Bet. 2001/02:MJU4

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande

2001/02:MJU4

Åtgärder mot förorening från fartyg

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande proposition

2000/01:139 Åtgärder mot förorening från fartyg.

Propositionen innehåller en rad förslag om lag-

ändringar som syftar till att förbättra

möjligheterna att motverka, kontrollera och beivra

olagliga utsläpp till sjöss av olja och andra

skadliga ämnen. Vidare föreslås skärpta bestämmelser

i fråga om tillsyn och sanktioner för att genomföra

den s.k. Östersjöstrategin. I betänkandet behandlas

även ett 30-tal motionsyrkanden, varav ett flertal

enligt utskottets bedömning får anses tillgodosedda

genom de aktuella regeringsförslagen. Några motioner

tar upp frågan om dubbelskrov och lotsplikt m.m. för

fartyg med miljöfarlig last. Utskottet hänvisar i

denna fråga främst till det arbete som pågår inom

IMO (International Maritime Organization) och inom

ramen för Helsingforskonventionen.

I betänkandet finns 3 reservationer och ett

särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Ändring i lagen om åtgärder mot

förorening från fartyg, m.m.

Riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder

mot förorening från fartyg,

2. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen

(1988:49),

3. lag om ändring i lagen (1982:395) om

Kustbevakningens medverkan vid polisiär

övervakning.

Därmed bifaller riksdagen proposition

2000/01:139.

2. Skärpta regler för olagliga utsläpp i

Östersjön m.m.

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ405

yrkande 2, 1999/2000: MJ727 yrkande 9,

1999/2000:T603, 2001/02:MJ323 yrkande 1,

2001/02:MJ372, 2001/02:MJ519 yrkande 10,

2001/02:MJ521 yrkande 6 och 2001/02:MJ522

yrkande 8.

Reservation 1 (fp)

3. Biologisk mångfald i Östersjöområdet

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ50 yrkande 4.

Reservation 2 (fp)

4. Straffansvaret för redare, befälhavare

m.fl.

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ416 yrkandena

1 och 2.

5. Dubbelskrov för fartyg med miljöfarlig

last m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ323 yrkandena

2-4.

6. Oljebolagens ekonomiska

förutsättningar

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ220 yrkande

3.

7. Miljölots i Östersjön

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ50 yrkande 1.

Reservation 3 (fp)

8. Mottagningsanordningar för

fartygsgenererat avfall enligt

Östersjöstrategin

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:T210

yrkande 25, 1999/2000: T612, 1999/2000:T620,

1999/2000:MJ727 yrkande 10, 2000/01:MJ50 yrkande

2, 2001/02:MJ416 yrkande 3, 2001/02:MJ466 yrkande

10 i denna del samt 2001/02:MJ499.

9. Kostnader för fartygsgenererat avfall

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ49,

2001/02:MJ417 och 2001/02:MJ466 yrkande 10 i

denna del.

10. En hamnlag av tvingande karaktär

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ415.

11. Lokalisering av oljehamnar m.m.

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ50 yrkande 3.

Stockholm den 13 november 2001

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Ulf Björklund

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ulf

Björklund (kd), Göte Jonsson (m), Inge Carlsson (s),

Kaj Larsson (s), Jonas Ringqvist (v), Ingvar

Eriksson (m), Ingemar Josefsson (s), Ann-Kristine

Johansson (s), Kjell-Erik Karlsson (v), Per-Samuel

Nisser (m), Maria Wetterstrand (mp), Eskil

Erlandsson (c), Harald Nordlund (fp), Lars Lindblad

(m), Carina Ohlsson (s), Ester Lindstedt-Staaf (kd)

och Raimo Pärssinen (s).

2001/02

MJU4

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Propositionen grundar sig dels på

Oljeutsläppsutredningens betänkande (SOU 1998:158),

dels på en departementspromemoria som upprättats med

anledning av Östersjöstrategin. Förslagen har

utformats i samarbete med Miljöpartiet och

Vänsterpartiet.

Lagrådet har avgett yttrande över de lagförslag

som framläggs i propositionen.

I ärendet och utskottsbehandlingen har beaktats att

regeringen i proposition 2000/01:137, Åtgärder för

förbättrad fartygssäkerhet, har föreslagit ändringar

i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från

fartyg. Dessa ändringar föreslås träda i kraft den 1

januari 2002. Propositionen behandlas av

trafikutskottet i betänkande 2001/02:TU4. Riksdagen

har den 31 oktober 2001 bifallit lagförslagen i

proposition 2000/01:137. Den av riksdagen sålunda

beslutade lydelsen av lagen om åtgärder mot

förorening från fartyg redovisas som gällande

lydelse i miljö- och jordbruksutskottets betänkande.

De av miljö- och jordbruksutskottet behandlade

lagförslagen träder i kraft den 1 februari 2002.

Lagförslagen återges i bilaga 2.

Justitieutskottet har den 16 oktober 2001 avgett

yttrande över propositionen. Yttrandet återges i

bilaga 3.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag som syftar till att

minska föroreningar från fartyg, bl.a. genom att

möjligheterna att beivra olagliga utsläpp till sjöss

av olja och andra skadliga ämnen förbättras. Det

föreslås att svensk domsrätt införs beträffande

olagliga utsläpp och andra brott enligt lagen

(1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg

(VlfL) som begås på utländska fartyg i Sveriges

ekonomiska zon. Havsrättskonventionen medger dock

bara att lagföring sker i särskilt angivna fall.

Bestämmelsen om utvidgad domsrätt föreslås därför

kompletteras med en åtalsbegränsningsregel. Även i

övrigt föreslås att de svenska bestämmelserna om

bl.a. användande av tvångsmedel mot utländska fartyg

anpassas till de internationella konventioner som

gäller på området och som Sverige har anslutit sig

till. Det föreslås bl.a. att bestämmelser införs som

i territorialhavet underlättar och i den ekonomiska

zonen möjliggör husrannsakan på utländska fartyg.

Vidare föreslås att Kustbevakningen skall få

möjlighet att inleda och bedriva förundersökning i

fråga om utsläppsbrott. Kustbevakningen bör därvid

erhålla i princip samma befogenheter som polisen i

dag har att vidta åtgärder. Åklagaren skall i ett

tidigt skede av utredningen överta

förundersökningen.

Befälhavarens övergripande ansvar för att

förhindra att förorening sker från fartyget bör

betonas. Det föreslås därför att befälhavarens

ansvar i detta hänseende kommer till uttryck i lag

och att det klargörs att befälhavaren har ett

omfattande tillsynsansvar som bara kan överlåtas

till annat befäl genom korrekt delegation.

Vidare föreslås att den som har haft ett

väsentligt inflytande över fartygets drift skall

jämställas med redaren i straffrättsligt hänseende.

I huvudsak gäller denna ordning redan nu i fråga om

vattenföroreningsavgiften. Beträffande

vattenföroreningsavgiften föreslås att

ansvarsfördelningen förenklas och att avgifterna

höjs kraftigt för de vanligast förekommande

utsläppen, där avgiftens storlek kan antas ha störst

betydelse i preventivt hänseende.

Det föreslås vidare att det införs en lagstadgad

skyldighet för den myndighet som utövar tillsyn över

fartyg och hamnar att anmäla de överträdelser av

föreskrifter som upptäcks i samband med tillsynen.

Det föreslås även att tillsynsmyndigheten skall vara

skyldig att bistå åklagare, polismyndighet och

Kustbevakningen vid utredningar med anledning av

brott enligt VlfL.

Vidare föreslås att, på samma sätt som i dag

gäller gentemot vissa andra myndigheter, svenska

fartyg på begäran skall hålla dagböcker och andra

handlingar rörande hanteringen av skadliga ämnen

ombord tillgängliga för Kustbevakningen.

Med nuvarande reglering kan situationer uppstå där

det är svårt, eller i vissa fall omöjligt, att finna

en domstol som är behörig att uppta ett mål om brott

enligt VlfL till prövning. Detta gäller i än högre

grad om domsrätt införs i den ekonomiska zonen i

enlighet med regeringens förslag. Det föreslås

därför att den bestämmelse om domstols behörighet

som finns i VlfL kompletteras, huvudsakligen på så

sätt att åtal i vissa angivna fall även skall få

väckas vid den domstol vars domkrets ligger närmast

den plats där brottet förövades.

Regeringen lämnar även vissa förslag till följd av

genomförandet av Östersjöstrategin. Regelverket

behöver enligt regeringens mening kompletteras när

det gäller tillsyn och sanktioner. Vad som föreslås

i denna del är bl.a. att den som inte fullgör den

s.k. obligatoriska avfallslämningen eller

skyldigheten att anmäla avfallslämning skall kunna

dömas till ansvar. Det föreslås att påföljden i det

förstnämnda fallet skall vara böter eller fängelse i

högst sex månader. Vid brott mot

anmälningsskyldigheten bör påföljden stanna vid

böter. Vidare föreslås att regeringen skall utse en

myndighet att utöva tillsyn över att bestämmelserna

om mottagning av avfall från fartyg efterlevs. Denna

myndighet bör få meddela de förelägganden som behövs

för att dessa bestämmelser skall följas.

Föreläggandena bör kunna förenas med vite. Det

föreslås även att tillsynsmyndigheten skall få

meddela förbud för ett fartyg som inte har fullgjort

den obligatoriska avfallslämningen att avgå från

hamn.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1

februari 2002.

Utskottets överväganden

Bakgrund

Propositionen inleds med en redogörelse för ärendet

och dess beredning och en allmän beskrivning av

omfattningen och skadeverkningarna av utsläpp från

fartyg m.m.

Som framgår av propositionen har skadeverkningarna

av oljeutsläpp och andra utsläpp av förorenande

ämnen från fartyg de senaste årtiondena fått ökad

uppmärksamhet i hela världen. Olja och andra

skadliga ämnen orsakar såväl omedelbara effekter på

miljön, såsom nedsmutsning samt fisk- och fågeldöd,

som långsiktiga negativa effekter. Utskottet

instämmer i regeringens bedömning att det är av

mycket stor vikt att kraftfulla ansträngningar görs

för att förhindra utsläpp.

Allmänt om regelverket rörande sjöfarten

Under rubriken Gällande rätt redovisar regeringen

det nationella och internationella regelverket på

sjörättens och havsrättens område. Sjöfarten är en

näring för vilken regelsystemet i stor utsträckning

grundas på folkrättsliga bestämmelser och

internationellt samarbete. Den svenska

lagstiftningen är därför i hög grad utformad för att

överensstämma med de globala och regionala

konventioner m.m. som Sverige har tillträtt. Utsläpp

från fartyg av olja och andra skadliga ämnen

regleras i Sverige i huvudsak i lagen (1980:424) om

åtgärder mot förorening från fartyg (VlfL). Lagen

kompletteras av förordningen (1980:789) om åtgärder

mot förorening från fartyg, VlfF, samt av

detaljerade nationella föreskrifter, meddelade av

Sjöfartsverket. Den svenska lagstiftningen bygger

framför allt på 1973 års internationella konvention

till förhindrande av förorening från fartyg och dess

ändringsprotokoll från 1978 (the International

Convention for the Prevention of Pollution from

Ships, vanligtvis benämnd MARPOL).

Havsrätten finns till stora delar kodifierad i

FN:s havsrättskonvention (United Nations Convention

on the Law of the Sea, UNCLOS).

De viktigaste internationella konventionerna och

avtalen som reglerar sjöfart och skydd för den

marina miljön från föroreningar från fartyg är

följande.

1969 års International Convention Relating to

the Intervention on the High Seas in Cases of

Oil Pollution Casualties (Intervention) eller

ingreppskonventionen,

1969 års International Convention on Civil

Liability for Oil Pollution

Damage (CLC) eller ansvarighetskonventionen,

1971 års International Convention on

Establishment of an International Fund for

Compensation for Oil Pollution Damage (FUND)

eller fondkonventionen,

1972 års Convention on the International

Regulations for Preventing Collisions at Sea

(COLREG) eller de internationella

sjövägsreglerna,

1972 års Convention on the Prevention of

Maritime Pollution by Dumping of Wastes and

Other Matter (LC) eller Londonkonventionen

(reglerar dumpning av miljöfarliga ämnen samt

förbränning av avfall till sjöss),

1973 års International Convention for the

Prevention of Pollution from Ships och 1978

års protokoll till konventionen (MARPOL

1973/78),

1974 års International Convention for the

Safety of Life at Sea (SO

LAS), vilken reglerar frågor om sjösäkerhet,

1978 års International Convention on Standards

of Training,

Certification and Watchkeeping for Seafarers (STCW),

1982 års United Nations Convention on the Law

of the Sea (UNCLOS) eller

havsrättskonventionen,

1990 års International Convention on Oil

Pollution Preparedness, Response and Co-

operation (OPRC) eller den s.k.

beredskapskonventionen,

1993 års International Safety Management Code

(ISM-koden) eller internationella

säkerhetskoden.

Havsrättskonventionen finns i sin helhet infogad som

bilaga till proposition 1995/96:140,

Havsrättskonventionen och tillämpningsavtalet.

Härutöver finns ett antal regionala konventioner

och avtal, t.ex. 1971 års överenskommelse mellan

Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige angående

samarbete i fråga om åtgärder mot oljföroreningar,

Köpenhamnsavtalet, samt 1983 års överenskommelse om

samarbete vid miljöförorening i Nordsjön,

Bonnavtalet. År 1992 tillkom en konvention om skydd

av Östersjöområdets marina miljö,

Helsingforskonventionen, som ersatte en tidigare

version från 1974.

Indelningen i olika vattenområden m.m.

En närmare beskrivning av havsrättskonventionen och

MARPOL-konven- tionen görs i propositionen på s. 46

f. Av särskilt intresse när det gäller svensk

domsrätt och möjligheten till nationella ingripanden

av olika slag är havsrättskonventionens bestämmelser

om olika vattenområden. En stats inre vatten utgörs

av de vattenområden som ligger innanför de s.k.

baslinjerna, vilka bestäms genom ett detaljerat

regelsystem. Skärgård och hamnar utgör generellt

inre vatten. Kuststaten har full suveränitet över

sitt inre vatten eftersom detta anses utgöra en

integrerad del av territoriet. Varje stat har vidare

enligt konventionen rätt till ett territorialhav på

högst 12 nautiska mil räknat från baslinjen, dvs. 22

224 meter. Kuststatens suveränitet över

territorialhavet inskränks genom den folkrättsliga

principen om utländska fartygs rätt till s.k.

oskadlig genomfart. En stats inre vatten och

territorialhav bildar statens sjöterritorium enligt

lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium.

Utanför territorialgränsen har stater enligt

havsrättskonventionen rätt att inrätta en till

territorialhavet angränsande zon om längst 24

nautiska mil räknat från baslinjen. Sverige har inte

inrättat någon sådan zon.

Kuststater har även rätt att utanför

territorialgränsen inrätta en exklusiv ekonomisk zon

om högst 200 nautiska mil från baslinjen.

Kuststaterna har inte full suveränitet över den

ekonomiska zonen. De har dock vissa befogenheter att

utfärda lagar och andra författningar för att bl.a.

förhindra, begränsa och kontrollera föroreningar

från fartyg i den ekonomiska zonen. Sverige har

inrättat en ekonomisk zon genom lagen (1992:1140) om

Sveriges ekonomiska zon. Regeringen har angivit

gränserna för denna zon i förordningen (1992:1126)

om Sveriges ekonomiska zon.

Det fria havet är i princip den del av havet som

ligger utanför territorialhaven och de ekonomiska

zonerna. För det fria havet gäller vissa

grundläggande rättigheter, de s.k. fria

havsrättigheterna, som t.ex. innebär att havet får

utnyttjas för sjöfart av alla nationer. De fria

havsrättigheterna gäller också i de ekonomiska

zonerna.

Utsläpp av olja enligt MARPOL

MARPOL:s reglering bygger på principen att utsläpp

av olja skall vara förbjudet och att oljerester

skall lämnas till mottagningsanläggningar i hamn.

Från förbudet mot utsläpp har dock meddelats vissa

undantag. Allmänt gäller att utsläpp som inte sker i

en nödsituation e.d. bara får ske om utsläppet

innehåller mycket låga halter av olja.

Utsläppsbestämmelserna är olika utformade beroende

på om ett vattenområde förklarats som specialområde

eller inte. Från och med den 1 augusti 1999 utgör

Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon i

Östersjön inklusive Öresund samt utefter hela

västkusten specialområde, och MARPOL:s strängare

utsläppsregler är därmed tillämpliga.

Utskottet återkommer i det följande till det

arbete som pågår inom ramen för MARPOL i fråga om

tankfartygs konstruktion m.m.

EU:s reglering

I propositionen anförs (s. 51 f.) att sjötransporter

ingår i EU:s gemensamma transportpolitik och därför

är föremål för gemenskapens normgivning. I juni 1993

antog Europeiska unionens råd en resolution om ett

gemensamt handlingsprogram för säkerhet till sjöss

och förhindrande av förorening av den marina miljön.

I direktiv 93/75/EEG om minimikrav för fartyg som

anlöper eller avgår från gemenskapens hamnar med

farligt eller förorenande gods (Hazmatdirektivet)

föreskrivs bl.a. om anmälningsskyldighet för fartyg

som anlöper hamn med farligt eller förorenande gods.

I juni 1995 antogs direktiv 95/21/EG om tillämpning

av internationella normer för säkerhet på fartyg,

förhindrande av förorening samt boende och

arbetsförhållanden ombord på fartyg m.m. Syftet med

direktivet är att åstadkomma en avsevärd minskning

av antalet undermåliga fartyg i de vatten som ligger

under medlemsstaternas jurisdiktion. I november 2000

antogs direktiv 2000/59/EG om mottagningsanordningar

i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester.

Direktivet är till stora delar uppbyggt efter samma

principer som Östersjöstrategin (se nedan). I

direktivet åläggs medlemsstaterna att tillgodose

behovet av mottagningsanordningar i hamnarna samt

utarbeta planer för mottagande och hantering av

avfallet. Liksom Östersjöstrategin innefattar

direktivet en skyldighet för fartygen att lämna allt

fartygsgenererat avfall till en mottagningsanordning

i land. I direktivet fastställs vissa principer för

de kostnadstäckningsssystem som får tillämpas.

Kostnadstäckningssystemet får inte utgöra ett

incitament för fartyg att släppa ut avfallet till

havs. Som huvudregel gäller att alla fartyg skall

bidra till kostnaderna i betydande utsträckning,

oavsett om de använder anordningarna eller ej. Visst

utrymme lämnas dock för ett avgiftssystem där man

också tar hänsyn till vilken typ av avfall och

vilken mängd som faktiskt lämnas. Direktivet skall

vara genomfört av medlemsstaterna senast den

28 december 2002. I och med genomförandet av

Östersjöstrategin har Sverige i allt väsentligt

redan genomfört vad som föreskrivs i direktivet.

Europaparlamentet och rådet har i december 2000

antagit beslut nr 2850/2000/EG om upprättande av en

gemenskapsram för samarbete om avsiktlig eller

oavsiktlig förorening av havet.

Med anledning av oljetankern Erikas förlisning i

december 1999 utanför Frankrikes kust har EG-

kommissionen lämnat förslag till flera rättsakter,

de s.k. Erikapaketen eller Erika I och Erika II.

Förslagen syftar till att förbättra sjösäkerheten,

göra sjöfarten effektivare och förebygga

föroreningar från fartyg. Erika I omfattar t.ex. ett

förslag till förordning om generellt förbud mot

oljetankfartyg med enkelskrov för att påskynda

övergången till fartyg med dubbelskrov. Arbetet med

samtliga förslag i Erikapaketen pågår för närvarande

inom unionen (jfr bl.a. utrikesutskottets betänkande

2000/01:UU11).

Slutligen kan nämnas att EU:s miljö- och

transportministrar och representanter för

Östersjöstaterna höll ett extraordinärt möte i

Köpenhamn den

10 september 2001 angående bättre sjösäkerhet och

förebyggande av föroreningar i Östersjön. De berörda

staterna enades om ett åtgärdspaket som skall

inarbetas i Helsingforskonventionen.

Östersjöstrategin

Östersjöstrategin är benämningen på den gemensamma

strategi som länderna runt Östersjön har enats om

för att skydda miljön i Östersjöområdet från skadlig

påverkan från fartyg. Strategin har arbetats fram

inom ramen för Helsingforskonventionen, vars syfte

är att skydda Östersjöområdets marina miljö från

föroreningar. Helsingforskonventionens verkställande

organ är Helsingforskommissionen (HELCOM).

Åtgärderna inom Östersjöstrategin är inriktade på

att förebygga utsläpp, främst genom att fartygen på

olika sätt skall förmås att lämna i land sitt avfall

till mottagningsanordningar i hamn. För att kunna ta

emot allt avfall behöver mottagningsanordningarna i

hamnarna runt Östersjön byggas upp, utvecklas och

harmoniseras, vilket också är en del av strategin.

De huvudsakliga

momenten i Östersjöstrategin är i korthet följande.

- Fartyg skall, innan de avseglar, vara skyldiga

att lämna sitt avfall till en

mottagningsanordning i hamn, s.k. obligatorisk

avfallsavlämning.

- Det förbud mot utsläpp av toalettavfall som

tidigare endast gällt för större fartyg skall

även gälla för mindre fartyg, inklusive

fritidsbåtar om de är utrustade med toalett.

- Hamnarna skall tillämpa det s.k. no-special-

fee-systemet vid mottag-ning av avfall från

fartyg. Systemet innebär att någon särskild

avgift inte får tas ut av fartygen för

mottagning och hantering av avfall. Däremot kan

kostnaderna för avfallshantering i de flesta

fall ingå som en del av hamnavgiften. Denna får

dock inte differentieras beroende på om avfall

lämnas eller inte.

- Större fartyg skall vara skyldiga att i förväg

anmäla till hamnen bl.a. vilket slags avfall de

avser att lämna och vilka mängder, s.k.

notifie-ringsskyldighet.

- Avfallshanteringsplaner skall upprättas för

hamnarna. Av dessa skall framgå bl.a. vilka

mängder avfall som hamnen beräknar hantera och

en beskrivning av hur avfallet tas om hand.

Riksdagen behandlade under hösten 2000 en

proposition om genomförande av Östersjöstrategin

(prop. 1999/2000:133, bet. 2000/01:TU5). Riksdagen

beslutade enhälligt bifalla regeringens förslag om

vissa lagändringar som var nödvändiga för att

genomföra strategin. Ändringarna infördes i VlfL och

har därefter följts upp genom ändringar i VlfF och

renhållningsförordningen, vilka trädde i kraft den 1

april 2001. I VlfF föreskrivs således numera bl.a.

att mottagningsanordningar skall finnas i alla

hamnar. Den obligatoriska avfalls-lämningen har

införts, liksom skyldigheten att upprätta en

avfallshanteringsplan. Sjöfartsverket har

bemyndigats att meddela närmare föreskrifter om

dessa skyldigheter.

Den svenska lagstiftningen

I avsnitt 5.3 och följande avsnitt i propositionen

redovisar regeringen de viktigaste nationella

lagarna och förordningarna på området (s. 56 f.)

Vidare redovisas vissa mer allmänna bestämmelser

rörande utredningen i brottmål (förundersökning,

straffprocessuella tvångsmedel, sanktioner vid

oljeutsläpp, det straffrättsliga ansvaret vid olika

typer av överträdelser m.m.). När det gäller brott

begångna på utländska fartyg erinras om att det

finns särskilda begränsningar i lagen (1996:517) om

begränsning av tillämpningen av svensk lag vad

gäller vissa brott begångna på utländska fartyg

(begränsningslagen). Begränsningslagen tillkom som

en följd av att Sverige ratificerade

havsrättskonventionen. Lagen innebär att strängare

straff än böter inte får dömas ut för ett brott mot

bestämmelserna i svensk lag om förebyggande,

begränsning eller kontroll av förorening av den

marina miljön om brottet begås på ett fartyg som är

registrerat i en främmande stat när fartyget

befinner sig utanför svenskt inre vatten.

Begränsningen gäller dock inte allvarliga och

uppsåtliga gärningar som avser förorening i

territiorialhavet.

När det gäller svensk domsrätt följer av 2 kap. 2

§ andra stycket brottsbalken att svensk domsrätt

inte föreligger om ett brott begåtts inom ett område

som inte tillhör någon stat och det enligt svensk

lag inte kan följa svårare straff än böter på

gärningen. Den ekonomiska zonen anses vara ett

område som inte tillhör någon stat. Det innebär

således att det inte föreligger svensk domsrätt för

brott begångna på utländska fartyg i den ekonomiska

zonen, eftersom begränsningslagen stadgar att endast

böter får utdömas i dessa fall. Utskottet återkommer

i det följande till regeringens förslag om utvidgad

svensk domsrätt i dessa fall.

När det gäller sanktioner för otillåtna utsläpp

från fartyg är bestämmelserna om

vattenföroreningsavgift av intresse. År 1984

infördes en ny administrativ sanktion vid olovliga

oljeutsläpp, vattenföroreningsavgiften. Bestämmelser

härom finns i 8 kap. VlfL. Utskottet återkommer i

det följande till regeringens förslag om skärpning

av dessa regler.

Propositionen innehåller i denna del också en

redovisning av bestämmelserna om företagsbot (s. 69

f.). Såvitt framkommit har någon talan om

företagsbot inte förts i samband med olagliga

utsläpp från fartyg.

Ingripanden mot fartyg m.m.

Utskottets förslag i korthet:

Utskottet instämmer i regeringens bedömning

att bestämmelser om åtgärder mot förorening

från fartyg även i fortsättningen bör finnas

i särskild lagstiftning och således inte

inarbetas i miljöbalken. Utskottet

tillstyrker regeringens förslag i fråga om

inspektion av och ingrepp mot utländska

fartyg, höjd vattenföroreningsavgift,

införande av svensk domsrätt i den ekonomiska

zonen, Kustbevakningens och Sjöfartsverkets

roll i brottsutredningen m.m. Utskottet anser

att ett antal motioner med mer allmänt hållna

önskemål angående en skärpning av regelverket

rörande olagliga utsläpp från fartyg m.m. får

anses tillgodosedda.

Propositionen

Som framgår av den tidigare redovisningen anser

regeringen att kraftfulla ansträngningar bör göras

för att förhindra utsläpp av förorenande ämnen från

fartyg. Skadeverkningarna av oljeutsläpp och andra

utsläpp av förorenande ämnen från fartyg har de

senaste årtiondena fått ökad uppmärksamhet i hela

världen. Föroreningarna har både kortsiktiga och

långsiktiga negativa effekter på miljön. I

propositionen föreslås en rad lagändringar med det

gemensamma syftet att minska föroreningar från

fartyg, bl.a. genom förbättrade möjligheter att

beivra olagliga utsläpp till sjöss av olja och andra

skadliga ämnen. De ändringar som föreslås innebär

bl.a. att Sverige fullt ut utnyttjar de möjligheter

som ges i havsrättskonventionen och andra

internationella konventioner att kontrollera och

ingripa mot bl.a. utländska fartyg i samband med

olyckor eller otillåtna utsläpp.

I fråga om förhållandet mellan miljöbalken och

speciallagstiftningen anser regeringen att

bestämmelser om åtgärder mot förorening från fartyg

även i fortsättningen bör finnas i särskild

lagstiftning. De lagändringar som nu är aktuella

föreslås således i huvudsak införda i lagen

(1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,

VlfL.

Regleringen av inspektion av utländska fartyg i

Sveriges territorialhav och ekonomiska zon ändras i

förtydligande syfte samt för att nå bättre

överensstämmelse med havsrättskonventionen och

MARPOL.

Möjligheterna att vidta åtgärder vid utsläpp som

har orsakats av olyckor och att hålla kvar utländska

fartyg anpassas fullt ut till ingreppskonventionen

och havsrättskonventionen.

Ombord på svenska fartyg skall oljedagböcker och

andra dagböcker hållas tillgängliga även för

Kustbevakningen och de myndigheter som redan i dag

har rätt att ta del av böckerna.

Beträffande vattenföroreningsavgiften föreslås att

ansvarsfördelningen förenklas. Avgift skall alltid

kunna påföras ägaren, om han inte visar att han

saknat inflytande över fartygets drift.

Vattenföroreningsavgiften höjs för de vanligaste

utsläppsmängderna.

Svensk domsrätt införs när det gäller olagliga

utsläpp och andra brott mot VlfL som begås på

utländska fartyg i Sveriges ekonomiska zon. Åtal får

dock endast väckas om den stat där fartyget är

registrerat antingen i ett konkret fall underlåter

eller upprepade gånger tidigare i liknande

situationer underlåtit att vidta rättsliga åtgärder

eller om brottet avser ett förbjudet utsläpp i den

ekonomiska zonen och utsläppet har medfört betydande

skada.

Under rubriken Brottsutredningen vid oljeutsläpp

föreslår regeringen att Kustbevakningen ges

befogenhet att inleda och bedriva förundersökning

rörande olagliga utsläpp. Kustbevakningens utvidgade

befogenheter skall inte innebära någon begränsning

av polisens befogenheter på området. Tjänstemän vid

Kustbevakningen skall i huvudsak ha samma

befogenheter som polismän att vidta åtgärder i

samband med förundersökningen om brott mot VlfL.

Kustbevakningstjänstemän ges dock inte några egna

befogenheter att besluta om kroppsvisitation eller

kroppsbesiktning.

Åklagaren skall överta ledningen av

förundersökningen så snart någon skäligen kan

misstänkas för ett olagligt utsläpp eller när det i

annat fall är påkallat av särskilda skäl.

De begränsningar som gäller enligt det

internationella regelverket vid straffrättsliga

ingripanden mot utländska fartyg regleras. Beslut om

förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken eller om

användande av tvångsmedel enligt 24-28 kap.

rättegångsbalken ombord på utländska fartyg utanför

svenskt inre vatten skall fattas av åklagaren eller

rätten.

Husrannsakan får företas trots regleringen i

begränsningslagen. Förutsättningarna för att

verkställa utredningsåtgärder och vidta tvångsmedel

mot fartyg till sjöss regleras i en särskild

bestämmelse.

Särskilda bestämmelser om brottsutredning med

anledning av bl.a. olagliga utsläpp införs i VlfL.

Överförande av utredning och i förekommande fall

lagföring till fartygets flaggstat när det gäller

ett olagligt utsläpp (s.k. flaggstatsrapportering)

lagreg-leras. Beslut om flaggstatsrapportering

fattas av åklagaren. Skyldigheten att underrätta

flaggstaten när straffrättsliga åtgärder har

vidtagits lagregleras.

Det införs en skyldighet för tillsynsmyndigheten,

i första hand Sjöfartsverket, dels att anmäla

överträdelser inom sitt tillsynsområde dels att

bistå åklagare, polismyndighet och Kustbevakningen

vid brottsutredningar.

Motionerna

Ett antal motioner från allmänna motionstiden 1999

respektive 2001 innehåller mer allmänt hållna

önskemål om en skärpning av regelverket för olagliga

utsläpp av olja till sjöss m.m. Enligt motion

1999/2000:T603 (m) är det nödvändigt att förändra

och skärpa lagstiftningen i detta avseende. Liknande

yrkanden framförs i motionerna 1999/2000:MJ727 (kd)

yrkande 9, 2001/02:MJ323 (fp) yrkande 1,

2001/2002:MJ372 (s), 2001/02:MJ519 (kd) yrkande 10

och 2001/02:MJ522 (kd) yrkande 8. Enligt motion

1999/2000:MJ405 (m) yrkande 2 behövs det bättre

anläggningar i de gamla östländerna för mottagning

av oljerester, bättre övervakning av oljetransporter

till sjöss, skärpta ansvarsregler och ökat

internationellt samarbete. I följdmotionen

2000/01:MJ50 (fp) yrkande 4 efterlyses en långsiktig

plan för bevarande av den biologiska mångfalden i

och kring Östersjön. I fp-motionen 2001/02:MJ521

yrkande 6 understryks behovet av ökade resurser för

att minska oljeutsläppen i Östersjön.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottets yttrande (2001/02:JuU3y) inriktas

främst på regeringens förslag i fråga om svensk

domsrätt och om brottsutredningar vid oljeutsläpp.

Efter en redovisning av vissa lagbestämmelser anför

justitieutskottet att utskottet tidigare

uppmärksammat avsaknaden av svensk domsrätt i vissa,

närmare angivna, fall av olagliga utsläpp inom

Sveriges ekonomiska zon. Utskottet har i annat

sammanhang bl.a. pekat på möjligheten att lösa

problemet med en särskild bestämmelse i VlfL. Vidare

har utskottet ansett att det rättsliga förfarandet

borde effektiviseras på området, och utskottet

efterlyste bl.a. ansträngningar för att fler fall

skulle föras till åtal (bet. 1995/96:UU17, yttr.

1995/96:JuU9y). Riksdagen beslutade om ett

tillkännagivande med detta innehåll, vilket ledde

till det utredningsarbete som nu utmynnat i en

proposition till riksdagen.

Hösten 1996 beslutade riksdagen - också den gången

på justitieutskottets initiativ - om ett

tillkännagivande på området. Detta gick ut på att

Kustbevakningen borde kunna ges möjlighet att inleda

och bedriva förundersökning rörande oljeutsläpp

(bet. 1996/97:JuU1 s. 43).

Justitieutskottet konstaterar, i likhet med vad

utskottet vid flera tillfällen tidigare uttalat, att

det är angeläget att åtgärder snarast vidtas för att

effektivisera det rättsliga förfarandet när det

gäller att beivra oljeutsläpp. Utskottet kan vidare

konstatera att regeringens förslag på de områden som

beskrivits väl överensstämmer med de önskemål om

förbättringar som utskottet tidigare gett uttryck

för. Utskottet välkomnar därför förslagen och

föreslår att miljö- och jordbruksutskottet

tillstyrker dem.

Justitieutskottet ser också positivt på den

uppföljning av upptäckta utsläpp och vidtagna

åtgärder som aviseras i propositionen. Utskottet

förutsätter att riksdagen framdeles informeras om

resultatet av denna uppföljning, t.ex. i

budgetpropositionen.

Avslutningsvis vill justitieutskottet anmärka att

det kan finnas skäl att överväga att införa en

särskild reglering för behandling av personuppgifter

i Kustbevakningens brottsbekämpande verksamhet.

Sådana särregler i förhållande till

personuppgiftslagen (1998:204) har på närliggande

områden meddelats i polisdatalagen (1998:622), lagen

(2001:85) om behandling av personuppgifter i

Tullverkets brottsbekämpande verksamhet och i lagen

(1999:90) om behandling av personuppgifter vid

skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar.

Miljö- och jordbruksutskottets

ställningstagande

Som utskottet anfört inledningsvis är det angeläget

att kraftfulla ansträngningar görs för att förhindra

utsläpp av olja och andra miljöskadliga ämnen från

fartyg. Det framgår också av justitieutskottets

yttrande att riksdagen i olika sammanhang har

efterlyst förbättrade möjligheter att beivra

olagliga utsläpp till sjöss samt uttalat att det

rättsliga förfarandet borde effektiviseras. Miljö-

och jordbruksutskottet konstaterar att de framlagda

förslagen väl överensstämmer med vad riksdagen

tidigare uttalat och att det svenska regelverket nu

på ett välbehövligt sätt skärps och anpassas till

havsrättskonventionen och andra internationella

konventioner på området. Utskottet tillstyrker

därmed regeringens förslag i de delar dessa

redovisas i avsnitt 6.1-6.5. i propositionen. Det

innebär att lagen (1980:424) om åtgärder mot

föroreningar (VlfL) kompletteras med bestämmelser om

bl.a. inspektion av utländska fartyg, höjd

vattenföroreningsavgift, svensk domsrätt i Sveriges

ekonomiska zon samt brottsutredningen vid

oljeutsläpp. I likhet med justitieutskottet

tillstyrker utskottet att Kustbevakningen ges

befogenhet att inleda och bedriva förundersökning

rörande olagliga utsläpp. Som regeringen föreslagit

bör det införas en skyldighet för

tillsynsmyndigheten, i första hand Sjöfartsverket,

att anmäla överträdelser inom sitt tillsynsområde

och bistå åklagare, polismyndighet och

Kustbevakningen vid brottsutredningar. Utskottet

anser det vidare värdefullt att VlfL på ett

klargörande sätt kompletteras med bestämmelser

angående ingripanden av olika slag mot utländska

fartyg. Häri ingår t.ex. bestämmelser om förbud och

förelägganden beträffande fartyg i form av bl.a.

förbud mot fortsatt resa (7 kap.). I fråga om

förundersökningen införs bestämmelser i

11 kap. om förhör, gripande, beslag, husrannsakan

och kvarhållande av fartyg. Det kan tilläggas att de

föreslagna ändringarna i VlfL också innefattar

sanktioner och tillsyn med anledning av

Östersjöstrategin, bl.a. i fråga om skyldigheten att

avlämna avfall i hamn. Detta ämne behandlas i ett

följande avsnitt i betänkandet.

De motioner som väckts under riksmötet 1999/2000

och 2001/02 enligt redovisningen ovan innehåller i

stor utsträckning allmänt hållna synpunkter på och

önskemål om en skärpning av regelverket rörande

olagliga utsläpp från fartyg. Vid en samlad

bedömning av regeringens förslag och överväganden

finner utskottet att motionerna får anses

tillgodosedda. Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna 1999/2000:T603 (m), 1999/2000:MJ405 (m)

yrkande 2, 1999/2000:MJ727 (kd) yrkande 9,

2001/02:MJ323 (fp) yrkande 1, 2001/02:MJ372 (s),

2001/02:MJ519 (kd) yrkande 10, 2001/02:MJ521 (fp)

yrkande 6 och 2001/02:MJ522 (kd) yrkande 8.

I motion 2000/01:MJ50 (fp) yrkande 4 efterlyses en

långsiktig plan för bevarande av den biologiska

mångfalden i och kring Östersjön. Utskottet vill

härvidlag i första hand hänvisa till 1992 års

konvention om Östersjöns marina miljö. Ett av

konventionens huvudsyften är att skydda och bevara

de marina ekosystemen och deras fauna och flora.

Utskottet utgår från att motionärernas synpunkter

kan tillgodoses inom ramen för det arbete som

bedrivs i enlighet med konventionen.

Utskottet vill i sammanhanget slutligen hänvisa

till justitieutskottets synpunkter angående behovet

av en särskild reglering för behandling av

personuppgifter i Kustbevakningens brottsbekämpande

verksamhet. Utskottet utgår från att regeringen i

det fortsatta arbetet beaktar vad justitieutskottet

anfört i denna fråga.

Straffansvar m.m.

Utskottets förslag i korthet:

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

tillämpligheten av bestämmelserna om

miljöbrott i miljöbalken, om utformningen av

ansvaret för otillåtna utsläpp och

befälhavarens m.fl. ansvar. Den som i en

redares ställe utövar ett väsentligt

inflytande över ett fartygs drift jämställs

även straffrättsligt med redaren. Reglerna om

domstols behörighet att pröva mål om brott

mot VlfL och som begåtts utanför svensk hamn

kompletteras.

Propositionen

På samma sätt som gäller för brottsbalken ges

miljöbalkens straffbestämmelser företräde vid brott

som gäller olagliga utsläpp av olja eller andra

skadliga ämnen, om gärningen är belagd med strängare

straff enligt miljöbalken. Någon generell

bestämmelse om att straffbestämmelserna om

miljöbrott och vållande till miljöstörning i första

hand skall tillämpas vid olagliga utsläpp införs

således inte.

Befälhavarens övergripande ansvar för att

förhindra förorening skrivs in i

fartygssäkerhetslagen (1988:49). Befälhavarens

tillsynsansvar förtydligas ytterligare genom att det

föreskrivs att befälhavaren kan undgå sitt straff-

ansvar endast om han eller hon har delegerat

ansvaret för en tillsynsuppgift till ett annat

befäl. Det föreskrivs vidare att ett annat befäl har

ett tillsynsansvar i motsvarande mån som

befälhavaren, om tillsynsansvaret har delegerats

eller följer av tjänstens beskaffenhet.

Den som i en redares ställe utövar ett väsentligt

inflytande över ett fartygs drift jämställs även i

straffrättsligt hänseende med redaren.

Vid brott mot VlfL bör, liksom för närvarande,

åtal kunna väckas antingen vid sjörättsdomstol eller

vid annan tingsrätt. Reglerna om domstols behörighet

att pröva mål om brott som avses i VlfL och som

begåtts utanför svensk hamn kompletteras.

Motionen

I motion 2001/02:MJ416 (kd) yrkas att redarens,

befälhavarens och maskinchefens straffansvar vid

illegala oljeutsläpp skärps. Sverige bör verka inom

EU för att gällande lagar om straffansvar vid

oljeutsläpp efterlevs (yrkandena 1 och 2).

Utskottets ställningstagande

Frågor om straffansvar m.m. för olika

befattningshavare på fartyg behandlas i

propositionen under avsnitt 6.6 Straffansvar.

Regeringens förslag innebär till en början att

miljöbalkens straffbestämmelser, på samma sätt som

gäller för brottsbalken, ges företräde vid brott som

gäller olagliga utsläpp av olja eller andra skadliga

ämnen, om gärningen är belagd med strängare straff

enligt miljöbalken. Lagen (1980:424) om åtgärder mot

förorening från fartyg, VlfL, kompletteras sålunda

med en bestämmelse som innebär att brott mot

utsläppsförbud m.m. i första hand bestraffas med

böter eller fängelse i högst två år enligt den

lagens straffbestämmelser, såvida inte gärningen är

belagd med strängare straff i brottsbalken eller

miljöbalken. Den närmare utformningen av ansvaret

för otillåtna utsläpp och befälhavarens ansvar

behandlas i avsnitt 6.6.2 (s. 128 f.). Befälhavarens

övergripande ansvar för att förhindra förorening

skrivs in i fartygssäkerhetslagen (1988:49).

Befälhavarens tillsynsansvar förtydligas ytterligare

genom att det föreskrivs att befälhavaren kan undgå

sitt straffansvar endast om han eller hon har

delegerat ansvaret för en tillsynsuppgift till ett

annat befäl. Det föreskrivs vidare att ett annat

befäl har ett tillsynsansvar i motsvarande mån som

befälhavaren, om tillsynsansvaret har delegerats

eller följer av tjänstens beskaffenhet. Det är

enligt propositionen uppenbart att det

straffrättsliga ansvaret skall träffa den som på

grund av tjänstens beskaffenhet har ett

tillsynsansvar, t.ex. maskinchefen.

I fråga om ansvaret för redare, ägare m.fl. anför

regeringen (s. 132 f.) att den som leder och

organiserar en riskfylld verksamhet givetvis har ett

straffrättsligt ansvar för sin verksamhet. Ansvar

bör utkrävas enligt de utvecklade principerna för

företagaransvar.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag i

enlighet med redovisningen i avsnitt 6.6-6.8 i

propositionen. När det gäller utformningen av

straffansvaret för befälhavare och andra

befattningshavare är, såvitt utskottet kan bedöma,

syftet med motion 2001/02:MJ416 (kd) yrkande 1

tillgodosett. Det kan tilläggas att regeringens

förslag innefattar en viss skärpning också vad

gäller vattenföroreningsavgiften (se föregående

avsnitt). I anslutning till yrkande 2 i motionen om

inriktningen av arbetet inom EU vill utskottet

hänvisa till redovisningen i detta betänkande och i

propositionen angående EU:s reglering avseende

avsiktlig eller oavsiktlig förorening av havet.

Utskottet föreslår att motionen lämnas utan vidare

åtgärd i berörda delar.

Utskottet anser i likhet med regeringen att det

finns behov av en kompletterande bestämmelse som

reglerar behörig domstol när brott begåtts på ett

svenskt fartyg utanför svenskt sjöterritorium eller

på ett utländskt fartyg utanför svensk hamn. Åtal

för brott som avses i VlfL skall i dessa fall kunna

väckas även vid den domstol vars domkrets omfattar

eller ligger närmast den plats där brottet

förövades, enligt vad som anges i 10 kap. 8 § VlfL.

Sanktioner och tillsyn med anledning

av Östersjöstrategin

Utskottets förslag i korthet:

Utskottet tillstyrker att VlfL kompletteras

med bestämmelser om tillsyn och sanktioner

som förbättrar möjligheterna att genomföra

Östersjöstrategin. Här ingår bl.a. tillsyn

över hamnar, vitesförelägganden, förbud för

fartyg att avgå från hamn om inte avfallet

lämnats i föreskriven ordning samt straff för

underlåtenhet att avlämna eller anmäla

avfall. Ett antal motioner om

mottagningsanläggningar för avfall runt

Östersjön, avgiftssystemet m.m. avstyrks.

Propositionen

Genom Östersjöstrategin har vissa skyldigheter

införts för fartyg och hamnar. Tillsyn över

efterlevnaden av bestämmelserna om mottagning av

avfall från fartyg skall utövas av den myndighet som

regeringen utser. Tillsynsmyndigheten får meddela de

förelägganden som behövs i ett enskilt fall för att

- en mottagnings- eller behandlingsanordning

skall tillhandahållas där

sådan skall finnas,

- en mottagnings- eller behandlingsanordning

skall uppfylla de krav

som gäller i fråga om utformning och drift,

- de skyldigheter som föreligger i fråga om

mottagande och hantering

skall efterlevas,

- en avfallshanteringsplan skall upprättas.

Ett föreläggande får förenas med vite och överklagas

till allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande

till kammarrätt krävs prövningstillstånd.

Sjöfartsverket eller annan myndighet som

regeringen utser får meddela förbud mot ett fartygs

avgång om skyldigheten att lämna avfall inte

fullgjorts. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

underlåter att fullgöra sin skyldighet att lämna

avfall från ett fartyg döms till böter eller

fängelse i högst sex månader. Också underlåtenhet

att anmäla avlämning av avfall straffsanktioneras, i

detta fall med enbart böter.

Motionerna

Några motioner från allmänna motionstiden 1999 tar

upp frågor som sedermera behandlats inom ramen för

Östersjöstrategin. Enligt motion 1999/2000:T210 (kd)

yrkande 25 bör regeringen verka för att mottagning

av olja och avfall skall bli kostnadsfritt och

fungera i hela Östersjöområdet. I motion

1999/2000:T712 (kd) efterlyses ett program med

förslag om oljesanering och mottagningsanordningar

för olja m.m. Enligt motion 1999/2000:T620 (s) måste

arbetet med att förhindra oljeutsläppen ges hög

prioritet, och alternativa lösningar för att ta hand

om oljespill måste kunna prövas. I motion

1999/2000:M727 (kd) anförs att det är nödvändigt att

bygga upp mottagningsanläggningar för avfall runt

Östersjön (yrkande 10).

I följdmotioner till propositionen och i motioner

från allmänna motionstiden 2001 återkommer vissa

yrkanden i detta ämne. Enligt motion 2000/01:MJ49

(kd) bör de ekonomiska villkoren för mottagande av

fartygsavfall ses över. Det nuvarande systemet har

fått olyckliga konsekvenser. Eftersom kostnaderna

för omhändertagande av avfall skall inkluderas i den

allmänna hamnavgiften måste avgiften höjas i takt

med ökad avfallshantering. Hamnavgiften utgör dock

ett konkurrensmedel mellan hamnarna, och därmed har

också villkoren för avfallshanteringen kommit att

utgöra ett konkur-rensmedel. Försämrad miljöhänsyn

blir resultatet om ett fartygs val av hamn för att

avlämna avfall inte följer miljömässiga hänsyn utan

betingas av snävt ekonomiska bedömningar.

I motion 2000/01:MJ50 (fp) yrkande 2 understryks

det angelägna i att alla länder runt Östersjön har

mottagningsanordningar för fartygsgenererat avfall

och att Sverige verkar för detta. Enligt yrkande 3 i

motionen bör miljöhotande verksamhet (oljehamnar

m.m.) förläggas till yttre hamnområde.

I motion 2001/02:MJ416 (kd) yrkande 3 anförs att

det är viktigt att Östersjöstrategin tillämpas fullt

ut i svenska hamnar och att Sverige arbetar för att

implementeringen förbättras i vissa andra hamnar.

Enligt motion 2001/02: MJ417 (kd) vore det värt att

pröva tanken på ett ekonomiskt incitament att lämna

spilloljan i hamn, på samma sätt som ett

pantningssystem.

I motion 2001/02:MJ415 (mp) förordas en hamnlag av

tvingande karaktär som bl.a. skulle innebära förbud

för fartyg att lämna hamn innan tankarna är rena.

Någon avgift för avfallshanteringen bör ej tas ut.

Enligt motion 2001/02:MJ466 (mp) yrkande 10 finns

indikationer på att många hamnar tar ut särskilda

avgifter för avlämnande av oljespill och därmed inte

följer no-special-fee-principen. I motionen anförs

att det är viktigt att avgiftsfriheten för själva

avfallshanteringen upprätthålls och att utbyggnaden

av anläggningar för avfall påskyndas i

Östersjöområdet.

Enligt motion 2001/02:MJ499 (s) bör en

internationell myndighet inrättas för att

kontrollera att avfallshanteringsanläggningarna runt

Östersjön fungerar.

Utskottets ställningstagande

Utskottet erinrar om att riksdagen under hösten 2000

behandlade en proposition med mer direkt anknytning

till avfallsfrågor och mottagningsanläggningar än

den nu aktuella propositionen. Utskottet hänvisar

härvidlag till proposition 1999/2000:133 om

genomförande av Östersjöstrategin och tra-

fikutskottets betänkande 2000/01:TU5.

Östersjöstrategin har utarbetats inom ramen för

Helsingforskonventionen. Verkställande organ inom

konventionen är Helsingforskommissionen (HELCOM).

Syftet med Östersjöstrategin är att minimera

miljöpåverkan från sjöfarten i Östersjöområdet.

Strategin omfattar samtliga fartyg, således inte

bara handelsfartyg utan också arbets-, fiske- och

fritidsfartyg. Tyngdpunkten i strategin ligger på

förebyggande åtgärder.

Strategin innefattar totalt nio rekommendationer

rörande genomförandet. De innebär bl.a. att i

princip alla fartyg måste lämna fartygsgenererat

avfall som inte får släppas ut. Alla fartyg som

anlöper en hamn skall bidra till

hanteringskostnaderna, oavsett om de lämnar något

avfall eller inte. Kostnaderna bakas in i

hamnavgiften. Också i EG-direktivet 2000/59 har

fastställts vissa principer för de

kostnadstäckningssystem som får tillämpas. Systemet

får inte utgöra ett incitament för fartyg att släppa

ut avfallet. Alla fartyg skall bidra till

kostnaderna, men visst utrymme lämnas för ett

avgiftssystem där man också tar hänsyn till vilken

typ av avfall och vilken mängd som faktiskt lämnas.

Utskottet konstaterar till en början att de

motioner som väcktes år 1999 nu är inaktuella och i

stor utsträckning får anses tillgodosedda genom de

beslut och överenskommelser som föreligger rörande

Östersjöstrategin. Därmed avstyrker utskottet

motionerna 1999/2000:T210 (kd) yrkande 25,

1999/2000:T612 (kd), 1999/2000:T620 (s) och

1999/2000:MJ727 (kd) yrkande 10. Med besluten och

överenskommelserna om Östersjöstrategin och de

förslag om åtgärder mot förorening från fartyg som

nu föreligger får också motion 2001/02:MJ415 (mp)

anses tillgodosedd.

Utskottet instämmer givetvis i de allmänna

synpunkter som framförs i motionerna 2000/01:MJ49

(kd), 2001/02:MJ416 (kd), 2001/02:MJ417 (kd) och

2001/02:MJ466 (mp) om vikten av att

Östersjöstrategin genomförs och tillämpas på ett

sätt som tillgodoser miljöhänsyn m.m. Det bör

understrykas att regeringen betraktar genomförandet

och uppföljningen av Östersjöstrategin som en

prioriterad fråga. Inom Miljödepartementet har

tidigare genomförts en särskild utredning angående

vissa frågor kring Östersjöstrategins genomförande

till år 2000. Utskottet utgår från att regeringen

noga följer utvecklingen av frågor som rör

Östersjöstrategin, exempelvis vad gäller

efterlevnaden av principen om inga särskilda

avgifter, och därvid också beaktar i vad mån

avgiftssystemet får sådana negativa konsekvenser som

påtalas i motion MJ49. I övrigt bör dessa motioner

inte nu föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet gör samma bedömning beträffande motion

2000/01:MJ50 (fp) yrkande 2 och har ingen annan

mening än motionärerna, nämligen att alla länder

runt Östersjön bör ha mottagningsanordningar för

förorenat vatten. Utskottet delar också bedömningen

i motion 2001/02:MJ466 (mp) att utbyggnaden av mot-

tagningsanläggningar i hamnarna skall ske skyndsamt.

Utskottet är inte berett att förorda en särskild

internationell kontrollmyndighet enligt yrkandet i

motion 2000/01:MJ499 (s). Det ovan redovisade

direktivet 2000/59/EG om mottagningsanordningar i

hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester är

bindande för EU:s medlemsstater, och genomförandet

övervakas på sedvanligt sätt i enlighet med de

grundläggande bestämmelserna i EG-fördraget. I

övrigt ankommer det bl.a. på Helsingforskommissionen

att fortlöpande övervaka genomförandet av

Östersjöstrategin och miljötillståndet i Östersjön.

När det gäller lokaliseringen av hamnar vill

utskottet erinra om att inrättande av hamnar i

princip definieras som miljöfarlig verksamhet enligt

närmare bestämmelser i miljöbalken. Frågan om

lämplig lokalisering och övriga frågor om hamnars

miljöpåverkan m.m. prövas från fall till fall enligt

miljöbalken. Vidare finns vissa specialbestämmelser

i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och

avlysning av allmän farled och allmän hamn. Denna

lag innebär bl.a. att vissa grundläggande regler i

miljöbalken skall tillämpas samt att en

miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas i ärenden

enligt lagen. Utskottet anser det mot denna

bakgrund inte nödvändigt att föreslå någon

riksdagens åtgärd med anledning av yrkande 2 i

motion 2001/02:MJ50 (fp).

Fartygs konstruktion m.m.

Utskottets förslag i korthet:

Utskottet avstyrker några motionsyrkanden med

bl.a. krav på dubbelskrov för fartyg med

miljöfarlig last och om miljölots för alla

fartyg som trafikerar Östersjön. Utskottet

hänvisar främst till att frågorna ägnats stor

uppmärksamhet inom ramen för MARPOL och

Helsingforskonventionen. Den aktuella

propositionen tar ej upp dessa frågor.

Motionerna

I motion 2001/02:MJ323 (fp) anförs att fartyg med

dubbelskrov måste bli ett obligatorium i de

särskilda riskområdena Östersjön inklusive Öresund.

Sverige måste hårt driva detta krav inom EU och den

internationella sjöfartsorganisationen IMO. Ett

datum bör fastställas snarast för utfasning av gamla

fartyg och infasning av nya med dubbelskrov

(yrkandena 2-4).

I motion 2001/02:MJ220 (c) yrkande 3 hänvisas till

en överenskommelse mellan Östersjöländerna att

enkelskroviga fartyg skall ersättas med

dubbelbottnade fram till år 2008. Denna

överenskommelse resulterar enligt motionen i att de

tankfartyg som levererar drivmedel till pumpar i

skärgården även de skall vara dubbelbottnade. Därmed

blir leveranserna till skärgården hotade, eftersom

oljebolagen måste göra investeringar i mindre,

dubbelbottnade fartyg. Slutresultatet kan bli att

drivmedel transporteras ut i skärgården på ett sätt

som är tveksamt från miljö- och säkerhetssynpunkt.

Det finns anledning att se över de ekonomiska

förutsättningarna för oljebolagens investeringar i

dubbelbottnade tankfartyg för skärgårdstrafik.

Enligt motion 2000/01:MJ50 (fp) yrkande 1 bör

Sverige verka för en internationell överenskommelse

om miljölots för alla fartyg som trafikerar

Östersjön.

Utskottets ställningstagande

Frågor om säkerheten vid maritima transporter av

olja och annan miljöfarlig last har ägnats stor

uppmärksamhet både nationellt och internationellt. I

riksdagen har både utrikesutskottet och

trafikutskottet behandlat motionsyrkanden om fartygs

konstruktion (senast i bet. 2000/01:UU11 och

2000/01:TU1). Båda utskotten hänvisar bl.a. till det

internationella arbetet inom IMO och EU.

Inom den internationella sjöfartsorganisationen

IMO i London (International Maritime Organization)

har de senaste decennierna ett flertal

överenskommelser tillkommit angående skärpta krav på

bl.a. tankfartygens konstruktion samt på utrustning

med s.k. transpondrar som gör det möjligt att avläsa

fartygens exakta position online. Genom 1992 års

tillägg till Annex I i MARPOL infördes obligatoriska

krav på dubbelskrov för nya oljetankfartyg. För

befintliga tankfartyg gäller ett utfasningsprogram

med relativt invecklade övergångsregler. Under våren

2001 beslutades inom IMO om en ny global tidtabell

för en snabbare utfasning av tankfartyg med

enkelskrov. Sammanfattningsvis och något förenklat

gäller att samtliga tankfartyg med enkelskrov skall

vara utfasade år 2015. Alla nya oljetankfartyg som

byggts sedan år 1996 omfattas av kravet på dubbelt

skrov. För vissa större fartyg gäller att de som går

i trafik efter år 2005 (kategori 1) respektive 2010

(kategori 2) skall genomgå en teknisk undersökning

(Condition Assessment Scheme, CAS). Som framgår av

trafikutskottets betänkande gäller redan krav på

dubbel botten och dubbelt skrov för fartyg som

trafikerar Vänern och Mälaren, enligt nationella

föreskrifter som utfärdats av Sjöfartsverket. I

utrikesutskottets betänkande hänvisas bl.a. till de

åtgärdsprogram som föreslagits inom EU av

kommissionen i de s.k. Erika I- och Erika II-

paketen.

I september 2001 har Östersjöstaterna och EU:s

ministrar med ansvar för sjötransport och miljö vid

ett extra HELCOM-möte kommit överens om ett

åtgärdspaket för att ge ytterligare skydd mot

föroreningar av Östersjön. Åtgärderna innefattar

bl.a. ändrade rutter, tekniska hjälpmedel för att

förbättra navigation och säkerhet samt utökad

användning av lots i vissa högriskområden i Öresund

och Östersjön. I fråga om utfasningen av

enkelskroviga tankfartyg innebär överenskommelsen

att Östersjöstaterna avstår från alla

undantagsmöjligheter som föreligger enligt

övergångsregleringen i MARPOL. Det innebär att

utfasningen skall ske under perioden 2003-2015,

beroende på fartygstyp och ålder. Vidare skall man

undersöka möjligheten att klassa vissa delar av

Östersjön som särskilt känsliga områden.

Det anförda innebär enligt utskottets bedömning

att kraven i motion 2001/02:MJ323 (fp) på utfasning

av enkelskroviga fartyg m.m. till stor del är

tillgodosedda. Därmed påkallar yrkandena 2-4 i

motionen ingen ytterligare åtgärd från riksdagens

sida.

I anslutning till motion 2001/02:MJ220 (c) yrkande

3 vill utskottet framhålla att det främst ankommer

på fartygsägare och rederier att tillse att fartygen

uppfyller gällande krav på konstruktion och

utrustning. Som framgår av redovisningen ovan är

inte utfasningen av enkelskroviga fartyg omedelbart

förestående. Den kan å andra sidan inte heller

relateras till just det årtal som anges i motionen

(år 2008). I den av IMO använda kategoriindelningen

som omfattar t.ex. vissa mindre tankfartyg (kategori

3) innebär utfasningen att årtalet 2003 gäller för

fartyg som levererats år 1973 eller tidigare och

årtalet 2015 för fartyg som levererats år 1989 eller

senare. På motsvarande sätt fastställs

utfasningsåret för fartyg som levererats under

mellanliggande år. Frågan huruvida och på vad sätt

oljebolagen i sin tur kommer att drabbas av ökade

kostnader som en följd av de investeringar som i

första hand åvilar rederinä-ringen är för närvarande

svår att bedöma. Utskottet är inte berett att

föreslå några särskilda utredningsinsatser i

enlighet med motionsyrkandet.

Frågor om lotstvång i känsliga farvatten har

tidigare främst behandlats av trafikutskottet. I

betänkande 2000/01:TU1 anför trafikutskottet bl.a.

att fartyg i Östersjön väsentligen går på

internationellt vatten, där Östersjöstaterna inte

har någon jurisdiktion. Folkrättsliga principer

hindrar dem sålunda att föreskriva sådant lotstvång

som föreslagits i en av trafikutskottet behandlad

motion. Frågan om lotsning på frivillig väg på

internationellt vatten i Östersjön behandlas dock

bl.a. inom ramen för samarbetet mellan

Östersjöstaterna enligt Helsingforskonventionen om

skydd av Östersjöns marina miljö. Globalt gällande

utrustningskrav på s.k. transpondrar träder i kraft

den 1 juli 2001 och kommer att avsevärt förbättra

möjligheterna att identifiera och följa fartyg.

Miljö- och jordbruksutskottet vill här tillägga

att det ovan nämnda åtgärdspaketet som beslutades i

september 2001 också innefattar ett åtagande av

Östersjöstaterna att anlita lots i större

utsträckning i vissa riskområden.

Utskottet instämmer i det allmänna syftet med

motion 2000/01:MJ50 (fp) yrkande 1 men anser mot

angivna bakgrund att motionen inte påkallar någon

särskild åtgärd från riksdagens sida.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Skärpta regler för olagliga utsläpp i

Östersjön m.m. (punkt 2)

av Harald Nordlund (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 1. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:MJ521 yrkande 6

och avslår motionerna 1999/2000:MJ405 yrkande 2,

1999/2000:MJ727 yrkande 9, 1999/2000:T603,

2001/02:MJ323 yrkande 1, 2001/02:MJ372,

2001/02:MJ519 yrkande 10 och 2001/02:MJ522 yrkande

8.

Ställningstagande

Som anförs i motion 2001/02:MJ521 brottas

Östersjöområdet med stora och allvarliga

miljöproblem. Innanhavet Östersjön med dess unika

ekosystem fortsätter att smutsas ned genom utsläpp

och läckage från samtliga länder och räknas som ett

av de mest förorenade havsområdena i världen.

Utsläppen kring och till Östersjön kräver gemensamma

lösningar på framför allt EU-nivå men även på

nationell nivå. Den bästa miljöinsatsen för att

stärka regionen kring Östersjön är att arbeta för

att våra grannländer blir medlemmar i EU. Sverige

spelar en viktig roll och måste se till att

Östersjösamarbetet effektiviseras. På kort sikt

krävs vissa punktinsatser, bl.a. ökade resurser för

att minska oljeutsläppen i Östersjön. Det krävs även

en ökad samordning av övervakningen av sjöfarten i

Östersjön. Jag föreslår att riksdagen i enlighet med

yrkande 6 i motion 2001/02:MJ521 tillkännager för

regeringen som sin mening vad som anförs ovan om

ökade resurser för att minska oljeutsläppen i

Östersjön. Jag delar även de allmänna synpunkterna i

motion 2001/02:MJ323 (fp) yrkande 1 men anser att

motionen i denna del får anses tillgodosedd med de

aktuella regeringsförslagen och vad som anförs i

denna reservation.

2. Biologisk mångfald i Östersjöområdet

(punkt 3)

av Harald Nordlund (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som framförs i reservation 2. Därmed

bifaller riksdagen motion 2000/01:MJ50 yrkande 4.

Ställningstagande

Som anförs i motion 2000/01:MJ50 behöver

Östersjösamarbetet fördjupas och intensifieras på

många områden. Något som saknas är en långsiktig

plan för bevarande av den biologiska mångfalden i

och kring Östersjön. Riksdagen bör göra ett

uttalande i enlighet med yrkande 4 i motionen om det

angelägna i att en sådan plan utarbetas inom

Östersjösamarbetet.

3. Miljölots i Östersjön (punkt 7)

av Harald Nordlund (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motion 2000/01:MJ50 yrkande 1.

Ställningstagande

Som framgår av motion 2000/01:MJ50 finns det många

skäl som talar för att Sverige verkar för en

internationell överenskommelse om miljölots på

lastfartyg som trafikerar Östersjön. Miljölotsens

roll skall vara att se till att fartyg som

transporterar miljöfarlig last framförs på ett sätt

som gör att miljösäkerheten garanteras. Riksdagen

bör göra ett uttalande härom i enlighet med yrkande

1 i motionen.

Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Kostnader för fartygsgenererat avfall (punkt 9)

Ulf Björklund (kd) och Ester Lindstedt-Staaf (kd)

anför:

Kristdemokraterna har många gånger motionerat om

åtgärder mot förorening från fartyg. Föreliggande

förslag från regeringen innebär ökade möjligheter

till åtgärder. Som utskottet redovisar är

möjligheterna dock mycket begränsade. Endast

internationella konventioner kan ytterligare öka

möjligheterna till ingripanden mot olagliga utsläpp.

Förslaget innebär också att befälhavarens ansvar att

förhindra förorening lagfästs, något som

Kristdemokraterna tidigare föreslagit. Regelverket

kompletteras beträffande tillsyn och sanktioner.

Kristdemokraterna hade hoppats på bättre möjlighet

att lagföra men som utskottet redovisar går det inte

att komma längre med svensk lagstiftning i det här

fallet.

Tillsammans med Östersjöstrategin borde dock

åtgärderna åstadkomma en minskning av förorening

från fartyg i Östersjön. Förutsättningen för att

föreliggande förslag skall få avsedd effekt är att

mottagningen av avfall i hamnarna fungerar.

Kostnaderna för omhändertagande av fartygsavfall

skall inkluderas i hamnavgiften, varför hamnavgiften

borde höjas i takt med ökad avfallshantering.

Kristdemokraterna har dock uppmärksammat att

hamnavgiften utgör ett konkurrensmedel mellan

hamnar, varvid även villkoren för avfallshanteringen

blir ett konkurrensmedel. Resultatet kan bli

försämrad miljöhänsyn om ett fartygs val av hamn

betingas av snävt ekonomiska bedömningar.

Kristdemokraterna har med motion 2000/01:MJ49 fäst

uppmärksamheten på detta problem. Utskottet säger

sig utgå från att regeringen noga följer

utvecklingen på detta område och därvid beaktar i

vad mån avgiftssystemet får sådana följder som

påtalas i motionen. Vi kristdemokrater nöjer oss med

detta men kommer att följa frågan även i

fortsättningen.

BILAGA 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Regeringen (Miljödepartementet) föreslår i

proposition 2000/01:139 att riksdagen antar

regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot

förorening från fartyg,

2. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49),

3. lag om ändring i lagen (1989:395) om

Kustbevakningens medverkan vid polisiär

övervakning.

Följdmotioner

2000/01:MJ49 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av hamnars

ekonomiska villkor för mottagande av fartygsavfall.

2000/01:MJ50 av Harald Nordlund och Lennart Kollmats

(fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

Sverige verkar för en internationell

överenskommelse om miljölots för alla fartyg som

trafikerar Östersjön.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att möjliggöra att

alla länder i Sveriges närområde har

mottagningshamnar för förorenat vatten.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att miljöhotande

verksamhet förläggs till yttre hamnområden.

4. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att arbeta fram

en långsiktig plan för bevarande av

den biologiska mångfalden.

Motioner från allmänna motionstiden

1999

1999/2000:T210 av Johnny Gylling (kd):

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

mottagningsanläggningar för oljespill.

1999/2000:T603 av Inger René och Berit Adolfsson

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om förändrad lagstiftning när

det gäller ansvaret för illegalt utsläpp av olja.

1999/2000:T612 av Rolf Åbjörnsson (kd):

Riksdagen begär av regeringen ett program med

förslag om hur ett oljesaneringsprogram kan

genomföras i enlighet med de i motionen angivna

intentionerna.

1999/2000:T620 av Lilian Virgin och Agneta Ringman

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om alternativa lösningar för

att förhindra och ta hand om oljespill.

1999/2000:MJ405 av Göte Jonsson m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om fartygstrafiken.

1999/2000:MJ727 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skärpt

lagstiftning för att effektivare komma åt

ansvariga för oljeutsläpp från fartyg.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om uppbyggnaden av

mottagningsanläggningar för olja.

Motioner från allmänna motionstiden

2001

2001/02:MJ220 av Åke Sandström m.fl. (c):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att se över de

ekonomiska förutsättningarna för oljebolagens

investeringar i dubbelbottnade tankfartyg för

skärgårdstrafik.

2001/02:MJ323 av Karl-Göran Biörsmark (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om säkrare

sjötransporter i nordiska farvatten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om införande av

dubbelskrov på fartyg med miljöfarligt gods.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om fastställande

av ett datum för infasning av fartyg med

dubbelskrov.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om vikten av att

i EU verka för säkrare sjötransporter.

2001/02:MJ372 av Lisbet Calner och Mona Berglund

Nilsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en lagändring

när det gäller ansvaret för otillåtna oljeutsläpp.

2001/02:MJ415 av Barbro Feltzing (mp):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till en hamnlag av tvingande karaktär och att den

instiftas enligt intentionerna i motionen.

2001/02:MJ416 av Annelie Enochson och Chatrine

Pålsson (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att redarens,

befälhavarens och maskintjänstchefens straffansvar

vid illegala oljeutsläpp skärps.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att verka inom EU

för att gällande lagar om straffansvar vid

oljeutsläpp efterlevs internationellt samt att

inom EU gemensamt kunna lagföra illegala

oljeutsläpp.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

hamnarnas åläggande att ta hand om avfall från

fartyg efterlevs.

2001/02:MJ417 av Tuve Skånberg (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ekonomiska incitament för

att lämna spillolja i hamn.

2001/02:MJ466 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder mot

oljeutsläpp.

2001/02:MJ499 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ett kontrollsystem för

fartyg som rensar sina oljetankar i Östersjön.

2001/02:MJ519 av Alf Svensson m.fl. (kd):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förbättra

möjligheten att beivra oljeutsläpp.

2001/02:MJ521 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening om vad i motionen anförs om ökade resurser

för att minska oljeutsläppen i Östersjön.

2001/02:MJ522 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utsläpp från

fartyg.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i

lagen (1980:424) om

åtgärder mot förorening från fartyg

2 Förslag till lag om ändring i

fartygssäkerhetslagen (1988:49)

3 Förslag till lag om ändring i

lagen (1982:395) om

Kustbevakningens medverkan vid

polisiär

övervakning

Bilaga 3

Justitieutskottets yttrande

2001/02:JuU3y

Åtgärder mot förorening från fartyg

Till miljö- och

jordbruksutskottet

Inledning

Miljö- och jordbruksutskottet har berett

justitieutskottet tillfälle att yttra sig över

proposition 2000/01:139 Åtgärder mot förorening från

fartyg jämte motioner i de delar som berör

justitieutskottets beredningsområde.

I propositionen föreslås en rad lagändringar i

syfte att minska föroreningar från fartyg, bl.a.

genom förbättrade möjligheter att beivra olagliga

utsläpp till sjöss av olja och andra skadliga ämnen.

I propositionen behandlas bl.a. frågor om svensk

domsrätt (avsnitt 6.4) och om brottsutredningar vid

oljeutsläpp (avsnitt 6.5), och utskottet begränsar

sitt yttrande till dem. Någon motion har inte väckts

i dessa delar.

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, grundar

sig på Oljeutsläppsutredningens betänkande Att komma

åt oljeutsläppen (SOU 1998:158).

Överväganden

Svensk domsrätt förutsätter i princip bl.a. att

brottet begåtts på svenskt territorium, dvs. på

Sveriges land- eller sjöterritorium. Sjöterritoriet

består av s.k. inre vatten och territorialhavet.

Indelningen i dessa vattenområden regleras i FN:s

havsrättskonvention. Av konventionen följer också

att varje kuststat har rätt att utanför

territorialgränsen inrätta en exklusiv s.k.

ekonomisk zon - vari kuststaten inte har suveränitet

- som får sträcka sig högst 200 nautiska mil räknat

från gränsen mellan inre vatten och

territorialhavet. För svensk del gäller vidare att

den ekonomiska zonen inte utan särskild

överenskommelse med en annan stat får utsträckas

över mittlinjen i förhållande till den staten.

I viss utsträckning finns svensk domsrätt även när

brottet begåtts utom riket. Bestämmelser, som nu är

av intresse, finns i 2 kap. 2 § brottsbalken.

Sammanfattningsvis innebär de följande. Svensk

domsrätt föreligger om brottet begåtts av en svensk

medborgare eller av en utlänning med hemvist här.

Detsamma gäller om brottet begåtts av en utlänning

som efter brottet blivit svensk medborgare eller

tagit hemvist här. Vidare föreligger svensk domsrätt

om brottet begåtts av en nordisk medborgare som

finns här. Slutligen bör nämnas att svensk domsrätt

föreligger om brottet begåtts av en utomnordisk

medborgare som finns här och det på brottet enligt

svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader.

Från dessa fall finns vissa undantag, bl.a. om

brottet begåtts på ett område som inte tillhör någon

stat och det enligt svensk lag inte kan följa

svårare straff än böter på brottet. En ekonomisk zon

är ett sådant område som inte anses tillhöra någon

stat.

Frågan om svensk domsrätt för brott begångna i den

ekonomiska zonen är alltså beroende av vilket straff

som kan komma i fråga. I lagen (1980:424) om

åtgärder mot förorening från fartyg (VlfL)

föreskrivs att böter eller fängelse i upp till två

år kan följa på brott mot bl.a. utsläppsförbudet.

Trots att ett utsläpp kan leda till fängelse i mer

än sex månader saknas i regel svensk domsrätt för

brott som begåtts på utländskt fartyg i Sveriges

ekonomiska zon. Detta hänger samman med de regler

som finns i lagen (1996:517) om begränsning av

tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott

begångna på utländska fartyg, den s.k.

begränsningslagen. Den lagen infördes som en följd

av att Sverige år 1996 tillträdde FN:s

havsrättskonvention. Begränsningslagen innebär bl.a.

att brott mot bestämmelser om förebyggande,

begränsning eller kontroll av förorening av den

marina miljön endast kan bestraffas med böter om

brottet begåtts på ett fartyg som är registrerat i

en främmande stat och brottet begåtts när fartyget

befunnit sig utanför svenskt inre vatten. I dessa

fall saknas alltså domsrätt om utsläppet gjorts inom

Sveriges ekonomiska zon.

Utskottet har tidigare uppmärksammat avsaknaden av

svensk domsrätt i de nu beskrivna fallen. I sitt

yttrande till utrikesutskottet i samband med

riksdagsbehandlingen av frågan om godkännande av

FN:s havsrättskonvention pekade utskottet på

möjligheten att lösa problemet med en särskild

bestämmelse i VlfL. Vidare ansåg utskottet att det

rättsliga förfarandet borde effektiviseras på

området, och utskottet efterlyste bl.a.

ansträngningar för att fler fall skulle föras till

åtal (bet. 1995/96:UU17, yttr. 1995/96:JuU9y s. 4

f). Riksdagen beslutade om ett tillkännagivande med

det innehållet, vilket ledde till det

utredningsarbete som nu utmynnat i en proposition

till riksdagen.

Hösten 1996 beslutade riksdagen - också den gången

på utskottets initiativ - om ett tillkännagivande på

området. Tillkännagivandet gick ut på att

Kustbevakningen borde kunna ges möjlighet att inleda

och bedriva förundersökning rörande oljeutsläpp

(bet. 1996/97:JuU1 s. 43).

I den nu aktuella propositionen föreslår

regeringen att svensk domsrätt införs när det gäller

olagliga utsläpp och andra brott mot VlfL som begås

på utländska fartyg i Sveriges ekonomiska zon. Åtal

får dock bara väckas om den stat där fartyget är

registrerat antingen i det konkreta fallet

underlåter, eller upprepade gånger tidigare i

liknande situationer har underlåtit, att vidta

rättsliga åtgärder eller om utsläppet har medfört

betydande skada.

När det sedan gäller frågan om

brottsutredningsförfarandet innebär regeringens

förslag att Kustbevakningen ges rätt att inleda och

bedriva förundersökning om olagliga utsläpp. Detta

innebär inte någon begränsning av polisens

befogenheter på området. Tjänstemän vid

Kustbevakningen skall enligt förslaget i huvudsak ha

samma befogenheter som polismän att vidta åtgärder i

samband med förundersökning om brott mot VlfL.

Vidare föreslås en särskild regel som innebär att

åklagaren alltid skall överta ansvaret för

förundersökningen så snart någon skäligen kan

misstänkas för brottet eller om det är påkallat av

särskilda skäl. Det föreslås också att beslut om

förhör och tvångsmedelsanvändning på utländska

fartyg utanför svenskt inre vatten skall fattas av

åklagaren eller rätten. Förslaget innebär vidare att

de begränsningar som gäller enligt det

internationella regelverket vid straffrättsliga

ingripanden mot utländska fartyg lagregleras.

Husrannsakan, som normalt sett kräver att fängelse

kan följa på brottet, föreslås bli möjlig på

utländska fartyg trots att den ovan nämnda

begränsningslagen föreskriver att endast böter kan

komma i fråga i vissa fall. Slutligen föreslås vissa

regler om s.k. flaggstatsrapportering, ett

förfarande som syftar till att överföra lagföringen

till flaggstaten i situationer då den stat där

överträdelsen skett inte själv kan eller önskar

vidta rättsliga åtgärder. Bestämmelserna om

brottsutredning samlas enligt förslaget i ett

särskilt kapitel i VlfL.

Utskottet konstaterar, i likhet med vad utskottet

vid flera tillfällen tidigare uttalat, att det är

angeläget att åtgärder snarast vidtas för att

effektivisera det rättsliga förfarandet när det

gäller att beivra oljeutsläpp. Utskottet kan vidare

konstatera att regeringens förslag på de områden som

nyss beskrivits väl överensstämmer med de önskemål

om förbättringar som utskottet tidigare gett uttryck

för (se senast bet. 1998/99:JuU9 s. 7 f med

hänvisningar). Utskottet välkomnar därför förslagen,

och utskottet föreslår att miljö- och

jordbruksutskottet tillstyrker dem. Utskottet ser

också positivt på den uppföljning av upptäckta

utsläpp och vidtagna åtgärder som aviseras i

propositionen. Utskottet förutsätter att riksdagen

framledes informeras om resultatet av denna

uppföljning, t.ex. i budgetpropositionen.

Avslutningsvis vill utskottet anmärka att det kan

finnas skäl att överväga att införa en särskild

reglering för behandling av personuppgifter i

Kustbevakningens brottsbekämpande verksamhet. Sådana

särregler i förhållande till personuppgiftslagen

(1998:204) har på närliggande områden meddelats i

polisdatalagen (1998:622), lagen (2001:85) om

behandling av personuppgifter i Tullverkets

brottsbekämpande verksamhet och i lagen (1999:90) om

behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters

medverkan i brottsutredningar.

Stockholm den 16 oktober 2001

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Fredrik

Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta Johansson

(s), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m),

Ann-Marie Fagerström (s), Morgan Johansson (s),

Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia

Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Göran Norlander

(s), Anita Sidén (m), Sven-Erik Sjöstrand (v) och

Kjell Eldensjö (kd).