Bet. 2001/02:NU10

Näringsutskottets betänkande

2001/02:NU10

Vissa mineralpolitiska frågor

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet 14 motioner från

den allmänna motionstiden 1999/2000, 2000/01

respektive 2000/02. Inledningsvis redovisas huvud-

dragen i ett utredningsbetänkande om minerallagen,

markägarna och miljön (SOU 2000:89) samt

remissvaren.

Utskottet avstyrker ett antal motioner om

minerallagen, främst med hänsyn till att en

proposition om minerallagen kan väntas till

riksdagen i början av nästa mandatperiod. När det

gäller frågan om ansvar för gamla gruvhål och frågan

om behovet av eventuella föreskrifter på detta

område utgår utskottet från att Regeringskansliets

utredningsinsatser inför den nämnda propositionen

också inbegriper dessa frågor. I en reservation (m,

kd, c, fp) beklagas – med hänsyn till

mineralbranschens behov av fasta och långsiktiga

spelregler – att en proposition i frågan inte läggs

fram under innevarande mandatperiod. Frågan om

ansvar för gamla gruvhål och frågan om behovet av

eventuella föreskrifter på detta område borde enligt

reservanterna ha kunnat lösas långt tidigare; i mer

än tio år har problemet varit känt och regeringen

haft ett bemyndigande att utfärda föreskrifter. En

redovisning av de berörda frågorna bör ske i den

planerade propositionen, anser reservanterna.

Andra yrkanden som avstyrks av utskottet avser

olika miljöfrågor i samband med mineralhantering.

Utskottet erinrar om pågående arbete för en hållbar

utveckling.

En motion om effektivt tillvaratagande av

bergmaterial och ökad klassificering av sådant

material avstyrks av utskottet med hänvisning till

att en sådan utveckling pågår, såväl inom Sverige

som internationellt.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Minerallagen

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N235,

1999/2000:N285, 1999/2000:N298, 1999/2000:N357,

2000/01:N212, 2000/01:N293, 2000/01:N345,

2001/02:N337 och 2001/02:N352.

Reservation (m, kd, c, fp)

2. Miljöfrågor

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N258,

2000/01:N313, 2000/01: N351 och 2000/01:N372.

3. Användning av bergmaterial

Riksdagen avslår motion 2001/02:N330.

Stockholm den 21 februari 2002

På näringsutskottets vägnar

Per Westerberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per

Westerberg (m), Barbro Andersson Öhrn (s), Sylvia

Lindgren (s), Lennart Beijer (v), Göran Hägglund

(kd), Karin Falkmer (m), Nils-Göran Holmqvist (s),

Marie Granlund (s), Karl Gustav Abramsson (s),

Gunilla Wahlén (v), Ola Sundell (m), Ingegerd

Saarinen (mp), Åke Sandström (c), Eva Flyborg (fp),

Anne Ludvigsson (s), Stefan Hagfeldt (m) och Harald

Bergström (kd).

2001/02

NU10

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlas

dels 5 motioner från den allmänna motionstiden

1999/2000,

dels 6 motioner från den allmänna motionstiden

2000/01,

dels 3 motioner från den allmänna motionstiden

2001/02.

En skrivelse från föreningen Aktion för rättvis

minerallag (ARM) har inkommit i ärendet. Vidare har

utskottet tagit del av en promemoria från

Bergsstaten om oklara frågor angående nedlagda

gruvor.

Utskottets överväganden

Inledning

Den årliga prospekteringsverksamheten i Sverige låg

under 1980-talet med hjälp av statligt stöd på

mellan 130 och 175 miljoner kronor i löpande priser

men sjönk i början av 1990-talet till nära 100

miljoner kronor (år 1993). Ett trendbrott inträffade

år 1994, då prospekteringen ökade till 146 miljoner

kronor. Sedan fortsatte ökningen, och för år 1998

beräknades prospekteringen till ca 245 miljoner

kronor. Därefter har insatserna ånyo minskat och

uppgick åren 1999 och 2000 till ungefärligen 200

miljoner kronor.

Antalet ansökningar om nya undersökningstillstånd

kan sägas spegla branschens aktivitetsnivå och

framtidsförväntningar. Som framgår av tabellen på

nästa sida ökade antalet ansökningar fram till åren

1996 och 1997 för att därefter minska. Till en del

anses minskningen av ansökningar om nya

undersökningstillstånd vara föranledd av de lägre

världsmarknadspriserna och den nuvarande

konjunkturförsämringen. Två av de större

gruvföretagen har haft betydande ekonomiska

svårigheter under de senaste åren. Enligt

bergmästaren Jan-Olof Hedström har flera företag

uttalat tveksamhet inför framtiden beroende dels på

befarade ändringar i minerallagen, dels på

osäkerheten om vilka områden som kommer att vara

naturskyddade i framtiden. Ett annat skäl till den

minskade ansökningsaktiviteten är att

undersökningstillstånd beviljats för stora områden i

Bergslagen under år 2000. Dessa områden undersöks

för närvarande och är därför inte tillgängliga för

nya sökande.

Antalet beviljade undersökningstillstånd är till

viss del en återspegling av Bergsstatens

hanteringskapacitet. Det höga antalet beviljade

undersökningstillstånd år 1999 sammanhänger delvis

med att Bergsstaten under detta år gjorde en

kraftinsats för att få ned väntetiderna från ungefär

två år till nuvarande cirka två månader. Åren 2000

och 2001 minskade antalet beviljade

undersökningstillstånd kraftigt och numera följer

beslutstakten i stort sett förändringarna i antalet

ansökningar.

Antalet ansökta och beviljade

undersökningstillstånd

--------------------------------------------------------------

|År |Antal |Antal beviljade |Antal beviljade|

| |ansökningar om |nya |förlängda |

| |nya |undersökningstillstånd|

undersökningstillstånd |

| |undersöknings- | | |

| |tillstånd | | |

--------------------------------------------------------------

|1993 |240 | 83 | 66 |

--------------------------------------------------------------

|1994 |368 |136 | 63 |

--------------------------------------------------------------

|1995 |283 |180 | 55 |

--------------------------------------------------------------

|1996 |384 |232 | 78 |

--------------------------------------------------------------

|1997 |375 |218 | 79 |

--------------------------------------------------------------

|1998 |267 |313 |101 |

--------------------------------------------------------------

|1999 |199 |322 |162 |

--------------------------------------------------------------

|2000 |241 |192 |137 |

--------------------------------------------------------------

|2001 |135 |137 |146 |

--------------------------------------------------------------

Regeringen beslutade i februari 1999 att tillkalla

en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa

frågor om äganderätten till mark i relation till

gruvnäringens behov och om vissa miljöfrågor i

samband med prövning av undersökningstillstånd och

undersökningsarbeten. Utredaren (f.d. kommunalrådet

Birgitta Nådell) överlämnade betänkandet

Minerallagen, markägarna och miljön (SOU 2000:89) i

oktober 2000. Utredningsbetänkandet har därefter

remissbehandlats. I följande avsnitt redovisas

kortfattat huvuddragen i betänkandet och

remissvaren.

Med hänsyn till att minerallagen således varit

under utredning under de senaste åren har utskottet

avvaktat med att behandla motioner i frågan från den

allmänna motionstiden åren 1999 och 2000. Mot

bakgrund av att mandatperioden avslutas under år

2002 behandlar utskottet dessa motioner tillika med

motionerna från den allmänna motionstiden 2002 i

detta betänkande.

Utredning och remissammanställning

Mineralutvinning är av allmänt intresse

Utredaren: De geologiska förutsättningarna för att

finna utvinningsbara mineraltillgångar i Sverige är

förhållandevis goda. Sverige har också en lång

tradition som gruvland och är den största

producenten av järnmalm, koppar och silver i EU.

Mineralutvinning har mycket stor betydelse för

sysselsättning och välstånd i vissa regioner i

Sverige. Ur en internationell synvinkel är det också

en fördel om mineralutvinning sker i ett land med en

väl fungerande miljölagstiftning. Det måste

sammantaget anses vara ett väsentligt allmänt

intresse att förutsättningarna för prospektering och

gruvbrytning i Sverige inte avsevärt försämras.

Remissvaren: Åtskilliga remissinstanser menar att

gruvnäringen är en viktig tillväxtfaktor, speciellt

i landets norra och mera glest befolkade områden.

Enligt Delegationen för utländska investeringar i

Sverige upplever investerare från utlandet att det

finns en viss otydlighet angående förutsättningarna

för gruvnäringen. Gällivare kommun framhåller

särskilt gruvindustrins behov av långsiktig och

tydlig lagstiftning. Bergsstaten anser att det är en

brist att minerallagen inte inledningsvis innehåller

en definition av det allmänintresse som är motivet

för lagen och föreslår att en sådan bestämmelse

införs. Konkurrensverket delar utredningens mening

att det finns starka allmänna intressen av att vi i

Sverige kan ha kvar och utveckla gruvnäringen. Flera

remissinstanser menar att allmänintresset inte är så

stort att enskilda intressen i princip alltid skall

betraktas som underordnade. Regionstyrelsen i Skåne

län menar att utredningens analys av allmänintresset

inte är tillfyllest och att skillnaderna i

arbetsmarknad mellan landets norra och södra delar

borde ha analyserats.

En särskild minerallagstiftning behövs

Utredaren: Minerallagen är en exploateringslag som

syftar till att möjliggöra utvinning av vissa

uppräknade s.k. koncessionsmineral. Gemensamt för

dessa är att de är sällsynt förekommande i så stora

koncentrationer att en utvinning är ekonomiskt

lönsam. Mineralprospektering är en kostnadskrävande

verksamhet som i inledningsskedet förutsätter att

prospektören har möjlighet att undersöka relativt

stora arealer. Utredningen kommer fram till att

mineral som finns på en fastighet tillhör

fastighetsägaren, vilket dock inte innebär att denne

fritt kan förfoga över malmen. En avvägning måste

göras mellan pro-spektörens och fastighetsägarens

intressen.

Remissvaren: I flera remissvar framhålls att

gruvbrytning är en långsiktig process som kräver

stabila villkor över tiden. Bergsstaten konstaterar

att minerallagen inte uttrycker något om

äganderätten till mineralen utan endast om vem som

under vissa förutsättningar får förfoga över den.

Enligt Sveriges geologiska undersökning (SGU) och

Svenska Gruvföreningen är den centrala frågan vilka

rättigheter markägare m.fl. bör ha vid utvinning av

en mineralfyndighet som regleras i minerallagen.

Lunds universitet menar att regeringen bör överväga

om det över huvud taget behövs en exploateringslag

på området med hänsyn till bl.a. regeringsformens

skydd för äganderätten. Vikten av att de

inskränkningar som görs i äganderätten är

välgrundade och uppfattas som rimliga, framhålls av

Statskontoret. Regionstyrelsen i Skåne län menar att

det finns flera skäl som talar emot en utvinning av

mineraler i enlighet med föreslagen lagstiftning,

framför allt de äganderättsliga principerna,

önskemålet om en hållbar utveckling,

bevarandeintresset av natur- och kulturmiljön samt

det ringa ekonomiska utbytet av utvinningen. Flera

remissinstanser föreslår att mineralutvinning skall

hänföras till miljöbalken i likhet med

bestämmelserna om sten- och grustäkter.

Avvägning mellan olika intressen i minerallagen

Utredaren: I minerallagen har en avvägning gjorts

mellan markägarens, prospektörens och samhällets

intressen. Markägarens ställning måste allmänt

betecknas som svag i det nuvarande regelverket. Det

är på flera punkter både möjligt och lämpligt att

stärka markägarens ställning utan att det får några

allvarliga negativa konsekvenser för

mineralintresset. Markägare och andra berörda

sakägare föreslås få ett betydligt större inflytande

vid prövning av ansökningar om

undersökningstillstånd och vid undersökningsarbeten.

Markägare skall också ha rätt till ersättning utöver

den som nu utgår för skada och intrång då deras

fastigheter tas i anspråk för mineralprospektering

och gruvbrytning.

Remissvaren: Flertalet remissinstanser instämmer i

huvudsak i utredningens förslag om att markägare och

andra berörda sakägare skall få ett betydligt större

inflytande vid prövning av ansökningar om

undersökningstillstånd och vid undersökningsarbeten.

Svenska Gruvföreningen menar att en

samhällsekonomiskt effektiv gruvnäring är beroende

av en sådan avvägning som görs i den nu gällande

minerallagen, vilket i praktiken innebär att

koncessionsmineral närmast har en ställning som

”allmän egendom”, till vilken markägaren inte har

någon särskild rätt framför andra intressenter.

Konkurrensverket anser att det, under förutsättning

att ersättningsnivåerna läggs på en marknadsmässig

nivå, inte finns anledning att anta att markägarna

skulle ha intresse av att förhindra

prospekteringsverksamhet. Enligt Uppsala universitet

måste minerallagstiftningen – för att vara förenlig

med god samhällsekonomi – bygga på en individuell

materiell prövning och inte ge mineralutvinningen en

generell fördel. Minerallagstiftningen bör ha som

utgångspunkt att markåtkomstfrågorna skall lösas

förhandlingsvägen och inte genom tvång, anser

Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Miljöförbundet

Jordens Vänner menar att gruvbolagen över huvud

taget inte skall ha en lagstadgad rätt att göra

intrång på andras marker och att gruvbrytning endast

bör godkännas om den kan ske på ett ekologiskt och

socialt hållbart vis.

Markägarens ställning vid

prospekteringsåtgärder

Utredaren: Såväl intresserade amatörgeologer som

yrkesverksamma pro-spektörer utför i dag viss

eftersökning av mineral utan att ha ansökt om

undersökningstillstånd. Det är i viss mån oklart

vilka åtgärder som är tillåtna respektive förbjudna

vid sådan eftersökning. I en särskild bestämmelse i

minerallagen bör det därför klargöras att endast

sådana mätningar och provtagningar som kan ske utan

någon risk för skada eller olägenhet för markägaren

får äga rum.

Ansökningar om undersökningstillstånd avgörs i dag

i de flesta fall utan att annan än sökanden beretts

tillfälle att yttra sig. Markägaren och andra

berörda, t.ex. arrendatorer, innehavare av

renskötselrätt och hyresgäster, underrättas först

sedan tillståndet beviljats. De berörda sakägarna

bör ges tillfälle att lämna synpunkter på ansökan

innan den beviljas. Det upplevs som kränkande att

ett tillstånd till verksamhet som berör fastigheten

kan beviljas utan att någon annan än sökanden givits

möjlighet att yttra sig. Fortsättningsvis föreslås

därför alla ansökningar om undersökningstillstånd

sändas till markägare och andra berörda sakägare så

att dessa tidigt informeras om de planerade

undersökningsarbetena. Även när

undersökningstillståndet upphör att gälla bör de

berörda underrättas.

Enligt nuvarande bestämmelser kan bergmästaren

endast i undersökningstillstånd som avser olja, gas

eller diamant meddela villkor till skydd för enskild

rätt. Några bärande skäl för att villkor endast

skall kunna meddelas vid vissa former av

undersökningstillstånd har inte framkommit.

Bergmästaren skall enligt förslaget kunna meddela

sådana villkor vid behov.

Vissa former av undersökningsarbeten kan innebära

olägenheter för markägaren som sträcker sig längre

än vad som normalt får accepteras med anledning av

allemansrätten, t.ex. användning av fordonsburen

utrustning i terrängen, byggande av väg,

trädfällning och sprängning. Vid sådana ingripande

undersökningsarbeten föreslår utredaren att det som

huvudregel skall krävas en överenskommelse med

markägaren och berörd sakägare.

Markägaren får i dag ersättning för skador och

intrång som undersökningsarbetena medför på

fastigheten medan mera ingripande

undersökningsarbeten kan vålla olägenheter som inte

ersätts med nuvarande bestämmelser. Det framstår som

rimligt att den som upplåter sin fastighet för en

kommersiell verksamhet får en viss ersättning för

detta. Därför föreslås att markägaren i

fortsättningen även får ersättning för att han

upplåter fastigheten för prospektering, när det är

fråga om ingripande undersökningsarbeten. Rätten att

uppföra byggnad i samband med undersökningstillstånd

avskaffas, därför att det numera knappast föreligger

något behov av sådan byggnad. Enligt förslaget skall

vidare begränsningen i rätten att utföra

undersökningsarbeten omfatta såväl permanentbostäder

som fritidshus. Eftersom det kan vara oklart hur

långt en tomt sträcker sig bör bestämmelsen gälla

ett område 200 m från själva bostadsbyggnaden.

Remissvaren: Åtskilliga remissinstanser, däribland

Bergsstaten och SGU, tillstyrker förslaget om en

precisering inom minerallagen om vilka

prospekteringsåtgärder som får vidtas utan

undersökningstillstånd, vilket samtidigt ger

information om vad som är tillåtet inom ramen för

allemansrätten. Södra skogsägarna och föreningen

Aktion för rättvis minerallag avvisar bestämt

förslaget om att tillåta mineralletning på annans

fastighet enligt allemansrätten. Det framhålls att

det inte finns någon motsvarighet i allemansrätten

för andra ej specificerade verksamheter.

Ett stort antal remissinstanser, bl.a.

Kammarkollegiet, Naturvårdsverket, länsstyrelser och

kommuner, tillstyrker utredningens förslag om att

alla ansökningar om undersökningstillstånd skall

sändas till markägare och andra berörda sakägare.

När det gäller det samtidiga utredningsförslaget att

avskaffa kravet på annonsering i Post- och Inrikes

Tidningar och i ortstidningen är meningarna delade.

Företaget Scandinavian Mining framhåller att det i

samband med ansökan kan vara praktiskt omöjligt att

få tillgång till aktuella adresser till samtliga

sakägare och förordar därför att kungörelsekravet

bör vara kvar. Beträffande förslaget att markägarna

skall underrättas när ett undersökningstillstånd

upphör är de allra flesta remissinstanserna som

yttrat sig positiva.

Flertalet remissinstanser är positiva till att

bergmästaren skall kunna meddela villkor till skydd

för enskild rätt för alla typer av

koncessionsmaterial.

Ett stort antal remissinstanser, bl.a. SGU,

tillstyrker utredarens förslag att prospektören vid

mer ingripande undersökningsarbeten skall vara

skyldig att söka ingå överenskommelse med

fastighetsägaren och att – om sådan inte kan nås –

bergmästaren skall fatta beslut i frågan. Dock är

meningarna delade huruvida förslaget i sak stärker

markägarens ställning eller inte. Lantmäteriverket

menar att om syftet är att överenskommelser skall

uppnås i största möjliga utsträckning bör det i

lagen införas regler rörande former för förhandling.

Synpunkter framförs av åtskilliga remissinstanser

på vad som bör innefattas i ingripande

undersökningsarbeten, bl.a. att sådana tydligare bör

definieras. De som har yttrat sig över

ersättningsfrågan ställer sig positiva till

förslaget om ersättning för skada och intrång, men

åtskilliga är tveksamma till ytterligare ersättning

för nyttjanderätten i samband med ingripande

prospekteringsåtgärder. Tveksamhet redovisas också

beträffande den föreslagna lagutformningen.

Beträffande förslaget att avskaffa rätten att

uppföra byggnad i samband med undersökningstillstånd

är de allra flesta remissinstanserna positiva.

Förslaget att skyddet mot undersökningsarbeten skall

omfatta även fritidshus bemöts positivt av alla som

yttrat sig utom de två företagen Anglo American och

Scandinavian Mining. Bestämningen av det skyddade

området till 200 m från bebyggelse får positivt

gensvar utom av Scandinavian Mining, som anser att

avståndet bör kunna begränsas till 100 m.

Sekretessen för undersökningsresultat

Utredaren: Enligt punkt 58 i bilagan till

sekretessförordningen (1980:657) är

undersökningsresultat som redovisats enligt 14 kap.

3 § minerallagen (1991: 45) sekretessbelagda i högst

fyra år. Som skäl för detta har anförts att den som

utfört undersökningarna har ett intresse av att med

ensamrätt få förfoga över resultaten under viss tid

och att detta intresse skall vägas mot det allmänna

intresset att resultaten blir allmänt tillgängliga.

Om emellertid resultaten visar att framtida

undersökningar inte är meningsfulla bör detta så

snart som möjligt offentliggöras. Förslaget innebär

därför att sekretessen för resultaten avskaffas.

Remissvaren: Åtskilliga remissinstanser, bl.a.

Bergsstaten, länsstyrelser, Naturvårdsverket och

företaget Anglo American, tillstyrker utredningens

förslag om att avskaffa sekretessen för

undersökningsresultat. Gruvföreningen och

Scandinavian Mining avstyrker förslaget med

motiveringen att företagens förfogande över sina

undersökningsresultat är viktigt som incitament för

att stimulera till prospektering. SGU framhåller att

systemet med en fyraårig sekretess infördes år 1998

och att systemet ännu inte hunnit få genomslag i

praktiken. SGU anser därför att det är önskvärt med

en stabilitet i regelsystemet och att erfarenheterna

från dagens system bör utvärderas.

Fastighetsägarens ställning vid gruvbrytning

Utredaren: Enligt nuvarande huvudregel är den som

innehar bearbetningskoncession skyldig att ersätta

fastighetsägaren för skada och intrång. Någon

ersättning för det mineral som tas i anspråk på

fastigheten utgår däremot inte. Utredningsförslaget

innebär att markägaren får ersättning från

koncessionshavaren för att mineral på hans fastighet

tas i anspråk. Ersättningen skall utgå i form av en

gruvavgift, vilken är knuten till värdet på det

mineral som bryts och utgör 2 ‰ av malmens värde.

Avgiften skall fördelas mellan ägarna av de

fastigheter som ligger inom koncessionsområdet eller

på vilka mark har blivit anvisad för brytningen i

förhållande till hur stor del av deras fastigheter

som är berörd.

Remissvaren: Åtskilliga remissinstanser, bl.a.

Bergsstaten, LRF och Anglo American, anser att

markägarna vid gruvbrytning skall ha ersättning inte

bara för skada och intrång utan även i form av

ersättning för malmens värde. Gruvföreningen anser

att den föreslagna gruvavgiften är principiellt

felaktig eftersom den baseras på den formella

äganderätten till mineral och utgår i förhållande

till ett högst teoretiskt malmvärde. Föreningen

förordar i stället ett bibehållande av dagens

regelverk men framhåller att den gärna ser en

förbättring av de ekonomiska villkoren för de

markägare som i verklig mening blir berörda av

gruvbrytning.

Modellen för ersättning är föremål för tveksamhet,

och ett antal olika alternativ föreslås av

remissinstanserna, bl.a. när det gäller

avgränsningen av gruppen markägare och ersättningens

storlek. En synpunkt som framförs är att markägarna

borde ha möjligheter att bedöma hur stor ersättning

som kommer att utgå.

Miljösynpunkter i samband med ansökningar av

undersökningstillstånd

Utredaren: Prövningen av ansökningar om

undersökningstillstånd sker i dag normalt utan att

berörda länsstyrelser och kommuner underrättats.

Först sedan tillståndet beviljats skickas beslutet

till dessa myndigheter. Om länsstyrelsen tidigt får

information om den planerade mineralletningen och

ges tillfälle att granska vilken effekt denna kan få

för natur- och kulturmiljön och hur pro-spektören

avser att förhindra eventuell skada kommer risken

för negativa konsekvenser att ytterligare minskas.

Även berörda kommuner skall informeras om

ansökningen och kan då inkomma med synpunkter till

bergmästaren.

Till ansökan skall bifogas en beskrivning av

undersökningsarbetena och deras miljöpåverkan.

Därigenom säkerställs att tillståndshavaren i förväg

beaktar risker för skada på natur- och kulturmiljön

och fullgör sin skyldighet enligt 2 kap. 2 §

miljöbalken att skaffa sig erforderlig kunskap.

Beskrivningen utgör även ett underlag för

Bergsstatens och länsstyrelsens granskning. Om det

finns särskilda skäl, t.ex. på grund av särskilt

värdefulla natur- och kulturmiljöer inom

undersökningsområdet, ges bergmästaren möjlighet att

infordra mera detaljerade uppgifter.

Vid prövning av ansökningar om

undersökningstillstånd avseende olja, gas och

diamant skall bergmästaren enligt nuvarande

bestämmelser pröva om sökanden är lämplig att utföra

undersökningsarbetet. En lämplighetsprövning såvitt

avser sökandens förmåga att utföra arbetena utan att

skada uppstår på natur- och kulturmiljön bör enligt

utredningsförslaget införas vid alla former av

undersökningstillstånd.

Remissvaren: Flera länsstyrelser anser att den

föreslagna tiden för yttrande till bergmästaren, tre

veckor, är för kort, särskilt om det är stora

områden som skall granskas. Bergsstaten anser att

det kan finnas fog för att införa en möjlighet till

yttrande för länsstyrelsen såsom utredningen

föreslår. Myndigheten menar emellertid att det bör

understrykas att all prospektering redan i dag är

underkastad krav på samma prövning som gäller för

alla andra verksamheter med påverkan på natur- och

kulturmiljö. Vidare framhåller Bergsstaten att

risken för omfattande och onödig byråkrati är

påtaglig om den föreslagna rutinen införs och att

endast få undersökningstillstånd kan komma att

påverka miljön. Flera kommuner anser att

kommunernas rätt att yttra sig bör förtydligas.

SGU tillstyrker förslaget om en beskrivning av

undersökningsarbetena i ansökningen men framhåller

att det ofta är svårt, för att inte säga omöjligt,

att i ett tidigt stadium annat än i allmänna termer

beskriva planerad undersökningsverksamhet.

Bergsstaten och Gruvföreningen m.fl. remissinstanser

instämmer i utredningens bedömning att det saknas

anledning att införa ett generellt krav på

miljökonsekvensbeskrivning eller samråd enligt

miljöbalken. Naturvårdsverket föreslår att

länsstyrelsen ges möjlighet att kräva en

miljökonsekvensbeskrivning. Ronneby kommun, Sveriges

Hembygdsförbund och Svenska Naturskyddsföreningen

menar att en miljökonsekvensbeskrivning bör krävas

vid ansökan om undersökningstillstånd.

Förslaget om lämplighetsprövning av sökanden till

ett undersökningstillstånd tillstyrks allmänt av

remissinstanserna.

Skydd för allmänna intressen

Utredaren: Enligt 3 kap. 3 § minerallagen skall

undersökningsarbete utföras så att minsta skada och

intrång vållas. Bestämmelsen tar närmast sikte på

skador och intrång som kan drabba markägaren. Någon

allmän hänsynsbestämmelse till skydd för miljön

finns däremot inte. Förslaget innebär att

bestämmelsen ändras så att det klargörs att

undersökningsarbete alltid skall utföras så att

minsta skada och intrång vållas på natur- och

kulturmiljön.

Enligt utredaren har förhållandet mellan

miljöbalken och minerallagen behandlats ganska

kortfattat i miljölagstiftningens förarbeten. Det

finns ett antal oklara punkter, sägs det.

Enligt nuvarande bestämmelser kan bergmästaren

inte förena undersökningstillstånd med villkor, utom

om de avser olja, gas eller diamant. Enligt

förslaget skall bergmästaren i

undersökningstillståndet föreskriva de villkor som

behövs till skydd för allmänna intressen oavsett

vilket mineral tillståndet avser. Sådana villkor kan

vara särskilt aktuella om ansökningen omfattar

speciellt skyddsvärda natur- och kulturmiljöer.

Enligt 12 kap. 6 § miljöbalken är den som avser

att vidta åtgärder eller utföra verksamhet som

väsentligt kan komma att påverka naturmiljön skyldig

att göra en anmälan för samråd till länsstyrelsen.

Någon motsvarande skyldighet föreligger enligt

bestämmelsens ordalydelse inte vid åtgärder som kan

påverka kulturmiljön, vilket framstår som en brist.

Miljöbalkskommittén har därför uppmärksammats på

denna fråga.

Utredningen har inte funnit anledning att utöka

skyddet för särskilt utpekade områden. De nuvarande

bestämmelserna i miljöbalken, plan- och bygglagen

och minerallagen ger lagstöd för att skapa skydd åt

särskilt värdefulla natur- och kulturmiljöer.

Remissvaren: Bergsstaten och Gruvföreningen

tillstyrker det föreslagna förtydligandet angående

skada och intrång. Ett par kommuner anser att det

kan vara en svår bedömning att i alla sammanhang

kräva minsta skada och intrång och anser att en

annan formulering bör övervägas.

Förslaget att allmänt kunna förena

undersökningstillstånd med villkor har tillstyrkts

av åtskilliga remissinstanser. I ett par remissvar

förordas att det bör vara länsstyrelsen som ställer

villkoren och fattar beslut om eventuell

kompensation.

Myndighetsfrågor

Utredaren: Den nuvarande myndighetsstrukturen bör

bestå, men det bör tydliggöras att Bergsstaten

självständigt svarar för frågor som gäller

handläggning och tillämpning av ärenden enligt

minerallagen. Bergsstaten bör även förstärkas med

egen juridisk kompetens.

Remissvaren: Bergsstaten och Gruvföreningen m.fl.

delar utredarens bedömningar. Några remissinstanser

ifrågasätter om SGU bör vara chefsmyndighet för

Bergsstaten bl.a. med hänsyn till att det kan vara

svårt att förena SGU:s geologiska uppgifter med

Bergsstatens myndighetsutövning. Förutom förslag om

olika alternativa lösningar föreslås att ytterligare

översyn av frågan bör göras.

Minerallagen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör med hänvisning till en planerad

proposition på området avslå olika motioner

med krav på översyn av minerallagen. Jämför

reservation (m, kd, c, fp).

Motionerna

I motion 1999/2000:N357 (s) framhålls att den

inledda översynen av reglerna i minerallagen också

bör omfatta rapporteringsskyldigheten för den som

innehaft ett undersökningstillstånd som löpt ut.

Rapporteringsskyldigheten infördes då minerallagen

trädde i kraft den 1 juli 1992 och har därefter

utökats med redovisning av rådata. Uppgifterna är

dock sekretessbelagda i minst fyra år. Enligt

motionärerna bör reglerna skärpas så att resultatet

av undersökningsarbeten snabbt redovisas och

offentliggörs. Detta torde öka förståelsen för

verksamheten hos berörda markägare och också markera

att kartläggningen av den svenska berggrunden är av

intresse för hela samhället, anser motionärerna.

Ett tillkännagivande till regeringen om ändring i

minerallagen begärs i motion 2001/02:N337 (s).

Enligt motionärerna bör lagen revideras så att

markägarnas ställning stärks. Detta kan exempelvis

ske genom att kommunerna får rätt att yttra sig vid

alla ansökningar om prospekteringstillstånd. Vidare

anser motionärerna att det vid översynen också bör

övervägas om tillräcklig hänsyn tas till natur- och

kulturhistoriska värden.

Enligt vad som framförs i motion 1999/2000:N235

(m) är intresset av gruvverksamhet favoriserat i

förhållande till miljöintressen och

jordbruksintressen i den nuvarande minerallagen.

Inte minst utvecklingen av gruvprospektering på

Österlen visar att det är angeläget att bromsa

prospekteringsintresset. Enligt motionären behövs

det en snabb översyn av regelsystemet för

prospektering av mineral och olja m.m.

I motion 2000/01:N345 (m) framhåller samme

motionär ett år senare att en förnyad översyn av

minerallagen är angelägen i syfte att skydda

äganderätten.

Behov av en översyn av minerallagen i syfte att

stärka äganderättens grundlagsskydd tas upp i motion

1999/2000:N285 (m). Motionären kritiserar att

bergmästaren har gett tillstånd till prospektering

på Österlen utan att vare sig markägare, kommun

eller länsstyrelse har blivit tillfrågade eller

informerade.

I motion 2001/02:N352 (m) hävdas att rättsskyddet

är otillräckligt när en köpare till mark upptäcker

att det finns gruvgångar under markytan som utgör

fara för fastigheten eller de boende. I dag regleras

återställning av marken och ersättningsregler av

minerallagen. När det emellertid gäller gamla

gruvområden och om marken förvärvats för åtskilliga

år sedan utgår inte alltid ersättning för

återställande eller säkring av marken. För en

enskild fastighetsägare kan det bli fråga om stora

kostnader. Enligt motionären bör rättsläget

förbättras för en fastighetsägare som hamnar i en

dylik situation, och regeringen bör därför återkomma

till riksdagen med förslag i denna riktning.

Lagstiftningen för mineral bör jämställas med

lagstiftningen för grus- och bergtäkt anser

motionärerna bakom motion 2000/01:N212 (m). Enligt

den sistnämnda lagstiftningen måste den som vill ha

grus från en grustäkt förhandla med markägaren. När

det gäller mineral enligt minerallagen är

äganderätten alltför svag, enligt motionärerna,

eftersom såväl företag som privatpersoner utan

markägarens medgivande kan ansöka om

undersökningstillstånd hos bergmästaren.

I motion 2000/01:N293 (v) föreslås att

Miljöbalksutredningen bör ges i tilläggsdirektiv att

samordna minerallagen med miljöbalken så att

prospektering och mineralbrytning jämställs med

sten- och grustäkt. Enligt motionärerna bör besluten

om prospektering och gruvtäkt ställas i relation

till regeringens strävanden att Sverige skall vara

ett föredöme när det gäller ekologisk omställning.

De förändringar som föreslås i utredningen om

minerallagen är otillräckliga, sägs det.

I motion 1999/2000:N298 (v) begärs att

minerallagen skall ändras. Det finns en utredning

som framför allt skall se på äganderätten och

naturskyddet. Enligt motionärernas uppfattning bör

utredningen ges tilläggsdirektiv med syfte att

införa vetorätt mot prospektering för länsstyrelse,

kommun och markägare. Vidare bör i

tilläggsdirektiven också tas upp att exploatering av

naturtillgångar skall grundas på

försiktighetsprincipen samt att principerna för en

långsiktigt hållbar utveckling skall beaktas.

Vissa kompletterande uppgifter

Flera av de i motionerna berörda frågorna har tagits

upp i utredningsbetänkandet om minerallagen (SOU

2000:89). I det föregående har redovisats vissa

huvuddrag i utredningen samt i de remissvar som

inkommit till Regeringskansliet. Enligt inhämtade

uppgifter planerar Regeringskansliet att göra vissa

ytterligare utredningsinsatser inom ramen för en

interdepartemental arbetsgrupp. Planerna innebär att

arbetsgruppen i första hand skall studera följande

frågor innan en proposition färdigställs:

– analys av internationell gruvlagstiftning,

– ekonomisk omvärldsanalys av gruvnäringen,

– modell för ett enkelt ersättningssystem till

markägarna,

– avgifterna för tillstånd,

– myndighetsstrukturen med SGU som chefsmyndighet

för Bergsstaten.

Statsrådet Ulrika Messing har nyligen som svar på en

interpellation (2001/02:189) av Harald Bergström

(kd) redogjort för sin bedömning att det mot

bakgrund av remissvaren krävs ytterligare analyser,

bl.a. av ersättningssystemet och

myndighetsstrukturen, men också av internationell

lagstiftning och av gruvnäringens globala

konkurrenssituation. Ett sådant arbete har därför

påbörjats i Regeringskansliet. Ambitionen är enligt

statsrådet att en proposition med förslag till en ny

och modern minerallagstiftning, som grundas på

hållbar utveckling och där vederbörliga hänsyn tas

till mark- och sakägare, skall kunna föreläggas

riksdagen i början av nästa mandatperiod.

När det gäller frågan om sekretess enligt

minerallagen trädde nya regler i kraft den 1 juli

1998. Dessa regler innebär att när ett

undersökningstillstånd upphör – utan att det är

fråga om bearbetningskoncession – skall tillstånds-

havaren inge en redovisning över utförda

undersökningsarbeten till bergmästaren. Förutom en

redovisning av typen av undersökningsarbeten skall

även rådata från undersökningarna rapporteras.

Enligt punkt 58 i bilagan till sekretessförordningen

är undersökningsresultat som redovisats enligt

bestämmelserna i minerallagen sekretessbelagda i

högst fyra år. Det har nu endast förflutit drygt tre

år sedan lagregeln infördes. Som framgår ovan är

frågan om sekretess en av de frågor som tas upp i

den nämnda utredningen, vilken ingår i underlaget

för en framtida proposition. Utredningen föreslår

att sekretessregeln avskaffas.

Den vida frågan om intressebalansen mellan

gruvnäring, markägare och allmänintresset behandlas

i utredningsbetänkandet om minerallagen, vilket

refererats ovan. De i flera motioner berörda

frågorna om markägarens ställning är en av

huvudfrågorna i utredningen. Enligt utredarens

uppfattning måste markägarens ställning allmänt sett

betecknas som svag i det nuvarande regelverket. Även

frågorna om kommuners och markägares möjligheter att

yttra sig före beslut om undersökningstillstånd samt

information till markägare m.fl. beträffande

undersökningstillstånd som löpt ut tas upp bland

utredningsförslagen.

Lagstiftarens avsikt har varit att minerallagen

skall omfatta de mineral som är industriellt

användbara, som med viss sannolikhet förekommer i

Sverige i sådan omfattning och på sådant sätt att

utvinning framstår som meningsfull och som kräver

systematisk letning och undersökning för att kunna

påvisas (prop. 1988/89:92 s. 50). Uppräkningen av

mineral omfattar vissa grundämnen, ett antal

industriella mineral och bergarter samt olja,

naturgas och diamant. De uppräknade mineralen

benämns koncessionsmineral, medan övriga mineral,

som volymmässigt utgör den stora delen, ibland

kallas jordägarmineral.

Motionsförslagen om att jämställa minerallagen med

lagstiftningen för grustäkt m.m., vilken numera är

reglerad i miljöbalken, vilar på uppfattningen att

det föreligger jämförbarhet i förutsättningarna.

Därför anser motionärerna att det i båda fallen

skall kunna ske en förhandling om nyttjandet mellan

markägare och företag som avser att exploatera

tillgångar på fastigheten. Emellertid föreligger det

inte jämförbarhet i förutsättningarna, vilket

framgår av minerallagens förarbeten. Vid

prospektering av koncessionsmineral är den

eventuella fyndigheten okänd till sin storlek, och

det är förenat med stora kostnader och ekonomiska

risker att påbörja en prospektering. När det är

fråga om en grustäkt kan det förutsättas att det är

enklare för såväl markägare som exploateringsföretag

att bedöma marknadsutsikterna och genomföra en

förhandling.

I motion 1999/2000:N285 (m) begärs en översyn av

minerallagen i syfte att stärka äganderättens

grundlagsskydd. I utskottets betänkande 1998/99:

NU10 (s. 12) redovisas de aktuella reglerna angående

äganderätten, bl.a. regeringens

författningskommentar till 2 kap. 18 §

regeringsformen (RF).

När det gäller motion 2001/02:N352 (m) angående

underminering av marken på grund av gamla gruvgångar

under en enskild fastighet är det – som också

motionären anför – minerallagen som numera reglerar

återställningen av mark. Enligt minerallagen (13

kap.) skall koncessionshavaren utföra det

efterarbete som är motiverat från allmän eller

enskild synpunkt. Vidare får regeringen meddela

föreskrifter om skyddsåtgärder vid nedlagda gruvhål

och om kontrollåtgärder till skydd mot ras och

sättningar vid nedlagda gruvor. Skada eller intrång

som föranleds av undersökningsarbete eller av att

mark tas i anspråk för bearbetning skall enligt

nuvarande regler ersättas av den som har tillstånd

till undersökning eller koncession (7 kap. 1 och 2

§§). De som söker tillstånd eller koncession skall

ställa säkerhet för den ersättningsskyldighet som

avses i nämnda paragrafer (3 kap. 5 §, 9 kap. 26 §).

Bestämmelsen om efterarbetet i minerallagen

innebär inte någon inskränkning i

koncessionshavarens skyldigheter enligt miljöbalken.

Enligt reglerna i miljöbalken (10 kap.) innebär

efterbehandlingsansvaret bl.a. att den ansvarige i

skälig omfattning skall utföra eller bekosta de

efterbehandlingsåtgärder som på grund av

föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller

motverka att skada eller olägenhet uppstår för

människors hälsa eller miljön. När ansvarets

omfattning skall bestämmas skall det beaktas hur

lång tid som har förflutit sedan föroreningarna ägt

rum, vilken skyldighet den ansvarige hade att

förhindra framtida skadeverkningar och

omständigheterna i övrigt.

När det gäller gamla gruvområden, där motsvarande

bestämmelser inte har funnits, gäller följande. Om

det föreligger en överhängande fara för

olyckshändelse med skador för människor, egendom

eller miljön finns det en skyldighet för stat och

kommun att göra en räddningsinsats enligt

räddningstjänstlagen (1986:1102). Ansvaret är dock

begränsat till vad som kan anses påkallat med hänsyn

till behovet av snabbt ingripande, kostnaderna m.fl.

omständigheter. Normalt måste dock markägaren anses

vara ansvarig för sin mark. Vidare har polisen ett

ansvar för stängsling av gruvhål enligt Kungl.

Maj:ts beslut från januari 1956. Av det beslutet

framgår att staten skall bekosta och underhålla

skyddsanordningar kring gruvhål där det föreligger

en uppenbar risk för människor eller husdjur att

komma till skada. Länsstyrelsen skall ombesörja

utförandet av skyddsanordningar och polisen skall

stå för kostnaderna. I delbetänkandet Mot ökad

koncentration – förändring av polisens verksamhet

(SOU 2001:87) ifrågasätts denna polisuppgift av

Polisverksamhetsutredningen, som anser att

länsstyrelsen är en lämplig huvudman för stängsling

av gruvhål.

I en promemoria från Bergsstaten till

Polisverksamhetsutredningen med titeln Oklara frågor

angående nedlagda gruvor (2002-02-19) belyser

bergmästaren problematiken. Enligt bergmästarens

uppfattning bör frågan inte begränsas till gamla

gruvhål och stängsling utan även inkludera andra

rasrisker och ansvarsfrågor.

Om det är fråga om köp av en fastighet där den nye

ägaren upptäcker att marken är underminerad på grund

av gamla gruvgångar, gäller jordabalkens

bestämmelser om köp, byte och gåva av fast egendom

(4 kap.). Enligt dessa regler har köparen av en

fastighet rätt till ersättning för skada om ett fel

i fastigheten beror på försummelse från säljarens

sida eller om fastigheten vid köpet avvek från vad

säljaren får anses ha utfäst. Köparen måste meddela

säljaren om den upptäckta felaktigheten inom rimlig

tid. Om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i

strid mot tro och heder gäller inte kravet på

”rimlig tid”. Köparens fordran på grund av fel i

fastigheten preskriberas tio år efter det att han

har tillträtt fastigheten, om inte preskriptionen

avbryts dessförinnan.

Även kommunen har ett ansvar, t.ex. i samband med

att kommunen lämnar byggnadslov. En

förmögenhetsskada som vållas av fel eller

försummelse vid myndighetsutövningen skall ersättas

i enlighet med skadeståndslagen.

Riksdagens beslut år 1990 om minerallagstiftning

m.m. (prop. 1988/89:92, bet. 1990/91:NU7) omfattade

det ovan nämnda bemyndigandet för regeringen att

meddela föreskrifter om skyddsåtgärder vid nedlagda

gruvhål och om kontrollåtgärder till skydd mot ras

och sättningar vid nedlagda gruvor. Regeringens

motivering till denna bestämmelse var att det inte

alltid var tillräckligt med stängsling av nedlagda

gruvor. Att avlysa och stängsla in stora områden i

Bergslagen ställde sig både dyrbart och omständligt

om det medförde att byggnader och vägar måste

flyttas. Kontinuerliga kontrollmätningar var enligt

regeringens uppfattning betydligt enklare och

billigare. Skyddsåtgärderna kunde då anpassas efter

förhållandena i det enskilda fallet, ansåg

regeringen.

Några föreskrifter i enlighet med bemyndigandet

har dock inte utfärdats av regeringen.

Utskottets ställningstagande

Ett flertal av de i motionerna berörda frågorna,

bl.a. avvägning mellan olika intressen i

minerallagen, information till markägare när

undersökningstillstånd löpt ut och sekretess för

undersökningsresultat, har tagits upp i

utredningsbetänkandet om minerallagen. Betänkandet

har remissbehandlats. Såväl utredningsbetänkande som

remissvar redovisas sammanfattningsvis ovan.

Regeringen har informerat om att en proposition om

minerallagen kommer att läggas fram för riksdagens

behandling i början av nästa mandatperiod.

Enligt utskottets uppfattning kan den planerade

propositionen förutses leda till en ingående

sakbehandling av de olika frågor som har berörts i

motionerna. Mot denna bakgrund avstår utskottet från

att i detta sammanhang göra en detaljerad bedömning

av dessa motioner.

När det gäller kravet i motion 1999/2000:N285 (m)

rörande äganderättens grundlagsskydd finner

utskottet att frågan i grunden inte handlar om

minerallagen utan om andra rättsliga förhållanden.

Frågan om ansvar för gamla gruvhål, vilken tas upp

i motion 2001/02:N352 (m), och frågan om behovet av

eventuella föreskrifter om skyddsåtgärder vid

nedlagda gruvhål och om kontrollåtgärder till skydd

mot ras och sättningar vid nedlagda gruvor, bör

enligt utskottets uppfattning klarläggas. Utskottet

utgår från att Regeringskansliets utredningsinsatser

inför färdigställandet av den nämnda propositionen

också inbegriper dessa frågor.

Samtliga här behandlade motioner avstyrks av

utskottet.

Miljöfrågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

miljöfrågor i samband med mineralhantering,

främst med hänvisning till pågående arbete

för en hållbar utveckling.

Motionerna

I motion 1999/2000:N258 (s) redovisas att

prospekteringen i Sverige ökat sedan minerallagen

ändrades år 1992. Det stora utländska intresset för

att prospektera i Sverige väntas växa ytterligare.

Enligt motionären torde Sverige ha den kanske mest

liberala minerallagen i världen. Företagen som letar

efter mineral blir alltmer aggressiva, hävdas det i

motionen, och varken berörd kommun eller markägaren

har vetorätt. Motionären anser därför att

mineralhantering liksom andra sektorer i samhället

måste ställas om mot en mer hållbar utveckling.

Nuvarande minerallag hotar det allmänna intresset

och måste därför, framhålls det, ändras efter

följande huvudprinciper:

– Berörd kommun, markägare och företag bör ges

möjlighet att yttra sig före prospekteringen.

– Exploatering av naturtillgångar bör grundas på

försiktighetsprincipen.

– Företag som bryter mineral bör åläggas att

fondera en tillräckligt stor summa för att trygga

återställandet av gruvområdet.

I motion 2000/01:N313 (s) framhålls behovet av

ytterligare regler för att trygga att nödvändiga

återställningsarbeten blir utförda efter slutförd

prospektering eller gruvdrift utan att skattemedel

behöver tas i anspråk. Den som fått tillstånd att

bedriva prospekteringsverksamhet bör åläggas att

städa upp efter sig så att inte människor eller djur

kommer till skada. Enligt motionärerna är de

nuvarande instrumenten inte rätt utformade.

Miljöproblemen i samband med gruvdammar tas upp i

motion 2000/01: N351 (s). Enligt motionärerna är det

angeläget att säkerheten vid gruvdammarna

förbättras. Efter utsläppsolyckan i Aitik i

september 2000 har utredningar och analyser

påbörjats, vilket kan leda till skärpning av

tillsynen i framtiden. Motionärerna pekar på att

gruvdammar som inte längre är i drift inte omfattas

av dagens säkerhetsföreskrifter. Därför bör en

oberoende utredning göras angående reglerna för

avfallshanteringen vid gruvor i drift och vid

nedlagda gruvor.

I motion 2000/01:N372 (mp) hävdas att det finns

anledning att ha en internationell kontroll och

övervakning av gruvdriften i likhet med den som

finns för kärnkraften. Bakgrunden är att gruvdrift

orsakar stora miljöproblem, bl.a. genom att de stora

gruvdammarna vid brist på underhåll gett upphov till

miljökatastrofer. Många gånger har gruvverksamhet

också lett till konflikter med

ursprungsbefolkningars behov och rättigheter. Därför

anser motionären att frågan om förbättrad

internationell övervakning och kontroll av

gruvdriften bör tas upp inom Förenta nationerna

(FN).

Vissa kompletterande uppgifter

FN har inte någon särskild kontroll- eller

övervakningsverksamhet av gruvdriften i enlighet med

kraven i motion 2000/01:N372 (mp). Däremot pågår –

såväl inom som utanför FN:s ram – en mängd arbeten

för att nå fram till en hållbar utveckling på olika

områden.

Inom FN-systemet planeras en uppföljning av FN:s

miljökonferens i Rio år 1992 med ett toppmöte om

hållbar utveckling i Johannesburg i augusti/

september 2002. Till toppmötet väntas tiotusentals

deltagare, inklusive stats- och regeringschefer,

nationella delegater och ledare för s.k. NGO:er (NGO

är förkortning av Non-Governmental Organization) och

företag.

Med ett ursprung i FN-systemet finns tre

internationella mellanstatliga studiegrupper för

koppar, nickel respektive bly och zink

(International Copper Study Group, International

Nickel Study Group och International Lead and Zinc

Study Group), där Sverige (med representation från

SGU) är medlem i de två sistnämnda. Syftet är att

samla in, studera och publicera marknadsinformation

och även annan information, bl.a. på miljöområdet,

för respektive metall. Tillsammans med en annan

internationell grupp (Non-ferrous metals

consultative forum on sustainable development)

bedriver de tre nämnda grupperna ett arbete som

syftar till en hållbar utveckling i branschen. Det

är medlemsländerna som står bakom arbetet.

Ordförandeskapet delas mellan Finland och Kanada.

Vidare har gruvbolagen slutit sig samman i en

internationell organisation (International Council

of Mining and Metals; ICMM), vilken bl.a. har kommit

fram till en definition av hur en hållbar utveckling

inom branschen inkluderar miljömässiga, ekonomiska

och sociala dimensioner. Medlemmarna i gruppen står

bakom en frivillig uppförandekod, där dessa aspekter

skall integreras i beslutsprocessen.

I en rapport som publicerats gemensamt av

föregångaren till ICMM och ett FN-organ på området

(United Nations Environment Programme; UNEP), ges

riktlinjer för hur gruvindustrin skall öka

medvetenheten och beredskapen för nödsituationer på

lokal nivå. I rapporten (med titeln APELL for

mining, Technical report No 41, år 2001), redovisas

ett program som utvecklats av FN i samarbete med

industriorgan, lokalsamhällen och regeringar efter

det att några svåra industriolyckor haft en stor

negativ inverkan på hälsa och miljö. Programmet

tillämpas nu i 30 länder runt om i världen. Målet är

att förhindra dödsfall eller skada för hälsa och

välfärd, undvika egendomsskada och försäkra sig om

miljömässig säkerhet i lokalsamhället. I tio steg

identifierar programmet hur beredskapen allmänt sett

kan höjas. Därefter tas modellen upp med särskild

inriktning på mineralindustrin. Bland annat

utnyttjas erfarenheterna från gruvdammsolyckan i

Spanien, olyckan med kvicksilverutsläpp i Peru

respektive olyckan med cyanidutsläpp i Rumänien.

Vidare finns en global sammanslutning av världens

stora gruv- och mineralföretag (The Global Mining

Initiative; GMI). Genom olika aktiviteter har denna

förberett den världskonferens om mineralhantering

och hållbar utveckling som skall hållas i maj 2002.

Bland de ämnesområden som tas upp noteras tillgång

till mark, undersökningsarbete och gruvverksamhet,

energianvändning, avfallshantering, sociala och

miljömässiga aspekter på stängning av gruvor m.m.

För att understryka organisationens oberoende är

målsättningen att 40–50 % av de totala kostnaderna

skall täckas från källor utanför gruv- och

mineralindustrin.

För att förstå hur gruv- och mineralsektorn bäst

kan bidra till en global övergång till hållbar

utveckling har ett tvåårigt projekt (Mining Minerals

and Sustainable Development; MMSD) tillskapats.

Projektet syftar bl.a. till att bedöma

mineralanvändningen i termer av övergång till

hållbar utveckling, att föreslå en aktionsplan och

att bygga en plattform för fortsatt samarbete mellan

intressenterna. Projektet startade i april 2000 och

stöds bl.a. av den globala gruvsammanslutningen

(GMI).

Inom ramen för EU:s arbete finns flera

utvecklingslinjer som rör hållbar utveckling.

Allmänt kan sägas att kommissionens arbetsprogram

med prioriteringar för år 2002 (KOM/2001/620) bl.a.

upptar punkten ”att genomföra EU:s strategi för

hållbar utveckling med sikte på stabil ekonomisk

tillväxt och högre sysselsättning, tillsammans med

social sammanhållning och miljöskydd inom unionen

och internationellt”. Enligt kommissionen bidrar en

hållbar utveckling till att befästa unionens och

dess medborgares välstånd utan att livskvaliteten

för framtida generationer riskeras. Kommissionen

kommer att främja den strategi som godkändes vid

Europeiska rådets möte i Göteborg år 2001 bl.a.

genom att lägga en grund för ett sammanhängande

synsätt på hållbar utveckling ur ekonomisk, social

och miljömässig synvinkel och genom att utvidga

strategin så att den innefattar även extern hållbar

utveckling.

Medlemsländerna inom EU bygger för närvarande upp

ett nätverk av värdefulla naturområden som är av

särskilt intresse från naturvårdssynpunkt. Nätverket

kallas Natura 2000. Syftet är att värna om

naturtyper och livsmiljöer (habitat) för de arter

som är av gemensamt intresse. Inom den svenska

gruvnäringen finns en viss oro för vad konceptet

Natura 2000 på sikt kan komma att innebära för

prospektering och gruvverksamhet.

Hållbar utveckling tas också upp inom EU med

direkt bäring på mineralindustrin. I ett meddelande

från kommissionen (KOM/2000/265), vilket handlar om

främjande av en hållbar utveckling inom EU:s

utvinningsindustri (utom energiproduktion), tas

inledningsvis upp syftet med att fastställa allmänna

riktlinjer för att främja sådan hållbar utveckling.

Kommissionen framhåller att det är nödvändigt att

förbättra industrins miljöprestanda generellt sett

och att förebygga olyckor i samband med att

avfallsdammar brister. Mineralindustrin beräknas

enligt meddelandet omfatta 190 000 direkt

sysselsatta inom EU. Medan sand och grus produceras

i alla medlemsstater, svarar Finland, Grekland,

Irland, Portugal, Spanien och Sverige för 75 % av

produktionen av metalliska mineraler inom hela EU.

Prioriterade frågor när det gäller att integrera

miljöfrågorna inom industrin är bl.a. förebyggande

av gruvolyckor, förbättring av industrins totala

miljöprestanda och en sund hantering av gruvavfall

vilken inbegriper materialåtervinning.

Med hänsyn till de olyckor som har inträffat anser

kommissionen att gemenskapens lagstiftning om säker

drift av gruvanläggningar bör omprövas. Kommissionen

aviserar att den inom kort kommer att lägga fram ett

meddelande med en handlingsplan på detta område.

Andra åtgärder som diskuteras i meddelandet för att

öka den hållbara utvecklingen inom mineralindustrin

inbegriper fortsatt arbete för att bedöma behovet av

ett nytt direktiv rörande omhändertagande av

gruvavfall, fortsatt arbete rörande möjligheten att

tillämpa bindande miljöavtal, en inledd undersökning

av befintliga frivilliga initiativ inom EU och en

mer omfattande miljörapportering från industrins

sida. I meddelandet redovisas ett antal olika

direktiv som är berörda av dessa frågor.

I ett meddelande från kommissionen (KOM/2000/664),

behandlas säkerheten vid gruvdrift som en

uppföljning av den senaste tidens gruvolyckor. I

avsnittet Uppföljning – Handlingsplan framhåller

kommissionen att det finns behov av en översyn av

gemenskapens miljöpolitik. Bland annat nämns

diskussioner med medlemsstaternas experter för att

ändra klassificeringen av gruvavfall och uppta det i

förteckningen över farligt avfall. (Denna förändring

är nu genomförd genom ett kommissionsbeslut.) För

att förbättra de tidiga varningssystemen har

kommissionen lagt fram förslag om inrättande av ett

gemenskapssystem för att samordna

räddningstjänstinsatser i nödsituationer. Vidare

nämns vitboken om ersättningsansvar för miljöskador

(KOM/ 2000/66), vilken innehåller förslag om

införandet av en ny miljöansvarsordning inom

gemenskapen. Förslaget syftar till ett förbättrat

genomförande av principen att förorenaren skall

betala, förebyggande åtgärder och försiktighet. När

det gäller riskhantering och eliminering av

tvetydigheterna i det nuvarande s.k. Seveso II-

direktivet (96/82/EG), planeras en ändring så att

direktivet klart och tydligt skall omfatta utvinning

av mineraler ur malm och särskilt avfallsdammar

eller fördämningar som har samband med utvinning.

Hanteringen av avfall från gruvbrytning och

utvinning i stenbrott måste enligt meddelandet

undersökas i detalj. En sådan undersökning inleddes

i september 1999 och har sedermera utökats så att

den också omfattar de kandidatländer som har en

betydande gruvindustri. På grundval av resultaten

från undersökningen, vilka kommer att diskuteras med

alla berörda parter, kommer det att bli möjligt att

avgöra huruvida det behövs ett direktiv som särskilt

inriktas på hantering av gruvavfall.

I ett arbetsdokument från en enhet inom

kommissionens miljödirektorat (Sustainable Resources

Unit of DG Environment), daterat den 15 juni 2001,

presenteras olika miljöproblem som har identifierats

i samband med utredningen om hantering av

gruvavfall. Kommissionen har vid ett möte i London i

december 2001 redogjort för arbetet med ett utkast

till direktiv. Nyligen har kommissionens

miljödirektoriat presenterat ett andra utkast till

gruvavfallsdirektiv. Konsultationer med industrin

och diskussioner med medlemsstaternas experter

kommer att genomföras i slutet av februari 2002.

Avsikten är att lägga fram ett utkast till direktiv

under hösten 2002.

Naturvårdsverket har i regleringsbrevet för år

2001 uppdragits att föreslå åtgärder för att få till

stånd en hållbar hantering av gruvavfall. Uppdraget

har i december 2001 redovisats i rapporten

Regeringsuppdrag gruvavfall (M2000/2237, 614-349-01

NV). I rapporten sägs att det gångna årets kontakter

med kommissionen har visat att det finns en uppenbar

risk för att kommissionens arbete fokuserar på

problem under drifttiden, t.ex. i samband med

dammbyggnationer, samt att resultatet kan komma att

innebära detaljerade regler. Sådana regler kan

enligt Naturvårdsverkets mening medföra förslag som

långsiktigt inte är bra för miljön och som dessutom

slår hårt mot svensk gruvindustri. Enligt verkets

uppfattning måste det finnas regler för hur

gruvavfall skall hanteras såväl under drifttiden som

efter avslutad drift. Det finns således all

anledning att Sverige aktivt deltar i det pågående

arbetet och helst tar en mer ledande roll än vad som

hittills skett, skriver Naturvårdsverket.

Inom ramen för propositionen om regional

utvecklingspolitik, vilken behandlades i riksdagen

hösten 2001 (prop. 2001/02:4, bet. 2001/02:NU4),

redovisades regeringens bedömning angående ett

program för hållbar tillväxt inom ett kluster

omfattande de mineralutvinnande branscherna. Enligt

vad som redovisas i propositionen bör ett program

för utveckling av industrimineral-, ballast- och

stenindustrierna inom stödområdena bedrivas under

perioden 2002–2004 och omfatta totalt 15 miljoner

kronor. Tidigare har riksdagen beslutat om att

stödja forsknings- och utvecklingsinsatser i

Norrbottens och Västerbottens län med inriktning på

kompetensutveckling och hållbar utveckling inom

gruvnäringen. Regeringen anser att ett samarbete

mellan de berörda branscherna och programmen medför

fördelar i form av utveckling av sysselsättning och

hållbar utveckling av naturresurser.

Vidare skall i detta sammanhang nämnas

forskningsprogrammet MiMi inom Miljöstrategiska

stiftelsens (MISTRA) ram. Detta forskningsprogram,

som syftar till att utveckla och förbättra åtgärder

mot miljöproblem från gruvavfall, genomförs i

samarbete mellan sex universitet, olika

ingenjörsföretag och experter från gruvindustrin.

Sammanlagt har MISTRA beslutat avsätta 78 miljoner

kronor för de två faserna av projektet. Under

programmets andra och avslutande fas, vilken löper

under perioden 2001–2003, kommer stor vikt att

läggas vid frågor rörande den långsiktiga funktionen

hos efterbehandlingsmetoderna.

Införandet av miljöbalken fr.o.m. den 1 januari

1999 innebär att ytterligare miljöhänsyn måste tas

inom ett antal olika områden. Det nya övergripande

synsättet på miljön kom till stånd dels via

miljöbalken, dels via följdlagstiftning och

kompletteringar inom en rad olika lagar, däribland

minerallagen. Miljöbalken innehåller bl.a. allmänna

hänsynsregler med krav på att alla som bedriver

eller avser att bedriva en verksamhet skall utföra

de skyddsåtgärder och vidta de försiktighetsmått i

övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller

motverka att verksamheten medför skador eller

olägenheter för människors hälsa eller miljön.

Försiktighetsprincipen skall gälla. Bestämmelserna i

den tidigare naturresurslagen är inarbetade i

miljöbalken. Minerallagen och miljöbalken gäller

parallellt. I ärenden med ansökan om tillstånd för

bearbetningskoncession skall

miljökonsekvensbeskrivning göras i enlighet med 6

kap. miljöbalken. Syftet med en

miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och

beskriva de direkta och indirekta effekter som en

planerad verksamhet kan medföra dels för människor,

djur, växter, mark, vatten m.m., dels för

hushållningen med mark, vatten, fysisk miljö,

råvaror, energi m.m. Frågan om att trygga att

nödvändiga återställningsarbeten blir utförda

regleras som tidigare nämnts av minerallagen och

miljöbalken. Efterbehandlingsansvaret innebär bl.a.

att den ansvarige i skälig omfattning skall utföra

eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på

grund av föroreningar behövs med hänsyn till

människors hälsa eller miljön.

Som framgår ovan i avsnittet Utredning och

remissammanställning är den som avser att vidta

åtgärder eller utföra verksamhet som väsentligt kan

komma att påverka naturmiljön skyldig att göra en

anmälan för samråd till länsstyrelsen.

Miljöbalkskommittén har uppmärksammats på att

motsvarande inte gäller för frågor som kan påverka

kulturmiljön. Enligt direktiven för

Miljöbalkskommittén (dir. 2001:25) skall det

slutliga förslaget redovisas senast i slutet av

december 2003.

Som också redovisats i det nämnda avsnittet har

utredaren gjort bedömningen att förhållandet mellan

miljöbalken och minerallagen behandlats ganska

kortfattat i miljölagstiftningens förarbeten och att

det finns ett antal oklara punkter.

Utskottets ställningstagande

Vissa av frågorna i de här aktuella motionerna tas

upp i den ovan redovisade sammanfattningen av

utredningsbetänkandet om minerallagen. Med hänsyn

till att miljöfrågorna ingår som ett huvudområde i

betänkandet utgår utskottet från att dessa frågor

blir väl belysta i den aviserade propositionen. Som

också redovisats i föregående avsnitt pågår ett

antal arbeten som syftar till hållbar utveckling,

såväl inom FN:s ram som inom EU och Sverige och även

som initiativ från gruvbolagens sida. Utskottet

anser för sin del att den förväntade propositionen

bör avvaktas innan en välgrundad bedömning kan

göras. Med hänvisning till vad som anförts avstyrks

samtliga här behandlade motioner.

Användning av bergmaterial

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om

överskottsmaterial vid gruvor, bl.a. därför

att motionärernas förslag om klassificering

av bergmaterial är på väg att förverkligas.

Motionen

I motion 2001/02:N330 (v) beskrivs att användningen

av bergmaterial har förskjutits från användning av

naturgrus till återanvändning av krossat berg.

Enligt miljömålet skall användningen av naturgrus

minska och återbruket av material uppgå till minst

15 % år 2010. Enligt motionärerna är det viktigt att

olika slags överskottsmaterial vid gruvor och

stenbrott används på ett effektivt sätt och därför

bör bergmaterialet kvalitetsklassificeras för olika

användningsområden.

Vidare anser motionärerna att

bergkvalitetsundersökningar enligt SGU:s modell bör

utökas så att större delen av landet blir kartlagt.

De framhåller att det bör vara ett nationellt

intresse att tillvarata bergmaterial, t.ex. de

gråbergsmassor som finns upplagda runt de svenska

gruvorna, på ett optimalt sätt innan nya berg- och

grustäkter bryts. För att möjliggöra detta anser

motionärerna att ett transportsystem bör byggas från

gruvorna till kusten.

Vissa kompletterande uppgifter

SGU:s klassificering av bergmaterial bygger i första

hand på geologisk information av olika slag. Efter

provtagning görs en bergmekanisk analys av

materialet och därefter en klassificering som ger

information om användbarheten för olika ändamål.

Klassificeringen bygger på standardiserade test över

materialets flisighet, form, motståndskraft mot

mekanisk nötning, vittringsbenägenhet etc. Sådana

egenskaper är viktiga att känna till med hänsyn till

olika användningsområden som t.ex. fyllnadsmaterial

i vägar och järnvägar eller betong för

byggnadsändamål. Bland annat utnyttjas

klassificeringen av företag som handlar med krossat

bergmaterial.

SGU:s klassificering omfattar för närvarande cirka

7 000 km2 av Sverige. Det finns för närvarande ingen

tidtabell för myndighetens fortsatta arbete med

klassificeringen. I första hand inriktar SGU sitt

arbete på att ta fram bergkvalitetskartor i

tätortsregionerna.

Grus- och Makadamföreningens (GMF) branschstandard

för bergmaterial omfattar de med hänsyn till

användningen viktigaste råvaru- och

produktegenskaperna, bl.a. kornstorleksfördelning,

korndensitet, kornform, mineralogisk sammansättning,

motståndskraft mot nötning, sprödhet och andel

krossat/okrossat material.

Även internationellt pågår ett

standardiseringsarbete, nämligen inom ramen för den

europeiska standardiseringsorganisationen (Comité

Européen de Normalisation, CEN). De europeiska

standarderna för bergmaterial omfattar redan i dag

provningsmetoder för att bedöma materialkvaliteter.

Produktstandarder förbereds för att kunna godkännas

och bli nationella standarder fr.o.m. år 2004

avseende material för betong, väg- respektive

järnvägsbyggnad, asfalt, puts och murbruk samt

vattenbyggnad. De omfattar motsvarande egenskaper

som ovannämnda svenska branschstandard. När den

europeiska standarden börjar gälla kommer eventuell

motstridig svensk standard att tas bort. All

offentlig upphandling inom EU kommer att omfattas av

den nya europeiska standarden.

För de svenska gruvornas del är det i första hand

av intresse att sortera gråbergsmassorna runt

gruvorna i rent gråberg respektive annat ej så rent

material, t.ex. gråberg som innehåller

sulfidmineral. Såväl ur miljösynpunkt som ur

användningssynpunkt är det önskvärt att kunna

återvinna de relativt rena gråbergsmassorna. Från

Boliden AB har inhämtats att provtagning av

gråbergsmassor redan i dag görs i samband med

gruvbrytning för att få kunskap om förekomst av

bl.a. sulfid- och arsenikhalt. Enligt företaget är

det stor efterfrågan på gråberg från gruvtippar på

Skellefteåfältet. Kvaliteten på det rena gråberget

och därmed användningsområdet bestäms av den

krossade produktens motståndskraft mot nötning, det

s.k. kulkvarnsvärdet. Tillgång till en europeisk

standard skulle vara en stor fördel vid

marknadsföringen av gråberg enligt Boliden AB.

Aitikgruvan är en av Europas största koppargruvor

och en för svenska förhållanden stor guldgruva.

Enligt medierna planerar Boliden, gruvfacket och

byggföretaget Nordic Construction Company AB, NCC,

ett projekt som inbegriper export av bergmaterial av

gråberg från Aitik. Projektet är emellertid beroende

av förbättrade transportmöjligheter, t.ex. en

järnvägsförbindelse till kusten. Upplysningsvis kan

nämnas att bergmaterial från gruvor i Kiruna och

Malmberget (där järnvägsförbindelse redan finns men

helt utnyttjas för malmtransport) till en mindre del

används för lokala ändamål.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill erinra om att det svenska

miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö

bl.a. innebär att uttaget av naturgrus i

landet år 2010 får uppgå till högst 12

miljoner ton per år och att andelen

återanvänt material bör utgöra minst 15

%. Detta innebär att den pågående

förskjutningen från användning av

naturgrus till återanvändning av krossat

berg måste fortsätta. Mot denna bakgrund

är det väsentligt att bergmaterial

klassificeras på ett sådant sätt att

användningen av detta material till

vägar, järnvägar osv. kan optimeras.

Utskottet vill därför framhålla

betydelsen av att SGU:s arbete med

klassificering intensifieras. Den

europeiska klassificering av

bergmaterialet som nu förbereds torde

också kunna bli ett instrument för en

riktig användning av sådant material. Det

är ett nationellt intresse att befintligt

bergmaterial kan få avsättning såväl inom

som utom landet. När det gäller de

berörda transportfrågorna anser utskottet

att dessa bör hanteras i ett annat

sammanhang. Med det anförda avstyrks den

behandlade motionen.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservation. I rubriken anges inom parantes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

Minerallagen (punkt 1)

av Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin

Falkmer (m), Ola Sundell (m), Åke Sandström (c),

Eva Flyborg (fp), Stefan Hagfeldt (m) och Harald

Bergström (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande

lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförts i reservationen. Därmed

bifaller riksdagen delvis motion 2001/02:N352 och

avslår motionerna 1999/2000:N235, 1999/2000:N285,

1999/2000:N298, 1999/2000:N357, 2000/01:N212,

2000/01:N293, 2000/01:N345 och 2001/02: N337.

Ställningstagande

Med hänsyn till långsiktigheten när det gäller

prospektering och investeringar i mineralbranschen

anser vi att det är mycket olyckligt att en

proposition om minerallagen inte läggs fram under

innevarande mandatperiod. För mineralnäringens skull

behövs fasta spelregler vad gäller

äganderättsfrågorna, informationsplikten till

fastighetsägarna och på miljöområdet. Inte minst för

att prospekteringen återigen skall ta fart behövs

det en tilltro till fasta och långsiktiga regler i

branschen.

När det gäller kravet i motion 1999/2000:N285 (m)

rörande äganderättens grundlagsskydd finner

utskottet att frågan i grunden inte handlar om

minerallagen utan om andra rättsliga förhållanden.

Frågan om ansvar för gamla gruvhål, vilken tas upp

i motion 2001/02: N352 (m), och frågan om behovet av

eventuella föreskrifter om skyddsåtgärder vid

nedlagda gruvhål och om kontrollåtgärder till skydd

mot ras och sättningar vid nedlagda gruvor, borde

enligt vår bedömning ha kunnat lösas långt tidigare.

I mer än tio år har problemet varit känt och

regeringen har haft ett bemyndigande att utfärda

föreskrifter om nedlagda gruvhål och

kontrollåtgärder. Vi är starkt kritiska mot att

regeringen inte har utnyttjat detta instrument och

utfärdat föreskrifter. Enligt vår uppfattning bör

information om rättsläget, ansvarsfrågorna och

möjliga åtgärder redovisas i den planerade

propositionen om minerallagen.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom

parantes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Miljöfrågor (punkt 2)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Inför arbetet med den kommande propositionen vill

jag särskilt betona vikten av att prospektering och

gruvhantering sker inom ramen för en miljömässigt

hållbar utveckling. En sådan grundsyn bör tillämpas

såväl i Sverige som internationellt.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

1999/2000

1999/2000:N235 av Bertil Persson (m):

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att

bromsa gruvprospekteringen på Österlen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en

snabb översyn av regelsystemet för prospektering

av mineral, olja m.m.

1999/2000:N258 av Bengt Silfverstrand (s):

Med hänvisning till det anförda hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ändringar i minerallagen.

1999/2000:N285 av Anna Åkerhielm (m):

Med hänvisning till det anförda hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av en översyn av

minerallagen i syfte att stärka äganderättens

grundlagsskydd.

1999/2000:N298 av Karin Svensson Smith m.fl. (v):

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär ett beslut om

ett tilläggsdirektiv till utredningen om

minerallagen med syfte att tillföra en vetorätt

mot prospektering för länsstyrelse, kommun och

markägare,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett beslut om

ett tilläggsdirektiv till utredningen om

minerallagen för att försiktighetsprincipen samt

principerna för en långsiktigt hållbar utveckling

skall beaktas.

1999/2000:N357 av Carin Lundberg och Rinaldo

Karlsson (s):

Med hänvisning till det anförda hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en översyn av reglerna i

minerallagen.

Motioner från allmänna motionstiden 2000/01

2000/01:N212 av Margareta Cederfelt (m):

Riksdagen beslutar att lagstiftningen för

mineraltäkt skall jämställas med lagstiftningen för

grus- och bergtäkt i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2000/01:N293 av Karin Svensson Smith m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att Miljöbalksutredningen bör få i tilläggsdirektiv

att samordna minerallagen med miljöbalken i enlighet

med vad i motionen anförs.

2000/01:N313 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av ytterligare

regler som tryggar att nödvändiga

återställningsarbeten blir utförda utan att

skattemedel behöver tas i anspråk och att den som

fått tillstånd att bedriva prospekteringsverksamhet

i tillståndsbeslut eller annan handling åläggs att

städa upp efter sig så att inte människor och djur

kommer till skada.

2000/01:N345 av Bertil Persson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om förnyad översyn av

minerallagen.

2000/01:N351 av Kristina Zakrisson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om säkerhet vid gruvdammar.

2000/01:N372 av Marianne Samuelsson (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att i FN ta upp och driva

frågan om förbättrad internationell övervakning och

kontroll av gruvdriften.

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02

2001/02:N330 av Lennart Beijer m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

överskottsmassor vid samtliga gruvor och stenbrott

kvalitetsklassificeras för olika

användningsområden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

bergkvalitetsundersökningar enligt SGU:s modell

utökas kraftigt, både regionalt och i samband med

byggande av vägar, järnvägar och tunnlar.

2001/02:N337 av Agneta Ringman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ändring i minerallagen.

2001/02:N352 av Tomas Högström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ansvaret för nedlagda

gruvor.

Elanders Gotab, Stockholm 2002