Bet. 2001/02:SFU1

Socialförsäkringsutskottets betänkande

2001/02:SFU1

Anslag inom socialförsäkringsområdet(utgiftsområdena 10, 11 och 12)

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens

förslag till anslag m.m. inom utgiftsområde 10

Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp,

utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom och

utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och

barn samt motioner som rör anslagen eller anslutande

frågor.

Inom utgiftsområde 10 föreslås inte några

lagändringar utan endast fördelning av medel på de

olika anslagen samt att 100 miljoner kronor av

Dagmarmedlen inom anslaget 19:1 inom utgiftsområde

10 skall få användas för finansiell samordning.

Inom utgiftsområde 11 föreslår regeringen två

förbättringar av bostadstillägget för pensionärer

(BTP), den första genom att ersättningsnivån för BTP

höjs med en procentenhet från 90 till 91 % av

bostadskostnaden upp till 4 500 kr, den andra genom

att åldersgränsen för när hemmavarande barn skall

anses som självförsörjande, och därmed svara för en

del av bostadskostnaden, höjs från 18 till 20 år.

Förutom för pensionärer som uppbär BTP innebär

förslagen förbättringar för vissa änkor, eftersom

änkepensionen inkomstprövas enligt motsvarande

regler. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1

januari 2002. Vidare föreslår regeringen fördelning

av medel på de olika anslagen.

Inom utgiftsområde 12 föreslås att den lägsta

ersättningsnivån för de dagar i föräldraförsäkringen

som kan ersättas med sjukpenningbelopp höjs från 60

till 120 kr per dag fr.o.m. den 1 januari 2002. Det

föreslås också att möjligheten att få vårdbidrag

retroaktivt före ansökningsmånaden slopas fr.o.m.

den 1 januari 2002. Vidare föreslår regeringen

fördelning av medel på de olika anslagen.

Vad gäller utgiftsområde 10 tillstyrker utskottet

med vissa ändringar regeringens förslag till

medelsfördelning. Utskottet föreslår att riksdagen

skall besluta att till anslaget 19:1 Sjukpenning och

rehabilitering m.m. anvisa

100 miljoner kronor mindre än vad regeringen

föreslagit. Därmed avsätts inte några medel av

anslaget för finansiell samordning. Utskottet

förslår vidare att riksdagen som sin mening skall ge

regeringen till känna att regeringen under våren

2002 bör återkomma med förslag om finansiell

samordning mellan socialförsäkringen, hälso- och

sjukvården, socialtjänsten och

arbetsmarknadsmyndigheterna. Därmed tillstyrker

utskottet delvis vissa motionsyrkanden som rör

finansiell samordning. Utskottet föreslår vidare att

regeringens förslag om medelsanvisning för anslaget

19:8 Allmänna försäkringskassor ökas med 100

miljoner kronor. Motionsyrkandena i övrigt inom

utgiftsområde 10 avstyrks.

Beträffande utgiftsområde 11 tillstyrker utskottet

lagförslagen och förslagen till medelsfördelning

samt avstyrker motionsyrkandena.

Inom utgiftsområde 12 tillstyrker utskottet

lagförslagen med vissa redaktionella ändringar samt

förslagen till medelsfördelning. Utskottet avstyrker

motionsyrkandena inom utgiftsområdet.

M-, kd-, c- och fp-ledamöterna har i särskilda

yttranden redovisat sina respektive partiers

budgetförslag.

I ärendet finns 54 reservationer och 13 särskilda

yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Socialförsäkringarna

1. Principerna för socialförsäkringarna

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf235,

2001/02:Sf245 yrkandena 1 och 2, 2001/02:Sf310,

2001/02:Sf328 yrkande 5, 2001/02:Sf333 yrkande 5,

2001/02:Sf348 yrkandena 1-5 och 7, 2001/02:Sf378,

2001/02:Sf380 yrkandena 1-4, 2001/02:Sf393

yrkandena 2-6 och 9, 2001/02:Sf403 yrkandena 7

och 9 samt 2001/02:So637 yrkande 19.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (c)

Reservation 3 (fp)

Reservation 4 (mp)

2. Läkare utan gränser

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf384.

Reservation 5 (mp)

3. Homosexuella familjeförhållanden

Riksdagen avslår motion 2001/02:So495 yrkande

6.

Reservation 6 (v, mp)

4. EU-samarbetet och nationell

beslutanderätt

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf348 yrkande

6.

5. Öresundsregionen och

socialförsäkringssystemen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf214 och

2001/02:A390 yrkande 2.

Utgiftsområde 10

6. Sjuklön

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf231,

2001/02:Sf236, 2001/02: Sf350 och 2001/02:N323

yrkande 4.

Reservation 7 (m, kd, c, fp)

Reservation 8 (v)

7. Anslag inom utgiftsområde 10 Ekonomisk

trygghet vid sjukdom och handikapp

a) Bemyndigande

Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2002, i fråga om

ramanslaget 19:7 Riksförsäkringsverket, ingå

ekonomiska förpliktelser som inklusive tidigare

åtaganden innebär utgifter på högst 9 000 000 kr

efter 2002.

b) Anslag

Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslag inom utgiftsområde

10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

enligt utskottets förslag i bilaga 4.

Därmed bifaller riksdagen delvis propositionen

och delvis motion 2001/02:Sf375 i denna del samt

avslår motionerna 2001/02:Sf245 yrkande 3 i denna

del, 2001/02:Sf256 yrkandena 1 och 5,

2001/02:Sf309 yrkande 5, 2001/02:Sf322,

2001/02:Sf328 yrkandena 1-3, 2001/02:Sf354

yrkandena 1 och 3-9, 2001/02:Sf367 yrkandena 1, 3

och 4, 2001/02:Sf380 yrkande 5, 2001/02:Sf382,

2001/02:Sf386, 2001/02:Sf391 yrkandena 1-3,

2001/02:Sf392 yrkande 30, 2001/02:Sf393 yrkande

1, 2001/02:Sf395 yrkandena 5 i denna del, 6-8 och

10, 2001/02:Sf401 yrkande 6 i denna del,

2001/02:Sf403 yrkandena 1 och 2, 2001/02:Fi293

yrkande 14, 2001/02:Fi294 yrkandena 14 i denna

del och 23, 2001/02:So620 yrkande 2 samt

2001/02:A204 yrkande 7.

8. Sjukpenninggrundande inkomst för

egenföretagare

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf265,

2001/02:Sf268, 2001/02: Sf306 yrkandena 1 och 3,

2001/02:N267 yrkande 11 och 2001/02:N316 yrkande

1.

Reservation 9 (m, c)

9. Sjukpenninggrundande inkomst för

studerande

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf258,

2001/02:Sf372 och 2001/02:Sf393 yrkande 7.

Reservation 10 (mp)

10. Sjukpenninggrundande inkomst i övrigt

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf257 och

2001/02:Sf301.

11. Övriga sjukförsäkringsfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf203,

2001/02:Sf237, 2001/02: Sf253, 2001/02:Sf281,

2001/02:Sf290, 2001/02:Sf327, 2001/02:Sf329,

2001/02:Sf352, 2001/02:Sf369 och 2001/02:Sf403

yrkandena 3-6 och 8.

Reservation 11 (m)

12. Samverkan och finansiell samordning

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört om att regeringen

under våren 2002 bör återkomma till riksdagen med

ett förslag om finansiell samordning mellan

socialförsäkringen, hälso- och sjukvården,

socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna.

Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna

2001/02:Sf262, 2001/02:Sf294, 2001/02:Sf314,

2001/02:Sf354 yrkande 2 och 2001/02:So628 yrkande

7 samt avslår motionerna 2001/02:Sf324 och

2001/02:So625 yrkande 4.

Reservation 12 (kd)

Reservation 13 (c, fp)

13. Kvinnors rehabilitering

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf213,

2001/02:Sf402 yrkande 4 och 2001/02:So626 yrkande

5.

Reservation 14 (kd, c)

Reservation 15 (mp)

14. Rehabiliteringsfrågor i övrigt

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf234,

2001/02:Sf328 yrkandena 4 och 6, 2001/02:Sf337,

2001/02:So240 yrkande 7, 2001/02:So303 yrkandena

24-27, 2001/02:A220 yrkande 1, 2001/02:A246

yrkande 7 samt 2001/02:A247 yrkandena 1, 2, 4 och

5.

Reservation 16 (m)

Reservation 17 (kd)

Reservation 18 (c)

Reservation 19 (mp)

15. Förtidspensionsfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf272 och

2001/02:Sf395 yrkande 14.

Reservation 20 (fp)

16. Handikappersättning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf220,

2001/02:Sf302, 2001/02: Sf312 och 2001/02:Sf316.

Reservation 21 (m)

17. Försäkringsläkare

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf273,

2001/02:Sf367 yrkande 2 och 2001/02:Sf396

yrkandena 1-3 och 6.

Reservation 22 (m)

Reservation 23 (kd)

18. Dröjsmålsränta m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf202 och

2001/02:Sf210.

Reservation 24 (m, fp)

19. Frågor rörande

socialförsäkringsadministrationen i övrigt

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf227,

2001/02:Sf229, 2001/02: Sf240, 2001/02:Sf241,

2001/02:Sf347 och 2001/02:Sf395 yrkande 12.

Reservation 25 (m)

Reservation 26 (kd)

Reservation 27 (c)

Reservation 28 (fp)

Utgiftsområde 11

20. Anslag inom utgiftsområde 11 Ekonomisk

trygghet vid ålderdom

a) Lagförslag

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1994:308) om bostadstillägg till pensionärer.

b) Anslag

Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen inom

utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom

enligt utskottets förslag i bilaga 4.

Därmed bifaller riksdagen propositionen och

avslår motionerna 2001/02:Sf298, 2001/02:Sf308

yrkandena 1, 2 och 5, 2001/02:Sf346,

2001/02:Sf355, 2001/02:Sf380 yrkande 6,

2001/02:Sf381, 2001/02:Sf389 samt 2001/02:Fi294

yrkande 14 i denna del.

21. Utredning av pensionärernas ekonomiska

situation

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf207.

22. Pension till gift pensionär

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf217,

2001/02:Sf230 och 2001/02:L370 yrkande 5.

23. Änkepension

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf39

yrkande 1, 2000/01:Sf40 yrkande 2, 2001/02:Sf201,

2001/02:Sf206, 2001/02:Sf209, 2001/02:Sf219,

2001/02:Sf239, 2001/02:Sf276, 2001/02:Sf291,

2001/02:Sf303, 2001/02: Sf313, 2001/02:Sf331 och

2001/02:A228 yrkande 2.

Reservation 29 (m, kd, fp)

24. Änklingspension

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf299.

25. Bostadstillägg vid särskilt boende

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf308 yrkande

3.

Reservation 30 (m, kd, fp)

26. Alternativ egen bostad inom

bostadstillägget

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf308 yrkande

4.

Reservation 31 (m)

27. Kvinnors beroende av bostadstillägg

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf332 yrkande

9.

Reservation 32 (v)

28. Framtida ersättningsnivå inom

bostadstillägget

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf332 yrkande

10.

Reservation 33 (v)

Utgiftsområde 12

29. Anslag inom utgiftsområde 12 Ekonomisk

trygghet för familjer och barn

a) Lagförslag

Riksdagen antar

1. regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (2001:142) om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring med den ändringen att 4 kap. 6

§ andra stycket samt övergångsbestämmelsen skall

ha som utskottets förslag betecknade lydelse

enligt bilaga 3,

2. regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (2001:141) om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring,

3. regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1962:381) om allmän försäkring,

4. av utskottet i bilaga 3 framlagt förslag till

lag om ändring i socialförsäkringslagen

(1999:799),

5. av utskottet i bilaga 3 framlagt förslag till

lag om ändring i lagen (2001:497) om ändring i

socialförsäkringslagen (1999:799),

6. regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1998:703) om handikappersättning och

vårdbidrag.

Därmed bifaller riksdagen propositionen såvitt

avser lagförslag 2, 3 och 6 samt bifaller delvis

propositionen såvitt avser lagförslag 1, 4 och 5.

b) Anslag

Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen inom

utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer

och barn enligt utskottets förslag i bilaga 4.

Därmed bifaller riksdagen propositionen och

avslår motionerna 2001/02:Sf204, 2001/02:Sf245

yrkande 3 i denna del, 2001/02:Sf305,

2001/02:Sf307, 2001/02:Sf323, 2001/02:Sf345,

2001/02:Sf387, 2001/02: Sf390 yrkandena 1 och

4-8, 2001/02:Sf392 yrkandena 18, 28, 35 och 36,

2001/02:Sf395 yrkande 5 i denna del,

2001/02:Sf397 yrkandena 3, 4, 6 och 11,

2001/02:Sf401 yrkandena 1, 2, 4, 5, 6 i denna del

och 7-13, 2001/02:Fi294 yrkande 14 i denna del

och 2001/02:A229 yrkande 20.

30. Barnomsorgskonto

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf238,

2001/02:Sf390 yrkande 2, 2001/02:Sf392 yrkandena

26, 27 och 32, 2001/02:Sf397 yrkande 2,

2001/02:Sk288 yrkande 16, 2001/02:L370 yrkande 1,

2001/02:So304 yrkande 5, 2001/02:So637 yrkandena

2 och 17, 2001/02:Ub329, 2001/02: Ub548 yrkande

10, 2001/02:A228 yrkande 8 och 2001/02:A229

yrkande 18.

Reservation 34 (m, kd, c, fp)

31. Familjepolitikens inriktning i övrigt

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf222

yrkandena 1 och 4, 2001/02:Sf275, 2001/02:Sf278

yrkandena 1, 2 och 4, 2001/02:Sf338,

2001/02:Sf392 yrkandena 1, 2, 7, 8, 19, 20 och

25, 2001/02:So496 yrkande 1 och 2001/02:A229

yrkande 16.

Reservation 35 (m, kd)

32. Inkomsttaket i föräldraförsäkringen

m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf249

yrkande 1 och 2001/02: Sf358.

33. Utbyggd föräldraförsäkring

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So495

yrkandena 1-3 och 2001/02:A392 yrkande 1.

Reservation 36 (mp)

34. Överlåtelse av föräldrapenning m.m.

till annan

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf304,

2001/02:Sf397 yrkande 5, och 2001/02:A229 yrkande

19.

Reservation 37 (fp)

35. Beräkningsunderlag och 2,5-årsregeln

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf226,

2001/02:Sf274, 2001/02: Sf349 yrkandena 2 och 3

samt 2001/02:Sf366.

Reservation 38 (v)

Reservation 39 (c)

36. Fördelningen mellan föräldrarna

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf222

yrkande 2, 2001/02:Sf249 yrkande 2,

2001/02:Sf250, 2001/02:Sf286 samt 2001/02:Sf349

yrkandena 1 och 4.

Reservation 40 (m)

Reservation 41 (v)

37. Pappamånad i efterhand

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf224 yrkande

2.

Reservation 42 (v)

38. Föräldrapenningadministrationen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf221,

2001/02:Sf225 och

2001/02:Sf361.

39. Prematura barn

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf223 och

2001/02:Sf359.

Reservation 43 (v, kd)

40. Tillfällig föräldrapenning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf267 och

2001/02:Sf392 yrkande 31.

Reservation 44 (kd)

41. Tillfällig föräldrapenning för

egenföretagare

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf232 och

2001/02:Sf306 yrkande 2.

Reservation 45 (m, kd, c, fp)

42. Havandeskapspenning

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf351.

43. Samarbetsavtal

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf392 yrkande

6.

Reservation 46 (kd)

44. Återbetalningsskyldighet

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf224 yrkande

1.

45. Underhållsstöd

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L438,

2001/02:Sf215, 2001/02: Sf218 yrkande 2,

2001/02:Sf247, 2001/02:Sf374 och 2001/02:A393

yrkande 6.

Reservation 47 (kd)

Reservation 48 (mp)

46. Adoptionsbidrag

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf243,

2001/02:Sf252, 2001/02: L248 yrkande 6 och

2001/02:So304 yrkande 8.

Reservation 49 (c)

47. Vårdbidrag

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf218

yrkande 1, 2001/02:Sf330 och 2001/02:Sf356.

Reservation 50 (m)

Socialavgifter

48. Sänkta socialavgifter m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf205,

2001/02:Sf368, 2001/02: Sf385 samt 2001/02:N365

yrkande 13.

Reservation 51 (mp)

49. Företag med säsongsanställd personal

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf335

yrkande 2, 2001/02:Sk417 yrkande 6 och

2001/02:MJ340 yrkande 3.

Reservation 52 (m, c)

Reservation 53 (kd)

50. Avgiftsskyldighet för andra föreningar

än idrottsföreningar

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf261 och

2001/02:Kr422 yrkande 58.

Reservation 54 (mp)

Stockholm den 27 november 2001

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Berit Andnor

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Berit

Andnor (s), Bo Könberg (fp), Margit Gennser (m),

Maud Björnemalm (s), Anita Jönsson (s), Ulla

Hoffmann (v), Rose-Marie Frebran (kd), Gustaf von

Essen (m), Mariann Ytterberg (s), Göran Lindblad

(m), Lennart Klockare (s), Sven-Erik Sjöstrand (v),

Fanny Rizell (kd), Birgitta Carlsson (c), Mona

Berglund Nilsson (s), Margareta Cederfelt (m) och

Ingegerd Saarinen (mp).

2001/02

SfU1

Utskottets överväganden

Socialförsäkringarna

Allmänna principer för socialförsäkringarna

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om allmänna

principer för socialförsäkringarna och behov

av socialförsäkringsreformer. Jämför

reservationerna nr 1 (m), 2 (c), 3 (fp) och 4

(mp).

Nuvarande ordning

Centrala delar i det svenska

socialförsäkringssystemet är sjukförsäkringen,

föräldraförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och

det allmänna pensionssystemet.

I såväl sjukförsäkringen som föräldraförsäkringen

är kompensationsnivån 80 % av arbetsinkomster upp

till 7,5 prisbasbelopp. I föräldraförsäkringen finns

därtill en garantinivå om 60 kr per dag. Denna nivå

föreslås nu höjas till 120 kr för de dagar som utges

med sjukpenningbelopp. Förtidspensioneringen ingår

för närvarande som en del i pensionssystemet men

kommer fr.o.m. 2003 att tillhöra sjukförsäkringen.

Ersättningsförmånerna benämns därefter

sjukersättning och, för personer i åldern 19-29 år,

aktivitetsersättning. Förmånerna är

inkomstrelaterade men garantiförmåner kommer att

finnas.

Förmåner från arbetsskadeförsäkringen utges främst

i form av livränta som i princip skall täcka 100 %

av inkomstförlusten till följd av en arbetsskada.

Även här är förmånstaket 7,5 prisbasbelopp.

Regeringen har aviserat att förändringar skall göras

i arbetsskadeförsäkringen, och en proposition

planeras att lämnas till riksdagen i december 2001.

Det allmänna pensionssystemet har nyligen

reformerats med omfattande övergångsregler. Syftet

har varit att skapa ett pensionssystem som är

följsamt mot den samhällsekonomiska och demografiska

utvecklingen. Enligt de helt reformerade reglerna

kommer inkomstgrundad ålderspension att vara

avgiftsdefinierad och grundas på de under livet

sammanlagda förvärvsinkomsterna. Pensionsrätten

motsvarar 18,5 % av den årliga förvärvsinkomsten upp

till 7,5 inkomstbasbelopp (efter avdrag för den

allmänna pensionsavgiften), vilket f.n. motsvarar

7,5 gånger det förhöjda prisbasbeloppet. Förmånerna

i det reformerade inkomstgrundade

fördelningssystemet anpassas bl.a. till den allmänna

inkomstutvecklingen, men avvikelse skall ske vid

ekonomisk obalans i systemet. Grundskyddet utgörs av

garantipension. Även efterlevandeförmånerna anpassas

2003 till det nya pensionssystemet.

Till begreppet socialförsäkring hänförs i många

sammanhang andra förmånssystem av socialpolitisk

art. Någon definition av begreppet finns inte i den

svenska lagstiftningen. I socialförsäkringslagen

(1999:799), som trädde i kraft den 1 januari 2001,

har en avgränsning skett utifrån ett praktiskt

betingat synsätt. Socialförsäkringslagen omfattar

således trygghetssystem som administreras av RFV,

försäkringskassorna och Premiepensionsmyndigheten.

Lagen omfattar dock inte förmåner som enbart avser

vissa särskilda angivna persongrupper eller ligger

under den landstingskommunala

självbestämmanderätten. Förmåner från

arbetslöshetsförsäkringen omfattas inte heller av

socialförsäkringslagen bl.a. på grund av att

arbetslöshetsförsäkringen till väsentliga delar är

frivillig.

Genom socialförsäkringslagen har förmånerna delats

in i bosättningsbaserade respektive arbetsbaserade

förmåner. I förhållande till andra EU/EES-länder

gäller förordning nr (EEG) 1408/71 om tillämpning av

systemen för social trygghet när anställda,

egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar

inom gemenskapen. Ett flertal konventioner om social

trygghet har dessutom träffats mellan Sverige och

andra länder. Genom EU-medlemskapet är Sverige också

bundet av avtal om social trygghet mellan

gemenskapen och tredje land.

Socialförsäkringarna finansieras med

arbetsgivaravgifter, egenavgifter och allmän

pensionsavgift när det gäller inkomstgrundade

ålderspensioner, efterlevandepensioner, sjukpenning,

inkomstgrundad del av förtidspensioner,

arbetsskadeersättningar och föräldrapenningförmåner.

Den allmänna pensionsavgiften tas endast ut på

inkomster upp till 7,5 förhöjda prisbasbelopp (sedan

avdrag gjorts för den allmänna pensionsavgiften)

medan arbetsgivar- och egenavgifter även tas ut på

inkomster över denna nivå. Däremot är det endast den

del av ålderspensionsavgiften i form av

arbetsgivaravgift och egenavgift som motsvarar

inkomster under förmånstaket som förs till

premiepensionssystemet eller AP-fonderna. I den nya

socialavgiftslagen (2000:980), som trätt i kraft den

1 januari 2001, har skyldigheten att betala

socialavgifter anpassats till socialförsäkringslagen

så att avgifter betalas på arbetsinkomster för

personer som omfattas av den arbetsbaserade

socialförsäkringen. Bestämmelser om avgifternas

fördelning har samlats i lagen (2000:981) om

fördelning av socialavgifter.

Lagen om allmän försäkring (AFL) intog tidigare den

centrala platsen i det svenska

socialförsäkringssystemet. I och med

ålderspensionsreformen och efterföljande anpassning

och reformering av efterlevande- och

förtidspensioneringen har dock AFL:s ställning

ändrats. En särskild utredare har fått i uppdrag att

göra en teknisk översyn av AFL och andra

författningar på socialförsäkringsområdet (dir.

2001:70). Huvudsyftet med översynen är att göra

socialförsäkringslagstiftningen mer tydlig och

överskådlig och därmed lättare att tillämpa.

Uppdraget skall redovisas senast den 31 december

2003.

En särskild utredare har haft i uppdrag att göra

en samlad översyn av de processuella regler som

gäller inom socialförsäkringen. Utredningen har i

juni 2001 redovisat sina förslag i betänkandet En

handläggningslag (SOU 2001:47).

Motioner

Moderaterna

I motion Sf310 av Margit Gennser m.fl. (m) redovisas

principer som bör vara vägledande för en reform av

socialförsäkringssystemen.

Motionärerna anser att välfärdssystemen bör byggas

upp som en kombination av frivilliga

överenskommelser och offentliga system för att uppnå

väl balanserade försäkringslösningar som ger en

rimlig avvägning mellan social trygghet och

kostnaderna för denna. Ett av de viktigaste kraven

på socialförsäkringssystemen är att den enskilde

medborgaren har möjlighet att överblicka och förutse

konsekvenserna och sambanden mellan de olika

offentliga och frivilliga lösningarna. Höga skatter

under de senaste decennierna har inte gett människor

möjlighet att spara, och därmed skapa individuella

försäkringslösningar. Därför måste

socialförsäkringssystemen under en överskådlig

framtid följa inkomstbortfallsprincipen.

Den främsta åtgärden som bör vidtas är att

restaurera försäkringsmässigheten i de allmänna

försäkringssystemen, vilket innebär att avgifter och

ersättningar motsvarar varandra. Sambandet mellan

avgifter och ersättningar i

socialförsäkringssystemen bör redovisas för

medborgarna på ett tydligt sätt för att öka

solidariteten med systemet och minska

överutnyttjande.

Under senare år har alltfler löntagare lönedelar

som inte omfattas av socialförsäkringssystemet. Det

innebär däremot inte att ett inkomstbortfall över

förmånstaket 7,5 prisbasbelopp är oförsäkrat. Inom

sjukförsäkringen och på pensionsområdet har nämligen

sedan länge inkomstdelar över 7,5 prisbasbelopp

varit säkrade genom kollektivavtal. I motionen

redovisas närmare vilka avtalsförmåner som finns

inom olika avtalsområden. När det gäller

avtalsförmåner vid sjukdom för lönedelar över 7,5

prisbasbelopp upp till 20 prisbasbelopp får

arbetstagaren i alla avtal utom SAF-LO-avtalet 90 %

i ersättning. I konstruktionen av trygghetssystem

behöver enligt motionärerna således inte ett val

göras mellan antingen privata eller offentliga

försäkringar utan det offentliga trygghetssystemet

kan kompletteras av avtal mellan arbetsmarknadens

parter. Det förhållandet att gruppen inkomsttagare

med löner över 7,5 prisbasbelopp vuxit under senare

år motiverar i stället en successiv förändring av

SAF-LO-avtalen.

Motionärerna anser emellertid att taket i

socialförsäkringssystemet bör göras följsamt mot

löneutvecklingen och därför indexeras med

inkomstbasbeloppet i stället för prisbasbeloppet.

Den avgiftsdel som betalas över 7,5

inkomstbasbelopp skall redovisas som en skatt, och

inte avgift, i statsbudgeten. Därnäst bör avgifter

över taket avskaffas.

När ett direkt samband mellan avgifter och

ersättningsnivåer etablerats i

socialförsäkringssystemet bör det därför redovisas

vid sidan av statsbudgeten i enlighet med vad som

sker med det reformerade ålderspensionssystemet.

Efter den grundliga förändringen av

pensionssystemet är det nu mest angeläget att

reformera sjukpenningförsäkringen men i ett längre

perspektiv är det också viktigt att reformera

föräldraförsäkringen, som är en social förmån och

bör baseras på andra regler.

Även i motionerna Sf328 av Margit Gennser m.fl.

(m) yrkande 5 och Sf403 av Margit Gennser m.fl. (m)

yrkande 7 föreslås tillkännagivanden om att

sambandet mellan avgifter och ersättningar i form av

sjukpenning och rehabiliteringspenning tydliggörs

för medborgarna. Vidare begärs i yrkande 9 i motion

Sf403 tillkännagivande om sambandet mellan

skatteuttaget och ersättningen i sjukförsäkringen.

Motionärerna anför att kombinationen lägre skatter

och något lägre ersättningar i försäkringar ökar

ansvaret både för anställda och arbetsgivare genom

att det ersätter inkomstbortfall tydligare. Lägre

ersättningsnivå i en försäkring leder

erfarenhetsmässigt till lägre utnyttjande. En

anpassning av ersättningsnivåerna bör utgöra ett

andra steg vid förbättringar av strukturen hos

försäkringar som täcker inkomstbortfall.

Kristdemokraterna

Kristdemokraterna har inga motionsyrkanden om

allmänna principer för socialförsäkringssystemet som

är remitterade till utskottet. Partiet har däremot i

sin ekonomisk-politiska motion Fi292 av Alf Svensson

m.fl. (kd) redovisat sin syn på en reformerad och

fonderad socialförsäkring.

Kristdemokraterna hänvisar till pensionsreformen

och anser att "rakare rör" mellan vad man betalar in

och vad man får ut behöver skapas i fler delar av

socialförsäkringssystemet. På sikt kan också stora

vinster göras på att fondera delar av systemet.

Sjukförsäkringen bör ges en mer autonom utformning,

eventuellt med en egen buffertfond för att utjämna

inbetalningar och utbetalningar över tillfälliga

variationer mellan olika år. Villkoren för en sådan

reformering borde diskuteras mellan i första hand de

partier som står bakom pensionsreformen.

På grund av osäkerheten i det statsfinansiella

läget bör taket i sjuk- och föräldraförsäkringen

ännu inte höjas.

Kristdemokraterna framhåller att skatte-, avgifts-

och bidragssystem samverkar. Särskilt höga

marginaleffekter drabbar i dag familjer med låga

inkomster. För att minska bidragsberoendet bör de

partier som står bakom pensionsreformen gemensamt

söka finna en bred och långsiktigt hållbar lösning

på de skadliga marginaleffekterna i bl.a.

socialförsäkringssystemet.

Vänsterpartiet

I motion Sf348 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkandena

1-5 och 7 redovisas principer för det ekonomiska

trygghetssystemet och utredningar som bör komma till

stånd.

Motionärerna framhåller att Sveriges

välfärdssystem omfördelar ekonomiska resurser

effektivt över människors livstid, mellan kvinnor

och män samt mellan lågavlönade och högavlönade. Det

beror på att systemet beskattar invånarna

progressivt på hela inkomsten, medan förmånerna

erbjuder inkomsttrygghet upp till ett bestämt tak

samt att vissa förmåner är lika för alla, som t.ex.

barnbidraget.

Vänsterpartiet anser att varje förslag till

införande av basinkomst skall avvisas. I stället är

det viktigt att inkomstbortfallsprincipen och

arbetslinjen inom systemet för ekonomisk trygghet

försvaras.

Regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att

åtgärda brister i täckningsgraden inom nuvarande

offentliga system för ekonomisk trygghet samt för

att undersöka möjligheter till förenkling av de

materiella reglerna.

Motionärerna anser att individers utanförskap

främst beror på orsaker som dåliga möjligheter till

utbildning och annan kompetensutveckling,

rehabilitering, bristande tilltro till den egna

förmågan och få jobberbjudanden. Aktiva åtgärder

inom det ekonomiska trygghetssystemet skall därför

bedrivas utifrån målsättningen att stärka den

enskildes arbetsförmåga.

En marknadsekonomi måste kombineras med ett

generöst offentligt välfärdssystem styrt av

demokratiskt valda politiker om någon form av

jämlikhet skall kunna uppnås.

Motionärerna vill behålla nuvarande ordning med

ett samordnat socialförsäkringssystem under

statsbudgetens utgiftstak, men vad gäller

socialförsäkringssystemen och budgetprocessen krävs

en förändring så att statens inkomster kan användas

på ett effektivare sätt i syfte att stimulera

prevention och rehabilitering.

Det är enligt motionärerna viktigt att aktivt

motverka att människor med utländsk bakgrund

indirekt diskrimineras inom rådande system för

ekonomisk trygghet. För att kunna göra det krävs

bättre kunskap på området. Regeringen bör tillsätta

en utredning som kartlägger vilka materiella regler

inom Sveriges ekonomiska trygghetssystem som i dag

indirekt diskriminerar människor med utländsk

bakgrund.

Centerpartiet

Agne Hansson m.fl. (c) anför i motion Sf245 att det

behövs en total översyn av hela

socialförsäkringssystemet (yrkande 1).

Många står utanför dagens socialförsäkringssystem.

De som inte kommit in på arbetsmarknaden har vare

sig rätt till sjukpenning, a-kassa eller

tjänstepension. Socialförsäkringssystemen är inte

anpassade till de tillfälliga och mer osäkra

anställningsformer som har blivit allt vanligare

under 1990-talet. Många utrikes födda är

diskriminerade på arbetsmarknaden. Även studenter

måste, under de perioder de står till

arbetsmarknadens förfogande, kunna få en

grundläggande ekonomisk trygghet. Samtidigt som

många står utanför de generella

transfereringssystemen förekommer ett

överutnyttjande.

En utredning bör göra en genomgripande analys av

framtidens behov och ge förslag till nödvändiga

förändringar för att socialförsäkringarna skall

anpassas till den nya tiden.

Centerpartiet anser att trygghetssystemet bör

bygga på följande principer (yrkande 2):

En grundläggande ekonomisk trygghet bör garanteras

samtidigt som personen stimuleras att klara sin egen

försörjning. En stor del av tryggheten skall ligga i

systemets konstruktion, med enkelhet, hållbarhet,

tydlighet och förutsägbarhet. Motionärerna vill

skapa ett långsiktigt och hållbart trygghetssystem

som ger människor stort utrymme att påverka sin egen

livssituation. Risker som inte går att påverka måste

spridas mellan individer så att alla människor kan

få en ekonomisk trygghet utifrån sina egna villkor.

Ett långsiktigt hållbart trygghetssystem skall

inte påverkas av hög- eller lågkonjunktur eller vara

känsligt för demografiska förändringar. Detta är

särskilt viktigt med hänsyn till den

budgetlagstiftning som reglerar nivån på de statliga

utgifterna genom utgiftstaket.

För att ett framtida ekonomiskt trygghetssystem

skall vara långsiktigt hållbart förutsätter det att

det finns en bred politisk majoritet i likhet med

den överenskommelse som ingicks i samband med

reformeringen av pensionssystemet.

Trygghetssystemet skall bygga på arbetslinjen och

ställa krav på att de som får ersättning aktivt

skall söka arbete för egen försörjning. Det måste

skapas ekonomiska incitament för båda parter och den

nödvändiga aktiviteten måste sättas in i ett tidigt

skede. Genom att renodla trygghetssystemets olika

ersättningsnivåer och skapa ett enhetligt system

blir det också mer förutsägbart för såväl den

enskilde som för staten.

Alla människor skall garanteras en ekonomisk

grundtrygghet som kompletteras med en obligatorisk

inkomstbortfallsförsäkring.

Det måste också finnas en koppling mellan den

insats i form av avgifter som den enskilde betalar

in i systemet och den ersättning som man får ut när

man anlitar försäkringen.

Folkpartiet

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf380

yrkandena 1-4 tillkännagivanden om en

socialförsäkringsreform, om principerna för

socialförsäkringarna samt om behovet av en

blocköverskridande överenskommelse om

socialförsäkringarna.

Motionärerna anser att försäkringsmässigheten

måste upprätthållas inom socialförsäkringarna. Det

skall finnas ett direkt samband mellan inbetalda

avgifter och förmåner.

Socialförsäkringarna skall vara utformade på ett

sätt som motverkar utslagning och gynnar

rehabilitering. Det skall alltid löna sig att

arbeta. Försäkringarna skall innehålla en självrisk

som motverkar överutnyttjande och stimulerar till

arbete och till en så kort försäkringsperiod som

möjligt.

Försäkringarna skall vara autonoma och finansieras

med avgifter samt, för fördelningspolitiska inslag,

med direkta statsbidrag. Försäkringssystemen skall

huvudsakligen finansieras med egenavgifter. Detta

bidrar till att tydliggöra försäkringsmässigheten.

Genom att försäkringarna lyfts ut ur statsbudgeten

och särredovisas ökas försäkringarnas legitimitet.

Det är viktigt att taket i socialförsäkringarna

sätts så att det stora flertalet inkomsttagares

inkomster ligger under taket. En övergång till

"lönebasbelopp" betyder att förmåns- och

avgiftstaket räknas upp med standardstegringen i

samhället.

Motionärerna menar att ett socialförsäkringsskydd

som byggs upp efter dessa principer får en inbyggd

följsamhet mot samhällsekonomin av samma slag som

det nya pensionssystemet.

Missbruk och fusk undergräver stödet för den

generella välfärdspolitiken. Det är därför avgörande

för systemens fortsatta legitimitet att fusk och

missbruk beivras och att systemen utformas och

underhålls på ett sådant sätt som underlättar detta.

Taket bör höjas till tio basbelopp för att så

många inkomsttagare som möjligt skall omfattas av

socialförsäkringarna. Då minskar också behovet av

egna privata försäkringar vid exempelvis sjukdom.

Motionärerna anser att det behövs en bred

uppgörelse - av samma dignitet som den stora

pensionsreformen - mellan de partier som tror på

försäkrings-principen i välfärdspolitiken.

Motionärerna föreslår att dagens

socialförsäkringar utformas som tre riktiga

försäkringar: en allmän pensionsförsäkring (nya

pensionssystemet), en allmän sjukförsäkring

(inklusive förtidspensionen) och en allmän

arbetslöshetsförsäkring.

Alla tre blir obligatoriska, men fristående från

statens budget. Det blir "raka rör" mellan avgifter

och förmåner. Försäkringarnas oberoende tryggas

genom fonder. Administrationen överlåts till

autonoma styrelser. Finansinspektionen kontrollerar

försäkringsmässigheten. Ändringar av avgifter eller

förmåner skall bara kunna ske när det är

försäkringsmässigt motiverat, aldrig för att staten

behöver pengar. Reglerna utformas så att det alltid

finns incitament att återgå till arbete, delta i

rehabilitering etc.

Även i motion So637 yrkande 19 av Lars Leijonborg

m.fl. (fp) föreslås ett socialförsäkringssystem

fristående från staten.

Miljöpartiet

I motion Sf393 av Kerstin Maria Stalin m.fl. (mp)

begärs i yrkandena 2-6 och 9 tillkännagivanden om

socialförsäkringssystemen.

Motionärerna påpekar att den starka inriktningen

på förvärvsarbete och inkomst gör att många

människor faller utanför eller mellan stolarna i det

"generella välfärdssystemet", t.ex. arbetslösa,

studenter, föräldralediga, projektanställda,

personer med sociala problem, alla som är utan

stadig inkomst. Motionärerna menar att målet med

socialförsäkringarna bör vara att ingen lämnas

utanför. Rättigheten till trygghet skall baseras på

att vi är medlemmar i samhället, inte på vår

position i arbetslivet.

Vidare anförs att nuvarande

socialförsäkringssystem bygger på ojämlikhet.

Arbetslivet är ojämlikt och

inkomstbortfallsprincipen följer denna ojämlikhet.

Löneskillnader finns fortfarande mellan könen,

mellan personer av olika etnisk bakgrund, för

funktionshindrade och i olika samhällsklasser.

Miljöpartiet vill därför ha om ett

grundtrygghetssystem med en värdig nivå.

Grundskyddet, som skall gälla sjukförsäkring,

föräldraförsäkring, pension och arbetslöshet, delas

in i ett kortvarigt - med en viss koppling till

inkomsten - och ett långvarigt.

I de kortvariga försäkringarna, upp till två år,

vill motionärerna höja garantinivåerna och ha en

högre procentuell ersättning vid låga än vid högre

inkomster, ett s.k. "brutet tak". Den kortvariga

försäkringen är att betrakta som en omställning

efter det att man har haft ett arbete och dragit på

sig kostnader som kanske inte med kort varsel kan

minskas.

I de långvariga försäkringarna, dit även

pensionerna hör, skall ersättningen vara lika för

alla, oavsett tidigare inkomst. Motionärerna anger

att det nya pensionssystemet medför en olöslig

konflikt mellan målen om inkomstkoppling och

grundtrygghet, vilket lett till dyrbara, krångliga

och svårbegripliga lösningar.

Vidare kommer ett samlat grundtrygghetssystem att

förenkla och effektivisera administrationen av

socialförsäkringarna.

Enskilda motioner

I motion Sf235 av Jonas Ringqvist och Kjell-Erik

Karlsson (v) anförs att socialförsäkringssystemen är

anpassade till ett samhälle där alla arbetar eller

står till arbetsmarknadens förfogande. Detta

missgynnar dem som väljer att vara lediga under

någon längre period, utöver semestern. Motionärerna

begär ett tillkännagivande om att möjligheterna att

utforma ett försäkringssystem som omfattar även dem

som väljer en alternativ livsstil bör utredas. Det

handlar inte om att införa en grundtrygghetsmodell,

vilket vore förödande, utan om att inte ständigt

kräva att en försäkrad står till arbetsmarknadens

förfogande.

Under rubriken Fri invandring begärs i motion

Sf333 av Per Bill m.fl. (m) yrkande 5 ett

tillkännagivande om att det, som ett av de första

stegen i att öppna Sverige för en global

marknadsekonomi, bör skapas ett

socialförsäkringssystem med en grundtrygghet för dem

som vill arbeta i Sverige och möjlighet att arbeta

sig in i socialförsäkringssystemet. På sikt kan

detta vara ett privat försäkringssystem som

konkurrerar med eller kompletterar en statlig

grundtrygghet.

I motion Sf378 av Cinnika Beiming m.fl. (s) anförs

att studerande måste ges möjlighet och ekonomiska

förutsättningar att bilda familj och skaffa barn.

Motionärerna begär därför ett tillkännagivande om

att trygghetssystemens, särskilt

föräldraförsäkringens, funktionssätt och effekter

för Sveriges studenter bör ses över.

Utskottets ställningstagande

Målet för den svenska välfärdspolitiken är att

utjämna skillnader mellan olika samhällsgrupper

genom en solidariskt finansierad välfärd med

generella system. Nedgången i den svenska ekonomin

och den höga arbetslösheten som präglade 1990-talet

har dock fått effekter både på välfärdens nivåer och

dess fördelning. Detta har nyligen bekräftats av

Kommittén Välfärdsbokslut, en grupp forskare som

haft regeringens uppdrag (dir. 1999:7) att göra ett

bokslut över 1990-talet för att förbättra

kunskapsunderlaget kring välfärdsutvecklingen för

vägledning av den fortsatta socialpolitiken.

I sitt slutbetänkande Välfärdsbokslut för 1990-

talet (SOU 2001:79) anger kommittén bl.a. följande.

Befolkningens levnadsförhållanden har genomgått ett

flertal stora förändringar under 1990-talet. Detta

kommer främst till uttryck i att andelen av

befolkningen som har olika former av ofärdsproblem

har ökat. Vid sidan av ökad arbetslöshet och minskad

sysselsättning har också arbetets villkor förändrats

i flera avseenden. Negativa psykosociala

arbetsförhållanden och tidsbegränsade anställningar

har blivit vanligare. Allt större grupper har

upplevt ekonomiska svårigheter och låga inkomster.

På hälsans område finns i vissa fall tydliga

försämringar, framför allt när det gäller psykiskt

välbefinnande. I fråga om varaktig ofärd konstateras

att det långvariga socialbidragstagandet ökat

väsentligt. Också förbättringar har skett:

reallönerna har ökat snabbare, dödligheten fortsatt

sjunka, spädbarnsdödligheten nästan halverats, dock

från en redan mycket låg nivå. Vidare har

utbildningsnivån höjts. På andra områden är

välfärden generellt sett på samma nivå som vid

början av decenniet: t.ex. när det gäller

befolkningens disponibla inkomster.

Den viktigaste slutsatsen vad beträffar kön och

individuella välfärdsresurser under 1990-talet är

att de tydliga könsskillnaderna består. Kvinnor har

sämre välfärd än män vad gäller ekonomi, arbete och

hälsa. Kvinnor har däremot längre livslängd, bättre

social förankring och något bättre utbildning.

Sammantaget visar analyserna att kvinnor generellt

sett inte drabbats hårdare än män av 1990-talets

ekonomiska kris och förändringarna i

välfärdssystemen. Kommittén anser emellertid att

ensamstående mödrar framstår som en särskilt utsatt

grupp, främst gäller detta försörjningssidan.

Utrikes födda är en annan grupp som har haft stora

svårigheter på arbetsmarknaden under 1990-talet.

Utrikes födda är emellertid en mycket heterogen

grupp där välfärdsnivåerna till stor del bestäms av

ursprungsland och vistelsetid i Sverige. Ungdomar är

en tredje grupp där det redovisas en problematisk

utveckling. Kommitténs analyser visar också att barn

och barnfamiljer har missgynnats av utvecklingen

under decenniet. För de äldre som grupp har

välfärden ekonomiskt sett utvecklats i positiv

riktning beroende på att nya pensionärsgrupper har

relativt hög ATP, men ur ett individperspektiv har

de äldres välfärdsutveckling i många fall varit

mindre gynnsam. I befolkningen som helhet har de

disponibla inkomsterna i stort sett inte ökat mellan

1991 och 1999 medan hushållsinkomsterna för personer

över 75 år ökade med 20 % för män och 12 % för

kvinnor. Det innebär samtidigt att skillnaden mellan

äldre mäns och kvinnors inkomster har ökat under

decenniet.

I betänkandet diskuterar kommittén avslutningsvis

olika handlingsalternativ i vägvalet för den

framtida välfärdspolitiken.

På familjepolitikens område framstår

familjestödets dimensionering som ett viktigt vägval

mot bakgrund av barnfamiljernas försämrade position

i inkomstfördelningen. Kommittén pekar särskilt på

svårigheten att upprätthålla en relativ standard för

barnfamiljerna i förhållande till andra grupper i

samhället när bidragens nivå bestäms i kronor och

inte indexeras. Ett alternativt sätt att stödja

barnfamiljerna går via skattesystemet.

Barnfamiljernas ekonomiska situation beror dock

framför allt på arbetsmarknadsdeltagandet.

När det gäller både arbetslöshetsförsäkringen och

socialförsäkringarna finns enligt kommittén såväl

golv- som takproblem. Golvproblemen innebär att det

finns arbetslösa, gamla, sjuka och föräldralediga

som saknar ersättning från de allmänna systemen och

i stället får förlita sig på det behovsprövade

socialbidraget. Det som borde diskuteras är i vilken

utsträckning dessa problem kan lösas inom ramen för

socialförsäkringssystemet och i vilken utsträckning

detta är problem som kan hanteras inom ramen för den

aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Kommittén pekar också på att det faktum att

alltfler försäkrade har inkomster över det

förmånsgrundande taket innebär att alltfler saknar

adekvat inkomstbortfallsskydd från den allmänna

försäkringen. Denna brist kan få långtgående

konsekvenser för medborgarnas stöd för

socialförsäkringen, eftersom allt större grupper på

arbetsmarknaden kan komma att få förlita sig på

privata, individuella eller kollektiva

försäkringslösningar för att få ett gott

inkomstbortfallsskydd. Det faktum att den sociala

försäkringen minskar i betydelse kan av vissa

naturligtvis ses som önskvärt utifrån

värderingsmässiga eller andra överväganden. Ur ett

individperspektiv torde det vara önskvärt att de

långsiktiga offentliga åtagandena under alla

förhållanden klargörs Sammanfattningsvis konstaterar

kommittén att de olika alternativ som avhandlats

handlar om grundläggande och strategiska val i ett

socialpolitiskt modellperspektiv. Det är frågan om

ersättningarna skall vara generella eller

behovsprövade, om socialförsäkringarna skall följa

inkomstbortfallsprincipen eller bara ge

grundtrygghet och om försäkringarna för sjukdom och

arbetsskada skall bygga på generell eller

yrkesspecifik (korporativ) riskspridning.

Handlingsalternativen har också relevans för de

grundläggande frågorna om fördelningen av

välfärdstjänsternas tillgänglighet och kvalitet.

Utskottet noterar att Välfärdsbokslutskommitténs

bedömning av den ekonomiska utvecklingen för äldre

är i linje med vad som tidigare redovisats i

departementspromemorian Sämre för mig - Bättre för

oss (Ds 1999:5). Pensionärerna som kollektiv har

således ökat sin inkomststandard, både i reala

termer och i förhållande till andra grupper, medan

skillnaderna i ekonomiskt utfall för de enskilda

individerna är stora. Utskottet kan konstatera att

åtskilliga förbättringar - särskilt för de

pensionärer som har de lägsta inkomsterna - har

genomförts under senare år, och även i årets budget

föreslås förbättringar för dessa grupper, bl.a.

genom höjd kompensationsnivå i bostadstillägget och

höjt särskilt grundavdrag vid beskattningen och en

särskild skattereduktion för pensionärer som skall

utformas så att också pensionärer som inte betalar

skatt kan få del av den. Här kan också nämnas att

riksdagen nyligen beslutat att personer bosatta i

Sverige som är 65 år eller äldre fr.o.m. 2003 skall

garanteras en viss lägsta levnadsnivå i form av ett

äldreförsörjningsstöd. Med anledning av

reformeringen av förtidspensioneringen fr.o.m. 2003

har regeringen aviserat (prop. 2000/01:96) att

frågan om ersättning till personer som på grund av

kraven på viss försäkringstid inte har rätt till

sjuk- eller aktivitetsersättning eller endast en låg

sådan skall utredas och att regeringen avser att

återkomma till riksdagen.

En särskild utredare har haft i uppdrag att göra

en analys av de samlade effekterna av de allmänna

barnbidragen, underhållsstödet och bostadsbidraget

till barnfamiljerna samt pröva om familjestödet kan

göras mer generellt, dvs. med minskade

marginaleffekter men med bevarad eller ökad

fördelningspolitisk träffsäkerhet.

Familjeutredningen, vars uppdrag således inte

omfattat en analys av föräldraförsäkringen, har i

sitt slutbetänkande Ur fattigdomsfällan (SOU

2001:24) understrukit att familjepolitiken måste

grundas på en helhetssyn som innefattar både

skatter, bidrag och avgifter. Betänkandet har

remissbehandlats och regeringen avser att lämna en

principproposition till riksdagen.

Här kan också nämnas att en arbetsgrupp inom

Socialdepartementet har haft till uppdrag att stödja

arbetet med att öka kunskaperna om mekanismerna

bakom födelsetalsutvecklingen. Arbetsgruppen har

nyligen avgivit rapporten Barnafödande i fokus -

från befolkningspolitik till ett barnvänligt

samhälle (Ds 2001:57). I rapporten anges att

barnafödandet har sjunkit dramatiskt under 1990-

talet men ändå ligger nära genomsnittet för EU.

Barnafödandet har bara återhämtat sig marginellt det

allra senaste året trots att arbetsmarknaden blivit

väsentligt bättre och familjestöden i huvudsak

återställts. Det är till stor del kvinnor med låg

utbildning och begränsad anknytning till

arbetsmarknaden som avstått från eller skjutit upp

barnafödandet. Många av dem har valt att skaffa sig

mer utbildning. I rapporten anges att ett väl

fungerande familjestödssystem förefaller vara en

nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för

att kvinnor och män skall få det antal barn de vill

ha. Ett stabilt jobb som ger en hygglig inkomst

förefaller vara ett grundläggande krav för de flesta

för att vilja skaffa barn. Även jämställdhet är

viktig för barnafödandet.

Utskottet, som nedan under utgiftsområde 12

återkommer till familjepolitikens närmare

utformning, vill dock redan här erinra om att de

senaste årens ekonomiska återhämtning med ökad

sysselsättning och reformer har gynnat

barnfamiljerna. Härtill kommer att

föräldraförsäkringen förlängs med ytterligare en

månad på sjukpenningnivå fr.o.m. nästa år. Samtidigt

kommer garantinivån för sjukpenningdagarna enligt

vad som föreslås i propositionen att höjas från 60

till 120 kr, och regeringen aviserar förslag om

ytterligare höjningar av denna nivå till 150 kr 2003

och till 180 kr 2004. Också vidtagna åtgärder

utanför utgiftsområde 12 får stor betydelse för

barnfamiljernas ekonomi, exempelvis införandet av

maxtaxa, dvs. en viss högsta avgift inom

förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen.

Till följd av den kraftiga ökningen av

sjukfrånvaron under senare år har flera åtgärder

vidtagits. Här kan nämnas att

Sjukförsäkringsutredningen har haft i uppdrag att

göra en analys av sjukförsäkringen. I utredningens

slutbetänkande Sjukfrånvaro och sjukskrivning -

fakta och förslag (SOU 2000:121) föreslås bl.a.

följande. Sjukförsäkringen, som fortfarande skall

vara generell och offentlig, ges en mer

försäkringsmässig utformning och organiseras

fristående utanför den statliga budgeten. Ersättning

skall grundas på inkomstbortfall, och taket bör

höjas till 10 prisbasbelopp. Kompensationsnivån i

sjukförsäkringen bör även fortsättningsvis vara 80

%.

Vidare har utredningen för att utarbeta en

handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet, HpH-

utredningen, regeringens uppdrag (dir. 2000:92) att

förutsättningslöst se över effektiviteten och

träffsäkerheten i sjukförsäkring, rehabilitering,

förtidspension och arbetsskadeförsäkring samt i

administrationen av dessa system. Utredaren skall

bl.a. föreslå hur försäkringssystem m.m. kan bli mer

effektiva redskap för att minska sjukfrånvaron i

arbetslivet. HpH-utredningen har i juni i år

delredovisat sitt uppdrag. I rapporten föreslås

bl.a. att taket för sjukpenninggrundande inkomst

höjs till 10 prisbasbelopp. Vidare anser utredningen

att strukturella reformer behövs för ett stabilt

sjukförsäkringssystem, och utredningen kommer därför

i det fortsatta arbetet att utgå från att

sjukförsäkringen kan ges en mer försäkringsmässig

utformning samt finansieras utanför den statliga

budgeten. Utredningen skall slutredovisa sitt

uppdrag senast den 15 december 2001.

Vad härefter gäller utskottets syn på principerna

för socialförsäkringarna och de förslag som tas upp

i motionerna vill utskottet anföra följande.

Villkoren på arbetsmarknaden utvecklas och

förändras liksom samhället i övrigt, och

trygghetssystemen måste därför ständigt utvecklas

och förnyas. Socialförsäkringarna skall enligt

utskottet vara trygga, rättvisa och effektiva,

vilket bäst uppnås genom en generell offentlig

försäkring. Socialförsäkringarna skall dels ge

standardtrygghet genom att ersätta inkomstbortfall

upp till en viss nivå, dels ge ett grundläggande

skydd vid varaktig ohälsa för grupper som inte fått

fotfäste på arbetsmarknaden. Försäkringssystem som i

första hand ersätter bortfall av inkomst har stora

fördelar framför försäkringar som enbart bygger på

en ren grundtrygghetsprincip. Genom

inkomstbortfallsprincipen garanteras individen en

bestämd standardnivå när han eller hon av olika skäl

inte kan försörja sig själv genom arbete, och denna

princip bör enligt utskottets mening vara

utgångspunkten för försäkringsskyddet även

framdeles. Förmåner från socialförsäkringarna skall

ges på lika villkor för alla och innehålla ett

betydande mått av utjämning mellan grupper som löper

olika risk att drabbas av sjukdom och skada. Det

förhållandet att i princip alla är med och

finansierar försäkringsskyddet möjliggör enligt

utskottets mening omfördelningar mellan olika

grupper och över livet. Vidare skall det finnas

möjligheter att kontrollera och begränsa samhällets

kostnader för försäkringen. Arbetslinjen är central,

och utskottet noterar att Kommittén Välfärdsbokslut

anger att incitamenten till arbete traditionellt har

varit stora i det svenska transfereringssystemet,

eftersom kvalificering till ett flertal systembygger

på arbetsmarknadsdeltagande samtidigt som

förmånernas storlek är relaterade till

arbetsinkomsten. Angeläget är också att

försäkringsskyddet är utformat så att det inte

motverkar jämställdhet mellan könen.

Beträffande frågan om socialförsäkringen skall bestå av skilda

delar eller av en samlad försäkring vill utskottet

påpeka att de olika delarna av trygghetssystemet

samspelar med varandra vad gäller såväl finansiering

som regelverk. Detta har inte minst förändringarna

på arbetsmarknaden till följd av lågkonjunkturen i

början av 1990-talet tydliggjort. Kostnaderna för

arbetslöshetsförsäkringen ökade då kraftigt

samtidigt som kostnaderna för sjukförsäkringen

minskade. Vidare har de besparingar som under denna

tid var nödvändiga att göra i systemen visat att

ingrepp i en del av systemen utan samtidig

anpassning av regelverket i andra delar kan medföra

överströmningseffekter.

Utskottet anser emellertid att det är nödvändigt

att tydliggöra gränserna för de olika

försäkringssystemen och vad som bör ersättas från

socialförsäkringen respektive från andra

trygghetssystem, t.ex. arbetslöshetsförsäkringen.

Som ett led i renodlingen har fr.o.m. den 1 januari

1997 kriterierna för sjukpenning och förtidspension

skärpts så att sjukpenning och förtidspension som

huvudregel endast utges vid arbetsoförmåga som har

sin grund i medicinska orsaker. Enligt utskottets

mening kan mycket vinnas på att göra

socialförsäkringssystemet tydligare och mer

lättöverskådligt. Det är också viktigt att samverkan

sker mellan dem som administrerar olika delar av

välfärdssystemen.

Vad gäller förmånstaket inom socialförsäkringarna

har utskottet tidigare framhållit att utformningen

av intjänandetaket inte får leda till att alltfler

försäkrade genom en normal löneutveckling med tiden

delvis hamnar utanför försäkringsskyddet. En höjning

av förmånstaket borde därför ske så snart det finns

ekonomiskt utrymme, som inte behöver utnyttjas för

andra, mer angelägna reformer. Såväl

Sjukförsäkringsutredningen och HpH-utredningen som

nu Välfärdsbokslutskommittén har påtalat behovet av

en höjning av taket i försäkringssystemen. I

budgetpropositionen anges nu att en höjning av

inkomsttaken i sjuk- och föräldraförsäkringarna

bereds. Regeringen anför att de senaste årens

reallöneökningar har luckrat upp

inkomstbortfallsprincipen och privata och

avtalsmässiga försäkringslösningar har fått en allt

större betydelse. Enligt regeringen är det av

yttersta vikt att de senaste årens utveckling med

allt större andel av inkomsterna över taket hindras

genom att inkomsttaket höjs. En annan anledning till

att taket bör höjas är kritiken att den enskilde får

betala två gånger för sin försäkring, dvs. både

genom arbetsgivaravgiften och genom privata

lösningar. Regeringens avsikt är därför att taket

skall höjas till 10 prisbasbelopp fr.o.m. den 1 juli

2003, om det statsfinansiella läget tillåter det.

Utskottet välkomnar detta. En höjning av

förmånstaket kommer naturligtvis att få effekter för

utformningen av avtalsförmåner som avser lönedelar

över nuvarande tak. Utskottet vill därför framhålla

att regeringens kommande förslag om en höjning av

inkomsttaken i sjuk- och föräldraförsäkringarna bör

läggas fram i så god tid så att det kan beaktas av

parterna i avtalsförhandlingarna.

Beträffande sambandet mellan förmåner och avgifter

vill utskottet påpeka att stora förändringar har

skett i strukturen för socialavgifter och

avgiftsuttag i avsikt att skapa bättre samstämmighet

mellan inkomster och utgifter i socialförsäkringen.

Särskilt har genomförandet av det nya

ålderspensionssystemet medfört stora förändringar.

Finansieringen av de olika försäkringsgrenarna har

blivit mer renodlad. Genom att inkomster och

utgifter för olika försäkringar lättare kan följas

ökar trovärdigheten för socialförsäkringssystemen.

Någon exakt samstämmighet mellan förväntade

inkomster och utgifter för t.ex. sjukförsäkringen

har inte eftersträvats. Smärre och tillfälliga

skillnader mellan inkomster och utgifter bör kunna

finnas utan att det föranleder justeringar av

avgiftsnivån.

Vad gäller frågan om socialförsäkringarna skall

göras fristående från statsbudgeten är det endast

det nya inkomstgrundade ålderspensionssystemet som

redovisas utanför statsbudgeten. För övriga delar av

försäkringen gäller numera att utgifterna skall

bruttoredovisas på statsbudgeten. Senast gjordes

denna förändring för arbetsskadeförsäkringen och

delpensionsförsäkringen. Det pågående reformarbetet

av olika delar av socialförsäkringssystemet kan dock

få betydelse i denna fråga. Utskottet noterar härvid

att såväl Sjukförsäkringsutredningen som HpH-

utredningen har föreslagit att sjukförsäkringen

finansieras vid sidan av statsbudgeten.

En annan fråga som behöver övervägas noga är

socialförsäkringarnas förhållande till utgiftstak

m.m. i budgetprocessen. Frågan om hur

ålderspensionsutgifterna bör hanteras i budgeten och

i förhållande till utgiftstaken har aktualiserats i

och med att det inkomstgrundade

ålderspensionssystemet gjorts finansiellt stabilt

genom regler för automatisk balansering. Enligt

regeringen (prop. 2000/01:70) kräver frågan ett

helhetsperspektiv på den statliga budgetprocessen.

Regeringen hänvisade till att det inom Regerings-

kansliet övervägs slutsatser och eventuella åtgärder

med anledning av vad Utredningen om utvärdering av

budgetprocessen föreslagit samt att det inom det

s.k. Vestaprojektet pågår ett arbete med att i vissa

avseenden ändra redovisningsprinciperna för

statsbudgeten. Hur utgiftstak och saldomål kommer

att anpassas till de nya principerna är ännu inte

avgjort. Mot bakgrund av detta föreslog regeringen

ingen förändring av nuvarande ordning. Här kan

nämnas att Utredningen om utvärdering av

budgetprocessen i betänkande SOU 2000:61 har ansett

att såväl ålderspensionssystemet som övriga

socialförsäkringar bör omfattas av utgiftstaket och

det av utredningen föreslagna utgiftsmålet. Vid

behandlingen av nämnda proposition tillade utskottet

(bet. 2000/01:SfU13) i denna fråga att det nya

ålderspensionssystemet är ett s.k. avgiftsdefinierat

system, som är fristående från statsbudgeten och i

sin helhet finansieras med en specialdestinerad och

fast pensionsavgift. Med föreslagna regler för auto-

matisk balansering skulle pensionssystemet därtill

bli långsiktigt finansiellt stabilt. Varken den

allmänna ekonomiska utvecklingen eller demografiska

förändringar skulle därutöver kunna föranleda

politiska beslut som begränsar pensionsutgifternas

storlek. Det var enligt utskottets mening därför

viktigt att osäkerhet inte i något sammanhang

uppkommer om det inkomstrelaterade

ålderspensionssystemets autonomi. För den händelse

denna del av pensionssystemet även fortsättningsvis

skulle ingå under ett utgiftstak var det enligt

utskottet viktigt att innebörden av ett sådant

utgiftstak i förhållande till pensionssystemet

tydligt klargörs.

Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att det i

många avseenden finns en samsyn mellan flera av

riksdagens partier om socialförsäkringssystemens

principiella utformning. I den mån här behandlade

motioner inte är tillgodosedda med vad utskottet

ovan anfört avstyrker utskottet motionerna Sf310,

Sf328 yrkande 5, Sf403 yrkandena 7 och 9, Sf348

yrkandena 1-5 och 7, Sf245 yrkandena 1 och 2, Sf380

yrkandena 1-4, So637 yrkande 19, Sf393 yrkandena 2-6

och 9 samt Sf378. Vid behandlingen nedan av de olika

anslagen för 2002 återkommer utskottet i vissa fall

till här berörda frågor, som t.ex. taket i sjuk- och

föräldraförsäkringen. Utskottet kan inte ställa sig

bakom förslagen i motionerna Sf235 och Sf333 yrkande

5, varför motionerna bör avslås.

Socialförsäkringens personkrets

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om

socialförsäkringens personkrets vad gäller

- Läkare utan gränser m.fl. organisationer

- homosexuella familjeförhållanden

Jämför reservationerna nr 5 (mp) och 6 (v,

mp).

Gällande ordning

I socialförsäkringslagen (1999:799), som trätt i

kraft den 1 januari 2001, delas försäkringen in i en

bosättningsbaserad och en arbetsbaserad del. Den som

lämnar landet kommer fortfarande att anses bosatt

här, om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett

år. Beträffande några särskilda persongrupper kommer

socialförsäkringen att ha utsträckt giltighet vid

utlandsvistelse. En person som är anställd av ett

svenskt trossamfund eller ett organ som är knutet

till ett sådant samfund eller en svensk ideell

organisation som bedriver biståndsverksamhet skall

vara försäkrad i Sverige såvitt avser den

bosättningsbaserade försäkringen, om

utlandsvistelsen kan antas vara längst fem år. Detta

gäller även medföljande make samt barn som inte

fyllt 18 år. Med make likställs sambo om de tidigare

har varit gifta eller gemensamt har eller har haft

barn. I dessa fall gäller att av de

bosättningsbaserade förmånerna utbetalas

familjestödsförmåner under utlandsvistelsen. För

arbetsbaserade förmåner finns en överhoppningsbar

tid på fem år när det gäller beräkning av

sjukpenninggrundande inkomst och försäkringsvillkor

för föräldrapenning.

Motioner

I motion Sf384 av Lars Ångström (mp) begärs ett

tillkännagivande om att lagstiftningen bör ses över

så att de som arbetar åt organisationen Läkare utan

gränser samt andra organisationer som inte omfattas

av det svenska sjukförsäkringssystemet får samma

sociala försäkringsskydd som volontärer från svenska

organisationer. I motionen anges att organisationen

Läkare utan gränser har fem centrum, nämligen i

Frankrike, Belgien, Holland, Spanien och Schweiz,

vilka står som arbetsgivare när de sänder ut

personer.

I motion So495 av Matz Hammarström m.fl. (mp)

yrkande 6 begärs ett tillkännagivande om att

socialförsäkringslagstiftningen bör anpassas även

efter homosexuella familjeförhållanden.

Utskottets ställningstagande

Utskottet fann i betänkande 1999/2000:SfU1 vad

gäller personer som lämnar Sverige för att arbeta åt

den utländska organisationen Läkare utan gränser,

vars verksamhet enligt utskottets mening är av stort

värde, att de enligt huvudregeln omfattas av svensk

socialförsäkring om utlandsvistelsen är avsedd att

vara längst ett år. Detsamma skulle komma att gälla

fr.o.m. år 2001 enligt den nya

socialförsäkringslagen. Utskottet ansåg att, när

inte de generella reglerna är tillämpliga, deras

skydd måste tillgodoses på annat sätt än genom den

svenska socialförsäkringen.

Utskottet vidhåller denna uppfattning och

avstyrker därmed motion Sf384.

Vad gäller socialförsäkringens anpassning till att

även gälla homosexuella familjeförhållanden vill

utskottet liksom vid behandlingen av ett liknande

motionsyrkande under förra riksmötet (bet.

2000/01:SfU1) hänvisa till att det i 3 kap. 1 §

lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap anges

att ett registrerat partnerskap har samma

rättsverkningar som ett äktenskap. Bestämmelser i

lag eller annan författning med anknytning till

äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på

registrerat partnerskap och registrerad partner om

inte annat följer av undantagsregler i 2-4 §§.

Undantagen i 2 § rör adoption, gemensam vårdnad samt

insemination eller befruktning utanför kroppen medan

4 § gäller internationella rättsförhållanden. I 3 §

görs däremot ett generellt undantag från

tillämpningen av regler som bygger på att makarnas

eller de tidigare makarnas kön är av betydelse. I

förarbetena till detta lagrum (bet. 1993/94:LU28)

anges att undantaget huvudsakligen berör sådana,

numera inte så ofta förekommande, regler som ger

ekonomiska förmåner åt gifta kvinnor eller änkor.

Som exempel nämns bl.a. änkepension.

Enligt utskottets mening omfattar således

socialförsäkringarna, bortsett från nämnda undantag,

även homosexuella familjeförhållanden. Med det

anförda avstyrks motion So495 yrkande 6.

EU-samarbetet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkande om EU-

samarbetet och nationell beslutanderätt på

det sociala området.

Gällande ordning

Samordning av system för social trygghet

Grundprincipen med den fria rörligheten för personer

är att EU-medborgare skall behandlas lika i alla

medlemsländer. För att personer som flyttar mellan

medlemsländerna inte skall missgynnas när det gäller

rätten till social trygghet finns regler som

samordnar de nationella socialförsäkringssystemen.

EG-fördragets artikel 42 innehåller de grundläggande

principerna om sammanläggning och exportabilitet av

sociala förmåner och är således grunden för den

sekundära lagstiftningen på

socialförsäkringsområdet. Reglerna på gemenskapsnivå

om samordning återfinns i förordning (EEG) nr

1408/71 om tillämpningen av systemen för social

trygghet när anställda, egenföretagare eller deras

familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen samt i

tillämpningsförordningen (EEG) nr 574/72.

En ny socialpolitisk dagordning

I juni 2000 presenterade kommissionen ett meddelande

om en ny socialpolitisk dagordning (KOM (2000) 379).

Dagordningen är tänkt att omfatta samtliga

politikområden som ligger inom ramen för rådet för

sysselsättning och socialpolitik och kan närmast

beskrivas som en handlingsplan för rådet för de

kommande fem åren. Frågor som berörs är i princip

sysselsättning, jämställdhet, arbetsrätt,

arbetsmiljö, arbetsliv, samarbete om social

trygghet, samarbete om social utslagning, fri

rörlighet och grundläggande rättigheter.

Vid Europeiska rådets möte i Nice godkändes den

socialpolitiska dagordningen som skall gälla fram

till 2005. Kommissionen skall varje år redogöra för

de framsteg som gjorts i tillämpningen av

dagordningen.

Modernisering av social trygghet inom EU

I juli 1999 presenterade kommissionen ett meddelande

om en samordnad strategi för att modernisera social

trygghet (KOM (1999) 347). Meddelandet syftade till

att fastställa en dagordning för ett fördjupat

samarbete på grundval av fyra viktiga mål, nämligen

att

- göra det lönsamt att arbeta och att arbete skall

ge en säker inkomst,

- göra pensionerna säkra och pensionssystemen

hållbara,

- främja social integration,

- garantera en hållbar hälso- och sjukvård av hög

kvalitet.

Rådet godkände i november 1999 de föreslagna

slutsatserna som syftar till att förstärka det redan

existerande samarbetet mellan medlemsstaterna genom

att skapa ett mer strukturerat och regelbundet

utbyte av information och erfarenheter när det

gäller social trygghet (den öppna

samordningsmetoden). Samtidigt betonade

ministerrådet att organisering och finansiering av

social trygghet är ett nationellt ansvar. En

högnivågrupp (sedermera ombildad till Kommittén för

social trygghet) bildades under ministerrådet för

att driva arbetet. Samarbetet skall koncentreras

kring de fyra målen.

Motion

I motion Sf348 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 6

hänvisar motionärerna till att EU förespråkar

nationell beslutanderätt inom det sociala området,

samtidigt som man gärna talar om en europeisk social

modell. Det finns en uppenbar risk att samarbetet på

EU-nivå kommer att motverka den i motionen

föreslagna inriktningen på socialpolitiken.

Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att

den nationella beslutanderätten på det sociala

området måste försvaras på ett mer offensivt sätt

inom EU.

Utskottets ställningstagande

För att främja personers fria rörlighet finns, som

nämnts, regler för samordning av medlemsstaternas

sociala trygghetssystem. Förordning (EEG) nr 1408/71

om tillämpningen av systemen för social trygghet när

anställda, egenföretagare eller deras

familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen innebär i

huvudsak att den anställde eller egenföretagaren och

hans eller hennes familj har rätt att ta med sig de

sociala förmåner som intjänats vid arbete i en

medlemsstat när de flyttar till annan medlemsstat

samt att de har rätt till sociala förmåner i

värdlandet.

Genom Amsterdamfördraget har det skapats en

enhetlig fördragsmässig grund för EU-

medlemsstaternas samarbete på det sociala området.

Bestämmelser om en social dialog finns i artiklarna

138 och 139 i EG-fördraget. Europeiska rådet

uttalade vid det extra toppmötet i Lissabon den

23-24 mars 2000 att grunden för en övergång till en

kunskapsbaserad ekonomi är dagens utvecklade system

för socialt skydd. Dessa system måste emellertid

anpassas för att säkerställa bl.a. att arbete skall

löna sig och att systemen är hållbara på lång sikt

med hänsyn till problemet med en åldrande

befolkning. Det angavs också att dessa problem löses

effektivare genom samarbete. Det redan existerande

samarbetet mellan medlemsstaterna bör förstärkas

genom ett mer strukturerat och regelbundet utbyte av

information och erfarenheter när det gäller social

trygghet.

I sitt yttrande 1999/2000:SfU6y till

utrikesutskottet med anledning av regeringens

skrivelse om verksamheten i EU 1999 angav

socialförsäkringsutskottet att principerna om icke-

diskriminering och likabehandling av EU-medborgare

liksom krav på likabehandling av kvinnor och män

visserligen påverkar utformningen av

socialförsäkringssystemen, men utskottet underströk

att själva utformningen av och innehållet i

medlemsländernas socialförsäkringssystem är en

nationell fråga. Enligt utskottets mening finns, på

vissa håll inom EU, tendenser att bitvis vilja föra

över frågor som rör de nationella sociala

trygghetssystemen till beslutsfattande inom

gemenskapen. Utskottet betonade därför att frågor om

den sociala dimensionen när det gäller en gemensam

strategi för att modernisera social trygghet handlar

om ett samarbete mellan de enskilda medlemsstaterna.

I yttrandet angavs vidare att regeringen i olika

sammanhang och forum inom EU bör markera denna

inställning, något som utskottet i samband med

information om EU-frågor även framfört till

Socialdepartementet.

Utskottet, som vidhåller denna uppfattning,

noterar att området för samarbete rörande den

sociala tryggheten inte ändras genom Nicefördraget

(prop. 2001/02:8) men att det i föreslagen artikel

137.4 uttryckligen anges att artikeln inte skall

påverka medlemsstaternas erkända rätt att fastställa

de grundläggande principerna för sina system för

social trygghet och inte heller i väsentlig grad

påverka den finansiella jämvikten i dessa.

Utskottet anser att motion Sf348 yrkande 6 får

anses tillgodosedd med det anförda.

Öresundsregionen och socialförsäkringssystemen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om

Öresundsregionen och

socialförsäkringssystemen m.m.

Gällande ordning

Förbindelserna mellan Sverige och Danmark på

socialförsäkringsområdet regleras av EG-förordningar

samt den nordiska konventionen om social trygghet.

Den sistnämnda har i huvudsak betydelse för personer

som inte omfattas av EG-rätten om social trygghet,

dvs. personer som inte har utnyttjat den fria

rörligheten, som inte har eller har haft arbete,

eller som inte är EES-medborgare och är bosatta i

Norden. Vissa förmåner, t.ex. underhållsstöd,

omfattas också av den nordiska konventionen om

socialt bistånd och sociala tjänster.

Den EG-förordning som här främst är av intresse

är den i föregående avsnitt nämnda förordningen

(EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för

social trygghet när anställda, egenföretagare eller

deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.

Förordningen skall garantera att den som utnyttjar

rätten till fri rörlighet mellan medlemsländerna

omfattas av lagstiftningen om social trygghet i ett

av dessa. I förordningen finns bestämmelser om bl.a.

likabehandling av EU-medborgare, bestämmande av

tillämplig lagstiftning, sammanläggning av

kvalifikationstider, export av förmåner och

proportionell beräkning av pensioner. En

grundläggande princip är att den för vilken

förordningen gäller skall omfattas av lagstiftningen

i bara en stat, i regel arbetslandets lagstiftning.

Det ankommer på den nationella lagstiftningen att

ange närmare villkor för att tillhöra det landets

system för social trygghet och förutsättningarna för

att få förmåner. I den nationella lagstiftningen

fastställs också villkor för tillgodoräknande av

försäkringsperioder. Den nationella lagstiftningen

får dock inte avvika från gemenskapsrättsliga

principer och regler.

Om en person enligt förordningen skall omfattas av

ett visst medlemslands lagstiftning om social

trygghet skall också avgifter som hänför sig till

dennes förvärvsinkomster betalas enligt samma lands

lagstiftning. Det gäller oberoende av var den

anställde eller egenföretagaren är bosatt och

oavsett var arbetsgivaren bor eller företaget har

sitt säte.

För enskilda fall eller för definierade grupper är

det möjligt för länderna att sluta överenskommelser

om undantag från de allmänna reglerna i EG-rätten om

vilket lands lagstiftning om social trygghet som

skall tillämpas i olika situationer. Det följer av

artikel 17 i förordning 1408/71, enligt vilken två

eller flera medlemsstater, dessa staters behöriga

myndigheter eller de organ som utses av dessa

myndigheter kan komma överens om undantag från

bestämmelserna i artiklarna 13-16 till förmån för

vissa grupper eller för vissa personer. Artiklarna

13-16 innehåller bl.a. regler om bestämmande av

tillämplig lagstiftning.

Enligt 1996 års dubbelbeskattningsavtal mellan de

nordiska länderna skall personer i Danmark och

Sverige, som bor i ett av länderna och arbetar i det

andra, beskattas i arbetslandet för inkomsten där.

Danmark beskattar sådan inkomst enligt vanliga

regler medan Sverige tar ut särskild inkomstskatt

(SINK) med 25 % på bruttoinkomsten. I förhållandet

mellan Sverige och övriga nordiska länder gäller

däremot att beskattning sker i bosättningslandet.

Under hösten 1999 gjordes den ändringen i

beskattningsreglerna för Sverige och Danmark att

anställda ombord på färjor och tåg i reguljär trafik

mellan nämnda länder i normalfallet beskattas endast

i ett land.

Motioner

I motion A390 av Ewa Thalén Finné m.fl. (m) yrkande

2 begärs ett tillkännagivande om att nuvarande

utformning av socialförsäkringssystemen utgör hinder

för rörlighet av arbetskraft i Öresundsregionen.

Olikheterna gäller t.ex. arbetsgivaravgifter och

skatter men även att föräldrapenning och dagisplats

är dåligt synkroniserade och att olika regler gäller

för pensionsintjänande och ersättning till

långtidssjuka.

Även i motion Sf214 av Maud Ekendahl och Inga

Berggren (m) påtalas problemen med de olika

regelverken i Danmark och Sverige. Motionärerna

begär ett tillkännagivande om att det krävs

överenskommelser mellan länderna om samordnade

sjukpenningregler.

Utskottets ställningstagande

Sedan 1998 pågår ett samarbete på regeringsnivå

mellan Sverige och Danmark för att identifiera

hinder och problem för rörlighet och integration

över Öresund. En rapport, "Öresund - en region blir

till", som i maj 1999 gemensamt getts ut av de

svenska och danska regeringarna, utgör ett första

steg i processen och startskottet för ett arbete som

i vissa delar kommer att sträcka sig över flera år.

I rapporten anförs om det sociala området bl.a.

följande.

Reglerna är desamma för alla gränsöverskridande

aktiviteter i hela EU, och några bestämmelser

särskilt anpassade för förhållandena mellan Danmark

och Sverige finns inte. Reglerna i förordning

1408/71 får enligt rapporten i vissa avseenden

särskilt komplicerade effekter i de fall Danmark är

inblandat, eftersom Danmark skiljer sig från övriga

medlemsstater vad gäller den sociala trygghetens

finansiering såtillvida att socialavgifter knappast

existerar. Företagen i det svenska systemet betalar

däremot sociala avgifter till staten som då uppgick

till 33 % av den anställdes lön. I rapporten påpekas

att eftersom arbetstagare som arbetar i både Danmark

och Sverige med anställning hos två olika

arbetsgivare omfattas av socialförsäkringssystemet

där han eller hon bor kan ett danskt företag som

deltidsanställer en arbetstagare som är bosatt i

Sverige behöva betala 33 % av den anställdes lön i

avgift till den svenska staten.

I rapporten anges att när det gäller EG-

förordningarnas tillämpning kan

tillämpningsföreskrifter i vissa speciella fall

saknas eller skilja sig åt i de båda länderna.

Dessutom kan man identifiera problem för medborgare

som arbetar under mer flexibla förutsättningar i de

båda länderna, t.ex. personer som ofta byter arbete

mellan länderna eller personer med samtidigt arbete

i båda länderna. De danska och svenska regeringarna

kommer att utreda möjligheterna till undantag från

och/eller gemensamma tolkningsmallar av EG-förord-

ningarna avseende personer som ofta skiftar

arbetsplats mellan länderna, har bisysslor i det

andra landet eller arbetar i gränsöverskridande

tjänst. Sammanfattningsvis skall regeringarna bl.a.

verka för att tillämpningen av gällande regler så

långt möjligt sker på ett sätt som främjar

integrationen och kommer att ta initiativ till att

utarbeta en gemensam tolkning av EG-reglerna om

social trygghet.

Även skattepolitik behandlas i rapporten. Det

anges att systemen för personbeskattning i de båda

länderna kännetecknas av relativt sett lägre

skatteuttag men väsentligt högre sociala avgifter i

Sverige och det omvända förhållandet i Danmark. Den

samlade belastningen av personskatter och sociala

avgifter i Danmark och Sverige är dock i allt

väsentligt ungefär densamma. Huvudprincipen om

beskattning i arbetslandet är enligt vad som anförs

i rapporten fast förankrad i den internationella

skatterätten, och den står också i överensstämmelse

med de principer som gäller i EG:s regler om social

trygghet. I rapporten konstateras bl.a. att den

rådande ordningen kan påverka skatteunderlaget och

därmed förutsättningarna för en allsidig kommunal

service. Regeringarna i Danmark och Sverige kommer

att aktivt följa integrationsutvecklingen för att

bedöma vilka skillnader i skattesystemen som kan

verka hämmande eller snedvridande för

gränsöverskridande arbetskraft eller yrkesmässig

verksamhet. I samband härmed skall bedömas bl.a. om

det finns behov av och möjlighet till ett

interregionalt utjämningssystem för inkomstskatter

och sociala avgifter samt andra skatter och avgifter

som kan vara av betydelse för integrationen i

regionen.

Vidare framhålls i rapporten att, för att så långt

möjligt säkra att de som bor i Öresundsregionen

framdeles inte upplever skillnader i de sociala

systemen som ett hinder för integration,

regeringarna kommer att ta initiativ till såväl en

omfattande satsning på information som till en

särskild styrgrupp för Öresunds integration, som

löpande skall ta sig an nya hinder och problem.

Utskottet har tidigare behandlat en motion om

problem för gränsgångare i Öresundsregionen (bet.

1999/2000:SfU3) och därvid framhållit att det är av

största vikt, inte minst vad gäller

socialförsäkringssystemen, att dessa frågor

uppmärksammas och får en lösning.

Frågor som kommer att utredas enligt vad som anges

i den nämnda rap-

porten "Öresund - en region blir till" är

möjligheterna till undantag från och/eller

gemensamma tolkningar av EG-förordningarna avseende

personer som ofta skiftar arbetsplats mellan

länderna, har bisysslor i det andra landet eller

arbetar i gränsöverskridande tjänst. Utskottet har

erfarit att en fråga som särskilt uppmärksammats i

det svensk-danska samverkansarbetet är när personer

som arbetar i Danmark och är bosatta i Sverige utför

viss del av arbetet hemifrån. Enligt förordning

1408/71 skall arbetstagaren anses arbeta även i

Sverige och således omfattas av svensk

socialförsäkring, vilket medför att den danske

arbetsgivaren blir skyldig att erlägga

socialavgifter i Sverige. Som ett led i

utredningsarbetet har Riksförsäkringsverket (RFV)

fått i uppdrag att träffa en överenskommelse med sin

danska motsvarighet om att man skall kunna bortse

från distansarbetet och låta den arbetstagare som så

önskar även fortsättningsvis omfattas av

lagstiftningen i det land där arbetet huvudsakligen

utförs. RFV räknar med att en överenskommelse skall

kunna träffas före årsskiftet.

Utskottet förutsätter att liknande frågor även

fortsättningsvis uppmärksammas och löses mellan de

båda länderna. De generella reglerna om samordning

av socialförsäkringssystem är emellertid en fråga

för samarbetet på EU-nivå. Ett arbete med

modernisering av förordningen pågår för närvarande

inom EU. Problem för gränsgångare är ofta i fokus

och en särskild konferens med rubriken Social

security for frontier workers in Europe, arrangerad

av bl.a. kommissionen, har just hållits.

Utskottet kan konstatera att samarbetet mellan

Sverige och Danmark fortfarande pågår på

regeringsnivå och att ett möte senast hölls den 29

oktober 2001. Vid detta möte diskuterades

beskattningsrätten och bl.a. frågan om ett

utjämningssystem för att kompensera

skattebortfallet. Vid mötet beslöts att utreda vilka

alternativa möjligheter som finns, vilka

konsekvenser de för med sig samt vilket alternativ

som är den bästa lösningen för att tillgodose

integration, kompensation till kommunerna etc.

Utredningsarbetet skall vara klart till årsskiftet.

Utskottet vill understryka vikten av att möjliga

förändringar för att förbättra utvecklingen i

Öresundsregionen genomförs så snart som möjligt.

Utskottet förutsätter att erfarenheter av samarbete

inom andra gränsområden inom EU därvid tas till

vara. I detta sammanhang kan nämnas att

Öresundskomiteen, en samarbetsorganisation mellan

regionala och lokala politiker i Öresundsregionen, i

sitt arbete med integrationsprocessen i

Öresundsregionen har tagit fram en rapport om

erfarenheterna av det gränsregionala samarbetet i

Oberrheinregionen. Oberrheinregionen är det

gemensamma gränsområdet mellan Frankrike, Tyskland

och Schweiz. Regionen har ett befolkningstal på 5,6

miljoner invånare, att jämföra med Öresundsregionens

ca 3,5 miljoner invånare. Arbetspendlingen i området

till Schweiz är från Frankrike 33 000 personer och

från Tyskland 21 000 personer. Mellan Frankrike och

Tyskland är pendlarantalet 27 000. Oberrheinregionen

är intressant som exempel på grund av de höga

pendlingsvolymerna, de stora skillnaderna mellan

deltagande länders styrelseskick och en hög grad av

funktionell integration genom särskilda

överenskommelser mellan länderna.

För gränssamarbetet har organiserats institutioner

på såväl lokal, regional som nationell nivå. På det

nationella planet finns Oberrheinkonferensen, som

består av verkställande myndigheter och

administrativa enheter till vilka är knutet ett

parallellt råd av folkvalda.

Vad gäller arbetsmarknads- och skattefrågor i

Oberrheinregionen anges bl.a. att regeländringar i

regel initieras av lokala myndigheter och aktörer

som identifierat problem och sedan för upp dessa

till lagstiftande nivå i respektive land.

Grundregeln i avtalen mellan ifrågavarande länder är

att man som gränsgångare betalar skatt där man bor

under förutsättning att man bor och arbetar inom

"gränsområdet". Senare betalas en del av bruttolönen

tillbaka t.ex. till den kanton där arbetsplatsen

ligger som en form av kompensation för offentliga

lokalt motiverade omkostnader.

Beträffande sociala förmåner anges att man är

sjukförsäkrad i arbetslandet men endast så länge man

är anställd. Vid anställningens upphörande återförs

man till sitt eget lands sjukförsäkringssystem, och

detta även vid uppsägning. Arbetslöshetsförsäkring

betalas från boendelandet på ett underlag som svarar

mot en referensinkomst som svarar mot en likvärdig

anställning i boendelandet.

I rapporten om Oberrheinregionen anges vidare att

det fortsatt återstår löpande problem kopplade till

de stora pendlingsvolymerna med transporter,

infrastrukturella satsningar och harmonisering av

socialförsäkringar på hälso- och sjukvårdsområdet.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

A390 yrkande 2 och Sf214.

Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet

vid sjukdom och handikapp

Utgiftsområdet omfattar politikområdet Ersättning

vid arbetsoförmåga. Politikområdet omfattar

sjukpenning, rehabilitering, närståendepenning,

förtidspension, ersättning vid handikapp och arbets-

och kroppsskador, kostnader för sysselsättning av

vissa förtidspensionärer samt socialförsäkringens

administration, dvs. RFV och de allmänna

försäkringskassorna.

Riksdagen har för budgetåret 2002 i enlighet med

regeringens förslag fastställt ramen för

utgiftsområde 10 till 108 357 018 000 kr (bet.

2001/02:FiU1, rskr. 2001/02:34-35).

Sjuklön

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om att

minska företagens kostnader för sjuklön, om

arbetsgivares ansvar för arbetsmiljön och

om sjuklöneperiodens längd. Jämför

reservationerna nr 7 (m, kd, c, fp) och 8

(v).

Gällande bestämmelser

Enligt lagen (1991:1047) om sjuklön (SjLL) har

arbetstagare under de första 14 dagarna av ett

sjukfall rätt till sjuklön från arbetsgivaren.

Rätten till sjuklön gäller fr.o.m. den första dagen

av anställningstiden. Är den avtalade

anställningstiden kortare än en månad inträder dock

rätten till sjuklön endast om arbetstagaren

tillträtt anställningen och därefter varit anställd

14 kalenderdagar, i princip i följd.

För den första dagen i sjuklöneperioden betalas

ingen ersättning (karensdag). För de återstående

dagarna behåller den anställde 80 % av lön och andra

anställningsförmåner.

Antalet karensdagar är begränsat till tio under en

tolvmånadersperiod (allmänt högriskskydd). För en

arbetstagare som lider av sjukdom som kan antas

medföra ett större antal sjukperioder med sjuklön

under en tolvmånadersperiod kan försäkringskassan

besluta om s.k. särskilt högriskskydd. Då utges

sjuklön för första dagen och arbetsgivaren får

ersättning från sjukförsäkringen. Från och med den 1

januari 1998 gäller ett utökat särskilt högriskskydd

som omfattar den som har en sjukdom som medför risk

för en eller flera längre sjukperioder under en

tolvmånadersperiod. Sjuklön utges i dessa fall dock

inte för karensdag. Även i dessa fall får

arbetsgivaren ersättning från sjukförsäkringen.

Företag med en viss högsta lönekostnad har enligt

17 § SjLL möjlighet att försäkra sig hos

försäkringskassan mot sjuklönekostnader. Rätt att

teckna en sådan försäkring har arbetsgivare vars

sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår -

exklusive sociala avgifter och särskild löneskatt -

inte beräknas överstiga 130 gånger prisbasbeloppet.

Försäkringen ersätter försäkringstagarens kostnader

för sjuklön fr.o.m. den tredje ersättningsdagen

liksom kostnaderna för socialavgifter, allmän

löneavgift och särskild löneskatt. Avgiften för 2001

är 1,4 % av de sammanlagda lönekostnaderna.

Motioner

Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, kd, c) begär i motion

Sf231 yrkande 1 ett tillkännagivande om behovet av

att minska företagens kostnader för sjuklön. I samma

motion, yrkande 2, begärs ett tillkännagivande om

behovet av att genomföra förslaget om ett

högkostnadsskydd mot sjuklönekostnader. Motionärerna

anser att AGRA-utredningens förslag bör genomföras.

Förslaget, som är tänkt att gälla företag med en

årslönesumma upp till 160 prisbasbelopp, innebär att

om sjuklönekostnadens andel av årslönekostnaden

överstiger motsvarande andel för alla arbetsgivare i

riket skall ersättning utges för del som överstiger

riksandelen jämte socialavgifter. Ett sådant system

innebär enligt motionärerna en effektivare

riskspridning och är ett bättre alternativ till den

offentliga försäkring mot sjuklönekostnader som

företagen erbjuds i dag.

Marie Engström m.fl. (v) begär i motion Sf236

yrkande 1 ett tillkännagivande om ekonomiska

drivkrafter för att få arbetsgivare att ta ett

större ansvar för arbetsmiljö och minskad ohälsa.

Enligt motionärerna är en förlängd sjuklöneperiod

inte rätt metod för att åstadkomma detta. I samma

motion, yrkande 2, begär motionärerna ett

tillkännagivande om att ett sjuklönesystem med

restitutionsförfarande för företag med högst tio

anställda bör utredas. Motionärerna anser att sådana

företag bör kunna få tillbaka inbetalt belopp via

avdrag vid upprättande av den månatliga

skattedeklarationen.

Viviann Gerdin och Birgitta Sellén (c) begär i

motion N323 yrkande 4 ett tillkännagivande om

översyn av sjuklöneperioden för småföretagare.

Motionärerna anser att redan en sjuklöneperiod på 14

dagar är mycket betungande för de minsta företagen.

Det finns därför skäl att befria dem från

sjuklönekostnaderna.

Lena Sandlin-Hedman och Lars Lilja (s) begär i

motion Sf350 ett tillkännagivande om

sjuklöneperioden i sjukförsäkringen. Enligt

motionärerna är det angeläget att avskaffa

sjuklöneperioden för små och medelstora företag.

Motionärerna anser att sjuklöneperioden snarare

bidragit till ökad utslagning än till att föra

arbetsmiljöarbetet framåt.

Utskottets ställningstagande

Som närmare redovisas i det följande har regeringen

presenterat ett åtgärdsprogram för att främja hälsan

i arbetslivet. Programmet i elva punkter omfattar

bl.a. ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare att

förebygga ohälsa. Enligt propositionen är ett

förtydligat och i vissa fall ökat

finansieringsansvar för arbetsgivaren en av de

grundläggande förutsättningarna för att den negativa

utvecklingen av sjukfrånvaron skall kunna brytas. En

möjlighet som har lyfts fram och diskuterats är en

förlängning av sjuklöneperioden. Även andra

möjligheter att förtydliga arbetsgivarens

finansieringsansvar kan enligt regeringen komma i

fråga, t.ex. ett visst medfinansieringsansvar för

den sjukpenningutbetalning som kan bli aktuell efter

sjuklöneperioden, differentierade

arbetsgivaravgifter utifrån den variation i de

anställdas ohälsa som finns hos olika arbetsgivare

eller att ge en arbetsgivare som satsar extra på sin

arbetsmiljö någon form av nedsättning av

arbetsgivaravgiften. Arbetsgivarnas kostnader för

förändringarna av finansieringsansvaret förutsätts

bli balanserade av minskade avgifter till

sjukförsäkringen. Enligt regeringen är det dock ännu

för tidigt att avgöra vilken kombination av åtgärder

som har bäst förutsättningar att verka sjukdoms- och

skadeförebyggande. Dessa frågor behöver därför

beredas vidare.

Utskottet har tidigare uttalat (se bet.

2000/01:SfU1 s. 38) att sjuklöneperioden på 14 dagar

numera ingår som en naturlig och väl fungerande del

av välfärdssystemet. Genom sjuklöneperioden har

försäkringskassorna avlastats arbetet med korta

sjukfall och kan därmed koncentrera sig på de längre

sjukfallen. Genom det särskilda högriskskyddet har

arbetsgivarens kostnader begränsats när det gäller

sjukersättning till personer med sjukdomar som kan

väntas medföra visst mått av sjukfrånvaro.

Sjuklönesystemet kan således inte sägas hindra en

arbetsgivare att anställa en sådan person. I övriga

fall har arbetsgivare med begränsat antal anställda

möjlighet att teckna en återförsäkring för

sjuklönekostnader.

Enligt utskottets mening är det viktigt att det

finns ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare att

genom förebyggande insatser och

rehabiliteringsåtgärder minska sjukfrånvaron på

arbetsplatsen. Genom sjuklöneperioden har

arbetsgivaren också fått ett ansvar för och

möjlighet att påverka kostnaderna för sjukfrånvaron

på arbetsplatsen. Som redan nämnts ingår inom ramen

för elvapunktsprogrammet bl.a. frågor om ekonomiska

drivkrafter för arbetsgivare att förebygga ohälsa i

arbetet. Utskottet anser med hänsyn härtill att

regeringens arbete med åtgärdsprogrammet inte bör

föregripas t.ex. genom att riksdagen nu tar

ställning till frågan om sjuklöneperiodens längd

eller till förslag om att minska de mindre

företagens kostnader för sjuklön. Som framhålls i

propositionen är det ännu för tidigt att avgöra

vilken kombination av åtgärder som har bäst

förutsättningar att verka sjukdoms- och

skadeförebyggande.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

Sf231, Sf236, N323 yrkande 4 och Sf350.

19:1 Sjukpenning och rehabilitering m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör med ändring av regeringens

förslag om medelsanvisning till anslaget 19:1

Sjukpenning och rehabilitering m.m. besluta

att för budgetåret 2002 till anslaget anvisa

100 miljoner kronor mindre än vad regeringen

föreslagit. Några medel för finansiell

samordning avsätts därmed inte. Därmed

bifalls delvis motion Sf375 i denna del och

avslås motionsyrkanden dels om annan

medelsanvisning till anslaget 19:1, dels om

andra villkor för användning av anslaget för

2002.

Riksdagen bör även som sin mening ge

regeringen till känna att regeringen under

våren 2002 bör återkomma med förslag om

finansiell samordning mellan

socialförsäkringen, hälso- och sjukvården,

socialtjänsten och

arbetsmarknadsmyndigheterna. Därmed bifalls

delvis motionerna Sf294, Sf354 yrkande 2,

Sf314, Sf262 och So628 yrkande 7.

Riksdagen bör vidare avslå motionsyrkanden

om bl.a. sjukpenninggrundande inkomst,

sjukförsäkringsfrågor i övrigt och

rehabiliteringsfrågor.

Jämför reservationerna nr 9 (m, c), 10 (mp),

11 (m), 12 (kd), 13 (c, fp), 14 (kd, c), 15

(mp), 16 (m), 17 (kd), 18 (c) och 19 (mp).

Gällande bestämmelser

Från anslaget bekostas utgifter för sjukpenning,

rehabilitering och närståendepenning.

Som tidigare nämnts har en arbetstagare enligt

SjLL rätt att under sjuklöneperioden få sjuklön

motsvarande en viss del av lönen och andra

anställningsförmåner. Vad gäller reglerna om sjuklön

i övrigt hänvisas till redovisningen ovan.

Efter sjuklöneperioden utges sjukpenning enligt

AFL. Sjukpenningen utgör 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten. För den som inte

omfattas av SjLL, t.ex. egenföretagare och

uppdragstagare, utges sjukpenning enligt AFL från

sjukperiodens början. Sjukpenning utges dock inte

för den första dagen i sjukperioden (karensdag). För

tid därefter utges sjukpenning med 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten. Antalet karensdagar

är begränsat till högst tio under en

tolvmånadersperiod.

Den sjukpenninggrundande inkomsten är enligt

reglerna i AFL den årliga inkomst i pengar som en

försäkrad kan antas komma att tills vidare få för

eget arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän

eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller

på annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete).

För rätt till sjukpenning krävs att den försäkrade

har en sjukpenninggrundande inkomst som uppgår till

24 % av prisbasbeloppet. Vid beräkning av

sjukpenninggrundande inkomst bortses från sådan

inkomst av anställning och annat förvärvsarbete som

överstiger 7,5 prisbasbelopp.

Rehabiliteringsersättning utges under vissa

förutsättningar när en försäkrad, vars arbetsförmåga

till följd av sjukdom är nedsatt med minst en

fjärdedel, deltar i en arbetslivsinriktad

rehabilitering. Rehabiliteringsersättning består av

rehabiliteringspenning, som utges med 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten, och ett särskilt

bidrag. För köp av arbetslivsinriktade

rehabiliteringstjänster och arbetshjälpmedel m.m.

liksom för rehabiliterings- och behandlingsinsatser

inom hälso- och sjukvården avsätts särskilda medel

(s.k. Dagmarmedel).

Närståendepenning utges enligt lagen (1988:1465)

om ersättning och ledighet för närståendevård till

den som avstår från förvärvsarbete för att vårda en

närstående svårt sjuk person. Ersättning kan utges

även om vården sker på sjukvårdsinrättning. Antalet

ersättningsdagar är begränsat till 60 dagar för

varje person som vårdas. Närståendepenning utges med

80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten för

samtliga dagar i ersättningsperioden och kan utges

som hel, halv eller fjärdedels förmån.

Med stöd av lagen (1992:863) om lokal

försöksverksamhet med finansiell samordning mellan

socialförsäkring och hälso- och sjukvård bedrevs

under åren 1993-1997 försöksverksamhet på lokal nivå

inom fem försöksområden (Finsam). Syftet med

försöksverksamheten var att skapa drivkrafter inom

systemen för socialförsäkring respektive hälso- och

sjukvård för ett bättre utnyttjande av de gemensamma

resurserna.

Enligt lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet

med finansiell samordning mellan socialförsäkring,

hälso- och sjukvård och socialtjänst får, om

regeringen medger det, en försäkringskassa, ett

landsting och en kommun som har kommit överens om

det bedriva sådan försöksverksamhet i syfte att

pröva möjligheterna till en effektivare användning

av tillgängliga resurser (Socsam).

Försöksverksamheten, som är begränsad till högst tio

försöksområden, startade den 1 juli 1994 och skall

avslutas senast vid utgången av 2002.

Sedan den 1 januari 1998 får försäkringskassan

träffa överenskommelse med kommun, landsting och

länsarbetsnämnd om att samverka i syfte att uppnå en

effektivare användning av tillgängliga resurser

(Frisam).

Propositionen

I propositionen föreslås att riksdagen för

budgetåret 2002 till anslaget 19:1 Sjukpenning och

rehabilitering m.m. anvisar ett ramanslag på 45 805

miljoner kronor.

Under anslagsposten Rehabilitering redovisas,

förutom rehabiliteringsersättning, de ovan nämnda

Dagmarmedlen, som 2001 uppgår till 235 miljoner

kronor, och särskilda medel, bl.a. ersättning vid

köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster,

merkostnader i form av bidrag till arbetshjälpmedel

samt administration.

Enligt vad som anges i propositionen fortsätter

ökningen av ohälsan i arbetslivet. Det är i

synnerhet de långa sjukskrivningarna som ökar. Drygt

100 000 personer, varav 65 000 kvinnor hade i maj

2001 varit sjukskrivna under längre tid än ett år.

Ungefär en tredjedel av dem hade varit sjukskrivna

under mer än två år. Sjukförsäkringsutredningens

kartläggning av 1999 års förhållanden visar att

sjukfrånvaron är relativt sett högre bland anställda

i kommuner och landsting (ca 7 %) jämfört med

sjukfrånvaron bland anställda inom staten (4 %) och

det privata näringslivet (4 %). Det ökande antalet

sjukskrivningar har medfört att utgifterna för

sjukpenning har ökat dramatiskt. Under 1998

utbetalades ca 20 miljarder kronor. År 2002 beräknas

utgifterna uppgå till närmare 50 miljarder kronor.

Regeringen anser mot denna bakgrund att kraftfulla

åtgärder behövs för att motverka den ogynnsamma

utvecklingen. Ett brett spektrum av förslag till

åtgärder har därför tagits fram inom ramen för en

sammanhållen strategisk satsning för förbättrade

arbetsvillkor och för hälsa i arbetslivet. Det s.k.

elvapunktsprogrammet omfattar arbetsmiljö, en

förnyelse av rehabiliteringen och ekonomiska

incitament för att minska sjukskrivningar. Vidare

ingår justeringar av den gällande lagstiftningen för

att höja kvaliteten i rehabiliteringsarbetet liksom

formerna för sjukskrivningsprocessen. Syftet med de

föreslagna åtgärderna är att sätta den försäkrade i

centrum och att göra arbetsgivarens ansvar för

ohälsan tydligare. En särskild utredare har

tillsatts för att utarbeta förslag till en samlad

handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet, HpH-

utredningen. Utredningen, som lämnat en delrapport i

juni 2001, skall senast i december 2001 redovisa

förslag till åtgärder på längre sikt.

Beträffande den del av åtgärdsprogrammet som avser

förnyelse av rehabiliteringen anförs i propositionen

bl.a. följande. De utvärderingar av verksamheten som

gjorts på området visar att

socialförsäkringsadministrationen saknar en enhetlig

metodik i handläggningen av långa sjukfall och att

yrkesrollen för rehabiliteringssamordnare är

otydlig. För den sjukskrivne har detta inneburit

bl.a. långa handläggningstider och att ansvaret för

rehabiliteringen upplevs vara otydligt. För att

förhindra passivisering och för att underlätta för

den sjukskrivne att komma tillbaka till arbete är

det enligt regeringen nödvändigt dels att

välfungerande individanpassade

rehabiliteringsåtgärder sätts in i tid, dels att en

tydlig ansvarsuppdelning görs. För att åstadkomma

detta krävs en förnyelse av den administrativa

hanteringen av sjukfall som bedöms ligga i riskzonen

för långtidssjukskrivning samt av den

arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Regeringen

avser att i början av 2002 inleda ett sådant

förnyelsearbete. Syftet med verksamheten skall vara

att genom nya metoder och förändrade regler finna

nya och effektivare former för hanteringen av

sjukskrivningsprocessen och den arbetslivsinriktade

rehabiliteringen. Ett annat syfte är att finna en

effektivare organisation för denna verksamhet.

Förnyelsearbetet innebär i huvudsak att

försäkringskassans arbetsmetoder skall utvecklas och

kompetensen förstärkas för att möjliggöra en tidig

bedömning av den enskildes arbetsförmåga och

eventuella rehabiliteringsbehov. Underlaget från

arbetsgivaren utgör en viktig förutsättning för

denna bedömning. Vidare skall arbetsgivarens roll

tydliggöras, bl.a. genom att denne alltid skall

lämna förslag till åtgärder på arbetsplatsen samt

ange förväntad tidpunkt då den försäkrade kan återgå

i arbete. Sanktionsmöjligheter bör vidare införas

för passiva arbetsgivare. I de fall där

arbetsgivaren inte kan bidra till den

arbetslivsinriktade rehabiliteringen har den lokala

arbetsmarknadsmyndigheten en viktig roll.

När det gäller justeringar av gällande

lagstiftning för att höja kvaliteten i

rehabiliteringsarbetet anförs bl.a. att den översyn

som har gjorts bl.a. av HpH-utredningen visar att

lagstiftningen i vissa delar kan försvåra för

försäkringskassan att genomföra snabba åtgärder av

hög kvalitet. Regeringen har därför i proposition

2001/02:9 föreslagit att bestämmelsen om

försäkringskassans fördjupade bedömning av

sjukpenningrätten skall upphöra att gälla. Att

själva bestämmelsen upphävs innebär dock inte att

regeringens uppfattning har förändrats beträffande

värdet och behovet av tidiga och kontinuerliga

insatser både när det gäller att pröva

sjukpenningrätten, utreda rehabiliteringsbehov och

initiera rehabiliteringsåtgärder. Genom ändringen

ges försäkringskassan möjlighet att rikta sina

insatser på ett mer flexibelt och individanpassat

sätt. (Förslaget behandlas i utskottets betänkande

2001/02:SfU5.)

Bestämmelsen att arbetsgivaren skall påbörja

rehabiliteringsutredningar om det inte framstår som

obehövligt är enligt HpH-utredningen otydlig.

Utredningen har därför föreslagit att reglerna

skärps, så att arbetsgivaren alltid senast den

sextionde dagen i ett pågående sjukfall skall lämna

ett rehabiliteringsunderlag samt ett yttrande från

företagshälsovården. Enligt förslaget skall

sanktionsmöjligheter finnas vid underlåtenhet.

Regeringen avser att återkomma med förslag om

arbetsgivarens skyldighet att lämna

rehabiliteringsunderlag under våren 2002.

Såvitt gäller långa sjukskrivningar är problemen

särskilt stora inom den offentliga sektorn.

Regeringen avser därför att inleda särskilda försök

hos några av de stora offentliga arbetsgivarna för

att förebygga och minska sjukfrånvaron. Regeringen

har på tilläggsbudget föreslagit att 50 miljoner

kronor avsätts till denna verksamhet redan under

2001.

I samband med behandlingen av regeringens

proposition 1999/2000:149 Nationell handlingsplan

för utveckling av hälso- och sjukvården begärde

riksdagen på förslag av socialutskottet (bet.

2000/01:SoU5) att regeringen skyndsamt skulle

återkomma till riksdagen med ett förslag om

finansiell samordning mellan olika myndigheter i

syfte att öka hälsan och minska antalet

sjukskrivningar. Mot bakgrund härav föreslår

regeringen att 200 miljoner kronor av Dagmarmedlen

skall få användas för finansiell samordning under

2002. Av medlen under anslaget 19:1 används 100

miljoner kronor och av medlen under anslaget 13:3

Bidrag till hälso- och sjukvård inom utgiftsområde 9

används 100 miljoner kronor. Regeringen, som avser

att återkomma om den finansiella samordningens

närmare utformning, är även beredd att i

tilläggsbudget under 2002 eller i

budgetpropositionen för 2003 pröva om ytterligare

medel skall göras tillgängliga för denna verksamhet.

De senaste årens reallöneökningar har enligt

regeringen luckrat upp inkomstbortfallsprincipen och

privata och avtalsmässiga försäkringslösningar har

fått en allt större betydelse. Enligt regeringen är

det av yttersta vikt att de senaste årens utveckling

med allt större andel av inkomsterna över taket

hindras genom att inkomsttaket höjs. En annan

anledning till att taket bör höjas är kritiken att

den enskilde får betala två gånger för sin

försäkring, dvs. både genom arbetsgivaravgiften och

genom privata lösningar. Regeringens avsikt är

därför att höja taket från 7,5 till 10 prisbasbelopp

fr.o.m. 1 juli 2003 om det statsfinansiella läget

tillåter det. Utgiftsökningen för sjuk- och

föräldraförsäkringen beräknas uppgå till ca

1 miljard kronor 2003 och ca 2 miljarder kronor

2004. Genom denna förändring beräknas andelen

personer med inkomster överstigande taket att uppgå

till 8 %.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2002

Moderaterna

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf382

yrkande 12 att riksdagen beslutar att för budgetåret

2002 till anslaget 19:1 anvisa 10 068 miljoner

kronor mindre än vad regeringen föreslagit.

I samma motion begärs tillkännagivanden om att

ersättningsnivån i rehabiliteringspenningen bör vara

80 % av sjukpenninggrundande inkomst (yrkande 1),

att ytterligare en karensdag den åttonde

frånvarodagen införs (yrkande 2) och att

sjukpenninggrundande inkomst beräknas på ett

genomsnitt av de två föregående årens inkomst

(yrkande 3). I yrkandena 4 och 5 begärs

tillkännagivanden om att sjuk- och

rehabiliteringsersättning skall utges för lönedelar

upp till 7,5 inkomstbasbelopp och att det s.k. taket

i sjukpenningen indexeras med inkomstbasbelopp som

grund. I yrkande 6 begärs avslag på regeringens

strategi för att motverka ohälsa i arbetslivet och i

yrkande 7 ett tillkännagivande om att

havandeskapspenningen flyttas till utgiftsområde 10.

I yrkande 8 begär motionärerna ett tillkännagivande

om att sjukskrivningar på grund av trafikolyckor bör

överföras från sjukförsäkringen till

trafikskadeförsäkringen.

Även i motion Sf401 yrkande 6 i denna del av

Margit Gennser m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande

om att havandeskapspenningen förs till anslaget

19:1.

I motion Sf328 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs

tillkännagivanden om att rehabiliteringspenning bör

utges med 80 % av sjukpenninggrundande inkomst

(yrkande 1), att rehabiliteringspenning skall

beräknas på ett genomsnitt av de två föregående

årens inkomst (yrkande 2) och att en karensdag

införs i rehabiliteringspenningen den åttonde

frånvarodagen (yrkande 3).

Även i motion Sf403 av Margit Gennser m.fl. (m)

begärs i yrkandena 1 och 2 tillkännagivanden om att

sjukpenninggrundande inkomst för sjuk- och

rehabiliteringspenning skall beräknas på de två

föregående årens inkomst och att en karensdag skall

införas i sjuk- och rehabiliteringspenningen den

åttonde frånvarodagen.

Kristdemokraterna

Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd) begär i motion

Sf354 yrkande 9 i denna del att riksdagen beslutar

att för budgetåret 2002 till anslaget 19:1 anvisa 5

175 miljoner kronor mindre än vad regeringen

föreslagit.

I samma motion, yrkande 1, begärs beslut om att

införa en ny rehabiliteringsförsäkring fr.o.m. den 1

juli 2002 i enlighet med Gerhard Larssons förslag i

betänkandet Rehabilitering till arbete (SOU

2000:78). I yrkande 3 begärs beslut om att införa en

ny modell för trafikförsäkringen. Motionärerna anser

att personskador på grund av trafik bör föras till

trafikförsäkringen. I yrkande 4 begärs beslut att

införa en andra karensdag i sjukförsäkringen med

bibehållet högkostnadsskydd om högst tio karensdagar

per år. I yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om

behovet av regeländringar i karenssystemet.

Motionärerna framhåller att personer med deltid,

skiftarbete, timanställning eller fler arbetsgivare

i praktiken kan få fler karensdagar. I yrkande 6

begärs ett beslut om en ny beräkningsgrund för

sjukpenninggrundande inkomst. Enligt motionärerna

bör sjukpenninggrundande inkomst beräknas på

snittinkomsten de senaste 24 månaderna och

skattepliktiga förmåner och semesterersättning göras

sjukpenninggrundande. I yrkande 7 begärs beslut om

avskaffa de fasta stegen i sjukersättningen och att

ersättning i stället skall kunna lämnas i proportion

till nedsättningen av arbetsförmågan.

Även i motion Sf392 yrkande 30 av Alf Svensson

m.fl. (kd) begärs beslut att skattepliktiga förmåner

och semesterersättning skall vara

sjukpenninggrundande.

I motion Sf391 av Désirée Pethrus Engström m.fl.

(kd) begärs i yrkandena 1-3 beslut om en ny

rehabiliteringsförsäkring fr.o.m. den 1 juli 2002

och att regeringen dels påbörjar det nödvändiga

lagstiftningsarbetet, dels tillsätter en

organisationskommitté med ansvar för genomförandet.

Även Maria Larsson m.fl. (kd) begär i motion A204

yrkande 7 att regeringen lägger fram förslag till en

ny rehabiliteringsförsäkring.

Centerpartiet

Birgitta Carlsson m.fl. (c) begär i motion Sf322

yrkande 1 i denna del att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2002 till anslaget 19:1 anvisa 2 140

miljoner kronor mindre än vad regeringen förslagit.

Motionärerna anser att deras satsningar på aktiva

åtgärder i stället för passiva kommer att minska

kostnaderna för sjukpenning. Vidare kan kostnaderna

minska genom att den sjukpenninggrundande inkomsten

baseras på historisk inkomst.

I samma motion, yrkande 2, begärs ett

tillkännagivande om att 3,3 miljarder kronor av

anslaget 19:1 skall användas till

rehabiliteringsersättning och rehabiliteringsstöd,

och i motsvarande grad skall sjukpenningen minskas.

I yrkande 3 begärs att riksdagen beslutar att 500

miljoner kronor av anslaget 19:1 avsätts för

finansiell samordning (eller motsvarande) och för

rehabiliteringsutredningar m.m.

I motion Sf245 yrkande 3 i denna del av Agne

Hansson m.fl. (c) begärs förslag om en höjning av

grundnivån till 200 kr per dag i bl.a.

sjukpenningen.

I motion Fi293 yrkande 14 i denna del av Agne

Hansson m.fl. (c) begärs beslut att

försäkringskassorna från 2002 får disponera upp till

10 % av anvisade medel för sjukpenning och

rehabiliteringsersättning på det sätt som gällde i

Finsam- och Socsamförsöken.

Folkpartiet

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf380

yrkande 5 i denna del att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2002 till anslaget 19:1 anvisa 4 185

miljoner kronor mindre än vad regeringen föreslagit.

Ett likalydande yrkande återfinns i motion Fi294

yrkande 14 i denna del av Lars Leijonborg m.fl.

(fp).

I motion Fi294 yrkande 23 begärs förslag till

lagändring så att sjukförsäkringens kostnader för

trafikolyckor förs över till trafikförsäkringen.

I motion Sf256 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

begärs i yrkandena 1 och 5 dels förslag om att

förlänga rätten till närståendepenning och ledighet

för vård av närstående till 120 dagar, dels att

riksdagen beslutar att för budgetåret 2002 till

anslaget 19:1 anvisa 50 miljoner kronor mer än

regeringen.

I motion Sf395 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

begärs i yrkandena 5 i denna del och 7

tillkännagivanden dels om att höja taket bl.a. i

sjukförsäkringen till 10 prisbasbelopp, dels om en

begränsning av sjukskrivningsperioden till ett år. I

yrkande 8 i denna del begärs ett tillkännagivande om

att Finsamregler skall få tillämpas i hela riket.

Motionärerna anser att försäkringskassan fr.o.m.

2002 skall få disponera upp till 10 % av anvisade

medel för sjukpenning, arbetsskadesjukpenning och

rehabiliteringsersättning på det sätt som gällde i

Finsam- och Socsamförsöken. I yrkande 10 begär

motionärerna ett tillkännagivande om en

rehabiliteringsgaranti. Senast efter fyra veckors

sjukskrivning skall enligt motionärerna den

försäkrade få en rehabiliteringsutredning av

försäkringskassan.

Övriga motioner

Bo Könberg m.fl. (fp, c och mp) begär i motion Sf386

i denna del beslut om att försäkringskassorna

fr.o.m. 2002 får disponera upp till 10 % av anvisade

medel för sjukpenning och rehabiliteringsersättning

för finansiell samordning på det sätt som gällde i

Finsam- och Socsamförsöken. Motionärerna hänvisar

till den uppgörelse som träffades i november 2000

mellan regeringen, c, fp och mp.

Jan Bergqvist m.fl. (s, v och mp) begär i motion

Sf375 i denna del beslut om att medlen för

finansiell samordning återförs till i detta fall

utgiftsområde 10. Enligt motionärerna är landstingen

under hårt tryck och behovet av sjukvård ökar.

Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp) begär i motion

Sf393 yrkande 1 ett tillkännagivande om att

samordningsprojektet Finsam enligt överenskommelsen

mellan s, mp, c och fp i november 2000 bör införas i

hela landet. Motionärerna yrkar att samordningen

införs med det snaraste.

Övriga motioner om sjukpenning och

rehabilitering m.m.

Sjukpenninggrundande inkomst

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf306

yrkande 1 förslag till sådan ändring i

sjukförsäkringen att egenföretagare får en

inkomsttrygghet som är likvärdig den som gäller för

löntagare. I samma motion, yrkande 3, begärs ett

tillkännagivande om att regeln om att en

arbetstagare skall åtnjuta inkomst av eget arbete i

minst sex månader i följd skall avskaffas. Kravet

missgynnar enligt motionärerna egenföretagare och

tillfälligt anställda om uppdraget inte är

tillräckligt långt.

I motion N316 yrkande 1 av Göran Lindblad (m)

begärs ett tillkännagivande om att trygghetssystemen

även bör omfatta företagare. Enligt motionären bör

man inte göra någon skillnad på anställd och

företagare.

Maria Larsson (kd) begär i motion Sf257 ett

tillkännagivande om att jämställa ägare av

aktiebolag med ägare i andra bolagsformer vad gäller

rätten till sjukförsäkring. Motionären framhåller

att den som startar handelsbolag eller enskild firma

får räkna en normal inkomst som sjukpenninggrundande

inkomst under ett uppbyggnadsskede. Enligt

motionären är det fel att detta inte gäller den som

startar aktiebolag.

I motion Sf258 av Maria Larsson och Ragnwi

Marcelind (kd) begärs ett tillkännagivande om att

möjliggöra studier vid deltidssjukskrivning.

Motionärerna påpekar att studiemedlet minskar med 50

% vid t.ex. halvtidssjukskrivning. Eftersom den

sjukpenninggrundande inkomsten är vilande under

studietiden - och inte aktiveras med mindre än att

studierna avbryts - kan sjukpenning inte utbetalas

på den andra halvan, om man inte dessutom har en

studietids-SGI.

Sofia Jonsson och Lena Ek (c) begär i motion Sf268

ett tillkännagivande om en översyn av

trygghetssystemen för småföretagare. Motionärerna

anser att företagare bör ha samma villkor som

anställda.

Eva Flyborg m.fl. (fp) begär i motion N267 yrkande

11 ett tillkännagivande om socialförsäkringarnas

regelsystem. Motionärerna påpekar att

beräkningsunderlaget varierar i olika system,

konsekvent till företagarens nackdel.

I motion Sf265 av Helena Bargholtz (fp) begärs ett

tillkännagivande om att förutsättningarna bör

utredas för att arbetstagare över 55 års ålder, som

på grund av permittering valt att bli egen

företagare, ej skall behandlas sämre i

sjukförsäkrings- och pensionshänseende än om han

valt att leva på arbetslöshetsersättning,

omskolningsbidrag m.m.

Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp) begär i motion

Sf393 yrkande 7 ett tillkännagivande om att dagens

studiemedelssystem är för dåligt integrerat med

främst sjukförsäkringen och föräldrapenningen,

vilket påkallar åtgärd och översyn.

Britt-Marie Lindkvist och Christina Nenes (s)

begär i motion Sf301 ett tillkännagivande om

fördelarna med en mer schabloniserad beräkningsgrund

vid fastställande av sjukpenninggrundande inkomst i

samband med kollektiva löneförändringar.

Motionärerna framhåller att det är krångligt för

försäkringskassan, arbetsgivare och löntagare att

hantera alla intyg om löneändringar.

I motion Sf372 av Lilian Virgin och Birgitta

Ahlqvist (s) begärs ett tillkännagivande om att

regeringen följer utvecklingen angående

sjukpenninggrundande inkomst och vidtar nödvändiga

åtgärder. Enligt motionärerna bör

sjukpenninggrundande inkomst vara vilande så länge

studiebidragsberättigade studier bedrivs, även om

studiebidrag inte uppbärs.

Sjukförsäkringsfrågor i övrigt

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf403

yrkande 3 ett tillkännagivande om en begränsning av

sjukpenningtiden till ett år med kompletterande

övergångsregler som klart anger att svåra fall av

medicinsk rehabilitering som kräver längre tid än

ett år skall vara berättigade till ersättning under

längre tid och att övergångsvis samma skall gälla

för patienter som varit utsatta för förödande

passiva sjukskrivningsperioder. Motionärerna påpekar

att begränsningen till ett år inte innebär att den

försäkrade inte har rätt till ersättning. Om

nedsättningen av arbetsförmågan kan antas bestå en

avsevärd tid skall sjukbidrag eller förtidspension

(eller motsvarande enligt nya regler fr.o.m. 2003)

kunna utges. I samma motion, yrkandena 4 och 5,

begärs tillkännagivanden om att införa ett bättre

definierat sjukdomsbegrepp i

sjukförsäkringslagstiftningen och om åtgärder för

att minska de regionala skillnaderna i nyttjandet av

sjukpenningen. I yrkande 6 begär motionärerna ett

tillkännagivande om att forskningen och utbildningen

i försäkringsmedicin förstärks. För att

sjukskrivningen skall bli ett i medicinsk mening bra

instrument fordras enligt motionärerna dels

utbildning i försäkringsmedicin under

läkarutbildningen, dels att de yrkesverkamma läkarna

vidareutbildas i försäkringsmedicin. Motionärerna

hänvisar till en utbildningsmodell som använts i

Sörmland och Västmanland med en utbildning i första

hand inriktad på AT- och ST-läkare. Utbildningen

syftar bl.a. till att förbättra sjukintygens

medicinska information och att stimulera samverkan

mellan läkaren, försäkringskassans handläggaren,

försäkrings- och företagsläkare samt övrig

vårdpersonal. Vidare bör man enligt motionärerna

inrätta en försäkringsmedicinsk institution vid

universitet/högskola med läkarutbildning. I yrkande

8 begärs ett tillkännagivande om incitament för att

minska den oproportionerligt stora sjukskrivningen i

den offentliga sektorn.

I motion Sf281 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

begärs ett tillkännagivande om behovet av att

förbättra möjligheterna för funktionshindrade och

kroniskt sjuka att få arbete. Motionären anser att

det bör övervägas om högkostnadsskyddet för både

arbetsgivare och enskilda kan utvidgas.

Lars Gustafsson (kd) begär i motion Sf329 en

översyn av sjukförsäkringen i syfte att förändra

sjukförsäkringssystemet vad gäller rätt till

sjukpenning efter 65 år.

Helena Bargholtz (fp) begär i motion Sf253 ett

tillkännagivande om vissa förändringar i

socialförsäkringen. Motionären anser att en person

som är sjukskriven till 25 % i vissa lägen kan

behöva arbeta heltid för att därefter få en längre

tids hel ledighet för återhämtning.

Lilian Virgin m.fl. (s) begär i motion Sf352 ett

tillkännagivande om sjukpenning vid retroaktiv

utbetalning av lön. Retroaktiv sjukpenning bör

enligt motionärerna utges från den tidpunkt ett nytt

löneavtal gäller och inte som i dag från den dag

avtalet skrivs under.

Även i motion Sf369 av Sinikka Bohlin (s) begärs

ett tillkännagivande om sjukpenning vid retroaktiv

utbetalning av lön. Motionären anser att en översyn

behövs på grund av att sjukpenning bara utges

retroaktivt från löneavtalets underskrivande.

Ansvarsfördelningen mellan försäkringskassan och

arbetsmarknadsmyndigheterna m.m.

Carl-Axel Johansson (m) begär i motion Sf203 yrkande

1 beslut om att ett gemensamt regelverk för

försäkringskassan och arbetsförmedlingen införs.

Motionären påpekar att en arbetslös person som inte

längre uppfyller kraven för att vara sjukskriven

ändå kan anses ha medicinska arbetshinder som gör

att han eller hon inte anses stå till

arbetsmarknadens förfogande. I ett sådant läge kan

arbetslöshetsersättning förvägras. I samma motion,

yrkande 2, begärs beslut om att sjukskrivningens

värde som instrument i rehabiliteringen utvärderas.

Ingen utvärdering har enligt motionären gjorts som

visar att sjukskrivning minskar

sjukförsäkringskostnaderna eller förbättrar

förutsättningarna för rehabilitering. I yrkande 3

begär motionären beslut om att en

rehabiliteringspenning tillskapas. Sjukpenning och

arbetslöshetsersättning bör benämnas

rehabiliteringspenning.

I motion Sf237 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

begärs ett tillkännagivande om behovet av en

sammanhållen rehabiliteringsprocess med gemensamma

mål för försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

Ann-Marie Fagerström och Agneta Ringman (s) begär

i motion Sf290 ett tillkännagivande om undanröjande

av hinder vid rehabilitering. Motionärerna påpekar

att försäkringskassans ansvar sträcker sig fram till

dess att den försäkrade är arbetsförmögen medan

arbetsförmedlingen kräver att vederbörande skall

vara anställningsbar.

Även i motion Sf327 av Lars Lilja och Carin

Lundberg (s) kritiseras det förhållandet att

försäkringskassans ansvar sträcker sig fram till

dess att den försäkrade är arbetsförmögen, medan

arbetsförmedlingen kräver att han eller hon skall

vara anställningsbar.

Samverkan och finansiell samordning

Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v) begär i motion Sf294

ett tillkännagivande om behovet av ett tydligare

lagstöd för samordning av myndigheters insatser.

Enligt motionärerna bör myndigheterna ha en

lagstadgad skyldighet att efter individens

godkännande samordna sina insatser. Individen bör

kunna överklaga om inte en fungerande samverkan

kommer till stånd.

I motion Sf324 av Owe Hellberg (v) begärs ett

tillkännagivande om ett försök med finansiell

samordning mellan Försäkringskassan och Landstinget

i Gävleborg. Motionären vill att en ny period med

Finsam inleds i hela Gävleborg under tre år.

Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd) begär i motion

Sf354 yrkande 2 ett tillkännagivande om finansiella

samverkansfrågor. Motionärerna anser att det är

mycket viktigt att länsarbetsnämnden deltar i det

nuvarande samverkansarbetet inom ramen för

Socsamförsöken. De framhåller att en ny

rehabiliteringsorganisation inte innebär att den

kraftfullare rollen för försäkringsgivaren minskar

övriga huvudmäns ansvar att samverka.

I motion Sf314 av Annelie Enochson (kd) begärs ett

tillkännagivande om en lagstiftning som möjliggör

finansiell samordning mellan transfereringssystemen.

Lena Ek och Rigmor Stenmark (c) begär i motion

Sf262 ett tillkännagivande om ett permanentande av

Socsamförsöket i Finspång inom ramen för den

framtida samordningen av lokal social verksamhet

I motion So625 av Viviann Gerdin och Gunnel Wallin

(c) begärs i yrkande 4 ett tillkännagivande om att

en finansiell samordning mellan landstingen och

försäkringskassan bör ske för att öka

smärtvårdsinsatserna. Motionärerna anser att

finansiell samordning bör omfatta även smärtvården.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion So628

yrkande 7 ett tillkännagivande om Finsam och

liknande samarbete. En friare användning av

försäkringspengar minskar enligt motionärerna

lidande och spar pengar bl.a. genom att köerna till

vård och behandling minskar.

Rehabiliteringsfrågor

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf328

yrkande 4 ett tillkännagivande om att tidsgränsen

för framtagandet av en rehabiliteringsplan inom åtta

veckor kan vara dåligt situationsanpassad för det

enskilda fallet, och att det därför bör föreskrivas

att förslag på rehabiliteringsåtgärder skall lämnas

inom rimlig tid med hänsyn tagen till bl.a.

medicinska och arbetsmässiga skäl. I samma motion,

yrkande 6, begärs ett tillkännagivande om att

privata vårdentreprenörer som bedriver

rehabiliteringsverksamhet bör uppmuntras i syfte att

reducera köerna till rehabilitering.

Maria Larsson m.fl. (kd) begär i motion A246

yrkande 7 ett tillkännagivande om tillgång till

snabba insatser med rehabilitering vid

arbetsrelaterad ohälsa. Motionärerna anser att det

behövs fler platser och mer resurser inom vården.

I motion Sf213 av Ulla-Britt Hagström (kd) begärs

i yrkandena 1 och 2 tillkännagivanden om åtgärder

mot kvinnors långa sjukfrånvaro och om

rehabilitering i ett tidigare skede.

Kenneth Johansson m.fl. (c) begär i motion So240

yrkande 7 ett tillkännagivande om alla människors

rätt till rehabilitering. Motionärerna anser att den

enskilde skall ha inflytande över

rehabiliteringsprocessen och att en individuell plan

skall utarbetas.

I motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs i

yrkande 24 ett tillkännagivande om att myndigheterna

samordnas så att den enskilde får en handläggare att

hålla kontakt med, oberoende av vilken sektor som är

huvudfinansiär. I samma motion, yrkandena 25 och 26,

begärs tillkännagivanden om att växla passivt stöd

mot rehabiliteringsersättning senast efter tre

månaders sjukskrivning och att förlänga gränsen för

rehabiliteringsersättning. Motionärerna anser att

den nuvarande ettårsgränsen bör tas bort. I yrkande

27 begärs ett tillkännagivande om en individuell

behandlingsplan för rehabilitering genom lagfästa

rättigheter.

I motion Sf234 av Gunnel Wallin (c) begärs ett

tillkännagivande om att hörselskadades anhörigas

deltagande i kommunikationskurser finansieras via

socialförsäkringen.

I motion So626 av Viviann Gerdin och Lena Ek (c)

begärs i yrkande 5 ett tillkännagivande om

rehabilitering och kvinnors rätt till

socialförsäkringsskyddet. Motionärerna framhåller

att kvinnor får vänta längre på rehabilitering än

män. De får dessutom rehabilitering under kortare

tid och till ett lägre pris än män.

I motion A247 av Margareta Andersson m.fl. (c)

begärs i yrkandena 1 och 2 tillkännagivanden dels om

en kartläggning av vilka faktorer som bidrar till

skillnader i ökningen av sjukfrånvaro mellan olika

regioner, dels om en översyn av vilka faktorer som

bidrar till att vissa yrkesgrupper och regioner är

mer långtidsfriska än andra. I samma motion begärs

tillkännagivanden om att utreda kriterier för en god

arbetsmiljö och nedsättning av arbetsgivaravgifter

för företag som uppfyller dessa (yrkande 4) och om

att utreda förutsättningarna för att ge alternativa

aktörer möjlighet att administrera arbetsskade- och

sjukförsäkringen (yrkande 5).

Lotta Nilsson Hedström m.fl. (mp) begär i motion

Sf402 yrkande 4 ett tillkännagivande om att det

finns behov av att bättre analysera de faktorer som

styr utgiftsutvecklingen och framför allt ur ett

genderperspektiv.

I motion A220 yrkande 1 av Matz Hammarström m.fl.

(mp) begärs ett tillkännagivande om att göra

företagen ekonomiskt ansvariga för den ökade

sjukfrånvaron i särskilda fall. Motionärerna anser

att detta bör gälla när sjukfrånvaron hos ett

företag når oacceptabla nivåer.

Eva Arvidsson m.fl. (s) begär i motion Sf337

yrkandena 1 och 2 tillkännagivanden om behov av

utbildning och kunskap om hur vi minskar

stressrelaterade sjukskrivningar och om bättre

samverkan mellan försäkringskassa, arbetsgivare, den

sjukskrivne och vårdgivare.

Utskottets ställningstagande

Sjukförsäkringen m.m.

Som framgår av propositionen har

sjukpenningkostnaderna ökat kraftigt under de

senaste åren. Mellan åren 1998 och 1999 ökade

kostnaderna med ca 30 %. Därefter har ökningstakten

minskat, men en jämförelse mellan utfallet för

perioden januari-september 2000 med motsvarande

period 2001 visar ändå en kostnadsökning på ca 20 %.

För närvarande finns det inte något som tyder på att

antalet långtidssjukskrivna och nybeviljade

förtidspensioner kommer att minska under de närmaste

åren.

Utskottet anser att kostnadsutvecklingen inom

sjukförsäkringen är alarmerande och att åtgärder

måste vidtas för att hejda framför allt den

fortgående ökningen av antalet långtidssjukskrivna

och nybeviljade förtidspensioner. Utskottet

konstaterar med tillfredsställelse att regeringen

har intensifierat sitt arbete för att öka hälsan i

arbetslivet. Arbetet med att samordna åtgärderna

leds av berörda statsråd i Finans-, Närings- och

Socialdepartementen. Som ett led i detta arbete har

olika utredningsinsatser genomförts eller påbörjats.

Exempel på sådana är Sjukförsäkringsutredningen och

Utredningen om den arbetslivsinriktade

rehabiliteringen samt det arbete som sker inom

Regeringskansliet med att ta fram en handlingsplan

för åtgärder på arbetsmiljöområdet. Vidare har en

särskild utredare tillsatts för att sammanställa

förslag, faktaunderlag och uppslag till en helhet

samt utarbeta förslag till en samlad handlingsplan

för ökad hälsa i arbetslivet (HpH-utredningen).

Senast den 15 december 2001 skall utredningen

redovisa förslag till åtgärder på längre sikt.

Det i propositionen presenterade

elvapunktsprogrammet syftar till att sätta den

försäkrade i centrum och att göra arbetsgivarens

ansvar för ohälsan tydligare. Det betonas samtidigt

att det är särskilt viktigt att i en strategi för

hälsa i arbetslivet uppmärksamma kvinnors hälsa.

Eftersom problemen med långa sjukskrivningar är

särskilt stora bland anställda i den offentliga

sektorn, där en stor del av de anställda utgörs av

kvinnor, innefattar programmet också försök att

minska ohälsan hos några av de stora offentliga

arbetsgivarna. Regeringen har på tilläggsbudget

föreslagit att 50 miljoner kronor avsätts till denna

verksamhet redan under 2001. Utskottet har

tillstyrkt regeringens förslag (prot. 2001/02:4).

Utskottet anser att åtgärden är väl motiverad inte

minst mot bakgrund av en av RFV nyligen presenterad

rapport Långtidssjukskrivna - diagnos, yrke,

arbetsgivare och återgång i arbete. Rapporten

redovisar en studie av långvarigt sjukskrivna (60

dagar eller längre) 1999 och 2000. Av rapporten

framgår att den stora förändringen av

sjukskrivningsmönstren under senare delen av 1990-

talet framför allt berör kvinnorna. Resultaten

understryker den negativa utveckling som många

tidigare studier av sjukskrivningarna pekat på. Det

är främst bland kvinnorna som sjukskrivningarna har

ökat, och andelen kvinnor med psykisk diagnos har

ökat drastiskt. Enligt rapporten är det troligt att

utvecklingen, åtminstone delvis, har ett samband med

den försämring av många kvinnors psykosociala

arbetsmiljö som har skett under 1990-talet inom

främst den offentliga sektorn.

Som redan nämnts ingår formerna för

sjukskrivningsprocessen som en del i

elvapunktsprogrammet. Enligt regeringen skall det

bl.a. uppmärksammas att den behandlande läkaren för

sin medicinska bedömning i ökad utsträckning behöver

stöd av andra kompetenser när det gäller att bedöma

och ta hänsyn till patientens arbetsförhållanden.

Enligt utskottets mening är den sjukskrivande

läkaren en betydelsefull faktor när det gäller att

komma till rätta med problemen med den ökande

sjukfrånvaron. Utskottet anser det närmast

självklart att denne vid sin bedömning antingen har

god egen kunskap om patientens arbetsförhållanden

eller har möjlighet att genom annan skaffa sig denna

kunskap.

Eftersom det inte finns någon enskild faktor som

kan förklara den stora ökningen av sjukfrånvaron är

det som utskottet nyligen framhöll i sitt yttrande

till finansutskottet (2001/02:SfU1y) nödvändigt med

en bred satsning på flera fronter. Regeringens

åtgärdsprogram utgör en sådan satsning som enligt

utskottet på sikt har förutsättningar att leda till

att alltfler sjukskrivna kan komma tillbaka till

arbetslivet och att sjukskrivningar kommer att kunna

förebyggas. Det torde vara ofrånkomligt att det av

regeringen inledda arbetet kommer att ta tid och

också måste få ta tid. I linje härmed anser

utskottet att det inte finns skäl att föregripa

detta arbete genom att föreslå att riksdagen nu tar

ställning i skilda frågor t.ex. vad gäller

sjukdomsbegreppet och ansvarsfördelning mellan

försäkringskassan och arbetsmarknadsmyndigheterna.

Inte heller finner utskottet att olika förslag i

partiernas anslagsmotioner, t.ex. om införande av

ytterligare en karensdag i sjukersättningssystemen

och om överföring av kostnader från sjukförsäkringen

till trafikförsäkringen, bör föranleda någon åtgärd

från riksdagens sida.

När det däremot gäller frågan om förmånstaket i

bl.a. sjukförsäkringen delar utskottet uppfattningen

att det är nödvändigt att taket höjs. Emellertid

saknas det ekonomiska förutsättningar för att som

Folkpartiet föreslagit höja taket redan nästa år.

Utskottet anser därför att det av regeringen

aviserade förslaget att - om det statsfinansiella

läget tillåter det - höja taket till 10

prisbasbelopp fr.o.m. den 1 juli 2003 bör avvaktas.

Som utskottet redan påpekat bör regeringens förslag

om en höjning av förmånstaket läggas fram i så god

tid att det kan beaktas av parterna i

avtalsförhandlingarna.

I två av motionerna kritiseras det förhållandet

att sjukpenning inte utges från tidpunkten för ett

nytt löneavtal utan först från den dag avtalet

skrevs under. Enligt 3 kap. 5 § AFL skall den

försäkrades sjukpenningförsäkring gälla fr.o.m. den

dag då anledning till ändring uppkommit. Den

försäkrades nya sjukpenninggrundande inkomst får

dock läggas till grund för ersättning tidigast

fr.o.m. den första dagen i den ersättningsperiod som

inträffar i anslutning till att försäkringskassan

fått kännedom om inkomständringen. Härav följer

enligt RFV:s allmänna råd om sjukpenninggrundande

inkomst (1996:13, ändring 1997-07-01) att löneavtal

som innebär att lönen höjs retroaktivt påverkar den

sjukpenninggrundande inkomsten tidigast fr.o.m.

avtalets undertecknande. I de fall löneavtal träffas

under pågående sjukpenningperiod och avtalet

samtidigt ger rätt till retroaktiv utbetalning av

lön för kanske en avsevärd tid kan sjukpenning

grundad på det nya avtalet endast utges från det att

avtalet undertecknades. I grunden beror detta

förhållande på att löneförhandlingarna dragit ut på

tiden. Utskottet har förståelse för att den som är

sjukskriven invänder mot en sådan ordning, inte

minst eftersom bl.a. sjukförsäkringsavgiften tas ut

på löneutbetalningar för hela den retroaktiva tiden.

Om det finns möjlighet rent administrativt för

försäkringskassorna att hantera en sådan ordning,

anser utskottet att det är rimligt att sjukpenning

utges retroaktivt från den tidpunkt avtalet börjar

gälla. Utskottet anser att regeringen lämpligen bör

överväga en sådan ändring i samband med frågan om

höjning av taket i sjukförsäkringen. Utskottet

förutsätter att detta sker utan något särskilt

tillkännagivande från riksdagens sida.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

Sf306 yrkandena 1 och 3, N316 yrkande 1, Sf257,

Sf258, Sf268, N267 yrkande 11, Sf265, Sf393 yrkande

7, Sf301, Sf372, Sf403 yrkandena 3-6 och 8, Sf281,

Sf329, Sf253, Sf203, Sf237, Sf290 och Sf327.

Motionerna Sf352 och Sf369 får anses tillgodosedda

med vad utskottet anfört om retroaktiv utbetalning

av sjukpenning och avstyrks därmed.

Såvitt gäller förslagen i motioner som har

betydelse för medelsanvisningen återkommer utskottet

senare i detta avsnitt.

Samverkan och finansiell samordning

Försäkringskassan har som nämnts möjlighet att

träffa överenskommelse med kommun, landsting och

länsarbetsnämnd om samverkan för att uppnå en

effektivare användning av tillgängliga resurser

(Frisam). Denna möjlighet, som infördes den 1

januari 1998, syftar till att fördjupa och utveckla

rehabiliteringsarbetet genom en ökad samverkan.

Genom denna samverkan mellan flera parter skapas

möjligheter att utifrån det individuella

perspektivet åstadkomma en lösning som tar hänsyn

till helheten i individens situation. I samband med

riksdagens behandling av förslaget om en sådan

friare samverkan mellan olika huvudmän (bet.

1997/98:SfU1) avstyrkte utskottet motionsyrkanden om

att den s.k. Finsammodellen skulle införas i hela

landet. Utskottet framhöll dock att det är angeläget

att insikterna om förbättrad metodutveckling och

effektivare administration från Finsamförsöken tas

till vara och får genomslag i det nya

samverkansarbetet. Utskottet påtalade också vikten

av att det fastställs ett gemensamt mål om samverkan

för de berörda myndigheterna.

Som redovisas ovan har riksdagen på förslag av

socialutskottet och efter en överenskommelse i det

utskottet mellan representanter för s, c, fp och mp

begärt att regeringen skyndsamt skall återkomma med

förslag om finansiell samordning mellan hälso- och

sjukvården, socialtjänsten och socialförsäkringen i

syfte att underlätta samarbete för att åstadkomma

ökad hälsa och minskade sjukskrivningar. I samband

med behandlingen av budgetpropositionen för 2001 och

motionsyrkanden om finansiell samordning förutsatte

socialförsäkringsutskottet i betänkande 2000/01:SfU1

att regeringen i sitt beredningsarbete även skulle

väga in de förslag som lagts fram av Utredningen om

den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och

Sjukförsäkringsutredningen.

Med anledning av riksdagens begäran om finansiell

samordning har regeringen nu lämnat förslag om att

200 miljoner kronor av Dagmarmedlen skall få

användas för finansiell samordning, varav 100

miljoner kronor avser anslaget 19:1. Regeringen, som

avser att återkomma beträffande den finansiella

samordningens närmare utformning, har förklarat sig

beredd att i tilläggsbudget under 2002 eller i

budgetpropositionen för 2003 pröva om ytterligare

medel skall göras tillgängliga för denna verksamhet.

Utskottets uppfattning är att samhällets resurser

måste utnyttjas mer effektivt för att bättre kunna

tillgodose enskilda människors behov av stöd,

särskilt när det är fråga om personer med

sammansatta problem. Många människor riskerar annars

att hamna i en gråzon, när problembilden inte ryms

inom en enda myndighets ram. Det kan då leda till en

rundgång mellan olika myndigheter. Det är därför

angeläget att samarbete mellan alla berörda

myndigheter kommer till stånd vid rehabilitering av

personer med sammansatta behov. Utskottet

konstaterar att frågan om samverkan i form av att

bl.a. sjukförsäkringsmedel ställs till förfogande på

det sätt som gäller för Socsamförsöken eller genom

en sådan frivillig samverkan som bedrivs inom ramen

för Frisam för närvarande är föremål för

utvärdering. RFV och Socialstyrelsen har i uppdrag

att följa upp och utvärdera såväl Socsamförsöken som

den verksamhet som bedrivs inom Frisam.

Under åren 1993-1997 genomfördes försök med

finansiell samordning (s.k. Finsammodell) mellan

sjukförsäkring och hälso- och sjukvård. Försöken

bedrevs i fem försöksområden med tolv kommuner.

RFV:s och Socialstyrelsens gemensamma utvärdering av

Finsamförsöken från våren 1997 visade på en

sammanlagd besparing det tredje året på ca 9 %.

Detta ekonomiska resultat var skillnaden mellan de

faktiska kostnaderna för sjukpenning och

rehabiliteringsersättning i försöksområdena och de

beräknade kostnader som skulle ha uppstått om

försöket inte hade bedrivits.

Såvitt gäller Socsamförsöken vilar de på en

gemensam grund i form av försökslagstiftningen.

Försöken bedrivs emellertid under helt olika villkor

och förutsättningar när det gäller dels behov hos

respektive befolkning, dels lokala strukturer hos de

samverkande myndigheterna. Detta har fått till följd

att försöken sinsemellan har olika karaktär och

innehåll. Detta kan illustreras av exempel från

Västra Götaland. I Stenungsund och Grästorp arbetar

man med ett helhetsperspektiv som inkluderar ansvar

även för den reguljära verksamheten, medan

Deltaprojektet på Hisingen är en projektorganisation

för att utveckla samverkan.

Försöksverksamheten i Stenungsund (4S) har pågått

sedan hösten 1994 och i den finansiella samordningen

ingår kostnader för kommunens socialtjänst med

äldreomsorg, individ- och familjeomsorg,

handikappomsorg samt invandrar- och flyktingservice.

I den finansiella samordningen ingår också

försäkringskassan med kostnader för sjukpenning,

rehabiliteringspenning och medel för köp av

arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster samt

regionens kostnader för primärvård och

öppenvårdsdelar av vuxen- och barnpsykiatrin.

Dessutom ingår folkhälsoarbetet. Länsarbetsnämnden

deltar genom ett särskilt samverkansavtal sedan

1995. Syftet är att genom samverkan och samordning

av de sammantagna resurserna bl.a. i form av pengar,

kompetens och engagemang, erbjuda befolkningen

förbättrad service vad gäller hälso- och sjukvård,

försörjning och livskvalitet samt att verka för ett

aktivt deltagande av befolkningen i samhällslivet.

Försöket har alltsedan starten utvärderats av

oberoende forskare. Inför 1999 gjordes en analys av

4S-projektet och man beslöt att lyfta bort

länssjukvården ur den finansiella samordningen.

Samtidigt poängterades att fokuseringen på

beställarrollen skulle tonas ner och utvecklingen av

samverkan skulle få en mer framträdande roll. Ett

femtiotal aktiviteter har initierats sedan starten.

Av dessa har ca 15 avslutats. 4S-verksamheten

omsluter ca 360 miljoner kronor 2001.

Försöksverksamheten i Grästorp (5S) har pågått

sedan 1997 och vänder sig till hela befolkningen, ca

6 000 personer. I den finansiella samordningen ingår

kommunens kostnader för individ- och familjeomsorg,

handikappomsorg, psykiatri och äldreomsorg,

försäkringskassans kostnader för sjukpenning,

rehabiliteringspenning och köp av

arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster samt

regionens kostnader för primärvård.

Länsarbetsnämnden har deltagit i samverkan genom ett

särskilt avtal sedan starten av försöket.

Målgrupperna är personer med långa sjukskrivningar,

personer med besvär från rörelseorganen, arbetslösa

personer med låg utbildning, personer med begränsad

arbetslivserfarenhet, missbruksproblem samt personer

med psykiska problem eller andra former av

funktionshinder. Syftet med försöket är bl.a. att

verka för ett bättre utnyttjande av de totala

resurserna som står till huvudmännens förfogande

samt att ta initiativ till nya former av samverkan,

samordning och metodutveckling. Totalt pågår ca 15

aktiviteter/uppdrag inom 5S i Grästorp. Budgeten för

2001 omsluter drygt 92 miljoner kronor.

Deltasamverkan vänder sig till åldersgruppen 16-64

år, ca 80 000 av Hisingens knappt 120 000 invånare.

I den finansiella samordningen ingår primärvården

samt socialtjänsten som deltar med socialbidrag samt

förvaltningskostnader för hantering av

socialbidraget. I försäkringskassans del ingår

sjukpenning, rehabiliteringspenning och medel för

köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster.

Länsarbetsnämnden har deltagit i samverkan genom

avtal sedan starten den 1 januari 1997. På samma

sätt deltar psykiatrin vid länssjukvården sedan 1998

och kommunens vuxenutbildningsverksamhet sedan 2000.

Målgruppen för samverkan är personer som inte får

det stöd och den hjälp de behöver inom de befintliga

verksamheterna. Arbetet har lett till att ett antal

aktiviteter har startats. Huvuddelen av

myndigheternas verksamheter berörs inte direkt av

samverkansinsatserna. Syftet med försöket är bl.a.

att öka välfärden hos utsatta grupper och att verka

för ett bättre resursutnyttjande samt att ta

initiativ till nya former av samverkan, samordning

och metodutveckling. Totalt pågår drygt 20

insatser/aktiviteter fördelade på socialmedicinska,

arbetslivsinriktade och förebyggande/främjande

aktiviteter. Dessa är föremål för omfattande lokal

utvärdering enligt principen självvärdering med stöd

från olika högskoleinstitutioner. Deltasamverkan

omsluter ca 60 miljoner kronor finansierat genom

omfördelningar inom den finansiella ramen på ca 1

miljard kronor.

Utskottet har vid sammanträde den 13 november 2001

erhållit information av företrädare för RFV om

resultatet av den utvärdering om Socsam som skall

överlämnas till regeringen i slutet på november

2001. Samtidigt skall en motsvarande rapport om

Frisam överlämnas. Enligt RFV har Socsamförsöken

inte gett några tydliga ekonomiska resultat på

totalnivå. Däremot har positiva effekter kunnat

uppmätas på individnivå. Vidare har

försöksverksamheten medfört att en gemensam struktur

skapats för i försöken ingående verksamheter, vilket

i sin tur främjat både en helhetssyn och ett

gemensamt ansvarstagande för gemensamma resurser.

Såvitt avser den form av finansiell samordning som

Socsammodellen innebär anser utskottet att det är en

brist att samordningen inte inkluderar

arbetsmarknadsmyndigheterna. För att åtgärder för

arbetslösa ändå skall bli ett inslag i denna

försöksverksamhet har ledningsorganet för

försöksverksamheten i sju av de åtta försöksområdena

tecknat samverkansavtal med länsarbetsnämnden.

Den samverkan som bedrivs inom ramen för Frisam är

inte begränsad på samma sätt eftersom

försäkringskassan kan träffa överenskommelse med

kommun, landsting och länsarbetsnämnd om att stödja

personer som är i behov av särskilda insatser. En

nackdel med denna fyrpartssamverkan är emellertid

att den är frivillig, vilket innebär att berörda

parter när som helst kan dra sig ur samarbetet.

Även om slutrapporten avseende Socsamförsöken i

princip är klar återstår ett analysarbete där

utvärderingen av såväl försöksverksamheterna inom

Socsam och Finsam som Frisamverksamheten måste

beaktas för att samverkans- och

finansieringsformerna skall kunna utformas på bästa

sätt.

Riksdagen har tagit ställning för en finansiell

samordning som skall omfatta tre parter. För att en

samordning skall kunna ge erforderligt stöd åt

enskilda individer med sammansatta problem är det

enligt utskottets mening bra om den omfattar även

arbetsmarknadsmyndigheterna.

Med hänsyn härtill anser utskottet att regeringen

under våren 2002 bör återkomma till riksdagen med

förslag om en finansiell samordning som omfattar

socialförsäkringen, hälso- och sjukvården,

socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna.

Denna möjlighet till samordning skall vara permanent

och rikstäckande men utformas med utgångspunkt från

bestämmelserna i lagen (1994:566) om lokal

försöksverksamhet med finansiell samordning mellan

socialförsäkring, hälso- och sjukvård och

socialtjänst. Det är angeläget att finansiell

samordning kommer till stånd i syfte att skapa

möjligheter för en effektivare användning av

tillgängliga resurser och att berörda parter som

kommer överens får denna möjlighet. Utskottets

förslag innebär att riksdagens tidigare begäran om

en finansiell samordning mellan tre parter skall

kompletteras så att det blir möjligt för

arbetsmarknadsmyndigheterna att ingå i en sådan

samverkan. Utskottet föreslår att riksdagen som sin

mening ger regeringen detta till känna. Utskottet

vill samtidigt påpeka att de möjligheter till

samverkan som i dag finns inom ramen för Frisam

skall fortsätta att gälla.

Med det anförda anser utskottet att det inte nu

bör avsättas medel av anslaget 19:1 för finansiell

samordning. Det utrymme som därigenom frigörs bör

enligt utskottets mening användas för att förstärka

socialförsäkringsadministrationen. Utskottet

återkommer med förslag härom i avsnittet 19:7

Riksförsäkringsverket och 19:8 Allmänna

försäkringskassor.

Utskottet tillstyrker med det anförda delvis

motionerna Sf294, Sf354 yrkande 2, Sf314, Sf262 och

So628 yrkande 7. Motionerna Sf324 och So625 yrkande

4 avstyrks därmed.

Såvitt gäller förslagen i motioner som har

betydelse för medelsanvisningen återkommer utskottet

senare i detta avsnitt.

Rehabilitering

Försäkringskassan ansvarar sedan 1992 års

rehabiliteringsreform för att samordna samhällets

resurser för rehabilitering så att de tillsammans

skall bilda en väl fungerande enhet.

RFV har som riksmål fastställt att 65 % av dem som

varit föremål för samordnad rehabilitering skall ha

ökat sin arbetsförmåga ett halvår efter avslutad

rehabilitering. Enligt propositionen fick dock

endast 58 % av de försäkrade som genomgick samordnad

rehabilitering en ökad arbetsförmåga, vilket är en

försämring jämfört med både 1999 och 1998.

Förklaringen är det ökande antalet sjukfall, vilket

negativt påverkat försäkringskassornas möjligheter

att förbättra sina resultat. Vidare kan

försäkringskassornas ansträngda arbetssituation ha

gjort att sannolikheten för återgång i arbete efter

åtgärd inte utretts tillräckligt eller att alltför

begränsade insatser gjorts. Även avsaknaden av en

enhetlig metodik i handläggningen och att

yrkesrollen för rehabiliteringssamordnarna är

otydlig påverkade måluppfyllelsen negativt.

Utredningen om den arbetslivsinriktade

rehabiliteringen har i betänkandet Rehabilitering

till arbete - En reform med individen i centrum (SOU

2000:78) konstaterat att det finns en rad orsaker

till att rehabiliteringsreformen 1992 inte nådde

sitt fulla syfte. Bland annat var arbetsgivarens

ansvar för rehabiliteringen otydligt, vilket ledde

till att ansvaret försköts till den offentliga

sektorn med den statliga socialförsäkringen,

arbetsförmedlingen, den kommunala socialtjänsten och

landstingets hälso- och sjukvård. Andra faktorer som

utredningen pekat på är förändringar i arbetslivet

och på arbetsmarknaden såsom förändrade och mer

"slimmade" arbetsorganisationer. Utredningen

föreslår en ny reform inom den arbetslivsinriktade

rehabiliteringen som innebär en offentlig modell med

bl.a. en offentlig huvudaktör (en ny statlig

myndighet), en kraftfullare försäkring via en

sammanhållen rehabiliteringsförsäkring och stärkta

förebyggande insatser. Utredningens förslag utgör

enligt direktiven till HpH-utredningen en del av

underlaget vid utarbetandet av en samlad

handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet.

Utskottet kan konstatera att det således finns en

rad förklaringar till att

rehabiliteringsverksamheten inte har fungerat, t.ex.

förändringar på arbetsmarknaden liksom det

förhållandet att arbetsgivarnas ansvar för

rehabilitering är otydligt. Dessutom har de senaste

årens ökning av antalet sjukfall lett till att

rehabiliteringsarbetet blivit eftersatt. Regeringens

åtgärdsprogram innefattar som nämnts en förnyelse av

rehabiliteringen. Enligt regeringen är det

nödvändigt både att individanpassade

rehabiliteringsåtgärder sätts in i tid och att en

tydlig ansvarsuppdelning görs. För att åstadkomma

detta krävs en förnyelse både av den administrativa

hanteringen av sjukfall som bedöms ligga i riskzonen

för långtidssjukskrivning och av den

arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Regeringen

avser att i början av 2002 inleda ett sådant

förnyelsearbete.

Genom regeringens planerade åtgärder på

rehabiliteringsområdet med dess breda ansats bör det

enligt utskottets mening finnas förutsättningar för

att komma till rätta med många av de brister som

dagens rehabiliteringsverksamhet är behäftad med.

Visserligen kommer arbetet med åtgärdsprogrammet

sannolikt att ta tid innan det till fullo är

genomfört men det utgör enligt utskottets mening

ändå en nödvändig förutsättning för att åstadkomma

en behövlig reformering av

rehabiliteringsverksamheten. Utskottet ser positivt

på det förhållandet att regeringen avser att inleda

förnyelsearbetet redan under 2002 och anser att

resultatet härav bör avvaktas. Utskottet anser

således att det saknas skäl att nu ta ställning till

t.ex. en ny rehabiliteringsförsäkring av den modell

som förordas av Kristdemokraterna eller till en

sådan rehabiliteringsgaranti som föreslås av

Centerpartiet och Folkpartiet. Inte heller anser

utskottet att riksdagen i övrigt bör ta ställning i

skilda delfrågor.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

Sf328 yrkandena 4 och 6, A246 yrkande 7, Sf213,

So240 yrkande 7, So303 yrkandena 24-27, Sf234, So626

yrkande 5, A247 yrkandena 1 och 2 och 4-5 Sf402

yrkande 4, A220 yrkande 1 och Sf337.

Såvitt gäller förslagen i motioner som har

betydelse för medelsanvisningen återkommer utskottet

i nästa avsnitt.

Förslag rörande medelsanvisningen till anslag 19:1

Sjukpenning och rehabilitering, m.m.

Beträffande regeringens förslag till medelsanvisning noterar

utskottet att utgifterna för sjukpenningen har

fortsatt att stiga även under 2001. Trots att

ökningstakten avtagit finns det för närvarande inget

som tyder på att utgifterna kommer att minska under

de närmaste åren. Utskottet utgår från att

regeringen noga följer utvecklingen av kostnaderna

för sjukpenningförsäkringen och genomför det

redovisade åtgärdsprogrammet på avsett sätt.

I enlighet med vad utskottet ovan anfört bör medel

inom detta anslag inte avsättas för finansiell

samordning. Med denna ändring av regeringens förslag

till medelsanvisning för anslaget 19:1 föreslår

utskottet att anslaget minskas med 100 miljoner

kronor eller till 45 705 022 000 kr.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

Sf395 yrkande 8 i denna del, Sf382 yrkandena 1-8 och

12, Sf401 yrkande 6 i denna del, Sf328 yrkandena

1-3, Sf403 yrkandena 1-2, Sf354 yrkandena 1, 3-7 och

9 i denna del, Sf392 yrkande 30, Sf391 yrkandena

1-3, A204 yrkande 7, Sf322 yrkandena 1 i denna del

och 2 och 3, Sf245 yrkande 3 i denna del, Fi293

yrkande 14 i denna del, Sf380 yrkande 5 i denna del,

Fi294 yrkandena 14 i denna del och 23, Sf256

yrkandena 1 och 5, Sf395 yrkandena 5 i denna del 7,

8 och 10, Sf386 i denna del och Sf393 yrkande 1.

Motion Sf375 i denna del får anses delvis

tillgodosedd med det anförda.

19:2 Förtidspensioner

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 19:2

Förtidspensioner. Därmed bör riksdagen avslå

motionsyrkanden om annan medelsanvisning till

anslaget 19:2.

Riksdagen bör vidare avslå motionsyrkanden

om unga förtidspensionärers

försörjningssituation och om åtgärder för att

få förtidspensionärer att återgå i arbete.

Jämför reservation nr 20 (fp).

Gällande bestämmelser

Från anslaget bekostas utgifter för tilläggspension

och folkpension i form av förtidspension och

pensionstillskott och barntillägg till

förtidspension samt statlig ålderspensionsavgift.

Enligt 7 kap. 1 § AFL utges förtidspension till

försäkrad som fyllt 16 år för tid före den månad då

han eller hon fyller 65 år om arbetsförmågan på

grund av sjukdom eller annan nedsättning av den

fysiska eller psykiska prestationsförmågan är

nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen kan

anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan

inte anses varaktig men kan den antas bli bestående

för avsevärd tid har den försäkrade rätt till ett

tidsbegränsat sjukbidrag. Förtidspension/sjukbidrag

utges som hel, tre fjärdedels, halv eller en

fjärdedels förmån, alltefter graden av nedsättningen

av arbetsförmågan. Motsvarande regler finns i 13

kap. AFL i fråga om förtidspension från ATP.

Den 1 januari 2000 infördes regler om vilande

förtidspension (prop. 1999/2000:4, bet.

1999/2000:SfU5, rskr. 1999/2000:97). Reglerna syftar

till att stimulera till återgång i arbetslivet och

ett i övrigt aktivt liv.

Ett nytt sjukersättningssystem träder i kraft den

1 januari 2003 och innebär att förtidspension och

sjukbidrag ersätts av aktivitetsersättning och

sjukersättning. De nya förmånerna skall kunna utges

till personer som drabbats av långvarig eller

varaktig medicinskt grundad nedsättning av

arbetsförmågan. Reglerna innebär att försäkrade som

är under 30 år skall få aktivitetsersättning, dock

tidigast fr.o.m. den 1 juli det år de fyller 19.

Ersättningen skall kunna beviljas för som längst tre

år i taget. Försäkringskassan skall vara skyldig att

erbjuda den som beviljats aktivitetsersättning

möjlighet att delta i aktiviteter. Sjukersättning

skall kunna utges till personer i åldern 30-64 år.

Både sjukersättning och aktivitetsersättning skall

kunna utges i form av en inkomstrelaterad ersättning

och ett grundskydd i form av garantiersättning för

den som inte har haft några förvärvsinkomster.

Förmånerna skall kunna utges som hel, tre

fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån

(prop. 2000/01:96, bet. 2000/01:SfU15, rskr.

2000/01:257).

Propositionen

I propositionen föreslås att riksdagen för

budgetåret 2002 till anslaget 19:2 Förtidspensioner

anvisar ett ramanslag på 47 838,4 miljoner kronor.

Enligt propositionen är situationen på

förtidspensionsområdet otillfredsställande med en

utveckling som pekar på en fortsatt successiv ökning

under de närmaste åren av antalet förtidspensioner

och sjukbidrag. Den förväntade ökningen är främst en

följd av de demografiska förhållandena och

utvecklingen med alltfler långa sjukfall. Mycket

talar för att antalet personer som uppbär

förtidspension eller sjukbidrag kommer att öka

successivt från nuvarande ca 445 000 till drygt

480 000 i slutet av 2003. Möjligheterna att motverka

denna negativa utveckling bedöms på kort sikt vara

begränsade. För att kunna påverka situationen

fr.o.m. 2003 krävs enligt regeringen åtgärder på

olika områden inom ohälsoområdet. Utgångspunkten för

detta är det pågående arbetet med att utforma

förslag till en handlingsplan för ökad hälsa i

arbetslivet. En sådan plan bör innehålla bl.a.

åtgärder för att få till stånd en väl fungerande

rehabilitering och effektiva försäkringssystem. Det

är också angeläget att olika åtgärder vidtas som kan

påverka utvecklingen på kortare sikt. Regeringen har

i 2001 års ekonomiska vårproposition (prop.

2000/01:100) angett att alla förtidspensionärer

skall kunna utnyttja sin återstående arbetsförmåga

fullt ut och att en aktiv uppföljning av beviljade

förtidspensioner bör göras. Sådana

uppföljningsinsatser skall enligt regeringen inte

enbart ses som ett sätt att kontrollera rätten till

förmånen. De skall även ses som ett led i

rehabiliteringsarbetet.

En uppföljning av reglerna om vilande

förtidspension visar att avsevärt färre

förtidspensionärer än förväntat har utnyttjat

möjligheten att pröva att förvärvsarbeta utan att

förlora rätten till sin pension. Mycket talar enligt

regeringen för att informationen om denna möjlighet

inte har varit tillräcklig. RFV har därför fått i

uppdrag att senast den 1 januari 2002 inleda

informationsinsatser om vilande förtidspension på i

första hand lokal nivå.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2002

Moderaterna

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf382

yrkande 13 att riksdagen beslutar att för budgetåret

2002 till anslaget 19:2 anvisa 2 300 miljoner kronor

mindre än vad regeringen förslagit. Motionärerna

anser att de av dem föreslagna åtgärderna för att

förbättra rehabiliteringen kommer att leda till en

minskning av antalet förtidspensionärer.

Kristdemokraterna

Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd) begär i motion

Sf354 yrkande 9 i denna del att riksdagen beslutar

att för budgetåret 2002 till anslaget 19:2 anvisa

737 miljoner kronor mindre än vad regeringen

föreslagit. Besparingen är enligt motionärerna en

följd av den nya rehabiliteringsförsäkring som de

föreslår skall införas fr.o.m. den 1 juli 2002.

Partiets företrädare i utskottet har upplyst att

avsikten varit att anslaget 19:2 skall minskas med

725 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag

och att resterande belopp - 12 miljoner kronor -

avser en minskning av anslaget 19:8 Allmänna

försäkringskassor.

Centerpartiet

Birgitta Carlsson m.fl. (c) begär i motion Sf322

yrkande 1 i denna del att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2002 till anslaget 19:2 anvisa 1 160

miljoner kronor mindre än vad regeringen förslagit.

Motionärerna anser att deras satsningar på

rehabilitering ger en lägre ökning av antalet

förtidspensioner.

Folkpartiet

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf380

yrkande 5 i denna del att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2002 till anslaget 19:2 anvisa 440

miljoner kronor mindre än vad regeringen förslagit.

Motionärerna anser att ett aktivt användande av

finansiell samordning ger lägre sjukfrånvaro och

därmed minskade kostnader för förtidspensioner. Ett

likalydande yrkande finns i motion Fi294 yrkande 14

i denna del.

Övriga motioner om förtidspension

Margareta Viklund (kd) begär i motion Sf272 ett

tillkännagivande om att regeringen skall arbeta för

att i de nya reglerna om förtidspension hänsyn tas

till att unga förtidspensionärer och deras familjer

skall kunna leva så normala liv som möjligt utan att

bli hänvisade till socialvården.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf395

yrkande 14 ett tillkännagivande om åtgärder för att

få förtidspensionerade att återgå till arbetslivet.

Motionärerna anser att det bör utredas på vilka

villkor en redan beviljad förtidspension skall kunna

omprövas.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening måste det finnas ett

rimligt ekonomiskt skydd vid långvarigt nedsatt

arbetsoförmåga av medicinsk art. Människor som till

följd av varaktiga sjukdomar eller funktionshinder

inte kan arbeta bör ha rätt till en långsiktig

trygghet i fråga om sin försörjning. De nya

förmånerna sjuk- och aktivitetsersättning fr.o.m.

2003 skall kunna utges i form av en inkomstrelaterad

ersättning och ett grundskydd. Utskottet anser att

de reformerade reglerna väl fyller kravet på att ge

en långsiktig ekonomisk trygghet.

Att det finns ett rimligt ekonomiskt skydd vid

långvarigt nedsatt arbetsoförmåga är således

viktigt. Emellertid är det enligt utskottet

otillfredsställande med en utveckling mot en

fortsatt successiv ökning av antalet

förtidspensioner och sjukbidrag. Möjligheterna att

på kort sikt motverka denna utveckling synes dock

mycket begränsade. Regeringens åtgärdsprogram i elva

punkter som bl.a. innefattar en förnyelse av

rehabiliteringen bör enligt utskottets mening på

sikt kunna få positiva effekter också på

förtidspensionsområdet. Det av regeringen aviserade

arbetet med att aktivt följa upp beviljade

förtidspensioner bör också kunna få betydelse vad

gäller antalet förtidspensionärer. Utskottet anser

att resultatet av regeringens arbete med bl.a.

åtgärdsprogrammet bör avvaktas. Utskottet vill

tillägga att Riksdagens revisorer har granskat om

försäkringskassornas efterkontroller i sin nuvarande

form är en effektiv åtgärd för att få

förtidspensionerade tillbaka i arbete och för att

uppdaga eventuellt fusk inom förmånen. Ett förslag

till riksdagen beräknas lämnas under december 2001.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna

Sf272 och Sf395 yrkande 14.

Vad gäller regeringens förslag till

medelsanvisning till anslaget 19:2 har utskottet

inte något att erinra. Utskottet avstyrker därmed

motionerna Sf382 yrkande 13, Sf354 yrkande 9 i denna

del, Sf322 yrkande 1 i denna del, Sf380 yrkande 5 i

denna del och Fi294 yrkande 14 i denna del.

19:3 Handikappersättningar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 19:3

Handikappersättningar. Därmed bör riksdagen

avslå motionsyrkanden om annan

medelsanvisning till anslaget.

Riksdagen bör vidare avslå motionsyrkanden

om

- en lägre ersättningsnivå för

handikappersättning,

- en schabloniserad bedömning vid vanligt

förekommande mer- kostnader och ett

förenklat omprövningsförfarande vid

oförändrat funktionshinder samt

- slopande av 65-årsgränsen.

Jämför reservation nr 21 (m).

Propositionen

Enligt lagen (1998:703) om handikappersättning och

vårdbidrag, som trätt i kraft i den 1 januari 2001,

utges handikappersättning till försäkrad som fyllt

16 år och som före 65 års ålder för avsevärd tid

fått sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning

att han eller hon i sin dagliga livsföring behöver

mera tidskrävande hjälp av annan eller behöver hjälp

av annan för att förvärvsarbeta eller har betydande

merutgifter på grund av sitt handikapp.

Handikappersättning utbetalas med belopp som per

år motsvarar 69 %, 53 % eller 36 % av

prisbasbeloppet, alltefter hjälpbehovets omfattning

eller merutgifternas storlek.

I propositionen föreslås att riksdagen för

budgetåret 2002 till anslaget 19:3

Handikappersättningar anvisar ett ramanslag på 1

098,4 miljoner kronor.

Motioner som ej har anslagseffekt budgetåret

2002

Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begär i motion Sf220

ett tillkännagivande om behovet av en översyn av

reglerna för handikappersättning efter 65 års ålder.

Enligt motionären bör det vara en självklarhet att

handikappersättning utbetalas oavsett när i livet

funktionsnedsättningen inträffar.

Catherine Persson (s) begär i motion Sf302 ett

tillkännagivande om handikappersättning. Många

kroniskt sjuka har enligt motionären kostnader som

ligger strax under den nedre gränsen, och andra

ersättningsnivåer bör därför övervägas.

I motion Sf312 av Sonja Fransson (s) begärs ett

tillkännagivande om nödvändigheten av en förbättring

av handikappersättningen. Motionären anser att det

bör övervägas att införa en ny lägre

ersättningsnivå, en schabloniserad bedömning vid

vanligt förekommande merkostnader, ett förenklat

omprövningsförfarande vid oförändrat funktionshinder

och att slopa 65-årsgränsen.

I motion Sf316 av Laila Bjurling (s) begärs ett

tillkännagivande om att en lägre ersättningsnivå bör

införas för att ge dem med merkostnader strax under

nuvarande lägsta gräns rätt till

handikappersättning.

Utskottets ställningstagande

Avsikten med denna form av handikappersättning är

att ge kompensation för hjälpbehov som uppkommit

till följd av sjukdom eller skada, medan hjälpbehov

som hänför sig till åldrandet inte bör ersättas

genom handikappersättning. Av det skälet finns en

bestämmelse som innebär att den nedsatta

funktionsförmågan skall ha uppkommit före 65 års

ålder. Om 65-årsgränsen slopades skulle svårigheter

sannolikt uppstå att skilja ut sjukdomar som hör

till det normala åldrandet från andra sjukdomar. Med

hänsyn härtill kan utskottet inte ställa sig bakom

förslaget om att slopa 65-årsgränsen.

Eftersom förhållandena i till synes enkla eller

likartade ärenden kan variera är utskottet inte

heller berett att ställa sig bakom förslagen om en

schabloniserad bedömning vid vanligt förekommande

merkostnader eller ett förenklat

omprövningsförfarande vid oförändrade

funktionshinder.

Såvitt gäller förslaget om att införa en ny lägre

nivå i handikappersättningen anser utskottet att det

inte är aktuellt att införa någon ny nivå.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

medelsanvisning till anslaget 19:3 och avstyrker

motionerna Sf220, Sf302, Sf312 och Sf316.

19:4 Arbetsskadeersättningar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 19:4

Arbetsskadeersättningar. Därmed bör riksdagen

avslå motionsyrkanden om annan

medelsanvisning till anslaget 19:4 och om att

använda viss del av medlen för

arbetsskadesjukpenning för finansiell

samordning.

Gällande bestämmelser

Den som förvärvsarbetar här i riket är enligt

socialförsäkringslagen (1999:799) försäkrad för

arbetsskada. Försäkringen omfattar även den som

genomgår utbildning i den mån utbildningen är

förenad med särskild risk för arbetsskada. Lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) omfattar

skador till följd av olycksfall eller annan skadlig

inverkan i arbetet. Även olycksfall vid färd till

och från arbetet räknas som olycksfall i arbetet, om

färden föranleddes av och stod i nära samband med

arbetet.

Reglerna för ersättning enligt LAF genomgick

omfattande förändringar under 1993. Från och med den

1 januari 1993 har kravet på skadlighet hos en

arbetsmiljöfaktor höjts från sannolikhet till hög

grad av sannolikhet. Även den s.k. bevisregeln har

skärpts så att orsakssamband numera skall anses

föreligga mellan en skada och ett olycksfall eller

annan skadlig inverkan i arbetet om övervägande skäl

talar för ett sådant samband. Vidare gäller fr.o.m.

den 1 juli 1993 att rätten till

arbetsskadesjukpenning har slopats för den som är

försäkrad enlig AFL. Från samma tidpunkt gäller att

ersättning för kostnader från

arbetsskadeförsäkringen bara utges för sjukvård utom

riket, tandvård och särskilda hjälpmedel, och att

frågan om en försäkrad har ådragit sig en

arbetsskada endast prövas i den mån det behövs för

att bestämma ersättning enligt LAF. För den som

ådragit sig en arbetsskada utges således numera i

regel endast ersättning i form av

arbetsskadelivränta. Livränta utges vid bestående

nedsättning av arbetsförmågan, och ersättningen

skall i princip utgöra skillnaden mellan den inkomst

som den försäkrade kan antas ha haft som oskadad och

den inkomst som han eller hon trots skadan kan

beräknas få. Livräntan ersätter en årlig

inkomstförlust upp till 7,5 prisbasbelopp.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras med

arbetsgivaravgifter.

Propositionen

I propositionen föreslås att riksdagen för

budgetåret 2002 till anslag 19:4 Ar-

betsskadeersättningar anvisar ett ramanslag på 7

607,4 miljoner kronor.

Antalet anmälda arbetsskador fortsätter att öka.

En tydlig förändring av anmälningsfrekvensen kunde

noteras 1997, och ökningen fortsätter. Högre

förvärvsfrekvens, arbetsmiljön och

demografiförändringar har i olika grad betydelse för

arbetsskadeområdet. För närvarande minskar dock

beståndet livräntor, eftersom antalet som tillkommer

fortfarande beräknas vara lägre än antalet som

upphör.

Det är något fler kvinnor än män som får avslag på

sitt yrkande om livränta. Skillnaden kan till stor

del förklaras med att män i större omfattning än

kvinnor råkar ut för svårare olycksfall i arbetet.

Kvinnor anmäler i första hand sjukdomar i rygg,

leder och muskler. Vid tillämpningen av nuvarande

bevisregel i arbetsskadeförsäkringen är dessa

sjukdomar svårare att hänföra till skadliga faktorer

i arbetet.

Enligt propositionen har arbetsskadeförsäkringen

de senaste åren varit föremål för kritik.

Försäkringen anses inte i tillräcklig omfattning

ersätta inkomstförlust vid arbetsskada. Kritiken har

särskilt inriktat sig på bedömningen av

belastningsskador och psykiska besvär samt

kvinnornas situation när det gäller dessa

svårbedömda skador. Vidare har försäkringsläkarnas

roll i arbetsskadeärenden ifrågasatts. Regeringen

har med anledning av detta arbetat med en översyn av

arbetsskadeförsäkringen, där även en översyn av hur

livräntan skall värdesäkras och systemet med

karensdagar skall ingå.

Som grund för ett förändringsarbete gav regeringen

hösten 2000 RFV i uppdrag bl.a. att analysera

arbetsskadeförsäkringen och förbereda vissa

stödfunktioner. Verket lämnade i april 2001 en

delrapport om behovet av ändringar i regelsystemet

och en förändrad organisation av

arbetsskadehandläggningen. Vidare har en arbetsgrupp

inom Socialdepartementet granskat tillämpningen av

bevisreglerna i arbetsskadeförsäkringen och lämnat

förslag till förändring av reglerna. En proposition

om ändring av arbetsskadeförsäkringen är planerad

till december 2001.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2002

Moderaterna

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf382

yrkande 14 att riksdagen beslutar att för budgetåret

2002 till anslaget 19:4 anvisa 800 miljoner kronor

mindre än vad regeringen förslagit. I samma motion,

yrkande 9, avvisas regeringens förslag om ändrade

bevisregler i arbetsskadeförsäkringen.

Även i motion Sf309 av Margit Gennser m.fl. (m)

begärs i yrkande 5 ett tillkännagivande om att

regeringen inte bör ändra bevisreglerna i

arbetsskadeförsäkringen.

Centerpartiet

Birgitta Carlsson m.fl. (c) begär i motion Sf322

yrkande 1 i denna del att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2002 till anslaget 19:4 anvisa 500

miljoner kronor mindre än vad regeringen förslagit.

Motionärerna anser att regeringens förslag om

ändrade regler i arbetsskadeförsäkringen bör

avvisas.

I motion Fi293 yrkande 14 i denna del av Agne

Hansson m.fl. (c) begärs beslut att

försäkringskassorna från 2002 får disponera upp till

10 % av anvisade medel för bl.a.

arbetsskadesjukpenning på det sätt som gällde i

Finsam- och Socsamförsöken.

Folkpartiet

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf380

yrkande 5 i denna del att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2002 till anslaget 19:4 anvisa 100

miljoner kronor mindre än vad regeringen föreslagit.

Ett likalydande yrkande finns i motion Fi294 yrkande

14 i denna del. Motionärerna anser att besparingen

kan uppnås genom en reformerad

arbetsolycksfallsförsäkring.

I motion Sf395 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

begärs i yrkande 8 i denna del ett tillkännagivande

om att Finsamregler skall få tillämpas i hela riket.

Motionärerna anser att försäkringskassan fr.o.m.

2002 skall få disponera upp till 10 % av anvisade

medel för bl.a. arbetsskadesjukpenning på det sätt

som gällde i Finsam- och Socsamförsöken.

Flerpartimotion

Bo Könberg m.fl. (fp, c och mp) begär i motion Sf386

i denna del beslut om att försäkringskassorna

fr.o.m. 2002 får disponera upp till 10 % av anvisade

medel för bl.a. arbetsskadesjukpenning för

finansiell samordning på det sätt som gällde i

Finsam- och Socsamförsöken. Motionärerna hänvisar

till den uppgörelse som träffades i november 2000

mellan regeringen, c, fp och mp.

Utskottets ställningstagande

Som framgår av redovisningen ovan pågår ett

berednings- och utredningsarbete i syfte att på

olika sätt företa ändringar i

arbetsskadeförsäkringen. Regeringen har förklarat

sin avsikt att förelägga riksdagen en proposition i

december 2001 med förslag bl.a. om ändrade

bevisregler i arbetsskadeförsäkringen. Utskottet

delar mycket av den kritik som har riktats mot

arbetsskadeförsäkringen i dess nuvarande utformning

och ser därför positivt på att regeringen avser att

förelägga riksdagen en proposition med förslag om

ändringar i arbetsskadeförsäkringen.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

medelsanvisning till anslaget 19:4 och avstyrker

motionerna Sf382 yrkandena 9 och 14, Sf309 yrkande

5, Sf322 yrkande 1 i denna del, Sf380 yrkande 5 i

denna del och F294 yrkande 14 i denna del.

Motionerna Sf386 i denna del, Fi293 yrkande 14 i

denna del och Sf395 yrkande 8 i denna del avstyrks

med hänvisning till vad utskottet ovan anfört om

samverkan och finansiell samordning under avsnittet

19:1 Sjukpenning och rehabilitering m.m.

19:5 Kostnader för sysselsättning av vissa

förtidspensionärer

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 19:5 Kostnader

för vissa förtidspensionärer.

Propositionen

Försäkringsstödet infördes fr.o.m. 1999 i syfte att

finansiera ersättning som i vissa fall enligt en

särskild lag utges till arbetsgivare som anställer

personer som står till arbetsmarknadens förfogande

med avseende på resterande arbetsförmåga på 25 %.

Det skall i första hand vara fråga om ersättning för

anställning på den ordinarie arbetsmarknaden,

eventuellt med hjälp av lönebidrag. Om inte detta

kan ske inom sex månader skall berörda personer

kunna beredas anställning vid Samhall AB.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2002 till anslaget 19:5 anvisar ett ramanslag på 5

miljoner kronor.

Utskottets ställningstagande

Regeringens förslag till medelsanvisning har inte

föranlett några motionsyrkanden. Utskottet

tillstyrker förslaget.

19:6 Ersättning för kroppsskador

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 19:6 Ersättning

för kroppsskador.

Propositionen

Från anslaget bekostas ersättningar enligt lagen

(1977:265) om statligt personskadeskydd i de fall en

skada inträffar under militär verksamhet.

I propositionen föreslås att riksdagen för

budgetåret 2002 till anslaget 19:6 anvisar ett

ramanslag på 58,9 miljoner kronor.

Utskottets ställningstagande

Regeringens förslag till medelsanvisning har inte

föranlett några motionsyrkanden. Utskottet

tillstyrker förslaget.

Utskottet vill tillägga att regeringen i

proposition 2001/02:11 Bättre villkor för

totalförsvarspliktiga har lämnat förslag om

förbättringar av de totalförsvarspliktigas

personskadeskydd. Bland annat föreslås att

livränteunderlaget för den som skadas under

grundutbildning eller repetitionsutbildning skall

utgöra minst fem prisbasbelopp. Förslaget om höjt

livränteunderlag medför ökade kostnader inom

utgiftsområde 10. Med anledning härav avser

regeringen att på tilläggsbudget i samband med

vårpropositionen föra medel från utgiftsområde 6

Totalförsvar till utgiftsområde 10.

19:7 Riksförsäkringsverket och 19:8 Allmänna

försäkringskassor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 19:7

Riksförsäkringsverket.

Riksdagen bör vidare bifalla förslaget om

medelsanvisning till anslaget 19:8 Allmänna

försäkringskassor med den ändringen att

anslaget ökas med 100 miljoner kronor.

Riksdagen bör därmed avslå motionsyrkanden om

annan medelsanvisning till anslagen 19:7 och

19:8.

Riksdagen bör vidare avslå motionsyrkanden

bl.a. om

- försäkringsläkare,

- avlämnande av delårsrapport,

- utbetalningsdagar för statliga

ersättningar,

- utredningscentrum och

- dröjsmålsränta.

Jämför reservationerna nr 22 (m), 23 (kd), 24

(m, fp), 25 (m), 26 (kd), 27 (c) och 28 (fp).

Propositionen

Socialförsäkringens administration utgörs av RFV och

de allmänna försäkringskassorna. RFV skall bl.a.

utöva tillsyn över de allmänna försäkringskassorna,

vara ansvarig systemägare för de gemensamma IT-

systemen, utarbeta normer för regeltillämpning samt

svara för ekonomistyrningen inom verksamheten.

Försäkringskassorna har ansvar för handläggning

och utbetalning av socialförsäkringsersättningar och

bidrag samt har att förebygga och minska ohälsa.

I propositionen föreslås att riksdagen till

anslaget 19:7 Riksförsäkringsverket anvisar ett

ramanslag på 754,4 miljoner kronor.

I propositionen anges att RFV sedan budgetåret

1999 har fått ekonomiskt utrymme för att stödja och

medverka till att forskning bedrivs inom området för

socialförsäkring. Med anledning härav föreslås att

regeringen bemyndigas att under år 2002, i fråga om

ramanslaget 19:7 Riksförsäkringsverket, ingå

ekonomiska förpliktelser som inklusive tidigare

åtaganden innebär utgifter om högst 9 miljoner

kronor efter 2002.

Vidare föreslås att riksdagen till anslaget 19:8

Allmänna försäkringskassor anvisar ett ramanslag på

5 189,1 miljoner kronor.

Enligt propositionen har antalet

sjukpenningärenden stigit kraftigt de senaste åren.

Regeringen förstärkte därför anslaget med

100 miljoner kronor temporärt för 2001 i samband med

2001 års ekonomiska vårproposition. Regeringen

föreslår nu att anslaget höjs permanent med

25 miljoner kronor fr.o.m. 2002.

Motioner med anslagseffekt 2002

Moderaterna

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf382

yrkande 15 att riksdagen beslutar att för budgetåret

2002 till anslaget 19:8 anvisa 1 000 miljoner kronor

mer än regeringen föreslagit.

I samma motion yrkandena 10 och 11 begärs dels att

försäkringskassorna tillförs resurser för att kunna

tillsätta ca 500 heltidstjänster, dels att

försäkringskassorna får det finansiella ansvaret för

rehabilitering tillbaka till arbetslivet. Enligt

motionärerna skall försäkringskassorna kunna

upphandla rehabiliteringstjänster även utanför det

egna landstinget, av privata företag eller vid behov

utomlands.

I motion Sf367 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs

i yrkande 1 ett tillkännagivande om att regeringen

lägger fram förslag till sådan ändring att

försäkringskassan får det finansiella ansvaret för

rehabiliteringsutredningar och rehabilitering. I

samma motion yrkande 3 begärs ett tillkännagivande

om att regeringen lägger fram förslag i syfte att

förbättra rehabiliteringen och korta

sjukskrivningstiderna. I yrkande 4 begärs ett

tillkännagivande om att samarbetet mellan

försäkringskassor och övriga berörda parter i

rehabiliteringsprocessen skall uppmuntras.

I motion So620 av Chris Heister m.fl. (m) begärs i

yrkande 2 beslut att låta försäkringskassorna köpa

vård. Motionärerna vill förstärka den nationella

vårdgarantin genom att under de kommande tre åren

ge försäkringskassorna möjlighet och medel att

upphandla vård i de fall landstinget inte kan

erbjuda vård inom tre månader från det att behovet

fastställts. Försäkringskassan bör få rätt att

upphandla vården där den erbjuds inom tre månader,

privat, offentligt, inom eller utom landet.

Kristdemokraterna

Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd) begär i motion

Sf354 yrkande 9 i denna del att riksdagen beslutar

att för budgetåret 2002 till anslaget 19:7 anvisa

10 miljoner kronor mer än regeringen föreslagit.

Motionärernas förslag att lägga ned

Integrationsverket från den 1 juni 2002 påverkar

RFV, som därigenom får uppgiften att administrera

den utvecklingspeng som skall följa individen och

utbetalas av försäkringskassan. I anslagsberäkningen

ingår även ett sparkrav på RFV med 2,5 %.

I samma motion yrkande 8 begärs ett

tillkännagivande om att regeringens ökade anslag

till försäkringskassan bör specialdestineras till

att anställa rehabiliteringssamordnare som kan

avveckla sjukskrivningsköerna.

Centerpartiet

Birgitta Carlsson m.fl. (c) begär i motion Sf322

yrkande 1 i denna del att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2002 till anslaget 19:7 anvisa 70

miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit.

Anslaget minskas till följd av en besparing.

Folkpartiet

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf380

yrkande 5 i denna del att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2002 till anslaget 19:8 anvisa 550

miljoner kronor mer än regeringen föreslagit för att

handla upp rehabiliteringsinsatser och för att

påskynda försäkringskassornas utredningar. Ett

likalydande yrkande finns i motion Fi294 yrkande 14

i denna del.

I motion Sf395 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

begärs i yrkande 6 ett tillkännagivande om

rehabilitering och rehabiliteringsförsäkring.

Motionärerna vill tillföra resurser i syfte att

handla upp rehabiliteringsinsatser och påskynda

försäkringskassornas utredningar.

Övriga motioner om

socialförsäkringsadministrationen

Försäkringsläkare

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf367

yrkande 2 ett tillkännagivande om att

kvalifikationskraven för försäkringsläkare utformas

mer enhetligt än vad som är fallet i dag för att på

så sätt främja patientens intresse.

Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begär i motion Sf396

yrkande 1 ett tillkännagivande om krav på

försäkringsläkarnas bedömningar. Enligt motionärerna

skall dessa grundas på vetenskap och beprövad

erfarenhet. I samma motion yrkandena 2 och 3 begärs

tillkännagivanden om vidareutbildning för

försäkringsläkarna och om att på något sätt ställa

dessa under myndighetskontroll. I yrkande 6 begärs

ett tillkännagivande om att grundligt utreda ett

reformerat försäkringsmedicinskt system.

I motion Sf273 av Margareta Viklund (kd) begärs i

yrkande 1 ett tillkännagivande om att regeringen

skall arbeta för att försäkringsläkarens funktion

ses över och fastställs. Enligt motionärerna bör

försäkringsläkaren antingen fungera som en medicinsk

översättare eller ges en medbedömandefunktion. I

sistnämnda fall bör försäkringsläkaren undersöka den

försäkrade. I yrkandena 2 och 3 begärs

tillkännagivanden om att regeringen skall arbeta för

att försäkringsläkares bedömningar kan prövas av

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och för att

rättssäkerheten vid försäkringskassorna

vidmakthålls.

Dröjsmålsränta m.m.

Anita Sidén och Cecilia Magnusson (m) begär i motion

Sf202 ett tillkännagivande om dröjsmålsränta från

försäkringskassan till den enskilde vid felaktig

handläggning. Eftersom försäkringskassan kan ta ut

dröjsmålsränta på belopp som en enskild är skyldig

att betala borde den som drabbas av

försäkringskassans försenade eller felaktiga

hantering kunna få ränta på sina pengar.

Helena Bargholtz (fp) begär i motion Sf210 yrkande

1 ett tillkännagivande om att försäkringskassan bör

betala dröjsmålsränta på pengar som av olika skäl ej

utbetalats i tid. Den enda möjligheten som i dag

står den försäkrade till buds är att begära

skadestånd av staten. I yrkande 2 begärs ett

tillkännagivande om preskriptionstiden vid löpande

utbetalningar från försäkringskassan. Motionären

kritiserar det förhållandet att tiden räknas från

dagen för försäkringskassans beslut och att det

därmed inte går att söka skadestånd för en enskild

utbetalning.

Frågor om socialförsäkringsadministrationen i övrigt

Marietta de Pourbaix-Lundin och Henrik S Järrel (m)

begär i motion Sf229 ett tillkännagivande om behovet

av att ändra berörd lagstiftning så att avlämnande

av delårsrapport för allmän försäkringskassa

förenklas. Enligt motionärerna bör det räcka med att

presidiet och direktören undertecknar

delårsrapporten i stället för som nu hela styrelsen

och direktören.

Ingrid Burman m.fl. (v) begär i motion Sf347 ett

tillkännagivande om behovet av en översyn.

Motionärerna påpekar att försäkringskassans långa

handläggningstider många gånger leder till att den

försäkrade i väntan på beslut måste uppbära

försörjningsstöd. Vid ett positivt beslut sker en

retroaktiv utbetalning, varefter försörjningsstödet

skall återbetalas. Resultatet kan emellertid bli att

den försäkrade sedan skatten är betald drabbas av en

förlust.

Kenneth Lantz (kd) begär i motion Sf240 ett

tillkännagivande om behovet av en utredning om hur

försäkringskassans kunskap om sjukdomar och

arbetsskador kan komma till nytta i förebyggande

arbete.

I motion Sf241 av Kenneth Lantz (kd) begärs ett

tillkännagivande om att lansera ett gemensamt namn

inom socialförsäkringssystemet. Motionären anser att

dagens olika benämningar på den försäkrade, t.ex.

försäkrad, kund eller medborgare, skapar osäkerhet.

Eskil Erlandsson och Viviann Gerdin (c) begär i

motion Sf227 ett tillkännagivande om att sprida

utbetalningsdagar av statliga ersättningar över hela

månaden. Det förhållandet att statliga utbetalningar

och löneutbetalningar ofta sammanfaller leder enligt

motionärerna till en koncentration inom

detaljhandeln av stora belopp till en kort period.

Detta ökar risken för rån.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf395

yrkande 12 ett tillkännagivande om

utredningscentrum. Dessa centrum bör motsvara

nuvarande försäkringsmedicinska centrum men

kompletteras med arbetslivskompetens.

Utskottets ställningstagande

Anslagen för socialförsäkringsadministrationen

Utskottet konstaterar att det fortfarande föreligger

en rad brister inom socialförsäkringens

administration. Enligt vad som anges i propositionen

är de brister som framkommit i granskningar utförda

av RFV, JO och Riksrevisionsverket m.fl. allvarliga

och arbetet inom administrationen måste kraftigt

koncentreras till att uppnå en acceptabel kvalitet i

verksamheten. Regeringen anser att tre stora problem

framträder, nämligen brister i kvalitet och

effektivitet inom verksamheten och en arbetsmiljö

som leder till en ökad långtidssjukfrånvaro. De

områden där stora förbättringar är nödvändiga för

att lösa dessa problem är ledning, kontroll och

styrning. Regeringen anser att förbättringar kan

uppnås genom en ökad medvetenhet kring

resultatstyrning, ökad koncentration av

handläggningen av vissa ärenden, ökad

resultatmedvetenhet på respektive försäkringskassa

och ökad fokusering på ärendehantering.

Utskottet delar regeringens bedömning att

försäkringskassorna inte uppvisar acceptabla

resultat bl.a. i den meningen att

handläggningstiderna i alltför många fall är

alldeles för långa och att alltför många försäkrade

får beslut som är behäftade med fel och brister.

Därtill kommer att de senaste årens kraftiga ökning

av sjukfrånvaron har ställt stora krav på

försäkringskassornas personal.

Den tillfälliga förstärkning av anslaget med

100 miljoner kronor under innevarande år motiverades

med att den kraftigt ökade sjukfrånvaron hade lett

till att kostnaderna för att handlägga och

kontrollera ärendena hade ökat. I propositionen

föreslås nu en permanent höjning av anslaget med

25 miljoner kronor fr.o.m. 2002.

Socialförsäkringens administration står inför en

period med stora omställningar. Under de kommande

åren genomförs ålderspensionsreformen som får sägas

vara en av de största reformerna någonsin inom

socialförsäkringen. Samtidigt genomförs till följd

härav anpassningar på flera områden t.ex. vad gäller

efterlevandepensioneringen, bostadstillägget till

pensionärerna och förtidspensioneringen, som ersätts

av ett system med sjuk- och aktivitetsersättning.

Därtill kommer försäkringskassornas övriga

verksamhet där speciellt den ökande sjukfrånvaron är

ett bekymmer liksom den eftersatta

rehabiliteringsverksamheten. Som regeringen påpekar

i propositionen är försäkringskassans möjligheter

att bromsa utvecklingen av sjukskrivningarna

begränsade eftersom inflödet i sjukförsäkringen

bestäms av externa faktorer. För att

administrationen skall få en rimlig möjlighet att

klara sitt åtagande anser utskottet att det utöver

den av regeringen föreslagna höjningen på 25

miljoner kronor krävs att ytterligare medel tillförs

försäkringskassorna under 2002. Även om

förstärkningen under 2001 endast var tillfällig,

innebär det faktum att administrationen tillförs 25

miljoner kronor fr.o.m. 2002 i realiteten en

neddragning av resurserna jämfört med 2001. Därtill

kommer att det s.k. utvecklingsprogrammet, som bl.a.

innefattar utveckling av ett modernt IT-stöd för

administrationen, har inneburit problem med

försenade eller bristande leveranser. Detta

försvårar för försäkringskassorna att möta ökade

ärendevolymer med rationaliseringar. Med hänsyn till

vad nu anförts anser utskottet att

försäkringskassorna bör tillföras ytterligare 100

miljoner kronor budgetåret 2002. Genom ett sådant

tillskott anser utskottet att förutsättningar skapas

för försäkringskassorna både att höja ambitionsnivån

vad gäller kvaliteten och effektiviteten i

handläggningen och att bättre hantera det stora

antalet långa sjukfall. Frågan om

försäkringskassornas resurser för kommande budgetår

får prövas i det vanliga budgetarbetet. Utskottet

förutsätter dock att regeringen noga prövar

försäkringskassornas behov framför allt mot bakgrund

av kravet på en högre kvalitet i verksamheten och

det förhållandet att de långa sjukfallen kommer att

fortsätta att ligga på en hög nivå.

Utskottet har ovan funnit att regeringens förslag

att av anslaget 19:1 Sjukpenning och rehabilitering

m.m. använda 100 miljoner kronor för finansiell

samordning inte bör genomföras. Det utrymme som

därigenom frigörs bör enligt utskottets mening

användas för att på angivet sätt förstärka

socialförsäkringsadministrationen. Utskottet

föreslår därför att anslaget 19:8 ökas med 100

miljoner kronor och bestäms till 5 289 175 000 kr.

Med denna ändring tillstyrker utskottet

regeringens förslag till medelsanvisning till

anslagen 19:7 och 19:8. Utskottet avstyrker

motionerna Sf382 yrkandena 10, 11 och 15, Sf367

yrkandena 1, 3 och 4, So620 yrkande 2, Sf354

yrkandena 8 och 9 i denna del, Sf322 yrkande 1 i

denna del, Sf380 yrkande 5 i denna del, Fi294

yrkande 14 i denna del och Sf395 yrkande 6.

Övriga motioner om socialförsäkringens

administration

I flera av motionerna berörs försäkringsläkarens

roll och de krav som rimligen bör ställas på denne.

Enligt 18 kap. 15 § AFL skall det i en

försäkringskassa finnas en eller flera

försäkringsläkare. De skall biträda kassan i frågor

som kräver medicinsk sakkunskap samt verka för gott

samarbete mellan kassan och de läkare och tandläkare

som är verksamma inom kassans område.

Utskottet har vid flera tillfällen avstyrkt

motioner om försäkringsläkare, senast i betänkande

1999/2000:SfU1 (s. 54). Utskottet utgick då från att

såväl RFV som försäkringskassorna gör vad på dem

ankommer för att öka kunskapen och informationen om

försäkringsläkarnas roll och att öka förståelsen för

de åtgärder som försäkringskassorna vidtar och de

beslut som fattas. Utskottet förutsatte också att

vikten av vidareutbildning och kompetens hos

försäkringsläkarna beaktas av RFV och

försäkringskassorna.

En översyn av de processuella reglerna inom

socialförsäkringen m.m. har därefter gjorts. I

kommittébetänkandet En handläggningslag -

förfarandet hos försäkringskassorna (SOU 2001:47)

lämnas förslag bl.a. till en särskild

handläggningslag för försäkringskassorna. Lagen

föreslås reglera grunddragen för förfarandet i

socialförsäkringsärenden, med syfte att öka

enhetligheten i tillämpningen. Det föreslås också

ett enhetligt, förenklat system för överklagande och

omprövning av socialförsäkringsärenden. Såvitt avser

handläggningen av förtidspensionsärenden föreslås

inte någon ändring vad gäller försäkringsläkarens

roll. Denne skall enligt förslaget alltjämt ha en

hos försäkringskassan rådgivande funktion och inte

ha till uppgift att undersöka den försäkrade.

Försäkringsläkarbedömningen bör dock vara skriftlig

och utformas enhetligt över hela landet.

Vidare har Sjukförsäkringsutredningen i sitt

slutbetänkande (SOU 2000:121) föreslagit att en mer

målinriktad och situationsanpassad

sjukskrivningsprocess skall ersätta den nuvarande

starkt regelstyrda generella hanteringen av

sjukanmälningar. Ett väsentligt inslag är att

läkarintyg utfärdat av behandlande läkare, om så

bedöms nödvändigt, skall kompletteras med underlag

från företagshälsovård eller motsvarande. Därmed

försvinner enligt utredningen den formella roll som

försäkringsläkaren har i dag som expertgranskare i

samband med den fördjupade bedömningen av

sjukpenningrätten. Däremot kvarstår enligt

utredningen behovet av intern medicinsk sakkunskap.

Mot bakgrund av att frågan om försäkringsläkarens

roll och funktion m.m. är föremål för beredning

anser utskottet att det för närvarande inte finns

skäl för riksdagen att göra något uttalande i

frågan. Utskottet avstyrker därmed motionerna Sf367

yrkande 2, Sf396 yrkandena 1-3 samt 6 och Sf273.

I två av motionsyrkandena tas frågan upp om inte

försäkringskassan bl.a. vid försenad utbetalning bör

betala dröjsmålsränta till den försäkrade. Utskottet

konstaterar att försäkringskassan saknar laglig

möjlighet att betala sådan ränta men att ersättning

för ränteförlust kan utges i form av skadestånd

enligt skadeståndsrättsliga principer. Staten kan

åläggas skadeståndsansvar för skada som vållats

genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i

verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Enligt förordningen (1995:1301) om handläggning av

skadeståndsanspråk mot staten handlägger

Justitiekanslern anspråk på ersättning om anspråket

grundas på ett påstående om felaktigt beslut eller

underlåtenhet att meddela beslut. Utskottet anser

inte att det finns skäl att ändra den nuvarande

ordningen och avstyrker därmed motionerna Sf202 och

Sf210 yrkande 1.

Enligt 18 kap. 20 och 21 §§ AFL skall

försäkringskassans styrelse upprätta årsredovisning

och delårsrapport. Dessa skall skrivas under av

samtliga styrelseledamöter och av direktören samt

lämnas till RFV. Bland annat för att RFV skall kunna

få in de olika underlagen och redovisningarna på

lämpligt sätt och i tid har regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer givits möjlighet

att meddela närmare föreskrifter om redovisningen.

Av RFV:s föreskrifter (RFFS 1998:20) framgår att

delårsrapport skall inges senast den 8 augusti varje

år. Syftet med förslagen till förändringar av

socialförsäkringsadministrationen var att bl.a.

stärka och tydliggöra styrelsens ansvar för

verksamheten (prop. 1997/98:41 Socialförsäkringens

administration m.m.). Vid behandlingen av

propositionen uttalade utskottet att

försäkringskassorna helt finansieras med statliga

medel varför redovisningen borde styras enligt samma

principer som gäller för statliga myndigheter (bet.

1997/98:SfU8). Utskottet vidhåller denna uppfattning

och avstyrker motion Sf229.

Utskottet anser inte att motionsyrkandena i övrigt

påkallar någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet avstyrker därmed motionerna Sf347, Sf240,

Sf241, Sf227, Sf395 yrkande 12 och Sf210 yrkande 2.

Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet

vid ålderdom

Utgiftsområdet omfattar politikområdet Ekonomisk

äldrepolitik. I politikområdet ingår samtliga anslag

inom utgiftsområdet. Anslagen innefattar folkpension

till ålderspensionärer som inte uppbär

tilläggspension, folkpension och tilläggspension i

form av efterlevandepension, pensionstillskott till

såväl ålderspension som efterlevandepension,

bostadstillägg till pensionärer samt delpension.

Folkpension och pensionstillskott kommer 2003 att

ersättas av garantipension. Från och med 2003 kommer

utgiftsområdet också att omfatta

äldreförsörjningsstöd. Målet för utgiftsområdet, som

lades fast år 2001 (prop. 2000/01:1, bet.

2000/01:SfU1, rskr. 2000/01:101), är att personer

med låg eller ingen inkomstrelaterad pension skall

garanteras ett värdesäkrat grundskydd. För att mäta

graden av måluppfyllelse gör Socialdepartementet

regelbundet uppföljningar av pensionärernas

ekonomiska levnadsstandard.

I budgetpropositionen anges bl.a. att det

statsfinansiella saneringsprogrammet under 1990-

talet innebar att den reala disponibla inkomsten för

det övervägande antalet ålderspensionärer

reducerades. Statens svaga finanser innebar bl.a.

att det dåvarande basbeloppet inte skrevs upp helt i

linje med inflationen, vilket påverkade pensionerna

åren 1993-1998. Emellertid vidtogs åtgärder för att

skydda de sämst ställda pensionärerna genom

förbättringar såsom högre pensionstillskott och

bostadstillägg. Det på senare år förbättrade

statsfinansiella läget har givit utrymme för

ytterligare förbättringar. År 2001 kan nämnas de

generösare reglerna för bostadstillägget och

höjningen av det särskilda grundavdraget.

Enligt regeringen har inriktningen av verksamheten

under 2000 överensstämt med de mål som uppställts

för utgiftsområdet. Framför allt har politikens

inriktning varit att skydda de ekonomiskt mest

utsatta pensionärerna.

Det nya ålderspensionssystemet innebär att

kommande generationer kommer att få en pension som

är anpassad till vad ekonomin och demografin

tillåter. Regeringens ambition är att genom

omfattande informationsinsatser ge alltfler

människor bättre kunskaper om hur pensionssystemet

fungerar och därmed bättre möjligheter att planera

för sin pensionering redan tidigt i livet. Det nya

ålderspensionssystemet bygger på

livsinkomstprincipen, men har ett grundskydd i form

av en beskattad garantipension som enligt regeringen

ger god ekonomisk trygghet för alla. Så kallad

automatisk balansering av det nya

ålderspensionssystemet som införs årsskiftet 2001/02

är en metod som syftar till att säkerställa att

pensionsskulden inte överstiger systemets

tillgångar. Balanstal skall första gången

fastställas för 2003. Efterlevandeförmånerna

anpassas 2003 till det nya pensionssystemet.

I budgetpropositionen framhålls att dagens ATP-

pensionärer kommer att få del av

standardutvecklingen i samhället genom att ATP-

pensionerna för ålderspensionärer fr.o.m. 2002

följsamhetsindexeras. Detta innebär att ATP-

pensionerna huvudsakligen skall följa

inkomstutvecklingen i stället för prisutvecklingen.

I budgetpropositionen föreslår regeringen även att

pensionärer skall ges skattelättnader genom höjt

särskilt grundavdrag och en utvidgning av den

särskilda skattereduktionen.

Riksdagen har för budgetåret 2002 i enlighet med

regeringens förslag fastställt ramen för

utgiftsområde 11 till 33 534,5 miljoner kronor (bet.

2001/02:FiU1, rskr. 2001/02:34-35).

20:1 Ålderspensioner

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 20:1

Ålderspensioner. Därmed bör riksdagen avslå

motionsyrkanden om annan medelsanvisning för

anslaget 20:1.

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

utredning av pensionärernas ekonomiska

situation och pension till gift pensionär.

Gällande ordning

Anslaget omfattar ålderspension från

folkpensioneringen för de pensionärer som inte har

ATP, pensionstillskott till ålderspension,

barntillägg till ålderspension och hustrutillägg

samt särskilt pensionstillägg för långvarig vård av

sjukt eller handikappat barn.

Ålderspension i form av folkpension utges

övergångsvis för personer födda 1937 eller tidigare

enligt 5 och 6 kap. lagen (1962:381) om allmän

försäkring (AFL). Som tilläggsförmåner till

folkpension utges särskilda folkpensionsförmåner i

form av pensionstillskott och bostadstillägg till

pensionärer.

Hel folkpension i form av ålderspension utges med

96 % av prisbasbeloppet eller, för gift försäkrad,

med 78,5 % av prisbasbeloppet. Ålderspensionär med

låg eller ingen ATP har rätt till pensionstillskott

enligt lagen (1969:205) om pensionstillskott.

Pensionstillskott till ålderspension utges med högst

56,9 % av prisbasbeloppet.

Om pension börjar tas ut före respektive efter 65

års ålder minskar respektive ökar pensionsbeloppet.

För personer födda 1938 eller senare har regler om

garantipension inom ålderspensioneringen trätt i

kraft 2001. Garantipension kan dock inte tas ut före

65 års ålder.

Propositionen

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2002 till anslag 20:1 Ålderspensioner anvisar ett

ramanslag på 9 579 miljoner kronor.

Enligt budgetpropositionen har antalet

ålderspensionärer ökat något de senaste åren trots

att antalet personer i befolkningen som är 65 år

eller äldre har minskat något. Enligt propositionen

förklaras denna ökning av att antalet personer som

tar ut ålderspension före 65 år har ökat något och

att antalet ålderspensionärer som bor utomlands har

ökat. Antalet personer utan ATP minskar stadigt. År

2000 fanns det ungefär 233 000 ålderspensionärer som

inte uppbar ATP. Antalet personer utan ATP beräknas

fortsätta att minska för åren 2001 och 2002 till

219 000 respektive 207 000. Till följd av ATP-

systemets mognad är den genomsnittliga ATP:n högre

för nyblivna pensionärer än för dem som redan har

pension. Antalet personer vars pensionstillskott

helt eller delvis reduceras av ATP ökar därmed.

Vad avser ATP-poängens fördelning mellan kvinnor

och män anges i propositionen att det antal ATP-

poäng som inkomsttagarna i genomsnitt uppnått år

1999 var lägre för kvinnor (3,45) än för män (4,48).

Ökningen av den genomsnittliga pensionspoängen var

dock något större för kvinnor än för män.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2002

Moderaterna

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf381

yrkande 1 att riksdagen beslutar att folkpensionerna

under år 2002 skall beräknas utifrån ett

prisbasbelopp förhöjt med två procentenheter för dem

som uppbar folkpension under perioden 1993-1998.

Även i motion Sf308 yrkande 5 av Margit Gennser

m.fl. (m) framställs denna begäran. I motion Sf381

yrkande 5 begär motionärerna att riksdagen beslutar

att för budgetåret 2002 till anslaget 20:1

Ålderspensioner anvisa 300 miljoner kronor mer än

vad regeringen föreslagit.

Kristdemokraterna

Kenneth Lantz m.fl. (kd) begär i motion Sf355

yrkande 3 att riksdagen beslutar att höja

pensionstillskottet med 2 400 kr för år 2002. I

motionen anförs att en höjning av

pensionstillskottet omgående skulle förbättra de

sämst ställda pensionärernas situation. I yrkande 5

i denna del begärs att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2002 till anslaget 20:1 Ålderspensioner

anvisa 1 100 miljoner kronor mer än vad regeringen

föreslagit.

Centerpartiet

Motionärerna i motion Sf389 i denna del Birgitta

Carlsson m.fl. (c) vill i stället för den höjning av

ersättningsnivån av bostadstillägget för pensionärer

som har föreslagits av regeringen höja

pensionstillskottet med 3 000 kr för år 2002. Detta

gynnar pensionärer med låg pension, däribland många

kvinnor. Motionärerna begär att för budgetåret 2002

ytterligare 1 450 miljoner kronor tillförs anslaget

20:1 Ålderspensioner.

Övriga motioner om ålderspension

I motion Sf207 av Sten Andersson (m) begärs ett

tillkännagivande om en utredning av pensionärernas

ekonomiska situation, framför allt mot bakgrund av

att alltför många pensionärer efter svenska

förhållanden lever fattigt.

I motion Sf217 av Henrik Westman (m) begärs att

regeringen lägger fram förslag om att gifta

pensionärer eller motsvarande skall betraktas som

enskilda individer i det statliga pensionssystemet.

I motion Sf230 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

begärs ett tillkännagivande om att pension skall

utgå oberoende av civilstånd.

I motion L370 av Tuve Skånberg (kd) yrkande 5

begärs ett tillkännagivande om att man, i enlighet

med policyn i proposition 1973:32 Om äktenskaps

ingående och upplösning, i framtiden vid

utformningen av sociala förmåner, som exempelvis

folkpensionen, skall undvika att ge regler ett

sådant innehåll att människor förlorar på att gifta

sig eller vinner på att skilja sig.

Utskottets bedömning

Anslag 20:1 Ålderspensioner

De insatser som gjorts under 1990-talet för att

sanera statens finanser har även drabbat

pensionärerna. Som har angetts ovan har emellertid

åtgärder vidtagits för att skydda de sämst ställda

pensionärerna genom förbättringar såsom högre

pensionstillskott och bostadstillägg samt

skattelättnader. Minskningen av prisbasbeloppet vid

beräkning av pensioner har även slopats fr.o.m.

budgetåret 1999.

I sitt slutbetänkande Välfärdsbokslut för 1990-

talet (SOU 2001:79) anger Kommittén Välfärdsbokslut

bland annat att de äldres välfärd ekonomiskt sett

har utvecklats i positiv riktning som grupp beroende

på att nya pensionärsgrupper har relativt hög ATP,

men ur ett individperspektiv har

välfärdsutvecklingen i många fall varit mindre

gynnsam. Utskottet noterar att kommitténs bedömning

av den ekonomiska utvecklingen för äldre är i linje

med vad som tidigare redovisats i

departementspromemorian Sämre för mig - Bättre för

oss (Ds 1999:5). Pensionärerna har som kollektiv

ökat sin inkomststandard, både i reala termer och i

förhållande till andra grupper, medan skillnaderna i

ekonomiskt utfall för de enskilda individerna är

stora.

Utskottet kan konstatera att åtskilliga

förbättringar har genomförts under senare år och

särskilt för de pensionärer som har de lägsta

inkomsterna. Även i årets budget föreslås

förbättringar för dessa grupper, bland annat genom

höjd kompensationsnivå i bostadstillägget och en

utvidgning av den särskilda skattereduktionen.

Följsamhetsindexeringen, som skall börja tillämpas

från årsskiftet på tilläggspensionen, medför att

tilläggspensionen nästa år för personer födda 1936

eller tidigare har föreslagits räknas upp med 3,28

%. Enbart prisindexering hade annars medfört en

uppräkning med 2,71 %. Det kan också nämnas att

riksdagen nyligen har beslutat att personer bosatta

i Sverige som är 65 år eller äldre fr.o.m. 2003

skall garanteras en viss lägsta levnadsnivå i form

av ett äldreförsörjningsstöd.

Utskottet anser att det är av vikt att det

tillgängliga utrymmet för ekonomiska förbättringar

används selektivt, så att de pensionärer som har

lägst inkomster får en förbättrad standard, t.ex.

genom förbättringar av bostadstillägget. Utskottet

kan inte tillstyrka en ytterligare höjning av

pensionstillskottet och inte heller att pensionerna

skall beräknas utifrån ett prisbasbelopp med tillägg

av två procentenheter, men vill dock framhålla att

det är väsentligt att ålderspensionärernas

ekonomiska förhållanden fortlöpande uppmärksammas.

Utskottet vill också framhålla att nedan under

anslag 20:2 och 20:3 kommer utskottet att behandla

regeringens förslag till förbättringar vad gäller

änkepensionen och bostadstillägget.

Utskottet har inte något att erinra mot

regeringens förslag till medelsanvisning.

Utskottet avstyrker motionerna Sf308 yrkande 5,

Sf355 yrkandena 3 och 5 i denna del, Sf381 yrkandena

1 och 5 samt Sf389 i denna del.

Övriga motioner om ålderspensioner

Beträffande frågan om en utredning av pensionärernas

ekonomiska och sociala situation har en sådan

nyligen gjorts inom ramen för

Välfärdsbokslutskommitténs arbete. Som framgår av

budgetpropositionen gör Socialdepartementet

regelbundet uppföljningar av pensionärernas

ekonomiska levnadsstandard. Med hänsyn härtill och

även till de förbättringar som har gjorts och som nu

föreslås för denna grupp, finner utskottet inte

anledning att ta initiativ till en sådan särskild

utredning.

Frågan om storleken på gifta respektive ogifta

pensionärers pensioner har utskottet behandlat

senast i betänkande 2000/01:SfU1 och därvid anfört

följande. Den lägre pensionsnivån för gifta infördes

redan då folkpensionen infördes år 1913. Före den 1

januari 1996 gällde den lägre nivån endast för gifta

vars make också uppbar folkpension. Från och med

nämnda tidpunkt ändrades reglerna så att den lägre

nivån utges till alla som är gifta och således

oavsett om maken har folkpension. Utskottet noterar

dock att i det nya ålderspensionssystemet kommer,

när det gäller inkomstpensionens storlek, inga

skillnader att förekomma på den grunden att

vederbörande är gift eller ogift. Vid beräkning av

tilläggspension enligt lagen (1998:674) om

inkomstgrundad ålderspension (LIP) kommer dock, för

dem som är födda 1953 eller tidigare,

tilläggspensionen till den del den är avsedd att

ersätta pensionsgrundande inkomster motsvarande det

första basbeloppet (förhöjt prisbasbelopp) att utges

med olika belopp för den som är ogift eller gift.

Liksom enligt bestämmelserna i AFL saknar det

betydelse om maken uppbär ålderspension eller inte.

Vidare skall liksom nu med gift pensionsberättigad

likställas den som stadigvarande sammanbor med

annan, med vilken den pensionsberättigade har varit

gift eller har eller har haft barn. Med ogift

pensionsberättigad skall likställas den som är gift

men stadigvarande lever åtskild från sin make, om

inte särskilda skäl föranleder annat. För den som

kommer att uppbära enbart garantipension eller

kompletterande garantipension kommer också denna att

utges med olika stora belopp beroende på om

vederbörande är gift eller ogift. Även för dem som

uppbär övergångsvis garantipension, dvs. de som är

födda 1937 eller tidigare, utges pension med olika

stora belopp beroende på om pensionären är gift

eller ogift.

Att i det nya pensionssystemet likställa pensionen

för gifta med pension för dem som är ogifta, vilket

således skulle beröra pensionärer som är födda 1953

eller tidigare och pensionärer som uppbär

garantipension, har tidigare beräknats kosta drygt 5

miljarder kronor. I fempartiöverenskommelsen om det

nya ålderspensionssystemet ansåg man att dessa medel

borde användas till mer angelägna delar av

grundskyddet i pensionssystemet.

Skillnaderna i pensionsnivåerna motiverades

ursprungligen med att gifta har ekonomisk

hushållsgemenskap och därmed lägre gemensamma

utgifter. Ekonomisk hushållsgemenskap kan också

föreligga för sambor. Det är dock, som utskottet

framhöll i sistnämnda betänkande, på grund av

integritetsskäl och med risk för subjektiva

bedömningar, vanskligt att fastslå om två personer

lever under äktenskapsliknande former och därmed har

ekonomisk hushållsgemenskap. Två vuxna personer som

är folkbokförda på samma adress har inte automatiskt

något ansvar för varandras försörjning medan det

omvända gäller för gifta eller motsvarande.

Utskottet bedömde i nämnda betänkande att pension

under mycket lång tid i flera avseenden skulle komma

att utges med olika stora belopp beroende på om

vederbörande pensionär var gift eller ogift.

Utskottet vill nu även erinra om att det ekonomiska

utrymme som har varit tillgängligt för förbättringar

för pensionärer i första hand använts selektivt,

särskilt genom förbättringar av bostadstillägget och

det särskilda bostadstillägget, så att de

pensionärer som haft lägst inkomster fått en

förbättrad standard.

Med hänvisning till det anförda avstyrker

utskottet motionerna Sf207, Sf217, Sf230 och L370

yrkande 5.

20:2 Efterlevandepensioner till vuxna

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 20:2

Efterlevandepensioner till vuxna. Därmed bör

riksdagen avslå motionsyrkanden om annan

medelsanvisning för anslaget 20:2.

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

änkepension och änklingspension. Jämför

reservation nr 29 (m, kd, fp).

Gällande ordning

Efterlevandeförmåner

Omställningspension och särskild efterlevandepension

utges till efterlevande make oavsett kön och

omfattar såväl folkpension som ATP.

Omställningspension utges under en tid som

begränsats till sex månader från dödsfallet (före

den 1 april 1997 var tiden tolv månader). Därefter

utges omställningspension endast om den efterlevande

har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med

barn under tolv år som vid dödsfallet stadigvarande

vistades i makarnas hem. Sedan rätten till

omställningspension upphört kan efterlevande make

med nedsatt förvärvsförmåga beviljas särskild

efterlevandepension, som alltefter förvärvsförmågans

nedsättning utges som hel, tre fjärdedels, halv

eller en fjärdedels förmån.

På förslag av regeringen har riksdagen fattat

beslut om nya regler för efterlevandepensioneringen;

lagen (2000:461) om efterlevandepension och

efterlevandestöd till barn (prop. 1999/2000:91, bet.

1999/2000:SfU13, rskr. 1999/2000:235). Reglerna

innebär en anpassning till det nya

ålderspensionssystemet och skall träda i kraft den 1

januari 2003. Från och med nämnda tidpunkt förlängs

omställningspensionen till tio månader. I nämnda

proposition uppges att regeringen avser att

återkomma med förslag som förlänger

omställningspensionen till tolv månader fr.o.m.

2005.

Före den 1 januari 1990 fanns i 8 och 14 kap. AFL

bestämmelser om folk- och tilläggspension i form av

änkepension. Till följd av omfattande

övergångsbestämmelser kommer änkepension enligt

dessa äldre bestämmelser att nybeviljas och betalas

ut under en lång tid framöver.

Sedan den 1 april 1997 gäller att folkpension i

form av änkepension och pensionstillskott till denna

skall inkomstprövas. Inkomstprövningen, som således

omfattar även de pensioner som utgavs vid

ikraftträdandet, skall dock inte göras under de

första sex månaderna efter dödsfallet och inte

heller så länge änkan vårdar barn under tolv år.

Prövningen görs enligt de regler som gäller för

bostadstillägg för pensionärer och sker integrerat

på så sätt att inkomsten först reducerar

bostadstillägget och därefter änkepensionen. Vid

inkomstprövningen fastställs en årsinkomst.

Årsinkomsten innefattar i princip alla inkomster

utom folkpension samt vissa bidrag och

kostnadsersättningar. Annan pensionsförsäkring än

tjänstepensionsförsäkring och individuellt

pensionssparkonto skall dock sedan den 1 januari

1998 inte räknas med i årsinkomsten. Inkomst av

förmögenhet beräknas som en schablonmässigt bestämd

procentuell andel av varje förmögenhetsslag. Vid

beräkning av förmögenhetens avkastning ökar den

procentuella andelen då det gäller förmögenhet

överstigande visst belopp. Pensionen minskas med 30

% av årsinkomsten utöver folkpensions- och

pensionstillskottsnivå som inte reducerat

bostadstillägget.

Propositionen

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2002 till anslag 20:2 Efterlevandepensioner till

vuxna anvisar ett ramanslag på 13 525 miljoner

kronor.

Antalet kvinnor med änkepension i form av

folkpension var under år 2000 ungefär 13 500 och med

änkepension i form av ATP 390 800. Antalet kvinnor

med änkepension har minskat sedan 1998, och denna

utveckling beräknas fortsätta de närmaste åren.

Medelbeloppet för änkepension i form av folkpension

och pensionstillskott minskar bland annat på grund

av inkomstprövningen. Behovet av pensionstillskott

minskar också till följd av att de genomsnittliga

ATP-nivåerna höjs.

I budgetpropositionen föreslår regeringen

förbättringar av bostadsstödet, bland annat genom

att åldersgränsen för när ett hemmavarande barn

skall anses som självförsörjande, och därmed svara

för en del av bostadskostnaden, höjs från 18 till 20

år. Denna ändring innebär en förbättring för vissa

änkor, eftersom änkepensionen inkomstprövas enligt

motsvarande regler. Regeringen har anfört att i

budgeten har satts av 30 miljoner kronor till

förbättringar i reglerna för inkomstprövning av

änkepensionerna och att det här lämnade förslaget om

höjd åldersgräns innebär förbättringar för vissa

änkor. Kostnadsberäkningen är dock behäftad med viss

osäkerhet. Förslag till ytterligare förbättringar

som ryms inom ramen för de 30 miljoner kronorna

kommer att lämnas under januari 2002.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2002

Moderaterna

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf381

yrkande 2 att inkomstprövningen av änkepensionerna

skall upphöra fr.o.m. den 1 januari 2002. I yrkande

6 begär motionärerna att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2002 till anslaget 20:2

Efterlevandepensioner till vuxna anvisa 500 miljoner

kronor mer än vad regeringen föreslagit.

Även Bo Lundgren m.fl. begär i motion Sf346 att

riksdagen beslutar att inkomstprövningen av

änkepensionerna skall upphöra fr.o.m. den 1 januari

2002.

Kristdemokraterna

I motion Sf355 av Kenneth Lantz m.fl. (kd) yrkande 1

begärs att inkomstprövningen av änkepensionerna

skall upphöra fr.o.m. den 1 januari 2002. I yrkande

2 begärs att omställningspensionen redan fr.o.m. den

1 januari 2002 skall förlängas från sex till tolv

månader. I yrkande 5 i denna del begärs att

riksdagen beslutar att för budgetåret 2002 till

anslaget 20:2 Efterlevandepensioner till vuxna

anvisa 900 miljoner kronor mer än vad regeringen

föreslagit.

Folkpartiet

Även i motion Fi294 yrkande 14 i denna del av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) begärs att inkomstprövningen

av änkepensionerna skall upphöra och att

omställningspensionen skall förlängas till tolv

månader fr.o.m. den 1 januari 2002. Motionärerna

begär att riksdagen beslutar att för budgetåret 2002

till anslaget 20:2 Efterlevandepensioner till vuxna

anvisa 770 miljoner kronor mer än vad regeringen

föreslagit. Sistnämnda begäran framställs även i

motion Sf380 6 i denna del av Lars Leijonborg m.fl.

(fp)

Även Bo Könberg m.fl. (fp) begär i motion Sf298

att riksdagen beslutar att inkomstprövningen av

änkepensionerna skall upphöra fr.o.m. den 1 januari

2002.

Övriga motioner om efterlevandepensioner

Inkomstprövningen av änkepensionen tas upp i flera

motioner. I motionerna Sf219 av Elizabeth Nyström

och Maud Ekendahl (m), Sf331 av Inger René och Kent

Olsson (m) samt A228 yrkande 2 av Mikael Odenberg

m.fl. (m) begärs att riksdagen beslutar att avskaffa

inkomstprövningen av änkepensionerna. I motionerna

2000/01:Sf39 yrkande 1 av Bo Könberg m.fl. (fp),

2000/01:Sf40 yrkande 2 av Kenneth Lantz m.fl. (kd),

Sf201 av Rolf Gunnarsson (m), Sf206 av Stefan

Hagfeldt (m), Sf209 av Anita Sidén och Anne-Katrine

Dunker (m), Sf239 av Ingvar Eriksson och Carl G

Nilsson (m), Sf276 av Catharina Elmsäter-Svärd (m),

Sf291 av Olle Lindström (m), Sf303 av Cecilia

Magnusson och Berit Adolfsson (m) och Sf313 av

Annelie Enochson (kd) begärs tillkännagivande om att

inkomstprövningen bör avskaffas. I nämnda motion

Sf291 begärs dessutom tillkännagivande om att

återbetalning skall ske av de belopp som pensionerna

har reducerats med.

I motion Sf299 av Karl-Göran Biörsmark (fp) begärs

tillkännagivande om att utöver den könsneutrala

omställningspensionen under en övergångsperiod

införa en änklingspension.

Utskottets bedömning

Anslag 20:2 Efterlevandepensioner till vuxna

Utskottet har tidigare vid ett flertal tillfällen

påpekat att också inom detta område har omfattande

åtgärder varit nödvändiga för att sanera statens

finanser. Utskottet ser positivt på förslaget om den

aktuella höjningen av åldersgränsen för hemmavarande

barn, vilket således innebär en förbättring för

vissa änkor. Även den höjda kompensationsnivån inom

bostadstillägget påverkar till viss del

inkomstprövningen av änkepensionen positivt.

Utskottet vill dock peka på att regeringen har

uppgivit att förslag till ytterligare förbättringar

för änkor skall lämnas under januari 2002. Några

ytterligare åtgärder för att förbättra änkepensionen

kan enligt utskottets mening inte göras nu.

Som redogjorts för ovan kommer

omställningspensionen att förlängas från sex till

tio månader fr.o.m. 2003. Regeringen har vidare

aviserat sin avsikt att återkomma med förslag som

förlänger omställningspensionen till tolv månader

2005. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att

utskottet i betänkande 1999/2000:SfU13, och senast i

yttrande 2001/02:SfU1y, har förutsatt att regeringen

återkommer med förslag till riksdagen om det visar

sig ekonomiskt möjligt att tidigarelägga den

aviserade förlängningen till tolv månader.

Utskottet har inte något att erinra mot

regeringens förslag till medelsanvisning.

Utskottet avstyrker motionerna Sf298, Sf346, Sf355

yrkandena 1, 2 och 5 i denna del, Sf380 yrkande 6 i

denna del, Sf381 yrkandena 2 och 6 samt Fi294

yrkande 14 i denna del.

Övriga motioner angående efterlevandepensioner

Med beaktande av vad utskottet ovan anfört anser

utskottet att något beslut eller uttalande från

riksdagens sida om ytterligare förändringar av

inkomstprövningen av änkepensionen inte bör göras

nu.

Utskottet avstyrker motionerna 2000/01:Sf39

yrkande 1, 2000/01:Sf40 yrkande 2, Sf201, Sf206,

Sf209, Sf219, Sf239, Sf276, Sf291, Sf303, Sf313,

Sf331 och A228 yrkande 2.

Av proposition 1987/88:171 om reformering av den

allmänna försäkringens efterlevandeförmåner m.m. och

betänkande SfU 1987/88:29 framgår att det i

propositionen föreslagna systemet för

efterlevandepensionering innebar en relativt stor

förändring i förhållande till den dåvarande

familjepensioneringen. Det var därför inte

realistiskt att låta de nya reglerna direkt ersätta

de gällande och ge dem full verkan från en viss

bestämd tidpunkt inom den närmaste framtiden. Hänsyn

måste tas till de generationer som inrättat sina liv

efter hitillsvarande lagstiftning och som förlitat

sig på fortbeståndet därav. Reformtakten måste även

bestämmas på ett sätt som gjorde att ekonomiskt

svagare kategorier gavs ett fortsatt skydd också

under lång tid framöver enligt det regelsystem som

således hade tillkommit för att bereda dem deras

försörjning och ekonomiska standard. Till den

reformerade efterlevandepensioneringen måste därför

knytas långtgående och generösa

övergångsbestämmelser.

Med beaktande av de motiv som föranlett nu

bestående regler inom änkepensionen avstyrker

utskottet motion Sf299 om införande av en

änklingspension.

20:3 Bostadstillägg till pensionärer

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag att höja

ersättningsnivån för BTP med en procentenhet

från 90 till 91 % av bostadskostnaden upp

till 4 500 kr, samt att höja åldersgränsen

för när hemmavarande barn skall anses som

självförsörjande, och därmed svara för en del

av bostadskostnaden, från 18 till 20 år.

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag

om medelsanvisning till anslaget 20:3

Bostadstillägg till pensionärer. Därmed bör

riksdagen avslå motionsyrkanden om annan

medelsanvisning för anslaget 20:3.

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

bostadstillägg vid särskilt boende,

alternativ egen bostad inom bostadstillägget,

kvinnors beroende av bostadstillägg och den

framtida ersättningsnivån inom

bostadstillägget. Jämför reservationerna nr

30 (m, kd, fp), 31 (m), 32 (v) och 33 (v).

Gällande ordning

Det kommunala bostadstillägget till pensionärer

ersattes fr.o.m. den 1 januari 1995 med ett statligt

bostadstillägg till pensionärer (BTP). BTP regleras

i lagen (1994:308) om bostadstillägg till

pensionärer.

I samband med att BTP infördes gavs kommunerna,

under en övergångstid på fyra år, möjlighet att

komplettera med ett kommunalt finansierat

bostadstillägg. Denna möjlighet har förlängts att

gälla t.o.m. år 2002.

BTP är en inkomstprövad förmån som kan utges till

den som uppbär folkpension i form av ålderspension

(från 65 år), förtidspension eller

efterlevandepension. Den 1 januari 1999 höjdes

ersättningsnivån från 85 till 90 % av den i lagen

angivna bostadskostnaden. Under 2000 utgavs BTP med

högst 90 % av bostadskostnaden mellan 100 kr och

4 000 kr per månad. Från januari 2001 togs den undre

gränsen på 100 kr bort och den övre gränsen höjdes

till 4 500 kr. BTP reduceras med 40 % av inkomster -

utöver folkpensions- och pensionstillskottsnivå -

upp till ett och ett halvt prisbasbelopp och med 45

% av inkomster däröver. Avkastning av förmögenheten

beräknas till 5 % av förmögenheten upp till 60 000

kr för den som är gift och upp till 75 000 kr för

annan. Överstiger förmögenheten dessa belopp

beräknas avkastningen till 15 % av det överstigande

beloppet.

Från den 1 januari 1991 beaktades vid

inkomstprövningen av bostadstillägget inte inkomst

av privatbostad eller privatbostadsfastighet. Detta

gällde oavsett om bostaden användes för permanent

boende eller inte. Inte heller beaktades skulder och

skuldräntor som var hänförliga till sådana bostäder.

Från den 1 april 1997 gäller att endast

privatbostadsfastighet eller privatbostadsrätt som

permanent bebos av den pensionsberättigade skall

vara undantagen från inkomstprövningen av BTP. Detta

innebär att även innehav av bl.a. fritidsfastighet

kan påverka bostadstilläggets storlek.

Förutom BTP kan förmånen särskilt bostadstillägg

(SBTP) betalas ut som en utfyllnad om inkomsten

understiger summan av en skälig bostadskostnad och

en skälig levnadsnivå. Från och med den 1 januari

2001 höjdes den skäliga bostadskostnaden från högst

5 200 kr till högst 5 700 kr per månad. Vidare

höjdes den skäliga levnadsnivån med 6 procentenheter

till 129,4 % av prisbasbeloppet för ensamstående och

till 108,4 % för gift pensionär.

I lagen om bostadstillägg till pensionärer

regleras inte hur bostadskostnaden skall beräknas

när en pensionär bor tillsammans med barn. Sådana

regler finns istället i Riksförsäkringsverkets

föreskrifter (RFFS 1998:9) om beräkning av

bostadskostnad. Enligt 31 § i föreskrifterna skall

en förälder anses svara för även hemmavarande barns

andelar av bostadskostnaden under förutsättning att

barnet är under 18 år eller får studiehjälp eller

förlängt barnbidrag. Detta gäller dock under

förutsättning att barnet inte är självförsörjande.

Propositionen

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2002 till anslag 20:3 Bostadstillägg till

pensionärer anvisar ett ramanslag på 10 210,5

miljoner kronor.

I propositionen anförs att antalet pensionärer som

uppbär BTP stadigt har minskat de senaste åren. Det

är framför allt antalet ålderspensionärer med BTP

som sjunker. Enligt regeringen kan utvecklingen

förklaras med att pensionsinkomsterna i genomsnitt

är högre bland nyblivna pensionärer jämfört med dem

som redan uppbär pension. Trenden väntas hålla i sig

de närmaste kommande åren.

Regeringen föreslår att ersättningsnivån för BTP

fr.o.m. den 1 januari 2002 skall vara 91 procent av

bostadskostnaden upp till 4 500 kr. Denna

ersättningsnivå är densamma som föreslagits i

propositionen Reformerade regler för bostadstillägg

till pensionärer m.fl.; proposition 2000/01:140.

Förändringen innebär en förbättring för pensionärer

med BTP med i genomsnitt ca 400 kr per år och med

som mest 540 kr per år. Förslaget innebär att

kostnaderna för BTP beräknas öka med 160 miljoner

kronor per år.

Vidare föreslår regeringen att vid fastställande

av bostadskostnad, för beräkning av bostadstillägg

till pensionärer m.fl., skall hemmavarande barns

andel av bostadskostnaden ingå om barnet inte fyllt

20 år, i stället för nuvarande 18 år, eller om

barnet får studiehjälp eller förlängt barnbidrag. En

ytterligare förutsättning är att barnet inte är

självförsörjande. Förbättringen berör i första hand

personer med änkepension eller förtidspension och

endast i begränsad omfattning ålderspensionärer. De

nya reglerna skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari

2002.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2002

Moderaterna

I motionerna Sf308 yrkande 1 och Sf381 yrkande 3 av

Margit Gennser m.fl. (m) avvisas regeringens förslag

till ändring i lagen om bostadstillägg till

pensionärer med hänvisning till att utformningen av

det generella bostadstillägget har verkat

kostnadsdrivande på kommunernas hyressättning av

äldreboenden och att fastighetsskatten bör sänkas. I

stället föreslår motionärerna att det generella

bostadstillägget skall återställas till den

ersättningsnivå som gällde före den 1 januari 2001,

dvs. till 90 % för boendekostnader mellan 100 kr och

4 000 kr i månaden. Vidare föreslår motionärerna i

yrkande 2 respektive yrkande 4 i motionerna att en

del av de medel som frigörs skall användas för att

förbättra levnadsvillkoren för de allra sämst

ställda pensionärerna genom en höjning av den

skäliga levnadsnivån i det särskilda

bostadstillägget från 129,4 % av prisbasbeloppet

till 135,4 % för ensamstående och från 108,4 % av

prisbasbeloppet till 114,4 % för gift pensionär. I

motion Sf381 yrkande 7 begär motionärerna att

riksdagen beslutar att för budgetåret 2002 till

anslaget 20:3 Bostadstillägg till pensionärer anvisa

620 miljoner kronor mindre än vad regeringen

föreslagit.

Kristdemokraterna

Motionärerna i Sf355, Kenneth Lantz m.fl. (kd),

begär i yrkande 4 att riksdagen beslutar att

fritidsfastighet inte skall ingå i underlaget för

inkomstprövning av BTP. I yrkande 5 i denna del

föreslås att riksdagen beslutar att till anslaget

20:3 Bostadstillägg till pensionärer anvisa 90

miljoner kronor mer än vad regeringen föreslagit.

Centerpartiet

Birgitta Carlsson m.fl. (c) föreslår i motion Sf389

i denna del att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2002 till anslaget 20:3 Bostadstillägg

till pensionärer anvisa 1 860 miljoner kronor mindre

än vad regeringen föreslagit. Motionärerna avvisar

regeringens förslag till höjning av bostadstillägget

och föreslår i stället att 80 % av bostadskostnaden

upp till 4 000 kr per månad skall kunna läggas till

grund för BTP. Motionärerna menar att den i motionen

under anslaget 20:1 Ålderspensioner föreslagna

höjningen av pensionstillskottet bättre tillgodoser

de sämst ställda pensionärernas behov.

Folkpartiet

Lars Leijonborg m.fl. (fp) föreslår i motion Fi294

yrkande 14 i denna del att riksdagen beslutar att

för budgetåret 2002 till anslaget 20:3

Bostadstillägg till pensionärer anvisa 90 miljoner

kronor mer än vad regeringen föreslagit.

Motionärerna anser att fritidsfastighet inte skall

ingå i underlaget för inkomstprövning av BTP. Även i

motion Sf380 yrkande 5 i denna del av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) föreslås att sistnämnda belopp

skall anvisas till anslaget.

Övriga motioner angående bostadstillägg

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf308

yrkande 3 ett tillkännagivande om att regeringen bör

återkomma med en redogörelse om utvecklingen av

boendestrukturen i särskilt boende. Vidare begärs i

motionen yrkande 4 ett tillkännagivande om att vid

beräkningen av förmögenhetstillägget skall avdrag

kunna göras för förmögenhet i alternativt nyttjad

bostad med den begränsningen att endast ett

alternativ får dras av per avdragstillfälle.

I motion Sf332 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

i yrkande 9 ett tillkännagivande om en utredning om

kvinnors stora beroende av bostadstillägg. I yrkande

10 begärs ett tillkännagivande om att 95 % av

bostadskostnaden upp till ett tak bör vara ett

framtida inriktningsmål för ersättningsnivån inom

BTP.

Utskottets bedömning

Anslag 20:3 Bostadstillägg till pensionärer

Den 1 januari 1999 höjdes ersättningsnivån i

bostadstillägget till pensionärer från 85 till 90 %

Det innebar att de pensionärer som hade de lägsta

inkomsterna sattes i främsta rummet. Då en

övervägande del av BTP-tagarna var kvinnor hade

höjningen även den effekten att kvinnor med låga

pensioner gynnades. Den 1 januari 2001 höjdes taket

i BTP från 4 000 kr till 4 500 kr och golvet om 100

kr togs bort. Vidare höjdes den skäliga levnadsnivån

i SBTP med 6 procentenheter till 129,4 % av

prisbasbeloppet för ensamstående och till 108,4 %

för gift pensionär. Regeringen anförde i detta

sammanhang att det fanns skäl att föreslå

ytterligare åtgärder som i första hand tog sikte på

de pensionärer som hade lägst inkomster och att det

i den gruppen i hög utsträckning återfanns kvinnor.

Enligt regeringen hade undersökningar visat att det

i första hand var pensionärer med höga

boendekostnader som fanns representerade i gruppen

med lägst inkomster. Genom att förbättra villkoren

för bostadsstöd uppnåddes således ett

tillfredsställande resultat för de aktuella

pensionärsgrupperna. Utskottet delade de av

regeringen framförda uppfattningarna.

Regeringen föreslår en höjning av ersättningsnivån

från 90 till 91 % av bostadskostnaden upp till 4 500

kr. Utskottet noterar att denna förbättring kommer

att gynna den grupp pensionärer, däribland många

kvinnor, som har de lägsta inkomsterna och ser

således positivt på det nu lämnade förslaget, som

tillstyrks.

Beträffande den aktuella höjningen av

åldersgränsen för hemmavarande barn har utskottet

ovan under anslaget 20:2 Efterlevandepensioner till

vuxna förklarat sig positivt till denna förbättring

som således i första hand berör personer med

änkepension eller förtidspension och i begränsad

utsträckning ålderspensionärer.

Beträffande frågan om innehav av fritidsfastighet

skall påverka inkomstprövningen av bostadstillägget,

anser utskottet att det är rimligt att inte enbart

kapitalavkastningen utan att även själva

förmögenhetsinnehavet påverkar den

bidragsberättigades rätt till BTP. En

fritidsfastighet inbringar inte någon verklig

inkomst för den bidragsberättigade, även om den är

en tillgång som kan omvandlas till likvida medel.

För att uppnå det s.k. saneringsmålet ansåg

regeringen att det var nödvändigt att även

förmögenhet i form av fritidsfastighet beaktades vid

inkomstberäkningen. Detta blev också riksdagens

beslut (prop. 1996/97:1, bet. 1996/97:SfU1, rskr.

1996/97:126).

I den av riksdagen nyligen beslutade nya BTP-lagen

(bet. 2001/02:SfU3, rskr. 2001/02:10) är stödet

utformat som ett individinriktat stöd av

grundskyddskaraktär, där bidragstagarens samlade

ekonomi skall vara avgörande för rätten till stöd.

Värdet av fritidsfastighet är inte undantaget vid

beräkningen av förmögenhetstillägget.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att

det inte finns skäl att undanta värdet av

fritidsfastighet vid beräkningen av årsinkomsten.

Vad avser höjning av den skäliga levnadsnivån i

SBTP anser utskottet att generella höjningar av BTP

i första hand är att föredra. Utskottet har därför

tillstyrkt höjningen av ovannämnda ersättningsnivå

till 91 %. Utskottet kan dessutom konstatera att den

skäliga levnadsnivån i SBTP nyligen höjts med 6

procentenheter. Likaledes höjdes gränsen för skälig

bostadskostnad från 5 200 kr till 5 700 kr per

månad. Det kan också nämnas att riksdagen nyligen

har beslutat att personer bosatta i Sverige som är

65 år eller äldre fr.o.m. år 2003 skall garanteras

en skälig lägsta levnadsnivå i form av ett

äldreförsörjningsstöd. Ett sådant stöd är avsett att

tillförsäkra den stödberättigade en skälig

levnadsnivå och medel för att täcka boendekostnader.

Nivåerna för skälig levnadsnivå och skälig

bostadskostnad är desamma som för SBTP.

Mot bakgrund av nu redovisade förbättringar, både

genomförda och kommande, anser utskottet att det för

närvarande inte finns skäl att föreslå ytterligare

förbättringar av SBTP.

Utskottet har inte något att erinra mot

regeringens förslag till medelsanvisning.

Utskottet avstyrker motionerna Sf308 yrkandena 1

och 2, Sf355 yrkandena 4 och 5 i denna del, Sf380

yrkande 5 i denna del, Sf381 yrkandena 3, 4 och 7,

Sf389 i denna del samt Fi294 yrkande 14 i denna del.

Övriga motioner angående bostadstillägg

Utskottet har redan vid riksmötet 1993/94 ifrågasatt

om boende i tvåbäddsrum skall kunna berättiga till

BTP. Av proposition 2000/01:140 Reformerade regler

för bostadstillägg till pensionärer m.fl., som har

behandlats av utskottet i betänkande 2001/02:SfU3,

framgår att regeringen delar denna uppfattning och

att frågan därför skall övervägas i samband med

beredningen av betänkandet Pension på institution

(SOU 2000:112). Utskottet förutsätter således att

regeringen därvid beaktar vad utskottet tidigare har

anfört i frågan.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan i frågan om

fritidsfastighet är utskottet inte heller berett att

ställa sig bakom förslaget att låta en

bidragsberättigad välja om permanentbostaden eller

fritidsfastigheten skall tas med vid beräkningen av

BTP eller att ge en bidragsberättigad som permanent

bor i lägenhet möjlighet att undanta sin

fritidsfastighet.

Regeringens mål med jämställdhetspolitiken är att

kvinnor och män skall ha samma möjligheter,

rättigheter och skyldigheter inom livets alla

områden. Ett jämställdhetsperspektiv skall genomsyra

alla delar av regeringens politik. Resultaten mäts

bland annat genom att de ekonomiska resursernas

fördelning mellan kvinnor och män fortlöpande följs

(jfr i budgetpropositionen utgiftsområde 14:5

Jämställdhetspolitik). Utskottet finner därför inte

anledning att förorda att riksdagen skall uttala sig

om en utredning om kvinnors stora beroende av

bostadstillägg.

Utskottet anser inte heller att riksdagen nu skall

uttala sig om det framtida målet vad avser

ersättningsnivån inom BTP.

Utskottet avstyrker motionerna Sf308 yrkandena 3

och 4 och Sf332 yrkandena 9 och 10.

20:4 Delpension

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 20:4

Delpension.

Gällande ordning

Delpensionen är under avveckling eftersom det

reformerade ålderspensionssystemet ger ett stort

utrymme för partiellt uttag av ålderspension såväl

före som efter 65 års ålder. Delpension har inte

kunnat beviljas efter december 2000. De sista

utbetalningarna kommer att göras i december 2004.

Rätt till delpension förelåg från den månad den

försäkrade fyllde 61 år. Syftet med pensionen är att

möjliggöra en successiv övergång från förvärvsarbete

till pension för de personer som är mellan 61 och 64

år.

Propositionen

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2002 till anslag 20:4 Delpension anvisar ett

ramanslag på 220 miljoner kronor.

Utskottets bedömning

Utskottet har inget att erinra mot regeringens

förslag till medelsanvisning.

Utgiftsområde12 Ekonomisk trygghet

för familjer och barn

Politikområdet Ekonomisk familjepolitik omfattar

förutom utgiftsområde 12 anslaget 21:1 Bostadsbidrag

inom utgiftsområde 18. Statens utgifter inom

politikområdet beräknas år 2002 uppgå till 53,8

miljarder kronor. Statens övriga ekonomiska stöd

till barnfamiljerna är studiebidragen, under

utgiftsområde 15, samt maxtaxa i barnomsorgen, under

utgiftsområde 16. Statens totala familjeekonomiska

stöd beräknas uppgå till ca 61 miljarder kronor

2002.

Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och

barn omfattar allmänna barnbidrag inklusive

flerbarnstillägg och förlängt barnbidrag,

föräldraförsäkring inklusive havandeskapspenning,

underhållsstöd, bidrag till internationella

adoptioner, barnpension i form av folkpension och

allmän tilläggspension, vårdbidrag för

funktionshindrade barn samt pensionsrätt för barnår.

Riksdagen har för budgetåret 2002 i enlighet med

regeringens förslag fastställt ramen för

utgiftsområdet till 49 841 miljoner kronor (bet.

2001/02:FiU1, rskr. 2001/02:34-35).

Familjepolitikens inriktning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

införande av barnomsorgskonto och om

familjepolitikens inriktning i övrigt. Jämför

reservationerna nr 34 (m, kd, c, fp) och 35

(m, kd).

Propositionen

Målet för den ekonomiska familjepolitiken är att

inom ramen för den generella välfärden stödja

barnfamiljerna och därmed minska de ekonomiska

skillnaderna mellan familjer med och utan barn.

I propositionen anges att det familjeekonomiska

stödet bör utformas så att barnfamiljerna får ett

ökat handlingsutrymme och bättre möjligheter att

själva påverka sin ekonomiska situation. Stödet till

de mest utsatta familjerna måste dock enligt

regeringen fortsättningsvis vara starkt samtidigt

som det utformas på ett sådant sätt att det inte

hindrar dessa hushåll från att på egen hand

förbättra sin ekonomiska situation.

Av propositionen framgår att regeringen överväger

en strukturell omläggning av familjepolitiken.

Ambitionen är att kombinera en politik för

sysselsättning och tillväxt med en politik för

rättvisa. Inriktningen är att skapa förutsättningar

för jämlika uppväxtvillkor för barn. Detta kan

åstadkommas dels genom att stödja föräldrarna att

klara de ekonomiska åtaganden som är viktiga för

barnens välfärd under deras uppväxttid, dels genom

att erbjuda möjligheter att kombinera föräldraskap

med förvärvsarbete eller studier. Vidare anges att

stöden bör vara utformade så att de ger ekonomisk

trygghet vid stor försörjningsbörda och att resurser

omfördelas över livscykeln och mellan familjer med

och utan barn.

I propositionen anförs att den generella

välfärdspolitiken utjämnar ekonomiska resurser och

levnadsförhållanden. Genom mer generella bidrag

kommer systemens långsiktiga stabilitet och

effektivitet att öka, vilket har stor betydelse för

systemens långsiktiga trovärdighet. Det skapar

enligt regeringen trygghet och förutsättningar för

ett ökat barnafödande.

Vidare anges i propositionen att de senaste årens

ekonomiska återhämtning med en ökad sysselsättning,

reformer och sänkta skatter för låg- och

medelinkomsttagare har gynnat barnfamiljerna.

Höjningen av barnbidragen, införandet av maxtaxa och

utbyggnaden av föräldraförsäkringen kan förväntas

medföra att den positiva trenden fortsätter.

Enligt regeringen medför konstruktionen av

barnomsorgsavgifterna, där statsbidrag lämnas till

de kommuner som tillämpar den s.k. maxtaxan, att

marginaleffekterna för barnfamiljerna kommer att

minska.

Motioner

Moderaterna

I motionerna Sf390 av Margit Gennser m.fl. (m)

yrkande 2 och A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

yrkande 8 begärs tillkännagivanden om att ett

särskilt barnomsorgskonto skall inrättas för barn i

förskoleåldern. Kontot skall omfatta ej

skattepliktiga 40 000 kr per barn med en begränsning

av uttaget på maximalt 20 000 kr per år.

Också i motionerna Sk288 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 16 och Ub329 av Cristina Husmark Pehrsson

och Jan-Evert Rådhström (m) begärs tillkännagivanden

om ökad valfrihet och barnomsorgskonto.

I motion Sf222 av Sten Tolgfors (m) yrkandena 1

och 4 anförs att de grundläggande förutsättningarna

för familjebildning måste återupprättas. Motionären

anser att skatterna tvingar båda föräldrarna att

heltidsarbeta. Skulle pressen på familjen minska,

skulle även fler barn födas. Motionären vill ha ett

tillkännagivande om detta och om att

bostadsbidraget, underhållsstödet och barnbidraget

skall följa barnen vid växelvis boende. Enligt

motionären är det olyckligt att fäder som har sina

barn 40 % av tiden betraktas som "umgängesförälder"

på grund av folkbokföringen och därmed inte kan få

del av stöden.

Kristdemokraterna

I motionerna Sf392 av Alf Svensson m.fl. (kd)

yrkande 32, L370 av Tuve Skånberg (kd) yrkande 1 och

Ub548 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd) yrkande 10

begärs beslut om att införa ett barnomsorgskonto som

omfattar alla barn.

Alf Svensson m.fl. (kd) pekar i motion Sf392

yrkandena 1, 2, 7, 8, 19, 20 och 25-27 på familjens

oersättliga ställning och uppgift i samhället samt

familjepolitiken som basen för hela samhällsbygget.

Motionärerna anser att familjepolitiken måste

utformas för att ge förutsättningar för föräldrar

att tillbringa mer tid med barnen och att man genom

politiska beslut och attitydbildning måste

uppvärdera föräldrarollen. Hänsyn bör tas till

föräldrarnas önskemål om att få mer tid för barnen,

och föräldraförsäkringen liksom barnomsorgen måste

konstrueras så att familjen kan hitta lösningar som

passar de egna behoven. I motionen anges att

subsidiaritetsprincipen skall vara utgångspunkten

för familjepolitiken. Så många beslut som möjligt

skall fattas av familjen själv, stat och kommun

skall enligt motionärerna underlätta, inte styra

familjerna. Motionärerna betonar att begreppet

barnomsorg även innefattar föräldrarnas omsorg i det

egna hemmet och anser att hemarbetet måste

uppvärderas. I dag ger det arbete som utförs utanför

den etablerade arbetsmarknaden låg grundtrygghet och

registreras inte i den ekonomiska statistiken.

Nuvarande system har såväl valfrihets- som

fördelningsbrister varför motionärerna vill ha en

familjepolitisk reform, där man skapar ekonomiska

och praktiska förutsättningar för val mellan olika

flexibla barnomsorgsformer. Enligt motionärerna

leder dagens riktade subventioner till att bara de

mest välbeställda kan välja den barnomsorg som

passar bäst. I motionen begärs tillkännagivanden om

detta.

Också i motionerna Sf275 av Rosita Runegrund och

Kenneth Lantz (kd), Sf278 av Tuve Skånberg (kd)

yrkandena 1, 2 och 4 samt Sf338 av Ulla-Britt

Hagström och Margareta Viklund (kd) begärs

tillkännagivanden om att tillgodose barns behov av

trygghet, om att stödja flerbarnsidealet, om stöden

till barnfamiljerna genom bl.a. bostadsbidrag,

barnbidrag och barnomsorgskonto och en höjning av

garantibeloppet i föräldraförsäkringen, om att låta

konsekvenspröva regeringens och riksdagens beslut

för att se hur de gagnar och påverkar familjen och

slutligen om att regeringen bör tillsätta en

utredning i syfte att utarbeta ett välfungerande

transfereringssystem för ensamstående föräldrar som

har hela försörjningsbördan.

Centerpartiet

I motion Sf238 av Rigmor Stenmark och Viviann Gerdin

(c) begärs ett tillkännagivande om en utredning för

att belysa hur mer tid skall kunna ges till barnen.

Agne Hansson m.fl. (c) begär i motion So304

yrkande 5 ett tillkännagivande om principer för

valfrihet, flexibilitet och rättvisa i

familjepolitiken. I motionen anges bl.a. att ett

barnomsorgskonto på till en början 40 000 kr per

barn i förskoleåldern ger föräldrarna möjlighet att

välja barnomsorg, minska sin arbetstid eller stanna

hemma under barnens uppväxt.

Folkpartiet

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motionerna Sf397

yrkande 2, A229 yrkande 18 och So637 yrkande 2

beslut om inrättande av ett obeskattat barnkonto,

lika för alla förskolebarn.

I motionerna So637 yrkande 17 och A229 yrkande 16

begärs tillkännagivanden om ökad egenmakt för

kvinnor bl.a. genom vidgad valfrihet i barnomsorg

och hushållstjänster till överkomligt pris. Kvinnor

måste få mer makt över sin vardag anser

motionärerna.

Vänsterpartiet

Ingrid Burman m.fl. (v) begär i motion So496 yrkande

1 ett tillkännagivande om att utjämna klasskillnader

som drabbar barn. Motionären anser att barnens hälsa

många gånger beror på familjens socioekonomiska

situation och att många barn lever i familjer med

något ekonomiskt problem. Dessa barn har sämre

förutsättningar vid livets start.

Utskottets ställningstagande

Som utskottet tidigare uttalat (bet. 2000/01:SfU1)

är föräldrarna i regel de viktigaste personerna i

barnens liv och barnens välbefinnande påverkas i hög

grad av hur föräldrarna mår och hur deras ekonomiska

situation ser ut. Samhällets stöd till

barnfamiljerna såväl ekonomiskt som när det gäller

själva föräldraskapet är därför grundläggande. Det

är också viktigt att barnen sätts i centrum och att

samhällets insatser inriktas på att skapa jämlika

uppväxtvillkor för barn. Det sistnämnda uppnås

enligt utskottets mening dels genom att stödja

föräldrarna att klara de ekonomiska åtaganden som är

väsentliga för barns välfärd, dels genom att skapa

möjligheter för dem att kombinera föräldraskap med

förvärvsarbete eller studier.

Målet för den ekonomiska familjepolitiken är också

att inom ramen för den generella välfärden stödja

barnfamiljerna och därmed minska de ekonomiska

skillnaderna mellan familjer med och utan barn.

Utskottet anser att barnbidraget med dess

omfördelande effekter och stora träffsäkerhet är en

viktig del av stödet till barnfamiljerna. Även

föräldraförsäkringen har en god fördelningspolitisk

effekt samtidigt som den ger utrymme för flexibla

lösningar för olika familjesituationer.

Familjestöden är utformade så att de ger ekonomisk

trygghet vid stor försörjningsbörda. Resurser

omfördelas över livscykeln och mellan familjer med

och utan barn.

Som utskottet framhöll i sitt yttrande till

utbildningsutskottet (2000/01: SfU2y) kommer

maxtaxereformen, som träder i kraft den 1 januari

2002 och är fullt genomförd 2004, att utgöra ett

viktigt komplement till nuvarande delar i

familjepolitiken.

Utskottet vill liksom tidigare år (senast i bet.

2000/01:SfU1) framhålla att en väl utbyggd

familjepolitik är ett viktigt medel också för att

uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. Ett

verksamhetsmål för socialförsäkringens

administration är också att bidra till att en större

andel av männen tar ut fler föräldrapenningdagar.

Införandet av ytterligare en mamma/pappamånad och

den aviserade höjningen av inkomsttaket i

föräldraförsäkringen kommer enligt utskottets mening

att stärka familjepolitikens betydelse som ett medel

för att uppnå jämställdhet mellan könen.

En viss förbättring av barnfamiljernas ekonomiska

situation inträffade under senare delen av 1990-

talet och utvecklingen pekar på att förbättringen

fortsätter. Enligt utskottets mening följer detta

inte bara av de senaste årens ekonomiska

återhämtning med en ökad sysselsättning, reformer

och sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare

utan också höjningen av barnbidragen, införandet av

maxtaxa och utbyggnaden av föräldraförsäkringen kan

förväntas medföra att den positiva trenden

fortsätter.

Som utskottet tidigare påpekat är det låga

barnafödandet ett bekymmer i sammanhanget. Antalet

födda barn i Sverige har efter en kraftig minskning

under 1990-talet ökat under år 2000. Denna ökning

prognostiseras fortsätta under 2001.

En arbetsgrupp inom Socialdepartementet har haft i

uppdrag att systematisera befintliga fakta och

kunskaper om de faktorer som påverkar barnafödandet.

I arbetsgruppens rapport Barnafödandet i fokus -

från befolkningspolitik till ett barnvänligt

samhälle (Ds 2001:57) framkommer att antalet födda

barn i Sverige sjunkit markant under 1990-talet.

Arbetsgruppen konstaterar att trots att

arbetsmarknaden blivit väsentligt gynnsammare och

familjestöden i stort sett återställts så har

barnafödandet ökat endast marginellt.

Utskottet noterar att arbetsgruppen funnit att det

till stor del är kvinnor med låg utbildning och

begränsad anknytning till arbetsmarknaden som

avstått från eller skjutit upp barnafödandet. Många

av dem har valt att skaffa sig mer utbildning.

Enligt utskottets mening kan nedgången i

barnafödande under 1990-talet hänga samman med den

ekonomiska krisen under perioden som i hög grad

drabbade ungdomar och kortutbildade. Många yngre

valde att studera och vänta med barnafödandet. Trots

att sysselsättningen nu ökar och de ekonomiska

familjestöden förstärkts kan den relativt stora

andelen tillfälliga jobb och den stora osäkerhet

sådana anställningar innebär för den framtida

försörjningen vara en orsak till att barnafödandet

inte ökat mer.

Som redan nämnts har Familjeutredningens uppgift

varit att göra en översyn av de ekonomiska

familjestöden, allmänna barnbidrag, underhållsstöd

och bostadsbidrag till barnfamiljerna. Utredningen

har funnit att barnfamiljernas ekonomiska standard

har utvecklats svagare under 1990-talet än

standarden för många andra grupper. Många

ensamföräldrar, särskilt kvinnor, har höga

marginaleffekter eftersom de i högre grad än andra

hushåll mottar inkomstprövade bidrag, bl.a.

bostadsbidrag och socialbidrag. I utredningens

slutbetänkande Ur fattigdomsfällan (SOU 2001:24)

påtalas vikten av att familjepolitiken grundas på en

helhetssyn som innefattar både skatter, bidrag och

avgifter. Betänkandet har remissbehandlats och

regeringen avser att lämna en proposition till

riksdagen.

I budgetpropositionen anges att regeringen

överväger en strukturell omläggning av

familjepolitiken där det familjeekonomiska stödet

bl.a. bör utformas så att barnfamiljerna får ett

ökat handlingsutrymme och bättre möjligheter att

själva påverka sin ekonomiska situation. Stödet till

de mest utsatta familjerna måste dock

fortsättningsvis vara starkt.

Den strukturella omläggningen av familjepolitiken

som regeringen överväger samt föreslagna och

aviserade åtgärder och reformer på familjepolitikens

område kommer enligt utskottets mening att innebära

både en påtaglig förbättring av barnfamiljernas

ekonomi och gynnsammare förutsättningar för ett ökat

barnafödande. Detta tillgodoser motion So496 yrkande

1. Någon anledning att införa ett system med

barnomsorgskonto finns inte.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

Sf222 yrkandena 1 och 4, Sf238, Sf275, Sf278

yrkandena 1, 2 och 4, Sf338, Sf390 yrkande 2, Sf392

yrkandena 1, 2, 7, 8, 19, 20, 25-27 och 32, Sf397 av

yrkande 2, A228 yrkande 8, A229 yrkandena 16 och 18,

L370 yrkande 1, Sk288 yrkande 16, So304 yrkande 5,

So637 yrkandena 2 och 17, Ub329 samt Ub548 yrkande

10.

21:1 Allmänna barnbidrag

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 21:1 Allmänna

barnbidrag.

Gällande bestämmelser

Från anslaget bekostas barnbidrag, flerbarnstillägg

och förlängt barnbidrag. Barnbidrag utges fr.o.m.

den 1 januari 2001 med 11 400 kr per barn och år

(950 kr/mån). Flerbarnstillägg utges fr.o.m. den 1

januari 2001 med 3 048 kr per år för det tredje

barnet, 9 120 kr för det fjärde barnet och 11 400 kr

för det femte och varje ytterligare barn.

Förlängt barnbidrag utbetalas med samma belopp som

barnbidraget fr.o.m. kvartalet efter det att barnet

har fyllt 16 år om barnet studerar vid grundskola

eller deltar i viss annan motsvarande utbildning.

Propositionen

I propositionen anges att barnbidragen väl fyller

målet att, utan att skapa marginaleffekter, bidra

till utjämningen av de ekonomiska levnadsvillkoren

mellan familjer med respektive utan barn. Stödet

omfördelar också inkomster mellan hög- och

låginkomsttagare, genom att inkomstskatten är

progressiv och barnbidrag utges med samma belopp

till alla barn.

Regeringen har förbättrat barnfamiljernas ekonomi

genom att höja barnbidragen och flerbarnstilläggen

under åren 2000 och 2001. Sammantaget uppgår dessa

satsningar till ca 4,4 miljarder kronor.

Under budgetåret 2000 uppgick utgifterna för de

allmänna barnbidragen till 18 932 miljoner kronor.

Det innebär att utgifterna detta år översteg

anslaget med ca 100 miljoner kronor. Orsaken är

enligt propositionen ett ökat antal barn. För

innevarande budgetår beräknas utgifterna till ca 21

109 miljoner kronor, vilket är 195 miljoner kronor

högre än anvisat anslag.

Bedömningen av anslagsbehovet utgår från

Statistiska centralbyråns (SCB) senaste

befolkningsprognos från juni 2001.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2002 till anslag 21:1 Allmänna barnbidrag anvisar

ett ramanslag på 20 994 miljoner kronor.

Utskottets ställningstagande

Regeringens förslag till medelsanvisning har inte

föranlett några motionsyrkanden. Utskottet

tillstyrker förslaget.

21:2 Föräldraförsäkring

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

höjning av den lägsta ersättningsnivån för de

dagar som kan ersättas med sjukpenningbelopp

från 60 till 120 kr per dag.

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag

om medelsanvisning till anslaget 21:2

Föräldraförsäkring. Därmed bör riksdagen

avslå motionsyrkanden om annan

medelsanvisning för anslaget 21:2.

Riksdagen bör även avslå motionsyrkanden

om

- inkomsttaket m.m.,

- utbyggd föräldraförsäkring,

- överlåtelse av föräldrapenning m.m. till

annan,

- beräkningsunderlag och 2,5-års regeln,

- fördelning mellan föräldrarna,

- pappamånad i efterhand,

- föräldrapenningadministrationen,

- prematura barn,

- tillfällig föräldrapenning,

- tillfällig föräldrapenning för

egenföretagare och

- havandeskapspenning.

Jämför reservationerna nr 36 (mp), 37 (fp),

38 (v), 39 (c), 40 (m), 41 (v), 42 (v), 43

(v, kd), 44 (kd) och 45 (m, kd, c, fp).

Gällande bestämmelser

För barn födda fr.o.m. den 1 januari 2002 förlängs

föräldrapenningen i anslutning till barns födelse

eller adoption med 30 dagar och kommer således att

utges under 480 dagar. När båda föräldrarna är

vårdnadshavare har de rätt till hälften var av det

totala antalet ersättningsdagar. En förälder kan

överlåta rätten till föräldrapenning till den andre

föräldern med undantag av för närvarande 30 dagar

med sjukpenningsbelopp, den s.k. mamma/pappa-

månaden. För barn födda fr.o.m. den 1 januari 2002

kommer ytterligare en mamma/pappamånad att finnas

och således kommer 60 dagar undantas från

möjligheten att överlåta föräldrapenning mellan

föräldrarna.

Ersättning utges med 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten under 360 dagar. För

barn födda fr.o.m den 1 januari 2002 utges

ersättning under 390 dagar. En förutsättning är

dock, såvitt gäller de första 180

ersättningsdagarna, att föräldern under minst 240

dagar i följd före barnets födelse eller den

beräknade tidpunkten härför har varit försäkrad för

en sjukpenning över garantinivån och skulle ha varit

det om försäkringskassan känt till samtliga

förhållanden. Ersättning utges dock alltid lägst

enligt garantinivån, som är 60 kr per dag. För

resterande 90 dagar är ersättningen lika med

garantinivån.

Vid flerbarnsfödsel utges föräldrapenning under

ytterligare 180 dagar för varje barn utöver det

första, varav 90 dagar enligt garantinivån. Från och

med den 1 januari 2000 gäller dock att

föräldrapenning för varje barn utöver det andra

utges med belopp motsvarande förälderns sjukpenning

för samtliga tillkommande dagar.

Föräldrapenning kan utges som hel, halv, tre

fjärdedels, en fjärdedels och en åttondels förmån.

Tillfällig föräldrapenning kan utges till en

förälder som behöver avstå från förvärvsarbete för

att tillfälligt vårda sjukt barn under tolv år, i

vissa fall även vid vård av barn över tolv år.

Tillfällig föräldrapenning kan också utges när

barnets ordinarie vårdare är sjuk, när en förälder

behöver följa med barnet till barnavårdscentral m.m.

samt till någon av föräldrarna vid vårdbehov som

uppkommer när den andra föräldern besöker läkare med

ett annat barn.

En förälder får överlåta tillfällig

föräldrapenning till en annan försäkrad som avstår

från förvärvsarbete för att vårda barnet om det är

sjukt eller om den ordinarie vårdaren är sjuk. Från

och med den 1 juli 2001 har en utvidgning skett så

att även en ensamstående förälder som själv är sjuk

kan låta en annan person vårda barnet och få

tillfällig föräldrapenning.

Tillfällig föräldrapenning kan utges under 120

dagar per barn och år. Tillfällig föräldrapenning

vid ordinarie vårdares sjukdom eller smitta kan dock

utges med högst 60 dagar per år.

Föräldrar skall fr.o.m. den 1 januari 2002 ha rätt

till tillfällig föräldrapenning i form av en

kontaktdag per barn och år fr.o.m. det kalenderår

under vilket barnet fyller sex år t.o.m. det

kalenderår under vilket det fyller elva år för besök

i barns skola eller fritidshem.

Fadern har en särskild rätt till tillfällig

föräldrapenning under högst tio dagar i samband med

barns födelse eller adoption.

Tillfällig föräldrapenning utges med 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten och kan liksom

föräldrapenning utges som hel, halv, tre fjärdedels,

en fjärdedels och en åttondels förmån.

Havandeskapspenning kan utges till blivande mödrar

som under graviditetens senare del på grund av

arbetets art inte kan fortsätta i sitt vanliga

arbete och inte heller kan omplaceras. Förmånen

utges tidigast fr.o.m. den sextionde dagen och

längst t.o.m. den elfte dagen före den beräknade

förlossningen. Havandeskapspenning utges också om en

kvinna inte får sysselsättas i sitt förvärvsarbete

på grund av en föreskrift om förbud mot arbete under

havandeskap, som har meddelats med stöd av bl.a. 4

kap. 6 § arbetsmiljölagen (1977:1160), om hon inte

kan omplaceras till annat arbete.

Även havandeskapspenning utges med 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten.

Propositionen

Enligt propositionen syftar föräldraförsäkringen

till att ge båda föräldrarna möjlighet att förena

förvärvsarbete eller studier med föräldraskap och

att bidra till att minska skillnaderna i de

ekonomiska villkoren mellan familjer med respektive

utan barn.

Under år 2000 uppgick utgifterna för

föräldraförsäkringen till drygt 16 844 miljoner

kronor. Det innebär att utgifterna understeg

anslaget med 85 miljoner kronor. För innevarande år

beräknas utgifterna till 18 254 miljoner kronor. Det

innebär en ökning av utgifterna med 227 miljoner

kronor jämfört med anvisade medel. Orsaken härtill

är enligt propositionen framför allt att antalet

uttagna dagar för den tillfälliga föräldrapenningen

bedöms öka.

I propositionen anges att regeringen avser att

föreslå en höjning av inkomsttaket i sjuk- och

föräldraförsäkringen till 10 prisbasbelopp den 1

juli 2003, om det statsfinansiella läget tillåter

det.

Andelen män som uppburit föräldrapenning har ökat

från 26,1 % 1990 till 37,7 % 2000. Männens andel av

de utbetalda dagarna har också ökat. År 1990 var

männens andel 7,1 % och år 2000 uppgick den till

12,4 %. Enligt propositionen är det emellertid långt

kvar innan en tillfredsställande jämställdhet på

detta område uppnåtts. Införandet av

mamma/pappamånaden 1995 har enligt propositionen

tydligt påverkat männens nyttjande av

föräldrapenningen.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2002 till anslag 21:2 Föräldraförsäkring anvisar ett

ramanslag på 19 617 miljoner kronor.

Vidare föreslår regeringen att den nivå i

föräldraförsäkringen som ersätter dagar med belopp

motsvarande förälderns sjukpenning höjs från 60

kronor till 120 kronor per dag fr.o.m. den 1 januari

2002.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2002

Moderaterna

I motionerna Sf390 av Margit Gennser m.fl. (m)

yrkandena 1 och 4-8 samt Sf401 av Margit Gennser

m.fl. (m) yrkandena 1, 4, 6 i denna del och 9 anges

att med anledning av att det borgerliga alternativet

med barnomsorgskonto och avdragsrätt för

barnomsorgskostnader tar vid när barnet fyller ett

år bör föräldraförsäkringen begränsas till 360

dagar, och garantidagarna alltså avskaffas.

Motionärerna anser att en extra pappamånad och

kontaktdagar inte bör införas. Ersättningsnivån i

föräldraförsäkringen bör vara 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten och taket i

föräldraförsäkringen begränsas till lönedelar på

maximalt 7,5 inkomstbasbelopp. Motionärerna anser

att havandeskapspenningen bör föras över till

anslaget 19:1 Sjukpenning och rehabilitering m.m.

Motionärerna begär att riksdagen till anslaget 21:2

Föräldraförsäkring anvisar 2 420 miljoner kronor

mindre än regeringen föreslagit.

Kristdemokraterna

Alf Svensson m.fl. (kd) begär i motion Sf392

yrkandena 18, 28 och 36 i denna del beslut om att

garantibeloppet i föräldraförsäkringen höjs och två

kontaktdagar per år och barn, för barn mellan 4 och

12 år införs. Vidare anges att kostnaderna för

föräldrapenningen kan minska genom motionärernas

förslag om en ändrad beräkning av den

sjukpenninggrundande inkomsten. Motionärerna begär

att riksdagen till anslaget 21:2 Föräldraförsäkring

anvisar 1 010 miljoner kronor mindre än regeringen

föreslagit.

Även i motion Sf204 av Amanda Agestav och Magnus

Jacobsson (kd) begärs en höjning av garantibeloppet

i föräldraförsäkringen.

Centerpartiet

I motionerna Sf323 av Birgitta Carlsson m.fl. (c)

och Sf245 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 3 i

denna del begärs att regeringen återkommer med

förslag om en höjning av grundnivån i

föräldraförsäkringen till 200 kr per dag. Vidare

anges att kostnaderna för föräldrapenningen kan

minska genom motionärernas förslag om en ändrad

beräkning av den sjukpenninggrundande inkomsten.

Motionärerna begär att riksdagen till anslaget 21:2

Föräldraförsäkring anvisar 1 800 miljoner kronor mer

än regeringen föreslagit budgetåret 2002.

Folkpartiet

I motionerna Fi294 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkande 14 i denna del, Sf387 i denna del av Bo

Könberg och Johan Pehrson (fp), Sf397 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 3, 4, 6 och 11 i

denna del och A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkande 20 begärs en höjd ersättningsnivå, 90 % med

ett tak på 10 prisbasbelopp, för mamma/pappamånaden

samt att de s.k. garantidagarna i

föräldraförsäkringen skall avskaffas. Garantinivån i

föräldraförsäkringen bör enligt motionärerna höjas

till 150 kr. Motionärerna begär att riksdagen till

anslaget 21:2 Föräldraförsäkring anvisar 1 000

miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit för

budgetåret 2002.

I motion Sf395 Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande

5 i denna del begärs ett tillkännagivande om att

taket i föräldraförsäkringen höjs till 10

prisbasbelopp.

Övriga motioner

Inkomsttaket m.m.

Lars U Granberg och Birgitta Ahlqvist (s) anser i

motion Sf358 att pappornas uttag av föräldraledighet

bör stimuleras genom en höjning av det s.k. taket.

Catharina Elmsäter-Svärd (m) anför i motion Sf249

yrkande 1 att grundtrygghetsprincipen bör införas i

föräldraförsäkringen.

Utbyggd föräldraförsäkring

Matz Hammarström m.fl. (mp) anger i motionerna So495

yrkandena 1-3 och A392 yrkande 1 att

föräldraförsäkringen bör förlängas till 15 månader

och kunna tas ut tills barnet är tolv år. Föräldrar

bör även enligt motionärerna få rätt till hel eller

partiell ledighet utan lön till dess barnet är tolv

år.

Överlåtelse av föräldrapenning m.m. till annan

I motionerna Sf397 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkande 5 och A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkande 19 begärs tillkännagivanden om att en

överlåtelsemöjlighet av föräldrapenning och

tillfällig föräldrapenning i enlighet med

Tjänstebeskattningsutredningens förslag bör införas.

Motionärerna anser att föräldraförsäkringen bör vara

mer flexibel. Det är enligt motionärerna en nackdel

att föräldrapenning endast får tas ut när föräldern

är hemma. Det bör vara möjligt att använda

föräldrapenning för att betala någon för

barntillsynen.

Christina Nenes och Britt-Marie Lindkvist (s) anger

i motion Sf304 att kommunen exempelvis bör ha en

personalpool kopplad till förskoleverksamheten och

att föräldern bör kunna överlåta den tillfälliga

föräldrapenningen till någon annan namngiven person.

Ett tillkännagivande härom begärs i motionen.

Beräkningsunderlag och 2,5-årsregeln

I motion Sf226 av Lena Ek och Margareta Andersson

(c) anförs att den föräldrapenninggrundande

inkomsten bör kunna sparas i tre år.

Mikael Oscarsson (kd) begär i motion Sf274 förslag

till ändring av reglerna när det gäller rätten att

behålla föräldrapenning även om det andra barnet

föds efter 2,5 år.

Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion Sf349

yrkandena 2 och 3 att, så snart det statsfinansiella

läget tillåter, bör regeringen återkomma med förslag

till ändring av föräldraförsäkringen. Motionärerna

anser att "240-dagar regeln" skall tas bort och att

båda föräldrarnas sjukpenninggrundande inkomst skall

skyddas under fyra år från barnets födelse.

Motionärerna vill vidare att regeringen skall

tillsätta en utredning som ser över regeln om att

den sjukpenninggrundande inkomsten skall fastställs

med hänsyn till arbetsinkomst som beräknas pågå

under minst sex månader eller som är årligen

återkommande. Detta för att underlätta ett inträde i

föräldraförsäkringen för arbetstagare med korta och

osäkra anställningsförhållanden.

Stefan Attefall (kd) påtalar i motion Sf366 behovet

av förenkling av reglerna för sjukpenning-

respektive föräldrapenninggrundande inkomst. Enligt

motionären bör förälderns sjukpenninggrundande

inkomst kunna vara vilande i 2,5 år oavsett om

föräldern deltidsarbetar eller om ett andra barn

föds.

Fördelningen mellan föräldrarna

Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion Sf349

yrkandena 1 och 4 att en utredning bör tillsättas

som utifrån ett feministiskt perspektiv prövar mer

genomgripande förändringar inom föräldraförsäkringen

i syfte att utjämna vårdnadsansvaret mellan

föräldrarna för barnets skull. Motionärerna anser

att föräldrapenning inte bör kunna överlåtas och att

den bör individbaseras. Vidare menar motionärerna

att socialförsäkringens administration bör bidra

till att öka mäns föräldraledighet genom att RFV och

försäkringskassorna prioriterar detta mål.

I motion Sf222 av Sten Tolgfors (m) yrkande 2 anges

att föräldrar själva skall kunna avgöra av vem

föräldraförsäkringen tas ut och att särskilda

pappamånader därmed bör avskaffas.

Också Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén Finné (m)

begär i motion Sf250, och Catharina Elmsäter-Svärd

(m) i motion Sf249 yrkande 2, ett tillkännagivande

om att pappamånaderna bör avskaffas för att ge en

ökad valfrihet och jämställdhet i

föräldraförsäkringen.

I motion Sf224 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) yrkande 2

påtalas behovet av en "pappamånad" när faderskap

fastställs eller ändras sent i ett barns liv.

Anders Ygeman och Annika Nilsson (s) vill i motion

Sf286 ge båda föräldrarna möjlighet att under en tid

samtidigt vara hemma tillsammans med barnet.

I motionerna Sf221 och Sf225 av Marietta de

Pourbaix-Lundin (m) begärs en utredning om hur

föräldrapenningadministrationen skall kunna

förenklas genom att bl.a. schablonisera systemet.

Föräldrapenning bör enligt motionären kunna utgå med

genomsnittet av föräldrarnas förvärvsinkomst under

hela ledighetsperioden. Vidare vill motionären ha en

översyn av reglerna för föräldrapenning för

separerade föräldrar som har gemensam vårdnad.

Motionären anser att föräldrapenningdagar tvångsvis

skall kunna överföras mellan föräldrarna.

I motion Sf361 av Margareta Sandgren (s) anför

motionären att papporna överlåter

föräldrapenningdagar på mammorna på ett alltför

tidigt stadium av föräldraledigheten. Motionären

anser att reglerna för överlåtelse bör ändras för

att förhindra detta.

Prematura barn

Ulla Hoffmann m.fl. (v) begär i motion Sf223 en

översyn av möjligheten att utöka föräldraledigheten

för föräldrar till prematurbarn födda före den 28:e

veckan. Motionärerna anser att en förlängning av

föräldraledigheten är motiverad mot bakgrund av den

förlängda spädbarnstiden i dessa fall.

Även i motion Sf359 av Rune Berglund (s) yrkas en

förlängd föräldrapenning eller möjlighet att få

vårdbidrag för att underlätta den ekonomiska

situationen för familjer med prematura barn.

Tillfällig föräldrapenning

I motion Sf267 av Tuve Skånberg (kd) begärs förslag

till ändring av lagen om allmän försäkring så att

föräldrapenning utgår vare sig behandling sker vid

öppenvårdsavdelning i kommunens regi eller

landstingets regi.

Alf Svensson m.fl. (kd) anser i motion Sf392 yrkande

31 att regeringen bör utreda hur systemet med

tillfällig föräldrapenning fungerar för familjer med

barn som är sjuka ofta och/eller under lång tid.

I flerpartimotionen Sf232 av Marianne Andersson

m.fl. (c, m, kd, fp) begärs ett tillkännagivande om

behovet av att skapa regler i föräldraförsäkringen

som ger egenföretagare rätt till ersättning vid

tillfällig föräldraledighet på samma villkor som

anställda.

Margit Gennser m.fl. (m) anser i motion Sf306

yrkande 2 att arbetstiden skall beräknas på samma

sätt för egenföretagare som för löntagare vid

beräkning av dagersättningen i den tillfälliga

föräldrapenningen. Motionärerna anser att

dagersättningen bör beräknas på årsarbetstiden för

båda grupperna.

Havandeskapspenning

Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) påtalar i motion Sf351

behovet av en översyn av kriterierna för bedömning

vid ansökan om havandeskapspenning.

Utskottets ställningstagande

Anslaget 21:2 Föräldraförsäkring

Riksdagen har nyligen beslutat om en rad förbättringar i

föräldraförsäkringen (prop. 2000/01:44, bet.

2000/01:SfU10, rskr. 2000/01:169). Bland annat

förlängs föräldrapenningen med 30 dagar med

ersättning motsvarande förälderns sjukpenning.

Antalet dagar som reserveras för modern respektive

fadern ökas från 30 till 60 dagar.

Inom den tillfälliga föräldrapenningen införs en

ny förmån motsvarande faderns särskilda dagar i

samband med barns födelse eller adoption. En annan

försäkrad än fadern skall i vissa fall kunna få rätt

till tillfällig föräldrapenning under dessa dagar.

Dessutom kan fr.o.m. den 1 juli 2001 en annan

försäkrad som avstår från förvärvsarbete få

tillfällig föräldrapenning för att vårda ett sjukt

barn om föräldern på grund av egen sjukdom eller

smitta inte kan vårda barnet. Därmed kan även en

ensamstående förälder som själv är sjuk låta en

annan person vårda barnet och uppbära tillfällig

föräldrapenning.

Förlängningen av föräldrapenningen och ny

förmånsnivå inom föräldraförsäkringen träder i kraft

den 1 januari 2002. Övriga delar trädde i kraft den

1 juli 2001.

Utskottet välkomnar förslaget i

budgetpropositionen om att garantinivån avseende de

dagar som ersätts med belopp motsvarande förälderns

sjukpenning skall höjas från 60 till 120 kr per dag

fr.o.m. den 1 januari 2002. Utskottet kan också

konstatera att ytterligare höjningar aviseras, till

150 kr per dag 2003 och till 180 kr per dag 2004.

Vad gäller de frågor som tas upp i motionerna kan

konstateras att flertalet åtminstone vid något

tidigare tillfälle har behandlats av utskottet,

senast i betänkande 2000/01:SfU1. Många yrkanden är

också att se som en del av förslagen om att införa

ett barnomsorgskonto.

Utskottet anser emellertid att med de beslutade

och föreslagna förbättringarna i

föräldraförsäkringen uppfyller försäkringen väl

målen att underlätta för båda föräldrarna att kunna

kombinera föräldraskap med förvärvsarbete liksom att

inom ramen för den generella välfärden stödja

barnfamiljerna och därmed minska de ekonomiska

skillnaderna mellan familjer med och utan barn.

Utskottet kan således inte ställa sig bakom krav på

en begränsning av föräldraförsäkringen till 360

dagar med sjukpenningbelopp och med en

mamma/pappamånad samt att kontaktdagar inte skall

finnas. Inte heller kan utskottet ställa sig bakom

förslag om att garantidagarna skall avskaffas.

Utskottet anser dessutom att för förvärvsarbetande

föräldrar fungerar garantidagarna som en förlängning

av den tid som de kan vara hemma i samband med

barnets födelse. Det är inte heller ovanligt att

dagarna sparas för att användas under barnets

uppväxt, bl.a. i samband med inskolning i

barnomsorgen eller i skolan.

Enligt utskottets mening är det inte möjligt att

höja garantinivån utöver vad regeringen nu föreslår

eller att införa en andra kontaktdag redan från den

1 januari 2002. Inte heller bör en höjd

ersättningsnivå för mamma/pappa-månaden till 90 %

med ett tak på 10 prisbasbelopp införas. Utskottet

anser att den av regeringen aviserade höjningen av

inkomsttaket till 10 prisbasbelopp från den 1 juli

2003 och den nu föreslagna höjningen av garantinivån

på ett bra sätt bidrar till ett ökat uttag av

pappornas föräldraledighet.

I fråga om att beräkna sjukpenninggrundande

inkomst på ett genomsnitt av tidigare inkomster

liksom frågan om att återinföra regeln om att även

inräkna skattepliktiga förmåner och

semesterersättning i den sjukpenninggrundande

inkomsten har utskottet ovan under utgiftsområde 10

avvisat sådana förslag.

En överföring av havandeskapspenningen till

sjukförsäkringen skulle enligt utskottets mening få

till följd att gravida kvinnor som av olika

anledningar inte kan utföra sina arbetsuppgifter men

som i övrigt inte är arbetsoförmögna skulle

missgynnas i förhållande till andra gravida kvinnor.

Eftersom arbetsförmågan i dessa fall inte kan anses

nedsatt på grund av sjukdom är de inte berättigade

till sjukpenning. De är i stället hänvisade till att

använda sig av möjligheten att vara lediga med

föräldrapenning. Med hänsyn till att en samordning

av havandeskapspenning och sjukpenning skulle minska

antalet föräldrapenningdagar efter det att barnet är

fött kan utskottet inte ställa sig bakom en sådan

lösning.

Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget

till medelsanvisning och avstyrker motionerna Sf204,

Sf245 yrkande 3 i denna del, Sf323, Sf387 i denna

del, Sf390 yrkandena 1, 4-8, Sf392 yrkandena 18, 28

och 36 i denna del, Sf395 yrkande 5 i denna del,

Sf397 yrkandena 3, 4, 6 och 11 i denna del, Sf401

yrkandena 1, 4, 6 i denna del och 9, A229 yrkande 20

och Fi294 yrkande 14 i denna del.

Övriga motioner om föräldraförsäkringen

Ersättningen i föräldraförsäkringen bygger på

inkomstbortfallsprincipen kombinerad med en

grundnivå, som nu föreslås kraftigt höjas.

Målsättningen är att fler personer skall omfattas av

det skydd som finns idag. Inkomsttaket i

socialförsäkringen har varit 7,5 prisbasbelopp sedan

mitten av 1970-talet. Tanken var att det stora

flertalet skulle försäkras inom den offentliga

allmänna försäkringen. I takt med stigande reallöner

har emellertid allt fler löntagare kommit upp till

årsinkomster överstigande inkomsttaket.

Inkomstbortfallsprincipen har luckrats upp och

socialförsäkringssystemets legitimitet minskat. Mot

denna bakgrund välkomnar utskottet den av regeringen

aviserade höjningen av inkomsttaket i

föräldraförsäkringen till 10 prisbasbelopp i juli

2003, om det statsfinansiella läget så tillåter. Med

det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf249

yrkande 1 och Sf358.

I ett par motioner ställs krav på en utbyggd

föräldraförsäkring till 15 månader och med möjlighet

till uttag till dess barnet fyller 12 år. Enligt

utskottets mening saknas nu ekonomiskt utrymme att

förlänga föräldrapenningen utöver den nyligen

genomförda förlängningen till 13 månader på

sjukpenningnivå. Vidare anser utskottet att det är

angeläget att merparten av föräldrapenningdagarna

utnyttjas under den tid barnen är små. Det är i

första hand då ett barn är litet som föräldern

behöver vara ledig från sitt arbete för att vårda

barnet. Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna A392 yrkande 1 och So495 yrkandena 1-3.

I fråga om överlåtelse av föräldrapenning till

annan anser utskottet att föräldrapenningen skall

vara knuten till föräldraskapet. Någon överlåtelse

av föräldrapenning, som ersättning för t.ex.

barntillsyn, och oavsett om föräldern avstår från

arbete eller inte kan utskottet därför inte förorda.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Sf397

yrkande 5 och A229 yrkande 19.

När det gäller överlåtelse av tillfällig

föräldrapenning kan utskottet konstatera att detta

redan är möjligt och att reglerna härför nyligen

vidgats. Vid sjukdom eller smitta hos barnet eller

barnets ordinarie vårdare kan en förälder i dag

överlåta sin rätt till tillfällig föräldrapenning

till annan försäkrad. Från och med den 1 juli 2001

har en utvidgning skett så att även en ensamstående

förälder som själv är sjuk kan låta en annan person

vårda barnet och få tillfällig föräldrapenning.

Utskottet är positivt till denna utvidgning men kan

inte ställa sig bakom ett yrkande om att överlåtelse

också skall kunna ske till en namngiven person vid

t.ex. en personalpool kopplad till

förskoleverksamheten. Utskottet avstyrker därmed

motion Sf304.

I ett antal motioner berörs den SGI-skyddade tiden

och den s.k. 2,5-årsregeln.

Föräldrapenning beräknas med utgångspunkt i en

förälders sjukpenninggrundande inkomst. I vissa

situationer kan en förälder få behålla en

sjukpenninggrundande inkomst trots att han eller hon

inte förvärvsarbetar. Bland annat får en förälders

sjukpenninggrundande inkomst inte sänkas under den

tid föräldern är helt eller delvis ledig från

förvärvsarbete för vård av barn till dess att barnet

fyller ett år (SGI-skyddad tid). Vid ettårsperiodens

utgång fastställs förälderns sjukpenninggrundande

inkomst med hänsyn till den beräknade framtida

inkomsten av förvärvsarbete. Om den

sjukpenninggrundande inkomsten sänkts vid barnets

ettårsdag har föräldern ändå rätt till

föräldrapenning beräknad lägst efter den tidigare

sjukpenninggrundande inkomsten eller den högre

inkomst som löneutvecklingen medför till dess barnet

fyller två år. Får föräldrarna ytterligare ett barn

kan det tvååriga SGI-skyddet förlängas under

förutsättning att kvinnan blir gravid innan det

första barnet har uppnått en ålder av ett år och nio

månader. Föräldrapenningen beräknas för det nya

barnet efter den sjukpenninggrundande inkomst som

gällde när föräldrarna fick det tidigare barnet.

Denna regel, den s.k. 2,5-årsregeln, innebär att en

förälder behåller den ursprungliga

föräldrapenningnivån även om föräldern valt att inte

arbeta mellan två barns födelser, under

förutsättning att barnen föds inom två och ett halvt

år.

Utskottet kan inte för närvarande ställa sig bakom

krav på att förlänga den SGI-skyddade tiden eller

att utsträcka den tid som en förälder kan få

föräldrapenning beräknad på den sjukpenninggrundande

inkomst som gällde före det första barnets födelse.

Med det anförda avstyrks motionerna Sf226, Sf274,

Sf349 yrkandena 2 och 3 samt Sf366.

När det gäller männens vilja och möjlighet att

utnyttja föräldraförsäkringen anser utskottet att

förlängningen av antalet dagar i föräldrapenningen

inklusive den ytterligare mamma/pappamånaden som

nyligen beslutats torde positivt påverka pappornas

uttag av föräldraförsäkringsförmåner. En kommande

höjning av inkomsttaket i föräldraförsäkringen kan

också uppmuntra till ett mellan könen mer jämnt

fördelat uttag av föräldrapenningen. Utskottet kan

inte förorda en individbaserad föräldrapenning utan

någon möjlighet för föräldrarna att själva fördela

uttaget. Utskottet avstyrker med det anförda motion

Sf349 yrkandena 1 och 4.

Utskottet kan med det anförda inte heller ställa

sig bakom yrkanden om att mamma/pappamånaderna skall

avskaffas. Utskottet avstyrker motionerna Sf222

yrkande 2, Sf249 yrkande 2 och Sf250.

I en motion påtalas behovet av en pappamånad i de

fall faderskapet har fastställts sent i ett barns

liv. Enligt utskottets mening är det viktigt med en

bra relation mellan pappan och barnet även i de fall

där faderskapet fastställs sent i barnets liv.

Utskottet anser emellertid att det inte är möjligt

att anpassa föräldraförsäkringen till alla

livssituationer. Utskottet avstyrker motion Sf224

yrkande 2.

Båda föräldrarna kan i vissa situationer uppbära

föräldrapenningförmån för samma barn samtidigt. Det

gäller t.ex. i samband med föräldrautbildning och

besök i förskoleverksamhet samt vid uttag av de tio

dagarna med tillfällig föräldrapenning i samband med

barns födelse. Vidare kan tillfällig föräldrapenning

utges till båda föräldrarna om de följer med ett

barn till läkare när barnet lider av allvarlig

sjukdom eller om båda som en del i behandlingen

behöver delta i läkarbesök eller i någon av läkare

ordinerad behandling. Vid flerbarnsfödsel har

föräldrarna rätt att ta ut föräldrapenning samtidigt

för vård av var sitt barn. Om rätten för föräldrarna

att samtidigt uppbära föräldrapenningförmåner

utvidgades - inom ramen för den nuvarande

föräldraförsäkringen - skulle det enligt utskottets

mening i många fall leda till att tiden tillsammans

med barnet minskar. Med hänsyn härtill och då

möjligheten att ta ut föräldrapenning och tillfällig

föräldrapenning samtidigt för båda föräldrarna är

förhållandevis väl tillgodosedd avstyrker utskottet

motion Sf286.

I tre motioner framhålls att

föräldrapenningadministrationen bör förenklas bl.a.

genom ett schabloniserat system eller att reglerna

för överföring av föräldrapenningdagar bör ses över.

Enligt utskottets mening är komplexiteten i

föräldraförsäkringen ett resultat av statsmakternas

ambition att göra föräldraförsäkringen så flexibel

som möjligt och säkerställa att försäkringen täcker

många tänkbara behov för föräldern att vara ledig

från arbetet för att ta hand om barnet. Utskottet

utgår från att regeringen fortlöpande tar till vara

möjligheterna att förenkla reglerna och även följer

utvecklingen för att vid behov återkomma med förslag

till ändringar. Skulle det uppstå stora problem i

samband med överlåtelse av föräldrapenningdagar

måste detta givetvis uppmärksammas. Med det anförda

avstyrker utskottet motionerna Sf221, Sf225 och

Sf361.

Ett par motioner tar upp situationen för föräldrar

till prematura barn. Som utskottet anfört ovan är

det inte möjligt att anpassa föräldraförsäkringen

till alla livssituationer. Utskottet vill i stället

peka på den möjlighet som finns för förälder att få

tillfällig föräldrapenning när han eller hon behöver

avstå från arbete för att besöka ett barn som vårdas

på sjukhus. I samband med beslut om att tillfällig

föräldrapenning inte skulle kunna utges för vård av

sjukt barn under barnets första 240 levnadsdagar

uttalades (prop. 1987/88:100 bil. 7) att det bör

göras undantag för barn som vårdas på sjukhus bl.a.

på grund av den särskilda betydelse detta har för

föräldrar med för tidigt födda barn. Med det anförda

avstyrker utskottet motionerna Sf223 och Sf359.

I en motion föreslås att tillfällig

föräldrapenning skall utges oavsett om behandling

sker vid öppenvårdsavdelning i kommunal regi eller i

landstingets regi. Utskottet har tidigare avstyrkt

ett likadant yrkande varvid redovisades vilka

möjligheter som finns att få tillfällig

föräldrapenning (se senast bet. 2000/01:SfU1).

Utskottet konstaterade i betänkandet att tillfällig

föräldrapenning kan utnyttjas i åtskilliga

situationer för att tillgodose en förälders behov av

att vara ledig från arbetet av skäl som har samband

med sjukdom eller funktionshinder hos barnet. Den

fråga som tas upp i motionen torde således inte

innebära några problem. Skulle så ändå vara fallet

förutsatte utskottet att RFV uppmärksammar och

påtalar detta. Utskottet vidhåller denna inställning

och avstyrker motion Sf267. Utskottet avstyrker även

motion Sf392 yrkande 31 om att den tillfälliga

föräldrapenningen bör utredas särskilt med hänsyn

till hur systemet fungerar för familjer med barn som

är sjuka ofta och/eller länge.

Tidigare beräknades tillfällig föräldrapenning per

kalenderdag för alla. 1987 ändrades reglerna och i

dag gäller enligt huvudregeln tim- eller dagberäknad

tillfällig föräldrapenning för försäkrad med inkomst

av anställning. För egenföretagare

kalenderdagberäknas den tillfälliga

föräldrapenningen. I praktiken innebär detta att

företagare oftast får en lägre ersättning per dag.

1987 års ändring motiverades bl.a. med att den som

arbetar som egenföretagare inte omfattas av

arbetstidslagen och han eller hon därför själv har

möjlighet att förlägga sina arbetstider på ett

lämpligt sätt.

Utredningen för översyn av inkomstbegreppet inom

bidrags- och socialförsäkringssystemen angav i sitt

betänkande Förmån efter inkomst (SOU 1997:85) att

tillfällig föräldrapenning till egna företagare

enbart utges för dagar då föräldern annars skulle ha

förvärvsarbetat varför bl.a. någon utjämning över

tiden inte kan göras. Utredningens uppfattning var

att det inte finns någon möjlighet att timberäkna

ersättningen till egna företagare av de skäl som

motiverade 1987 års ändring. Utredningen ansåg

emellertid att kalenderdagberäkningen skulle kunna

ersättas med s.k. dagberäkning. Med en sådan

beräkning skulle ersättningen anpassas efter

årsinkomsten fördelad på arbetsdagar beräknade efter

en femdagarsvecka. Med hänsyn till de besparingar

utredningen skulle göra inom sjukförsäkringen ansåg

sig utredningen inte kunna föreslå några ytterligare

förändringar som medförde kostnadsökningar.

Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet

motionerna Sf232 och Sf306 yrkande 2.

Utskottet anser att det för närvarande inte finns

skäl att föreslå en översyn av kriterierna för rätt

till havandeskapspenning. Utskottet avstyrker motion

Sf351.

Lagtekniska frågor om föräldraförsäkringen

Enligt gällande bestämmelser måste en förälder ha varit

försäkrad för ett belopp över 60 kr under 240 dagar

i följd före barnets födelse för att komma i

åtnjutande av föräldrapenning motsvarande förälderns

sjukpenning för de första 180 dagarna. Det

förhållandet att den lägsta ersättningsnivån för de

dagar som kan ersättas med sjukpenningbelopp nu höjs

från 60 kr till 120 kr skall inte medföra någon

skärpning av 240-dagarsvillkoret. Utskottet föreslår

därför att kvalifikationskravet i 4 kap. 6 § andra

stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring skall

anges som "en sjukpenning över lägstanivån". I

förtydligande syfte bör i övergångsbestämmelsen till

lagen (2001:142) om ändring i lagen om allmän

försäkring anges att beträffande ersättning för

dagar före ikraftträdandet tillämpas äldre

bestämmelser.

Den som är bosatt i Sverige kommer med förslaget

till ändring i 3 kap. 1 § socialförsäkringslagen

(1999:799), SofL, att vara försäkrad för

föräldrapenning på lägstanivå (60 kr) och grundnivå

(120 kr). Den som arbetar i Sverige har i dag enligt

3 kap. 4 § SofL rätt till föräldrapenning över

garantinivå. Det innebär att en förälder som arbetar

i Sverige men inte är bosatt här, och som har en

sjukpenningrundande inkomst på 60 kr (garantinivå)

eller lägre, inte kan få föräldrapenning. Har

föräldern en sjukpenninggrundande inkomst över 60 kr

utges föräldrapenning motsvarande förälderns

sjukpenning, detta förutsatt att föräldern uppfyller

det nämnda 240-dagarsvillkoret.

Förslaget i budgetpropositionen har utformats så

att den som arbetar i Sverige skall vara försäkrad

för en föräldrapenning över ett belopp om 120 kr

(grundnivån). Det skulle innebära att den som

arbetar här men inte anses bosatt i Sverige och som

har en sjukpenninggrundande inkomst om 120 kr eller

mindre inte får någon föräldrapenning alls.

Utskottet har erfarit att detta inte varit syftet

med regeringens förslag. Utskottet föreslår därför

att den som arbetar i Sverige och som uppfyller 240-

dagarsvillkoret skall vara försäkrad för

föräldrapenning över 60 kr (lägstanivån). Detta kan

lämpligen regleras i 4 kap. 6 § lagen om allmän

försäkring. Det innebär att om den

sjukpenninggrundande inkomsten är mer än 120 kr

utges föräldrapenning motsvarande sjukpenningen. Om

den sjukpenninggrundande inkomsten ligger mellan 61

kr och 120 kr utges föräldrapenning med 120 kr. Om

den sjukpenninggrundande inkomsten är 60 kr eller

lägre utges ingen föräldrapenning. Detta skulle

kunna innebära ett visst avsteg från nuvarande

avgränsning att den arbetsbaserade delen av

socialförsäkringen inte skall avse garantiförmåner.

Föräldrapenning enligt grundnivån utges i dessa fall

dock inte oberoende av arbete utan kräver att det

arbetsrelaterade kvalifikationsvillkoret är

uppfyllt. Förslaget är därför i enlighet med

principerna för indelningen av förmåner i

socialförsäkringslagen. Enligt vad

Socialdepartementet uppgivit är kostnaderna för

reformen beräknade utifrån denna ändring.

Utskottet lägger även fram förslag till

följdändringar i 3 kap. 8 § och 4 kap. 6 § SofL.

Med hänsyn till dessa ytterligare lagändringar

väljer utskottet att i sina förslag till ändringar i

SofL använda den mer normala lagstiftningstekniken,

nämligen att göra en särskild lag för de ändringar

som har ett tidigare ikraftträdande, den 1 januari

2002, och anpassa den nuvarande ändringslagen SFS

2001:497, som träder i kraft den 1 januari 2003,

härtill. Enligt utskottets mening kan ett lagförslag

med den i propositionen valda tekniken bli mer

svåröverskådligt och medföra större risk för

felskrivningar m.m.

21:3 Underhållsstöd

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 21:3

Underhållsstöd. Därmed bör riksdagen avslå

motionsyrkanden om annan medelsanvisning för

anslaget 21:3.

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

samarbetsavtal, återbetalningsskyldighet och

underhållsstödets utformning. Jämför

reservationerna nr 46 (kd), 47 (kd) och 48

(mp).

Gällande bestämmelser

Ett barn har rätt till underhållsstöd om föräldrarna

inte bor tillsammans och barnet bor varaktigt hos

endast en av föräldrarna och är folkbokfört hos

denna förälder. Ett barn som bor varaktigt hos båda

föräldrarna (växelvis boende) och är folkbokfört hos

en av dem har också rätt till underhållsstöd. Vidare

lämnas underhållsstöd om den ena föräldern är

avliden såvida inte barnet har rätt till barnpension

enligt AFL efter en bidragsskyldig förälder.

Underhållsstöd lämnas med högst 1 173 kr per månad

och barn.

För det underhållsstöd som lämnas till barnet är

den förälder som inte bor tillsammans med barnet

återbetalningsskyldig gentemot staten.

Återbetalningsskyldigheten är dock begränsad till 1

173 kr per barn och månad och är utformad som en

viss procent av den återbetalningsskyldiges årliga

bruttoinkomst efter ett avdrag med 72 000 kr. Såväl

grundavdraget som procentsatserna höjdes i fråga om

återbetalningsskyldighet som avser tid fr.o.m. den

1 februari 2000. Grundavdraget höjdes från 24 000 kr

till 72 000 kr och procentsatserna per barn

bestämdes till 14 % för ett barn, 11,5 % för två

barn och 10 % för tre barn. Som tidigare ökar den

totala procentsatsen med en procentenhet för varje

ytterligare barn utöver tre.

Återbetalningsskyldigheten omprövas årligen och

fastställs utifrån senast tillgängliga taxering.

En bidragsskyldig som inte anser sig kunna betala

fastställt återbetalningsbelopp kan ansöka om

anstånd med betalningen. För obetalda

återbetalningsbelopp skall den bidragsskyldige

betala ränta (3,1 % för år 2001).

Vad gäller umgängesavdrag får en bidragsskyldig

förälder som haft barnet hos sig under en

sammanhängande tid av minst fem hela dygn eller

under en kalendermånad haft barnet hos sig i minst

sex hela dygn, vid återbetalning av underhållsstöd,

göra avdrag med 1/40 av stödet för varje helt dygn.

Ändrade regler för beräkning och fördelning av

underhållsstöd när barn till särlevande föräldrar

bor varaktigt hos båda föräldrarna (växelvis boende)

tillämpas i fråga om underhållsstöd som avser tid

efter den 31 mars 2001. Var och en av föräldrarna

vid växelvis boende ges rätt till ett halvt

underhållsstöd, 586 kr per barn och månad. Från

detta belopp skall avräknas halva det

återbetalningsbelopp som skulle ha fastställts om

föräldern hade varit återbetalningsskyldig enligt

lagen om underhållsstöd.

Propositionen

I propositionen anges att syftet med

underhållsstödet är att barn som inte sammanlever

med båda sina föräldrar skall garanteras en rimlig

ekonomisk standard samtidigt som systemet skall

bidra till att båda föräldrarna skall ta sitt

ekonomiska ansvar gentemot sina barn.

I maj 2001 fanns det totalt 333 746 barn, 200 800

boföräldrar och 229 026 bidragsskyldiga föräldrar i

underhållsstödssystemet. 305 516 barn fick fullt

bidrag, 1 173 kronor per månad, 13 083 fick

underhållsstöd vid växelvis boende och 14 653 fick

endast utfyllnadsbidrag.

Familjeutredningen redovisar i betänkandet Ur

fattigdomsfällan (SOU 2001:24) en utvärdering av

underhållsstödet. I propositionen anförs att

utredningens samlade bedömning är att

underhållsstödet uppfyller sina syften. Utredningen

anser dock att det finns vissa brister, som bl.a.

hänger samman med de dubbla syftena att reglera

föräldrarnas inbördes relationer och att ge ett

visst statligt ekonomiskt stöd. Stödet uppfyller

också flertalet av utredningens krav på ett väl

fungerande system, anges det i propositionen. Vidare

framgår av propositionen att enligt utredningen är

återbetalningskraven betungande för föräldrar som

betalar för många barn, vilket i sin tur kan

försvåra för dessa föräldrar att hålla regelbunden

kontakt med sina barn. Skuldsättningen för de

bidragsskyldiga till underhållsstöd är omfattande.

Nästan en tredjedel av de bidragsskyldiga hade i

september 2000 underhållsskulder hos

kronofogdemyndigheten. Drygt 80 % hade även andra

skulder, varav hälften hade andra skulder hos

kronofogden redan när den första underhållsskulden

lämnades över. Ökningen av antalet bidragsskyldiga

hos kronofogden var störst åren efter det att stödet

trädde i kraft, men har därefter avtagit avsevärt.

Utredningen ansåg också att de samarbetssamtal som

kommunerna erbjuder föräldrarna även bör omfatta

ekonomiska frågor. Regeringen har för avsikt att

göra vidare analyser av underhållsstödet inom ramen

för beredningen av Familjeutredningens betänkande.

Av propositionen framgår att under år 2000

understeg utgifterna för underhållsstöd anvisade

medel med 3,9 %. För innevarande budgetår beräknas

utgifterna till ca 2 515 miljoner kronor, vilket är

ca 100 miljoner kronor högre än anvisade medel.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2002 till anslag 21:3 Underhållsstöd anvisar ett

ramanslag på 2 441 miljoner kronor.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2002

Moderaterna

I motionerna Sf305 av Margit Gennser m.fl. (m)

yrkandena 1-6 samt Sf401 av Margit Gennser m.fl. (m)

yrkande 5 begärs tillkännagivanden enligt följande.

Underhållsstödet bör ersättas av ett

ensamståendestöd där grundprincipen är att

särlevande föräldrar i normalfallet skall sköta

underhållsbetalning direkt till varandra i enlighet

med föräldrabalkens regler. Underhållsstödet utgår i

de fall där fadern är okänd, en förälder är avliden

och barnpension inte utgår, underhållsföräldern inte

sköter sina betalningsförpliktelser eller

föräldrarna är särlevande och har en sammanlagd

inkomst som understiger en viss nivå, vilket innebär

att motionärerna förespråkar en form av

inkomstprövning av båda föräldrarna.

Försäkringskassan skall kunna vara behjälplig med

att betala ut förskott på det avtalade

underhållsstödet till boföräldern för att sedan

kräva in underhållsstödet av den bidragsskyldige

föräldern i de fall den underhållsskyldige föräldern

missköter sina åtaganden. Underhållsstöd skall inte

betalas ut vid växelvis boende. Motionärerna

föreslår att regeringen utreder och därefter

återkommer med ett förslag enligt det anförda. I

motion Sf401 av Margit Gennser m.fl. (m) yrkande 10

begärs att riksdagen till anslaget 21:3

Underhållsstöd anvisar 400 miljoner kronor mindre än

regeringen föreslagit för budgetåret 2002.

Folkpartiet

I motionerna Sf387 i denna del av Bo Könberg och

Johan Pehrson (fp), Sf397 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) yrkande 11 i denna del och Fi294 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 14 i denna del begär

motionärerna att riksdagen till anslaget 21:3

Underhållsstöd anvisar 220 miljoner kronor mindre än

regeringen föreslagit budgetåret 2002. Genom

markering av det gemensamma föräldraansvaret kan

utgifterna hållas tillbaka.

Övriga motioner

Alf Svensson m.fl. (kd) anser i motion Sf392 yrkande

6 att dagens samarbetsavtal bör utvecklas

ytterligare.

Ulla Hoffmann m.fl. (v) anför i motion Sf224 yrkande

1 att återbetalningsskyldighet endast bör kunna

fastställas från det att faderskap fastställts.

Kenneth Lantz m.fl. (kd) anger i motion Sf247

yrkandena 1-4 att en prövning av boförälderns

ekonomi bör göras innan statligt stöd utbetalas, och

när det gäller umgängesavdrag hämtande- och

lämnandedagen bör räknas som ett helt dygn samt

umgängesavdrag får göras med 1/20 samtidigt som

avdraget för boföräldern ändå får göras med 1/40 av

underhållsstödet. Motionärerna vill ha en ändring av

återbetalningsreglerna med bl.a. ett

förbehållsbelopp och möjlighet till jämkning, och de

anser att fordran inte bör överföras till

kronofogdemyndigheten förrän den är minst tolv

månader gammal eller uppgår till minst 5 000 kr. I

motionen begärs tillkännagivanden härom.

I motion Sf218 av Rigmor Stenmark (c) yrkande 2

begärs en översyn av underhållsstöd vid delat ansvar

för gemensamma barn. Enligt motionären är det inte

bra att den som vårdar barnet mindre än 50 % får

betala till den andre föräldern men själv inte får

något stöd för sin del av vårdåtagandet.

I motion 2000/01:L438 av Marie Engström (v) påtalas

behovet av att man i Familjeutredningen också

analyserar regelsystemens utformning med beaktande

av den lagstiftning som säger att föräldrar, under

vissa förutsättningar, är underhållsskyldiga för

hemmavarande barn upp till 21 års ålder.

I motion A393 av Lars Ångström m.fl. (mp) yrkande 6

begärs att regeringen tillsätter en utredning om

särlevande föräldrars ekonomi.

Christer Skoog m.fl. (s) anför i motion Sf374 att

underhållsstödet bör beräknas på mer näraliggande

inkomst.

I motion Sf215 av Inger Lundberg m.fl. (s) yrkandena

1 och 2 påtalas behovet av åtgärder för att minska

ökningen av antalet hushåll som på grund av

underhållsstöd skuldförts hos Kronofogdemyndigheten.

Motionärerna anser att regeringen bör lägga förslag

som minskar bördan för underhållsskyldiga med många

barn.

Utskottets ställningstagande

Anslaget 21:3 Underhållsstöd

I samband med behandlingen av budgeten för 2001 fann

utskottet inte skäl att föreslå några mer

genomgripande förändringar i systemet med

underhållsstöd (bet. 2000/01:SfU1) med anledning av

den pågående Familjeutredningen, som har till

uppgift att göra en analys av de ekonomiska

familjestöden. Utskottet kan nu konstatera att

utredningen lämnat betänkandet Ur fattigdomsfällan

(SOU 2001:24). Utskottet anser att den analys av

underhållsstödet som regeringen avser att göra i

samband med beredningen av Familjeutredningens

betänkande bör avvaktas.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens

förslag till medelsanvisning och avstyrker

motionerna Sf305 yrkandena 1-6, Sf387 i denna del,

Sf397 yrkande 11 i denna del, Sf401 yrkandena 5 och

10 samt Fi294 yrkande 14 i denna del.

Övriga motioner om underhållsstöd

Beträffande samarbetsavtal anser utskottet liksom tidigare

(senast i bet. 2000/01:SfU7) att samarbetssamtal är

något i grunden positivt och att det finns all

anledning för bl.a. domstolar att verka för att

sådana kommer till stånd. Utskottet anser att

hållbara helhetslösningar, som inte enbart bör röra

frågor om vårdnad, boende och umgänge, därvid bör

eftersträvas. Samtalen bör dock inte göras

obligatoriska, främst med hänsyn till att ett tvång

att delta i sådana samtal knappast kan leda till att

fler tvister löses. Vidare anfördes att det är

lämpligt att försäkringskassan får i uppdrag att

informera föräldrar om att kommunerna erbjuder

samarbetssamtal och även har att sörja för att

föräldern får hjälp att träffa avtal i frågor som

rör vårdnad, boende och umgänge. Utskottet vidhåller

sin tidigare inställning. Med det anförda avstyrker

utskottet motion Sf392 yrkande 6.

Enligt reglerna i föräldrabalken får talan om att

underhållsbidrag skall fastställas inte bifallas för

längre tid tillbaka än tre år, om inte den

bidragsskyldige medger det.

Enligt lagen om underhållsstöd kan återkrav inte

riktas mot den bidragsskyldige för längre tid

tillbaka än tre år, räknat från det att

underrättelse om att underhållsstöd sökts sänts till

den bidragsskyldige. Om det finns synnerliga skäl

med hänsyn till personliga eller ekonomiska

förhållanden har försäkringskassan emellertid

möjlighet att helt eller delvis efterge statens

fordran avseende återbetalningsskyldighet.

I en motion yrkas att återbetalningsskyldighet

skall kunna åläggas tidigast från det att ett

faderskap fastställts. Utskottet har erfarit att det

inom Regeringskansliet pågår ett arbete i syfte att

fr.o.m. den 1 juli 2002 införa en ändring av

reglerna om återbetalningsskyldighet, innebärande

att pappan bör kunna bli återbetalningsskyldig först

i samband med att han informerats om barnets

existens. Med det anförda är motion Sf224 yrkande 1

tillgodosedd och avstyrks.

I motionerna begärs tillkännagivanden om bl.a.

prövning av boförälderns ekonomi, beräkningen av

umgängesavdraget, återbetalningsreglerna,

underhållsstöd vid delat ansvar för gemensamma barn,

särlevande föräldrars ekonomi, beräkning på mer

näraliggande inkomst, bördan för underhållsskyldiga

med många barn och lagstiftningen om

underhållsskyldighet för hemmavarande barn.

Utskottet anser att också dessa motionsyrkanden

som rör förändringar i underhållsstödet bör

avstyrkas mot bakgrund av den inom Regeringskansliet

pågående beredningen av Familjeutredningen.

Utskottet vill dock peka på den i många fall svåra

situation som vissa bidragskyldiga föräldrar med

många barn har. Enligt Familjeutredningen kan de som

är skyldiga att återbetala underhållsstöd för många

barn ha en pressad ekonomi även i vanliga

inkomstlägen för heltidsarbetande. Utredningen

lämnar utöver de övergripande förslagen om ett

ekonomiskt familjestöd även ett förslag inom

underhållsstödet i syfte att begränsa

marginaleffekterna och att mildra

återbetalningsskyldigheten i dessa fall. Utskottet

utgår från att regeringen återkommer med förslag

härom så snart som möjligt. Utskottet avstyrker

motionerna 2000/01:L438, Sf215 yrkandena 1 och 2,

Sf218 yrkande 2, Sf247 yrkandena 1-4, Sf374 och A393

yrkande 6.

21:4 Bidrag till kostnader för internationella

adoptioner

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 21:4 Bidrag

till kostnader för internationella

adoptioner. Därmed bör riksdagen avslå

motionsyrkanden om annan medelsanvisning för

anslaget 21:4.

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

bidrag till kostnader vid adoption. Jämför

reservation nr 49 (c).

Gällande bestämmelser

Bidrag till kostnader för internationella adoptioner

utges enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid

adoption av utländska barn. Bidrag lämnas för

närvarande med 40 000 kronor per barn vid adoption

av barn upp till tio års ålder.

Propositionen

I propositionen anges att antalet adoptivbarn som

kommer till Sverige från utlandet beräknas till 1

000 barn under 2002.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2002 till anslag 21:4 Bidrag till kostnader för

internationella adoptioner anvisar ett ramanslag på

40 miljoner kronor.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2002

I motionerna Sf307 av Margit Gennser m.fl. (m) och

Sf401 av Margit Gennser m.fl. (m) yrkande 7 yrkas

att bidraget till kostnader för internationella

adoptioner bör höjas till 50 % av kostnaden, enligt

en schablon grundad på varifrån barnet adopteras,

dock högst 55 000 kr per barn. I motion Sf401 av

Margit Gennser m.fl. (m) yrkande 11 begärs att

riksdagen till anslaget 21:4 Bidrag till kostnader

för internationella adoptioner anvisar 8 miljoner

kronor mer än regeringen föreslagit budgetåret 2002.

Övriga motioner

Sten Tolgfors (m) anför i motion L248 yrkande 6 att

adoptionskostnadsbidragets storlek bör följa

kostnadsutvecklingen. I motionen begärs ett

tillkännagivande härom.

I motion Sf243 av Per-Samuel Nisser (m) begärs en

översyn av adoptionsbidraget vid internationella

adoptioner vad avser adoptionskostnader, oberoende

rådgivning, pensionsfrågor vid adoptioner och stöd

till adoptivfamiljer efter adoption.

Agne Hansson m.fl. (c) begär i motion So304 yrkande

8 förslag om en översyn av

adoptionskostnadsbidraget. Motionärerna anser inte

att höjningen till 40 000 kr per barn var

tillräcklig.

Bengt Silfverstrand och Anders Karlsson (s) anför i

motion Sf252 att åldersgränsen för adoptionsbidrag

bör höjas till att gälla även adoption av barn äldre

än tio år.

Utskottets ställningstagande

Anslaget 21:4 Bidrag till kostnader för

internationella adoptioner

Efter att adoptionsbidraget varit oförändrat sedan

1991 höjdes det kraftigt den 1 januari 2001 till 40

000 kr. Utskottet finner inte anledning att nu

föreslå ytterligare höjning av bidraget.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

medelsanvisning och avstyrker motionerna Sf307 och

Sf401 yrkandena 7 och 11.

Övriga motioner om adoptionsbidrag

I några motioner begärs tillkännagivanden om en översyn av

bl.a. adoptionsbidragets storlek och en höjning av

åldersgränsen på tio år. Utskottet anser inte att

det för närvarande är aktuellt med någon ändring av

adoptionsbidraget. Utskottet noterar emellertid att

regeringen avser att se över kostnader och regler

för internationella adoptioner. Vad gäller

pensionsrätt vid adoptioner framgår av propositionen

att regeringen avser att under januari 2002

förelägga riksdagen förslag om förbättrad

barnårsrätt för adoptivföräldrar.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

L248 yrkande 6, Sf243, So304 yrkande 8 och Sf252.

21:5 Barnpensioner

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 21:5

Barnpensioner.

Gällande bestämmelser

Barnpensioner utges till barn under 18 år vars ena

eller båda föräldrar avlidit. För barn som går i

grundskola, gymnasium eller liknande kan

barnpensionen förlängas, längst t.o.m. juni månad

det år barnet fyller 20 år.

Barnpension från folkpension och ATP ersätts

fr.o.m. 2003 med inkomstgrundad barnpension och

efterlevandestöd till barn. De barnpensioner som

beviljats t.o.m. år 2002 omfattas av övergångsregler

som överensstämmer med de gamla reglerna.

Propositionen

I propositionen anges att ungefär 28 900

barnpensioner i form av folkpension och 28 100

barnpensioner i form av allmän tilläggspension

beräknas betalas ut under 2001. Antalet

barnpensioner har sjunkit under ett flertal år, och

denna trend kan enligt propositionen antas fortsätta

de kommande åren.

Under budgetåret 2000 uppgick utgifterna för

barnpension i form av folkpension och allmän

tilläggspension till drygt 941 miljoner kronor.

Detta innebär enligt propositionen att utgifterna

understeg anslaget med ca 44 miljoner kronor. För

innevarande budgetår beräknas utgifterna till ca 949

miljoner kronor.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2002 till anslag 21:5 Barnpensioner anvisar ett

ramanslag på 972 miljoner kronor.

Utskottets ställningstagande

Regeringens förslag till medelsanvisning har inte

föranlett några motionsyrkanden. Utskottet

tillstyrker förslaget.

21:6 Vårdbidrag för funktionshindrade barn

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

att vårdbidrag inte skall kunna utges

retroaktivt före ansökningsmånaden.

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag

om medelsanvisning till anslaget 21:6

Vårdbidrag för funktionshindrade barn. Därmed

bör riksdagen avslå motionsyrkanden om annan

medelsanvisning för anslaget 21:6.

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

vårdbidrag. Jämför reservation nr 50 (m).

Gällande bestämmelser

Vårdbidrag utges enligt lagen (1998:703) om

handikappersättning och vårdbidrag till förälder med

hemmavarande barn under 16 år som är i behov av

särskild tillsyn eller vård. Vid bedömning av rätt

till vårdbidrag beaktas även merkostnader på grund

av barnets sjukdom eller funktionshinder. För barn

som vistas på institution eller enskilt hem genom

samhällets försorg kan ferievårdbidrag utbetalas

under vissa förutsättningar för den tid barnet

vistas hemma.

Vårdbidrag utbetalas som hel, tre fjärdedels, halv

eller en fjärdedels förmån. Vårdbidraget relateras

till prisbasbeloppet. Hel förmån utgör 250 % av

prisbasbeloppet. Vårdbidraget är skattepliktigt och

pensionsgrundande.

Ersättning för merkostnader som motsvarar minst 18

% av prisbasbeloppet kan betalas ut utöver det

annars gällande maximibeloppet för helt vårdbidrag

om vård- och tillsynsbehovet för ett barn är så

stort att det räcker för att grunda rätt till helt

vårdbidrag. Den del av vårdbidraget som motsvarar

merkostnader är skattefri och inte

pensionsgrundande.

Propositionen

Under budgetåret 2000 uppgick utgifterna för

vårdbidraget till ca 1 986 miljoner kronor, varav ca

110 miljoner kronor bestod av merkostnads-

ersättningar. Det innebär enligt propositionen att

utgifterna detta år understeg anslaget med drygt 20

miljoner kronor.

I propositionen anges att den övre åldersgränsen

för rätt till vårdbidrag höjs från 16 år till

halvårsskiftet det år barnet fyller 19 år genom

riksdagens beslut om Sjukersättning och

aktivitetsersättning i stället för förtidspension

(prop. 2000/01:96, bet. 2000/01:SfU15, rskr.

2000/01:257). Den höjda åldersgränsen träder i kraft

den 1 januari 2003. En höjning av den övre

åldersgränsen anknyter enligt propositionen bättre

till det särskilda vårdansvar som föräldrar har i

dag.

RFV, som under våren 2000 har genomfört

tillsynsinsatser på samtliga försäkringskassor, gör

enligt propositionen den bedömningen att

försäkringskassornas handläggning av vårdbidrag är

bristfällig, speciellt avseende ärenden som rör barn

med svåra beteendestörningar och diagnoser inom det

spektrum som DAMP/ADHD/Tourettes syndrom m.fl.

representerar. Av propositionen framgår att RFV

avser att arbeta för att försäkrings- och

konsultläkare på försäkringskassorna skall komma

fram till gemensamma kriterier och kvalitetskrav med

avseende på det medicinska underlaget i

vårdbidragsärenden.

Regeringens bedömning är att antalet vårdbidrag

kommer att öka under de närmaste åren beroende på

att regelverket utvecklats, att föräldrarnas

kännedom om förmånen har ökat samt att det finns

fler barn som är berättigade till förmånen, bl.a.

som ett resultat av den s.k.

avinstitutionaliseringen.

Anslagsbehovet har grundats på utbetalning av i

genomsnitt ca 18 400 hela vårdbidrag 2002. Till

detta läggs en uppräkning på grund av retroaktiva

utbetalningar och ferievårdbidrag samt statlig

ålderspensionsavgift.

För innevarande budgetår beräknas utgifterna till

ca 2 058 miljoner kronor, jämfört med anslaget på 2

127 miljoner kronor. Med hänsyn till att det från

2000 finns ett ingående underskott på ca 93 miljoner

kronor beräknas anslagskrediten vid utgången av 2001

belastas med ca 23 miljoner kronor.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2002 till anslag 21:6 Vårdbidrag för

funktionshindrade barn anvisar ett ramanslag på

2 108 miljoner kronor.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2002

Moderaterna

I motionerna Sf345 av Margit Gennser m.fl. (m) och

Sf401 av Margit Gennser m.fl. (m) yrkande 8 begärs

avslag på regeringens förslag om att avskaffa

möjligheten att få vårdbidrag retroaktivt i tre

månader. Motionärerna anser att det bör vara möjligt

att få vårdbidrag en månad retroaktivt. I motion

Sf401 av Margit Gennser m.fl. (m) yrkande 12 begärs

att riksdagen till anslaget 21:6 Vårdbidrag för

funktionshindrade barn anvisar 12 miljoner kronor

mer än regeringen föreslagit för budgetåret 2002.

Kristdemokraterna

I motion Sf392 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 35

begärs beslut om att vårdbidrag bör införas till

barn till biståndsarbetare. I yrkande 36 i denna del

begärs att riksdagen till anslaget 21:6 Vårdbidrag

för funktionshindrade barn anvisar 6,5 miljoner

kronor mer än regeringen föreslagit för budgetåret

2002.

Övriga motioner

I motion Sf356 av Lars U Granberg (s) anförs att

vårdbehovet bedöms olika i olika delar av landet och

att det därför krävs bättre rekommendationer eller

en schablon knuten till diagnos för att underlätta

bedömning av rätt till vårdbidrag.

Berit Adolfsson och Anne-Katrine Dunker (m) anför i

motion Sf330 att vårdbidraget bör följa barnet. I

motionen begärs ett tillkännagivande härom.

I motion Sf218 av Rigmor Stenmark (c) yrkande 1

begärs ett tillkännagivande om en översyn av

vårdbidraget. Motionären anser att vårdbidraget

skall fördelas på visst sätt mellan frånskilda

föräldrar beroende på vårdansvaret.

Utskottets ställningstagande

Anslaget 21:6 Vårdbidrag för funktionshindrade barn

Utskottet godtar regeringens förslag att möjligheten

att få vårdbidrag retroaktivt före ansökningsmånaden

slopas.

Socialförsäkringslagen (1999:799), som trädde i

kraft den 1 januari 2001, innehåller bestämmelser om

dels förmåner som grundas på bosättning i Sverige,

dels förmåner som är beroende av arbete här i

landet. Den bosättningsbaserade försäkringen avser

garantibelopp och bidrag, och den arbetsbaserade

försäkringen avser inkomstförlust. Båda

försäkringarna skall gälla lika för alla som är

bosatta respektive arbetar i Sverige.

Beträffande några särskilda grupper skall

socialförsäkringen ha utsträckt giltighet vid

utlandsvistelse. Bland annat föreskrivs att

biståndsarbetare m.fl. som av svenskt trossamfund

eller svensk ideell organisation, som bedriver

biståndsverksamhet, sänds ut för tjänstgöring

utomlands skall vara försäkrade i Sverige såvitt

avser den bosättningsbaserade försäkringen, om

utlandsvistelsen kan antas vara längst fem år. Detta

gäller även medföljande familjemedlemmar.

När det gäller utbetalning av bosättningsbaserade

förmåner vid vistelse i ett land som varken är

medlem i EU eller omfattas av EES-avtalet finns

vissa begränsningar. Som bosatt i Sverige räknas den

som har sitt hemvist i landet. Vidare gäller för

bl.a. biståndsarbetare att dessa skall anses vara

bosatta här om utlandsvistelsen kan antas vara

längst fem år. För vårdbidrag gäller dock att

förmånen får utges vid utlandsvistelse endast om

denna kan antas vara längst sex månader.

Utskottet har tidigare avslagit motionsyrkanden om

att vårdbidrag för funktionshindrade barn bör kunna

utges till biståndsarbetare. Senast i betänkande

2000/01:SfU1 fann utskottet inte skäl att ändra det

ställningstagande utskottet gjort i samband med att

socialförsäkringslagen antogs (prop. 1998/99:119,

bet. 1999/2000:SfU3, rskr. 1999/2000:12). Utskottet

finner inte anledningen att nu göra annan bedömning.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens

förslag till medelsanvisning och förslag till

ändring i lagen (1998:703) om handikappersättning

och vårdbidrag samt avstyrker motionerna Sf345,

Sf401 yrkandena 8 och 12 samt Sf392 yrkandena 35 och

36 i denna del.

Övriga motioner om vårdbidrag

Vad först gäller frågan om bedömning av vårdbidragsärenden

vidhåller utskottet sitt tidigare uttalande (bet.

2000/01:SfU1) att många ärenden är både komplicerade

och svårbedömda. Att t.ex. schablonmässigt knyta

bidraget till en diagnos skulle enligt utskottet

kunna förkorta handläggningstiden och underlätta för

försäkringskassans personal. Utskottet kan ändå inte

ställa sig bakom ett sådant förslag eftersom

förhållandena även i till synes likartade fall kan

variera. Utskottet vill emellertid nu även peka på

att det av budgetpropositionen framgår att RFV avser

att arbeta för att försäkrings- och konsultläkare på

försäkringskassorna skall komma fram till gemensamma

kriterier och kvalitetskrav med avseende på det

medicinska underlaget i vårdbidragsärenden.

Utskottet avstyrker med det anförda motion Sf356.

När det gäller frågan om att vårdbidraget skall

följa barnet eller att fördelning skall ske på visst

sätt när föräldrarna separerar gäller enligt

nuvarande regler att föräldrar som har gemensam

vårdnad om barnet får dela vårdbidraget mellan sig

om båda tar del i vården av barnet samt om båda

begär det. En delning av utbetalningen av

vårdbidraget innebär dock inte någon delning av

rätten till bidraget utan det är endast

utbetalningen som delas mellan föräldrarna. Vid

oenighet får den förälder som har den huvudsakliga

vården om barnet hela vårdbidraget. Någon omprövning

av rätten till vårdbidrag krävs inte om en och samma

förälder både före och efter en separation

ombesörjer vården av barnet och därmed uppbär hela

vårdbidraget. Om däremot en ändring av barnets

boende eller byte av vårdare är aktuell i samband

med en separation kommer av naturliga skäl saken i

ett annat läge. Vidare gäller att om föräldrarna

efter en separation skall kunna dela vårdbidraget

krävs att båda föräldrarna begär det. Utskottet, som

tidigare avstyrkt motionsyrkande om att vårdbidraget

bör följa barnet (bet. 2000/01:SfU1), anser att det

får ankomma på regeringen att överväga lämplig

åtgärd om de nu aktuella frågorna medför problem av

större omfattning. Utskottet avstyrker därmed

motionerna Sf218 yrkande 1 och Sf330.

21:7 Pensionsrätt för barnår

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 21:7

Pensionsrätt för barnår.

Gällande bestämmelser

Pensionsgrundande belopp för barnår skall kunna

tillgodoräknas fr.o.m. det år barnet föds och t.o.m.

det år då barnet fyller tre år eller, om barnet är

fött under någon av månaderna juli t.o.m. december,

fr.o.m. det år då barnet uppnår ett års ålder t.o.m.

det år då barnet fyller fyra år.

Föräldrarna kan själva välja vem av dem som skall

tillgodoräknas det pensionsgrundande beloppet, som

tillgodoräknas för inkomster upp till

intjänandetaket.

För den förälder som tillgodoräknas

pensionsgrundande belopp för barnår skall en fiktiv

inkomst beräknas för denna tid. Sådan fiktiv inkomst

kan beräknas på tre sätt, antingen genom utfyllnad

till förälderns pensionsgrundande inkomst året före

barnets födelse, genom utfyllnad till 75 % av den

genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten för alla

försäkrade under 65 år eller med ett för alla

försäkrade enhetligt belopp. Det alternativ som ger

det förmånligaste utfallet för ett givet år används.

Utifrån det pensionsgrundande beloppet skall

pensionsrätt beräknas med 18,5 % av underlaget. För

dessa pensionsgrundande belopp skall en statlig

ålderspensionsavgift om 18,5 % betalas.

Ålderspensionsavgiften betalas inte av den enskilde

utan av staten och kallas för statlig

ålderspensionsavgift.

Propositionen

I propositionen anges att syftet med pensionsrätt

för barnår är att stödja den förälder i familjen som

har lägst inkomst och/eller tagit störst del av

vårdnaden av barnet. Regeringen avser att under

januari 2002 förelägga riksdagen förslag om

förbättrad barnårsrätt för adoptivföräldrar.

Under 2000 uppgick utgifterna för pensionsrätt för

barnår till 3 240 miljoner kronor. För innevarande

budgetår beräknas utgifterna till 3 276 miljoner

kronor.

Avgiftsunderlaget, på vilket en statlig

ålderspensionsavgift skall betalas, beräknas för

2002 till 18 382 miljoner kronor.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2002 till anslag 21:7 Pensionsrätt för barnår

anvisar ett ramanslag på 3 669 miljoner kronor.

Utskottets ställningstagande

Regeringens förslag till medelsanvisning har inte

föranlett några motionsyrkanden. Utskottet

tillstyrker förslaget.

Andra anslagsfrågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om anslag

för barnomsorgskonto.

Motioner om anslag för barnomsorgskonto

I motion Sf401 av Margit Gennser m.fl. (m) yrkandena

2 och 13 begärs införande av dels ett

barnomsorgskonto fr.o.m. den 1 januari 2002, dels

ett nytt anslag, 21:8 Barnomsorgskonto, till vilket

riksdagen anvisar 3 500 miljoner kronor för

budgetåret 2002.

I motion Sf392 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 36

i denna del begärs att ett nytt anslag, 21:8

Barnomsorgskonto, införs till vilket riksdagen

anvisar 3 600 miljoner kronor budgetåret 2002.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Fi294

yrkande 14 i denna del liksom Bo Könberg och Johan

Persson (fp) i motion Sf387 i denna del att ett nytt

anslag, 21:8 Barnomsorgskonto, införs till vilket

riksdagen anvisar 3 400 miljoner kronor för

budgetåret 2002.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har ovan under avsnittet om

familjepolitikens inriktning avstyrkt

motionsyrkanden om att införa ett barnomsorgskonto.

Utskottet hänvisar till sitt där gjorda

ställningstagande och avstyrker därmed motionerna

Sf387 i denna del, Sf392 yrkande 36 i denna del,

Sf401 yrkandena 2 och 13 och Fi294 yrkande 14 i

denna del.

Socialavgifter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

- allmän pensionsavgift för ungdomar under 16

år,

- sänkta socialavgifter,

- avgifter för företag med säsongsanställd

personal och

- viss avgiftsbefrielse för andra föreningar

än idrottsföreningar. Jämför reservationerna

nr 51 (mp), 52 (m, c), 53 (kd) och 54 (mp).

Gällande bestämmelser

Socialförsäkringarna finansieras av allmän

pensionsavgift, socialavgifter, statlig

ålderspensionsavgift och allmänna skattemedel.

Allmän pensionsavgift tas ut enligt lagen

(1994:1744) om allmän pensionsavgift för

finansiering av försäkringen för inkomstpension och

tilläggspension enligt lagen (1998:674) om

inkomstgrundad ålderspension och tilläggspension i

form av ålderspension enligt lagen (1962:381) om

allmän försäkring. Avgiften betalas av den enskilde

och beräknas på ett underlag som består av inkomst

av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete

till den del summan av inkomsterna inte överstiger

8,07 förhöjda prisbasbelopp. Avgiften, som utgör 7

% av avgiftsunderlaget, är till viss del avdragsgill

vid taxeringen och till viss del medges

skattereduktion. Avgiften betalas inte av den vars

inkomster för året understiger 27 % av

prisbasbeloppet.

Den nya socialavgiftslagen (2000:980), som trädde

i kraft den 1 januari 2001, innebär främst en

lagteknisk och språklig bearbetning av de tidigare

bestämmelserna om socialavgifter samt en anpassning

till den nya socialförsäkringslagen (1999:799).

Socialavgifter utgörs av arbetsgivaravgifter och

egenavgifter och tas ut för att finansiera systemen

för social trygghet.

Arbetsgivaravgifter skall i huvudsak betalas på

avgiftspliktig ersättning för arbete i Sverige. Med

arbete i Sverige avses förvärvsarbete i verksamhet

här i landet. Vissa undantag från avgiftsskyldighet

finns liksom vissa regler om avgiftsfria

ersättningar. Avgift skall t.ex. inte betalas på

ersättning till en person om ersättningen till den

personen under året understigit 1 000 kr. Vidare är

ersättning till idrottsutövare från en ideell

förening som har till huvudsakligt syfte att främja

idrottslig verksamhet avgiftsfri om ersättningen

under året inte uppgått till ett halvt

prisbasbelopp.

Arbetsgivaravgifter beräknas på ett underlag som

består av lön och andra skattepliktiga förmåner som

en arbetsgivare utger till anställda. Den totala

avgiftssumman för år 2001 är 30,13 % av

avgiftsunderlaget, varav sjukförsäkringsavgiften

utgör 8,80 % och ålderspensionsavgiften 10,21 %.

Egenavgifter betalas på ett underlag som består av

inkomst av annat förvärvsarbete. En egenföretagare

betalar för närvarande socialavgifter med 28,32 % av

avgiftsunderlaget, varav sjukförsäkringsavgift 9,53

% och ålders-pensionsavgift 10,21 %. Även

egenavgifter betalas i huvudsak på avgiftspliktig

inkomst av arbete i Sverige.

Vid beräkning av arbetsgivaravgifterna gäller att

en arbetsgivare varje månad får göra avdrag med 5 %

av avgiftsunderlaget, dock högst med 3 550 kr,

vilket motsvarar en lönesumma om 852 000 kr. När det

gäller beräkning av egenavgifter får avdrag göras

med 5 % av avgiftsunderlaget, dock högst med 9 000

kr per år, vilket motsvarar ett avgiftsunderlag om

180 000 kr.

Därtill gäller att en statlig ålderspensionsavgift

tas ut enligt lagen (1998:676) om statlig

ålderspensionsavgift för finansiering av

försäkringen för inkomstgrundad ålderspension och

att arbetsgivare och egenföretagare enligt lagen

(1994:1920) om allmän löneavgift skall betala allmän

löneavgift med 2,69 %.

Motioner

Sänkta socialavgifter m.m.

Elizabeth Nyström och Maud Ekendahl (m) begär i

motion Sf205 ett tillkännagivande om egenavgifter

för ungdomar under 16 år. Motionärerna anser inte

att ungdomar skall tvingas betala egenavgift utan

att få tillgodoräkna sig avgiften.

I motion Sf368 av Per Bill (m) begärs ett

tillkännagivande om en halvering av egenavgifterna

för egenföretagare.

Barbro Feltzing (mp) begär i motion Sf385 yrkande

1 ett tillkännagivande om att låta utreda

möjligheten till differentierade

sjukförsäkringsavgifter för små företag, som en del

i att kunna få ned ohälsotalet. Motionären

framhåller att småföretag har färre sjukskrivna än

större företag men betalar i förhållande till sin

storlek en högre sjukförsäkringsavgift. I samma

motion, yrkande 2, begärs ett tillkännagivande om en

utredning om lägre sjukförsäkringsavgifter för

småföretag.

I motion N365 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp)

begärs i yrkande 13 ett tillkännagivande om sänkta

arbetsgivaravgifter och höjda energiskatter. Enligt

motionärerna är arbetskraftskostnaden ofta den

största utgiften för de mindre företagen. Att sänka

avgifterna är därmed den enklaste metoden för att

sänka beskattningen för företagen. I gengäld bör

energiskatten höjas.

Företag med säsongsanställd personal

Göte Jonsson m.fl. (m) begär i motion Sk417 yrkande 6 ett

tillkännagivande om att trädgårdsnäringens