inte har varit

speciellt lätt.

Man frågar sig då: Hur har det gått? Skarpsillen

har ökat väldigt kraftigt. Det är stora bestånd nu.

Det skulle man kunna tolka som en effekt av en god

fiskeriförvaltning. Det är det inte. Det är ett

resultat av en misslyckad fiskeriförvaltning.

Normalt är skarpsillen den viktigaste enskilda

bytesorganismen för torsken. Ökningen av skarpsill

är säkert ett resultat av att predationen från torsk

har reducerats mycket kraftigt.

Strömmingen är kanske vår mest populära och mest

använda fisk, åtminstone på den här sidan av

Sverige. Det är verkligen sorgligt att den har gått

en lång och tråkig kräftgång, till viss mån driven

av för stora fiskekvoter och till viss mån sannolikt

driven av konkurrens från skarpsillen. Skarpsillen,

som har ökat i mängd, äter liknande föda som

strömmingen, djurplankton.

Slutligen det som jag tycker är det största

sorgebarnet, torsken. Varför är den det största

sorgebarnet? Jo, om vi tittar på näringsväven ser vi

att torsken är rovfisken i Östersjön. Den är

egentligen den enda rovfisk vi har. Vi har lax

också, men laxmängden är bara någon procent av

mängden torsk, så torsken är rovfisken i Östersjön.

Den representerar en hel trofisk nivå. När vi skadar

den, skadar vi hela ekosystemet.

Det vi ser på det diagram jag visar här är att vi

har mycket små mängder torsk i Östersjön. Den linje

som går vågrätt över diagrammet representerar den

miniminivå som man anser att vi ska ha för att

torskbeståndet ska kunna kallas friskt och

hälsosamt. Mängden har legat under den miniminivån i

över tio års tid, med enstaka undantag. När den väl

försökte sticka upp var vi väldigt effektiva med att

i praktiken trycka ned dem igen.

Den huvudsakliga anledningen till nedgången är ett

alltför intensivt fiske. Vi dödar ungefär hälften av

all vuxen fisk varje år i fisket. Med ett fiskestopp

eller med ordentlig reduktion av fångsterna skulle

vi för länge sedan ha kunnat vara över miniminivån

och haft ett hyfsat fiskbestånd.

Miljön kommer säkert många att tänka på också.

Miljön för torsken i Östersjön är inte särskilt bra.

Den har problem. Just för att den har problem måste

vi vara försiktiga i förvaltningen och inte använda

det som ursäkt för misslyckandena. Det är en

anledning att vara försiktig.

Varför har det då gått som det har gått? En mycket

viktig anledning är att den vetenskapliga

rådgivningen inte följts. Vi har inte lärt oss värst

mycket av misstagen heller. Tittar vi på den

vetenskapliga rådgivningen och de beslut om fiske

som fattades för förra året kan vi se att ICES, som

ger råden, alltid gjort en uppdelning av torsken i

två olika bestånd, det östra och det västra

beståndet, därför att det är två olika bestånd. De

har olika biologi, olika lekplatser osv.

Beslutsfattarna bryr sig inte om verkligheten utan

går efter kartan och slår ihop bestånden och ger dem

en gemensam kvot - i detta fall 20 % mer än vad som

rekommenderades. När det gäller strömmingen lyckades

man med mästerverket att lägga på en 125 % större

kvot än vad som rekommenderades.

Innevarande år är torskbeståndet så pass dåligt

att ICES rekommenderar totalstopp öster om Bornholm.

Det har man inte lyssnat på, så i dag har vi alltså

en kvot för Östersjön avseende torskfångst som är

109 % högre än vad ICES rekommenderar. När det

gäller strömming har man skärpt sig lite grann. Man

har bara en 58 % högre kvot än vad som

rekommenderas.

Med detta i minne skulle jag vilja säga att

Fiskerikommissionen för Östersjön har misslyckats.

Det är viktigt att vi erkänner de här misslyckandena

och inte försöka sopa dem under mattan.

Apropå bl.a. detta var det en hearing med

Margareta Winberg förra veckan där hon redogjorde

för förhandlingar sett ur det politiska

perspektivet. Hon sade någonting som var väldigt

intressant, tycker jag. Jag gör nu en fri tolkning.

Jag kommer inte ihåg exakt hur hon uttryckte det

hela, men innebörden var den att det skulle

uppfattas som en extrem linje om vi från Sveriges

sida strikt skulle strida för de vetenskapliga

råden, och vi skulle misslyckas med att påverka

situationen till det bättre. Jag har ingen som helst

anledning att ifrågasätta den bedömningen, men den

är skrämmande.

Vad vi gör för alla länder kring Östersjön är att

vi skickar ned våra bästa experter till Köpenhamn,

till ICES. De sitter och jobbar med bästa tänkbara

data, de bästa experterna osv., och till sin hjälp

har man försiktighetsprincipen och principen om

hållbart utnyttjande. De här människorna, som sitter

därnere, är ju inte ute efter att skada fisket, utan

de är ute efter att få till stånd en långsiktigt

hållbar användning av miljön. De kommer enhälligt

med en rekommendation - den främsta vetenskapliga

expertisen. Och den rekommendationen upplevs alltså

av Fiskerikommissionen för Östersjön som en extrem

linje. Jag har faktiskt svårt att hitta ord för det.

Varför följs då inte de vetenskapliga råden, och

varför har fiskerikommissionen misslyckats på det

här sättet? Generellt sett - jag tror inte bara att

det gäller Sverige - sköts fiskeriförvaltningen av

en myndighet som ska beakta både näringens behov och

miljöns behov - miljön i form av fisk i det här

fallet. I praktiken har miljövården kommit i andra

hand, om den över huvud taget beaktas, skulle jag

vilja säga. När jag säger miljövård tänker jag inte

bara på fisken utan på hela miljön. Som jag visade

inledningsvis är fisken en väldigt stor del av

ekosystemet.

Jag ska ge ett par exempel för att motivera det

här, för det är kanske ett lite tufft statement.

Fiskerikommissionen för Östersjön hade 1999 - det

är inte så många år sedan - ett möte om long term

management objectives and strategies for cod,

herring and sprat. Låt oss börja med att titta på

vad det var man pratade om! Jo, man pratade om tre

av Östersjöns viktigaste arter, tre av de viktigaste

arterna i Östersjöns ekosystem. Vilka var det då som

pratade? Från myndigheter, näringsmyndighet,

fiskeriministerium eller fiskeriverk, jordbruksverk

och jordbruksdepartement osv. kom 13 deltagare. Jag

har gått efter titlarna, för jag känner igen långt

ifrån alla människor - och jag har gått på deras

adresser. Det var tre personer som kom från

environmental departments - huvudsakligen från

baltstaterna. Fyra personer var forskare. Från

NGO:er, alltså icke-statliga organisationer, kom

elva yrkesfiskare, ingen från turistnäringen, ingen

fritidsfiskare och ingen från någon

miljöorganisation. Jag tror inte att det behövs mer

kommentarer till det.

Okej, det här är det internationella forumet. Det

är internationella förhandlingar och svårigheter.

Låt oss titta på någonting som är helt nationellt

och mycket recent.

Fiskeriverket kom förra året med en rapport om

småskaligt kustfiske och insjöfiske. Jag hade

förmånen att få läsa den rapporten väldigt noga, för

jag remissbehandlade den för Stockholms universitets

marina forskningscentrums räkning. Vad som var

slående var synen på fisk: Den är till för att

fångas. Den är inte någonting som är speciellt

viktigt i ett ekosystem, utan den är till för att

fångas.

Det fanns nästintill inga ekologiska analyser av

fiskens miljöeffekter. Man gick t.o.m. så långt att

man föreslog en del nya fisken, som är synnerligen

miljödestruktiva. Man föreslog att man skulle sätta

i gång med att gräva efter sandmask, hjärtmussla och

sandmussla. Det innebär alltså att man kanske gräver

upp de två översta decimetrarna på grunda sand- och

lerbottnar och sållar igenom materialet. Och detta

måste ske i väldigt stor omfattning för att det ska

bli lite ekonomi i det hela. Det är alltså stora

ingrepp som det handlar om. Man gör detta t.ex. i

Holland. Jag har sett bilder därifrån; det är rätt

så fruktansvärt. Och att över huvud taget komma med

de förslagen år 2001 utan att ha någon som helst

miljökonsekvensbeskrivning är skrämmande. Det rimmar

väldigt dåligt med att svensk fiskeripolitik ska

baseras på försiktighetsprincipen och

ekosystemförvaltning.

En bättre ekologiskt grundad fiskeriförvaltning är

en förutsättning för att det svenska fisket ska ha

en framtid och få acceptans bland oss nio miljoner

svenskar. Förutsättningen för att vi ska få det är

just att vi fightas för en ekologiskt baserad

fiskerinäring. Förutsättningen för det är att vi

inser och erkänner att fiskeriförvaltningen, som vi

har den i dag, har varit förhållandevis misslyckad.

Legitima intressenter är inte bara yrkesfiskare utan

också näringen, husbehovsfiskare, sportfiskare och

miljöorganisationer. Fisken är central i ekosy-

stemet, och fisket är en aktivitet som har haft den

största effekten på det marina systemet, och detta

är någonting som jag för er ledamöter vill betona.

Fisket är den mänskliga aktivitet som har den

största effekten på den marina miljön. Då är det

rimligt att ansvaret för fiskkvoter och fisketeknik

inte ligger på departement och verk som också är

ansvariga för fiskerinäringen. Den aktivitet som har

den största effekten på miljön kan inte förvaltas av

olika näringsdepartement medan ni på

Naturvårdsverket, Lars-Erik, får hålla er till de

miljöproblem som kommer i andra och tredje hand. De

primära miljöproblemen måste handhas av

Naturvårdsverket. Därmed vill jag sluta. Tack så

mycket!

Ordföranden: Då säger vi tack till Sture Hansson,

och vi tackar för alla de inlägg som vi har fått som

en inledning.

Vi ska gå över till frågorna, som varar ungefär en

timme innan det blir kaffepaus. Nu är det alltså

utskottets ledamöter som får ordet. Som nummer ett

är det Kaj Larsson. Jag får väl också säga att vi

naturligtvis får rikta vår fråga till vem vi vill av

dem som är inblandade i det här. Ibland kan det vara

svårt att rikta den till någon. Då kanske fler vill

ta ordet, men det är kanske en fördel om vi kan

rikta frågan. Vi börjar med en fråga och så får vi

se om vi måste slå ihop frågor framöver, men det kan

ju vara lite rörigt att slå ihop frågor om det är

olika områden som man vill gå in på. Vi börjar nu

med Kaj Larsson, så får vi höra vad han har att

säga. Varsågod!

Kaj Larsson (s): Herr ordförande! Efter Sture

Hanssons redovisning kan man lätt dra den slutsatsen

att det bästa för fisket borde vara att det upphör

några år, så att bestånden kan växa till.

När det gäller kritiken och den framställning som

Sture Hansson gjorde här i dag tycker jag att det

skulle ha varit bra om han hade gjort den i torsdags

när det var en hearing på departementet, så att den

då närvarande ministern, som är ansvarig för fisket,

också hade fått höra den här kritiken. Men då var

Sture Hansson ovanligt tyst.

Efter den här redovisningen är det, som vi säger,

lätt att dra slutsatsen att man skulle upphöra med

fisket, speciellt på torsken, två till tre år, men

det är kanske inte så enkelt. Detta är också

beroende av förhandlingar som förs med andra länder.

Därför tycker jag, herr ordförande, att det skulle

vara på sin plats att få en redovisning av hur

förhandlingarna går till, Sveriges position i de här

förhandlingarna och vad problemen består av.

Sedan har jag bara en liten fråga som gäller Bengt

Sjöstrand, som redovisade det här med skrotning och

nybyggnation. Jag tror att det skulle ha varit bra

om Fiskeriverket också hade förklarat vilka bidrag

som utgår till skrotning respektive nybyggnation,

för jag har för mig att man inte kan både skrota

sitt fartyg och få bidrag och sedan bygga ett nytt

och få ett nytt bidrag.

Ordföranden: Den här frågan kan man ju prata länge

om, men jag vill ha ett kort svar. Var det Bengt

Sjöstrand du vände dig till?

Kaj Larsson (s): Herr ordförande! Jag skulle vilja

att Stefan de Maré som är Sveriges chefsförhandlare

redovisar förhandlingspositionen.

Ordföranden: Då börjar vi där. Varsågod!

Stefan de Maré: Herr ordförande! Det är kanske lite

svårt att hålla sig väldigt kort, för jag måste

förklara den situation som vi lever i, den

verklighet som vi som departement och också

myndigheterna lever i när det gäller att komma fram

till beslut i de här frågorna. Jag kan säga att jag

också är ordförande för Fiskerikommissionen för

Östersjöns förvaltnings- och regleringskommitté

sedan ett år tillbaka. Så jag har kanske ett ansvar

i det fallet också.

Men när det gäller de förhandlingar som vi

bedriver kan jag säga att Sverige inte bestämmer

över någon TAC eller fiskeregel för utsjöbestånden

och utsjöfisket. Alla de besluten fattas genom den

europeiska gemenskapen. Det nämndes också av Hans

Lassen hur Sveriges roll ser ut i det sammanhanget.

I de områden där svenska fiskare fiskar, alltså

Östersjön, Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt,

fastställer EU autonomt bara tre bestånd. Det är

havskräftor i Skagerrak och Kattegatt. Det är torsk

i Kattegatt, och det är rödspätta i Östersjön. I

alla övriga fall genomdriver man multilaterala eller

bilaterala förhandlingar, där EU är en part. Det är

multilaterala förhandlingar inom regionala

fiskeriorganisationer - en är Fiskerikommissionen

för Östersjön, en annan är Nordostatlantiska

fiskerikommissionen, NEAFC, för Nordsjön och

västerhavet. När det gäller Nordsjön är i stort sett

alla bestånd gemensamma mellan EU och Norge, så där

förhandlar man med Norge och fastställer då TAC:er

och fiskeregler gemensamt med Norge.

Eftersom EU har s.k. exklusiv kompetens på

fiskeområdet är det EU som förhandlar om alla de här

överenskommelserna, och det är gemenskapen som är

medlem i de här regionala fiskerikommissionerna. För

Sverige som medlemsland är det många

förhandlingssteg som måste tas innan man når en

uppgörelse, t.ex. om TAC:erna i Östersjön. Först ska

man fastställa en nationell position. Därefter ska

man nå en överenskommelse inom Europeiska unionen om

det förhandlingsmandat som kommissionen ska ha.

Normalt brukar man nå en sådan här överenskommelse

på arbetsgruppsnivå - arbetsgrupperna är då en

politisk institution inom EU, även om de besätts av

tjänstemän. Men ibland har man fått gå upp ända till

ministerrådet, det högsta beslutande organet, för

att nå ett förhandlingsmandat för kommissionen.

Efter den här processen börjar man en

förhandlingsprocess, antingen bilateralt eller

multilateralt, ofta inom en regional

fiskerikommission. Utgångspunkten, som sades

tidigare här, för alla de här förhandlingarna är de

råd och rekommendationer som vi får från

Internationella havsforskningsrådet. Internationella

havsforskningsrådet spelar alltså en utomordentligt

viktig roll i de här förhandlingarna.

Jag vill också säga något om de beslutsmekanismer

som finns i de regionala fiskerikommissionerna. Jag

kan ta Fiskerikommissionen för Östersjön som ett

exempel. Likartade röstningsregler och

beslutsmekanismer finns i de andra regionala

kommissionerna. Det som skiljer ut

Fiskerikommissionen för Östersjön är väl egentligen

att man inte reglerar något fiske på internationellt

vatten. Fiskerikommissionen för Östersjön har sex

medlemmar. EU är en. Övriga är de baltiska länderna

och Ryssland och Polen. Alla har en röst. Det är

samma vikt i det här politiska spelet. Dessutom tar

man beslut som rekommendationer. Under en period av

90 dagar kan man protestera och blir då inte bunden

av något beslut. Om det gäller en TAC innebär det

att om tre parter eller fler har protesterat mot en

rekommendation blir beslutet inte giltigt längre,

utan det kan då bli ett s.k. fritt fiske i det här

området. Varje part bestämmer själv hur mycket man

ska fiska. Vissa regionala fiskeriorganisationer har

förvandlats till rena diskussionsklubbar. Man

protesterar alltid mot besluten, och man får ingen

regleringskompetens längre.

När det gäller Fiskerikommissionen för Östersjön

och torskregleringen kan jag också nämna att man

inte kunde komma överens om någon reglering av

torsken under hela 80-talet på grund av den vita

zonen i Östersjön mellan Sverige och Sovjetunionen.

Det var först därefter som man kunde komma fram till

en reglering, och det skedde egentligen först på 90-

talet.

Som jag sade tidigare är det väldigt många

faktorer och många parters åsikter som man måste ta

hänsyn till i en sådan här förhandlingsprocess för

att man ska kunna uppnå ett bindande beslut, först

inom EU och sedan inom Fiskerikommissionen för

Östersjön. I varje steg i en sådan här

förhandlingsprocess måste man naturligtvis ge och

ta. Ofta vill man nå en uppgörelse genom

paketlösningar. Jag kan då nämna just torsken när

det gäller Östersjön. Sveriges målsättning har varit

att få till stånd en långsiktig förvaltningsplan för

torsken. Vi vill ha en ökad selektivitet i fisket.

Vi vill ha ett fiske baserat på torsk som uppnått

lekmognad. Det ska alltså vara rätt minimistorlek.

Vi har kommit en bra bit på väg mot detta mål, men

ett sådant beslut hade inte kunnat fattas i förra

årets möte med fiskerikommissionen om EU hade stått

fast vid sin linje om att man skulle ha en norm-TAC,

t.ex. för östra beståndet eller skära ned det östra

beståndet väldigt kraftigt, utan man fick ta en

paketlösning för att komma fram till en sådan här

förvaltningsplan för torsken.

Jag bör också nämna att det under senare tid har

blivit allt svårare att få en kompromiss inom

Fiskerikommissionen för Östersjön. Man börjar nu

protestera mot vissa TAC:er. Detta är fallet även

för sillen i år, som visades här på

overheadbilderna. Man fattade ett beslut som

egentligen låg för långt ifrån det biologiska

beslutet, men det ansågs även vara för långtgående

för de baltiska länderna, så nu har tre länder

protesterat och jag tror att även Ryssland har gjort

det. Det är alltså fritt fiske när det gäller sillen

i Östersjön.

Tack, herr ordförande. Jag var långrandig, men jag

tror att det krävdes för att förklara situationen.

Ordföranden: Tack för det! Det är bra om vi kan få

korta svar, men jag förstår att det kan vara svårt

ibland. Det är ju omfattande frågor. Vi ska höra om

någon på Fiskeriverket vill bemöta Bengt Sjöstrand

när det gäller det som har med skrotningen att göra

- det var väl den andra delen av frågan. Varsågod

någon från Fiskeriverket!

Gunilla Greig: Jag arbetar på Fiskeriverkets

marknads- och strukturavdelning. Jag ska bara helt

kort kommentera det som Kaj sade när det gäller

reglerna för skrotning och nybyggnation.

När någon får ett bidrag för att skrota sitt fartyg

kan man säga att staten tar hand om den kapaciteten.

Det handlar om de krav som vi har på nedskärning av

den svenska flottan när det gäller både bruttoton

och kilowatt. Om man då får ett bidrag för att göra

sig av med sitt fartyg får de tonnen och kilowatten

inte föras in i flottan igen. Om man får ett bidrag

för att bygga nytt är det naturligtvis en mycket

lägre procentsats. Man får max 20 % i stöd. När det

är skrotning är det 100 % bidrag. Man måste också

själv se till att man för ut samma kapacitet i ton

och kilowatt som man för in, dvs. att ska du bygga

ett nytt fartyg på 300 ton får du själv gå ut och

köpa motsvarande fartyg och skrota på egen

bekostnad. Det var det korta svaret, om det räcker

så länge.

Harald Nordlund (fp): Jag vill knyta an till vad

Sture Hansson sade i slutet av sitt anförande. Om

jag uppfattade det rätt var huvudförklaringen,

enligt Sture Hansson, till de problem som vi nu

diskuterar att vi har att beakta både miljön och

näringen. Sedan sade Sture Hansson: Men miljön har

kommit i andra hand.

Min slutsats blir att vi visserligen har detta att

beakta men att man enbart beaktar näringen. Det var

ju vad Sture Hansson sade.

Då blir min fråga: Behöver vi mera kunskap för att

vi ska kunna dra de riktiga slutsatserna? Vilken

kunskap är det i så fall vi saknar? Om vi egentligen

har den kunskap som vi behöver undrar jag varför vi

inte är beredda att följa försiktighetsprincipen,

att vidta de åtgärder som gäller för begränsning av

kvoter och att begränsa fångstmetoder. Hur är det

med övervakningen? Varför är vi inte beredda att

klara den bättre? Subventionerna till fisket är en

annan del. Marina reservat är ytterligare en sak.

Jag skulle vilja ha kommentarer kring detta. Saknar

vi kunskap, i så fall vilken, och varför är vi så

dåliga på att vidta de åtgärder som vi känner till

måste vidtas?

Jag riktar min fråga i första hand till Sture

Hansson.

Sture Hansson: Om vi saknar kunskap och ska följa

försiktighetsprincipen finns det absolut ingen

anledning att göra avsteg från rekommendationerna

från Havsforskningsrådet. Kunskapsbristen är invägd

i de rekommendationer som ges därifrån har jag

förstått. Jag tittar på dig Bengt - det är väl så?

Visst kan man säga att det alltid finns en

kunskapsbrist, men det är ingenting som vi kan

förklara bort våra misslyckanden med i det här

läget. Jag är helt övertygad om att situationen både

för miljön och för yrkesfisket hade varit mycket

bättre i dag om rekommendationerna från ICES hade

följts. Jag vill tillägga att jag själv inte har

haft något finger med i spelet när det gäller de här

rekommendationerna från ICES. Jag har inte jobbat

med dem, så jag pratar inte i egen sak i det

sammanhanget.

Du var inne lite grann på det här med marina

reservat. Jag gör bedömningen att det är väldigt

viktigt att vi får till marina reservat. Det kommer

kanske inte att hjälpa strömmingen, skarpsillen och

torsken så värst mycket. Men det hjälper alla

kustbestånd, i synnerhet på västkusten, där också

torsken är en kustart, att vi får de här marina

reservaten. Människor har i många hundra år fiskat

och fiskat effektivt inne i skärgårdar och

kustområden. Det gör att vi i dag saknar kunskap om

hur ofiskade fiskbestånd egentligen ser ut. Där har

vi en typisk kunskapsbrist. Eftersom vi saknar den

grundläggande kunskapen kan vi inte heller se vad

det är för potentiella havets frukter som vi har

gått miste om genom att vi successivt har ökat

exploateringen av de här fiskresurserna och de här

områdena. Det är alltså väldigt viktigt att vi får

till marina reservat, och med marina reservat menar

jag områden där man också förbjuder allt fiske,

självklart både yrkes- och sportfiske.

Karl Olov Öster: Herr ordförande! Jag tycker kanske

att det kunde vara på sin plats att beröra frågan om

samspelet mellan miljö och fiskerifrågor. Då vill

jag säga att statsmakterna inte har varit overksamma

på detta område. För knappt två månader sedan

fattades det ju i riksdagen ett ganska omfattande

beslut om svenska miljömål. Där talas det, som är av

intresse i det här sammanhanget, om hav i balans,

levande kust och skärgård och levande sjöar och

vattendrag. Här berörs då flera av de frågor som har

aktualiserats i dag. Jag vill bara nämna den senaste

frågan om marina reservat.

Jag vill också påpeka att samarbetet mellan

Naturvårdsverket och Fiskeriverket såvitt jag kan

bedöma är bra. Naturligtvis kan allting bli bättre -

jag föreställer mig att man på alla områden i

samhället strävar efter att det ska bli bättre.

Dessutom vill jag säga, beträffande det här

samarbetet, att Naturvårdsverket har huvudansvaret

för de delmål som rör de två områden som jag nyss

nämnde. Fiskeriverket har ansvar för delmål som vi

ska rapportera till Naturvårdsverket. I de yttranden

och de underlag som vi presenterar i olika

sammanhang, inte minst för Jordbruksdepartementet,

ingår ju de bedömningar som fordras för att man ska

kunna göra en riktig biologisk bedömning. En annan

fråga är ju sedan: Vilket förhandlingsresultat kan

man nå?

Hugo Andersson: Herr ordförande! Det finns mycket

som man skulle vilja kommentera efter de här

inledande inläggen, men jag ska försöka fatta mig

kort och hålla mig till de frågor som har ställts av

ledamöterna.

Det här är en komplicerad materia. Det har vi fått

höra i tidigare svar här. Det är viktigt att ha det

i baktanke när man, som Sture Hansson gör,

fullständigt skåpar ut hela IBSFC:s organisation och

påstår att de inte klarar sin uppgift. Deras uppgift

är inte att läsa den enda rad i ICES

rekommendationer där det står att det ska vara stopp

i östra beståndet av torsk. De har ett betydligt

vidare uppdrag när det gäller att förvalta fisket i

Östersjön. Om man bemödar sig att läsa hela

underlaget, som Sture Hansson borde ha gjort, kan

man se att det är fråga om att avväga hur lång tid

vi behöver ta på oss för att nå målsättningen med

den lekbiomassa som vi ska ha när det gäller torsk i

Östersjön.

Ska vi göra det så snabbt som möjligt ska vi

naturligtvis sluta att fiska, men det får förödande

konsekvenser för fiskerinäringen. IBSFC har valt en

något långsammare takt i återuppbyggnaden av

bestånden för att rädda näringen och bygga upp

bestånden samtidigt. Det är inte svårare än så, och

det kan man sluta sig till om man följer de

resonemang som har förts både före och i samband med

besluten i IBSFC. Jag tycker att det är viktigt att

framhålla det, så att inte den här gruppen

beslutsfattare framstår som några stora bovar som

inget förstår. Så är det inte alls. De förstår

väldigt mycket, och de förstår också konsekvenserna

av olika beslut.

Marina reservat kom upp i en fråga. Vi säger från

fiskets sida nej till marina reservat. De

motiveringar som finns för att införa dem tycker vi

är väldigt tunna. Vi vill gå en annan väg för att

säkra olika havsområden som av olika skäl behöver

ett extra skydd. Vi har ett bra exempel på hur vi

har hanterat en sådan fråga i Koster-Väderö-området.

Där har näringen och myndigheterna i enighet kommit

fram till en förvaltning som är bra. Låt oss gå den

vägen framåt i stället för att skapa konflikt!

Håkan Carlstrand: Herr ordförande! Efter att ha

lyssnat på inledningsanförandena och den fråga som

kom upp om fredade områden eller marina reservat kan

man konstatera att EU:s gemensamma fiskeripolitik är

misslyckad. Den har misslyckats. Vad kan vi tro

inför framtiden? Ja, det blir ingen snabb

förbättring.

Vad som är viktigt är att Sverige utnyttjar den

möjlighet man har att begränsa fisket inom svensk

kustzon. Ett sätt är att inrätta fredade områden.

Marina reservat upplevs som väldigt negativt från en

del sidor. Vårt förslag är att man jobbar med

fredade områden i zoner. Det enda stället i dag vid

Sveriges kust där det finns torsk är egentligen

Öresundsområdet. Anledningen till det är

trålfiskeförbudet i området. Det finns andra

lekområden där man skulle kunna ha zoner av fredade

områden för fisket utan att behöva invänta beslut

inom EU.

Rune Wikström: Jag tänkte kommentera

beståndsutvecklingen i framför allt Östersjön. Jag

känner bäst till Östersjön eftersom jag är

kustfiskare där. Jag vill på intet vis förringa att

överfiskningen har en negativ inverkan. Men vi får

inte glömma bort att det är stora naturliga

svängningar i bestånden. Det kommer sällan fram. Så

har det alltid varit.

Man pekar ofta på att det var ett enormt torskfiske

i Östersjön på 80-talet. Det stämmer. Men då hade vi

ett onormalt stort bestånd att fiska av. Om vi går

tillbaka 60 år i tiden fanns enorma mängder med

torsk i Ålands hav. Det fiskades mycket. Sedan

försvann torsken helt plötsligt. Vad hände på 70-

talet? Jo, då ökade beståndet. Vi hade ett enormt

fiske på 80-talet. Vad har hänt nu? Nu är vi

återigen nere i botten. Det kan hända att beståndet

ökar igen på 20 år, om vi bara får vettiga

förhållanden så att leken kan komma i gång.

Stefan de Maré: Herr ordförande! Jag vill bara

förtydliga det jag sade tidigare om att inta en

extremposition. Att följa ICES råd är naturligtvis

inte att inta en extremposition. Det har aldrig

sagts. Vi ligger ofta nära ICES råd i vår nationella

position. Men hela processen påverkas av vad andra

parter säger och vilken kompromisslinje som

kommissionen kommer fram till. Jag vill göra det

klart.

Sture Hansson: Rune Wikström sade tidigare att

fluktuationerna i torskbestånden har varit stora och

att vi inte ska använda 80-talet som en

referenspunkt. Det senare håller jag med om. Det var

onaturligt mycket torsk på den tiden.

I dag har vi en intensitet på fisket som vi inte

har haft de senaste 30 åren. Det kan vi aldrig komma

ifrån. Vi dödar hälften av all vuxen torsk varje år.

Då kan man inte förklara det faktum att torsken inte

kommer tillbaka enbart med att det är dåliga

förhållanden. Det blev lite bättre i mitten på 90-

talet. Torsken började öka. Men bestånden fiskades

ned igen, innan de hann komma upp till vettiga

nivåer.

Hugo Andersson talade om utskåpning av IBSFC. Jag

är den förste att inse att vi behöver IBSFC som

förhandlingsforum. I sista numret av Yrkesfiskaren

förra året skrev Kaj Larsson att det var ett

katastrofalt överfiske på torsk under en period i

slutet på 80-talet, på grund av att man inte kunde

nå någon överenskommelse inom IBSFC.

Faktiska data visar att det var ett högt

fisketryck då. Men faktum är att trycket varit högre

under slutet av 90-talet. Alltså var det minst lika

katastrofalt under IBSFC:s ledning samtidigt som

beståndet var mycket mindre. Det var dubbelt

katastrofalt under den tid IBSFC var aktivt, för att

använda Kaj Larssons egen vokabulär.

Vi ska erkänna att vi behöver IBSFC men hålla

organisationen under luppen. Nu säger man att man

har vidtagit stora åtgärder för att torskbeståndet

ska återhämta sig. Det kan vi ha synpunkter på. Den

fiskdödlighet man har beslutat om för östra

beståndet är av samma storlek som om beståndet vore

hälsosamt, alltså över 240 000 ton.

Sinikka Bohlin (s): För att vi inte ska få samma

talarlista som Sture Hansson berättade om från Visby

vill jag ställa en fråga till Världsnaturfondens

representant. Har vi råd att inte vidta

miljöåtgärder? Har vi råd att inte förvalta?

Lennart Nyman: Jag anser att vi inte har råd med

det. Vi har inte råd att inte vidta åtgärder. Det är

också bakgrunden till vår kampanj, som har lyfts

fram på ett positivt sätt.

Ministrarna säger positiva saker och talar om att

hålla sig till ekosystemförvaltning och

försiktighetsprincipen eller försiktighetsansatsen.

Men de definierar inte orden. Vad menar regeringen

och de ansvariga ministrarna med att man följer

försiktighetsprincipen? Vad menar man med

ekosystemförvaltning? Det är där vi kan fordra svar

i första hand. Sedan får de ansvariga myndigheterna

under försöka anpassa sin verklighet till det.

Per-Samuel Nisser (m): Sture Hansson tog upp en del

av det jag tänkte fråga kring. Min fråga går både

till Sture Hansson och Hans Ackefors. Vi har sett en

del diagram över bestånden, bl.a. över

torskbestånden som debatteras mycket. Om jag minns

rätt dalade kurvan kraftigt 1986 och 1987 efter att

ha legat på en relativt hög nivå i tio år. I mitten

på 70-talet och tidigare låg beståndet på samma låga

nivå som i dag. Jag vill borra lite mer i den

frågan. Vad hände? Varför ökade torskbeståndet så

kraftigt? Gjordes regleringar eller fanns det andra

orsaker? Hur såg det ut i början på 70-talet, det

som inte syntes på diagrammet?

Hans Ackefors: Herr ordförande! Det var ett stort

saltvattensinbrott i början av 80-talet. Det bidrog

till att torsken fick gynnsamma lekbetingelser i

Östersjön. Vi fick in syrsatt, salt vatten från

västerhavet som spolade rent i Bornholmsbassängen.

Salthalten och syrehalten steg. Därför fick vi under

flera år väldigt goda lekbetingelser.

Jan-Erik Holmberg: Herr ordförande! Jag skulle vilja

fråga Bengt Sjöstrand ett par saker. Jag blev mycket

förvånad över att en biolog på Fiskeriverket talade

om strukturfrågor. Jag kommer att ställa en fråga om

strukturen.

Det står i Bengt Sjöstrands anteckningar om ett ökat

fusk. Är det ett fusk hos svenska torskfiskare eller

är det några andra som fuskar? Du pratar om att man

ska reducera trålfisket och prioritera garn-, krok-

och burfiske i Östersjön. Eftersom du pratar om

strukturen borde du veta att det för varje trålare

som har försvunnit sedan 80-talet har blivit två

garnbåtar. Det är inte så många trålbåtar kvar. Jag

vill gärna att du svarar på min fråga, Bengt

Sjöstrand.

Bengt Sjöstrand: När jag pratade gällde det förvisso

inte bara Östersjön och torsk.

Om vi ska använda eufemismen försämrad kvalitet i

fångstrapporteringen är det huvudsakligen den

pelagiska sektorn som är drabbad. Där förekommer

stora missrapporteringar om vilket område man har

fiskat i och en stor förbistring när det gäller

vilka arter man fiskat. Det är en allmän tendens att

man rapporterar fångsten efter de kvoter landet har

och inte efter artsammansättningen i fångsterna. För

att göra det behövs stickprov. De har ibland varit

väldigt sparsamma.

Jag tror att reducering av trålfisket är en

miljövänlig åtgärd. Trålen är det redskap som

åstadkommer störst direkt påverkan på det övriga

ekosystemet. Dessutom är trålen det fångstredskap

som det är svårast att införa selektiva åtgärder

för. Man har nått ett stycke på väg, men det är ännu

långt kvar. Det skulle främja ett varaktigt fiske om

man minskade trålfisket och ökade fisket med de

andra redskapen.

Bo Hansson: Riksdagsledamoten Nisser ställde en

fråga som Hans Ackefors tog upp. Svaret var väldigt

kortfattat. Jag skulle vilja tillägga att en av

orsakerna till de stora torskbestånden på 80-talet

är att fångstkapaciteten inte alls var lika stor som

i dag. Antalet båtar har minskat drastiskt. Men

antalet fångade individer har inte minskat, såsom

Sture Hansson har framhållit. Det är effekten av

fiskeriförvaltningen. När man hör Kaj Larsson och

Hugo Andersson verkar det som om de är nöjda med

resultatet av förvaltningen. Jag skulle vilja ha ett

klargörande på den punkten: Är ni nöjda med den

fiskeriförvaltning som har bedrivits under 90-talet?

Hugo Andersson: Jag vill göra ett tillrättaläggande.

Bo Hansson må vara förlåten, men om man har fiskat

räka och kräfta på västkusten kanske man inte har

fullständig pejling på hur det såg ut i Östersjön i

mitten på 80-talet. Du säger att fångstkapaciteten

inte var så stor. Den var väldigt stor då. Vi hade

vita zonen, ett oreglerat område öster om Gotland.

Där fiskade en stor del av Europas länders flottor.

Det var ett fiske som aldrig redovisades någonstans.

Bedömningar har gjorts som visar att man var uppe

i fångster på 600 000 ton under ett par år.

Fångstkapaciteten var det inget fel på. Det är

anledningen till den s.k. peaken på den kurva som

Sture Hansson så gärna visar, där kurvan mest visar

80-talet. Det finns en förklaring. Anledningen till

att bestånden var så starka är det som sades

tidigare om saltvatteninbrottet. Den frågan skulle

vi behöva diskutera ytterligare senare. De yttre

miljöbetingelserna och inte bara fisketrycket

påverkar fisket i Östersjön.

Sverige har sedan snart tio år drivit frågan om en

vettig förvaltningspolitik när det gäller

torskfisket i Östersjön. Näringen och regeringen har

varit eniga i stort om vilka åtgärder som bör vidtas

för att få till stånd en bättre politik. Det har vi

drivit. Det har stött på patrull på många håll. Vi

fick ett litet genombrott 1994 när det gällde vissa

åtgärder. Sedan har det stått och stampat till förra

året när vi fick ett nytt genombrott för en ökad

selektivitet, ett förlängt sommarstopp och åtgärder

av det slaget som är viktiga element i en vettig

förvaltningspolitik. Det vi inte lyckades med var

att höja minimimåttet. Det nämnde Stefan förut. Men

vi utgår från att den frågan löses i höstens

förhandlingar inom ramen för IBSFC.

Vi kommer aldrig att vara nöjda med förvaltningen

eftersom den ständigt måste debatteras och

utvecklas, tekniskt och på annat sätt.

Klas Hjelm: Jag skulle vilja kommentera detta med

marina reservat och ställa en fråga. Hugo Andersson

sade att Sveriges Fiskares Riksförbund säger nej

till marina reservat därför att argumenten är så

tunna. I stället pekar han på lösningen i

Kosterfjorden. Det är möjligt att även fiskarna

själva skulle vara lite mer försiktiga innan de

säger nej till marina reservat. Nyligen publicerade

undersökningar från USA indikerar att marina

skyddsområden kan ha stor betydelse för

fiskreproduktionen. Om bestånden kan återhämta sig

tämligen ostört kan det bidra till ökade fångster

också utanför reservaten.

Hugo Andersson kan kommentera det om han vill. Men

det kanske är intressantare att höra vad

Fiskeriverket säger, som sektorsmyndighet.

Fiskeriverket har ansvar för fiskbestånden i den

meningen, som jag tolkar det. Då borde

sektorsmyndigheten ha en kommentar till om man anser

att det är intressant och har tagit några initiativ

för att undersöka om det stämmer. Jag undrar också

om Fiskeriverket i den frågan samarbetar med

Naturvårdsverket.

Ingemar Torkelsson: Jag är yrkesfiskare från

västkusten. Vår släkt har bedrivit fiske i

generationer. Om det är någon i den här församlingen

som vill ha ett uthålligt fiske som man kan leva på,

ett fiske för nästa generation, så är det vi

fiskare. Sedan 1995 har jag drivit en

selekteringshantering i trålar. Vi skulle kunna öka

fisket om vi hade bättre selektering.

För att få balans i debatten skulle jag vilja

redovisa vad vi gjorde 1995. Vi byggde om en trål.

Ransonen var då 7 000 kilo. Vi dödade ungefär 6 200

fiskar för att få i land den fångsten. Så mycket som

23 % gick över bord. Vi hade alltså för dålig

selektering. Då gjorde vi eget provfiske och

selekterade fisken. Då kunde vi fiska större antal

fiskar och öka fisket med 5 ton på samma individer.

Vi föreslog Fiskeriverket det men fick naturligtvis

nej eftersom förslaget kom från fiskarhåll. Jag har

aldrig blivit så besviken som den gången över hur vi

behandlades. I stället för 7 ton kunde vi fiska 12

ton av samma individer med ett selekterande system

som vi fiskare själva hade kommit fram till.

Nu har en utredning suttit i tio år och arbetat med

frågan hur vi ska kunna selektera. Den har kostat 17

miljoner. I dag är vi där, dit vi ville komma den

gången.

Gunnar Norén: Jag representerar ett nätverk med 26

miljöorganisationer runt Östersjön. Vi har suttit

med i Baltic 21-processen, där man har utvecklat

sustainable fisheries. Vi har varit observatörer på

Baltic Seafisher Commissions möten förra året. I

Sverige har vi bl.a. Naturskyddsföreningen och

Världsnaturfonden som medlemmar.

Jag vill kommentera skälen till att vi har hamnat

i den situation som vi i dag befinner oss i. Den

frågan har ställts tidigare från utskottet. Jag vill

hålla med Sture Hansson om att vi har misslyckats

med fiskeripolitiken. Det hänger mycket på att de

intressenter som varit med och beslutat om

fiskekvoter har kommit från näringen. Natur- och

miljövårdsintressena har alldeles för lite att säga

till om. Den beslutsordningen måste ändras.

Framgången för svensk och europeisk miljöpolitik

har berott på att det har funnits oberoende

miljömyndigheter som har satt gränser för andra

sektorer. Det gäller industrisektorn, t.ex.

skogsindustrin i Sverige. Det finns en miljöbalk som

sätter gränsen för vad naturen tål och under vilka

förhållanden man får bedriva verksamhet. Vi måste

komma fram till det också när det gäller fisket. Det

måste vara någon utanför näringen som bestämmer vad

naturen tål.

Vi har pratat om försiktighetsprincipen. Vi har sagt

att den behöver definieras. Det är viktigt att man

gör det i svensk fiskeripolitik. Varför är det så

viktigt att man inte överskrider ICES råd om

fiskekvoter? Jo, ICES föreslår fiskekvoter som är

satta för att undvika en kollaps när det gäller

fiskebeståndet. Därför kan en sådan gräns inte vara

förhandlingsbar. I stället har man inom Östersjöns

fiskerikommission under alla år konsekvent ökat

mängden. Det leder förstås till en uppenbar risk för

en framtida kollaps i fiskebeståndet.

Lennart Nyman: Jag tänkte göra ett påpekande.

Diskussionen här har kommit in i ett bakvatten. Man

talar mycket om hur bra eller hur dåligt

förhandlingarna har lyckats. Det är ett

tillbakablickande. Räcker det inte att vi

konstaterar att EU självt i sin grönbok har

konstaterat att fiskeripolitiken, som den har

bedrivits fram till nu, är ett misslyckande. Vi ska

se framåt, i första hand de närmaste tio åren, både

här i Sverige och inom EU. Vi bör närmast fråga oss

vad vi har lärt av misstagen och vad vi kan göra

framöver. Det är ett bättre sätt att använda tiden.

Lars-Erik Liljelund: Jag vill göra två korta

kommentarer. Det har påpekats från flera och i något

fall sagts i klartext att Naturvårdsverket skulle

hantera fiskekvoterna. Det är sektorsprincipen som

gäller i flera av de myndigheter som utskottet har

att titta på. Det gäller Skogsstyrelsen,

Jordbruksverket osv. Det vore en underlig

konstruktion om två myndigheter under samma regering

agerade olika.

Naturvårdsverket jobbar med marina reservat. Vi har

en förteckning sedan 1982. Det är väl bekant för er

att det inte är vi som fattar besluten utan

länsstyrelserna. De besluten fattas numera enligt

miljöbalken. De marina reservaten är inte bara

avsedda att reglera fisket. Det ska till en mängd

andra kvaliteter för att det ska bli ett marint

reservat enligt miljöbalken. Det togs upp ett

exempel från Öresund. Fiskelagen är i dag så

utformad att om man vill reglera enbart fisket,

t.ex. införa fiskeförbud, behöver man inte använda

miljöbalken.

Eskil Erlandsson (c): Herr ordförande! När vi ska

fatta beslut är det viktigt att våra

ställningstaganden görs på riktiga grunder och med

kunskap. Vi har fått mycken kunskap på detta område

i dag. En del har vi med oss i bagaget sedan

tidigare. Det är ändå dåligt belyst om de naturliga

fluktuationerna i t.ex. Östersjön vad beträffar

salthalt, inströmning av nytt friskt vatten,

syrsättning osv. har någon betydelse eller inte. Så

här långt framstår det för mig som om de faktorerna

är av underordnad betydelse och att det bara är

uttaget av fisk som har betydelse för

reproduktionen.

Min andra frågeställning rör de debatter om

miljögifter som var stora under framför allt 60-

talet. De hot som vi såg då, är de borta eller

förekommer fortsatt yttre påverkan i form av

miljögifter som gör att fiskebestånden utvecklas

t.ex. på ett negativt sätt?

Jag vänder mig närmast till representanter för

fiskarna men också till Naturvårdsverket.

Lars-Erik Liljelund: Fiskeriverket får svara på

frågan om fiskebeståndens variation. De laboratorier

som utför de undersökningar som lämnas till ICES

finns inom den myndigheten.

Kort om miljögifter: Det är ett problem. Den

minskning av miljögifter i bl.a. fisk som vi har

sett har upphört. Den mäts bl.a. av

Naturvårdsverket. När det gäller fisk som konsumeras

är det dock Livsmedelsverket som står för

mätningarna. Miljögifterna minskade kraftigt från

slutet på 70-talet. Sedan har utvecklingen planat

ut. Det kan finnas källor till det. Jag misstänker

en del källor på östra sidan om Östersjön.

Hans Ackefors: Herr ordförande! Jag misslyckades

tydligen med att klargöra miljöns betydelse i mitt

anförande. Miljön har en fantastisk betydelse för

rekryteringen till fiskbestånden. Jag kanske inte

var nog tydlig. Grunden för ett fiskbestånds

tillväxt är en gynnsam miljö när fiskynglen växer

upp. Den saken är utom all diskussion. Det kan också

vara andra faktorer som griper in. Men miljön bidrar

till en rekrytering och ett ökat bestånd.

Det finns ganska många undersökningar som har

gjorts i Nordsjöområdet, t.ex. om hur miljögifter

kan påverka fisklarverna. Det är framför allt de

unga fisklarverna som påverkas av miljögifter. Där

ser man missbildningar och sjukdomar som uppträder

hos fisken. Men man har bedömt att reproduktionen

ändå är så riklig att detta i stort sett inte är en

faktor som påverkar beståndets storlek.

När det gäller Östersjön finns en annan

problemställning som vi har diskuterat i många år.

Det gäller om fisken är hälsosam eller inte för

individerna. Det är egentligen Livsmedelsverkets

bord. Eftersom jag var inkopplad på frågan om

kvicksilver, PCB, DDT osv. från 1965 och framåt kan

jag säga att halterna har gått ned kraftigt. Men

utvecklingen har stannat upp, som Lars-Erik

Liljelund sade. Dessutom har vi den besvärliga

dioxinfrågan. Jag tror att vi ska lämna den och

komma tillbaka till den vid ett senare tillfälle i

dag.

Fredrik Arrhenius: Visst finns det naturliga

fluktuationer. Det är basen, som Hans Ackefors har

nämnt. Det kommer hela tiden nya årsklasser. En ny

årsklass kan vara bra eller dålig beroende på ett

antal olika faktorer.. Det visas också i

Havsforskningsrådets rapporter. Miljöfaktorer

påverkar mycket. Det kan vara olika faktorer som

påverkar olika år.

En årsklass kommer sällan in i fisket första året,

när den har kläckts. Många gånger dröjer det ett par

år. Då vet man ett par år före hur mycket det finns

att fiska på. Om man ser tillbaka i tiden fanns fler

årsklasser att fiska på. I dagsläget har det blivit

en eller ett par årsklasser. Då måste man ha

kontroll på vad som kommer in i fisket. I några

årsklasser kan det bli en topp, som har nämnts av

Hans Ackefors. De aspekterna måste man ha med och

inte bara titta på nuläget. Det gäller att också

titta på de nästkommande åren. Den informationen

finns i tabellform och i texten i råden. Den

information som kommer från Havsforskningsrådet har

nämnts i dag. Ibland krävs tid för att penetrera den

informationen.

Hugo Andersson: Jag vill bara kort svara på frågan.

När det gäller fluktuationerna har vi tidigare nämnt

att saltvatteninbrotten är kopplade till

torskfisket. Det är naturligtvis helt avgörande för

om vi ska ha något torskfiske eller inte om vi får

de här ordentliga inbrotten. 1977 och 1978 var det

stora inbrott som gav rekordfiske, på 80-talet osv.

Det går lätt att följa förändringarna i det

beståndet om man tittar på saltvatteninbrotten. Det

är naturligtvis svårt att påverka det, i varje fall

i positiv riktning. Vi är rädda för att man ger en

negativ påverkan om man bygger en mängd broar över

de sund som ska föra in det här vattnet i Östersjön.

Vi får se vad som kan hända med det.

Den andra delfrågan är miljögifterna. Ackefors

nämnde dioxinet, men jag vill ändå ta upp det och

tycker att vi ska återkomma till det. Temat för den

här dagen är framtiden för det svenska fisket, och

dioxinfrågan kan bli det som i princip sänker

Östersjöfisket, om allting går galet. Med de

gränsvärden som vi nu har fått på fisken och med den

situation som är i fråga om dioxinhalterna på

bakgrundsnivån i Östersjön kommer vi att få problem

den 1 juli i år - det vet vi. Om situationen vad

gäller dioxinnivåerna inte förbättras radikalt

snabbt kommer vi, när man ska revidera de här talen

2004 och när den svenska dispensen går ut 2006, att

vara i en mycket besvärlig situation, dvs. om

halterna inte har reducerats innan dess. Som Lars-

Erik Liljelund sade har det tyvärr planat ut när det

gäller minskningstakten i tungmetaller, PCB och

därmed dioxiner, och det är mycket oroande. Jag vill

vädja till utskottet, som har att jobba inte bara

med fiskefrågor utan också med miljöfrågor, att

hjälpa oss att se till att jobba så att vi får en

bättre miljö i Östersjön.

Ordföranden: Får jag fråga Bertil Norbelie om han

tänker tala om dioxinfrågan. Vi behöver nog ägna

lite mer tid åt den, så vi kanske ska spara den till

efter pausen.

Bertil Norbelie: Ja, jag var inne på det spåret. Jag

tror att vi ska spara den frågan till efter pausen.

Men jag skulle gärna vilja påpeka att om vi har den

här utplaningen när det gäller minskning av

belastningen av organiska livsmedel,

bekämpningsmedel eller föroreningar gör vi på

Livsmedelsverket också mätningar av hur det faller

ut i bröstmjölk. Där kan vi läsa av att de svenska

kostråden fungerar, för i bröstmjölken minskar

halterna. Vi bedömer att vi med våra kostråd har

kontroll över den situationen.

Bengt Johansson: Jag tillhör Sveriges Yrkesfiskares

Ekonomiska Förening, som är en utbrytargrupp från

SFR, som inte alls har samma åsikt om svenskt fiske

som Hugo Andersson och de andra framför mig här.

Visst finns det normala fluktuationer i

fiskbestånden upp och ned, men situationen blir inte

bättre av att man fiskar upp torsken när huvuddelen

av den torsk man fiskar väger under 4 hekto. Mycket

av den går ut död vid sidan som är under 27 cm. Så

fort det dåliga fisket kommer upp till diskussion

får vi alltid höra att det är normala fluktuationer,

att det har varit bättre och sämre förut. Men

situationen blir inte bättre om man misshushållar

med bestånden som man har gjort de senaste tio åren.

Ordföranden: Då ska vi ta en paus. Först vill

Sinikka Bohlin säga någonting.

Sinikka Bohlin (s): Som bisittare har jag en vädjan

till er nu. Det har varit fyra som har frågat, och

det har tagit en timme. Det finns tio på listan som

vill fråga. Det innebär att ni som frågar ska ha

klara, riktade frågor och att ni som svarar ska ha

korta svar, som också är inriktade på framtiden. Vi

vet att vi har problem. Försök vända debatten lite

grann, så att vi har någonting i väskan när vi går

härifrån.

*

Ordföranden: Välkomna åter. Under den timme som nu

ligger framför oss måste vi vara lite mer strikta än

tidigare. Jag ska försöka hjälpa till med det. Det

får inte vara långa utlägg, vare sig i frågorna

eller i svaren. Det ska vara så strikt som möjligt.

Jag är fullt medveten om att alla som är inbjudna

vill vara med och säga någonting, men vi ska ändå

försöka hålla oss till svaren och de koncisa

frågorna.

Maria Wetterstrand (mp): Jag förstår att kommentaren

om att man inte ska ha för långa inlägg i frågorna

delvis var riktad till mig. Jag ska försöka att inte

ha alltför mycket inlägg utan hålla mig till de

frågor som jag har skrivit upp.

För det första funderar jag över fokuseringen på

miljöpåverkan kontra överfiskets påverkan på

bestånden. Hans Ackefors var inne en hel del på det

här med signaler som man får innan bestånden minskar

på grund av olika miljöfaktorer. Då undrar jag: Vet

man i allmänhet i tid att bestånden är på väg att gå

ned, så att man kan anpassa fiskekvoterna utifrån de

ändrade förutsättningar som miljöpåverkan innebär?

Det måste ändå vara det viktigaste. Miljöpåverkan

kan vi till viss del göra någonting åt genom

politiska åtgärder och på andra sätt, men mycket av

miljöpåverkan kan vi inte göra någonting åt. Däremot

kan vi förändra fiskekvoterna utifrån de

förutsättningar som den förändrade miljöpåverkan

innebär.

Vi har också pratat lite grann om länderna i

Baltikum och deras påverkan. Det låter väldigt

mycket som att det är i princip deras fel att vi

inte kan göra någonting åt fiskekvoterna i

Östersjön. Jag blir lite deprimerad när jag hör

chefsförhandlaren säga att det inte spelar så stor

roll vad vi tycker för vi måste förhandla och de

kommer ändå inte att gå med på det. Då skulle jag

vilja ställa frågan till Coalition Clean Baltic hur

det är i de baltiska staterna: Finns det en stark,

pådrivande rörelse även där för att man ska sänka

fiskekvoterna och skapa ett hållbart fiske? Eller är

det så att vi är väldigt mycket bättre än de och har

en helt annan syn på det här?

Hans Ackefors: Jag kan visa en overheadbild för att

förklara. Bilden ska illustrera en sak i Maria

Wetterstrands fråga. Om jag först tar miljögifter

över huvud taget, var jag inne på att man tydligt

och klart kan avläsa detta i larvernas status, då

många blir missbildade vid höga föroreningshalter i

vattnet. Det är den ena sidan av miljöfrågan. Men

det kanske inte har haft så stor betydelse, eftersom

det föds så otroligt mycket fisklarver.

Den andra frågan som jag ska relatera till nu är:

Vet man i förväg när ett bestånd går ned? Ja, man

vet det med ett eller två års fördröjning. På bilden

illustrerar kurvan fiskdödligheten, och vi ser hur

beståndet går ned. Man kan alltså väldigt fort

avläsa fiskdödligheten i beståndet om man har årliga

provtagningar, och då ger forskarna en signal till

politikerna att fiskdödligheten är mycket högre än

den har varit tidigare. Då kan man alltså i princip

agera.

Gunnar Norén: Först vill jag säga att när det gäller

de olika länderna som agerar runt Östersjön har ju

EU, dvs. Sverige, Finland, Danmark och Tyskland, den

största delen av kvoten. De andra länderna har ju en

mindre del. Men vi vet ju också att ett minskat

fiske betyder mycket mer för ekonomin i de här

länderna, t.ex. Estland, Lettland och Litauen,

eftersom man inte har samma stödmöjligheter om man

får utebliven fångst o.d. Vi vet också att Estland

t.ex. i förhandlingarna som var i september drev på

mycket hårt att man skulle ha en ökad kvot för

strömming och skarpsill. Det är mycket viktigt för

dem.

När det sedan gäller medvetenheten i den

östeuropeiska delen av Östersjön finns det inte en

starkt pådrivande miljörörelse på samma sätt där som

vi har i Västeuropa och i Sverige, men det finns en

ökad medvetenhet om att det här börjar bli ett

problem, och man börjar diskutera frågan mer.

Stefan de Maré: Jag kan nästan bara bekräfta vad som

sades från Coalition Clean Baltic: Orsaken är

naturligtvis att i de baltiska länderna, där man

inte har de här stödåtgärderna, slår nedskärningar

och restriktioner i fisket mycket hårdare än det gör

i väst där man har arbetslöshetsersättning,

fartygsbidrag osv. Dessa skillnader förklarar också

varför det är svårare att få igenom restriktioner i

fisket just i de baltiska länderna och i Ryssland.

Maria Wetterstrand (mp): Jag skulle vilja fråga Hans

Lassen från ICES: När man gör sådana här

rekommendationer från ICES, tar man då hänsyn till

indikationer på storleken på de uppväxande

fiskbestånden, t.ex. tillgången på larver, yngel

etc.?

Hans Lassen: Ett kort svar är: Ja, i hög grad! Man

har i de flesta länder rutiner för övervakning av

fisk, ofta också larver och ägg, och det är en

central del i den rådgivning som ingår i

bedömningarna.

Kjell-Erik Karlsson (v): Om en verksamhet innebär en

avsevärd försämring för miljön får den enligt

miljöbalken inte bedrivas. Gäller inte miljöbalken

för verksamheten i våra vatten? Att utrota arter

helt eller delvis inom stora områden måste väl ändå

anses som en avsevärd försämring av miljön? Jag

skulle vilja ställa den frågan till Fiskeriverket

och Naturvårdsverket.

Karl Olov Öster: Miljöbalkens inverkan på fisket är

väl en rätt komplicerad fråga, tror jag. Här behövs

ju inte tillstånd av samma typ som fordras. De

principer som ligger bakom miljöbalken gäller också

för fiske. Sverige har ju, liksom många andra

länder, ingått internationella avtal om

försiktighet, Agenda 21 m.m., så i den meningen, när

det gäller politikens utförande, är det ingen

skillnad mellan olika typer av verksamhet. En annan

fråga är ju vilka exakta verksamheter som regleras

av miljöbalken och som behöver tillstånd, men det

kanske är en fråga som kan diskuteras ytterligare.

Det beror lite på vad frågeställaren syftar till.

Naturvårdsverket kan ju komplettera!

Lars-Erik Liljelund: Det är väl precis så att

grundtanken är att reglerna i andra kapitlet i

miljöbalken, hänsynsreglerna, ska vara

allmängiltiga, men det finns ett antal lagar vars

verksamheter direkt prövas och ingår under balken.

Sedan är det ett antal lagstiftningar som är

separata, t.ex. på skogsområdet, där faktiskt balken

har bäring, men den fortsatta regleringen av

skogsbruket med utgångspunkt från det sker i

skogsvårdslagen. Jag föreställer mig, utan att vara

expert på det här, att det är precis samma sak här.

Det är fiskelagen som man sedan använder sig av för

att åtgärda.

Ester Lindstedt-Staaf (kd): Vi hörde här att

tråleriet är den stora syndaren när det gäller

havsfisket. Nu är de flesta här marinbiologer, men

nu har man ju börjat tråla även i insjöfisket. Det

gäller inte bara de fem stora sjöarna, utan andra

sjöar. Det är klart att man får stora fångster, och

det har man haft glädje av i bygderna; näringen har

ökat och ungdomar kan få säsongsjobb, om man ser det

positivt. Men vad händer med ekosystemen då i

sjöarna? Finns det någon vetenskap om det här i dag?

Jag har också en annan fråga. Nu ökar man

maskstorleken för fisket i Östersjön. Hur nära

idealet är det, och hur långt har vi kvar till

idealet? Är det någon som kan uppskatta vad det

spelar för roll för fiskeriet: Hur stor del blir

utslagen med den här maskstorleken jämfört med den

ideala, om vi inte ska ha fiskestopp?

Hugo Andersson: Om jag förstod frågan rätt påstod

Ester Lindstedt-Staaf att det trålas i alla de stora

insjöarna. Det är inte sant. Vi trålar i Vänern

efter siklöja. Det är det enda trålfiske som sker i

insjö, och det har pågått ganska länge. Det är ett

mycket begränsat fiske, både i tid och antal båtar,

och det finns en kraftig reglering av de redskap som

får användas.

Den andra delen gällde hur nära idealet man är när

det gäller maskstorlek i de olika redskap som vi

använder i Östersjön. Om vi då håller oss till

torsken, som är det som vi har jobbat mest med, så

finns det nu ett mycket gediget underlag, ett

projekt som heter Bacoma, som har ägnat forskning i

tre fyra år åt att försöka reda ut rent tekniskt

effekten av olika typer av selektionsutrustningar

men också hur effekten blir på bestånden. När man

gör de här försöken får man fram kurvor, s.k. L50-

kurvor, där man ser hur många procent av fiskarna

som slinker ut och hur många som blir kvar i trålen

vid ett visst givet maskmått och en viss given

storlek på fisken.

Man måste först utifrån en biologisk utgångspunkt

bestämma sig för vid vilken storleksgräns vi tycker

att man ska börja fånga fisken. Har man väl bestämt

det kan man med tekniska åtgärder sätta den

maskstorleken. Det vi nu har i selektion i trålarna

är 120 millimeters maska, vilket innebär att vi har

en selektion vid ett mått på 43 centimeter på den

torsk som fångas. Det innebär att av 43 centimeters

torsk far hälften ut och den andra halvan stannar

kvar i trålen. Där går brytpunkten på dem. Detta är

alltså ytterst en fråga om vilket mått man bestämmer

sig för. Tekniken finns alltså.

Det finns också en koppling till garn, och den är

också väl utredd.

Bengt Johansson: Jag vill ta upp samma fråga. Vad

gäller garnfiskarna kommer de inte att beröras,

eftersom selekteringen redan fungerar där. Man

fångar större fisk än vad man gör i trålarna.

Storleken på den trålfångade torsken kommer inte att

öka, eftersom trålfiskarna redan har lärt sig att

fuska med den här panelen. Man säger nu utbrett,

t.o.m. bland medlemmar i Sveriges Fiskares

Riksförbunds styrelse, att det går alldeles utmärkt

att fuska med den här trålen. För att kortsiktigt

kunna överleva kommer man att göra det. Jag hoppas

att forskare och politiker håller ögonen på hur stor

medelvikten kommer att vara bland tråltorsken nu den

närmaste tiden.

Håkan Carlstrand: Jag skulle bara vilja visa upp den

här pappersfisken, när vi ändå pratar om minimått på

fisk. Detta är alltså minimåttet på torsk på

västkusten. Ute i Nordsjön är minimåttet 5

centimeter större. Förhoppningsvis har vi 35

centimeter och inte 30 centimeter nästa år på

västkusten, men även om vi skulle få 35 centimeter

så är det 10 centimeter under när hälften av

torskhonorna är könsmogna. 83 % av den torsk som

landades på svenska västkusten år 2000 var fisk som

var under 40 centimeter.

När vi ändå pratar om det här med selektering kan

man fundera lite vidare över andra arter. En art som

är väldigt känslig och som håller på att utrotas på

den svenska västkusten är slätrockan. Den är

könsmogen vid ungefär 15 års ålder, är 1 ½ meter

lång och får ungefär 40 ungar per år när den har

kommit upp i den åldern. Ska vi bevara den

biologiska mångfalden i havet och inte bara några få

arter så krävs det fredade områden.

Karl Olov Öster: Jag tänker inte kommentera detta i

detalj, men det är väl klart att det arbete som

bedrivs på Fiskeriverket ju går mycket ut på

redskapsutveckling över huvud taget. Det satsas en

hel del pengar, och genom de här miljömålspengarna

som vi har fått finns det ytterligare möjligheter

att intensifiera det här arbetet. Det tråkiga har

väl kanske då varit, specifikt för Östersjön, att

det har tagit så pass lång tid att få igenom en

selektionspanel. Om någon sedan använder detta för

att fuska är det väl inte någon princip som någon

aktivt marknadsför, utgår jag ifrån.

Stellan Hamrin: Jag vill bara komplettera svaret när

det gäller sötvattensfisk, eftersom jag är gammal

sötvattensfiskforskare.

Man trålar som sagt på siklöja i Vänern och

Bottenviken. Det är ju en sötvattensfisk. Båda de

bestånden har minskat väldigt kraftigt efter att den

här verksamheten kom i gång.

Ingvar Eriksson (m): Det är naturligt att fiskarna

känner stor oro inför de drastiska åtgärder som

kanske behövs. Det gör andra också, t.ex. vi inom

miljö- och jordbruksutskottet. Vi bör rimligen alla

ha intresse av att få till stånd ett långsiktigt

hållbart fiske; det kan vi väl i alla fall vara

överens om. Men efter den diskussion som hittills

har varit har man en känsla av att så länge man inte

uppnår mer av samsyn blir det omöjligt att nå

framgång.

Vad är sanning? Vad kan man bli överens om? Är det

någon som har tankar kring hur man ska gå vidare för

att nå den framgång som vi alla eftersträvar?

Jag vill till sist ta upp dioxinfrågan. Det är ju

viktigt att den blir riktigt klarlagd, när nu chefen

för Livsmedelsverket är här. Vi i Sverige kan äta

Östersjöfisken, men andra kan inte äta den. Så

uppfattar folk det, och det är lite märkligt. Men

hur var det för 20 år sedan; var det inte värre då?

Vi har ju överlevt ganska bra på fisken under den

här tiden. Fungerar det här med hälso- och

kostråden?

Sinikka Bohlin (s): Eftersom Ingvar kom in på det

här området, dvs. hur vi ska gå vidare och hur vi

ska hitta samsynen tänkte jag visa den här bilden

med en tanke som jag fått från Världsnaturfonden.

Den kan vara lite provocerande. På samma sätt bör

vi, när vi nu ska gå vidare i de här frågorna, tänka

på vad vi kan göra för att komma i närheten av den

tätposition som alla ändå innerst inne vill uppnå.

Jag ville alltså visa att det finns tankar i den här

riktningen, och jag hoppas att era tankar också

kommer fram nu när vi börjar diskutera, som Ingvar

var inne på, vad vi ska göra framöver.

Karl Olov Öster: Jag kanske inte har ett uttömmande

svar på den fråga som har ställts, men vad som är

viktigt att komma ihåg här, trots att man gör sig

skyldig till upprepning, är ju att det gäller att

komma överens inte bara nationellt utan också

internationellt. Det är ju ingen som påstår i dag

att EG:s fiskeripolitik har lyckats. Det är lika

säkert som att alla i princip är för ett hållbart

fiske. Frågan är sedan: Hur ska då detta uppnås? Det

är väl det som är den stora frågan.

Visserligen kan vi nationellt kanske göra en del

saker, men det viktiga är ju ändå vad som händer på

det internationella planet. Det är ju ett oerhört

viktigt år detta, 2002, och att de som har något att

säga i detta ämne, fiskeripolitikens utformning, tar

ställning.

Det kanske inte är jag som ska meddela det, men

jag har läst riksdagens propositionslista inför

våren, och regeringen har en, ja, kanske inte en

proposition i egentlig mening, men en skrivelse om

den gemensamma fiskeripolitiken. Det är i det

sammanhanget som det finns en avgörande tidpunkt för

hur Sverige ska ställa sig i de olika frågorna. Det

är inte min uppgift att tala för departementet. Jag

vill bara nämna detta som en upplysning som jag

anser inte vara helt oväsentlig.

Fiskeriverket för sin del har avgivit ett omfattande

yttrande - jag tänker inte referera det här -

rörande fiskeripolitikens inriktning och tar

naturligtvis sikte på ungefär samma saker som WWF

har tagit upp. Vi har inte samarbetat i den

meningen, men de frågeställningar som reses är

gemensamma för alla parter. Frågan är sedan: Var

ligger avvägningspunkterna, och det är väl det som

är det svåra i hela diskussionen egentligen. Vi

måste ta hänsyn till haven. Hur ska vi samtidigt

kunna ha inte bara ett hållbart fiske utan också en

hållbar fiskerinäring? Det tycker jag är de centrala

frågorna, som kan vara värda ett par ord.

Joachim Sävström: Jag tackar för ordet! Det har

varit mycket historik här i dag. Vi har konstaterat

att fiskeriförvaltningen har misslyckats. Ett par

problem vad gäller Östersjötorsken är att den fiskas

upp när den är för liten, och lekbiomassan är också

för liten. Ett torskfiskestopp skulle vara helt

förödande för fiskerinäringen. Om man sätter stoppet

på två tre år finns det inga fiskar kvar. Men man

kanske kan lösa problemet på ett annat sätt. Jag

vill ställa frågan till Kaj Larsson: Hur ser han på

det?

Av torskens lekområden är det ett som fungerar i

dag i Östersjön. Sätt ett totalstopp runt det för

allt fiske, och låt de torskhonor som tar sig in i

området få leka i fred! Jag kan dra en parallell.

Hur skulle det se ut med svensk grisnäring om vi

slog ihjäl suggan innan hon hade grisat? Varför är

det så stor skillnad mellan jordbrukspolitik och

fiskeripolitik? Det är min motivering.

Till Stefan de Maré vill jag påpeka att det alltid

är problem då man förhandlar med baltstater eller

med danskar eller tyskar. Men kan inte EU bestämma

självt i EU:s vatten? Jag går då tillbaka lite och

tänker på om man stoppar fisket i lekområdet.

Stefan de Maré: Man kan se att en förändring kommer

att inträffa i framtiden, och det är när de baltiska

staterna och Polen kommer att bli medlemmar i den

gemensamma fiskeripolitiken. Detta kommer kanske att

ske inom bara några år. Då kommer IBSFC att

försvinna som organisation. Östersjön blir alltså en

bilateral angelägenhet mellan ett väldigt

dominerande EU och Ryssland, vilket också kommer att

göra det mycket lättare att få igenom åtgärder. Det

blir mer ett spel mellan jämbördiga parter. Man kan

nog räkna med att vi kan få en ganska stor

förbättring i det här sammanhanget genom det.

Vi försöker också bygga upp en koalition inom EU med

de länder som vi vet har samma syn som Sverige i de

här frågorna, framför allt kanske Tyskland. Det

håller vi på med för närvarande. Vad vi också

behöver är ett bättre underlag. Vi tittar också över

ICES organisation och roll för en bättre samsyn

mellan forskare, miljöorganisationer, biologer,

fiskare och förvaltare. Det tror jag också är en

mycket viktig punkt. Tommie Sjöberg kanske vill

komplettera med någonting.

Tommie Sjöberg: Tack, kanske inte just i den frågan,

men det ställdes en fråga om samsyn nyligen, och då

ska jag säga att WWF uppvaktade jordbruksministern

för en tid sedan. Då kunde i varje fall WWF, hoppas

jag, konstatera att det föreligger samsyn mellan

regeringens politik framöver och vad WWF nu går ut

med i sin kampanj.

Jag vill bara kort ta upp en sak till: Ett underlag

inför framtiden finns, och om det tillåts kan min

medarbetare Ingela Byfors bara punktvis tala om vad

regeringen planerar för någonting som ska utgöra

underlag för bl.a. den framtida politiken.

Lennart Nyman: Det här blir nästan en gratis

reklamplats. Jag kan säga att jag håller med

föregående talare i det här fallet. Jag tänkte

nämligen också hänvisa till detta att det ju

faktiskt finns om inte en receptsamling, så dock

början till en receptsamling, och det är ju faktiskt

EU-kommissionens grönbok, som dessutom har

remissbehandlats här i Sverige av de flesta

ansvariga myndigheter och intresserade

organisationer. Även om man kanske framför allt

fokuserar på problemen, så väver man ju också in var

man ser att lösningarna eventuellt är, dvs. man

vänder på bevisföringen. Det som har lett till

elände får man ändra på. Jag tror att det är en

väldigt bra grund, speciellt som regeringen så

tydligt har sagt att den gärna vill ta täten i den

här frågan. Jag tycker att det är ett utmärkt

tillfälle.

Ingela Byfors: Jag skulle vilja kommentera lite med

anledning av den samsyn som har kommit fram i

samband med det arbete som gjordes med

miljöpropositionen. Riksdagen har ju nyligen

beslutat om detta, och vi från regeringen har då

vidtagit vissa åtgärder.

Fiskeriverkets verksamhet har fått en allt starkare

inriktning mot bevarandeåtgärder. Miljöpropositionen

har också föranlett att vi tillsammans med

Naturvårdsverket ska se till att det beslutas om

ytterligare fem marina reservat senast 2010, och

senast 2005 ska det råda fiskeförbud i ett av dessa,

vilket man ska utvärdera efter 2010. Fiskeriverket

ska också utreda effekten av fiske med drivgarn vad

gäller bifångster. Man ska driva på utvecklingen av

selektiva redskap och arbetet med att utforma

regelverk, såväl nationellt som internationellt.

Nationellt ska vi angående selektiva redskap

utarbeta ett åtgärdsprogram. Fiskeriverket ska

utreda betydelsen av bottentrålning för det marina

ekosystemet, och man ska även utreda

förutsättningarna för ett dumpningsförbud såväl

nationellt som internationellt.

Viking Bengtsson: När det gäller lektorsken och den

biomassan kommer vi nu i Halland att bilda

storavdelning när det gäller västkustfiskarna. En av

de första frågeställningar som kommer att komma upp

på dagordningen är: Hur skyddar vi lektorsken i

Öresund? Vi har redan haft informella kontakter med

Håkan Carlstrand på Sportfiskarna, och jag tror att

vi ska kunna tackla den frågan gemensamt. Håkan har

också varit i kontakt med de båtar som bedriver

festivalfiske osv. Det finns ett mycket stort

mörkertal där nere. Det är också ett mycket stort

mörkertal när det gäller torskfisket över huvud

taget, om vi tittar på turbåtarna. Vi vet inte

mycket om det; det går inte in i statistiken, det

ligger inte i kvoter - det finns ingenstans.

Jag ska bara kommentera en sak till. När man gör

marina reservat ska man veta vad man gör marina

reservat av. Ett exempel är det förslag som fanns

hemma i Kungsbackafjorden, där man ville göra ett

reservat av en stendöd fjord. Vi kommer nu från

fiskets sida att ta kontakt med dem som har tittat

på bottnarna i Öresund och begära EU-stöd för att

göra en ny bottenundersökning där uppe, så att vi

kanske kan få mera kött på benen. Vad gäller de

undersökningar som hittills har gjorts hade det

varit bättre att lägga de pengarna på A-laget på

Kungsbacka torg, så hade i alla fall något kommit

tillbaka i form av skattepengar.

Willy Söderdahl (v): Min fråga gäller framtiden, och

jag vet inte vem av inledarna som vill svara på den,

kanske Lassen. Vi har sett en massa bilder på hur

bestånden har utvecklats samt hur fisknäringen

påverkas av det här och hur den har utvecklats. Jag

undrar: Finns det också bilder på en förväntad

framtid, 10-15 år framöver, för bestånd och för

näringen? Hur ser det ut? Man skulle kunna tänka sig

att man har ett scenario med nuvarande fiskepolitik,

med fiskestopp för vissa arter eller med en

fungerande förvaltningsplan. Hur tål de här olika

scenarierna sådana fluktuationer som vi har i

temperatur och saltvatten om man vidtar de här

åtgärderna? Kunde man hitta en samstämmighet i hur

man tror att framtiden ser ut måste det ju också

vara betydligt enklare att enas om de åtgärder som

man måste vidta. Finns det alltså någonting om

framtiden?

Hans Lassen: Ja, det finns många scenarier. Det

centrala i dem är att de allesammans är knutna till

en ganska betydande osäkerhet, eftersom

fiskebeståndens rekrytering inte är lätt att

förutsäga. Det andra centrala är att sådana

scenarier bara kan vara meningsfulla om de baseras

på det samlade fiskeritrycket. Det är svårt, för att

inte säga omöjligt, att göra det utifrån specifikt

svenska eller specifikt danska eller tyska

synpunkter. Det är det internationella, totala

fiskeritrycket som utgör betingelserna för

beståndens utveckling.

Som sagt: Den utveckling man kan förutse är inte av

den typen att vi kan förutse 300 000 ton lekbiomassa

om tio år, men den ligger inom vissa gränser.

Sture Hansson: Jag vill knyta an till det svar som

Hans Lassen gav här. Jag och mina kolleger har gjort

en del ekologiska modelleringar just över hur

bestånden skulle utvecklas, och i stället för att

spekulera i hur stora kvoterna kommer att vara,

alltså fisketrycket, har vi frågat oss: Hur skulle

man fiska för att optimera det ekonomiska värdet? Då

har vi antagit konstanta priser, så det är i och för

sig en rätt enkel modell. Det resultat vi såg för

Östersjön, dvs. vad den modellen tyder på, är att om

man ska optimera utbytet ekonomiskt för näringen så

ska man på sikt i stort sett helt fasa ut

skarpsillsfisket, för skarpsillen behövs som mat för

torsken. Lyckas man med torskförvaltningen och får

upp det beståndet så kommer den maten att krävas.

Man kan alltså, beroende på hur man modulerar och

vilka antaganden man gör om kvoter osv. få väldigt

många olika svar för framtiden. Det här är ett svar,

som ju kan vara intressant när det gäller

dimensioneringen av fiskeflottan, eftersom

skarpsillen ju verkligen är en mängdfisk i tonnage,

medan torsken har ett litet tonnage men ett högt

värde.

Bertil Norbelie: Jag ska be att få säga några saker

inledningsvis och sedan passa ordet vidare till

professor Åke Bruce, som vet allt om hur vi äter,

hur mycket vi äter och vilka effekter detta har för

oss.

Den diskussion som vi har haft hittills handlar ju

mycket om tillgång och kvantiteter.

Livsmedelsverkets roll i det här handlar om

kvalitet. Jag är lite ängslig för att den här typen

av frågor och oro som uppstår kring maten leder till

att vi skrämmer bort folk från att äta fisk över

huvud taget och Östersjöfisk i synnerhet. Fisk är

faktiskt nyttig mat!

EU har fastställt ett gränsvärde för dioxiner i

livsmedel, och Sverige och Finland har fått ett

undantag som innebär att befolkningen i våra länder

inte behöver ta hänsyn till detta gränsvärde. Hur

kan vi ha det på detta vis? Ja, den något förenklade

sanningen är att vi genom kostråd har bibringat den

svenska befolkningen kunskaper om hur mycket fisk

man lämpligen kan och bör äta, och detta följs.

Belastningen av dioxin i den svenska befolkningen

ligger lägre än i många av de länder vi gärna vill

jämföra oss med ute i Europa. Det finns siffror på

det här.

De kostråd som gäller är alltså: Ät gärna en gång

i månaden, men inte mer, av strömming och sill från

Östersjön och Bottniska viken, vildfångad lax och

vildfångad öring från Vänern, Östersjön och

Bottniska viken och vildfångad röding från Vättern.

Detta kostråd gäller för flickor och kvinnor i

barnafödande ålder - högst en gång i månaden men

inte mer. Övriga konsumenter kan gärna äta denna

fisk en gång i veckan. Det gör vi långt ifrån. Åke

Bruce kan återkomma till detta.

Vår uppgift är ju inte bara att ge de här

kostråden utan vi ska också ge regering och riksdag

underlag för beslut, vilket kräver en stor mängd

analyser. Vi har redovisat resultaten av den första

fjärdedelen; jag vill minnas att det var den 20

november. Resultaten finns läsbara på vår webbsida,

om någon vill läsa dem i detalj. De visar att en del

av fisken klarar de gränsvärden som EU sätter, andra

inte. Det beror på fångstplats, ålder, fetthalt och

årstid. Allt det här kräver mycket långa mätserier,

och vad vi gör är egentligen att vi lägger en

plattform för en framtida diskussion om vad de

svenska konsumenternas mat innehåller. Det här måste

pågå under en lång tid. Det är en expertbetonad och

mycket komplicerad verksamhet. En analys kostar i

dag 20 000 kr. Det går att nedbringa den kostnaden

med vissa åtgärder, men det är inte det som är

föremål för diskussion i dag.

Det finns alltså skäl att underhålla de här

kunskaperna, att följa upp hur de svenska kostråden

efterlevs och att se hur dioxinbelastningen är.

Fisken svarar för ungefär 25 % av den dioxin som vi

får i oss. Vi bör fortsätta att följa det här, och

det är ett långsiktigt arbete. Det kommer en

kontrollstation för de här undantagen, som Sverige

och Finland har fått, år 2004, och det undantag vi

har gäller till år 2006. Som ni förstår av min

framställning om att det behövs långa mätserier är

det viktigt att komma i gång direkt, men min prognos

är att serierna faktiskt inte är tillräckligt långa

när vi kommer fram till 2006 för att vi ska kunna

säga exakt hur det är vid den tidpunkten, men vi kan

ge en bild. Det är alldeles klart.

Då ska jag be att få passa till Åke Bruce för en

komplettering.

Åke Bruce: Livsmedelsverkets dilemma är ju att fisk

kan innebära vissa risker, men framför allt är det

ett väldigt viktigt livsmedel. Den feta fisken

innehåller de organiska klorföreningarna men också

ett par av de nyttigheter som vi, de flesta av oss i

varje fall, bör ta mer av.

Den ena nyttigheten är D-vitaminet - i det

avseendet är fisken det viktigaste livsmedlet, ju

fetare fisk, desto mer D-vitamin. D-vitamin är i dag

aktuellt när det gäller synen på osteoporos,

skelettskörhet. Nu är rekommendationen för kvinnor

över 70 år, i princip, att de bör ha ett extra D-

vitaminintag dagligen - gärna via fet fisk.

Den andra komponenten, som kanske väcker större

uppmärksamhet, är just fiskfettet och de speciella

långa fleromättade fettsyror som bara finns hos

fisk. Sedan man uppdagade deras hälsoeffekter för ca

20 år sedan har de blivit föremål för ett oändligt

antal studier, och de allra flesta pekar på att ett

ökat intag kan minska risken för hjärt-

kärlsjukdomar. Och det handlar om ett ganska

måttligt intag. I holländska studier har man funnit

att det är en påtagligt mindre risk för hjärt-

kärlsjukdomar hos dem som kanske inte har ätit någon

fet fisk men som börjar äta det någon gång i veckan.

Och det finns ett par svenska studier som är

intressanta där man tittar på fiskare i Östersjön

och på västkusten relaterat till olika

sjukdomsmönster. Man har funnit att de i förhållande

till motsvarande grupper som inte är fiskare och som

inte äter så mycket fisk har lägre risk för hjärt-

kärlsjukdomar. Och i en mycket sent publicerad

studie - den kom sent förra året - från Västerbotten

använde man i stället kvicksilver som markör. Man

fann en överraskande låg risk för hjärt-

kärlsjukdomar hos dem som hade relativt mycket

kvicksilver respektive hög andel av de här

fleromättade fettsyrorna, så man kan nog säga att de

positiva effekterna väger tyngre än riskerna i

dagens läge.

Maria Wetterstrand (mp): Som kvinna i den ålder då

man inte ska äta så mycket fisk blir jag lite ledsen

när jag hör det här. Just för att fisk är så nyttigt

vill jag att det ska vara garanterat att jag

faktiskt kan äta den fisk som finns i restauranger,

i skolmatsalar och på andra ställen där jag är, där

jag inte har en aning om var den kommer ifrån och

hur höga dioxinhalter den kan tänkas ha.

Då säger ni så här: Fisk är jättenyttigt! Man ska

äta jättemycket fisk - men inte du. Du får inte göra

det för att du är kvinna i fertil ålder; för dig är

det inte nyttigt. Är det okej, undrar jag.

Livsmedelsverket tycker alltså att det är okej att

jag ska utsättas för detta.

Åke Bruce: Vad det rör sig om här är alltså fet

Östersjöfisk, i praktiken strömming och lax, och fet

fisk från våra insjövatten. De flesta data vi har

pekar på att det är väldigt få som har en hög

konsumtion av det. Den här typen av rekommendation

om att begränsa konsumtionen av just den här fisken

har gått ut, men tyvärr är det många som säger att

man ska undvika fisk, och det är alldeles fel. Det

finns mycket annan fet fisk som man kan äta: sill

från västerhavet, makrill, odlad lax osv.

Carl G Nilsson (m): Som man i en ålder då man väl

bör äta så mycket fisk som möjligt skulle jag vilja

fortsätta med den här frågan.

Såvitt jag förstår har dioxinfrågan inte bara bäring

på kvaliteten och det här med nyttigheten eller inte

nyttigheten av att äta fisk. Hugo Andersson sade ju

tidigare att dioxinfrågan och dess utgång kanske är

avgörande för fiskets och fiskerinäringens framtid i

framför allt Östersjön. Vi har förut hört talas om

de olika arternas påverkan på varandra. Min fråga är

då: Vad får det för konsekvenser för det framtida

fisket om det går fel i dioxinfrågan? Då får vi

kanske ett totalstopp för någon art eller några

arter och effekter på de andra.

Hugo Andersson: Man kan flytta fram horisonten lite

och titta på det läge som vi rent beslutsmässigt

kommer att vara i 2006, när dispensen upphör. Om vi

inte har lyckats få ned halterna i den bakgrundsnivå

som finns i Östersjön, i de feta fiskarna, till dess

kommer vi naturligtvis inte att kunna fiska någon

strömming, skarpsill, sill, lax eller ål i

Östersjön. Då vet du själv, Carl G, hur mycket det

är kvar. Det är torsken som är kvar.

Det är klart att det här inte bara handlar om

fiskenäringen, utan det handlar också om att vi

kommer att få en väldigt konstig obalans i beståndet

och i det biologiska livet i Östersjön om vi bara

ägnar oss åt att fiska på en art i fortsättningen.

Det finns något ytterligare som är tråkigt i den

situation som vi nu är i. Vi har ju jobbat på alla

sätt för att öka humankonsumtionen och

direktkonsumtionen av sill, skarpsill och strömming

från Östersjön. Vi har lyckats bra, framför allt

under förra året, med att öka och hitta marknader

för de produkterna. I stället för att de går via

mjöl och olja går de då direkt till människoföda.

Det är klart att den verksamheten också riskeras nu.

Det är ett reellt hot. Vi ska inte måla något på

väggarna som kanske inte kommer att vara där, men

det är klart att vi hela tiden måste ha i bakhuvudet

att detta kan innebära mycket drastiska förändringar

i fisket 2007.

Alf Eriksson (s): Herr ordförande! Det verkar som

att vi inte har så svårt att vara överens om målen.

Men sedan är det som vanligt: För att de ska kunna

uppnås ska alla andra göra någonting, och helst ska

man själv slippa.

Min fråga gäller den här förhandlingsmodellen. Låt

oss säga att vi har ICES rekommendationer i botten

och att de inte följs och att det har pågått under

en ganska lång tid. Kan vi då ha kvar den

förhandlingsmodellen i framtiden? Jag har fått klart

för mig att vi har gått på den rekommendationen från

svensk sida under en lång tid, men trots detta

hamnar slutresultatet när det gäller kvoter en bra

bit över. Jag skulle vilja höra från departementets

sida om man har funderingar kring detta. Ni hade

lite synpunkter och menade att det kommer att bli

annorlunda när vi får EU-utvidgningen. Men räcker

det?

En andra fråga skulle jag vilja ställa till Hans

Ackefors som var inne på det här med konkurrerande

arter. Vi har torsken, som är aktuell. När den går

bort växer andra fiskarter till som fyller ut och

använder samma föda som den art som försvinner. Vad

får det för betydelse för fisket på den

konkurrerande arten, som då träder in? Måste man

fiska på den för att torsken ska kunna komma

tillbaka, så att man uppnår balans? Annars blir det

kanske brist på föda?

Stefan de Maré: Herr ordförande! Som frågeställaren

nämnde är det en förändring på gång, och det är att

i framtiden kommer de baltiska länderna och Polen in

i EU, och det kommer att göra det lättare att få

igenom åtgärder i Östersjön som kanske är mer

biologiska än de är i dag, men i övrigt är det inte

några stora förändringar i förhandlingsmodellen som

man kan se, utan det handlar om att vi är medlemmar

i EU. EU har exklusiv kompetens, och det är där

besluten måste fattas. Där kan man inte göra

någonting åt detta. När det gäller västerhavet är

det något lättare. Där är Norge förhandlingsbart.

Där har man också lättare att driva igenom starka

biologiska åtgärder, och man håller just på med det

t.ex. när det gäller torsken i Nordsjön.

Hans Ackefors: Herr ordförande! Jag försökte nämna

några exempel på vad som hände t.ex. i Nordsjön när

sillen fiskades upp så drastiskt under 60-talet. Då

fylldes hela Nordsjön av det som vi brukar kalla för

industrifisk eller skrapfisk, dvs. skarpsill, tobis

osv. Så detta är helt riktigt. Det blev då ett

riktat industrifiske så att man delvis kunde hålla

de här arterna stången för att hjälpa sillen på

traven. Men det här är väldigt teoretiskt, och det

är väldigt svårt att ge något råd.

Bengt Johansson: När det gäller den här frågan har

inte någon annan art kommit in i stället för torsken

och övertagit torskens funktion. Det är skarpsillen

som har trängt undan sillen.

Jag har en uppmaning till jordbruksutskottet. Lyssna

på Bengt Sjöstrand! Han vet vad som ska göras.

Lyssna inte på dem som har ekonomiska intressen i

fisket! Bengt Sjöstrand och ni ska bestämma

fiskeripolitiken. Låt yrkesfisket inrätta sig efter

det, så får vi ett uthålligt fiske!

Viking Bengtsson: Jag tänkte bara ta upp detta med

konkurrerande arter och västerhavet.

Vi har startat en organisation bland

hallandsfiskarna som heter Halländsk

skaldjursutveckling. Det innebär att vi ska gå ut

och ta den art som vi nu har mycket gott om i

Kattegatt, dvs. krabba. Och jag kan säga att nu i

sommar går den första båten på krabbfiske i

Kattegatt på många år, på Læsöfisket. Det är båten

Otseco från Lerkil. Därmed minskar också tråltrycket

i Kattegatt. Vad som har gjort detta möjligt är den

tekniska utrustning som vi har tagit fram i Halland

för kvalitetskontroll av krabba. Så visst kan man

göra så här. Jag vet att Ackefors på den förra

föredragningen vi var på pratade om räkor och

liknande, sådant som han hade fått i Indonesien

eller någonstans där borta. Så visst kan vi fiska på

konkurrerande arter, men det finns ingen krabba i

Östersjön.

Lennart Nyman: Herr ordförande! Vi har hört mycket

här i dag om att man känner till tillräckligt mycket

för att kunna ge skapliga råd till en

fiskeförvaltning, framför allt på den biologiska

sidan.

Men ett problem som Hans Ackefors var inne lite

grann på tycker jag kräver ytterligare en kommentar.

Om och när man starkt överfiskar någon av de

dominerande fiskarterna, t.ex. torsk, så vet vi

nämligen oerhört lite om när det fiskbeståndet

kommer ned under en kritisk gräns så att man får en

irreversibel förändring av ekosystemet. Det kan

alltså inte på något sätt garanteras att fisken

någonsin kommer tillbaka eller sägas hur många

årtionden det eventuellt kan ta. Därför tycker jag

att det är så viktigt att man tar till den alltid

omtalade försiktighetsprincipen så att vi inte

kommer i närheten av det som vi eventuellt kan tro

är en kollapsnivå.

Hans Lassen: Jag vill mycket kort bara understryka

att enligt de efterföljande analyser som vi har sett

är det såvitt jag vet ingen som kan förutsäga att om

vi fiskar det ena eller det andra beståndet nu så

får vi en hämning av den arten. Hans har visat

exempel, och det finns andra exempel där andra saker

sker. Vi har exempel där det tar mycket lång tid för

systemen att reetablera sig efter det att vi tar

bort fisk, och vi har exempel där det tar kortare

tid. Vi är ute på ett område där vi i varje fall

inte kan leva efter ingenjörskonst.

Jonas Ringqvist (v): Jag har två frågor - en

framåtsyftande och en bakåtblickande. Jag tänkte

börja med den bakåtblickande. I början pratade

Stefan de Maré från Jordbruksdepartementet. Han gav

mig intrycket att alla fiskbestånd är reglerade

internationellt, men så är väl inte fallet? Mina

frågor är: Vilka arter och bestånd kan vi själva

sätta kvoter för? Har vi i de fallen varit

tillräckligt försiktiga?

Den framåtsyftande frågan gäller miljömärkning av

fisk. Det är en fråga som utskottet många gånger har

engagerat sig i. Det gäller framför allt

miljömärkning av vildfångad fisk - det andra finns

ju redan. Jag har nyligen hört att krav på märkning

har varit på gång. Tidigare har Nordiska rådet

försökt med detta och det har även diskuterats inom

EU. Det är inte lätt någonstans. KRAV har haft ett

projekt på gång. Jag undrar om det finns någon som

har information om vad som händer med det projektet.

Naturskyddsföreningen är medlem i KRAV och kan

kanske svara på den frågan.

Stefan de Maré: Herr ordförande! Som jag sade är

egentligen alla bestånd internationellt reglerade.

Sverige har inget bestånd som vi nu reglerar själva.

Möjligen skulle man kunna reglera något rent

kustbestånd - siklöjan skulle kanske kunna vara ett

sådant bestånd. Jag vet inte om ål skulle kunna

regleras nationellt, utan det blir nog också en

internationell reglering. Siklöja är alltså det enda

förslag som jag kan se att man skulle kunna reglera

i havet eller lateralt.

Hugo Andersson: Det gäller frågan om miljömärkning

av vildfångad fisk. Jag vill först säga att vi från

vår sida har jobbat för att vi ska få en sådan. Vi

har uppfattat det som ett konsumentkrav, och det är

viktigt att man kan tillhandahålla fisk som är

miljömärkt. Vi har lagt ned ganska mycket tid på att

försöka jobba med kriterier och system för detta. Vi

har väntat på att EU ska komma med någon form av

riktlinjer för det här eftersom det finns upptaget i

den marknadsordning som antogs för ett par år sedan.

Men det gör man inte, utan det ser ut som att EU-

kommissionen förmodligen sitter och lurpassar lite

på vad Sverige och Norden kommer fram till i fråga

om praktisk tillämpning av detta. Sedan kanske man

använder sig av det som riktlinjer för en norm inom

EU för miljömärkning. Jag misstänker att

kommissionen är mest bekymrad för att detta ska bli

något handelshinder. Det är man inte intresserad av.

Dagsläget i frågan är att vi har haft överläggningar

med KRAV, framför allt utifrån den

promotionorganisation som heter Svensk Fisk och som

skulle vara den part som framför allt är finansiär

för att se till att projektet blir av. Det har rått

missförstånd på vägen som har gjort att KRAV nu har

sagt att om man inte får mer pengar så måste man

sluta med projektet. För att reda ut missförstånden

- för jag utgår från att det bara är missförstånd -

så kommer vi att i morgon eftermiddag kl. 15.00 i

Göteborg ha ett möte på Svensk Fisk med ledningen

för KRAV och reda ut de problem som finns så att

projektet kan gå vidare.

Håkan Carlstrand: Får jag lägga på en overheadbild

som svar på en fråga? Det gäller frågan huruvida

Sverige har möjlighet att påverka fiskbestånden inom

vårt eget område. Jag visar här en bild från

Brofjorden. Det är Havsfiskelaboratoriet som på

1960- och 1970-talen undersökte utbyggnaden av

Scanraff. Då kunde man konstatera att det fanns ett

lokalt lekbestånd av torsk. Som ni ser har man

förnyat undersökningarna under år 2000, och ni ser

att det i princip inte är någonting kvar. Men det är

också så att naturen har en väldig förmåga till

återhämtning. Ger man de här lokala lekbestånden en

möjlighet att återkomma så kanske de också gör det.

Vad som krävs då är att man fredar dessa områden

från fiske som fångar lekfisk och fiskungar.

Maria Kuylenstierna: Det var intressant att frågan

om KRAV-fisk och om miljömärkning av vildfångad fisk

kom upp. Jag jobbar med detta projekt inom

Naturskyddsföreningen. Som svar på frågan vill jag

komplettera det som Hugo Andersson sade i sitt svar.

Det är på grund av problem med finansieringen som

KRAV nu har beslutat att man inte kan fortsätta med

detta. Jag hoppas att Svensk Fisk, där bl.a. SFR och

andra organisationer sitter med, kanske kan skjuta

till lite mer pengar. KRAV har fått 200 000 kr, och

man fick 5 miljoner kronor till hela projektet. Det

är viktigt att projektet inte försenas mer.

Miljömärkning av fisk har varit på gång i många år,

och nu när vi har detta läge är det viktigt. Jag

hoppas att detta gav svar på den frågan.

Bertil Norbelie: Det finns från Livsmedelsverkets

sida - som svar till Jonas Ringqvist - en kanske

lite avvikande mening i frågan om miljömärkning av

fisk. Vi tycker att det är bra om man kan åstadkomma

en miljömärkning av fisk, men det ska då ske i form

av branschöverenskommelser och inte i form av

myndighetsreglering. Vår uppfattning är att en

reglerad miljömärkning av fisk också ställer krav på

kontrollinsatser. Det återstår att se hur de

kontrollerna i så fall skulle utövas och vilka

kostnader de skulle dra med sig. Vi tycker alltså

att det är en utmärkt lösning om det sker på

frivillig basis.

Göte Jonsson (m): Herr ordförande! Jag hade

egentligen två frågor, men den första har jag redan

fått svar på. Den gällde hur Jordbruksdepartementet

ser på situationen i samband med, eller rättare sagt

efter, EU-utvidgningen och hur den har berörts. Jag

vill ändå ställa en delfråga: Har diskussionen varit

uppe i samband med medlemskapsförhandlingarna när

det gäller ansökarländerna? Vi vet ju av erfarenhet

att om man inte har haft uppe frågor i anslutning

till ansökningarna så är det svårt att väcka dem i

efterhand. Har frågan diskuterats med

ansökarländerna redan i samband med ansökningarna?

Vet ni någonting om det?

Jag har också en fråga till Hans Ackefors. Du visade

bilder på hur situationen var i andra områden än

vårt eget närområde. Det gällde utvecklingen på ett

par områden. Jag tänkte höra hur läget är när det

gäller EU-länderna i södra Europa. Sitter de och

diskuterar samma problem som vi gör här? Lever de i

samma situation när det gäller fiskbeståndet på

vissa områden, eller är detta unikt för vår del? Hur

är läget i södra Europa? Jag tänker då närmast på

att det är en fördel om man har samma

grundförutsättningar och samma problem när det

gäller de här frågorna när man ska lägga fast en

framtida fiskeripolitik.

Stefan de Maré: Frågorna om hur man ska göra i

samband med resursfrågorna har naturligtvis varit

uppe med ansökarländerna. Det är helt klargjort för

dem att när de blir medlemmar i EU så kommer de att

gå med i den gemensamma fiskeripolitiken. De kommer

då att gå in i EU:s delegation, och det är EU som

bestämmer och förhandlar för dem. De måste alltså

lämna sina internationella organisationer. Det är

också klart att de måste lyda EU:s regelverk. Då är

det det som gäller också för dem. Den frågan är helt

klargjord - om det var den som avsågs.

Hans Ackefors: Denna fråga diskuteras kraftigt också

i de här länderna. De har en ännu värre sits än

Sverige eftersom de har blivit bortskämda med att

kunna fiska utanför Marockos kust, Senegals kust

osv. på licens. De har alltså betalat Marocko för

att de ska kunna få fiska, och sedan har man byggt

upp en stor fiskeflotta i Spanien. Nu börjar det ena

landet efter det andra efter den afrikanska kusten

att dra in de här fiskelicenserna. Till följd av

detta har man en alldeles för stor fiskeflotta, som

naturligtvis i stor utsträckning kommer att

konkurrera om den inhemska fisken.

Jag vill säga några saker som inte kom fram

tidigare. Det finns exempel på att fiskbestånd har

utrotats. Ett av de mycket fina sillbestånden - ett

vårlekande sillbestånd - utrotades vid Islands kust

under 1970-talet. Det har aldrig kommit tillbaka.

Det finns också exempel från svenska kustvatten där

fiskarter har försvunnit. Det gäller t.ex. blåfenad

tonfisk och sillhaj. Fisketrycket har också tidigare

varit ganska stort i de här kustvattnen.

Självfallet ska vi göra en förvaltningsplan för

kustfisket på västkusten. Det är viktigt, och det

borde ske med brandkårsutryckning. Vi måste rädda

kustbestånden. Nu är det ordentligt utfiskat på den

svenska västkusten.

Lennart Nyman: Herr ordförande! Jag har en

komplettering som gäller frågan om hur lokala våra

problem är. De är alltså inte lokala, som Hans

Ackefors så riktigt sade här. Inom WWF arbetar vi

globalt med de här frågorna just därför att

problematiken är så lika över hela världen. Men den

är naturligtvis större eller mindre på en lokal

nivå.

Hans Ackefors nämnde den blåfenade tonfisken. Det

finns ett skrämmande, men väldigt bra, exempel från

Svarta havet. Svarta havet och Medelhavet är som

sagt i en ännu sämre situation än vad vi har här.

Den totala fiskbiomassan är så liten att fisk är en

av de dyraste saker som man kan äta på öar och runt

kuster vid Medelhavet, som ni kanske har märkt som

turister. På ett enda år gick tonfiskfångsten i

Svarta havet ned från 704 ton år 1984 till noll året

efter - för att sedan aldrig ha återhämtat sig. Det

finns en rad exempel - just som blåfenad tonfisk -

på hur oerhört snabbt och effektivt människor har

överfiskat en art. Denna tonfisk är i princip

utrotad i stora regioner.

Staffan Nilsson: Herr ordförande! Jag vill göra en

kommentar. Vid denna utfrågning är det mycket fokus

på frågor som är relaterade till yrkesmässigt fiske.

Jag tycker att vi inte ska glömma bort att vi också

har ett annat stort fiske. Om vi använder rubriken

Framtiden för det svenska fisket, och t.o.m.

använder bestämd form, så ska vi inte glömma bort

att det finns ett omfattande fiske som kallas

turistfiske, bl.a. sportfiske. Vi har enskilda

fiskevattenägare, som jag representerar, av våra

inlandsvatten som förvaltar ett fiske som också

måste skötas på ett uthålligt sätt.

Jag skulle nog, även om jag företräder ett

ägarintresse, kunna säga att vi har ett behov av

ökad kunskap även i våra vatten för att kunna sköta

detta på ett uthålligt sätt. Jag skulle vilja

uppmana även SNF och WWF att i lite större

utsträckning faktiskt i samarbete med oss och

Sportfiskarna rikta intresse mot våra frågor: Hur

förvaltar vi inlandsvatten på ett klokt sätt?

Ingvar Eriksson tog på ett mycket klokt sätt upp

frågan om samsyn, och det tycker jag är väldigt

viktigt. Åtminstone borde man kunna bli ense om vad

man är oense om, men det verkar svårt även det,

förstår jag.

Kaj Larsson (s): Det finns naturligtvis många frågor

man skulle vilja ställa till den här församlingen,

men tiden medger inte det. Också med tanke på att vi

har många motioner att behandla i utskottet skulle

det vara intressant.

En fråga vill jag gärna ställa, och den gäller det

s.k. industrifisket som sker i Östersjön. Det har ju

kritiserats, bl.a. med anledning av att det medför

stora bifångster av t.ex. torsk. Har Fiskeriverket

gjort några undersökningar och kontroller av hur

stora dessa bifångster är?

Nästa fråga ställer jag till biologerna, och den

gäller hur det blir om nu det här industrifisket

kommer att upphöra på grund av att dioxinhalten är

för hög för att man ska kunna framställa foder av

fisken. Kvoten har ju höjts detta år från 355 000

ton till 380 000 ton. Det finns biologer som påstår

att skarpsill äter torskrom. Om detta är riktigt,

kommer detta då att påverka återuppbyggnaden av

torskbeståndet i Östersjön?

Arne Andréasson: Kaj Larsson säger ordet

"industrifiske". För att svara på frågan kanske jag

måste ändra på det och tala om det pelagiska fisket

med små maskstorlekar i Östersjön. Industrifisket

avser mer användningen av de här fångsterna. De är

inriktade på sillen och skarpsillen som målarter.

Vi har tittat på bifångsterna i det här pelagiska

fisket, och det har gjorts undersökningar genom ett

program som heter International Baltic Sea Sampling

Program som genomfördes 1998-2000. Där tittade man

på bifångsterna och fann att det under den här

perioden togs mellan 1 340 och 2 090 ton torsk i det

här fisket, dvs. ungefär 1,3-2 % av den totala

torskfångsten. Under den perioden var det också

tillåtet att ha 10 % bifångst av torsk i det

pelagiska fisket, en regel som nu har skärpts så att

det nu bara är tillåtet med 3 %. De här

undersökningarna visar också på obetydliga

bifångster av lax, och de andra för kustfisket

intressanta arterna uppträder inte alls i det här

fisket.

Sture Hansson: Jag vill knyta ihop det här med

dioxinet och skarpsill som äter fisklarver, för det

hänger ihop lite grann om det är såsom Hugo säger,

att det kan vara en ödesfråga för den svenska

fiskenäringen 2006: Ifall vi är tvungna att sluta

fiska fet fisk har vi torsken kvar.

Skarpsill kan äta torsklarver. Mitt intryck är att

vissa studier tyder på att den kan vara en viktig

predator på torsklarver och torskägg medan andra

studier inte tyder på det. Men här kommer man då in

på obalansen med industrifisket, med torsken och med

dioxinet, som jag vill återkomma till, för det är en

sak att tänka på.

Det är inte så många år kvar till 2006. Om vi är

tvungna att stoppa fisket efter strömming och

skarpsill då, kan det bli väldigt illa om just

skarpsillen är en predator på torskungarna och om vi

har ett dåligt torskbestånd. Vi har nu fyra år på

oss att bygga upp ett torskbestånd som är ordentligt

stort 2006. Risken att vi får stänga fisket på grund

av dioxinerna är väldigt hög, för om vi tittar på

åtminstone PCB och DDT så ser vi inga snabba

minskningar där längre. Därför borde vi nu fundera

på att sätta in alla tänkbara åtgärder för att

minska fisketrycket på torsk. Om vi är tvungna att

2006 minska trycket på skarpsill och strömming ska

vi ha ett stort torskbestånd så att vi dels kan

klara predationstrycket från skarpsillen, och också

predera ned skarpsillen så att vi inte har så mycket

längre, dels har ett så stort bestånd så att fisket

kan få ut bra fångster och överleva även under den

perioden.

Kaj Larsson (s): Jag vill bara replikera Sture: Om

jag har uppfattat det rätt är det foderfiske vi

pratar om, och där har vi inte fått något undantag.

Det innebär att det kan bli ett stopp på det fisket

redan i år.

Maria Wetterstrand (mp): Kaj Larsson ställde

faktiskt en av de frågor som jag hade tänkt ställa

om biologisk obalans och risken för den när det

gäller dioxinerna.

Vi har pratat väldigt mycket om fisk, och det är ju

inte så konstigt, för det här handlar ju om fisk.

Men haven är ju inte bara till för oss och för

fisken, utan det finns ju också en hel del marina

däggdjur och fåglar i havet. Vad gäller Östersjön

har de långa drivgarnen diskuterats ganska mycket.

Efter vad jag förstår har Östersjön ett undantag som

bygger på att man kan påvisa att det inte har några

negativa ekologiska konsekvenser att man har dessa

långa drivgarn i Östersjön. Då undrar jag: Är det

den uppfattning man har på departementet och

Fiskeriverket, att dessa långa drivgarn inte har

några negativa ekologiska konsekvenser, eller är det

så att Sverige vill att man ska förbjuda drivgarnen

medan andra länder sätter stopp för det?

Karl Olov Öster: Riksdagen behandlade för cirka två

månader sedan miljömålspropositionen, vilket jag

tidigare var inne på. Ibland de uppställda

miljömålen behandlas just de frågor som Maria