Bet. 2001/02:NU17

Näringsutskottets betänkande

2001/02:NU17

Energipolitik

Sammanfattning

Genom propositionen om samverkan för en

trygg, effektiv och miljövänlig

energiförsörjning (prop. 2001/02:143)

fortsätter Socialdemokraterna,

Vänsterpartiet och Centerpartiet genom en

ny överenskommelse det samarbete som

inleddes i samband med 1997 års

energipolitiska uppgörelse.

Sammanfattningsvis tillstyrker

utskottet samtliga förslag som i

propositionen förelagts riksdagen, dock

med den ändringen att tidpunkten för

ikraftträdandet beträffande ändringen i

ellagen bestäms till den 1 augusti 2002.

Samtliga 118 motionsyrkanden som

behandlas i betänkandet avstyrks av

utskottet.

Utskottet tillstyrker således

regeringens förslag att riksdagen skall

anta de i propositionen angivna

riktlinjerna för energipolitiken. Enligt

utskottets mening är överenskommelsen

ytterligare ett steg framåt i arbetet för

en trygg, effektiv och miljövänlig svensk

energiförsörjning samtidigt som det är en

bekräftelse på att de energipolitiska

riktlinjerna i 1997 års energipolitiska

uppgörelse ligger fast. Energipolitiken

skall skapa villkoren för en effektiv och

hållbar energianvändning och en

kostnadseffektiv svensk energiförsörjning

med låg negativ påverkan på hälsa, miljö

och klimat samt underlätta omställningen

till ett ekologiskt samhälle. Härutöver

skall energipolitiken bidra till att

skapa stabila förutsättningar för ett

konkurrenskraftigt näringsliv och en

förnyelse och utveckling av den svenska

industrin.

Landets elförsörjning skall tryggas

genom ett energisystem som grundas på

varaktiga, helst inhemska och förnybara,

energikällor. Kärnkraften skall ersättas

med effektivisering av elanvändning,

konvertering till förnybara energislag

samt miljömässigt acceptabel

elproduktionsteknik. Energiförsörjningen

skall i ökande utsträckning baseras på

förnybar energi. Användningen av fossila

bränslen skall hållas på en låg nivå.

Regeringen menar att möjligheten skall

undersökas om att, i likhet med vad som

gjorts i Tyskland, träffa avtal med

kraftindustrin för den fortsatta

avvecklingen av kärnkraften. Utskottet

ställer sig positivt till vad regeringen

förordar och menar att genom att

kraftindustrin involveras i processen kan

en långsiktighet och trovärdighet skapas

som är till gagn för den fortsatta

omställningen av energisystemet.

Samtidigt betonar utskottet att ett

initiativ med den inriktning som

regeringen framlagt inte innebär något

avsteg från bedömningen att Barsebäck 2

stängs före utgången av år 2003 och att

det är riksdagen som skall göra denna

prövning.

I reservationer (m, fp; kd; mp)

redovisas respektive partiers uppfattning

om hur energipolitiken bör utformas.

Utskottet behandlar med anledning av

motionsyrkanden olika bestämmelser i

kärntekniklagen. Det gäller

säkerhetskraven vid kärnkraftverken,

förbudet mot uppförande av nya reaktorer

och den s.k. tankeförbudsparagrafen. På

ingen av dessa punkter finner utskottet

skäl att vidta några åtgärder. Andra

åsiktsyttringar framförs i reservationer.

Miljöpartiets företrädare anser att

säkerhetskraven vid kärnkraftverken

behöver skärpas och preciseras.

Representanterna för Moderata

samlingspartiet och Folkpartiet förordar

ett avskaffande av förbudet mot att

uppföra nya kärnkraftsreaktorer. Att

tankeförbudsparagrafen skall avskaffas

kräver företrädarna för Moderata

samlingspartiet, Kristdemokraterna och

Folkpartiet.

Utskottet finner heller inget skäl för

ett riksdagsuttalande med anledning av de

motioner som berör Vattenfall AB:s

verksamhet. I sammanhanget framhålls att

bolaget är en viktig nationell resurs,

inte minst beträffande arbetet med

omställningen av energisystemet. I en

reservation (m, kd, fp) förordas en

privatisering av Vattenfall, medan det i

en annan reservation (mp) framförs krav

på att en oberoende kommission skall

tillsättas för att granska Vattenfalls

roll när det gäller omställningen av det

svenska energisystemet.

Även frågor om konkurrens och

konsumentinformation på energimarknaden

behandlas med anledning av motioner.

Yrkandena avvisas av utskottet bl.a. med

hänvisning till pågående arbete. Andra

uppfattningar ges uttryck för i

reservationer av företrädarna för

Kristdemokraterna och Folkpartiet

respektive Miljöpartiet. Ett antal

motioner som avser

kraftvärmebeskattningen finner utskottet

tillgodosedda och yrkandena avstyrks med

hänvisning till vad regeringen anfört i

propositionen. I en reservation (mp)

förordas en annan lösning.

Regeringens förslag om ändringar i

ellagen tillstyrks av utskottet. Det är

emellertid utskottets mening att

riksdagen - av tidsskäl - bör besluta att

lagförslaget skall träda i kraft den 1

augusti 2002 i stället för den 1 juli

2002, som regeringen föreslagit. I en

reservation (mp) förespråkas en annan

utformning när det gäller elanvändares

skyldighet att betala för den el han

förbrukar under den tid han saknar avtal

med en elleverantör.

Också regeringens förslag om ändring i

naturgaslagen beträffande öppningen av

naturgasmarknaden tillstyrks samtidigt

som olika motionsyrkanden om naturgas

avstyrks. Utskottet konstaterar att

regeringens förslag överensstämmer med

det angivna minimikravet i det berörda EG-

direktivet. Vidare framhåller utskottet

att det inte är aktuellt med en

storskalig introduktion av naturgas eller

en ny naturgasledning genom Sverige. I en

reservation (m, kd, fp) pläderas för en

snabbare öppningstakt av

naturgasmarknaden än den utskottet

förespråkar.

I propositionen redovisar regeringen

även sina överväganden beträffande

införandet av ett nytt stödsystem för

förnybar energi. Utskottet konstaterar,

med stor tillfredsställelse, att

regeringens redogörelse beträffande ett

system för handel med elcertifikat

överensstämmer med utskottets uppfattning

i frågan och avstyrker därför motioner

vari begärs att regeringen inte skall

återkomma med ett förslag i denna del.

Dessa motioner tillstyrks i en

reservation (m, kd, fp). Därtill

avstyrker utskottet yrkanden som i detalj

behandlar stödsystemet med hänvisning

till att det i propositionen inte är

frågan om ett förslag. Detta ämnar

regeringen återkomma med. I en

reservation (mp) framhålls vissa

synpunkter på vad regeringen redovisat.

När det gäller förnybara energikällor

tillstyrker utskottet regeringens förslag

om ett mål för el producerad med förnybar

energi, om särskilda åtgärder för

vindkraften och om stöd till solvärme.

Ett mål för el producerad med förnybar

energi menar utskottet ligger i linje med

att den svenska energiförsörjningen i

ökande utsträckning skall baseras på

förnybara energikällor samtidigt som det

innebär ett tydliggörande av detta

arbete. I en reservation (m, fp) avstyrks

regeringens förslag i denna del, medan

ett högre mål förordas i en annan

reservation (mp). Beträffande särskilda

åtgärder för vindkraften tillstyrker

utskottet regeringens förslag om ett

nationellt planeringsmål för vindkraften

och om införandet att ett stöd för

teknikutveckling och

marknadsintroduktion. Utskottet finner

heller inget skäl att göra någon annan

bedömning än regeringen när det gäller

vad i propositionen redovisats om ett

övergångsstöd för vindkraften då handel

med elcertifikat påbörjas. I

reservationer (m, fp; kd; mp) redovisar

företrädarna för respektive parti sin syn

i denna fråga. Representanterna för

Moderata samlingspartiet och Folkpartiet

avstyrker också i en reservation

regeringens förslag om stöd till

solvärme. Därtill avstyrker utskottet -

med reservation (kd, fp) - motioner som

rör nedsättningen av nätavgiften för

småskalig elproduktion.

Även regeringens förslag beträffande

olika åtgärder för en effektivare

energianvändning tillstyrks av utskottet.

Åtgärderna omfattar dels information,

utbildning, provning m.m. (reservationer

kd; mp), dels lokala och regionala

initiativ (reservation m) samt dels

teknikupphandling och

marknadsintroduktion (reservation mp).

Utskottet avstyrker slutligen motioner

beträffande ett FoU-program för syntesgas

respektive säkerhet vid dammanläggningar.

Motionerna i den förstnämnda frågan följs

upp i en reservation (mp).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Avslag på propositionen

Riksdagen avslår motion 2001/02:N56

yrkande 1.

Reservation 1 (fp)

2. Riktlinjer för

energipolitiken

Riksdagen godkänner regeringens

förslag om riktlinjer för

energipolitiken. Därmed bifaller

riksdagen proposition 2001/02:143

punkt 3 och avslår motionerna

2001/02:K426 yrkande 27, 2001/02:U268

yrkande 2, 2001/02:U348 yrkande 15,

2001/02:N51 yrkande 1, 2001/02:N53

yrkandena 1, 6, 7 och 10-16,

2001/02:N55 yrkandena 1-5, 10, 11 och

13, 2001/02:N56 yrkandena 2 och 4-6,

2001/02:N58 yrkandena 1-4, 6-8, 21 i

denna del och 22, 2001/02:N296,

2001/02:N315 yrkande 13, 2001/02:N328

och 2001/02:N371 yrkandena 11, 12 och

20.

Reservation 2 (m, fp)

Reservation 3 (kd)

Reservation 4 (mp)

3. Säkerhetsnivån vid

kärnkraftverken

Riksdagen avslår motion 2001/02:N58

yrkande 5.

Reservation 5 (mp)

4. Förbud mot uppförande av

kärnreaktorer

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:N51 yrkande 3, 2001/02:N53

yrkande 17 i denna del och

2001/02:N213 yrkande 15.

Reservation 6 (m, fp)

5. Förbudet mot Kärnteknisk

forskning

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:N51 yrkande 2, 2001/02:N53

yrkande 17 i denna del, 2001/02:N213

yrkandena 14 och 17, 2001/02:N248 och

2001/02:N371 yrkande 21.

Reservation 7 (m, kd, fp)

6. Vattenfall AB:s

verksamhet

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:N4 yrkande 4, 2001/02:N58

yrkande 23 och 2001/02:N239.

Reservation 8 (m, kd, fp)

Reservation 9 (mp)

7. Konkurrensfrågor och

konsumentinformation

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:N56 yrkandena 7 och 8 och

2001/02:N58 yrkandena 9-14 och 16.

Reservation 10 (kd, fp)

Reservation 11 (mp)

8. Kraftvärmebeskattningen

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:N56 yrkande 9, 2001/02:N58

yrkande 15, 2001/02:N269 yrkande 1 och

2001/02:N285.

Reservation 12 (mp)

9. Anvisning av elleverantör

Riksdagen antar regeringens förslag

till lag om ändring i ellagen

(1997:857) såvitt avser 8 kap. 8 §.

Därmed bifaller riksdagen proposition

2001/02:143 punkt 1 i denna del och

avslår motion 2001/02:N58 yrkande 17.

Reservation 13 (mp)

10. Lagförslaget i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag

till lag om ändring i ellagen

(1997:857) i den mån det inte omfattas

av utskottets förslag till

riksdagsbeslut i det föregående, dock

med den ändringen att ikraft- och

övergångsbestämmelserna 1 och 2 skall

ha följande lydelse:

1. Denna lag träder i kraft den 1

augusti 2002.

2. Bestämmelserna i 4 kap. 5 och 8

§§ i deras nya lydelse tillämpas första

gången i fråga om nättariffer som gäller

från och med det räkenskapsår som börjar

den 1 augusti 2002 eller närmast

därefter.

Därmed bifaller riksdagen delvis

proposition 2001/02:143 punkt 1 i

denna del.

11. Naturgas

Riksdagen antar regeringens förslag

till lag om ändring i naturgaslagen

(2000:599). Därmed bifaller riksdagen

proposition 2001/02:143 punkt 2 och

avslår motionerna 2001/02:N35 yrkande

6, 2001/02:N53 yrkande 8, 2001/02:N55

yrkandena 6 och 7, 2001/02:N210,

2001/02:N238 yrkande 2, 2001/02:N271,

2001/02:N329, 2001/02:N360 och

2001/02:N371 yrkande 10.

Reservation 14 (m, kd, fp)

12. Mål för el producerad med

förnybar energi

Riksdagen godkänner regeringens

förslag om mål för el producerad med

förnybara energikällor. Därmed

bifaller riksdagen proposition

2001/02: 143 punkt 4 och avslår

motionerna 2001/02:N53 yrkande 2,

2001/02:N57 yrkande 2 och 2001/02:N58

yrkande 18.

Reservation 15 (m, fp)

Reservation 16 (mp)

13. Handel med elcertifikat

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:N53 yrkande 18, 2001/02:N55

yrkande 8, 2001/02:N56 yrkande 3,

2001/02:N57 yrkande 3, 2001/02:N58

yrkande 19 och 2001/02:N213 yrkande

16.

Reservation 17 (m, kd, fp)

Reservation 18 (mp)

14. Särskilda åtgärder för

vindkraften

Riksdagen godkänner regeringens

förslag om särskilda åtgärder för

vindkraften. Därmed bifaller riksdagen

proposition 2001/02:143 punkt 5 och

avslår motionerna 2001/02:N53 yrkande

3, 2001/02:N54, 2001/02:N55 yrkande 9,

2001/02:N57 yrkande 1, 2001/02:N58

yrkande 20, 2001/02: N268 yrkande 1,

2001/02:N283, 2001/02:N318 yrkande 1,

2001/02:N324 yrkandena 1-5, 7 och 9

och 2001/02:N338.

Reservation 19 (m, fp)

Reservation 20 (kd)

Reservation 21 (mp)

15. Nedsättning av nätavgift

för småskalig elproduktion

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:N52 och 2001/02:N53 yrkande 9.

Reservation 22 (kd, fp)

16. Stöd till solvärme

Riksdagen godkänner regeringens

förslag om stöd till solvärme. Därmed

bifaller riksdagen proposition

2001/02:143 punkt 6 och avslår motion

2001/02:N53 yrkande 4.

Reservation 23 (m, fp)

17. Forskningsprogram för

syntesgas

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:N252 och 2001/02:N339.

Reservation 24 (mp)

18. Information, utbildning,

provning m.m.

Riksdagen godkänner regeringens

förslag om information, utbildning,

provning m.m. Därmed bifaller

riksdagen proposition 2001/02:143

punkt 7 och avslår motionerna

2001/02:N55 yrkande 12, 2001/02:N58

yrkande 21 i denna del och

2001/02:N371 yrkandena 14 och 15.

Reservation 25 (kd)

Reservation 26 (mp)

19. Lokala och regionala

initiativ

Riksdagen godkänner regeringens

förslag om lokala och regionala

initiativ. Därmed bifaller riksdagen

proposition 2001/02:143 punkt 8 och av-

slår motion 2001/02:N53 yrkande 5.

Reservation 27 (m)

20. Teknikupphandling och

marknadsintroduktion

Riksdagen godkänner regeringens

förslag om teknikupphandling och

marknadsintroduktion. Därmed bifaller

riksdagen proposition 2001/02: 143

punkt 9 och avslår motion 2001/02:N58

yrkande 21 i denna del.

Reservation 28 (mp)

21. Säkerhet vid

dammanläggningar

Riksdagen avslår motion 2001/02:N298.

Stockholm den 28 maj 2002

På näringsutskottets vägnar

Per Westerberg

Följande ledamöter har deltagit i

beslutet: Per Westerberg (m), Barbro

Andersson Öhrn (s), Reynoldh Furustrand

(s), Lennart Beijer (v), Göran Hägglund

(kd), Karin Falkmer (m), Nils-Göran

Holmqvist (s), Ola Karlsson (m), Marie

Granlund (s), Karl Gustav Abramsson (s),

Inger Strömbom (kd), Ola Sundell (m),

Ingegerd Saarinen (mp), Åke Sandström

(c), Eva Flyborg (fp), Anne Ludvigsson

(s) och Lennart Värmby (v).

2001/02

NU17

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlas

dels proposition 2001/02:143 om

samverkan för en trygg, effektiv och

miljövänlig energiförsörjning,

dels åtta motioner som väckts med

anledning av propositionen,

dels en motion som väckts med anledning

av skrivelse 2000/01:120 med 2001 års

redogörelse för företag med statligt

ägande,

dels en motion som väckts med

anledning av skrivelse 2001/02:22 om en

förnyad prövning av stängningen av

Barsebäck 2,

dels 25 motioner från allmänna

motionstiden.

Upplysningar och synpunkter i ärendet har

inför utskottet lämnats av företrädare

för Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska

Bioenergiföreningen, Svenska Kraftbörsen

AB, Svenska Trädbränsleföreningen, Svensk

Vindkraftförening, Sveriges

Vindkraftleverantörer och

Vindkraftbranschens Investerings- och

Projekteringsföretag (VIP), samt av

företrädare för svensk basindustri

(Jernkontoret, Svenska Gruvföreningen,

Kemikontoret och Svenskt Näringsliv) och

föreningen Svenskt Landskapsskydd.

Vidare har ett flertal skrivelser i

ärendet inkommit till utskottet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen om samverkan för en

trygg, effektiv och miljövänlig

energiförsörjning (prop. 2001/02:143)

fastslås att riktlinjerna från 1997 års

energipolitiska uppgörelse ligger fast.

Propositionen bygger, i likhet med 1997

års uppgörelse, på en överenskommelse

mellan företrädare för

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och

Centerpartiet. De energipolitiska

åtgärderna som partierna är överens om

att genomföra innebär statliga utgifter

om ca 1,7 miljarder kronor under en

period av sex år. Beträffande

anslagsfrågorna avser regeringen

återkomma i budgetpropositionen för år

2003.

Regeringen presenterar i propositionen

sin avsikt att söka nå en långsiktig

överenskommelse med kraftindustrin om en

långsiktigt hållbar politik för den

fortsatta kärnkraftsavvecklingen och

omställningen av energisystemet.

I propositionen redogörs även för

huvudinriktningen för ett nytt

regelsystem för att främja förnybar el,

vilket skall införas i januari 2003.

Systemet innebär ett kvotbaserat

certifikatsystem för att främja

elproduktion från förnybara energikällor.

Beträffande lagstiftningen avser

regeringen att återkomma till riksdagen

senare under år 2002. Införandet av ett

elcertifikatsystem innebär enligt

regeringen att konkurrensneutralitet

införs när det gäller stöd till förnybar

elproduktion. Regeringen anser emellertid

att det finns behov av kompletterande

insatser för vindkraften under en

övergångsperiod. Särskilda åtgärder

föreslås därför för vindkraften. Därtill

föreslås ett planeringsmål för

vindkraften.

Som ett produktionsmål för utökad

tillförsel av förnybar energi föreslås

nivån 10 TWh till år 2010. Vid en positiv

utveckling anges att en lämplig

ambitionsnivå kan vara att öka

produktionsmålet till 15 TWh år 2012.

För att stimulera till en effektivare

energianvändning föreslås satsningar

under perioden 2003-2007 på information

och utbildning, den kommunala

energirådgivningen samt teknikupphandling

och marknadsintroduktion av

energieffektiv teknik.

Därtill redogörs för olika åtgärder som

syftar till en vidareutveckling av

elmarknadsreformen. I propositionen

föreslås vissa ändringar i ellagen

(1997:857) som rör tariffsättningen på

regionledningar, anvisning av

balansansvariga, anvisning av

elleverantör och icke koncessionspliktiga

nät. Därutöver redovisar regeringen sina

bedömningar bl.a. beträffande

elmarknadens utveckling, konkurrensfrågor

och konsumentinformation. Ett förslag

framläggs också beträffande en

ytterligare öppning av naturgasmarknaden

i enlighet med de krav som anges i EG:s

s.k. gasmarknadsdirektiv. Regeringen

redogör även för sina överväganden när

det gäller en förändring av

kraftvärmebeskattningen.

Även en strategi för minskad

klimatpåverkan från energisektorn

redovisas, och regeringen redogör för

olika insatser på nationell och

internationell nivå på klimatområdet. Som

en del av detta arbete är det regeringens

avsikt att gå vidare i arbetet med

långsiktiga avtal med den energiintensiva

industrin.

Utskottets överväganden

Bakgrund

Elförsörjningen

Det svenska energisystemet har genomgått

stora förändringar från år 1970 fram till

i dag. Sveriges elproduktion fördubblades

från år 1970 till slutet av 1980-talet.

Därefter har produktionen varit nära nog

konstant, bortsett från de variationer

som beror på vattentillrinningen. År 2000

uppgick elproduktionen till ca 142 TWh,

vilket kan jämföras med ca 59 TWh år

1970. Enligt den preliminära statistiken

ökade elproduktionen till nästan 158 TWh

år 2001.

Elproduktionen i Sverige sker i

vattenkraftverk, kärnkraftverk,

vindkraftverk och konventionella

värmekraftverk. I det sistnämnda ingår

kraftvärmeanläggningar, kondenskraftverk

och gasturbiner. I kraftvärmeanläggningar

produceras el och värme samtidigt.

Kraftvärmeanläggningar finns inom

industrin, där värmen utnyttjas för

interna processer, och i kraftvärmeverk

där värmen i allmänhet används i ett

angränsande fjärrvärmenät. Vattenkraften

och kärnkraften står i dag för den

huvudsakliga elproduktionen i Sverige,

medan den konventionella värmekraften

står för ca 6 %. Oljekondenskraftverken

och gasturbinerna utgör i första hand en

reservkapacitet under år med liten

nederbörd och därmed liten

vattenkraftproduktion. Vindkraften

svarade för ca 0,3 % av elproduktionen år

2000.

Under år med normal vattentillrinning

kan vattenkraften och kärnkraften sägas

vardera svara för ungefär hälften av

elproduktionen. Den beräknade

normalårsproduktionen i de svenska

vattenkraftverken varierar beroende på

vilket statistikunderlag

produktionsvolymen baseras på. Tidigare

har normalårsproduktionen för

vattenkraften beräknats till ca 64 TWh,

vilket baseras på åren 1950-1996. De

senaste åren har det dock varit en

kraftig tillrinning. År 2000 slog

vattenkraften nytt rekord genom att

producera 77,8 TWh el, vilket är ca 20 %

mer än ett normalår. Preliminär statistik

visar att även år 2001 blev ett rekordår

för vattenkraften då produktionen uppgick

till 78,5 TWh.

Kärnkraftverkens elproduktion var 54,8

TWh år 2000, vilket kan förklaras med att

tillgången på vattenkraft varit mycket

god och därigenom minskat behovet av

annan kraft. Preliminär statistik visar

att kärnkraftverkens elproduktion uppgick

till 69,2 TWh år 2001.

Den totala elanvändningen (netto) inom

landet uppgick år 2000 till 146,6 TWh.

Nettoimporten uppgick till 4,7 TWh. Av

elanvändningen svarade bostäder, service

m.m. för 70,4 TWh, industrin för 55,9

TWh, fjärrvärme och raffinaderier för 5,7

TWh och transporter för 2,6 TWh.

Distributionsförlusterna stod för 12 TWh.

För år 2001 uppgick preliminärt

elanvändningen (netto) till 150,4 TWh där

bostäder, service m.m. svarade för 73,9

TWh, industrin för 54,7 TWh, fjärrvärme

för 5,3 TWh och transporter för 2,8 TWh.

Distributionsförlusterna beräknas ha

uppgått till 13,8 TWh.

Den inhemska elproduktionen år 1970-2001

(TWh)

Produkti 19 19 19 19 19 19 20

onsslag 70 75 80 85 90 95 00 20

01

pr

el

.

Vattenkr 40 57 58 69 71 67 77 78

aft ,9 ,0 ,0 ,8 ,4 ,2 ,8 ,5

Vindkraf - - - 0, 0, 0, 0, 0,

t 0 0 1 4 5

Kärnkraf 0, 11 25 55 65 67 54 69

t 0 ,4 ,3 ,8 ,2 ,0 ,8 ,2

Kraftvär

me i

3, 3, 4, 2, 2, 3, 4, 4,

industri 1 3 0 4 6 8 3 4

n

Kraftvär

me i

2, 3, 5, 3, 2, 5, 4, 4,

fjärrvär 4 3 6 7 4 8 5 8

mesystem

Kondensk 12 3, 0, 0, 0, 0, 0, 0,

raft ,0 5 9 5 0 1 0 5

Gasturbi 0, 0, 0, 0, 0, 0, 0, 0,

ner 7 1 2 0 0 1 0 0

Nettopro 59 78 94 13 14 14 14 15

duktion ,1 ,6 ,0 2, 1, 4, 1, 7,

3 7 1 8 8

Import

minus

4, 1, 0, - - - 4, -

export 3 3 5 1, 1, 1, 7 7,

5 8 7 3

Källa: Statens energimyndighet

Vissa tidigare energipolitiska beslut

År 1980, med utgångspunkt i resultatet

från folkomröstningen, uttalade riksdagen

att kärnkraften skall avvecklas i den

takt som är möjlig med hänsyn till

behovet av elektrisk kraft för att

upprätthålla sysselsättning och välfärd

(prop. 1979/80:170, bet. 1979/80:NU70).

Enligt beslutet skulle heller ingen

ytterligare kärnkraftsutbyggnad förekomma

utöver de tolv reaktorer som då var i

drift, färdiga eller under arbete. I den

aktuella propositionen hade regeringen

inte föreslagit något direkt slutår för

kärnkraftsproduktionen. På förslag från

näringsutskottet beslutade dock riksdagen

uttala att den sista reaktorn i Sverige

skulle tas ur drift år 2010. Detta

uttalande baserades på uppgifter i

propositionen om att

kärnkraftsreaktorernas tekniska livslängd

skulle vara ca 25 år.

En första precisering av en

avvecklingsplan för kärnkraften togs

hösten 1987 (prop. 1986/87:158, bet.

1987/88:NU7). Enligt en avsiktsförklaring

skulle en reaktor kunna tas ur drift

under perioden 1993-1995 och en andra

reaktor under perioden 1994-1996.

Avgörande för när avvecklingen av

reaktorerna kunde påbörjas var dock

tillförseln av ny energi och resultatet

av energihushållningen. En andra

precisering gjordes våren 1988 (prop.

1987/88:90, bet. 1987/88:NU40). Enligt

detta beslut skulle en första reaktor tas

ur drift år 1995 och en andra år 1996.

Våren 1991 antog riksdagen riktlinjer

för den långsiktiga energipolitiken

(prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40),

vilka byggde på en överenskommelse mellan

företrädare för Socialdemokraterna,

Folkpartiet liberalerna och

Centerpartiet. Beslutet innebar bl.a. att

de tidigare riktlinjerna för

kärnkraftsavvecklingens inledning

upphävdes. Frågan om när kärnkraften

skulle vara avvecklad aktualiserades inte

i detta sammanhang. Enligt beslutet

skulle omställningen av energisystemet

ske med hänsyn till, förutom

säkerhetskraven, behovet av elektrisk

kraft för upprätthållande av

sysselsättning och välfärd. Vidare

omfattade överenskommelsen olika stöd

till omställningen och utvecklingen av

energisystemet. När den borgerliga

regeringen tillträdde hösten 1991

framhölls att energiöverenskommelsen låg

fast (RD 1991/92:6).

Det energipolitiska beslut som togs år

1997 (prop. 1996/97:84, bet.

1996/97:NU12), vilket bygger på en

överenskommelse mellan

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och

Centerpartiet, innebar att år 2010 inte

längre skulle gälla som slutår för

kärnkraftsavvecklingen. Riksdagen fattade

även beslut om en avställning av de två

kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck, den

ena senast den 1 juli 1998 och den andra

reaktorn senast den 1 juli 2001. Ett

villkor för stängningen av den andra

reaktorn är dock att bortfallet av

elproduktion kan kompenseras genom

tillförsel av ny elproduktion och minskad

elanvändning. Näringsutskottet framhöll i

detta sammanhang att riksdagen borde ges

möjlighet att pröva förutsättningarna för

en stängning innan en sådan genomförs av

den andra reaktorn.

1997 års energipolitiska beslut

omfattar ett program för omställning och

utveckling av energisystemet. Programmet

består av ett kortsiktigt och ett

långsiktigt program. Det kortsiktiga

programmet är fokuserat på åtgärder för

ökad tillförsel av förnybar energi och

minskad elanvändning. Det långsiktiga

programmet är forskningsinriktat med

åtgärder inom energiforskning och

energiteknikstöd.

Den första reaktorn i Barsebäcksverket

ställdes av i november 1999, sedan ett

avtal om ersättning till kraftverkets

ägare hade slutits mellan företrädare för

staten, Vattenfall AB och Sydkraft AB. De

åtaganden som följer av avtalet godkändes

av riksdagen våren 2000

(prop. 1999/2000:63, bet. 1999/2000:

NU11).

I en skrivelse till riksdagen i

september 2000 om den fortsatta

omställningen av energisystemet m.m.

(skr. 2000/01:15) redovisade regeringen

sin bedömning att riksdagens villkor för

stängning av den andra reaktorn i

Barsebäck före den 1 juli 2001 inte var

uppfyllda. Regeringen bedömde att

stängningen kan genomföras senast före

utgången av år 2003 när erforderliga

åtgärder fått genomslag. Riksdagen delade

regeringens bedömning (bet. 2000/01:NU3).

Denna bedömning kvarstod vid den

förnyade prövning som redovisades till

riksdagen i oktober 2001

(skr. 2001/02:22, bet. 2001/02:NU3).

Utskottet erinrade i detta sammanhang om

att det är riksdagen som skall pröva om

nämnda villkor är tillgodosedda inför ett

beslut att stänga den andra reaktorn i

Barsebäcksverket. En stängning får inte

medföra negativa effekter i fråga om

elpriset, tillgången på el för industrin,

effektbalansen eller miljön och klimatet.

Samtidigt underströk utskottet betydelsen

av att regeringen fortlöpande följer

förutsättningarna för att de villkor som

riksdagen ställt upp kan uppfyllas.

Det nuvarande energipolitiska programmet

Det energipolitiska ställningstagandet år

1997 innebar att riktlinjerna i 1991 års

energipolitiska beslut låg fast och att

de två kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck

skulle ställas av. Som tidigare nämnts

består 1997 års energipolitiska

överenskommelse av dels ett kortsiktigt,

dels ett mer långsiktigt program.

Den kortsiktiga delen av programmet

löper under femårsperioden 1998-2002 och

syftar till att ersätta bortfallet av

elproduktionen från Barsebäcks andra

reaktor. Enligt 1997 års beslut är ett

villkor för stängningen av den andra

reaktorn att bortfallet av elproduktion

kan kompenseras genom:

- en minskad användning av el för

uppvärmning av bostäder och lokaler,

- en ökad tillförsel av el och värme

från förnybara energikällor,

- ett effektivare utnyttjande av det

befintliga energisystemet och åtgärder

för att främja effektivare

energianvändning.

Genom det kortsiktiga programmet skulle

den årliga elanvändningen för uppvärmning

av bostäder minska med 1,5 TWh genom

konvertering till fjärrvärme och andra

bränslen. Samtidigt skulle el från

förnybara energikällor öka med 1,5 TWh

under programperioden. Totalt omfattar

programmet 3,1 miljarder kronor. Av dessa

avsattes 1,65 miljarder kronor till

minskad elanvändning i bostäder och

lokaler och 450 miljoner kronor för

effektivare energianvändning. För stöd

till ökad tillförsel av el från förnybara

energislag avsattes 1 miljard kronor.

De långsiktiga åtgärderna i dagens

energipolitiska program innehåller

satsningar på forskning och teknisk

utveckling inom energiområdet. Programmet

omfattar stöd till energiforskning,

forskning om energisystemet,

forskningssamarbete med länderna i

Östeuropa, stöd till utveckling av ny

energiteknik i företag och branscher,

stöd till introduktion av ny energiteknik

samt stöd till etanolproduktion från

skogsråvara. Programmet löper under en

sjuårsperiod, dvs. till och med år 2004,

och omfattar ca 5,6 miljarder kronor.

I december 2001 beslutade regeringen om

direktiv (dir. 2001:122) till en särskild

utredare med uppdrag att granska och

utvärdera insatserna inom 1997 års

långsiktiga energipolitiska program.

Uppdraget innefattar att analysera

behovet av förändringar, lämna förslag

till riktlinjer för det långsiktiga

energipolitiska programmet inför den

planeringsperiod som inleds år 2003 och

redovisa insatser som skall leda till en

långsiktigt hållbar energiförsörjning.

Uppdraget skall vara avslutat

i februari 2003. Det är regeringens

avsikt att återkomma med ett förslag år

2004 om utformningen av det långsiktiga

energipolitiska programmet inför en

fortsättning år 2005.

Genom 1997 års energipolitiska beslut

avsattes även 400 miljoner kronor till

Delegationen för energiförsörjningen i

Sydsverige (DESS) för åren 1998 och 1999.

Delegationen, vilken är en myndighet

under Näringsdepartementet, skall göra

särskilda insatser för el- och

värmeförsörjningen i Sydsverige. I detta

ingår att genomföra utredningar om

energisituationen i området, fatta beslut

om ekonomiskt stöd och ta egna initiativ

på området. Delegationens arbete pågår

fortfarande men skall slutredovisas i

december 2002.

I januari 1997 tillsatte regeringen en

delegation för ekologiskt hållbar

utveckling. Delegationen förberedde en

plattform för ett samlat arbete för

hållbar utveckling och lanserade det

lokala investeringsprogrammet för

ekologisk hållbarhet (LIP), som en del av

denna plattform. Inom ramen för

investeringsprogrammet kan kommunerna få

stöd för projekt som innefattas av det

energipolitiska programmet. För perioden

1998-2003 har 7,4 miljarder kronor

avsatts.

Allmänt om energipolitiken, m.m.

Avslag på propositionen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om avslag

på propositionen. Jämför reservation 1

(fp).

Motionen

Folkpartiet begär i motion 2001/02:N56

att riksdagen avslår den nu aktuella

propositionen om samverkan för en trygg,

effektiv och miljövänlig

energiförsörjning. Enligt Folkpartiet är

hela inriktningen på politiken felaktig

samtidigt som propositionen har uppenbara

brister. Dessa brister består bl.a. i att

propositionen på många ställen är otydlig

och att den innehåller få konkreta

förslag. Motionärerna menar att de

energipolitiska riktlinjer som antogs av

riksdagen år 1997, och som nu fullföljs

av de partier som står bakom

propositionen, både skadar Sverige som

industri- och miljönation och är

förödande för välståndet.

Särskilt allvarligt är den förtida

avvecklingen av kärnkraften, sägs det i

motionen. Avvecklingen innebär en

kapitalförstöring utan motstycke och

kommer att medföra välfärdsförluster.

Därtill skadas miljön och det blir

svårare för företag att utvecklas och att

därigenom skapa fler arbetstillfällen.

Motionärerna påpekar även att resultatet

av den förda politiken har blivit att

elpriserna stigit och att hela samhällets

energiförsörjning hotas vid stark kyla

eller vid avbrott i någon del av elnätet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar inte motionärernas

uppfattning att propositionen bör avslås.

Oavsett inställning i olika

energipolitiska frågor menar utskottet

att det inte finns skäl att avslå

propositionen i sin helhet. Utskottet

kommer i det följande att avsnittsvis

behandla de olika förslagen i

propositionen. Avslagsyrkandet på hela

propositionen i motion 2001/02:N56 (fp)

avvisas sålunda av utskottet.

Riktlinjer för energipolitiken

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör godkänna regeringens

förslag om riktlinjer för

energipolitiken och avslå berörda

motionsyrkanden. Enligt utskottet bör

den svenska energipolitikens mål även

fortsatt vara att på kort och lång sikt

trygga tillgången på el och annan

energi på villkor som är

konkurrenskraftiga med dem i omvärlden.

Energipolitiken skall skapa villkoren

för en effektiv och hållbar

energianvändning och en

kostnadseffektiv svensk

energiförsörjning med låg negativ

påverkan på hälsa, miljö och klimat

samt underlätta omställningen till ett

ekologiskt samhälle. Jämför

reservationerna 2 (m, fp), 3 (kd) och 4

(mp).

Propositionen

Inledning

I propositionens inledning redovisas i

ett avsnitt riktlinjerna för

energipolitiken enligt den

överenskommelse som träffats mellan

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och

Centerpartiet. Avsnittet innefattar dels

energipolitikens mål, dels riktlinjer

beträffande kärnkraften, effektiva

energimarknader, en diversifierad

tillförsel, effektiv energianvändning,

energipolitiska insatser på klimatområdet

och energibeskattningen.

Energipolitikens mål

Enligt vad som anförs i propositionen

skall den svenska energipolitikens mål

vara att på kort och lång sikt trygga

tillgången på el och annan energi på

villkor som är konkurrenskraftiga med dem

i omvärlden. Energipolitiken skall skapa

villkor för en effektiv och hållbar

energianvändning och en kostnadseffektiv

svensk energiförsörjning med låg negativ

påverkan på hälsa, miljö och klimat.

Energipolitiken skall även underlätta

omställningen till ett ekologiskt

uthålligt samhälle. Härigenom skall en

god ekonomisk och social utveckling

främjas i hela landet.

Vidare skall energipolitiken bidra till

att stabila förutsättningar skapas för

ett konkurrenskraftigt näringsliv och

till en förnyelse och utveckling av den

svenska industrin. Energipolitiken skall

även bidra till ett breddat energi-,

miljö- och klimatsamarbete i

Östersjöregionen.

Den svenska elförsörjning skall tryggas

genom ett energisystem som baseras på

varaktiga, helst inhemska och förnybara,

energikällor samt en effektiv

energianvändning. Energin skall användas

så effektivt som möjligt med hänsyn tagen

till alla resurstillgångar. Det skall

ställas stränga krav på säkerhet och

omsorg om hälsa och miljö vid omvandling

och utveckling av all energiteknik.

Energipolitiken skall utformas under

beaktande av de svenska miljö- och

klimatmålen. Kärnkraften skall ersättas

med effektivisering av elanvändningen,

konvertering till förnybara energislag

samt miljömässigt acceptabel

elproduktionsteknik. Energiförsörjningen

skall i ökande utsträckning baseras på

förnybar energi. Användningen av fossila

bränslen bör hållas på en låg nivå.

Naturgasen är det fördelaktigaste fossila

bränslet och det befintliga naturgasnätet

bör utnyttjas. Nationalälvarna och de

övriga älvsträckor som riksdagen har

undantagit från utbyggnad skall även

fortsättningsvis skyddas.

Energipolitiken skall utformas så att

energimarknaderna ger en säker tillgång

på energi - el, värme, bränslen och

drivmedel - till rimliga priser. Det är

en viktig förutsättning för industrins

internationella konkurrenskraft och

hushållens ekonomi, sägs det i

propositionen. Industrins elanvändning

skall inte begränsas av annat än gällande

regler inom skatte- och

miljölagstiftningen.

På den gemensamma och internationella

marknaden är det av största vikt att

tillförsel av energi sker på lika villkor

och med klara och tydliga miljömål. En

avgörande del av energipolitiken är att

harmonisera regler, avgifter och skatter

så att energileverantörer oavsett land

kan konkurrera på lika villkor samtidigt

som energiförsörjningen bidrar till en

hållbar utveckling.

Kärnkraften

Enligt regeringen måste omställningen av

det svenska energisystemet ske på ett

ansvarsfullt och kontrollerat sätt och

med ett långsiktigt perspektiv. En bred

politisk enighet och en nära samverkan

mellan stat, kommuner och näringsliv är

en väsentlig förutsättning för en

framgångsrik energipolitik. I detta

sammanhang betonar regeringen särskilt

nödvändigheten av en aktiv dialog med

företrädare för industrin. Regeringen

avser därför att bjuda in företrädare för

kraftbranschen till överläggningar i

syfte att nå en överenskommelse om en

långsiktigt hållbar politik för

kärnkraftsavvecklingen och den fortsatta

omställningen av energisystemet.

Enligt regeringen är ett villkor för

stängningen av den andra reaktorn i

Barsebäck - i likhet med vad riksdagen

tidigare beslutat (bet. 1996/97:NU12) -

att bortfallet av elproduktion kan

kompenseras genom tillförsel av ny

elproduktion och minskad användning av

el. Enligt 1997 års energipolitiska

beslut skall resultaten av det energi

politiska programmet - vilket innehåller

åtgärder för att under en femårsperiod

stimulera användningen av förnybara

energislag och en minskad elanvändning -

utvärderas och tillsammans med

erfarenheterna från stängningen av

reaktorerna i Barsebäcksverket utgöra

underlag för kommande beslut om hur den

fortsatta omställningen av energisystemet

skall genomföras.

I propositionen framhålls att

regeringen anser att möjligheten att

träffa ett avtal liknande det som gjorts

i Tyskland mellan regeringen och

kraftindustrin bör prövas även i Sverige.

I Tyskland träffades i juni 2000 ett

avtal mellan regeringen och

kraftindustrin beträffande stängningen av

de tyska kärnkraftverken. Genom avtalet

fastställs en total elproduktionsram.

Ramen formuleras som en maximal

energimängd som kan produceras i de

befintliga reaktorerna under deras

eterstående livslängd. Parterna bedömer

att denna energimängd är tillräckligt

stor för att ersättande produktion skall

kunna fasas in i lämplig takt.

Produktionsvolymen kan relativt fritt

fördelas i tiden och mellan

kärnkraftverken. När den avtalade totala

produktionsvolymen är uppnådd skall

samtliga reaktorer vara utfasade. Avtalet

innehåller även åtaganden från båda

parter avseende den framtida

energiförsörjningen.

Detta initiativ, betonas det i

propositionen, innebär dock inte att

regeringen ändrar sin tidigare bedömning

att stängningen av den andra reaktorn i

Barsebäck kan genomföras senast före

utgången av år 2003. Överenskommelsen bör

enligt regeringen skapa gynnsamma

förutsättningar för en företagsekonomiskt

försvarbar fortsatt drift och successiv

stängning av kärnkraften, samtidigt som

annan miljövänlig elproduktion tas i

drift och elförsörjningen tryggas. En

sådan överenskommelse skulle kunna ha

betydande fördelar på den avreglerade

elmarknaden jämfört med en lagreglerad

avveckling av återstående reaktorer.

Detta ger möjlighet för alla parter att

samlas kring gemensamma långsiktiga

lösningar för att genomföra den

nödvändiga energiomställningen och

därigenom uppnå en hållbar tillväxt och

utveckling.

Effektiva energimarknader

Den svenska elmarknaden avreglerades år

1996 och ett öppnande av

naturgasmarknaden inleddes år 2000.

Avregleringarna av el- och

naturgasmarknaderna syftar till en ökad

valfrihet för konsumenter och ett

effektivare resursutnyttjande. I

propositionen anförs att en väl

fungerande konkurrens bidrar till en

dämpad prisutveckling, vilket är av stor

betydelse för den svenska industrins

konkurrenskraft och hushållens ekonomi.

Producenternas ansvar är att inom

regelverkets ram ansvara för

energiförsörjningen. Vidare framhålls att

aktiva och välinformerade konsumenter är

en förutsättning för fungerande

marknader. Konsumenterna har stor

möjlighet att påverka dels kostnaderna

för sin konsumtion av el och värme, dels

utvecklingen i stort genom att exempelvis

efterfråga energi med låg miljöpåverkan.

Regeringen framhåller även att åtgärder

skall vidtas för att underlätta för

konsumenterna att göra aktiva val. Den

icke konkurrensutsatta delen av marknaden

- näten - utgör en central infrastruktur.

Fortsatta åtgärder skall även vidtas för

att förbättra tillsynen och öka insynen

på såväl den konkurrensutsatta som den

icke konkurrensutsatta energimarknaden.

Strukturer och regler skall stödja

framväxten av en balanserad och

fungerande konkurrens.

Diversifierad tillförsel

En säker och trygg tillförsel av el och

annan energi på med omvärlden

konkurrenskraftiga villkor är ett av

målen för energipolitiken. En

diversifierad tillförsel är en viktig

förutsättning för att tillgång och priser

skall kunna utvecklas gynnsamt för

konsumenterna. För att energimarknaderna

skall utvecklas positivt är enligt

regeringen möjligheten till alternativa

val av energislag och uppvärmningsformer

avgörande.

Ramvillkoren på energimarknaderna bör

därför utformas så att goda

förutsättningar skapas för utveckling av

handel och investeringar i ny el- och

annan energiproduktion. Vidare anförs att

den långsiktiga försörjningstryggheten

kontinuerligt bör säkerställas genom

fortsatt reformering av

energimarknaderna. Även med ett ökat

inslag av handel skall Sverige i huvudsak

vara självförsörjande på el. Det är

regeringens mening att tillkommande behov

av ny energi skall mötas genom bl.a. en

ambitiös och kontrollerad tillförsel av

förnybar elproduktion, en reformering av

energiskattesystemet och ett effektivare

utnyttjande av infrastrukturen för

naturgas. I enlighet med de riktlinjer

som riksdagen antog år 1988 skall

investeringar i rörledningar och inköp av

gas ske efter strikt kommersiella

principer. Oavsett bränsle är

elproduktion i kombination med

fjärrvärmeproduktion en resurs- och

miljömässigt liksom samhällsekonomiskt

effektiv energiteknik. I propositionen

sägs att det är väsentligt att

energiinnehållet i de bränslen som

används nyttjas så effektivt som möjligt.

Vidare bör åtgärder vidtas under de

närmaste åren för att skapa

förutsättningar för att säkra behovet av

elförsörjning inför kommande decennier.

Därtill bör frågan om den långsiktiga

försörjningstryggheten i

energitillförseln och behovet av

diversifiering av tillförseln belysas

inför framtida ställningstaganden till

den fortsatta omställningen.

Effektivare energianvändning

Trots att det kontinuerligt sker en

effektivisering av samhällets

energianvändning fortsätter den totala

energianvändningen att öka, om än inte i

lika hög grad som produktiviteten, sägs

det i propositionen.

Energiomvandling kan innebära en

negativ påverkan på miljön, samtidigt som

det finns svårigheter att internalisera

kostnaden för denna påverkan fullt ut.

Enligt regeringen finns det därför skäl

att utforma statliga insatser för att

påverka såväl tillförsel som användning

av energi. Statliga insatser bör inriktas

på att påskynda teknikutvecklingen genom

t.ex. teknikupphandling, stöd till

marknadsintroduktion för ny teknik,

systemutveckling och utveckling av

certifieringssystem.

Information, utbildning och

kompetensutveckling är enligt regeringen

centralt för samtliga aktörer på

marknaden. Särskilt viktigt är att

konsumenter genom lättillgänglig, saklig

och transparent information ges möjlighet

att fatta rationella beslut om sin

energianvändning, sägs det i

propositionen. Vid utformning av

information, utbildningsverksamhet och

utveckling av ny teknik är det viktigt

att ha ett genusperspektiv för att

tillgodose såväl mäns som kvinnors behov.

Att den könsmässiga obalansen inom

tekniska yrken innebär att kompetens inte

tas till vara på ett effektivt sätt

framhålls. Vidare behövs en ökad kunskap

om kvinnors respektive mäns

konsumtionsmönster och preferenser då

energi konsumeras av såväl kvinnor som

män.

Energipolitiska insatser på klimatområdet

Utgångspunkten för de energipolitiska

klimatinsatserna skall följa de

riktlinjer som fastställdes av riksdagen

år 1997. Energipolitiken bör, med

utgångspunkt i 1997 års energipolitiska

beslut, bidra till att det

klimatpolitiska delmålet för perioden

2008-2012 uppnås och att en god grund

läggs för att det långsiktiga klimatmålet

till år 2050 kan uppnås samt möjliggöra

att detta kan ske parallellt med den

fortsatta omställningen av

energisystemet. Energipolitiken skall

utformas under beaktande av riksdagens

klimatmål. Klimatpolitiken skall

utvärderas åren 2004 och 2008. Dessa

utvärderingar har även betydelse för

energipolitiken, sägs det i

propositionen.

Riktlinjerna innebär bl.a. att en

begränsning av utsläppen av växthusgaser

bör karakteriseras av kostnadseffektiva

insatser såväl nationellt som

internationellt. Det innebär bl.a. att

nationella åtgärder inom energiområdet

från kostnads- och effektivitetssynpunkt

bör vägas mot insatser inom andra

sektorer. De svenska insatserna utformas

med hänsyn till svensk industri och dess

konkurrenskraft, sysselsättning, välfärd

och energiförsörjning.

Enligt regeringen är det internationella

perspektivet fortsatt centralt.

Samarbetet bör, förutom aktuella projekt

inom ramen för s.k. gemensamt

genomförande, även omfatta mekanismen för

en ren utveckling. Sverige bör enligt

regeringen ha en positiv inställning till

internationella initiativ såsom EG-

kommissionens förslag till direktiv om

ett system för handel med utsläppsrätter

inom EU samt ett försöksområde för de

flexibla mekanismerna i Östersjöregionen.

Förberedelser vidtas för att Sverige

skall kunna delta i ett system för handel

med utsläppsrätter. Flexibla mekanismer

kan minska åtgärdskostnaderna och därmed

minimeras effekterna på industrins

konkurrenskraft, välfärd, sysselsättning

och energiförsörjning samtidigt som de

utgör ett komplement till åtgärder som

vidtas på nationell nivå. I propositionen

påpekas att förslaget till långsiktigt

klimatmål till avgörande del är beroende

av internationellt samarbete och insatser

i alla länder.

Energibeskattningen

I propositionen anförs att

energibeskattningen skall ge goda

förutsättningar för den svenska

industrins, inklusive kraftindustrins,

internationella konkurrenskraft. Det

skall vara lönsamt att investera i varu-

och tjänsteproduktion i Sverige, och det

skall vara fördelaktigt att investera i

ekologisk energiteknik, bl.a.

elproduktion från förnybara energislag

och effektivare energianvändning.

Regeringen framhåller att beskattningen

bör ge drivkrafter för hushållning och

konvertering till förnybara energislag,

samtidigt som den inte skall påverka

industrins internationella

konkurrenskraft negativt.

Beskattningsreglerna bör främja el- och

värmeproduktion med förnybara energislag.

Därtill skall naturgasens miljöfördelar

jämfört med olja och kol beaktas.

Enligt regeringen är en reformering av

dagens energiskattesystem angelägen.

Skattenedsättningskommittén väntas

slutföra sitt arbete under år 2002. Mot

bakgrund av kommitténs förslag bör sedan

perspektivet vidgas till hela

energiskatteområdet.

I propositionen hänvisas till den

strategi för reformeringen av alternativa

styrmedel som system för handel med

utsläppsrätter för koldioxid, system med

elcertifikat och modeller med långsiktiga

avtal som redovisades i

budgetpropositionen för år 2001. I

strategin betonas att en reformering av

dagens energiskattesystem är en central

del av en grön skatteväxling.

Reformeringen skall bidra till en

effektivare energianvändning, gynna

användningen av biobränslen, ge

incitament för att minska företagens

miljöbelastning, säkerställa industrins

konkurrenskraft, skapa förutsättningar

för inhemsk produktion av el, förenkla

energiskattesystemet och ge det en stabil

grund. Reformeringen av

energiskattesystemet bör ske stegvis och

inrymma fler delkomponenter. I det

kommande energiskattesystemet bör enligt

regeringen beaktas att samtidig

produktion av värme och el - s.k.

kraftvärme - är miljö- och energimässigt

effektivt oavsett bränsle.

Motionerna

I motion 2001/02:N296 (s) anförs att

dagens energisystem inte uppfyller de

högt ställda kraven på en långsiktigt

uthållig, säker, miljömässigt god, för

samhället tillräcklig och en för svensk

industris konkurrenskraft prismässigt bra

energiförsörjning. Motionärerna menar

därför att en systematisk och målmedveten

omställning av det svenska energisystemet

måste genomföras. Det är viktigt att

omställningen, som redan till viss del

har påbörjats, sker på ett sådant sätt

att varken arbetstillfällena, den

elintensiva svenska basindustrins

konkurrensläge eller välfärden äventyras.

En grundläggande del i omställningen är

att den befintliga energin tas till vara

och används på ett mer effektivt sätt.

Omställningen förutsätter emellertid

framför allt omfattande satsningar på el-

och värmeproduktion baserad på förnybara

bränslen och förnybara energikällor och

på att användningen av mindre

energikrävande och mer miljöanpassad

teknik stimuleras, enligt vad som anförs

i motionen. Därtill framhålls att

forskning och utveckling av framtida

teknik för energiproduktion och

effektivare energianvändning är centralt

för möjligheten till en effektiv

energiomställning.

Moderata samlingspartiet anför i motion

2001/02:N53 att riksdagen bör avslå vad

regeringen förordar beträffande

riktlinjer för energipolitiken. De

energipolitiska mål som regeringen

föreslagit anser motionärerna är oklart

formulerade och otydliga, vilket gör dem

till intet förpliktande samtidigt som de

är nästintill omöjliga att utvärdera. I

stället föreslås att riksdagen antar

följande mål för energipolitiken:

- Energipolitiken skall främja en säker

och konkurrenskraftig el- och

energiförsörjning i hela Sverige.

- All energiproduktion skall klara högt

ställda miljö- och säkerhetskrav i

enlighet med den generella

miljöpolitiken.

Vidare krävs en bättre konkurrens för att

energimarknaden skall fungera, sägs det.

I motionen betonas att den politik som

regeringen för, vilken enligt

motionärerna präglas av detaljstyrning,

särbeskattning och subventioner, har lett

till sämre konkurrens på energimarknaden

än vad annars varit fallet. Effekterna av

detta har enligt motionärerna bl.a.

blivit högre el- och energipriser för

konsumenterna, högre utgifter över

statsbudgeten och ett generellt sämre

utnyttjande av samhällets resurser.

Samtidigt är marginalerna i den svenska

elförsörjningen små och i hög grad

beroende av väderförhållandena.

Motionärerna menar därför att det är

nödvändigt att energipolitiken, inte

minst vad gäller energiskattesystemet,

utformas så att det blir intressant att

investera i en utökad elproduktion.

Vad gäller energiskatterna anförs i

motionen att en förändring av hela det

nuvarande systemet är nödvändig. Bland

annat bör de särskilda produktionsskatter

och subventioner som utan närmare

miljöskäl försämrar energimarknadens

funktionssätt tas bort. Enligt vad som

anförs i motionen bör den vägledande

principen för energiskatterna vara att i

produktionsledet enbart ha miljöstyrande

skatter som har direkt koppling till

utsläpp av skadliga ämnen. De fiskala

skatterna bör tas ut i konsumentledet.

Motionärerna menar att med denna princip

som grund blir de fiskala skatterna

konkurrensneutrala, vilket skärper

konkurrensen mellan energislagen. Vidare

framhålls att regeringen, eftersom det

redan finns en gemensam elmarknad i

Norden, bör ta initiativ till

diskussioner med de övriga nordiska

länderna om en samordning av

energibeskattningen.

I motionen anförs att det varken finns

samhällekonomiska, miljömässiga eller

säkerhetsmässiga skäl till att politiskt

besluta om en förtida avveckling av

kärnkraften. Motionärerna menar att det

dr ett skäligt krav att regeringen för

riksdagen redovisar konsekvenserna av en

fortsatt förtida avveckling av

kärnkraften innan ytterligare

elproduktion tas ur drift. I en sådan

redovisning bör regeringen i synnerhet

redogöra för de samhällsekonomiska

effekterna, såsom kostnaden för en

minskad sysselsättning och effekterna på

miljön. Stängningen av Barsebäck 1 har

medfört stora kostnader för

skattebetalarna, lett till att miljön har

försämrats och till att befolkningen i

södra Sverige inte längre kan vara säkra

på att elförsörjningen skall fungera

under perioder av sträng kyla. I motionen

sägs att skattebetalarnas direkta

kostnader för stängningen av Barsebäck 1

- i form av direkta statliga

utbetalningar, minskade inbetalningar

från Vattenfall och minskade

skatteintäkter - uppgick till 8,3

miljarder kronor. Därtill kommer

kostnader om ca 9 miljarder kronor för

1997 års omställningsprogram som var

ämnat att möjliggöra en stängning av

Barsebäck 2 senast den 1 juli 2001.

Utöver dessa kostnader har stängningen av

Barsebäck 1 lett till att

kärnkraftverkets årliga produktion på 4

TWh miljövänlig el nu ersatts av

motsvarande mängd smutsig

kolkondenskraft, anförs det i motionen.

Motionärerna betonar att de motsätter

sig en fortsatt politiskt styrd

avveckling av kärnkraften. En stängning

av Barsebäck 2 leder till ökade direkta

kostnader för skattebetalarna samtidigt

som det får stora negativa

miljökonsekvenser. Miljöeffekterna av en

fortsatt avveckling av kärnkraften blir

mycket tydliga, sägs det. Sveriges

genomsnittliga utsläpp från

elproduktionen är i ett internationellt

perspektiv i dag mycket låga. En fortsatt

avveckling leder till ökade utsläpp av

bl.a. svaveldioxid, kväveoxid och

koldioxid.

Samtidigt får en fortsatt avveckling

stora konsekvenser för det svenska

näringsklimatet och sysselsättningen.

Inte minst kommer en fortsatt avveckling

att slå hårt mot den svenska

basindustrin, sägs det i motionen. Vid en

kraftig ökning av elpriset kommer

basindustrin i många orter inte bara att

få en försämrad konkurrenskraft, utan det

är även sannolikt att ett antal

elintensiva industrier då väljer att

lägga sin produktion i ett annat land

eller att helt lägga ner verksamheten.

Särskilt de regioner som redan i dag är

svaga kommer att drabbas hårt. Dessa

regioner och orter skulle med kraftigt

höjda elpriser drabbas av omfattande

nedläggningar med en minskad

sysselsättning som följd. I motionen

anförs att det är viktigt att värna

miljön och att den politik som förs

möjliggör en god sysselsättning och

välfärd i hela Sverige. Motionärerna vill

därför ta bort hindren för en fortsatt

och utvecklad användning av kärnenergi.

Riksdagsbeslutet om en förtida avveckling

av kärnkraften bör således rivas upp,

anser de.

Även i motion 2001/02:N315 (m) anförs

att det övergripande målet för

energipolitiken skall vara en säker och

konkurrenskraftig el- och

energiförsörjning. Motionärerna anser att

de särskilda produktionsskatterna och

subventionerna som utgör ett negativt

ingrepp i energimarknadens funktionssätt

bör tas bort. Vidare bör statens

engagemang och stöd begränsas till att

omfatta grundläggande energiforskning

samt utveckling och tillämpning av ny

energiteknik. Energipolitiken måste

anpassas till den avreglerade marknadens

villkor, sägs det i motionen. På en

reformerad och avreglerad energimarknad

går det inte att fortsätta med en

energipolitik som är grundad på

planeringsmål och omfattande statlig

styrning. Statens roll bör därför

inskränkas till att fastställa de

spelregler som skall gälla på marknaden i

allmänhet och i synnerhet vad gäller

miljö, säkerhet och beredskap. Utöver att

fastställa villkoren för marknadens

aktörer skall staten inte försöka styra

vilken teknik eller vilken

produktionsform som skall utvecklas.

Därtill måste riksdagsbeslutet om en

förtida avveckling av kärnkraften

upphävas. Motionärerna anser att såväl

principiella som rena sakskäl talar mot

en förtida avveckling.

Avvecklingsbeslutet leder till allvarliga

negativa konsekvenser för

samhällsekonomin, miljön och jobben.

Att beslutet om en förtida

kärnkraftsavveckling bör annulleras

anförs också i motion 2001/02:N51 (m).

Enligt motionären är en säker och stabil

tillgång till elenergi en förutsättning

för att medborgarna skall kunna leva ett

gott liv samt för att industrin i Sverige

skall kunna verka på goda villkor. Även

av miljöskäl borde kärnkraftverken drivas

så länge de klarar de högt ställda

säkerhetskraven som ställs av

statsmakterna.

I motion 2001/02:N328 (m) framhålls

gasolens fördelar, inte minst beträffande

de positiva miljöeffekter en ökad

användning av gasol kan medföra. Sverige

importerar i dag brännbart avfall, vilket

i många fall inte kan vara förenligt med

ett miljötänkande. Att Sverige allt mer

eldar med brännbart avfall som kommer

från andra länder beror på olika regler

för deponering och förbränning, sägs det

i motionen. Energiskatterna är inte

konsekventa och sätter konkurrenskraften

ur spel. Motionären menar därför att

energiskattesystemet inom EU borde

samordnas för att möjliggöra konkurrens

på lika villkor, vilket skulle göra att

gasolens fördelar mer kom till sin rätt.

Kristdemokraternas anser - enligt vad

som anförs i motion 2001/02:N55 - att

Sveriges energiförsörjning skall tryggas

genom en långsiktig och medveten

energipolitik med fasta spelregler, där

inhemska förnybara energikällor och

bränslen utgör en växande bas. Negativ

påverkan på hälsa, klimat och miljö måste

minimeras. Stora satsningar måste göras

på energiforskning och energiteknisk

utveckling. Den svenska kärnkraften skall

fasas ut ur energisystemet i takt med att

den ersätts med förnybar energi. Vidare

bör olika förnybara energikällor stödjas.

Motionärerna menar att Sverige är i

behov av ett nytt energiskattesystem där

skatter och miljöavgifter utformas med

hänsyn till förhållandena i omvärlden för

att inte välfärden, sysselsättningen

eller näringslivets konkurrenskraft skall

drabbas. Det nya energiskattesystemet

måste vara långsiktigt och utformas så

att miljöbelastningen minimeras samtidigt

som det säkerställer tillgången till

energi till rimliga priser och som är

framställd under trygga och säkra

förhållanden.

En fri elmarknad som leder till ökad

konkurrens och därmed till lägre

elpriser, förespråkas i motionen.

Samtidigt kan låga elpriser få som följd

att intresset för energisparande åtgärder

minskar. Motionärerna menar därför att

det är viktigt med medvetna konsumenter

som ges möjlighet välja energi och el som

är producerad med mer miljövänlig teknik,

för att därigenom driva utvecklingen

framåt. Vidare framhålls i motionen

vikten av en ökad internationell handel

med energi.

Härutöver sägs det att svenskproducerad

el har goda förutsättningar att

konkurrera på en gemensam europeisk

marknad, inte minst om en gemensam

koldioxidavgift införs i EU. Motionärerna

menar att koldioxidavgiften är en viktig

fråga, både för miljön och för en rättvis

konkurrens för näringslivet, och

framhåller att regeringen aktivt skall

driva denna fråga i EU.

När det gäller kärnkraftens framtid är

motionärerna positiva till regeringens

avsikt att låta producenterna delta i

planeringen av avvecklingen. Emellertid

ser motionärerna det som ett hot mot det

svenska näringslivets konkurrenskraft att

stänga ute konsumenterna i form av

näringslivet och hushållen från dessa

diskussioner. Det gäller inte minst den

svenska energiintensiva basindustrin.

Vidare framhålles att det i propositionen

saknas uppgifter bl.a. om en tidsplan, om

vilka energislag som skall ersätta

kärnkraften och om kostnader och

konsekvenser för miljön. De totala

effekterna av en sådan överenskommelse

som regeringen beskriver går därför inte

att bedöma, menar de. Av denna anledning

bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att

återkomma med en fullständig redovisning

av effekterna av en sådan överenskommelse

så att riksdagen kan ta ställning till en

avveckling av kärnkraften, sägs det i

motionen.

Motionärerna motsätter sig en

omställning av energisystemet som innebär

att kärnkraften ersätts med fossilt

bränsle. Det är därför ytterst angeläget

att regeringen och dess stödpartier

snarast redovisar vilka energislag de

bedömer skall ersätta kärnkraften. En

effekt av stängningen av Barsebäcks

första reaktor blev en ökad import av

kolkraft, med ökade utsläpp som följd.

Riksdagen bör därför kräva att regeringen

i beslutsunderlaget för en bedömning av

en stängning av Barsebäck 2 skall

redovisa miljökonsekvenser och de

kostnader en stängning medför, sägs det i

motionen.

Därtill framhåller motionärerna att en

trygg, effektiv och miljövänlig

energiförsörjning kräver att bristerna i

effektbalansen snarast åtgärdas.

Propositionen innehåller inga konkreta

förslag till åtgärder på detta område,

sägs det i motionen. Motionärerna menar

att ansvariga myndigheter tillsammans med

elbranschen måste arbeta för en

fungerande effektmarknad. Samtidigt

behövs det en långsiktig lösning.

Beträffande energieffektivisering påpekas

i motionen att regeringen i propositionen

enbart för ett allmänt resonemang. Ett

tydligt och mätbart mål för detta arbete

saknas. Motionärerna betonar att det är

viktigt att ett mål för arbetet med

energieffektivisering fastställs. Vidare

anförs i motionen att propositionen inte

behandlar transportsektorn. Enligt

motionärerna finns det ett behov av en

översyn av de skatter och avgifter som

belastar relativt rena drivmedel och som

därigenom innebär en konkurrensnackdel. I

detta borde även planer ingå för hur

Sverige skall klara EU:s mål för icke-

fossila drivmedel.

Kristdemokraterna anför i motion

2001/02:K426 att det krävs en ökad

samordning av energipolitiken inom EU.

Europa är på väg mot en gemensam

energimarknad, vilket gör att det även

behövs gemensamma spelregler. Gemensamma

åtgärder krävs inte minst för en bättre

energihushållning beträffande

transporter, bostäder och industri.

Vidare anförs att de nationella

subventionerna till miljövänlig energi

bör samordnas för att inte bli

motstridiga. Även ett utökat europeiskt

forskningssamarbete framhålles som

betydelsefullt, bl.a. beträffande

förnybara energikällor. I motionen

påpekas också att inrättandet av en

gemensam myndighet som kan ta ett

övergripande ansvar för att driva

utvecklingen på energiområdet framåt är

en möjlighet.

Också i motion 2001/02:N371 (kd)

framhålls att den svenska

energiförsörjningen skall tryggas genom

en långsiktig och medveten energipolitik

med fasta spelregler, där inhemska

förnybara energikällor och bränslen utgör

en växande bas. Vidare anförs att det

krävs stora satsningar på energiforskning

och energiteknisk utveckling för att

kunna nå målet om ett ekologiskt

uthålligt energisystem utan drastiska

prisförändringar, elbrist eller andra

betydande påfrestningar på välfärden och

sysselsättningen.

Vidare sägs i motionen att EU:s

medlemsländer på en gemensam

energimarknad tillsammans bör främja

övergången till förnybar

energiproduktion. Det kan ske t.ex. genom

att existerande lagstiftningshinder

undanröjs, genom att förnybar

energiproduktion ges ett särskilt

undantag från alla konsumtionsavgifter

och energi- eller klimatskatter inom hela

EU och genom stimulansåtgärder som

uppmuntrar till investeringar i

effektivare kraftverk.

I motion 2001/02:U268 (c) begärs ett

tillkännagivande om att samarbetet inom

den nordliga dimensionens ram om ny

energiteknik, förnyelsebara energikällor

och effektivare energianvändning är

viktigt. Detta samarbete krävs inte minst

med hänsyn till att klimatförhållanden,

naturresurser och näringslivsstruktur

innebär att regionen kommer att förbli

såväl en stor konsument som en stor

exportör av energi, sägs det i motionen.

I motion 2001/02:N56 framhäver

Folkpartiet att den politiska styrningen

av energiproduktionen måste förändras.

Motionärerna menar att valet av

produktionsform inte skall träffas genom

politiska beslut, utan att

energipolitiken bäst främjas genom en fri

produktion. Statsmakternas roll skall

vara dels att fastställa krav beträffande

hälsa, säkerhet och miljö samt att

kontrollera att kraven följs, dels att

främja forskning och utveckling på

området. Däremot skall statsmakterna inte

förbjuda någon specifik produktionsteknik

om den uppfyller ställda miljö- och

säkerhetskrav, anförs det i motionen.

Alla typer av produktionsanläggningar för

energi skall således tillåtas förutsatt

att de uppfyller generella krav på hälsa,

miljö och säkerhet.

Motionärerna delar inte regeringens

bedömning beträffande kärnkraftens

avveckling, utan anser att kärnkraften

bör utnyttjas under hela den tekniska och

ekonomiska livslängd som är möjlig.

Vidare motsätter sig motionärerna en

stängning av Barsebäcks andra reaktor. I

sammanhanget framhålls att det saknas en

redovisning från regeringen av

kostnaderna för en stängning av denna

reaktor. En förtida avveckling av

kärnkraften skulle leda dels till

allvarliga konsekvenser för miljön genom

en ökad användning av fossila bränslen,

dels till en mindre trygg elförsörjning.

Motionärerna understryker att de inte

vill utesluta en framtida utbyggnad av

kärnkraften. Beträffande den modell

regeringen redovisar i propositionen för

hur övriga kärnkraftsreaktorer skall

avvecklas sägs det i motionen att

modellen inte kan betraktas som en

brukbar valmöjlighet då Sverige i dag

saknar realistiska alternativ till

kärnkraften. Samtidigt påpekas att det

finns vissa oklarheter kring modellen,

bl.a. om vem som har ansvaret för att

nödvändiga investeringar kan göras fram

till tidpunkten för avstängningen.

I motionen påpekas även att det s.k.

omställningsprogram som ingick i 1997 års

energipolitiska uppgörelse är att

betrakta som ett misslyckande. Enligt

motionärerna har de medel som programmet

innefattar i huvudsak använts till

avstängningen av en reaktor i Barsebäck

samtidigt som Sverige tvingas importera

fossilproducerad el från andra länder.

Vidare framhålls i motionen att de

koldioxidutsläpp som genereras vid

elproduktion i utländska kolkraftverk och

importeras till Sverige osynliggörs i

statistiken. Därför bör regeringen tillse

att beräkningsmetoderna ändras så att

även dessa utsläpp synliggörs.

Den målformulering som presenteras i

propositionen har enligt vad Miljöpartiet

anför i motion 2001/02:N58 en alltför

kortsiktig och snäv utgångspunkt.

Energipolitikens mål bör i stället vara

att inom ramen för en ekologiskt

bärkraftig utveckling på kort och lång

sikt skapa förutsättningar för att förse

landet med förnybar energi på ett sätt

som bl.a. medför att näringslivet ges

konkurrenskraftiga villkor och hushållen

får rimliga totalkostnader. I motionen

betonas att det är viktigt att

energiförbrukningen anpassas till de

livsuppehållande ekosystemens

förutsättningar. Vidare anförs att varje

energislag långsiktigt skall bära sina

egna samhällskostnader, även risk- och

miljökostnader. Endast genom att anpassa

energisystemet till vad som är

långsiktigt ekologiskt hållbart skapas

förutsättningar i Sverige för såväl en

robust ekonomisk utveckling som en god

social utveckling, enligt motionärerna.

I motionen framhålls även behovet av en

tidtabell för avvecklingen av kärnkraften

i Sverige. För att skapa en trovärdig och

verkningsfull energipolitik behövs

konkreta mål och tidtabeller.

Motionärerna menar därför att år 2010

skall återinföras som slutår för

kärnkraftsavvecklingen samtidigt som en

tidtabell för avställningen skall

upprättas. Folkomröstningens resultat

måste respekteras och i avsaknad av ett

slutår för kärnkraften ökar osäkerheten

bland olika aktörer, sägs det i motionen.

Motionärerna menar även att målen för

Statens energimyndighet bör tydliggöras

beträffande att myndigheten skall verka

för en kärnkraftsavveckling. I motionen

anförs att regeringen bör återkomma med

förslag med innebörden att en

huvuduppgift för Energimyndigheten är att

verka för en avveckling av kärnkraft till

år 2010.

Den modell för kärnkraftens avveckling

som regeringen redovisar i propositionen

anser motionärerna är otydlig. Dessutom

framhålls att den överenskommelse som

träffats i Tyskland har allvarliga

brister. Det gäller bl.a. livslängden för

reaktorerna, möjligheten att sälja

produktionsrättigheter och att

överenskommelsen inte är bindande.

Därtill kan överenskommelsen försvåra för

regeringen att skärpa säkerhetskraven,

höja försäkringskraven eller kräva att

kärnkraften bär en större del av sina

miljökostnader.

Motionärernas bedömning är att

kärnkraften i princip avvecklar sig själv

om kärnkraftsproducenterna åläggs att

betala fulla risk- och miljökostnader,

vilket det nuvarande systemet inte

innebär.

För den fortsatta avvecklingen skall

ekonomiska styrmedel användas. Detta

skall ske genom förändringar i

atomansvarighetslagen och en successiv

ökning av ansvarighetsgränsen så att

riskkostnaderna överförs på

reaktorägarna. Syftet är att kärnkraften

fullt ut skall bära kostnaderna för de

risker en kärnkraftsolycka kan medföra.

Därtill skall produktionsskatten på

kärnkraftsel höjas. Syftet med en sådan

höjning är att internalisera de

miljöeffekter och risker som finns i

olika delar av produktionskedjan.

I motionen framläggs vidare förslag på

hur skadeståndsansvaret vid en

reaktorolycka stegvis bör utformas. För

det första bör ett obegränsat och strikt

skadeståndsansvar för skador på tredje

man vid en reaktorolycka införas i

producentledet. För det andra bör en

lagändring genomföras som innebär att

kärnkraftsföretagen i Sverige ömsesidigt

svarar för varandras olyckor. För det

tredje bör regeringen ta initiativ till

bilaterala avtal om riskdelning.

Beträffande Barsebäcks andra reaktor

anförs i motionen att den uppgörelse som

träffades år 1997 är otydlig. Den

osäkerhet som råder hämmar såväl

effektiviseringen av elförbrukning som

nyproduktion av förnybar el. Motionärerna

menar därför att villkoren behöver

förtydligas, och de förespråkar att

riksdagen bör tydliggöra att Barsebäcks

andra reaktor skall stängas under

innevarande år.

En förutsättning för effektiva

energimarknader är enligt vad som anförs

i motionen att olika energislag bär sina

fulla risk- och miljökostnader. Då det

finns brister i miljökostnadstäckningen

motiverar det kompenserande åtgärder från

samhällets sida. Därtill finns olika

hinder som orsakats av marknadens

aktörer, t.ex. olika sorters produktion

och nätverksamhet, vilka uppstått på

grund av att elmarknaden domineras av ett

fåtal aktörer som är verksamma inom olika

led i värdekedjan. Dessa hinder har

enligt motionärerna uppmärksammats för

lite och det behövs kraftiga motåtgärder

för att reducera dem. Vidare anförs att

det finns en oroande koncentration av

elproduktionen inom EU.

I motionen betonas även vikten av

konkreta mål och tydliga tidtabeller för

energipolitiken. Motionärerna menar att

ett mål bör fastställas för Sveriges

energiförbrukning. Det går inte bara att

följa energiförbrukningens utveckling

utan man bör påverka den genom olika

åtgärder och strategier för att uppnå

förbrukningsmålen, sägs det i motionen.

I motion 2001/02:U348 (mp) framhävs att

energiförsörjningen och övergången till

förnybara bränslen är en viktig fråga där

EU måste få enskilda medlemsländer att

minska sitt beroende av både fossila

bränslen och kärnkraft. Motionärerna

betonar att EU bör försöka få de länder

som vill bygga ut kärnkraften att ändra

inställning.

Vissa kompletterande uppgifter

Energi är inget gemensamt politikområde i

EU, och EG-fördraget har inte något

specifikt avsnitt som behandlar energi.

De gemensamma åtgärder som finns på

energiområdet har framför allt utvecklats

inom ramen för den inre marknaden och som

en del av gemenskapens miljöpolitik.

Utifrån dessa rättsliga grunder har ett

stort antal lagstiftningsförslag som

syftar till en ökad integration och

gemensamma spelregler inom den europeiska

energimarknaden processats och antagits

inom gemenskapen. EG-kommissionen har i

två vitböcker satt upp långsiktiga mål

för EU:s energipolitik: Vitbok om

energipolitik inom den europeiska unionen

(KOM/95/682) och Meddelande om en energi

för framtiden: förnybara energikällor -

vitbok för en gemenskapsstrategi och

handlingsplan (KOM/1997/599). En grönbok

om en europeisk strategi för trygg

energiförsörjning (KOM/2000/709) har även

lagts fram av kommissionen liksom en

handlingsplan för ökad energieffektivitet

(KOM/2000/247).

År 1996 antogs ett direktiv (96/92/EG)

om en inre marknad för el. Direktivet

innehåller gemensamma regler för

investeringar och handel med el. Ett

direktiv (98/30/EG) om en inre marknad

för naturgas antogs i maj 1998. I

september 2001 togs beslut om ett

direktiv (2001/77/EG) om främjande av el

från förnybara energikällor på den inre

marknaden för el. I direktivet anges det

indikativa målet att elproduktionen från

förnybara energikällor i gemenskapen som

helhet skall uppgå till 22 % år 2010.

Under år 2002 väntas vidare antagande av

ett förslag till direktiv rörande

byggnaders energiprestanda

(KOM/2001/226).

Som nämns i propositionen framlade EG-

kommissionen i oktober 2001 ett förslag

till direktiv (KOM/2001/581) om handel

med utsläppsrätter för växthusgaser inom

EU. I förslaget ställs krav på att

energiintensiv industri och kraft- och

värmeproducenter från och med år 2005

skall inneha tillstånd för att släppa ut

växthusgaser.

Inom EU har även ett arbete bedrivits

under närmare tio års tid i syfte att få

till stånd gemensamma bestämmelser på

energiskatteområdet. År 1992 lade EG-

kommissionen fram ett förslag om en

gemensam energi- och koldioxidskatt,

vilket dock inte antagits. Inför

förverkligandet av den inre marknaden

lyckades medlemsstaterna enas om ett

direktiv som reglerar beskattningen av

mineraloljor. För övriga energislag, dvs.

främst el, kol och naturgas, finns dock

ingen gemensam reglering. Kommissionen

föreslog år 1997 ett nytt

energiskattedirektiv som täcker samtliga

energiprodukter. Förslaget har därefter

diskuterats inom EU, utan att enighet har

kunnat nås.

Den svenska regeringens ståndpunkt är

att det inom det nuvarande fördraget

finns en god grund för utökat samarbete

på energiområdet. Bland annat har

framhållits att ett ökat samarbete bör

syfta till en samsyn på hur varje

medlemsstat skall bidra till att uppnå

målen för energipolitiken i gemenskapen,

dvs. försörjningstryggheten,

konkurrenskraften och skyddet för miljön.

Sverige har dock avvisat att

energiområdet blir ett särskilt

politikområde, eftersom detta

kännetecknas av nationella politiska

beslut och intressen.

Sveriges arbete inom den nordliga

dimensionen på energiområdet tar sig

främst uttryck genom energisamarbetet

inom ramen för Nordiska ministerrådet.

Hösten 1999 hölls i Helsingfors det andra

gemensamma mötet mellan Östersjöländernas

energiministrar där även EG-kommissionen

deltog. Vid mötet formaliserades ett

energisamarbete runt Östersjön, BASREC

(Baltic Sea Region Energy Co-operation)

genom att en särskild arbetsgrupp

tillsattes och ett sekretariat

etablerades som en del av

Östersjöstaternas rådssekretariat i

Stockholm. Många aktiviteter som finns i

handlingsplanen för energi i den nordliga

dimensionen genomförs inom ramen för

BASREC. Bland annat har fyra ad hoc-

grupper inrättats på områdena

energieffektivisering, klimat, el och

gas. Därtill har under år 2002 en

särskild arbetsgrupp inrättats för att

analysera vilka projekt av regionalt

intresse som bör prioriteras på

bioenergiområdet. Vid den

energiministerkonferens som planeras till

november 2002 kommer riktlinjer för det

fortsatta samarbetet att antas.

Beträffande energibeskattningen kan

nämnas att Nordiska ministerrådet år

2000, i samband med behandlingen av en

rekommendation från Nordiska rådet

angående genomförande av nordiska

miljöräkenskaper för energi och

harmoniserade miljöskatter på el

(36/1998/nord), uttryckte sin uppfattning

att harmoniserade miljöskatter på

elproduktion inte är realistiska som en

ensidig nordisk åtgärd utan att frågan

bör lösas på ett europeiskt plan.

I mars 2002 beslöt riksdagen att

godkänna regeringens förslag om att

Sverige tillsammans med EU:s övriga

medlemsländer skall ratificera

Kyotoprotokollet (prop. 2001/02:55, bet.

2001/02:MJU10). Den bedömning som

regeringen redovisade i den aktuella

propositionen var att energipolitiken,

med utgångspunkt från 1997 års

energipolitiska beslut, skall bidra till

att delmålet för perioden 2008-2012

uppnås och att en god grund läggs för att

det långsiktiga klimatmålet år 2050 kan

uppnås samt möjliggöra att detta kan ske

parallellt med den fortsatta

omställningen av energisystemet.

Miljö- och jordbruksutskottet

tillstyrkte i nämnda betänkande även vad

regeringen förordade om mål för den

svenska klimatpolitiken. Regeringens

förslag innebar att de svenska utsläppen

av växthusgaser som ett medelvärde för

perioden 2008-2012 skall vara minst 4 %

lägre än utsläppen år 1990. Utsläppen

skall räknas som koldioxidekvivalenter

och omfatta de sex växthusgaserna enligt

Kyotoprotokollets och IPPC:s

(Intergovernmental Panel of Climate

Change) definition.

Beträffande den svenska

utsläppsstatistiken kan nämnas att den

bygger på den internationellt vedertagna

princip som återspeglas i bl.a.

klimatkonventionen och Kyotoprotokollet.

IPCC:s riktlinjer för växthusgasstatistik

antogs av klimatkonventionens tredje

partsmöte. Den underliggande principen i

dessa riktlinjer är att utsläppen av

växthusgaser skall fördelas till den part

där utsläppen uppstår. I princip samtliga

parter i klimatkonventionen redovisar med

jämna mellanrum i sina klimatrapporter

till konventionen de utsläpp av

växthusgaser som uppstår inom det egna

landets gränser.

Regeringen tillsatte i juli 2001 en

delegation (dir. 2001:56) med

parlamentarisk sammansättning i syfte att

utarbeta ett förslag till ett svenskt

system och ett regelverk för

Kyotoprotokollets flexibla mekanismer,

dvs. handel med utsläppsrätter samt de

två projektbaserade mekanismerna om

gemensamt genomförande och om ren

utveckling. En lägesbeskrivning av

arbetet i syfte att ge underlag för

regeringens arbete och ställningstaganden

lämnades i december 2001. Regelverket

skall tas fram med sikte på att kvotplikt

skall träda i kraft tidigast år 2003 och

senast år 2005. Förslaget skall lämnas

till regeringen senast den 31 december

2002.

I propositionen om ändringar i

atomansvarighetslagen (prop. 2000/01:43)

uttalade regeringen att det ekonomiska

ansvaret för atomskador i första hand bör

bäras av kärnkraftsindustrin och att

anläggningsinnehavare borde åläggas ett

obegränsat ansvar. Propositionen

behandlades av lagutskottet (bet.

2001/02:LU7). Ett obegränsat ansvar är

emellertid inte förenligt med Sveriges

åtaganden enligt 1960 års Pariskonvention

om skadeståndsansvar på atomenergins

område. Konventionen är dock föremål för

revidering, vilken kommer att resultera i

att det blir möjligt för

konventionsstaterna att införa ett

obegränsat ansvar. Regeringen meddelade i

nämnda proposition sin avsikt att ge en

särskild utredare i uppdrag att föreslå

hur ett obegränsat ansvar bör genomföras

i atomansvarighetslagen och att kartlägga

såväl vilka försäkringslösningar som

vilka säkerheter eller garantier som

finns att tillgå, t.ex. riskdelning,

bankgarantier och riskobligationer.

Enligt inhämtade uppgifter kommer

direktiv för den särskilda utredningen

att kunna bli antagna tidigast under

andra halvåret 2002.

I budgetpropositionen för år 2002

(prop. 2001/02:1, volym 1, s. 201)

aviserades en skattestrategi för alterna

tiva drivmedel. Strategin innefattar att

skattelättnader ges i form av dels en

energi- och koldioxidskattebefrielse för

pilotprojektsdispenser i enskilda fall,

dels en generell koldioxidskattebefrielse

för koldioxidneutrala drivmedel med stöd

av ett s.k. 8.4-beslut. Strategin skall

börja tillämpas år 2003. Arbete med

notifiering och anmälan till EU av

åtgärderna pågår för närvarande.

EG-kommissionen beslöt i november 2001

om ett förslag till direktiv om

främjandet av användningen av

biodrivmedel för transporter som bl.a.

innebär att den totala andelen

biodrivmedel skall utgöra 5,75 % av

försålda drivmedel år 2010. Beredningen

av dessa förslag pågår.

I den tidigare nämnda propositionen om

Sveriges klimatstrategi (prop.

2001/02:55) anges att regeringen, med

beaktande av kommande beslut inom EU

avseende biodrivmedel, avser återkomma

med förslag till nationellt mål för

vidare introduktion av alternativa

drivmedel. Enligt regeringens bedömning

är en viktig åtgärd för att begränsa

trafiksektorns klimatpåverkan en politik

som främjar introduktion och ökad

användning av alternativa drivmedel. Vid

behandlingen av propositionen i februari

2002 anslöt sig miljö- och

jordbruksutskottet (bet. 2001/02:MJU10)

till regeringens bedömning.

Finska riksdagen (Eduskunta) har i

dagarna godkänt ett principbeslut som

ansvarigt statsråd fattade i januari 2002

om ett femte kärnkraftverk. I Finland är

fyra kärnkraftverk i drift. Beslutet

innebär att den projektansvarige,

Industrins Kraft AB (TVO), kan fortgå med

förberedelserna inför byggandet av en

kärnkraftsanläggning. Principbeslutet

gäller i fem år och om TVO under denna

tid inte lämnat in en ansökan i enlighet

med kärnenergilagen om tillstånd att få

uppföra en anläggning, förfaller

beslutet.

I energipropositionen (prop.

2001/02:143 s. 18) påpekas att frågan om

den långsiktiga försörjningstryggheten i

energitillförseln och behovet av

diversifiering av tillförseln bör belysas

inför framtida ställningstaganden till

den fortsatta omställningen. Enligt

uppgifter som utskottet inhämtat pågår

beredningen av direktiv för en sådan

översyn inom Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill redan inledningsvis

framhålla sitt stöd för den

vverenskommelse beträffande

energipolitiken som träffats mellan

företrädare för Socialdemokraterna,

Vänsterpartiet och Centerpartiet och som

redogörs för i propositionen. Denna

överenskommelse innebär enligt utskottets

mening ett ytterligare steg framåt i

arbetet för en trygg, effektiv och

miljövänlig svensk energiförsörjning och

är en bekräftelse på att de

energipolitiska riktlinjerna i 1997 års

uppgörelse ligger fast. Det sagda innebär

även att utskottet inte delar de

uppfattningar som framförs i motionerna

2001/02:N53 (m), 2001/02:N55 (kd),

2001/02:N56 (fp) och 2001/02:N58 (mp)

beträffande energipolitikens riktlinjer

och mål.

Som anges i propositionen bör den

svenska energipolitikens mål även

fortsatt vara att på kort och lång sikt

trygga tillgången på el och annan energi

på villkor som är konkurrenskraftiga med

dem som gäller i omvärlden i övrigt.

Energipolitiken skall skapa villkoren för

en effektiv och hållbar energianvändning

och en kostnadseffektiv svensk

energiförsörjning med låg negativ

påverkan på hälsa, miljö och klimat samt

underlätta omställningen till ett

ekologiskt samhälle. Därtill skall

energipolitiken bidra till att skapa

stabila förutsättningar för ett

konkurrenskraftigt näringsliv och en

förnyelse och utveckling av den svenska

industrin. Energipolitiken skall även

främja ett breddat energi-, miljö- och

klimatsamarbete i Östersjöregionen.

Landets elförsörjning skall tryggas

genom ett energisystem som grundas på

varaktiga, helst inhemska och förnybara,

energikällor samt en effektiv

energianvändning. Kärnkraften skall

ersättas med effektivisering av

elanvändningen, konvertering till

förnybara energislag samt miljömässigt

acceptabel elproduktionsteknik. I ökande

utsträckning skall energiförsörjningen

baseras på förnybara energikällor.

Användningen av fossila bränslen skall

hållas på en låg nivå.

I likhet med regeringen och i enlighet

med tidigare riksdagsbeslut menar

utskottet att Barsebäck 2 skall stängas,

men först när riksdagens villkor är

uppfyllda. Det innebär bl.a. att

bortfallet av elproduktion skall

kompenseras genom tillförsel av ny

elproduktion och minskad användning av

el. Vid riksdagens senaste prövning i

frågan instämde utskottet (bet.

2001/02:NU3) i regeringens bedömning att

villkoren för en stängning då inte var

tillgodosedda men att detta blir fallet

senast före utgången av år 2003.

Samtidigt vill utskottet åter erinra om

att det är riksdagen som skall pröva om

villkoren är tillgodosedda inför ett

beslut att stänga Barsebäcks andra

reaktor.

När det gäller den fortsatta

avställningen anser regeringen som nämnts

att Sverige bör, i likhet med vad som

gjorts i Tyskland, pröva möjligheten att

genom avtal med kraftindustrin reglera

den fortsatta kärnkraftsavvecklingen.

Regeringen menar därför att en dialog med

industrin bör initieras. Det är

utskottets uppfattning att omställningen

av det svenska energisystemet måste ske

på ett ansvarsfullt och kontrollerat

sätt. Utskottet är därför positivt till

regeringens inriktning. Genom att

kraftindustrin involveras i processen kan

en långsiktighet och trovärdighet skapas

som är till gagn för den fortsatta

omställningen av energisystemet. I

sammanhanget vill utskottet understryka

att ett initiativ med den inriktning som

regeringen framlagt inte innebär något

avsteg från bedömningen att Barsebäck 2

stängs före utgången av år 2003.

I motioner från Moderata

samlingspartiet, Kristdemokraterna,

Folkpartiet och Miljöpartiet har kritik

framförts mot det förda

omställningsarbetet och vad som förordas

i propositionen beträffande kärnkraftens

avveckling. Utskottet vill mot detta

påminna om att utskottet tidigare

framhållit (bet. 2000/01:NU3) att

samtidigt som det är av vikt att

avvecklingen av kärnkraften inleds är det

betydelsefullt att omställningen och

utvecklingen av energisystemet sker under

tillräckligt lång tid så att inte problem

uppstår för sysselsättning, välfärd,

konkurrenskraft och miljö. Utskottet vill

erinra om att år 2010, i enlighet med

1997 års energipolitiska överenskommelse,

inte längre gäller som s.k. slutår för

kärnkraften. Att, som förordas i motion

2001/02:N58 (mp), återinföra år 2010 som

slutår är enligt utskottets mening inte

aktuellt. Utskottet finner därav heller

inget skäl för ett förtydligande

beträffande Statens energimyndighets roll

i enlighet med vad som begärs i

nyssnämnda motion. Även den

marknadsekonomiska lösning för

kärnkraftens avveckling som Miljöpartiet

förespråkar har tidigare avvisats av

utskottet (bet. 2001/02:NU3) med

motiveringen att den med stor sannolikhet

skulle medföra svåra kostnadsproblem för

den svenska industrin och nästintill

utslagning av den elintensiva industrin.

I flera motioner har det argumenterats

för hur Sverige skall agera när det

gäller samarbetet inom EU. Utskottet är

av den uppfattningen, vilken regeringen

även gett uttryck för i propositionen,

att Sverige skall ha en positiv

inställning till olika internationella

initiativ som t.ex. EG-kommissionens

förslag till direktiv om handel med

utsläppsrätter inom EU och ett

försöksområde med flexibla mekanismer i

Östersjöregionen. Sverige driver även

aktivt frågan om en gemensam

energibeskattning inom EU. Det är

utskottets uppfattning att det i det

nuvarande fördraget finns en god grund

för att utöka samarbetet inom EU på

energiområdet. Ett ökat samarbete bör

syfta till en samsyn på hur varje

medlemsstat skall bidra till att uppnå

målen för energipolitiken i gemenskapen,

dvs. försörjningstrygghet,

konkurrenskraft och skyddet för miljön.

Samtidigt bör framhållas att

energiområdet inte bör bli ett gemensamt

politikområde då det kännetecknas av

känsliga nationella politiska beslut och

intressen. Även inom ramen för den

nordliga dimensionen arbetar Sverige, som

tidigare redovisats, aktivt.

När det gäller vad som anförs i motion

2001/02:N56 (fp) om redovisning av

utsläppen av koldioxid vill utskottet

påpeka att den svenska

utsläppsstatistiken, som tidigare

redovisats, bygger på internationellt

vedertagna principer, och utskottet ser

inget skäl till att detta skulle frångås.

I motion 2001/02:N53 (m) framhålls

behovet av att utforma energipolitiken så

att det blir intressant att investera i

en ökad elproduktion. Enligt utskottets

mening kommer bl.a. vad i propositionen

sägs om kraftvärmebeskattningen och

införandet av elcertifikaten att bidra

till detta. Utskottet kommer senare i

betänkandet att redogöra för sin syn på

dessa punkter.

Att regeringen även anlagt ett

genusperspektiv på energifrågorna är en

viktig förutsättning för att bl.a. bryta

den könsmässiga obalansen inom branschen.

Vad utskottet anfört ligger delvis i

linje med vad som i aktuella delar tagits

upp i motionerna 2001/02:N296 (s) och

2001/02:U268 (c). Något skäl för ett

riksdagsuttalande anser utskottet dock

inte föreligger. Med hänvisning till det

ovan anförda tillstyrker utskottet

propositionen i denna del och avstyrker

samtliga här behandlade motioner i

berörda delar.

Indikatorer över energiförsörjningen

Propositionen

Regeringen gör bedömningen att olika

indikatorer för energiområdet bör tas

fram. Indikatorerna skall kunna fungera

som underlag för uppföljning av de

energipolitiska målen.

I dag finns det ingen systematisk

uppsättning indikatorer för uppföljning

av Sveriges energipolitiska mål. I

propositionen påpekas att behovet av

indikatorer bl.a. har påtalats av

näringsutskottet (bet. 2001/02:NU3).

Regeringen har därför uppdragit åt

Energimyndigheten att ta fram indikatorer

på energiområdet som kan tjäna som

underlag för uppföljning av de

energipolitiska målen. Enligt vad som

nämns i propositionen skulle myndigheten

redovisa ett första förslag till

indikatorer i mars 2002. Vidare skall en

rapport med tidsserier för ett antal

indikatorer lämnas i oktober 2002.

Arbetet bedrivs i samarbete med

Statistiska centralbyrån.

I propositionen redogör regeringen även

för vissa överväganden beträffande

indikatorer för effektiva energimarknader

(elmarknaden, naturgasmarknaden och

värmemarknaden), förnybara energikällor,

effektiv energianvändning, miljö och

industrins energianvändning. Därtill

anmäls att det finns fler mål där

indikatorer eventuellt kan aktualiseras,

t.ex. försörjningstrygghet.

Utskottets bedömning

Som påpekas i propositionen har utskottet

tidigare understrukit vikten av en ökad

konkretion och av specifika,

uppföljningsbara mål för det långsiktiga

energipolitiska programmet. Utskottet har

även betonat betydelsen av att de

resultatindikatorer som regeringen

använder sig av vidareutvecklas.

Oavsett inställning till den förda

energipolitiken vill utskottet framhålla

sin positiva syn på det fortsatta arbetet

med att vidareutveckla

resultatindikatorer för energiområdet i

enlighet med vad som redovisas i

propositionen.

Kärntekniklagen

Säkerhetsnivån vid kärnkraftverken

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande

om att kärntekniklagen skall preciseras

och skärpas när det gäller

säkerhetsnivån vid kärnkraftverken.

Utskottet erinrar om de komplikationer

som ansetts vara förknippande med att i

lagen ange specifika säkerhetsnivåer.

Jämför reservation 5 (mp)

Motionen

Miljöpartiet begär i motion 2001/02:N58

ett riksdagsuttalande om att

säkerhetskraven på kärnkraftverken skall

preciseras och skärpas. Motionärernas

mening är att den formulering som i dag

finns i 3 § kärntekniklagen - att

kärnteknisk verksamhet skall bedrivas på

ett sådant sätt att kraven på säkerhet

tillgodoses - delegerar hela

säkerhetsarbetet till regeringen och till

de tekniska myndigheterna på området.

Enligt motionärerna bör det i lagen mer i

detalj ges uttryck för vilken

säkerhetsnivå som skall krävas av de

svenska kärnkraftverken. I motionen

anförs att frågan om kärnkraftens

säkerhet inte bara är en teknisk fråga

utan även en fråga om värderingar, vilka

bör komma till uttryck genom politiska

beslut.

Vissa kompletterande uppgifter

Enligt 3 § lagen (1984:3) om kärnteknisk

verksamhet (den s.k. kärntekniklagen)

skall kärnteknisk verksamhet bedrivas på

ett sådant sätt att kraven på säkerhet

tillgodoses och de förpliktelser uppfylls

som följer av Sveriges överenskommelser i

syfte att förhindra spridning av

kärnvapen och obehörig befattning med

kärnämne och sådant kärnavfall som utgörs

av använt kärnbränsle. Vidare sägs att

regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer får meddela de

föreskrifter som behövs för att sådana

förpliktelser skall uppfyllas.

När utskottet hösten 1997 behandlade

frågan om säkerhetskrav i kärntekniklagen

(bet. 1997/98:NU2) redovisades följande

kompletterande uppgifter.

I kärntekniklagen läggs allt ansvar för

säkerheten på den som har tillstånd att

bedriva kärnteknisk verksamhet. I lagen

anges vilka säkerhetsåtgärder som skall

vidtas. Villkoren för det enskilda

tillståndet bygger på säkerhetskrav, och

verksamheten som omfattas av tillståndet

står under fortlöpande kontroll och

tillsyn av berörda myndigheter. För att

uppnå kravet på säkerhet och strålskydd

krävs en sammanhållen bedömning - ett

systemtänkande - av verksamheten.

Säkerheten bestäms inte bara av

utformningen av tekniska system m.m. utan

även av organisatoriska, administrativa

och personella faktorer. Avsikten är att

en avvägning skall göras av samtliga

ingående komponenter i verksamhetskedjan

i syfte att uppnå en optimal

säkerhetsnivå. Även om kunskaperna om de

risker som är förbundna med användningen

av kärnenergi har fördjupats och

utvecklats anses det inte möjligt att

enkelt och i kvantitativa termer ange en

godtagbar säkerhetsnivå som kan infogas i

lagstiftningen. Bestämmelserna om

säkerhetskrav har mot den bakgrunden

getts en mera allmän formulering i

kärntekniklagen som tar hänsyn till

utvecklingen i säkerhetstänkande och

säkerhetskrav.

De då aktuella motionsyrkandena

föranledde inte någon åtgärd från

riksdagens sida.

Regeringen tillsatte i februari 2002 en

utredning (dir. 2002:33) som skall

analysera förutsättningarna för

kärnsäkerheten och strålskyddet vid

svenska kärnkraftverk. Utredaren skall

studera situationen för

kärnkraftsföretagen och

tillsynsmyndigheterna (Statens

kärnkraftinspektion och Statens

strålskyddsinstitut) samt belysa

omvärldsförändringar som direkt eller

indirekt påverkar säkerhets- och

strålskyddsarbetet vid kärnkraftverken. I

uppdraget ingår även att överväga behov

av ökad samordning eller ändrade

arbetsformer mellan tillsynsmyndigheterna

samt eventuella organisatoriska

förändringar. Uppdraget skall redovisas

till regeringen i oktober 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill med hänvisning till den

nyss lämnade redogörelsen och till vad

utskottet anförde i nämnda betänkande

(bet. 1997/98:NU2) beträffande

uppbyggnaden av kärntekniklagen erinra om

de komplikationer som ansetts vara

förknippade med att i lagen ange

specifika säkerhetsnivåer. Vidare har

regeringen som tidigare nämnts nyligen

tillsatt en utredare med uppgift att se

över kärnsäkerheten och strålskyddet vid

de svenska kärnkraftverken.

Med det sagda som bakgrund avstyrker

utskottet motion 2001/02:N58 (mp) i

berörd del.

Förbudet mot uppförande av kärnreaktorer

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner vari

begärs att regeringen skall återkomma

med ett förslag om upphävande av

förbudet mot uppförande av

kärnreaktorer. Enligt utskottet är det

naturligt att statsmakterna markerar

att uppförande av nya

kärnkraftsreaktorer inte är aktuellt.

Jämför reservation 6 (m, fp).

Motionerna

I Moderata samlingspartiets motion

2001/02:N213 begärs att riksdagen

beslutar att upphäva förbudet (5 a §) i

kärntekniklagen mot uppförande av

kärnreaktorer. Motionärerna menar att de

politiska hindren för en fortsatt och

utvecklad användning av kärnenergi måste

tas bort. Genom att upphäva nämnda

paragraf avvecklas de politiska hindren

för att bygga nya kärnreaktorer. Även om

det i dagsläget inte finns några

intressenter som är intresserade av att

bygga nya reaktorer i Sverige bör inte

lagstiftningen utesluta sådana planer,

sägs det i motionen.

Även i Moderata samlingspartiets motion

2001/02:N53 framhålls vikten av att

möjliggöra för en fortsatt och utvecklad

användning av kärnkraftsenergi, och att

riksdagen genom ett beslut bör avskaffa 5

a § kärntekniklagen.

Krav om att riksdagen beslutar att

upphäva förbudet mot uppförande av

kärnreaktorer i kärntekniklagen framförs

även i motion 2001/02:N51 (m). Enligt

motionären bör kärnkraften byggas ut då

en säker och stabil tillgång till

elenergi är en förutsättning för att

medborgarna skall kunna leva ett bra liv

samt för att industrin i Sverige skall

kunna verka på goda villkor.

Folkpartiet påpekar i motion 2001/02:N56,

dock utan något särskilt yrkande, att

partiet inte vill utesluta en framtida

utbyggnad av kärnkraften.

Vissa kompletterande uppgifter

I den nu aktuella bestämmelsen i

kärntekniklagen (5 a §) stipuleras att

det inte får meddelas tillstånd att

uppföra en kärnkraftsreaktor. Vidare är

det förbjudet att i Sverige utan särskilt

tillstånd slutförvara använt kärnbränsle

eller kärnavfall från en kärnteknisk

anläggning eller en annan kärnteknisk

verksamhet i ett annat land. Detta gäller

även sådan lagring som sker i avvaktan på

slutförvaring (s.k. mellanlagring).

Beslutet om ett förbud mot att uppföra

en kärnkraftsreaktor togs av riksdagen år

1986 (bet. 1986/87:NU13). Beslutet

innebar i praktiken ett förbud för

regeringen att använda den rätt att ge

tillstånd till nya kärnkraftsreaktorer

som regeringen innan införandet av denna

bestämmelse formellt hade enligt lagen.

Utskottet påpekade i detta sammanhang att

det var väl befogat att riksdagen bringar

kärntekniklagens bestämmelser om

möjlighet att erhålla tillstånd till

kärnteknisk verksamhet i överensstämmelse

med riktlinjerna för den långsiktiga

energipolitiken. Vidare anfördes att det

var naturligt att statsmakterna tydligt

markerar att nya kärnkraftsreaktorer är

ett avslutat stadium i den svenska

energipolitiken. I reservationer (m; fp)

argumenterades mot att bestämmelsen

skulle införas.

Senast utskottet behandlade förbudet mot

att uppföra kärnkraftsreaktorer var

hösten 2000 med anledning av motioner

från allmänna motionstiden (bet.

2000/01:NU3). I detta sammanhang

behandlades även kärntekniklagens

bestämmelse (6 §) om kärnteknisk

forskning. Utskottet framhöll i detta

sammanhang sin ståndpunkt att

bestämmelsen om förbud mot uppförande av

ytterligare kärnreaktorer inte skulle

upphävas. I en reservation (m, kd, fp)

påtalades att regeringen borde anmodas

att återkomma till riksdagen med förslag

om upphävande av de aktuella

bestämmelserna i kärntekniklagen.

Utskottets ställningstagande

Som tidigare nämnts är förbudet i

kärntekniklagen (5 a §) mot att uppföra

nya kärnkraftsreaktorer riktat mot

regeringen. Vid införandet av

bestämmelsen framhöll utskottet bl.a. att

det var naturligt att statsmakterna

tydligt markerar att uppförandet av nya

kärnkraftsreaktorer inte är aktuellt.

Utskottet menar att detta i allra högsta

grad fortfarande är giltigt. Följaktligen

ser utskottet inget skäl för riksdagen

att tillmötesgå de här aktuella

motionsyrkandena. De avstyrks alltså.

Förbudet mot kärnteknisk forskning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

att den s.k. tankeförbudsparagrafen i

kärntekniklagen skall upphävas.

Utskottet menar att möjligheten till

forskning och energitekniskt

utvecklingsarbete inte begränsas av den

aktuella paragrafen. Jämför reservation

7 (m, kd, fp).

Motionerna

Moderata samlingspartiet framhäver i

motion 2001/02:N213 att riksdagen bör

besluta att upphäva bestämmelsen (6 §) i

kärntekniklagen - den s.k.

tankeförbudsparagrafen - som förbjuder

vissa typer av kärnteknisk forskning.

Motionärerna menar att de politiska

hindren för en fortsatt och utvecklad

användning av kärnenergi bör tas bort.

Genom forskning och utveckling kan ny

energiteknik tas fram, sägs det i

motionen.

Även i Moderata samlingspartiets motion

2001/02:N53 anförs att riksdagen bör

upphäva den s.k. tankeförbudsparagrafen,

dvs. 6 § i kärntekniklagen.

Att riksdagen bör besluta att upphäva 6

§ i kärntekniklagen om kärnteknisk

forskning anförs också i motion

2001/02:N5 (m). Motionären menar att en

säker och stabil tillgång till elenergi

är en förutsättning för att medborgarna

skall kunna leva ett gott liv samt för

att industrin i Sverige skall kunna verka

på goda villkor.

I motion 2001/02:N371 (kd) anförs att

det s.k. tankeförbudet har en hämmande

effekt på den akademiska friheten och att

det till och med kan ifrågasättas om det

över huvud taget är möjligt att utan

lagbrott presentera genomarbetade och

kostnadsberäknade alternativ till

prövning i den energipolitiska debatten.

Tankeförbudet har resulterat i att

forskningen i princip har avstannat i

Sverige och kunniga forskare flyr landet,

sägs det i motionen. Motionärerna menar

därför att riksdagen bör besluta om ett

upphävande av den aktuella paragrafen i

kärntekniklagen.

Även i motion 2001/02:N248 (kd) begärs

att riksdagen beslutar att upphäva 6 §

kärntekniklagen. Det finns i dag ingen

känd teknik förutom kärnkraften som på

ett miljömässigt försvarbart sätt i stor

skala kan producera tillräckligt med

elektrisk energi, sägs det i motionen.

Motionärerna menar att svenska forskare,

konstruktörer och tekniker skall ha

möjlighet att delta i arbetet för att

behålla kompetens, bygga

tillverkningskapacitet och trygga

arbetsplatser i Sverige. Därtill måste

forskare och tekniker ges en chans att

lösa problemet med det högaktiva avfallet

på ett annat sätt än att gräva ner det.

Vissa kompletterande uppgifter

Enligt 6 § kärntekniklagen får ingen

utarbeta konstruktionsritningar, beräkna

kostnader, beställa utrustning eller

vidta andra sådana förberedande åtgärder

i syfte att inom landet uppföra en

kärnkraftsreaktor. Detta förbud mot vissa

förberedande åtgärder tillkom år 1986

samtidigt som det i kärntekniklagen

infördes en bestämmelse om att tillstånd

att uppföra en kärnkraftsreaktor inte får

meddelas (prop. 1986/87:13, bet.

1986/87:NU13).

Vid behandlingen av förslaget om nämnda

förbud framhöll utskottet att förbudets

funktion skulle vara att motverka att

personer i en åsyftad begränsad krets -

ansvariga för kraftföretag vilka är

tänkbara som reaktorinnehavare - vidtar

något slags resurskrävande, förberedande

åtgärder med avsikt att uppföra en viss

kärnkraftsreaktor. Ett enigt utskott

underströk att ett sådant förbud inte

skulle förhindra personer i nämnda krets

att t.ex. muntligen eller skriftligen

plädera för fortsatt och ökad

kärnkraftsanvändning, inklusive

uppförande av ytterligare

kärnkraftsaggregat. Det skulle inte

heller, betonade utskottet, inkräkta på

möjligheterna till forskning och

utvecklingsarbete på det kärntekniska

området och till svenskt deltagande i

internationellt samarbete inom detta

område. Därefter tog utskottet ställning

till frågan om införande av förbudet. Med

vissa redaktionella ändringar tillstyrkte

utskottet att förbudet skulle införas,

medan en motsatt uppfattning fördes fram

i en reservation (m, fp).

I utredningen om översyn av

lagstiftningen på kärnenergiområdet (SOU

1991:95) föreslogs att paragrafen om

förbud mot vissa förberedande åtgärder

skulle avskaffas. Enligt utredningen

kunde bestämmelsen inte anses vara

motiverad av säkerhetsskäl och borde

därför inte höra hemma i nämnda lag,

vilken är att betrakta som en

säkerhetslag. Utredningens förslag

beträffande 6 § berördes dock inte i den

därpå följande propositionen (prop.

1992/93:98).

Riksdagen har tidigare vid flera

tillfällen behandlat och avslagit

motioner med krav på avskaffande av

förbudet. I samband med 1997 års

energipolitiska överenskommelse avstyrkte

utskottet en motion vari begärdes att den

aktuella bestämmelsen i kärntekniklagen

skulle avskaffas (bet. 1996/97:NU12).

Även vid det senaste tillfället som

utskottet behandlade frågan (bet.

2000/01:NU3), med anledning av då väckta

motioner, påpekades att utskottet

vidhåller sin uppfattning att det saknas

skäl för riksdagen att ompröva förbudet

och hänvisade till vad utskottet anfört i

det energipolitiska betänkandet våren

2000 (bet. 1999/2000:NU15). Samtidigt

betonade utskottet sin uppfattning att

bestämmelsen inte inkräktar vare sig på

det tekniska utvecklingsarbetet och

forskningsverksamheten eller på

möjligheterna till fri opinionsbildning.

I en reservation (m, kd, fp) framhölls

att riksdagen borde upphäva den aktuella

bestämmelsen.

Utskottets ställningstagande

Frågan om bestämmelsen i kärntekniklagen

(6 §) med förbud mot vissa förberedande

åtgärder har, som tidigare redovisats,

behandlats av utskottet vid ett flertal

tillfällen. I samband med 1997 års

energipolitiska beslut påpekade utskottet

att bestämmelsen inte inkräktar vare sig

på det tekniska utvecklingsarbetet eller

på möjligheterna för fri

opinionsbildning. Förbudet skall ses som

ett komplement till bestämmelsen i

kärntekniklagen (5 a §) om att tillstånd

att uppföra nya kärnkraftsreaktorer inte

får lämnas.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att

det saknas skäl för riksdagen att ompröva

det här aktuella förbudet i

kärntekniklagen mot vissa förberedande

åtgärder. Bestämmelsens funktion är att

motverka att personer i en åsyftad

begränsad krets vidtar något slags

förberedande åtgärd med avsikt att inom

landet uppföra en kärnkraftsreaktor. Som

påpekades i samband med bestämmelsens

införande bör det krävas att konkreta

åtgärder vidtas i direkt syfte att

uppföra en reaktor. Möjligheten till

forskningsverksamhet och energitekniskt

utvecklingsarbete, inklusive

fusionsforskning, inom kärnkrafts- och

kärnteknikområdet begränsas således inte

av den aktuella paragrafen i

kärntekniklagen.

Med det sagda avstyrker utskottet

motionerna 2001/02:N51 (m), 2001/02:N53

(m), 2001/02:N213 (m), 2001/02:N248 (kd)

och 2001/02:N371 (kd) i berörda delar.

Vattenfall AB:s verksamhet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som

gäller Vattenfall AB:s verksamhet,

bland annat med hänvisning till

bolagets roll i omställningen av

energisystemet. Jämför reservationerna

8 (m, kd, fp) och 9 (mp).

Motionerna

I motion 2001/02:N4 (kd) framhålls att

Vattenfall AB:s framtida kapitalbehov

under inga omständigheter kan eller skall

täckas genom ägartillskott. I stället bör

en del- eller helprivatisering av bolaget

övervägas. Enligt motionärerna har den

avreglerade elmarknaden och stängningen

av Barsebäcks första reaktor försatt

Vattenfall i en ny situation. Företaget

har expanderat kraftigt, främst i Norden,

Polen och Tyskland. Samtidigt har

avyttringar av anläggningar både

utomlands och i Sverige skett. Målet är

att bli ett ledande europeiskt

energiföretag.

Att Vattenfall AB skall kompensera de

näringsidkare runt Vänern som drabbades

av olika kostnader till följd av

översvämningarna år 2001 anförs i motion

2001/02:N239 (kd). Särskilt de problem

som fiske- och jordbruksnäringarna

drabbats av lyfts fram i motionen. Vidare

påpekas att näringsidkare fått avslag i

de rättsliga prövningar som skett med

hänvisning till att regleringen av

vattennivån skötts i enlighet med de

föreskrifter som finns. Motionären menar

dock att staten som ägare av Vattenfall

borde agera på moraliska grunder och

tillse att en del av bolagets vinst

kommer de drabbade näringsidkarna till

godo.

Miljöpartiet föreslår i motion

2001/02:N58 att riksdagen tillsätter en

oberoende kommission för att granska

Vattenfall AB:s verksamhet och roll i

omställningen av det svenska

energisystemet. Skäl för en sådan

granskning menar motionärerna är dels att

företaget tydligt avvikit från kraven i

1997 års energipolitiska beslut om att

främja förnybara energislag, dels risken

för konkurrensbegränsande aktiviteter.

Kommissionen som tillsätts bör enligt vad

som anförs i motionen bl.a. få till

uppgift att närmare klarlägga på vilket

sätt Vattenfalls agerande påverkar

omställningen av energisystemet från

fossila bränslen och kärnkraft. Vidare

bör kommissionen få i uppgift att föreslå

hur Vattenfall mer aktivt kan bidra till

omställningen av det svenska

energisystemet.

Vissa kompletterande uppgifter

I 1997 års proposition om en uthållig

energiförsörjning (prop. 1996/97:84)

framlades förslag till riktlinjer för

Vattenfall AB:s verksamhet. Bland annat

sades att Vattenfall är en viktig resurs

i omställningsarbetet och att bolaget,

inom ramen för kravet på affärsmässighet,

skall ägna särskild uppmärksamhet åt

utvecklingen av ny elproduktionsteknik

och därmed bidra till en svensk

elförsörjning som är ekologiskt och

ekonomiskt uthållig. Vidare anfördes att

Vattenfall AB skall förbli i statlig ägo.

Utskottet tillstyrkte (bet. 1996/97:NU12)

de i propositionen föreslagna

riktlinjerna för Vattenfalls verksamhet

och betonade i detta sammanhang bolagets

strategiska roll i omställningsarbetet. I

en reservation (kd, fp) påpekades att

regeringens förslag att Vattenfall både

skall medverka på affärsmässig basis i

energiomställningen och ges en från

statlig utgångspunkt strategisk roll i

omställningsarbetet innebär dubbla

budskap till bolaget. Vidare framhölls

att en breddning av ägandet på sikt borde

eftersträvas. I en annan reservation (mp)

tillstyrktes regeringens förslag

samtidigt som det framhävdes att en

strävan på sikt borde vara att bolagets

vattenkraftstillgångar skall föras över

till respektive region.

Utskottet har därefter, vid upprepade

tillfällen, behandlat frågan om en

privatisering av Vattenfall. Hösten 2001

(bet. 2001/02:NU3) avstyrkte utskottet en

motion vari pläderades för att Vattenfall

AB skall börsintroduceras och

privatiseras. Utskottet betonade att

Vattenfall är en viktig nationell resurs

på energiområdet - inte minst i arbetet

med omställningen av energisystemet - och

har en ekonomisk styrka som är av stort

värde, bl.a. för den svenska industrin

som får tillgång till elektricitet till

rimliga priser. Dessa skäl talar enligt

utskottets uppfattning för att Vattenfall

skall förbli i statlig ägo och vara ett

verktyg i energiomställningen. I en

reservation (m, fp) yrkades på bifall

till motionen. Även i en annan

reservation (kd) framhölls att Vattenfall

AB, helt eller delvis, bör privatiseras.

Försvarsutskottet avstyrkte i mars 2002

(bet. 2001/02:FöU5) motioner beträffande

ekonomisk kompensation m.m. till drabbade

i samband med naturkatastrofer med

hänvisning till pågående beredningsarbete

inom Regeringskansliet. Bland annat

åberopades den pågående beredningen av

slutbetänkandet (SOU 2002:10) som

utredningen om översyn av

räddningstjänstlagen överlämnade i

januari 2002.

Utskottets ställningstagande

I samband med 1997 års energipolitiska

överenskommelse fastslog riksdagen (bet.

1996/97:NU12) riktlinjerna för Vattenfall

AB:s verksamhet. Utskottet framhöll i

detta sammanhang bolagets roll i

omställningen av det svenska

energisystemet och påpekade att

Vattenfall bör förbli i statlig ägo. Vid

upprepade tillfällen därefter har

utskottet med anledning av motionsförslag

avstyrkt förslag om en privatisering av

bolaget. Utskottet vill ånyo upprepa att

Vattenfall är en viktig nationell resurs

på energiområdet, inte minst vad gäller

arbetet med omställningen av

energisystemet. Bolagets ekonomiska

styrka bidrar bl.a. till att säkerställa

att den svenska industrin får tillgång

till el till rimliga priser. Det är

således utskottets uppfattning att

Vattenfall skall förbli i statlig ägo och

även fortsättningsvis vara ett verktyg i

energiomställningsarbetet.

Utskottet finner ej heller några skäl

att tillmötesgå kravet på att en

oberoende kommission skall tillsättas för

att granska Vattenfalls verksamhet eller

yrkandet om att Vattenfalls vinst skall

användas för att kompensera de nä-

ringsidkare runt Vänern som drabbats av

kostnader beroende på översvämningar.

Med hänvisning till vad som anförts

avstyrks samtliga här behandlade motioner

i berörda delar.

Effektiva energimarknader

Konkurrensfrågor och konsumentinformation

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

konkurrensfrågor och

konsumentinformation med hänvisning

till pågående arbete. Jämför

reservationerna 10 (kd, fp) och 11

(mp).

Propositionen

Inledning

Regeringen redogör i propositionen för

olika överväganden som rör

konkurrensfrågor och

konsumentinformation. Vidare redovisar

regeringen vissa bedömningar beträffande

effektbalansen.

Sanktionssystem riktat mot nätägare

I propositionen gör regeringen

bedömningen att om ett system för

sanktioner mot nätägarna införs bör det

vara administrativt lätthanterligt samt

inbegripa automatiska mottagningsbevis

som entydigt visar om orsaken till en

försening av ett leverantörsbyte ligger

hos nätägaren.

Riksdagen uppmanade våren 2001 (bet.

2000/01:NU8) regeringen att utreda

förutsättningarna och formerna för ett

sanktionssystem mot nätbolag som inte

uppfyller de regler som gäller vid byte

av elleverantör. Regeringen har låtit

Linklaters Lagerlöf Advokatbyrå utreda

förutsättningarna för att införa ett

sanktionssystem. Utredningen redovisades

till Näringsdepartementet i september

2001. Samtidigt tillsatte regeringen

Elkonkurrensutredningen med uppdrag att

se över konkurrensen på elmarknaden (dir.

2001:69). I uppdraget ingick bl.a. att

utreda betydelsen av olika hinder för

kundernas rörlighet på marknaden, varvid

det betonades att

leverantörsbytesprocessen har fungerat

bristfälligt och att detta kan tänkas ha

haft en negativ inverkan på kundernas

rörlighet och därmed på konkurrensen på

elmarknaden. Rapporten från Linklaters

Lagerlöf Advokatbyrå överlämnades till

utredningen som underlag för dess

ställningstagande i denna fråga.

Elkonkurrensutredningen avlämnade i

november 2001 en delrapport (Vissa frågor

kring kunders rörlighet, m.m.) vari

framför allt problem med leverantörsbyten

och hinder mot hushållskundernas

rörlighet på marknaden behandlades.

Utredningen föreslår i rapporten att ett

sanktionssystem riktat mot nätföretagen

införs. Utgångspunkten för detta system,

sägs det, måste vara att den enskilde

kunden alltid skall hållas skadeståndslös

så länge han gjort vad som krävs av

honom. Om kunden på ett korrekt sätt

meddelat den information som är nödvändig

för leverantörsbytet men bytet ändå inte

kommer till stånd vid avsett datum bör

någon form av kompensation utgå till

kunden. Vidare betonas i rapporten

betydelsen av att det i systemet för

utbyte av information i samband med

leverantörsbyte finns inbyggt automatiska

mottagningsbevis.

Enligt regeringen förutsätter ett väl

fungerande sanktionssystem att krav kan

ställas på såväl elhandlare som

nätföretag bl.a. om tillgång till IT-

system som kan frambringa automatiska

mottagningsbevis. Därför bör införandet

av ett sanktionssystem samordnas med

införandet av krav med denna inriktning,

menar regeringen. Möjligheten att på

frivillig eller annan väg se till att

kunden får en skälig ersättning för den

olägenhet som det uteblivna

leverantörsbytet orsakat bör utredas

närmare, sägs det i propositionen.

Regeringens avsikt är att återkomma till

riksdagen med ett samlat förslag under

riksmötet 2002/03 med den inriktning som

redovisats i propositionen.

Regeringen betonar samtidigt att ett steg

för att underlätta leverantörsbyten

nyligen tagits av Energimyndigheten genom

den föreskriftsändring som trädde i kraft

i februari 2002. Ändringen innebär att

nätföretag vid rapporteringen av

mätarinställningar till elanvändaren

tydligt skall ange anläggningsidentitet

och identitet för

schablonberäkningsområde och endast

använda sig av dessa beteckningar.

Omsättningskoncession för elhandel

För att underlätta byte av elleverantör

menar regeringen att specifika krav bör

kunna ställas på såväl elhandlare som

nätföretag när det gäller tillgång till

IT-system för informationsutbyte mellan

nätägare, elhandelsföretag och Svenska

kraftnät, bl.a. beträffande automatiska

mottagningsbevis. Regeringen anser även

att ökade insatser för att underlätta för

konsumenterna på marknaden är nödvändiga

och betonar i sammanhanget tillgången

till en transparent prisinformation som

en nyckelfråga. Därför bör det införas en

skyldighet för elhandelsföretagen att

offentliggöra vissa elprisuppgifter, sägs

det i propositionen. Hur sådana specifika

krav på elhandelsföretagen skall utformas

bör enligt regeringen utredas vidare.

Energimyndighetens roll

Enligt regeringen bör en samlad

myndighetsfunktion inrättas för

elmarknaden i syfte att förbättra

elmarknadens funktion. Regeringen anser

att denna roll bör tilldelas

Energimyndigheten som därigenom även får

en uttalad roll som expertmyndighet för

elhandelsfrågor. Energimyndigheten har i

dag till uppgift att vara nätmyndighet

och bedriver i den rollen tillsyn över

nätverksamheten. Däremot utövar

Energimyndigheten inte någon tillsyn över

elhandelsverksamheten. Regeringen

meddelar i propositionen sin avsikt att i

budgetpropositionen för år 2003 återkomma

till riksdagen med förslag dels till

omfattningen och inriktningen på denna

roll, dels beträffande resursbehovet.

Konkurrensupphandling av anvisad

elleverantör

Enligt ellagen (1997:857) skall en

elanvändare som saknar elleverantör

anvisas en leverantör av berörd

innehavare av nätkoncessionen. En sådan

situation kan exempelvis uppkomma vid ny-

och återanslutning eller återkoppling av

en anläggning samt vid nyinflyttning.

Regelverket syftar till att skydda de

elanvändare som av någon anledning saknar

en elleverantör. I bestämmelserna finns

dock ingen skyldighet för

nätkoncessionshavaren att teckna kontrakt

med elleverantörer som erbjuder kunderna

lägsta möjliga pris eller andra speciella

villkor. Ett sätt för att stärka

konsumenternas ställning i denna

situation kan vara att ställa krav på att

tjänsten som anvisad elleverantör

upphandlas i konkurrens. Enligt

regeringens bedömning bör därför

förutsättningarna för att komplettera de

nuvarande reglerna om anvisning av

elleverantör med bestämmelser om

konkurrensupphandling av anvisad

elleverantör närmare utredas.

Utökad konsumentinformation

I propositionen påpekas att det på den

svenska elmarknaden tills helt nyligen

saknats en oberoende konsumentfunktion

som tar hand om klagomål och svarar för

rådgivning till kunder. I februari 2002

bildades en sådan organisation,

Konsumenternas Elbyrå, genom ett

initiativ från branschorganisationen

Svensk Energi och i samarbete med

Energimyndigheten och Konsumentverket.

För att stärka elkonsumenternas ställning

och för att underlätta introduktionen av

elcertifikatsystemet anser regeringen att

utökade resurser bör avsättas till

Konsumenternas Elbyrås verksamhet under

en övergångsperiod. Regeringen menar att

Konsumenternas Elbyrå fyller en viktig

uppgift och utgör ett värdefullt

komplement till den lokala

konsumentvägledningen. Beträffande

anslagsfrågan avser regeringen att

återkomma i budgetpropositionen för år

2003.

Effektbalansen

I propositionen anförs att effektbalansen

vid kylig väderlek med höga

belastningstoppar är ansträngd. Enligt

regeringen är en förutsättning för en

kostnadseffektiv hantering av problemet

med effektbalansen att åtgärder kan

utföras på såväl produktions- som

användningssidan. Regeringen anser därför

att marknadsmässiga lösningar bör

utvecklas som ger elkunder ekonomiska

incitament och praktiska möjligheter att

reducera sin elförbrukning. En viktig

förutsättning för detta är att prissystem

och tekniska hjälpmedel är utformade på

ett sätt som möjliggör för kunden att

minska sina kostnader genom att styra sin

elförbrukning då risk för effektbrist

föreligger.

I propositionen redogör regeringen för

att den uppdragit åt Svenska kraftnät

att, i samråd med Energimyndigheten,

utforma ett system för effekthantering

som kan introduceras senast vintern

2003/04. Arbetet skall ske i samverkan

med företrädare för branschen. Uppdraget

skall redovisas till regeringen senast i

oktober 2002.

Regeringen har även uppdragit åt

Energimyndigheten att, i samråd med

Konsumentverket och företrädare för

branschen, närmare utreda

förutsättningarna för att införa ett

system med debitering efter faktisk

elförbrukning i kombination med tätare

mätaravläsningar. En delredovisning av

uppdraget lämnades till regeringen i

oktober 2001. I rapporten skissas på en

ordning som innebär att elmätare hos

kunder med en förbrukning över 8 000 kWh

per år skall avläsas en gång per kvartal

med ikraftträdande i januari 2006. De

samhällsekonomiska effekterna av

förslaget kommer att redovisas i en

slutrapport i juni 2002.

Regeringens åsikt är att förslag till

åtgärder bör anstå tills

Energimyndigheten och Svenska kraftnät

har redovisat sina nu pågående uppdrag.

Motionerna

I Folkpartiets motion 2001/02:N56 påpekas

att riksdagen vid tidigare tillfällen

uppmanat regeringen att verka för att ett

sanktionssystem mot elnätsägare som

fördröjer leverantörsbyten införs.

Dessvärre kommer regeringen inte med

något förslag i propositionen, sägs det i

motionen. Motionärerna menar därför att

riksdagen ånyo bör uppdra åt regeringen

att utforma ett sanktionssystem.

Vidare anförs i motionen att det

nuvarande systemet med

preliminärdebiteringar och manuella

avläsningar av elmätarna är både

otidsenligt och oekonomiskt.

Konsumenterna, konkurrensen och miljön

skulle gynnas av att fjärravlästa

elmätare som regelbundet rapporterar

elförbrukningen införs, sägs det i

motionen. Därigenom kan elräkningarna

baseras på verklig förbrukning, vilket

ger kunderna incitament att spara energi.

Fjärravlästa elmätare skulle dessutom

bidra till förenklade rutiner vid

elleverantörsbyten. Ett införande av

fjärravlästa elmätare bör enligt

motionärerna ske etappvis, och de

föreslår att en moderniserad elmätning

senast år 2006 bör finnas hos förbrukare

av 8 000 kWh per år eller mer.

Miljöpartiet framhåller i motion

2001/02:N58 att det är angeläget att

åtgärder snarast vidtas för att

underlätta för elleverantörsbyten. För

att motverka fördröjningar vid byte av

elleverantör förespråkar motionärerna

dels införandet av en förseningsavgift

för de nätbolag som inte uppfyller

regelverkets krav, dels att krav skall

ställas på att nätfakturan skall

innehålla den information som krävs för

att genomföra ett byte av elleverantör,

det sistnämnda i kombination med

möjlighet till ett vitesföreläggande.

Beträffande omsättningskoncession för

elhandel påpekar motionärerna att de är

tveksamma till att detaljreglera

förhållandena mellan näringsidkarna i

enlighet med vad som presenteras i

propositionen. Kraven bör i stället

formuleras i termer av funktion, anförs

det i motionen. När det gäller

konkurrensupphandling av anvisad

elleverantör menar motionärerna att en

tydligare renodling av nätverksamheten,

så att den helt avskiljs från annan

verksamhet, är att föredra framför vad

regeringen redovisar om

konkurrensupphandling. Enligt

motionärerna bör en sådan frånskiljning

vara huvudalternativet i den av

regeringen aviserade utredningen på

området.

Vidare betonar motionärerna vikten av

aktiva, kritiska och välinformerade

konsumenter. Det bör således ställas

högre krav på den information som

elhandelsföretagen lämnar till

konsumenterna. I motionen anförs att

elräkningarna skall innehålla en

deklaration över vilka energislag som

använts för att producera elen. Även en

allmän databas för konsumentinformation

bör upprättas.

I motionen framhålls även vikten av

timmätning. En bättre mätning av

elförbrukningen, med omedelbara och

korrekta priser på timnivå, skulle vara

fördelaktigt både för konsumenterna och

miljön. Elanvändarna skulle därmed få

underlag att analysera och påverka den

egna förbrukningen. Ökade krav på

timmätning skulle enligt motionärerna

även på sikt främja leverantörsbyten.

Motionärerna betonar också att det inte

är tillräckligt att skärpa tillsynen för

att komma till rätta med de problem som

finns bl.a. beträffande

korssubventionering. Monopolverksamhet

måste skiljas funktionellt och

organisatoriskt från konkurrensutsatt

verksamhet, sägs det i motionen.

I motionen redogörs även för en

alternativ avregleringsmodell för

elmarknaden, och motionärerna menar att

en avregleringsmodell med den inriktning

de presenterar närmare bör utredas.

Avregleringen måste utformas så att näten

inte kan utnyttjas i

konkurrensbegränsande syfte, sägs det.

Den modell som förespråkas i motionen

bygger på att nätbolagen beställer el

till konsumenterna från spotmarknaden. Om

elen måste beställas och levereras till

samma pris, dvs. spotpriset, kan inte

näten utnyttjas i konkurrensbegränsade

syfte, framhålls det. Med denna modell

får nätbolagen ett samlat ansvar för

leveransen av fysisk el till

konsumenterna. Detta leder enligt

motionärerna till väsentliga förenklingar

av strukturen och den administrativa

hanteringen på elmarknaden. För att

säkerställa fasta intäkter kan de som

investerar sälja prisförsäkringar som

skyddar konsumenter mot höga spotpriser.

Vissa kompletterande uppgifter

Hösten 1995 beslöt riksdagen (prop.

1994/95:222, bet. 1995/96:NU1) om en ny

ellagstiftning. Lagstiftningen, vilken

trädde i kraft den 1 januari 1996,

innebär att konkurrens införts i handeln

med el. Omregleringen syftade till att

skapa en ökad pris- och kostnadspress på

elmarknaden, ökad valfrihet och lägre

elkostnader för konsumenterna. En

huvudprincip i den nya ellagstiftningen

är att det skall vara en klar boskillnad

mellan å ena sidan produktion och

försäljning av el och å andra sidan

överföring av el (nätverksamhet).

Skäligheten i nätavgifter och andra

överföringsvillkor kan granskas av

nätmyndigheten vid Statens

energimyndighet.

Riksdagen beslöt hösten 1997 (prop.

1996/97:136, bet. 1997/98:NU3) att införa

en ny ellag, vilken trädde i kraft den 1

januari 1998. Med den nya ellagen

(1997:857) infördes bl.a. bestämmelser

som syftar till att skapa bättre

förutsättningar för en effektivare

tillsyn.

För att även de små elkonsumenterna

skall kunna dra nytta av omregleringen

genom sänkta elkostnader beslöt riksdagen

hösten 1999 (prop. 1998/99:137, bet.

1999/2000:NU4) - efter tidigare initiativ

av näringsutskottet - att fr.o.m. den 1

november 1999 avskaffa kravet på timvis

mätning. I stället infördes en

schablonbaserad beräkning på elmarknaden.

Som tidigare nämnts beslöt riksdagen

våren 2001, på förslag från ett enhällig

utskott, att anmoda regeringen att

skyndsamt utreda förutsättningarna och

formerna för införandet av ett effektivt

sanktionssystem mot de nätbolag som inte

uppfyller regelverkets krav vid byte av

elleverantör eller gällande föreskrifter

om angivande av anläggningsidentitet vid

mätrapportering. I detta sammanhang

anförde utskottet (bet. 2000/01:NU8) att

det är av synnerlig vikt för

elkonsumenterna och för schablonreformens

och elmarknadens trovärdighet att

rutinerna kring leverantörsbyten snabbt

förbättras. Enligt utskottet borde

regeringen snarast lägga fram

erforderliga förslag till de lagändringar

som krävs för ett snabbt genomförande.

Frågan om leverantörsbyte togs ånyo upp

av utskottet i februari 2002 i samband

med behandlingen av propositionen om

energimarknader i utveckling (prop.

2001/02:56). Utskottet påpekade i detta

sammanhang (bet. 2001/02:NU9) att

regeringen inte hade hanterat frågan på

ett tillfredsställande sätt och att det i

propositionen borde ha framlagts ett

förslag till sanktionssystem. Med

anledning därav förordade utskottet att

riksdagen skulle anmoda regeringen att

utan ytterligare tidsspillan lämna ett av

riksdagen tidigare begärt förslag om

införande av ett sanktionssystem vid

leverantörsbyte. I en reservation (s, v)

angavs att regeringen borde återkomma

till riksdagen under nästa riksmöte så

att bestämmelser kan träda i kraft så

fort som möjligt.

Elkonkurrensutredningen avlämnade i

januari 2002 sitt betänkande om

konkurrensen på elmarknaden (SOU 2002:7).

I betänkandet, vilket för närvarande är

föremål för remissbehandling,

sammanfattas slutsatserna enligt

följande:

Utredningen har inte funnit några

fundamentala funktionsfel hos den

avreglerade elmarknaden. Utredningen

har haft kontakter med ett stort antal

av elmarknadens intressenter. Dessa

har överlag ansett att en

konkurrensutsatt elmarknad i grunden

är bra. Ingen har sagt sig vilja gå

tillbaka till den före år 1996

existerande elmarknaden. Givet de

institutionella och andra

grundläggande förutsättningar som

råder bedömer utredningen att

prisbildningen och konkurrensen på

elmarknaden fungerar förhållandevis

väl. Utredningen har dock identifierat

vissa behov av kompletterande åtgärder

för att en väl fungerande konkurrens

med lika villkor för marknadens

aktörer skall kunna upprätthållas.

Inom ramen för den korta

utredningstiden har emellertid inte

funnits möjlighet att uttömmande

analysera samtliga dessa frågor. För

att få fram ett bredare

beslutsunderlag föreslår utredningen

därför att regeringen initierar

följande, fortsatta utredningsuppdrag:

- Statsmakterna bör vara vaksamma på

de utvecklingstendenser som innebär

att antalet aktörer minskar både i

produktion och elhandel och mer aktivt

bevaka utvecklingen. Utredningen

föreslår därför att Energimyndigheten

ges i uppdrag att kontinuerligt följa

utvecklingen av prisbildning och

konkurrens på elmarknaden och lämna en

årlig lägesredovisning till

regeringen.

- Enligt utredningen är det väsentligt

att anlägga ett helhetsperspektiv på

frågan om effekter på konkurrensen av

en eventuell annan

prisområdesindelning.

Energimyndigheten bör därför ges i

uppdrag att samlat värdera effekterna

på konkurrensen såväl av de nordiska

systemoperatörernas arbete kring

eventuell annan prisområdesindelning

som deras försök med motköp på nordisk

basis. Uppdraget bör bedrivas

skyndsamt och ske i samråd och i

samarbete med företrädare för berörda

parter.

- Svenska kraftnät bör ges i uppdrag

att analysera om det med hänsyn till

konkurrens- och marknadsaspekter finns

skäl att förändra balansavräkningens

utformning. En ambition bör därvid

vara att finna en modell som

förbättrar förutsättningarna för stora

förbrukare (processindustrier o.d.)

att ta eget balansansvar. Uppdraget

bör bedrivas skyndsamt och ske i

samråd och i samarbete med företrädare

för berörda parter.

Utskottets ställningstagande

Som tidigare nämnts har riksdagen vid två

tillfällen uttalat sig om att regeringen

bör utreda och framlägga ett förslag om

sanktionssystem mot de nätbolag som inte

uppfyller regelverkets krav vid

leverantörsbyten. I propositionen

meddelar regeringen sin avsikt att

återkomma till riksdagen med ett förslag

under nästa riksmöte med den inriktning

som presenteras i propositionen. Mot den

bakgrunden finner utskottet att

ytterligare ett riksdagsuttalande i

frågan kan undvaras. Utskottet vill dock

framhålla att detta i sak inte förändrar

något i förhållande till vad riksdagen

tidigare uttalat. Därmed anser utskottet

att motionerna 2001/02:N56 (fp) och

2001/02:N58 (mp) i denna del blir

tillgodosedda.

När det gäller vad i motion 2001/02:N56

(fp) anförs om moderniserad elmätning

noterar utskottet att motionärernas

synpunkter motsvarar vad

Energimyndigheten på regeringens uppdrag

redovisat. Ett riksdagsuttalande i denna

del vore enligt utskottet att föregripa

nu pågående beredningsarbete. Dessutom

vill utskottet framhålla att uppdraget

ännu inte är slutredovisat, bl.a. när det

gäller de samhällsekonomiska effekterna

av förslaget, vilket ytterligare motsäger

skälen för ett uttalande.

När det gäller den alternativa

avregleringsmodell som Miljöpartiet

förordar i motion 2001/02:N58 vill

utskottet anföra följande. Utskottet har

noterat att Elkonkurrensutredningen i

slutbetänkandet om konkurrens på

elmarknaden (SOU 2002:7) bl.a. påtalat

att det finns oroande tendenser till

ägarkoncentration på den svenska

elmarknaden och att utvecklingen därför

noga bör följas. Utskottet delar denna

uppfattning. Behovet av specifika

åtgärder liksom inriktningen på en

eventuell utvärdering och översyn av

elmarknadsreformen bör enligt utskottet

emellertid anstå remissbehandlingen av

Elkonkurrensutredningens förslag.

Med hänvisning till det ovan sagda

avstyrker utskottet motionerna 2001/02:

N56 (fp) och 2001/02:N58 (mp) i samtliga

här aktuella delar.

Kraftvärmebeskattningen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden

beträffande kraftvärmebeskattningen med

hänvisning till vidtagna åtgärder och

pågående arbete. Jämför reservation 12

(mp).

Propositionen

Enligt regeringen bör möjligheterna

undersökas att införa ändringar i

energibeskattningen för

kraftvärmeanläggningar i fjärrvärmesystem

som innebär att skattereglerna likställs

med dem som gäller för industriellt

mottryck.

Om kraftvärme likställs med

industriellt mottryck i skattehänseende

skulle konkurrenssituationen förbättras

generellt för kraftvärme, sägs det i

propositionen. Enligt regeringen skulle

den skisserade förändringen i

beskattningen av kraftvärme sannolikt

leda till högre elproduktion i befintliga

kraftvärmeverk och även till en

förbättring av förutsättningarna för

investeringar i ny kraftvärme. I

befintliga gaseldade kraftvärmeverk i

södra Sverige kan elproduktionen komma

att öka med ca 1 TWh, bedöms det. Därtill

kommer en ökning med 1,5 TWh om det

planerade gaskraftvärmeverket i Göteborg

byggs. Den ökade inhemska elproduktionen

skulle leda till minskad elimport med

minskade koldioxidutsläpp som följd.

Reglerna för nedsättning av

energiskatter är för närvarande föremål

för översyn av

Skattenedsättningskommittén. Kommittén

skall redovisa sitt arbete i december

2002. I avvaktan på kommitténs förslag

har regeringen för avsikt att undersöka

möjligheterna till en temporär ändring i

energibeskattningen för kraftvärme i

fjärrvärmesystem. Enligt regeringen

fordras dock en prövning av EG-

kommissionen huruvida en eventuell

skatteförändring är tillåtlig enligt

reglerna om statsstöd. Regeringen avser

att återkomma i frågan till riksdagen i

budgetpropositionen för år 2003.

Motionerna

I motion 2001/02:N285 (s) anförs att

kraftvärmebeskattningen bör ses över i

syfte att stärka den resurseffektiva

kraftvärmens konkurrenskraft i

energisystemet. Motionärerna menar att

vissa kraftvärmeanläggningar inte

utnyttjas fullt ut i dag på grund av

bristande lönsamhet, vilken delvis beror

på systemet för beskattning. Att öka

andelen kraftvärme i energisystemet

innebär en rad fördelar, t.ex. minskat

beroende av elimport, minskade utsläpp

genom effektivare resursanvändning och en

ökad försörjningstrygghet genom lokal

elproduktion, sägs det i motionen.

Regeringen bör därför noga följa

utvecklingen av kraftvärmebeskattningen

samt verka för att kraftvärme ges

förutsättningar att kunna konkurrera med

övrig elproduktion på lika villkor.

Dagens utformning av beskattning av

kraftvärme förvärrar miljöproblemen och

äventyrar elförsörjningen, sägs det i

Folkpartiets motion 2001/02:N56. Att öka

andelen kraftvärme i energisystemet är

därför ett allmänt intresse. Enligt

motionärerna behöver

kraftvärmebeskattningen ses över i syfte

att stärka den resurseffektiva

kraftvärmens konkurrenskraft i

energisystemet. Det finns i dag

kraftvärmeanläggningar som står

outnyttjade på grund av bristande

lönsamhet till följd av beskattningen.

Dessutom motverkar det nyinvesteringar i

kraftvärme. Motionärerna är därför

positiva till eventuella förslag som

upphäver effekten av den nuvarande

kraftvärmebeskattningen.

Även i motion 2001/02:N269 (fp)

framhålls att den nuvarande utformningen

av beskattning av kraftvärme förvärrar

miljöproblemen och äventyrar

elförsörjningen, varför beskattningen bör

ses över. Motionären menar att en ökad

andel kraftvärme i energisystemet har en

rad fördelar, som t.ex. minskat beroende

av elimport, minskade utsläpp genom en

effektivare resursanvändning och en ökad

försörjningstrygghet genom lokal

produktion. Det krävs därför att

beskattningen förändras så att kraftvärme

kan konkurrera på likvärdiga villkor med

övrig elproduktion. Genom att exempelvis

likställa kraftvärme med industrisektorn

i skattehänseende skulle det kunna uppnås

utan onödigt dröjsmål, sägs det i

motionen.

Miljöpartiet påpekar i motion

2001/02:N58 att villkoren för

kraftvärmeproduktionen bör förbättras. I

motionen anförs att energiskatten vid

värmeproduktion bör förflyttas till

förbrukarledet och att samtliga fossila

bränslen i såväl el- som värmeproduktion

skall beskattas med full koldioxidskatt.

En full koldioxidbeskattning i

elproduktionen kommer enligt motionärerna

i de flesta fall sannolikt att innebära

att fossilbaserad elproduktion i

kraftvärmeverk och kondenskraftverk inte

längre blir lönsam. Med de nya incitament

som elcertifikatsystemet innebär

förväntas effekten bli att fossila

bränslen ersätts av biobränslen i

kraftvärmeverk, sägs det i motionen. I

vissa fall kan detta ske direkt, i andra

fall krävs större eller mindre

ombyggnader av verken.

Vissa kompletterande uppgifter

Energibeskattningen består i dag i

huvudsak av energiskatt, koldioxidskatt

och svavelskatt samt en särskild skatt på

kärnkraft. Energi- och koldioxidskatt

utgår inte för biobränslen, avfall och

torv. Däremot tas svavelskatt ut på torv.

Råtallolja belastas med energiskatt.

Industrin och areella näringar undantas

från energiskatten och delar av

koldioxidskatten. Därutöver finns

speciella nedsättningsregler för

energiintensiv verksamhet.

Ett kraftvärmeverk är en anläggning där

det framställs el samtidigt som värme.

Biobränsleeldade kraftvärmeanläggningar

får visst investeringsstöd mot en

utfästelse att endast använda

biobränslen. Det utgår ingen energiskatt

eller koldioxidskatt för bränslen som

används för att producera el, men för den

del av bränslet som förbrukas för

framställning av värme tas 50 % av

energiskatten ut medan koldioxidskatten

betalas fullt ut.

Så kallat industriellt mottryck avser

produktion av kraftvärme som sker inom

tillverkningsindustrin. Här tillämpas

samma skatteregler som i övrigt gäller

för industrin, dvs. 0 kr i energiskatt

och en koldioxidskattenivå på 30 % av vad

som annars gäller för hushålls- och

servicesektorn. Ytterligare nedsättning

av koldioxidskatten kan ske med stöd av

den s.k. 0,8-procentsregeln (om den

koldioxidskatt som belastar ett företag

överstiger 0,8 % av försäljningsvärdet

sätts skatten ned så att den

överskjutande skattebelastningen inte

överstiger 24 % av det överskjutande

skattebeloppet för bränslet). För

fjärrvärmeleveranser till industrin från

en extern leverantör gäller motsvarande

regler. För den del av det industriella

mottrycket som hänför sig till

elproduktion gäller dock samma regler som

för övrig elproduktion, dvs. varken

energi- eller koldioxidskatt betalas för

denna del av bränsleinsatsen.

Skattenedsättningskommittén (dir.

2001:29) skall utreda förutsättningarna

för en annan avgränsning för

energiskattenedsättning för de

konkurrensutsatta sektorerna än som

gäller i dag samt de för- och nackdelar

som olika avgränsningar bedöms medföra på

gränsytorna mot andra sektorer, t.ex.

tjänstesektorn samt el- och

värmeproduktion. Kommittén skall, som

tidigare nämnts, redovisa resultatet av

sitt arbete senast den 31 december 2002.

Skatteutskottet har under våren 2002

behandlat (bet. 2001/02:SkU17) motioner

från allmänna motionstiden om bl.a.

beskattningen av elproduktion och

beskattningen av naturgaseldad och annan

kraftvärme. Motionerna avstyrktes bl.a.

med hänvisning till de överväganden som

pågår rörande dessa frågor.

Näringsutskottet har berett

skatteutskottet tillfälle att yttra sig

över den nu aktuella delen av

propositionen såvitt gäller frågan om

kraftvärmebeskattningen jämte motioner.

Skatteutskottet beslutade emellertid

(prot. 2001/02: 16) att inte lämna något

yttrande till näringsutskottet.

Utskottets ställningstagande

Som framgått redovisar regeringen i

propositionen sin avsikt att undersöka

möjligheterna att likställa reglerna för

kraftvärmebeskattningen med dem som

gäller för industriellt mottryck.

Utskottet ser flera fördelar med att öka

andelen kraftvärme i energisystemet.

Samtidigt konstaterar utskottet att

regeringen i propositionen inte begär

något godkännande eller annan likvärdig

åtgärd av riksdagen. Utskottet har i

nuläget inte något att erinra mot vad

regeringen anför men menar att ett

ställningstagande till frågan om

kraftvärmebeskattningen bör anstå till

dess att ett konkret förslag med

tillhörande redovisning av de

energipolitiska och statsfinansiella

konsekvenserna förelagts riksdagen.

Dessutom skall EG-kommissionen pröva

förslagets förenlighet med reglerna om

statsstöd. Enligt utskottets uppfattning

ligger regeringens arbete beträffande den

aktuella frågan väl i linje med vad som

förordas i motionerna 2001/02:N56 (fp),

2001/02:N269 (fp) och 2001/02:N285 (s).

Med det anförda finner utskottet de

nyssnämnda motionsyrkandena

tillgodosedda, varför de avstyrks. Motion

2001/02:N58 (mp) avstyrks i här aktuell

del.

Vissa ändringar i ellagen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag

till ändrade bestämmelser i ellagen

avseende elanvändares skyldighet att

betala för den el han förbrukar under

den tid han saknar avtal med en

elleverantör. Jämför reservation 13

(mp).

Riksdagen bör även anta regeringens

övriga aktuella förslag till ändringar

i ellagen, dock med ändrat datum för

ikraftträdandet till den 1 augusti

2002.

Propositionen

Inledning

Regeringen föreslår i propositionen vissa

ändringar i ellagen (1997:857). De

föreslagna ändringarna rör i huvudsak

tariffsättningen för regionledningar,

anvisning av balansansvarig och anvisning

av elleverantör samt icke

koncessionspliktiga nät. Enligt

regeringens förslag skall ikraftträdandet

äga rum den 1 juli 2002. Förslaget

innefattar även vissa

övergångsbestämmelser.

Tariffer för överföring på

regionledningar

I propositionen föreslår regeringen en ny

reglering av den samlade bedömningen av

nättariffer för regionledningar.

Förändringen innebär i huvudsak att

bestämmelserna i den aktuella paragrafen

(4 kap. 8 §) anpassas till den nya

huvudregel i 4 kap. 1 § om utformningen

av nättariffer som riksdagen tidigare

beslutat (bet. 2001/02:NU9). Den ändring

som då föreslogs innebär att nättariffer

skall bedömas utifrån nätföretagets

prestation i stället för som tidigare

utifrån företagets kostnader. Enligt det

nu framlagda förslaget skall de beräknade

kostnaderna för den prestation som

nätföretaget har att utföra och

företagets sätt att utföra prestationen

bedömas samlat inom varje normalt

spänningsintervall för nätföretagets

samtliga regionledningar i hela landet.

För de beräknade kostnaderna för den del

av prestationen som utgörs av betalning

för överföring på stamnätet och andra

eventuella regionledningar skall den

samlade bedömningen endast avse samtliga

regionledningar inom en och samma region

i stället för i hela landet.

I ellagen finns även en bestämmelse (4

kap. 5 § första stycket) om utformningen

av nättariffer för regionledningar. Denna

bestämmelse innebär att avgörande för

vilken nättariff en uttagskund skall

omfattas av är den spänningsnivå på

vilken denne tar ut sin el. Det är

emellertid inte ovanligt att stora

elanvändare tar ut sin el direkt från en

transformator längs regionledningen

varvid s.k. stationstariff tillämpas,

påpekas det i propositionen. Detta

förfarande är emellertid inte reglerat i

det nuvarande regelverket. Regeringen

föreslår därför att en bestämmelse införs

i ellagen som reglerar utformningen av

nättariffer vid uttag direkt från en

transformator. Förslaget innebär att

nättariffen för en uttagskund som tar ut

el direkt från en transformator på en

regionledning skall utformas med

utgångspunkt i nättariffen för

spänningsnivån omedelbart före

transformatorn med ett skäligt tillägg

för nedtransformeringen. Den nya

bestämmelsen, vilken skall införas som

ett nytt stycke i 4 kap. 5 §, är

tillämplig både på elanvändare och andra

nätkoncessionshavare som tar ut el direkt

från en transformator.

Anvisning av balansansvariga

Enligt gällande regelverk får en

elleverantör bara leverera el till en

elanvändare om någon har åtagit sig

balansansvaret för dennes leveranser. Med

balansansvar åsyftas det ekonomiska

ansvar en aktör har för att det

nationella elsystemet tillförs lika

mycket el som elleverantörens kunder tar

ut från systemet. Det kan dock uppstå

situationer som gör att en elleverantör

står utan någon balansansvarig, sägs det

i propositionen. Det kan bero på att

Affärsverket svenska kraftnät säger upp

avtalet med den balansansvarige, vilket

kan vara elleverantören själv eller någon

annan som åtagit sig balansansvaret. Det

kan även bero på att en elleverantör har

ingått ett avtal med någon annan att

denne skall åta sig balansansvaret och

att detta avtal av någon anledning upphör

att gälla. Regeringen föreslår därför

införandet av en bestämmelse som reglerar

de fall då en elleverantör står utan en

balansansvarig. Den föreslagna lösningen

blir tillämplig i samtliga de fall då en

elleverantör kan stå utan balansansvarig.

Enligt regeringens förslag skall, om en

elleverantör saknar balansansvarig,

Svenska kraftnät anvisa denne en

balansansvarig.

Anvisning av elleverantör

I ellagen finns en bestämmelse (8 kap. 8

§) som reglerar de fall då en elanvändare

saknar elleverantör. Om en sådan

situation föreligger skall berörd

nätkoncessionshavare anvisa elanvändaren

en elleverantör. Vidare skall den

anvisade elleverantören omedelbart

underrätta elanvändaren om de villkor för

leverans som denne avser tillämpa och om

den dag då leveransen kommer att

påbörjas. Frågan om debitering för

elanvändarens förbrukning från det att

denne börjar ta ut el i uttagspunkten

tills han blir bunden av de erbjudna

villkoren från den nya elleverantören är

för närvarande oreglerad i ellagen. Under

denna tid tar elanvändaren således ut el

från elsystemet utan att ha en

elleverantör som debiterar denne.

Regeringen föreslår därför att det i

nämnda paragraf även införs en

bestämmelse om att en elanvändare, för

den förbrukning som denne tar ut utan att

ha en elleverantör, skall betala till den

anvisade elleverantören enligt de villkor

som denne tillämpar.

Undantag från kravet om nätkoncession

Enligt ellagen får en elektrisk

starkströmsledning inte byggas eller

användas utan tillstånd (nätkoncession).

Regeringen får dock föreskriva om

undantag från detta krav. Föreskrifter

som sådana undantag har av regeringen

meddelats genom förordningen (1957:601)

om elektriska starkströmsledningar. Dessa

undantag avser i huvudsak interna nät,

som i praktiken således är undantagna

från kravet på nätkoncession. I

propositionen anförs att ett problem med

de nuvarande föreskrifterna är att de

inte är anpassade till det faktum att

verksamheten inom vissa områden

inskränkts eller helt lagts ned och

ersatts med nya verksamheter som har

inbegripit andra företag och personer än

innehavaren av det interna nätet. Av

detta följer att innehavaren av nätet

inte längre överför el uteslutande för

egen räkning utan att överföringen även

sker för annans räkning. Det medför att

det interna nätet inte längre enbart är

en anläggning för användning av el utan

även en anläggning för överföring av el.

Frågan uppstår då om ett sådant nät

alltjämt skall omfattas av undantaget

från kravet på nätkoncession, sägs det i

propositionen. Det enda sättet för

närvarande att få ett bindande besked i

denna fråga är att ansöka hos

nätmyndigheten om nätkoncession för

nätet. En koncessionsansökan kräver dock

ett ganska omfattande arbete och är

enligt regeringen därför inte ett

lämpligt sätt att klarlägga huruvida

nätkoncession krävs eller ej. Regeringen

föreslår därför att en bestämmelse införs

i ellagen (2 kap. 4 §) som möjliggör att

i det enskilda fallet får ett bindande

besked huruvida en eller flera elektriska

starkströmsledningar omfattas av

föreskrifter om undantag från kravet på

nätkoncession meddelas.

Motionen

Miljöpartiet påpekar i motion 2001/02:N58

att det inte delar regeringens mening

beträffande förslaget som rör

elanvändarens skyldighet att betala för

den el han förbrukar under den tid han

saknar avtal med en elleverantör.

Motionärerna framhåller att de stöder de

synpunkter som Konkurrensverket framfört

i ärendet. I motionen föreslås därför att

elanvändaren av nätkoncessionshavaren

skall bli upplyst om att denne måste

träffa avtal med en elleverantör inom

viss tid. Underrättelsen skall innehålla

en neutral och icke-diskriminerande

information om alternativa

elleverantörer, sägs det. Vidare anförs

att denna information även bör inkludera

uppgift om hur elen producerats.

Vissa kompletterande uppgifter

Som nämns i motionen har bl.a.

Konkurrensverket avstyrkt förslaget

beträffande elanvändares skyldighet att

betala för den el han förbrukar under den

tid han saknar en elleverantör (8 kap. 8

§). Enligt Konkurrensverket måste

ställningen stärkas för de fristående

elleverantörerna, dvs. företag utan

anknytning till nät och produktionsbolag,

för att ett effektivt konkurrenstryck

skall uppnås på elmarknaden. Enligt

Konkurrensverket motverkas detta av

förslaget. I stället föreslår verket att

elanvändare skall bli upplysta av

nätkoncessionshavarna om att de måste

träffa avtal med en elleverantör inom

viss tid. Vidare sägs att underrättelsen

skall innehålla neutral och icke-

diskriminerande information om

alternativa elleverantörer.

Tidsplanen för föreliggande betänkande

innebär att riksdagen debatterar ärendet

den 11 juni 2002. Regeringen skall

därefter vid ett regeringssammanträde

fatta beslut om författningarna och dessa

skall tryckas. Sammantaget innebär detta

att författningarna kan komma från

trycket och bli allmänt tillgängliga

omkring den 24 juni 2002, dvs. en vecka

innan lagändringen skall träda i kraft.

Konstitutionsutskottet har emellertid

tidigare påpekat för regeringen att en

lagändring bör ha kommit till allmän

kännedom genom publicering i svensk

författningssamling (SFS) cirka fyra

veckor innan lagändringen skall träda i

kraft.

Utskottets ställningstagande

Inledning

Utskottet tar först ställning till

förslaget om elanvändares skyldighet att

betala för den el han förbrukar under den

tid han saknar elleverantör och därefter

till lagförslaget i övrigt.

Anvisning av elleverantör

Beträffande elanvändares skyldighet att

betala för den el han förbrukar under den

tid han saknar avtal med en elleverantör

förordas i motion 2001/02:N58 (mp) en

annan lösning än den av regeringen

föreslagna. Enligt motionärerna skall den

felande elanvändaren, inom viss tid från

det att denne blev anvisad en

elleverantör, få möjlighet att ingå avtal

med en annan elleverantör. I

propositionen (s. 73) redovisas

emellertid olika omständigheter som talar

emot den lösning som motionärerna

förespråkar. Utskottet delar regeringens

bedömning och tillstyrker förslaget till

ändring i ellagen i denna del.

Motionsyrkandet avstyrks alltså av

utskottet.

Lagförslaget i övrigt

När det gäller regeringens förslag

beträffande tariffer för överföring på

regionledningar, anvisning av

balansansvariga och undantag från kravet

om nätkoncession konstaterar utskottet

att det inte finns några mot dessa

förslag stående motionsyrkanden.

Utskottet har heller inget att erinra mot

de lagförslag som förelagts riksdagen.

Utskottet anser dock att riksdagen av

tidsskäl bör besluta, med hänvisning till

vad som tidigare redovisats, att

lagförslaget skall träda i kraft den 1

augusti 2002 i stället för den 1 juli

2002, som regeringen föreslagit. Detta

bör även gälla den övergångsbestämmelse

(nr 2) som återfinns i lagförslaget som

enligt utskottet skall gälla med avseende

fr.o.m. det räkenskapsår som börjar den 1

augusti 2002 eller närmast därefter.

Naturgas

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens

förslag om ändring i naturgaslagen

beträffande öppningen av

naturgasmarknaden och avslå samtliga

här aktuella motionsyrkanden rörande

naturgas. Jämför reservation 14 (m, kd,

fp).

Propositionen

I EU:s strategi för att skapa en inre

energimarknad ingår naturgas och el som

de viktigaste elementen. Det s.k.

gasmarknadsdirektivet (98/30/EG) antogs

inom EU år 1998. Gasmarknadsdirektivet

införlivades i svensk lagstiftning i

augusti 2000. I artikel 18 i

gasmarknadsdirektivet finns bestämmelser

om en fortsatt gradvis öppning av

naturgasmarknaden efter den initiala

öppningen. Enligt direktivet skall fem år

efter dess ikraftträdande (dvs. 10

augusti 2003) miniminivån för att anses

som en s.k. berättigad kund sänkas från

en förbrukning om 25 miljoner till en

förbrukning om 15 miljoner kubikmeter

naturgas per år och förbrukningsställe.

Den samlade förbrukningen hos samtliga

berättigade kunder måste därvid motsvara

minst 28 %, mot för närvarande 20 %, av

den totala årliga gasförbrukningen på den

nationella gasmarknaden. Den sista

marknadsöppningen skall enligt

gasmarknadsdirektivet vara genomförd tio

år efter det att direktivet har trätt i

kraft (dvs. 10 augusti 2008). Då skall

alla slutförbrukare som förbrukar mer än

5 miljoner kubikmeter naturgas per år och

förbrukningsställe anses som berättigade

kunder.

I propositionen föreslås därför en

ändring i naturgaslagen (2000:599) som

innebär att berättigade kunder skall,

utöver kunder som har naturgaseldad

kraftproduktion, vara slutförbrukare som

förbrukar mer än 15 miljoner kubikmeter

naturgas per år på minst ett

förbrukningsställe. Ändringen innebär

alltså att förbrukningströskeln för att

anses som en berättigad kund sänks från

25 till 15 miljoner kubikmeter naturgas

per år på minst ett förbrukningsställe.

Förslaget i propositionen bygger dels på

direktivet, dels på de bedömningar som

Statens energimyndighet presenterat i en

rapport om utvecklingen på

naturgasmarknaden. Regeringen föreslår

att lagen skall träda i kraft den 1

augusti 2003.

Motionerna

I motion 2001/02:N271 (s) framhålls att

det finns flera olika fördelar med

naturgas. Emellertid finns det problem

med distributionen, inte minst till

Mellansverige, sägs det. Utbudet av

energialternativ i Mellansverige skulle

breddas om naturgasnätet byggdes ut.

Motionärerna menar därför att

naturgasnätet bör byggas ut till

samtliga industri- och befolkningstäta

regioner för att därigenom säkra en

långsiktigt hållbar energiförsörjning,

förstärka konkurrenskraften för den

svenska industrin och skapa en bättre

miljö.

Att naturgas kan bidra till att ersätta

användningen av kolbaserad

energiutvinning anförs i motion

2001/02:N360 (s). En satsning på naturgas

innebär i flera avseenden även en

satsning på förnybar energi, sägs det i

motionen. De system och den infrastruktur

som används för naturgas kan även

användas för biogas. Motionärerna menar

att riksdagen bör markera att det är

angeläget att naturgasnätet byggs ut till

städer och industriregioner som ännu inte

har möjlighet att använda naturgas.

Vidare bör en förnyad utredning även

övervägas; dels eftersom energiområdet är

snabbt föränderligt, dels eftersom gasens

utveckling till stor del beror på de

eventuella åtgärder som kan stimulera en

snabbare utbyggnadstakt.

Moderata samlingspartiet anför i motion

2001/02:N53 att regeringen har en för låg

ambition när det gäller att öppna

naturgasmarknaden för fri konkurrens.

Motionärerna menar att öppningen av

naturgasmarknaden måste gå snabbare och

föreslår därför att alla kunder med en

större förbrukning än 5 miljoner

kubikmeter naturgas per år fritt skall

kunna välja gasleverantör.

I motion 2001/02:N329 (m) påpekas den

svenska petrokemiska industrins

konkurrensnackdelar i förhållande till

övriga världen. De traditionella

råvarorna inom petrokemin är olja och

naturgaskondensat. På många håll i

världen har den petrokemiska industrin

möjlighet att växla mellan dessa råvaror,

vilket minskar risken för störningar och

prishöjningar, sägs det i motionen. Den

svenska petrokemiska industrin saknar

emellertid tillgång till naturgas,

eftersom ledningsnätet inte är

tillräckligt utbyggt. Motionären menar

därför att naturgasens speciella

förutsättningar och skatteläge måste bli

föremål för en översyn så att goda

förutsättningar och trygga villkor kan ge

den petrokemiska industrin möjlighet att

efterfråga naturgas och därmed stimulera

utbyggnaden av naturgasnätet.

Naturgasens egenskaper gör den till ett

attraktivt energislag inom flera olika

sektorer, sägs det i motion 2001/02:N210

(m). Motionärerna menar att naturgasen,

med rätt skattevillkor, är tillräckligt

kostnadseffektiv för att trycka tillbaka

kolkraften. Det är därför viktigt att

energiskatterna ses över för att ren

energiproduktion i Sverige inte skall

missgynnas till förmån för import av

elkraft från anläggningar och energislag

med dåliga miljöegenskaper. Vidare anförs

olika skäl som motionärerna menar talar

för att Sverige bör ompröva inställningen

till naturgas. I motionen påpekas även

att det är önskvärt att Mellansverige ges

tillgång till naturgas och att det därför

är viktigt att statsmakterna sänder

tydliga signaler om att en sådan

utbyggnad är angelägen.

Kristdemokraterna motsätter sig, enligt

vad som anförs i motion 2001/02: N55, en

omställning av energisystemet som innebär

att kärnkraft ersätts med fossilt

bränsle. Att ersätta en stor del av

kärnkraftsbortfallet med el producerad av

fossil naturgas innebär enligt

motionärerna ett allvarligt hot mot både

miljön och klimatet. Vidare hänvisas till

att Energimyndigheten har varnat för att

ett naturgasföretag som agerar på den

konkurrensutsatta delen av marknaden där

kan pressa sitt pris, och till och med

underprissätta sina gasleveranser, och

därefter kompensera sig för detta på den

monopoliserade delen av marknaden.

Motionärerna menar därför att

naturgaslagen behöver tydliggöras så att

all form av korssubventionering

motverkas.

I motion 2001/02:N35 (kd) påpekas att

regeringens framtidsbedömningar på ett

tydligare sätt borde klargöra naturgasens

roll - på nuvarande eller på en utökad

användningsnivå.

Sedan naturgasmarknaden öppnades under

år 2000 är Energimyndigheten ansvarig

tillsynsmyndighet. I motion 2001/02:N371

(kd) framhålls att det är angeläget att

verksamheten fungerar tillfredsställande.

Motionärerna menar därför att

Energimyndigheten bör intensifiera sitt

arbete med att utveckla tillsynsmetoder

och uppfylla sitt ansvar.

I motion 2001/02:N238 (kd) påpekas att

det finns goda erfarenheter från

integration av biogas och naturgasnäten,

vilket lett till en ökad användning av

biogas. Genom att utnyttja det

naturgasnät som redan fanns utbyggt för

distribution av biogas kunde

förutsättningarna för biogasanvändning

ökas. Motionärerna menar därför att

biogasanvändningen måste ges ökade

möjligheter att utnyttja en utbyggnad av

naturgasnätet.

Miljöpartiet anför i motion

2001/02:N58, dock utan något särskilt

yrkande, att de anser att naturgasen

("fossilgasen") inte bör ha någon större

framtid i den svenska energitillförseln.

Motionärerna framhåller att de har för

avsikt att motsätta sig alla förslag som

direkt eller indirekt syftar till att

bygga ut det svenska naturgasnätet eller

dra internationella naturgasledningar

genom Sverige.

Vissa kompletterande uppgifter

Våren 1986 antog riksdagen de av

regeringen föreslagna riktlinjerna för

naturgasverksamheten (prop. 1985/86:91,

bet. 1985/86:NU18) med innebörd bl.a. att

verksamheten skall bedrivas på

kommersiell grund. I samband med

riksdagens energipolitiska beslut våren

1988 (prop. 1987/88:90, bet.

1987/88:NU40), liksom i det

energipolitiska betänkandet våren 1989

(bet. 1988/89:NU25), framhöll utskottet

att naturgas kan bli ett intressant

alternativ inom svensk energiförsörjning.

Vidare underströk utskottet att inköp av

gas skall verkställas enligt strikt

kommersiella principer.

Våren 2000 behandlade riksdagen

regeringens förslag till en ny

naturgaslag (prop. 1999/2000:72, bet.

1999/2000:NU12). Utskottet upprepade i

detta sammanhang sitt tidigare

ställningstagande från våren 1999 (bet.

1998/99: NU8) att det inte är aktuellt

med en storskalig introduktion av

naturgas eller en ny naturgasledning

genom Sverige även om naturgasen är det

minst miljöförstörande fossila bränslet.

Beträffande den nya lagstiftningen

framhöll utskottet att huvudmotivet är

att förutsättningar skall skapas för en

effektiv konkurrens på naturgasmarknaden.

Ett flertal naturgasföretag som i dag

fungerar som distributörer på den svenska

marknaden är bundna av traditionella och

långsiktiga leveransavtal, s.k. take or

pay-kontrakt. Dessa kontrakt innebär att

de svenska distributörerna är skyldiga

att köpa en viss mängd naturgas eller

åtminstone betala för gasen under

kontraktstiden. Berörda kontrakt löper ut

under åren 2001-2005. En marknadsöppning

skulle, enligt den bedömning som

utskottet gjorde vid detta tillfälle,

kunna leda till problem för de företag

som fortfarande är bundna av kontrakten.

Utskottet ansåg att marknaden skall

öppnas för samtliga kunder senast den 1

januari 2006. I en reservation (m, kd,

fp) anfördes att en förtida avveckling av

kärnkraften innebär ökade risker för att

Sverige ånyo tvingas in i nya storskaliga

energisystem som i sin tur skapar ett

tryck på introduktion av naturgas i stor

skala. I en annan reservation (mp)

hävdades att användningen av naturgas

kommer att leda till ökade

koldioxidutsläpp och en risk för att

naturgas kommer att ersätta biobränslen.

Naturgasen svarar i Sverige för drygt 1

% av den totala energianvändningen.

Motsvarande andel i Norden är 15 %, och i

EU:s medlemsländer och i övriga världen

som helhet står naturgasen för drygt 20 %

av energiförsörjningen. Sedan naturgasen

introducerades i Sverige år 1985 har

användningen gradvis ökat, men har sedan

år 1992 stabiliserats. Den svenska

importen av naturgas uppgick år 2000 till

835 miljoner kubikmeter. Importen av

naturgas till Sverige sker i dag

uteslutande från de danska naturgasfälten

i Nordsjön. Rörledningarna går via det

danska fastlandet, under Öresund till

Klagshamn utanför Malmö. Naturgasnätet

sträcker sig från Trelleborg till

Göteborg och inkluderar grenledningar

längs vägen, bl.a. till Småland.

Naturgasen distribueras för närvarande

till 26 kommuner. Nova Naturgas (tidigare

Vattenfall Naturgas) äger och förvaltar

stamledningen samt importerar och

transporterar gas åt andra bolag. Sydgas

AB ansvarar för grenledningarna i södra

Sverige.

Energimyndigheten redogör i rapporten

Utvecklingen på naturgasmarknaden (2001)

för marknadsstrukturen beträffande

naturgas. För närvarande är tre

slutförbrukare kvalificerade som

berättigade kunder. Tillsammans med

kraftvärmeproducenterna, som också är

berättigade kunder, svarar de för 47 % av

förbrukningen på den svenska

naturgasmarknaden. Om förbrukningsgränsen

för att anses som berättigad kund sänks

från 25 till 15 miljoner kubikmeter

naturgas per år och förbrukningsställe

tillkommer fyra slutförbrukare som blir

berättigade kunder. Dessa fyra

slutförbrukare svarar tillsammans för 3 %

av förbrukningen på naturgasmarknaden. Om

gränsen sänks till 5 miljoner kubikmeter

naturgas per år och förbrukningsställe

tillkommer ytterligare 13 slutförbrukare

med en samlad förbrukning som motsvarar

9 % av förbrukningen på

naturgasmarknaden. I rapporten redovisar

Energimyndigheten även sin syn på

eventuella för- och nackdelar med en

snabbare öppning av naturgasmarknaden än

vad gasmarknadsdirektivet stipulerar.

Energimyndighetens uppgifter inom

naturgasområdet anges i naturgaslagen.

Beträffande tillsynen anges i

regleringsbrev för år 2002 att

myndigheten bl.a. till regeringen skall

avrapportera ärendena,

handläggningstider, förelägganden som

meddelats och överklaganden. Därtill har

Energimyndigheten i uppgift att följa och

analysera utvecklingen på

naturgasmarknaden, särskilt beträffande

bl.a. strukturförändringar inom

gasanvändningen, gashandel och

transportverksamhet samt prisutvecklingen

på gas och transporttjänster.

Det finns i dag inga hinder i gällande

lagstiftning för inmatning av uppgraderad

biogas på naturgasnätet. Inom EU

diskuteras möjligheten att reglera även

tillträde för biogas på nätet. Detta är

ännu dock på förslagsstadiet.

För närvarande bereds ett förslag till

ändring av gasmarknadsdirektivet, vilket

presenterades av EG-kommissionen i mars

2001. Förslaget innebär bl.a. att

medlemsstaterna skall öppna marknaden för

samtliga näringsidkare år 2004 och för

hushållskunder år 2005. Förslaget

innehåller även bestämmelser om en

separation mellan försäljning respektive

överföring/transport av naturgas. En

sådan separation skulle motverka

korssubventionering.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag

om att slutförbrukare som förbrukar mer

än 15 miljoner kubikmeter naturgas per år

och förbrukningsställe skall anses vara

berättigade kunder. Denna nivå

överensstämmer med det i direktivet

angivna kravet beträffande

marknadsöppningen.

Utskottet menar, som vid tidigare

tillfällen då denna fråga behandlats, att

det är viktigt att naturgasmarknaden i

Sverige öppnas för konkurrens så fort det

är praktiskt möjligt med hänsyn till de

avtalsbindningar som finns på

naturgasmarknaden i Sverige. På sikt bör

naturgasmarknaden vara öppen för alla

aktörer. Det är emellertid angeläget att

öppningstakten anpassas till de

förhållanden som råder på marknaden. På

dagens naturgasmarknad är många

distributionsföretag bundna av

långsiktiga take or pay-kontrakt, vilka

tillkom under den period då

naturgasmarknaden i princip var en

monopolmarknad. En snabbare

marknadsöppning av naturgasmarknaden än

vad gasmarknadsdirektivet medger medför

en konkurrensnackdel för de företag som

är bundna av dessa kontrakt. Det skulle

även innebära konkurrensnackdelar för

svenska företag om Sverige öppnar sin

gasmarknad tidigare än vad

gasmarknadsdirektivet stipulerar om andra

länder i vår närhet inte gör det.

I några motioner har en utbyggnad av

det svenska naturgasnätet förespråkats.

Det är utskottets mening, som tidigare

redovisats, att den svenska

elförsörjningen skall tryggas genom ett

energisystem som grundas på varaktiga,

helst inhemska och förnybara,

energikällor samt på en effektiv

energianvändning. Som även tidigare

nämnts bör användningen av fossila

bränslen hållas på en låg nivå.

Enligt utskottets uppfattning är det

därför inte aktuellt, även om naturgasen

är det minst miljöförstörande fossila

bränslet, med en storskalig introduktion

av naturgas eller en ny naturgasledning

genom Sverige. Däremot kan det befintliga

naturgasnätet utnyttjas effektivare.

Utskottet står således fast vid sina

tidigare ställningstaganden i denna fråga

och menar att mot detta stående

motionsyrkanden inte bör vinna riksdagens

gillande.

Med det sagda avstyrker utskottet här

aktuella motionsyrkanden.

Förnybara energikällor

Mål för el producerad med förnybar energi

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens

förslag om mål för el producerad med

förnybar energi. Utskottet menar att

förslaget dels ligger i linje med att

den svenska energiförsörjningen i

ökande utsträckning skall baseras på

förnybar energi, dels innebär ett

tydliggörande på detta område. Jämför

reservationerna 15 (m, fp) och 16 (mp).

Propositionen

Regeringen föreslår i propositionen att

ett nytt mål för el producerad med

förnybara energikällor införs. Enligt

förslaget skall målet vara att

användningen av el från förnybara

energikällor skall öka med 10 TWh från

2002 års nivå till år 2010. Vidare sägs

att det nationella målet för el

producerad med förnybara energikällor

skall utvärderas år 2004 i samband med

den avstämning som då skall genomföras av

klimatarbetet. Om det då finns

förutsättningar för att ytterligare öka

elproduktionen med förnybara energikällor

bedömer regeringen att en lämplig

ambitionsnivå skall vara att öka den

förnybara elproduktionen med 15 TWh från

2002 års nivå till år 2012.

I Europaparlamentets och rådets

direktiv (2001/77/EG) om främjande av

elproduktion från förnybara energikällor

på den inre marknaden för el, vilket

trädde i kraft i oktober 2001, finns ett

vägledande mål för hur mycket andelen el

från förnybara energikällor skall öka

inom unionen fram till år 2010.

Medlemsstaterna är ålagda att senast ett

år efter direktivets ikraftträdande anta

och offentliggöra en rapport med

nationella vägledande mål för den

framtida användningen av el producerad

med förnybara energikällor. Vid

upprättandet av de nationella målen skall

hänsyn tas till de referensvärden som

anges i en bilaga till direktivet.

Regeringen betonar i propositionen att

möjligheten att uppfylla ett mål för

användningen av el producerad med

förnybara energikällor beror på flera

faktorer, inte minst väderförhållandena.

För det referensvärde som anges i bilagan

till direktivet som mål för Sverige

beträffande el producerad med förnybara

energikällor bygger bedömningen på

elproduktionen år 1997. Detta år var ett

s.k. våtår vilket bidrog till att

elproduktionen från förnybara

energikällor var högre än genomsnittet.

Den bedömning regeringen gör är därför

att en ökning av elproduktionen med

förnybara energikällor med 10 TWh från

2002 års nivå till 2010 är ett väl avvägt

mål, även bl.a. med hänsyn tagen till

olika intressen och introduktions- och

ledtider. Med vissa förutsättningar

innebär en sådan sökning att andelen el

från förnybara energikällor skulle uppgå

till ca 51 % år 2010, att jämföra med ca

49 % år 1997.

Beträffande det nuvarande målet för

förnybara energikällor som är kopplat

till 1997 års energipolitiska program,

dvs. att genom investeringsstöd öka den

årliga produktionen av el från förnybara

energikällor med totalt 1,5 TWh under en

femårsperiod, framhåller regeringen att

de utvärderingar som gjorts visar att

målet kommer att nås förutsatt att alla

anläggningar som beviljats stöd byggs.

Enligt regeringen är det de

produktionsmål som har ställts upp för

vindkraften och den biobränsleeldade

kraftvärmen som gör att målet kunnat

uppnås, medan måluppfyllelsen inte är

lika god för den småskaliga

vattenkraften.

Motionerna

I Moderata samlingspartiets motion

2001/02:N53 ifrågasätts varför Sverige

skall ha ett särskilt produktionsmål för

hur mycket andelen el från förnybara

energikällor skall öka. Redan i dag

produceras ca 50 % av den totala

elproduktionen i Sverige genom förnybara

energikällor, framför allt vattenkraft,

sägs det i motionen. Motionärerna påpekar

att de visserligen delar uppfattningen

att det är bra om andelen förnybar el kan

öka ytterligare, men anser att det i så

fall skall ske utan olika subventioner

till olönsam teknik. Riksdagen bör därför

avslå regeringens förslag om att

uppställa ett särskilt mål för el

producerad med förnybara energikällor,

menar motionärerna.

Det föreslagna målet i propositionen är

enligt vad som anförs i motion

2001/02:N57 (fp) för lågt satt. I

motionen framhävs att målet bör höjas så

att det motsvarar det av EU uppställda

målet för Sverige, vilket är att

årsproduktionen av el från förnybara

energikällor skall öka med ca 25 TWh till

år 2010.

Miljöpartiet anför i motion 2001/02:N58

att den av regeringen föreslagna

kvotnivån är för låg. Också enligt dessa

motionärer bör målet vara att

användningen av el från förnybara

energikällor skall öka med 25 TWh från

2002 års nivå till år 2010. I motionen

erinras om att den föreslagna nivån

ligger långt under den nivå om 25 TWh som

är det av EU uppsatta målet för Sverige.

Regeringens förslag innebär enligt

motionärerna därför att EU:s övergripande

mål ej kommer att uppnås, eller att andra

länder får ta en större del av ansvaret.

Om Sverige endast ställer upp så låga mål

som regeringen föreslår, undergrävs EU:s

gemensamma mål, sägs det i motionen.

Vissa kompletterande uppgifter

Regeringen meddelade i

budgetpropositionen för år 2002 (prop.

2001/02:1 utg. omr. 21, s. 41) sin avsikt

att återkomma till riksdagen med förslag

till indikativt mål för andelen el från

förnybara energikällor våren 2002 i

samband med den energipolitiska

propositionen.

Det mål för förnybara energikällor som

funnits i Sverige har varit kopplat till

det energipolitiska programmet som

riksdagen antog våren 1997 (bet.

1996/97:NU12). I den del av 1997 års

energipolitiska program som omfattar

åtgärder på kort sikt, och som löper ut

år 2002, anvisades 900 miljoner kronor

för att genom investeringsstöd öka den

årliga produktionen av el från förnybara

energikällor med totalt 1,5 TWh under en

femårsperiod (biobränslebaserad

kraftvärme 0,75 TWh, vindkraft 0,5 TWh

och småskalig vattenkraft 0,25 TWh).

Enligt vad som redovisas i promemorian

om effektivare energianvändning (Ds

2001:60) beräknas elproduktionen från de

nya anläggningarna för biobränslebaserad

kraftvärme som beviljats stöd uppgå till

0,88 TWh. Vidare har 314 vindkraftverk

beviljats stöd, vilka beräknas ge 0,55

TWh. När det gäller småskalig vattenkraft

har endast ett fåtal ansökningar inkommit

och beviljats stöd, varför detta delmål

inte bedöms komma att uppnås.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har redan tidigare i detta

betänkande framhållit att den svenska

elförsörjningen i ökande utsträckning

skall baseras på förnybar energi.

Fastställandet av ett mål för ökningen av

el producerad med förnybara energikällor

anser utskottet dels ligger i linje med

vad som tidigare anförts, dels kan ses

som ett tydliggörande av målet för den

svenska energipolitiken. Att Sverige

skall fastställa ett mål för el

producerad med förnybara energikällor är

även i enlighet med vad som fastlagts i

EG:s direktiv om främjande av el från

förnybara energikällor. Riksdagen bör

enligt utskottets mening därför inte ge

sitt bifall till avslagsyrkandet i motion

2001/02:N53 (m).

När det gäller nivån för målet har det

i två motioner anförts att det bör

fastställas till en högre nivå än vad

regeringen föreslagit. Det i

propositionen föreslagna målet - att

användningen av el från förnybara

energikällor skall öka med 10 TWh till år

2010 - är i paritet med den kommentar

till det indikativa målet för Sverige som

den svenska regeringen lämnat i samband

med antagandet av tidigare nämnda EG-

direktiv. Utskottets bedömning är att det

förslag som regeringen nu förelagt

riksdagen är väl avvägt med hänsyn taget

till bl.a. miljömässiga, ekonomiska och

tekniska intressen. Den ökningstakt som

regeringen nu föreslår motsvarar

genomsnittsnivån för ökning per capita

enligt EG-direktivet. Samtidigt kan

ambitionsnivån höjas, om det visar sig

att det finns förutsättningar för att

ytterligare öka elproduktionen med

förnybara energikällor, i samband med den

granskning som skall göras av

klimatarbetet år 2004. Målet kan i detta

fall sättas till 15 TWh fram till år 2012

i förhållande till 2002 års nivå.

Med det sagda tillstyrker utskottet

regeringens förslag om mål för el

producerad med förnybara energikällor. De

mot förslaget stående motionsyrkandena

avstyrks.

Handel med elcertifikat

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå här aktuella

motionsyrkanden som rör handel med

elcertifikat. Utskottets syn på

införandet av ett nytt stödsystem för

förnybar energi överensstämmer med de

överväganden som regeringen redovisat i

propositionen. Regeringen bör därför

återkomma med ett förslag med den

inriktning som redogjorts för. Jämför

reservationerna 17 (m, kd, fp) och 18

(mp).

Propositionen

Regeringen redovisar i propositionen sina

överväganden om införande av ett system

för handel med elcertifikat i syfte att

främja elproduktion från förnybara

energikällor. Regeringens förslag bygger

på betänkandet Handel med elcertifikat

(SOU 2001:77) av Elcertifikatutredningen

(särskild utredare: direktör Nils

Andersson). I propositionen framhålls att

systemet bör bygga på att producenter av

el från förnybara energikällor tilldelas

elcertifikat av staten och att det finns

en kvotplikt. Den el som produceras med

hjälp av vindkraft, solenergi, geotermisk

energi, vattenkraft och vågenergi samt

biobränsle är sådan som bör berättiga

anläggningens innehavare till

elcertifikat, sägs det i propositionen.

Kvotplikten innebär en skyldighet för

elförbrukare och elleverantörer att till

staten inlämna elcertifikat i förhållande

till den mängd el de förbrukat eller

sålt. Kvotperioden bör sammanfalla med

kalenderåret. Vidare sägs att en

elleverantör bör vara skyldig att

särskilt redovisa det pris denne

debiterar sin kund för elcertifikaten.

Regeringen anser att den elintensiva

industrin bör undantas från kvotplikten.

Om kvotplikten inte fullgörs, bör en

sanktionsavgift betalas till staten.

Sanktionsavgiften skall motivera de

kvotpliktiga att fullgöra kvotplikten

samtidigt som den får funktionen av ett

pristak för certifikaten och därmed

fungerar som ett konsumentskydd. Under

ett inledande skede bör även ett skydd

mot alltför låga certifikatpriser finnas

i form av en prisgaranti.

Enligt regeringen kommer ett införande

av certifikatsystemet att innebära delvis

nya uppgifter för Statens energimyndighet

och Svenska kraftnät. Energimyndigheten

bör bl.a. ansvara för att godkänna

anläggningar och följa upp att

anläggningarna uppfyller de krav som

ställs, registrera kvotpliktiga, fatta

beslut om sanktionsavgifter och betala

s.k. golvpriser. Svenska kraftnät bör

bl.a. ansvara för avräkningen av

elproduktionen från förnybara

energikällor och tilldelning av

certifikat för motsvarande elproduktion.

I propositionen påpekar regeringen även

att handel med certifikat mellan olika

länder är önskvärd och ser t.ex. inga

hinder för att svenska certifikat säljs

utomlands. Certifikatsystemet skall dock

anmälas till EG-kommissionen, och

regeringen avser därför att återkomma

till riksdagen med bestämmelser om hur

utländska certifikat skall få

tillgodoräknas för uppfyllande av

kvotplikten efter att diskussioner med

kommissionen slutförts.

Enligt regeringen bör en lag om ett

kvotbaserat elcertifikatsystem för att

främja elproduktion från förnybara

energikällor införas, och systemet bör

träda i kraft den 1 januari 2003.

Regeringen meddelar att den ämnar

återkomma till riksdagen med ett

lagförslag med den inriktning som

redovisas i propositionen. Vidare

redovisar regeringen sin bedömning att

det behövs ett kompletterande stöd till

vindkraften vid införandet av

certifikatsystemet (se följande avsnitt).

Motionerna

Moderata samlingspartiet anför i motion

2001/02:N53 att riksdagen bör besluta att

regeringen inte skall återkomma med ett

lagförslag beträffande ett kvotbaserat

elcertifikatsystem då ett sådant är

behäftat med stora brister. Genom

elcertifikatsystemet osynliggörs

subventionerna till småskalig förnybar

elproduktion då kostnaderna flyttas från

statsbudgeten direkt till

elkonsumenterna, framförs det. Samtidigt

kommer vindkraften även fortsättningsvis

att erhålla ett särskilt stöd. I motionen

sägs även att Lagrådet påpekat att

lagförslaget medför en komplicerad och

tekniskt präglad reglering samt att den

administration som kommer att behövas

blir betydande. Motionärerna förespråkar

i stället ett fortsatt användande av

frivillig certifiering av miljövänlig

elproduktion i syfte att öka elkundernas

möjligheter att själva, på frivillig väg,

välja att köpa sådan el.

Ett tillkännagivande om att förnybara

energikällor måste klara sig på

kommersiella villkor begärs i Moderata

samlingspartiets motion 2001/02: N213.

Motionärerna menar att såväl förnybara

energikällor som andra energislag måste

klara energimarknadens konkurrens utan

subventioner.

Kristdemokraterna anför i motion

2001/02:N55 att riksdagen bör avslå

regeringens förslag till

certifikatsystem. Motionärerna menar sig

inte kunna ge stöd till att ett

certifikatsystem utformas i enlighet med

vad som redovisas i propositionen. I

motionen framhålls att det i dag redan

finns ett frivilligt europeiskt system

med gröna certifikat. Det är heller inte

riktigt att finansieringen av

produktionen av förnybar el läggs utanför

budgeten och att elkonsumenterna under

tvång står för kostnaderna i stället för

staten. Vidare anförs att förslaget

innebär en begränsning i den avreglerade

handeln med el. Modellen är även

komplicerad och ger inga långsiktiga

ekonomiska spelregler, sägs det.

Det förslag om handel med elcertifikat

som regeringen redovisar i propositionen

är enligt vad som anförs i Folkpartiets

motion 2001/02:N56 behäftat med en rad

olika problem. I motionen sägs det att

systemet är administrativt krångligt och

kostnaderna höga. Vidare är certifikaten

endast inriktade på att motverka

koldioxidutsläpp, men inga andra

miljöförstörningar. Systemet bygger även

på tvång mot elkonsumenterna.

Motionärerna menar sig därför vara

ytterst tveksamma till att acceptera ett

system i enlighet med vad som skisseras i

propositionen.

I motion 2001/02:N57 (fp) begärs ett

riksdagsuttalande om nivån på

sanktionsavgiften. Motionären menar att

det är nödvändigt med en högre

sanktionsavgift för dem som inte fullgör

kvotplikten än den som redovisas i

propositionen. Enligt motionären borde en

miniminivå vara 350 kr per ej ingivet

certifikat, att jämföra med inledningsvis

200 kr enligt förslag av

Elcertifikatutredningen.

Miljöpartiet framhåller i motion

2001/02:N58 att partiet är positivt till

tanken på ett nytt stödsystem baserat på

elcertifikat. Motionärerna menar dock att

vissa ändringar i förhållande till vad

regeringen redovisar måste göras. I

motionen anförs bl.a. att el som

produceras med ny vattenkraft inte bör

ingå i systemet. Däremot kan el som

produceras genom effektivare användning

av befintlig vattenkraft ingå, sägs det.

Därtill bör en eventuell överkompensation

av produktion som konverteras till

biobränslen undvikas genom t.ex.

differentierade kvoter av befintliga

anläggningar. Motionärerna menar även att

endast den elintensiva produktionen av

den elintensiva industrin bör undantas

från kvotplikten.

När det gäller sanktionsavgiften anförs

att nivån måste vara sådan att det är

lönsamt att bygga ut förnybar

elproduktion, varför 200 kr per

certifikat som inte ingivits är för lågt.

Sanktionsavgiften bör enligt motionärerna

vara åtminstone 350 kr per certifikat.

Vidare anförs att arbetet med att utreda

och utveckla andra möjligheter att stödja

ny produktion av el från förnybara

energikällor bör fortsätta parallellt med

att systemet med elcertifikat utvecklas.

Vissa kompletterande uppgifter

Regeringen redovisade våren 2000 i en

proposition om ekonomiska förutsättningar

för elproduktion från förnybara

energikällor (prop. 1999/2000:134)

riktlinjer beträffande en ny och mer

marknadsorienterad stödform för

elproduktion från förnybara energikällor.

Riktlinjerna innebar att ett samlat

system för att främja el från förnybara

energikällor skulle tas fram och träda i

kraft i januari 2003. Vidare skulle

systemet bygga på handel med

elcertifikat, kombinerad med en

skyldighet att inkludera en viss andel

förnybar el i elleverans eller elinköp.

Propositionen behandlades hösten 2000

av riksdagen. Utskottet (bet.

2000/01:NU3) ställde sig bakom

regeringens förslag och framhöll bl.a.

att det nya systemet kommer att skapa

möjligheter för en fortsatt utbyggnad av

elproduktion från förnybara energikällor,

samtidigt som det kommer att stimulera en

marknadsdynamik som främjar

kostnadseffektivitet och

teknikutveckling. I en reservation (m,

kd, fp) uttryckte dessa partier sin

ståndpunkt i frågan.

I Europa finns det flera länder som har

infört certifikatsystem eller planerar

att införa ett sådant system. Till dessa

länder hör Belgien, Danmark,

Nederländerna, Italien, Storbritannien

och Österrike. Dessa länder har kommit

olika långt i arbetet. Därtill finns det

ett frivilligt initiativ från de

europeiska kraftföretagen, det s.k. RECS-

projektet (Renewable Energy Certificate

System), inom vilket en handel med s.k.

gröna certifikat redan sker. På nationell

nivå finns det ett särskilt organ som

svarar för utgivning, registrering och

annullering av certifikaten och för

tillsyn av systemet. I Sverige har

Affärsverket svenska kraftnät denna roll.

RECS tillhandahåller även ett system som

möjliggör för medlemmar att handla med

certifikat internationellt. En period med

testhandel startade år 2001, och de

första affärerna genomfördes sommaren

2001. Andra länder inom EU såsom

Tyskland, Frankrike och Spanien har valt

att använda s.k. fastprissystem. Enligt

dessa system garanteras elproducenter av

el från förnybara energikällor genom lag

ett fast pris för den el de producerar.

Elcertifikatutredningen föreslog (SOU

2001:77), som redan nämnts, ett

sanktionstak på 200 kr per elcertifikat

för perioden 2003-2008. Denna siffra

baseras på de förslag till kvot som

utredningen lämnat för samma period och

på de beräkningar av potential och

produktionskostnad som gjorts. I den

framlagda energipropositionen nämns dock

inte uttryckligen nivån på

sanktionsavgiften. I bilaga till

propositionen, där lagrådsremissens

lagförslag till lag om elcertifikat

återfinns, anges (5 kap. 1 §) att för

certifikat som skulle ingivits under åren

2004 och 2005 skall en sanktionsavgift

med högst 200 kr per certifikat tas ut. I

den remiss som regeringen överlämnade

till Lagrådet i februari 2002 anges att

regeringen inte anser att det finns några

skäl att föreslå en annan nivå på

sanktionstaket än utredningen gjort.

Regeringen anser dock, med hänvisning

till risken för att sanktionstaket blir

styrande för prisbildningen på

certifikaten, att sanktionstakets

giltighetstid bör begränsas till de

första två åren. Samtidigt påpekas att

behovet av en förlängning och eventuell

förändring av sanktionstakets storlek

kommer att prövas år 2004.

Utskottets ställningstagande

För närvarande används olika former av

investeringsstöd och driftsstöd för att

främja investeringar i elproduktion med

förnybara energikällor. Det nuvarande

energipolitiska programmet omfattar bl.a.

stöd till investeringar i vindkraft,

småskalig vattenkraft och

biobränslebaserad kraftvärmeproduktion.

Flertalet av de gällande stödsystemen

löper ut i december 2002. Riksdagen

beslöt hösten 2000 att ett system baserat

på elcertifikat skall införas i januari

2003. Som ovan nämnts påpekade utskottet

i detta sammanhang att det nya systemet

kommer att skapa möjligheter till en

fortsatt utbyggnad av elproduktionen från

förnybara energikällor samtidigt som det

stimulerar en marknadsdynamik som främjar

kostnadseffektivitet och

teknikutveckling. Utskottet instämmer

därför i regeringens bedömning att ett

sådant certifikatsystem bör införas den 1

januari 2003 och noterar regeringens

avsikt att återkomma till riksdagen under

hösten 2002 med ett lagförslag i frågan.

Enligt utskottets uppfattning finns det

behov av en kraftfull satsning för att

främja investeringar i elproduktion från

förnybara energikällor. Det nya systemet

måste ge långsiktiga och stabila

förutsättningar så att investeringar i

förnybar elproduktion genomförs.

Teknikutveckling och kostnadseffektivitet

kan, som utskottet tidigare anfört, genom

ett mer marknadsdynamiskt system

stimuleras. Samtidigt måste systemet

baseras på en fungerande konkurrens

mellan de olika förnybara energislagen

för att därigenom stimulera och medverka

till att produktionskostnaderna pressas

ned.

Utskottet konstaterar därför, med stor

tillfredsställelse, att den övergripande

redogörelse som regeringen presenterar i

propositionen beträffande införande av

ett system för handel med elcertifikat

överensstämmer med utskottets uppfattning

i frågan. Med anledning därav anser

utskottet att motionerna 2001/02:N53 (m),

2001/02:N55 (kd), 2001/02:N56 (fp),

2001/02:N58 (mp) och 2001/02:N213 (m) bör

avslås i berörda delar av riksdagen.

I två motioner har påpekats att en

sanktionsavgift om 200 kr per ej ingivet

certifikat är för låg. Utskottet vill

betona att den nu behandlade

propositionen inte kräver ett

riksdagsbeslut i denna del. I samband med

att regeringen framlägger det aviserade

lagförslaget kommer riksdagen att

behandla de enskilda detaljerna i

förslaget. Utskottet ser därför, oavsett

inställning till nivån på

sanktionsavgiften, ingen nödvändighet med

ett riksdagsuttalande i frågan.

Med det sagda avstyrker utskottet

samtliga här behandlade motioner i

berörda delar.

Särskilda åtgärder för vindkraften

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens

förslag om särskilda åtgärder för

vindkraften och avslå samtliga här

aktuella motioner i berörda delar.

Enligt utskottet ger ett kvantitativt

planeringsmål för vindkraften större

möjligheter att synliggöra vindkraften

i den fysiska planeringen och vid

prövningen av tillstånd. Vidare anser

utskottet det befogat med särskilda

insatser för att påskynda

kommersialiseringen i havs- och

fjällområdena. Jämför reservationerna

19 (m, fp), 20 (kd) och 21 (mp).

Propositionen

Inledning

Regeringen föreslår dels att ett stöd för

teknikutveckling och marknadsintroduktion

för storskaliga vindkraftstillämpningar

införs, dels att ett nationellt

planeringsmål fastställs för vindkraften.

Vidare redogör regeringen för sin

bedömning att det behövs ett

kompletterande övergångsstöd till

vindkraften då ett certifikatsystem

införs.

Teknikutveckling och marknadsintroduktion

Regeringen föreslår i propositionen att

särskilda utvecklingsinsatser skall

genomföras i samverkan med näringslivet

för att på sikt minska kostnaderna för

nyetablering av vindkraft i havs- och

fjällområden. I propositionen betonas att

Sverige skall vara ett föregångsland i

omställningen till hållbar utveckling.

Enligt regeringens bedömning är dock de

resurser som finns inom den långsiktiga

delen av 1997 års energipolitiska

program, genom kommande

elcertifikatsystem och aviserad

övergångslösning för vindkraften,

otillräckliga för att åstadkomma en snabb

kommersialisering i dessa områden. För

samverkansprojekt gällande

teknikutveckling och marknadsintroduktion

av storskaliga vindkraftstillämpningar

beräknas resursbehovet till 350 miljoner

kronor under en femårsperiod. Regeringen

avser att återkomma till anslagsfrågan i

budgetpropositionen för år 2003.

Planeringsmål för vindkraften

Enligt regeringen ger ett kvantitativt

planeringsmål för vindkraften bättre

möjligheter att synliggöra

vindkraftsintresset i den fysiska

planeringen och vid tillståndsprövningen.

I propositionen föreslås därför att ett

nationellt planeringsmål för vindkraften

införs. Det nationella planeringsmålet

bör enligt förslaget fastställas till en

årlig produktionskapacitet på 10 TWh år

2015. Regeringen betonar i sammanhanget

att planeringsmålet skall ses som ett

uttryck för ambitionsnivån när det gäller

att skapa förutsättningar för en framtida

vindkraftsutbyggnad, men att det inte

skall betraktas som ett utbyggnadsmål

eller som en del av målet för

utvecklingen av den förnybara

elproduktionen.

Regeringen påpekar även att det finns

ett stort antal områden med goda

vindförhållanden i Sverige men att det

samtidigt finns flera faktorer som

begränsar möjligheten till utbyggnad. I

propositionen sägs att avvägningar måste

ske, förutom mot de ekonomiska och

fysiska krav som verksamheten ställer,

mot t.ex. natur- och kulturintressen,

annan mark- och vattenanvändning och

andra verksamheter som påverkas av en

etablering.

Inom Regeringskansliet har en särskild

arbetsgrupp (AgVIND) genomfört en studie

beträffande övergripande förutsättningar

för lokalisering av vindkraftverk till

havs och i fjällområdena. Utifrån de

förslag som arbetsgruppen redovisat har

regeringen givit ett antal myndigheter i

uppdrag att redovisa de övergripande

förutsättningarna för en storskalig

utbyggnad av vindkraften i havs- och

fjällområdena. Regeringen meddelar i

propositionen sin avsikt att vid behov

återkomma till riksdagen i denna fråga då

dessa uppdrag redovisats.

Övergångsstöd till vindkraften

Enligt regeringens bedömning kommer det

att behövas ett kompletterande stöd till

vindkraften när ett certifikatsystem

införs. Regeringen anser därför att den

s.k. miljöbonusen (för närvarande 18,1

öre per kWh) bör behållas under en

övergångsperiod av sju år samtidigt som

en avtrappning sker. Enligt regeringen är

syftet med sådana övergångsregler att

säkerställa produktionen från de

befintliga vindkraftverk som erhållit

investerings- och driftsstöd enligt de

regler som gäller till och med utgången

av år 2002. Vidare påpekas att det är

viktigt att övergången till det nya

stödsystemet inte innebär att

utvecklingen mot en ökad användning av

förnybar elproduktion motverkas på grund

av den osäkerhet som investerare och

finansiärer kan uppleva under ett

introduktionsskede.

I propositionen redogör regeringen även

närmare för hur avtrappningen av

miljöbonusen bör ske.

Motionerna

I motion 2001/02:N283 (s) framhålls

behovet av att finna former för att

bättre ta till vara vindkraftens

fördelar. Motionärerna ser det som

viktigt att pröva alla möjligheter att

fullt ut ta till vara vindkraftens

potential för svensk energiförsörjning.

Vindkraften är ett värdefullt komplement

och bör få bättre stöd än i dag, sägs det

i motionen.

Två tillkännagivanden beträffande ett

informationscentrum för vindkraft begärs

i motion 2001/02:N338 (s). För det första

gäller det att överväga behovet av ett

informationscentrum för vindkraft.

Motionären menar att det finns ett stort

behov av att dels ta fram ny kunskap om

vindkraft, dels sprida denna kunskap.

Verksamheten bör bestå av allmän

information och rådgivning,

erfarenhetsåterföring, utredningar och

forskning samt att skapa och driva en

kunskapsbank. För det andra bör ett

informationscentrum för vindkraft knytas

till högskolan på Gotland. I motionen

anförs att högskolan på Gotland har unika

förutsättningar och unik kompetens inom

området.

Moderata samlingspartiet framhåller i

motion 2001/02:N53 att riksdagen bör

avslå vad regeringen förordar beträffande

särskilda åtgärder för vindkraften.

Statsmakterna ger i dag omfattande stöd

till vindkraftverk trots att det inte

handlar om att utveckla ny teknik, sägs

det i motionen. Enligt motionärerna är

det väsentligt att vindkraften, liksom

all annan elproduktion, skall bära sina

egna kostnader. Vidare sägs att det inte

finns några skäl att sätta upp ett

särskilt planeringsmål för vindkraften,

varför detta förslag bör avslås av

riksdagen.

Enligt vad som anförs i motion

2001/02:N54 (m) bör en utbyggnad av

vindkraften anstå till dess att olika

oklarheter utretts. Motionärerna menar

att många frågor är obesvarade kring

uppförandet av vindkraftverk och att

dessa kräver en närmare granskning. Det

gäller bl.a. närboendes rättigheter,

minimiregler för avstånd och bullernivåer

samt att det finns olika regler i olika

delar av landet. I motionen framhålls det

därför som angeläget att ta fram ett

vetenskapligt underlag över vindkraftens

påverkan på människor, natur och djurliv

innan en större utbyggnad av vindkraften

genomförs.

Behovet av en saklig informationsbank

för vindkraftsinformation är mycket

stort, sägs det i motion 2001/02:N55

(kd). Kristdemokraterna förordar därför

att regeringen skall överväga att ge stöd

till ett centrum för

vindkraftsinformation på Gotland. Genom

sin koppling till högskolan kan detta

centrum bli ett värdefullt

kunskapscentrum för vindkraft, menar

motionärerna.

I motion 2001/02:N268 (kd) begärs ett

tillkännagivande om att utbyggnaden av

vindkraften bör påskyndas. Motionärerna

förordar en utbyggnad av vindkraften i

och utmed dammanläggningar i

fjällområdet. Eftersom naturen redan är

så skövlad kring dammanläggningarna och

då rennäringen inte kan nyttja dessa

marker som tidigare, utgör byggandet av

ett antal vindkraftverk i och utmed dessa

vattenmagasin inte på något sätt någon

olägenhet vare sig för rennäringen eller

utseendemässigt i landskapsbilden, enligt

motionärerna.

Även i motion 2001/02:N318 (c) förordas

en utbyggnad av vindkraften i Sverige.

Enligt motionärerna skulle en snabb och

kraftfull satsning på vindkraften i

Sverige dels minska risken för

energibrist, dels öka möjligheterna att

nå EU:s koldioxidmål. Samtidigt skulle en

utbyggnad ge många nya arbetstillfällen,

sägs det i motionen.

I motion 2001/02:N324 (c) anförs att

energisystemet måste ställas om mot en

mer uthållig elproduktion och att

koldioxidutsläppen måste minska. För

detta är vindkraften viktig, sägs det i

motionen. Enligt motionären krävs

emellertid olika åtgärder för att

åstadkomma den nödvändiga utvecklingen

för vindkraften i Sverige. Följande nämns

i motionen:

- Vindkraftverk skall ses som maskiner

och bör därför inte omfattas av

fastighetsskatt.

- Bygglovshanteringen bör ändras, då

den i dag är orimligt lång och

ohanterlig. Bland annat bör regelverket

ändras så att vindkraft inte klassas som

miljöfarlig verksamhet.

- En vindkraftslag bör utarbetas. Av

lagen bör framgå att vindkraft är en

miljövänlig och önskvärd verksamhet.

- De miljöskatter och

miljöskadeförsäkringar som vindkraften i

dag omgärdas av bör ses över och

anpassas.

- Den förstärkning av

överföringskapaciteten från norra till

södra Sverige som pågår måste

intensifieras för att möjliggöra för

vindkraftsetableringar i fjällvärlden.

- De begränsningar som i dag finns i

vissa militära områden beträffande

vindkraftverkens höjd, på grund av

signalspaning, bör ses över.

- Regeringen bör tillsammans med

Energimyndigheten initiera en kampanj med

budskapet att el från förnybara

energikällor skonar naturen, hälsan och

miljön.

Omställningen av energisystemet till

förnybar energiproduktion utgör ett av de

viktigaste leden i miljö- och

klimatpolitiken enligt vad som anförs i

motion 2001/02:N57 (fp). Det krävs enligt

motionären bl.a. att politiska och

ekonomiska förutsättningar skapas som ger

den förnybara energin utrymme att växa. I

motionen framhålles att det

kompletterande stöd för vindkraften som

regeringen redovisar i propositionen inte

torde vara tillräckligt. För att en

övergångslösning skall kunna stimulera

till nyinvesteringar måste den ge

långsiktiga och stabila förutsättningar

under åtminstone 10-15 år för de

investeringar som görs i dag, sägs det.

Miljöpartiet framhåller i motion

2001/02:N58 att partiet är positivt till

ett planeringsmål för vindkraften, men

menar att målet skall fastställas till en

årlig produktionskapacitet på 12 TWh.

Vidare påpekas att det finns problem

beträffande tillståndsprövningen av

vindkraftverk. Bland annat utförs ett

dubbelarbete då vindkraftverket skall

prövas dels enligt miljöbalken, dels

enligt plan- och bygglagen, sägs det i

motionen. Regeringen bör därför skyndsamt

utreda de förslag som

Vindkraftsutredningen (SOU 1999:75)

presenterade i syfte att förenkla

handläggningen och återkomma till

riksdagen med ett förslag om hur

tillståndsprövningen av vindkraftverk kan

samordnas och förenklas. Motionärerna

menar även att ett tillfälligt gemensamt

kompetenscentrum för vindkraft bör

inrättas. Centrumet bör tillhandahålla

fackkompetens inom plan-, bygg-, energi-,

miljö-, naturvårds- och

kulturminnesvårdsområdena. I motionen

anförs också att stödet till

samverkansprojekt rörande

teknikutveckling och marknadsintroduktion

av vindkraften bör riktas till de projekt

där stödet kan ge störst effekt, oavsett

anläggningens storlek.

Beträffande övergångsstöd till

vindkraften påpekas det i motionen att

det krävs en lösning som ger betydligt

större långsiktighet än vad

övergångsstödet som föreslås i

propositionen gör. Motionärerna menar att

det är nödvändigt att finna en

övergångslösning som ger långsiktigt

stabila villkor för de investeringar som

görs under de närmaste åren. I motionen

redogörs även för olika alternativa

övergångslösningar. För att investeringar

i vindkraft skall komma till stånd måste

regeringen skyndsamt ta fram ett nytt

förslag till kompletterande stöd för

vindkraften som ger tillräcklig

långsiktighet, sägs det.

Vissa kompletterande uppgifter

Med anledning av en interpellation (ip.

2001/02:312) av Inga Berggren (m), vari

miljön för närboende till vindkraftverk

behandlades, betonade miljöminister Kjell

Larsson i april 2002 att han inte avsåg

att ta något initiativ till ett

vindkraftsmoratorium. Miljöministern

framhöll i sitt svar de bestämmelser till

skydd för människors hälsa och miljön som

finns i plan- och bygglagen och

miljöbalken. Vidare påpekades att vad som

är ett lämpligt respektavstånd för ett

vindkraftverk inte kan anges generellt.

Buller, visuella effekter och andra

former av störningar är bl.a. beroende av

terrängförhållandena. Miljöministern

hänvisade även till Boverkets allmänna

råd där bl.a. buller och säkerhetsavstånd

behandlas och det pågående arbetet med

att se över dessa råd. Några ytterligare

initiativ menade miljöministern inte var

erforderliga i nuläget.

Vindkraftverk taxeras som

elproduktionsenhet. Vid 2000 års allmänna

fastighetstaxering rekommenderade

Riksskatteverket att vindkraftverk

värderas till 6 400 kr per installerad

kW. Skatteutskottet avstyrkte i mars 2002

(bet. 2001/02: SkU16) motioner om dels en

översyn av reglerna som rör beskattning

av vindraftverk, dels att vindkraftverken

skattemässigt bör betraktas som

inventarier och därmed inte belastas med

fastighetsskatt. Frågan om taxering av

s.k. skräddarsydda byggnader har

behandlats av

Fastighetstaxeringsutredningen (SOU

2000:10). I sitt ställningstagande

hänvisade skatteutskottet till att frågan

för närvarande bereds inom

Regeringskansliet och att resultatet av

regeringens övervägande bör beaktas.

Finansminister Bosse Ringholm svarade

våren 2001 på en fråga (fr. 2000/01:509)

av Ester Lindstedt-Staaf (kd) om

klassificeringen av vindkraftverk i

skattehänseende. Enligt finansministern

rådde det ingen oklarhet kring hur

vindkraftverken skall bedömas varför han

inte fann någon anledning att vidta någon

åtgärd.

Näringsminister Björn Rosengren

besvarade i mars 2002 en fråga (fr.

2001/02:903) av Lilian Virgin (s) om att

inrätta ett nationellt centrum för

vindkraftinformation på Gotland. I sitt

svar framhöll näringsministern olika

satsningar som regeringen gör och avser

att göra för vindkraften, däribland

förslagen i den energipolitiska

propositionen. Han påpekade samtidigt att

han för närvarande inte hade möjlighet

att ta ställning till om inrättandet av

ett nationellt centrum för

vindkraftsinformation var aktuellt.

Enligt de uppgifter som inhämtats bereds

frågan om inrättande av ett nationellt

centrum för vindkraftsinformation för

närvarande inom Regeringskansliet.

Beträffande vad i motion 2001/02:N58

(mp) anförs om bättre samordning av olika

prövningar av vindkraften kan erinras om

ett utredningsuppdrag som för närvarande

övervägs inom Regeringskansliet. Enligt

de uppgifter som inhämtats skall en del

av uppdraget vara att utreda och

analysera de justeringar och tillägg som

behöver göras för att EG:s direktiv om

förnybara energikällor (2001/77/EG) skall

implementeras i den svenska

lagstiftningen. En del av EG-direktivet

är en översyn av nuvarande lagar och

förordningar i syfte att minska

lagstiftningshinder och andra hinder för

en ökning av produktionen av el från

förnybara energikällor.

Därtill kan nämnas att

Energimyndigheten nyligen beviljat 69

miljoner kronor till forskning om

vindkraft under perioden 2002-2004.

Totalt omfattar programmet, vilket

benämns Vindforsk, 90 miljoner kronor,

varav 21 miljoner kronor skall

finansieras genom andra intressenter,

företrädesvis näringslivet. Programmet

genomförs i samverkan med Totalförsvarets

forskningsinstitut (FOI). Det

övergripande målet med forskningen på

området är att bidra till att el som

produceras i vindkraftverk blir

billigare. Av stödet avser 54 miljoner

kronor stöd till grundläggande forskning

och 36 miljoner kronor stöd till

tillämpad forskning och utveckling.

De bestämmelser som är av störst

betydelse för prövningen av lokalisering

och drift av vindkraftverk finns i plan-

och bygglagen (1987:10) och miljöbalken.

Vindkraftsutredningen lämnade i sitt

slutbetänkande (SOU 1999:75) förslag till

olika förenklingar och samordning av

lagstiftningen, bl.a. beträffande

befrielse från kravet på samråd och

miljökonsekvensbeskrivningar i vissa fall

vid prövning enligt miljöbalken då frågor

om lokalisering av vindkraftverk är väl

utredda i en kommunal plan. Vidare

föreslogs en möjlighet för länsstyrelsen

att besluta om delegering till kommunen

beträffande länsstyrelsens prövning av

vindkraftverk enligt miljöbalken.

Utredningen har även pekat på att

särskilda prövningsregler gäller för

vindkraftsetablering på land och till

havs och att reglerna bör harmoniseras.

Betänkandet innehåller dock inga

författningsförslag utan de synpunkter

som framlagt utreds för närvarande inom

Regeringskansliet.

I februari 2000 inledde

Energimyndigheten tillsammans med

Naturvårdsverket, Boverket och

Riksantikvarieämbetet ett

metodutvecklingsarbete för hur

planeringen av vindkraft kan förbättras i

den kommunala översiktsplaneringen.

Bakgrunden till detta projekt var bl.a.

uppfattningen att kunskapen om vindkraft

i län och kommuner är måttlig och

varierande. Boverket har även fått i

uppdrag av regeringen att, i samråd med

Naturvårdsverket och Energimyndigheten,

utarbeta en handbok om lokaliseringen av

vindkraft. Som en del i detta arbete har

myndigheterna sammanställt information

från länsstyrelserna bl.a. om hur

vindkraften behandlas i länsstyrelsernas

regionala planeringsunderlag eller om en

särskild vindkraftspolicy har tagits

fram. Uppdraget redovisades till

regeringen i mars 2002.

När det gäller överföringskapaciteten

har regeringen gett i uppdrag åt Svenska

kraftnät (N2000/1669/ESB) att se över

bl.a. behov av och kostnader för

förstärkning av överföringskapaciteten

samt ge förslag på hur sådana

förstärkningar skall finansieras.

Uppdraget skall redovisas i augusti 2002.

Den interdepartementala arbetsgruppen

AgVIND konstaterade i sin delrapport

(Redovisning från den interdepartementala

arbetsgruppen AgVIND) i februari 2001 att

kunskapsläget är mycket varierande för de

olika frågor som behöver studeras i

kartläggningsarbetet. Regeringen uppdrog

av denna anledning, i mars 2002, åt

Försvarsmakten att utreda hur en

storskalig vindkraftsutbyggnad skulle

påverka den militära signalspaningen.

Därtill skall Försvarsmakten belysa

effekterna på olika slag av militära

övervaknings- och kommunikationssystem av

en eventuell storskalig utbyggnad av

vindkraftsanläggningar till havs och i

fjällområden. Lägesredovisningar skall

lämnas i augusti 2002 och mars 2003, och

en slutredovisning skall ske i augusti

2003. I direktivet nämns att regeringen

bedömer att det saknas tillräckligt

underlag för att bedöma hur möjligheterna

till en storskalig utbyggnad av

vindkraftanläggningar till havs och i

fjällområdena påverkas av de krav som

olika slags militära övervaknings- och

kommunikationssystem ställer.

Utskottets ställningstagande

I propositionen framläggs förslag dels om

att införa ett stöd för teknikutveckling

och marknadsintroduktion, dels om ett

nationellt planeringsmål för vindkraften.

Regeringen gör även bedömningen att det

behövs ett kompletterande övergångsstöd

till vindkraften då ett certifikatsystem

införs.

Utskottet vill redan inledningsvis

uttala sitt stöd för de av regeringen

framlagda förslagen. Det innebär att

utskottet inte delar de synpunkter som

framförs i motionerna 2001/02:N53 (m) och

2001/02:N54 (m). Utskottet menar att

Sverige skall vara ett föregångsland i

omställningen till hållbar utveckling.

Ett kvantitativt planeringsmål för

vindkraften ger större möjligheter att

synliggöra vindkraften i den fysiska

planeringen och vid prövningen av

tillstånd. När det gäller nivån för det

nationella målet har Miljöpartiet i en

motion framhävt att det bör vara en årlig

produktionskapacitet på 12 TWh. Utskottet

anser dock att planeringsmålet om en

årlig produktionskapacitet på 10 TWh år

2015 är väl avvägt, varför motion

2001/02:N58 (mp) inte bör vinna

riksdagens godkännande i denna del.

Vidare anser utskottet - i likhet med

regeringen - att det, för att på sikt

minska kostnaderna för nyetablering av

vindkraft i havs- och fjällområdena, är

befogat med särskilda insatser för

teknikutveckling och marknadsintroduktion

för att påskynda kommersialiseringen i

dessa områden.

Enligt utskottets mening kan motionerna

2001/02:N283 (s) och 2001/02:N318 (c)

därmed anses tillgodosedda. Utskottet

anser även att motion 2001/02:N268 (kd) i

en inte ringa grad kan anses

tillgodosedd.

Utskottet delar också regeringens

bedömning att det är rimligt med ett

övergångsstöd för vindkraften då ett

system för handel med elcertifikat

införs. När det gäller utformningen av

övergångsstödet för vindkraften finner

utskottet i nuläget ingen grund för att

göra någon annan bedömning än den som

regeringen redovisat. Med anledning därav

avstyrker utskottet motion 2001/02:N57

(fp) i denna del.

I flera motioner har inrättande av ett

informationscentrum för vindkraften

förespråkats. Utskottet ser flera

fördelar med att ett sådant

informationscentrum grundas och delar

många av de i motionerna framförda

synpunkterna. Utan att ta ställning i

frågan anser utskottet att Gotland är en

av de platser som bör övervägas när

lokaliseringen av ett eventuellt

informationscentrum diskuteras. Genom att

knyta ett informationscentrum till en

högskola kan befintlig kompetens

tillvaratas på ett effektivt sätt. Vid

Gotlands högskola finns kompetens på

området som skulle vara värdefull i detta

sammanhang. Då frågan om inrättande av

ett vindkraftscentrum för närvarande

bereds inom Regeringskansliet menar

emellertid utskottet att ett

riksdagsuttalande kan undvaras.

Med det sagda tillstyrker utskottet

regeringsförslaget och avstyrker samtliga

i detta avsnitt behandlade motioner i

berörda delar.

Nedsättning av nätavgift för småskalig

elproduktion

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner som rör

frågan om nedsättning av nätavgift för

småskalig elproduktion. Utskottet menar

att regeringens aviserade granskning i

ärendet bör avvaktas. Jämför

reservation 22 (kd, fp).

Propositionen

I ellagen (1997:857) finns en bestämmelse

(4 kap. 10 §) enligt vilken småskaliga

elproduktionsanläggningar (dvs.

anläggningar som har en installerad

kapacitet på 1500 kW eller mindre) endast

skall betala för den del av nätavgiften

som motsvarar den årliga kostnaden för

mätning, beräkning och rapportering på

nätkoncessionshavarens nät. Elproducenten

behöver således inte betala för drift och

underhåll av nätet. Bestämmelsen har

resulterat i att de nätföretag som inom

sitt koncessionsområde har särskilt

gynnsamma förhållanden för småskalig

elproduktion har fått betydande

kostnadsökningar, som i sin tur har

fördelats på de övriga kunderna i

området.

Regeringen menar att bestämmelsen får

effekter som inte är önskvärda och

påpekar att den instämmer i de

bedömningar som bl.a. Elnätsutredningen

och Elcertifikatutredningen gjort.

Det är emellertid regeringens

uppfattning att det för närvarande inte

finns tillräckligt underlag för att ta

bort denna bestämmelse. Regeringen menar

därför att en närmare utredning av

konsekvenserna och framtagande av förslag

till ersättningsnivåer bör genomföras

innan ett förslag till ändring eller

borttagande av bestämmelsen föreläggs

riksdagen.

Motionerna

I motion 2001/02:N52 (s) framhålls att

det är angeläget med ett snabbt beslut i

frågan om nedsättning av nätavgiften för

småskalig elproduktion. Motionären menar

att det inte är rimligt med en

bestämmelse som innebär att kunder i ett

visst område får stå för subventionen

till förnybar elproduktion. Det sägs

därför i motionen att det är angeläget

att en analys av konsekvenserna sker

skyndsamt så att ett ändringsförslag med

inriktningen att kunder i ett visst

område inte skall stå för subventionen

till förnybar elproduktion snarast

framläggs.

Även i motion 2001/02:N53 (m) begärs

ett riksdagsuttalande med innebörden att

regeringen snarast bör återkomma med ett

förslag som medför att de extra kostnader

som en etablering av en småskalig

elproduktionsanläggning innebär inte

skall drabba nätföretagen och i

förlängningen nätföretagens kunder. I

motionen påpekas att de subventioner som

i dag finns för vindkraften särskilt

drabbar de människor som är bosatta i

vindkraftverkens närområden, bl.a.

eftersom de närboende via nätavgiften får

betala för de merkostnader vindkraften

ger för det lokala nätföretaget.

Vissa kompletterande uppgifter

Den aktuella regleringen i ellagen (som

alltså innebär att anläggningar för

småskalig kraftproduktion endast skall

betala en årlig avgift för mätning,

beräkning och rapportering) infördes i

ellagstiftningen i januari 1996 (prop.

1994/95:222, bet. 1995/96:NU1). Begreppet

beräkning infördes dock i samband med

schablonberäkningsreformen (prop.

1998/99:137, bet. 1999/2000: NU4).

Bestämmelsen innebär att dessa

anläggningar inte betalar någon årlig

avgift för själva överföringen av el.

Elnätsutredningen pekade i sitt

delbetänkande om elnätsföretagen (SOU

2000:90) på att bestämmelsen borde ses

över. Bland annat sades att nuvarande

reglering medför höga och växande

nättariffer för kunder i vissa nätområden

och att den på sikt kommer att verka

hindrande för utvecklingen av

miljövänliga elproduktionsanläggningar.

Elcertifikatutredningen föreslog i sitt

slutbetänkande (SOU 2001:77) att

bestämmelsen skall upphöra att gälla i

samband med att ett elcertifikatsystem

införs i januari 2003. Ett borttagande av

denna bestämmelse innebär att den

småskaliga kraftproduktionen kommer att

likställas med övriga

produktionsanläggningar anslutna till

lokalnäten.

Utskottet har tidigare under våren 2002

(bet. 2001/02:NU9), i samband med

riksdagens behandling av en proposition

om energimarknader i omvandling (prop.

2001/02:56), avstyrkt två motioner vari

efterlystes en översyn av den nuvarande

lagstiftningen om avgiftsbefrielse för

småskalig vindkraftsproduktion med

inriktning att skapa rättvisa regler för

fördelningen av nätkostnaderna mellan

producenter och konsumenter. I

sammanhanget hänvisade utskottet till att

regeringen i den energipolitiska

propositionen senare under våren skulle

återkomma beträffande de framtida

verksamhetsförutsättningarna för

vindkraften, varför utskottet inte fann

någon anledning att då ta ställning. Även

i en reservation (m, kd, fp) avstyrkes

dessa motioner. Reservanterna gav dock

samtidigt sitt stöd till motionärernas

synpunkter, dvs. att det inte är rimligt

att de elkonsumenter som råkar bo i

områden där det finns eller planeras

många vindkraftverk skall drabbas av

högre nätkostnader än de skulle ha gjort

om vindkraften inte hade funnits i de

berörda områdena.

Utskottets ställningstagande

Den berörda bestämmelsen i ellagen har,

som redovisas i propositionen, medfört

vissa ej önskvärda effekter. Som påtalats

kan regleringen medföra högre nättariffer

för elkunder i vissa områden samt utgöra

ett hinder för den fortsatta utvecklingen

av miljövänliga

elproduktionsanläggningar.

Utskottet menar att det inte är

tillfredsställande att en bestämmelse som

från början var avsedd att främja

småskalig elproduktion kan få den

motsatta effekten. Av denna anledning

välkomnar utskottet den av regeringen

aviserade utredningen av konsekvenserna

av ett borttagande alternativt en ändring

av den aktuella bestämmelsen. Enligt

utskottets uppfattning ligger detta väl i

linje med vad som anförs i motionerna

2001/02:N52 (s) och 2001/02:N53 (m),

vilka därmed i en inte ringa grad kan

anses tillgodosedda.

Med hänvisning till vad som anförts

avstyrker utskottet här behandlade

motionsyrkanden.

Stöd till solvärme

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens

förslag om fortsatt stöd till solvärme.

Jämför reservation 23 (m, fp).

Propositionen

Enligt regeringen har det nuvarande

investeringsstödet till solvärme som

infördes år 2000 bidragit till att öka

intresset för denna uppvärmningsform.

Bland annat har kostnaderna för

solvärmeanläggningar sjunkit, sägs det i

propositionen. Det nuvarande

investeringsstödet har dock varit i kraft

under kort tid, varför inga säkra

slutsatser kan göras beträffande stödets

inverkan på kostnadsutvecklingen.

Samtidigt är marknadsvolymerna

fortfarande små. Regeringen föreslår

därför att det statliga stödet till

investeringar i solvärmeteknik bör

fortsätta under ytterligare två år med

början den 1 januari 2003. Enligt

regeringen kan ett förlängt

investeringsstöd bidra till ett fortsatt

intresse och en gynnsam prisutveckling

genom en ökande efterfrågan. Beträffande

anslagsfrågan avser regeringen att

återkomma i budgetpropositionen för år

2003.

Motionen

Riksdagen bör avslå vad regeringen

förordar om stöd till solvärme, anförs

det i Moderata samlingspartiets motion

2001/02:N53. Motionärerna menar att

staten visserligen har ett ansvar när det

gäller grundläggande forskning och stöd

till utveckling av ny miljövänlig teknik.

Det är däremot inte statens uppgift att

ge stöd till redan etablerad teknik. Att

erkänd teknik är olönsam och inte kan

bära sina egna kostnader är inte ett

argument för att ge statliga stöd utan

snarare ett ytterligare argument för att

staten inte skall ge sådana stöd, sägs

det.

Vissa kompletterande uppgifter

Det nuvarande statliga stödet för

investeringar i solvärme togs beslut om

hösten 1999 (prop. 1999/2000:1

utg.omr. 21, bet. 1999/2000:NU3) och

regleras genom förordningen (2000:287) om

statligt bidrag till investeringar i

solvärme, vilken trädde i kraft den 1

juni 2000. Stödet syftar dels till att

främja användningen av solvärmeteknik för

uppvärmning av bostäder, dels till att

främja utvecklingen av mera

kostnadseffektiv solvärmeteknik.

Bidragets storlek bestäms på grundval av

solfångarens beräknade årliga

energiproduktion och uppgår till ett

belopp som motsvarar 2,50 kr per kWh.

Stödet administreras av Boverket och

länsstyrelserna.

Utskottets ställningstagande

Trots att solfångare funnits en längre

tid på marknaden är kostnaderna för

solfångare med kringutrustning och

installation fortfarande relativt höga,

inte minst för mindre anläggningar.

Staten lämnar för närvarande

engångsbidrag till installation av

solvärmeanläggningar i småhus,

flerbostadshus och vissa lokaler.

Utskottet ser det som positivt att

investeringsstödet bidragit till att öka

intresset för denna uppvärmningsform. Då

stödet endast funnits under en begränsad

tid, dvs. för projekt som påbörjats

fr.o.m. juni 2000, anser utskottet att

detta investeringsstöd även

fortsättningsvis bör kunna ges. Därigenom

kan intresset för denna uppvärmningsform

ytterligare stimuleras och bidra till en

gynnsam prisutveckling. Utskottet delar

således regeringens bedömning i detta

avseende.

Med hänvisning till vad som anförts

anser utskottet att riksdagen bör

godkänna regeringens förslag om stöd till

solvärme och avslå emot detta stående

motionsyrkande.

Forskningsprogram för syntesgas

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

ett FoU-program för syntesgas. Enligt

utskottet bör regeringens överväganden

i denna fråga med anledning av

myndighetsförslag avvaktas. Jämför

reservation 24 (mp).

Motionerna

I motion 2001/02:N252 (m) begärs ett

riksdagsuttalande om att ett nationellt

FoU-program för produktion av syntesgas

ur biomassa och olika typer av

restprodukter bör initieras. Motionären

hävdar att produktion av syntesgas är en

nyckelteknik som visar tecken på en stor

framtidspotential.

Sverige har goda förutsättningar i form

av stora arealer, gott om biomassa samt

en industri inom skog och massa med

mycket restprodukter, sägs det i

motionen. I det sammanhanget är det

intressant med en basteknik för att

effektivt omvandla dessa råvaror till

syntesgas, som i sin tur kan användas för

vidareförädling till drivmedel och

kemiska produkter. Dessa ersätter fossila

produkter, vilket reducerar

nettoutsläppen av koldioxid.

Teknik för syntesgasproduktion finns,

men den är inte färdigutvecklad för

biomassa och andra förnybara råvaror.

Motionären menar därför att en nationell

satsning på forskning och utveckling

kring denna basteknik skulle öppna nya

dörrar för en omställning till ett

hållbarare samhälle. Dels behöver

tekniken utvecklas och anpassas, dels

behöver kompetens byggas upp hos både

högskolorna och industrin.

Även i motion 2001/02:N339 (mp, v, c,

fp) begärs ett tillkännagivande om att

ett nationellt FoU-program för produktion

av syntesgas ur biomassa och olika typer

av restprodukter bör genomföras.

Argumenten är liknande dem som framförs i

tidigare nämnda motion.

Vissa kompletterande uppgifter

Syntesgas är en brännbar gasblandning som

framställs i en teknisk process ur

vattenånga och något kolrikt material.

Biprodukter och föroreningar avskiljs så

att syntesgasen endast innehåller vätgas

och kolmonoxid.

Det finns i Sverige i dag inga

kommersiella anläggningar för

framställning av syntesgas från biomassa.

Statens energimyndighet, Vägverket och

Verket för innovationssystem (Vinnova)

lämnade i början av år 2002 en gemensam

strategirapport (Introduktion av

biodrivmedel på marknaden -

Myndighetsgruppens rekommendationer) till

Näringsdepartementet med rekommendationer

om insatser på drivmedelsområdet. Bland

de förslag som framlagts finns

rekommendationer om en satsning på

drivmedelsproduktion via syntesgas.

Enligt vad som sägs i rapporten behöver

nuvarande forskningsinsatser på

alternativa drivmedel kompletteras bl.a.

med en syntesgassatsning. Satsningen bör

omfatta teknikutveckling, demonstration

och fullskaleanläggningar för förgasning

av biomassa. I rapporten sägs bl.a. att

framställningen av syntesgas, genom

förgasning av biomassa, eller en

koldioxidneutral råvara samt naturgas,

har fördelen att flera olika bränslen kan

framställas ur gasen - syntetdiesel,

metanol och DME (dimetyleter).

Inom 1997 års energipolitiska program

ryms forsknings- och utvecklingsinsatser

bl.a. för produktion, distribution och

användning av alternativa drivmedel. I

programmet ingår även forsknings- och

utvecklingsinsatser kring sådana

drivmedel som baseras på förgasad

biomassa.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar motionärernas uppfattning

att syntesgas kan ha en stor

framtidspotential och att det finns behov

av att utveckla och kommersialisera denna

teknik. Tekniken finns redan i dag men

den är ännu inte färdigutvecklad för

biomassa och andra förnybara råvaror.

Syntesgas har bl.a. fördelen att flera

olika bränslen kan framställas ur gasen,

vilket kan bidra till att reducera

nettoutsläppen av koldioxid. Samtidigt

har Sverige goda förutsättningar i form

av god tillgång på biomassa och

restprodukter från skogs- och

massaindustrin. Som tidigare nämnts har

nyligen framlagts ett förslag från

Energimyndigheten, Vägverket och Vinnova

till regeringen vari bl.a. en satsning på

syntesgas lyfts fram. Utskottet vill inte

föregripa regeringens behandling av detta

ärende utan anser att resultatet av

regeringens överväganden skall avvaktas.

Med hänvisning till vad som anförts

avstyrks motionerna 2001/02:N252 (m) och

2001/02:N339 (mp, v, c, fp).

Åtgärder för en effektivare

energianvändning

Inledning

I detta avsnitt behandlas förslag om

effektivare energianvändning i olika

avseenden. I propositionen framläggs ett

antal förslag med denna inriktning.

Sammantaget anser regeringen att 1 000

miljoner kronor bör avsättas för

insatserna under en period av fem år.

Information, utbildning, provning m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens

förslag om information, utbildning,

provning m.m. för en effektivare

energianvändning. Enligt utskottets

mening är sammanställning och spridning

av kunskap och information om

energisystemet och energiteknik en

angelägen uppgift. Jämför

reservationerna 25 (kd) och 26 (mp).

Propositionen

Enligt regeringen är informationsbrist en

av orsakerna till att aktörer på

marknaden inte alltid genomför

energieffektiva investeringar. Statliga

insatser på området kan enligt regeringen

motiveras med att information ofta har

karaktären av kollektiv nyttighet. Om

informationens tillgänglighet ökas

minskar aktörernas sökkostnader för olika

åtgärder, sägs det i propositionen.

Regeringen föreslår därför olika insatser

för informationsspridning genom bl.a.

kunskapssammanställningar och utveckling

och spridning av verktyg och metoder samt

insatser för provning, märkning och

certifiering av energikrävande utrustning

och för utbildning. Avsikten med de

åtgärder som föreslås sägs i

propositionen vara att påverka aktörer

som hushåll, företag och offentlig sektor

att välja energieffektiv teknik vid

investeringar samt att underlätta för dem

att identifiera kostnadseffektiva

lösningar. Regeringen föreslår därtill

att Konsumentverket ges i uppgift att

även fortsättningsvis arbeta med

energideklaration och miljömärkning av el-

och energikrävande utrustning.

Resursbehovet för insatserna beräknas

till 135 miljoner kronor under en

femårsperiod. Verksamheten skall påbörjas

år 2003, och regeringen avser att

återkomma till anslagsfrågan i

budgetpropositionen för år 2003.

Vidare redovisas i propositionen olika

åtgärder för en effektivare

energianvändning i bebyggelse. Regeringen

erinrar i detta sammanhang om det av

riksdagen (prop. 2000/01:130, bet.

2001/02:MJU3) angivna målet att

miljöbelastningen från energianvändningen

i bostäder och lokaler skall minska och

vara lägre år 2010 än år 1995. I

propositionen framhålls

bygglagstiftningen i detta sammanhang som

ett möjligt styrmedel. Enligt regeringen

finns det också skäl att främja en

effektivare drift av flerbostadshus och

lokaler genom information och utbildning.

I propositionen redovisas olika uppdrag

som givits till bl.a. Konsumentverket och

Statens energimyndighet. Regeringen har

även givit Boverket i uppdrag att

analysera konsekvenserna av ett förbud

mot uppvärmning med direktel i nya

byggnader fr.o.m. år 2005. Detta uppdrag

skall redovisas i juni 2003. Vidare avser

regeringen ge berörda myndigheter i

uppdrag att uppdatera och komplettera

kunskapsunderlaget avseende bebyggelsers

energianvändning samt se över

förutsättningarna för en databas för

denna information.

För närvarande pågår arbetet med ett

direktiv om byggnaders energianvändning

inom EU. Förslaget innefattar bl.a.

energicertifiering för byggnader och en

integrerad metod för beräkning av

energinormer. Regeringen har därför som

avsikt att ge berörda myndigheter i

uppdrag att analysera konsekvenserna av

direktivet och hur det kan genomföras i

Sverige. Därtill beslutade EU i november

2001 om ett gemenskapsprogram för

energieffektivitetsmärkning av

kontorsutrustning, det s.k. Energy Star-

programmet. Med anledning av detta avser

regeringen att återkomma i regleringsbrev

för år 2003 i frågan om vilka myndigheter

som skall ansvara för de uppgifter som

förordningen ålägger medlemsstaterna,

sägs det i propositionen.

Motionerna

Staten bör, i väntan på EU:s direktiv om

byggnaders energianvändning, gå före

genom att göra riksdagens och

Regeringskansliets byggnader samt andra

myndighetsbyggnader till goda exempel på

energisnåla byggnader, anförs det i

Kristdemokraternas motion 2001/02:N55.

Motionärerna framhåller att det ofta är

de små insatserna som tillsammans ger

effekt i form av minskad

energiförbrukning.

Att satsningar på information och andra

åtgärder för att spara energi inom ramen

för energihushållningsprogrammen är

vällovliga även om de ännu inte fått

någon större omfattning påpekas i motion

2001/02:N371 (kd). För att få effekt

måste kontraproduktiva lagar och

bestämmelser elimineras, sägs det i

motionen. Motionärerna framhåller bl.a.

att tilläggsisoleringens betydelse inte

har fått tillräcklig uppmärksamhet i

programmet och menar att

stimulansåtgärder för tilläggsisolering

bör inkluderas i programmet på

motsvarande sätt som gäller för

konvertering från elvärme till annan

uppvärmning. Vidare framhävs fördelarna

med värmepumpar. I t.ex. en villa med

vattenburen elvärme är en värmepump ett

mycket effektivt sätt att minska

elförbrukningen, sägs det. Enligt

motionärerna bör därför regeringen

omfördela resurser inom

energiomställningsprogrammet så att

värmepumpar kan inkluderas.

Miljöpartiet påpekar i motion

2001/02:N58 att åtgärder bör vidtas -

utöver vad regeringen föreslår

beträffande information, utbildning,

provning m.m. - mot att apparater i

hushåll, kontor m.m. i onödan

kontinuerligt drar ström när de inte

används. Vidare anförs att krav på låg

energianvändning bör övervägas inom

bygglagstiftningen. Därtill bör stöd till

alternativa uppvärmningsformer utredas

som kan bidra till bostadsuppvärmningen

på ett effektivare sätt än vad el eller

fossila bränslen gör. I motionen nämns

som exempel konvertering till

lågtemperaturuppvärmning genom golvvärme

från sol- och biobränslevärme,

installation av fjärrvärme där endast

returvatten kan utnyttjas, utrustning för

utnyttjande av solfångare för

uppvärmning, installation av

biobränsleeldad kamin, installation av

biogaspanna samt inköp och installation

av biobränslebaserad s.k.

mikrokraftvärme.

Vissa kompletterande uppgifter

Som tidigare nämnts omfattar 1997 års

energipolitiska program två delar, dels

ett kortsiktigt program med fokus på ökad

tillförsel av förnybar elproduktion och

minskad elanvändning i ett kortare

perspektiv, dels ett program av mer

forskningsinriktad och långsiktig

karaktär. Förutom olika former av

investeringsstöd för minskad elanvändning

och stöd för utbyggnad av

produktionsanläggningar för förnybar

energi innefattar det kortsiktiga

programmet även åtgärder för att

stimulera till hushållning med energi,

som information, rådgivning, utbildning,

teknikupphandling, provning och märkning

av energikrävande utrustning samt

kommunal energirådgivning.

För att stimulera till god

energihushållning och till

effektivisering av energianvändningen

genom information och utbildning m.m.

avsattes 60 miljoner kronor för perioden

1998-2002. Därtill avsattes 40 miljoner

kronor under motsvarande period för att

främja hushållningen med energi genom

provning och testning av varor,

utrustning och system.

För åtgärder med syfte att minska

användningen av el för uppvärmning av

bostäder och lokaler genom

investeringsstöd för konvertering från

elvärme till annan uppvärmningsform

anvisades 1 650 miljoner kronor under fem

år enligt 1997 års energipolitiska

överenskommelse. Stödet för konvertering

från elvärme till individuell

bränsleeldning som stoppades i april 1999

återinfördes i reviderad form i juni

2001. Enligt förordningen (1997:635) om

statliga bidrag till vissa investeringar

för att minska elanvändningen i bostäder

och vissa lokaler medges konvertering

från elvärme till värmepump. Regeringen

anger dock i den nu aktuella

propositionen att åtgärderna för minskad

energianvändning inte lett till avsett

resultat. Skälet därtill är framför allt

att kostnaden för konvertering av

direktverkande el varit för höga trots

bidraget, sägs det. I propositionen

föreslås heller ingen fortsättning med

denna typ av generella konverteringsstöd,

med undantag av stöd till solvärmeteknik

som föreslås fortgå i ytterligare två år.

I maj 2001 framlade EG-kommissionen ett

förslag till Europaparlamentets och

rådets direktiv om byggnaders

energiprestanda (KOM/2001/226). Syftet

med direktivet är att gynna

kostnadseffektiva förbättringar av

energiprestanda i byggnader inom EU och

att se till att endast, så långt det är

möjligt, sådana åtgärder vidtas som är de

mest kostnadseffektiva. Förslaget

innefattar fyra huvuddelar:

- Utarbetande av gemensamma metoder som

skall ligga till grund för en

beräkningsmetod för integrerade

energiprestanda i byggnader.

- Tillämpning av minimistandarder för

energiprestanda för nya byggnader och

vissa befintliga byggnader vid

renovering.

- Ett certifieringssystem för nya och

befintliga byggnader.

- Särskilda kontroller och bedömningar

av värmepannor och värme-/kyl

anläggningar.

Beträffande myndighetsbyggnader och

allmänna institutioner sägs det i

direktivet att i byggnader över 1 000

kvadratmeter skall energicertifikat

placeras på en för besökare väl synlig

plats. Direktivet är för närvarande

föremål för slutförhandling. Bedömningen

är att direktivet kommer att träda i

kraft under hösten 2002. Avsikten är att

medlemsländerna skall få tre år på sig

att införa reglerna efter det att EU

slutgiltigt fastställt direktivet.

Energy Star är ett system för märkning

av energieffektiv kontorsutrustning.

Systemet har tagits fram av Förenta

staternas motsvarighet till

Naturvårdsverket (Environmental

Protection Agency, EPA). EPA:s märkning

används bl.a. för kopiatorer, datorer,

bildskärmar, skrivare och faxar. Svenska

tillverkare kan ansluta sig till Energy

Star. Det innebär att de ingår avtal med

EPA och förbinder sig att följa de krav

som tagits fram vad gäller

energieffektivitet, kvalitet och

användarvänlighet.

I januari 2002 trädde en EG-förordning

(2422/2001) i kraft vari reglerna för

Energy Star-programmet fastställs.

Förordningen bygger på ett avtal mellan

Förenta staterna och EU. Deltagande i

programmet är frivilligt.

Utskottets ställningstagande

Sammanställning och spridning av kunskap

och information både till allmänheten och

till specifika användargrupper om

energisystemet och effektiv energiteknik

är, som framhålls i propositionen, en

angelägen uppgift. Därigenom kan

kunskapen hos dessa grupper ökas om

ekonomiskt och miljömässigt motiverade

åtgärder i syfte att skapa en mer

effektiv energianvändning. Utskottet

delar även regeringens bedömning att

provning, märkning och certifiering av

energikrävande utrustning är väsentligt

för att åstadkomma en mer effektiv

energianvändning. I en rad olika

inköpssituationer görs val som för lång

tid framöver påverkar energiåtgången i

ett hushåll. I dessa fall är tillgången

till objektiv information viktig för att

konsumenterna skall kunna göra relevanta

jämförelser av marknadsutbudet. Utskottet

konstaterar att det heller inte finns

några motionsyrkanden som står mot denna

uppfattning.

När det gäller vad i motion 2001/02:N58

(mp) anförs om energieffektivisering av

kontorsutrustning vill utskottet

framhålla arbetet inom Energy Star-

programmet, som tidigare nämnts. I

motionen efterlyses också insatser för

effektivare energianvändning i

bebyggelse. Även i motion 2001/02:N371

(kd) framhålls olika energisparåtgärder

på detta område. Regeringen har i

propositionen redovisat olika åtgärder

den vidtagit och avser att vidta på

området. Utskottet finner därför inget

skäl för ett riksdagsuttalande. Då ett

arbete skall igångsättas med att

analysera konsekvenserna av EG:s direktiv

om byggnaders energianvändning och hur

direktivet skall implementeras ser

utskottet ej heller något skäl för ett

tillkännagivande i enlighet med vad som

begärs i motion 2001/02:N55 (kd).

Med hänvisning till vad som anförts bör

riksdagen bifalla regeringens förslag om

information, utbildning, provning m.m.

och avslå samtliga här behandlade

motionsyrkanden.

Lokala och regionala initiativ

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens

förslag om lokala och regionala

initiativ för en effektivare

energianvändning och avslå mot detta

stående motionsyrkande. Jämför

reservation 27 (m).

Propositionen

Kommunal energirådgivning finns i 285 av

landets kommuner. Den kommunala

energirådgivningens främsta uppgift är

att ge oberoende råd till konsumenter i

energifrågor. Därtill finns 13 regionala

energikontor i Sverige, vilka även dessa

bistår med information på energiområdet.

Regeringen anser att en god kännedom om

lokala förhållanden är en viktig grund

för att bedöma utvecklingen av lokala och

regionala energisystem. Information och

material måste i många fall användas med

hänsyn till de lokala förutsättningarna.

I propositionen föreslås därför att

lokala och regionala initiativ skall

främjas genom utökade resurser till de

kommunala energirådgivarna samt genom

stöd till de regionala energikontoren.

Dessutom skall kommunerna ges möjlighet

att få bidrag för att vidareutbilda den

personal som direkt arbetar med

energirådgivning vid kommunen för allmän

kompetenshöjning och för mer kvalificerad

energirådgivning.

Enligt regeringen finns det även behov

av att bredda den kommunala

energirådgivningen, både vad gäller syfte

och målgrupp. Bland annat sägs det att

rådgivningen också bör omfatta

information till mindre företag och

industrier. Vidare framhåller regeringen

den samordningsroll som de regionala

energikontoren i många fall har.

Samordning och samarbete bör enligt

regeringen på olika sätt utökas. Bland

annat menar regeringen att

förutsättningarna för att skapa lokala

centrum för hållbar utveckling bör

utredas och att de regionala

energikontorens roll som samordnare bör

studeras.

Verksamheten skall påbörjas i januari

2003 och pågå under fem år. Resursbehovet

beräknas till 540 miljoner kronor. Vad

gäller anslagsfrågan avser regeringen att

eterkomma i budgetpropositionen för år

2003.

Motionen

I Moderata samlingspartiets motion

2001/02:N51 förordas, utan närmare

kommentar, att riksdagen skall avslå

regeringens förslag om lokala och

regionala initiativ.

Vissa kompletterande uppgifter

Från och med budgetåret 1977/78 till

januari 1986 utgick ett statligt stöd

till kommunernas rådgivnings- och

besiktningsverksamhet inom

energihushållningsområdet. Under denna

period bedrev nästintill samtliga av

landets kommuner någon form av

rådgivningsverksamhet riktad till

fastighetsägare. Då stödet upphörde lade

många kommuner ned sin verksamhet på

området. Genom 1997 års energipolitiska

överenskommelse (prop. 1996/97:84, bet.

1996/97:NU12) återupptogs stödet för

kommunal energirådgivning. Anslaget för

åren 1998-2002 uppgår till 250 miljoner

kronor.

Utskottets ställningstagande

Inriktningen för den kommunala

energirådgivningen är att ge bidrag till

kommunerna för lokal rådgivning på

energiområdet. Därigenom kan kommunerna

ge en lokalt anpassad information och

rådgivning till allmänheten och lokala

organisationer på energiområdet.

Utskottet delar regeringens åsikt att en

fördel med de lokala rådgivarna är att de

kan bryta ned generell information till

den lokala nivån med hänsyn till de

förhållanden som där råder.

Undersökningar som genomförts visar att

de flesta kommuner som fått bidrag anser

att energirådgivningen fått ett bra

gensvar och att den fyller en viktig

funktion. Därtill har visats att cirka

hälften av de konsumenter som erhållit

rådgivning därefter har agerat genom att

de gjort investeringar eller ändrat

beteende. Samtidigt har påpekats att det

inte gått att påvisa att

informationsgivningen haft effekt på

förbrukningen av hushållsel. Utskottet

vill dock framhålla att denna typ av

insats måste ses ur ett långsiktigt

perspektiv. Vidare anser utskottet att

kompetensen hos energirådgivarna är av

avgörande betydelse och välkomnar därför

regeringens förslag om bidrag för att

vidareutbilda personalen. Även de

regionala energikontoren spelar enligt

utskottets uppfattning en viktig roll,

och utskottet delar regeringens

uppfattning att det finns vinster med att

samordna olika kompetenser på lokal och

regional nivå.

Med det sagda tillstyrker utskottet

propositionen i berörd del. Motion

2001/02:N53 (m) avstyrks således i denna

del.

Teknikupphandling och

marknadsintroduktion

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens

förslag om teknikupphandling och

marknadsintroduktion för en effektivare

energianvändning. Utskottet menar att

stödet till teknikupphandling är ett

sätt att driva teknikutvecklingen

framåt och få fram mer energisnåla och

miljövänliga produkter. Jämför

reservation 28 (mp).

Propositionen

Verksamheten med stöd till upphandling av

energieffektiv teknik startades år 1988

och har därefter förlängts genom flera

riksdagsbeslut. I propositionen

framhåller regeringen att den anser att

verksamheten med stöd till

teknikupphandling bör fortsätta. Det är

regeringens mening att introduktion av ny

energieffektiv teknik och användningen av

befintlig energieffektiv teknik skall

stimuleras. I propositionen föreslås

därför fortsatt stöd till

teknikupphandling och kompletterande stöd

till marknadsintroduktion av

energieffektiv teknik. Samtidigt meddelar

regeringen sin avsikt att genomföra en

översyn av arbetsformerna för

teknikupphandlingen.

I propositionen påpekas att en

energieffektiv teknik eller produkt i ett

inledande skede kan ha svårt att komma in

på marknaden. Enligt regeringen finns det

därför behov av kompletterande stöd för

marknadsintroduktion av energieffektiv

teknik, och regeringen föreslår av den

orsaken stöd för att främja användandet

av sådana produkter ur ett

systemperspektiv. Vidare sägs att bidrag

inom s.k. lokala

klimatinvesteringsprogram som riksdagen

tidigare beslutat om (prop. 2001/02:1,

bet. 2001/02:BoU1) bör kunna samordnas

med de insatser som föreslås beträffande

teknikupphandling och

marknadsintroduktion.

Resursbehovet för stöd till

teknikupphandling och

marknadsintroduktion av energieffektiv

teknik uppskattas till 325 miljoner

kronor under fem år. Verksamheten skall

påbörjas i januari 2003, och regeringen

avser att återkomma till anslagsfrågan i

budgetpropositionen för år 2003. I

propositionen sägs det att Statens

energimyndighet bör få i uppgift att

ansvara för bidragssystemet.

Motionen

Miljöpartiet anser, enligt vad som anförs

i motion 2001/02:N58, att stödet till

teknikupphandling och

marknadsintroduktion av energieffektiv

teknik även bör omfatta teknik som är

effektiv ur klimatsynpunkt. Vidare anförs

att det i samband med den av regeringen

aviserade översynen av arbetsformerna för

stödet bör övervägas om Naturvårdsverket

bör ansvara för bidragssystemet.

Vissa kompletterande uppgifter

Som redovisats infördes stöd för

upphandling av energieffektiv teknik år

1988 (prop. 1987/88:90, bet.

1987/88:NU40). Syftet med stödet var att

stimulera till teknikupphandling av

eleffektiva och elersättande produkter,

processer och system genom att reducera

tekniska och kommersiella risker hos

beställaren. Riksdagen beslöt år 1991 om

en förlängning och utvidgning av

programmet (prop. 1990/91:88,

bet. 1990/91:NU40). Programmet utvidgades

till att omfatta all slags

energianvändning.

I 1997 års energipolitiska program

anvisades 100 miljoner kronor till

teknikupphandling för perioden 1998-2002

(prop. 1996/97:84, bet. 1996/97: NU12).

Stödet har använts vid upphandling av

sådana produkter eller system där

utvecklig av ny teknik anses nödvändig

för att beställarens krav skall kunna

tillgodoses. Det tekniska

utvecklingsarbete som avses kan gälla

framtagandet av nya produkter eller

system med tillämpning av avancerad

teknik men även mindre utvecklingssteg

och produktmodifieringar.

Enligt Energimyndighetens

årsredovisning uppgick teknikupphandling

av energieffektiv teknik till 10,7

miljoner kronor år 2001.

Inom ramen för det långsiktiga

programmet i 1997 års energipolitiska

beslut kan stöd ges för introduktion av

ny energiteknik för att stödja teknik som

behöver utvecklas i full skala och

demonstreras inför kommersiell

användning. Stöd kan även lämnas till

beprövad teknik som utnyttjas i nya

tillämpningar. Stöd i nuvarande form

utgår fram till utgången av år 2004.

Utskottets ställningstagande

Stödet till teknikupphandling har varit

ett sätt att driva på teknikutvecklingen

och få fram mer energisnåla och

miljövänliga produkter. Tidigare

teknikupphandlingar som genomförts har

lett till bl.a. energisnålare

industriportar, värmepumpar, kylskåp,

tvättmaskiner och styrsystem för

uppvärmning med direktel. Att genom

teknikutveckling uppnå en effektivare

energianvändning är angeläget, varför

utskottet delar regeringens åsikt att

stödet för teknikupphandling bör

fortsätta. Utskottet är även positivt

till det av regeringen föreslagna stödet

för marknadsintroduktion av

energieffektiv teknik. Som regeringen

påpekat kan en energieffektiv teknik

eller produkt i ett inledande skede få

svårt att komma in på marknaden. Enligt

utskottets uppfattning kan det föreslagna

stödet motverka sådana problem.

Utskottet ser det även som

tillfredsställande att regeringen, som

aviseras i propositionen, ämnar att se

över arbetsformerna för

teknikupphandling. Däremot finner

utskottet inget skäl för ett uttalande i

enlighet med vad som anförs i motion

2001/02:N58 (mp).

Med det anförda tillstyrker utskottet

regeringens förslag om stöd till

teknikupphandling och

marknadsintroduktion. Den nämnda motionen

avstyrks samtidigt i berörd del.

Övrigt

Säkerhet vid dammanläggningar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå här aktuell motion

med hänvisning till vidtagna åtgärder

och pågående arbete.

Motionen

I motion 2001/02:N298 (s) begärs ett

tillkännagivande med betydelsen att

dammägare skall åläggas att upprätta

färdiga organisationsplaner som innebär

att större dammanläggningar kontinuerligt

kan bemannas vid behov. Syftet är enligt

motionärerna att skapa en bättre

beredskap för eventuella översvämningar

eller andra oförutsedda händelser längs

landets älvar. Genom att ålägga

dammägarna att upprätta bemanningsplaner

minskas risken avsevärt för dammolyckor,

sägs det i motionen.

Vissa kompletterande uppgifter

Den viktigaste regleringen för den

förebyggande säkerheten i

dammanläggningar finns i miljöbalken. I

samband med tillståndsprövning enligt

balken meddelas de bestämmelser som

behövs beträffande bl.a. dammsäkerheten.

Det gäller exempelvis dammens

konstruktion och hållfasthet. Dammägaren

har det formella och praktiska ansvaret

för dammens drift, underhåll och

tillförlitlighet. Den som är skyldig att

underhålla en dammanläggning, dvs.

dammägaren, är ansvarig för skador som

orsakas vid ett dammhaveri.

Av räddningstjänstlagen (1986:1102)

framgår vidare att vid en anläggning, där

verksamheten innebär fara för att en

olyckshändelse skall orsaka allvarliga

skador på människor eller i miljön, är

anläggningens ägare eller innehavare

skyldig att i skälig omfattning hålla

eller bekosta beredskap med personal och

egendom och i övrigt vidta erforderliga

åtgärder för att hindra eller begränsa

sådana skador.

Affärsverket svenska kraftnät har

enligt sin instruktion (1991:2013) till

uppgift att bl.a. följa utvecklingen vad

avser dammsäkerheten i landet och att

verka för att höga flöden som kan orsaka

skador begränsas vid driften av dammar.

Miljöbalkskommittén fick i april 2001

ett tilläggsuppdrag (dir. 2001:25) att gå

igenom vattendomar som kan ha betydelse

för riskerna för översvämningar i syfte

att ta fram ett relevant underlag för en

analys av miljöbalkens bestämmelser om

prövning av gällande tillstånd för

vattenanläggningar och vattenreglering.

Bland annat skall kommittén bedöma om

förutsättningarna för omprövning är

tillräckliga för att förebygga och

begränsa riskerna för översvämningar.

Kommittén skall även analysera om

ersättningsreglerna och bestämmelserna om

rättegångskostnader lägger hinder i vägen

för angelägna omprövningar som syftar

till att förbättra t.ex. dammsäkerheten

och minska riskerna för skadeverkningar

vid översvämningar. Vid behov skall

förslag till ändringar i lagstiftningen

föreslås. Ett principförslag om

omprövning av tillstånd till

vattenverksamhet skall redovisas senast i

juli 2002. Det slutliga förslaget i denna

del skall redovisas senast i december

2003.

Naturolyckor och dammsäkerhet behandlas

i en proposition om samhällets säkerhet

och beredskap (prop. 2001/02:158) som

regeringen överlämnade till riksdagen i

mars 2002. I propositionen sägs att

länsstyrelserna har en naturlig roll som

operativt ansvariga för dammsäkerheten.

Det behövs dock ökade insatser inom

dammsäkerhetsområdet, sägs det.

Regeringen anser att det finns behov av

expertstöd, vägledning och information

till länsstyrelserna för deras tillsyn av

dammsäkerheten. Därför avser regeringen

att låta tillse att Affärsverket svenska

kraftnät får utökade uppgifter enligt ett

av Svenska kraftnät framtaget förslag

till utvidgning och höjd ambitionsnivå

när det gäller insatserna inom

dammsäkerhetsområdet för den centrala

tillsynsvägledande verksamheten.

Insatserna omfattar bl.a. expertstöd,

vägledning och information till

länsstyrelserna för deras tillsyn av

dammsäkerheten samt vidare utbildningar

och seminarier för i första hand

handläggare vid länsstyrelserna.

Insatserna bör även omfatta

säkerhetsarbete vid industri- och

gruvdammar. Vid beredningen av

propositionen hade försvarsutskottet

(bet. 2001/02:FöU10 s. 81) inget att

erinra mot vad regeringen anfört i

propositionen beträffande naturolyckor

och dammsäkerhet.

Utskottets ställningstagande

Att genom olika insatser förhindra

dammolyckor och motverka översvämningar

är en angelägen uppgift. Som tidigare

nämnts pågår olika insatser för att

förbättra säkerheten vid

dammanläggningar, varför utskottet inte i

nuläget finner skäl för ett

riksdagsuttalande i frågan. Med det sagda

avstyrker utskottet den här aktuella

motionen.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges

inom parentes vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas

i avsnittet.

1.Avslag på propositionen (punkt 1)

av Eva Flyborg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 1 borde ha följande lydelse:

1. Riksdagen avslår proposition

2001/02:143. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:N56 yrkande 1.

Ställningstagande

Jag anser - i likhet med vad som anförs i

Folkpartiets motion 2001/02:N55 - att

riksdagen bör avslå regeringens

proposition om en trygg, effektiv och

miljövänlig energiförsörjning.

Inriktningen på den av regeringen förda

politiken menar jag är felaktig och har

uppenbara negativa effekter för både

svensk industri och miljö. Inriktningen

är dessutom förödande för det svenska

välståndet. Den proposition som nu

förelagts riksdagen har dessutom

uppenbara brister. Dessa brister består

bl.a. i att propositionen på många

ställen är otydlig samtidigt som den

innehåller få konkreta förslag. Särskilt

allvarsamt är den förtida avvecklingen av

kärnkraften. Avvecklingen innebär en

enorm kapitalförstöring och kommer att

medföra stora välfärdsförluster. Den

förda politiken kommer att innebära att

det blir svårare för företagen att

utvecklas och därigenom skapa fler

arbetstillfällen. Härutöver har

avvecklingen allvarliga negativa effekter

på miljön.

Med det sagda tillstyrks nämnda motion

i berörd del.

2.Riktlinjer för energipolitiken

(punkt 2)

av Per Westerberg (m), Karin Falkmer

(m), Ola Karlsson (m), Ola Sundell (m)

och Eva Flyborg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 2 borde ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som anförts i

reservation 2. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2001/02:N51 yrkande 1,

2001/02:N53 yrkandena 1, 6, 7 och 10-16,

2001/02:56 yrkandena 2 och 4-6 och

2001/02:N315 yrkande 13, bifaller delvis

motionerna 2001/02:K426 yrkande 27,

2001/02:N55 yrkandena 1-5, 10, 11 och 13

och 2001/02:N371 yrkandena 11, 12 och 20

och avslår proposition 2001/02:143 punkt

3 och motionerna 2001/02:U268 yrkande 2,

2001/02:U348 yrkande 15, 2001/02:N58

yrkandena 1-4, 6-8, 21 i denna del och

22, 2001/02:N296 och 2001/02:N328.

Ställningstagande

Vi anser att beslutet om en förtida

avveckling av kärnkraften skall upphävas.

Det är vår uppfattning att den förtida

kärnkraftsavvecklingen leder till

allvarliga negativa konsekvenser för den

svenska samhällsekonomin,

sysselsättningen och miljön. Stängningen

av Barsebäcks första reaktor har medfört

stora kostnader för skattebetalarna samt

att miljön har försämrats och att

försörjningstryggheten har försvagats.

Det omställningsprogram som ingick i 1997

års energipolitiska uppgörelse kan enligt

vår uppfattning betraktas som ett

misslyckande. En fortsatt avveckling

kommer att ytterligare förvärra denna

situation. Inte minst den svenska

elintensiva industrin kommer att drabbas

hårt av en fortsatt avveckling av

kärnkraften. Det innebär att det blir de

i dag redan svaga regionerna som kommer

att drabbas hårdast.

Orimligheten i den förda politiken

framstår än tydligare då Finlands riksdag

i dagarna tagit ett beslut som möjliggör

en utbyggnad av kärnkraften i Finland.

Bakom det finska beslutet står synen att

kärnkraftsalternativet med hänsyn till

både statsekonomin och samhällsekonomin

är det förmånligaste alternativet att

producera baskraft inom de ramar som

Kyotoprotokollet ställer samt med hänsyn

till även andra miljökrav.

Vi menar därför att det är ett rimligt

krav att regeringen för riksdagen

redovisar konsekvenserna av en fortsatt

avveckling av kärnkraften innan

ytterligare politiska beslut fattas om

att ta elproduktion ur drift. En sådan

redovisning bör i synnerhet omfatta de

samhällsekonomiska kostnaderna i form av

minskad sysselsättning och negativa

miljöeffekter som en avveckling skulle

resultera i. Regeringen bör även

tydliggöra de koldioxidutsläpp som

genereras vid elproduktion i utländska

kolkraftverk vid import till Sverige som

avvecklingen ger upphov till.

Enligt vår mening bör det övergripande

målet för svensk energipolitik vara dels

att energipolitiken skall främja en säker

och konkurrenskraftig el- och

energiförsörjning i hela landet, dels att

all energiproduktion skall klara högt

ställda miljö- och säkerhetskrav i

enlighet med den generella

miljöpolitiken.

Vi anser att en ny inriktning på

energipolitiken måste komma till stånd.

Bland annat måste den politiska

styrningen av elproduktionen förändras.

Det är vår uppfattning att valet av

produktionsform inte skall avgöras genom

politiska beslut, utan att

energipolitiken bäst främjas genom en fri

produktion. Statsmakternas roll bör

inskränkas till att fastställa de

spelregler som skall gälla på marknaden i

allmänhet och i synnerhet vad gäller

miljö, säkerhet och beredskap. Utöver att

fastställa villkoren för marknadens

aktörer skall staten inte försöka styra

vilken teknik eller produktionsform som

skall utvecklas.

För att energimarknaden skall fungera

krävs en bättre konkurrens. Den av

regeringen och dess stödpartier förda

politiken, vilken kännetecknas av

detaljstyrning, särbeskattning och

subventioner, har medfört en sämre

konkurrens än vad som annars varit

fallet. Detta har bl.a. resulterat i

högre el- och energipriser för

konsumenterna, högre utgifter över

statsbudgeten och ett generellt sämre

utnyttjande av de samhälleliga

resurserna.

Därtill menar vi att det nuvarande

energiskattesystemet behöver reformeras.

De särskilda produktionsskatter och

subventioner som utan några egentliga

miljöskäl försämrar energimarknaden bör

tas bort. Vi anser att en vägledande

princip för energibeskattningen bör vara

att enbart rent miljöstyrande skatter som

har en direkt koppling till utsläpp av

skadliga ämnen tas ut på

produktionssidan. De rent fiskala

skatterna bör tas ut i konsumentledet.

Det är väsentligt, anser vi, att

energiskattesystemet utformas så att det

blir intressant att investera i en utökad

elproduktion. Vi menar även att

regeringen bör ta initiativ till

diskussioner med de övriga nordiska

länderna om en samordning av principen

för energibeskattning.

Med hänvisning till det ovan sagda

tillstyrker vi motionerna 2001/02:N51

(m), 2001/02:N53 (m), 2001/02:N56 (fp)

och 2001/02:N315 (m) i berörda delar. Det

sagda ligger även delvis i linje med vad

som i aktuell del anförs i motionerna

2001/02:N55 (kd), 2001/02:N371 (kd) och

2001/02:K426 (kd). Övriga här behandlade

motionsyrkanden avstyrks.

3.Riktlinjer för energipolitiken

(punkt 2)

av Göran Hägglund (kd) och Inger

Strömbom (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 2 borde ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som anförts i

reservation 3. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2001/02:K426 yrkande 27,

2001/02:N55 yrkandena 1-5, 10, 11 och 13

och 2001/02:N371 yrkandena 11, 12 och 20,

bifaller delvis motionerna 2001/02:N53

yrkandena 1, 6, 7 och 10-16, 2001/02:N56

yrkandena 2 och 4-6 och 2001/02:N315

yrkande 13 och avslår proposition

2001/02:143 punkt 3 och motionerna

2001/02:U268 yrkande 2, 2001/02:U348

yrkande 15, 2001/02:N51 yrkande 1,

2001/02:N58 yrkandena 1-4, 6-8, 21 i

denna del och 22, 2001/02:N296 och

2001/02:N328.

Ställningstagande

Vår syn på energipolitiken motsvarar den

som redogjorts för i Kristdemokraternas

motion 2001/02:N55 och som även getts

uttryck för i motionerna 2001/02:K426

(kd) och 2001/02:N371 (kd). Målet för

energipolitiken bör enligt vår

uppfattning vara att åstadkomma ett

ekologiskt uthålligt energisystem där den

negativa påverkan på hälsa, klimat och

miljö är så liten som möjligt. Den

svenska energiförsörjningen skall tryggas

genom en långsiktig och medveten

energipolitik med fasta spelregler där

inhemska förnybara energikällor och

bränslen utgör en växande bas. Den

svenska kärnkraften skall fasas ut ur

energisystemet i takt med att den ersätts

med förnybar energi. Investeringar i

biobränslebaserad kraftvärme,

vindkraftverk, solenergi, geometrisk

värme och småskalig vattenkraft bör

stödjas. Det krävs även, i enlighet med

vad som anförs i motion 2001/02:N371

(kd), omfattande satsningar på

energiforskning och energiteknisk

utveckling för att kunna nå målet om ett

ekologiskt uthålligt energisystem utan

drastiska prisförändringar, elbrist eller

andra betydande påfrestningar på

välfärden och sysselsättningen.

Vi motsätter oss en omställning av

energisystemet som innebär att

kärnkraften ersätts med fossilt bränsle.

Stängningen av Barsebäcks första reaktor

ledde till en ökad import av kolkraft med

ökade utsläpp som följd. Då regeringen i

propositionen står fast vid att villkoren

för en stängning av Barsebäcks andra

reaktor kan uppfyllas och att reaktorn

kan komma att stängas före utgången av år

2003 menar vi att riksdagen bör kräva av

regeringen att i beslutsunderlaget för

bedömningen av denna stängning även

redovisa miljökonsekvenser och de

ekonomiska kostnader en stängning medför.

När det gäller kärnkraftens framtid är vi

positiva till att regeringen redovisar

sin ståndpunkt att låta producenterna

delta i planeringen av avvecklingen. Vi

menar dock att även näringslivet och

hushållen bör ges denna möjlighet.

Regeringen bör dock återkomma till

riksdagen med en fullständig redovisning

av effekterna av en sådan överenskommelse

så att riksdagen kan ta ställning i denna

fråga.

Sverige är även i behov av ett nytt

energiskattesystem, ett system där

skatter och miljöavgifter utformas med

hänsyn till förhållanden i omvärlden för

att det svenska näringslivets

konkurrenskraft inte skall begränsas och

för att välfärden och sysselsättningen

inte skall drabbas. Det nya

skattesystemet måste vara långsiktigt och

utformas så att miljöbelastningen

minimeras. Det måste även säkerställa

tillgången på en under trygga och säkra

förhållanden framställd energi till

rimliga priser.

En trygg, effektiv och miljövänlig

energiförsörjning kräver att bristerna i

effektbalansen snarast åtgärdas. Vi

beklagar därför att det i propositionen

inte finns några konkreta förslag på

detta område, där behovet är stort för en

långsiktig lösning. Det är vår bestämda

uppfattning att ansvariga myndigheter

tillsammans med elbranschen måste arbeta

för en fungerande effektmarknad.

När det gäller energieffektivisering

anser vi att det bör sättas tydliga och

mätbara mål för det arbete som bedrivs.

För närvarande saknas detta, och den

proposition regeringen nu förelagt

riksdagen innehåller heller inget

tydliggörande på denna punkt.

Vi förespråkar en fri elmarknad som

leder till ökad konkurrens och därmed

till lägre elpriser. Medvetna konsumenter

som ges större möjlighet att välja energi

och el som är producerad med mer

miljövänlig teknik kan driva utvecklingen

framåt. En förutsättning för detta är

dock effektivare och tätare

mätaravläsningar, varför vi anser att

systemet med preliminärdebitering bör

ersättas av moderna system för

fjärravläsning.

Vidare förordar vi en ökad

internationell handel med energi. Vi

menar även, i likhet med vad som anförs i

motion 2001/02:K426 (kd), att det krävs

en ökad samordning av energipolitiken

inom EU. Det innebär bl.a. att nationella

subventioner till miljövänlig energi bör

samordnas för att inte bli motstridiga.

Tillsammans med övriga medlemsländer bör

Sverige främja övergången till förnybar

energiproduktion. Även ett utökat

europeiskt forskningssamarbete skulle

vara betydelsefullt, bl.a. beträffande

förnybara energikällor. Sverige måste

också aktivt verka för att en gemensam

koldioxidavgift införs i EU.

Det behövs även insatser inom

transportsektorn, något vi menar att

regeringen över huvud taget inte

uppmärksammat i propositionen. Bland

annat gäller det en översyn av de skatter

och avgifter som belastar jämförelsevis

rena drivmedel och därigenom medför en

konkurrensnackdel. Regeringen borde i

propositionen även redogjort för hur

Sverige skall klara EU:s mål för icke-

fossila drivmedel.

Med det anförda tillstyrker vi ovan

nämnda motioner i berörda delar. Det

sagda ligger delvis i linje med vad som i

aktuell del anförs i motionerna

2001/02:N53 (m), 2001/02:N56 (fp) och

2001/02:N315 (m). Övriga här behandlade

motionsyrkande avstyrks.

4.Riktlinjer för energipolitiken

(punkt 2)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 2 borde ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som anförts i

reservation 4. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2001/02:U348 yrkande 15 och

2001/02:N58 yrkandena 1-4, 6-8, 21 i

denna del och 22 och avslår proposition

2001/02:143 punkt 3 och motionerna

2001/02:K426 yrkande 27, 2001/02:U268

yrkande 2, 2001/02:N51 yrkande 1,

2001/02:N53 yrkandena 1, 6, 7 och 10-16,

2001/02:N55 yrkandena 1-5, 10, 11 och 13,

2001/02:N56 yrkandena 2 och 4-6,

2001/02:N296, 2001/02:N315 yrkande 13,

2001/02: N328 och 2001/02:N371 yrkandena

11, 12 och 20.

Ställningstagande

Det är min uppfattning att det svenska

energisystemet måste genomgå en total

omställning till elproduktion baserad på

förnybara energislag och att en slutlig

avveckling av kärnkraften skall ske till

år 2010. Jag anser att folkomröstningens

resultat måste respekteras och att

slutåret för kärnkraftsavvecklingen

därför skall återinföras. Även en

tidtabell för avställningen är angelägen

för att minska osäkerheten bland olika

aktörer. Samtidigt vill jag framhålla att

den modell för kärnkraftens avveckling

som man beslutat om i Tyskland och som

den svenska regeringen nu tycks

förespråka har allvarliga brister.

Jag menar - i likhet med vad som anförs

i Miljöpartiets motion 2001/02:N58 - att

den svenska energipolitikens mål bör vara

att, inom ramen för en ekologiskt

bärkraftig utveckling på kort och lång

sikt, skapa förutsättningar för att förse

landet med förnybar energi på ett sätt

som medför att näringslivet ges

konkurrenskraftiga villkor och hushållen

får rimliga kostnader. Varje energislag

skall långsiktigt bära sina egna

samhällsekonomiska kostnader, även risk-

och miljökostnader. Genom att anpassa

energisystemet till vad som är

långsiktigt ekologiskt hållbart, skapas

förutsättningar i Sverige för såväl en

robust ekonomisk utveckling som en god

social utveckling. Jag anser även att ett

mål bör fastställas för den svenska

energiförbrukningen. Därefter kan olika

strategier och åtgärder vidtas för att

uppnå detta fastställda förbrukningsmål.

För den fortsatta avvecklingen av

kärnkraften skall marknadsekonomiska

styrmedel användas. Principen skall vara

att alla energislag skall bära sina fulla

risk- och miljökostnader. Kärnkraften

skall påföras kostnader för risker när

det gäller reaktorolyckor och den

miljöpåverkan som finns i olika delar av

produktionskedjan för kärnbränsle.

Kärnkraftsproducenterna skall betala sina

egna riskkostnader och ta fullt

skadeståndsansvar för en eventuell

reaktorolycka. Därtill skall

produktionsskatten på elektricitet från

kärnkraften höjas så att kärnkraften

betalar kostnaderna både för de kort- och

långsiktiga miljöeffekterna.

Att olika energislag skall bära sina

fulla risk- och miljökostnader är även en

förutsättning för effektiva

energimarknader. Bland annat är det

brister i miljökostnadstäckningen som

motiverar kompenserande åtgärder från

samhällets sida. Att elmarknaden

domineras av ett fåtal aktörer som är

verksamma i flera led i värdekedjan är

ett annat hinder mot effektiva

energimarknader.

När det gäller avställningen av

Barsebäcks andra reaktor anser jag att

den uppgörelse som träffades år 1997 är

otydlig. Denna otydlighet medför en

osäkerhet som hämmar såväl

effektiviseringen av elförbrukningen som

nyproduktion av förnybar el. Det är

därför min uppfattning att villkoren

behöver tydliggöras och jag förordar att

riksdagen skall fastställa att

avställningen av Barsebäck 2 skall ske

redan i år. Därtill menar jag att Statens

energimyndighets roll bör tydliggöras när

det gäller kärnkraftens avveckling.

Regeringen bör därför åläggas att

återkomma med ett förslag till riksdagen

som innebär att en huvuduppgift för

Energimyndigheten skall vara att verka

för en avveckling av kärnkraften fram

till år 2010.

Jag menar även att övergången till

förnybara energikällor är en viktig fråga

inom det europeiska samarbetet och att EU

måste verka för att få enskilda

medlemsländer att minska sitt beroende av

både fossila bränslen och kärnkraft.

Med det sagda tillstyrker jag

motionerna 2001/02:N58 (mp) och

2001/02:U348 (mp) i berörda delar. Övriga

här aktuella motioner avstyrks samtliga i

aktuella delar.

5.Säkerhetsnivån vid kärnkraftverken

(punkt 3)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 3 borde ha följande lydelse:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som anförts i

reservation 5. Därmed bifaller riksdagen

motion 2001/02:N58 yrkande 5.

Ställningstagande

Det kan konstateras att riksdagen aldrig

klart uttryckt vilken säkerhetsnivå som

krävs av den svenska kärnkraften. Jag

anser därför - i likhet med vad som

anförs i motion 2001/02:N58 (mp) - att

kärntekniklagen måste preciseras och