Bet. 2001/02:NU9

Näringsutskottets betänkande

2001/02:NU9

Vissa energimarknadsfrågor

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker - med ett undantag - de

lagändringar som regeringen föreslår i proposition

2001/02:56 om energimarknader i utveckling. När det

gäller frågan om åtskillnad mellan nätverksamhet och

konkurrensutsatt verksamhet föreslår regeringen

införande av ett förbud för en verkställande

direktör i ett nätföretag att samtidigt vara

verkställande direktör i ett företag som bedriver

produktion av eller handel med el. Dessutom får

enligt förslaget flertalet av styrelseledamöterna i

ett nätföretag inte samtidigt vara styrelseledamöter

i ett företag som bedriver produktion av eller

handel med el. Utskottet menar emellertid att

förslaget om införande av förbud av den karaktär som

regeringen förordar är behäftat med ett antal

problem som kräver ytterligare beredning och

överväganden. Riksdagen bör därför, genom ett

tillkännagivande, anmoda regeringen att göra en

förnyad prövning av frågan och återkomma till

riksdagen med ett nytt förslag. Därvid bör särskilt

frågan om kongruens i regelverken för å ena sidan

nätföretag och företag som bedriver produktion av

eller handel med el och å andra sidan

fjärrvärmeföretag och elhandelsföretag

uppmärksammas.

Motivet bakom flera av regeringens förslag är en

strävan att åstadkomma en effektivisering av

elmarknaden i syfte att konsumentintresset bättre

skall tillvaratas. Det gäller t.ex. föreslagna

ändringar avseende regleringen av nättarifferna,

införande av kvalitetskrav på el och ökad

tariffutjämning mellan glesbygd och tätort. När det

gäller regleringen av nättarifferna innebär

förändringen att vid skälighetsbedömningen skall

framöver nättarifferna ställas mot nätägarens

prestation i stället för som för närvarande

kostnader. I en reservation (m, kd, fp) begärs

ytterligare åtgärder, såsom införande av s.k.

benchmarkingkonkurrens och förkortade

handläggningstider hos Energimyndigheten.

Regeringens förslag om att det i ellagen skall

införas en bestämmelse som stadgar att den el som

överförs skall vara av god kvalitet tillstyrks också

av utskottet. I en reservation (fp) avstyrks

förslaget; reservanten befarar att bestämmelsen blir

en s.k. luftparagraf. När det gäller utjämning av

nättariffer mellan glesbygd och tätort anser

utskottet att regeringens förslag om att ersätta den

nuvarande möjligheten till samredovisning av

nätkoncessionsområden med en skyldighet kommer att

ge bättre förutsättningar för en utjämning. I en

reservation (m, kd, fp) avvisas detta förslag,

varvid det förordas att existerande, omotiverade

skillnader i nättariffer som inte beror på det

geografiska läget först skall elimineras.

Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag

när det gäller timvis mätning av små elanvändares

förbrukning och av små elproducenters produktion. I

det förstnämnda fallet innebär det att en tidsgräns

sätts för den befrielse från att betala merkostnaden

för mätning och för rapportering av mätresultaten

som de elanvändare vars förbrukning mäts per timme

enligt ett leveransavtal som gällde när

schablonberäkningssystemet infördes den 1 november

1999 erhöll under avtalets återstående

giltighetstid. Tidsgränsen sätts till utgången av år

2004. I en reservation (m, kd, fp, mp) yrkas avslag

på regeringens förslag, med hänvisning till att

statsmakterna inte bör sätta sig över ingångna

avtal. När det gäller de små elproducenterna kommer

dessa, enligt regeringens förslag vilket utskottet

tillstyrker, att framöver kunna ges dispens från

kravet på timvis mätning av el. I detta sammanhang

avstyrker utskottet motioner om de framtida

förutsättningarna för vindkraft; frågan kommer att

bli föremål för behandling i den aviserade

energipolitiska propositionen senare under våren

2002. Regeringens förslag avseende prövning av vissa

tvister och anmälan av utlandshandel med el, som

inte föranlett några motionsyrkanden, tillstyrks

också.

Regeringen redovisar i propositionen sina

bedömningar avseende vissa frågor, dock utan att

förslag till riksdagsbeslut läggs fram. Det gäller

frågan om leverantörsbyte, där riksdagen våren 2001,

på förslag (enhälligt) av näringsutskottet, anmodade

regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna

och formerna för införande av ett effektivt

sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller

regelverkets krav vid byte av elleverantör eller

gällande föreskrifter om angivande av

anläggningsidentitet vid mätrapportering. Utskottet

tillstyrker nu motioner med krav på omedelbara

åtgärder i frågan och anser att regeringen borde ha

lagt fram ett förslag om sanktionssystem i den här

aktuella propositionen. Riksdagen föreslås, genom

ett tillkännagivande, anmoda regeringen att utan

ytterligare tidsspillan lämna det begärda förslaget.

I en reservation (s, v) avstyrks motionerna med

hänvisning till pågående beredningsarbete inom

Näringsdepartementet.

När det gäller frågan om leveranssäkerhet, m.m.

redovisar regeringen också sina bedömningar i

propositionen. Utskottet avstyrker härvid motioner i

frågan och hänvisar till pågående utrednings- och

uppföljningsarbete inom Energimyndigheten och

Svenska kraftnät. I en reservation (m, kd, fp)

efterlyses ökade insatser från regeringens sida.

Fjärrvärmemarknaden berörs också i propositionen,

varvid tillsättande av en särskild utredare

aviseras. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet

motioner med krav på åtgärder i syfte att uppnå en

mer effektiv konkurrens på fjärrvärmemarknaden.

Motionerna följs upp i en reservation (m, kd, fp).

Riksdagen beslöt våren 2001, på förslag av

näringsutskottet och med anledning av en motion om

strålningsrisker från kraftledningar i tätbebyggda

områden, att det skulle tillsättas en utredning med

uppdrag att finna åtgärder och metoder för att

reducera strålningsriskerna från kraftledningar

(bet. 2000/01:NU8). I utredningsuppdraget borde även

ingå att ta fram förslag till incitament för

kommuner och kraftbolag för sådana åtgärder samt en

bedömning av kostnaderna för åtgärderna. Regeringen

har nu givit Elsäkerhetsverket i uppdrag att

genomföra det nämnda uppdraget. Med hänvisning till

detta avstyrker utskottet två motioner med krav på

tillsättande av en utredning om strålningsrisker.

Vidare avstyrks en motion med begäran om tydligare

bestämmelser vid ansökan om förlängning av

nätkoncession och om sanktionsmöjligheter mot

nätföretag som inte inlämnar ansökan om förlängd

koncession inom fastställd tid - i en reservation

(v, c, fp) följs det sistnämnda kravet upp.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Nättariffers skälighet och tillsyn

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 4 kap.

1 § och 12 kap. 1, 2 och 3 a §§. Därmed bifaller

riksdagen proposition 2001/02:56 punkt 1 i denna

del och avslår motionerna 2001/02:N47 yrkande 1,

2001/02:N48 yrkande 1, 2001/02:N213 yrkandena 7-9

och 2001/02:N371 yrkandena 7 och 9.

Reservation 1 (m, kd, fp)

2. Tariffutjämning mellan glesbygd och

tätort

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 3 kap.

3 §. Därmed bifaller riksdagen proposition

2001/02:56 punkt 1 i denna del och avslår motion

2001/02:N48 yrkande 2.

Reservation 2 (m, kd, fp)

3. Åtskillnad mellan nätverksamhet och

konkurrensutsatt verksamhet

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2001/02:N47 yrkande 2 och

avslår regeringens förslag till lag om ändring i

ellagen (1997:857) såvitt avser 3 kap. 1 a §.

4. Krav på god kvalitet vid överföring av

el

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 3 kap.

9 §. Därmed bifaller riksdagen proposition

2001/02:56 punkt 1 i denna del och avslår motion

2001/02:N49 yrkande 1.

Reservation 3 (fp)

5. Prövning av vissa tvister

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 3 kap.

6, 7, 11 , 11 a, 14 och 15 §§, 4 kap. 10 och 11

§§ och 13 kap. 5 §. Därmed bifaller riksdagen

proposition 2001/02:56 punkt 1 i denna del.

6. Anmälan av utlandshandel med el

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 13

kap. 1 §. Därmed bifaller riksdagen proposition

2001/02:56 punkt 1 i denna del.

7. Timvis mätning av små elanvändares

förbrukning, m.m.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1999: 770) om ändring i ellagen

(1997:857). Därmed bifaller riksdagen proposition

2001/02:56 punkt 2 och avslår motionerna

2001/02:N48 yrkande 3 och 2001/02:N274.

Reservation 4 (m, kd, fp, mp)

8. Timvis mätning av små elproducenters

produktion, m.m.

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 3 kap.

10 a §. Därmed bifaller riksdagen proposition

2001/02:56 punkt 1 i denna del och avslår

motionerna 2001/02:N40 yrkande 6, 2001/02:N292,

2001/02:N302 yrkande 2, 2001/02:N324 yrkandena 6

och 8, 2001/02:N341 och 2001/02:Bo319 yrkande 2.

Reservation 5 (m, kd, fp) - motiv.

9. Leverantörsbyte

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2001/02:N47 yrkande 3,

2001/02:N48 yrkande 5, 2001/02:N213 yrkande 10

och 2001/02:N371 yrkande 8.

Reservation 6 (s, v)

10. Leveranssäkerhet, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:N35

yrkandena 2 och 4, 2001/02: N47 yrkande 4,

2001/02:N48 yrkande 4, 2001/02:N205,

2001/02:N275, 2001/02:N300, 2001/02:N302 yrkande

1 och 2001/02:N371 yrkande 6.

Reservation 7 (m, kd, fp)

11. Fjärrvärmemarknaden

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:N47 yrkande

5, 2001/02:N48 yrkandena 6 och 7, 2001/02:N49

yrkande 2 och 2001/02:N371 yrkandena 16 och 17.

Reservation 8 (m, kd, fp)

12. Strålningsrisker

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:N244,

2001/02:N367 yrkande 4 och 2001/02:Bo291

yrkandena 2 och 3.

Reservation 9 (v, c, fp)

13. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i ellagen (1997: 857) i den mån det inte

omfattas av utskottets förslag till riksdagsbeslut i

det föregående. Därmed bifaller riksdagen

proposition 2001/02:56 punkt 1 i denna del.

Stockholm den 21 februari 2002

På näringsutskottets vägnar

Per Westerberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per

Westerberg (m), Barbro Andersson Öhrn (s), Sylvia

Lindgren (s), Lennart Beijer (v), Göran Hägglund

(kd), Karin Falkmer (m), Nils-Göran Holmqvist (s),

Marie Granlund (s), Karl Gustav Abramsson (s),

Gunilla Wahlén (v), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell

(m), Ingegerd Saarinen (mp), Åke Sandström (c), Eva

Flyborg (fp), Anne Ludvigsson (s) och Stefan

Hagfeldt (m).

2001/02

NU9

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlas

dels proposition 2001/02:56 om energimarknader i

utveckling - bättre regler och tillsyn,

dels 3 motioner som väckts med anledning av

propositionen,

dels 2 motioner som väckts med anledning av

skrivelse 2001/02:22 om en förnyad prövning av

stängningen av Barsebäck 2,

dels 14 motioner från allmänna motionstiden.

Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför

utskottet lämnats av företrädare för

Näringsdepartementet, Elsäkerhetsverket,

branschorganisationen Svensk Energi och ett antal

energiföretag samt konsumentgrupperingen

Elnätsgruppen. Ett flertal skrivelser har också

inkommit i ärendet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i ellagen

(1997:857), i syfte bl.a. att förbättra tillsynen

över elnätsföretagens nättariffer. De föreslagna

ändringarna innebär att tillsynen skall inriktas på

en bedömning av skäligheten i tariffen utifrån

nätföretagets prestation i stället för utifrån dess

kostnader. För att främja en utjämning av

nättariffer mellan glesbygd och tätort föreslås

vidare en ändring av reglerna för samredovisning av

nätkoncessionsområden. En skärpning av

gränsdragningen mellan konkurrensutsatt verksamhet

och nätverksamhet föreslås också, med syfte att

minska möjligheten till subventionering från

nätverksamhet till elhandel eller elproduktion. I

propositionen föreslås härutöver införande av en ny

regel i ellagen om att överföringen av el skall vara

av god kvalitet.

Ett par justeringar av ellagens bestämmelser om

mätning av elanvändning och elproduktion föreslås

vidare. Den ena gäller mätning i fråga om små

elproduktionsanläggningar, där nätkoncessionshavaren

ges en möjlighet att söka undantag från kravet på

att mäta elproduktionen timvis. Den andra gäller

elanvändare vars elförbrukning enligt ellagen skall

schablonberäknas. En bortre gräns för hur länge

dessa elanvändare har rätt att erhålla tjänsten

timvis mätning utan särskild avgift föreslås.

I propositionen redovisar regeringen också sina

bedömningar i ett antal frågor. Vad gäller

leveranssäkerheten gör regeringen bedömningen att

det för närvarande inte finns anledning att vidta

några särskilda åtgärder för att ytterligare minska

elavbrotten och deras konsekvenser.

Energimyndigheten bör dock få i uppdrag att under

kommande vintrar följa branschens arbete och följa

upp vilken effekt branschens frivilliga insatser

har. Regeringen anser vidare att en ökad

pristransparens på fjärrvärmemarknaden bör

eftersträvas och att en ökad uppföljning av

prissättningen av fjärrvärme är motiverad för att

tillgodose konsumenternas intresse av låga

fjärrvärmepriser. Regeringen anser att ett undantag

från lokaliseringsprincipen för kommunala

fjärrvärmeföretag bör göras först efter det att

ytterligare utredning av möjligheterna att införa en

pristillsyn av värmedistribution har genomförts.

Utskottets överväganden

Inledning

Riksdagen beslöt hösten 1995 om en ny ellagstiftning

(prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1), vilken trädde

i kraft den 1 januari 1996. Lagstiftningen innebär

att konkurrens införts i handeln med el.

Omregleringen syftade till att skapa en ökad pris-

och kostnadspress på elmarknaden, ökad valfrihet och

lägre elkostnader för konsumenterna. En huvudprincip

i den nya ellagstiftningen är att det skall vara en

klar boskillnad mellan å ena sidan produktion och

försäljning av el och å andra sidan överföring av el

(nätverksamhet). Skäligheten i nätavgifter och andra

överföringsvillkor kan granskas av nätmyndigheten

vid Statens energimyndighet.

Hösten 1997 beslöt riksdagen (prop. 1996/97:136,

bet. 1997/98:NU3) att införa en ny ellag, vilken

trädde i kraft den 1 januari 1998. Med den nya

ellagen (1997:857) infördes bl.a. bestämmelser som

syftar till att skapa bättre förutsättningar för en

effektivare tillsyn.

För att även de små elkonsumenterna skall kunna

dra nytta av omregleringen genom sänkta elkostnader

beslöt riksdagen hösten 1999 (prop. 1998/99:137,

bet. 1999/2000:NU4) - efter tidigare initiativ av

näringsutskottet - att fr.o.m. den 1 november 1999

avskaffa kravet på timvis mätning. I stället

infördes en schablonbaserad beräkning på

elmarknaden. Införandet av schablonberäkning och

möjligheten att byta elleverantör har inneburit

lägre elkostnader för konsumenterna.

Nättariffers skälighet och tillsyn

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag till

ändrade bestämmelser i ellagen avseende

nättariffers skälighet och tillsyn.

Förändringen innebär bl.a. att vid

skälighetsbedömningen skall framöver

nättarifferna ställas mot nätägarens

prestation i stället för som för närvarande

kostnader. Riksdagen bör också avslå de här

aktuella motionerna. Jämför reservation 1 (m,

kd, fp).

Propositionen

Nättariffers skälighet

En av de centrala delarna i ellagen är regleringen

av nättarifferna, dvs. den avgift som

nätkoncessionshavaren tar ut för att överföra el på

sitt nät för annans räkning. Eftersom nätverksamhet

är ett naturligt monopol måste det finnas en statlig

reglering och tillsyn av tarifferna för att

förhindra att nätkoncessionshavarna tar ut oskäliga

vinster från nätverksamheten. En sådan reg-lering

och tillsyn har funnits sedan produktion av och

handel med el avreglerades den 1 januari 1996. Den

nuvarande föreskriften om nättariffer säger att

tarifferna skall vara skäliga och utformade på

sakliga grunder (4 kap. 1 § första stycket ellagen).

Det förstnämnda kravet avser nivån på tarifferna och

det sistnämnda avser indelningen av en tariff för

olika kundgrupper. Kravet på saklighet innebär att

tariffen skall vara objektiv och icke-

diskriminerande. Den nuvarande bestämmelsen om

nättariffer är tämligen allmänt hållen, sägs det i

propositionen. Avsikten var att regleringen gradvis

skulle preciseras genom utveckling av rättspraxis på

området. Det har emellertid visat sig att

tillämpningen av skälighetsregeln har orsakat

problem. I praktiken har en nätkoncessionshavares

kostnader blivit utgångspunkt för

skälighetsbedömningen. Eftersom det är mycket

resurskrävande att bedöma en nätkoncessionshavares

samlade kostnader har knappast någon praxis på

området hunnit utvecklas.

Regeringen föreslår mot denna bakgrund att en ny

reglering beträffande skäligheten av nättariffer

skall införas. Utgångspunkt för

skälighetsbedömningen skall i fortsättningen inte

vara nätkoncessionshavarens kostnader utan den

samlade prestation som utförs.

Nätkoncessionshavarens prestation skall bedömas på

grundval av dels de objektiva förutsättningarna att

bedriva nätverksamhet i det aktuella området, dels

nätkoncessionshavarens sätt att bedriva

nätverksamheten. Skälighetsbedömningen kommer att

bestå i att avgöra om nättariffen, dvs. de samlade

intäkterna, kan anses skälig i förhållande till

prestationen. Den objektiva bedömningen skall

innefatta förutsättningarna för att bedriva

nätverksamhet i det aktuella området, såsom antalet

kunder och fördelning på olika kundkategorier,

kundernas geografiska läge, överförd energi och

effekt med beaktande av fördelning över dygnet och

året, klimat och geografiskt läge för

nätverksamheten samt kostnaden för överliggande nät.

Bedömningen av den objektiva prestationen kan ske

med hjälp av olika nyckeltal.

I propositionen redogörs för ett arbete som

Energimyndigheten bedriver med syfte att ta fram en

modell, nätnyttomodellen, för bedömning av

nätkoncessionshavarnas tariffer. Modellen innebär i

korthet följande. För varje nätkoncessionshavare

mäts prestationen genom en beräkning av den s.k.

nätnyttan, som är den objektiva prestation

nätkoncessionshavaren utför utan hänsyn till hur den

i praktiken utförs. Den objektiva prestationen

beräknas på grundval av ett fiktivt nät, som byggs

upp utifrån ett koordinatsystem där nätets

anslutningspunkt till det överliggande nätet,

lokalnätsstationer och samtliga elanvändares

uttagspunkter anges. Dessutom beaktas ett antal

andra faktorer. För detta fiktiva nät appliceras ett

antal kostnadsfunktioner som, utöver rena

driftkostnader, även kan inkludera andra typer av

kostnader som normalt finns i ett nätföretag.

Slutligen jämförs dessa samlade kostnader med

nätkoncessionshavarens samlade intäkter som alltså

motsvarar nättariffen. Nätnyttomodellen innebär att

samtliga nätkoncessionshavare kan jämföras med

varandra. Tillsynen kan därmed inriktas på de

nätkoncessionshavare där förhållandet mellan

intäkter och kostnader markant avviker från övriga

nätkoncessionshavare. Regeringen framlägger inte

något lagförslag om att nätnyttomodellen skall

tillämpas, utan det är nätmyndighetens sak att

avgöra i vilka fall det kan vara lämpligt att

använda modellen.

I de allra flesta fall kommer bara den objektiva

prestationen att ligga till grund för

skälighetsbedömningen, sägs det i propositionen. Som

tidigare nämnts skall det dock även ske en subjektiv

bedömning av nätkoncessionshavarens prestation.

Denna bedömning gäller sådana faktorer som

nätkoncessionshavaren själv kan påverka, exempelvis

kvaliteten på överföringen, som främst inkluderar

avbrottsfrekvens och spänningskvalitet. Om den

subjektiva bedömningen visar att en

nätkoncessionshavares prestation markant avviker

från motsvarande prestation hos andra

nätkoncessionshavare skall detta påverka

skälighetsbedömningen i höjande eller sänkande

riktning.

När det gäller frågan om vad som skall anses vara

en rimlig avkastning i nätverksamheten anser

regeringen att detta får visa sig genom utveckling

av rättspraxis. En lämplig utgångspunkt är därvid

att avkastningen i nätverksamheten skall motsvara

vad som kan bedömas vara normalt för

konkurrensutsatt affärsverksamhet med motsvarande

risknivå eller den avkastning som fordras för att i

konkurrens med alternativa placeringar med

motsvarande risk kunna attrahera kapital för

investeringar i den aktuella nätverksamheten. Det

kan dock finnas skäl för avvikelser både uppåt och

nedåt från denna gräns. Företag som bedriver

verksamheten mindre effektivt än de kriterier som

används i den objektiva bedömningen kan erhålla en

lägre avkastning än den som är utgångspunkt för

bedömningen. Företag som lyckas bedriva

nätverksamheten effektivare än de kriterier som

används i den objektiva bedömningen skall däremot

kunna erhålla en högre avkastning än den som är

utgångspunkt för bedömningen, sägs det.

Den föreslagna regleringen kräver att

nätmyndigheten får tillgång till ett antal uppgifter

från nätkoncessionshavarna, konstaterar regeringen.

Riksrevisionsverket (RRV) har påtalat att det finns

en risk för att informationsutbytet mellan

nätkoncessionshavarna och Energimyndigheten kan bli

problematiskt. Därför föreslås den nya regleringen

kompletteras med ett bemyndigande för regeringen och

nätmyndigheten att meddela föreskrifter om

skyldighet för nätkoncessionshavarna att lämna

uppgifter till nätmyndigheten i dessa hänseenden.

Ändrade tillsynsregler

Regeringen framlägger också lagförslag avseende

precisering av tillsynens omfattning och tidsfrister

vid tillsyn. Bestämmelserna om tillsyn finns i

12 kap. ellagen. Huvudregeln enligt 1 § innebär att

tillsynen avseende frågor om elsäkerhet och

driftsäkerheten hos det nationella elsystemet utövas

av den eller de myndigheter regeringen bestämmer.

Regeringen har utsett Elsäkerhetsverket respektive

Affärsverket svenska kraftnät att vara

tillsynsmyndigheter. Tillsynen i övrigt över

efterlevnaden av bestämmelserna i ellagen utövas av

nätmyndigheten.

Det har emellertid visat sig att ett antal

bestämmelser, som för närvarande formellt omfattas

av nätmyndighetens tillsynsansvar, är av den

karaktären att de antingen inte kräver någon tillsyn

eller att nätmyndigheten inte är den lämpligaste

tillsynsmyndigheten, sägs det i propositionen. En

inskränkning av nätmyndighetens tillsynsansvar

föreslås därför i ellagen på så sätt att

bestämmelserna i 7, 10 och 11 kap. undantas från

myndighetens tillsynsansvar.

I 7 kap. om kommunala elföretag anges (1 §) att

kommunala bolag, under vissa förutsättningar, får

bedriva elproduktion och elhandel samt nätverksamhet

i viss utsträckning med frångående av den s.k.

lokaliseringsprincipen, dvs. de nämnda bolagen får

bedriva de angivna typerna av verksamhet även

utanför den egna kommunens område. Denna bestämmelse

ställer inte några krav på de kommunala bolagen utan

ger dem i stället en möjlighet, varför någon tillsyn

av bestämmelsen inte krävs. I 2 § anges att om ett

kommunalt bolag bedriver elproduktion, elhandel

eller distribution av fjärrvärme skall verksamheten

drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt.

Denna bestämmelse ställer krav på de kommunala

bolagen och är därför av den karaktären att den kan

kräva tillsyn. Vad gäller det första kravet gör

regeringen bedömningen att om ett kommunalt bolag

inte driver verksamheten på affärsmässig grund,

t.ex. genom underprissättning, skadar det

konkurrensen på den konkurrensutsatta delen av

elmarknaden, vilket kan innebära ett brott mot

konkurrenslagens bestämmelser. Efterlevnaden av

dessa står under tillsyn av Konkurrensverket och

någon ytterligare tillsyn från nätmyndighetens sida

är därför inte nödvändig. Beträffande det andra

kravet, att verksamheten skall redovisas särskilt,

gör regeringen bedömningen att syftet är att

förhindra att den affärsmässiga verksamheten

subventioneras med kommunala medel. Om sådan

subventionering sker skadar det konkurrensen på den

konkurrensutsatta delen av elmarknaden och faller

därmed inom Konkurrensverkets tillsynsansvar.

Dessutom kan det innebära att bestämmelserna om

användning av kommunens medel inte följs, vilket

blir en fråga för kommunens revisorer. I ingetdera

fallet finns det något behov av ytterligare tillsyn

från nätmyndighetens sida. Regeringen anser

sammanfattningsvis att efterlevnaden av

bestämmelserna i 7 kap. ellagen inte bör omfattas av

nätmyndighetens tillsynsansvar.

I 10 kap. finns ett antal bestämmelser om

skadestånd. Om berörda parter inte kan komma överens

om hur bestämmelserna skall tillämpas i ett enskilt

fall kan tvisten avgöras vid allmän domstol.

Bestämmelserna är alltså av sådan natur att de inte

kan bli föremål för tillsyn. Slutligen finns i 11

kap. vissa särskilda bestämmelser om överföring av

el till konsumenter, bl.a. ett antal bestämmelser

som reglerar rätten för en nätkoncessionshavare att

avbryta överföringen av el till en konsument om

denne gör sig skyldig till avtalsbrott. Om det

uppstår tvist mellan parterna om tillämpningen av

bestämmelserna, kan tvisten prövas vid allmän

domstol. Även dessa bestämmelser är alltså av sådan

natur att de inte bör bli föremål för tillsyn.

Därför föreslår regeringen att efterlevnaden av

bestämmelserna i 10 och 11 kap. uttryckligen skall

undantas från nätmyndighetens tillsynsansvar.

När det gäller tidsfrister vid tillsyn föreslår

regeringen att ett tillsynsärende avseende frågan om

en nätkoncessionshavares nättariff är förenlig med

föreskrifterna i 4 kap. 1 § ellagen, dvs. kravet på

nättariffens skälighet och saklighet, inte får

inledas senare än ett år efter utgången av det

räkenskapsår då tariffen tillämpades. Den kanske

viktigaste och mest resurskrävande typen av

tillsynsärenden är de som gäller en

nätkoncessionshavares nättariffer, dvs. avgifter och

övriga villkor för överföring av el på nätet, sägs

det. För elanvändarna är det viktigt att tarifferna

är skäliga samtidigt som tarifferna för

nätkoncessionshavarna är den huvudsakliga

inkomstkällan. Ett tillsynsärende avser i praktiken

tariffen under ett visst räkenskapsår. Om

nätmyndigheten anser att en tariff är oskälig och

alltså bör sänkas, vilket sker retroaktivt, påverkas

nätkoncessionshavarens inkomster för det aktuella

räkenskapsåret. Regeringen föreslår därför att det

skall införas en tidsgräns inom vilken

nätmyndigheten måste inleda tillsyn, vilket avses

skapa större säkerhet för nätkoncessionshavarna.

Närmare bestämmelser om redovisning av nätverksamhet

finns i förordningen (1995:1145) om redovisning av

nätverksamhet. Av denna framgår bl.a. att alla

nätkoncessionshavare skall upprätta en årsrapport

för varje räkenskapsår och att årsrapporten skall ha

kommit in till nätmyndigheten inom sju månader från

räkenskapsårets utgång. En lämplig tidsfrist vid

tillsyn är, enligt regeringen, ett år från

räkenskapsårets utgång.

Motionerna

I motionerna 2001/02:N47 (m) och 2001/02:N213 (m)

begärs uttalanden av riksdagen om åtgärder för ökad

konkurrens och skärpt tillsyn. I den förstnämnda

motionen anförs att regeringen i framtiden snabbare

bör ta till sig förslag om att skärpa konkurrensen.

En skärpt tillsyn av priser på monopolområden måste

syfta till att skydda konsumenterna från att drabbas

av oskäliga priser och att uppmuntra till

rationaliseringar, varvid en skälig andel av

rationaliseringsvinsterna bör komma konsumenterna

till godo genom lägre priser, säger motionärerna. De

anser vidare att tillsynen måste syfta till att

konkurrensen inom elhandeln upprätthålls och att

snedvridning genom subventionering med överskott

från monopolverksamhet förhindras.

I den andra motionen begärs tillkännagivanden i

tre avseenden, nämligen om behovet av effektivare

nätföretag, om modeller för att öka konkurrensen

mellan nätföretagen samt om skärpt tillsyn av

nätföretagen. För en elkund, boende i lägenhet, som

förbrukar 2 000 kWh per år utgjorde den 1 januari

2000 elpriset 22 %, energiskatter, moms och

produktionsskatter 36 % och nätavgiften 42 % av

totalkostnaden, uppger motionärerna. De anser att

regeringen inte har agerat för att skärpa kraven på

nätföretagen och hänvisar till uppskattningar om att

mer än hälften av avregleringens positiva effekter i

form av effektivitetsvinster skulle finnas i

nätledet. I Storbritannien tillämpas s.k.

benchmarkingkonkurrens för att öka kraven på

effektivisering av nätföretagen, säger motionärerna.

Modellen går ut på att ett index som mäter

befolkningstäthet, geografi, m.m. och som kan

förklara kostnadsbilden i distributionsområdet tas

fram och används för att mäta effektiviteten hos

företagen. De företag som enligt detta index är

effektivare och har lägre konsumenttaxor än

genomsnittet får ge ägarna god avsättning på insatt

kapital. Bolag som har högre konsumenttaxor än

genomsnittet förvägras att ge ägarna avkastning.

Motionärerna föreslår att regeringen skall utreda på

vilket sätt denna eller liknande modeller för att

öka konkurrensen mellan nätföretagen skall kunna

introduceras i Sverige. Avslutningsvis anför

motionärerna att Energimyndighetens tillsyn av

nätföretagen måste skärpas.

Företrädare för Kristdemokraterna begär i

motionerna 2001/02:N48 och 2001/02:N371

tillkännagivanden i följande tre avseenden: om

energimarknadens funktion; om att regeringen bör

påskynda Energimyndighetens utveckling av former för

bedömning av nättarifferna och ge myndigheten

befogenheter att där så krävs vidta tvingande

åtgärder; om att Energimyndighetens

handläggningstider för koncessionsärenden måste

kortas. Kristdemokraterna är principiellt för

införande av nätnyttomodellen, sägs det i den

förstnämnda motionen. De anser dock att det

föreslagna förfarandet har en svaghet genom att det

inbjuder till utdragna prövningar i domstol, som kan

innebära att konsumenterna i vissa fall under lång

tid kan tvingas betala en alltför hög nätavgift.

Beträffande förslaget om tidsfrister vid tillsyn,

som innebär att nätmyndigheten i praktiken har fem

månader på sig för prövning eftersom nätägaren är

skyldig att lämna in årsrapport inom sju månader,

menar motionärerna att detta ställer stora krav på

att myndigheten har tillräckliga resurser. I den

andra motionen påpekas att handläggningstiderna

under år 2000 sträcker sig från 227 dagar för

tillsynsärenden till 340 dagar för prövningsärenden,

vilket motionärerna finner oacceptabelt.

Vissa kompletterande uppgifter

Elkonkurrensutredningen, särskild utredare

generaltulldirektör Kjell Jansson, avlämnade nyligen

sitt slutbetänkande, Konkurrens på elmarknaden (SOU

2002:7). Utredaren sammanfattar i betänkandet sina

konklusioner enligt följande:

Utredningen har inte funnit några fundamentala

funktionsfel hos den avreglerade elmarknaden.

Utredningen har haft kontakter med ett stort

antal av elmarknadens intressenter. Dessa har

överlag ansett att en konkurrensutsatt elmarknad

i grunden är bra. Ingen har sagt sig vilja gå

tillbaka till den före år 1996 existerande

elmarknaden. Givet de institutionella och andra

grundläggande förutsättningar som råder bedömer

utredningen att prisbildningen och konkurrensen

på elmarknaden fungerar förhållandevis väl.

Utredningen har dock identifierat vissa behov av

kompletterande åtgärder för att en väl fungerande

konkurrens med lika villkor för marknadens

aktörer skall kunna upprätthållas. Inom ramen för

den korta utredningstiden har emellertid inte

funnits möjlighet att uttömmande analysera

samtliga dessa frågor. För att få fram ett

bredare beslutsunderlag föreslår utredningen

därför att regeringen initierar följande,

fortsatta utredningsuppdrag:

- Statsmakterna bör vara vaksamma på de utvecklingstendenser

som innebär att antalet aktörer minskar både i

produktion och elhandel och mer aktivt bevaka

utvecklingen. Utredningen föreslår därför att

Energimyndigheten ges i uppdrag att kontinuerligt

följa utvecklingen av prisbildning och konkurrens

på elmarknaden och lämna en årlig

lägesredovisning till regeringen.

- Enligt utredningen är det väsentligt att anlägga ett

helhetsperspektiv på frågan om effekter på

konkurrensen av en eventuell annan

prisområdesindelning. Energimyndigheten bör

därför ges i uppdrag att samlat värdera

effekterna på konkurrensen såväl av de nordiska

systemoperatörernas arbete kring eventuell annan

prisområdesindelning som deras försök med motköp

på nordisk basis. Uppdraget bör bedrivas

skyndsamt och ske i samråd och i samarbete med

företrädare för berörda parter.

- Svenska Kraftnät bör ges i uppdrag att analysera om det med

hänsyn till konkurrens- och marknadsaspekter

finns skäl att förändra balansavräkningens

utformning. En ambition bör därvid vara att finna

en modell som förbättrar förutsättningarna för

stora förbrukare (processindustrier o.d.) att ta

eget balansansvar. Uppdraget bör bedrivas

skyndsamt och ske i samråd och i samarbete med

företrädare för berörda parter.

Betänkandet skall nu bli föremål för remissbehandling. I den

energipolitiska proposition som är aviserad till den

21 mars 2002 kommer, enligt vad utskottet erfarit,

en allmän redovisning av regeringens viljeinriktning

att lämnas.

Energimyndigheten har, i regleringsbrevet för år

2002, fått i uppdrag att utveckla nätnyttomodellen,

så att den kan användas som ett instrument i

tillsynsverksamheten med början den 1 januari 2003.

Tillsynen över nättarifferna för år 2003 skall ske

med utgångspunkt i företagens prestationer under år

2002.

Beträffande frågan om handläggningstider hos

Energimyndigheten kan noteras att detta problem har

uppmärksammats i regleringsbrevet för år 2002. Där

anges att Energimyndigheten skall - för

nätmyndighetens hela verksamhet under året - ge en

redovisning av antalet ärenden och kategorier av

ärenden som handlagts samt, i tillämpliga delar,

genomsnittlig handläggningstid för dem. Ärenden

skall redovisas för fem olika kategorier, nämligen

föreskriftsarbete, prövningsärenden, tillsyn,

koncessionsprövning och klagomål/förfrågningar.

Energimyndigheten skall vidare, enligt

regleringsbrevet, rapportera antalet förelägganden

som meddelats som ett resultat av myndighetens

tillsyn enligt ellagen, antalet överklaganden och i

vilken instans dessa ärenden befinner sig,

alternativt om de slutligen avgjorts. Myndigheten

skall också kartlägga och utvärdera arten och

omfattningen av de klagomål om elmarknadens

funktionssätt som framförts till myndigheten från

allmänheten och av marknadsaktörer.

Elnätsutredningen, vars delbetänkande

Elnätsföretag - regler och tillsyn (SOU 2000:90) har

legat till grund för den här aktuella propositionen,

avlämnade i september 2001 sitt slutbetänkande

Elnätsföretag - särskild förvaltning och

regionnätstariffer (SOU 2001:73). I betänkandet

föreslås bl.a. införande av särskild förvaltning av

nätföretag som i väsentlig mån inte fullgör sina

skyldigheter enligt ellagen och där dessa brister i

förvaltningen av anläggningen innebär att

elförsörjningen eller elmarknadens funktion hotas.

Betänkandet har remissbehandlats, och beredning

pågår inom Näringsdepartementet.

Som allmän bakgrund för de frågor som behandlas i

detta betänkande, dvs. utan särskild koppling till

det här aktuella avsnittet, bör noteras att

regeringen i december 2001 fattade beslut om

direktiv för en särskild utredare avseende det

långsiktiga energipolitiska programmet (dir.

2001:122). Uppdraget är följande: att granska och

utvärdera insatserna inom 1997 års långsiktiga

energipolitiska program och analysera behovet av

förändringar, att lämna förslag till riktlinjer för

det långsiktiga energipolitiska programmet inför den

planeringsperiod som inleds år 2003 samt att

redovisa insatser som skall leda till en långsiktigt

hållbar energiförsörjning. Uppdraget skall vara

avslutat senast den 1 februari 2003.

Företrädare för konsumentgrupperingen

Elnätsgruppen har inför utskottet framfört sina

synpunkter på elnätsavgifterna. I Elnätsgruppen

ingår representanter för Landsorganisationen i

Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation

(TCO), Företagarnas Riksorganisation, Villaägarnas

Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF),

Hyresgästernas Sparkasse och Byggnadsförening (HSB),

Riksbyggen, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges

Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges

Fastighetsägare och Svenska Elbruksföreningen.

Nätavgifterna varierar starkt mellan olika

företag. Enligt en årlig taxe- och avgiftsstudie för

flerbostadshus som genomförs av HSB, Riksbyggen,

SABO, Sveriges Fastighetsägare och Hyresgästernas

riksförbund uppgick den genomsnittliga nätavgiften

(summan av fast och rörlig avgift exkl. skatter) för

en fastighet med 15 lägenheter och en yta på 1 000

kvadratmeter, varvid både hushållsel och

fastighetsel ingår i beräkningsunderlaget) till 43,3

öre per kWh år 2001. Variationerna var dock stora -

det lägsta noterade nätpriset låg på 27,3 öre

(medelstort företag i tätort) och det högsta på 73,0

öre (stort företag för landsbygdskunder). Även för

kunder i tätorter var det relativt stora skillnader

- från det tidigare nämnda lägsta priset för

tätortskunder på 27,3 öre till priser på 38,8-39,8

öre för stora företag i storstadsområden.

Vidare kan noteras att enligt en studie som LRF

genomfört av hur nätavgifterna har utvecklats för

lantbrukare sägs att dessa borde ha varit drygt 6 %

lägre år 2001 än år 1997 med hänsyn till

kostnadsutveckling och Energimyndighetens

rationaliseringskrav. I stället har avgifterna

stigit med 4 % under åren 1997-2001.

Direktör Gunnar Fabricius, Svenska Kraftbörsen AB,

har slutligen i en skrivelse till utskottet,

presenterat ett förslag till ändring av

ellagstiftningen med följande beståndsdelar:

nätbolagen skall vara balansansvariga för

konsumenterna; nätbolagen skall upphandla el på

spotmarknaden (i normalfallet motsvarande den

förväntade inmatningen av effekt i

nätet);****************** dn*ä*t*b*o*l*a*g*e*n*

*f*å*r* *e*n*d*a*s*t* *d*e*b*i*t*e*r*a*

*s*p*o*t*p*r*i*s* *p*e*r* *t*i*m*m*e* *f*ö*r*

*l*e*v*e*r*e*r*a*d* *e*l* *o*c*h*

*b*e*r*ä*k*n*a*d*e* *n*ä*t*f*ö*r*l*u*s*t*e*r*;*

*n*ä*t*b*o*l*a*g*e*n* *f*å*r* *i*n*t*e*

*h*a*n*d*l*a* *m*e*d* *e*l*l*e*r* *s*ä*l*j*a*

*p*r*i*s*f*ö*r*s*ä*k*r*i*n*g*a*r*.* *V*i*d*

*s*i*d*a*n* *a*v* *h*a*n*d*e*l*n* *m*e*d*

*f*y*s*i*s*k* *e*l* *f*ö*r*e*s*l*å*s* *e*n*

*h*e*l*t* *s*e*p*a*r*a*t*

*p*r*i*s*f*ö*r*s*ä*k*r*i*n*g*s*m*a*r*k*n*a*d*

*g*e*s* *m*ö*j*l*i*g*h*e*t* *a*t*t utvecklas.

Utskottets ställningstagande

Inledningsvis vill utskottet något beröra

elmarknadens funktion och konkurrensen på denna. När

riksdagen hösten 1995 beslöt om att konkurrens i

handel med och produktion av el skulle införas den 1

januari 1996 framhöll utskottet att det främsta

syftet med reformeringen av elmarknaden var att

stärka konsumenternas ställning. Vägledande för

utskottets ställningstaganden till olika frågor

beträffande den avreglerade elmarknaden som därefter

har varit aktuella har varit omsorgen om

konsumentintresset. Elkonkurrensutredningen drar,

som redovisats, i sitt nyligen avlämnade betänkande

slutsatsen att den avreglerade elmarknaden inte är

behäftad med några fundamentala funktionsfel och

konstaterar att ingen av berörda intressenter

förordar en återgång till den ordning som gällde

före den 1 januari 1996. Detta innebär dock inte att

elmarknaden inte fortfarande har olika problem.

På den svenska elmarknaden verkar elproduktions-

och elhandelsföretag i konkurrens, medan

elnätsverksamheten är ett naturligt monopol. En

central del i ellagstiftningen är mot denna bakgrund

regleringen och tillsynen av nättarifferna, med

syfte att tillse att nätkoncessionhavarna inte tar

ut oskäliga vinster. Det totala elpriset för en

konsument består av fyra delar, nämligen nätavgift,

pris på elenergi, elskatt och mervärdesskatt. Enligt

Elkonkurrensutredningens slutbetänkande består

hushållskundernas totala elpris efter år 1996 grovt

sett av en tredjedel vardera av nätavgift, elpris

och skatter. Det är således endast en tredjedel av

det totala priset för en konsument som är utsatt för

konkurrens, medan den tredjedel som avser

nätavgiften bestäms av en monopolist. En effektiv

reglering och tillsyn av nättarifferna är således av

mycket stor betydelse.

Utskottet delar regeringens bedömning att den

hittillsvarande regleringen och tillsynen inte haft

en tillräckligt effektiv utformning. Genom att

skäligheten i tarifferna i framtiden skall bedömas

utifrån nätföretagets prestation i ställer för som

för närvarande utifrån företagets kostnader skapas,

enligt utskottets mening, bättre förutsättningar för

Energimyndigheten att utöva sin tillsyn. Utskottet

ser positivt på det arbete som myndigheten bedriver

med att ta fram en generell modell för bedömning av

nätkoncessionshavarnas tariffer, nätnyttomodellen.

Det är också viktigt att notera att regeringens

förslag innebär att bevisbördan flyttas från

Energimyndigheten till nätföretaget. Det blir med

den nya ordningen företagets sak att påvisa att en

nättariff är skälig i stället för att det som för

närvarande är myndighetens sak att påvisa

oskälighet.

De fyra här aktuella motionerna har alla som

övergripande syfte att åstadkomma en ökad konkurrens

och en mer effektiv tillsyn. Utskottet anser att

detta ligger i linje med regeringens förslag och

utskottets egna uppfattningar. När det gäller

förslagen om s.k. benchmarkingkonkurrens anser

utskottet att regeringens förslag kan ses som att en

form av jämförande konkurrens införs, genom att det

är prestationen i stället för kostnaden som skall

ställas i relation till intäkterna. Även

nätnyttomodellen kan sägas innebära en sorts

benchmarkingkonkurrens.

När det gäller frågan om långa handläggningstider

hos Energimyndigheten, som tas upp i en av

motionerna, vill utskottet framhålla att regeringens

förslag innebär en förenkling av Energimyndighetens

arbete och att handläggningstiderna därmed kan

förväntas minska. Det bör också noteras att, som

nämnts, frågan om handläggningstiderna har

uppmärksammats i regleringsbrevet för

Energimyndigheten.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet

propositionen i här berörd del och avstyrker de fyra

här aktuella motionerna i motsvarande delar.

Tariffutjämning mellan glesbygd och

tätort

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag till

ändrade bestämmelser i ellagen avseende

utjämning av nättariffer mellan glesbygd och

tätort och avslå en motion i frågan.

Förslaget innebär att den nuvarande

möjligheten till samredovisning av

nätkoncessionsområden ersätts av en

skyldighet. Jämför reservation 2 (m, kd, fp).

Propositionen

Regleringen av nättariffer har sedan avregleringen

av elmarknaden baserats på en avvägning mellan två

principer. Den första principen avser

kostnadsriktighet och innebär att varje elanvändare

skall betala en avgift som står i relation till de

kostnader han orsakar nätkoncessionshavaren. Enligt

den andra principen skall en utjämning av tarifferna

eftersträvas, framför allt mellan tätort och

glesbygd. Beträffande den sistnämnda principen

gäller för tariffer på lokalnäten en grundläggande

bestämmelse i ellagen att sådana tariffer inte får

utformas med hänsyn till var inom koncessionsområdet

en elanvändares uttagspunkt är belägen. Detta

innebär att alla elanvändare inom ett

koncessionsområde - och som tillhör samma

kundkategori - skall ha samma nättariff. Det finns

också en bestämmelse som innebär att ett

koncessionsområde skall utformas så att det utgör en

med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Med

detta menas främst att området skall ha en lämplig

sammansättning av både tätort och glesbygd. Utöver

de nämnda bestämmelserna finns det en bestämmelse

som indirekt medger utjämning av nättariffer inom

flera koncessionsområden. En nätkoncessionshavare

kan ansöka hos nätmyndigheten om undantag från

bestämmelsen att, vad gäller lokalnät, varje

koncessionsområde skall redovisas för sig. Ett

sådant undantag skall beviljas om två

förutsättningar är uppfyllda, nämligen att de

berörda områdena ligger geografiskt nära varandra

och att områdena sammantagna utgör en för

nätverksamhet lämplig enhet.

Det har emellertid visat sig att de nämnda

bestämmelserna inte leder till utjämning av

tarifferna i en omfattning som är önskvärd, säger

regeringen. För att främja en utjämning av

nättarifferna mellan tätort och glesbygd föreslår

regeringen därför att en ny regel om samredovisning

av koncessionsområden skall införas. Möjligheten

att, efter ansökan hos nätmyndigheten, samredovisa

koncessionsområden som ligger geografiskt nära

varandra och sammantagna utgör en för nätverksamhet

lämplig enhet föreslås sålunda ersättas med en

skyldighet att samredovisa koncessionsområden som

ligger geografiskt nära varandra och sammantagna

inte utgör en för nätverksamhet olämplig enhet. Vid

förändringar av samredovisade områden skall en

enhetlig nättariff införas successivt under en tid

av högst fem år.

Motionen

I motion 2001/02:N48 (kd) begärs ett

tillkännagivande om tariffutjämning mellan glesbygd

och tätort. Regeringens förslag utgår från att

nättarifferna är högre i glesbygd än i tätort och

högre i norra än i södra Sverige, säger

motionärerna. De menar att det verkliga förhållandet

dock är att nätavgifterna varierar starkt mellan

olika nätinnehavare, och att det inte finns något

tydligt samband mellan ledningstäthet i form av

meter per abonnent och nättariff. Enligt en studie

av elnätsavgifter år 2001 från LRF kan det

geografiska läget förklara en skillnad i nätavgiften

på 3 öre per kWh, medan den faktiska skillnaden vid

jämförbara förhållanden kan vara så stor som 15 öre,

säger motionärerna. De pekar på att avgifterna för

närvarande varierar starkt mellan likvärdiga

tätorter, liksom mellan likvärdiga glesbygdsområden.

När dessa skillnader har minskats kan åtgärderna

inriktas på en utjämning mellan tätort, landsbygd

och glesbygd, anser motionärerna.

Utskottets ställningstagande

Ett inslag i den avreglerade elmarknaden är att en

utjämning av nättarifferna mellan tätort och

glesbygd eftersträvas. Därför infördes, som nämnts,

en möjlighet att, efter ansökan hos nätmyndigheten,

samredovisa koncessionsområden som ligger

geografiskt nära varandra och sammantagna utgör en

för nätverksamhet lämplig enhet. Som sägs i

propositionen har dock inte en utjämning av tariffer

uppnåtts i önskvärd utsträckning.

Utskottet anser att regeringens förslag om att

ersätta den nämnda möjligheten till samredovisning

med en skyldighet är befogat. I den här aktuella

motionen anförs att de skillnader som finns mellan

nätavgifter i likvärdiga tätorter, liksom i

likvärdiga glesbygdsområden, först måste minskas

innan den av regeringen föreslagna lagändringen kan

genomföras. Något sådant samband anser utskottet

inte föreligger. En minskning av de nämnda

skillnaderna bör åstadkommas bl.a. genom en effektiv

tillsyn av nätavgifterna. Att samtidigt försöka

åstadkomma en utjämning mellan tätorter och glesbygd

står inte på något sätt i motsatsställning till

detta.

Med det anförda tillstyrker utskottet

propositionen i berörd del och avstyrker den här

aktuella motionen i motsvarande del.

Åtskillnad mellan nätverksamhet och

konkurrensutsatt verksamhet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå regeringens förslag om

införande av förbud mot gemensam

verkställande direktör i ett nätföretag och i

ett företag som bedriver produktion av eller

handel med el och mot att flertalet av

styrelseledamöterna i ett nätföretag

samtidigt är styrelseledamöter i ett företag

som bedriver produktion av eller handel med

el. Utskottet menar att förslaget är behäftat

med ett antal problem som kräver ytterligare

beredning och överväganden. Riksdagen bör

därför, genom ett tillkännagivande, anmoda

regeringen att göra en förnyad prövning av

frågan och återkomma till riksdagen med ett

nytt förslag. Därvid bör särskilt frågan om

kongruens i regelverken för å ena sidan

nätföretag och företag som bedriver

produktion av och handel med el och å andra

sidan fjärrvärmeföretag och elhandelsföretag

uppmärksammas. Rikdagen bör med det förordade

beslutet delvis bifalla en här aktuell

motion.

Propositionen

Sedan elmarknaden avreglerades har enligt ellagen

gällt att en juridisk person som bedriver

nätverksamhet inte får bedriva produktion av eller

handel med el. Nätverksamheten är ett naturligt

monopol och står på grund härav under offentlig

reglering. Kravet på uppdelning i skilda juridiska

personer tillkom som ett försök att dels försvåra

kostnadsövervältring från den konkurrensutsatta

delen av elmarknaden till nätverksamheten, dels

underlätta kontrollen av att sådan övervältring inte

sker.

Under senare tid har ett problem uppmärksammats;

det är inte ovanligt att de två skilda juridiska

personerna har samma styrelseledamöter eller i vart

fall att ett flertal av ledamöterna sitter i båda

styrelserna. Det förekommer också att de två skilda

juridiska personerna har samma verkställande

direktör. Det föreligger således i relativt stor

omfattning styrelse- och ledningsgemenskap mellan

nät- och elhandelsföretag. En sådan styrelse- och

ledningsgemenskap innebär, enligt regeringens

uppfattning, att det endast blir en formell

uppdelning i skilda juridiska personer, vilket anses

till stor del urholka syftet med bestämmelsen. Om

samma personer sitter i styrelsen för ett nätföretag

och ett elhandelsföretag anses de riskera att hamna

i en jävsliknande situation. Motsvarande gäller för

en person som innehar posten som verkställande

direktör i två sådana företag.

Mot den angivna bakgrunden föreslår regeringen att

kravet på skilda juridiska personer skall skärpas,

så att en reell - och inte bara en formell -

uppdelning i skilda juridiska personer säkerställs.

Därför föreslås att en ny bestämmelse införs i

ellagen med innebörd att flertalet av

styrelseledamöterna i ett nätföretag inte samtidigt

får vara styrelseledamöter i ett elhandelsföretag.

Regeringen anser att det bör vara tillräckligt att

en enkel majoritet av styrelseledamöterna i ett

nätföretag saknar koppling till ett

elhandelsföretag, eftersom det avgörande inflytandet

ligger hos majoriteten. Det blir alltså tillåtet att

en minoritet i styrelsen för ett nätföretag

samtidigt kan sitta i styrelsen för ett

elhandelsföretag. Det föreslås också gälla att - i

det fall att hälften av ledamöterna i styrelsen för

en juridisk person som bedriver nätverksamhet

samtidigt är styrelseledamöter i en juridisk person

som bedriver produktion av eller handel med el -

styrelsens ordförande i den förra juridiska personen

inte samtidigt får vara styrelseledamot i den senare

juridiska personen. Vidare föreslås att en

bestämmelse skall införas i ellagen som innebär ett

förbud för den som är verkställande direktör i ett

nätföretag att samtidigt inneha motsvarande

befattning i ett elhandelsföretag.

Regeringen konstaterar, i likhet med vissa

remissinstanser, att förslaget kan medföra en viss

kostnadsökning för de minsta nätföretagen.

Regeringen erinrar emellertid om att syftet med

förslaget är att minska möjligheten till

korssubventionering med åtföljande högre nättariffer

och att öka möjligheten till kontroll av att sådan

subventionering inte äger rum. Elkunder som är

anslutna till nät som innehas av små nätföretag har

samma berättigade krav på skäliga nättariffer som

övriga elkunder, anförs det. Regeringen anser därför

att det av rättviseskäl inte bör införas någon

möjlighet till dispens från den föreslagna

regleringen, vilket vissa remissinstanser har

föreslagit.

Motionen

I motion 2001/02:N47 (m) yrkas avslag på regeringens

förslag, vilket ses som en rent symbolisk åtgärd,

som enbart leder till kostnadsökningar för de små

bolagen. Varken regeringen eller Elnätsutredningen

har kunnat visa att åtgärden skulle minska risken

för korssubventionering, säger motionärerna. De

anser att det för konkurrensen på elmarknaden är bra

om en del lokala energiföretag kan leva vidare. Det

blir med regeringens förslag tillåtet att ha

fjärrvärme och elhandel under gemensam chef och

styrelse, men inte elnät och elhandel, konstaterar

motionärerna och menar att risken för

korssubventionering inte är mindre i det förstnämnda

fallet. Problemet med oönskad subventionering bör i

stället hanteras genom tillsyn av tarifferna, anförs

det.

Vissa kompletterande uppgifter

Företrädare för branschorganisationen Svensk Energi

har inför utskottet framfört sina synpunkter på

frågan om hur små elhandelsföretag kan drabbas av

det här aktuella förslaget. Vidare har

representanter för ett antal energiföretag framfört

synpunkter på huruvida förslaget innebär en risk att

företag med småskalig elproduktion kan komma att

drabbas negativt. Företagen befarar att lagförslaget

kan få negativa konsekvenser för befintlig och ny

utbyggnad av lokal elproduktion baserad på bioenergi

och andra förnybara energikällor. De anser därför

att företag med sådan elproduktion bör undantas från

det föreslagna regelsystemet.

Utskottets ställningstagande

Ett problem med elmarknaden är att den består av

dels en konkurrensutsatt del, dels en del som utgör

ett naturligt monopol. För att förhindra

marknadssnedvridningar är det viktigt att en klar

rågång upprätthålls mellan de båda delarna. Detta

ligger bakom den nuvarande bestämmelsen i ellagen om

att nätverksamhet och produktion av eller handel med

el inte får bedrivas i en och samma juridiska

person. Kravet på uppdelning i olika juridiska

personer infördes i ellagstiftningen vid

elmarknadens avreglering den 1 januari 1996 i syfte

att försvåra kostnadsövervältring från den

konkurrensutsatta delen av elmarknaden till

nätverksamheten.

Regeringen föreslår nu att den gällande regeln

skall skärpas så att det införs ett förbud för en

person att vara verkställande direktör i ett

nätföretag och samtidigt ha motsvarande befattning i

ett företag som bedriver produktion av eller handel

med el. Vidare föreslås att flertalet av

styrelseledamöterna i ett nätföretag inte samtidigt

får vara styrelseledamöter i ett företag som

bedriver produktion av eller handel med el. I det

fall att hälften av ledamöterna i styrelsen för en

juridisk person som bedriver nätverksamhet samtidigt

är styrelseledamöter i en juridisk person som

bedriver produktion av eller handel med el föreslås

också gälla att styrelsens ordförande i den förra

juridiska personen inte samtidigt får vara

styrelseledamot i den senare juridiska personen.

Den främsta drivkraften för statsmakternas

reglering av elmarknaden bör, enligt utskottets

mening, vara upprätthållande av en effektiv

konkurrens i syfte att ta till vara

konsumentintresset. Regeringens förslag kan ses som

ett uttryck för en strävan att uppnå en klar

boskillnad mellan den konkurrensutsatta och den icke

konkurrensutsatta delen av elmarknaden.

Företrädare för elbranschen har inför utskottet

redovisat sina farhågor för att den nya bestämmelsen

kan leda till sådana ökade kostnader att de små

företagen skulle riskera att slås ut. Enligt

utskottets mening är det viktigt att det

upprätthålls en klar boskillnad mellan de båda

delarna av elmarknaden, men det är också väsentligt

att små företag på elmarknaden inte drabbas i

onödan. Om de små företagen slås ut kan konkurrensen

och därmed effektiviteten på elmarknaden minska. En

särskild omständighet som är värd att beakta är

vidare att små elproduktionsbolag som ofta har sin

bas i lokal elproduktion, baserad på förnybar och

miljövänlig el, kan riskera att slås ut med den

föreslagna nya bestämmelsen.

Möjligheten att införa någon form av undantag för

små företag har förts fram och diskuterats inom

utskottet. Införande av undantag är emellertid

alltid förenat med vissa problem. Det gäller olika

typer av avgränsningar, vilket kriterium som skall

väljas, var gränsen skall sättas, hur företag som

passerar den uppsatta gränsen skall behandlas, etc.

Ytterligare en omständighet som, enligt utskottets

mening, bör beaktas i det här aktuella sammanhanget

är frågan om risk för korssubventionering mellan

fjärrvärmeföretag och elhandelsföretag. Om

regeringens förslag genomförs i nuvarande skick

innebär det att en inkongruens kommer att uppstå,

genom att gemensam verkställande direktör inte

kommer att tillåtas för nätföretag och företag som

bedriver produktion av eller handel med el, men att

detta kommer att vara tillåtet för ett

fjärrvärmeföretag och ett elhandelsföretag.

Utskottet anser att detta är olyckligt.

Sammantaget menar utskottet att förslaget om

införande av ett förbud av den karaktär som

regeringen förordar är behäftat med ett antal

problem som kräver ytterligare beredning och

överväganden. Riksdagen bör därför, genom ett

tillkännagivande, anmoda regeringen att göra en

förnyad prövning av frågan och återkomma till

riksdagen med ett nytt förslag. Därvid bör de frågor

som utskottet har berört behandlas, varvid särskilt

frågan om kongruens i regelverken för å ena sidan

nätföretag och företag som bedriver produktion av

och handel med el och å andra sidan

fjärrvärmeföretag och elhandelsföretag bör

uppmärksammas. Enligt utskottets mening bör en sådan

begäran av riksdagen inte behöva innebära att en ny

utredning skall tillsättas, utan frågan bör kunna

hanteras inom ramen för något befintligt

utredningsarbete.

Med det anförda avstyrker utskottet propositionen

i berörd del. Därmed blir det aktuella yrkandet i

motion 2001/02:N47 (m) tillgodosett i sak.

Krav på god kvalitet vid överföring

av el

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag om att

det i ellagen skall införas en bestämmelse

som stadgar att den el som överförs skall

vara av god kvalitet. Jämför reservation 3

(fp).

Propositionen

En grundläggande skyldighet för alla

nätkoncessionshavare är att överföra el till alla

elanvändare som är anslutna till det aktuella nätet.

En viktig komponent i denna skyldighet är att

överföringen är av tillräckligt god kvalitet, sägs

det i propositionen. De allvarligaste bristerna i

överföringen är sådana som kan hota elsäkerheten,

dvs. orsaka person- eller sakskador eller störningar

i driften av det egna nätet eller andra elektriska

anläggningar. Den grundläggande regeln om elsäkerhet

finns i 9 kap. 1 § ellagen. Med stöd av ett

bemyndigande har regeringen och Elsäkerhetsverket,

som är tillsynsmyndighet i frågor om elsäkerhet,

utfärdat ett antal föreskrifter om elsäkerheten. Det

förekommer emellertid brister i överföringen som

inte hotar elsäkerheten. De vanligaste typerna av

sådana brister är dels att överföringen helt

avbryts, varigenom elanvändarna inte alls får någon

el, dels att spänningen hos den överförda elen

avviker alltför mycket från det nominella värdet,

vilket är 230 volt för hushåll.

Frågor om kvalitetsbrister i överföringen ingår

redan för närvarande i tillsynen av nätverksamheten,

konstaterar regeringen. Det saknas emellertid

kriterier för kvaliteten hos överföringen. Därför

föreslår regeringen att det i ellagen skall införas

en bestämmelse om att överföringen av el skall vara

av god kvalitet. Regeringen och nätmyndigheten skall

bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om god

överföringskvalitet. Innan de nämnda föreskrifterna

meddelas kommer regeringen att ge ett uppdrag åt

nätmyndigheten att, i samråd med Svenska kraftnät

och företrädare för elbranschen, ta fram ett

underlag för föreskrifterna. Dessa kommer att bestå

av ett antal riktvärden, främst vad gäller antalet

strömavbrott och deras varaktighet samt

spänningsvariationer. Riktvärdena skall alltså ange

vad som kan anses vara acceptabelt för elanvändarna.

Det får accepteras att det i vissa fall förekommer

smärre och/eller kortvariga kvalitetsbrister i

överföringen. En nätkoncessionshavare skall enligt

regeringens förslag vara skyldig att avhjälpa

kvalitetsbrister i överföringen endast i den

utsträckning som kostnaderna för att avhjälpa

bristerna är rimliga i förhållande till de

olägenheter för elanvändarna som är förknippade med

bristerna.

Det är viktigt att nätmyndighetens resurser kan

koncentreras till frågor som generellt sett har

störst betydelse för utvecklingen av

nätverksamheten, sägs det i propositionen. Om

nätmyndigheten blir skyldig att pröva tvister om

kvaliteten hos överföringen på ansökan av kund kan

det leda till att alltför mycket resurser tas från

andra typer av ärenden hos myndigheten. Därför bör

dessa frågor, liksom hittills, endast prövas inom

ramen för nätmyndighetens tillsyn av

nätverksamheten. En elanvändare som anser att

överföringen är bristfällig kan anmäla detta till

nätmyndigheten, som då kan inleda tillsyn om just

denna fråga om det framstår som rimligt. Inom ramen

för denna tillsyn kan sedan nätmyndigheten förelägga

nätkoncessionshavaren, eventuellt vid vite, att

rätta till brister i överföringen.

Motionen

I motion 2001/02:N49 (fp) begärs ett

tillkännagivande om regeringens förslag om en ny

bestämmelse avseende el av god kvalitet. Regeringens

förslag om att elen skall vara av god kvalitet är en

formulering som i princip alla medborgare kan ställa

upp på, säger motionärerna. De anser dock att det är

mycket svårt att definiera vad som är el av god

kvalitet. Om en bestämmelse med detta innehåll skall

införas i lagen, måste den vara utformad på ett

sådant sätt att det inte bara blir en s.k.

luftparagraf, anför motionärerna.

Vissa kompletterande uppgifter

I propositionen anges, som nyss nämnts, att

regeringen avser att ge i uppdrag åt

Energimyndigheten att, i samråd med Svenska kraftnät

och företrädare för elbranschen, ta fram underlag

för föreskrifter om kvaliteten hos överföringen. Ett

sådant uppdrag beräknas, enligt uppgift, komma att

lämnas inom kort.

Utskottets ställningstagande

Utskottet instämmer i regeringens uppfattning att

det i ellagen bör införas en bestämmelse som stadgar

att den el som överförs skall vara av god kvalitet.

Visserligen ingår frågor om kvalitetsbrister i

överföringen redan för närvarande i tillsynen av

nätverksamheten, men eftersom det saknas kriterier

för överföringskvaliteten försvåras tillsynen i

praktiken.

I motion 2001/02:N49 (fp) riktas kritik mot

regeringens förslag, och motionärerna befarar att

den föreslagna bestämmelsen kommer att få karaktär

av s.k. luftparagraf. Enligt utskottets bedömning

saknas det fog för dessa farhågor. Som redovisats

skall regeringen och nätmyndigheten bemyndigas att

meddela närmare föreskrifter om vad som skall avses

med god kvalitet. Enligt vad som sägs i

propositionen - och som också redovisats inför

utskottet av företrädare för Näringsdepartementet -

skall den aktuella förordningen innehålla riktvärden

avseende antal strömavbrott och deras varaktighet,

spänningsvariationer, orsaken till avbrotten, etc.

Energimyndigheten skall, som nämnts, ges i uppdrag

att i samråd med Svenska kraftnät och företrädare

för elbranschen ta fram underlag för föreskrifterna.

Med det anförda tillstyrker utskottet

propositionen i berörd del och avstyrker den här

aktuella motionen i motsvarande del.

Prövning av vissa tvister

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag om

ändrade bestämmelser rörande prövning av

vissa tvister.

Propositionen

Det finns ett antal bestämmelser i ellagen som

reglerar förhållandet mellan nätkoncessionshavaren

och elkunderna och där det också föreskrivs att

tvister härom skall prövas av nätmyndigheten,

erinras det om i propositionen. Med den nuvarande

regleringen kan en part dra en sådan tvist för

prövning utan begränsning i tiden. Detta är inte en

tillfredsställande ordning, anser regeringen,

eftersom det för berörda parter är viktigt att

frågan om dessa mellanhavanden, bl.a. ekonomiska,

inte hålls levande alltför länge. Därför föreslås

att en tidsfrist om två år införs, inom vilken en

ansökan måste ha kommit in till nätmyndigheten för

att myndigheten skall pröva tvisten. Följande typer

av tvister föreslås komma att omfattas av

tidsfristen: villkoren för anslutning av en

elektrisk anläggning till en ledning eller ett

ledningsnät (3 kap. 6 och 7 §§), debitering av

merkostnaden för mätning och rapportering av

resultaten av dessa mätningar och av kostnaden för

mätare med tillhörande insamlingsutrustning och dess

installation i uttagspunkten respektive

inmatningspunkten (3 kap. 11 och 11 a §§),

debitering av kostnaden för en mätare med

tillhörande insamlingsutrustning och för dess

installation i inmatningspunkten (3 kap. 14 §), rätt

för innehavaren av en produktionsanläggning till

ersättning av den nätkoncessionshavare till vars

ledningsnät anläggningen är ansluten (3 kap. 15 §)

samt den del av avgiften enligt nättariffen som

innehavare av vissa produktionsanläggningar skall

betala (4 kap. 10 §).

I propositionen lämnas också förslag avseende

prövning av tvister om underrättelser om

nättariffen. En nätkoncessionshavare är enligt

ellagen (4 kap. 11 §) skyldig att på begäran lämna

skriftlig uppgift om sin nättariff, och tvister om

koncessionshavarens skyldighet i detta avseende

skall prövas av nätmyndigheten. Skyldigheten att

lämna uppgifterna är ovillkorlig och bör därför inte

föranleda tvister, konstaterar regeringen. För det

fall ett nätföretag inte skulle följa denna

bestämmelse kan frågan behandlas inom ramen för

nätmyndighetens tillsynsansvar. Några bärande motiv

till att tvister om detta skall kunna prövas av

nätmyndigheten finns därför inte. Möjligheten att få

en tvist om en nätkoncessionshavares skyldighet att

lämna skriftlig uppgift om sin nättariff prövad av

nätmyndigheten föreslås därför bli avskaffad.

Inga motioner har väckts beträffande de båda nämnda

förslagen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot regeringens

förslag som därmed tillstyrks.

Anmälan av utlandshandel med el

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringen förslag om att

den nuvarande skyldigheten att anmäla

utlandshandel med el av viss omfattning skall

upphävas.

Propositionen

Regeringen föreslår att den nuvarande skyldigheten

att anmäla utlandshandel med el av viss omfattning

skall upphävas. För närvarande gäller enligt ellagen

(6 kap. 1 §) att den som ingår avtal som medför att

import eller export av el kommer att pågå under en

tid av minst sex månader skall göra en anmälan om

avtalet till den myndighet regeringen bestämmer.

Sådan anmälan skall göras inom en månad från det att

avtalet ingicks och lämnas till Svenska kraftnät.

Anmälningsplikten infördes bl.a. för att göra det

möjligt att göra marknadsbedömningar och för att

Svenska kraftnät skulle kunna utöva sitt

systemansvar på ett korrekt sätt. Formerna för

utlandshandeln med el, liksom behovet av central

information om denna, har emellertid i väsentliga

avseenden förändrats sedan bestämmelserna infördes.

Dessutom har endast en anmälan gjorts under de

senaste åren. Vidare konstateras att

anmälningsplikten av kontrakt saknar praktisk

betydelse för den fysiska utväxlingen av el på

utlandsförbindelserna. Anmälan om behov av kapacitet

för överföring på utlandsförbindelser görs till de

systemansvariga företagen före den planerade

överföringen. Sådan anmälan måste göras oavsett hur

avtalet mellan köpare och säljare är utformat.

Inga motioner har väckts beträffande detta förslag.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot regeringens

förslag som därmed tillstyrks.

Timvis mätning av små elanvändares

förbrukning, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag när

det gäller timvis mätning av små elanvändares

förbrukning. Det innebär att det sätts en

tidsgräns (till utgången av år 2004) för

befrielsen från att betala merkostnaden för

mätning m.m. som har gällt för elanvändare

vars förbrukning mäts per timme enligt ett

leveransavtal som tillämpades när

schablonberäkningssystemet infördes den 1

november 1999. Riksdagen bör också avslå två

här aktuella motioner, varvid utskottet i det

ena fallet hänvisar till pågående

utredningsarbete inom Energimyndigheten.

Jämför reservation 4 (m, kd, fp, mp).

Propositionen

Det system med schablonberäkning av elanvändarnas

elförbrukning som infördes den 1 november 1999

omfattar i stort sett alla elanvändare. Det finns

dock en möjlighet för elanvändare att begära att

deras förbrukning i stället skall timmätas, varvid

den berörde elanvändaren blir skyldig att betala

merkostnaden för mätningen och för rapportering av

mätresultaten. Vid schablonsystemets införande fanns

det ett antal elanvändare, vars förbrukning enligt

de nya bestämmelserna skulle schablonberäknas men

som hade ingått leveransavtal enligt vilka deras

förbrukning skulle mätas per timme. Det ansågs då

inte rimligt att dessa elanvändare skulle betala

merkostnaden för mätning och för rapportering av

mätresultaten. Därför infördes en

övergångsbestämmelse som innebär att de berörda

elanvändarna inte behöver betala nämnda merkostnader

under leveransavtalets återstående giltighetstid.

Det har nu visat sig att många av de aktuella

leveransavtalen löper tills vidare, dvs. tills

avtalet sägs upp av endera parten, sägs det i

propositionen. De berörda elanvändarna kan därmed

fortsätta - utan någon bortre tidsgräns - med att få

sin förbrukning mätt timvis utan att behöva betala

merkostnaden för detta. En sådan ordning anser

regeringen inte är rättvis. Därför bör denna

befrielse från skyldigheten att betala merkostnaden

upphöra vid ett visst datum. Den återstående tiden

bör vara förhållandevis lång för att underlätta för

berörda elanvändare att anpassa sig till den nya

situationen. Den som så vill får därmed rimlig tid

att säga upp sitt leveransavtal och därefter

förhandla fram ett nytt avtal med antingen timvis

mätning eller schablonberäkning av förbrukningen.

Regeringen anser att en lämplig tidpunkt är vid

utgången av år 2004 och föreslår en lagändring med

denna innebörd.

Motionerna

Regeringens förslag om att upphäva reglerna för

betalningsbefrielse vid timmätning för elkunder bör

avslås, anförs det i motion 2001/02:N48 (kd). Det är

visserligen inte rättvist att de elkunder som

tecknat ett leveransavtal som löper tills vidare

skall slippa betala kostnaderna för timmätning,

säger motionärerna, men de anser att regering och

riksdag inte skall sätta sig över ingångna,

civilrättsligt bindande avtal. Med hänvisning till

att utvecklingen går mot flera avläsningar per år

syns det dem felaktigt att försvåra för timmätning.

Med timmätning kan kunden direkt se kopplingen

mellan pris och efterfrågan och lättare svara på

prisökningar genom minskad förbrukning, anför

motionärerna.

I motion 2001/02:N274 (s) begärs ett

tillkännagivande om mätning och debitering av

elförbrukning. De flesta elförbrukare får i

normalfallet en exakt uppgift om sin elförbrukning

endast en gång per år i samband med att elmätaren

avläses, varefter en korrigering av eventuella

avvikelser mot den preliminära debiteringen sker,

konstaterar motionärerna. De påpekar att den

tekniska utvecklingen har gått framåt och att det

för närvarande finns system för t.ex. fjärravläsning

som gör det möjligt för kunderna att i efterhand

faktureras för faktisk förbrukning. Utvecklingen mot

en debitering av den faktiska förbrukningen bör

påskyndas, och regeringen bör ge signaler till

nätbolagen att en sådan utveckling är nödvändig ur

konsument- och energibesparingsperspektiv, anför

motionärerna.

Vissa kompletterande uppgifter

Energimyndigheten gavs i september 2000 i uppdrag av

regeringen att, i samråd med Konsumentverket och

företrädare för branschen, närmare utreda

förutsättningarna för att införa debitering efter

faktisk elförbrukning i kombination med tätare

mätaravläsningar. Syftet är att tillgodose allmänna

konsumentintressen och effektivisera elanvändningen.

En delredovisning lämnades till regeringen i

oktober 2001. I rapporten skisseras en ordning som

innebär att kunder med en förbrukning över 8 000 kWh

skall avläsas en gång per kvartal, och att detta

skall träda i kraft den 1 januari 2006. De

samhällsekonomiska effekterna av förslaget kommer

att redovisas i slutrapporten den 1 juni 2002. En

sådan ordning skulle innebära ett starkt incitament

för nätföretagen att utnyttja fjärravläsning.

Förslag till åtgärder bör, enligt

Näringsdepartementets uppfattning, anstå till dess

att Energimyndigheten har slutredovisat uppdraget.

Riksdagen avslog våren 2001 en motion om

debitering av elförbrukning, liknande förslaget i

motion 2001/02:N274 (s). Utskottet hänvisade till

den nyssnämnda utredningen hos Energimyndigheten

(bet. 2001/02:NU8).

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning att det är

rimligt att det nu sätts en bortre gräns för den

befrielse från att betala merkostnaderna för mätning

och rapportering som medgavs de elförbrukare som vid

schablonsystemets införande den 1 november 1999 hade

leveransavtal enligt vilka deras förbrukning skulle

mätas per timme. Genom att sätta gränsen så långt

fram som vid utgången av år 2004 får de berörda

elförbrukarna en rimlig tid för att ta ställning

till hur de vill utforma sina avtal.

I motion 2001/02:N48 (kd) framförs kritik mot

regeringens förslag med innebörd att statsmakterna

inte bör sätta sig över ingångna avtal. Utskottet

har viss förståelse för dessa synpunkter, men anser

samtidigt att det blir orimliga konsekvenser om de

berörda elförbrukarna skulle kunna ha en i tiden

obegränsad betalningsbefrielse.

Samtidigt noterar utskottet, i likhet med

motionärerna, att det skulle vara en fördel om det

kunde uppnås en klarare koppling mellan pris och

efterfrågan genom en timmätning. Det finns företag,

t.ex. Sollentuna Energi AB, som har infört system

med fjärravlästa timmätare utan att debitera

särskilda avgifter för detta. Genom att tillämpa en

s.k. effekttaxa kan elförbrukarna få signaler som

kan påverka deras förbrukning och risken för

effektbrist kan minskas.

När det gäller de synpunkter som framförs i motion

2001/02:N274 (s) om debitering av den faktiska

elförbrukningen vill utskottet dessutom hänvisa till

det utredningsarbete som Energimyndigheten bedriver

och som skall slutredovisas den 1 juni 2002.

Med det anförda tillstyrker utskottet

propositionen i berörd del och avstyrker de båda här

aktuella motionerna i motsvarande delar.

Timvis mätning av små elproducenters

produktion, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag till

ändring i ellagen med innebörd att små

elproducenter skall kunna ges dispens från

kravet på timvis mätning av el. I detta

sammanhang bör riksdagen också avslå motioner

om de framtida förutsättningarna för

vindkraft. Frågan kommer att bli föremål för

behandling i den aviserade energipolitiska

propositionen senare under våren 2002, anför

utskottet. Jämför reservation 5 (m, kd, fp).

Propositionen

Inmatningen av el på elnätet skall enligt ellagen

mätas. Mätningen skall avse dels mängden inmatad el,

dels inmatningens fördelning över tiden. I praktiken

innebär det att mängden inmatad el mäts varje timme.

Före schablonsystemets införande den 1 november 1999

var det ganska vanligt att inmatningen från små

produktionsanläggningar mättes bara vad avser

mängden inmatad el, sägs det i propositionen. För

att den inmatade elens fördelning över tiden skall

kunna mätas krävs att en tämligen dyr mätutrustning

installeras i inmatningspunkten hos anläggningarna.

För att ge nätkoncessionshavarna rimlig tid att

ombesörja detta infördes, samtidigt med

schablonsystemets införande, en övergångsbestämmelse

som innebar att den enkla mätningen hos små

anläggningar fick fortsätta till utgången av år

2001. Riksdagen beslöt hösten 2001, på regeringens

förslag, att denna tid skulle utsträckas till

utgången av år 2002 (prop. 2001/02:1 utg.omr. 21,

bet. 2001/02:NU3).

Bland annat Energimyndigheten har emellertid

uppmärksammat att kostnaden för att installera den

nya mätutrustningen och för driften av utrustningen

inte står i rimlig proportion till den ringa mängd

el som produceras i de allra minsta

produktionsanläggningarna. Regeringen delar detta

synsätt och anser att det bör införas en möjlighet

att undanta de minsta produktionsanläggningarna från

kravet att inmatningens fördelning över tiden skall

mätas. Det är dock förenat med vissa problem att

göra ett sådant undantag, påpekar regeringen. Inom

vissa lokalnätsområden finns ett flertal små

produktionsanläggningar, vilkas inmatning är

tämligen marginell, men sammantaget rör det sig om

en betydande mängd el. Inmatningen från dessa små

anläggningar är inte, som beträffande stora

anläggningar, kopplad till upp- eller nedgång i

förbrukningen. Om inmatningen från små anläggningar

inte mäts varje timme kommer den inte att ingå i den

samlade inmatning som faktiskt mäts per timme.

Eftersom det samlade uttaget varje timme anses

motsvara den samlade inmatningen motsvarande timme,

kommer det beräknade samlade uttaget att avvika från

det verkliga samlade uttaget. På det sättet kommer

förbrukningsprofilen, som används i

schablonsystemet, att avvika så mycket från det

verkliga förhållandet att den inte lämpar sig för

att användas för en bedömning av fördelningen över

tiden av elanvändarnas förbrukning.

Mot den angivna bakgrunden anser inte regeringen

att ett generellt undantag för alla små

produktionsanläggningar bör införas i ellagen. I

stället föreslås riksdagen bemyndiga regeringen

eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela

dispens i det enskilda fallet från kravet på mätning

vad gäller inmatningens fördelning över tiden.

Undantag från kravet på timvis mätning föreslås för

inmatning från produktionsanläggningar som har ett

säkringsabonnemang om högst 200 ampère eller som kan

leverera en effekt om högst 135 kW. Ett undantag

skall gälla alla sådana små produktionsanläggningar

i ett koncessionsområde eller, då flera

koncessionsområden redovisas samlat, i samtliga

koncessionsområden. Undantag får inte meddelas om

schablonberäkningen av fördelningen över tiden av

elanvändarnas förbrukning påverkas mer än i

obetydlig omfattning.

Motionerna

I detta avsnitt behandlar utskottet sex motioner

från allmänna motionstiden som - ur olika synvinklar

- avser verksamhetsförutsättningarna för små

elproducenter, främst vindkraftsproducenter.

Kostnaderna för vindkraftens utbyggnad bör spridas

på hela elkollektivet, anförs det i motion

2001/02:N302 (s). De bästa platserna för att bygga

vindkraftverk på är ofta belägna i områden långt

från den befintliga nätdragningen, säger

motionärerna. De menar att - för att göra det

ekonomiskt försvarbart att bygga vindkraftverk på

dessa platser - kostnaden för nätdragningen måste

belasta fler än det enskilda vindkraftverket eller

gruppen av vindkraftverk. Enligt de nuvarande

reglerna skall det bolag som har koncessionen i

området stå för kostnaderna för denna nätdragning.

Detta är inte rimligt, anser motionärerna och

föreslår att regeringen skall undersöka möjligheten

att finna en lösning på problemet.

I två motioner från samme motionär, 2001/02:N341

(m) och 2001/02:N40 (m), efterlyses en översyn av

den nuvarande lagstiftningen om avgiftsbefrielse för

småskalig vindkraftproduktion med inriktning att

skapa rättvisa regler för fördelningen av

nätkostnaderna mellan producenter och konsumenter.

Vindkraften expanderar i Sverige, bl.a. som en följd

av att vindkraftverken inte tar sin andel av

kostnaderna för det elnät som verken är anslutna

till, säger motionären. Han anser att kostnaderna i

stället bärs av nätbolagen och i förlängningen av

nätkunderna inom de områden där vindkraften byggs

ut, i första hand glesbygden. Andra

finansieringsformer för den fortsatta utvecklingen

av vindkraften måste utformas, menar motionären. Han

hänvisar till beräkningar som gjorts av Gotlands

Energiverk, enligt vilka nätavgiften skulle kunna

sänkas med 5-10 % om vindkraftverken betalade sin

andel av kostnaderna för att utnyttja elnätet.

Kostnaderna för vindkraftsutbyggnaden är föremål

för yrkande också i motion 2001/02 (c), i vilken det

begärs en utredning avseende nätavgifter. De

planerade vindkraftverken eller vindkraftsparkerna

börjar nu bli så stora att den producerade

vindkraften inte kan förbrukas inom ett och samma

län, säger motionären. Han påpekar att eftersom den

lokala nätägaren inte får ta betalt av

vindkraftsproducenten men själv måste betala för

vidaretransporten av kraften, blir det de lokala

elabonnenterna i länet som får en höjd nätavgift.

Detta bör snarast ändras så att de aktuella

kostnaderna betalas av dem som förbrukar elen eller

delas solidariskt inom landet, anför motionären.

I motion 2001/02:N324 (c) föreslås

tillkännagivanden av riksdagen i två avseenden,

nämligen om bibehållen möjlighet till inmatning på

nätet för små producenter till rimligt pris och om

ändring av gränsen för småskaliga kraftverk. Den

nuvarande bestämmelsen i ellagen som föreskriver att

inmatning från små elproducenter bara får belastas

med kostnaden för mätutrustning och mätning av

inmatad el bör bibehållas, anför motionären. Hon

anser vidare att den nuvarande gränsen för

småskaliga kraftverk, 1 500 kW, är en otidsenlig

gräns som innebär att flera vindkraftverk som

överstiger denna kapacitet måste köras på lägre

effekt, vilket anses vara ett resursslöseri.

Ett problem vid utbyggnad av vindkraft är att

elnätet inte är dimensionerat för att ta emot den

producerade kraften, sägs det i motion 2001/02:Bo319

(c). Åtgärder bör därför vidtas för att underlätta

för vindkraftsproducenter att komma ut på elnätet

med den producerade kraften.

Vissa kompletterande uppgifter

I ellagen finns, som nämnts, en särskild bestämmelse

om nätavgiften för småskaliga

elproduktionsanläggningar (4 kap. 10 §). Enligt

denna bestämmelse skall en innehavare av en

småskalig elproduktionsanläggning som kan leverera

en effekt om högst 1 500 kW endast betala den del av

nätavgiften som motsvarar den årliga kostnaden för

mätning, beräkning och rapportering. Innehavaren

slipper alltså betala den del av avgiften som

grundas på drift och underhåll av nätet. Denna

kostnad fördelas i stället på övriga kunder i

nätföretagets område. Enligt ellagen skall flera små

produktionsanläggningar som är belägna i närheten av

varandra och som gemensamt matar in el på

ledningsnätet betraktas som separata anläggningar

vid tillämpningen av denna bestämmelse. Det innebär

att även nätavgiften för större vindkraftsparker

beräknas på detta sätt. En kraftfull utbyggnad inom

ett begränsat område kan således innebära att övriga

abonnenter inom nätområdet får svara för en relativt

hög andel av kostnaderna.

Frågan om framtida verksamhetsförutsättningar för

vindkraften har behandlats av

Elcertifikatutredningen i slutbetänkandet Handel med

elcertifikat (SOU 2001:77). Utredningen har

föreslagit ett nytt marknadsbaserat stödsystem för

att främja förnybar elproduktion. Systemet är avsett

att bygga på handel med certifikat, och

ikraftträdande föreslås till den 1 januari 2003.

Elcertifikatutredningen föreslår bl.a. att ellagen

skall ändras, genom att 4 kap. 10 § skall upphöra

att gälla, så att nätsubventionen för den småskaliga

elproduktionen tas bort. För att kompensera de

anläggningar som haft nätsubvention föreslår

Elcertifikatutredningen en övergångslösning.

Betänkandet har remissbehandlats, och frågan avses

komma att behandlas i den energipolitiska

proposition som är aviserad till den 21 mars 2002.

Anslutning av vindkraftverk till elnätet står för

närvarande för sina egna kostnader. I de fall

anslutningen av en anläggning medför kostnader som

till någon del kan vara till nytta för någon annan

kund inom området skall dessa kostnader dock inte

enbart hänföras till den begärda anslutningen.

Kostnaden skall i ett sådant fall ingå i underlaget

för nättariffen för samtliga kunder. Detta kan t.ex.

gälla för förstärkning av nätet för att kunna ta

emot producerad el från nya anläggningar.

En interdepartemental arbetsgrupp (AgVIND) har i

uppdrag att genomföra en övergripande kartläggning

av förutsättningarna för lokalisering av

vindkraftverk i havs- och fjällområden. Enligt

AgVIND behöver elnätens överföringskapacitet

klarläggas. Som påpekas i vissa av de här aktuella

motionerna föreligger det problem med bristande

överföringskapacitet i kraftnätet, särskilt vid

överföring från norra till södra Sverige. Regeringen

har med anledning härav i november 2001 givit

Svenska kraftnät i uppdrag att redovisa effekterna

av en storskalig utbyggnad av vindkraftverk i havs-

och fjällområden på elsystemets prestanda, m.m. I

uppdraget ingår följande:

1. Redovisning av hur stor vindkraftsproduktion

som kan förläggas inom ramen för nuvarande

elöverföringssystem, såväl nationellt som i olika

relevanta geografiska områden.

2. Redovisning av, med utgångspunkt i

Energimyndighetens förslag till planeringsmål och

Elcertifikatutredningens bedömningar, behovet av och

kostnaderna för eventuell förstärkning av

elöverföringssystemet och framläggande av förslag

till hur sådana förstärkningar skall finansieras. I

uppdraget ingår även att redovisa var de mest

kostnadseffektiva förstärkningarna kan göras.

3. Analys av effekterna för kunder och producenter

av nätmyndighetens tolkning av hur kostnaderna för

anslutning skall fördelas.

4. Redovisning av, med utgångspunkt i

Energimyndighetens förslag till planeringsmål och

Elcertifikatutredningens bedömningar, hur

stamnätstariffen påverkas om nätmyndighetens metoder

för hur anslutningsavgiften skall fördelas skulle få

genomslag vid en förstärkning av stamnätet.

5. Klarläggande av, i ett nordiskt

energisystemperspektiv, hur mycket vindkraft som kan

ingå i elsystemet med utgångspunkt i behovet av

balansreglering (produktion/förbrukning) och

elsystemets leveransförmåga.

Uppdraget skall rapporteras senast den 16 augusti

2002, och en lägesrapport avlämnades den 18 januari

2002. Lägesrapporten bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Regeringen har också - mot bakgrund av AgVIND:s

bedömningar - lämnat uppdrag till olika berörda

myndigheter rörande utbyggnad av vindkraft. Det

gäller ett uppdrag till Naturvårdsverket i juli 2001

att redovisa naturvårdens intressen och föreslå

undersökningsprogram avseende vindkraftsparkers

effekter på naturmiljön i havsområden, ett uppdrag

till Boverket att redovisa de övergripande

förutsättningarna för storskalig utbyggnad av

vindkraftsanläggningar i havs- och fjällområden,

m.m. och ett uppdrag till Riksantikvarieämbetet att

beskriva kulturmiljövårdens intressen med avseende

på vindkraftens inverkan på kulturlandskapet.

Uppdragen skall redovisas under våren 2002.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att det är rimligt att små

elproduktionsanläggningar ges möjlighet att få

dispens från kravet på timvis mätning av inmatad av

el. Som Energimyndigheten har uppmärksammat står

kostnaden för att installera ny mätutrustning och

för drift av utrustningen inte i proportion till den

begränsade elmängd som produceras i de minsta

anläggningarna. Därmed tillstyrker utskottet

propositionen i här berörd del.

När det gäller de framtida

verksamhetsförutsättningarna för vindkraft, vilka

tas upp i de här aktuella motionerna, noterar

utskottet att denna fråga nu är föremål för

beredning inom Näringsdepartementet, mot bakgrund av

bl.a. Elcertifikatutredningens förslag. Regeringen

avser att återkomma till frågan i den

energipolitiska proposition som är aviserad till den

21 mars 2002. Med hänvisning härtill anser utskottet

att det nu inte finns anledning att ta ställning

till de olika förslag och synpunkter som förs fram i

de sex här aktuella motionerna, utan de avstyrks i

berörda delar.

Leverantörsbyte

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör, genom ett tillkännagivande,

anmoda regeringen att utan ytterligare

tidsspillan lämna ett av riksdagen tidigare

begärt förslag om införande av ett

sanktionssystem vid leverantörsbyte.

Utskottet erinrar om att riksdagen våren

2001, på förslag av ett enhälligt utskott,

anmodade regeringen att skyndsamt utreda

förutsättningarna och formerna för införande

av ett effektivt sanktionssystem mot de

nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav

vid byte av elleverantör eller gällande

föreskrifter om angivande av

anläggningsidentitet vid mätrapportering och

anser att regeringen borde ha lagt fram ett

sådant förslag i den här aktuella

propositionen. Jämför reservation 6 (s, v).

Propositionen

Frågan om leverantörsbyte behandlas kort i

propositionen, utan att regeringen lämnar något

förslag eller gör någon bedömning. Under år 2000 har

Energimyndigheten i tre delrapporter redovisat sina

bedömningar av utvecklingen på elmarknaden efter

schablonsystemets införande. I de två första

delrapporterna har förslag till justeringar av det

gällande regelverket lämnats beträffande bl.a.

leverantörsbyten. Energimyndigheten understryker

därvid att leverantörsbytesprocessen ännu inte

fungerar tillfredställande. Myndigheten betonar

samtidigt att regelverket tydligt och klart anger

hur berörda aktörer skall agera vid ett

leverantörsbyte och vilka tidsfrister som gäller.

Energimyndigheten redovisar att den avser att skärpa

sin tillsyn för att säkerställa att regelverket

efterlevs. I rapporterna behandlas även

förutsättningarna för att införa ett sanktionssystem

mot nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav

vid byte av elleverantör. Energimyndigheten gör

härvid bedömningen att en närmare analys av de

praktiska förutsättningarna för ett sanktionssystem

bör genomföras. Flertalet remissinstanser har dock

ansett att någon form av sanktionssystem bör införas

för att komma till rätta med problemen avseende

rapportering av leverantörsbyten, mätvärden och

andelstal.

Riksdagen uppmanade våren 2001 regeringen att

utreda förutsättningarna och formerna för ett

sanktionssystem mot nätbolag som inte uppfyller de

regler som gäller vid byte av elleverantör (bet.

2000/01:NU8). Regeringen har låtit Linklaters

Lagerlöf Advokatbyrå (tidigare Advokatfirman

Lagerlöf & Leman) utreda förutsättningarna för att

införa ett sanktionssystem. Utredningen redovisades

till Näringsdepartementet i september 2001.

Regeringen tillsatte samtidigt

Elkonkurrensutredningen (särskild utredare:

generaltulldirektör Kjell Jansson) med uppdrag att

se över konkurrensen på elmarknaden (dir. 2001:69).

I uppdraget ingick bl.a. att utreda betydelsen av

olika hinder för kundernas rörlighet på marknaden,

varvid det betonades att leverantörsbytesprocessen

har fungerat bristfälligt och att detta kan tänkas

ha haft en negativ inverkan på kundernas rörlighet

och därmed på konkurrensen på elmarknaden. Rapporten

från Linklaters Lagerlöf Advokatbyrå överlämnades

till utredningen som underlag för dess

ställningstagande i denna fråga.

Motionerna

Frågan om leverantörsbyten berörs i fyra motioner,

som alla har det gemensamt att motionärerna vill se

ett snabbt införande av ett sanktionssystem.

När det gäller byte av elleverantör finns det

fortfarande stora brister, sägs det i motion

2001/02:N47 (m). Svårigheter att byta leverantör

försvårar kundernas rörlighet och därmed såväl

konkurrensen som effektiviteten på elmarknaden,

anför motionärerna. De anser att den av riksdagen

beställda utredningen avseende sanktionsmöjligheter

för bolag som inte uppfyller reglerna snarast bör

föreläggas riksdagen för ställningstagande.

Möjligheterna att införa en förseningsavgift för

de nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav om

att inom fem arbetsdagar bekräfta (eller anmärka på)

en anmälan om leverantörsbyte bör snabbt utredas,

anförs det i motion 2001/02:N213 (m). Det är mycket

viktigt att rutiner kring leverantörsbyten och

rapportering av mätvärden snabbt förbättras, säger

motionärerna. De påpekar att eftersom en anmälan om

ett leverantörsbyte skall innehålla uppgift om

anläggningsidentitet bör denna klart och entydigt

framgå av nätfakturan till kunden. Eventuella

nödvändiga kompletteringar av föreskrifter,

inklusive sanktionsmöjligheter, för att säkerställa

att så sker måste genomföras utan dröjsmål, anför

motionärerna.

Också i motionerna 2001/02:N48 (kd) och

2001/02:N371 (kd) begärs att regeringen snarast

skall presentera ett förslag till sanktionssystem

mot nätbolag vid leverantörsbyte.

Leverantörsbytesprocessen fungerar ännu inte

tillfredsställande, säger motionärerna. De

framhåller att ett väl fungerande system är en

förutsättning för att kunderna skall fortsätta att

vara aktiva på marknaden.

Vissa kompletterande uppgifter

Som tidigare redovisats beslöt riksdagen våren 2001,

på förslag av ett enhälligt utskott, att anmoda

regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna

och formerna för införande av ett effektivt

sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller

regelverkets krav vid byte av elleverantör eller

gällande föreskrifter om angivande av

anläggningsidentitet vid mätrapportering. Utskottet

anförde (bet. 2000/01:NU8) att det är av synnerlig

vikt för elkonsumenterna och för schablonreformens

och elmarknadens trovärdighet att rutinerna kring

leverantörsbyten snabbt förbättras. Regeringen

borde, enligt utskottet, snarast lägga fram

erforderliga förslag till de lagändringar som krävs

för ett snabbt införande.

Elkonkurrensutredningen avlämnade i november 2001

en delrapport, Vissa frågor kring kundernas

rörlighet, m.m. (dnr N2001:10/U-12). I delrapporten

behandlades framför allt problem med

leverantörsbyten och hinder mot hushållskundernas

rörlighet på marknaden. Följande åtgärder för att

komma till rätta med problemen föreslogs:

- En sanktion bör införas mot nätägare som

förorsakar att leverantörsbyten inte sker i tid. En

nätägare som försenar ett leverantörsbyte skall inte

få ta ut någon nätavgift av kunden från det datum

bytet var tänkt att ske fram till dess det verkligen

kommit till stånd. En förutsättning för ett sådant

sanktionssystem är dock att det går att avgöra vem

som bär skulden till att ett leverantörsbyte

försenas.

- Särskilt tillstånd bör krävas för att vara

elhandlare. Ett särskilt tillstånd för att få vara

elhandlare (en "omsättningskoncession") bör krävas.

Kraven för att få tillstånd bör sättas relativt

lågt, men en elhandlare bör t.ex. ha ett IT-system

som genererar automatiska mottagningsbevis. I

omsättningskoncessionen bör ingå en skyldighet att

rapportera vissa elprisuppgifter till ett organ som

regeringen utser.

- Energimyndigheten bör ges en uttalad roll som

expertmyndighet avseende elhandelsfrågor.

Energimyndighetens uppgifter på elmarknaden är för

närvarande i huvudsak inriktade på nätverksamheten.

För att förbättra elmarknadens funktion behövs dock

en mer uttalad myndighetsfunktion även inom

elhandelsområdet. Utredningen föreslår att

Energimyndigheten skall hantera frågor kring den

föreslagna omsättningskoncessionen för elhandlare

och även ansvara för den prisstatistik som föreslås.

- Krav bör ställas på att tjänsten som anvisad

elleverantör upphandlas i konkurrens. När en elkund

av någon anledning saknar elleverantör anvisas denne

en elleverantör av nätägaren. Om nätägaren har en

närstående elleverantör får vederbörande ofta

tjänsten som anvisad elleverantör.

Förslagen i delrapporten har behandlats vid en

utfrågning hos Näringsdepartementet i januari 2002.

Det första förslaget om införande av ett

sanktionssystem blev föremål för kritik från flera

av de i utfrågningen deltagande aktörerna. Det

föreslagna systemet ansågs krångligt och förenat med

juridiska problem. Det ansågs viktigt att ett

eventuellt sanktionssystem skall kunna fungera

snabbt utan långdragna rättsprocesser. Regeringen

avser, enligt vad utskottet erfarit, att låta

utforma ett lagförslag. När det gällde det andra

förslaget om införande av en "omsättningskoncession"

presenterade Energimyndigheten ett alternativt

förslag som gick ut på att det skall införas krav på

elhandelsföretag att lämna viss statistik till

Energimyndigheten. Det tredje förslaget om

Energimyndigheten som en expertmyndighet fick stöd

vid utfrågningen. Det fjärde förslaget om

konkurrensupphandling av anvisad leverantör

tillstyrktes av de flesta vid utfrågningen.

Energimyndigheten har nyligen beslutat att i sina

föreskrifter införa krav på att

identifikationsnummer klart skall anges på

nätfakturan till kunden, vilket föreslås i en av de

här aktuella motionerna.

I den tidigare nämnda aviserade energipolitiska

propositionen planeras, enligt uppgift från

Näringsdepartementet, att lämnas en redovisning av

hur de aktuella frågorna skall behandlas vidare. Ett

lagförslag om införande av ett sanktionssystem kan

därefter komma att läggas fram under riksmötet

2002/03.

Utskottets ställningstagande

Riksdagen beslöt, som redovisats, våren 2001 på

förslag av ett enhälligt utskott att anmoda

regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna

och formerna för införande av ett effektivt

sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller

regelverkets krav vid byte av elleverantör eller

gällande föreskrifter om angivande av

anläggningsidentitet vid mätrapportering. Regeringen

borde, enligt utskottet, snarast lägga fram

erforderliga förslag till de lagändringar som krävs

för ett snabbt införande.

En förutsättning för att konkurrensen på en

marknad skall kunna fungera är att kunderna har

tillgång till olika leverantörer av en tjänst eller

vara. På den del av elmarknaden som är

konkurrensutsatt är tillgången på olika

elleverantörer som kunderna kan vända sig till

sålunda av stor betydelse. För att kunderna på

elmarknaden skall kunna använda sin konsumentmakt

som ett medel för att effektivisera konkurrensen

krävs dessutom att byte av elleverantör fungerar

smidigt och inte försvåras av elleverantörerna.

Konstaterade brister i systemet för byte av

elleverantör låg bakom riksdagens tillkännagivande

våren 2001.

Regeringens hantering av riksdagens beställning

har karakteriserats av segdragenhet och återkommande

utredningar. Som redovisats fick först Linklaters

Lagerlöf Advokatbyrå i uppdrag att utreda

förutsättningarna för införande av ett

sanktionssystem. Därefter överlämnades rapporten

från advokatbyrån till Elkonkurrensutredningen, som

i sin delrapport i november 2001 föreslog införande

av ett sanktionssystem. Nu uppges det från

Näringsdepartementet att Energimyndigheten skall ges

i uppdrag att ta fram ett lagförslag. Först efter

beredning av detta förslag kan det bli aktuellt att

regeringen lägger fram ett förslag till riksdagen.

Enligt utskottets mening har regeringen inte

hanterat beställningen från riksdagen på ett

tillfredsställande sätt. Regeringen borde i den här

aktuella propositionen ha lagt fram ett förslag till

sanktionssystem. Ett väl fungerande system för

leverantörsbyte är en förutsättning för att kunderna

skall kunna vara aktiva på elmarknaden. Svårigheter

att byta leverantör försvårar kundernas rörlighet

och därmed såväl konkurrensen som effektiviteten på

elmarknaden. Riksdagen bör genom ett

tillkännagivande uppmana regeringen att utan

ytterligare tidsspillan lämna förslag om införande

av ett sanktionssystem. Därmed tillstyrker utskottet

de här aktuella motionerna i berörda delar.

Leveranssäkerhet, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om

leveranssäkerhet, m.m. Utskottet hänvisar

till regeringens bedömningar i propositionen

och till pågående utrednings- och

uppföljningsarbete inom Energimyndigheten och

Svenska kraftnät. Jämför reservation 7 (m,

kd, fp).

Propositionen

Regeringen lämnar inga förslag i propositionen i

frågan om leveranssäkerhet, utan redovisar sin

bedömning.

Genomförda och pågående insatser inom elbranschen

när det gäller leveranssäkerhet presenteras i

propositionen. Svensk Energi har tagit fram

branschpraxis för informationsverksamhet i samband

med större störningar och för förebyggande

informationsinsatser inför framtida störningar i

elförsörjningen. Branschen arbetar också med s.k.

storstörningssamverkan. Det finns för närvarande sju

samverkansområden som tillsammans omfattar hela

Sverige. Nätföretagen inom varje samverkansområde

kommer att samarbeta för att snabbare kunna åtgärda

fel vid strömavbrott. Branschens målsättning är att

ingen enskild nätkund skall vara utan tillgång till

el under mer än 24 timmar. För att klara detta mål

kommer elnätföretagen att se över leveranssäkerheten

i befintliga nät, särskilt där det finns oisolerad

ledning i icke trädsäkra områden, vilka ofta också

är väderutsatta. Översynen syftar till att begränsa

antalet elavbrott och elavbrottens längd.

Svensk Energi arbetar vidare för att någon form av

goodwillersättning skall utgå om en kund blir utan

elleverans i mer än 24 timmar. Utgångspunkten är

därvid att varje nätföretag, utifrån det egna

företagets lokala förutsättningar, skall utforma en

goodwillersättning vid elavbrott. Med utgångspunkt i

de erfarenheter som vunnits under vintern 2001/02 är

det sedan Svensk Energis avsikt att utforma en

branschrekommendation. Enligt en enkätundersökning

kommer 95 % av landets lågspänningskunder att under

år 2002 omfattas av en goodwillersättning vid

avbrott på mer än 24 timmar. Endast ett fåtal

elnätsföretag har deklarerat att de inte har för

avsikt att införa en goodwillersättning. Skälet till

detta är ofta att bolagen antingen inte har några

luftledningar alls eller bara har

tätortsdistribution med mycket få och korta

elavbrott.

Leveranssäkerheten i de svenska elnäten är vid en

internationell jämförelse mycket hög, säger

regeringen. De senaste vintrarnas snöoväder har dock

orsakat stora störningar i elleveranserna i vissa

delar av landet. I glesbygdsområden är

leveranssäkerheten sämre, samtidigt som kostnaden

för att förbättra nätet är större. I likhet med

flertalet remissinstanser avseende den s.k.

Elavbrottsutredningens delrapport (dnr.

N2001/6228/ESB) anser regeringen att det för

närvarande inte finns tillräckliga skäl att i lag

slå fast något krav på en särskild avgift vid

elavbrott. Enligt regeringens bedömning bör i första

hand de frivilliga åtagandena om goodwillersättning

som nu införs av ett stort antal företag vara ett

tillräckligt incitament för att nätföretagen snabbt

skall åtgärda avbrott. Det är dock viktigt att

branschens frivilliga åtgärder följs upp och att de

frivilliga insatserna i branschen får genomslag vid

kommande vintrars snöoväder genom bättre information

till de kunder som drabbas, snabbare avhjälpning av

felen och framför allt genom att färre kunder

drabbas av elavbrott.

Regeringen avser att ge berörda myndigheter i

uppdrag att, under de kommande vintrarna, följa

utvecklingen och resultaten av branschens frivilliga

insatser, såväl vad avser avbrottsersättning som

övriga insatser. Om inga förbättringar sker avser

regeringen att återkomma i frågan. Regeringen anser

vidare att de förslag som lämnas i den här aktuella

propositionen, om nya kriterier för

skälighetsbedömningen av nättarifferna och om att

överföringen av el skall vara av god kvalitet,

tillsammans med den tidigare nämnda nätnyttomodellen

som Energimyndigheten utformar kommer att skapa

incitament för investeringar i ökad

leveranssäkerhet. Nätnyttan beror på företagets

prestation och leveranskvalitet. Har företaget en

hög nätnytta motiverar det en högre intäkt medan en

låg nätnytta betyder att företaget bör öka sin

prestation eller leveranskvalitet för att kunna

motivera en högre intäkt. På detta sätt skapar den

nya formen av tillsyn ett incitament för företagen

att förbättra leveranskvaliteten.

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen ansåg i sitt

betänkande Säkerhet i en ny tid (SOU 2001:41) att

det finns anledning att skärpa de grundläggande

kraven på leveranssäkerhet i elsystemet. Det bör ske

dels genom krav på en ökad störningstålighet hos

överförings- och distributionssystemet, dels genom

vissa krav på effektreserver i elsystemet. Vissa

krav bör också enligt utredningen ställas på

elanvändarna. Sådana krav kan ställas i ellagen,

elberedskapslagen (1997:288) eller i andra

författningar. Regeringen avser att våren 2002

behandla utredningens förslag.

Motionerna

I detta avsnitt behandlar utskottet åtta motioner

som dels tar upp frågan om leveranssäkerhet, dels

tar upp frågor om energibrist och effektbrist.

Det behövs åtgärder för att säkra

försörjningstryggheten av el vid vinter med sträng

kyla och för att säkra försörjningstryggheten av el

vid situationer med extremt stor elförbrukning,

anförs det i motion 2001/02:N275 (s). I motionen

erinras om att Svenska kraftnät i regleringsbrevet

för år 2001 gavs i uppdrag att bevaka tillgången på

höglastkapacitet i det svenska elsystemet samt att

utveckla marknadsinstrument, som kan bidra till att

skapa tillgång på tillräcklig höglastkapacitet i

elsystemet. Svenska kraftnät, som i sin rapport till

regeringen i augusti 2001 inte föreslog några

speciella åtgärder, bör tillsammans med elbranschen

snarast vidta åtgärder som stärker effektbalansen,

föreslår motionärerna. De anser att gällande

regelverk måste kompletteras med ett system som

säkrar en långsiktigt fungerande effektmarknad med

både förbrukningsminskning och mer elproduktion;

systemet bör bygga på kostnadsneutralitet och

finansieras av dem som agerar på den svenska

elmarknaden. Handel med höglastkapacitet eller

reserveffekt kan lämpligen ske på en börs för

reserveffekt i form av auktion några gånger per år,

anför motionärerna och föreslår att regelverk, helst

i avtalsform och i nära samråd med elbranschen,

skyndsamt skall utarbetas av Svenska kraftnät som

svensk huvudman för elbörsen Nord Pool.

Det behövs åtgärder för att undanröja existerande

handelshinder för en fungerande elhandel i Norden,

anförs det i motion 2001/02:N302 (s). Ledningsnätet

mellan Norge och Sverige är inte utbyggt i en sådan

omfattning att det går att handla el fritt över

gränserna, säger motionärerna. De menar att denna

brist i överföringskapacitet är ett allvarligt

handelshinder som stora produktionsbolag i Sverige

kunnat utnyttja för att öka sina vinster men också

för att snedvrida konkurrensen mellan olika

elhandelsbolag. Motionärerna skisserar ett par

lösningar på problemet - en är att bygga ut elnätet

så att det klarar en fri handel med el över

gränserna, vilket dock medför stora kostnader, en

annan är att merkostnaden för produktionsökningen

skall fördelas på marknadens aktörer på ett rättvist

sätt. Regeringen bör se över hur handeln med el

skall kunna ske utan handelshinder som snedvrider

konkurrensen, anför motionärerna.

Om det visar sig att branschens eget system för

att komma till rätta med leveranssäkerheten inte

blir heltäckande eller visar sig ha stora brister

måste regeringen återkomma till riksdagen med

förslag till ett lagreglerat system, anförs det i

motion 2001/02:N47 (m). Monopolformen och den

bristande tillsynen har medverkat till att det i

vissa områden är alltför låg standard på

nätverksamheten, säger motionärerna.

I motion 2001/02:N205 (m) föreslås att en

elavbrottsavgift skall införas. En elavbrottsavgift

måste vara konstruerad så att den tar hänsyn till

både avbrottsfrekvensen och tidsfaktorn, anför

motionärerna. De anser att med en sådan avgift

skulle det skapas ett tydligt incitament för

nätägarna att sköta sina ledningar, och det skulle

inte vara lönsamt att låta dem förfalla.

I motion 2001/02:N48 (kd), liksom i tidigare

nämnda motion 2001/02:N47 (m), sägs att det är

mycket viktigt att myndigheterna noga bevakar

effekterna av branschens åtaganden och har beredskap

för att snabbt presentera lagförslag om de

frivilliga åtagandena visar sig otillräckliga.

Motionärerna anser att det frivilliga initiativ som

elbranschen har tagit är mycket positivt, men

framhåller att inte förrän samtliga nätföretag i

landet har ställt sig bakom överenskommelsen kan

elkunderna förvänta sig säkrare leveranser.

Regelverket kring ersättningarna måste innehålla

enhetliga garantier och göras känt för alla

elkunder, anförs det.

Regeringen måste vidta erforderliga åtgärder för

att garantera att effektbrist inte uppstår, anförs

det i motion 2001/02:N371 (kd). Effektbrist är ett

stort problem, och södra Sverige är särskilt sårbart

på grund av att överföringskapaciteten av el från

norra till södra Sverige är otillräcklig och behöver

byggas ut, liksom överföringskapaciteten mellan

Norge och Sverige, säger motionärerna.

Även i motion 2001/02:N35 (kd) tas upp frågan om

överföringskapaciteten från norra Sverige eller

Norge till Sydsverige; motionärerna anser att

kapaciteten snarast måste förstärkas. I motionen

begärs också ett tillkännagivande av riksdagen om

behovet av åtgärder för att förhindra energibrist.

För den elintensiva industrin, där energin är att

betrakta som en råvara, är det nödvändigt att

energiförsörjningen planeras för en nivå som medger

att industrin kan växa och utvecklas, anför

motionärerna. De anser att det behövs en långsiktig

lösning som inte stör prisbildningen på elbörsen.

Regeringen bör låta utreda möjligheten att använda

isolerade elkablar för att säkra strömförsörjningen

och dra bredband till alla hushåll och företag och

återkomma med förslag till riksdagen, anförs det i

motion 2001/02:N300 (c). I framtiden kommer en säker

elförsörjning men också möjlighet att använda

Internet att vara ännu viktigare än för närvarande

för människors beslut om var de skall bosätta sig,

säger motionärerna. De påpekar att de senaste årens

stora strömavbrott har inneburit stora påfrestningar

på elnäten, och att nätbolagen därför har sett över

sina ledningsnät och bytt ut känsliga ledningar,

bl.a. har elkablar som är plastöverdragna börjat

användas. När en sådan kabel tillverkas kan också

ett rör för en fiberoptisk kabel läggas in för att,

till en låg kostnad, ge tillgång till snabba

kommunikationer via IT.

Vissa kompletterande uppgifter

I propositionen aviseras, som tidigare nämnts, ett

uppdrag till berörda myndigheter att, under de

kommande vintrarna, följa utvecklingen och

resultaten av branschens frivilliga insatser, såväl

vad avser avbrottsersättning som övriga insatser.

Energimyndigheten gavs sålunda, i regleringsbrevet

för år 2002, i uppdrag att - efter samråd med

Elsäkerhetsverket - följa de satsningar som för

närvarande görs inom elbranschen för att minska

elnätets känslighet för snöoväder och liknande

förhållanden, samt för att minska konsekvenserna av

strömavbrott. Myndigheten skall senast den 15 maj

2002 redovisa till regeringen utvecklingen av

branschens frivilliga insatser och vilka effekter

dessa har. Om inga förbättringar sker avser

regeringen att återkomma i frågan.

Beträffande frågan om risk för effektbrist kan

noteras att i budgetpropositionen för år 2002 (prop.

2001/02:1 utg.omr. 21) och i skrivelsen om en

förnyad prövning av stängningen av Barsebäck 2 (skr.

2001/02:22) redovisades läget beträffande de av

regeringen aviserade åtgärderna för att förbättra

effektbalansen. I detta sammanhang betonade

regeringen behovet av att marknadsbaserade

instrument för att hantera effektknapphet utvecklas,

bl.a. genom att ekonomiskt motiverade

effektreducerande åtgärder på användningssidan

stimuleras. Vidare framhölls behovet av att, inom

ramen för samarbetet mellan de systemansvariga i

Norden, regler för hantering av effektknapphet

vidareutvecklas och harmoniseras, varvid Svenska

kraftnäts centrala roll i detta arbete betonades.

Svenska kraftnäts prognos över effektbalansen för

den kommande vintern visar att effektsituationen

kommer att vara fortsatt ansträngd. En viktig orsak

till detta är att Oskarshamn 1, vars effekt uppgår

till 445 MW, kommer att vara avställd för revision

under hela vintern 2001/02 och en del av vintern

2002/03. Som en övergångslösning uppdrog regeringen

därför i november 2001 åt Svenska kraftnät att

upphandla ytterligare 400-600 MW i effektreserv.

Upphandlingen skall avse perioden t.o.m. vintern

2002/03.

Insatser behöver dock, enligt

Näringsdepartementet, också vidtas för att säkra

effektbalansen på lång sikt. Målet bör därvid vara

att utbudet av el även i extrema höglastsituationer

skall kunna möta efterfrågan. För att skapa ett

heltäckande och betryggande system för att hantera

effektproblemet kan, utöver det arbete som genomförs

i samarbete med branschföreträdare, vissa ramvillkor

och kompletterande åtgärder komma att behöva

utvecklas. Regeringen uppdrog därför i november 2001

åt Svenska kraftnät att, i samråd med

Energimyndigheten, utforma ett sådant system för

effekthantering som kan introduceras senast vintern

2003/04. Arbetet skall ske i samverkan med

företrädare för branschen. Uppdraget skall redovisas

till regeringen senast den 1 oktober 2002. I detta

uppdrag kan olika typer av marknadsbaserade system,

som omnämns i vissa av de här aktuella motionerna,

komma att övervägas.

Näringsminister Björn Rosengren träffade i början

av januari 2002 företrädare för elnätsföretagen för

att diskutera problemen med inträffade elavbrott

under helgerna. Företrädarna för företagen

redogjorde för de åtgärder som branschen kommit

överens om att vidta, bl.a. åtgärder för att

förbättra samarbetet för att kunna hantera

störningar i elleveranserna, en satsning på ökad

information, översyn av leveranssäkerheten i de

befintliga näten samt ersättningar till kunder som

blir utan el. Näringsministern hänvisade till det

tidigare nämnda uppdraget till Energimyndigheten och

uppgav att utvecklingen noga skall följas.

Beträffande frågan om överföring av el inom

Norden, som tas upp i några motioner, kan noteras

att en konsekvens av det nordiska elsystemets

funktion är att det uppstår olika prisområden i

Sverige och Norge, då överföringsförbindelserna inte

räcker till mellan länderna. Uppdelningen i

prisområden och skillnaderna mellan områdespris och

systempris har, enligt Näringsdepartementet,

inneburit att företagen på Nord Pool inte kunnat

prissäkra sig mot denna skillnad. För att lösa detta

problem har Nord Pool introducerat en produkt/tjänst

för att kunna hantera även denna risk, dvs. en

prissäkring till områdespris. Svenska kraftnät har

systemansvar för det svenska elsystemet, och det

ingår också i Svenska kraftnäts uppdrag att främja

utvecklingen på den nordiska elmarknaden. Inom

Nordel, som är de nordiska systemoperatörernas

samarbetsorganisation, övervägs för närvarande

enligt Näringsdepartementet om nuvarande metoder för

hantering av flaskhalsar i det nordiska systemet bör

förändras. Det förs även diskussioner om möjliga

metoder för att på lång sikt hantera

flaskhalsproblemen. Ett tänkbart alternativ är

gemensamma finansieringslösningar för utbyggnad av

näten, och ett annat skulle kunna vara att gränserna

för prisområden ändras så att dessa inte är bundna

till nationsgränserna utan får en mer rationell

indelning. Näringsdepartementet följer detta arbete,

och inom ramen för det nordiska samarbetet kommer

behovet av åtgärder på politisk nivå som kan stödja

en sådan utveckling att övervägas.

När det gäller frågan om att förse samtliga

hushåll med bredband, som tas upp i en motion, kan

noteras att Svenska kraftnät i augusti 2000 gavs i

uppdrag av regeringen att bygga ett rikstäckande,

optofiberbaserat nät. Målet för utbyggnaden är att

denna skall ske i sådan takt att alla

kommunhuvudorter senast i december 2002 skall vara

anslutna till ett landsomfattande stomnät med hög

överföringskapacitet. För att nå slutanvändarna

finns olika tekniker med olika för- och nackdelar.

Val av teknik bör, enligt Näringsdepartementet,

avgöras från fall till fall.

Utskottets ställningstagande

För det moderna samhället är säker tillgång till el

av avgörande betydelse. Detta gäller för både

företag och hushåll. Vid en internationell

jämförelse är leveranssäkerheten i de svenska

elnäten god. Samtidigt kan konstateras att vid

snöoväder, som t.ex. under den senaste jul- och

nyårshelgen, kan störningar i elleveranserna

förekomma som för dem som drabbas får avsevärda

konsekvenser. Enligt utskottets mening är det

rimligt att kräva att nätföretagen har beredskap för

att klara av de problem som uppstår vid normala

snöförhållanden. Allmänt sett anser utskottet att

snöfall under vintern bör betraktas som ett normalt

inslag i det svenska vädret och inte anföras som

exceptionella omständigheter av nätföretagen. Å

andra sidan kan det inte anses rimligt att

nätföretagen skall ha en gardering mot alla

upptänkliga händelser.

I propositionen redogörs för de frivilliga

åtaganden, bl.a. beträffande goodwillersättning, som

görs inom branschen. Enligt utskottets mening är det

en fördel om branschen kan visa sig mogen att själv

hantera leveranssäkerheten, utan att staten skall

behöva vidta tvingande åtgärder. Samtidigt måste

staten ta sitt ansvar och noga följa utvecklingen.

Som redovisats skall Energimyndigheten senast den 15

maj 2002 redovisa utvecklingen av branschens

frivilliga insatser och vilka effekter dessa har. Om

inga förbättringar sker avser regeringen att

återkomma i frågan. Utskottet anser att detta är en

lämplig ordning.

I motionerna behandlas också frågor om energibrist

och effektbrist. Det är viktigt att distinktionen

mellan dessa båda begrepp upprätthålls. När det

gäller energi får den "relevanta" marknaden anses

vara den nordiska elmarknaden. Möjligheterna att

upprätthålla balans på denna marknad får bedömas

vara förhållandevis goda.

När det gäller effekt är situationen annorlunda.

Den "relevanta" marknaden är här i stor utsträckning

fortfarande begränsad till den svenska elmarknaden,

särskilt Syd- och Mellansverige. Beträffande

förhållandet mellan utbud av och efterfrågan på

effekt kan konstateras att det är knapp marginal

mellan tillgänglig effekt och maximal efterfrågan på

effekt. Vidare gäller att prissättningen på effekt

inte är effektiv och att incitamenten att hålla

reserveffekt tillgänglig är låga. Sammantaget

innebär det nu sagda att det finns en risk för att

effektbrist kan uppstå från tid till annan.

Regeringen har, som redovisats, givit Svenska

kraftnät i uppdrag att utforma ett system för

effekthantering som skall kunna introduceras senast

vintern 2003/04. Uppdraget skall redovisas senast

den 1 oktober 2002 och kan innehålla olika

marknadsbaserade system. Utskottet ser mycket

positivt på detta och vill särskilt framhålla att

det i så stor utsträckning som möjligt bör

eftersträvas marknadsbaserade lösningar. Det bör

också noteras att det, som redovisats, pågår arbete

inom den nordiska elmarknaden för att finna

lösningar på de problem med överföring som nämns i

vissa av motionerna.

Med det anförda avstyrker utskottet samtliga här

aktuella motioner i berörda delar.

Fjärrvärmemarknaden

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner rörande

fjärrvärmemarknaden. Utskottet hänvisar till

att regeringen i propositionen redovisar att

den avser att tillsätta en särskild utredare

på området. Jämför reservation 8 (m, kd, fp).

Propositionen

Regler om kommunala fjärrvärmeföretag

Inom energiområdet gäller undantag från

lokaliserings-, likställighets- och

självkostnadsprinciperna för handel med och

produktion av el enligt ellagen och för handel med

naturgas enligt naturgaslagen (2000:599),

konstateras det i propositionen. Bestämmelserna har

införts för att göra konkurrensvillkoren för

kommunala el- och naturgasföretag likvärdiga med dem

som gäller för övriga företag. För elnätsverksamhet

och överföring av naturgas gäller undantag från

lokaliseringsprincipen för verksamhet i geografisk

närhet till företagets nät- och

överföringsverksamhet inom kommunen och där syftet

är att uppnå en ändamålsenlig verksamhet. I samband

med att undantag från lokaliseringsprincipen

infördes för elhandels- och elproduktionsföretag

infördes även undantag från likställighets- och

självkostnadsprinciperna för distribution av

fjärrvärme genom en bestämmelse i ellagen. Dessa

undantag för fjärrvärmen, som innebär att även

kommunala fjärrvärmeföretag skall bedrivas på

affärsmässig grund, infördes för att upprätthålla

konkurrensneutraliteten mellan energislagen.

Regeringen bedömer att även ett undantag från

lokaliseringsprincipen är önskvärt och att ett

sådant undantag bör införas på sikt för kommunala

fjärrvärmeföretag. Ett sådant kommunalt företag som

avses i 3 kap. 16-18 §§ kommunallagen (1991:900) och

som bedriver fjärrvärmeverksamhet i den egna

kommunen bör sålunda på sikt få bedriva sådan

verksamhet även utanför kommungränsen. Ett undantag

från lokaliseringsprincipen bör dock endast ges om

syftet är att nå en ändamålsenlig verksamhet som

bedrivs i geografisk närhet till kommunens område.

Ett undantag från lokaliseringsprincipen för

kommunala fjärrvärmeföretag är motiverat av behovet

av att bedriva ändamålsenlig och effektiv

fjärrvärmeverksamhet, säger regeringen. Det är

viktigt att verksamheten hålls klart åtskild från

annan kommunal verksamhet så att

konkurrenssnedvridande effekter undviks.

Fjärrvärmeverksamhet skall för närvarande redovisas

särskilt. Vid ett införande av ett undantag från

lokaliseringsprincipen bör kravet på särredovisning

skärpas för att förhindra korssubventionering och

prisdiskriminering. I likhet med vad som gäller för

undantagen från lokaliseringsprincipen för kommunala

elnäts- och naturgasföretag bör en tillsyn av

prissättningen övervägas innan ett undantag införs

för kommunala fjärrvärmeföretag. Möjligheterna till

ökad pristransparens på värmemarknaden bör därför

utredas ytterligare. Regeringen avser att uppdra åt

en särskild utredare att studera dessa frågor

tillsammans med övriga åtgärder som

Energimyndigheten har föreslagit i utredningen

Fjärrvärmen på värmemarknaden - Rapport över uppdrag

att följa utvecklingen på fjärrvärmemarknaden.

Konkurrensen för fjärrvärmen på

värmemarknaderna

Konkurrenssituationen, strukturförändringarna på

fjärrvärmemarknaden och fjärrvärmens betydelsefulla

roll i energiomställningen medför att en ökad

pristransparens bör eftersträvas, sägs det i

propositionen. För att tillgodose konsumenternas

intresse av låga fjärrvärmepriser är en ökad

uppföljning av prissättningen av fjärrvärme

motiverad, anser regeringen.

Fjärrvärmen har en viktig roll i omställningen av

energisystemet, anser regeringen. Fjärrvärmen har

för närvarande en dominerande ställning där den är

etablerad. Distributionen av hetvatten utgör ett

naturligt monopol, varför monopolprissättning är en

påtaglig risk. Konkurrensen inom fjärrvärmesektorn

bör därför stimuleras för att nå framtida

produktivitetsökningar och därmed lägre priser.

Konkurrensen från andra uppvärmningsformer är ur

fjärrvärmekundens synvinkel starkt begränsad.

Kostnaderna för att byta uppvärmningssystem är det

största hindret. Även de praktiska möjligheterna att

byta uppvärmningssystem utgör en påtaglig

begränsning för konvertering från fjärrvärme.

Regeringen bedömer att en ökad pristransparens på

värmemarknaden skapar förutsättningar för

konsumenten att utvärdera sin situation. Regeringen

avser därför att se över förordningen (1988:1404)

med vissa föreskrifter enligt lagen (1956:245) om

uppgiftsskyldighet rörande pris- och

konkurrensförhållanden, i syfte att ge

Energimyndigheten möjlighet att ta in prisuppgifter

från företagen. Regeringen ämnar även att ge

Energimyndigheten i uppdrag att ta fram nyckeltal

för att bättre kunna följa utvecklingen inom

fjärrvärmesektorn. Regeringen bedömer vidare att

åtgärder för ökad konkurrens bör studeras

ytterligare vad gäller fjärrvärmeutbudet. Detta

inbegriper bl.a. möjligheterna för

spillvärmeleverantörer att sälja värme direkt till

konsumenten genom att utnyttja nätet för själva

distributionen. Krav på särredovisning med en

uppdelning i produktion och distribution behöver i

detta fall införas för fjärrvärmeföretagen.

Regeringen planerar, som tidigare nämnts, att

tillsätta en utredning för att närmare studera

fjärrvärmemarknaden och förutsättningarna för ökad

konkurrens på denna. I utredningen skall ingå att

analysera olika tillsynsmodeller och föreslå en

lämplig tillsynsmodell för fjärrvärmemarknaden.

Utredningen skall också undersöka de rättsliga

förutsättningarna samt hur villkoren och

administrationen för ett tredjepartstillträde till

distributionen av hetvatten kan utformas.

Utredningen skall även studera möjligheterna att

inrätta en instans för hantering av klagomål på

priser och leveransvillkor från konsumenterna på

fjärrvärmemarknaden.

Motionerna

I fyra motioner efterfrågas olika åtgärder för att

åstadkomma ökad konkurrens på fjärrvärmemarknaden.

Det behövs ett system för s.k.

benchmarkingkonkurrens på fjärrvärmemarknaden,

anförs det i motion 2001/02:N47 (m). Regeringens

uppfattning att det erfordras en ökad uppföljning av

prissättningen av fjärrvärme är ett steg i rätt

riktning, säger motionärerna. De anser dock att det

finns anledning att redan nu införa ett system för

att bedöma om fjärrvärmetaxorna är skäliga, vilket

lämpligen görs genom att ett slags index som kan

förklara kostnadsbilden inom respektive

fjärrvärmeområde tas fram. Enligt en avgiftsstudie

från olika bostadsorganisationer varierar

fjärrvärmetaxorna kraftigt, och den högsta taxan,

uttryckt i kronor per kvadratmeter bostadsyta, var

år 1998 mer än dubbelt så hög som den lägsta,

påpekar motionärerna.

I de två motionerna 2001/02:N48 (kd) och

2001/02:N371 (kd) begärs åtgärder för att åstadkomma

en ökad konkurrens inom fjärrvärmesektorn. Det rör

sig om införande av tredjepartstillträde på

fjärrvärmemarknaden och om åtgärder för att komma

till rätta med riskerna för korssubventionering.

Kristdemokraterna har länge krävt att konkurrens

inom fjärrvärmesektorn skall stimuleras för att nå

produktivitetsökningar och därmed lägre priser, sägs

det. Den omfattande utbyggnaden av fjärrvärmenät och

distributionen av fjärrvärme är effektiv och

miljömässigt mycket positiv, anser motionärerna. De

konstaterar emellertid att distributionen av

hetvatten är ett naturligt monopol och att

konkurrensen från andra uppvärmningsformer är mycket

begränsad, varför det är risk för

monopolprissättning. Energimyndigheten bör därför

åläggas motsvarande tillsynsskyldighet när det

gäller prissättning som regeringen nu föreslår för

elnättarifferna, anför motionärerna. De anser att

det även inom fjärrvärmesektorn finns stora risker

för korssubventionering, varför motsvarande regler

som nu föreslås gälla för elsektorn även bör gälla

för fjärrvärmesektorn.

Folkpartiet delar regeringens bedömning av att det

är viktigt att konkurrensen på fjärrvärmemarknaden

förbättras, sägs det i motion 2001/02:N49 (fp). Hur

det skall gå till är svårt att ange, anser

motionärerna med hänvisning till att

fjärrvärmeproduktionen på många håll är ett

naturligt monopol, även om det i vissa fall kan vara

möjligt att koppla ihop nät från olika håll.

Motionärerna framhåller i förväg att de inte kommer

att gå med på några förslag som innebär att

regeringen skall styra fjärrvämetaxorna.

Vissa kompletterande uppgifter

De frågor rörande fjärrvärmemarknaden som tas upp i

motionerna kommer enligt uppgift från

Näringsdepartementet att behandlas i den utredning

som aviseras i propositionen. Det gäller sådant som

pristillsyn, benchmarkingkonkurrens,

lokaliseringsprincip, tredjepartstillträde,

inrättande av instans för hantering av klagomål från

konsumenter på priser och leveransvillkor,

möjligheter att utnyttja spillvärme, m.m. Beslut om

tillsättande av särskild utredare och direktiv för

utredningen bedöms komma att fattas under våren

2002. Sannolikt kommer utredningsarbetet att delas

upp i två faser med delrapporteringar av

utredningsarbetet.

Energimyndigheten gavs i regleringsbrevet för år

2001 i uppdrag att redovisa utvecklingen på

värmemarknaderna med avseende på priser,

konkurrensförhållanden, bränsleslag och utsläpp av

koldioxid och andra miljöfarliga ämnen från olika

typer av uppvärmning. Syftet med uppföljningen är

att förbättra transparensen på värmemarknaderna så

att en ökad konkurrens och effektivitet stimuleras.

Den första uppföljningen redovisades för

Näringsdepartementet i december 2001. I

regleringsbrevet för år 2002 utökas detta uppdrag

till att även omfatta framtagande av relevanta

nyckeltal för att följa fjärrvärmens utveckling i

olika avseenden i syfte att få kunskap om

produktionsförhållanden och sambandet mellan

produktion och kostnader.

Riksdagen avslog våren 2001 motioner liknande de

här aktuella (bet. 2001/02:NU8). Utskottet hänvisade

till pågående beredningsarbete inom

Näringsdepartementet. I en reservation (m, kd, fp)

följdes motionsyrkandena upp.

Utskottets ställningstagande

Inledningsvis vill utskottet erinra om sitt tidigare

ställningstagande i avsnittet om åtskillnad mellan

nätverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet och

som också berörde fjärrvärmeföretag. Utskottet

anförde där att det bör vara kongruens i regelsystem

som har till syfte att förhindra möjligheter till

korssubventionering, så att likartade regler gäller

för å ena sidan nätföretag och företag som bedriver

produktion av och handel med el och å andra sidan

för fjärrvärmeföretag och elhandelsföretag.

Utskottet föreslog ett tillkännagivande från

riksdagen i saken.

När det gäller den här aktuella frågan om

fjärrvärmemarknaden vill utskottet anföra följande.

Utskottet ser positivt på de senaste årens utbyggnad

av fjärrvärmen som ett led i utvecklingen mot en

minskad elanvändning. Regeringens bedömning att det

på sikt bör införas ett undantag från

lokaliseringsprincipen för kommunala

fjärrvärmeföretag, liknande det nu gällande för

elhandels- och elproduktionsföretag, delas av

utskottet. Ett undantag är motiverat för att en

effektiv fjärrvärmeverksamhet skall kunna bedrivas.

Samtidigt gäller att en utökning av

verksamhetsområdet för de kommunala

fjärrvärmeföretagen accentuerar det problem som

redan för närvarande finns på fjärrvärmemarknaden

och som består av att den gällande fria

prissättningen som råder på marknaden, kombinerat

med förekomsten av naturliga monopol, kan riskera

leda till oskäliga prishöjningar för boende och

andra fjärrvärmekonsumenter. I propositionen

uppmärksammas detta problem, och regeringen meddelar

sin avsikt att tillsätta en särskild utredare med

uppdrag att närmare studera fjärrvärmemarknaden och

förutsättningarna för ökad konkurrens på denna.

I de fyra här aktuella motionerna föreslås olika

åtgärder som alla har till syfte att uppnå en mer

effektiv konkurrens på fjärrvärmemarknaden. De

åtgärder som där föreslås och som rör pristillsyn,

benchmarkingkonkurrens, lokaliseringsprincip,

tredjepartstillträde, inrättande av instans för

hantering av klagomål från konsumenter på priser och

leveransvillkor, möjligheter att utnyttja

spillvärme, m.m. är sådana som enligt uppgift kommer

att ingå i uppdraget till den särskilde utredare som

regeringen avser tillsätta inom kort. Mot denna

bakgrund kan utskottet inte se något behov av

tillkännagivande från riksdagen; motionerna avstyrks

i berörda delar.

Strålningsrisker

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om tillsättande

av en utredning med uppdrag att finna

åtgärder och metoder för att reducera

strålningsriskerna från kraftledningar.

Utskottet konstaterar att riksdagen redan

våren 2001 begärde en sådan utredning och att

regeringen nyligen givit Elsäkerhetsverket i

uppdrag att genomföra denna utredning.

Riksdagen bör vidare avslå en motion rörande

ansökan om förlängning av nätkoncession och

om sanktionsmöjligheter kopplade till detta.

Jämför reservation 9 (v, c, fp).

Motionerna

I motion 2001/02:Bo291 (v) begärs tillkännagivanden

i två avseenden, nämligen om tydligare bestämmelser

vid ansökan om förlängning av nätkoncession och om

sanktionsmöjligheter mot nätföretag som inte lämnar

ansökan inom fastställd tid. Om den s.k.

försiktighetsprincipen, dvs. att elanläggningar och

byggnader skall utformas och placeras så att

exponeringen för elektromagnetisk strålning

begränsas, bör gälla för nya anläggningar, så bör

den också gälla för befintliga, anför motionärerna.

Eftersom flyttning eller nedgrävning av en befintlig

ledning blir en extra kostnad för nätinnehavaren - i

de fall en förändring måste ske före koncessionens

utgång - anser motionärerna att det är rimligt att

kommunerna eller andra som berörs står för en del av

kostnaderna. Beträffande förlängd koncession är

praxis för närvarande sådan att om nätföretaget

lämnar in en preliminär ansökan, utan t.ex.

miljökonsekvensbeskrivning, en vecka innan

koncessionen löper ut, så får kraftledningen

fortsätta att användas, säger motionärerna. Det

finns ett krav att ansökan om ny koncession skall

lämnas in två år innan den gällande går ut. Det har

dock visat sig att bestämmelsen ofta inte efterlevs,

hävdar motionärerna. De anser att lämpliga

sanktioner för dem som åsidosätter gällande

bestämmelser bör införas.

Den utredning som riksdagen begärde våren 2001

(bet. 2000/01:NU8) med uppdrag att finna åtgärder

och metoder för att reducera strålningsriskerna från

kraftledningar bör skyndsamt tillsättas, anförs det

motion 2001/02:N244 (kd). I motionen begärs också

att den föreslagna utredningen skall utreda

möjligheterna att reducera s.k. vagabonderande

strömmar och magnetfält och hur elektromagnetiska

frizoner skall kunna upprättas. Vidare föreslås i

motionen tillkännagivanden om upprättande av

åtgärdspaket i syfte att förbättra situationen för

dem som drabbats av elöverkänslighet, inkluderande

de personer som har fått hälsoeffekter som av bl.a.

Europeiska rådet inte anses vetenskapligt

säkerställda, och om utveckling av utbildningen i

miljömedicin inom området elöverkänslighet.

Också i motion 2001/02:N367 (fp) begärs ett

tillkännagivande om att den av riksdagen begärda

utredningen med uppdrag att finna åtgärder och

metoder för att reducera strålningsriskerna från

kraftledningar skall komma till stånd. I

utredningsuppdraget bör även ingå att ta fram

förslag till incitament för kommuner och kraftbolag

för sådana åtgärder samt en bedömning av kostnaderna

för åtgärderna. Mot bakgrund av att det för

närvarande finns bostadsområden, skolor och daghem

som ligger nära kraftledningar och där barn dagligen

vistas under längre tid, bör farhågorna om

strålningsrisker tas på stort allvar, anför

motionärerna.

Vissa kompletterande uppgifter

Riksdagen beslöt våren 2001, på förslag av utskottet

och med anledning av en motion om strålningsrisker

från kraftledningar i tätbebyggda områden, att det

skall tillsättas en utredning med uppdrag att finna

åtgärder och metoder för att reducera

strålningsriskerna från kraftledningar (bet.

2000/01:NU8). I utredningsuppdraget bör även ingå

att ta fram förslag till incitament för kommuner och

kraftbolag för sådana åtgärder samt en bedömning av

kostnaderna för åtgärderna, anförde utskottet. I en

reservation (s, v), vilken det dock inte yrkades

bifall till vid riksdagsbehandlingen, hävdades att

det för närvarande inte finns tillräckliga skäl för

att tillsätta en utredning.

I betänkandet lämnade utskottet en redovisning för

kunskapsläget på området. I september 2000

presenterade en internationell forskargrupp vid

Institutet för miljömedicin den hittills mest

omfattande analysen av studier som gjorts av ett

eventuellt samband mellan kraftledningars magnetfält

och barnleukemi. Resultaten av analysen visar att

det inte finns någon ökad risk för barnleukemi för

det stora flertalet barn som bor i närheten av

kraftledningar och att den ytterst lilla cancerrisk

som finns endast gäller dem som utsätts för mycket

höga strålningsstyrkor. Det kritiska avståndet till

kraftledningen kan beräknas till mellan 30 och 50

meter beroende på ledningens styrka. Undersökningen

visar vidare att mindre än ett fall, av de 60 till

70 barn som årligen insjuknar i barnleukemi i

Sverige, kan tillskrivas strålning från

kraftledningar. Problemet att definitivt belägga ett

samband består i att forskarna inte kan förklara hur

den lågfrekventa strålningen kan orsaka uppkomsten

av leukemi eller andra cancerformer. Trots mångåriga

djurförsök och laboratorieexperiment finns ännu

ingen godtagbar biologisk förklaring till

cellpåverkande effekter av låg elektromagnetisk

strålning.

Eftersom ett samband mellan kraftledningars

magnetfält och bl.a. leukemi inte kan uteslutas har

dock Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket,

Elsäkerhetsverket, Socialstyrelsen och Statens

strålskyddsinstitut i samråd utarbetat en s.k.

försiktighetsprincip. Denna innebär att om åtgärder,

som generellt minskar exponeringen, kan vidtas till

rimliga kostnader och konsekvenser i övrigt bör det

eftersträvas att reducera fält som avviker starkt

från vad som kan anses normalt i den aktuella

miljön. När det gäller nya elanläggningar och

byggnader bör målet redan vid planeringen vara att

utforma och placera dessa så att exponeringen

begränsas. Det övergripande syftet med

försiktighetsprincipen är att på sikt reducera

exponeringen för magnetfält för att minska risken

att människor skadas. Den nyssnämnda undersökningen

har inte föranlett de samrådande myndigheterna att

omvärdera försiktighetsprincipen.

Vidare nämndes i betänkandet att ett underorgan

till Världshälsoorganisationen (International Agency

for Research on Cancer) för närvarande utreder

frågan och beräknas komma med ett utlåtande inom de

närmaste åren.

Beträffande planering och byggande av

kraftledningar gäller regler i miljöbalken

(1998:808) och plan- och bygglagen (1987:10) som

tillämpas allmänt för tekniska

energiförsörjningssystem och kraftproduktion. Enligt

lagen (1977:439) om kommunal energiplanering skall

det i varje kommun finnas en aktuell plan för

tillförsel, distribution och användning av energi i

kommunen. Till planen skall höra en

miljökonsekvensbeskrivning.

I sitt ställningstagande konstaterade utskottet

att forskningsresultaten om strålningsrisker från

kraftledningar är motstridiga. Mot bakgrund av att

det för närvarande finns bostadsområden, skolor och

daghem som ligger nära kraftledningar, där barn

dagligen vistas under längre tid, ansåg utskottet

att farhågorna om strålningsrisker bör tas på stort

allvar.

I regleringsbrevet för år 2002 för

Elsäkerhetsverket ges verket i uppdrag, mot bakgrund

av riksdagens nyssnämnda beslut, att utreda åtgärder

och metoder för att reducera strålningsriskerna från

kraftledningar. I utredningsuppdraget skall även

ingå att ta fram förslag till incitament för

kommuner och kraftbolag för sådana åtgärder samt en

bedömning av kostnaderna för åtgärderna. Uppdraget

skall redovisas senast den 15 november 2002.

Företrädare för Elsäkerhetsverket har inför

utskottet redovisat hur utredningsarbetet skall

läggas upp.

Vad beträffar s.k. vagabonderande strömmar (d.v.s.

elström som helt eller delvis tar icke önskade vägar

i stället för att flyta i avsedd återledningskrets)

kan noteras att Boverket har haft regeringens

uppdrag att, genom kunskapssammanställningar,

erfarenhetsåterföring samt demonstrations- och

utvecklingsprojekt, verka för ett miljö- och

hälsoriktigt byggande och boende där bl.a.

inomhusmiljö och elöverkänslighet ingår. I ett antal

rapporter under åren 1997 och 1998 har redovisats

insatser för förbättrad elmiljö och möjliga åtgärder

för att minska elektriska och magnetiska fält i

bostäder, inklusive risken för vagabonderande

strömmar. Vidare har förslag till åtgärder vid

misstänkt elöverkänslighet och förslag till

elsaneringar framlagts.

Regeringen gav år 1997 dåvarande Rådet för

arbetslivsforskning (RALF) i uppdrag att redovisa en

forskningsöversikt och utvärdering av såväl svenska

som internationella forskningsresultat inom området

elkänslighet och hälsorisker av elektriska och

magnetiska fält. Redovisning av uppdraget skedde den

1 december 2000. I rapporten sammanfattas de

allmänna slutsatserna enligt följande:

- fullgott vetenskapligt stöd saknas för andra

åtgärder än dem som innefattas i de rekommendationer

som utfärdats av en internationell

strålskyddsorganisation (International Commission on

Non-Ionizing Radiation Protection) och EU,

- vissa yrkesmässiga situationer förekommer

sannolikt där dessa rekommendationer överskrids,

vilket bör ses som ett viktigt tillsynsproblem,

- det finns fortfarande visst vetenskapligt stöd

för den försiktighetsstrategi som utfärdades av de

fem svenska myndigheterna avseende extremt

lågfrekventa magnetiska fält,

- motsvarande vetenskapligt stöd saknas för en

utvidgning av denna försiktighetsstrategi till andra

fält eller andra frekvensområden,

- forskningen har sammantaget inte funnit belägg

för hälsorisker vid användning av mobiltelefoner,

- allmänhetens normala exponering på grund av

basstationer för mobiltelefoni, andras användning av

mobiltelefoner eller radio- och TV-utsändningar är

mycket låg i jämförelse med nuvarande

rekommendationer och gränsvärden,

- forskning på individer med påtalad

elöverkänslighet har inte kunnat visa på någon

enskild faktors betydelse för uppkomst av ohälsa hos

dessa individer.

I rapporten görs också bedömningen att det behövs

ytterligare forskningsinsatser på olika områden.

Rapporten är under beredning inom

Näringsdepartementet. Avsikten är att ta fram en

sammanställning över de åtgärder som vidtagits på

området.

Post- och telestyrelsen har i regleringsbrevet för

år 2002 givits i uppdrag att utreda och lämna

förslag till utformning av myndighetens

sektorsansvar för miljöfrågor, bl.a. avseende

elektromagnetiska fält inom området för trådlös

kommunikation och inverkan på natur- och

kulturvärden av en utbyggnad av infrastrukturen för

sådan kommunikation. Myndigheten skall lämna förslag

till hur dess roll bör definieras, sektorsansvarets

omfattning, eventuella problem och på vilket sätt

ansvaret kan integreras i myndighetens verksamhet.

Arbetet skall ske efter samråd med berörda

myndigheter, såsom Statens strålskyddsinstitut,

Socialstyrelsen, Naturvårdsverket,

Riksantikvarieämbetet och Boverket. Post- och

telestyrelsen skall redovisa ett beräknat

resursbehov för de insatser som myndigheten

föreslår. Myndigheten skall vidare lämna förslag

till hur sektorsuppgiften bör finansieras. Uppdraget

skall redovisas senast den 1 juni 2002.

Beträffande frågan om prövning av ansökan om

förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession,

som tas upp i motion 2001/02:Bo291 (v), kan noteras

att detta regleras i ellagen (2 kap. 14 och 15 §§).

Där anges att en ansökan om en förlängning av

giltighetstiden för en nätkoncession bör prövas

enligt samma kriterier som när det gäller en ansökan

om ny nätkoncession. Näringsdepartementets bedömning

är, mot denna bakgrund, att det inte finns behov av

några ändringar i gällande lagstiftning. Vid

årsskiftet 1998/99 tillkom kravet på

miljökonsekvensbeskrivning för linjekoncessioner.

Enligt uppgift kom det in en stor mängd ansökningar

till Energimyndigheten precis före årsskiftet, och

många ansökningar var ofullständiga. Sedan dess har

både Energimyndigheten och företagen arbetat med att

förbättra koncessionsansökningarna. Merparten av

ansökningarna är nu kompletta när de kommer in. Det

är dock fortfarande ett stort antal företag som inte

kommer in med ansökan två år före koncessionens

utgång. I samband med att Energimyndighetens

handläggningstider för koncessioner har minskat har

denna fråga uppmärksammats och prioriteras för

närvarande. Näringsdepartementets bedömning är

därför att det för närvarande inte finns något behov

av att införa en särskild sanktionsavgift.

Utskottets ställningstagande

Som svar på det tillkännagivande riksdagen gjorde

våren 2001 om en utredning av åtgärder och metoder

för att reducera strålningsriskerna från

kraftledningar har regeringen, som redovisats, givit

Elsäkerhetsverket i uppdrag att genomföra denna

utredning. I utredningsuppdraget skall även ingå att

ta fram förslag till incitament för kommuner och

kraftbolag för sådana åtgärder samt en bedömning av

kostnaderna för åtgärderna. Uppdraget skall

redovisas senast den 15 november 2002.

Företrädare för Elsäkerhetsverket har inför

utskottet redovisat hur utredningsarbetet skall

läggas upp. Arbetet avses i korthet fokuseras på

teknik och kostnader. Frågan om incitament kommer

att behandlas i samråd med berörda intressenter.

Verket har inte för avsikt att göra några nya, egna

riskvärderingar.

Utskottet ser positivt på att den begärda

utredningen nu kommer till stånd. Mot bakgrund av

att det finns bostadsområden, skolor och daghem som

ligger nära kraftledningar, där barn dagligen vistas

under längre tid, anser utskottet att farhågor om

strålningsrisker bör tas på allvar. Utskottet vill

också framhålla vikten av att forskning på det

aktuella området drivs vidare. I de två motionerna

2001/02:N244 (kd) och 2001/02:N367 (fp) begärs att

den utredning som riksdagen uttalade sig för våren

2001 skall komma till stånd. Genom det uppdrag som

regeringen nu givit Elsäkerhetsverket får de båda

motionerna anses tillgodosedda i berörda delar och

avstyrks därmed av utskottet.

I motion 2001/02:Bo291 (v) berörs frågan om hur

den tidigare nämnda försiktighetsprincipen tillämpas

för befintliga ledningar i samband med förlängning

av nätkoncession. Som redovisats skall enligt

gällande bestämmelser förlängning av en

nätkoncession prövas enligt samma kriterier som

gäller för en ansökan om ny nätkoncession. Detta

gäller också kravet på miljökonsekvensbeskrivningar

som infördes vid årsskiftet 1998/99. Detta krav

medförde, som nämnts, bl.a. en stor anhopning av

ärenden hos Energimyndigheten. Enligt uppgift har

myndigheten nu kommit till rätta med de

inkörningsproblem som uppstod, och myndigheten

prioriterar för närvarande att tillse att företagen

fullgör sina skyldigheter och kommer in med ansökan

om förlängning av nätkoncession inom föreskriven tid

och med rätt beslutsunderlag. Utskottet anser mot

denna bakgrund att det för närvarande inte är

motiverat att riksdagen skall göra uttalanden

beträffande tydligare bestämmelser vid ansökan om

förlängning av nätkoncession eller om införande av

sanktionsmöjligheter mot nätföretag som inte lämnar

ansökan inom fastställd tid. Därmed avstyrks den

nyssnämnda motionen i berörda delar.

Lagförslagen i övrigt

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens lagförslag i

övrigt.

Propositionen

Regeringens lagförslag omfattar förutom de

preciserade förslag som har behandlats i det

föregående under respektive avsnitt också vissa

allmänna delar, såsom ingress och

övergångsbestämmelser.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag i dessa

delar.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Nättariffers skälighet och tillsyn (punkt 1)

av Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin

Falkmer (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell

(m), Eva Flyborg (fp) och Stefan Hagfeldt (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 4 kap. 1

§ och 12 kap. 1, 2 och 3 a §§ och tillkännager för

regeringen som sin mening vad som anförts i

reservation 1. Därmed bifaller riksdagen proposition

2001/02:56 punkt 1 i denna del och motionerna

2001/02:N47 yrkande 1, 2001/02:N48 yrkande 1,

2001/02:N213 yrkandena 7-9 och 2001/02:N371

yrkandena 7 och 9.

Ställningstagande

Inledningsvis vill vi något beröra elmarknadens

funktion och konkurrensen på denna. När riksdagen

hösten 1995 beslöt om att konkurrens i handel med

och produktion av el skulle införas den 1 januari

1996 framhöll utskottet att det främsta syftet med

reformeringen av elmarknaden var att stärka

konsumenternas ställning. Vägledande för våra

ställningstaganden till olika frågor beträffande den

avreglerade elmarknaden som därefter har varit

aktuella har varit omsorgen om konsumentintresset.

Elkonkurrensutredningen drar, som redovisats, i sitt

nyligen avlämnade betänkande slutsatsen att den

avreglerade elmarknaden inte är behäftad med några

fundamentala funktionsfel och konstaterar att ingen

av berörda intressenter förordar en återgång till

den ordning som gällde före den 1 januari 1996.

Enligt vår mening - och i likhet med vad som

anförs i motionerna 2001/02:N47 (m), 2001/02:N213

(m), 2001/02:N48 (kd) och 2001/02:N371 (kd) -

förutsätter en väl fungerande elmarknad, förutom

konkurrens i handeln med el, även en effektiv och

tillförlitlig nätverksamhet. Eftersom

nätverksamheten inte är konkurrensutsatt är det av

avgörande betydelse att en effektiv tillsyn av denna

verksamhet fungerar. Enligt vår mening har

regeringens agerande hittills präglats av en

anmärkningsvärd passivitet.

Det totala elpriset för en konsument består av

fyra delar, nämligen nätavgift, pris på elenergi,

elskatt och mervärdesskatt. Enligt

Elkonkurrensutredningens slutbetänkande består

hushållskundernas totala elpris efter år 1996 grovt

sett av en tredjedel vardera av nätavgift, elpris

och skatter. Det är således endast en tredjedel av

det totala priset för en konsument som är utsatt för

konkurrens, medan den tredjedel som avser

nätavgiften bestäms av en monopolist. En skärpt

tillsyn av priser på monopolområden måste syfta till

att skydda konsumenterna från att drabbas av

oskäliga priser och att uppmuntra till

rationaliseringar. Dessutom bör en skälig andel av

rationaliseringsvinsterna komma konsumenterna till

godo genom lägre priser. Det finns uppskattningar

som pekar på att mer än hälften av avregleringens

positiva effekter i form av effektivitetsvinster

skulle finnas i nätledet.

Regeringens förslag kan ses som ett försök att

effektivisera tillsynen av nätföretagen. Enligt vår

mening är förslaget dock otillräckligt. En åtgärd

som omgående bör vidtas är införande av s.k.

benchmarkingkonkurrens, som tillämpas i t.ex.

Storbritannien. Detta går ut på att ett index som

mäter befolkningstäthet, geografi, m.m. och som kan

förklara kostnadsbilden i distributionsområdet tas

fram och används för att mäta effektiviteten hos

företagen. De företag som enligt detta index är

effektivare och har lägre konsumenttaxor än

genomsnittet får ge ägarna god avsättning på insatt

kapital. Bolag som har högre konsumenttaxor än

genomsnittet förvägras att ge ägarna avkastning.

En annan omständighet som vi vill uppmärksamma är

det ganska komplicerade system för att bedöma den

prestation som nätkoncessionsinnehavaren utför som

omnämns i propositionen, dvs. nätnyttomodellen.

Effekterna av nätnyttomodellen är visserligen svåra

att bedöma eftersom modellens detaljutformning är

oklar, men vi ser en svaghet i att det föreslagna

förfarandet inbjuder till utdragna prövningar i

domstol, något som drabbar konsumenterna som i vissa

fall under lång tid kan tvingas betala en alltför

hög nätavgift. I detta sammanhang vill vi också

framhålla att handläggningstiderna för

koncessionsärenden hos Energimyndigheten måste

kortas. Under år 2000 spänner handläggningstiderna

mellan 227 dagar för tillsynsärenden till 340 dagar

för prövningsärenden, vilket är oacceptabelt.

Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda

regeringen att vidta åtgärder för att komplettera

regeringens förslag i enlighet med vad vi här har

anfört. Därmed tillstyrker vi propositionen i berörd

del och de fyra här aktuella motionerna i

motsvarande delar.

Tariffutjämning mellan glesbygd och tätort

(punkt 2)

av Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin

Falkmer (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell

(m), Eva Flyborg (fp) och Stefan Hagfeldt (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförts i reservation 2 och avslår

regeringens förslag till lag om ändring i ellagen

(1997:857) såvitt avser 3 kap. 3 §. Därmed bifaller

riksdagen motion 2001/02:N48 yrkande 2 och avslår

proposition 2001/02:56 punkt 1 i denna del.

Ställningstagande

Vi anser - i likhet med vad som anförs i motion

2001/02:N48 (kd) - att regeringen utgår från en

felaktig verklighetsbild när den ger sken av att

nättarifferna generellt sett är högre i glesbygd än

i tätort och högre i norra än i södra Sverige.

Verkligheten är i stället att nätavgifterna varierar

starkt mellan olika nätinnehavare, och det finns

inget tydligt samband mellan ledningstäthet i form

av meter per abonnent och nättariff. Enligt en

studie från LRF år 2001 om nättarifferna kan det

geografiska läget förklara en skillnad i nätavgiften

på 3 öre per kWh, medan den faktiska skillnaden vid

jämförbara förhållanden kan vara så stor som 15 öre.

Det visar sig att det i många fall är de små

nätbolagen som tar ut den lägsta avgiften, medan

stora bolag som dessutom ofta verkar i

storstadsområden tar ut högre avgifter.

Obligatorisk samredovisning kommer att leda till

att de redovisade områdenas storlek och nätstruktur

kommer att variera starkt. Enligt vår uppfattning

måste utgångspunkten i första hand vara en strävan

efter effektivisering, så att någorlunda lika

avgifter vid lika förhållanden kan uppnås. För

närvarande varierar avgifterna starkt mellan

likvärdiga tätorter, liksom mellan likvärdiga

glesbygdsområden. När dessa skillnader har minskats

kan åtgärderna inriktas på en utjämning mellan

tätort, landsbygd och glesbygd.

Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda

regeringen att vidta åtgärder så att omotiverade

skillnader i nätavgifter minskas. Därmed tillstyrker

vi den nämnda motionen i berörd del och avstyrker

propositionen i aktuell del.

3. Krav på god kvalitet vid överföring av el

(punkt 4)

av Eva Flyborg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

4. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 3 kap. 9

§. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:N49

yrkande 1 och avslår proposition 2001/02:56 punkt 1

i denna del.

Ställningstagande

Jag anser - i likhet med vad som anförs i motion

2001/02:N49 (fp) - att bestämmelser av den typ som

här är aktuell inte bör införas i ellagen. Det är

principiellt felaktigt, och risken är att

bestämmelsen får karaktär av s.k. luftparagraf.

Flera remissinstanser har framfört kritik mot

Elnätsutredningens förslag vad gäller införande av

den här aktuella bestämmelsen. Kammarrätten i

Stockholm ifrågasätter starkt bestämmelsen och

konstaterar att det saknas tillstymmelse till

vägledning för rättstillämpningen. Kammarrätten

ställer sig även frågande till om dessa frågor inte

kommer i kollision med frågorna om skadestånd.

Elsäkerhetsverket är tveksamt till ett införande av

den föreslagna regleringen, eftersom det kommer att

ta lång tid innan det har definierats vad som är

tillräckligt god kvalitet. Riksrevisionsverket har

inget att invända mot förslaget men menar att ett

införande av en faktisk prövningsrätt av el-

kvaliteten skulle kunna medföra att antalet ärenden

ökar betydligt hos Energimyndigheten. RRV skulle

därför ha önskat sig en fylligare utredning av

förslagets konsekvenser. Svensk Elbrukarförening

anser att frågan om elkvalitet bör utredas

ytterligare för att belysa orsakerna till de tvister

som kan uppstå och hur de kan lösas.

Regeringens uppläggning innebär en felaktig

tågordning. Det rätta hade varit att först låta

Energimyndigheten utreda hur de aktuella

föreskrifterna skall utformas och innehållet i

dessa. Därefter hade regeringen kunnat lämna ett

förslag till riksdagen. Nu gör regeringen tvärtom

och vill att riksdagen skall fatta ett beslut utan

att egentligen veta vad beslutet innebär.

Visserligen sägs allmänt att föreskrifterna skall

innehålla riktvärden avseende antal strömavbrott och

deras varaktighet, spänningsvariationer, orsaken

till avbrotten, etc., men detta ger ingen klar och

entydig bild av vad som avses.

Med hänvisning till det anförda avstyrker jag

propositionen i berörd del och tillstyrker den

nämnda motionen i motsvarande del.

4. Timvis mätning av små elanvändares

förbrukning, m.m. (punkt 7)

av Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin

Falkmer (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell

(m), Ingegerd Saarinen (mp), Eva Flyborg (fp) och

Stefan Hagfeldt (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

7. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1999: 770) om ändring i ellagen

(1997:857). Därmed bifaller riksdagen motion

2001/02:N48 yrkande 3 och avslår proposition

2001/02:56 punkt 2 och motion 2001/02:N274.

Ställningstagande

Vi anser - i likhet med vad som anförs i motion

2001/02:N48 (kd) - att riksdagen bör avslå

regeringens förslag om att upphäva reglerna för

betalningsbefrielse vid timtidsmätning för elkunder.

Det kan visserligen argumenteras för att det inte är

rättvist att de elkunder som har tecknat ett

leveransavtal som löper tills vidare skall slippa

betala kostnaderna för timmätning. Vi anser dock att

regering och riksdag inte skall sätta sig över

ingångna, civilrättsligt bindande avtal.

Med hänsyn till att utvecklingen går mot flera

avläsningar per år syns det oss dessutom felaktigt

att försvåra för timmätning. Då bortfaller också

kundens möjlighet att direkt se kopplingen mellan

pris och efterfrågan. Med timmätning kan kunden

lättare svara på prisökningar genom minskad

förbrukning. Det finns företag, t.ex. Sollentuna

Energi AB, som har infört system med fjärravlästa

timmätare utan att debitera särskilda avgifter för

detta. Genom att tillämpa en s.k. effekttaxa kan

elförbrukarna få signaler som kan påverka deras

förbrukning och risken för effektbrist kan minskas.

När det gäller de synpunkter som framförs i motion

2001/02:N274 (s) om debitering av den faktiska

elförbrukningen vill vi hänvisa till det

utredningsarbete som Energimyndigheten bedriver och

som skall slutredovisas den 1 juni 2002.

Med det anförda avstyrks propositionen i berörd

del och tillstyrks motion 2001/02:N48 (kd) i

motsvarande del. Vidare avstyrks motion 2001/02:N274

(s).

5. Timvis mätning av små elproducenters

produktion, m.m. (punkt 8, motiveringen)

av Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin

Falkmer (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell

(m), Eva Flyborg (fp) och Stefan Hagfeldt (m).

Ställningstagande

Vi anser att den del av utskottets ställningstagande

som börjar med "När det" och slutar med "berörda

delar" borde ha följande lydelse:

När det gäller de framtida

verksamhetsförutsättningarna för vindkraft, vilka

tas upp i de här aktuella motionerna, noterar vi att

denna fråga nu är föremål för beredning inom

Näringsdepartementet, mot bakgrund av bl.a.

Elcertifikatutredningens förslag. Regeringen avser

att återkomma till frågan i den energipolitiska

proposition som är aviserad till den 21 mars 2002.

1. Vi vill dock redan nu markera att vi anser

att det ligger mycket i de synpunkter som

förs fram i motionerna 2001/02:N341 (m) och

2001/02:N40 (m). Det är inte rimligt att de

elkonsumenter som råkar bo i områden där det

finns eller planeras många vindkraftverk

skall drabbas av högre nätkostnader än de

skulle ha gjort om vindkraftverken inte hade

funnits i de berörda områdena. Eftersom

vindkraftverken i stor utsträckning byggs i

glesbygdsområden, blir det nätkunderna i

dessa områden som får stå för en del av

stödet till vindkraften. Med hänvisning till

att riksdagen inom kort kommer att behandla

frågan om verksamhetsförutsättningarna för

vindkraften i anslutning till den aviserade

propositionen avstyrker vi dock nu de två

nyssnämnda motionerna i berörda delar,

liksom de övriga fyra här aktuella

motionerna i motsvarande delar.

2.

3. Leverantörsbyte (punkt 9)

4.

av Barbro Andersson Öhrn (s), Sylvia Lindgren

(s), Lennart Beijer (v), Nils-Göran Holmqvist

(s), Marie Granlund (s), Karl Gustav Abramsson

(s), Gunilla Wahlén (v) och Anne Ludvigsson (s).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

9. Riksdagen avslår motionerna 2001/02:N47 yrkande

3, 2001/02:N48 yrkande 5, 2001/02:N213 yrkande 10

och 2001/02:N371 yrkande 8.

Ställningstagande

Vi anser att den del av utskottets ställningstagande

som börjar med "Regeringens hantering " och slutar

med "berörda delar" borde ha följande lydelse:

Som redovisats har Elkonkurrensutredningen lämnat

ett förslag beträffande införande av sanktion mot

nätägare som förorsakar att leverantörsbyten inte

sker i tid. Energimyndigheten kommer att ges i

uppdrag att utforma ett lagförslag, och regeringen

kan därefter lämna förslag till riksdagen under

nästa riksmöte. Vi ser positivt på detta, men vill

samtidigt framhålla att det är angeläget att

beredningen av frågan inte onödigtvis drar ut i

tiden. Regeringen bör återkomma till riksdagen under

nästa riksmöte så att ändrade bestämmelser kan träda

i kraft så snart som möjligt.

Önskemålen i de här aktuella motionerna om

införande av ett sanktionssystem vid leverantörsbyte

får med det anförda anses vara tillgodosedda. Vi

noterar också att Energimyndigheten har beslutat att

i sina föreskrifter införa krav på att

identifikationsnummer klart skall anges på

nätfakturan till kunden, vilket krävs i en av

motionerna. Därmed avstyrks de fyra här aktuella

motionerna i berörda delar.

5. Leveranssäkerhet, m.m. (punkt 10)

6.

av Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin

Falkmer (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell

(m), Eva Flyborg (fp) och Stefan Hagfeldt (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförts i reservation 7. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2001/02:N35 yrkande 4,

2001/02:N47 yrkande 4, 2001/02:N48 yrkande 4,

2001/02:N205 och 2001/02: N371 yrkande 6, bifaller

delvis motion 2001/02:N35 yrkande 2 och avslår

motionerna 2001/02:N275, 2001/02:N300 och

2001/02:N302 yrkande 1.

Ställningstagande

Vad gäller leveranssäkerheten delar vi de

bedömningar som förs fram i främst motionerna

2001/02:N47 (m) och 2001/02:N48 (kd), men också i

motion 2001/02:N205 (m). Förra vinterns och

innevarande vinters snöoväder visade på stora

brister i underhållet av näten. Monopolformen och

den bristande tillsynen har medverkat till att det i

vissa områden är alltför låg standard på

nätverksamheten. Vi anser att det frivilliga

initiativ som elbranschen har tagit är mycket

positivt, men konstaterar samtidigt att inte förrän

samtliga nätföretag ställer sig bakom

överenskommelsen om nätsäkring och åtagandet om

ekonomisk ersättning kan elkunderna förvänta sig

säkrare leveranser. Regelverket kring ersättningarna

måste innehålla enhetliga garantier och göras känt

för alla elkunder. Vi anser att det är mycket

viktigt att myndigheterna noga bevakar effekterna av

branschens åtaganden och att regeringen har

beredskap för att snabbt presentera lagförslag om de

frivilliga åtagandena visar sig otillräckliga.

I motionerna behandlas också frågor om energibrist

och effektbrist. Det är viktigt att distinktionen

mellan dessa båda begrepp upprätthålls. När det

gäller energi får den "relevanta" marknaden anses

vara den nordiska elmarknaden. Möjligheterna att

upprätthålla balans på denna marknad får bedömas som

tillfredsställande och gäller främst att det skapas

goda villkor för effektiva investeringar.

När det gäller effekt är situationen annorlunda.

Den "relevanta" marknaden är här i stor utsträckning

fortfarande begränsad till den svenska elmarknaden,

särskilt Syd- och Mellansverige. Beträffande

förhållandet mellan utbud av och efterfrågan på

effekt kan konstateras att det är knapp marginal

mellan tillgänglig effekt och maximal efterfrågan på

effekt. Vidare gäller att prissättningen på effekt

inte är effektiv och att incitamenten att hålla

reserveffekt tillgänglig är låga. Sammantaget

innebär det nu sagda att det finns en påtaglig risk

för att effektbrist kan uppstå. Södra Sverige är

särskilt sårbart på grund av att

överföringskapaciteten av el från norra till södra

Sverige är otillräcklig och behöver byggas ut,

liksom överföringskapaciteten mellan Norge och

Sverige. I början av februari 2001 var Sverige

mycket nära den gräns när effektbrist inträder. För

att inte liknande situationer skall uppstå krävs en

permanent lösning så att effektbalansen kan

upprätthållas. Det saknas marginaler för att klara

större oplanerade produktionsstopp i

kraftanläggningar eller veckor med låga

temperaturer.

Regeringen måste vidta erforderliga åtgärder för

att garantera att effektbrist inte uppstår. Det

behövs en långsiktig lösning som inte stör

prisbildningen på elbörsen. Svenska kraftnät har

gjort bedömningen att under överskådlig tid kommer

effektbalansen att vara starkt beroende av

förbrukningsbegränsningar, hög tillgänglighet i

kärnkraftsproduktionen och överföringsförmågan på

stamnätet samt import till Syd- och Mellansverige

från grannländerna.

Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda

regeringen att vidta åtgärder i enlighet med vad som

här har förordats. Därmed blir motionerna

2001/02:N47 (m), 2001/02:N205 (m), 2001/02:N48 (kd),

2001/02:N371 (kd) och 2001/02:N35 (kd) i huvudsak

tillgodosedda och tillstyrks. De övriga tre här

aktuella motionerna 2001/02:N275 (s), 2001/02:N302

(s) och 2001/02: N300 (c) avstyrks i motsvarande

delar.

7. Fjärrvärmemarknaden (punkt 11)

8.

av Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin

Falkmer (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell

(m), Eva Flyborg (fp) och Stefan Hagfeldt (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförts i reservation 8. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2001/02:N47 yrkande 5,

2001/02:N48 yrkandena 6 och 7, 2001/02:N49 yrkande 2

och 2001/02:N371 yrkandena 16 och 17.

Ställningstagande

Vi anser att den del av utskottets ställningstagande

som börjar med "När det" och slutar med "berörda

delar" borde ha följande lydelse:

Regeringens bedömning att konkurrensen på

fjärrvärmemarknaden bör förbättras och att det

behövs en ökad uppföljning av prissättningen av

fjärrvärme innebär ett steg i rätt riktning. Som

anförs i motionerna 2001/02:N47 (m), 2001/02:N48

(kd), 2001/02:N371 (kd) och 2001/02:N49 (fp) bör

dock åtgärder vidtas omgående. Distributionen av

hetvatten är ett naturligt monopol och konkurrensen

från andra uppvärmningsformer är mycket begränsad.

Detta medför risk för monopolprissättning. Vi

konstaterar att de genomsnittliga avgifterna på

fjärrvärme har ökat under åren 1996-1998, trots att

kostnadsutvecklingen talar för sänkta priser.

Vi anser att de åtgärder som förordas i de nämnda

motionerna och som rör införande av

benchmarkingkonkurrens, tredjepartstillträde,

förbättrad tillsyn, m.m. snarast bör vidtas.

Benchmarkingkonkurrens på fjärrvärmemarknaden kan

innebära att något slags index som kan förklara

kostnadsbilden inom respektive fjärrvärmeområde tas

fram. Tredjepartstillträde innebär att en tredje

part får tillträde till ledningsnätet och därmed

möjlighet att konkurrera med det berörda

fjärrvärmeföretaget om produktion och försäljning.

Beträffande tillsyn anser vi att Energimyndigheten

bör åläggas motsvarande tillsynsskyldighet när det

gäller prissättningen som regeringen nu föreslår för

elnätstarifferna.

Riksdagen bör anmoda regeringen att vidta åtgärder

i enlighet med vad vi här har anfört. Därmed

tillstyrks de nämnda motionerna i berörda delar.

9. Strålningsrisker (punkt 12)

10.

av Lennart Beijer (v), Gunilla Wahlén (v), Åke

Sandström (c) och Eva Flyborg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförts i reservation 9. Därmed

bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo291 yrkande 3

och avslår motionerna 2001/02:N244, 2001/02:N367

yrkande 4 och 2001/02:Bo291 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att den del av utskottets ställningstagande

som börjar med "I motion" och slutar med "berörda

delar" borde ha följande lydelse:

I motion 2001/02:Bo291 (v) berörs frågan om hur

den tidigare nämnda försiktighetsprincipen tillämpas

för befintliga ledningar i samband med förlängning

av nätkoncession. Som redovisats skall enligt

gällande bestämmelser förlängning av en

nätkoncession prövas enligt samma kriterier som

gäller för en ansökan om ny nätkoncession. Detta

gäller också kravet på miljökonsekvensbeskrivningar

som infördes vid årsskiftet 1998/99.

Beträffande förlängd koncession fungerar det

emellertid enligt vad vi har erfarit för närvarande

ofta så att om nätföretaget lämnar in en preliminär

ansökan, utan t.ex. miljökonsekvensbeskrivning, en

vecka innan koncessionen löper ut, så får

kraftledningen fortsätta att användas. Detta trots

att det finns ett krav på att ansökan om ny

koncession skall lämnas in två år innan den gällande

går ut. Det är således inte något fel på

bestämmelsen i sig, men det har visat sig att

efterlevnaden inte är tillfredsställande. Ett skäl

till detta kan vara att det inte finns någon

sanktionsmöjlighet mot de företag som inte följer

bestämmelsen. För att bestämmelsen skall få åsyftad

effekt bör därför, som föreslås i den nämnda

motionen, någon form av sanktionsmöjlighet införas.

Riksdagen bör genom ett tillkännagivande uppmana

regeringen att tillse att så sker. Därmed tillstyrks

motionen i denna del.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Proposition 2001/02:56

1. Regeringen föreslår att riksdagen antar

regeringens förslag till lag om ändring i ellagen

(1997:857).

2. Regeringen föreslår att riksdagen antar

regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1999:770) om ändring i ellagen (1997:857).

Motioner med anledning av

proposition 2001/02:56

2001/02:N47 av Per Westerberg m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen i

framtiden snabbare bör ta till sig förslag om att

skärpa konkurrensen.

2. Riksdagen beslutar avslå regeringens förslag vad

gäller ändring i 3 kap. 1 a § ellagen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om leverantörsbyte.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om leveranssäkerhet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av ett

system för benchmarkingkonkurrens på

fjärrvärmemarknaden.

2001/02:N48 av Inger Strömbom m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om energimarknadens

funktion.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tariffutjämning

mellan glesbygd och tätort.

3. Riksdagen avslår regeringens förslag att upphäva

reglerna för betalningsbefrielse vid timtidmätning

för elkunder.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

bevakning av elbranschens åtaganden vad gäller

säkra elleveranser.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av ett

fungerande sanktionssystem mot nätbolag vid

leverantörsbyte.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

tredjepartstillträde på fjärrvärmemarknaden.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för att

komma till rätta med riskerna för

korssubventionering.

2001/02:N49 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om el av god

kvalitet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om konkurrens på

fjärrvärmemarknaden.

Motioner med anledning av skrivelse

2001/02:22

2001/02:N35 av Inger Strömbom m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för att

förhindra energibrist.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att öka

överföringskapaciteten till södra Sverige.

2001/02:N40 av Roy Hansson (m):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om nätavgifter och

nödvändigheten av att förändra nuvarande

lagstiftning vad gäller kostnaden att överföra

elkraft från vindkraft.

Motioner från allmänna

motionstiden

2001/02:N205 av Lars Björkman och Elizabeth Nyström

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om införandet av en

elavbrottsavgift.

2001/02:N213 av Bo Lundgren m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

effektivare nätföretag.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om modeller för att

öka konkurrensen mellan nätföretagen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skärpt tillsyn av

nätföretagen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förseningsavgift

för de nätbolag som i strid med regelverket

försvårar bytet av elleverantör.

2001/02:N244 av Kjell Eldensjö (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om det angelägna i

att skyndsamt tillsätta den utredning som

riksdagen begärde (2000/01:NU8) vid föregående

riksmöte, med uppdrag att finna åtgärder och

metoder för att reducera strålningsriskerna från

kraftledningar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att i den

föreslagna utredningen också utreda möjligheterna

att reducera s.k. vagabonderande strömmar och

magnetfält.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att i den

föreslagna utredningen också utreda hur

elektromagnetiska frizoner skall kunna upprättas.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om upprättande av

åtgärdspaket i syfte att förbättra situationen för

dem som drabbats av elöverkänslighet, inkluderande

de personer som har fått hälsoeffekter som inte av

bl.a. EU-rådet anses vetenskapligt säkerställda.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utveckling av

utbildningen i miljömedicin inom området

elöverkänslighet.

2001/02:N274 av Helena Zakariasén (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om mätning och debitering av

elförbrukning.

2001/02:N275 av Michael Hagberg och Carina Ohlsson

(s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

åtgärder för att säkra försörjningstryggheten av

el vid vinter med sträng kyla.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

åtgärder för att säkra försörjningstryggheten av

el vid situationer med extremt stor elförbrukning.

2001/02:N292 av Erik Arthur Egervärn (c):

Riksdagen begär hos regeringen en utredning för att

tillgodose synpunkterna avseende orättvisa

nätavgifter.

2001/02:N300 av Margareta Andersson och Birgitta

Carlsson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att använda isolerade

elkablar för att säkra strömförsörjningen och dra

bredband till alla hushåll och företag i landet.

2001/02:N302 av Urban Ahlin och Carina Ohlsson (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

undanröja de handelshinder som finns för att få en

fungerande elhandel i Norden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

sprida kostnaderna för vindkraftens utbyggnad på

hela elkollektivet.

2001/02:N324 av Marianne Andersson (c):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om bibehållen

möjlighet till inmatning på nätet för små

producenter till rimligt pris.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ändring av gränsen

för småskaliga kraftverk.

2001/02:N341 av Roy Hansson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att bestämmelsen om

avgiftsbefrielse för småskalig vindkraftsproduktion

snarast ses över med inriktning att skapa rättvisa

regler för fördelningen av nätkostnaderna mellan

producerande och konsumerande kunder.

2001/02:N367 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om strålningsrisker

från kraftledningar.

2001/02:N371 av Inger Strömbom m.fl. (kd):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regeringen bör vidta erforderliga

åtgärder för att garantera att effektbrist inte

uppstår.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regeringen bör påskynda

Energimyndighetens utveckling av former för

bedömning av nättarifferna och ger myndigheten

befogenheter att där så krävs vidta tvingande

åtgärder.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att ett sanktionssystem mot de nätbolag som

inte uppfyller regelverkets krav vid byte av

elleverantör bör införas.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Energimyndighetens handläggningstider

för koncessionsärenden måste kortas.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om konkurrens inom

fjärrvärmesektorn.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett regelverk för

att förhindra korssubventionering inom

fjärrvärmesektorn.

2001/02:Bo291 av Willy Söderdahl och Gunilla Wahlén

(v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tydligare

bestämmelser vid ansökan om förlängning av

nätkoncession.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

sanktionsmöjligheter mot nätföretag som inte

lämnar ansökan inom fastställd tid.

2001/02:Bo319 av Birgitta Carlsson (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att underlätta för

vindkraftsproducenter att komma