Bet. 2001/02:SFU10

Socialförsäkringsutskottets betänkande

2001/02:SFU10

Vissa arbetsskadefrågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 2001/02:81 Vissa arbetsskadefrågor m.m.

jämte motioner som väckts med anledning av

propositionen. I betänkandet behandlas även motioner

om arbetsskadeförsäkringen som väckts under den

allmänna motionstiden 2001.

I propositionen föreslås ändringar av

bevisreglerna vid prövning av arbetsskada enligt

lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) med

innebörd att beviskravet sänks. Vidare föreslås att

det i lagen inte längre skall göras ett uttryckligt

undantag från arbetsskadebegreppet när det gäller

psykiska eller psykosomatiska sjukdomar till följd

av arbetstvister i rättslig mening. Det föreslås

även att den som får sin skada godkänd som

arbetsskada skall ges rätt till kompensation för det

inkomstbortfall som systemet med karensdag medför.

Förslag lämnas också om tidpunkten för beviljande av

livränta, om indexering av egenlivränta samt om

skriftlig ansökan. Vidare föreslås lagändringar om

samordning mellan livränta och

sjukersättning/aktivitetsersättning samt

sjukpenning.

I propositionen föreslås också ändrad

beslutsinstans för vissa författningsreglerade

personskadeärenden och begränsning av

ersättningsrätten i personskadeskyddet för personer

som är underkastade vissa verkställighetsformer.

I propositionen anges att en särskild utredare bör

ges i uppdrag att dels lämna förslag till utformning

av en mer koncentrerad organisation för

arbetsskadehandläggningen, dels närmare utreda

frågan om en kunskapsbank inom arbetsskadeområdet.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag, dock

med vissa ändringar i 3 kap. 4 § LAF. Paragrafen

kompletteras så att det framgår vilket

livränteunderlag försäkringskassan skall använda för

den särskilda arbetsskadeersättningen som skall

kompensera för karensdag i de fall kassan vid ett

och samma tillfälle har att fatta beslut om livränta

avseende flera avgränsade tidsperioder. Utskottet

föreslår vidare en ändring av paragrafen med

innebörd att särskild arbetsskadeersättning, som

utges utöver ersättning för två schablonmässigt

bestämda karensdagar, skall utges i förhållande till

faktisk inkomstförlust. Utskottet föreslår också en

ändring som klargör att sådan särskild

arbetsskadeersättning skall kunna utges även efter

det att beslut om t.ex. livränta fattats.

Vidare föreslår utskottet att regeringens förslag

om ändrad hänvisning i 4 kap. 10 § LAF skall träda i

kraft den 1 juli 2002 och att en felaktig hänvisning

rättas i 3 kap. 2 a § första stycket LAF. Även

sistnämnda ändring föreslås träda i kraft den 1 juli

2002. Enligt utskottet bör även förslaget om

efterkontroll träda i kraft den 1 juli 2002.

Utskottet föreslår en sådan ändring.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks.

I ärendet finns 10 reservationer och 2 särskilda

yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Privatisering av

arbetsskadeförsäkringen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf18

yrkande 1, 2001/02:Sf19 yrkandena 1-5,

2001/02:Sf233, 2001/02:Sf309 yrkandena 1-4 och

2001/02:Sf336.

Reservation 1 (m, fp)

Reservation 2 (kd, c)

2. Återinförande av

arbetsskadesjukpenningen

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf16 yrkande 2.

3. Arbetsmiljöåtgärder för att minska

antalet arbetsskador

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf282.

4. Begreppet yrkesutbildning

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf19 yrkande

10.

Reservation 3 (m)

5. Enhetligt beviskrav vid

arbetsskadebedömningen

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring såvitt avser 2 kap. 1 och 2

§§ samt punkt 2 övergångsbestämmelserna.

Riksdagen avslår därmed motionerna 2001/02:Sf17

yrkande 1, 2001/02:Sf18 yrkande 2 och

2001/02:Sf19 yrkande 7.

Reservation 4 (m, c)

6. Åtgärdsprogram för ökade

rehabiliteringsinsatser

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf17

yrkandena 3 och 4, 2001/02:Sf19 yrkande 6,

2001/02:Sf283 och 2001/02:A314 yrkande 4.

Reservation 5 (m)

Reservation 6 (c)

7. Ersättning för karensdag

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring såvitt avser 3 kap. 4 § med

den ändringen att paragrafen skall få den lydelse

som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed avslår

riksdagen motionerna 2001/02:Sf17 yrkande 2,

2001/02:Sf18 yrkande 3 och 2001/02:Sf19 yrkande

9.

Reservation 7 (m, kd, c)

8. Livränteunderlag

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf19 yrkande 8.

Reservation 8 (m)

9. Vidareutbildning av försäkringsläkare

m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf18 yrkandena

5-7.

Reservation 9 (kd)

10. Administrationsfrågor i övrigt

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf16 yrkande

1, 2001/02:Sf18 yrkande 4, 2001/02:Sf360,

2001/02:Ub295 yrkande 2 och 2001/02:MJ422 yrkande 4.

Reservation 10 (kd)

11. Rättelse av felaktig hänvisning

Riksdagen beslutar

a) att 3 kap. 2 a § lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring skall få ändrad lydelse i

enlighet med vad utskottet föreslår i bilaga 3,

b) sådan ändring av ingressen till regeringens

förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring som föranleds härav,

c) att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms

till den 1 juli 2002.

12. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring till den del det inte

omfattas av punkterna 5 och 7, dock med den

ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av 4

kap. 3 och 10 §§ bestäms till den 1 juli 2002,

2. lag om ändring i lagen (2000:465) om ändring i

lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

3. lag om ändring i lagen (2001:495) om ändring i

lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

4. lag om ändring i lagen (2001:496) om ändring i

lagen (2000:465) om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (2001:489) om ändring i

lagen (1962:381) om allmän försäkring,

6. lag om ändring i lagen (2001:492) om ändring i

lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,

7. lag om ändring i lagen (1998:676) om statlig

ålderspensionsavgift,

8. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd,

9. lag om ändring i lagen (1977:266) om statlig

ersättning vid ideell skada m.m.

Stockholm den 14 mars 2002

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Berit Andnor

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Berit

Andnor (s), Bo Könberg (fp), Maud Björnemalm (s),

Ulla Hoffmann (v), Gustaf von Essen (m), Mariann

Ytterberg (s), Göran Lindblad (m), Ronny Olander

(s), Sven-Erik Sjöstrand (v), Fanny Rizell (kd),

Cecilia Magnusson (m), Kerstin-Maria Stalin (mp),

Birgitta Carlsson (c), Mona Berglund Nilsson (s),

Margareta Cederfelt (m), Göte Wahlström (s) och

Désirée Pethrus Engström (kd).

2001/02

SfU10

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

proposition 2001/02:81 Vissa arbetsskadefrågor m.m.,

vari föreslås att riksdagen antar förslag till lag

om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring och lag om ändring i vissa

senare ändringslagar till nämnda lag samt förslag

till följdändringar m.m. i flera lagar. Förslagen i

propositionen har utformats i samarbete mellan

regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2 och av

utskottet framlagt lagförslag i bilaga 3.

I betänkandet behandlas också fyra motioner som väckts med

anledning av propositionen och nio motioner från den

allmänna motionstiden 2001. Motionsförslagen återges

i bilaga 1.

Utskottets överväganden

Allmänt om arbetsskadeförsäkringen

Den som förvärvsarbetar här i riket är försäkrad för

arbetsskada enligt socialförsäkringslagen (1999:799)

(SofL). Försäkringen omfattar även den som genomgår

utbildning i den mån utbildningen är förenad med

särskild risk för arbetsskada. Lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring (LAF) omfattar skador till

följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i

arbetet. Även olycksfall vid färd till och från

arbetet räknas som olycksfall i arbetet, om färden

föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.

Reglerna för ersättning enligt LAF genomgick

omfattande förändringar under 1993. Från och med den

1 januari 1993 har kravet på skadlighet hos en

arbetsmiljöfaktor höjts från sannolikhet till hög

grad av sannolikhet. Även den s.k. sambandsregeln

skärptes så att orsakssamband numera skall anses

föreligga mellan en uppkommen skada och ett

olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet om

övervägande skäl talar för ett sådant samband.

Vidare gäller fr.o.m. den 1 juli 1993 att rätten

till arbetsskadesjukpenning har slopats för den som

är försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring (AFL). Det innebär att arbetsskadade

under sjukdomstid i princip har rätt till samma

förmåner som vid annan sjukdom.

Vidare gäller att ersättning för kostnader från

arbetsskadeförsäkringen bara utges för sjukvård utom

riket, tandvård och särskilda hjälpmedel. Frågan om

en försäkrad har ådragit sig en arbetsskada prövas

endast i den mån det behövs för att bestämma

ersättning enligt LAF.

För den som ådragit sig en arbetsskada utges

således numera i regel endast ersättning i form av

arbetsskadelivränta. Livränta utges vid bestående

nedsättning av arbetsförmågan, och ersättningen

skall i princip utgöra skillnaden mellan den inkomst

som den försäkrade kan antas ha haft som oskadad och

den inkomst som han eller hon trots skadan kan

beräknas få. Livräntan ersätter en årlig

inkomstförlust beräknad på ett livränteunderlag som

högst kan uppgå till 7,5 prisbasbelopp.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras med arbetsgivar-

och egenavgifter (1,38 % av avgiftsunderlaget).

Reformering av

arbetsskadeförsäkringen

Utskottets förslag i korthet

Arbetsskadeförsäkringen skall även

fortsättningsvis drivas i offentlig regi och

bygga på ett generellt arbetsskadebegrepp,

som även innefattar arbetssjukdomar och

färdolycksfall. Riksdagen bör därmed avslå

motionsyrkanden bl.a. om att

- överföra arbetsskadeförsäkringen till

privata försäkringsbolag,

- utforma en försäkringsmässig

ansvarsförsäkring för arbetsolycksfallen,

- arbetssjukdomarna skall regleras inom

sjukförsäkringen och färdolycksfallen inom

trafikförsäkringen samt

- analysera alternativa modeller för

arbetsskadeförsäkringen.

Riksdagen bör även avslå motionsyrkanden om

att återinföra rätten till

arbetsskadesjukpenning och att förtydliga

begreppet yrkesutbildning. Jämför

reservationerna nr 1 (m, fp), 2 (kd, c) och 3

(m).

Propositionen

Syftet med arbetsskadeförsäkringen är att utgöra ett

ekonomiskt skydd för den som drabbas av de särskilda

skaderisker som är förenade med ett förvärvsarbete.

En grundläggande princip för arbetsskadeförsäkringen

bör därför vara att den skall utgöra ett reellt

skydd vid förekomsten av arbetsrelaterade skador och

att den inte skall täcka andra skador. Det är därför

av central betydelse att i möjligaste mån

upprätthålla en tydlig avgränsning mellan

arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade skador.

Det måste finnas en rimlig grad av samband mellan en

skada och den försäkrades förvärvsarbete. I gengäld

bör de förvärvsarbetande kunna utgå från att det

finns ett skydd som täcker den extra skaderisk ett

förvärvsarbete kan medföra. Arbetsskadeförsäkringen

bör vidare vara stabil över tiden och får inte

riskera att tappa i tilltro. Den bör också vara

utformad på ett sådant sätt att kvinnor allmänt sett

inte har sämre förutsättningar än män att få

sjukdomsbesvär godkända som arbetsskador.

Inom arbetsskadeförsäkringen gäller sedan

tillkomsten av LAF ett generellt arbetsskadebegrepp.

Detta innebär att en skada skall anses vara en

arbetsskada om den har uppkommit till följd av

olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet.

Det generella arbetsskadebegreppet har enligt

regeringens uppfattning stora fördelar jämfört med

ett statiskt arbetsskadebegrepp liknande det som

användes i äldre lagstiftning.

Enligt regeringens mening bör det generella

arbetsskadebegreppet behållas inom

arbetsskadeförsäkringen för att det skall vara lätt

att fånga upp förändringar inom bl.a. medicinsk och

teknisk utveckling. Ett generellt skadebegrepp är

också mer ändamålsenligt om arbetsskadeförsäkringen

skall utgöra ett incitament till det

skadeförebyggande arbetet. Däremot bör den nuvarande

ordningen med bedömningen av arbetsskada i två led

frångås till förmån för en helhetsbedömning samt ett

enhetligt beviskrav för hela arbetsskadeprövningen

införas. Regeringens förslag i dessa delar behandlas

nedan i avsnittet En helhetsbedömning med ett

enhetligt beviskrav vid arbetsskadeprövningen.

I propositionen föreslås dessutom vissa andra

ändringar både i LAF och i andra lagar samt en

rättelse av en av paragraferna (4 kap. 10 § LAF).

Motioner

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf19 yrkande

1 beslut om att en försäkringsmässig

ansvarsförsäkring för arbetsolycksfall införs som

ett obligatorium för arbetsgivare. Eftersom

arbetsgivare har störst möjlighet att påverka

arbetsmiljön genom val av produktionsteknik och

arbetsmetoder är det rimligt att de också har

ansvaret för att reducera risken för arbetsskador

bl.a. genom en arbetsolycksfallsförsäkring.

Arbetsgivarna bör åläggas att teckna en försäkring

med en aktuarisk premie. I samma motion yrkande 2

begärs ett tillkännagivande om att regeringen

utreder hur en övergångslösning från en

arbetsolycksfallsförsäkring i den offentliga

arbetsskadeförsäkringen till en obligatorisk

ansvarsförsäkring vid arbetsolycksfall skall vara

utformad. I yrkande 3 begär motionärerna beslut om

att arbetsskadesjukdomar skall regleras inom

sjukpenningförsäkringen. Motionärerna anser att det

inte går att sätta korrekta premier för

arbetssjukdomarna. Ur ett löntagarperspektiv torde

det dessutom vara ointressant huruvida

inkomstbortfallet på grund av sjukfrånvaro är

arbetsrelaterat eller inte. I yrkande 4 begär

motionärerna förslag om en utformning av en

övergångslösning vid en överföring av

arbetssjukdomsfallen till den allmänna

sjukpenningförsäkringen. I yrkande 5 begärs beslut

att färdolycksfall till och från arbete lyfts ur

arbetsskadeförsäkringen för att i stället regleras

via trafikförsäkringen. Enligt motionärerna har

arbetsgivare ingen möjlighet att påverka eller

förhindra denna typ av skador. I yrkande 10 begärs,

vid avslag på yrkandena 1-5, beslut om att begreppet

yrkesutbildning i 4 kap. 10 § LAF förtydligas.

I motion Sf309 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs

i yrkandena 1 och 2 tillkännagivanden om att en

aktuarisk arbetsskadeförsäkring införs som ett

obligatorium för arbetsgivare, att arbetsolycksfall

skiljs från arbetssjukdomar och att

arbetssjukdomarna överförs till

sjukpenningförsäkringen. I yrkande 3 begär

motionärerna ett tillkännagivande om att regeringen

utreder hur en övergångslösning från en offentlig

arbetsskadeförsäkring till ett

arbetsskadeobligatorium för arbetsgivare skall vara

utformad. I yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om

att färdolycksfall till och från arbetet lyfts ur

försäkringen för arbetsolycksfall och betalas genom

trafikförsäkringen.

Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd) begär i motion

Sf18 yrkande 1 ett tillkännagivande om att

regeringen bör analysera alternativa modeller för

arbetsskadeförsäkringen med incitamentsskapande

inslag och återkomma med förslag till förändringar.

Fördelarna med en modell med privata inslag är

enligt motionärerna att den skapar incitament som

den nuvarande försäkringen saknar, bl.a. kommer

premierna att vara differentierade. Därmed får

arbetsgivare ett incitament att komma till rätta med

arbetsmiljöproblemen, och satsningen på

rehabilitering ökar.

I motion Sf336 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd)

begärs ett tillkännagivande om att utreda

konsekvenserna av att privatisera

arbetsskadeförsäkringen. Motionärerna anser att

arbetsskadeförsäkringen på sikt bör föras över till

arbetsmarknadens parter och arbetsgivaravgiften

sänkas.

I motion Sf16 av Barbro Feltzing (mp) begärs i

yrkande 2 ett tillkännagivande om att målet är att

återinföra arbetsskadesjukpenningen.

Inga Berggren m.fl. (m, kd, c, fp) begär i motion

Sf233 ett tillkännagivande om behovet av att utforma

en ny försäkring för arbetsskador som hanteras av

privata försäkringsbolag. Motionärerna anser att

arbetsgivare skall vara skyldiga att teckna

arbetsskadeförsäkring och att arbetsskadeavgiften,

som kompensation härför, skall sänkas. Enligt

motionärerna behövs ett nytt system som är reglerat

i lag men som hanteras mer försäkringsmässigt.

Siw Wittgren-Ahl (s) begär i motion Sf282 i

yrkandena 1 och 2 tillkännagivanden om behovet

av att förbättra arbetsmiljön för att minimera

antalet arbetsskador och om att verka för att

öka arbetsgivarnas direkta ansvar för att

medverka till arbetsrelaterad rehabilitering.

Utskottets ställningstagande

Frågan om privatisering av arbetsskadeförsäkringen

har tidigare varit föremål för utredning. Sjuk- och

arbetsskadekommittén (SAK) hade i uppdrag bl.a. att

granska hur försäkringsskyddet vid arbetsskada bör

utformas och hur en sådan försäkring skall samordnas

med ohälsoförsäkringen. Enligt direktiven skulle

försäkringen utformas som en tilläggsförsäkring som

finansieras och handhas av arbetsmarknadens parter.

Enligt vad som framgår av kommittébetänkandet En

allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och

rehabilitering (SOU 1996:113) bedömdes alternativet

att föra över det ekonomiska och administrativa

ansvaret för arbetsskadeförsäkringen på

arbetsmarknadens parter inte som en framkomlig väg.

SAK valde därför att även granska förutsättningarna

för en privatisering av försäkringen. Utgångspunkten

var att skapa en försäkring som vilar på en

lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att hos

valfri försäkringsgivare teckna

arbetsskadeförsäkring till förmån för sina

anställda. SAK fann emellertid flera problem som

gjorde att man stannade för att inte lägga fram

något förslag om en privatisering. En

huvudinvändning var att arbetsskadeförsäkringen

enligt direktiven skulle vara sekundär till, dvs.

komplettera, den allmänna försäkringen. Av det

följer enligt SAK att administrationskostnadens

andel av försäkringspremien skulle bli orimligt

stor. Vidare var utrymmet för en differentiering av

premierna så litet att drivkrafterna för

försäkringstagarna att bedriva ett skadeförebyggande

arbete inte skulle bli tillräckligt starka. SAK, som

utgick från att det generella arbetsskadebegreppet

skulle bibehållas, konstaterade att det i ett privat

system måste vara möjligt att bedöma den risk som

ett försäkringsåtagande innebär. Detta kräver ett

strikt arbetsskadebegrepp som, främst på

arbetssjukdomssidan, endast innefattar medicinskt

vetenskapligt kända uppkomstorsaker till skador. I

annat fall tvingas försäkringsbolagen att avsätta

reserver för en okänd kommande glidning i

bedömningspraxis. Enligt SAK riskerar

försäkringsskyddet i en privatiserad försäkring

därmed att bli mycket statiskt och kommer inte att

på ett smidigt sätt kunna följa t.ex. den medicinska

vetenskapens utveckling.

Även Arbetsskadeutredningen 1997 hade enligt sina

direktiv bl.a. att pröva ett alternativ till

nuvarande arbetsskadeförsäkring som innebär en av

arbetsmarknadens parter organiserad och finansierad

obligatorisk tilläggsförsäkring vid arbetsskada. I

kommittébetänkandet Den framtida

arbetsskadeförsäkringen (SOU 1998:37) lade

utredningen fram ett konkret förslag till en sådan

försäkring. Enligt utredningen förelåg det inte

några avgörande hinder mot att föra över ansvaret på

parterna. Utredningen föreslog att det generella

arbetsskadebegreppet skulle behållas liksom

bevisreglerna. Ersättningskrav av en helt oförutsedd

omfattning som beror på att en ny typ av sjukdomar

visar sig vara arbetsrelaterade skulle dock

begränsas till vissa belopp.

Som redan nämnts gäller inom

arbetsskadeförsäkringen ett generellt

arbetsskadebegrepp som innebär att en skada skall

anses vara en arbetsskada om den har uppkommit till

följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i

arbetet. Utskottet anser att ett generellt

arbetsskadebegrepp har så klara fördelar att det är

i princip uteslutet med en arbetsskadeförsäkring som

inte bygger på detta skadebegrepp. Ett skadebegrepp

som bygger på en förteckning över skador, framför

allt sjukdomar, med kända uppkomstorsaker

förutsätter att förteckningen revideras vartefter

vetenskapen gör framsteg på de medicinska och

tekniska områdena. Ett sådant skadebegrepp fångar

inte upp medicinska och tekniska landvinningar och

saknar därmed incitament till skadeförebyggande

arbete. Som framhållits av SAK torde det generella

arbetsskadebegreppet vara oförenligt med ett privat

system med dess krav på att det skall vara möjligt

att bedöma den risk som ett försäkringsåtagande

innebär.

Utskottet ser även andra problem med en

arbetsskadeförsäkring i privat regi, nämligen att

vissa grupper av försäkrade riskerar att falla

utanför försäkringsskyddet, t.ex. egenföretagare och

studenter. Arbetsskadeförsäkringen är vidare ett

komplement till den allmänna försäkringen, och

samordningen med andra förmåner som betalas ut från

försäkringskassan är därmed viktig. Dessa problem

finns även med en arbetsskadeförsäkring som handhas

av arbetsmarknadens parter.

Utskottet är av den uppfattningen att den som

skadas i sitt arbete i princip bör försättas i samma

ekonomiska situation som om skadan inte hade

inträffat. Det innebär att även arbetssjukdomar bör

omfattas av det särskilda skydd som

arbetsskadeförsäkringen ger.

Beträffande frågan om incitamentsskapande inslag i

arbetsskadeförsäkringen tillgodoses detta framför

allt genom det generella arbetsskadebegreppet, som

enligt vad nyss nämnts innebär ett incitament till

skadeförebyggande arbete. I övrigt är det i första

hand inom andra delar av socialförsäkringen som

åtgärder i den vägen behöver vidtas. Utskottet

konstaterar att regeringen i budgetpropositionen för

2002 (prop. 2001/02:1) - inom ramen för det s.k.

elvapunktsprogrammet för en ökad hälsa i arbetslivet

- redan har aviserat åtgärder för bättre arbetsmiljö

och tydligare arbetsgivaransvar, t.ex. att införa

ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare att

förebygga ohälsa. Vidare ingår i

elvapunktsprogrammet en förnyelse av

rehabiliteringen i syfte att sjukskrivna skall

återfå förmågan att arbeta. Förebyggande åtgärder på

arbetsplatserna och en ökad satsning på

arbetslivsinriktad rehabilitering torde enligt

utskottets mening vara det mest effektiva sättet att

förhindra uppkomsten av arbetsskador respektive att

minska verkningarna av redan uppkomna skador.

Såvitt gäller färdolycksfallens ställning

konstaterade SAK i SOU 1996:113 dels att

försäkringsskyddet vid olycksfall till och från

arbetet är en väsentlig del av det samlade skyddet

inom en arbetsskadeförsäkring, dels att anmälningar

om färdolycksfall inte hade kommit att utgöra någon

större andel av de arbetsskador som

försäkringskassorna haft att utreda och inte heller

hade tillämpningen av försäkringen i den delen

orsakat några särskilda svårigheter. Enligt SAK

förhöll det sig med stor sannolikhet så att detta

skydd har störst betydelse för kvinnor, eftersom män

i större utsträckning åker bil till och från arbetet

och därmed omfattas av trafikförsäkringen. Mot

bakgrund härav fann SAK det inte påkallat att ändra

färdolycksfallens ställning inom

arbetsskadeförsäkringen. Utskottet kan dela

uppfattningen att arbetsgivarna inte har någon

möjlighet att påverka eller förhindra denna typ av

skador. Emellertid skulle, som SAK framhållit, en

ordning som innebär att färdolycksfallen undantas

från försäkringsskyddet i LAF drabba framför allt

kvinnorna.

Sammanfattningsvis anser utskottet att en

arbetsskadeförsäkring i offentlig regi som bygger på

ett generellt arbetsskadebegrepp, som även

innefattar arbetssjukdomar och färdolycksfall, och

där beviskravet är mindre strikt än i dag ger ett

bra skydd vid arbetsskada för både kvinnor och män

och en tillräcklig avgränsning mot skador som har

andra uppkomstorsaker än arbete.

Med hänsyn härtill och till en av regeringen

aviserad ny organisation inom försäkringskassorna

bedömer utskottet att några principiella

förändringar av arbetsskadeförsäkringen inte är

aktuella. Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna Sf19 yrkandena 1- 5, Sf309 yrkandena 1-4,

Sf18 yrkande 1, Sf336, Sf233 och Sf282.

Såvitt gäller motionsförslaget att återinföra

arbetsskadesjukpenningen konstaterar utskottet

att arbetsskadeförsäkringen är samordnad med den

allmänna försäkringen i fråga om ersättning vid

sjukdom. Sjukpenning och sjuklön utges som vid

annan sjukdom från sjukförsäkringen enligt AFL

eller under sjuklöneperioden med stöd av lagen

(1991:1047) om sjuklön (SjLL). Samordningen har

stort värde framför allt från administrativ

synpunkt, eftersom rätten till ersättning enligt

LAF inte behöver prövas i de fall den skadade

tillfrisknar och återgår i arbete. Om rätten till

arbetsskadesjukpenning återinfördes, om än med en

viss samordningstid, skulle

försäkringskostnaderna med all sannolikhet öka

mycket kraftigt. Detsamma gäller de

administrativa kostnaderna för att utreda och

pröva rätten till sådan sjukpenning. Med hänsyn

till erfarenheterna från tiden före den 1 juli

1993, då rätten till arbetsskadesjukpenning

slopades, kan utskottet inte ställa sig bakom

förslaget att återinföra

arbetsskadesjukpenningen. Motion Sf16 yrkande 2

avstyrks därmed.

Beträffande Moderaternas motionsförslag om att

förtydliga begreppet yrkesutbildning i 4 kap. 10 §

LAF konstaterar utskottet att bestämmelsen i första

hand gäller studerande som har ett särskilt

arbetsskadeskydd enligt 3 kap. 15 § SofL, dvs. som

genomgår en utbildning som är förenad med särskild

risk för arbetsskada. Bestämmelsen härom fanns

tidigare i 1 kap. 1 § andra stycket LAF men

överfördes den 1 januari 2001 till SofL. Närmare

bestämmelser om studerandeskyddet finns i

förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och

statligt personskadeskydd. Av förordningen framgår

att arbetsskadeförsäkringen bl.a. gäller den som

efter fullgjord skolplikt genomgår yrkesutbildning

eller förberedande sådan utbildning. Skyddet gäller

dock endast under moment i utbildningen då eleven

utför arbete som stämmer överens med eller till sin

art liknar sådant som vanligen utföres vid

förvärvsarbetet. Av förarbetena till LAF (prop.

1975/76:197 s. 70) framgår att en utgångspunkt för

de nya reglerna var att försäkringsskyddet skulle

sträckas ut till studerande i den mån utbildningen

kunde anses vara förenad med särskild risk för

arbetsskada. Enligt utskottets mening finns det för

närvarande inte något behov av att förtydliga

begreppet yrkesutbildning. Utskottet avstyrker

därmed motion Sf19 yrkande 10.

I propositionen föreslås en ändring av 4 kap. 10

§ LAF med innebörd att den numera felaktiga

hänvisningen till 1 kap. 1 § andra stycket ändras så

att hänvisningen rätteligen kommer att avse 3 kap.

15 § SofL. Utskottet tillstyrker förslaget men

föreslår att ändringen skall träda i kraft den 1

juli 2002 i stället för som föreslagits den 1

januari 2003. Enligt utskottets mening finns det

inte något skäl att dröja ytterligare ett halvår med

att rätta en felaktig hänvisning som uppstod redan

den 1 januari 2001.

Utskottet föreslår vidare en motsvarande rättelse

av en felaktig hänvisning i 3 kap. 2 a § LAF.

Paragrafens hänvisning till 1 kap. 1 § andra stycket

LAF bör således ändras till att avse 3 kap. 15 §

SofL.

En helhetsbedömning med ett

enhetligt beviskrav vid

arbetsskadeprövningen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag

- att den nuvarande uppdelningen av

arbetsskadeprövningen i två led,

skadlighetsbedömning och sambandsbedömning,

ersätts med en prövning enligt en

helhetsbedömning,

- att vid denna helhetsbedömning nuvarande

generella arbetsskadebegrepp skall kvarstå

och en bevisregel tillämpas som innebär att

en skada skall anses ha uppkommit av

olycksfall eller annan skadlig inverkan i

arbetet om övervägande skäl talar för det

samt

- att lagens undantag från

arbetsskadebegreppet vad avser psykiska eller

psykosomatiska sjukdomar inte längre skall

omfatta arbetstvister i form av rättsliga

tvister.

Riksdagen bör därmed avslå motionsyrkanden

bl.a. om avslag på regeringens förslag.

Jämför reservationerna nr 4 (m, c), 5 (m) och

6 (c).

Propositionen

Enhetligt beviskrav

Som redan nämnts anser regeringen att det är av

central betydelse att i möjligaste mån upprätthålla

en tydlig avgränsning mellan arbetsrelaterade och

icke arbetsrelaterade skador. Enligt regeringen har

den nuvarande regleringen av arbetsskadebedömningen

i två led med olika beviskrav i de bägge leden visat

sig svår att tillämpa, i synnerhet efter 1993 års

förändringar. Det har framkommit att en

sammanblandning av de båda leden förekommer vid

arbetsskadeprövningar vilket kan få till följd att

en skada bedöms med högre krav på bevisning än

avsett. Vidare förekommer oklarheter om i vilken

utsträckning den försäkrades individuella förut-

sättningar skall beaktas i de bägge leden. Mot

bakgrund härav finns det enligt regeringen starka

skäl att förenkla bestämmelserna.

Den nuvarande ordningen med bedömningen av

arbetsskada i två led bör enligt regeringen frångås

till förmån för en helhetsbedömning. Vid denna

helhetsbedömning bör det generella

arbetsskadebegreppet utgöra grunden för vad som

skall anses vara en arbetsskada. Det innebär att med

arbetsskada skall förstås skada till följd av

olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet.

Nuvarande krav på att en arbetsmiljöfaktor måste

med hög grad av sannolikhet kunna ge upphov till en

skada medför en risk för att arbetsskadebegreppet i

realiteten kommer att bli statiskt då det kan

uppfattas som ett krav på full medicinsk

vetenskaplig bevisning för en faktors skadlighet.

Det bör därför göras en viss uppmjukning i kraven på

visad skadlighet.

Enligt regeringen bör det införas ett enhetligt

beviskrav för hela arbetsskadeprövningen som sådan.

En lämplig avvägning är att lägga beviskravet så att

det sammanfaller med vad som i dag gäller för

sambandsbedömningen. Detta innebär att det kommer

att krävas att övervägande skäl talar för att en

skada har uppkommit till följd av olycksfall eller

annan skadlig inverkan i arbetet för att den skall

anses vara en arbetsskada.

För att en skada över huvud taget skall kunna

anses ha uppkommit till följd av olycksfall eller

annan skadlig inverkan i arbetet måste det dock i

sig framstå som sannolikt att så är fallet. Den

föreslagna bevisregeln innebär att om det i ett

arbetsskadeärende finns skäl som talar både för och

emot att en skada har uppkommit till följd av

skadlig inverkan så måste det för bifall framstå som

mer sannolikt att skadan har uppkommit till följd av

denna inverkan än att den inte har gjort det.

Enligt propositionen skall det finnas en

vetenskapligt förankrad medicinsk grund för

bedömningen av skadlighet i arbetet. Det bör dock

inte krävas "full vetenskaplig bevisning" för att så

är fallet. Syftet med lättnaden i beviskraven är att

även skador som på goda medicinska grunder kan antas

ha sitt ursprung i faktorer i arbetsmiljön skall

kunna omfattas av arbetsskadeförsäkringen. Resultat

eller rön från omstridda eller allmänt ifrågasatta

medicinska studier kan normalt inte anses med

tillräcklig styrka visa att en arbetsmiljöfaktor är

skadlig i arbetsskadeförsäkringens mening. En väl

utbredd uppfattning bland läkare som har relevanta

specialistkunskaper bör däremot kunna läggas till

grund för att sådan skadlighet föreligger, även om

det inte finns fullständig enighet inom läkarkåren

som helhet. Förekommer det att läkarna i ett ärende

redovisat olika uppfattningar får deras yttranden

vägas mot varandra. Därvid finns det anledning att

väga in vilket underlag läkarna har haft tillgång

till vid bedömningen av det enskilda fallet.

I propositionen framhålls att ett utlåtande av en

läkare i en medicinsk fråga endast är ett hjälpmedel

vid försäkringskassans prövning av ett

arbetsskadeärende och att det ankommer på

försäkringskassan att göra en självständig prövning.

Vidare är prövning av om det föreligger arbetsskada

inte beroende enbart av läkarnas bedömning. Utöver

den medicinska bedömningen skall det nämligen även

göras en försäkringsmässig bedömning, som skall

grundas på den samlade utredningen i ärendet.

Enligt regeringen bör liksom hittills gälla att en

person är försäkrad i s.k. befintligt skick. I detta

ligger att arbetsskadeprövningen alltid bör göras

med beaktande av t.ex. den försäkrades kön, ålder

och sjukdomsanlag. Dessa individuella förhållanden

skall således beaktas även såvitt gäller frågan om

en viss faktor i den försäkrades arbete kan ge

upphov till en sådan skada som den försäkrade har.

Det väsentliga är nämligen om den aktuella faktorn

kan ge upphov till skada hos just den försäkrade.

Därefter är det lika viktigt att fråga sig om skadan

har påverkats eller förvärrats av sådana

individuella omständigheter. Emellertid finns det en

gräns för hur långt principen kan hävdas i dessa

fall. Faktorer i arbetet som rent allmänt inte kan

anses som skadliga bör enligt regeringen inte heller

för en extremt känslig person kunna anses utgöra

skadlig inverkan. Detta får dock inte leda till att

en sällsynt skada automatiskt

leder till att en person klassas som extremt

känslig.

Regeringen gör bedömningen att de föreslagna

regelförändringarna med ett sänkt beviskrav för

skadlighetsbedömningen i förening med den

princip som enligt fast praxis gäller, nämligen

att den försäkrade skall bedömas utifrån sina

fysiska och psykiska förutsättningar, torde

leda till att kvinnor i högre utsträckning än i

dag kan få sina skador godkända som ar-

betsskador.

Skador av psykisk eller psykosomatisk natur

Det generella arbetsskadebegreppet omfattar också

skador av psykisk och psykosomatisk natur. Som

arbetsskada anses dock inte en skada av psykisk

eller psykosomatisk natur som är en följd av

företagsnedläggelse, en arbetstvist, bristande

uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser,

vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater

eller därmed jämförliga förhållanden. Däremot kan i

enlighet med den rättspraxis som gäller på området

sjukdomar av psykisk och psykosomatisk natur

betraktas som arbetsskada när de uppkommit till

följd av trakasserier och mobbning.

Enligt regeringen bör det generella

arbetsskadebegreppet alltjämt inbegripa

psykiska och psykosomatiska sjukdomar som inte

beror på nyss uppräknade undantag. Däremot bör

det inte längre göras ett uttryckligt undantag

för arbetstvist i rättslig mening, eftersom en

person som har en arbetsrelaterad psykisk skada

inte skall behöva avstå från att hävda sina an-

språk rättsligt gentemot arbetsgivaren. Tvister

på arbetet som inte faller in under begreppet

arbetstvist i rättslig bemärkelse torde dock

alltjämt vara undantagna från

arbetsskadeskyddet i LAF.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Regeringen föreslår att de nya bestämmelserna skall

träda i kraft den 1 juli 2002 och att äldre

bestämmelser skall fortsätta att gälla för

arbetsskador som har inträffat före den dagen.

Motioner

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf19 yrkande

7, vid avslag på yrkandena 1-5, beslut att

bevisreglerna i arbetsskadeförsäkringen skall

kvarstå oförändrade enligt 1993 års lag om

arbetsskadeförsäkring. Motionärerna anser att

arbetsskador bör bedömas i enlighet med beprövad

medicinsk erfarenhet. I samma motion yrkande 6

begärs ett tillkännagivande om att fokus i

förändringen av arbetsskadeförsäkringen bör inriktas

på att reducera det totala antalet arbetsskadade och

inte på grupper av arbetsskadade. I stället för att

ha som ambition att lika många kvinnor som män skall

få arbetsskadeersättning bör man enligt motionärerna

utforma arbetsskadeförsäkringen så att incitament

skapas för att reducera ohälsan hos både kvinnor och

män.

I motion Sf18 av Désirée Pethrus Engström m.fl.

(kd) begärs i yrkande 2 avslag på förslaget angående

arbetstvister.

Birgitta Carlsson m.fl. (c) begär i motion Sf17

yrkande 1 avslag på förslaget om förändringar i

bedömningen av arbetsskada. Motionärerna anser att

förslaget bl.a. leder till att bedömningarna blir

mer skönsmässiga. I samma motion yrkande 3 begärs

förslag om ett konkret åtgärdsprogram för ökade

rehabiliteringsinsatser. Regeringen bör ta fram ett

sådant åtgärdsprogram i stället för att sänka

beviskravet för arbetsskada samt ge

försäkringskassorna tydliga direktiv att arbeta med

rehabilitering. I yrkande 4 begärs förslag om en

utvärdering av jämställdheten i

arbetsskadeförsäkringen. Motionärerna efterlyser

större medvetenhet om olikheter i mäns och kvinnors

arbetssituation och de skador som riskerar att

uppstå.

I motion A314 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs i

yrkande 4 ett tillkännagivande om att det skall

lämnas en särskild redogörelse över de överväganden

som gjorts för att förslag om ny

arbetsskadeförsäkring skall innebära

könsneutralitet. Motionärerna framhåller att

regeringens kommande förslag måste leda till

rättvisa mellan kvinnor och män.

I motion Sf283 av Inger Segelström m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande om kvinnors

arbetsskador. Motionärerna anser att

arbetsskadeförsäkringen hittills har fungerat

diskriminerande och ojämställt.

Utskottets ställningstagande

Som redan nämnts är utskottet av den uppfattningen

att arbetsskadeförsäkringen bör bygga på ett

generellt arbetsskadebegrepp. Utskottet har därför

inte något att invända mot förslaget i den delen.

När det gäller beviskravet konstaterar utskottet

att det i olika sammanhang har framförts kritik mot

arbetsskadeförsäkringen bl.a. för att det ansetts

vara svårare för kvinnor än för män att få sina

sjukdomar godkända som arbetsskada. I propositionen

anges att det finns klara tecken på att kvinnor har

drabbats särskilt hårt av 1993 års skärpning av

bevisreglerna. Vidare visar Riksförsäkringsverkets

(RFV) rapport Arbetsskadeförsäkringen - ändamål och

funktion (RFV Anser 2001:3) att män i fler fall än

kvinnor får sina yrkanden om arbetsskadeersättning

bifallna och att en analys av de exakta talen strax

före lagändringen 1993 och strax efter visar att

kvinnors godkännandefrekvens har minskat mer än

mäns. I RFV:s rapport påpekas dock att statistiken

visserligen talar för att det finns skillnader

mellan kvinnor och män avseende godkännandefrekvens

men att statistiken är behäftad med flera

kvalitetsbrister. Även om arbetsskadestatistiken

således inte är helt tillförlitlig anser utskottet

att det finns tecken som tyder på att kvinnor har

drabbats mer än män av 1993 års lagändringar. Enligt

utskottets mening utgör detta i sig ett tillräckligt

skäl för att motivera en ändring av reglerna.

Som framgår av det följande har regeringen i

regleringsbrevet för 2002 givit RFV i uppdrag att

inom ramen för det befintliga statistiksystemet

vidta åtgärder som gör det möjligt att bl.a. mäta

försäkringens effekter för kvinnor och män. Vidare

avser regeringen att ge RFV i uppdrag att skapa ett

system för ärendehantering som ger tillgång till

detaljerad statistik för arbetsskadeärenden.

Nuvarande regler för en faktors skadlighet innebär

ett krav på hög grad av sannolikhet för att faktorn

i fråga kan orsaka den aktuella skadan. Enligt vad

som anges i propositionen har dock utvecklingen

efter 1993 kommit att uppfattas som att det

föreligger ett krav på full medicinsk vetenskaplig

bevisning för en faktors skadlighet. Regeringen

föreslår därför en uppmjukning av kravet på visad

skadlighet liksom införandet av ett enhetligt

beviskrav vid arbetsskadeprövningen. För att en

skada skall kunna godkännas som arbetsskada skall

enligt förslaget krävas att övervägande skäl talar

för att skadan uppkommit till följd av olycksfall

eller annan skadlig inverkan i arbetet.

Enligt utskottets mening torde förslaget innebära

att man som hittills först måste ta ställning i

olika delfrågor, t.ex. om en faktor i arbetsmiljön

som påstås ha förorsakat skadan i sig kan ge upphov

till en sådan skada, omfattningen av den skadades

exponering för faktorn i fråga liksom om det finns

andra tänkbara orsaker till skadans uppkomst. Vid en

sammanvägning av de olika delfrågorna måste det då

framstå som sannolikt att skadan uppkommit till

följd av den skadliga faktorn för att den skall

godkännas som arbetsskada.

Bevisregeln får betydelse om den sammantagna

värderingen av de olika delfrågorna ger vid handen

att det föreligger tveksamhet om det är en

arbetsskada. Arbetsskada skall då anses föreligga om

de skäl som talar för är tyngre än de skäl som talar

mot. Endast om skälen för är tyngre än skälen mot

skall skadan således godkännas som arbetsskada. Om

skälen för och emot väger lika skall skadan däremot

inte godkännas som arbetsskada.

Liksom tidigare skall principen om "befintligt

skick" gälla, dvs. vid arbetsskadebedömningen skall

beaktas om den försäkrade med hänsyn till sitt

fysiska och psykiska tillstånd har varit sårbar för

skadlig inverkan i arbetet. Som exempel på

egenskaper som skall beaktas vid arbetsskadepröv-

ningen kan nämnas särskild känslighet för vissa

ämnen, sjukdomsanlag och funktionshinder.

I likhet med regeringen anser utskottet att

förslaget kommer att leda till att skador som på

goda medicinska grunder kan antas ha sitt ursprung i

faktorer i arbetsmiljön i fortsättningen skall kunna

godkännas som arbetsskada. Vidare gör utskottet

samma bedömning som regeringen när det gäller s.k.

försämringsskador, nämligen att det uppmjukade

beviskravet sannolikt kommer att täcka in

försämringsfall i något större utsträckning än i

dag. Eftersom ersättning från

arbetsskadeförsäkringen i regel utges för

inkomstförlust vid en bestående nedsättning i

förmågan att skaffa sig inkomst bedömer utskottet

att temporära försämringstillstånd normalt inte

kommer att föranleda prövning av om det är en

arbetsskada.

Den uppmjukning av beviskravet som genom

regeringens förslag åstadkoms är enligt utskottet

nödvändig för att få en arbetsskadeförsäkring som

ger ett fullgott skydd vid arbetsskada för både

kvinnor och män men som samtidigt innebär en

tillräcklig avgränsning mot skador som har andra

uppkomstorsaker än arbete. Som framgår av det

följande har regeringen aviserat åtgärder i syfte

att motverka risken för en minskad enhetlighet i

arbetsskadebedömningarna, t.ex. en mer koncentrerad

handläggning av arbetsskadeärenden och inrättandet

av en kunskapsbank. De av Lagrådet framförda

farhågorna om att de tillämpande organen kommer att

få ett något ökat bedömningsutrymme och att det

därmed kan finnas risk för en minskad enhetlighet i

rättstillämpningen torde med hänsyn härtill inte ge

upphov till några större problem.

Det finns skäl att anta att det kommer att ta tid

innan domstolarna har utbildat praxis till ledning

för försäkringskassornas tillämpning av de nya

reglerna. En aviserad ny organisation för

arbetsskadehandläggningen är tänkt att börja gälla

den 1 januari 2003, dvs. först ett halvår efter det

att de nya reglerna trätt i kraft. Även om det

kanske dröjer innan försäkringskassorna behöver

tillämpa de nya reglerna i någon större utsträckning

kommer de att behöva både utbildning och annan

vägledning inför ikraftträdandet den 1 juli 2002.

Utskottet kan dela Centerpartiets uppfattning att

det krävs större medvetenhet om olikheter i mäns och

kvinnors arbetssituation och de skador som riskerar

att uppstå. Utskottet anser att den uppmjukning av

beviskravet som föreslås i propositionen har

förutsättningar att skapa större rättvisa mellan

kvinnor och män i den meningen att kvinnor i

fortsättningen kommer att i högre utsträckning än i

dag få sina skador godkända som arbetsskador. Därmed

kommer också kunskapen om kvinnors skador och hur

dessa förhåller sig till olika faktorer i arbetet

att öka.

Såvitt gäller Centerpartiets motionsförslag om ett

åtgärdsprogram för ökad rehabilitering konstaterar

utskottet att en person som genomgår en

arbetslivsinriktad rehabilitering kan få livränta

enligt LAF om rehabiliteringsåtgärden är föranledd

av arbetsskadan. För att få livränta krävs dessutom

att sjukdomstillståndet upphört och att en bestående

nedsättning av förmågan att skaffa sig inkomst

föreligger. Som redan nämnts har regeringen aviserat

en förnyelse av rehabiliteringen i syfte att

sjukskrivna skall återfå förmågan att arbeta.

Regeringen har därefter givit RFV och

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) i uppdrag att inleda

en förnyelse av den arbetslivsinriktade

rehabiliteringen. RFV har fått i uppdrag att dels

utveckla en metod för tidig, fördjupad bedömning av

den enskildes arbetsförmåga och behov av

rehabilitering, dels utveckla metodiken i

försäkringskassornas handläggning av sjukfall.

Vidare skall RFV och AMS tillsammans genomföra en

pilotverksamhet avseende en samordnad organisation

mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen för

arbetslivsinriktad rehabilitering. Arbetet med

förnyelsen skall bedrivas under 2002-2004. De

metoder, arbetssätt m.m. som visar sig

verkningsfulla skall senast vid utgången av 2004

tillämpas fullt ut i hela landet och senast den 28

februari 2005 skall en slutlig redovisning lämnas.

Genom regeringens uppdrag till RFV och AMS anser

utskottet att det bör finnas förutsättningar för

att få till stånd en välfungerande och

individanpassad rehabilitering som kan sättas in

tidigt. Utskottet anser också att det därmed skapas

förutsättningar för att om inte reducera antalet

arbetsskador så i vart fall minska verkningarna av

en redan inträffad skada. Även om det kommer att ta

tid innan förnyelsearbetet är genomfört anser

utskottet att resultatet härav bör avvaktas.

Utskottet har inte något att erinra mot att

psykiska eller psykosomatiska sjukdomar till följd

av arbetstvister i rättslig bemärkelse inte längre

skall undantas från LAF:s tillämpningsområde.

Mot bakgrund av vad nu anförts tillstyrker

utskottet regeringens förslag och avstyrker därmed

motionerna Sf19 yrkandena 6 och 7, Sf18 yrkande 2

och Sf17 yrkandena 1, 3 och 4. Motionerna A314

yrkande 4 och Sf283 får anses tillgodosedda med vad

utskottet anfört.

Ansökan om ersättning och tidpunkt

för beviljande av livränta

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

att den som vill få sin rätt till ar-

betsskadeersättning prövad skall skriftligen

ansöka om det och att rätt till livränta

skall kunna föreligga när förmågan att skaffa

sig inkomst genom arbete på grund av

arbetsskada är nedsatt med minst en femtondel

och nedsättningen är varaktig eller kan antas

bli bestående under minst ett år.

Propositionen

Till skillnad från många andra social-

försäkringsförmåner krävs inte skriftlig ansökan för

rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Enligt regeringens uppfattning finns det inga

sakliga skäl till varför arbetsskadeärenden skall

skilja sig från andra jämförbara förmåner inom

socialförsäkringen när det gäller kravet på ansökan

för rätt till en förmån. Regeringen föreslår därför

att den som vill få sin rätt till

arbetsskadeersättning prövad skriftligen skall

ansöka om det. Förslaget innebär att en skriftlig

ansökan kommer att krävas även i ärenden där

handläggningen påbörjats men inte hunnit avslutas

före ikraftträdandet.

Enligt nuvarande regler har en försäkrad, som fått

sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete

nedsatt med minst en femtondel, rätt till livränta

för den inkomstförlust som uppkommer sedan den

sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört.

Förtidspensioneringen skall fr.o.m. den 1 januari

2003 ersättas av sjuk- och aktivitetsersättning

(prop. 2000/01:96, bet. 2000/01:SfU15, rskr.

2000/01:257). De krav på varaktighet av

arbetsförmågans nedsättning som gäller för

förtidspension och sjukbidrag skall i princip även

gälla för de nya förmånerna. För att skapa

bestämmelser som är förståeliga och därmed lättare

kan accepteras av den försäkrade samt för att

underlätta bl.a. administrationen föreslår

regeringen att bestämmelserna om den tidpunkt när

livränta kan beviljas skall ansluta till vad som

kommer att gälla för sjuk- och aktivitetsersättning.

Det innebär att livränta skall kunna beviljas om

nedsättningen är varaktig eller kan antas bli be-

stående för en tidsbegränsad period om minst ett år.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den

1 januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte något att erinra

mot regeringens förslag. Förslagen

tillstyrks därmed.

Ersättning för inkomstförlust vid

karensdag

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör med vissa ändringar bifalla

regeringens förslag bl.a. om

- att när ersättning för inkomstbortfall

till följd av en arbetsskada beviljats skall

en beskattningsbar, särskild

arbetsskadeersättning utges som kompensation

för karensdagar och

- att den särskilda arbetsskadeersättningen

skall utges för två karensdagar, om inte den

försäkrade visar att inkomstbortfall har

uppstått för flera karensdagar.

Utskottet föreslår bl.a. en precisering av

beräkningsunderlaget för den särskilda

arbetsskadeersättningen samt att den

ersättning som skall utges utöver de två

schablonmässigt bestämda dagarna skall utges

i förhållande till faktisk inkomstförlust.

Riksdagen bör därmed avslå motionsyrkanden

om avslag på regeringens förslag. Jämför

reservation nr 7 (m, kd, c).

Bakgrund

Arbetsskadeförsäkringen är samordnad med den

allmänna försäkringen i fråga om ersättning vid

sjukdom. Sjukersättning utges som vid annan sjukdom

enligt AFL eller SjLL. Det innebär bl.a. att

ersättning inte utges för den första dagen i en

sjukperiod/sjuklöneperiod.

Före den 1 juli 1993 utgavs arbetsskadesjukpenning

med 100 % efter en samordningstid med AFL om 180

dagar (90 dagar före den 1 januari 1992) efter

inträffad arbetsskada. Systemet med karensdag

infördes den 1 april 1993. Anledningen till att det

infördes en självrisk i sjukersättningen var den

allvarliga statsfinansiella kris som Sverige då

befann sig i samt behovet av att motverka omotiverad

korttidsfrånvaro. Regeringen fann att det inte var

möjligt att föreslå undantagsregler för den som

drabbats av arbetsskada.

Internationella arbetsorganisationen, ILO, antog

1964 en konvention (nr 121) om förmåner vid

yrkesskada. Konventionen ratificerades av Sverige

1969 med verkan från 1970. Konventionens förmåner

utgörs dels av olika former av hälso- och sjukvård,

dels av kontantförmåner. Konventionens artikel 9

föreskriver dels att förmånerna skall utges så länge

följderna av det inträffade skadefallet består, dels

att det i fråga om kontantförmåner inte får fö-

rekomma karensdagar. Om medlemsstaten vid

anslutningen till konventionen tillämpade ett system

med karensdagar, eller i samband med anslutningen

avgav förklaring om temporärt undantag från

konventionens bestämmelser, får dock karensdagar

tillämpas. När konventionen ratificerades år 1969

tillämpade Sverige inte någon karensdag i sjuk- och

arbetsskadeförsäkringen och kan således inte åberopa

något av de undantag som ILO-konventionen anger.

Propositionen

Frågan om Sveriges efterlevnad av konventionen har

varit föremål för diskussion i ILO. ILO:s styrelse

konstaterade att en karensdag inte var förenlig med

Sveriges åtaganden enligt konventionen och ålade

Sverige att under 1994 rapportera om vidtagna och

planerade åtgärder för att uppfylla konventionens

bestämmelser i fråga om karensdagen. Regeringen har

därefter kontinuerligt anmodats att rapportera om

konventionens tillämpning.

Ett sätt att uppfylla konventionens krav fullt ut

kan enligt regeringen vara att slopa karensdagen

för hela sjukförsäkringssystemet. Detta är dock inte

aktuellt. Enligt regeringens mening kan självrisker

i sjukförsäkringssystemet bidra till att minska

korttidsfrånvaron.

En annan lösning är att bevilja de arbetsskadade

en viss ersättning efter schablon och därutöver låta

den som kan och vill själv visa att han eller hon är

berättigad till ersättning för ytterligare

karensdagar. Enligt beräkningar som

Arbetsskadeutredningen 1997 (SOU 1998:37) gjorde är

det genomsnittliga antalet karensdagar för varje

sjukdom 1,82 dagar. Enligt regeringen framstår det

som rimligt att den försäkrade kompenseras enligt en

schablon som motsvarar två karensdagar.

Utöver de schablonmässigt bestämda dagarna bör den

arbetsskadade ges möjlighet att inom en viss tid

lämna uppgifter som visar att han eller hon har rätt

till ersättning för ytterligare karensdagar. Det

skall då vila på den enskilde försäkrade att visa

att han eller hon haft inkomstbortfall på grund av

karensdag, t.ex. genom att förete lönebesked med

specifikation av löneavdragen. Därutöver skall det

krävas att den försäkrade kan påvisa ett samband

mellan karensdagen och arbetsskadan, t.ex. genom att

förete läkarintyg som bekräftar att den

sjukskrivning som medförde karensdag berodde på

arbetsskadan. Preskriptionstiden för att få ut

ersättning enligt LAF är normalt sex år, vilket bör

gälla även för denna typ av ersättning.

Ersättning för karensdagar skall endast utges när

ersättning för förlorad inkomst utbetalas med stöd

av LAF. I de flesta fall kommer ersättningen för in-

komstbortfall att utbetalas i form av livränta.

Ersättning för karensdagar bör däremot inte utges

till försäkrad som endast uppbär ersättning för

sjukvård utom riket, tandvård eller särskilda

hjälpmedel från arbetsskadeförsäkringen, eftersom

kopplingen mellan karensdagar och arbetsskada i

sådana fall kan vara svår att fastställa.

Den särskilda arbetsskadeersättningen föreslås be-

räknas utifrån de principer som gäller för beräkning

av livränta. Ersättning skall utges med 80 % av

beräkningsunderlaget och den skall vara

skattepliktig.

Den nya regeln om särskild arbetsskadeersättning

föreslås träda i kraft den 1 januari 2003 och gälla

för karensdagar som uppstår i arbetsskadefall som

inträffar efter det att regeln har trätt i kraft.

Motioner

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf19 yrkande

9, vid avslag på yrkandena 1-5, beslut att

kompensation för karensdag under sjuklöneperioden

inte skall utges. Motionärerna anser att

karensdagsreglerna bör omfatta alla försäkrade

oavsett sjukskrivningsorsak.

Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd) begär i motion

Sf18 yrkande 3 avslag på förslaget om kompensation

för karensdag. Motionärerna anser att det är rimligt

att även arbetsskadeförsäkringen innehåller en

självrisk. Dessutom har Sverige totalt sett

arbetsskadeförmåner som vida överstiger de

miniminormer som läggs fast i ILO-konventionen.

I motion Sf17 yrkande 2 av Birgitta Carlsson m.fl.

(c) begärs avslag på förslaget om ersättning för

karensdagarna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att ett karensdagssystem inte

är förenligt med Sveriges förpliktelser enligt ILO:s

konvention om förmåner vid yrkesskada och att det

inte har någon betydelse om Sverige totalt sett har

förmåner i sin arbetsskadeförsäkring som överstiger

de miniminormer som läggs fast i ILO-konventionen.

Eftersom den svenska arbetsskadeförsäkringen

bygger på ett generellt arbetsskadebegrepp är den

nuvarande samordningen mellan

arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen av

administrativa skäl nödvändig. Reglerna om karensdag

är en del av denna samordning så till vida att inte

heller den som drabbats av en arbetsskada får

ersättning för den första dagen i en

sjukperiod/sjuklöneperiod. För att inte fördelarna

med nuvarande samordning helt skall gå förlorade

krävs enligt utskottet en lösning som tar hänsyn

till både konventionens krav och därmed de

arbetsskadades rätt till ersättning och önskemålet

att inte i onödan komplicera administrationen. Den

av regeringen valda lösningen uppfyller inte helt

konventionens krav men utskottet anser att den ändå

får anses godtagbar eftersom den på ett rimligt sätt

tillgodoser både konventionens krav och

administrationens behov.

Av regeringens förslag till ändring av 3 kap. 4 §

LAF framgår inte på vilket underlag den särskilda

arbetsskadeersättningen skall beräknas i det fall

att försäkringskassan vid ett och samma tillfälle

har att fatta beslut om livränta som avser flera

avgränsade tidsperioder med olika livränteunderlag,

t.ex. vid fastställande av livränta för retroaktiv

tid. Utskottet föreslår därför att paragrafen

kompletteras så att det framgår att det

livränteunderlag skall användas som gäller vid tiden

för försäkringskassans beslut. Skulle beslutet avse

enbart livränta för retroaktiv tid får den särskilda

arbetsskadeersättningen beräknas på det sist

fastställda livränteunderlaget. Utskottet anser

vidare att den särskilda arbetsskadeersättning som

skall kunna utges utöver ersättning för två

schablonmässigt bestämda karensdagar bör utges i

förhållande till den försäkrades faktiska

inkomstförlust. Enligt utskottets mening är det inte

rimligt att sådan ersättning utges med 80 % av hela

livränteunderlaget i de fall en karensdag följs av

en sjukskrivning på t.ex. halvtid. Detsamma gäller

när någon beviljas livränta motsvarande en andel av

livränteunderlaget, t.ex. 50 % beroende på att

förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete är

nedsatt endast till hälften. Utskottet föreslår en

ändring med denna innebörd. Utskottet anser i likhet

med regeringen att den arbetsskadade bör ges

möjlighet att inom en viss tid lämna uppgifter som

visar att han eller hon har rätt till ersättning för

ytterligare karensdagar. För att det skall vara

praktiskt genomförbart bör det inte föreskrivas att

särskild arbetsskadeersättning beviljas i samband

med beslutet om ersättningen för inkomstförlusten

som avser arbetsskadan. Utskottet föreslår att denna

föreskrift utgår.

I övrigt noterar utskottet att förslaget innebär

att även den som inte är sjukpenningförsäkrad enligt

AFL och därför har rätt till motsvarande ersättning

vid sjukdom enligt LAF kommer att få den särskilda

arbetsskadeersättningen beräknad på grundval av ett

livränteunderlag samt att för en och samma godkända

arbetsskada ersättning för mer än två

schablonmässigt bestämda dagar inte skall kunna

utges. För ersättning därutöver skall krävas att den

skadade visar att han eller hon har rätt till

ersättning för ytterligare karensdagar.

Bestämmelserna blir även tillämpliga på den som

får ersättning enligt lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd (LSP).

Utskottet tillstyrker med de angivna ändringarna

regeringens förslag och avstyrker motionerna Sf19

yrkande 9, Sf18 yrkande 3 och Sf17 yrkande 2.

Indexering av livränta m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag

bl.a. om att arbetsskadelivränta i form av

egenlivränta årligen skall räknas om med ett

tal som motsvarar hälften av inkomstindexets

reala förändring med tillägg för

prisförändringen mellan juni året före

indexeringsåret och juni året dessförinnan,

dock att livränteunderlaget aldrig skall

uppgå till ett högre belopp än

7,5 prisbasbelopp.

Riksdagen bör vidare avslå ett

motionsyrkande om beräkning av

livränteunderlaget. Jämför reservation nr 8

(m).

Propositionen

Arbetsskadeförsäkringen är en försäkring mot förlust

av framtida försörjningsförmåga. Utgångspunkten bör

enligt regeringen vara att försäkringen även skall

ersätta den förväntade framtida inkomstutveckling

som den försäkrade troligen skulle ha kommit att få

del av i en tillväxtekonomi. Vid indexeringen av

arbetsskadelivränta bör således även beaktas den

allmänna inkomstutvecklingen och inte bara

prisutvecklingen, såsom gäller i dag.

I ålderspensionssystemet räknas

pensionsbehållningen, de utbetalda pensionerna och

inkomsttaket årligen om med hänsyn till förändringen

i inkomstindex. Inkomstindex, som i huvudsak skall

spegla förändringen i genomsnittlig

pensionsgrundande inkomst per person med sådan in-

komst, omfattar därmed merparten av inkomsterna för

personer i förvärvsaktiv ålder och kan därför anses

som ett fullt tillfredsställande mått på den

allmänna inkomstutvecklingen. Eftersom det dessutom

finns påtagliga administrativa fördelar med att

använda ett mått som redan tillämpas inom befintliga

regelverk föreslår regeringen att inkomstindexets

utveckling skall läggas till grund för indexering av

arbetsskadelivränta i form av egenlivränta.

Enligt regeringen finns det dock andra

omständigheter som det bör tas hänsyn till när

indexeringsmetod övervägs. En betydelsefull aspekt

är därvid att inkomstindexering i regel innebär att

den utbetalda ersättningen kan minska realt om

reallönerna sjunker. Även kostnadsaspekterna är av

stor betydelse. Inkomstindexering av livräntorna

medför bl.a. ökande kostnader för statsbudgeten. Mot

bakgrund härav föreslås att arbetsskadelivränta i

form av egenlivränta årligen skall räknas om med

hälften av inkomstindexets reala förändring och

inkomstindexets hela prisförändring.

Regeringens principiella uppfattning är att

personer som uppnår pensionsåldern inte längre

riskerar att förlora inkomsterna på grund av en ar-

betsskada utan på grund av åldern. Det föreslås

därför att den livränta som enligt

övergångsbestämmelser utbetalas till personer födda

1937 eller tidigare även fortsättningsvis skall vara

knuten till prisbasbeloppet. För personer födda 1937

eller tidigare som beviljas livränta för skada som

inträffat efter det att han eller hon fyllt 65 år

föreslås dock samma regler gälla som för de yngre

åldersgrupperna.

De nya reglerna för indexering av

arbetsskadelivränta föreslås träda i kraft den

1 januari 2003. Detta innebär att förmånerna

inkomstindexeras för första gången den 1 januari

2004.

Motion

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf19 yrkande

8, vid avslag på yrkandena 1-5, beslut om att

livräntan skall baseras på samma inkomstunderlag som

den sjukpenninggrundande inkomsten.

Inkomstunderlaget bör enligt motionärerna inte

skilja sig åt beroende på om man får ersättning från

sjukförsäkringen eller från arbetsskadeförsäkringen.

Utskottets ställningstagande

Enligt LAF utgörs för den som är

sjukpenningförsäkrad enligt AFL livränteunderlaget

av den sjukpenninggrundande inkomsten beräknad

enligt bestämmelserna i AFL. Vid beräkning av

livränteunderlaget skall emellertid också beaktas

andra skattepliktiga förmåner än pengar, vissa

kostnadsersättningar samt semesterlön och

semesterersättning. Utskottet gör bedömningen att

utgångspunkten att den som drabbats av arbetsskada i

princip skall försättas i samma situation som om

skadan inte hade inträffat motiverar särskilda

regler. Utskottet anser med hänsyn härtill att

reglerna för att beräkna livränteunderlaget inte bör

ändras. Därmed kan utskottet inte ställa sig bakom

motionsförslaget att livränta skall beräknas på

samma underlag som sjukpenning enligt AFL. Utskottet

avstyrker därmed motion Sf19 yrkande 8.

Utskottet noterar att regeringen i propositionen

gör bedömningen att frågan om beräkning av

livränteunderlag för den som utan att få

föräldrapenning utnyttjar sin lagliga rätt att

arbeta deltid på grund av vård av barn bör utredas

vidare samt att frågan om beräkning av

livränteunderlag för förfluten tid bör utredas

tillsammans med frågan om översyn av reglerna om

skyddstider för sjukpenninggrundande inkomst.

Såvitt gäller regeringens förslag om indexering

av livränta har utskottet inte något att erinra.

Utskottet tillstyrker därför förslaget.

Utskottet vill tillägga att frågan om indexering

av sjuk- och aktivitetsersättning för närvarande

bereds inom Regeringskansliet. I avvaktan härpå

gäller enligt de nya reglerna om sjuk- och

aktivitetsersättning, som träder i kraft den 1

januari 2003, prisindexering som metod. Vidare

noterar utskottet att regeringen dels har aviserat

en höjning av inkomsttaket i sjuk- och

föräldraförsäkringen till tio prisbasbelopp fr.o.m.

den 1 juli 2003, om det statsfinansiella läget

tillåter det, dels avser att närmare analysera

inkomsttaken i de olika socialförsäkringssystemen.

Samordning mellan förmåner

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag

dels om samordning mellan livränta och en

senare beviljad sjuk- eller

aktivitetsersättning, dels om avdrag på

retroaktiv arbetsskadelivränta för

sjukpenning som redan betalats ut för samma

tid.

Propositionen

Om en person har rätt till livränta enligt LAF och

samtidigt har rätt till förtidspension eller efter-

levandelivränta enligt AFL med anledning av den

inkomstförlust som föranlett livräntan, skall

livränta enligt LAF betalas ut endast i den mån den

överstiger pensionen.

Tillämpningen av nuvarande regler innebär att

livränta och förtidspension samordnas, då en person

drabbas av både arbetsrelaterade besvär och icke

arbetsrelaterade besvär, om prövning av rätten till

förmånerna sker samtidigt. Förmånerna samordnas till

den del som de täcker samma inkomstförlust. Till den

del som arbetsskadan sätter ned arbetsförmågan får

då den försäkrade samma ekonomiska ersättning som om

han eller hon hade arbetat.

Är den försäkrade däremot beviljad

arbetsskadelivränta och arbetar heltid, och senare

beviljas förtidspension till följd av annan icke

arbetsrelaterad sjukdom, samordnas inte förmånerna.

Detta leder till att den ekonomiska kompensationen

för den del som är arbetsskada blir högre än vad

inkomst av förvärvsarbete för samma del skulle ha

varit. Det beror på att den tidigare beviljade

livräntan ingår i den pensionsgrundande inkomsten

och därmed har höjt tilläggspensionens storlek.

Förtidspension kompenserar därmed också den del av

arbetsförmågan som livräntan redan kompenserar.

För att åstadkomma en likvärdig behandling av de

försäkrade föreslår regeringen att det införs regler

som föreskriver samordning även när förmånen enligt

AFL beviljas vid en senare tidpunkt än

arbetsskadelivräntan. Av administrativa skäl bör

emellertid de nya samordningsreglerna införas först

i och med att sjuk- och aktivitetsersättning införs

fr.o.m. den 1 januari 2003.

Om ersättning enligt AFL eller annan författning

har betalats ut av en allmän försäkringskassa eller

arbetslöshetskassa och det senare beviljas en annan

ersättning retroaktivt enligt AFL för samma tid

skall den retroaktiva ersättningen minskas. Minsk-

ningen sker med det belopp som överstiger vad som

skulle ha utgetts för perioden, om beslutet om båda

ersättningarna hade förelegat samtidigt.

För att samordning skall kunna ske krävs dock att

ersättningarna enligt särskilda regler eller enligt

bidragsvillkoren inte får utges ograverade

samtidigt. Reglerna i denna del är emellertid inte

helt klara när det gäller livränta enligt LAF och

sjukpenning enligt AFL.

Enligt regeringen är det en grundläggande princip

att ersättning för ett och samma inkomstbortfall

inte utbetalas mer än en gång. Regeringen föreslår

därför ett förtydligande i AFL som innebär att den

livränta som utges retroaktivt kan minskas med den

sjukpenning enligt AFL som utbetalats för samma

period.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den

1 januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte något att erinra mot regeringens

förslag. Förslagen tillstyrks därmed.

Anmälningsskyldighet m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag

- att den som uppbär egenlivränta enligt LAF

skall vara skyldig att anmäla ändrade förhål-

landen som kan påverka rätten till förmånen,

- att försäkringskassan när livränta beviljas

tills vidare skall ta ställning till frågan

om efterkontroll, dock med den ändringen att

förslaget skall träda i kraft den 1 juli 2002

samt

- att ett beslut om livränta skall omprövas

om personens inkomst som skadad ökats

väsentligt.

Propositionen

I LAF saknas bestämmelser om att en försäkrad som

får egenlivränta är skyldig att anmäla att

arbetsförmågan väsentligt förbättrats eller att

förhållandena i övrigt ändrats. Det innebär att en

försäkrad som beviljas sådan livränta inte har någon

laglig skyldighet att anmäla ändrade förhållanden

som kan påverka rätten till förmånen. Enligt

regeringens mening saknas det anledning att undanta

egenlivränta från kravet på anmälningsskyldighet när

en sådan skyldighet finns beträffande t.ex.

förtidspension och sjukbidrag. Regeringen föreslår

därför att LAF ändras så att krav på anmälningsskyl-

dighet även skall gälla när den försäkrade uppbär

egenlivränta.

Beslut om förtidspension gäller tills vidare. För

förtidspension gäller enligt AFL att

försäkringskassan i samband med beslut om sådan

förmån skall bedöma om förnyad utredning av

arbetsförmågan skall göras efter viss tid, s.k.

efterkontroll. Från och med den 1 januari 2003

ersätts förtidspension av förmånerna sjuk- och

aktivitetsersättning. En motsvarande bestämmelse

kommer då att gälla för de nya förmånerna. En

livränta kan beviljas tills vidare eller för en viss

angiven tid. En tidsbegränsad livränta prövas på

nytt vid den aktuella periodens slut. En fullständig

sakprövning görs då av den försäkrades rätt till

fortsatt livränta och ett nytt livränteunderlag

fastställs. När det är fråga om livränta som gäller

tills vidare har RFV rekommenderat att försäk-

ringskassorna i samband med livräntebeslutet skall

ta ställning till om efterkontroll skall göras. Det

saknas dock lagstöd för ordningen med efterkontroll

i livränteärenden. Regeringen föreslår att en regel

som motsvarar den som finns i AFL införs i LAF.

Livränta kan beviljas för sänkt inkomst till följd

av arbetsbyte eller omplacering som föranletts av en

arbetsskada. Till följd av att löneutvecklingen är

olika inom olika branscher kan beviljad livränta med

tiden komma att mer eller mindre kompensera den

sänkta inkomst som arbetsbytet/omplaceringen

initialt medförde. Ökade inkomster som inte beror på

att hälsotillståndet förbättrats, eller som beror på

att den försäkrade bytt till ett mer välavlönat

arbete, utgör emellertid inte skäl för omprövning.

Inte heller har ökade inkomster som följd av

politiska uppdrag vid sidan om ordinarie arbete

ansetts utgöra sådana ändrade förhållanden som bör

medföra omprövning. Enligt regeringen framstår det

inte som rimligt att livränta skall betalas ut då

inkomstförlust inte längre föreligger. Därför bör

livränta också omprövas om försörjningsförmågan

förbättras till följd av löneutveckling, utökad

arbetstid eller på annat sätt. Regeringen föreslår

därför att reglerna ändras så att livränta kan

omprövas inte endast om ändring av betydelse har

skett i de förhållanden som var avgörande för

beslutet utan även om ökning av väsentlig betydelse

har skett av inkomsten som skadad.

De nya reglerna om anmälningsskyldighet,

efterkontroll och omprövning föreslås träda i kraft

den 1 januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet, som konstaterar att regeringens förslag

innebär att en försäkrad blir skyldig även att

anmäla väsentligt ökad inkomst, har inte något att

erinra mot förslagen. Utskottet anser dock att

förslaget om efterkontroll bör träda i kraft den 1

juli 2002. Utskottet föreslår en sådan ändring. Med

denna ändring tillstyrker utskottet regeringens

förslag.

Utskottet noterar att Riksdagens revisorer nyligen

har föreslagit att regeringen skall vidta åtgärder

för att förbättra efterkontrollen av

förtidspensioner (2001/02:RR13).

Administration av

arbetsskadeförsäkringen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avstyrka motionsyrkanden bl.a.

om

- länsvis koncentration av handläggningen av

arbetsskadeärenden,

- vidareutbildning av försäkringsläkare,

- utbildning i försäkringsmedicin och

- behovet av att förbättra arbetsmiljön för

att minska antalet arbetsskador.

Jämför reservationerna nr 9 och 10 (båda kd).

Propositionen

Arbetsskadeförsäkringen handläggs för närvarande vid

varje försäkringskassa. Av RFV:s rapport RFV Anser

2001:3 framgår att under de år som försäkringen

funnits har ett antal grundläggande brister i

handläggningen och tillämpningen av försäkringen

påtalats vid såväl granskningar som utredningar.

Detta sammanhänger bl.a. med de komplexa och svåra

bedömningar som måste göras i ett arbetsskadeärende.

Kunskapsbrister och behovet av gemensamma utgångs-

punkter vid bedömningen av arbetsskador framstår som

centrala faktorer i sammanhanget. Enligt RFV talar

mycket för att handläggningen av arbetsskadeärenden

bör koncentreras. Detta skulle öka förutsättningarna

för likformighet och rättssäkerhet och få till följd

att de regionala skillnaderna i beslut i

arbetsskadeärenden minskar. Enligt RFV:s mening bör

i första hand en arbetsskadeenhet för hela landet

bildas.

Enligt regeringen är frågan om koncentration av

arbetsskadehandläggningen av central betydelse. Rätt

utförd skulle en koncentrering underlätta utbytet av

kunskaper mellan försäkringsspecialister och

företrädare för medicinsk och annan vetenskap.

Frågan om hur många enheter och var de skall vara

placerade behöver emellertid övervägas ytterligare.

Regeringen gör i propositionen bedömningen att en

särskild utredare bör ges i uppdrag att lämna

förslag till utformningen av en mer koncentrerad

organisation för arbetsskadehandläggningen. Vidare

skulle enligt regeringen kvaliteten på bedömningen i

mer komplicerade arbetsskadeärenden förmodligen

höjas om flera olika försäkringsläkare gör en

gemensam försäkringsmedicinsk bedömning. En särskild

utredare bör därför ges i uppdrag att förbereda en

ny ordning för den försäkringsmedicinska bedöm-

ningen. Dessutom krävs enligt regeringen någon form

av gemensam grund för det medicinska

ställningstagandet. En särskild utredare bör ges i

uppdrag att närmare utreda frågan om en kunskapsbank

inom arbetsskadeområdet.

Motioner

Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd) begär i motion

Sf18 yrkande 4 ett tillkännagivande om en utredning

om länsvis koncentration av handläggningen av

arbetsskadeärenden. Vid en centraliserad

handläggning till ett ställe ökar enligt

motionärerna det fysiska avståndet mellan

handläggare, arbetsplats och skadad. I samma motion

yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om

vidareutbildning för försäkringsläkarna för att höja

kvaliteten i beslutsprocessen. I yrkande 6 begär

motionärerna ett tillkännagivande om att utbildning

i försäkringsmedicin bör ges en starkare ställning i

läkarutbildningen. Enligt motionärerna måste

utbildning i försäkringsmedicin bli obligatorisk för

läkare på alla nivåer och ges ett större inslag i

deras grundutbildning. I yrkande 7 begärs ett

tillkännagivande om att utredningen om en ny ordning

för den försäkringsmedicinska bedömningen i

arbetsskadeärenden bör ges direktiv att även se över

det försäkringsmedicinska systemet.

I motion Sf16 yrkande 1 av Barbro Feltzing (mp)

begärs ett tillkännagivande om att regeringen skall

hålla fast vid sin ambition att arbetsskadeärenden

skall handläggas tidigare än vad som nu sker och att

man även efter införandet av en ny lag bör sträva

efter kortare handläggningstider. Genom regeringens

förslag kommer enligt motionären handläggningstiden

visserligen att förkortas men inte tillräckligt.

I motion Ub295 yrkande 2 av Lennart Fridén (m)

begärs ett tillkännagivande om att konsensusregler

måste gälla hos försäkringskassor och

förtroendeläkare som har att ta ställning till

skador till följd av påverkan av magnetism,

elektricitet och strålning. Enligt motionären

bedömer försäkringskassorna dessa skador olika.

Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion MJ422

yrkande 4 ett tillkännagivande om att symtomen på

elöverkänslighet bör betraktas som grund för

bedömning av arbetsskada. Motionärerna påpekar att

vissa försäkringskassor inte godkänner

elöverkänslighet som arbetsskada och att det inte är

acceptabelt att försäkringskassornas bedömningar

skiljer sig åt.

I motion Sf360 av Margareta Sandgren m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande om förslag om

rikskoncentrerad handläggning av arbetsskador.

Motionärerna anser att handläggningen av ett

arbetsskadeärende kräver närhet och täthet i

kontakter mellan den försäkrade, försäkringskassan,

arbetsplats och försäkringsläkare. Att genomföra

omfattande organisationsförändringar med

rikskoncentrerad handläggning kan enligt

motionärerna knappast gagna den försäkrade samtidigt

som det betyder att kraften i utvecklingsarbetet

inom försäkringskassorna går förlorad.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att försäkringskassornas

bedömning i arbetsskadeärenden är av skiftande

kvalitet. Sannolikt beror det på att många

arbetsskadeärenden är komplicerade att utreda och

svårbedömda. Även det förhållandet att det saknas en

samlad bild över det medicinska kunskapsläget torde

spela en roll. En koncentration av handläggningen

liksom inrättandet av en kunskapsbank skulle kunna

bidra till att bristerna i handläggningen minskar

och att en ökad likformighet uppnås. De nya reglerna

med ett enhetligt beviskrav torde också få betydelse

i sammanhanget. Enligt utskottet finns det skäl att

anta att en mer koncentrerad handläggning även kan

skapa förutsättningar för en snabbare handläggning

av arbetsskadeärenden. Frågan om hur en sådan

organisation skall se ut kommer att bli föremål för

utredning.

Utskottet har vid sammanträde den 7 mars 2002

erhållit information av företrädare från Gävleborgs

läns allmänna försäkringskassa om försäkringskassans

erfarenheter av en regionaliserad

arbetsskadehandläggning. Det framkom att

försäkringskassan har inrättat ett regioncentrum för

arbetsskador med en gemensam administration i form

av ett gemensamt ledarskap och gemensamma möten. Den

handläggande personalen har däremot inte

omlokaliserats till ett ställe, vilket innebär att

den lokala förankringen, som är viktig, inte har

gått förlorad. Genom den nya ordningen anser sig

försäkringskassan ha fått en bättre kvalitet och en

större likformighet i arbetsskadehandläggningen.

Försäkringskassan har också kunnat etablera ett

samarbete med den arbetsmiljömedicinska forskningen.

Med hänsyn till det nu anförda anser utskottet att

det för närvarande inte finns anledning för

riksdagen att göra något uttalande i frågan. Därmed

avstyrker utskottet motionerna Sf18 yrkande 4, Sf16

yrkande 1 och Sf360.

Såvitt gäller frågan om vidareutbildning av

försäkringsläkare och om en starkare ställning för

utbildning i försäkringsmedicin inom

läkarutbildningen vill utskottet framhålla att det

närmast är självklart att både behandlande läkare

och försäkringsläkare har goda kunskaper i bl.a.

försäkringsmedicin. Eftersom försäkringsläkaren är

en av försäkringskassan anställd tjänsteman

förutsätter utskottet att försäkringskassorna i

egenskap av arbetsgivare tillser att

försäkringsläkarna får den utbildning som är

nödvändig för uppdraget. När det gäller den

behandlande läkaren har denne en avgörande betydelse

inte bara i förhållande till sina patienter utan

också för utvecklingen av socialförsäkringens

kostnader. Det innebär enligt utskottet både en

grannlaga uppgift och ett stort samhällsekonomiskt

ansvar att t.ex. utfärda ett läkarutlåtande för

förtidspension eller att göra uttalande i en

sambandsfråga i ett komplicerat arbetsskadeärende om

resultatet blir en livsvarig livränta. Det ligger i

sakens natur att den behandlande läkaren då måste ha

en god kännedom bl.a. om patientens

arbetsförhållanden.

Utskottet noterar att regeringen inom ramen för

det s.k. elvapunktsprogrammet avser att göra en

översyn av sjukskrivningsprocessen och att den

behandlande läkarens behov av stöd av andra

kompetenser som tar hänsyn till patienternas

arbetsförhållanden skall uppmärksammas.

Frågan om elöverkänslighet eller skador efter

påverkan av t.ex. magnetism, som berörs i två av

motionerna, är exempel på sjukdomsbesvär som är

mycket svårbedömda och där förekomsten av en

kunskapsbank skulle kunna vara av stor betydelse vid

arbetsskadebedömningen. Även en gemensam bedömning

av flera försäkringsläkare skulle kunna ge

försäkringskassorna väsentligt bättre underlag vid

arbetsskadebedömningarna. Båda dessa åtgärder bör

kunna få en avgörande betydelse för att åstadkomma

en mer enhetlig och likformig bedömning över hela

landet samtidigt som det kan bidra till att skapa

förtroende för försäkringskassornas beslut.

Utskottet anser att de aviserade utredningarna bör

avvaktas och att det inte finns skäl att nu föreslå

att riksdagen skall vidta någon åtgärd. Därmed

avstyrker utskottet motionerna Sf18 yrkandena 5-7,

MJ422 yrkande 4 och Ub295 yrkande 2.

Ändring i lagen om statlig

ersättning vid ideell skada m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag

bl.a. om att beslut om ersättning enligt

lagen (1977:266) om statlig ersättning vid

ideell skada m.m. skall fattas av den myn-

dighet som regeringen bestämmer samt att de

undantag i ersättningshänseende som gäller

för intagna på kriminalvårdsanstalt m.fl.

skall gälla även för personer som är

underkastade vissa andra

verkställighetsformer.

Propositionen

Enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd

(LSP) och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid

ideell skada m.m. (LSI) finns en rätt till er-

sättning vid personskada för bl.a.

totalförsvarspliktiga och intagna i

kriminalvårdsanstalt. Ersättningen skall i princip

försätta den skadade i samma ekonomiska situation

som om skadan inte hade inträffat.

Personskadeskyddet enligt LSP handhas av RFV och

försäkringskassorna. Beslut om statlig ersättning

vid ideell skada m.m. fattas av Statens

trygghetsnämnd.

Sedan lång tid tillbaka finns avtalsförsäkringar

för arbetare och tjänstemän inom bl.a. Svenskt

Näringslivs, LO:s och PTK:s avtalsområden. En av

dessa avtalsförsäkringar är Trygghetsförsäkring vid

arbetsskada (TFA). Den som drabbas av personskada i

arbetet kan få ersättning enligt skadeståndsrättens

normer utan att behöva visa att arbetsgivaren eller

annan är vållande till skadan. TFA kompletterar

förmånerna inom den allmänna försäkringen och

arbetsskadeförsäkringen. För den som omfattas av LSP

är rätten till ersättning för ideell skada

fastslagen i författning, nämligen LSI. När LSI

infördes var TFA:s motsvarighet för anställda inom

det statliga området statens personskadeförsäkring,

enligt vilken ersättningsanspråk prövas av Statens

trygghetsnämnd. Från och med april 1986 ersattes

statens personskadeförsäkring av avtalet om

ersättning vid personskada (PSA).

Sedan den 1 juli 2000 har frågan om ersättning vid

personskada för statligt anställda övertagits av den

av parterna på den statliga arbetsmarknaden

gemensamt inrättade PSA-nämnden. Därmed har

merparten av arbetsuppgifterna för Statens

trygghetsnämnd försvunnit. Till trygghetsnämndens

kvarvarande verksamhet hör dock alltjämt person-

skadeärendena enligt LSI. Regeringen anser att

Statens trygghetsnämnd snarast bör upphöra och

föreslår att beslut om ersättning enligt LSI skall

fattas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen avser att ge Kammarkollegiet denna

uppgift.

Vidare föreslås att hänvisningen till statens

personskadeförsäkring i LSI ersätts med en

hänvisning till avtalet om ersättning vid

personskada (PSA) och att uttrycket ersättning för

allmänna olägenheter i LSI ändras till ersättning

för olägenheter i övrigt.

Såvitt gäller den ersättningsberättigade

personkretsen var LSI ursprungligen begränsad till

att gälla ersättning för ideell skada. Genom en lag-

ändring 1991 utvidgades skyddet enligt LSI för

totalförsvarspliktiga m.fl. till att omfatta

samtliga kostnader som ersätts enligt PSA. Vidare

utvidgades rätten till ersättning vid olycksfall

under fritiden m.m. För intagna på

kriminalvårdsanstalt, vissa administrativt

frihetsberövade personer m.fl., föreskrevs dock att

endast ersättning för ideell skada skulle utges.

Genom en lagändring 1999 utökades LSP med tre nya

personkategorier som skulle omfattas av lagen,

nämligen den som utför samhällstjänst eller

ungdomstjänst enligt föreskrifter som meddelats med

stöd av brottsbalken samt den som utför oavlönat

arbete enligt föreskrift som meddelats med stöd av

lagen (1994:451) om intensivövervakning med

elektronisk kontroll. Enligt regeringen bör för

denna personkrets gälla samma undantag i

ersättningshänseende som gäller för bl.a. intagna på

kriminalvårdsanstalt. Regeringen föreslår därför att

LSI ändras så att de nämnda kategorierna endast har

rätt till ersättning för ideell skada.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot regeringens

förslag. Förslagen tillstyrks därför.

Förslagens konsekvenser

Propositionens förslag om nya regler för

arbetsskadeförsäkringen har enligt regeringen stora

ekonomiska konsekvenser såväl för statsbudgeten och

de offentliga finanserna som för den enskilde. Det

har dock visat sig vara mycket svårt att beräkna den

framtida utgiftsutvecklingen för

arbetsskadeförsäkringen. Risken finns således att

utgiftsnivån blir betydligt högre än beräknat.

I 2001 års ekonomiska vårproposition har

regeringen avsatt medel för att reformera

arbetsskadeförsäkringen. Totalt har 500 miljoner

kronor avsatts för 2002 och därefter 1 miljard

kronor per år fr.o.m. 2003.

Enligt regeringen är det angeläget att

kostnadseffekterna av förslagen kan följas

omedelbart från det att reglerna börjar tillämpas.

Ett uppföljningssystem som möjliggör detta måste

därför finnas tillgängligt redan fr.o.m. den 1 juli

2002. Det är vidare angeläget att system för

ärendehantering som ger tillgång till detaljerad

statistik skapas för arbetsskadeärenden. Regeringen

kommer därför att ge RFV i uppdrag att skapa ett

sådant system. I avvaktan härpå kommer regeringen

att i regleringsbrevet för 2002 ge RFV i uppdrag att

inom ramen för det befintliga statistiksystemet

vidta åtgärder som gör det möjligt att följa föränd-

ringar i arbetsskadeförsäkringens ersättningsmönster

och mäta försäkringens effekter för kvinnor och män.

En första rapportering skall göras i samband med

årsredovisningen avseende 2002. (Av regleringsbrevet

för 2002 framgår att RFV har fått ett sådant

uppdrag.)

Vidare kommer regeringen att införa en

kontrollstation år 2004, då bl.a. effekten av

regeländringarna och kostnadsutvecklingen skall

analyseras. RFV kommer därför att få i uppdrag att

genomföra en sammanhållen analys och bedömning av

bl.a. kostnadsutvecklingen och regeländringarnas

effekt för de försäkrade.

Flera av de föreslagna regeländringarna kommer att

få konsekvenser för försäkringsadministrationen.

Enligt regeringen kommer de ändrade beviskraven

sannolikt att leda till en ökad ärendetillströmning.

Regeländringarna skall dock kompletteras med att

handläggningen av arbetsskadeförsäkringen skall

koncentreras. En ny organisation för

arbetsskadehandläggningen förutsätts gälla fr.o.m.

den 1 januari 2003.

Förslaget om ändrade beviskrav kan även komma att

få konsekvenser för de allmänna

förvaltningsdomstolarna. Regeringen gör dock

bedömningen att det antal överklagade beslut i

arbetsskadeärenden som beror på de regeländringar

som nu föreslås för närvarande är mycket svårt att

uppskatta. Regeringen kommer därför att noga följa

kostnadsutvecklingen för de allmänna

förvaltningsdomstolarna.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Privatisering av arbetsskadeförsäkringen

(punkt 1)

av Bo Könberg (fp), Gustaf von Essen (m), Göran

Lindblad (m), Cecilia Magnusson (m) och Margareta

Cederfelt (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 1. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:Sf19 yrkandena 1-5 och

2001/02:Sf309 yrkandena 1-4 och bifaller delvis

motionerna 2001/02:Sf18 yrkande 1, 2001/02:Sf233 och

2001/02:Sf336.

Ställningstagande

Vi anser att det finns behov av en ny

arbetsskadeförsäkring som hanteras av privata

försäkringsbolag. En sådan försäkring bör utformas

så att den befrämjar förebyggande åtgärder och

rehabilitering så att riskerna för arbetsskador

minimeras liksom olägenheterna till följd av sådana

skador.

Eftersom arbetsgivaren har störst möjlighet att

påverka arbetsmiljön genom val av produktionsteknik

och arbetsmetoder är det rimligt att arbetsgivaren

också har ansvar för att reducera risken för

arbetsskador, bl.a. genom en försäkring för

arbetsskador. För att skydda arbetstagaren bör det

dock finnas en kunnig tredje part på riskbedömning,

dvs. ett försäkringsbolag. Arbetsgivaren måste i lag

åläggas att teckna en fullständig försäkring för

arbetsskada med en aktuarisk premie. Premien skall

sättas efter de risker och skadefall arbetsgivaren

genererar. Höga försäkringspremier skapar

drivkrafter att minska riskerna genom tekniska

insatser och utbildning.

En aktuarisk försäkring är effektiv när det gäller

arbetsolyckor men går i de flesta fall inte att

tillämpa när det gäller arbetssjukdomar. Orsaken

till detta är att sambanden mellan en sjukdom och

dess uppkomst samt arbetsmiljön är komplicerade och

oklara.

För arbetssjukdomar går det inte att sätta

korrekta premier, bl.a. därför att sjukdomarna ofta

uppträder först efter lång fördröjning. Vi föreslår

därför att arbetsskadeförsäkringen enbart skall

omfatta arbetsolyckor. Eftersom det ur ett

löntagarperspektiv torde vara ointressant om

inkomstbortfallet på grund av sjukfrånvaro är

arbetsrelaterat eller ej bör arbetssjukdomarna

överföras till sjukpenningförsäkringen.

En aktuarisk försäkring gör kostnaderna för

riskexponeringen tydliga för både anställda och

arbetsgivaren, vilket ökar incitamenten att minska

riskerna. Av det skälet finns det skäl att

ifrågasätta färdolycksfallens plats inom en

försäkring för arbetsskador. En arbetsgivare har

inga möjligheter att påverka och förhindra denna typ

av olyckor. Därför föreslår vi att

trafikolycksfallen inom arbetsskadeförsäkringen

överförs till trafikförsäkringen.

Arbetsskadeförsäkringen har betydande årliga

kostnader under många år framöver för gamla

arbetsskador i form av livräntor. Finansiering sker

med avgifter. När arbetsgivaren börjar betala

försäkringspremier för arbetsolycksfallen bör

arbetsskadeavgiften successivt kunna reduceras.

Övergången från nuvarande finansiering till en

renodlad försäkringsfinansiering för arbetsolyckorna

måste få ta tid. Arbetsgivare med riskfylld

verksamhet och höga försäkringspremier bör under en

övergångstid få viss del av sina premier betalade ur

en särskild fond. Ett sätt att finansiera denna är

att göra nedtrappningen av arbetsskadeavgiften

långsammare än vad som teoretiskt skulle vara

möjligt. En något långsammare minskning av

arbetsskadeavgifterna får ses som en investering i

en säkrare arbetsmiljö med betydligt färre framtida

arbetsolycksfall.

Frågan om hur övergången från en

arbetsolycksfallsförsäkring i den offentliga

arbetsskadeförsäkringen till en obligatorisk

ansvarsförsäkring vid arbetsolycksfall skall vara

utformad måste utredas liksom hur en

övergångslösning vid en överföring av

arbetssjukdomsfallen till den allmänna

sjukpenningförsäkringen skall utformas.

Det stora och avgörande problemet när det gäller

arbetsskadeförsäkringen är enligt vår mening bristen

på incitament som premierar förebyggande åtgärder.

För såväl arbetstagare och arbetsgivare som

försäkringskassa är nuvarande incitament mycket

svaga eller obefintliga. Fördelarna med vårt förslag

till modell är att den skapar just de incitament

som den nuvarande arbetsskadeförsäkringen saknar.

Eftersom premierna kommer att vara differentierade

kommer arbetsgivaren att få incitament att förbättra

arbetsmiljön på arbetsplatsen. Ur försäkringsmässig

synpunkt är det rimligt att arbetsgivaren betalar

för de skador som uppstår på arbetsplatsen.

Vad nu framförts bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

2. Privatisering av arbetsskadeförsäkringen

(punkt 1)

av Fanny Rizell (kd), Birgitta Carlsson (c) och

Désirée Pethrus Engström (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 2. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:Sf18 yrkande 1,

2001/02:Sf233 och 2001/02:Sf336 och bifaller delvis

motionerna 2001/02: Sf19 yrkandena 1-5 och

2001/02:Sf309 yrkandena 1-4.

Ställningstagande

Det stora och avgörande problemet när det gäller

socialförsäkringssystemet i allmänhet och

arbetsskadeförsäkringen i synnerhet är enligt vår

mening bristen på incitament som premierar

förebyggande åtgärder. För såväl arbetstagare och

arbetsgivare som försäkringskassa är incitamenten

mycket svaga eller obefintliga.

Ett alternativ är att arbetsskadeförsäkringen

lyfts ut ur den offentliga försäkringen och att

ansvaret för organisation och finansiering i form av

en obligatorisk tilläggsförsäkring tas över av

arbetsmarknadens parter. Ett sådant förslag har

utretts av Arbetsskadeutredningen 1997 (SOU

1998:37).

De klara fördelarna med en modell med privata

inslag är framför allt att den skapar just de

incitament som den nuvarande arbetsskadeförsäkringen

saknar. Eftersom premierna kommer att vara

differentierade kommer arbetsgivaren att få

incitament att förbättra arbetsmiljön på

arbetsplatsen. Även satsningen på rehabilitering

skulle öka. Från försäkringsmässig synpunkt är det

rimligt att arbetsgivaren betalar för de skador han

eller hon faktiskt orsakar.

Arbetsskadeutredningens förslag om en privat

arbetsskadeförsäkring är väl genomarbetat och skulle

i princip kunna sättas i verket relativt omgående.

Det är beklagligt att så inte redan har skett.

Regeringen bör därför analysera utredningens förslag

liksom det norska systemet med dess

incitamentsskapande inslag. Även andra förslag på

området bör ingå i analysen. Regeringen bör därefter

återkomma till riksdagen med förslag om en

reformerad arbetsskadeförsäkring.

Vad nu framförts bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

3. Begreppet yrkesutbildning (punkt 4)

av Gustaf von Essen, Göran Lindblad, Cecilia

Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 3. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:Sf19 yrkande 10.

Ställningstagande

Vi anser att det i 4 kap. 10 § lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring angivna begreppet

yrkesutbildning är otidsenligt och inte på ett bra

sätt speglar gällande regler och praxis. Det bör

därför övervägas om det inte finns skäl att både

förtydliga och precisera detta begrepp. Enligt vår

mening bör frågan överlämnas till den utredning som

har i uppdrag att se över skyddstiderna för

sjukpenninggrundande inkomst. I det uppdraget ingår

bl.a. vissa frågor som rör socialförsäkringssystemet

för studerande. Vad nu framförts bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

4. Enhetligt beviskrav vid

arbetsskadebedömningen (punkt 5)

av Gustaf von Essen (m), Göran Lindblad (m),

Cecilia Magnusson (m), Birgitta Carlsson (c) och

Margareta Cederfelt (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

såvitt avser 2 kap. 1 och 2 §§ samt punkt 2

övergångsbestämmelserna. Riksdagen bifaller därmed

motionerna 2001/02:Sf17 yrkande 1 och 2001/02:Sf19

yrkande 7 samt avslår motion 2001/02:Sf18 yrkande 2.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är det märkligt att

regeringen inte har tagit fasta på Lagrådets

uttalande om att lagtillämpningen, om den inte skall

riskera att präglas av alltför stor skönsmässighet,

genomgående bör bygga på i vad mån vetenskapligt

välgrundade kunskaper förekommer på det område som

berörs. Vi anser således på goda grunder att

regeringens förslag kommer att leda till mer

skönsmässiga bedömningar än i dag. Detta är

olyckligt eftersom det ur rättssäkerhetssynpunkt är

viktigt att bedömningarna är lika över hela landet.

Vi motsätter oss därför regeringens förslag om ett

enhetligt beviskrav vid arbetsskadebedömningen.

5. Åtgärdsprogram för ökade

rehabiliteringsinsatser (punkt 6)

av Gustaf von Essen, Göran Lindblad, Cecilia

Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 5. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:Sf19 yrkande 6 och avslår

motionerna 2001/02:Sf17 yrkandena 3 och 4,

2001/02:Sf283 och 2001/02:A314 yrkande 4.

Ställningstagande

Regeringen är oroad över att kvinnor i mindre

utsträckning än män får sina skador godkända som

arbetsskador. Enligt vår mening bör ambitionen inte

vara att lika många kvinnor som män skall få

ersättning från arbetsskadeförsäkringen. I stället

bör sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna utformas så

att incitament skapas för att reducera ohälsa hos

både män och kvinnor. Vi anser således att det är

viktigt att uppmärksamma de friskgivande faktorerna

i arbetet och att försöka minska den

arbetsrelaterade ohälsan. Detta bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

6. Åtgärdsprogram för ökade

rehabiliteringsinsatser (punkt 6)

av Birgitta Carlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 6. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:Sf17 yrkandena 3 och 4 och

avslår motionerna 2001/02:Sf19 yrkande 6,

2001/02:Sf283 och 2001/02:A314 yrkande 4.

Ställningstagande

Rehabiliteringsreformen 1992 gav arbetsgivarna ett

stort men otydligt ansvar. I praktiken har dock

ansvaret flyttats från arbetsgivaren till fyra olika

sektorer som har olika finansiärer, nämligen hälso-

och sjukvården, försäkringskassan,

arbetsförmedlingen och socialtjänsten. Detta har

lett till att individens inflytande över

rehabiliteringsprocessen har minskat samtidigt som

många människor får alltför lite hjälp med

rehabilitering. Försäkringskassorna måste därför få

tydliga direktiv att arbeta aktivt med

rehabilitering. Regeringen bör ta fram ett konkret

åtgärdsprogram för ökade rehabiliteringsinsatser.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

7. Ersättning för karensdag (punkt 7)

av Gustaf von Essen (m), Göran Lindblad (m),

Fanny Rizell (kd), Cecilia Magnusson (m),

Birgitta Carlsson (c), Margareta Cederfelt (m)

och Désirée Pethrus Engström (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

såvitt avser 3 kap. 4 §. Riksdagen bifaller därmed

motionerna 2001/02:Sf17 yrkande 2, 2001/02:Sf18

yrkande 3 och 2001/02: Sf19 yrkande 9.

Ställningstagande

Enligt vår mening har karensdagen en viktig funktion

att fylla som självrisk. Vi anser att det är rimligt

att det även finns en självrisk i

arbetsskadeförsäkringen. Med hänsyn härtill och då

Sverige totalt sett har förmåner i

arbetsskadeförsäkringen som vida överstiger de

miniminormer som läggs fast i ILO:s konvention (nr

121) om förmåner vid yrkesskada motsätter vi oss

regeringens förslag om kompensation för karensdag

vid arbetsskada.

8. Livränteunderlag (punkt 8)

av Gustaf von Essen, Göran Lindblad, Cecilia

Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 8. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:Sf19 yrkande 8.

Ställningstagande

Vid sjukfrånvaro kan en arbetstagare beroende på

omständigheterna få inkomstbortfallsersättning bl.a.

från sjukförsäkringen eller arbetsskadeförsäkringen.

Ersättning från sjukförsäkringen fastställs på

grundval av den sjukpenninggrundande inkomsten

(SGI), vari inte inräknas

semesterlön/semesterersättning, naturaförmåner eller

kostnadsersättningar. I underlaget för

arbetsskadeersättning ingår dock, förutom den

inkomst som ingår i SGI, andra skattepliktiga

förmåner än pengar, vissa kostnadsersättningar samt

semesterlön/semesterersättning. Enligt vår

uppfattning bör ersättning för sjukfrånvaro, oavsett

om den är arbetsrelaterad eller inte, beräknas

enligt reglerna för fastställande av SGI. Detta bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

9. Vidareutbildning av försäkringsläkare m.m.

(punkt 9)

av Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (

båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 9. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:Sf18 yrkandena 5-7.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning finns det vissa brister i det

nuvarande försäkringsmedicinska systemet. En del

anser att bristerna finns hos försäkringsläkarna,

som man menar skriver yttranden som är under all

kritik och går emot vetenskap och beprövad

erfarenhet. Andra menar att försäkringsläkarna är

utlämnade åt att tolka de behandlande läkarnas intyg

och utlåtanden. Om intygen är undermåliga blir

försäkringsläkarens bedömning mer osäker. Enligt

detta synsätt är det stora problemet bristen på

försäkringsmedicinsk utbildning hos de behandlande

läkarna. Oavsett vilket synsätt man anlägger på

detta är det viktigt att försäkringsläkarna

tillförsäkras en kontinuerlig och uppdaterad

vidareutbildning. På så sätt garanteras att deras

bedömningar baseras på aktuell kunskap samtidigt som

man höjer kvaliteten i beslutsprocessen. Det räcker

emellertid inte med att utbilda försäkringsläkarna.

De behandlande läkarnas utbildning i

försäkringsmedicin måste också förstärkas.

Utbildning i försäkringsmedicin måste bli

obligatorisk för läkare på alla nivåer och ges ett

mer betydande inslag i deras grundutbildning. Mot

bakgrund härav bör den aviserade utredningen om ny

ordning för den försäkringsmedicinska bedömningen få

i uppdrag att se över frågan om vidareutbildning av

försäkringsläkare och om en förstärkning av den

försäkringsmedicinska utbildningen för övriga

läkare. Detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

10. Administrationsfrågor i övrigt (punkt 10)

av Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström

(båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 10. Riksdagen

bifaller därmed motion 2001/02:Sf18 yrkande 4 och

avslår motionerna 2001/02:Sf16 yrkande 1,

2001/02:Sf360, 2001/02: Ub295 yrkande 2 och

2001/02:MJ422 yrkande 4.

Ställningstagande

Enligt regeringen skall en särskild utredare ges i

uppdrag att lämna förslag till utformning av en mer

koncentrerad organisation för

arbetsskadehandläggningen. Vi anser att en

förändring är önskvärd och nödvändig men ställer oss

tveksamma till en centralisering av handläggningen.

Även om det kan uppstå effektivitetsvinster vid en

centraliserad arbetsskadehandläggning minskar den

personliga servicen när den försäkrade inte ges

möjlighet att träffa sin handläggare. Den lokala

kännedom som många handläggare har om arbetsplatser

och olika arbetsmoment kommer också att gå förlorad.

Inom försäkringskassorna pågår dessutom ett

förändringsarbete som i vissa fall har utmynnat i en

länskoncentration av vissa ärendeslag, däribland

arbetsskadorna. Vi anser att detta är en mer

tilltalande utveckling än att centralisera

handläggningen till ett enda ställe. Med hänsyn

härtill bör den aviserade utredningen om en mer

koncentrerad organisation för

arbetsskadehandläggningen utreda ett alternativ med

länsvis koncentration av arbetsskadehandläggningen.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Ersättning för karensdag (punkt 7)

av Bo Könberg (fp).

Av propositionen framgår att regeringen har avvisat

tanken på att uppfylla ILO:s konvention (nr 121) om

förmåner vid yrkesskada genom att slopa karensdagen

för hela sjukförsäkringssystemet. I anslutning till

detta sägs: "Enligt regeringens mening kan

självrisker i sjukförsäkringssystemet bidra till att

minska korttidsfrånvaron. Statistiken tyder också på

att karensdagen har fått denna effekt."

Jag delar denna regeringens uppfattning och vill

understryka vikten av att ha denna form av

incitamentsskapande inslag i sjukförsäkringen. Detta

gäller däremot inte arbetsskadeförsäkringen,

eftersom förekomsten av karensdag i denna försäkring

rimligen inte påverkar mängden arbetsskador. Av det

skälet bör karensdag om möjligt undvikas för den som

drabbas av en arbetsskada.

2. Återinförande av arbetsskadesjukpenningen

och administrationsfrågor i övrigt

(punkterna 2 och 10)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Det finns personer som aldrig kommer in i

arbetsskadeförsäkringen och därmed aldrig får sin

skada prövad, vilket är ett stort bekymmer. Det

beror i vissa fall på att personen i fråga inte

uppfyller kriterierna om varaktig nedsättning av

förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete.

Idealet vore att återinföra rätten till

arbetsskadesjukpenning. För närvarande bedöms dock

en sådan åtgärd alltför kostsam. Emellertid är det

viktigt att anlägga ett helhetsperspektiv.

Långtidssjukskrivningar ökar katastrofalt med mycket

stora kostnader för staten som följd. Den som

riskerar att dra på sig en arbetsskada som inte

ersätts av arbetsskadeförsäkringen kommer sannolikt

att dra sig för att åta sig ett arbete om det finns

risk för arbetsskada. För att få tillräckligt med

personal inom hälso- och sjukvården och för att

förmå personer över 60 år att förvärvsarbeta bör

målet därför vara att återinföra

arbetsskadesjukpenningen.

Regeringens förslag om ett mindre strikt beviskrav

kommer främst att gynna kvinnor i den meningen att

de i fortsättningen kommer att få sina arbetsskador

godkända i större utsträckning än i dag. Även om

handläggningstiden genom förslaget kommer att kortas

något är det dock inte tillräckligt. Det är därför

viktigt att regeringen håller fast vid sin ambition

att arbetsskadeärenden skall handläggas tidigare än

vad som nu sker.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:81 Vissa arbetsskadefrågor

m.m. har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit

att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (2000:465) om ändring i

lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

3. lag om ändring i lagen (2001:495) om ändring i

lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

4. lag om ändring i lagen (2001:496) om ändring i

lagen (2000:465) om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (2001:489) om ändring i

lagen (1962:381) om allmän försäkring,

6. lag om ändring i lagen (2001:492) om ändring i

lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,

7. lag om ändring i lagen (1998:676) om statlig

ålderspensionsavgift,

8. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd,

9. lag om ändring i lagen (1977:266) om statlig

ersättning vid ideell skada m.m.

Lagförslagen återfinns som bilaga 2 till

betänkandet.

Följdmotioner

2001/02:Sf16 av Barbro Feltzing (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att den håller fast vid sin ambition att

arbetsskadeärenden skall handläggas tidigare än vad

som nu sker och att man även efter en eventuellt ny

lag bör sträva efter kortare handläggningstider.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att målet är att återinföra

arbetsskadesjukpenningen.

2001/02:Sf17 av Birgitta Carlsson m.fl. (c):

1. Riksdagen avslår regeringens förslag om

förändringar i bedömningen av arbetsskada.

2. Riksdagen avslår regeringens förslag om

ersättning för karensdagarna.

3. Riksdagen begär hos regeringen förslag om ett

konkret åtgärdsprogram för ökade

rehabiliteringsinsatser i enlighet med vad i

motionen anförs.

4. Riksdagen begär hos regeringen förslag om en

utvärdering av jämställdheten i

arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad i

motionen anförs.

2001/02:Sf18 av Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att analysera

alternativa modeller för arbetsskadeförsäkring med

incitamentsskapande inslag och återkomma med förslag

till förändringar.

2. Riksdagen avslår förslaget angående arbetstvister

i enlighet med vad i motionen anförs.

3. Riksdagen avslår förslaget om kompensation för

karensdag i enlighet med vad i motionen anförs.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utredning om länsvis

koncentration av handläggningen av

arbetsskadeärenden.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vidareutbildning för

försäkringsläkarna.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utbildning i

försäkringsmedicin ges en starkare ställning i

läkarutbildningen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att utredningen om ny ordning för den

försäkringsmedicinska bedömningen i

arbetsskadeärenden bör ges direktiv att även se över

det försäkringsmedicinska systemet i enlighet med

vad i motionen anförs.

2001/02:Sf19 av Margit Gennser m.fl. (m):

1. Riksdagen beslutar att en försäkringsmässig

ansvarsförsäkring för arbetsolycksfall införs som

ett obligatorium för arbetsgivare.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

utreder hur en övergångslösning från en

arbetsolycksfallsförsäkring i den offentliga

arbetsskadeförsäkringen till en obligatorisk

ansvarsförsäkring vid arbetsolycksfall skall vara

utformad.

3. Riksdagen beslutar att arbetsskadesjukdomar skall

regleras inom sjukpenningförsäkringen.

4. Riksdagen beslutar att regeringen skall återkomma

till riksdagen med förslag om en utformning av en

övergångslösning vid en överföring av

arbetssjukdomsfallen till den allmänna

sjukpenningförsäkringen.

5. Riksdagen beslutar att färdolycksfall till och

från arbetet lyfts ur arbetsskadeförsäkringen för

att i stället regleras via trafikförsäkringen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att fokus i

förändringen av arbetsskadeförsäkringen bör inriktas

på att reducera det totala antalet arbetsskadade och

inte på grupper av arbetsskadade.

Under förutsättning att riksdagen avslår yrkandena

1-5.

7. Riksdagen beslutar att bevisreglerna i

arbetsskadeförsäkringen skall kvarstå oförändrade

enligt 1993 års lag om arbetsskadeförsäkring.

8. Riksdagen beslutar att livräntan skall baseras på

samma inkomstunderlag som den sjukpenninggrundande

inkomsten.

9. Riksdagen beslutar att kompensation för karensdag

under sjuklöneperioden ej skall utgå.

10. Riksdagen beslutar att begreppet yrkesutbildning

i 4 kap. 10 § arbetsskadeförsäkringslagen

förtydligas.

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02:Sf233 av Inga Berggren m.fl. (m, kd, c, fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av att utforma en

ny försäkring för arbetsskador som hanteras av

privata försäkringsbolag.

2001/02:Sf282 av Siw Wittgren-Ahl (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

förbättra arbetsmiljön för att minimera antalet

arbetsskador.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att verka för att öka arbetsgivarnas direkta

ansvar för att medverka till arbetsrelaterad

rehabilitering.

2001/02:Sf283 av Inger Segelström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om kvinnors arbetsskador.

2001/02:Sf309 av Margit Gennser m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att en aktuarisk arbetsskadeförsäkring införs

som ett obligatorium för arbetsgivare.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att arbetsolycksfall

skiljs från arbetssjukdomar samt att

arbetssjukdomarna överförs till

sjukpenningförsäkringen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

utreder hur en övergångslösning från en offentlig

arbetsskadeförsäkring till ett

arbetsskadeobligatorium för arbetsgivare skall vara

utformad.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att färdolycksfall

till och från arbetet lyfts ur försäkringen för

arbetsolycksfall och betalas genom

trafikförsäkringen.

2001/02:Sf336 av tredje vice talman Rose-Marie

Frebran m.fl. (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att utreda konsekvenserna

av att privatisera arbetsskadeförsäkringen.

2001/02:Sf360 av Margareta Sandgren m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om förslag om rikskoncentrerad

handläggning av arbetsskador.

2001/02:Ub295 av Lennart Fridén (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att konsensusregler

måste gälla hos försäkringskassor och

förtroendeläkare som har att ta ställning till

skador av emittenter av sådana påverkansfaktorer.

2001/02:MJ422 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att symtomen på elöverkänslighet bör

betraktas som grund för bedömning av arbetsskada.

2001/02:A314 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att det skall lämnas en särskild redogörelse

över de överväganden som gjorts för att förslag om

ny arbetsskadeförsäkring skall innebära

könsneutralitet.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Utskottets lagförslag

Av utskottet föreslagen ändring i

regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Utskottets förslag

-----------------------------------------------------

3 kap.

4 §

-----------------------------------------------------

En försäkrad som beviljas En försäkrad som

ersättning för beviljas ersättning för

inkomstförlust till följd inkomstförlust till följd

av arbetsskada skall även av arbetsskada skall även

ha rätt till särskild ha rätt till särskild

arbetsskadeersättning som arbetsskadeersättning som

kompensation för kompensation för

inkomstförlust som avser inkomstförlust som avser

två sjukdagar. två sjukdagar. Den

särskilda

arbetsskadeersättningen

beräknas för dag med 80

procent av det

livränteunderlag som

gäller vid tiden för

beslutet, delat med 365.

-----------------------------------------------------

Om den försäkrade kan Om den försäkrade kan

visa att han eller hon visa att han eller hon

har haft fler än två har haft fler än två

sjukdagar med sjukdagar med

inkomstförlust under inkomstförlust under

sjukdomsperioder till sjukdomsperioder till

följd av arbetsskadan har följd av arbetsskadan har

den försäkrade rätt till han eller hon rätt till

särskild särskild

arbetsskadeersättning för arbetsskadeersättning för

visat antal dagar. varje sådan dag utöver de

två första med 80 procent

av den faktiska

inkomstförlusten, dock

högst med 80 procent av

det i första stycket

angivna

livränteunderlaget, delat

med 365.

-----------------------------------------------------

Den särskilda Den särskilda

arbetsskadeersättningen arbetsskadeersättningen

beviljas i samband med avrundas för dag till

beslutet om ersättningen närmaste hela krontal.

för inkomstförlusten som

avser arbetsskadan och

beräknas för dag med 80

procent av

livränteunderlaget delat

med 365. Den särskilda

arbetsskadeersättningen

avrundas till närmaste

hela krontal.

-----------------------------------------------------

Av utskottet framlagt förslag om

ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

-----------------------------------------------------

3 kap.

2 a §[1]1

-----------------------------------------------------

För en försäkrad som För en försäkrad som

avses i 1 kap. 1 § andra avses i 3 kap. 15 §

stycket eller som i annat socialförsäkringslagen

fall genomgår (1999:799) eller som i

yrkesutbildning när annat fall genomgår

skadan inträffar utges yrkesutbildning när

sjukpenning från skadan inträffar utges

arbetsskadeförsäkringen sjukpenning från

vid sjukdom som efter en arbetsskadeförsäkringen

tid av 180 dagar efter vid sjukdom som efter en

det att skadan inträffade tid av 180 dagar efter

sätter ned den det att skadan inträffade

försäkrades förmåga att sätter ned den

skaffa sig inkomst genom försäkrades förmåga att

arbete med minst en skaffa sig inkomst genom

fjärdedel. arbete med minst en

fjärdedel.

-----------------------------------------------------

Sjukpenning enligt denna paragraf utges på grundval

av den försäkrades livränteunderlag som anges i 4

kap. 9-11 §§ och beräknas enligt 3 kap. och 22 kap.

lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Sjukpenningen utges dock endast i den mån

ersättningen överstiger den sjukpenning den

försäkrade är berättigad till enligt 1 eller 2 §.

-----------------------------------------------------

**FOOTNOTES**

[1]:1 Senaste lydelse 1993:357