Bet. 2001/02:SOU13

Socialutskottets betänkande

2001/02:SOU13

Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens skrivelse

2001/02:87 Redogörelse för en överenskommelse mellan

staten och Landstingsförbundet om vissa ersättningar

till hälso- och sjukvården för år 2002. De särskilda

ersättningar som utges i enlighet med

överenskommelsen uppgår till totalt 378,8 miljoner

kronor. I betänkandet behandlas också ca 260

motionsyrkanden från de allmänna motionstiderna 2000

och 2001 angående hälso- och sjukvård. Utskottet

föreslår att skrivelsen inte skall föranleda någon

åtgärd av riksdagen.

Ett enigt utskott föreslår ett tillkännagivande

till regeringen. Riksdagen bör med delvis bifall

till ett antal motionsyrkanden ge regeringen till

känna att den bör utreda och bedöma

förutsättningarna för att dietister skall omfattas

av legitimationsreglerna i lagen (1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden, främst

med hänvisning till utskottets tidigare

ställningstaganden och mot bakgrund av pågående

arbete på området.

I betänkandet finns 72 reservationer (varav 7

gemensamma från m, kd, c och fp) och 5 särskilda

yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Hälso- och sjukvårdens organisation och

finansiering

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So202,

2001/02:So230, 2001/02: So241, 2001/02:So264

yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:So303 yrkandena 1

och 2, 2001/02:So353 yrkandena 1 och 2,

2001/02:So358 yrkande 3 i denna del,

2001/02:So390, 2001/02:So482, 2001/02:So490

yrkandena 1 och 2, 2001/02:So503 yrkande 5,

2001/02:So550 yrkandena 1 och 2, 2001/02:So566

yrkandena 1, 8–10, 16 och 17, 2001/02:So581,

2001/02: So613 yrkande 5, 2001/02:So620 yrkandena

3, 6 och 7, 2001/02:So628 yrkande 1,

2001/02:Sf395 yrkande 15, 2001/02:T464 yrkande 3,

2001/02:N314 yrkande 3 och 2001/02:N319 yrkande

12.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (v)

Reservation 3 (kd)

Reservation 4 (c)

Reservation 5 (fp)

2. Hälso- och sjukvårdspeng

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So229,

2001/02:So280, 2001/02: So409 yrkandena 1 och 2

och 2001/02:So620 yrkande 4, 2001/02:So628

yrkande 3 i denna del och 2001/02:So637 yrkande

5.

Reservation 6 (m)

Reservation 7 (fp)

3. Mångfald bland vårdgivare

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So345

yrkande 2, 2001/02:So358 yrkandena 1 och 2,

2001/02:So620 yrkande 5, 2001/02:So628 yrkandena

12 och 13 och 2001/02:Sk288 yrkande 14.

Reservation 8 (m)

Reservation 9 (v)

Reservation 10 (fp)

4. Patientombudsman

Riksdagen avslår motion 2001/02:So264 yrkande

9.

Reservation 11 (v)

5. Hälsokonsekvensanalyser

Riksdagen avslår motion 2001/02:So303 yrkande

3.

Reservation 12 (c)

6. Patientavgifter för barnsjukvård

Riksdagen avslår motion 2001/02:So277 yrkande

1.

7. Kulturens roll i hälso- och sjukvård

Riksdagen avslår motion 2001/02:So421.

Reservation 13 (kd)

8. Vårdgaranti

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So43,

2001/02:So303 yrkande 11, 2001/02:So358 yrkande 3

i denna del, 2001/02:So566 yrkande 2,

2001/02:So620 yrkande 1 och 2001/02:So628 yrkande

3 i denna del.

Reservation 14 (m, kd, c, fp)

9. Tillgänglighet till vården i övrigt

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So303

yrkande 12 och 2001/02:So466.

Reservation 15 (c)

10. Förnyad medicinsk bedömning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So267,

2001/02:So303 yrkande 10, 2001/02:So457 och

2001/02:So628 yrkande 11.

Reservation 16 (m, kd, c, fp)

Reservation 17 (v)

11. Inrättande av en statlig

medicinalstyrelse

Riksdagen avslår motion 2001/02:So620 yrkande

11.

Reservation 18 (m)

12. National Institute of Health

Riksdagen avslår motion 2001/02:So620 yrkande

13.

Reservation 19 (m)

13. Riskanalyser

Riksdagen avslår motion 2001/02:So546.

14. Vård utomlands

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So620

yrkande 10 och 2001/02: U303 yrkande 6.

Reservation 20 (m)

15. Personalförsörjning inom hälso- och

sjukvården

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So212

yrkande 1, 2001/02:So303 yrkande 30,

2001/02:So386, 2001/02:So465 yrkandena 1–3,

2001/02: So501 yrkande 6, 2001/02:So503 yrkande

1, 2001/02:So566 yrkandena 4, 5 och 7 och

2001/02:So628 yrkande 4 i denna del.

Reservation 21 (m, fp)

Reservation 22 (kd)

Reservation 23 (c)

16. Specialistkompetens

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So560,

2001/02:Ub459 och 2001/02:Ub537.

Reservation 24 (v)

17. Praktikplats för psykologer

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So597 och

2001/02:So608.

Reservation 25 (mp)

18. Läkares allmäntjänstgöring

Riksdagen avslår motion 2001/02:So540.

19. Den psykiatriska vårdens organisation

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:So225

yrkandena 4 och 6, 2001/02:So223, 2001/02:So277

yrkande 2, 2001/02:So349, 2001/02: So443 och

2001/02:So568 yrkandena 2–4 och 6.

Reservation 26 (m)

20. Vissa läkares befogenhet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:So225

yrkande 5, 2000/01:So312, 2001/02:So228 och

2001/02:So568 yrkande 5.

Reservation 27 (m)

21. Vårdavgifter vid rättspsykiatrisk

vård

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So248

yrkandena 1 och 2 och 2001/02:So439.

22. Husläkarlagen

Riksdagen avslår motion 2001/02:So628 yrkande 2

i denna del.

Reservation 28 (fp)

23. Felaktiga diagnoser

Riksdagen avslår motion 2001/02:So368.

Reservation 29 (kd)

24. Förlossningsvården

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So257,

2001/02:So303 yrkande 13, 2001/02:So385,

2001/02:So501 yrkande 7 och 2001/02:So525 yrkande

1.

Reservation 30 (kd, c)

Reservation 31 (v)

25. Drift av akutsjukhus

Riksdagen avslår motion 2001/02:So303 yrkande

14.

Reservation 32 (m, kd, c, fp)

26. Läkemedelshantering

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So407 och

2001/02:So441.

27. Patientutbildning

Riksdagen avslår motion 2001/02:So264 yrkande

8.

Reservation 33 (v)

28. Sponsorer i vården

Riksdagen avslår motion 2001/02:So529.

Reservation 34 (v)

29. Telemedicin

Riksdagen avslår motion 2001/02:So303 yrkande

28.

Reservation 35 (c)

30. Informationsförsörjning och

verksamhetsuppföljning

Riksdagen avslår motion 2001/02:So303 yrkande

18.

Reservation 36 (m, kd, c, fp)

31. Undervisning i IT-användning

Riksdagen avslår motion 2001/02:So620 yrkande

12.

Reservation 37 (m)

32. Regeringens skrivelse

Riksdagen lägger regeringens skrivelse till

handlingarna.

33. Fri etableringsrätt m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:So303 yrkande

17, 2001/02:So423 och 2001/02:So628 yrkandena 2 i

denna del, 5 och 10.

Reservation 38 (kd, mp)

Reservation 39 (c)

Reservation 40 (fp)

34. Upphandling av hälso- och sjukvård

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So392 och

2001/02:So503 yrkande 4.

Reservation 41 (kd, c)

Reservation 42 (v)

35. Längre avtalstider i upphandling

Riksdagen avslår motion 2001/02:So303 yrkande

16

Reservation 43 (c)

36. Tillämpning av den s.k. 67-årsgränsen

Riksdagen avslår motion 2001/02:So219.

Reservation 44 (m, kd, c, fp)

37. Ersättningsetablering och avskaffande

av den s.k. 67-årsregeln

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So209 och

2001/02:So491.

Reservation 45 (m, kd, c, fp)

38. Tolk inom hälso- och sjukvården

Riksdagen avslår motion 2001/02:A226 yrkande

11.

39. Jämställdhetsperspektiv i vården

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So224,

2001/02:So331 yrkandena 1, 2 och 4, 2001/02:So369

yrkandena 1 och 2, 2001/02:So525 yrkande 2,

2001/02:So626 yrkandena 1, 2 och 4, 2001/02:So628

yrkande 18 samt 2001/02:A229 yrkande 26.

Reservation 46 (m)

Reservation 47 (v)

Reservation 48 (c)

Reservation 49 (fp)

40. Legitimation m.m. för dietister

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört. Riksdagen bifaller

därmed delvis motionerna 2001/02:So238,

2001/02:So292, 2001/02:So293 yrkande 1,

2001/02:So306, 2001/02: So404 och 2001/02:So460.

41. Subventionering av speciallivsmedel

Riksdagen avslår motion 2001/02:So293 yrkande

2.

42. Homo-, bi- och transsexuellas behov

inom hälso- och sjukvården

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L367

yrkande 12, 2001/02:L371 yrkandena 30 och 31,

2001/02:So509 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:

So548.

Reservation 50 (v, mp)

Reservation 51 (fp)

43. Ambulanshelikoptrar

Riksdagen avslår motion 2001/02:So442.

Reservation 52 (m)

44. Vård och behandling av olika

sjukdomar

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K284

yrkande 14, 2001/02:So206, 2001/02:So216 yrkande

1, 2001/02:So233, 2001/02:So355, 2001/02: So383,

2001/02:So399, 2001/02:So414 yrkande 1,

2001/02:So477, 2001/02:So537, 2001/02:So547,

2001/02:So555, 2001/02:So566 yrkande 11, 2001/02:

So568 yrkande 1, 2001/02:So579, 2001/02:So580,

2001/02: So582, 2001/02:So602, 2001/02:So604,

2001/02:So612 yrkandena 2, 5 och 8, 2001/02:So625

yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:So628 yrkande 8.

Reservation 53 (m)

Reservation 54 (kd)

Reservation 55 (c)

Reservation 56 (fp)

Reservation 57 (mp)

45. Cancerplan

Riksdagen avslår motion 2001/02:So467.

Reservation 58 (m, kd, c, fp)

46. Preventivmedel för män

Riksdagen avslår motion 2001/02:A393 yrkande

10.

Reservation 59 (mp)

47. Organdonation

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So389 och

2001/02:So538.

48. Utredning m.m. om alternativa

behandlingsmetoder

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So303

yrkande 21, 2001/02:So398 yrkandena 1 och 3,

2001/02:So605, 2001/02:So623 yrkande 1 och

2001/02:N365 yrkande 4.

Reservation 60 (v)

Reservation 61 (c)

Reservation 62 (mp)

49. Alternativa behandlingsmetoder och

forskning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So303

yrkandena 19, 20, 22 och 23 samt 2001/02:So626

yrkande 6.

Reservation 63 (c)

50. Auktorisation och kvalitetssäkring m.m.

inom allternativmedicinen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So274

yrkande 1 samt 2001/02: So623 yrkandena 2 och 3.

51. Legitimation och förskrivningsrätt för

alternativmedicinare

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So398

yrkande 2 och 2001/02: So623 yrkande 5.

Reservation 64 (v)

52. Vård i livets slutskede

Riksdagen avslår motion 2001/02:So628 yrkande

17.

53. Etiska frågor

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So463,

2001/02:So508, 2001/02: So633 yrkandena 2 och 3

samt 2001/02:So635 yrkandena 2 samt 4–7.

Reservation 65 (mp)

54. Abortförebyggande arbete

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So210

yrkande 1, 2001/02:So232, 2001/02:So295,

2001/02:So305 yrkande 1, 2001/02:So338, 2001/02:

So370, 2001/02:So461, 2001/02:So524 och

2001/02:So612 yrkande 14.

Reservation 66 (kd)

55. Sena aborter

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So468 och

2001/02:So506 yrkande 2.

56. Frågan om när foster juridiskt sett

skall betraktas som barn

Riksdagen avslår motion 2001/02:So506 yrkande

1.

57. Registrering av aborter i

patientregistret

Riksdagen avslår motion 2001/02:So545.

58. Frågor om fosterdiagnostik

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So207,

2001/02:So323, 2001/02: So462 och 2001/02:So470.

59. Dödsfallsutredning

Riksdagen avslår motion 2001/02:So222.

60. Patientjournallagen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So234,

2001/02:So303 yrkande 9, 2001/02:So334 och

2001/02:So345 yrkande 1.

Reservation 67 (v)

Reservation 68 (c)

61. Plastikkirurgi

Riksdagen avslår motion 2001/02:So400.

Reservation 69 (v)

62. Medicinska patent

Riksdagen avslår motion 2001/02:So406.

Reservation 70 (c, mp)

63. Smittskydd

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So509

yrkandena 4 och 7, 2001/02:So533, 2001/02:L363

och 2001/02:L371 yrkandena 41 och 42.

64. Lobotomiverksamheten i Sverige

Riksdagen avslår motion 2001/02:So314 yrkande

1.

Reservation 71 (v, kd)

65. Ersättning till lobotomerade

Riksdagen avslår motion 2001/02:So314 yrkande

2.

Reservation 72 (kd)

Stockholm den 18 april 2002.

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

Följande ledamöter har deltagit i

beslutet: Ingrid Burman (v), Chris

Heister (m), Susanne Eberstein (s),

Margareta Israelsson (s), Conny Öhman

(s), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars U

Granberg (s), Elisebeht Markström (s),

Rolf Olsson (v), Lars Gustafsson (kd),

Cristina Husmark Pehrsson (m), Kenneth

Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp),

Catherine Persson (s), Lars Elinderson

(m), Rosita Runegrund (kd) och Helena

Hillar Rosenqvist (mp).

2001/02

SoU13

Redogörelse för ärendet

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Den 11 december 2001 träffade företrädare för staten

och Landstingsförbundet en överenskommelse om vissa

ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2002.

Överenskommelsen godkändes av regeringen den 13

december 2001 och av Landstingsförbundets styrelse

den 14 december 2001. De särskilda ersättningar till

hälso- och sjukvården som utges i enlighet med

överenskommelsen uppgår till totalt 378,8 miljoner

kronor. Hälso- och sjukvården har tillförts och

kommer att tillföras extra medel under perioden

2001–2004 dels genom den nationella handlingsplanen

för utveckling av hälso- och sjukvården (prop.

1999/2000:149), dels genom resurstillskottet för att

förbättra vårdens tillgänglighet. Det är emellertid

angeläget att dessa satsningar också stöds med

nationella insatser. Mot den bakgrunden är

inriktningen i överenskommelsen mellan staten och

Landstingsförbundet om vissa ersättningar till

hälso- och sjukvården för år 2002 att stödja sådana

insatser.

Utskottets överväganden

Regeringens skrivelse

Den ekonomiska omfattningen av överenskommelsen för

år 2002 (miljoner kronor)

1. Att stärka patientens ställning 100

2. Nationella informationssystem 18,8

2.1 Producentobunden läkemedelsinformation 6

2.2 STRAMA 3

2.3 Infomedica 9,8

3. Rehabiliterings- och behandlingsinsatser 135

4. Nationellt utvecklingsarbete 26

4.1Verksamhetsutveckling 12

4.2 Prioriteringar 2

4.3 Projektet Väntetider i vården 5

4.4 Särskilda medel för utvecklingsarbete 7

5. Kunskapsbaserad hälso- och sjukvård 7

5.1 Kunskapsspridning 5

5.2 Utbildningsinsatser 2

6. IT-utveckling i hälso- och sjukvården 10

7. Bidrag inom hjälpmedelsområdet 51

7.1 Ersättning till Hjälpmedelsinstitutet 45,5

7.2 Metod och kunskapsutveckling 5,5

8. Nationella kvalitetsregister 20

9. Nationella informationsinsatser om organdonation

9

10. Rett Center 2

Summa 378,8

I överenskommelsen anförs att det i 2001 års överenskommelse

konstaterades att det fortfarande finns ett

betydande glapp mellan ambition och verklighet när

det gäller patientens inflytande och delaktighet i

vården och att ett fortsatt långsiktigt

utvecklingsarbete på lokal nivå är avgörande för att

åstadkomma verklig förändring. Parterna är mot denna

bakgrund överens om att för år 2002 avsätta 100

miljoner kronor för detta ändamål.

Landstingsförbundet påbörjade med anledning av

1999 års överenskommelse ett arbete med en

rekommendation för att tydliggöra och förenkla

patientens möjlighet att välja vårdgivare.

Landstingsförbundets styrelse har nu beslutat om en

ny rekommendation till landstingen om valmöjligheter

i vården. Hittills har 17 landsting antagit

rekommendationen i sin helhet, medan 4 antagit den

med begränsning till den egna samverkansregionen med

ambitionen att under år 2002 utvidga

valmöjligheterna till hela landet.

I överenskommelsen anförs att genom den

vårdgaranti som gällt sedan år 1997 regleras

väntetid för besök och behandling inom primärvård

och specialistsjukvård. Parterna anser att det är

angeläget att landstingen med stöd av

resurstillskottet arbetar för att öka

tillgängligheten i enlighet med det utvecklingsavtal

som slöts i samband med den nationella

handlingsplanen för utveckling av hälso- och

sjukvården. Parterna anser emellertid att det i

dagsläget är för tidigt att skärpa nu gällande

vårdgaranti. Landstingen har till den 31 december

2001 utarbetat lokala handlingsplaner. Parterna

anser att landstingen bör ha möjlighet att arbeta i

enlighet med sina planer innan en skärpning av

vårdgarantin aktualiseras.

Regeringen anför att den överenskommelse som har

träffats mellan staten och Landstingsförbundet om

åtgärder för att öka tillgängligheten inom hälso-

och sjukvården också innebär ett åtagande från

landstingen att fortsätta förbättra uppföljningen av

tillgängligheten. Senast vid utgången av år 2002

skall rapporteringen till databasen Väntetider i

Vården vara hundraprocentig avseende förväntade

väntetider. Vid utgången av år 2004 skall även

täckningsgraden för faktiska väntetider vara hundra

procent.

Av överenskommelsen framgår att parterna har enats

om att avsätta 6 miljoner för producentobunden

läkemedelsinformation.

Ett nätverk benämnt STRAMA (Strategigrupper för

rationell antibiotikaanvändning och minskad

antibiotikaresistens) har sedan år 1995 arbetat för

att åstadkomma en rationell användning av

antibiotika och därigenom begränsa utvecklingen av

antibiotikaresistens i landet. Parterna kom år 1999

överens om att under tre år fördela 3 miljoner

kronor årligen till STRAMA med början år 2000.

Parterna är därför överens om att avsätta 3 miljoner

kronor för detta ändamål år 2002. Infomedica är ett

producentobundet multimediasystem för

patientinformation. Systemet finansieras bl.a. av

landstingen och Apoteket AB. För att stödja

Infomedicas fortsatta utveckling är parterna eniga

om att avsätta 9,8 miljoner kronor år 2002.

För år 2001 enades parterna om att avsätta 235

miljoner kronor från sjukförsäkringen för medicinska

rehabiliterings- och behandlingsinsatser inom hälso-

och sjukvården. Enligt riksdagens beslut i samband

med budgetpropositionen för år 2002 (prop.

2001/02:1, bet. 2001/02:SfU1, rskr. 2001/02:84) har

100 miljoner kronor av dessa medel avsatts för att

förstärka socialförsäkringsadministrationen. Mot

denna bakgrund är parterna överens om att 135

miljoner kronor skall utgå för detta ändamål år

2002. Medlen skall liksom tidigare bl.a. inriktas

mot rehabilitering av patienter med smärta i rygg

och nacke.

Parterna är överens om att arbetet med stöd till

kunskaps- och verksamhetsutveckling inom hälso- och

sjukvården bör fortsätta och vidareutvecklas.

Parterna är därför eniga om att för år 2002 avsätta

26 miljoner kronor för detta ändamål. Medlen skall

bl.a. användas till projektet Väntetider i Vården

samt Socialstyrelsens utvecklingsarbete rörande

prioriteringar i hälso- och sjukvården. Parterna är

också överens om att inom denna ram studera

förutsättningarna för att införa en nationellt

samordnad sjukvårdsupplysning.

Den snabba kunskapsutvecklingen inom hälso- och

sjukvården tillsammans med ett ökat vårdbehov och

begränsade ekonomiska resurser accentuerar behovet

av att säkra att vården baseras på vetenskapliga

metoder. Statens beredning för utvärdering av

medicinsk metodik (SBU) har till uppdrag att

utvärdera befintlig och ny medicinsk metodik samt

att förmedla resultaten till sjukvårdshuvudmännen. I

syfte att stödja arbetet med att få bättre genomslag

för nya forskningsresultat är parterna eniga om att

för år 2002, liksom tidigare år, avsätta 5 miljoner

kronor för detta ändamål. Mot bakgrund av att

utbildning är ett av de viktigaste redskapen för

förändring är parterna vidare överens om att

därutöver för år 2002 avsätta 2 miljoner kronor till

SBU för att genomföra utbildningsinsatser om

evidensbaserad hälso- och sjukvård i den praktiska

vården.

Kvalitetsregister är en viktig källa till

information om vårdens kvalitet. I dag finns drygt

50 kvalitetsregister inom hälso- och sjukvården som

är, eller utvecklas för att bli, rikstäckande.

Uppbyggnaden av kvalitetsregister har tidigare

stötts genom denna överenskommelse. I

överenskommelsen för år 1999 lyftes finansieringen

och utvecklingen av de nationella kvalitetsregistren

ut ur överenskommelsen och överfördes till

Socialstyrelsens ramanslag. För att sammantaget

förbättra de ekonomiska förutsättningarna för såväl

drift, vidareutveckling och användning av etablerade

register, som för stöd och utveckling av nya

register, är parterna emellertid överens om att det

finns starka skäl för att i fortsättningen

landstingsgemensamt stödja registerutvecklingen.

Parterna är därför eniga om att avsätta 20 miljoner

kronor för detta ändamål år 2002.

För att samspelet mellan olika vårdnivåer,

vårdgivare och vårdenheter skall fungera krävs en

ökad och bättre samverkande användning av IT inom

hälso- och sjukvården. Mot den bakgrunden har ett

nationellt organ för IT-strategiska frågor i vården

bildats, Carelink. I överenskommelsen för år 2001

avsattes 10 miljoner kronor till Carelink. Parterna

är eniga om att avsätta samma summa år 2002.

Av överenskommelsen framgår vidare att 51 miljoner

kronor avsätts till bidrag inom hjälpmedelsområdet.

I överenskommelsen anförs att det råder stor brist

på organdonatorer i Sverige. Under 1990-talet har

antalet avlidna donatorer minskat med en tredjedel.

Parterna anser att det är viktigt att genom

informationsinsatser öka människors kunskap inom

detta område och också att få dem att meddela sitt

ställningstagande till sina anhöriga. Av erfarenhet

vet man att ökad kunskap i detta ämne medför en mer

positiv inställning. Parterna är därför överens om

att under maximalt tre år med början år 2002 avsätta

9 miljoner kronor årligen för nationella

informationsinsatser om organdonationer.

Parterna har i överenskommelsen anfört att vården

för patienter med Rett syndrom bedrivs vid

länssjukhuset i Östersund (Rett Center). För att

underlätta en smidig övergång till självfinansiering

av verksamheten enades parterna i överenskommelsen

för år 2001 om att under en övergångsperiod på två

år utge ett omställningsbidrag till Rett Center med

sammanlagt 4 miljoner kronor. För år 2001 utgick

ett omställningsbidrag med 2 miljoner kronor. Samma

belopp avsätts år 2002.

Slutligen anförs i överenskommelsen att parterna

är eniga om att de centrala instanser som erhåller

ekonomisk ersättning enligt överenskommelsen skall

följa upp och redovisa användning och resultat av de

tilldelade medlen. I överenskommelsen för år 2001

enades parterna om att få till stånd en extern

utvärdering av i vilken utsträckning

överenskommelsens huvudinriktning – att stärka

patientens ställning – har haft genomslag i hälso-

och sjukvården. Socialstyrelsen startade år 2001

ett treårigt projekt för att bl.a. följa effekterna

av den nya lagstiftningen om patientens ställning i

hälso- och sjukvården. Mot denna bakgrund samt mot

bakgrund av denna överenskommelses förändrade

inriktning och omfattning fr.o.m. år 2002 har

parterna enats om att det inte är meningsfullt att

genomföra den utvärdering som överenskoms år 2001.

Hälso- och sjukvårdens organisation,

finansiering m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör lägga regeringens skrivelse om

en redogörelse för en överenskommelse mellan

staten och Landstingsförbundet om vissa

ersättningar till hälso- och sjukvården för

år 2002 (den s.k. Dagmarskrivelsen) till

handlingarna.

Riksdagen bör avslå ett hundratal

motionsyrkanden om hälso- och sjukvårdens

organisation, finansiering m.m. Utskottet

anför bl.a. att även i framtiden skall hälso-

och sjukvården ges på lika villkor och efter

behov, styras demokratiskt och vara

solidariskt finansierad. Utskottet hänvisar

vidare till de resursförstärkningar som

tillförts och kommer att tillföras hälso- och

sjukvården under de närmaste åren. Jämför

reservationerna 1, 6, 8, 18–20, 26, 27 och 37

(m), 2, 9, 11, 17, 24, 31, 33 och 34 (v), 3,

13, 22 och 29 (kd), 4, 12, 15, 23 och 35 (c),

5, 7, 10 och 28 (fp), 25 (mp), 14, 16, 32 och

36 (m, kd, c, fp), 21 (m, fp) och 30 (kd, c).

Motioner

I motion So358 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om

mångfald och välfärd (yrkande 1). Motionärerna anför

att deras strategi kan sammanfattas enligt följande.

Gemensam finansiering av tjänster som innebär en

omfördelning av risker mellan individer eller syftar

till lika förutsättningar, rätt att välja mellan

olika alternativ för dem som utnyttjar tjänsterna

och mångfald i utbudet av tjänsterna. Vidare begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

fria etableringar och konkurrens (yrkande 2). Med

valfrihet uppstår en konkurrenssituation mellan

vårdgivarna, vilket gör att de i sin tur måste bli

bättre för att kunna attrahera patienter, heter det

i motionen. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande

om nationell vårdgaranti och en obligatorisk,

gemensamt finansierad, hälsoförsäkring. Motionärerna

anför att patienter skall garanteras operation eller

behandling senast tre månader efter att läkare

beslutat om sådan. Vårdgaranti ger patienten rätt

att välja vårdgivare, vilket betyder att om det egna

landstinget inte klarar av att ge vård inom utsatt

tid, skall man kunna få behandling hos ett annat

landsting eller hos en privat vårdgivare. Vidare

anför motionärerna att de vill införa en

obligatorisk hälsoförsäkring som omfattar alla och

som finansieras gemensamt beroende på den enskildes

betalningsförmåga, men oavsett hans eller hennes

hälsotillstånd. Försäkringen innebär att pengarna

följer patienten och tillfaller den vårdgivare

patienten väljer. Även i motion So620 av Chris

Heister m.fl. (m) yrkande 1 begärs att en nationell

vårdgaranti införs. I yrkande 3 motion So620 begärs

att regeringen skyndsamt utreder sjukvårdens

framtida finansiering och kompetensförsörjning

särskilt utifrån en obligatorisk hälsoförsäkring som

omfattar alla. I yrkande 7 i motion So620 begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om

förbättrad samordning. Motionärerna anför att

läkemedelsförsäkringen liksom delar av

sjukförsäkringen, förtidspensionerna och

rehabiliteringen bör samordnas med sjukvården, inom

ramen för en obligatorisk hälsoförsäkring. Även i

motion So202 av Rolf Gunnarsson (m) begärs att en

allmän hälsoförsäkring införs. I yrkande 4 i motion

So620 yrkas att regeringen beslutar att tillåta

försöksverksamhet med kundval där pengarna följer

patienten. Motionärerna anför att en övergång till

ett annat finansierings- och producentsystem är en

stor och omfattande förändring och att

försöksverksamhet därför bör tillåtas.

I motion So620 av Chris Heister m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande om alternativ i vården (yrkande

5). Motionärerna anför att fler privata alternativ i

vården skapar bättre och effektivare vård samt

bättre arbetsmiljö och villkor för personalen. I

yrkande 6 begärs ett tillkännagivande om vad som i

motionen anförs om primärvården. Motionärerna anför

att verklig valfrihet bör införas genom att pengarna

följer patienten samt att remisstvång bör avskaffas.

Det bör vara möjligt för läkare över pensionsåldern

liksom läkare med annan specialitet än allmänmedicin

att arbeta i primärvården. Detta bör även gälla

annan personal med patientansvar, t.ex.

sjuksköterskor. Vidare begärs i yrkande 11 ett

tillkännagivande om tillsynsverksamhet på

sjukvårdens område. Motionärerna anför att det är

angeläget att bryta ut Socialstyrelsens tillsynsdel

och göra den till en självständig och oberoende

verksamhet. Styrelsen har redan kompetens inom

området hälso- och sjukvård, samt en regional

organisation som lämpar sig för

kvalitetsuppföljning. En statlig medicinalstyrelse

bör alltså ansvara för godkännande och

kvalitetskontroll på sjukvårdens område. Slutligen

begärs i yrkande 13 ett tillkännagivande om vad som

i motionen anförs om medicinsk forskning.

Motionärerna anför att ökat stöd bör ges till den

bästa forskningen och att ett svenskt institut för

medicin och hälsa bör inrättas efter amerikansk

förebild, National Institute of Health.

I motion Sk288 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om att inom primärvården stärka

patientens ställning och öka möjligheterna att

bedriva primärvård i nya former (yrkande 14).

I motion So229 av Carl-Axel Johansson och Ewa

Thalén Finné (m) anförs att regeringen bör få i

uppdrag att utreda införandet av en hälso- och

sjukvårdspeng. Hälso- och sjukvårdspengen skall

finansieras solidariskt genom skatt.

I motion So280 av Bertil Persson (m) begärs att

regeringen lägger fram förslag om en utredning av

patientstyrda finansieringssystem inom sjukvården.

I motion So230 av Carl-Axel Johansson och Ewa

Thalén Finné (m) begärs ett tillkännagivande om

patientkostnad avseende medicinsk service.

Motionären anför att en patient som söker vård hos

en läkare med offentlig finansiering inte behöver

betala ersättning för medicinsk service. Om

patienten däremot söker sig till en läkare som inte

omfattas av den offentliga finansieringen måste

patienten betala hela kostnaden för medicinsk

service. Enligt motionärerna bör den medicinska

servicen vara avgiftsfri oavsett om läkaren omfattas

av offentlig finansiering eller inte.

I motion So277 av Berit Adolfsson (m) begärs ett

tillkännagivande om att utvärdera reformen Gratis

vård av barn både ur barnens och sjukvårdens

synvinkel (yrkande 1). Motionären anför att sedan

”gratis vård” infördes, har sjuka barns

tillgänglighet till barnsjukvården snarare

försämrats än förbättrats.

I motion So620 av Chris Heister m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande om rätten att söka vård

utomlands (yrkande 10). Motionärerna hänvisar till

flera uppmärksammade rättsfall angående EU-

medborgares rätt att söka sjukvård i andra länder.

Enligt motionärerna skulle en fri rörlighet över

gränserna för patienter som behöver vård på längre

sikt bidra till att bryta upp monopolen i Sverige

och korta de ofta extrema kötider för operation och

behandling som finns runt om i landet. Även i motion

U303 (m) av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om rätten att söka sjukvård i EU

(yrkande 6).

I motion So264 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande om hälso- och sjukvårdens

inriktning (yrkande 1). Motionärerna anför att

hälso- och sjukvården skall vara offentligt

finansierad, ges efter behov och i huvudsak drivas i

offentlig regi. Sjukvården bör inriktas mot ett ökat

patient- och personalinflytande med korta

beslutsvägar, långtgående och tydliga delegeringar

och möjlighet till reell patientpåverkan. Patientens

fysiska, psykiska och sociala behov skall beaktas

och vägas samman. Prioriteringar inom hälso- och

sjukvården bör ske utifrån den prioriteringsordning

som riksdagen beslutat. I yrkande 3 begärs ett

tillkännagivande om primärvårdens inriktning och

utformning. Motionärerna anför att primärvårdens

organisation måste bygga på teamet som arbetsmodell.

Enligt motionärerna är det viktigt att satsa på

allmänmedicin som specialitet, och det krävs

fortsatt utveckling på detta kompetensområde. Det

kan dock även finnas behov av tillgång på andra

specialiteter inom primärvårdens organisation, t.ex.

psykiatriker, geriatriker, pediatriker, ortopeder

eller gynekologer. Detta kan lösas genom

konsultationer. Motionärerna påpekar vidare att

många patienter kräver stora insatser från

primärvården, vilken ofta består av omvårdnad,

rehabilitering, läkemedelshantering, bedömningar och

rådgivning som många gånger utförs av andra

yrkeskategorier än läkare. Slutligen påpekas att en

demokratisering av vården borde stå mer i fokus än

en privatisering. I yrkande 4 begärs ett

tillkännagivande om akutsjukvårdens inriktning och

utformning. Motionärerna anför att avancerad

akutsjukvård ofta kräver omfattande teknisk

utrustning och övervakning. Denna vårdform bör

därför koncentreras till relativt få sjukhus. Väl

utvecklade vårdkedjor med närsjukhus, primärvård och

välutrustad ambulanssjukvård krävs. Kontinuiteten i

vården är viktig, liksom ett helhetsperspektiv där

patienten ses i sitt sociala sammanhang.

Motionärerna begär vidare att regeringen ger

Socialstyrelsen i uppdrag att utforma ett program

för patientutbildning (yrkande 8).

Patientutbildningen bör omfatta de stora

folksjukdomarna, som t.ex. hjärt- och kärlsjukdomar,

diabetes, astma och ryggbesvär m.fl. I yrkande 9

begärs ett tillkännagivande om inrättandet av en

patientombudsman. Motionärerna anför att en statlig

patientombudsman skulle kunna fungera som en från

sjukvården fristående instans dit patienter kan

vända sig med klagomål och få aktiv hjälp med att få

sitt ärende prövat i rätt instans.

I motion So345 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande en utvärdering av

konkurrensutsättning och privatisering (yrkande 2).

Motionärerna anför att konsekvenserna av den redan

genomförda konkurrensutsättningen bör utvärderas ur

ett ekonomiskt och kvalitativt perspektiv utifrån

klienter och personal.

I motion So529 av Rolf Olsson m.fl. (v) begärs att

regeringen tillsätter en utredning om vad i motionen

anförs om regler för sponsring i vården.

Motionärerna anför att det finns risker förknippade

med en renodlad företagssponsring och att en

nationell reglering bör övervägas mot bakgrund av

att utgångspunkten i vården skall vara en god vård

på lika villkor för alla.

I motion So546 av Peter Pedersen (v) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om att

föreslå åtgärder i syfte att utveckla ett

förebyggande risktänkande, bl.a. genom riskanalyser,

för att undanröja risken för felbehandling och

misstag inom vård och omsorg.

I motion So566 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs

tillkännagivande om vad i motionen anförs om 20 000

nya vårdplatser under en tioårsperiod (yrkande 1).

Motionärerna anför att antalet vårdplatser på

sjukhusen har reducerats så mycket att det blir

störningar i patientflödet och flera kliniker

påverkas. Minskningen av antalet vårdplatser har

inte heller blivit kompenserad genom en motsvarande

utbyggnad av hemtjänsten eller särskilda boenden. I

yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförs om behovet av en utvidgad

vårdgaranti. Motionärerna anför att vårdgarantin på

sikt bör omfatta alla medicinskt motiverade

behandlingar och utfästa operation eller annan

insats inom tre månader. Prioriteringsutredningens

slutsatser skall vara utgångspunkt. Motionärerna

begär vidare i yrkande 8 att ett förtroendekontrakt

bör upprättas mellan politiska företrädare och

vårdens professioner. Kontraktet skall bygga på

ömsesidigt ansvarstagande och respekt för varandras

arbetsuppgifter. Ett liknande yrkande framförs i

motion So503 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) (yrkande

5). I yrkande 9 i motion So566 begärs ett

tillkännagivande om personer med nedsatt autonomi.

Motionärerna anför att särskild uppmärksamhet och

hänsyn skall visas personer med nedsatt autonomi,

t.ex. barn och äldre, demenshandikappade, individer

med utvecklingsstörning och talsvårigheter. Vidare

begär motionärerna ett tillkännagivande om behovet

av en värdighetsgaranti (yrkande 10). Motionärerna

anför att frågor om patientens delaktighet i sin

egen vård, personlig integritet och respekt för den

enskilde liksom tid för omvårdnad och tid för möten

mellan människor måste bli centrala delar i en sådan

värdighetsgaranti. I yrkande 16 begärs ett

tillkännagivande om närhet till vården. Motionärerna

anför att det skall vara lätt att komma i kontakt

med vården när man behöver det och att de små

länsdelssjukhusen bör utvecklas. Tillsammans med

vårdcentraler, jourmottagningar och ambulanssjukvård

utgör de viktiga delar i en decentraliserad

närsjukvård. Slutligen begärs i yrkande 17 ett

tillkännagivande om närsjukvårdens roll som bas i

sjukvården. Motionärerna anför att närsjukvården

måste karakteriseras av lättillgänglighet, kvalitet,

stor bredd i vårdutbudet och låga avgifter.

I motion So613 av Sven Brus m.fl. (kd) begärs ett

tillkännagivande om tillgången till akut- och

klinikvård för personer över 65 år (yrkande 5).

Motionärerna anför att bristen på vårdplatser i

många fall tvingar landstingen att föra över äldre

svårt sjuka människor som är i behov av kvalificerad

vård till den kommunala omsorgen.

I motion So482 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)

begärs ett tillkännagivande om en prioritering av

hälso- och sjukvården inom välfärdens samlade

fördelning. Motionärerna anför att välfärden skall

byggas utifrån välfärdens mest angelägna behov.

I motion So490 av Chatrine Pålsson (kd) yrkas att

riksdagen skall begära att regeringen analyserar de

små och lokala sjukhusens roll när det gäller att

tillgodose hälso- och sjukvård på lika villkor samt

sjukhusens roll för den övriga samhällsutvecklingen

vad gäller utvecklings- och konkurrensmöjligheter

för olika länsdelar och regioner (yrkandena 1 och

2).

I motion So241 av Yvonne Andersson (kd) begärs ett

tillkännagivande om att sälja överskott av svenska

vårdplatser internationellt. Motionären anför att

det överallt i världen finns människor som vill och

behöver ha utbildning och som vill ha och behöver

vård. De har pengar så att de kan betala utbildning

och operation och kan på så sätt dela de

investeringskostnader som Sverige gjort.

I motion So353 av Margareta Viklund (kd) begärs

ett tillkännagivande om basen/utgångspunkten för

planering av hälso- och sjukvården (yrkande 1).

Motionären anför att det är den medicinska

utvecklingen som är den främsta förklaringen till

att sjukvården kommer att kräva en stadigt ökande

del av västvärldens ekonomi. Vidare begärs i yrkande

2 ett tillkännagivande om tillsättande av en

parlamentariskt sammansatt utredning för att

undersöka hur den nya medicinska utvecklingen kan

tillvaratas, hur de grundläggande värderingarna om

solidariskt finansierad vård kan utvecklas samtidigt

som sektorn kan växa som tjänstebransch samt hur nya

möjligheter att tillgodose efterfrågan och

egenfinansiering kan tillvaratas.

I motion So409 av Stefan Attefall (kd) begärs att

regeringen lägger fram ett förslag om införande av

sjukvårdspeng (yrkande 1). Motionären anför att en

lösning på sjukvårdens problem kan vara att upphäva

landstingens monopol och införa en hälso- och

sjukvårdspeng liknande skolpengen. Vidare begärs i

samma motion ett tillkännagivande om valfrihet och

patientmakt (yrkande 2). Motionären anför att

införande av en hälsopeng innebär att makten lämnas

över från politiker till patienten.

I motion So421 av Annelie Enochson (kd) begärs ett

tillkännagivande om betydelsen av design för

samhället och i vårdplanering på alla nivåer. Genom

att tillämpa psykosocialt stödjande design och

kunskap om folkhälsan vid utformningen av

arbetsmiljön och boendet optimeras människans

välbefinnande.

I motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om mål för hälso- och

sjukvården (yrkande 1). Motionärerna anför att målet

för hälso- och sjukvården skall vara att den skall

stärka människors trygghet genom att kunna erbjuda

hög kvalitet och vara på lika villkor samt gälla

alla skeden i livet. Var och en skall erhålla vård

och omsorg efter behov. Vidare föreslås i yrkande 2

att regeringen begär förslag hos regeringen om ett

hälsojusterat BNP-mått. Enligt motionärerna innebär

ekonomisk tillväxt inte med automatik förbättrad

social utveckling, om stora grupper av befolkningen

inte får del av de växande resurserna.

Nationalräkenskaperna bör därför inkludera positiva

respektive negativa effekter på folkhälsan.

Motionärerna föreslår vidare att riksdagen hos

regeringen begär förslag om att utveckla metoder för

hälsokonsekvensanalyser, som motsvarar vad som redan

i dag görs på miljöområdet (yrkande 3). Vidare

begärs i yrkande 11 ett tillkännagivande om

införande av en nationell vårdgaranti. I ett första

steg bör den ursprungliga vårdgarantin, med vissa

kompletteringar, införas. På sikt bör vårdgarantin

omfatta alla medicinskt motiverade diagnoser och

utfästa en behandling inom tre månader. Patienten

skall kunna välja sjukhus i hela landet, om inte

vården kan ges vid närmaste sjukhus inom angiven

tid. I yrkande 12 begärs att regeringen lägger fram

förslag om införandet av en tillgänglighetsgaranti.

Motionärerna anför att tillgänglighetsgarantin skall

innebära att ingen skall behöva vänta mer än fyra

dagar på ett besök hos läkare inom primärvården samt

att patienter snabbt skall kunna få kontakt med

vården per telefon. Motionärerna begär i yrkande 14

att riksdagen beslutar upphäva den s.k. stopplagen.

Motionärerna anför att riksdagen har beslutat om en

tillfällig stopplag som innebär en inskränkning i

landstingens/regionernas rätt att överlämna driften

av akutsjukhus till den som avser att driva

verksamheten med syfte att skapa vinst åt ägare

eller motsvarande intressent. Motionärerna anför att

beslut i sådana frågor skall fattas av

landsting/regioner. I yrkande 18 begärs ett

tillkännagivande om bättre uppföljningssystem. Såväl

myndigheter som vårdgivare och sjukvårdshuvudmän är

beroende av att tillförlitlig statistik av hög

kvalitet finns tillgänglig. Socialstyrelsen bör,

tillsammans med sjukvårdshuvudmännen, intensifiera

arbetet med nyckeltal som ger möjlighet till

jämförande analyser mellan sjukvårdens institutioner

i hela landet. Slutligen begärs ett tillkännagivande

om gemensamma nordiska insatser för att utveckla

telemedicinen (yrkande 28). Motionärerna anför att

projektet Nordunet 2, vars mål är att utveckla

telemedicinlösningar för primärvården och etablera

specialistnätverk, bör införlivas i den svenska

sjukvårdspolitiken och stödjas genom nationella

satsningar.

I motion N314 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs ett

tillkännagivande om att den sociala ekonomin även

skall kunna appliceras på mindre enheter inom

skolor, sjukhus och vårdinrättningar (yrkande 3).

Motionärerna anför att det borde finnas en större

öppenhet för de möjligheter som den sociala ekonomin

innebär.

I motion So43 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp, c, mp)

begärs ett tillkännagivande om påtagligt skärpta

krav på tillgänglighet i landstingets primärvård.

Motionärerna anför att socialutskottet i betänkande

2000/01:SoU5 Nationell handlingsplan för utveckling

av hälso- och sjukvården uttalade, såvitt gällde

landstingens primärvård, att ”mot bakgrund av de

resurstillskott som aviseras anser utskottet det

naturligt att regeringen och Landstingsförbundet i

kommande förhandlingar kommer överens om påtagligt

skärpta krav på tillgänglighet”. Emellertid har

Socialdepartementet och Landstingsförbundet i den nu

godkända överenskommelsen skrivit att det inte skall

bli fråga om några skärpningar alls vad gäller

kraven på tillgängligheten i primärvården. Det finns

inga skäl att ändra den bedömning som utskottet

gjorde i betänkandet om den nationella

handlingsplanen för utveckling av hälso- och

sjukvården. Att det i olika landsting förekom eller

övervägdes mer eller mindre verkningsfulla planer

vad gäller tillgängligheten i primärvården var

välkänt för utskottet och andra då handlingsplanen

behandlades. Motionärerna hänvisar i sak till

motionerna 2000/01:So3 (c) yrkande 7 och 2000/01:So9

(fp) yrkande 3. Enligt motionärerna måste det

förutsättas att i vart fall samtliga de partier som

stod bakom betänkande 2000/01:SoU5 nu upprepar det

tidigare ställningstagandet.

I motion So628 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen

anförs om en behovsstyrd sjukvård (yrkande 1).

Motionärerna anför att sjukvård skall ges efter

behov och vara gemensamt finansierad, dvs. genom

skatt. Patientens viktiga val gäller valet av

vårdgivare och behandlingar, inte finansieringsform.

Motionärerna anför vidare att en husläkarlag bör

införas (yrkande 2 delvis). Utan en ordentlig

husläkarreform kommer allmänläkarbristen och de

långa väntetiderna i primärvården att bestå.

Målsättningen om en läkare per 1 500 invånare bör

ha uppnåtts före utgången av 2005. Vidare begärs i

samma motion tillkännagivanden om valfrihet i

mödrahälsovården och barnhälsovården (yrkandena 12

och 13). Motionärerna anför att kostnaden för

mödrahälsovård med en mödravårdspeng kan följa

föräldrarna oavsett om de väljer en offentlig eller

en privat mödravård. Detsamma bör gälla

barnhälsovården. Motionärerna begär i yrkande 3 ett

tillkännagivande om vårdgaranti och vårdpeng.

Motionärerna anför att en vårdgaranti som omfattar

alla diagnoser och behandlingar skall införas

fr.o.m. den 1 januari 2002. Patienten skall, om han

eller hon inte får behandling inom tre månader, ha

rätt att söka annan vårdgivare, privat eller

offentlig, på hemlandstingets bekostnad. Vidare

anförs att vårdpeng betyder en rätt för patienter

att välja vårdgivare då ett behov av behandling

eller operation fastställts. Även i motion So637 av

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett

tillkännagivande om vårdpeng (yrkande 5). I motion

Sf395 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett

tillkännagivande om sjukvårdsreformer (yrkande 15).

Motionärerna hänvisar till förslag som framförts i

motion So628.

I motion T464 av Yvonne Ångström och Kenth Skårvik

(fp) begärs ett tillkännagivande om behovet av

trafikmedicinska enheter vid regionsjukhus eller

motsvarande och kvalificerade trafikmedicinska

centrum på de medicinska universiteten (yrkande 3).

I motionerna So407 av Siw Wittgren-Ahl och Mona

Berglund Nilsson (s) och So441 av Agneta Lundberg

och Göran Norlander (s) behandlas Socialstyrelsens

föreskrifter angående läkemedelshantering.

Motionärerna anför att Socialstyrelsens regler och

riktlinjer för delegation snarast bör ses över och

förändras.

I motion So390 av Ann-Marie Fagerström (s) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om

ökat brukarinflytande i vården. Motionären anför att

patienters och anhörigas erfarenheter bör tas till

vara på ett bättre sätt än vad som sker i dag.

I motion So466 av Carina Moberg och Cinnika

Beiming (s) begärs ett tillkännagivande om ett

nationellt mål för telefontillgängligheten inom

hälso- och sjukvården.

I motion So581 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande om vikten av att särskilt

uppmärksamma grupper som av kostnadsskäl avstår från

vård och läkemedel.

Flera motioner rör frågor om den psykiatriska

vårdens organisation.

I motion So568 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om ökad valfrihet och rätt till

vård i tid (yrkande 2). Motionärerna anför att genom

deras förslag om vårdgaranti och obligatorisk

hälsoförsäkring som omfattar alla skulle patientens

ställning stärkas även inom den psykiatriska vården

och omsorgerna. I yrkande 3 begärs ett

tillkännagivande om behovet av resursförstärkning

till psykiatrin. Motionärerna anför att de upprepade

gånger föreslagit ett stimulansbidrag till

kommunerna för att initiera åtgärder som kan rätta

till bristerna i arbetet med psykiskt

funktionshindrade. Vidare begärs i yrkande 4 ett

tillkännagivande om behovet av en samlad genomgång

av hinder för privat verksamhet inom psykiatrin m.m.

Motionärerna anför att det finns många skillnader i

den legala och ekonomiska regleringen av

offentliganställda läkare och övriga läkare samt att

det finns en närmast systematisk diskriminering i

finansieringshänseende av privata

behandlingsalternativ. I yrkande 5 begärs att

regeringen lägger fram förslag till ändring i syfte

att så långt som möjligt undvika särbehandling av

allmänt anställda läkare vad beträffar psykiatriska

vårdintyg. Motionärerna anför att befogenheter som

tillkommer läkare, bl.a. rätten att utfärda olika

intyg, så långt möjligt bör följa med viss kompetens

och inte uteslutande tillkomma läkare som har en

viss arbetsgivare. Slutligen begärs i yrkande 6 ett

tillkännagivande om rättssäkerheten i tvångsvården.

Motionärerna anför att rättssäkerheten kan

garanteras t.ex. genom bedömning av flera läkare och

prövning i domstol. Liknande yrkanden framförs i

motionerna 2000/01:So225 av Chris Heister m.fl. (m)

(yrkandena 4–6), 2000/01:So312 av Patrik Norinder

(m) och So228 av Carl-Axel Johansson (m).

I motion So248 av Cristina Husmark Pehrsson och

Berit Adolfsson (m) begärs ett tillkännagivande om

nya regler vad avser patientens fria tillgång till

pensionsmedel eller sjukpenning (yrkande 1).

Motionärerna anför att den egenavgift som

patienterna inom rättspsykiatrin har att betala

tidigare drogs direkt av försäkringskassan från

patientens sjukpenning eller pension. Numera

faktureras patienterna själva och vårdgivarna har

stora problem med att få in pengarna. Motionärerna

begär också tillkännagivanden om de

rättspsykiatriska vårdgivarnas rättighet att

tvångsförvalta patienternas pengar (yrkande 2). De

rättspsykiatriska vårdgivarna bör ges rättighet att

tvångsförvalta patienternas pengar så länge

tvångsvården pågår. Även i motion So439 av Göran

Norlander och Agneta Lundberg (s) behandlas frågan

om rutiner för betalning av vårdavgifter för

psykiatrisk tvångsvård.

I motion So277 av Berit Adolfsson (m) begärs ett

tillkännagivande om att utvärdera barn- och

ungdomspsykiatrins organisation, uppgifter och

metoder (yrkande 2). Motionären anför att barn som

lever i utsatta miljöer måste vänta orimligt länge

på hjälp och att väntetider på omkring ett år hör

till vanligheterna.

I motion So349 av Berit Adolfsson och Inger René

(m) begärs ett tillkännagivande om nödvändigheten av

att förändra psykiatrivården. Motionärerna anför

bl.a. att det borde vara enklare att nå

psykiatrivården hos primärvården.

I motion So223 av Ulla-Britt Hagström (kd) begärs

ett tillkännagivande om en uppföljning av

akutpsykiatrins villkor. Motionären anför att en

kraftsamling måste till för att rekommendera

landstingen att behålla och rekrytera personal inom

akutpsykiatrisk behandling och vård.

I motion So368 av Rosita Runegrund och Ester

Lindstedt-Staaf (kd) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförs om psykiskt friska människor

som felaktigt diagnostiserats som psykiskt sjuka.

Motionärerna anför att dessa personer måste kunna få

sin sak prövad någonstans och föreslår att en

arbetsgrupp inrättas inom Socialstyrelsen för detta.

I motion So443 av Kerstin Kristiansson Karlstedt

och Hans Stenberg (s) begärs ett tillkännagivande om

vad i motionen anförs om tvångsomhändertagande för

psykisk vård. Motionärerna anför lagens intentioner

tolkas olika av dem som utfärdar intyg om

tvångsomhändertagande. Enligt motionärerna krävs det

vissa justeringar i lagen om psykiatrisk tvångsvård

och tydligare anvisningar om lagens tillämpning samt

mer resurser till öppenvården och fler stödpersoner.

Några motioner handlar om rätten till förnyad

medicinsk bedömning, s.k. second opinion.

I motion So267 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

begärs ett tillkännagivande om behovet av att

utvidga rätten till s.k. second opinion för

patienter. Motionären anför att nya kunskaper

tillkommer hela tiden och att nya behandlingsmetoder

ständigt utvecklas. Även i motion So628 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) anförs att möjligheten till en

andra bedömning även skall gälla för fler allvarliga

diagnoser än som är fallet med nuvarande

lagstiftning (yrkande 11).

I motion So457 av Lena Olsson m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om en översyn och uppföljning av

rätten till ”second opinion”. Motionärerna anför att

det gått en tid sedan rätten till ”second opinion”

infördes och att det därför är dags för en översyn.

Det är viktigt att få en uppföljning av hur

bestämmelserna om second opinion tillämpas och i

vilken omfattning den nyttjas.

I motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om förslag till utvidgad second

opinion (yrkande 10). Motionärerna anför att alla

patienter bör ha rätt till en second opinion.

Flera motioner rör frågor om personalrekrytering och

utbildning.

I motion So620 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om IT i sjukvården (yrkande 12).

Motionärerna anför att undervisning i IT-användning

bör ges blivande läkare och sjuksköterskor samt

övrig vårdpersonal från första terminen och sedan

regelbundet under hela utbildningen, inte-grerat i

alla kurser.

I motion Ub459 av Rolf Olsson m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om

utbildning av rättspsykiatriker. Motionärerna anför

att den rättspsykiatriska vården inom några år kan

hamna i en mycket besvärlig situation eftersom det

saknas utbildade rättspsykiatriker i sådan

omfattning att det kan bli svårigheter att utbilda

nya. Förberedelser bör därför vidtas omgående så att

utbildning av fler rättspsykiatriker kan påskyndas

mot bakgrund av att alltfler dömda har psykisk

sjukdom, att medelåldern är hög bland

rättspsykiatrikerna samt att nya uppgifter kommer

att åläggas dem.

I motion So566 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs

tillkännagivanden om personalrekrytering till

vårdyrken (yrkande 4), fler utbildningsplatser för

vårdyrken (yrkande 5) och behovet av ”fler händer i

vården” (yrkande 7). Motionärerna anför att det på

vissa håll finns stora svårigheter att rekrytera

personal och att fler utbildningsplatser måste

skapas för utbildning av läkare, sjuksköterska och

inom omvårdnadsprogrammen. Motionärerna påpekar

också att antalet anställda minskat med 63 000 inom

den del av hälso- och sjukvården som landstingen har

ansvar för.

I motion So503 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförs

om behovet av en åtgärdsplan för att minska

vårdpersonalens sjukfrånvaro (yrkande 1).

Motionärerna anför att sjukfrånvaron bland

vårdpersonalen ökat kraftigt och att det tycks

finnas ett strukturellt problem som är könsbaserat –

kvinnor har högre sjukfrånvaro än män.

I motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om personalförsörjningen inom

vård och omsorg (yrkande 30). Motionärerna anför att

en strategi bör utformas för hur de kommande årens

personalförsörjning inom vård och omsorg skall

tillgodoses. Ett liknande yrkande, som särskilt

avser förhållandena i storstäder, framförs i motion

So501 av Agne Hansson m.fl. (c) (yrkande 6).

Vårdutbildningarna bör utökas och vårdyrkena måste

uppvärderas genom att arbetsmiljön och möjligheterna

till inflytande förbättras.

I motion So212 av Harald Nordlund (fp) begärs ett

tillkännagivande om översyn och utvärdering av

arbetsorganisationen inom vårdsektorn med avseende

på långtidssjukskrivningar (yrkande 1).

I motion So628 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om bättre villkor för

vårdpersonalen (yrkande 4 delvis). Motionärerna

anför att vårdsektorn måste bli mer attraktiv för

att fler skall söka sig dit. Lönerna måste bli mer

konkurrenskraftiga, arbetsvillkoren förbättras och

karriärvägarna inom vårdyrkena utvecklas.

I motion So386 av Hillevi Larsson (s) begärs ett

tillkännagivande om att läkarnas arbetssituation och

arbetstider bör bli föremål för utredning med syfte

att bättre reglera deras arbetsförhållanden så att

utbrändhet förebyggs och vården blir säkrare och

bättre för patienterna.

I motion So465 av Carina Moberg (s) begärs ett

tillkännagivande om att behovsbilden inom respektive

specialistområde inom sjukgymnastiken undersöks och

tydliggörs (yrkande 1). I yrkande 2 begärs ett

tillkännagivande om att skyndsamt utreda kostnaden

för den i motionen föreslagna

specialistutbildningen. Motionären anför att det bör

finnas sjukgymnaster med specialisering, dvs.

adekvat vidareutbildning och klinisk yrkeserfarenhet

från det aktuella verksamhetsområdet. I yrkande 3

begärs ett tillkännagivande om behovet av att de

hjälpsökande/patienterna lättare skall kunna hitta

rätt form av rehabilitering av rätt behandlare.

I motion So540 av Lena Sandlin-Hedman och Carin

Lundberg (s) begärs ett tillkännagivande om

återinförande av solidarisk AT-läkarförsörjning

enligt riksdagens tidigare beslut. Motionärerna

anför att problemen snabbt ökat när det gäller att

besätta AT-läkartjänsterna i glesbygdslänen och att

det därför är dags att återgå till det AT-system med

solidarisk läkarförsörjning som fungerade från

systemets tillkomst 1969 fram till 1994.

I motion So560 av Karin Jeppsson (s) begärs ett

tillkännagivande om behovet av inrättande av

specialitet inom kunskapsområdet ortopedisk medicin.

Motionären anför att det finns ett stort behov av

ytterligare kunskaper vad gäller ortopedisk

verksamhet för den patientgrupp som har smärtor i

rörelseorganen men som inte skall behandlas med

kirurgiska, reumatologiska eller neurologiska

behandlingsmetoder.

I motion So597 av Lisbeth Staaf-Igelström (s)

begärs ett tillkännagivande om behovet av

inrättandet av platser för den praktiska

tjänstgöringen för psykologer. Motionären anför att

beräkningar visar på ett möjligt underskott år 2015

på mer än 1 000 psykologer jämfört med i dag. Ett

nödvändigt antal praktikplatser måste tillskapas och

garanteras inom hela landet och inom samtliga

verksamhetsområden för psykologer. Ett liknande

yrkande framförs i motion So608 av Kerstin-Maria

Stalin (mp).

I motion Ub537 av Marianne Jönsson (s) begärs ett

tillkännagivande om behovet av åtgärder för att

snabbt öka antalet specialistneurologer i Sverige.

Motionären anför att regeringen snarast måste vidta

kraftfulla åtgärder genom att tillsammans med

Landstingsförbundet förstärka antalet

utbildningsplatser och ST-tjänster för neurologer

inom landstingen och regionerna samt att

utbildningspengar öronmärks för dessa ändamål.

Ett par motioner rör frågan om hälso- och sjukvården

i Stockholmsregionen.

I motion N319 av Margareta Cederfelt m.fl. (m)

begärs ett tillkännagivande om hälso- och sjukvård

(yrkande 12). Motionärerna anför att utvecklingen av

det privata företagandet inom hälso- och sjukvården

i Stockholms läns landsting har skett i positiv

anda. Det är nu betydelsefullt att de hinder som

hindrar den fortsatta utvecklingen av hälso- och

sjukvården i regionen undanröjs.

I motion So550 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) begärs

tillkännagivande om en utvecklad hälso- och sjukvård

för hela landet – också i Stockholmsregionen

(yrkande 1). Motionärerna anför att de starkt

ifrågasätter om landstinget i Stockholm har någon

möjlighet att långsiktigt utveckla hälso- och

sjukvården i enlighet med de nationella mål som

fastställts av riksdagen. Vidare påpekar

motionärerna vikten av att följa nationella

handlingsplaner och välfärdsmål (yrkande 2).

Flera motioner behandlar frågor om förlossningsvård

och förlossningsplatser.

I motion So525 av Rolf Olsson m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om en nationell översyn av

förlossningsvården (yrkande 1). Motionärerna anför

att förlossningsvården skall erbjuda geografisk

närhet, trygghet och lyhördhet för kvinnans

önskemål. I motion So385 av Peter Pedersen (v)

begärs ett tillkännagivande om att regeringen skall

återkomma till riksdagen med lagförslag som

garanterar förlossning på fastställd

förlossningsavdelning i god tid före förlossning. I

motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs ett

tillkännagivande om platsgaranti på BB (yrkande 13).

Platsgarantin innebär att föräldrarna senast två

månader före beräknad nedkomst vet vilket BB de

skall åka till. Vidare begärs i motion So501 av Agne

Hansson m.fl. (c) ett tillkännagivande om att klara

bristen på förlossningsplatser (yrkande 7). I motion

So257 av Lena Ek och Viviann Gerdin (c) begärs att

regeringen mot bakgrund av nedlagda

förlossningsavdelningar, långa transporter och brist

på förlossningsplatser låter utvärdera kvaliteten i

svensk förlossningsvård.

Tidigare behandling och pågående arbete

Utskottet behandlade frågor om hälso- och

sjukvårdens finansiering senast i betänkande

2000/01:SoU10. Utskottet vidhöll att det ansåg att

det finns starka motiv för att slå vakt om

skattefinansieringen av sjukvården och avstyrkte de

aktuella motionerna. Även frågor om vårdgaranti

behandlades i det nämnda betänkandet. Utskottet

anförde att det inte var berett att föreslå

införandet av en vård- eller behandlingsgaranti och

avstyrkte de ifrågavarande motionerna.

I budgetpropositionen (prop. 2001/02:1, utg.om. 9)

anför regeringen bl.a. följande (s. 18).

Regeringen föreslår att målet för politikområdet hälso- och

sjukvårdspolitik skall ligga fast och således

vara att vårdens kvalitet och tillgänglighet

skall förbättras. I arbetet med att uppnå detta

mål är det viktigt att de grundläggande

principerna för en allmän hälso- och sjukvård

upprätthålls. Hälso- och sjukvården skall även i

framtiden ges på lika villkor och efter behov,

styras demokratiskt och vara solidariskt

finansierad. Dessutom skall människor ha

möjlighet att påverka och vara delaktiga i

vården.

Genom den nationella handlingsplanen för

utveckling av hälso- och sjukvården och de med

Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet

överenskomna utvecklingsinsatserna inom vården

och omsorgen, har viktiga steg tagits mot att

långsiktigt förbättra hälso- och sjukvårdens

möjligheter att uppnå god kvalitet och

tillgänglighet. Hälso- och sjukvården tillförs

ökade resurser om sammanlagt 9 miljarder kronor

fram till och med 2004. Arbetet med att följa upp

effekterna av resurstillskottet och

sjukvårdshuvudmännens åtgärder med anledning av

utvecklingsavtalet kommer att vara en viktig

uppgift under de kommande åren. Enligt

regeringens bedömning har ytterligare ett viktigt

steg för att förbättra tillgängligheten och korta

köerna i vården tagits genom det tillskott på

1,25 miljarder kronor per år som i 2001 års

ekonomiska vårproposition tillförts hälso- och

sjukvården för detta ändamål. Denna satsning

kommer att bli föremål för en noggrann

uppföljning i syfte att säkra att avsedda

effekter nås. En viktig utgångspunkt är att

medlen skall utbetalas för utförd prestation.

– – –

Utskottet ställde sig i betänkande 2001/02:SoU5

Bildande av ett familjemedicinskt institut m.m.

bakom regeringens förslag att ett familjemedicinskt

institut bildas i syfte att utveckla den primärvård

som finansieras av landstingen och kommunerna.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 2001/02:144).

I betänkande 2000/01:SoU5 Nationell handlingsplan för

utveckling av hälso- och sjukvården anförde

utskottet under rubriken landstingens primärvård

bl.a. följande.

Utskottet delar regeringens bedömning att

primärvården i varje landsting bör ha en tydlig

funktion och en balans mellan uppdrag och

resurser. En likformig detaljerad

primärvårdsmodell att tillämpa över hela landet

bör inte skapas.

Utskottet vill betona vikten av att alla

yrkesgruppers kompetens tas till vara. Det är

nödvändigt att ett fungerande teamarbete

utvecklas. Fungerande samverkansformer krävs både

med öppen och sluten specialistsjukvård och med

den kommunala primärvården. Hälso- och

sjukvårdens olika delar måste således samverka

med det gemensamma ansvaret att tillsammans skapa

bästa möjliga totala insats för varje patient.

Utskottet vill än en gång framhålla ett

helhetsperspektiv där patienten sätts i centrum.

Utskottet delar regeringens bedömning att det i

dagens primärvård inte finns tillräckliga

förutsättningar för att den som så önskar skall

kunna etablera en långvarig relation med en egen

vald läkare. Utskottet ser därför med

tillfredsställelse på att regeringen i avtalet

med Landstingsförbundet och Svenska

Kommunförbundet kommit överens om att alla

invånare som så önskar skall få tillgång till och

kunna välja en egen läkare.

När det härefter gäller frågan om även andra

specialister än specialister i allmänmedicin

skall kunna fullgöra funktionen som fast

läkarkontakt i primärvården instämmer utskottet i

regeringens bedömning att en lagändring som

innebär att även andra specialister kan komma i

fråga är mindre lämplig. Som regeringen anfört

utgör bristen på allmänmedicinsk kompetens ett av

svensk hälso- och sjukvårds stora problem och det

vore därför olyckligt att låta dagens

bristsituation av allmänläkare föranleda en

lagändring som poängterar behovet av andra

specialister. Utskottet vill dock betona att det

givetvis är viktigt att primärvårdsinrättningarna

skaffar sig den specialistkompetens som krävs.

Det bör därför framhållas att landstingen är fria

att inrätta läkartjänster vid vårdcentraler och

motsvarande även för andra läkare med

specialistkompetens eller i annan lämplig form

arrangera konsultstöd till primärvårdens läkare.

Vårdens tillgänglighet är av helt grundläggande

betydelse för att primärvården skall ha möjlighet

att fungera som bas i hälso- och sjukvården. Av

avtalet om utvecklingsinsatser framgår att

landstingen skall svara för att det oavsett

tidpunkt på dygnet skall vara möjligt för

invånarna att få tillgång till adekvat kompetens

och adekvata insatser, i första hand inom

primärvården. Utskottet vill understryka att

avtalet skall följas upp på såväl lokal som

nationell nivå. En viktig del i denna uppföljning

är enligt utskottet att särskilt studera

tillgänglighetens förändring.

Utskottet kan vidare konstatera att det av den

s.k. Dagmaröverenskommelsen (Överenskommelse

mellan staten och landstingen om ersättningar

till hälso- och sjukvården för år 2001) framgår

att parterna är överens om att den vårdgaranti

som infördes år 1997 med syfte att tillförsäkra

alla patienter snabb kontakt med vården skall

gälla även under år 2001. Vårdgarantin innebär

att primärvården är ansvarig för de första

kontakterna och skall erbjuda hjälp, antingen per

telefon eller genom besök, samma dag som vården

kontaktas. Om den första kontakten inte sker med

läkare skall tid för läkarbesök kunna erbjudas

senast inom åtta dagar. Utskottet vill betona att

denna tidsgräns är att betrakta som en

maximigräns och att det är angeläget att tid för

läkarbesök kan erbjudas betydligt snabbare. – – –

Utskottet vill framhålla att mot bakgrund av de

resurstillskott som aviseras anser utskottet det

naturligt att regeringen och Landstingsförbundet

i kommande förhandlingar kommer överens om

påtagligt skärpta krav på tillgänglighet.

Regeringen föreslog i budgetpropositionen för 2002

att 1,25 miljarder kronor skulle anvisas för vart

och ett av åren 2002–2004 för ökad tillgänglighet

inom hälso- och sjukvården. Finansutskottet

tillstyrkte förslaget, betänkande 2001/02:FiU3.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 2001/02:131,

2001/02:132, 2001/02:133 och 2001/02:134). Av

överenskommelse den 3 oktober 2001 mellan staten och

Landstingsförbundet framgår att målsättningen med

satsningen är att successivt korta väntetiderna.

Överenskommelsen innebär ett åtagande från

landstingen att förbättra informationen till

patienter om både väntetider och valmöjligheter till

vårdens olika delar. Landstingen får medel för

utförd prestation. Överenskommelsen innebär vidare

ett åtagande från landstingen att fortsätta

uppföljningen av tillgängligheten. Senast vid

utgången av 2002 skall rapporteringen till databasen

Väntetider i vården vara 100-procentig avseende

förväntade väntetider. Vid utgången av 2004 skall

även täckningsgraden för faktiska väntetider vara

100 %, anförs det i överenskommelsen.

Rätten till förnyad medicinsk bedömning, s.k. second

opinion, regleras i 3 a § tredje stycket hälso- och

sjukvårdslagen. Bestämmelsen trädde i kraft den 1

januari 1999. Av bestämmelsen följer att landstinget

skall ge en patient med livshotande eller särskilt

allvarlig sjukdom eller skada möjlighet att inom

eller utom det egna landstinget få en förnyad

medicinsk bedömning i det fall vetenskap och

beprövad erfarenhet inte ger entydig vägledning och

det medicinska ställningstagandet kan innebära

särskilda risker för patienten eller har stor

betydelse för dennes framtida livskvalitet.

Patienten skall erbjudas den behandling den förnyade

bedömningen kan föranleda.

I Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsrapport 2001

anförs sammanfattningsvis följande angående rätten

till förnyad medicinsk bedömning:

Socialstyrelsens kartläggningar, liksom

kontakterna med huvudmän och patient- och

handikapporganisationer, tyder på att 1999 års

lagstiftning har lett till många

informationsinsatser från vårdgivarnas sida. Det

är dock oklart i vad mån patienterna nåtts av för

dem relevant information och om

patientinflytandet i vården ökat. Rätten till

förnyad medicinsk bedömning är åtminstone delvis

okänd för stora grupper av patienter, och även

hos vårdpersonal. Som redovisas nedan kan man

inte finna några tydliga positiva trender när det

gäller människors tillfredsställelse med olika

aspekter på vården, snarare är trenden den

motsatta.

Det är möjligt att vikten av nödvändiga

implementeringsinsatser inte uppmärksammades

tillräckligt när man införde ny lagstiftning. Det

är också möjligt att man inte skall förvänta sig

mätbara effekter av en ny lagstiftning av denna

karaktär, redan ett par år efter att den trätt i

kraft. Å andra sidan kan man konstatera att

Sverige numera är det enda land i Norden som inte

har en särskild lag om patienträttigheter. Det

betyder att de bestämmelser som har betydelse för

patientens ställning i vården är utspridda på ett

flertal lagar. Lagstiftningen kan vara

otillgänglig och svåröverskådlig för patienter,

vårdpersonal och allmänheten. Erfarenheterna

tyder på att det finns ett pedagogiskt värde i

att samla alla relevanta bestämmelser i en

särskild patientlag, även om ambitionen inte är

att tillförsäkra patienten några nya förmåner

eller rättigheter.

Socialministern har i ett frågesvar den 9 januari

2002 anfört bl.a. följande.

I propositionen om Patientens ställning (prop.

1997/98:189) konstaterade regeringen att det

finns behov av en samlad översyn av hälso- och

sjukvårdslagstiftningen i syfte att bl.a.

åstadkomma en patientfokuserad och tydlig

reglering av patientens ställning. Regeringen

aviserade i samma proposition avsikten att

tillsätta en utredning med uppgift att göra denna

översyn.

Även om någon sådan utredning ännu inte har

kommit till stånd anser jag att det är en

angelägen uppgift och min avsikt är att återkomma

till frågan om en översyn av lagstiftningen.

Jag vill samtidigt påpeka att regeringen i den

ovan nämnda propositionen och i propositionen

Stärkt patientinflytande (prop. 1998/99:4), som

båda fick stöd av riksdagen, lämnade förslag som

betydligt stärkte patientens inflytande och

delaktighet i hälso- och sjukvården, även om

bestämmelserna inte har sammanförts i en särskild

patientlag.

Av regleringsbrev för budgetåret 2002 avseende

Socialstyrelsen framgår att Socialstyrelsen senast

den 30 juni 2003 skall redovisa effekterna av de av

vårdgivarna vidtagna åtgärderna för att stärka

patientens ställning i hälso- och sjukvården.

Inom Socialdepartementet har nyligen rapporten Vård

I Tiden, Strategier och åtgärder för att bredda

användningen av telemedicin och distansöverbryggande

vård, Ds 2002:3, färdigställts. Rapporten

remissbehandlas för närvarande.

Från Socialstyrelsen har inhämtats att styrelsens

regionala tillsynsenhet granskat de

avvikelserapporter som upprättats från januari 1999

t.o.m. mars 2001 vid fem förlossningskliniker i

Stockholmsområdet.

Utbildningsministern har i ett frågesvar den 21

november 2001 anfört följande.

Cristina Husmark Pehrsson har frågat mig vilka

åtgärder jag avser att vidta för att

utbildningsplatserna ska motsvara behoven av

högskoleutbildad personal.

Bakgrunden till frågan är en rapport som

presenterats av Svenska Kommunförbundet, Aktuellt

om äldreomsorgen, där det bedöms att kommunerna

behöver rekrytera ca 220 000 personer inom vård

och omsorg fram till 2010.

Jag delar frågeställarens uppfattning att en

god tillgång till välutbildad personal är en

viktig förutsättning för att upprätthålla och

utveckla kvaliteten i vården såväl för de äldre

som för övriga vårdtagare.

Arbetsmarknadsstyrelsens undersökningar från

oktober 2000 visar att sjuksköterskor är den

yrkesgrupp som uppvisar störst brist bland 180

undersökta yrken. Utbildningssystemet spelar

naturligtvis en mycket viktig roll för att komma

till rätta med detta problem, men för att skapa

balans i vårdsektorns personalförsörjning måste

alla berörda samhällssektorer engageras. Bl.a. är

det viktigt att arbetsgivarna skapar goda

arbetsvillkor och därigenom gör vårdyrkena

attraktiva.

Regeringen tillsatte 1998 Kommissionen för

rekrytering till vård och omsorg vars uppgift var

att bl.a. långsiktigt kartlägga och analysera

rekryteringsbehoven inom vård- och

omsorgssektorn. Kommissionen lade i juni 1999

fram sin rapport Den ljusnande framtid är vård

(Ds 1999:44) och framförde där att

sjuksköterskeutbildningen behövde utökas med

1 000 nybörjarplatser senast hösten 2002.

När staten den 1 januari 2002 tar över

huvudmannaskapet för landstingens

vårdhögskoleutbildningar och därmed får det fulla

ansvaret för dessa utbildningar, innebär det att

regering och riksdag på ett helt annat sätt än

tidigare kan styra dimensioneringen av

vårdutbildningarna.

Regeringen har redan hösten 2001 fortsatt

landstingens påbörjade utbyggnad genom att öka

antalet permanenta nybörjarplatser på

sjuksköterskeutbildningen med 475 platser och som

en engångssatsning ökat antalet nybörjarplatser

inom specialistsjuksköterskeutbildningen med 381

platser. År 2003 sker ytterligare en

utbyggnadsfas med 446 permanenta nybörjarplatser

på sjuksköterskeutbildningen. Detta innebär att

antalet nybörjarplatser kommer att byggas ut med

1 200 platser, vilket således är mer än vad

kommissionen föreslog och en unikt hög

utbyggnadstakt som leder till en 30-procentig

ökning av sjuksköterskeutbildningen. Därutöver

har högskolorna själva möjlighet att inom

takbeloppet göra omprioriteringar inom sitt

utbildningsutbud. För att följa upp effekten av

utbyggnaden av sjuksköterskeutbildningen kommer

regeringen i årets regleringsbrev till

universitet och högskolor att fastställa

examensmål för antalet examinerade

sjuksköterskor.

I budgetpropositionen för 2002 föreslår

regeringen vidare att 198 miljoner kronor ska

avsättas från 2003–2004 som en

kvalitetsförstärkning för att härigenom utjämna

den nationella obalans i resurstilldelningen som

i dag råder inom vårdhögskoleutbildningarna.

En förutsättning för en fortsatt kraftig

utbyggnad av vårdutbildningarna är emellertid en

god tillgång till platser inom klinisk praktik.

Enligt min bedömning är det angeläget att

landstingen och kommunerna aktivt medverkar och

samverkar med högskolorna genom att ställa

nödvändigt antal praktikplatser till förfogande.

Därutöver måste organisationsformerna inom vården

utformas på ett sådant sätt att vårdpersonalen

stimuleras att vidareutbilda sig och därmed

stärka kvaliteten i vården, liksom att

vårdarbetet görs så attraktivt att personalen

stannar kvar i sina respektive vårdyrken.

Socialstyrelsen har ansvar för ett nationellt

planeringsstöd för specialistläkare samt

sjuksköterskor.

Av regleringsbrev för budgetåret 2002 avseende

Socialstyrelsen framgår att Socialstyrelsen skall,

med anledning av sin uppgift, fortlöpande ta fram

underlag för bedömningen av hälso- och sjukvårdens

behov av läkare och sjuksköterskor och årligen

senast den 31 januari rapportera de bedömningar

myndigheten gör av den aktuella situationen. I

rapporten skall även redovisas de bedömningar

Socialstyrelsen gör beträffande den framtida

utvecklingen. Vidare framgår av regleringsbrevet att

Socialstyrelsen skall redovisa effekterna av de

förändringar rörande patientnämndernas verksamhet

som trädde i kraft den 1 januari 1999. Uppdraget

skall redovisas senast den 30 april 2002.

I budgetpropositionen för 2000 (prop. 1999/2000:1,

utg.omr. 16, volym 8 s. 106) anförde regeringen att

den delade Vårdkommissionens bedömning av behovet av

en utökning av dimensioneringen av utbildning för

sjuksköterskor och läkare samt att den beräknade

ökningen av antalet examinerade läkare efter den

planerade expansionen åren 2001 och 2002 uppgår till

200.

Utbildningsutskottet föreslog, betänkande

1999/2000:UbU1, att riksdagen skulle godkänna vad

regeringen förordat angående utbyggnaden av den

högre utbildningen åren 2001 och 2002. Riksdagen

följde utskottet (rskr. 1999/2000:94).

I årets budgetproposition (prop. 2001/2002:1,

utg.omr. 16, volym 8, s. 97) anför regeringen

följande.

Staten har redan under 2001 fortsatt den

utbyggnad som landstingen påbörjat under

1998–2000. Hösten 2001 ökade antagningen på

sjuksköterskeutbildningen med 475

nybörjarplatser. Vidare gjordes en

engångssatsning hösten 2001 med 381

nybörjarplatser inom specialistutbildning för

sjuksköterskor. Genom statens övertagande av

huvudmannaskapet kommer en gemensam ersättning

för platser inom vård fr.o.m. 2002 att tillämpas.

Denna utgår med 71 382 kronor per helårsstudent

och helårsprestation, vilket även inkluderar

ersättning för klinisk praktik.

För 2002 avser regeringen att fastställa mål

för antalet examinerade sjuksköterskor. Med

utgångspunkt i den nu beslutade utbyggnaden anser

regeringen att examinationen bör öka från ca

2 900 år 2000 till ca 4 100 år 2006. Målet för

antalet examinerade sjuksköterskor under perioden

2001–2004 skall vara 13 400 och som

planeringsförutsättning gäller att antalet

examinerade skall vara 16 100 under perioden

2005–2008. Målet för de universitet och högskolor

som ger sjuksköterskeutbildning kommer att

fastställas i regleringsbrev för 2002.

Från 2003 planeras ytterligare utökning med 446

helårsstudenter på sjuksköterskeutbildningen.

Utskottet behandlade i betänkande 2000/01:SoU10

frågan om läkarnas allmäntjänstgöring. Utskottet

anförde att det i 15 § första stycket hälso- och

sjukvårdslagen stadgas att det i landstingen skall

finnas möjligheter för läkares allmäntjänstgöring i

sådan omfattning att alla läkare som avlagt

läkarexamen och läkare med utländsk utbildning som

föreskrivits allmäntjänstgöring ges möjlighet att

fullgöra praktisk tjänstgöring för att få

legitimation som läkare. Utskottet var inte berett

att föreslå någon ändring när det gäller läkarnas

allmäntjänstgöring. Motion avstyrktes. (Ej res.)

Nationella folkhälsokommittén har i sitt slutbetänkande Hälsa

på lika villkor – nationella mål för folkhälsan (SOU

2000:91) behandlat kulturens betydelse i vården (s.

87–90).

Utredningen om socialförsäkringsformer vid

institutionsvistelse har i betänkandet Pension på

institution (SOU 2000:112) anfört att rätten till

sjukpenning vid rättspsykiatrisk vård inte kan

ändras utan att det strider mot grundläggande

principer för sjukpenningförsäkringen. Regeringen

har i mars 2002 överlämnat en proposition om

socialförsäkringsförmåner vid institutionsvistelse

på statens bekostnad (prop. 2001/02:164). I

propositionen lämnas förslag om hur rätten till

socialförsäkringsförmåner påverkas vid en

institutionsvistelse som bekostas av staten. Det är

fråga om intagna i kriminalvårdsanstalt, häktade,

personer som verkställer sluten ungdomsvård samt

personer som genomgår s.k. kontraktsvård på statens

bekostnad.

I betänkande 2000/01:SoU5 Nationell handlingsplan

för utveckling av hälso- och sjukvården anförde

utskottet under rubriken Psykisk ohälsa bl.a.

följande.

Utskottet anser i likhet med regeringen att

psykiatrireformens huvudinriktning, att med hjälp

av tidiga insatser reducera framtida

funktionsnedsättningar, bör ligga fast. Detta

synsätt innebär att behovet av samverkan mellan

olika delar av samhället ökar. En strategisk

uppgift för psykiatrin är att tillsammans med

andra identifiera behovet av ett bra socialt stöd

för människor med flera olika riskfaktorer.

Utskottet delar regeringens uppfattning att vissa

grupper är mer utsatta än andra. Som regeringen

anfört gäller detta barn och ungdomar som drabbas

av psykisk ohälsa och för vilka tidiga insatser

måste sättas in. Utskottet vill här framhålla

vikten av samordnade insatser mellan barn- och

ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin och ser

därför med tillfredsställelse på att denna fråga

särskilt lyfts fram i avtalet om

utvecklingsinsatser. Av avtalet framgår vidare

att denna fråga bör uppmärksammas särskilt i

samband med uppföljningen av avtalet. En annan

utsatt grupp är de psykiskt funktionshindrade som

har både somatiska och psykiatriska vårdbehov som

inte uppmärksammas tillräckligt. Psykiatrin,

socialtjänsten och primärvården måste enligt

utskottet genom sin samlade kompetens i samverkan

skapa ett fungerande stöd för psykiskt

funktionshindrade. Behovet är särskilt stort för

personer med psykiska problem och samtidigt

missbruk. Slutligen vill utskottet särskilt

understryka att många äldre har psykiatriska

vårdbehov som inte beaktas tillräckligt. Det är

därför av största vikt att äldre med psykiatriska

vårdbehov identifieras och erbjuds erforderlig

behandling.

I betänkande 1999/2000:SoU13 Psykiatrisk tvångsvård

och rättspsykiatrisk vård anförde utskottet att det

vid landets psykiatriska kliniker numera tjänstgör

läkare som visserligen inte är anställda av

sjukvårdshuvudmännen men som till följd av

entreprenadavtal utför tjänster åt denne. Utskottet

ansåg att det är oklart och därför behöver belysas

vilken betydelse begreppet ”allmän tjänst” kan ha i

denna och andra situationer av betydelse i

sammanhanget. Vidare ansåg utskottet att det är av

största vikt att frågan om vilka befogenheter enligt

lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om

rättspsykiatrisk vård dessa läkare bör ha utreds

närmare. Regeringen borde därför skyndsamt återkomma

till riksdagen i denna fråga. Utskottet föreslog ett

tillkännagivande. Riksdagen följde utskottet (rskr.

1999/2000:207).

Från Socialdepartementet har inhämtats att en

särskilt förordnad ämnessakkunnig utrett frågan samt

lämnat en rapport som enligt uppgift kommer att

remissbehandlas.

Socialutskottet har under våren 2000 till våren 2001

tagit initiativ till att te-matiskt studera frågor

rörande psykiatrin. Syftet har varit att skaffa sig

djupare kunskaper på området. Studiebesök har

genomförts på fyra orter i landet Sundsvall, Malmö,

Lund och Uppsala samt dessutom vid Regionsjukhuset

Karsudden. Utskottet kunde därvid konstatera att

frågan om vikten av samverkan mellan olika huvudmän

och/eller verksamheter aktualiserades vid

studiebesöken och beslöt därför att anordna en

offentlig utfrågning på temat samverkan inom

psykiatriområdet. Utfrågningen genomfördes den 13

november 2001. En utskrift har publicerats i

riksdagens skriftserie Utredningar från riksdagen,

2001/02:URD1.

Lag (2000:1440) om inskränkning i landstingens rätt

att överlämna driften av akutsjukhus till annan

trädde i kraft den 1 januari 2001 och gäller till

utgången av år 2002.

Genom regeringsbeslut den 21 december 2000

tillkallade regeringen en särskild utredare (dir.

2000:103) med uppdrag att utreda förutsättningarna

för att införa ägar- eller driftsformer inom vården

samt lämna förslag till sådana regler. Utredaren har

den 16 april 2002 lämnat ett delbetänkande, och ett

slutbetänkande skall lämnas senast den 1 december

2002. Av direktiven framgår bl.a. att utredaren

skall utreda konsekvenserna av att ett avtal mellan

landstinget och en privat entreprenör endast avser

en viss del av driften som entreprenören bedriver

vid sjukhuset och att entreprenören själv sätter

villkoren för den resterande delen. Utredaren skall

i detta sammanhang särskilt analysera om en sådan

konstruktion överensstämmer med målen för hälso- och

sjukvården som de uttrycks i hälso- och

sjukvårdslagen samt kommunallagens (1991:900)

bestämmelse om likabehandling av kommunmedlemmar.

Socialstyrelsens föreskrift om läkemedelshantering (SOSFS

2000:1) ändrades i vissa delar fr.o.m. den 1 januari

2002. Ändringarna innebär att verksamhetschefer och

medicinskt ansvariga sjuksköterskor får ett större

ansvar jämfört med tidigare regler och att

sjuksköterskor får fler möjligheter att delegera

delar av läkemedelshanteringen.

Frågan om en särskild patientutbildning har

behandlats av utskottet i betänkandena 1998/99:SoU3

och 1999/2000:SoU9. Utskottet betonade i det

sistnämnda betänkandet vikten av att patienter

erhåller individuellt anpassad information samt att

en informerad patient är en förutsättning för en

effektiv vård. Utskottet pekade på de vårdprogram

som utarbetats inom landstingen, vars syfte bl.a. är

att skapa en dialog med patienterna. Utskottet ansåg

därför att det inte finns anledning att införa

regler om en särskild patientutbildning. En motion

avstyrktes. (Ej res.)

Socialministern har i ett frågesvar den 19 september

2001 anfört följande.

Rolf Olsson har frågat mig om jag avser att vidta

några åtgärder för att skapa ett enhetligt

regelsystem för sponsorer inom vården.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen har de

enskilda landstingen ansvaret för att erbjuda en

god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta

inom länet och hur vården ska organiseras. Det är

således varje landsting som har att bedöma om

sponsring ska få förekomma och i vilken

omfattning.

I den mån det finns ett behov av ett enhetligt

regelsystem är detta en fråga som primärt måste

lösas av sjukvårdshuvudmännen i samråd,

exempelvis med Landstingsförbundet. Således har

jag för närvarande inte för avsikt att vidta

några åtgärder för att skapa ett enhetligt

regelsystem avseende sponsring inom vården.

EG-domstolen har i en dom den 12 juli 2001

fastslagit att ett system med förhandstillstånd

utgör hinder för friheten att tillhandahålla

sjukhustjänster. Tvingande hänsyn avseende den

ekonomiska balansen i systemen för social trygghet

och upprätthållande av en läkar- och sjukhusvård som

är tillgänglig för alla rättfärdigar emellertid

detta hinder. Domstolen avgränsar de kriterier som

avgör om tillstånd skall beviljas för sjukhusvård i

en annan medlemsstat och preciserar kraven i den

nederländska lagstiftningen på att den planerade

behandlingen skall vara sedvanlig och nödvändig.

Socialministern har i ett frågesvar den 27 mars 2002 anfört

följande.

Inga Berggren har frågat mig vad jag avser att vidta för

åtgärder för att underlätta och klargöra vad för

regler som gäller för den som söker vård i ett

grannland.

I förordning (EEG) 1408/71 finns en bestämmelse

som gör det möjligt för den behöriga

institutionen, i Sverige försäkringskassan, att

lämna tillstånd för en person att söka vård, dvs.

få planerad vård, i ett annat medlemsland.

Eftersom det är landstingen som förfogar över

sjukvårdsresurserna och har den närmare

medicinska kännedomen om patienten ska kassan

kontakta det landsting som personen hör till

innan den tar ställning till om tillstånd kan

beviljas eller inte.

Flera situationer kan tänkas där en försäkrad

önskar få vården utförd i ett annat EU-land.

Vården kan uppfattas som bättre eller annorlunda

där eller kan fås där omgående utan väntetid.

Även i situationer där den försäkrade åberopar

långa väntetider som skäl gäller att kassan ska

samråda med landstinget beträffande vilka

väntetider som gäller i landstinget och om den

försäkrades väntetid utifrån de kriterier som

uppställs i förordningen kan anses onormal. Inom

EU pågår sedan flera år ett arbete med att

förenkla och modernisera reglerna om samordning

av de sociala trygghetssystemen.

Den svenska och den danska regeringen har

tillsammans tagit fram rapporten Öresund – en

region blir till. I rapporten finns en

redogörelse för olika temaområden som kan utgöra

problem och hinder för rörlighet och integration

i regionen. Under våren 2002 kommer en fokusering

att ske på bl.a. hälso- och sjukvården. En

närmare samverkan kan komma att innebära en

samordning/specialisering när det gäller den

högspecialiserade vården och annan planerad

specialistvård. Det finns inga formella hinder

för en sådan samverkan utan samverkan kan bygga

på överenskommelser mellan berörda parter. En

fråga som också kommer att studeras är om det går

att underlätta för medborgarna att i större

utsträckning välja i vilket land de ska få vård.

Det kan gälla både primärvård och specialistvård.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat förslag

om inrättande av en statlig medicinalstyrelse, se

betänkandena 1993/94:SoU20, 1994/95:SoU15,

1997/98:SoU12, 1998/99:SoU1, 1999/2000:SoU1,

2000/01:SoU1, 2000/01: SoU10 och 2001/02:SoU1.

Utskottet har vid samtliga tillfällen avslagit

motioner om inrättande av en medicinalstyrelse.

Frågan om patientavgifter inom barnsjukvården har behandlats av

utskottet i betänkandena 1998/99:SoU6,

1999/2000:SoU12 och 2000/01:SoU10. Utskottet anförde

i det sistnämnda betänkandet att vårdavgifter enligt

26 § hälso- och sjukvårdslagen får tas ut enligt

grunder som landstinget eller kommunen bestämmer i

den mån inte annat är föreskrivet samt att frågan

huruvida patientavgifter skall förekomma inom

barnsjukvården således inte är en riksdagsfråga.

Motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 2000/01: 194). (Ej res.).

Frågan om praktiktjänstgöring för psykologer

behandlades senast av utskottet i betänkande

2000/01:SoU10. Utskottet anförde att det utgår från

att regeringen noga följer frågan samt att något

initiativ därför inte är erforderligt. Motionerna

avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr.

2000/01:194). (Res. mp).

Frågan om riskanalyser inom hälso- och sjukvården behandlades

senast av utskottet i betänkande 2000/01:SoU10.

Utskottet erinrade om att det i 31 § hälso- och

sjukvårdslagen stadgas att kvaliteten inom hälso-

och sjukvården systematiskt och fortlöpande skall

utvecklas och säkras samt att Socialstyrelsen har

utfärdat allmänna råd om kvalitetssystem i hälso-

och sjukvården (SOSFS 1996:24). Av de allmänna råden

framgår bl.a. att kvalitetssystemet skall innehålla

rutiner för identifiering, analys och bedömning av

risker. En motion avstyrktes. (Res. v).

I proposition 1999/2000:SoU5 Nationell handlingsplan

för utveckling av hälso- och sjukvården anförde

regeringen att informationsförsörjning och

verksamhetsuppföljning inom hälso- och sjukvården

borde stärkas för att medborgarna skall få god

information om vården och för att främja en effektiv

hälso- och sjukvård. Sammanlagt 52 miljoner kronor

avsattes för detta ändamål under perioden 2001–2004.

Utskottet anförde vid behandlingen av propositionen

att det med tillfredsställelse noterade att

regeringen avsåg att ge Socialstyrelsen i uppdrag

att, i samverkan med Landstingsförbundet och Svenska

Kommunförbundet, svara för centralt stöd och

nationellt utvecklingsarbete inom vården (bet.

2000/01:SoU5 Nationell handlingsplan för utveckling

av hälso- och sjukvården). Av regleringsbrev för

budgetåret 2002 avseende Socialstyrelsen framgår att

styrelsen i juli 2001 redovisat en plan för arbetet

samt att styrelsen årligen i årsredovisningen skall

redovisa resultatet i förhållande till arbetsplanen

och förklaringen till eventuella avvikelser samt hur

de medel som avsatts för uppdraget använts.

Motionsyrkanden om att inrätta ett svenskt

”National Institute of Health” har behandlats av

utskottet vid ett flera tillfällen, se yttrande

1999/2000:SoU6y, betänkande 2000/01:SoU2 och senast

betänkande 2000/01:SoU10. I det senaste betänkandet

anförde utskottet att myndighetsstrukturen för

forskningsfinansiering omorganiserades den 1 januari

2001 samt att utskottet förutsatte att den nya

organisationen innebär förbättrade förutsättningar

för kraftfulla forskningssatsningar inom hälso- och

sjukvårdsområdet. Vidare anfördes att utskottet inte

ändrat inställning i frågan om inrättande av ett

svenskt ”National Institute of Health”.

Motionsyrkande avslogs. (res. m)

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat

yrkanden om att återinföra husläkarlagen, se

betänkandena 1996/97:SoU1, 1997/98:SoU12, 1997/98:

SoU24, 1998/99:SoU3, 1999/2000:SoU9 och senast

2000/01:SoU10. I det sistnämnda betänkandet anförde

utskottet att det vidhöll sitt tidigare

ställningstagande att det inte finns skäl att

återinföra lagen. Riksdagen följde utskottet (rskr.

2000/01:194). (Res. fp)

I regeringens skrivelse 2001/02:50 Hållbara Sverige

– uppföljning av åtgärder för en ekologiskt hållbar

utveckling anförs att Statens folkhälsoinstitut

(FHI) har haft regeringens uppdrag att utveckla och

pröva metoder för hälsokonsekvensbedömningar eller -

beskrivningar (HKB). FHI har inom uppdragets ram

koncentrerat arbetet till att utveckla en s.k.

principmodell för HKB. Enligt regeringen återstår

det ett fortsatt utvecklingsarbete med att ta fram

säkerställda underlag om olika åtgärders påverkan på

olika bedömningsfaktorer för hälsan samt praktisk

tillämpning av principmodellen.

Utskottets ställningstagande

Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse

för välfärden och människors trygghet. Även i

framtiden skall hälso- och sjukvården ges på lika

villkor och efter behov, styras demokratiskt och

vara solidariskt finansierad. Alla måste kunna känna

trygghet i att det finns en hälso- och sjukvård av

god kvalitet och att vid sjukdom vård och omsorg ges

på lika villkor. Det finns enligt utskottet inga

belägg för att Sverige skulle ha något att vinna på

att överge skattefinansieringen av vården.

Internationella erfarenheter tyder tvärtom på att de

skattefinansierade hälso- och sjukvårdssystemen

fungerar bättre i fördelningspolitiskt avseende än

de försäkringsfinansierade systemen. Utskottet

vidhåller att det finns starka motiv för att slå

vakt om skattefinansieringen av sjukvården.

I 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) anges

hur hälso- och sjukvården skall bedrivas för att

uppfylla kraven på en god vård. Vården skall bl.a.

vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov

av trygghet i vården och behandlingen. Hälso- och

sjukvården skall hålla en god personell och

materiell standard, dvs. bedrivas av personal med

adekvat utbildning och med behövlig teknisk

utrustning i ändamålsenliga lokaler. För att hälso-

och sjukvården skall fungera krävs välutbildad och i

övrigt kompetent personal som utför sina

arbetsuppgifter sakkunnigt och omsorgsfullt.

Utbildningsfrågorna har stor betydelse vid

utformningen av behörighetsregler för hälso- och

sjukvården och närliggande områden. Utöver goda

kunskaper inom relevanta ämnesområden är det enligt

utskottet viktigt att yrkesutövaren har sådana

personliga egenskaper att hon eller han är lämplig

för sitt yrke.

Hälso- och sjukvården bör präglas av närhet,

tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet.

Primärvården är basen i sjukvårdssystemet. Alla som

är bosatta inom ett visst landsting har enligt

hälso- och sjukvårdslagen rätt till en fast

läkarkontakt. Utskottet vidhåller att det är viktigt

att hälso- och sjukvårdsinsatserna utförs på rätt

vårdnivå eftersom det är mest kostnadseffektivt. Det

ankommer dock på sjukvårdshuvudmännen att besluta om

vårdens organisation m.m. med utgångspunkt i hälso-

och sjukvårdslagen.

Utskottet behandlade under föregående riksmöte den

nationella handlingsplanen för utveckling av hälso-

och sjukvården (bet. 2000/01:SoU5). Utskottet

konstaterade att den nuvarande obalansen mellan

primärvårdens åtagande och dess resurser minskar

genom att primärvården i landstingen och

primärvården i kommunerna för de äldre stärks. I

handlingsplanen redovisades dessutom åtgärder för

att stärka stödet till barn, ungdomar och äldre med

psykisk ohälsa samt till psykiskt funktionshindrade.

Vidare framhöll utskottet vikten av att öka

mångfalden av vårdgivare inom den öppna vården och

omsorgen. I detta sammanhang vill utskottet erinra

om att regeringen i budgetpropositionen för år 2002

föreslagit att hälso- och sjukvården tillförs ökade

resurser om sammanlagt 9 miljarder kronor fram

t.o.m. 2004. Regeringen föreslår att medlen tillförs

kommunerna och landstingen via det generella

statsbidraget. För vart och ett av åren 2001 och

2002 föreslås att närmare 1 miljard kronor tillförs,

för 2003 föreslås att närmare 3 miljarder kronor

tillförs och för 2004 föreslås att närmare 4

miljarder kronor tillförs. Vidare föreslås att

landstingen erhåller 70 % och kommunerna 30 % av

tillskotten (prop. 2001/02:1, utg.omr. 25, s. 13).

Utskottet avstyrker motionerna So202 (m), So230

(m), So241 (kd), So264 (v) yrkandena 1, 3 och 4,

So303 (c) yrkandena 1 och 2, So353 (kd) yrkandena 1

och 2, So358 (m) yrkande 3 delvis, So390 (s), So482

(kd), So490 (kd) yrkandena 1 och 2, So503 (kd)

yrkande 5, So550 (s) yrkandena 1 och 2, So566 (kd)

yrkandena 1, 8, 9, 10, 16 och 17, So581 (s), So613

(kd) yrkande 5, So620 (m) yrkandena 3, 6 och 7,

So628 (fp) yrkande 1, Sf395 (fp) yrkande 15, T464

(fp) yrkande 3, N314 (c) yrkande 3 och N319 (m)

yrkande 12.

Utskottet kan inte heller ställa sig bakom

förslagen till införande av s.k. hälso- och

sjukvårdspeng. Motionerna So229 (m), So280 (m),

So409 (kd) yrkandena 1 och 2, So620 (m) yrkande 4,

So628 (fp) yrkande 3 delvis och So637 (fp) yrkande 5

avstyrks.

Hälso- och sjukvården i Sverige bedrivs i huvudsak i offentlig

regi. Vid ett flertal tillfällen har regeringen, med

instämmande av utskottet, framhållit att det inom

ramen för ett sådant integrerat system kan finnas

ett värde, från såväl patienternas som personalens

synpunkt, i ett varierat vårdutbud i olika

driftsformer. Det bör enligt utskottet vara

verksamhetens inriktning, tillgänglighet, kvalitet

och kostnadseffektivitet som styr valet av

vårdgivare. Det är viktigt att så långt som möjligt

erbjuda alternativ och utveckla mångfalden inom den

kommunala och landstingskommunala verksamheten.

Vidare kan alternativa driftsformer prövas för att

öka mångfald, valfrihet, tillgänglighet och

rättvisa. Utskottet vill i detta sammanhang erinra

om att det i samband med behandlingen av den

nationella handlingsplanen för utveckling av hälso-

och sjukvården uttalats att det är angeläget att

olika driftsformer i den öppna vården och omsorgen

stimuleras genom att fler privata, kooperativa och

ideella entreprenörer ges möjlighet att sluta avtal

med sjukvårdshuvudmännen. Motionerna So345 (v)

yrkande 2, So358 (m) yrkandena 1 och 2, So620 (m)

yrkande 5, So628 (fp) yrkandena 12 och 13 och Sk288

(m) yrkande 14 avstyrks.

Lag (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.

trädde i kraft den 1 januari 1999. Av lagen framgår

att nämnderna bl.a. skall hjälpa patienter att få

den information som behövs för att de skall kunna ta

till vara sina intressen i hälso- och sjukvården och

hjälpa patienter att vända sig till rätt myndighet.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att senast den 30

april 2002 redovisa effekterna av förändringarna i

patientnämndernas verksamhet. Riksdagen bör inte ta

något initiativ i frågan. Motion So264 (v) yrkande 9

avstyrks.

I motion So303 (c) yrkande 3 yrkas att riksdagen

skall begära förslag av regeringen om att utveckla

metoder för hälsokonsekvensanalyser. Utskottet vill

påpeka att det i regeringens skrivelse 2001/02:50

Hållbara Sverige – uppföljning av åtgärder för en

ekologiskt hållbar utveckling anförs att Statens

folkhälsoinstitut (FHI) har haft regeringens uppdrag

att utveckla och pröva metoder för

hälsokonsekvensbedömningar eller -beskrivningar

(HKB). Enligt regeringen återstår det ett fortsatt

utvecklingsarbete med att ta fram säkerställda

underlag om olika åtgärders påverkan på olika

bedömningsfaktorer för hälsan samt praktisk

tillämpning av principmodellen. Riksdagen bör enligt

utskottets uppfattning inte ta något initiativ.

Motionsyrkandet avstyrks i den mån det inte är

tillgodosett med det anförda.

Enligt 26 § hälso- och sjukvårdslagen får

vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget

eller kommunen bestämmer i den mån inte annat är

föreskrivet. Huruvida patientavgifter skall

förekomma inom barnsjukvården är således inte en

fråga för riksdagen. Motion So277 (m) yrkande 1

avstyrks.

Nationella folkhälsokommittén har i sitt

slutbetänkande behandlat frågan om kulturens

betydelsefulla roll i vården. Utskottet har erfarit

att regeringen avser att under hösten 2002 överlämna

en proposition om nationella mål för folkhälsan.

Riksdagen bör inte föregå regeringens kommande

förslag. Motion So421 (kd) avstyrks.

Några motioner behandlar frågan om tillgänglighet

i hälso- och sjukvården. I ytterligare ett antal

motioner tas frågan om en vård- eller

behandlingsgaranti upp. Utskottet vidhåller sin

tidigare inställning när det gäller frågan om en

vård- eller behandlingsgaranti och är således inte

berett att föreslå införandet av en sådan

vårdgaranti som beskrivs i motionerna. Utskottet

vill vidare erinra om att regeringen i

budgetpropositionen för 2002 föreslagit att 1,25

miljarder kronor för vart och ett av åren 2002–2004

anvisas för ökad tillgänglighet inom hälso- och

sjukvården. Riksdagen biföll regeringens förslag

såvitt gäller år 2002 (rskr. 2001/02:131–134).

Syftet med satsningen är att successivt korta

vårdtiderna. Vidare anförs i överenskommelsen den 3

oktober 2001 mellan staten och Landstingsförbundet

om åtgärder för ökad tillgänglighet inom hälso- och

sjukvården att överenskommelsen innebär ett åtagande

från landstingen att förbättra informationen till

patienter om både väntetider och valmöjligheter till

vårdens olika delar. Utskottet noterar vidare att

parterna i överenskommelsen den 11 december 2001

mellan staten och Landstingsförbundet om vissa

ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2002

har enats om att avsätta medel till bl.a. projektet

Väntetider i vården som syftar till att förbättra

tillgängligheten i hälso- och sjukvården genom att

utveckla ett nationellt system för uppföljning och

analys av väntetider. Vidare har medel avsatts till

Socialstyrelsens utvecklingsarbete rörande

prioriteringar. Utskottet konstaterar

sammanfattningsvis att det, med de

resursförstärkningar som nu tillförs vården, finns

förutsättningar för kortare väntetider. Utskottet

vill vidare betona vikten av att riksdagens

prioriteringsbeslut följs. Utskottet anser inte att

riksdagen bör ta något initiativ med anledning av

motionerna So43 (fp, c, mp), So303 (c) yrkande 11,

So358 (m) yrkande 3 delvis, So566 (kd) yrkande 2,

So620 (m) yrkande 1 och So628 (fp) yrkande 3 delvis.

Motionerna avstyrks. Även motionerna So303 (c)

yrkande 12 och So466 (s) avstyrks.

När det gäller rätten till förnyad medicinsk

bedömning konstaterar utskottet att denna fråga

följs noga av Socialstyrelsen. Således har frågan

behandlats i Socialstyrelsens Hälso- och

sjukvårdsrapport 2001. Vidare framgår av

regleringsbrev för 2002 att styrelsen senast den 30

juni 2003 skall redovisa effekterna av de av

vårdgivarna vidtagna åtgärderna för att stärka

patienternas ställning i hälso- och sjukvården. I

det sammanhanget kommer rätten till förnyad

medicinsk bedömning att behandlas. Riksdagen bör

inte ta något initiativ med anledning av motionerna

So267 (m), So303 (c) yrkande 10, So457 (v) och So628

(fp) yrkande 11. Motionerna avstyrks.

Motionsyrkanden om att inrätta en statlig

medicinalstyrelse har avslagits av riksdagen vid

upprepade tillfällen. Utskottet vidhåller denna

inställning och avstyrker därför motion So620 (m)

yrkande 11.

Utskottet vidhåller vidare sin inställning när det

gäller frågan om inrättande av ett svenskt ”National

Institute of Health”. Motion So620 (m) yrkande 13

avstyrks.

Även när det gäller frågan om riskanalyser inom

vården vidhåller utskottet sin inställning och vill

åter erinra om att det i 31 § hälso- och

sjukvårdslagen stadgas att kvaliteten inom hälso-

och sjukvården systematiskt och fortlöpande skall

utvecklas och säkras. Vidare stadgas i 3 kap. 3 §

socialtjänstlagen (2001:453) att insatser inom

socialtjänsten skall vara av god kvalitet samt att

kvaliteten i verksamheten systematiskt och

fortlöpande skall utvecklas och säkras.

Socialstyrelsen har vidare utfärdat allmänna råd om

kvalitetssystem dels inom hälso- och sjukvården,

dels inom omsorgerna om äldre och funktionshindrade

(SOSFS 1996:24, 1998:8). Av de allmänna råden

framgår bl.a. att kvalitetssystemet skall innehålla

rutiner för identifiering, analys och bedömning av

risker. Motion So546 (v) får därmed anses vara i

huvudsak tillgodosedd.

Några motionsyrkanden berör rätten att söka vård

utomlands. Utskottet anser inte att riksdagen bör

vidta någon åtgärd med anledning av motionerna So620

(m) yrkande 10 och U303 (m) yrkande 6.

Flera motioner behandlar frågor om personalförsörjning inom

vården. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om

att utskottet nyligen behandlat proposition

2001/02:38 Bildande av ett familjemedicinskt

institut. Vad särskilt gäller frågor om rekrytering

av personal ansåg utskottet att dessa är av

avgörande betydelse för att primärvården skall kunna

fullgöra sin uppgift som bas i primärvården samt att

institutet bör belysa faktorer som är av betydelse

för att rekryteringen till primärvården skall

tryggas långsiktigt (bet. 2001/02: SoU5). Riksdagen

följde utskottet (rskr. 2001/02:144–145).

Socialstyrelsen följer vidare hälso- och sjukvårdens

behov av läkare och sjuksköterskor. Härtill kommer

att utbildningsplatserna för läkare skall utökas

t.o.m. år 2002. Vidare skall utbildningsplatserna

för sjuksköterskor utökas t.o.m. år 2003. Utskottet

kan således konstatera att ett flertal åtgärder

initierats för att underlätta rekryteringen till

vård- och omsorgssektorn. Riksdagen bör därför inte

ta något initiativ med anledning av motionerna So212

(fp) yrkande 1, So303 (c) yrkande 30, So386 (s),

So465 (s) yrkandena 1–3, So501 (c) yrkande 6, So503

(kd) yrkande 1, So566 (kd) yrkandena 4, 5 och 7 och

So628 (fp) yrkande 4 delvis. Motionerna avstyrks.

Utskottet delar motionärernas inställning att det är av största

vikt att noga följa behovet av specialistutbildad

hälso- och sjukvårdspersonal. Vad särskilt gäller

ortopedisk medicin vill utskottet framhålla vikten

av att detta kunskapsområde stimuleras. Av 15 §

andra stycket hälso- och sjukvårdslagen framgår att

det i landstingen skall finnas möjligheter till

anställning för läkares specialiseringstjänstgöring

i en omfattning som motsvarar det planerade framtida

behovet av läkare med specialistkompetens i klinisk

verksamhet. Vidare har Socialstyrelsen ansvar för

ett nationellt planeringsregister för

specialistläkare och specialistsjuksköterskor.

Regeringen har dessutom helt nyligen överlämnat en

proposition till riksdagen om administrationen av

specialistkompetenskurser under läkarnas

vidareutbildning (prop. 2001/02:163). I

propositionen föreslås att förvaltningsuppgiften att

tillhandahålla och fördela specialistkurser får

överlämnas till Institutet för professionell

utveckling av läkare i Sverige (IPULS).

Sammanfattningsvis anser utskottet inte att

riksdagen bör ta något initiativ i frågan. Utskottet

avstyrker motionerna So560 (s), Ub459 (v) och Ub537

(s).

När det gäller frågan om praktikplats för psykologer

vidhåller utskottet sin inställning att antalet

praktikplatser bör stå i rimlig proportion till

antalet utbildningsplatser samt att regeringen får

förutsättas uppmärksamt följa frågan. Något

initiativ från riksdagen behövs därför inte.

Motionerna So597 (s) och So608 (mp) avstyrks.

I 15 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen stadgas att det

i landstingen skall finnas möjligheter för läkares

allmäntjänstgöring i sådan omfattning att alla

läkare som avlagt läkarexamen och läkare med

utländsk utbildning som föreskrivits

allmäntjänstgöring ges möjlighet att fullgöra

praktisk tjänstgöring för att få legitimation som

läkare. Utskottet är inte berett att föreslå någon

ändring när det gäller läkarnas allmäntjänstgöring.

Motion So540 (s) avstyrks.

När det gäller den psykiatriska vården vill

utskottet erinra om den nationella handlingsplanen

för utveckling av hälso- och sjukvården, där frågan

om psykisk ohälsa lyftes fram som en av

huvudpunkterna (prop. 1999/2000: 149, bet.

2000/01:SoU5). I samband med behandlingen av

handlingsplanen framhöll utskottet vikten av

samordnade insatser mellan barn- och

ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. Vidare

påpekade utskottet vikten av samverkan mellan

landstingens primärvård, psykiatrin och

socialtjänsten. Utskottet anordnade vidare i

november 2001 en offentlig utfrågning på temat

samverkan inom psykiatriområdet och kunde då

konstatera behovet av ytterligare samverkan mellan

olika huvudmän och/eller verksamheter. Frågan om

samverkan mellan landstingens hälso- och sjukvård

och kommunernas vård och omsorg behandlas i

Samverkansutredningens betänkande Samverkan – Om

gemensamma nämnder på vård- och omsorgsområdet,

m.m., SOU 2000:114. Betänkandet bereds i

Regeringskansliet. Motionerna 2000/01:So225 (m)

yrkandena 4 och 6, So223 (kd), So277 (m) yrkande 2,

So349 (m), So443 (s) och So568 (m) yrkandena 2, 3, 4

och 6 avstyrks.

Som ovan anförts har en särskilt förordnad

ämnessakkunnig utrett frågan om vissa läkares

befogenheter enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård

och rättspsykiatrisk vård samt överlämnat en rapport

som enligt uppgift kommer att remissbehandlas.

Riksdagen bör inte föregripa regeringens kommande

förslag. Motionerna 2000/01:So225 (m) yrkande 5,

2000/01:So312 (m), So228 (m) och So568 (m) yrkande 5

avstyrks.

Frågan om rättspsykiatriska patienters fria tillgång till

pensionsmedel eller sjukpenning behandlas i motion

So248 (m). Utskottet konstaterar att av 26 § hälso-

och sjukvårdslagen följer att vårdavgifter får tas

ut av patienter enligt grunder som landstinget eller

kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt

föreskrivet. Det ankommer således på

sjukvårdshuvudmännen att själva svara för

avgiftsdebitering. Utskottet finner inte anledning

att föreslå någon ändring av det nu gällande

systemet. Inte heller är utskottet berett att lämna

förslag när det gäller rätt för de rättspsykiatriska

vårdgivarna att tvångsförvalta patienternas pengar.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So248

(m) yrkandena 1 och 2 och So439 (s).

Utskottet vidhåller sitt ställningstagande att inte

återinföra husläkarlagen. Motion So628 (fp) yrkande

2 delvis avstyrks.

I motion So368 (kd) anförs att psykiskt friska

personer som felaktigt diagnostiserats som psykiskt

sjuka måste kunna få sin sak prövad någonstans.

Utskottet vill påpeka att frågor om disciplinpåföljd

m.m. prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

enligt 7 kap. 1 § lagen (1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Riksdagen bör inte ta något initiativ i frågan.

Motionen avstyrks.

Vad gäller frågor om förlossningsvård och

förlossningsplatser delar utskottet motionärernas

inställning att förlossningsvården, i likhet med

annan hälso- och sjukvård, skall vara av god

kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet

i vården och behandlingen. Frågan om vårdens

organisation är emellertid i första hand en fråga

för sjukvårdshuvudmännen. Utskottet noterar vidare

att Socialstyrelsen granskat de avvikelserapporter

som upprättats från januari 1999 t.o.m. mars 2001

vid fem förlossningskliniker i Stockholmsområdet.

Utskottet utgår från att Socialstyrelsen inom ramen

för sitt tillsynsansvar även i fortsättningen noga

följer utvecklingen på detta område. Motionerna

So257 (c), So303 (c) yrkande 13, So385 (v), So501

(c) yrkande 7 och So525 (v) yrkande 1 avstyrks med

det anförda.

Utskottet finner inte skäl att upphäva lagen

(2000:1440) om inskränkning i landstingens rätt att

överlämna driften av akutsjukhus till annan. Motion

So303 (c) yrkande 14 avstyrks.

Som ovan anförts har Socialstyrelsens föreskrift

om läkemedelshantering (SOSFS 2000:1) ändrats i

vissa delar fr.o.m. den 1 januari 2002. Ändringarna

innebär att verksamhetschefer och medicinskt

ansvariga sjuksköterskor får ett större ansvar

jämfört med tidigare regler och att sjuksköterskor

får fler möjligheter att delegera delar av

läkemedelshanteringen. Motionerna So407 (s) och

So441 (s) får anses tillgodosedda med det anförda

och avstyrks.

I motion So264 (v) begärs att regeringen ger

Socialstyrelsen i uppdrag att utforma ett program

för patientutbildning. Utskottet vill i detta

sammanhang framhålla att Socialstyrelsen sedan 1996

har tagit fram nationella riktlinjer för vården av

patientgrupper med svåra kroniska sjukdomar.

Regionala och lokala vårdprogram skall baseras på

dessa riktlinjer allteftersom sådana finns

tillgängliga. På grundval av vårdprogrammen skall

sedan individuella vårdöverenskommelser slutas

mellan den enskilde patienten och vårdgivaren. De

individuella vårdöverenskommelserna skall bl.a.

innehålla patientens rätt till information om sin

sjukdom, vilka vårdinsatser som är tillgängliga och

inom vilka tidsintervaller dessa sker och

information om patientens eget ansvar och vad

patienten själv kan göra för att hantera sin

sjukdom. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet

att motion So264 (v) yrkande 8 får anses i huvudsak

tillgodosedd.

Såvitt gäller frågan om att skapa ett enhetligt

system för sponsorer i vården instämmer utskottet i

socialministerns bedömning att det är en fråga som i

första hand skall lösas av sjukvårdshuvudmännen i

samråd, exempelvis med Landstingsförbundet.

Riksdagen bör således inte ta något initiativ med

anledning av motion So529 (v). Motionen avstyrks.

Inom Socialdepartementet har nyligen utarbetats en

rapport angående telemedicin. Rapporten

remissbehandlas för närvarande. Riksdagen bör inte

föregripa regeringens kommande förslag på området.

Motion So303 (c) yrkande 28 avstyrks.

Som ovan anförts skall Socialstyrelsen, i

samverkan med Landstingsförbundet och Svenska

Kommunförbundet, förstärka sitt stöd till

huvudmännen och svara för samordning av arbetet med

att förbättra informationsförsörjningen och

verksamhetsuppföljningen inom hälso- och sjukvården.

Riksdagen bör därför inte ta något initiativ med

anledning av motion So303 (c) yrkande 18.

Motionsyrkandet avstyrks.

I motion So620 (m) yrkande 12 behandlas frågan om

undervisning i IT-användning. Utskottet vill erinra

om att det är respektive högskolas ansvar att, inom

ramen för målen för olika examina, närmare utforma

utbildningen. Motionsyrkandet avstyrks.

Regeringens skrivelse bör enligt utskottet inte föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

Privata vårdgivare

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

privata vårdgivare. Utskottet hänvisar till

pågående beredningsarbete i Regeringskansliet

samt till pågående utredningsarbete. Jämför

reservationerna 38 (kd, mp), 39 och 43 (c),

40 (fp), 41 (kd, c), 42 (v), 44 och 45 (m,

kd, c, fp).

Motioner

I motion So209 av Carl-Axel Johansson och Ewa Thalén

Finné (m) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförs om ersättningsetablering för privata

läkare och sjukgymnaster med offentlig finansiering.

Motionärerna anför att huvudregeln måste vara att

etablerad mottagningsverksamhet med offentlig

finansiering skall kunna överlåtas med bibehållen

finansiering. Motsvarande måste också gälla för

privata sjukgymnaster.

I motion So219 av Margareta Cederfelt (m) begärs

ett tillkännagivande om att läkare efter fyllda 65

år skall ha rätt till arbete oavsett om de är födda

före eller efter den 1 september 2001. Motionären

anför att riksdagen, genom en ändring i lagen om

läkarvårdsersättning som trädde i kraft den 1

september 2001, har beslutat att läkare skall ha

rätt att arbeta till 67 års ålder. Lagen har på

många håll tolkats så att läkare som fyllt 65 år den

31 augusti 2001 eller tidigare inte omfattas av

lagen, heter det i motionen.

I motion So491 av Berit Adolfsson (m) begärs ett

tillkännagivande om yrkesförbud för svenska läkare.

Motionären anför att vårdens mest erfarna och

kompetenta företrädare, de äldre privatpraktiserande

läkarna, förvägras att utöva sitt yrke när de

uppnått pensionsåldern.

I motion So503 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförs

om utveckling av lagen om offentlig upphandling så

att den inte försvårar ”avknoppning” (yrkande 4).

Lagen skall inte utformad så att den hindrar

förverkligandet av goda idéer, heter det i motionen.

I motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om längre avtalstider i

upphandling (yrkande 16). Motionärerna anför att

korta avtalstider om två tre år hämmar konkurrensen

mellan vårdgivarna och gör att många inte vågar

satsa på att etablera sig som företagare. Vidare

begärs i yrkande 17 ett tillkännagivande om

samverkansavtal. Motionärerna anför att även andra

legitimerade vårdgivargrupper utöver läkare och

sjukgymnaster skall ha möjlighet att bedriva

verksamhet som enskild vårdgivare och finansieras av

landstinget. Lagstiftningen bör utformas så att den

medger ett större mått av förhandlingsutrymme mellan

sjukvårdshuvudmannen och den enskilde vårdgivaren,

men att avtalet fortfarande betraktas som ett

utflöde av offentligrättslig lagstiftning.

I motion So628 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om behovet av fler

privata vårdgivare (yrkande 10). Motionärerna anför

att den privata vården har fler nöjda patienter och

mer nöjd personal samtidigt som den bättre utnyttjar

resurserna. Vidare begärs ett tillkännagivande om

vad som i motionen anförs om en husläkarlag m.m.

(yrkande 2 delvis). Motionärerna anför att

etableringsfrihet för privata allmänläkare bör

införas. I yrkande 5 begärs vidare ett

tillkännagivande om vårdpersonalens möjligheter att

starta eget m.m. För att vårdanställda skall få

möjlighet att förverkliga egna idéer om verksamhet i

egen regi måste monopolet inom vården brytas upp,

heter det i motionen.

I motion So423 av Barbro Feltzing och Kerstin-

Maria Stalin (mp) begärs att fri etableringsrätt för

sjukgymnaster införs. Motionärerna anför att fri

etableringsrätt för sjukgymnaster bör införas för

att säkerställa resurser för rehabilitering och för

att få en bättre täckning av dessa resurser i en tid

där centralisering är ledstjärnan i många landsting.

I motion So392 av Laila Bjurling (s) begärs att

regeringen låter utreda konsekvenserna för kroniskt

sjuka av upphandling av sjukvård. Motionären anför

att varje ny upphandlingsomgång kan betyda att de

trygga och inarbetade vårdkedjorna bryts upp och att

patienterna får en mindre tillgänglig och mer otrygg

vård än tidigare.

Tidigare behandling och pågående arbete

Utskottet har behandlat frågor om privata vårdgivare

vid flera tillfällen de senaste åren, se bl.a.

betänkandena 1997/98:SoU12, 1998/99:SoU10

1999/2000:SoU9 och 2000/01:SoU10.

Frågor om ökad mångfald av vårdgivare behandlades

vidare i betänkande 2000/01:SoU5 Nationell

handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvård.

Utskottet anförde att det är angeläget att olika

driftsformer i den öppna vården och omsorgen

stimuleras genom att fler privata, kooperativa och

ideella entreprenörer ges möjlighet att sluta avtal

med sjukvårdshuvudmännen samt att en ökad mångfald

av vårdgivare kan främja utvecklingen inom hälso-

och sjukvården. Vidare anförde utskottet att det när

det gällde rätten att överlåta en etablering hade

erfarit att regeringen har för avsikt att genomföra

en analys för att undersöka det nuvarande

regelsystemets effekter.

Riksdagen beslutade den 16 maj 2001 att arbetstagare

fr.o.m. den 1 september 2001 alltid skall ha rätt,

men inte skyldighet, att stanna kvar i anställningen

till 67 års ålder. Det skall i fortsättningen inte

vara möjligt att träffa avtal om att arbetstagare är

skyldiga att avgå innan de fyllt 67 år (32 a § lagen

[1982:80] om anställningsskydd [LAS], prop.

2000/01:78, rskr. 2000/01:211).

Som en konsekvens av den höjda åldern för

avgångsskyldighet för arbetstagare beslutades även

att åldersgränsen för de vårdgivare som avses 9 § i

lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning (LOL) för

privata läkare och 9 § lagen (1993:1652) om

ersättning för sjukgymnastik (LOS) för privata

sjukgymnaster skulle höjas till 67 år. Vidare

beslutades att åldersgränsen för tandvårdsersättning

till vårdgivare för vård utförd av tandläkare och

tandhygienist i 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om

allmän försäkring (AFL) skulle höjas från 65 år till

67 år. Lagändringarna trädde i kraft den 1 september

2001. Arbetsmarknadsutskottet fann vid behandlingen

av propositionen att åldersgränserna för att få de

berörda formerna av ersättning i ett nästa steg

skall avskaffas helt (bet. 2000/01:AU10). Utskottet

anförde att regeringen därför borde återkomma med

ett sådant förslag.

Regeringen har den 20 december 2001 tillkallat en

särskild utredare som skall utreda konsekvenserna av

ett avskaffande av åldersgränsen när det gäller

offentlig ersättning till läkare enligt LOL, till

sjukgymnaster enligt LOS samt till tandläkare och

tandhygienister enligt AFL. (Se dir. 2001:119.)

Utredaren skall även utreda behovet av ändringar i

LOL och LOS av förutsättningarna för privata

vårdgivare att överlåta en praktik till en kollega

med bibehållen möjlighet till ersättning från det

allmänna för den verksamhet som bedrivs på

praktiken. Utredaren skall senast den 31 januari

2003 lämna sitt betänkande till regeringen.

Delegationen (S 1995:10) för samverkan mellan

offentlig och privat hälso- och sjukvård lämnade i

december 1997 sitt slutbetänkande Klara spelregler –

en förutsättning för samverkan mellan offentlig och

privat sjukvård (SOU 1997:179). Utredningen om

sjukvårdsupphandling (S 1998:1) lämnade i december

1999 betänkandet Upphandling av hälso- och

sjukvårdstjänster (SOU 1999:149). Enligt uppgift

från Socialdepartementet kommer de båda betänkandena

att behandlas i en gemensam proposition.

Socialministern har i ett frågesvar den 9 januari

2002 anfört följande.

Berit Adolfsson har frågat mig när jag avser att

upphäva yrkesförbudet för äldre

privatpraktiserande läkare.

Det är inte så, som frågeställaren anför, att

privatpraktiserande läkare beläggs med

”näringsförbud” när de uppnått pensionsåldern.

Möjlighet till ersättning från det offentliga

har privatpraktiserande läkare som har ingått ett

vårdavtal eller ett samverkansavtal med

landstinget. En läkare som har ingått ett

vårdavtal får ersättning från landstinget på de

villkor och grunder som landstinget och

vårdgivaren kommit överens om. Det står

landstingen fritt att teckna vårdavtal med läkare

som är över 67 år. Någon övre åldersgräns finns

inte i lagstiftningen. De flesta besöken hos

privatpraktiserande läkare sker hos läkare med

vårdavtal.

Beträffande läkare som har samverkansavtal

utgår ersättning enligt en särskild nationell

taxa. Ersättning kan lämnas till läkare fram till

det att de har fyllt 67 år. Landstingen kan dock

medge undantag från denna åldersgräns. Regeringen

tillsatte i december 2001 en utredare som har

till uppgift att utreda åldersgränsen och

konsekvenserna av ett avskaffande.

För läkare som är privatpraktiserande, men som

inte får ersättning från det offentliga, finns

ingen åldersgräns.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det innebär

fördelar om ökat utrymme ges för alternativa

driftsformer inom hälso- och sjukvården. Det stärker

patientens och medborgarens ställning om den

enskilde får ökade möjligheter att välja vårdgivare

inom primärvård och olika typer av specialistvård

liksom att välja sjukhus vid sluten vård. En sådan

utveckling bör kunna bidra till ett bättre bemötande

samt bättre kontinuitet och tillgänglighet i vården.

Detta bör ha positiva effekter även för personalen.

Frågor om enskilda vårdgivares rätt till

etablering behandlas i Samverkansdelegationens

betänkande. Likaså har Samverkansdelegationen

föreslagit att även andra legitimerade

vårdgivargrupper än läkare och sjukgymnaster bör ges

möjlighet att bedriva verksamhet som enskild

vårdgivare med finansiering av landsting. I

utredningen nämns bl.a. sjuksköterskor, barnmorskor,

psykologer och psykoterapeuter. Betänkandet bereds i

Regeringskansliet och riksdagen bör inte föregripa

kommande förslag. Motionerna So303 (c) yrkande 17,

So423 (mp) och So628 (fp) yrkandena 2 (delvis), 5

och 10 avstyrks.

Frågor om upphandling av hälso- och

sjukvårdstjänster har behandlats av Utredningen om

sjukvårdsupphandling. Även detta betänkande bereds i

Regeringskansliet. Enligt utskottets uppfattning bör

detta arbete avvaktas. Motionerna So392 (s) och

So503 (kd) yrkande 4 avstyrks. Även motion So303 (c)

yrkande 16 avstyrks.

Som ovan anförts beslutade riksdagen i maj 2001

att den åldersgräns som stadgas i 9 § lagen

(1993:1651) om läkarvårdsersättning skulle höjas

till 67 år. Lagändringen trädde i kraft den 1

september 2001. Enligt lagens nuvarande lydelse

lämnas således inte läkarvårdsersättning till en

läkare som vid vårdtillfället har fyllt 67 år om

inte landstinget medger något annat. Regeringen

anförde i samband med bestämmelsens införande att

den höjda gränsen borde gälla för alla som vid

ikraftträdandet var under 67 år (prop. 2000/01:78 s.

41). Utskottet ansluter sig till detta synsätt.

Motion So219 (m) får anses tillgodosedd med det

anförda.

Regeringen har tillkallat en särskild utredare som

skall utreda konsekvenserna av ett avskaffande av

åldersgränserna när det gäller offentlig ersättning

till bl.a. läkare och sjukgymnaster. Utredaren skall

även utreda behovet av ändringar i lagen om

läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652) om

ersättning för sjukgymnastik samt förutsättningarna

för privata vårdgivare att överlåta en praktik till

en kollega med bibehållen möjlighet till ersättning

från det allmänna för den verksamhet som bedrivs på

praktiken. Riksdagen bör inte föregripa regeringens

kommande förslag på området. Motionerna So209 (m)

och So491 (m) avstyrks därför.

Tolk inom hälso- och sjukvården

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om rätten till

val av tolk inom hälso- och sjukvården.

Utskottet hänvisar till bestämmelser i

förvaltningslagen samt anför att frågan om

vilken tolk som skall anlitas i ett enskilt

fall bör prövas utifrån patientens situation

och önskemål.

Motioner

I motion A226 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om rätten

till val av tolk inom hälso- och sjukvården (yrkande

11). Det är inte alltid som nära släktingar eller

make eller maka är lämpligast att tolka. Därför

måste en patient ha rätt att välja tolk, heter det i

motionen.

Tidigare behandling

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat frågor

om tolk inom hälso- och sjukvården, senast i

betänkande 2000/01:SoU10 (s. 72 f). Utskottet

erinrade om att det följer av 4 och 8 §§

förvaltningslagen (1986:223) att tolk vid behov

skall anlitas inom den offentliga sjukvården. Vidare

betonade utskottet att information till patienten

bör lämnas i former som är anpassade efter den

aktuella patientens förutsättningar och behov och

att bl.a. kulturell och språklig bakgrund måste

beaktas i detta sammanhang. Frågan om vilken tolk

som skall anlitas i ett enskilt fall bör prövas

utifrån patientens situation och önskemål. Utskottet

ansåg att det inte behövdes något initiativ från

riksdagens sida och avstyrkte motionsyrkandet (ej

res.). Riksdagen följde utskottet (rskr.

2000/01:194).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade

inställning när det gäller tolk inom hälso- och

sjukvården. Det följer av 4 och 8 §§

förvaltningslagen (1986:223) att tolk vid behov

skall anlitas inom den offentliga sjukvården.

Utskottet vill vidare åter betona att information

till patienten bör lämnas i former som är anpassade

efter den aktuella patientens förutsättningar och

behov och att bl.a. kulturell och språklig bakgrund

måste beaktas i detta sammanhang. Frågan om vilken

tolk som skall anlitas i ett enskilt fall bör prövas

utifrån patientens situation och önskemål. Utskottet

anser att det inte behövs något initiativ från

riksdagens sida med anledning av motion A226 (c)

yrkande 11.

Jämställdhetsperspektiv i vården

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett antal motioner om

jämställdhet mellan kvinnor och män i vården.

Utskottet framhåller att det pågår ett aktivt

arbete på området. Jämför reservationerna 46

(m), 47 (v), 48 (c) och 49 (fp).

Motioner

I motion So224 av Ulla-Britt Hagström (kd) begärs

tillkännagivande om att hjärtstudier görs där minst

hälften är kvinnor. Motionären pekar på att den

övervägande majoriteten som deltar i studier för att

mäta effektiviteten av läkemedel på olika

hjärtsjukdomar alltjämt är män.

I motion So331 av Maud Ekendahl m.fl. (m) begärs

tillkännagivande om att studera rehabiliteringsbehov

och undersöka om det behövs speciella insatser för

kvinnor (yrkande 1). Vidare begärs tillkännagivande

om att både mäns och kvinnors inflytande i vården

behöver stärkas samt om att kunskaperna inom

sjukvården om kvinnors symtom och sjukdomsbilder

måste öka (yrkandena 2 och 4). Motionärerna anför

att kvinnors symtombild ibland inte stämmer med

sjukvårdens kunskaper, vilka ofta utgår från mäns

symtom.

I motion So369 av Catharina Elmsäter-Svärd (m) begärs

tillkännagivande om att även kvinnor skall vara

forskningsobjekt i vetenskapen (yrkande 1).

Motionären anför att då män oftast är

forskningsobjektet i vetenskapen kommer diagnoser

att utgå från forskningsresultat som har en mans

anatomi som underlag. Motionären begär också

tillkännagivande om ökad forskning och kunskap om

kvinnors symtom och sjukdomsbild (yrkande 2).

Motionären pekar på att det är viktigt att, när

vården utformas olika för kvinnor och män, detta har

sin grund i kunskaper om kvinnors och mäns olika

sjukdomsbilder och olika behov.

I motion A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

tillkännagivande om kvinnors hälsa (yrkande 26).

Motionärerna anför att forskningen på det medicinska

området har varit fokuserad på män och utgått från

mäns problem. Resultaten har generaliserats och

blivit norm för alla. Under de senaste åren har,

enligt motionärerna, dock vissa förändringar skett

och forskare har även börjat undersöka hur olika

sjukdomstillstånd yttrar sig hos kvinnor och vilka

behandlingar som medför bäst resultat för kvinnor.

I motion So525 av Rolf Olsson m.fl. (v) begärs

tillkännagivande om ökad utbildning i genusfrågor

för barnmorskor m.fl. inom mödravården (yrkande 2).

Motionärerna anför att det i förlossningsvården och

mödravården saknas ett uttalat genusperspektiv. Om

inte partnern involveras mer aktivt från början

finns det, enligt motionärerna, en risk för ett

avstånd mellan barnet och mannen, och en

tillbakagång till stereotypa könsroller som blir

svåra att bryta i ett senare skede.

I motion So626 av Viviann Gerdin och Lena Ek (båda c) begärs

tillkännagivande om att regeringen i högre grad bör

uppmärksamma kvinnors arbetsförhållanden (yrkande

1). Motionärerna pekar på att skillnaderna i ohälsa

ofta har grundat sig på perspektivet om

klasskillnader, därmed har kvinnoperspektivet kommit

i skymundan. De senaste årens ekonomiska åt-

stramningar inom vården, omsorgen och skolan har

speciellt drabbat kvinnorna. Vidare begärs

tillkännagivande om att öka kvinnors inflytande inom

vården (yrkande 2). Eftersom kvinnor i högre grad än

män kommer i kontakt med vården är det, enligt

motionärerna, viktigt att uppmärksamma de specifika

maktförhållanden som råder där. Dessutom begärs

tillkännagivande om att ökade resurser måste satsas

på forskning kring kvinnors ohälsa och att

kvinnoperspektivet bör införas i läkar- och

vårdutbildningar (yrkande 4).

I motion So628 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

tillkännagivande om genusperspektiv i vården

(yrkande 18). Motionärerna anför att regeringen bör

lägga fram en handlingsplan över hur hälso- och

sjukvården för kvinnor och män skall utformas så att

vården i ordets rätta bemärkelse skall bli jäm-

ställd.

Tidigare behandling och pågående arbete

Utskottet behandlade motioner om

jämställdhetsfrågor inom vården i betänkande

2000/01:SoU10 (s. 73 f.). Utskottet anförde

därvid bl.a. följande.

Utskottet vill betona vikten av ett

jämställdhetsperspektiv inom hälso- och

sjukvården. Självfallet skall den vård som

erbjuds vara av lika god kvalitet, oavsett om den

avser en kvinna eller en man. I detta sammanhang

vill utskottet återigen hänvisa till det s.k.

genderprogram för social välfärd som

Socialdepartementet driver. Syftet med programmet

är att höja effektiviteten och kvaliteten i

verksamheterna så att resurserna utnyttjas

effektivt, att kvinnor och män får tillgång till

god vård och service på lika villkor och att

personalens resurser tas till vara på bästa sätt.

Nationella folkhälsokommittén har i sitt

slutbetänkande påtalat att det finns anledning

att i forskningen uppmärksamma att s.k. risk- och

friskfaktorer kan vara olika för kvinnor och män.

Betänkandet bereds för när-varande i

Regeringskansliet. Även betänkandet Jämställd

vård – olika vård på lika villkor, som behandlar

frågor om bemötande av kvinnor och män inom

hälso- och sjukvården, bereds i

Regeringskansliet. Enligt vad utskottet erfarit

har Vetenskapsrådet vidare beslutat att avsätta

medel för genusforskning inom det medicinska

forskningsområdet avseende år 2002.

Utskottet kan således konstatera att det pågår

ett aktivt arbete när det gäller frågan om ett

jämställdhetsperspektiv i hälso- och sjukvården.

Motionerna – – – avstyrks i den mån de inte är

tillgodosedda med det anförda.

Motionerna avstyrktes (res. c resp. fp). Riksdagen

följde utskottet (rskr. 2000/01:194).

Motionsyrkanden om könsrelaterad

läkemedelsbehandling m.m. behandlades senast av

utskottet i betänkande 2001/02:SoU10 De nya

läkemedelsförmånerna. Utskottet anförde följande

(s. 50).

Utskottet vidhåller sin uppfattning att en

situation där forskningens resultat ensidigt

gagnar kunskapsframväxt avseende vissa grupper i

samhället på bekostnad av andra är problematisk

både ur rättvisesynpunkt och ur etiksynpunkt.

Utskottet ser därför mycket positivt på att

kvinnor numera i större utsträckning än förut

inkluderas i läkemedelsstudier och att

könsfördelningen i kliniska prövningar enligt

uppgift inte nämnvärt avviker från

könsfördelningen i den population som sedan

kommer att behandlas med de aktuella läkemedlen.

Det är likaså väsentligt att läke-

medelskontrollmyndigheterna är medvetna om vikten

av att ett läkemedel före marknadsgodkännande har

studerats på patienter som är representativa i

förhållande till den patientgrupp som avses

använda preparaten. Utskottet kan vidare

konstatera att Utredningen om frivillig

jämställdhetsmärkning av produkter och tjänster i

sitt slutbetänkande kommer att behandla frågan om

att jämställdhetsmärka bl.a. läkemedel. Utskottet

vill slutligen framhålla att till följd av den

utveckling som sker på läkemedelsområdet kommer

patienter i ökad utsträckning att erhålla

individuellt anpassade läkemedel. Utskottet

avstyrker med det anförda motionerna – – –. (Res.

v, kd, c och mp.)

Regeringen beslutade hösten 1997 att tillsätta en

arbetsgrupp för metodutveckling i

jämställdhetsarbetet. Arbetsgruppen lämnade i

december 2001 sin slutrapport Ändrad ordning –

Strategisk utveckling för jämställdhet (Ds 2001:64).

I rapporten behandlas bl.a. strategin

jämställdhetsintegrering, vilken står för det

övergripande och långsiktiga tillvägagångssättet för

hur jämställdhet skall uppnås. Därmed sätts

metoderna in i sitt strategiska sammanhang, anförs

det

Frågan om skillnader mellan män och kvinnor när

det gäller att av kostnadsskäl avstå från

sjukvård och läkemedel har den 30 januari 2002

berörts av socialministern i svar på fråga för

skriftligt svar (2001/02:570). I svaret har

socialministern bl.a. anfört följande.

Regeringen har på olika sätt uppmärksammat de

problem som kan förekomma i vården, inte minst

när det gäller bemötandet och behandlingen av

kvinnor. Regeringen har bl.a. föreslagit

ändringar i lagstiftningen som trädde i kraft i

början av år 1999 och som syftar till att stärka

patientens ställning samt öka patientinflytandet

i vården. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att

följa upp dessa ändringar och en viktig fråga i

det arbetet är att se om kvinnliga patienters

ställning i vården stärkts. Socialstyrelsen

följer även kontinuerligt läkemedelsanvändningen

och kommenterar denna ur ett könsperspektiv.

Socialdepartementet bedriver sedan hösten 1997

utvecklingsarbetet Genderprogram för social

välfärd. Avsikten med projektet är att se till

att myndigheter, kommittéer och departementets

egna enheter arbetar för att uppmärksamma

skillnader mellan kvinnor och män.

Genderprogrammet har ett tydligt

medborgarperspektiv och dess syfte är att höja

kvaliteten och effektiviteten så att alla får en

god vård och service oavsett kön.

Det är viktigt att det finns ett fortsatt och

kontinuerligt arbete som garanterar att alla

medborgare får vård på lika villkor. Regeringen

har därför för avsikt att ge Socialstyrelsen i

uppdrag att ytterligare analysera skillnader

mellan mäns och kvinnors ställning i vården.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill ånyo betona vikten av ett

jämställdhetsperspektiv inom hälso- och sjukvården

och vidhåller uppfattningen att det är självklart

att den vård som erbjuds skall vara av lika god

kvalitet, oavsett om den avser en kvinna eller en

man. Utskottet hänvisar återigen till det s.k.

genderprogram för social välfärd som

Socialdepartementet driver. Syftet med programmet är

att höja effektiviteten och kvaliteten i

verksamheterna så att resurserna utnyttjas

effektivt, att kvinnor och män får tillgång till god

vård och service på lika villkor och att personalens

resurser tas till vara på bästa sätt.

Nationella folkhälsokommittén, vars slutbetänkande

för närvarande bereds i Regeringskansliet, har

påtalat att det finns anledning att i forskningen

uppmärksamma att s.k. risk- och friskfaktorer kan

vara olika för kvinnor och män. Vidare har

Utredningen om frivillig jämställdhetsmärkning av

produkter och tjänster, som har haft regeringens

uppdrag att bl.a. belysa möjligheterna att införa

ett system för jämställdhetsmärkning, i sitt

slutbetänkande, Märk-värdig jämställdhet (SOU

2002:30), behandlat frågan om att jämställdhetsmärka

bl.a. läkemedel.

Utskottet kan således konstatera att det pågår ett

aktivt arbete när det gäller frågan om ett

jämställdhetsperspektiv i hälso- och sjukvården.

Motionerna So224 (kd), So331 (m) yrkandena 1, 2 och

4, So369 (m) yrkandena 1 och 2, So525 (v) yrkande 2,

So626 (c) yrkandena 1, 2 och 4, So628 (fp) yrkande

18 samt A229 (fp) yrkande 26 avstyrks i den mån de

inte är tillgodosedda med det anförda.

Legitimation för dietister m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör med delvis bifall till ett

antal motionsyrkanden ge regeringen till

känna att den bör utreda och bedöma

förutsätt-ningarna för att dietister skall

omfattas av legitimationsreglerna i lagen

(1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och

sjukvårdens område. Vidare bör riksdagen

avslå ett motionsyrkande om att även ungdomar

över 16 år och vuxna skall omfattas av

reglerna om högkostnadsskydd vid köp av

speciallivsmedel.

Motioner

I motion So238 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén

(båda m) begärs tillkännagivande om legitimering av

dietister. Motionärerna anför att en legitimering av

dietistyrket leder till ökad patientsäkerhet och

ökad kvalitet i den medicinska vården.

Motionsyrkanden av innebörd att legitimation skall

införas för dietister och att detta skall leda till

ökad patientsäkerhet och ökad kvalitet i den

medicinska vården framförs också i motionerna So292

av Per-Samuel Nisser och Inger René (båda m), So460

av Peter Pedersen (v) och So306 av Marianne

Carlström och Karin Jeppsson (båda s) (yrkande 1).

Vidare begärs i motion So306 (s) tillkännagivande om

journalföringsplikt för dietister (yrkande 2). Med

tanke på de arbetsuppgifter dietister har anser

motionärerna att det är märkligt och riskerar

patientsäkerheten att dessa enbart har

dokumentationsplikt och inte journalföringsplikt.

Även i motion So404 av Marianne Andersson och Gunnel

Wallin (båda c) yrkas tillkännagivande om att införa

legitimation för dietister. Motionärerna anser att

dietister bör ha journalföringsplikt, vilket skulle

innebära större säkerhet för patienten. Dietisten

behöver också vara personligt ansvarig för

patientens näringsbehandling. För att så skall vara

fallet krävs att dietisten har legitimation, vilket

dietister har i övriga nordiska länder, inom EU och

i USA.

I motion So293 av Maud Ekendahl och Inger René (båda m) begärs

tillkännagivande om att förskrivningsrätt bör ges

till dietister (yrkande 1). Motionärerna anför att

eftersom det vid användandet av sondnäringar är vik-

tigt att det av dietist görs en noggrann bedömning

och beräkning av patientens behov bör

förskrivningsrätt ges dietister avseende

sondnäringar och näringspreparat. Vidare begärs

tillkännagivande om att ett bidragssystem bör

utformas så att det blir ett enhetligt system i hela

landet (yrkande 2). Motionärerna pekar på att för

barn upp till 16 år är förskrivningen av

sondnäringar och näringspreparat

författningsreglerade medan det för ungdomar över 16

år och vuxna saknas en motsvarande reglering.

Tidigare behandling, gällande rätt och pågående

arbete m.m.

Frågan om legitimation för dietister behandlades

utförligt av utskottet i betänkande 1997/98:SoU22

i samband med behandlingen av regeringens propo-

sition 1997/98:109 Yrkesverksamhet på hälso- och

sjukvårdens område. Till grund för propositionen

låg Behörighetskommitténs betänkande Ny behörig-

hetsreglering på hälso- och sjukvårdens område

m.m. (SOU 1996:138). Utskottet anförde i sin

bedömning bl.a. följande (s. 11).

Sedan lång tid utgör legitimationen det mest

framträdande beviset på en yrkesutövares

kompetens inom hälso- och sjukvården.

Legitimationen är ett uttryck för att en

yrkesutövare står under samhällets tillsyn och

har godkänts för yrkesverksamhet inom det område

legitimationen avser. Legitimationens

huvudfunktion är att vara en garanti för att

personalen har en viss kunskapsnivå samt vissa

personliga egenskaper och kvalifikationer.

Utskottet delar regeringens bedömning att

rätten till legitimation skall förbehållas sådana

grupper av yrkesutövare som har en självständig

yrkesfunktion med kvalificerade arbetsuppgifter

och ett särskilt ansvar för patienternas säkerhet

i vården samt dessutom i inte oväsentlig

utsträckning vänder sig direkt till allmänheten,

t.ex. i egenskap av fria yrkesutövare. Därmed

bedömer utskottet den föreslagna utökningen av

legitimerade yrkesgrupper vara en lämplig

avgränsning. Utskottet delar regeringens

bedömning att legitimation skall införas för

arbetsterapeuter, apotekare, receptarier och

sjukhusfysiker.

Utskottet avstyrkte aktuella motionsyrkanden (res.

fp respektive mp). Riksdagen följde utskottet (rskr.

1997/98:290).

I ovanstående betänkande behandlades också

regeringens förslag att ett nytt system med

skyddade yrkestitlar skulle införas för vissa

yrkeskategorier som inte omfattas av

bestämmelserna om legitimation nämligen

audionomer, biomedicinska analytiker, dietister

och ortopedingenjörer. I bakgrundsbeskrivningen

anfördes bl.a. att yrkesutövare med skyddad

yrkestitel föreslås räknas som hälso- och

sjukvårdspersonal när de i sin verksamhet inom

hälso- och sjukvården använder den skyddade

yrkestiteln. Därmed står de under samhällets

tillsyn och kan bli föremål för de disciplinära

påföljderna erinran och varning, anfördes det.

Dessutom anfördes att yrkesutövare med skyddad

yrkestitel kommer att dels omfattas av

regleringen i patientskadelagen om skyldighet att

teckna patientförsäkring, dels vara skyldiga att

göra s.k. lex Maria-anmälningar. Utskottet

anförde bl.a. följande i sin bedömning.

Utskottet delar också bedömningen att det behövs

ett komplement till legitimationen. Det

föreslagna systemet med skyddad yrkestitel för

vissa grupper som inte omfattas av legitimation

bör därför införas.

Utskottet delar regeringens bedömning att

yrkesgrupperna audionomer, biomedicinska

analytiker, dietister och ortopedingenjörer skall

omfattas av den särskilda regleringen med

skyddade yrkestitlar – – –.

Utskottet avstyrkte aktuellt motionsyrkande (res.

mp). Riksdagen följde utskottet.

Begreppet skyddad yrkestitel infördes fr.o.m. den 1

januari 1999 i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet

på hälso- och sjukvårdens område i Sverige. Av 3

kap. 6 § framgår att bl.a. personer som avlagt

dietistexamen har rätt att använda den skyddade

yrkestiteln dietist.

Frågan om legitimation för dietister har därefter

också behandlats i betänkande 1998/99:SoU10,

vartill hänvisas. Utskottet anförde i sin

bedömning bl.a. följande (s. 52).

Frågor om behörighetsreglering för olika

yrkesgrupper har nyligen prövats av riksdagen.

Utskottet anförde i det sammanhanget att bl.a.

dietister borde omfattas av den föreslagna

regleringen med särskilt skyddad yrkestitel.

Utskottet finner inte nu skäl att ändra detta

ställningstagande.

I samband med behandlingen av regeringens

proposition 1997/98:109 Yrkesverksamhet på hälso-

och sjukvårdens område har utskottet i betänkande

1997/98:SoU22 delat regeringens bedömning att

journalföringsplikt inte bör åläggas yrkesgrupperna

med skyddad yrkestitel. Aktuell motion avstyrktes.

(Res. m, kd och fp.) Riksdagen följde utskottet

(rskr. 1997/98:290).

Enligt 20 § livsmedelslagen (1971:511) får

regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer meddela föreskrifter om saluhållande av

bl.a. livsmedel för särskilda näringsändamål. Av lag

(1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel

m.m. framgår (6 §) att i den mån regeringen så

föreskriver har den som är under 16 år rätt till

nedsättning av det fastställda priset per inköp för

livsmedel som avses i 20 § livsmedelslagen

(1971:511) med hela det belopp som överstiger 120 kr

om livsmedlen förskrivs av läkare.

Speciallivsmedelsutredningen har i sitt betänkande

Mat som medicin (SOU 1999:114) övervägt frågan om

ändringar i gällande förmånssystem för

speciallivsmedel. Kommittén föreslår, med hänvisning

till att behovet kan vara livslångt, att den

nuvarande åldersgränsen för rätt till prisnedsatta

livsmedel i läkemedelsförmånen tas bort. Vidare

förordar kommittén ett system, där ett medicinskt

konstaterat behov av speciallivsmedel för såväl barn

som vuxna jämställs med behov av läkemedel och ges

ett samhällsstöd. Kommitténs förslag har inte lett

till lagstiftning.

Av 9 § patientjournallagen (1985:562) följer att

skyldighet att föra patientjournal inte gäller all

hälso- och sjukvårdspersonal. Sådan skyldighet

gäller för yrkesutövare med legitimation eller

särskilt förordnande att utöva visst yrke, den som

utan att ha legitimation utför arbetsuppgifter som

annars bara skall utföras av logoped, psykolog eller

psykoterapeut inom den allmänna hälso- och

sjukvården eller sådana arbetsuppgifter inom den

enskilda hälso- och sjukvården som biträde åt

legitimerad yrkesutövare samt den som är verksam som

kurator i den allmänna hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen har i sin rapport Näringsproblem i

vård och omsorg – Prevention och behandling (SoS-

rapport 2000:11) belyst ett antal viktiga fråge-

ställningar inom problemkomplexet undernäring och

även givit råd om utredning och behandling. I

rapporten påpekas att betydelsen av ett gott

näringstillstånd under de senaste decennierna har

kommit att uppmärksammas som en viktig komponent för

ett gott resultat i sjukvården. Effekterna av

behandling och rehabilitering är vidare beroende av

att patienterna inte är undernärda.

Utskottet uppvaktades den 21 februari 2002 av

företrädare för Dietisternas riksförbund.

Utskottets ställningstagande

Legitimationen utgör det mest framträdande beviset

på en yrkesutövares kompetens inom hälso- och

sjukvården. Legitimationen är ett uttryck för att en

yrkesutövare står under samhällets tillsyn och har

godkänts för yrkesverksamhet inom det område

legitimationen avser. Legitimationens huvudfunktion

är att vara en garanti för att personalen har en

viss kunskapsnivå samt vissa personliga egenskaper

och kvalifikationer. Rätten till legitimation skall

förbehållas sådana grupper av yrkesutövare som har

en självständig yrkesfunktion med kvalificerade

arbetsuppgifter och ett särskilt ansvar för patien-

ternas säkerhet i vården samt dessutom i inte

oväsentlig utsträckning vänder sig direkt till

allmänheten, t.ex. i egenskap av fria yrkesutövare.

Frågan om legitimation för dietister behandlades av

riksdagen under 1997/98 års riksmöte i samband med

behandlingen av regeringens proposition 1997/98:109

Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Det har således förflutit ett antal år sedan frågan

senast var föremål för närmare överväganden. Mot

denna bakgrund och då det arbete som utförs av

dietister är kvalificerat och även i viss mån får

anses innefatta ett ansvar för patienternas säkerhet

i vården anser utskottet att det finns skäl att

utreda och bedöma förutsättningarna för att

dietister skall omfattas av legitimationsreglerna i

3 kap. lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso-

och sjukvårdens område. En sådan utredning bör,

förutom frågan om vilka krav som skall ställas på

utbildningens innehåll, bl.a. omfatta

förskrivningsfrågor och dietisters ställning inom

Europeiska unionen. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen med delvis bifall till motionerna So238

(m), So292 (m), So293 (m) yrkande 1, So306 (s),

So404 (c) och So460 (v) som sin mening ge regeringen

till känna.

Utskottet kan ha förståelse för motionärernas

synpunkter i motion So293 (m) yrkande 2 att även

ungdomar över 16 år och vuxna bör ges nedsättning av

priset vid inköp av speciallivsmedel. Utskottet är

dock inte i dagsläget berett att ställa sig bakom

motionsyrkandet. Detta avstyrks.

Hälsofrågor rörande homo-, bi- och

transsexuella

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör med hänvisning till tidigare

ställningstagande avslå ett antal

motionsyrkanden rörande homo-, bi- och

transsexuellas behov inom hälso- och

sjukvården. Jämför reservationerna 50 (v, mp)

och 51 (fp).

Motioner

I motion L371 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c,

fp, mp) begärs tillkännagivande om att de som verkar

inom hälso- och sjukvården har kompetens i HBT-

frågor och att de som verkar inom hälso- och

sjukvården bättre skall kunna tillgodose HBT-

personers specifika behov i hälso- och sjukvård (yr-

kandena 30 och 31).

I motion So509 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) begärs

tillkännagivande om att de som verkar inom hälso-

och sjukvården har HBT-kompetens (yrkande 1). Vidare

begärs tillkännagivande om lesbiska kvinnors

situation i hälso- och sjukvården (yrkande 2).

I motion L367 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) begärs

tillkännagivande om hälsofrågor för lesbiska kvinnor

(yrkande 12). Motionärerna anför att lesbiska och

bisexuella kvinnors kunskaper om sexuellt

överförbara sjukdomar är dåliga och att man skyddar

sig mindre än andra. Endast hälften av kvinnorna i

en utförd enkätundersökning berättar för gynekolog

om sin homo- eller bisexualitet. De gör också i

lägre utsträckning mammografi och cellprovtagningar

än andra kvinnor. Enligt motionärerna måste

kunskaperna hos hälso- och sjukvårdspersonalen höjas

när det gäller lesbiska och bisexuella kvinnors

hälsa och deras behov av information och vård.

I motion So548 av Eva Arvidsson och Christina

Axelsson (båda s) begärs tillkännagivande om

homosexuellas livsvillkor och livskvalitet. Enligt

WHO är hälsa ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt,

psykiskt och socialt välbefinnande och inte blott

frånvaron av sjukdom eller handikapp”. Motionärerna

anför att svenska och internationella undersökningar

visar att många homo- och bisexuella i dag inte är

ens i närheten av psykiskt och socialt välbefin-

nande.

Tidigare behandling och pågående arbete

Riksdagen har vid ett antal tillfällen, bl.a. i

betänkandena 1999/2000:SoU9 och 2000/01:SoU10,

behandlat motioner om homo-, bi- och transsexuellas

behov av hälso- och sjukvård. Utskottet anförde i

betänkande 2000/01:SoU10 i sin bedömning att det

åter ville framhålla att det är viktigt att hälso-

och sjukvårdspersonalen har goda kunskaper om homo-,

bi- och transsexuellas behov av vård. Utskottet

pekade på att Nationella folkhälsokommittén, liksom

Folkhälsoinstitutet, uppmärksammat problemet med att

homo- och bisexuella personer i många fall har en

sämre hälsosituation och en mer utsatt ställning som

patienter inom hälso- och sjukvården. Utskottet

vidhöll dock att riksdagen inte borde ta något

initiativ på området. Motionerna avstyrktes (res.

dels v och mp, dels c, dels fp). Riksdagen följde

utskottet (rskr. 2000/01:194).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill ånyo framhålla att det är viktigt att

hälso- och sjukvårdspersonalen har goda kunskaper om

homo-, bi- och transsexuellas behov av vård.

Nationella folkhälsokommittén, liksom Statens

folkhälsoinstitut, har uppmärksammat problemet med

att homo- och bisexuella personer i många fall har

en sämre hälsosituation och en mer utsatt ställning

som patienter inom hälso- och sjukvården. Utskottet

vidhåller dock att riksdagen inte bör ta något

initiativ på området och avstyrker därför motionerna

So509 (v) yrkandena 1 och 2, So548 (s), L367 (fp)

yrkande 12 och L371 (v, s, c, fp, mp) yrkandena 30

och 31.

Ambulanshelikoptrar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om ett

nationellt nät av ambulanshelikoptrar. Jämför

reservation 52 (m).

Motion

I motion So442 av Kerstin Kristiansson Karlstedt och

Agneta Lundberg (s) begärs ett tillkännagivande om

nationellt nät av ambulanshelikoptrar. Motionärerna

anför att ett nationellt nät av ambulanshelikoptrar

är viktigt för att öka tryggheten och för att alla

patienter skall kunna få vård på lika villkor. Dess-

utom skulle beredskapen vid kriser och olyckor öka,

samtidigt som man använde samhällets resurser på ett

effektivt och förnuftigt sätt.

Bakgrund, tidigare behandling

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat

motionsyrkanden om ambulanshelikoptrar, se

betänkandena 1999/2000:SoU9 (s. 54) och

2000/01:SoU10 (s. 79 f.). Utskottet redogjorde i det

förstnämnda betänkandet för Socialstyrelsens rapport

den 30 april 1999 om ett sammanhängande

ambulanshelikoptersystem, vilken inte föranlett

någon åtgärd från Näringsdepartementets sida.

Utskottet vidhöll i betänkande 1990/91:SoU10 att det

är viktigt att den som är i behov av avancerad

sjukvård också får det inom rimlig tid. Utskottet

hänvisade vidare till att det av 6 § hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763) framgår att landstinget

svarar för att det inom landstinget finns en

ändamålsenlig organisation för att till och från

sjukhus eller läkare transportera personer vilkas

tillstånd kräver att transporten utförs med

transportmedel som är särskilt inrättade för

ändamålet. Givetvis kan det i vissa fall vara

lämpligt att ett par eller flera landsting samordnar

verksamheten med ambulanshelikoptrar, anfördes det

också. Utskottet var emellertid inte berett att

föreslå att ett sammanhängande

ambulanshelikoptersystem införs. Motioner

avstyrktes. (Res. m och kd.)

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller att det är viktigt att den som

är i behov av avancerad sjukvård också får det inom

rimlig tid. Vidare vill utskottet återigen framhålla

att varje landsting svarar för att ha en

ändamålsenlig organisation för att till och från

sjukhus eller läkare transportera personer vilkas

tillstånd kräver att transporten utförs med

transportmedel som är särskilt inrättade för

ändamålet (6 § hälso- och sjukvårdslagen 1982:763).

Det kan givetvis i vissa fall vara lämpligt att ett

par eller flera landsting samordnar verksamheten med

ambulanshelikoptrar. Utskottet är emellertid inte

heller nu berett att föreslå att ett sammanhängande

ambulanshelikoptersystem införs. Motion So442 (s)

avstyrks.

Vård och behandling av olika

sjukdomar m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om behandling av

olika sjukdomar främst med hänvisning till

att ett enigt utskott tidigare ställt sig

bakom de de riktlinjer för prioriteringar

inom hälso- och sjukvården som inte låter sig

förenas med någon ”lista” där vissa sjukdomar

generellt prioriteras före andra. Jämför

reservationerna 53 (m), 54 (kd), 55 (c), 56

(fp), 57 (mp), 58 (m, kd, c, fp) och 59 (mp).

Motioner

I motion So566 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs

tillkännagivande om vikten av att de etiska

riktlinjerna för prioritering inom hälso- och

sjukvården efterlevs (yrkande 11). Motionärerna

pekar på att Socialstyrelsen i en avlämnad rapport

har konstaterat att de etiska riktlinjerna inte

alltid följs. Eftersom den medicinska och tekniska

utvecklingen innebär att alltmer kan göras för

alltfler och en förändrad åldersstruktur gör att

efterfrågan på vård kommer att öka, anser

motionärerna att det är viktigt att de etiska

riktlinjerna omgående realiseras.

Flera motioner rör den psykiatriska vården.

I motion So568 av Chris Heister m.fl. (m) begärs

tillkännagivande om problemen i den psykiatriska

vården (yrkande 1). Motionärerna anför att många av

de allra svårast sjuka vårdas på fel plats. För att

få ordentlig psykiatrisk vård måste man i många fall

vara mycket stark och ha god sjukdomsinsikt, något

som de flesta i behov av hjälp av naturliga skäl

inte har. Det gäller, enligt motionärerna, också att

ha problem som passar in i systemets förutbestämda

mallar för att få rätt hjälp. Vidare anför

motionärerna att, eftersom samarbetet mellan

huvudmännen har stora brister, vården också fungerar

dåligt för dem som har problem som ligger inom olika

ansvarsområden.

I motion So612 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs

tillkännagivande om psykisk ohälsa (yrkande 2).

Motionärerna anför att rapporterna om ökad psykisk

ohälsa i befolkningen, särskilt bland ungdomar, är

oroväckande. Enligt en beräkning från

Socialstyrelsen uppgick samhällets kostnader för den

psykiska ohälsan till omkring 50 miljarder kronor

under 1997. Psykisk sjukdom är vidare den

övervägande orsaken till att unga människor beviljas

förtidspension. Motionärerna anser att denna oroande

utveckling måste tas på största allvar och att

regeringen snarast bör lägga fram förslag till

åtgärder.

I motion So628 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

tillkännagivande om reformer för en förbättrad

psykiatri (yrkande 8). Motionärerna anför bl.a. att

det preventiva arbetet måste utvecklas och att det

är viktigt att potentiella högriskgrupper inom

psykiatrin identifieras. Sådana grupper är barn till

psykiskt sjuka, personer som gjort självmordsförsök,

nyinsjuknade i psykoser m.fl. Det är, enligt

motionärerna, viktigt att det finns en god beredskap

inom psykiatrin för att ta hand om dessa grupper av

patienter. Eftersom psykiatrin, i större

utsträckning än andra verksamheter inom vården,

innehåller behandlingsmetoder som är

kontroversiella, är det vidare viktigt att

utvärderingar och uppföljningar av behandlingar

fungerar tillfredsställande.

I motion So580 av Torgny Danielsson (s) begärs

tillkännagivande om vikten av att tillsätta en

kommission med uppgift att föreslå åtgärder mot

diskriminering av psykisk ohälsa. Motionären anför

att kommissionen bör få till syfte att kartlägga och

analysera hur samhället genom olika regelsystem

konserverar ett diskriminerande synsätt på psykisk

ohälsa. Kommissionens uppgift bör också vara att

föreslå åtgärder för att uppnå ett jämställt synsätt

på kroppslig sjukdom och psykisk ohälsa. I motion

So602 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp) framställs

ett yrkande med samma innebörd.

I motion So582 av Anita Johansson (s) begärs

tillkännagivande om behovet av att särskilt

uppmärksamma de äldre psykiskt sjukas situation.

Motionären anför att det finns ett stort och växande

behov av hjälpinsatser för äldre med psykiska

besvär. Resurserna för psykiatrisk och

psykoterapeutisk vård och behandling i Sverige är

underdimensionerade och tillgängligheten för den

enskilde äldre är ytterst begränsad. Till detta

skall, enligt motionären, läggas att bristen på tid

och kunskap för att ta sig an speciellt äldres

psykiska besvär är ett generellt problem i

sjukvården och den kommunala äldreomsorgen.

Tre motioner rör cancer.

I motion So467 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m, fp,

kd, c, mp) begärs tillkännagivande om att en

utredning om cancer och dess orsaker samt före-

byggande åtgärder och behandling tillsätts i syfte

att skapa underlag för en långsiktig strategisk

cancerplan. Motionärerna pekar på att antalet nya

fall av cancer fortsätter att öka och att, enligt en

ännu inte avslutad studie av Epidemiologiskt centrum

vid Socialstyrelsen, antalet personer som lever med

cancer diagnostiserad under de senaste fem åren

kommer att öka med minst 40 % fram till 2020. För

att kunna möta det ökade sjukvårdsbehovet genom väl

genomtänkta insatser behöver en cancerplan

utarbetas.

I motion So216 av Harald Nordlund (fp) begärs tillkännagivande

om att vidta lämpliga förberedande åtgärder för

massundersökning för att upptäcka prostatacancer på

ett tidigt stadium (yrkande 1).

I motion So399 av Jan Backman (m) begärs

tillkännagivande om screening mot prostatacancer.

Tre motioner rör smärtproblematik.

I motion So604 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp)

begärs tillkännagivande om att samordning av

forskningsresultat och tvärvetenskaplig metodutveck-

ling skulle höja kvaliteten i vården av kvinnor med

smärtproblematik.

I motion So477 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s) begärs

tillkännagivande om behovet av att öka kvaliteten

inom vården för kvinnor med smärtor samt utökad

forskning inom detta område.

I motion So625 av Viviann Gerdin och Gunnel Wallin

(båda c) begärs tillkännagivande om att förbättra

livskvaliteten för smärtpatienterna (yrkande 1).

Vidare begärs tillkännagivande om att stimulera till

utbyggd smärtvård med minst en komplett enhet i

varje landsting (yrkande 2).

Tre motioner behandlar ätstörningar.

I motion K284 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs

tillkännagivande om att regeringen tillsammans med

Landstingsförbundet bör utforma en plan för hur en

ökad kunskap kring ätstörningar och kortare

väntetider till adekvat vård skall åstadkommas

(yrkande 14).

I motion So547 av Eva Arvidsson m.fl. (s) begärs

tillkännagivande om behov av information till

lärare, vårdpersonal, skolläkare, föräldrar m.fl. om

ätstörningar (yrkande 1). Vidare begärs

tillkännagivanden om behov av utbildning av

vårdpersonal, skolläkare, skolsköterskor m.fl. i

olika typer av ätstörningar (yrkande 2), om behov av

forskning om ätstörningar (yrkande 3) och om behov

av forskning när det gäller att förebygga

ätstörningar (yrkande 4). Dessutom begärs i motionen

tillkännagivanden om behov av kartläggning och

uppföljning av de olika behandlingsmodeller som

används vid behandling av ätstörningar (yrkande 5),

och om behovet av insatser för drabbade famil-

jemedlemmar (yrkande 6).

I motion So537 av Birgitta Sellén och Margareta Andersson (båda

c) begärs tillkännagivande om förebyggande insatser

mot ätstörningar (yrkande 1), om forskning (yrkande

2) och om rätt att välja vårdform (yrkande 3).

Motionärerna anför att mer forskning om ätstörningar

behövs och att de som drabbas av sådana måste ha

rätt att välja vårdform.

Två motioner behandlar fibromyalgi.

I motion So612 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs

tillkännagivande om fibromyalgi och forskning

(yrkande 8). Enligt motionärerna har sjukdomen inte

fått särskilt stor uppmärksamhet vare sig bland

reumatologer eller andra forskare i landet. Det

behövs därför extraordinära åtgärder för att få i

gång forskningen.

I motion So355 av Margareta Viklund och Ulla-Britt Hagström

(båda kd) begärs tillkännagivande om att en statlig

utredning skall tillsättas för att dels kartlägga

fibromyalgipatienternas situation, dels skapa nya

behandlingsvägar för dessa patienter.

Flera motioner behandlar ytterligare andra sjukdomar m.m.

I motion So206 av Kerstin Heinemann (fp) begärs

tillkännagivande om insatser för behandling av

patienter med AMD (åldersförändringar i gula

fläcken). Motionären anför att det är viktigt att

sjukvården garanteras resurser för att alla som

behöver behandling mot AMD skall kunna få det. Det

är också viktigt att dessa resurser inte tas från

annan ögonsjukvård.

I motion So233 av Ulla-Britt Hagström och Margareta Viklund

(båda kd) begärs tillkännagivanden om initiativ till

utvärdering och uppföljning av ett hälsoekonomiskt

underlag för reumatikervården och om att forskningen

om orsakerna till reumatiska sjukdomar intensifieras

(yrkandena 1 och 2).

I motion So233 av Ulla-Britt Hagström och Margareta

Viklund (båda kd) begärs tillkännagivande om

åtgärder för att stimulera förebyggande aktiviteter

mot osteoporos (yrkande 3).

I motion So383 av Laila Bjurling och Sonja Fransson (båda s)

begärs tillkännagivande om behovet av medicinsk

fotvård för funktionshindrade.

I motion So414 av Ulla-Britt Hagström (kd) begärs

ett tillkännagivande om att bättre behandlings- och

rehabiliteringsmetoder för läkemedelsberoende bör

utvecklas (yrkande 1).

I motion So555 av Birgitta Ahlqvist och Lennart Klockare (båda

s) begärs tillkännagivande om information och

utbildning om sjukdomen KOL (kronisk obstruktiv

lungsjukdom).

I motion So579 av Lennart Klockare och Birgitta

Ahlqvist (båda s) begärs tillkännagivande om

kostnader för morbus Gaucher. Motionärerna anför att

hela landet, på samma sätt som för blödarsjuka, bör

bära kostnaden solidariskt för patienter med morbus

Gaucher.

I motion So612 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs

tillkännagivande om migrän (yrkande 5). Motionärerna

pekar på att kunskap och information ofta är

bristfälliga och att många sjukskrivningar kan före-

byggas om individuellt anpassad rehabilitering sätts

in i god tid. Landstingen bör upparbeta strategier

och organisation för att möta behoven och sprida

information om sjukdomen och vilka möjligheter som

finns att bota eller lindra besvären.

I motion A393 av Lars Ångström m.fl. (mp) begärs

tillkännagivande om att utveckla forskningen kring

manliga preventivmedel (yrkande 10).

Tidigare behandling och pågående arbete m.m.

I betänkande 1998/99:SoU10, vartill hänvisas, ges en

bred redogörelse för riksdagens beslut om riktlinjer

för prioriteringar inom hälso- och sjukvården (s. 73

f.).

Motionsyrkanden om vård och behandling av olika

sjukdomar behandlades senast av utskottet i

betänkande 2000/01:SoU10 (s. 80 f.). Utskottet

anförde bl.a. att det vidhåller den bedömning som

tidigare regelmässigt framförts, nämligen att

utskottet inte ställer sig bakom motionskrav om att

satsningar bör göras på enskilda sjukdomar eller om

att vården av dessa bör organiseras på visst sätt.

Att bedöma sådana frågor är i första hand en fråga

för sjukvårdshuvudmännen, sades det. Utskottet

pekade vidare på att ett enigt utskott ställt sig

bakom riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och

sjukvården vilka inte låter sig förenas med någon

”lista” där vissa sjukdomar generellt prioriteras

före andra. Utskottet vidhöll denna inställning och

avstyrkte de ifrågavarande motionsyrkandena (res. c,

fp, respektive mp). Riksdagen följde utskottet

(rskr. 2000/01:194).

Prioriteringsdelegationen, som haft i uppdrag att

bl.a. sprida information och kunskap om riktlinjerna

för prioriteringar i hälso- och sjukvården och de

etiska värderingar som ligger till grund för dessa,

lämnade sitt slutbetänkande i januari 2001,

Prioriteringar i vården (SOU 2001:8). I betänkandet

(s. 127) anförs att det yttersta ansvaret för att

riktlinjerna följs åvilar riksdag och regering.

Vidare anförs att sjukvårdshuvudmännen har

huvudansvaret för att föra prioriteringsprocessen

vidare och att Socialstyrelsen i sin

tillsynsfunktion har att bevaka att riksdagsbeslutet

efterlevs och att prioriteringsprocessen

intensifieras.

I betänkande 2000/01:SoU10 redovisas vidare ett

antal avslutade och pågående arbeten med inriktning

på vård och behandling av olika sjukdomar (s. 82

f.). Vidare har regeringen i proposition

1999/2000:149 Nationell handlingsplan för utveckling

av hälso- och sjukvården behandlat behovet av stöd

till bl.a. vissa grupper med psykisk ohälsa. (s. 42

f.). I handlingsplanen nämns att regeringen,

Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet i

ett avtal om utvecklingsinsatser inom vården och

omsorgen för åren 2002–2004 har kommit överens om

åtgärder och inriktning i linje med propositionen. I

avtalet enades parterna bl.a. om särskilda åtgärder

för att förbättra stödet till barn, ungdomar och

äldre med psykisk ohälsa samt till personer med

psykiska funktionshinder.

Socialutskottet har från våren 2000 till våren 2001

tagit initiativ till att tematiskt studera frågor

rörande psykiatrin. Syftet har varit att skaffa sig

djupare kunskaper på området. Studiebesök har

genomförts på fyra orter i landet – Sundsvall,

Malmö, Lund och Uppsala – samt dessutom vid

Regionsjukhuset Karsudden. Utskottet kunde därvid

konstatera att frågan om vikten av samverkan mellan

olika huvudmän och eller verksamheter aktualiserades

vid studiebesöken och beslöt därför att anordna en

offentlig utfrågning på temat samverkan inom

psykiatriområdet. Utfrågningen genomfördes den 13

november 2001. En utskrift av utfrågningen har

publicerats i skriftserien Utredningar från

riksdagen (2001/02:URD1).

Vidare berör Nationella folkhälsokommittén i sitt

slutbetänkande de största folksjukdomarna, bl.a.

cancer, rörelseorganens sjukdomar samt psykisk

ohälsa (s. 37 f.).

Av Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsrapport 2001

framgår (s. 174 f.) att det faktum att andelen unga

mellan 18 och 24 år (till viss del) har ökat inom

den psykiatriska slutenvården, särskilt inom

missbrukarvården, har föranlett landstingen att

satsa på försöksverksamheter med sammanslagna

organisationer för barn- och vuxenpsykiatrin. Det

har vidare blivit vanligare att sätta in tidiga

insatser för ungdomar med debuterande psykossjukdom.

Vidare framgår att man även har fortsatt att

utveckla de tidiga insatserna för dessa ungdomar.

I budgetpropositionen för år 2001 (utg.omr. 9) anför

regeringen (s. 55) att Statens folkhälsoinstitut har

fortsatt arbetet med ätstörningar i form av en

expert- och myndighetsgrupp. Syftet är att få ökad

kunskap som bas för att utveckla förebyggande

strategier mot ätstörningar. Vidare anförs att det

nätverk som skapats över landet har getts

information om kunskapsläget via nätverksbrev.

Frågan om organiserade hälsokontroller för att

upptäcka prostatacancer har den 30 maj 2001 berörts

av socialministern i svar på fråga för skriftligt

svar (2000/01:1271). I svaret har socialministern

pekat på att Socialstyrelsen år 2000 i dokumentet

”State of the art prostatacancer” framhållit att det

saknas välgrundade strategier för primär prevention

av prostatacancer och att vägen till realistiska

sådana är lång. Han anför vidare att det i dagsläget

inte föreligger några omständigheter som talar för

att införa organiserade hälsokontroller för

undersökning av prostata. Vidare har socialministern

den 1 november 2001 i svar på fråga för skriftligt

svar (2001/02:109) berört frågan om väntetider för

cancerpatienter. Han anför därvid bl.a. att en

förutsättning för att kunna bedriva god cancervård

givetvis är att det finns läkare med adekvat

kompetens, bl.a. patologer, i tillräcklig omfattning

och att staten här har ett ansvar för att det

grundutbildas läkare. Han anför vidare att han

överväger att uppdra åt Socialstyrelsen att göra en

studie som visar hur situationen ser ut när det

gäller cancervården över hela landet. En sådan

studie bör innefatta såväl väntetiderna till vård

och behandling som den rådande personalsituationen,

anförs det.

I Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsrapport 2001

lämnas (s. 106 f.) en lägesrapport över

cancerscreening i Sverige, där prostatacancer är en

de fyra cancerformer som rapporten avser. I

rapporten anförs, när det gäller screening av

prostatacancer, att det vetenskapliga underlaget för

närvarande är otillräckligt och att man bör avvakta

resultaten av pågående randomiserade studier innan

man drar några slutsatser.

Av regeringens skrivelse 2001/02:50 Hållbara Sverige

– uppföljning av åtgärder för en ekologiskt hållbar

utveckling framgår att Socialdepartementets arbete i

strävan efter ekologiskt hållbar utveckling

fokuserar på sambandet mellan hälsa och välfärd samt

miljö och hälso- och sjukvård. I skrivelsen pekas på

(s. 96) att Miljöhälsoutredningen i sitt

slutbetänkande Miljö för en hållbar hälsoutveckling

(SOU 1996:124) lämnade ett förslag till ett

nationellt handlingsprogram för att minska

miljörelaterade hälsorisker i Sverige.

Miljöhälsoutredningens betänkande har därefter

ingått i Miljömålskommitténs (M 1998:07) arbete med

att utveckla de miljökvalitetsmål som beslutades i

samband med miljömålspropositionen (prop.

1997/98:145). Dessutom har, enligt skrivelsen,

Socialstyrelsen haft i uppdrag att göra en samlad

översyn av vilka hälsorelaterade delmål och åtgärder

som behövs för att miljökvalitetsmålen skall nås

inom en generation.

Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU)

bedriver för närvarande ett projekt rörande

behandling av långvarig smärta. Projektet, som

beräknas redovisas 2004, riktas in mot utvärdering

av det vetenskapliga underlaget för behandling och

omhändertagande av patienter med långvarig icke-

malign smärta. Rapporten skall belysa behandling av

långvarig smärta hos alla åldersgrupper såväl bland

kvinnor som bland män. Etiska, sociala och ekono-

miska faktorer skall beaktas. SBU bedriver för

närvarande även ett projekt kallat Benskörhet –

prevention, diagnostik och behandling. De

övergripande frågeställningar som projektgruppen

skall besvara är hur stort problemet är; vilka

speciella riskgrupper som finns; vilka diagnostiska

metoder som bör användas; vilka profylaktiska

metoder som finns och när skall de användas; hur

benskörhet skall behandlas samt vilka de

samhällsekonomiska konsekvenserna är. Projektet

avses att redovisas 2003.

Av budgetpropositionen för år 2001 (utg.omr. 9)

framgår (s. 41) att regeringen årligen fram t.o.m.

2004 avser att stödja Konsumentinstitutets Läkemedel

och hälsa (Kilen) med 3,2 miljoner kronor.

Utskottet behandlade i betänkande 2000/01:SoU10 ett

motionsyrkande om att prioritera forskning om

preventivmedel, i synnerhet för män (s. 103 f.). Ut-

skottet vidhöll sin tidigare redovisade uppfattning

att riksdagen inte bör ta något initiativ när det

gäller frågan om preventivmedel för män. Yrkandet

avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. (Res. mp.)

Utskottets ställningstagande

De sjukdomar som berörs i motionerna orsakar ett

stort lidande för många människor. Statens beredning

för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) har

slutfört eller arbetar alltjämt med utvärderingar av

tillgängliga behandlingsmetoder rörande vissa av

dessa sjukdomar. Nationella folkhälsokommittén och

andra utredningar har berört flera av de nämnda

sjukdomarna. Vidare stöder Vetenskapsrådet forskning

på flera av de områden som tas upp i motionerna.

Utskottet behandlar varje år ett flertal motioner

från den allmänna motionstiden om insatser mot olika

sjukdomar. Utskottet vidhåller den bedömning som

tidigare regelmässigt framförts, nämligen att

utskottet inte ställer sig bakom motionskrav om att

satsningar bör göras på enskilda sjukdomar eller om

att vården av dessa bör organiseras på visst sätt.

Att bedöma sådana frågor är enligt utskottet i

första hand en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Ett

enigt utskott har ställt sig bakom riktlinjer för

prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop.

1996/97:60, bet. 1996/97:SoU14, rskr. 1996/97:186).

Utskottet vidhåller sin uppfattning att dessa

riktlinjer inte låter sig förenas med någon ”lista”

där vissa sjukdomar generellt prioriteras före

andra. Riksdagen bör därför inte ta något initiativ

med anledning av motionerna So206 (fp), So216 (fp)

yrkande 1, So233 (kd), So355 (kd), So383 (s), So399

(m), So414 (kd) yrkande 1, So477 (s), So537 (c),

So547 (s), So555 (s), So566 (kd) yrkande 11, So568

(m) yrkande 1, So579 (s), So580 (s), So582 (s),

So602 (mp), So604 (mp), So612 (kd) yrkandena 2, 5

och 8, So625 (c) yrkandena 1 och 2, So628 (fp)

yrkande 8 samt K284 (c) yrkande 14. Motionerna

avstyrks.

I motion So467 (m, fp, kd, c, mp) anförs att en utredning om

cancer och dess orsaker samt förebyggande åtgärder

och behandling behöver tillsättas. Syftet med

utredningen skall vara att skapa underlag för en

långsiktig strategisk cancerplan. Utskottet är

medvetet om att forskningen på cancerområdet indi-

kerar att antalet personer med cancer kommer att öka

i framtiden. Utskottet vidhåller att det är

angeläget att det skapas en beredskap härför.

Utskottet vill i sammanhanget peka på att Sverige

har ett mycket väl fungerande cancerregister som

används för forskning och uppföljning. Dessutom

finns det skäl att framhålla det arbete som bedrivs

i Miljöhälsoutredningens spår bl.a.,

Socialdepartementets arbete i strävan efter

ekologiskt hållbar utveckling som fokuserar på

sambandet mellan hälsa och välfärd samt miljö och

hälso- och sjukvård. Sammanfattningsvis är utskottet

dock alltjämt av uppfattningen att tillräckliga skäl

inte föreligger att frångå den principiella

inställningen att inte prioritera vissa sjukdomar

framför andra. Motionen avstyrks därför.

Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade uppfattning att

riksdagen inte bör ta något initiativ när det gäller

frågan om preventivmedel för män. Motion A393 (mp)

yrkande 10 avstyrks.

Frågor om organdonation

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå två motioner gällande

organdonation. Utskottet framhåller att

huvudansvaret för att upplysa allmänheten om

donation och transplantation ligger hos

sjukvårdshuvudmännen.

Motioner

I motion So538 av Margareta Andersson och Viviann

Gerdin (båda c) begärs tillkännagivande om en

utredning om levande donatorer av njurar (yrkande

1). Motionärerna anför att Socialstyrelsen bör få i

uppdrag att närmare utreda frågan och gå ut till de

aktuella sjukhusen och allmänheten med information i

frågan. Vidare begärs tillkännagivande om ett

förnyat utskick med förbättrad information om

donation när donatorn avlidit (yrkande 2).

Motionärerna anser att Socialstyrelsen bör få ett

nytt uppdrag att utforma en kampanj för att fler

skall ställa sig positiva till organdonation efter

det att man avlidit. Kampanjen bör även omfatta att

utforma ett bättre omhändertagande av både den

avlidne och dennes anhöriga.

I motion So389 av Ann-Marie Fagerström (s) yrkas

tillkännagivande om en informationskampanj om

organdonation. Motionären anför att det i dag råder

brist på organ. Detta kan få som resultat att

patienter som behöver livsviktiga transplantationer

inte kan få det.

Tidigare behandling och pågående arbete m.m.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om

organdonationer. Senast i betänkande 2000/01:SoU10

behandlades ett antal motioner om bl.a. hur

människors benägenhet att donera organ skulle ökas.

Utskottet anförde att det i Sverige för närvarande

råder brist på organ och vävnader för transplanta-

tionsändamål. Huvudansvaret för att upplysa

allmänheten om donation och transplantation ligger

hos sjukvårdshuvudmännen, påpekades det. Utskottet

såg mycket positivt på det arbete som pågår inom

landstingen samt vid Landstingsförbundet och

Socialstyrelsen i syfte att öka organdonationerna.

Utskottet förutsatte vidare att detta arbete kommer

att fortsätta. Motioner avstyrktes (ej res.).

Riksdagen följde utskottet (rskr. 2000/01:194).

Av överenskommelsen mellan staten och

Landstingsförbundet om vissa ersättningar till

hälso- och sjukvården för år 2002

(Dagmaröverenskommelsen) framgår att parterna anser

att det är viktigt att genom informationsinsatser

öka människors kunskap om organdonation. Mot denna

bakgrund avsätts med början 2002, under maximalt tre

år, 9 miljoner kronor årligen för nationella

informationsinsatser om organdonationer.

Riksdagen har med anledning av proposition 2001/02:9

Vissa socialförsäkringsfrågor, betänkande

2001/02:SfU5 med samma namn som propositionen, i

december 2001 beslutat om ett särskilt högriskskydd

för levande donatorer av organ och vävnader i

samband med donationsingrepp eller utredningar om

sådant ingrepp. Skyddet medför att donatorns

arbetsgivare har rätt till ersättning från

sjukförsäkringen för sina kostnader för sjuklön.

Beslut om sådant särskilt högriskskydd fattas av den

allmänna försäkringskassan. Ett sådant beslut

innebär även att den enskilde erhåller ersättning

för den första dagen i en sjukperiod.

Socialstyrelsen anordnar årliga möten om donation av

organ och vävnader för transplantation och annat

medicinskt ändamål, med deltagare från professionen,

patientorganisationer, sjukvårdshuvudmännen m.fl.

Socialstyrelsen har vidare publicerat utförligt

informationsmaterial om donationer, såväl i form av

broschyrer som på Internet. Bland annat är

webbversionen av broschyren ”När hjärnan dör dör

människan” en av de mest lästa.

Utskottets ställningstagande

Transplantation är en angelägen behandlingsform inom

sjukvården eftersom många svårt sjuka människor

därigenom får ett förlängt liv och en bättre

livskvalitet.

I Sverige råder för närvarande brist på organ och

vävnader för transplantationsändamål. Huvudansvaret

för att upplysa allmänheten om donation och

transplantation ligger hos sjukvårdshuvudmännen.

Utskottet ser mycket positivt på det arbete som

bedrivs av landstingen samt de insatser som görs

från Landstingsförbundets och Socialstyrelsens sida

för att öka allmänhetens kunskap om och benägenhet

att acceptera organdonationer. Utskottet förutsätter

att detta arbete kommer att fortsätta. Motionerna

So389 (s) och So538 (c) får anses i huvudsak

tillgodosedda.

Alternativa behandlingsmetoder

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner rörande

alternativa behandlingsme-toder, främst med

hänvisning till tidigare inställning i saken.

Jämför reservationerna 60 (v), 61 (c), 62

(mp), 63 (c) och 64 (v).

Motioner

I motion So398 av Rolf Olsson m.fl. (v) begärs

tillkännagivande om stöd till komplementär medicin

(yrkande 1). Motionärerna anför att det finns goda

skäl att stödja den komplementära medicinen för att

därigenom garantera kvaliteten och säkerheten.

Dessutom utgör den ett bra komplement till den

traditionella medicinska vetenskapen. Vidare begärs

tillkännagivande om undervisning i komplementär

medicin (yrkande 3). Motionärerna anför att det är

viktigt att kunskaper inom den komplementära

medicinen tas till vara och att det därför är en

brist att den komplementära medicinen inte alls,

eller i ringa utsträckning, har behandlats i den

traditionella utbildningen.

I motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs

tillkännagivande om ett uppdrag till Statens

beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU)

att utforma förslag till alternativa

behandlingsmetoder (yrkande 19). Motionärerna anför

att samhället har ett ansvar för berättigade

medborgarintressen kring kvalitet och säkerhet på

det alternativmedicinska området. Därför måste

staten se till att särskilda resurser ställs till

förfogande för kvalitetsarbete och utvärdering inom

detta område. Vidare begärs tillkännagivande om att

riktade resurser avsätts för att bygga upp ett

kompetenscentrum och för att möjliggöra egna

forskningsprojekt inom alternativmedicin (yrkande

20). Dessutom begärs tillkännagivande om en

utredning gällande alternativmedicinska metoder

(yrkande 21). Motionärerna anser att en ny utredning

bl.a. bör analysera de ekonomiska och sociala

konsekvenserna av alternativa metoder och se över

lagstiftningen på området. I motionen begärs också

tillkännagivande om förbättring av patientens

rättigheter att välja behandlingsmetod (yrkande 22).

Motionärerna anför att en öppenhet för alternativa

behandlingsmetoder inom den ordinarie hälso- och

sjukvården under kontrollerade former minskar

riskerna för att människor skadas av oseriösa och

skadliga behandlingar. Avslutningsvis begärs

tillkännagivande om att förändra lagstiftningen för

alternativmedicinska behandlingar (yrkande 23).

Motionärerna anser att alternativmedicinsk

behandling som uppfyller kvalitetskraven skall

tillåtas inom hälso- och sjukvården som komplement

till skolmedicinen.

I motion So623 av Gunnel Wallin och Marianne Andersson (båda c)

begärs tillkännagivande om ett ökat samarbete tvärs

över yrkesgränserna för att lära mer om vad som

orsakar sjukdom och vad som kan hjälpa patienterna

(yrkande 1). Motionärerna anför att förebyggande

hälsovård kommer att bli det viktigaste området inom

medicinen under detta århundrade.

I motion So605 av Helena Hillar Rosenqvist m.fl. (mp) begärs

tillkännagivande om behovet av en utredning om

komplementärmedicin och dess möjliga integrering med

skolmedicinen.

I motion So626 av Viviann Gerdin och Lena Ek (båda c) begärs

tillkännagivande om att regeringen bör lägga fram

förslag för att öka inflytandet och stärka rätten

att välja alternativa behandlingsmetoder (yrkande

6).

I motion N365 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) begärs

tillkännagivande om att utreda i vilken mån den

offentliga sjukvården har ett ekonomiskt övertag

över den alternativa omsorgen och sjukvården

(yrkande 4). Motionärerna pekar på att den

offentliga sjukvården i dag får tillbaka momsen som

den betalat in till staten. Den förmånen åtnjuter

inte den alternativa sjukvården.

I några motionsyrkanden föreslås ett eget regelverk för

alternativmedicinen.

I motion So274 av Inger Strömbom m.fl. (kd, m, c)

begärs tillkännagivande om ett eget regelverk för

den komplementär- och alternativmedicinska sektorn i

egenskap av egen disciplin (yrkande 1).

I motion So623 (c) begärs tillkännagivande om att erkänna

komplementär- och alternativmedicinens system för

auktorisation och kvalitetssäkring (yrkande 2).

Motionärerna pekar på att Branschorganisationen för

komplementär- och alternativmedicin, KAM, har infört

ett system för auktorisation och årlig

kvalitetssäkring. Socialstyrelsen har uttalat sitt

stöd för KAM:s kvalitetssäkring. Dessutom begärs

tillkännagivande om att det är viktigt att Sverige

stöder det nordiska samarbetet inom komplementär-

och alternativmedicinen (yrkande 3).

Några motionsyrkanden rör frågan om legitimation och

förskrivningsrätt.

I motion So398 (v) begärs tillkännagivande om att

Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utreda behovet

av att legitimera fler komplementärmedicinska

utövare (yrkande 2). Motionärerna anser, då många

människor söker sig till komplementärmedicinska

alternativ, att det är av stor vikt att det finns en

god tillsyn av verksamheten och dess utövare. Ett

åläggande om kvalitetssystem och legitimering säkrar

vidare behandlingarna för patienten och ökar kunska-

pen om de komplementära behandlingarna.

I motion So623 (c) begärs tillkännagivande om att

förskrivningsrätt tilldelas auktoriserade och

kvalitetssäkrade komplementär- och alternativme-

dicinare (yrkande 5). Motionärerna anför att en

maximal patienttrygghet på den svenska

kosttillskottsmarknaden uppnås om auktoriserade och

kvalitetssäkrade komplementär- och alternativ-

medicinare ges rätten att förskriva höga doser av

kosttillskott och vitaminer.

Tidigare behandling m.m.

Bestämmelser rörande hälso- och sjukvårdens

verksamhet finns i lag (1998:531) om yrkesverksamhet

på hälso- och sjukvårdens område. I lagen behandlas

bl.a. skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal

(2 kap.) och behörighets- och legitimationsregler (3

kap.).

Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU,

utvärderar även s.k. alternativa behandlingsmetoder

vid utarbetandet av sina rapporter, t.ex. har SBU

vid sin utvärdering av metoder för rökavvänjning

(1998) studerat behandling med såväl hypnos som

akupunktur.

Utskottet behandlade motioner om alternativa

behandlingsmetoder senast i betänkande 2000/01:SoU10

(s. 89). Beträffande yrkanden bl.a. om utredning om

alternativa behandlingsmetoder anförde utskottet att

det än en gång ville påpeka att attityden till flera

s.k. alternativa behandlingsmetoder har ändrats

under de senaste årtiondena. Vidare betonade

utskottet att kunskaper om alternativmedicinska

metoder behövs både för att kunna bedöma effekter

och vinster och för att kunna utröna eventuella

skador och biverkningar. Utskottet ansåg att

riksdagen inte borde ta något initiativ med

anledning av motionerna.

I betänkandet behandlades även ett par

motionsyrkanden rörande hälso- och

sjukvårdspersonalens möjlighet att tillåtas utöva

alternativmedicin som ett komplement till

skolhälsovården. Ett tillmötesgående av dessa

yrkanden förutsätter ändringar i lagen (1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdsområdet.

Enligt utskottets uppfattning saknades det anledning

att ändra den nämnda lagen.

Avslutningsvis anförde utskottet i nämnda

betänkande att det, när det gäller forskning kring

alternativmedicin, förutsatte att ansökningar om

medel till forskning på området behandlas på

likvärdigt sätt som andra ansökningar.

Utskottet avstyrkte samtliga motionsyrkanden (res.

dels c och mp, dels m, kd, c, och mp, dels kd, c, fp

och mp). Riksdagen följde utskottet.

Enligt 3 kap. 4 § mervärdesskattelagen undantas från

skatteplikt omsättning av tjänster som utgör

sjukvård, tandvård och social omsorg. För

skattefrihet krävs att sjukvården omfattar sådana

åtgärder som definitionsmässigt är sjukvård och att

sjukvården tillhandahålls vid sjukvårdsinrättningar

eller av någon med särskild legitimation att utöva

sjukvårdsyrke. För s.k. alternativvård gäller

däremot inte skattefriheten.

Riksdagens skatteutskott har i betänkande

2000/01:SkU15 Allmänna motioner om mervärdesskatt

behandlat ett yrkande från Centerpartiet om att

mervärdesskatten borde slopas på alternativa

behandlingsformer. Utskottet, som avstyrkte

motionsyrkandet, anförde följande.

Utskottet har prövat den aktuella frågan om

skattenedsättning på alternativa

sjukdomsbehandlingar vid flera tillfällen de

senaste åren. Mot bakgrund av de kostnader för

staten som den föreslagna skattenedsättningen

skulle föra med sig och de avgränsningsproblem

som skulle kunna uppstå gentemot andra typer av

verksamheter som också har till ändamål att göra

folk friskare ställer utskottet sig avvisande

till förslaget.

Riksdagen följde utskottet (prot.nr 2000/01:83).

Utskottet har erfarit att centrum för komplementära

hälsostudier vid Örebro universitet i en

kartläggning som genomförts på uppdrag av

Landstingsförbundet erfarit att samtliga landsting

(16 st.) som besvarat enkäten använder alternativa

behandlingsmetoder.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill återigen framhålla att attityden till

flera s.k. alternativa behandlingsmetoder har

ändrats under de senaste årtiondena. Kunskaper om

alternativmedicinska metoder behövs både för att

kunna bedöma effekter och vinster och för att kunna

utröna eventuella skador och biverkningar. Utskottet

anser att utskottet inte bör ta något initiativ med

anledning av motionerna So303 (c) yrkande 21, So398

(v) yrkandena 1 och 3, So605 (mp), So623 (c) yrkande

1 och N365 (mp) yrkande 4.

De synpunkter som framförs i motionerna So303 (c) yrkandena 22

och 23 samt So626 (c) yrkande 6 förutsätter

ändringar i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på

hälso- och sjukvårdsområdet. Utskottet, som inte

anser att det finns anledning att ändra lagen,

avstyrker motionerna.

Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU)

har till uppgift att kritiskt granska de medicinska

metoder som används inom sjukvården. Det ankommer

däremot inte på SBU att utforma förslag till

behandlingsmetoder. Motion So303 (c) yrkande 19

avstyrks därför. När det gäller forskning kring

alternativmedicin vidhåller utskottet att det

förutsätter att ansökningar om medel till forskning

på området behandlas på likvärdigt sätt som andra

ansökningar. Även motion So303 (c) yrkande 20

avstyrks därför.

Utskottet anser att det arbete med inriktning på

auktorisation och kvalitetssäkring som bedrivs av

Branschorganisationen för komplementär- och alterna-

tivmedicin är värdefullt och viktigt. Även det

nordiska samarbetet inom komplementär- och

alternativmedicinen är viktigt. Något

tillkännagivande härom behövs dock inte, varför

motion So623 (c) yrkandena 2 och 3 avstyrks. Inte

heller bör något särskilt regelverk för

alternativmedicinen införas. Motion So274 (kd, m, c)

yrkande 1 avstyrks därför.

Ett antal motionsyrkanden rör frågan om legitimering av samt

förskrivningsrätt för alternativmedicinska utövare.

Utskottet, som förutsätter att regeringen följer

utvecklingen på det alternativmedicinska området och

om så behövs återkommer till riksdagen, finner inte

skäl att föreslå några ändringar av gällande regler.

Motionerna So398 (v) yrkande 2 och So623 (c) yrkande

5 avstyrks.

Vård i livets slutskede

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör, med hänvisning till pågående

arbete på området, avslå en motion

beträffande vård i livets slutskede.

Motion

I motion So628 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

tillkännagivande om vård i livets slutskede (yrkande

17). Motionärerna anför att när bot inte kan ges och

patienten är döende skall denne få dö en lugn och

värdig död. Det måste också vara en självklarhet att

tillräcklig smärtlindring ges. Vidare skall, enligt

motionärerna, psykologiskt och socialt stöd erbjudas

den sjuke och de anhöriga.

Tidigare behandling och pågående arbete

Motioner om vård i livets slutskede har behandlats

av utskottet vid flera tillfällen. Senast i

betänkande 2000/01:SoU10 förelåg bl.a. ett

motionsyrkande med likartat innehåll som i den

ovannämnda So628 (s. 92 f.).

Utskottet vidhöll att målet för vården skall vara

att ge patienten god livskvalitet även i livets

slutskede samt en lugn och värdig död. Vården bör

drivas som en aktiv helhetsvård med lindring av

smärta och andra besvärande symtom samt

psykologiskt, socialt och andligt stöd åt patienten

och de närstående. Regeringens kommande förslag på

området borde enligt utskottets mening inte

föregripas. Motionerna avstyrktes därför (ej res.).

Riksdagen följde utskottet (rskr. 2000/01:194).

Kommittén om vård i livets slutskede överlämnade i

januari 2001 slutbetänkandet Döden angår oss alla –

värdig vård vid livets slut (SOU 2001:6). Be-

tänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet

och en proposition är, enligt uppgift, planerad till

hösten 2002.

Frågan om vård i livets slutskede har vidare

berörts av socialministern i inter-

pellationsdebatt den 25 januari 2002. I debatten

(snabbprotokoll 2001/02:58) anförde

socialministern bl.a. följande.

Det är viktigt att framhålla att god vård och

gott omhändertagande av patienter vars sjukdom

inte kan botas, och särskilt när deras liv närmar

sig slutet, inte endast innebär att de ska

erbjudas rent medicinska insatser. Till den

palliativa vården måste även höra att tillgodose

patientens övriga behov, av exempelvis

psykologisk och existentiell natur, på ett sätt

som är integrerat i vården.

Kommittén om vård i livets slutskede har haft i

uppdrag att överväga och lämna förslag till hur

man kan förbättra livskvaliteten för dem som är

svårt sjuka och döende samt deras familjer och

närstående. Kommittén har bedrivit ett utåtriktat

arbete, bl.a. genom att anordna flera konferenser

i ämnet.

Kommittén överlämnade sitt slutbetänkande Döden

angår oss alla – Värdig vård vid livets slut (SOU

2001:6) i början av förra året.

I betänkandet betonas just att den palliativa

vården ska vara en aktiv helhetsvård av hela

människan och dennes närstående under vägen fram

till döden. I betänkandet finns flera förslag för

att på olika sätt förbättra omhändertagandet även

med avseende på patientens existentiella behov.

Exempelvis finns förslag som rör utbildningens

innehåll. Förslagen i betänkandet har

remissbehandlats och bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Som utskottet tidigare uttalat skall målet för

vården vara att ge patienten god livskvalitet även i

livets slutskede samt en lugn och värdig död. Vården

bör drivas som en aktiv helhetsvård med lindring av

smärta och andra besvärande symtom samt

psykologiskt, socialt och andligt stöd åt patienten

och de närstående.

Den frågeställning som tas upp i motion So628 (fp)

yrkande 17 omfattas av förslaget från Kommittén om

vård i livets slutskede. Förslaget bereds för

närvarande i Regeringskansliet och bör enligt

utskottets mening inte föregripas. Motionen

avstyrks.

Etiska frågor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet bör, med hänvisning till pågående

arbete på området, avslå ett antal

motionsyrkanden gällande etiska frågor.

Jämför reservation 65 (mp).

Motioner

I motion So463 av Tuve Skånberg och Amanda Agestav

(båda kd) begärs att regeringen lägger fram en lag

som förbjuder kloning av mänskliga celler. Hela det

demokratiska samhället är enligt motionärerna

överens om att det är oacceptabelt att klona

människor. Svensk lagstiftning är emellertid inte

tydlig på denna punkt.

I motion So508 av Tuve Skånberg och Magda Ayoub (kd)

begärs tillkännagivande om att en grundlig utredning

bör göras av hur hanteringen av aborterade foster

sker i samband med forskning (yrkande 1).

Motionärerna anser det oetiskt att aborterade foster

används för experimentell forskning. Vidare anför

motionärerna att tydliga regler bör slås fast för

forskning på levande foster (yrkande 2).

I motion So633 av Ulf Nilsson (fp) begärs tillkännagivande om

stamcellsforskning (yrkande 2). Motionären anför att

om denna forskning bedöms etiskt försvarbar måste

det vara en fråga för forskarna att avgöra om

forskning på embryonala eller s.k. adulta stamceller

är den mest fruktbara, dvs. kan leda till bäst

resultat. Vidare begärs tillkännagivande om att

tillåta terapeutisk kloning (yrkande 3).

I motion So635 av Gudrun Lindvall (mp) begärs tillkännagivande

om stamceller från aborterade foster (yrkande 2).

Motionären anför att det bör vara en självklarhet

att inte använda aborterade foster. I motionen

begärs också tillkännagivande om framställande av

befruktade celler direkt för kloning eller

stamcellsforskning (yrkande 4). Motionären anför att

hon ser det som oetiskt att direkt framställa

befruktade celler för kloning eller för framtagning

av stamceller. Vidare begärs tillkännagivande om

positiva effekter av stamcellsforskning (yrkande 5).

Motionären pekar på att utsikterna att skapa för den

egna konstitutionen skräddarsydda läkemedel och

utnyttja kroppsegna läkningsmekanismer, i stället

för att ständigt laborera med syntetiska preparat

och hoppas att de inte skall ge biverkningar, inger

stort hopp för framtiden. Dessutom begärs

tillkännagivande om att villkoret för fortsatt

stamcellsforskning skall vara parallell, fristående

forskning med utgångspunkt i försiktighetsprincipen

(yrkande 6). Slutligen begärs tillkännagivande om

ett brett forskningsprojekt (yrkande 7). Motionären

anför att ett brett informationsprojekt kring

genetik, genteknik och bioteknik och deras möjliga

tillämpningar vore ett utmärkt pilotprojekt för att

initiera samhällsdebatt kring en aktuell, viktig

fråga.

Tidigare behandling och pågående arbete m.m.

I betänkande 2000/01:SoU10, vartill hänvisas,

behandlade utskottet senast motioner rörande

genetisk integritet (s. 100 f.). Utskottet anförde

att en parlamentarisk kommitté med uppdrag att se

över olika frågor rörande genetisk diagnostik,

genterapi och kloning nyligen hade tillsatts. Såvitt

framgår av direktiven till utredningen omfattar

uppdraget de frågor som tas upp i de aktuella motio-

nerna. Enligt utskottets mening borde kommitténs

arbete inte föregripas. Motionerna avstyrktes (res.

mp). Riksdagen följde utskottet (rskr. 2000/01:194).

Vetenskapsrådets styrelse har i ett enhälligt beslut

den 3 december 2001 tagit ställning till etiska

riktlinjer för stamcellsforskning. I korthet innebär

riktlinjerna att forskarna får ta stamceller från

embryon som inte längre är användbara, eller skall

användas, för vidare IVF-behandling. Dessutom bedöms

att skapandet av embryon genom somatisk

kärnöverföring (terapeutisk kloning) för att få

tillgång till stamceller, kan vara etiskt

försvarbart. Detta eftersom de behandlingsmässiga

vinsterna på sikt kan vara stora. Kärnöverföring kan

dock för närvarande inte tillåtas på grund av det

rådande rättsläget. Vetenskapsrådets styrelse

föreslår vissa lagändringar.

Statens medicinsk-etiska råd har i ett yttrande den

17 januari 2002 sammanfattningsvis anfört följande.

Statens medicinsk-etiska råd anser att det bör

finnas möjlighet att bedriva forskning på

embryonala stamceller. Rådet anser att det under

vissa betingelser kan vara etiskt acceptabelt att

forska på befruktade ägg, och att embryonal

stamcellsforskning per se inte är mer

kontroversiell än annan embryoforskning.

Embryonal stamcellsforskning har förutsättningar

att bidra med ny kunskap som kan få mycket stor

betydelse för framtida behandlingar av en rad

olika sjukdomar. Allt talar för att

stamcellsforskningen bör bedrivas på bred front,

det vill säga med adulta, fetala och embryonala

stamceller parallellt. Embryonal

stamcellsforskning kan i detta sammanhang

förväntas ge unika möjligheter att förstå de

grundläggande biologiska utvecklingsmekanismerna,

vilket är betydelsefullt även för den fortsatta

forskningen på adulta stamceller.

Rådet anser därför att embryonal

stamcellsforskning

– kan vara etiskt försvarbar under förutsättning

att den sker under reglerade former och med

offentlig insyn, vilket bl.a. innebär att varje

enskilt projekt ska genomgå rättsligt reglerad

etikprövning av en forskningsetisk nämnd;

– får tillåtas endast om det saknas vetenskapligt

välgrundade och etiskt godtagbara alternativ att

uppnå samma kunskapsmål;

– får efter omsorgsfull information samt fritt

och informerat samtycke från både kvinnan och

mannen använda sig av befruktade ägg som blivit

över vid provrörsbefruktning och som uttryckligen

donerats för detta ändamål;

– inte ger anledning att genom

provrörsbefruktning skapa embryon enbart för

forskningsändamål;

– ska bli föremål för uppföljning, fortsatt etisk

diskussion och problematisering, i takt med att

kunskapen växer och nya tekniker utvecklas;

– ska skyddas från oetisk kommersialisering.

Rådet har i detta skede inte tagit ställning till

frågan om cellkärnöverföring. De medicinsk-etiska

och juridiska implikationerna av att tillåta

cellkärnöverföring till äggcell eller till

befruktat ägg är i nuläget otillräckligt

genomlysta. Frågan bör därför hållas öppen tills

kunskapsläget förbättrats. Sverige bör avvakta

med att i svensk lag införa förbud mot

framställning av embryon för forskningsändamål.

Som en första viktig åtgärd förordar rådet att

reproduktiv kloning förbjuds i svensk lag.

Frågan om terapeutisk kloning har vidare berörts

av utbildningsministern i en

interpellationsdebatt den 14 februari 2002. I

debatten (snabbprotokoll 2001/02:69) anförde

utbildningsministern bl.a. följande.

Det Lars Engqvist och jag säger i den av Per

Landgren åberopade Dagens Nyheter-artikeln är att

vi har en positiv inställning till somatisk

kärnöverföring under förutsättning att den

genomförs under etiskt acceptabla former. Vi

säger också att vår bedömning är att ett

förtydligande av lagen är nödvändigt eftersom

somatisk kärnöverföring inte innefattar

befruktning. Det handlar alltså i första hand om

att utvidga förbudet mot inplantering av

befruktade ägg som varit föremål för försök till

att även omfatta obefruktade ägg som har fått en

kärna från en kroppscell. Därför aviserar vi

tilläggsdirektiv till utredningen om genetisk

integritet. Vi menar att det är angeläget med en

översyn så att vi får en lagstiftning som är

öppen för en utveckling av forskningen men

samtidigt klargör att det är förbjudet att skapa

människor genom kloning.

Från Socialdepartementet har inhämtats att arbete

med tilläggsdirektiv till den redan pågående

utredningen om genetiska undersökningar m.m. (dir.

2001:20) har inletts.

Ett tillfälligt utskott för humangenetik och annan

ny teknik inom den moderna medicinen har från den 16

januari 2001 och ett år framåt verkat inom Euro-

paparlamentet. Utskottet har i november 2001 lämnat

ett betänkande vars nyckelfråga kan sägas ha varit

Europeiska unionens roll och agerande inom detta

område. Betänkandet har avslagits av

Europaparlamentet.

En motion likalydande med So508 (kd) behandlades

i betänkande 2000/01: SoU10 (s. 99 f.). Utskottet

anförde därvid följande.

Vid behandlingen av proposition 1994/95:148 med

förslag till ny transplantationslag uttalade

utskottet sig enhälligt om användning av vävnad

från aborterade foster. Utskottet vidhåller sin

inställning som den kommit till uttryck i

betänkande 1994/95:SoU21. Utskottet vill betona

att enligt 11 § transplantationslagen får vävnad

från ett aborterat foster användas endast för

medicinska ändamål. Vidare vill utskottet erinra

om den nyligen införda bestämmelsen i 1 kap. 3 a

§ högskolelagen (1992:1434) i vilken stadgas att

i högskolornas verksamhet skall vetenskapens

trovärdighet och god forskningssed värnas.

Utskottet har vidare erfarit att regeringen avser

att vidare utreda frågan om det bör införas en

generell författningsreglering för

forskningsetisk granskning som omfattar alla

finansiärer och forskningsutförare.

Motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 2000/01:194).

Utskottets ställningstagande

Som redovisats ovan har för närvarande en

parlamentarisk kommitté i uppdrag att se över olika

frågor rörande genetisk diagnostik, genterapi och

kloning. Enligt direktiven skall kommittén, även om

dagens lagstiftning, tekniskt sett, förbjuder

kloning av människa, överväga och lämna förslag till

ett förtydligande av lagen på denna punkt. Med

nuvarande direktiv sammantaget med de

tilläggsdirektiv som är under utarbetande omfattar

uppdraget, enligt utskottets uppfattning, de fråge-

ställningar som tas upp i motionerna. Kommitténs

arbete bör inte föregripas. Motionerna So463 (kd),

So508 (kd), So633 (fp) yrkandena 2 och 3 samt So635

(mp) yrkandena 2 samt 4–7 avstyrks därför.

Aborter, fosterdiagnostik m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör, främst med hänvisning till

tidigare inställning i saken och pågående

arbete på området, avslå motioner om bl.a.

aborter. Jämför reservation 66 (kd).

Motioner

I motion So462 av Tuve Skånberg och Holger

Gustafsson (båda kd) begärs tillkännagivande om

lagstiftning mot könsdiskriminerande aborter. Enligt

motionärerna bör ett förbud mot att lämna ut

information om fostrets kön före utgången av 20:e

graviditetsveckan övervägas, om utlämnandet inte kan

anses medicinskt motiverat. Detta skulle omöjliggöra

att informationen missbrukas.

I motion So323 av Kjell Eldensjö och Lennart Fridén

(kd och m) begärs tillkännagivande om att en

utredning bör tillsättas med uppgift att utröna vad

en abort innebär för smärtupplevelser för fostret

och vad resultatet bör få för konsekvenser.

Motionärerna pekar på att medicinska framsteg har

gjorts kring vetskapen om fostrets förmåga att

uppleva smärta men att det förekommer olika

uppfattningar om huruvida fostret får del av den

narkos eller de smärtstillande medel som ges till

kvinnan under aborten.

I motion So506 av Tuve Skånberg och Annelie Enochson (båda kd)

begärs tillkännagivande om att i svensk lagstiftning

genomföra vad som rekommenderas av WHO om när foster

juridiskt sett skall räknas som barn (yrkande 1).

Motionärerna anför att det är anmärkningsvärt att

Sverige inte införlivat WHO:s rekommendationer i

detta avseende. Dessa rekommendationer innebär att

från vecka 22 skall ett missfall benämnas

förlossning och foster benämnas barn. Vidare begärs

tillkännagivande om praxis för gränsen för hur sent

i graviditeten aborter får beviljas (yrkande 2).

Motionärerna anför att i dag kan barn som föds i

23:e graviditetsveckan räddas och att det finns barn

som är födda i graviditetsvecka 22. Den enda rimliga

lösningen är att justera tidpunkten för de senaste

aborterna till vecka 20 beaktande felmarginalen på

två veckor. Ett liknande motionsyrkande framställs i

motion So468 av Tuve Skånberg (kd).

I motion So461 av Tuve Skånberg och Gustaf von Essen (kd och m)

begärs tillkännagivande om en utredning i syfte att

utreda varför kvinnor väljer abort, vilket stöd

kvinnorna önskar och andra aspekter som kan tänkas

påverka aborttalet (yrkande 1). Enligt motionärerna

bör särskild uppmärksamhet riktas mot förekomsten av

aborter bland unga flickor. Ett likalydande mo-

tionsyrkande framställs i motion So295 av Mikael

Oscarsson och Anneli Enochson (båda kd) (yrkande 1).

Vidare begärs tillkännagivande om en analys av

varför Sverige har högst aborttal i Norden (yrkande

2). Även i motion So295 framförs ett yrkande med

detta innehåll (yrkande 2). Slutligen begärs

tillkännagivande om ett åtgärdsprogram för hur

antalet aborter skall kunna minskas (yrkande 3). Ett

tillkännagivande härom framställs också i motion

So295 (yrkande 3).

I motion So524 av Magda Ayoub (kd) begärs

tillkännagivande om en utredning av postabortsyndrom

i ett kvinnohälsoperspektiv. Motionären anför att

utredningen utifrån ett kvinnohälsoperspektiv bör

göra en sammanställning av det aktuella läget inom

såväl svensk som internationell forskning, med avse-

ende på fysiska och psykiska konsekvenser av abort.

I motion So612 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs

tillkännagivande om det abortförebyggande arbetet

(yrkande 14). Motionärerna anför att ungdoms-

mottagningarna har en viktig roll i det

abortförebyggande arbetet samt att

sexualundervisningen måste fördjupas, där

ansvarstagandet för den egna sexualiteten och

partnern måste betonas.

I motion So370 av Göte Jonsson och Ingvar Eriksson

(båda m) begärs tillkännagivande om behov av

ytterligare insatser för att minska antalet aborter

i landet. Motionärerna pekar på att en abort oftast

medför problem för kvinnan, varför det finns

anledning att arbeta med att förebygga aborter.

I motion So232 av Rigmor Stenmark (c) begärs tillkännagivande

om förebyggande åtgärder för att minska antalet

aborter. Motionären anför att arbetet med rådgivning

och information om hur samhället kan hjälpa unga

kvinnor att fullfölja en graviditet måste

prioriteras. Olika läkemedel som hindrar oönskade

graviditeter måste vidare ges likartade regler i

hela landet.

I motion So545 av Tuve Skånberg och Annelie Enochson (båda kd)

begärs tillkännagivande om att alla ingrepp i

sjukvården ska vara föremål för forskning och

utvärdering för att säkerställa kvinnors hälsa.

Motionärerna pekar på att regeringen har beslutat

att kvinnor som genomgår abort inte skall

registreras med personnummer. Detta kommer att få

till följd att det fortfarande går att få en

uppfattning om vilken ålder kvinnan har vid aborten,

men att det inte blir möjligt att följa upp hennes

personliga hälso- och sjukdomshistoria.

Några motioner behandlar frågan om tonårsaborter.

I motion So210 av Magnus Jacobsson och Amanda

Agestav (båda kd) begärs tillkännagivande om

tillsättande av en utredning om tonårsaborter

(yrkande 1). Motionärerna anför att det finns

väldigt lite kunskap om hur unga kvinnor mår i

samband med och efter en abort. Det vore därför

önskvärt med en utredning som utgår från unga

kvinnors situation.

I motion So305 av Magda Ayoub (kd) begärs tillkännagivande om

en nationell nollvision vad gäller tonårsaborter

(yrkande 1). Motionären anför att Folkhäl-

soinstitutet bör ges i uppdrag att, med den

handlingsplan för prevention av oönskade

graviditeter som det tagit fram som grund, leda

arbetet med att utveckla en nationell nollvision för

tonårsaborter.

I motion So338 av Harald Bergström (kd) begärs tillkännagivande

om att föräldrar skall informeras om deras

minderåriga barn är gravida och står inför abort.

Motionären anför att Socialstyrelsens riktlinjer

kring aborter måste ändras och göras tydliga vad

gäller frågan om när föräldrar skall underrättas när

en minderårig blir gravid. Det är väsentligt att

föräldrarna blir delaktiga i beslutet och ges

möjlighet att stötta sitt barn. Undantag skall dock

kunna göras när synnerliga skäl så påkallar.

I några motioner behandlas frågor om fosterdiagnostik.

I motion So207 av Kerstin Heinemann (fp) begärs

tillkännagivande om tillämpning av preimplantatorisk

diagnostik (PGD) i Sverige. Motionären anför att hon

utgår från att frågan om PGD kommer att tas upp i

den pågående utredningen om bioteknik. Frågan är

dock så viktig att den bör brytas ut ur denna

utredning och behandlas i särskild ordning och utan

dröjsmål, anför motionären.

I motion So470 av Tuve Skånberg (kd) begärs

tillkännagivande om att en opererbar åkomma som

läpp- och gomspalt aldrig ensam kan vara ett

tillräckligt skäl för att bevilja en abort.

Motionären anför att det är ett uttryck för en

orimlig och oacceptabel människosyn att minsta

avvikelse från det som anses vara det perfekta

ställer ett väntat barn utanför lagens skydd till

liv och lem. I förordet till FN:s barnkonvention,

som Sverige har ratificerat, sägs att barnet skall

skyddas av lag också före födelsen.

Tidigare behandling och pågående arbete m.m.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat

motionsyrkanden om abortförebyggande arbete, se

bl.a. betänkandena 1997/98:SoU12, 1998/99:SoU10,

1999/2000:SoU9 och 2000/01:SoU10.

I betänkande 1997/98:SoU12 (mars 1998) återgav utskottet delar

av Socialstyrelsens allmänna råd 1989:6 om

tillämpningen av abortlagen samt delar av

Socialstyrelsens allmänna råd om information om

fosterdiagnostik, SOSFS 1997:20 (s. 80–83 utskottets

betänkande).

I betänkande 2000/01:SoU10 anförde utskottet att det

vidhöll sin inställning att det är mycket angeläget

att antalet aborter minskar och betonade därvid

särskilt vikten av att antalet aborter bland

tonårsflickor nedbringas. Vidare anförde utskottet

att arbetet med att stärka och förbättra de

förebyggande insatserna måste fortsätta. Vidare

påpekades att från Socialstyrelsen inhämtats att

arbete pågår med omarbetning av de allmänna råden om

tillämpning av abortlagen. Dessutom anfördes att

Nationella folkhälsokommittén i sitt slutbetänkande

behandlat frågan om oönskade graviditeter och därvid

lyft fram ungdomar som en särskild målgrupp.

Motioner avstyrktes. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 2000/01:194). (Res. kd.)

I betänkande 2000/01:SoU10 behandlades också ett

par motioner om sena aborter. Utskottet anförde i

det sammanhanget bl.a. följande.

Av 1 § abortlagen (1974:595) framgår att om en

kvinna begär att hennes havandeskap skall

avbrytas, får abort utföras om åtgärden vidtas

före utgången av artonde havandeskapsveckan och

den inte på grund av sjukdom hos kvinnan kan

antas medföra allvarlig fara för hennes liv eller

hälsa. Vidare framgår av 3 § första stycket att

efter utgången av artonde havandeskapsveckan får

abort utföras endast om Socialstyrelsen lämnar

kvinnan tillstånd till åtgärden. Sådant tillstånd

får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger

för aborten. I 3 § andra stycket stadgas att

tillstånd ej får lämnas om det finns anledning

att anta att fostret är livsdugligt. Vidare

stadgas i 6 § första stycket att om havandeskapet

på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan

medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa,

får Socialstyrelsen lämna tillstånd till

avbrytande av havandeskap efter utgången av

artonde havandeskapsveckan och oavsett hur långt

havandeskapet har framskridit. Av 6 § andra

stycket framgår att avbrytande av havandeskap får

utföras utan Socialstyrelsens tillstånd om inte

åtgärden kan anstå utan fara för kvinnan.

Utskottet vill poängtera att abortlagen således

innebär att tillstånd till abort inte får lämnas

om fostret bedöms livsdugligt.

Riksdagen följde utskottet (Res. m och kd.)

Motioner om när ett foster juridiskt sett skall

betraktas som ett barn och frågan om smärtlindring

för foster behandlades också i betänkande

2000/01:SoU10. Utskottet pekade på att frågan om när

ett foster juridiskt sett skall betraktas som barn

behandlas i det förslag som Statens medicinsk-etiska

råd överlämnat till regeringen. Förslaget innebär

ändringar i folkbokföringslagen (1991:481).

Förslaget bereddes för närvarande i

Regeringskansliet och denna beredning borde enligt

utskottets uppfattning avvaktas. Motioner avstyrktes

(ej res.).

Frågor om fosterdiagnostik, smärtlindring för foster

och preimplantatorisk diagnostik behandlades av

utskottet senast i betänkande 2000/01:SoU10.

Utskottet anförde därvid att frågor rörande

information om fosterdiagnostik och smärtlindring

för foster faller inom ramen för Statens medicinsk-

etiska råds uppdrag. Utskottet pekade vidare på att

regeringen helt nyligen tillsatt en parlamentarisk

kommitté (dir. 2001:20) med uppgift att se över ett

antal frågor rörande genetisk diagnostik, genterapi

och kloning. Av direktiven framgår bl.a. att

kommittén skall göra en översyn av de nu gällande

riktlinjerna för fosterdiagnostik och

preimplantatorisk diagnostik. Riksdagen borde därför

inte ta något initiativ med anledning av motionerna.

Motionerna avstyrktes (ej res.).

Som ovan nämnts har Kommittén om genetisk integritet

(S 2001:01) till uppgift att se över ett antal

frågeställningar rörande genetisk diagnostik,

genterapi och kloning; bl.a. skall den överväga och

lämna förslag till åtgärder när det gäller

fosterdiagnostik och preimplantatorisk diagnostik.

Kommitténs arbete skall redovisas senast den 28

februari 2003.

Enligt uppgift från Socialstyrelsen pågår

fortfarande en omarbetning av de allmänna råden om

tillämpningen av abortlagen.

I kommentaren till Socialstyrelsens

sammanställning över aborter i Sverige under 2001

anförs följande.

Det totala antalet aborter har ökat under år 2001

till knappt 31 800, jämfört med 30 980 under

2000. Uppgången beror i stor utsträckning på en

ökning av tonårsaborterna med 6,5 procent. Första

halvåret 2001 minskade tonårsaborterna något

jämfört med samma period året innan, men under

andra halvåret 2001 vände utvecklingen till en

kraftig ökning jämfört med andra halvåret 2000.

Medan aborttalen är högst i de tre största

städerna, ökar antalet tonårsaborter mest utanför

storstäderna. Speciellt stora ökningar ses

således i Kronoberg, Gotland, Blekinge, Halland,

Västra Götaland och Norrbotten. De allra flesta

aborter görs mycket tidigt i graviditeten och den

medicinska abortmetoden, som kan göras under de

första 9 veckorna, fortsätter att öka något med

motsvarande minskning av kirurgiska aborter.

Andelen medicinska aborter varierar mycket mellan

regioner, från 30 procent till närmare 70

procent.

Regeringen har i ett beslut den 31 januari 2002

avslagit en framställning från Svensk förening för

obstetrik och gynekologi, som innebar ett förslag om

ändring av 24 § folkbokföringslagen så att gränsen

för när en dödfödd skall anmälas bestäms till 22

fulla havandeskapsveckor i stället för, som i dag,

28 veckor.

Frågan om sen abort vid lättare funktionshinder

har under våren 2001 berörts av socialministern i

svar på fråga för skriftligt svar (2000/01:1219).

I svaret har socialministern bl.a. anfört

följande.

Efter utgången av 18:e graviditetsveckan får

abort endast ske om Socialstyrelsen lämnar

tillstånd till det. Tillstånd får lämnas endast

om det finns synnerliga skäl till abort.

Socialstyrelsens rättsliga råd fattar beslut

efter prövning av varje enskilt fall.

Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1989:6) om

tillämpning av abortlagen innehåller en utförlig

redogörelse av vad som bör ligga till grund för

rättsliga rådets bedömning.

Vad som ska anses som synnerliga skäl åligger

således rättsliga rådet att i det enskilda fallet

avgöra.

Frågan om abortregister och kvinnors hälsa har i maj

2001 berörts av socialministern i svar på skriftlig

fråga (2000/01:1129). I svaret har socialministern

med hänvisning till ett frågesvar i november 2000

angående abortregister och bröstcancer uttalat bl.a.

att uppgifter om abort inte skall finnas med i

patientregistret och att forskning i syfte att

utröna eventuella hälsorisker i samband med abort då

får ske exempelvis i form av intervjustudier.

Nationella folkhälsokommitténs slutbetänkande Hälsa

på lika villkor – nationella mål för folkhälsan, SOU

2000:91, bereds för närvarande inom Reger-

ingskansliet. I betänkandet anförs att ett av de

nationella målen för folkhälsan är trygg och säker

sexualitet. Med detta avses enligt kommittén minskad

smittspridning av sexuellt överförbara sjukdomar,

minskat antal oönskade graviditeter samt att ingen

skall diskrimineras på grund av sexuell läggning.

Ungdomar lyfts fram som en särskild målgrupp.

Statens folkhälsoinstitut har i juni 2001 till

regeringen överlämnat ett förslag till handlingsplan

för prevention av oönskade graviditeter. Målet med

handlingsplanen är att genom kunskapshöjande och

beteendepåverkande insatser samt rådgivning och

tillgång på preventivmedel verka för att en så stor

andel som möjligt av alla graviditeter skall vara

önskade. Folkhälsoinstitutet föreslås enligt

förslaget till handlingsplan få till uppgift att

samordna och följa upp det fortsatta arbetet med

handlingsplanen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin inställning att det är

mycket angeläget att antalet aborter och då särskilt

tonårsaborter nedbringas. Utskottet noterar därför

med oro att antalet tonårsaborter ökade under år

2001. Arbetet med att stärka och förbättra de

förebyggande insatserna måste fortsätta. Från Soci-

alstyrelsen har inhämtats att omarbetningen av de

allmänna råden om tillämpning av abortlagen alltjämt

pågår. Statens folkhälsoinstitut har vidare utformat

ett förslag till handlingsplan för att begränsa

antalet oönskade aborter. Utskottet anser inte att

något initiativ från riksdagens sida är

erforderligt. Motionerna So210 (kd) yrkande 1, So232

(c), So295 (kd), So305 (kd) yrkande 1, So338 (kd),

So370 (m), So461 (kd och m), So524 (kd) och So612

(kd) yrkande 14 avstyrks.

Ett par motioner behandlar frågan om sena aborter.

Utskottet vill i detta sammanhang klargöra följande.

Av 1 § abortlagen (1974:595) framgår att om en

kvinna begär att hennes havandeskap skall avbrytas,

får abort utföras om åtgärden vidtas före utgången

av artonde havandeskapsveckan och den inte på grund

av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig

fara för hennes liv eller hälsa. Vidare framgår av 3

§ första stycket att efter utgången av artonde

havandeskapsveckan får abort utföras endast om

Socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd till

åtgärden. Sådant tillstånd får lämnas endast om

synnerliga skäl föreligger för aborten. I 3 § andra

stycket stadgas att tillstånd ej får lämnas om det

finns anledning att anta att fostret är livsdugligt.

Vidare stadgas i 6 § första stycket att om

havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel

hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv

eller hälsa, får Socialstyrelsen lämna tillstånd

till avbrytande av havandeskap efter utgången av

artonde havandeskapsveckan och oavsett hur långt

havandeskapet har framskridit. Av 6 § andra stycket

framgår att avbrytande av havandeskap får utföras

utan Socialstyrelsens tillstånd om inte åtgärden kan

anstå utan fara för kvinnan.

Utskottet vill poängtera att abortlagen således

innebär att tillstånd till abort inte får lämnas om

fostret bedöms livsdugligt. Med hänsyn härtill

behövs inte något initiativ från riksdagen med

anledning av motionerna So468 (kd) och So506 (kd)

yrkande 2. Motionerna avstyrks.

Frågan om när ett foster skall betraktas som barn

har nyligen prövats av regeringen i samband med en

framställning om att folkbokföringslagen (1991:481)

skall ändras vad beträffar gränsen för när en

dödfödd skall anmälas till skattemyndigheten.

Utskottet som inte finner skäl att ha någon annan

uppfattning i denna fråga än regeringen avstyrker

motion So506 (kd) yrkande 1.

I motion So545 (kd) aktualiseras frågan om

huruvida personnummer skall antecknas i

patientregistret då en kvinna genomgår abort.

Frågeställningen har sin grund i att regeringen i

september 2001, i samband med att den fastställde

nya förordningar om hälsodataregister hos

Socialstyrelsen och Läkemedelsverket, beslutade att

personnummer i framtiden inte kommer att få användas

när aborter registreras i patientregistret.

Utskottet anser att forskning i syfte att utröna

eventuella hälsorisker i samband med abort får ske

exempelvis i form av intervjustudier. Motionen

avstyrks.

Utskottet konstaterar att Kommittén om genetisk

integritet har till uppgift att se över ett antal

frågeställningar rörande genetisk diagnostik,

genterapi och kloning. Av direktiven framgår bl.a.

att kommittén skall göra en översyn av de nu

gällande riktlinjerna för fosterdiagnostik och

preimplantatorisk diagnostik. Utskottet anser att

kommitténs arbete bör avvaktas och avstyrker

motionerna So207 (fp), So323 (kd och m), So462 (kd)

och So470 (kd).

Frågor om dödsfallsutredning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om införande av

en särskild lag om dödsfallsutredning.

Utskottet vidhåller att det är angeläget att

reglerna om rättsmedicinsk undersökning

tillämpas så att sådan undersökning alltid

utförs när detta är motiverat av

rättssäkerhetsskäl.

Motion

I motion So222 av Maud Ekendahl och Cristina Husmark

Pehrsson (m) begärs ett tillkännagivande om vad i

motionen anförs om införande av en särskild lag om

dödsfallsutredning. Motionärerna hänvisar till att

en undersökning visat att i en tredjedel av alla

onaturliga dödsfall fastställs dödsorsaken utan

rättsmedicinsk undersökning. Samtliga fall som

polisanmälts på korrekta grunder skall avslutas med

en rättsmedicinsk undersökning, heter det i motio-

nen.

Bakgrund, tidigare behandling

I 4 kap. 4 § begravningslagen (1990:1144) stadgas

att om förhållandena vid ett dödsfall är sådana att

det kan finnas skäl för en rättsmedicinsk undersök-

ning enligt lagen (1995:832) om obduktion m.m. skall

den läkare som fastställt att döden har inträtt

eller som annars skall utfärda dödsbeviset snarast

möjligt anmäla dödsfallet till polismyndigheten i

den ort där dödsfallet inträffade eller, om kännedom

härom saknas, den ort där den döda kroppen har

anträffats. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse

genom en lagändring den 1 juli 1996 (prop.

1994/95:148, bet. 1994/95:SoU21, rskr. 1994/95:381).

Av 13 § lagen (1995:832) om obduktion m.m. framgår

att en rättsmedicinsk undersökning av avliden bl.a.

får göras om undersökningen kan antas vara av

betydelse för utredningen av ett dödsfall som

inträffat under sådana omständigheter att det inte

skäligen kan bortses från möjligheten att dödsfallet

har samband med ett brott. Denna bestämmelse

infördes i samband med det lagstiftningsärende som

nämns ovan.

Utskottet behandlade i samband med proposition

1994/95:148 ett motionsyrkande i vilket föreslogs

att polisen skulle vara skyldig att föranstalta om

rättsmedicinsk obduktion vid en polisanmälan

(1994/95:SoU21 s. 35). Utskottet anförde i likhet

med regeringen att det är angeläget att polisen

tillämpar reglerna så att rättsmedicinsk

undersökning alltid utförs när detta är motiverat av

rättssäkerhetsskäl. Vidare anförde utskottet att en

nära samverkan mellan polisen och den

rättsmedicinska professionen är nödvändig och att

det t.ex. är angeläget att polisen konsulterar

rättsmedicinsk expertis före ett beslut att inte

föranstalta om rättsmedicinsk undersökning efter

anmälan från läkare. Utskottet anförde att det

utgick från att regeringen noga följer denna fråga,

bl.a. de lokala polismyndigheternas praxis, och

återkommer till riksdagen om det behövs. Motionen

avstyrktes. (Ej res.) Riksdagen följde utskottet

(rskr. 1994/95:381).

Utskottet behandlade vidare i betänkande

1999/2000:SoU9 ett motionsyrkande om att införa en

särskild lag om dödsfallsutredning. Utskottet

vidhöll att det är angeläget att reglerna om

rättsmedicinsk undersökning tillämpas så att sådan

undersökning alltid utförs när detta är motiverat av

rättssäkerhetsskäl. Utskottet betonade att en nära

samverkan mellan polisen och den rättsmedicinska

professionen är nödvändig och att det t.ex. är

angeläget att polisen konsulterar rättsmedicinsk

expertis före ett beslut att inte föranstalta om

rättsmedicinsk undersökning efter anmälan från

läkare (ej res.) (rskr. 1999/2000:194).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller att det är angeläget att

reglerna om rättsmedicinsk undersökning tillämpas så

att sådan undersökning alltid utförs när detta är

motiverat av rättssäkerhetsskäl. I detta sammanhang

vill utskottet återigen betona att en nära samverkan

mellan polisen och den rättsmedicinska professionen

är nödvändig och att det t.ex. är angeläget att

polisen konsulterar rättsmedicinsk expertis före ett

beslut att inte föranstalta om rättsmedicinsk

undersökning efter anmälan från läkare. Utskottet

utgår från att regeringen noga följer frågan och

återkommer till riksdagen om det behövs. Motion

So222 (m) avstyrks med det anförda.

Journalföring

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om

journalföring. Utskottet hänvisar till att

det inom Regeringskansliet pågår en översyn

av patientjournallagen och att resultatet av

denna bör avvaktas. Jämför reservationerna 67

(v) och 68 (c).

Motioner

I motion So234 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

föreslås att 10 § patientjournallagen skall ges

följande lydelse: Den som enligt 9 § är skyldig att

föra patientjournal skall på begäran av patient

utfärda intyg om vården samt utfärda intyg och

utlåtande som behövs för att bedöma rätten till

ersättning enligt lagen om allmän försäkring eller

annan jämförbar ekonomisk förmån i enlighet med vad

som anförs i motionen. Motionären anför att

försäkringskassan i dag har svårigheter att få in

det underlag som krävs för att kunna ta ställning

till rätt ersättning.

I motion So345 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande om att Socialstyrelsen bör få i

uppdrag att utreda och utfärda riktlinjer för

journalhantering i samband med konkurrensutsättning

och privatisering (yrkande 1).

I motion So334 av Ulla-Britt Hagström (kd) begärs

ett tillkännagivande om försöksverksamhet med s.k.

smart-card som patientjournal. Motionären anför att

den tekniska utvecklingen möjliggör för den enskilde

att ta själv ta ansvar för sin patientjournal genom

att ha den med sig i sitt patientkort. Vidare anförs

att regeringen bör välja ut något eller några

landsting för en försöksverksamhet med s.k. smart-

card för att skynda på utvecklingen.

I motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om patientanpassade journaler

(yrkande 9). Motionärerna anför att felbehandlingar

sker därför att alla journalhandlingar inte finns

tillgängliga vid akuta operationer och besök i

sjukvården. I vissa länder har man infört journaler

på s.k. smart-card vilket innebär att patienten kan

ha sin journal i själva patientbrickan.

Patientinformationen finns dessutom förvarad på

säkert sätt hos patientens ordinarie vårdgivare.

Pågående arbete

Socialstyrelsen överlämnade i december 2001 en

rapport till regeringen angående en översyn av

patientjournallagen. Rapporten bereds för närvarande

i Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Inom Regeringskansliet pågår som ovan anförts en

översyn av patientjournal-lagen. Enligt utskottet

bör resultatet av denna översyn avvaktas. Motionerna

So234 (m), So303 (c) yrkande 9, So334 (kd) och So345

(v) yrkande 1 avstyrks.

Plastikkirurgi

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om riktlinjer

och åldersgräns för genomförande av

plastikkirurgi samt om en nationell

granskning av privata plastik- och

allmänkirurgiska mottagningar. Utskottet hän-

visar till ett yttrande från Statens

medicinsk-etiska råd. Jämför reservation 69

(v).

Motion

I motion So400 av Lena Olsson m.fl. (v) begärs att

regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utreda

och lämna förslag om riktlinjer och åldersgräns för

genomförande av plastikkirurgi (yrkande 1).

Motionärerna anför att en plastikoperation är ett

stort och irreversibelt ingrepp och hänvisar till

att sterilisering inte får utföras på någon som inte

fyllt 25 år. Undantag bör göras för operationer som

har medicinska grunder. Vidare begärs i yrkande 2

att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att

genomföra en nationell granskning av privata

plastik- och allmänkirurgiska mottagningar.

Bakgrund

Statens medicinsk-etiska råd (SMER) överlämnade i

december 2001 ett yttrande till regeringen angående

vissa etiska riktlinjer för skönhetsoperationer på

underåriga. SMER anförde att rådet inhämtat

Socialstyrelsens allmänna uppfattning om förekomsten

av skönhetsoperationer på underåriga och om vilka

riktlinjer som styrelsen anser bör gälla. Till

Socialstyrelsen riktades också bl.a. frågan om man

anser sig ha tillräckliga befogenheter att ingripa

om enskilda plastikkirurger inte följer

yrkesföreningarnas riktlinjer. Socialstyrelsen

anförde att skönhetsoperationer på underåriga över

huvud taget är mycket ovanliga. Socialstyrelsen

anförde vidare att icke medicinskt indicerade

skönhetsoperationer faller inom den för

vårdnadshavaren i föräldrabalken reglerade

bestämmanderätten, dvs. vårdnadshavaren skall vara

informerad och ha samtyckt till ingreppet.

Förhållandet kan dock vara annorlunda om ett barn

vill genomgå en plastikoperation på grund av att han

eller hon mår psykiskt dåligt av sitt utseende och

vårdnadshavaren inte samtycker till ingreppet. Ett

operativt ingrepp kan på grund av psykiskt lidande

bedömas vara medicinskt indicerat, om inte andra

medicinska skäl talar emot. Om den underårige i ett

sådant fall har uppnått sådan ålder och mognad att

han eller hon förstår innebörden av och kan

överblicka konsekvenserna av sitt beslut, torde det

inte vara uteslutet att ett ingrepp kan genomföras

även om vårdnadshavaren inte samtyckt till det.

Kännedom om vårdnadshavarens inställning bör dock

alltid finnas tillgänglig. Socialstyrelsen ansåg sig

vidare ha tillräckliga befogenheter att ingripa mot

en läkare eller vårdgivare som utför skönhets-

operationer och i samband därmed åsidosätter

vetenskap och beprövad erfarenhet. En

specialistförenings riktlinjer kan anses vara ett

uttryck för vad som utgör vetenskap och beprövad

erfarenhet och innebär sakkunnig och omsorgsfull

patientvård. SMER delade Socialstyrelsens bedömning.

Utskottets ställningstagande

Som motionärerna anför är en plastikoperation ett

stort och irreversibelt ingrepp. Det är därför

väsentligt att plastikoperationer på underåriga

föregås av en noggrann prövning. Av Statens

medicinsk-etiska råds yttrande framgår att

Socialstyrelsen anser sig ha tillräckliga

befogenheter att ingripa mot en läkare eller

vårdgivare som utför skönhetsoperationer och i

samband därmed åsidosätter vetenskap och beprövad

erfarenhet. Vidare framgår av yttrandet att en

specialistförenings riktlinjer kan anses vara ett

uttryck för vad som utgör vetenskap och beprövad

erfarenhet och innebär sakkunnig och omsorgsfull

patientvård. Utskottet anser mot bakgrund av det

anförda inte att riksdagen bör ta något initiativ

med anledning av motion So400 (v).

Medicinska patent

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om medicinska

patent. Utskottet hänvisar till att frågan om

rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar

för närvarande är föremål för behandling i

Regeringskansliet. Jämför reservation 70 (c,

mp).

Motion

I motion So406 av Lena Ek och Sofia Jonsson (c)

begärs ett tillkännagivande om att Socialstyrelsen

skall få i uppgift att bevaka internationella

medicinska patent, särskilt rörande mänskliga gener

(yrkande 1). Vidare begärs i yrkande 2 ett

tillkännagivande om att en nationell strategi bör

utarbetas för bevakning och hantering av

internationella medicinska patent, särskilt rörande

mänskliga gener. Slutligen begärs i yrkande 3 att

patentreglernas omfattning och utformning såväl

nationellt som internationellt utreds, särskilt med

avseende på biotekniska upptäckter och uppfinningar.

Bakgrund

Lagutskottet har i betänkandet 2001/02:LU17

behandlat frågan om patent på biotekniska

uppfinningar. Utskottet föreslog att motionsyrkanden

om att patent inte skall få beviljas på biotekniska

uppfinningar bör avslås och hänvisade till pågående

beredning av förslag till lagstiftning för att i

svensk rätt genomföra EG-direktivet om rättsligt

skydd för biotekniska uppfinningar. Riksdagen följde

utskottet (beslut den 20 mars 2002, prot. 85). Under

rubriken Tidigare behandling anförde utskottet bl.a.

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen avslagit

motioner med samma inriktning som de nu aktuella

(se bet. 1997/98:LU16, 1998/99:LU14,

1999/2000:LU18 och 20001/02:LU8).

Sammanfattningsvis har utskottet därvid

konstaterat att EG-direktivet om rättsligt skydd

för biotekniska uppfinningar, som finns redovisat

i bilaga 2, synes stå i god samklang med gällande

svensk patenträtt, att vissa ändringar av svensk

lagstiftning ändå erfordras och att det inom

Regeringskansliet pågår ett arbete med att

förbereda förslag till de författningsändringar

som direktivet ger anledning till. Några bärande

skäl för att motverka ett genomförande av

direktivet har utskottet inte ansett föreligga.

Utskottet har inte heller sett någon anledning

att föregripa det arbete som pågår såväl i

Sverige som internationellt såvitt avser den

närmare utformningen av ett från etisk synpunkt

lämpligt och i övrigt väl fungerande skydd för

biotekniska uppfinningar. Därutöver har utskottet

framhållit att utvecklingen av biotekniska

produkter kräver stora investeringar i forskning

och utveckling och att det immaterialrättsliga

skyddet mot denna bakgrund är av avgörande

betydelse för verksamheten. Från exempelvis

läkemedelsindustrins sida har gjorts gällande att

möjligheterna till patent på biotekniska

uppfinningar är en av de viktigaste

förutsättningarna för investeringar i forskning

och utveckling.

I departementspromemorian (Ds 2001:49)

Rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar

finns förslag om hur EG-direktivet om rättsligt

skydd för biotekniska uppfinningar skall

genomföras i svensk rätt. Promemorian innehåller

förslag till ändringar i patentlagen och

växtförädlarrättslagen, vilka huvudsakligen

bygger på och väsentligen överensstämmer med

direktivet. Utgångspunkten för förslagen är,

enligt promemorian, att grunderna för den

gällande regleringen inte skall påverkas och att

reglerna skall ge uttryck för respekt för

grundläggande principer om människans värdighet

och integritet.

Från Justitiedepartementet har inhämtats att

regeringen avser att överlämna en proposition i

frågan under hösten 2002.

Statens medicinsk-etiska råd (SMER) har den 25

februari 2002 lämnat ett remissyttrande avseende

departementspromemorian Rättsligt skydd för

biotekniska uppfinningar (Ds 2001:49). SMER anser

att vissa av förslagen till nya bestämmelser i

patentlagen bör avvisas. Vidare anser SMER att

Sverige bör motsätta sig varje patentering av

människokroppens beståndsdelar, även om dessa har

”isolerats”, samt att Sverige i konsekvens härmed

bör verka för revision av EG-direktivet 98/44 och av

motsvarande praxis enligt andra instrument.

Utskottets ställningstagande

Som ovan anförts är frågan om rättsligt skydd för

biotekniska uppfinningar för närvarande föremål för

behandling i Regeringskansliet. Riksdagen bör därför

inte ta något initiativ i frågan. Motion So406 (c)

avstyrks därför.

Frågor om smittskydd

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om smittskydd.

Utskottet hänvisar till att frågan bereds i

Regeringskansliet.

Motioner

I motion So509 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande om att införa en ny

smittskyddslag (yrkande 7) Motionärerna anför att i

april 1999 lämnade Smittskyddskommittén ett förslag

till ny smittskyddslag. Enligt motionärerna är det

angeläget att regeringen återkommer till riksdagen

med förslag till ny smittskyddslag med kommitténs

betänkande som utgångspunkt. Ett liknande yrkande

framställs i motion L371 (v, s, c, fp, mp) yrkande

42.

I motion So509 av Tasso Stafilidis m.fl. (v)

begärs ett tillkännagivande om avskaffande av den

s.k. bastuklubbslagen (yrkande 4). Motionärerna

anför att bastuklubbslagen infördes vid hivepidemins

början och syftade till att motverka spridningen av

hiv. Enligt motionärerna finns det emellertid mycket

som tyder på att lagen bidrar till att förhindra det

förebyggande arbetet mot hiv. Lagen bör därför

avskaffas. Även i motionerna L371 av Tasso

Stafilidis m.fl. (v, s, c, fp, mp) yrkande 41, So533

av Ulf Nilsson m.fl. (fp) och L363 av Anders

Bengtsson och Hillevi Larsson (s) framställs

yrkanden om bastuklubbslagens avskaffande.

Bakgrund

Regeringen utsåg i september 1996 en parlamentarisk

kommitté, den s.k. Smittskyddskommittén (S 1996:07),

med uppdrag att utvärdera det svenska smittskyddet

med tonvikt på smittskyddslagen (1988:1472) och

övriga författningar som hör till smittskyddet.

Smittskyddskommittén överlämnade i mars 1999 sitt

slutbetänkande Smittskydd, samhälle och individ (SOU

1999:51). Kommittén föreslår i betänkandet bl.a. att

lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och

andra liknande verksamheter upphävs. Enligt

kommitténs uppfattning är det svårt att hävda att

ett totalförbud mot bastuklubbarna i dag är

motiverat av smittskyddsskäl. I stället föreslås

vissa kompletterande bestämmelser i ordningslagen

(1993:1617) så att ingripande kan äga rum i det

enskilda fallet om risk för smittspridning

föreligger. Vidare föreslås att en ny smittskyddslag

införs. Betänkandet bereds i Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Smittskyddskommittén har föreslagit att en ny

smittskyddslag införs samt att den s.k.

bastuklubbslagen avskaffas och att ett ingripande i

det enskilda fallet, om risk för smittspridning

föreligger, kan äga rum med stöd av ordningslagen.

Utskottet vidhåller att riksdagen inte bör föregripa

kommande förslag, varför motionerna So509 (v)

yrkandena 4 och 7, So533 (fp), L363 (s) och L371 (v,

s, c, fp, mp) yrkandena 41 och 42 avstyrks.

Lobotomi

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om tillsättande

av en statlig utredning rörande omfattningen

av lobotomioperationer i Sverige samt om

ersättning till vissa lobotomerade. Jämför

reservationerna 71 (v, kd) och 72 (kd).

Motioner

I motion So314 av Caroline Hagström och Chatrine

Pålsson (kd) begärs ett tillkännagivande om

tillsättande av en statlig utredning om omfattningen

av lobotomioperationerna i Sverige (yrkande

1).Motionärerna anför att det aldrig varit en

vetenskapligt belagd tes att lobotomi botar något.

Vidare begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförs om statlig ersättning till lobotomerade från

1940-, 1950- och 1960-talen som fortfarande är i

livet (yrkande 2). Motionärerna anför att ett beslut

om ersättning vore ett sätt för staten att

åtminstone i någon mån gottgöra dem som utsattes för

lobotomi och på så sätt också erkänna att detta inte

var en riktig behandling i ett samhälle som slår

vakt om människovärdet.

Tidigare behandling

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare

behandlat frågor om lobotomi med anledning av

motionsyrkanden liknande de nu aktuella. I

betänkande 1997/98:SoU2 gavs en bred bakgrund om

lobotomi och kapsulotomi, skadeståndsregler m.m.

vartill hänvisas (s. 64 och 65). Utskottet anförde i

sin bedömning sammanfattningsvis att när det gäller

ersättning till dem som lobotomerats under 1940- och

1950-talen kunde utskottet konstatera att lobotomi,

innan de ångestdämpande medicinerna fanns

tillgängliga, var i enlighet med dåtida vetenskap

och beprövad erfarenhet samt att några skäl för

generell ersättning inte föreligger. I de av

riksdagen godkända betänkandena 1997/98:SoU12,

1998/99:SoU10, 1999/2000:SoU9 och 2000/02:SoU10

behandlades åter motioner om ersättning till

lobotomerade. Utskottet har vid samtliga tillfällen

vidhållit sin inställning att det inte föreligger

några skäl för generell ersättning till dem som

lobotomerats (res. i bet. 1997/98:SoU12 och bet.

1998/ 99:SoU10 kd och mp samt i 1999/2000:SoU9 kd.)

I betänkande 1999/2000:SoU9 framställdes vidare ett

yrkande om kartläggning av lobotomiverksamheten i

Sverige. Motionsyrkandet avstyrktes. Riksdagen

följde utskottet (rskr. 1999/2000:194). (Res. dels v

och mp, dels kd.) I betänkande 2000/01:SoU10

behandlades motionsyrkanden som åter begärde att en

statlig utredning skulle tillsättas för att se över

lobotomiverksamheten. Motionsyrkandena avstyrktes.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 2000/01:194).

(Res. v, kd, mp.)

Utskottets ställningstagande

De lobotomioperationer som gjordes på 1940- och

1950-talen utfördes i enlighet med dåtidens

vetenskap och beprövade erfarenhet. Utskottet

vidhåller sin tidigare inställning att någon

kartläggning av lobotomiverksamheten inte är

erforderlig. Motion So314 (kd) yrkande 1 avstyrks.

Vidare vidhåller utskottet att det inte heller

föreligger några skäl för generell ersättning till

dem som lobotomerats. Även motion So314 (kd) yrkande

2 avstyrks därför.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Hälso- och sjukvårdens organisation och

finansiering (punkt 1)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars

Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So202, 2001/02: So358

yrkande 3 i denna del, 2001/02:So620 yrkandena 3, 6

och 7 och 2001/02:N319 yrkande 12 och avslår

motionerna 2001/02:So230, 2001/02: So241,

2001/02:So264 yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:So303

yrkandena 1 och 2, 2001/02:So353 yrkandena 1 och 2,

2001/02:So390, 2001/02:So482, 2001/02:So490

yrkandena 1 och 2, 2001/02:So503 yrkande 5, 2001/02:

So550 yrkandena 1 och 2, 2001/02:So566 yrkandena 1,

8, 9, 10, 16 och 17, 2001/02:So581, 2001/02:So613

yrkande 5, 2001/02:So628 yrkande 1, 2001/02:Sf395

yrkande 15, 2001/02:T464 yrkande 3 och 2001/02:N314

yrkande 3.

Ställningstagande

Att få vård av god kvalitet, när man behöver den, är en

fundamental rättighet i ett välfärdssamhälle.

Patienten måste få en starkare ställning i

sjukvården. I dag är patientens rättigheter enbart

politiska, indirekta och kollektiva. Det är därför

som vi föreslår att alla medborgare skall omfattas

av en obligatorisk hälsoförsäkring. Med en sådan

följer pengarna patienten, som alltså styr

resurserna genom eget val av vårdgivare. Patienten

kan på så sätt aktivt välja god vård och välja bort

dålig vård.

Den obligatoriska hälsoförsäkring som vi föreslår

skall omfatta alla, oavsett betalningsförmåga eller

hälsotillstånd. Den skall finansieras gemensamt.

Alla människor skall vara anslutna till valfri

försäkringskassa eller motsvarande som administrerar

försäkringen. Varken offentliga eller privata

försäkringskassor skall få ”plocka russinen ur

kakan”, t.ex. genom att välja bort särskilt

resurskrävande patienter. Avgiften skall bero på

inkomsten och fastställas av riksdagen. Ingen skall

betala mer än i dag. Försäkringskassorna skall

tilldelas medel ur dessa avgifter.

Försäkringsmodellen innebär alltså att sjukvårdens

pengar öronmärks.

Försäkringskassorna skall ha skyldighet att

ersätta vårdgivare för behandling av de medborgare

som är anslutna till kassan. Riksdagen skall med

riksdagens prioriteringsbeslut som grund också

fastställa vilka typer av behandling och omvårdnad

som skall finansieras av den gemensamt finansierade

hälsoförsäkringen. Den kommer alltså inte att

omfatta ett mindre åtagande än det dagens offentliga

vård har. Avgifter vid patientbesök m.m. skall vara

tillåtna men det skall finnas ett högkostnadsskydd

som mildrar avgiftsbördan för särskilt utsatta

patientgrupper.

Inom ramen för lagstiftningen om en

hälsoförsäkring skall frihet finnas för olika typer

av försäkringskassor att etablera sig och erbjuda

medborgarna sina tjänster. Försäkringskassorna skall

konkurrera med varandra när det gäller kvalitet,

administration och organisation samt vad gäller

tilläggstjänster utöver grundåtagandet.

De ekonomiska medel som tillförs hälsoförsäkringen

bör självklart omfatta den del av landstingsskatten

som i dag går till sjukvård och de statliga

ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen. På längre

sikt bör även de delar av sjukpenningförsäkringen

och förtidspensionerna som avser rehabilitering

ingå. Därigenom kan de offentliga resurserna

utnyttjas bättre, eftersom avvägningar mellan

rehabilitering, vård, sjukskrivning och

förtidspensionering görs i ett helhetsperspektiv och

i ett sammanhang. Även statens subventioner av

läkemedel bör ingå i hälsoförsäkringen.

Såvitt gäller remisser anser vi att landstingen

inte skall ha rätt att införa remisstvång till

specialistläkare. Remissförfarandet kan enligt vår

uppfattning totalt sett föra med sig ett ökat antal

läkarbesök samt förlänga väntetider till

undersökning och behandling.

Vi vill också påtala att läkare med annan

specialitet än allmänmedicin i dag regelmässigt

hindras att arbeta i primärvården. Det tycker vi är

fel. En breddad kompetens i primärvården är nu

ytterst angelägen, inte minst som primärvården får

ta hand om alltfler mycket vårdkrävande patienter.

Vi vill slutligen särskilt peka på att

utvecklingen av det privata företagandet inom hälso-

och sjukvården i Stockholms läns landsting har skett

i positiv anda. Med det anförda föreslår vi att

riksdagen bifaller motionerna So202 (m), So358 (m)

yrkande 3 i denna del, So620 (m) yrkandena 3, 6 och

7 och N319 (m) yrkande 12 och avslår motionerna

So230 (m), So241 (kd), So264 (v) yrkandena 1, 3 och

4, So303 (c) yrkandena 1 och 2, So353 (kd) yrkandena

1 och 2, So390 (s), So482 (kd), So490 (kd) yrkandena

1 och 2, So503 (kd) yrkande 5, So550 (s) yrkandena 1

och 2, So566 (kd) yrkandena 1, 8, 9, 10, 16 och 17,

So581 (s), So613 (kd) yrkande 5, So628 (fp) yrkande

1, Sf395 (fp) yrkande 15, T464 (fp) yrkande 3 och

N314 (c) yrkande 3.

2. Hälso- och sjukvårdens organisation och

finansiering (punkt 1)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So264 yrkandena 1, 3 och 4

och 2001/02:So390 och avslår motionerna

2001/02:So202, 2001/02:So230, 2001/02:So241,

2001/02:So303 yrkandena 1 och 2, 2001/02: So353

yrkandena 1 och 2, 2001/02:So358 yrkande 3 i denna

del, 2001/02: So482, 2001/02:So490 yrkandena 1 och

2, 2001/02:So503 yrkande 5, 2001/02:So550 yrkandena

1 och 2, 2001/02:So566 yrkandena 1, 8–10, 16 och

17, 2001/02:So581, 2001/02:So613 yrkande 5,

2001/02:So620 yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:So628

yrkande 1, 2001/02:Sf395 yrkande 15, 2001/02: T464

yrkande 3, 2001/02:N314 yrkande 3 och 2001/02:N319

yrkande 12.

Ställningstagande

Vid internationella jämförelser intar svensk

sjukvård ofta en tätposition i frågor som rör

kvalitet och tillgänglighet. Den svenska sjukvården

är också kostnadseffektiv i jämförelse med andra

länders, särskilt när man jämför med länder som har

en stor andel privatdriven vård och där sjukvården

betalas via försäkringar.

Vi anser att hälso- och sjukvården skall vara

offentligt finansierad, ges efter behov och i

huvudsak drivas i offentlig regi. Sjukvården bör

inriktas mot ett ökat patient- och

personalinflytande i form av korta beslutsvägar,

långtgående och tydliga delegeringar och former för

reell patientpåverkan. All sjukvård skall ha en

helhetssyn på människan som utgångspunkt för

insatsen. Med det menas att patientens fysiska,

psykiska och sociala behov skall beaktas och vägas

samman. Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

bör ske utifrån den prioriteringsordning som

riksdagen beslutat.

Vi anser att en demokratisering av vården borde

stå mer i fokus än en privatisering. Det är fullt

möjligt att redan i dag ge patienter och personal

större inflytande, ansvar och medbestämmande genom

att delegera och skapa korta beslutsvägar.

Vi anser inte att en ökad privatisering av

primärvården löser dess problem. De strukturella

problem som finns inom primärvården kan, och bör, i

huvudsak lösas inom ramen för offentlig drift.

Avancerad akutsjukvård kräver ofta omfattande

teknisk utrustning och övervakning. Denna vårdform

bör därför enligt vår uppfattning koncentreras till

relativt få sjukhus. Det ställer krav på väl

utvecklade vårdkedjor med närsjukhus, primärvård och

välutrustad ambulanssjukvård. Kontinuiteten är

viktig i vården. Det finns risker med

specialisering, t.ex. att patienten inte ses som en

helhet i sitt sociala sammanhang. Vi anser därför

att detta skall beaktas vid uppbyggnaden av

akutsjukvården. Vi vill också framhålla att

akutsjukvården måste organiseras också utifrån att

en stor andel av patienterna är äldre och har större

behov av tid, planering och rehabilitering.

Slutligen vill vi framhålla värdet av ökat

brukarinflytande i vården. Patienters och anhörigas

erfarenheter och kunskaper bör tas till vara på ett

bättre sätt än vad som sker i dag. Med det anförda

föreslår vi att riksdagen bifaller motionerna So264

(v) yrkandena 1, 3 och 4 och So390 (s) och avslår

motionerna So202 (m), So230 (m), So241 (kd), So303

(c) yrkandena 1 och 2, So353 (kd) yrkandena 1 och 2,

So358 (m) yrkande 3 i denna del, So482 (kd), So490

(kd) yrkandena 1 och 2, So503 (kd) yrkande 5, So550

(s) yrkandena 1 och 2, So566 (kd) yrkandena 1, 8, 9,

10, 16 och 17, So581 (s), So613 (kd) yrkande 5,

So620 (m) yrkandena 3, 6 och 7, So628 (fp) yrkande

1, Sf395 (fp) yrkande 15, T464 (fp) yrkande 3, N314

(c) yrkande 3 och N319 (m) yrkande 12.

3. Hälso- och sjukvårdens organisation och

finansiering (punkt 1)

av Lars Gustafsson (kd) och Rosita Runegrund

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So482, 2001/02: So490

yrkandena 1 och 2, 2001/02:So503 yrkande 5,

2001/02:So566 yrkandena 1, 8–10, 16 och 17 och

2001/02:So613 yrkande 5 och avslår motionerna

2001/02:So202, 2001/02:So230, 2001/02:So241,

2001/02:So264 yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:So303

yrkandena 1 och 2, 2001/02:So353 yrkandena 1 och 2,

2001/02:So358 yrkande 3 i denna del, 2001/02:So390,

2001/02:So550 yrkandena 1 och 2, 2001/02:So581,

2001/02:So620 yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:So628

yrkande 1, 2001/02:Sf395 yrkande 15, 2001/02: T464

yrkande 3, 2001/02:N314 yrkande 3 och 2001/02:N319

yrkande 12.

Ställningstagande

Människan har kroppsliga, själsliga och andliga

behov. Därför handlar hälsa i vid bemärkelse om ett

fysiskt, psykiskt, socialt och andligt

välbefinnande.

Antalet vårdplatser på sjukhusen har reducerats så

mycket att det blir störningar i patientflödet och

flera kliniker påverkas. Minskningen av antalet

vårdplatser har inte heller blivit kompenserad genom

en motsvarande utbyggnad av hemtjänsten eller

särskilda boenden. Därför bör inriktningen vara att

under de närmaste tio åren skapa ca 20 000 nya

vårdplatser. Dessa vårdplatser bör främst gälla de

vårdformer där behoven av sjukvård och omvårdnad är

störst, dvs. vård av svårt och långvarigt sjuka och

äldre.

Vi vill verka för upprättandet av ett nytt

förtroendekontrakt mellan politiska företrädare och

vårdens professioner som bygger på ömsesidigt

ansvarstagande och respekt för varandras uppgifter.

Ett ömsesidigt åtagande att ta ansvar utifrån sina

olika roller och uppgifter krävs. Inte minst när det

gäller prioriteringsfrågor finns det i dag en stark

tendens till att skjuta över ansvaret på andra

grupper än den man själv representerar.

Det finns enligt vår uppfattning all anledning att

arbeta med fördjupade kvalitetskrav inom sjukvården.

Vi vill lyfta fram dessa kvalitetskrav genom att

skapa en värdighetsgaranti för trygghet i vården och

en stärkt ställning för patienten. Detta får inte

enbart begränsas till att handla om väntetider,

tillgänglighet och ökade valmöjligheter. Patientens

delaktighet i sin egen vård, personlig integritet

och respekt för den enskilde är viktiga frågor. Tid

för omvårdnad och tid för möten mellan människor

måste bli centrala delar i en värdighetsgaranti inom

hälso- och sjukvården. I värdighetsgarantin bör

skrivas in att ingen skall vårdas i korridorer eller

behandlingsrum. I lägen med extremt hög belastning

inom vården finns ingen möjlighet att låta

vårdgarantin resultera i sanktioner gentemot någon,

däremot kan man alltid ge kompensation till

patienten. Värdighetsgarantin för sjukvården bör

tydligt ange att tidpunkten för operationer inte

utan särskilda skäl får ändras samma dag som

operation först planerats.

Särskild uppmärksamhet och hänsyn skall visas

personer med nedsatt autonomi, t.ex. barn och äldre,

demenshandikappade, individer med

utvecklingsstörning och talsvårigheter. Studier har

visat att patienter med kommunikations- och

förståndshandikapp inte sällan reagerar med oro och

aggressivitet när individen känner smärta.

Behandlingen av patienter som inte själva alltid kan

föra sin talan ställer extra stora krav på

vårdpersonalen vad gäller lyhördhet och förmåga att

tolka signaler. Värdighetsgarantin skall vara en

försäkran om att vi får god vård även när vi inte

längre är kapabla att föra vår egen talan.

I debatten hävdas ibland att varje landsting har

ett sjukhus för mycket. Vi anser att det är en

förenklad bild. Det är angeläget att varje

region/landsting ges förtroende att avgöra dessa

strukturfrågor, eftersom vårt land är geografiskt

stort och relativt glest befolkat. Det är mycket

angeläget att finna vårdstrukturer som håller för

högt ställda medicinska kvalitetskrav och som

samtidigt är kostnadseffektiva och praktiska. När

sjukvården organiseras är det viktigt att alltid

utgå från patienternas behov. I dag finns det

gränser mellan närsjukvård, sjukhusvård och

socialtjänst som saknar förankring i patientens

verklighet och som därför skapar bekymmer för den

enskilde. Därför är det viktigt att ett nära,

naturligt samarbete med patienten i centrum byggs

upp mellan vårdens olika nivåer och ansvariga

huvudmän.

Vi anser att det skall vara lätt att komma i

kontakt med vården när man behöver det. Vi vill slå

vakt om och utveckla de små länsdelssjukhusen.

Tillsammans med vårdcentraler, jourmottagningar och

ambulanssjukvård utgör de viktiga delar i en

decentraliserad närsjukvård. I ett patientperspektiv

handlar detta om kvalitet, tillgänglighet och

trygghet.

Närsjukvården behöver få utvecklas till ett

välrenommerat ”varumärke”. Närsjukvården bör

uppfattas som en plats dit man går när man har behov

av hjälp för sin hälsa. Därför måste närsjukvården

karakteriseras av lättillgänglighet, kvalitet, stor

bredd i vårdutbudet och låga avgifter.

Avslutningsvis vill vi anföra att vi anser att

välfärden skall byggas utifrån människors mest

angelägna behov. Med det anförda föreslår vi att

riksdagen bifaller motionerna So482 (kd), So490 (kd)

yrkandena 1 och 2, So503 (kd) yrkande 5, So566 (kd)

yrkandena 1, 8–10, 16 och 17 och So613 (kd) yrkande

5 och avslår motionerna So202 (m), So230 (m), So241

(kd), So264 (v) yrkandena 1, 3 och 4, So303 (c)

yrkandena 1 och 2, So353 (kd) yrkandena 1 och 2,

So358 (m) yrkande 3 i denna del, So390 (s), So550

(s) yrkandena 1 och 2, So581 (s), So620 (m)

yrkandena 3, 6 och 7, So628 (fp) yrkande 1, Sf395

(fp) yrkande 15, T464 (fp) yrkande 3, N314 (c)

yrkande 3 och N319 (m) yrkande 12.

4. Hälso- och sjukvårdens organisation och

finansiering (punkt 1)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So303 yrkandena 1 och 2

och 2001/02:N314 yrkande 3 och avslår motionerna

2001/02:So202, 2001/02:So230, 2001/02:So241,

2001/02:So264 yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:So353

yrkandena 1 och 2, 2001/02:So358 yrkande 3 i denna

del, 2001/02:So390, 2001/02:So482, 2001/02:So490

yrkandena 1 och 2, 2001/02: So503 yrkande 5,

2001/02:So550 yrkandena 1 och 2, 2001/02:So566

yrkandena 1, 8–10, 16 och 17, 2001/02:So581,

2001/02:So613 yrkande 5, 2001/02:So620 yrkandena 3,

6 och 7, 2001/02:So628 yrkande 1, 2001/02: Sf395

yrkande 15, 2001/02:T464 yrkande 3 och 2001/02:N319

yrkande 12.

Ställningstagande

Målet för hälso- och sjukvården skall enligt min

uppfattning vara att den skall stärka människors

trygghet genom att kunna erbjuda hög kvalitet på

lika villkor samt gälla alla skeden i livet. Vård

och omsorg skall erbjudas var och en efter behov.

Jag anser vidare att folkhälsoarbetet bör

genomsyra allt samhällsarbete och att de politiska

besluten bör grundas på principen om en hållbar

hälsoutveckling och att människor ges möjlighet att

leva ett hälsosamt liv. Ekonomisk tillväxt innebär

inte med automatik förbättrad social utveckling, om

stora grupper av befolkningen inte får del av de

växande resurserna. Nationalräkenskaperna bör därför

inkludera positiva respektive negativa effekter på

folkhälsan, dvs. ett hälsojusterat BNP-mått.

Slutligen vill jag påpeka att en större öppenhet

bör finnas inför de möjligheter som den sociala

ekonomin föder. Med social ekonomi avses

organiserade verksamheter som primärt har

samhälleliga ändamål, bygger på demokratiska

värderingar och är organisatoriskt fristående från

den offentliga sektorn. Dessa sociala och ekonomiska

verksamheter bedrivs huvudsakligen i för-eningar,

kooperativ, stiftelser och liknande

sammanslutningar. Den sociala ekonomin skall enligt

min uppfattning även kunna appliceras på mindre

enheter, som komplement till hela verksamheter, inom

skolor, sjukhus och vårdinrättningar för att främja

en utveckling av verksamheter som annars kan riskera

att avvecklas.

Med det anförda föreslår jag att riksdagen bifaller

motionerna So303 (c) yrkandena 1 och 2 och N314 (c)

yrkande 3 och avslår motionerna So202 (m), So230

(m), So241 (kd), So264 (v) yrkandena 1, 3 och 4,

So353 (kd) yrkandena 1 och 2, So358 (m) yrkande 3 i

denna del, So390 (s), So482 (kd), So490 (kd)

yrkandena 1 och 2, So503 (kd) yrkande 5, So550 (s)

yrkandena 1 och 2, So566 (kd) yrkandena 1, 8–10, 16

och 17, So581 (s), So613 (kd) yrkande 5, So620 (m)

yrkandena 3, 6 och 7, So628 (fp) yrkande 1, Sf395

(fp) yrkande 15, T464 (fp) yrkande 3, och N319 (m)

yrkande 12.

5. Hälso- och sjukvårdens organisation och

finansiering (punkt 1)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So628 yrkande 1 och

2001/02:Sf395 yrkande 15 och avslår motionerna

2001/02:So202, 2001/02:So230, 2001/02:So241,

2001/02:So264 yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:So303

yrkandena 1 och 2, 2001/02:So353 yrkandena 1 och 2,

2001/02:So358 yrkande 3 i denna del, 2001/02:So390,

2001/02:So482, 2001/02:So490 yrkandena 1 och 2,

2001/02:So503 yrkande 5, 2001/02:So550 yrkandena 1

och 2, 2001/02:So566 yrkandena 1, 8–10, 16 och 17,

2001/02:So581, 2001/02: So613 yrkande 5,

2001/02:So620 yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:T464

yrkande 3, 2001/02:N314 yrkande 3 och 2001/02:N319

yrkande 12.

Ställningstagande

Jag anser att sjukvården skall ges efter behov och

vara gemensamt finansierad, dvs. via skatter.

Patientens viktiga val gäller valet av vårdgivare

och behandlingar, inte finansieringsformen. En

behovsbaserad sjukvård är den enda modell som lever

upp till en jämlik behandling av patienterna. En

sammanhållen finansiering av sjukvården är enligt

min uppfattning bäst bäst av flera skäl.

Jag anser att det är oacceptabelt att tänka sig

att patienter skulle få olika bra vård beroende på

att de valt olika försäkringsnivå. Varken allmänhet

eller vårdpersonal skulle acceptera att patienter

skulle nekas vissa behandlingar bara för att de valt

en billig försäkring. Det går därför inte att ha

olika innehåll i olika sjukvårdsförsäkringar, till

skillnad från de valfria olikheter i självrisker

m.m. som är naturliga i sakförsäkringar.

Den erfarenhet från försäkringsbaserad sjukvård

som finns är att den aktivt inskränker patienternas

valfrihet. Dels hänvisar försäkringsbolagen normalt

patienterna till ett fåtal vårdgivare som

försäkringsbolaget har avtal med. Dels använder

försäkringsbolagen en rad metoder för att slippa de

kostsamma patienterna. I normal näringsverksamhet

försöker företagen slå vakt om sina trogna kunder

och bygga ut sin kundkrets. För en

sjukvårdsförsäkrare gäller det motsatta:

stamkunderna, de ständigt återkommande och dyra

patienterna, är ett direkt hot mot

försäkringsbolagets ekonomi. Om man erbjuder

personer med kroniska sjukdomar en mindre bra vård,

kan försäkringsgivaren hoppas att de söker sig till

ett annat försäkringsbolag.

I den gemensamt finansierade och behovsstyrda

vården är det av största vikt att de prioriteringar

man tvingas göra sker efter det prioriteringsbeslut

som är antaget av riksdagen och att kunskapen om

riktlinjerna kring prioriteringar finns i alla

landsting och i hela sjukvårdssystemet. På det

sättet säkras patientens rätt till en jämlik vård.

Med det anförda föreslår jag att riksdagen

bifaller motionerna So628 (fp) yrkandena 1 och Sf395

(fp) yrkande 15 och avslår motionerna So202 (m),

So230 (m), So241 (kd), So264 (v) yrkande 1, 3 och 4,

So303 (c) yrkandena 1 och 2, So353 (kd) yrkandena 1

och 2, So358 (m) yrkande 3 i denna del, So390 (s),

So482 (kd), So490 (kd) yrkandena 1 och 2, So503 (kd)

yrkande 5, So550 (s) yrkandena 1 och 2, So566 (kd)

yrkandena 1, 8–10, 16 och 17, So581 (s), So613 (kd)

yrkande 5, So620 (m) yrkandena 3, 6 och 7, T464 (fp)

yrkande 3, N314 (c) yrkande 3 och N319 (m) yrkande

12.

6. Hälso- och sjukvårdspeng (punkt 2)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars

Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So229 och 2001/02:So620

yrkande 4 och bifaller delvis motion 2001/02:So280

samt avslår motionerna 2001/02:So409 yrkandena 1 och

2, 2001/02:So628 yrkande 3 delvis och 2001/02:So637

yrkande 5.

Ställningstagande

Nuvarande sjukvårdsstruktur med landstinget som

huvudman har visat sig inte längre vara

ändamålsenlig. Olika driftsformer som entreprenad

och bolag har börjat växa fram. Utvecklingen är dock

mycket beroende av de politiska beslut som fattas

antingen av landstingen eller nationellt

övergripande av riksdagen, vilket tyvärr tenderar

att bromsa utvecklingen, fastän såväl patienter som

sjukvårdspersonal gärna ser dessa alternativ.

Dessutom har landstinget fortfarande ett

ekonomiskt monopol för finansieringen som motverkar

uppkomst av andra driftsformer, vilket motverkar

mångfald, ger mindre konkurrens och ett dåligt

tillvaratagande av människors kreativitet. Allt

detta är negativt för sjukvården.

Som vi anfört ovan i reservation 1 anser vi att en

obligatorisk och gemensamt finansierad

hälsoförsäkring som omfattar alla bör införas. Då en

övergång till ett annat finansierings- och

producentsystem är en stor och omfattande förändring

bör försöksverksamhet i begränsad storlek med

kundvalsmodeller där pengarna följer patienten få

ske. Lämpligt kan vara att inom vissa regioner

tillåta sådana försöksområden. Det sker bäst genom

en gemensamt finansierad hälso- och sjukvårdspeng.

Denna peng styrs till den vårdinrättning som

patienten väljer och har förtroende för. Då kan

flera olika driftsformer växa fram och landstinget

kan, om man så önskar, driva sjukhus även

fortsättningsvis. Detta sker då i en öppen och ärlig

konkurrens, eftersom pengarna följer patienterna och

politikerna inte längre kan prioritera sina egna

sjukhus, om patienterna väljer bort dessa. På sikt

kan landstingen försvinna eftersom sjukvårdspengen

då blir grunden för ekonomin inom sjukvården.

Politikerna kan då lägga kraft på hur en hållbar

finansiering skall se ut och inte på vilka

sjukvårdsstrukturer som skall finnas. Det finns

därför anledning att riksdagen ger regeringen i

uppdrag att utreda en hälso- och sjukvårdspeng. Med

det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller

motionerna So229 (m) och So620 (m) yrkande 4 och

bifaller delvis So280 (m) samt avslår motionerna

So409 (kd) yrkandena 1 och 2, So628 (fp) yrkande 3

delvis och So637 (fp) yrkande 5.

7. Hälso- och sjukvårdspeng (punkt 2)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So628 yrkande 3 i denna

del och 2001/02:So637 yrkande 5 samt avslår

motionerna 2001/02: So229, 2001/02:So280,

2001/02:So409 yrkandena 1 och 2 och 2001/02: So620

yrkande 4.

Ställningstagande

Vårdpeng betyder en rätt för patienter att välja

vårdgivare då ett behov av behandling eller

operation fastställts. I praktiken är ett system där

patienterna har stor makt över vårdens ekonomiska

resurser en förutsättning för framväxten av fler

alternativa vårdgivare. Erfarenheter från hela

världen visar att alla kollektivt finansierade

vårdsystem har behov av en inbyggd kostnadskontroll.

Rätten att fritt välja vårdgivare måste därför

gälla, i fråga om mera kostnadskrävande ingrepp

eller behandlingar, när behovet fastställts av en

landstingsläkare. Med det anförda föreslår jag att

riksdagen bifaller motionerna So628 (fp) yrkande 3

och So637 (fp) yrkande 5 samt avslår motionerna

So229 (m), So280 (m), So409 (kd) yrkandena 1 och 2

och So620 (m) yrkande 4.

8. Mångfald bland vårdgivare (punkt 3)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars

Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So358 yrkandena 1 och 2,

2001/02:So620 yrkande 5 och 2001/02:Sk288 yrkande 14

och avslår motionerna 2001/02:So345 yrkande 2 och

2001/02:So628 yrkandena 12 och 13.

Ställningstagande

Utvecklingen i Sverige och utomlands går mot en ökad

andel privat men offentligt finansierad vård. Det

hänger delvis samman med en vilja att öka mångfalden

inom sjukvården. Dessutom får stora sjukhus – ofta

offentligt ägda – allt mindre betydelse inom

sjukvården. Antalet vårdplatser blir allt mindre,

bl.a. som en logisk följd av effektivare

behandlingsmetoder. Kvaliteten och

kunskapsinnehållet på den enskilda kliniken blir i

stället allt viktigare. Specialiserade kliniker –

ofta privata – kan i stor utsträckning ligga

fristående och ändå samarbeta med andra kliniker.

Att ekonomisk vinst i vården tillåts är, liksom

valfrihet och konkurrens, en viktig drivkraft för

god vård. En bra verksamhet har större möjligheter

att skapa vinst, och för det sjukhus som vill gå med

vinst är enda möjligheten att vara bättre än

landstinget. Den som kan erbjuda bättre vård än

andra skall också få betalt för det – och det gäller

såväl vårdpersonalen som dem som riskerar sitt

kapital. Omvänt gäller att sjukhus med dålig ekonomi

förr eller senare får svårt att upprätthålla en hög

kvalitet – oavsett om ägaren är privat eller

offentlig. Att gå med vinst är en säkerhet för

återinvestering i verksamheten. Den andel av vinsten

i alla seriösa företag som delas ut till dem som

riskerar kapitalet är en obetydlig del jämfört med

det som återinvesteras. Återinvestering leder i sin

tur till utveckling och bättre vård.

Bara en knapp fjärdedel av västvärldens invånare

lever i länder där sjukvården i dominerande

utsträckning tillhandahålls av offentliga

vårdgivare. En ökad mångfald och konkurrens ger

stora välfärdsvinster, inte bara genom ökad

tillgänglighet och kvalitet utan också därför att

resurser frigörs. Ökad konkurrens mellan vårdgivare

kan att döma av hittills genomförda studier ge mer

och bättre vård motsvarande minst 10 % av dagens

sjukvårdskostnader. En förutsättning för att en rik

mångfald skall kunna utvecklas är att det råder

etableringsfrihet. Med flera alternativ och större

möjligheter för de befintliga alternativen att

utveckla sin verksamhet uppnås en verklig

allemansrätt i vården. Det är en sådan handlingsplan

svensk sjukvård behöver. Med det anförda föreslår vi

att riksdagen bifaller motionerna So358 (m)

yrkandena 1 och 2, So620 (m) yrkande 5 och Sk288 (m)

yrkande 14 och avslår motionerna So345 (v) yrkande 2

och So628 (fp) yrkandena 12 och 13.

9. Mångfald bland vårdgivare (punkt 3)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So345 yrkande 2 och avslår

motionerna 2001/02:So358 yrkandena 1 och 2,

2001/02:So620 yrkande 5, 2001/02:So628 yrkandena 12

och 13 och 2001/02:Sk288 yrkande 14.

Ställningstagande

Vi anser att alternativa driftsformer till den

offentliga kan utgöra goda komplement och ge ökad

demokrati under förutsättning att vinstintresse inte

är det primära syftet. Exempel på detta kan vara

brukarägda verksamheter, ideella stiftelser och

kooperativ.

Vård- och omsorgspersonalens kreativitet och

kompetens måste ges möjlighet att utvecklas. Det kan

bara ske om förutsättningarna är stabila över tid.

Konsekvenserna av den redan genomförda

konkurrensutsättningen bör nu utvärderas ur ett

ekonomiskt och kvalitativt perspektiv utifrån

klienter och personal. Med det anförda föreslår vi

att riksdagen bifaller motion So345 (v) yrkande 2

och avslår motionerna So358 (m) yrkandena 1 och 2,

So620 (m) yrkande 5, So628 (fp) yrkandena 12 och 13

och Sk288 (m) yrkande 14.

10. Mångfald bland vårdgivare (punkt 3)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Riksdagen bifaller

därmed motion So628 yrkandena 12 och 13 och avslår

motionerna 2001/02:So345 yrkande 2, 2001/02:So358

yrkandena 1 och 2, 2001/02:So620 yrkande 5 och

2001/02:Sk288 yrkande 14.

Ställningstagande

Med en mödravårdspeng kan kostnaden för

mödrahälsovård följa föräldrarna oavsett om

föräldrarna väljer en offentlig eller en privat

mödravård. På det sättet blir villkoren för de

privata mödravårdsmottagningarna samma som för de

offentliga. Detsamma bör gälla barnhälsovården. Med

det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller

motion So628 (fp) yrkandena 12 och 13 och avslår

motionerna So345 (v) yrkande 2, So358 (m) yrkandena

1 och 2, So620 (m) yrkande 5 och Sk288 (m) yrkande

14.

11. Patientombudsman (punkt 4)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So264 yrkande 9.

Ställningstagande

Hos många människor finns det en känsla av

maktlöshet inför vårdapparaten. Vi anser därför att

en statlig patientombudsman skulle kunna fungera som

en från sjukvården fristående instans dit patienter

kan vända sig med klagomål och få aktiv hjälp med

att få sitt ärende prövat i rätt instans. Med det

anförda föreslår vi att riksdagen bifaller motion

So264 (v) yrkande 9.

12. Hälsokonsekvensanalyser (punkt 5)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So303 yrkande 3.

Ställningstagande

Jag vill betona vikten av att det före viktiga

beslut görs en omfattande analys av vad beslutet kan

få för betydelse för hälsoutvecklingen, motsvarande

vad som redan i dag görs på miljöområdet. Metoder

för hälsokonsekvensanalyser bör utvecklas. Med det

anförda föreslår jag att riksdagen bifaller motion

So303 (c) yrkande 3.

13. Kulturens roll i hälso- och sjukvård

(punkt 7)

av Lars Gustafsson (kd) och Rosita Runegrund

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So421.

Ställningstagande

Ungefär tre fjärdedelar av all sjukdom kan relateras

till vår livsstil. Till det som påverkar vår hälsa

inom vår livsstil brukar nämnas mat, motion,

psykiskt välbefinnande m.m. Men även arkitekturen är

en del av vår närmiljö och påverkar våra sinnen. Att

den fysiska miljön påverkar vårt beteende är sedan

länge känt. Genom att tillämpa psykosocialt

stödjande design och kunskap om folkhälsan vid

utformningen av arbetsmiljön och boendet optimeras

människans välbefinnande. Med det anförda föreslår

vi att riksdagen bifaller motion So421 (kd).

14. Vårdgaranti (punkt 8)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark

Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin

Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Rosita

Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 14. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So43 samt bifaller delvis

motionerna 2001/02:So303 yrkande 11, 2001/02:So358

yrkande 3 i denna del, 2001/02:So566 yrkande 2,

2001/02: So620 yrkande 1 och 2001/02: So628 yrkande

3 i denna del.

Ställningstagande

Socialutskottet uttalade i betänkande 2000/01:SoU5,

såvitt gällde landstingens primärvård, att utskottet

mot bakgrund av de resurstillskott som aviserats

ansåg det naturligt att regeringen och

Landstingsförbundet i kommande förhandlingar kommer

överens om påtagligt skärpta krav på tillgänglighet.

Socialdepartementet har, som nu redovisats för

riksdagen genom den s.k. Dagmarskrivelsen, dock

verkat i motsatt riktning. Departementet har,

tillsammans med Landstingsförbundet, i det avtal som

regeringen sedan godkänt anfört att det inte är

aktuellt med några skärpningar alls vad gäller

kraven på tillgängligheten i primärvården. Detta

skall då jämföras med att socialutskottet framhöll

att det var naturligt med ”påtagligt skärpta krav”.

Det har inte framkommit några skäl för att ändra

den bedömning som utskottet gjorde hösten 2000. Att

det i olika landsting förekom eller övervägdes mer

eller mindre verkningsfulla planer vad gäller

tillgängligheten i primärvården var väl känt för

utskottet och andra då den nämnda propositionen

behandlades.

Vad detta handlar om är att regeringen, i sin

egenskap av ”part”, har kommit att ”anse” motsatsen

till vad regeringspartiet i riksdagsbehandlingen kom

överens med andra partier om. Detta är inget skäl

för riksdagen att undanröja den ståndpunkt som

socialutskottets majoritet hade i den tidigare

behandlingen. Det är däremot ett skäl att med ett

tillkännagivande till regeringen fastslå vad

riksdagens ståndpunkt är, och man måste sedan utgå

från att Socialdepartementet inte ännu en gång

agerar i den rakt motsatta riktningen.

Vi anser att det är anmärkningsvärt att samtliga

de partier som stod bakom betänkande 2000/01:SoU5

inte nu är beredda att upprepa det tidigare

ställningstagandet i form av ett tillkännagivande

till regeringen.

Vi vill såvitt gäller införandet av en vårdgaranti

anföra följande.

Vi vill omedelbart införa en nationell vårdgaranti

som innebär att ingen skall behöva vänta längre än

tre månader på operation eller behandling, efter det

att behovet fastställts. Klarar inte det egna

landstinget av att ge vård inom den tiden, skall man

kunna få vården utförd hos ett annat landsting eller

hos en privat vårdgivare på det egna landstingets

bekostnad. I ett första steg bör den ursprungliga

vårdgarantin, med vissa kompletteringar, införas. På

sikt bör vårdgarantin omfatta alla medicinskt

motiverade behandlingar och utfästa en behandling

inom tre månader. Patienten skall kunna välja

sjukhus i hela landet, om inte vården kan ges vid

närmaste sjukhus inom angiven tid. De allmänt

omfattade slutsatserna från Prioriteringsutredningen

skall vara utgångspunkt. Det innebär att den för

varje tillfälle aktuella kösituationen inte skall

avgöra inriktning och prioritering, utan

vårdbehoven. Patienter med svåra kroniska sjukdomar

och personer i livets slutskede, dvs. patienter som

har de allra största vårdbehoven, skall inte stå

tillbaka för patienter med lättdiagnostiserade och

behandlingsbara sjukdomar. Införande av en ny

vårdgaranti kan komma att behöva tillskott av medel,

men bör rymmas inom ramen för samhällets totala

satsningar på hälso- och sjukvård,

sjukskrivningsmedlen inkluderade.

Vårdgarantin kommer att bidra till att riva

gränser mellan landstingen och mellan olika

sjukhus på ett sätt som förbättrar

resursutnyttjandet. Med vårdgarantin

synliggör man för landstingen – och för de

enskilda sjukhusen – en del av de kostnader

som köerna i vården för med sig. Genom att

inte ta emot patienter går sjukhusen miste

om resurser. De uppmuntras på så sätt att

förändra verksamheten så att köer inte

uppstår. Med det anförda föreslår vi att

riksdagen bifaller motionerna So43 (fp, c,

mp) samt bifaller delvis So303 (c) yrkande

11, So358 (m) yrkande 3 i denna del, So566

(kd) yrkande 2, So620 (m) yrkande 1 och

So628 (fp) yrkande 3 i denna del.

15. Tillgänglighet till vården i övrigt

(punkt 9)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 15. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So303 yrkande 12 samt bifaller

delvis motion 2001/02:So466.

Ställningstagande

Jag föreslår att en förbättrad

tillgänglighetsgaranti införs som innebär att ingen

skall behöva vänta mer än fyra dagar på ett besök

hos läkare inom primärvården. Tillgänglighet innebär

också att patienter snabbt skall få kontakt med

vården via telefon. Väntetider eller obesvarade

telefonsamtal skall inte få förekomma.

Tillgänglighetsgarantin är ett sätt att fokusera

åtgärder som förbättrar möjligheterna för

medborgarna att nå vården. Därför bör en

tillgänglighetsgaranti om fyra dagar införas.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om att

införa en tillgänglighetsgaranti i enlighet med vad

i motionen anförts. Med det anförda föreslår jag att

riksdagen bifaller motion So303 (c) yrkande 12 och

bifaller delvis motion So466 (s).

16. Förnyad medicinsk bedömning (punkt 10)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark

Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin

Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Rosita

Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 16. Riksdagen bifaller

därmed delvis motionerna 2001/02:So267,

2001/02:So303 yrkande 10 och 2001/02:So628 yrkande

11 och avslår motion 2001/02:So457.

Ställningstagande

Rätten att få s.k. second opinion omfattar i dag

inte dem som har andra än livshotande och särskilt

allvarliga varaktiga eller livslånga

sjukdomstillstånd eller funktionshinder. Inte heller

finns någon rätt till second opinion när det gäller

behandlingar som av olika skäl inte leder till

förbättringar. Vi vill framhålla att nya kunskaper

hela tiden tillkommer och att nya behandlingsmetoder

ständigt utvecklas. De nya metoderna tillämpas inte

samtidigt överallt inom sjukvården. Vi anser att

alla patienter skall ha rätt till en second opinion.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller

delvis motionerna So267 (m), So303 (c) yrkande 10

och So628 (fp) yrkande 11 och avslår motion So457

(v).

17. Förnyad medicinsk bedömning (punkt 10)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 17. Riksdagen bifaller

motion 2001/02:So457 och avslår motionerna

2001/02:So267, 2001/02:So303 yrkande 10 och

2001/02:So628 yrkande 11.

Ställningstagande

Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall landstinget

”ge en patient med livshotande eller särskilt

allvarlig sjukdom eller skada möjlighet att inom

eller utom det egna landstinget få en förnyad

medicinsk bedömning i det fall vetenskap och

beprövad erfarenhet inte ger entydig vägledning och

det medicinska ställningstagandet kan innebära

risker för patienten eller har stor betydelse för

dennes framtida livskvalitet. Patienten skall

erbjudas den behandling den förnyade bedömningen kan

föranleda.” Vi står bakom detta och anser att det är

en bra plattform.

Riksdagens socialutskott tillkännagav hösten 1998

att det är mycket angeläget att noga följa

effekterna av denna lagstiftning och föreslog att

regeringen skulle ge Socialstyrelsen i uppdrag att

följa tillämpningen under ett år samt därefter lämna

en utvärdering.

Vi anser att eftersom det nu gått en tid sedan

rätten till förnyad medicinsk bedömning infördes kan

det följaktligen vara dags för en översyn. Det är

viktigt att få en uppföljning av hur denna rätt

tillämpas och i vilken omfattning den nyttjas. Vi

anser därför att regeringen bör ge Socialstyrelsen i

uppdrag att göra en översyn av ”second opinion”. Med

det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller

motion So457 (v) och avslår motionerna So267 (m),

So303 (c) yrkande 10 och So628 (fp) yrkande 11.

18. Inrättande av en statlig medicinalstyrelse

(punkt 11)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars

Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 18. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So620 yrkande 11.

Ställningstagande

Vi anser att det är angeläget att bryta ut

Socialstyrelsens tillsynsdel och göra den till en

självständig oberoende verksamhet. Styrelsen har

redan kompetens inom området hälso- och sjukvård

samt en regional organisation som lämpar sig för

kvalitetsuppföljning.

En statlig medicinalstyrelse bör godkänna vårdgivare

och legitimera sjukvårdspersonal, svara för

kvalitetssäkring och regelbunden medicinsk revision,

utgöra en instans dit allmänheten kan vända sig med

klagomål samt svara för den övergripande tillsynen.

Kraven skall vara lika för alla som bedriver

sjukvård; även offentlig vård måste kontrolleras.

Den producent eller försäkringsgivare som inte lever

upp till kraven och inte snabbt bättrar sig skall

kunna avföras från systemet. Med det anförda

föreslår vi att riksdagen bifaller motion So620 (m)

yrkande 11.

19. National Institute of Health (punkt 12)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars

Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 19. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So620 yrkande 13.

Ställningstagande

Sverige har hittills haft en god förmåga att

överföra vetenskapliga resultat till diagnostiska

metoder och kommersiellt framgångsrika läkemedel.

Inom läkemedel och biomedicin befinner sig Sverige i

den internationella forskningsfronten. Detta är

också ett område som kan få helt epokgörande

betydelse. Återväxten av forskare måste tillgodoses

om kreativa forskningsmiljöer av internationell

klass skall kunna upprätthållas. För att ge maximal

kraft åt ansträngningarna att ligga i den medicinska

och biomedicinska forskningsfronten vill vi skapa

vad vi kallar ett svenskt ”National Institute of

Health” efter amerikansk förebild. ”Institutet för

medicin och hälsa” skall kraftsamla och möjliggöra

ny, mer tvärvetenskaplig forskning, men också

fördjupa forskningen inom olika discipliner med

anknytning till hälsa och sjukvård i vid mening.

Målsättningen skall vara att sammanföra olika

kategorier av ämneskunnande för att möjliggöra nytt

vetande och kunskap som inte är möjlig att erhålla

inom varje vetenskapsområde för sig. Genom

”Institutet för medicin och hälsa” skapas en

forskningsfinansiär med ansvar för hela det samlade

hälsovetenskapliga spektrumet, dvs. från

grundvetenskaplig biomedicin till folkhälsa och

social forskning. Med det anförda föreslår vi att

riksdagen bifaller motion So620 (m) yrkande 13.

20. Vård utomlands (punkt 14)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars

Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 20. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So620 yrkande 10 och

2001/02:U303 yrkande 6.

Ställningstagande

Vi anser att patienter i Sverige som på sedvanligt

sätt har fått behovet av en operation eller

behandling fastställt här hemma skall kunna söka

nödvändig vård utomlands. En gränslös sjukvård

stimulerar till ett bättre resursutnyttjande, t.ex.

genom att ledig kapacitet hela tiden rapporteras

till databaser. Patienten kan på så sätt få aktuell

information om kötider m.m., i Sverige och

utomlands.

När det gäller verkligt högspecialiserad vård är

Sverige fortfarande ett litet land. Det kan därför

både vara bättre och billigare att använda utländsk

kompetens i vissa fall. Svenska patienter måste

kunna dra nytta av utländska läkares kompetens, på

samma sätt som utländska patienter måste få ökade

möjligheter att komma till Sverige för att få vård

av svenska läkare.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller

motionerna So620 (m) yrkande 10 och U303 (m) yrkande

6.

21. Personalförsörjning inom hälso- och

sjukvården (punkt 15)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Cristina Husmark Pehrsson (m), Kerstin

Heinemann (fp) och Lars Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 21. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So628 yrkande 4 i denna del

och avslår motionerna 2001/02:So212 yrkande 1,

2001/02:So303 yrkande 30, 2001/02:So386,

2001/02:So465 yrkandena 1–3, 2001/02:So501 yrkande

6, 2001/02:So503 yrkande 1, 2001/02:So566 yrkandena

4, 5 och 7.

Ställningstagande

Sverige kommer, om ingenting görs, att få en

skriande brist på vårdpersonal. Redan i dag duggar

larmrapporterna om personalbrist tätt. Därför

behöver vårdsektorn bli mer attraktiv för att fler

skall söka sig dit. För att attraktionskraften skall

bli stark måste lönerna blir konkurrenskraftiga och

arbetsvillkoren förbättras.

En av de tydligaste signalerna på att någonting är

fel med personalens arbetsmiljö i vården är ökningen

av sjukskrivningar och s.k. utbrändhet. Hälsan är

sämre bland anställda i den offentliga sektorn än i

den privata.

Men också karriärvägarna inom vårdyrkena måste

utvecklas. Det måste bli attraktivt för dem som

lämnat yrket att återvända.

Det krävs vidare åtgärder för att få i gång en

fungerande vidareutbildning som är kompetenshöjande

för personalen i vården och ger möjlighet för

allmänläkare att forska samtidigt som de tjänstgör

som allmänläkare.

Socialstyrelsens undersökningar av

distriktssköterskornas arbetssituation har visat att

deras arbete under senare år förskjutits alltmer mot

sjukvård på bekostnad av förebyggande arbete. Med de

nya uppgifter som ålagts primärvården mer hemvård,

patienter med större vårdtyngd osv. krävs en

förändring av distriktssköterskornas grundutbildning

samt fortbildning. Ytterst handlar det om att

tillgodose en god patientsäkerhet.

Fler vårdutbildade borde också få förverkliga sina

visioner. Under årtionden har de vårdanställda fått

allt mindre att säga till om. De allra flesta

vårdanställda har därtill förmenats möjligheten att

gå över till andra arbetsgivare eller testa om

vingarna bär på egen hand.

De vårdanställda måste få större inflytande över

sin arbetssituation. Möjligheterna till inflytande

över schemaläggning, arbetstider och andra frågor

som rör arbetets organisering måste bli verklighet

för alla dem som arbetar inom offentlig sektor.

Traditionella hierarkier konserverar gamla

yrkesroller inom vården och verkar hindrande för att

utveckla arbetsorganisationen. Det är viktigt att

makten över arbetsplatsen återfinns hos alla dem som

arbetar inte ett fåtal.

Fler utbildningsplatser på högskolans vårdprogram,

bättre karriärmöjligheter i vårdyrket, fler

arbetsgivare inom vårdsektorn och en

arbetstidsreform som ger makten över arbetstiden

till den enskilde arbetstagaren är några reformer

som skulle bidra till att fler vårdanställda stannar

kvar i yrket. Det är först när personalen mår bra

som vården också blir bra för patienterna.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller

motion So628 (fp) yrkande 4 i denna del och avslår

motionerna So212 (fp) yrkande 1, So303 (c) yrkande

30, So386 (s), So465 (s) yrkandena 1–3, So501 (c)

yrkande 6, So503 (kd) yrkande 1, So566 (kd)

yrkandena 4, 5 och 7.

22. Personalförsörjning inom hälso- och

sjukvården (punkt 15)

av Lars Gustafsson (kd) och Rosita Runegrund

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 22. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So503 yrkande 1,

2001/02:So566 yrkandena 4, 5 och 7 och avslår

motionerna 2001/02: So212 yrkande 1, 2001/02:So303

yrkande 30, 2001/02:So386, 2001/02: So465 yrkandena

1–3, 2001/02:So501 yrkande 6 och 2001/02:So628

yrkande 4 i denna del.

Ställningstagande

Det finns utbredda symtom på ohälsa bland

vårdpersonalen. Det handlar om stress, utbrändhet

och självmordstankar. Orsakerna kan vara många. En

del beror på omorganisationer och nedskärningar med

låg bemanning, tidspress och korta vårdtider som

följd. Samtidigt ställer patienter av naturliga skäl

lika höga krav som tidigare.

Sjukfrånvaron bland vårdpersonalen har ökat

kraftigt. Vid närmare analys har det visat sig att

det dessutom tycks finnas ett strukturellt problem

som är könsbaserat. Kvinnor har högre sjukfrånvaro

än män.

Hälsokontroller utförs numera rutinmässigt varje

år på de flesta privata företag. Det är en viktig

förebyggande åtgärd för att motverka ohälsa bland de

anställda. Återkommande hälsokontroller bör vara en

naturlig del av personalvården för vårdanställda på

alla nivåer.

Vi anser att personalen behöver få ny framtidstro

och en god grund för ökat självförtroende. Det

behövs ”fler händer i vården”. Under de senaste tio

åren har antalet anställda inom landstingens hälso-

och sjukvård minskat med ca 133 000 personer, varav

70 000 till följd av ädelreformen. Detta innebär en

faktisk personalförlust på netto 63 000 anställda

inom den del av hälso- och sjukvården som

landstingen har ansvar för. Under åren framöver

måste sjukvården och äldreomsorgen få ett

resurstillskott som bättre motsvarar vårdbehovet.

En allvarlig konsekvens av den s.k. vårdkrisen är

ett vikande intresse bland ungdom att söka sig till

vårdyrkena. På många håll medför detta stora

svårigheter i rekryteringen till såväl tjänster som

vikariat. Fler utbildningsplatser måste skapas för

både läkar- och sjuksköterskelinjen samt inom

omvårdnadsprogrammen.

Det är angeläget att undersköterskornas roll

uppvärderas. Kompetenskraven bör ses över och nya

karriärvägar erbjudas för att göra ett av vårdens

viktigaste yrken mera statusfyllt. Även i fråga om

sjuksköterskornas roll och ansvar behöver framtidens

rekryteringsmöjligheter förbättras. Yrkesinnehåll,

kompetenskrav och karriärvägar behöver förnyas och

utvecklas. Med det anförda föreslår vi att riksdagen

bifaller motionerna So503 (kd) yrkande 1, So566 (kd)

yrkandena 4, 5 och 7 och avslår motionerna So212

(fp) yrkande 1, So303 (c) yrkande 30, So386 (s),

So465 (s) yrkandena 1–3, So501 (c) yrkande 6 och

So628 (fp) yrkande 4 i denna del.

23. Personalförsörjning inom hälso- och

sjukvården (punkt 15)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 15

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 23. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So303 yrkande 30 och

2001/02:So501 yrkande 6 och avslår motionerna

2001/02:So212 yrkande 1, 2001/02:So386,

2001/02:So465 yrkandena 1–3, 2001/02:So503 yrkande

1, 2001/02:So566 yrkandena 4, 5 och 7 och

2001/02:So628 yrkande 4 i denna del.

Ställningstagande

Jag anser att det är hög tid att utforma en strategi

för hur man skall klara de kommande årens

personalförsörjning inom vård och omsorg. Personalen

är vårdens och omsorgens viktigaste resurs, och

redan i dag är den en bristvara. Situationen

förvärras av långa sjukskrivningar och av att stora

pensionsavgångar är nära förestående. Det största

problemet för personal inom offentlig sektor är de

hårda rationaliseringskraven samt frustration över

en byråkratisk organisation, vilket leder till att

man som arbetstagare har minimala möjligheter att

påverka sin situation. Vår gemensamma välfärd får

inte skapas på bekostnad av att människor slits ut i

förtid. Vidare bör vårdutbildningarna utökas, och

fler människor måste stimuleras till att söka till

vårdutbildningarna. Vårdyrken kan uppvärderas genom

förbättrad arbetsmiljö samt ökat inflytande.

När det särskilt gäller storstadsregionerna vill

jag framhålla att varje region måste utforma en

strategi för hur man skall klara de kommande årens

personalförsörjning inom vården och omsorgen.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller

motionerna So303 (c) yrkande 30 och So501 (c)

yrkande 6 och avslår motionerna So212 (fp) yrkande

1, So386 (s), So465 (s) yrkandena 1–3, So503 (kd)

yrkande 1, So566 (kd) yrkandena 4, 5 och 7 och

So628 (fp) yrkande 4 i denna del.

24. Specialistkompetens (punkt 16)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 24. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:Ub459 och avslår motionerna

2001/02:So560 och 2001/02:Ub537.

Ställningstagande

Den rättspsykiatriska vården kan inom några år hamna

i en mycket besvärlig situation. Det saknas

utbildade rättspsykiatriker i sådan omfattning att

det kan bli svårigheter att utbilda nya. Vi anser

att förberedelser bör vidtas omgående så att

utbildning av fler rättspsykiatriker kan påskyndas

mot bakgrund av att alltfler dömda har psykisk

sjukdom, att medelåldern är hög bland

rättspsykiatrikerna samt att nya uppgifter kommer

att åläggas dem. Med det anförda föreslår vi att

riksdagen bifaller motion Ub459 (v) och avslår

motionerna So560 (s) och Ub537 (s).

25. Praktikplats för psykologer (punkt 17)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 17

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 25. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So597 och 2001/02:So608.

Ställningstagande

Grundvillkoret för att få legitimation som psykolog

är avlagd psykologexamen och därefter ett års

praktisk psykologtjänstgöring. En stor del av

psykologkåren kommer att gå i pension under åren

2005–2020. Den nuvarande utbildningskapaciteten och

den därav beräknade framtida examinationsfrekvensen

pekar på ett fördubblat behov av praktikplatser. En

situation som varit otillfredsställande sedan slutet

av 1970-talet riskerar, snart att bli ohållbar.

Samhällets försörjning av legitimerade psykologer

riskeras och individuella utbildningssatsningar

leder till en återvändsgränd. Problemet behöver

snarast lösas så att ett nödvändigt antal

praktikplatser tillskapas och garanteras inom hela

landet. Med det anförda föreslår jag att riksdagen

bifaller motionerna So597 (s) och So608 (mp).

26. Den psykiatriska vårdens organisation

(punkt 19)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars

Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 26. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2000/01:So225 yrkandena 4 och 6,

2001/02:So277 yrkande 2, 2001/02:So349 och

2001/02:So568 yrkandena 2, 3, 4 och 6 och avslår

motionerna 2001/02:So223 och 2001/02: So443.

Ställningstagande

De övergripande reformer vi beskrivit i reservation

1 för sjukvården omfattar givetvis även psykiatrin.

Genom dessa reformer ges psykiskt funktionshindrade

helt andra förutsättningar till vård och

rehabilitering på längre sikt och kan erbjudas

lösningar som är anpassade efter individuella behov

i stället för att mer slentrianmässigt

långtidssjukskrivas eller förtidspensioneras.

Allmänt sett har trycket på t.ex. barn- och

ungdomspsykiatrin ökat under 1990-talet samtidigt

som verksamhetsformerna i huvudsak har förblivit

oförändrade. Hjälp från privatpraktiserande

psykologer och psykoterapeuter är fortfarande i

mycket hög grad förbehållen individer och familjer

som kan betala för vården. Väntetider på omkring ett

år inom barn- och ungdomspsykiatrin är inte

ovanligt. Vi anser därför att barn- och

ungdomspsykiatrins organisation bör utredas.

Även om psykiatrins problem inte uteslutande

handlar om resurser är vi medvetna om att det finns

ett behov av förstärkta resurser till psykiatrin.

Det är också därför som vi upprepade gånger har

föreslagit ett stimulansbidrag till kommunerna för

att initiera åtgärder som kan komma till rätta med

brister i arbetet med psykiskt funktionshindrade.

En allt större del av sjukvården drivs av privata

vårdgivare t.ex. på uppdrag av landsting. Med tanke

på hur dåligt psykiatrin är utbyggd och hur få

behandlingsalternativ det finns, särskilt för äldre

med psykisk störning, finns alla skäl att underlätta

för privata behandlingsalternativ. Fortfarande finns

dock många skillnader i den legala och ekonomiska

regleringen av offentliganställda läkare och övriga

läkare. Inom psykiatrin ser vi mest allvarligt på

den närmast systematiska diskrimineringen i

finansieringshänseende som i dagsläget fortfarande

sker av privata behandlingsalternativ.

Vi anser att det borde vara enklare att nå den

psykiatriska vården hos primärvården. Då finns det

möjligheter att bota eller lindra sjukdom innan

djupa depressioner och tvångstankar, ätstörningar

och schizofreni utvecklas.

Införande av valfrihet och finansiering som är

neutral till driftformer inom psykiatrin är förvisso

något svårare än inom den somatiska vården, på grund

av en svagare sammanhållen offentlig

tillsynsverksamhet och mindre enhetlighet i

behandlings- och diagnosmetoder.

Många tjänster som erbjuds av t.ex. psykologer

ligger också utanför vad som är att beteckna som

sjukdomsbehandling i egentlig mening. Vi anser dock

att det nu är påkallat med en samlad genomgång av de

hinder som finns för privat verksamhet på hela det

psykiatriska, psykoterapeutiska och psykologiska

fältet.

Vi anser att rättssäkerheten och tryggheten för

anhöriga och vårdpersonal samt för allmänheten inte

prioriteras tillräckligt högt. I själva verket måste

deras rättssäkerhet tillmätas stor betydelse

särskilt i samband med rättspsykiatrisk vård, men

även i övrig psykiatrisk tvångsvård. Många av de

allra farligaste brottslingarna finns t.ex. bland

dem som överlämnas till psykiatrisk vård.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen

bifaller motionerna 2000/01: So225 (m)

yrkandena 4 och 6, So277 (m) yrkande 2,

So349 (m) och So568 (m) yrkandena 2, 3, 4

och 6 och avslår motionerna So223 (kd) och

So443 (s).

27. Vissa läkares befogenhet (punkt 20)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars

Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 27. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2000/01:So225 yrkande 5,

2000/01:So312, 2001/02:So228 och 2001/02:So568

yrkande 5.

Ställningstagande

En läkarundersökning för vårdintyg bör så långt som

möjligt genomföras i samråd med patienten och utan

användning av våld. Läkare som är privat verksamma

får utföra en sådan undersökning endast om den kan

genomföras med patientens samtycke. Läkare i allmän

tjänst har befogenhet att omhänderta patienten och

rätt att få biträde av polis, om patienten inte

samtycker till undersökningen.

Vid entreprenader inom hälso- och sjukvården är

det inte tillåtet att överlämna uppgifter som

innebär myndighetsutövning. Detta måste särskilt

beaktas när t.ex. verksamheten vid en vårdcentral

läggs ut på en privat vårdgivare. En överenskommelse

mellan ett landsting och en privat vårdgivare kan

således inte avse undersökningar för vårdintyg som

skall genomföras utan patientens samtycke och med

biträde av polis. För att en undersökning för

vårdintyg skall kunna genomföras i fall där

patienten inte samtycker till undersökningen måste

därför landstingets läkare anlitas.

Vi anser att beslut om omhändertagande av den som

skall undersökas för vårdintyg även bör få fattas av

legitimerad läkare som enligt avtal mellan ett

landsting och en privat vårdgivare skall utföra

undersökningar för vårdintyg. En sådan läkare skall

också ha rätt att få biträde av polis för att

genomföra en sådan undersökning.

Vårt förslag innebär bl.a. att alla legitimerade

läkare anställda hos en privat vårdgivare som enligt

avtal med ett landsting svarar för driften av en

vårdcentral eller en psykiatrisk

öppenvårdsmottagning får möjlighet att besluta om

omhändertagande och rätt till biträde av polis när

det är aktuellt att utfärda vårdintyg, om det ingår

i avtalet att utföra undersökningar för vårdintyg.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller

motionerna 2000/01:So225 (m) yrkande 5,

2000/01:So312 (m), So228 (m) och So568 (m) yrkande

5.

28. Husläkarlagen (punkt 22)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 22

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 28. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So628 yrkande 2 i denna del.

Ställningstagande

Enligt min uppfattning bör husläkarlagen åter

införas. Regeringen har sedan hösten 2000 anslutit

sig till målsättningen att antalet specialister i

allmänmedicin i genomsnitt skall bli en på 1 500

invånare. Det målet kan dock aldrig nås inom rimlig

tid med den takt som regeringen föreslår. Skall

målet uppnås samtidigt som ambitionerna höjs för

primärvården krävs bl.a. en husläkarlag. Under åren

19911994 ökade antalet verksamma husläkare snabbt.

Det tillkom under dessa tre år i genomsnitt över 450

allmänläkare om året. Därmed sjönk, enligt

Riksdagens revisorer, antalet invånare per husläkare

från ca 3 450 till ca 2 250. Under åren 19941998

stannade utvecklingen upp helt och hållet. Utan en

ordentlig husläkarreform kommer allmänläkarbristen

och de långa väntetiderna i primärvården att bestå.

Målsättningen om en läkare per 1 500 invånare bör ha

uppnåtts före utgången av 2005. Med det anförda

föreslår jag att riksdagen bifaller motion So628

(fp) yrkande 2 i denna del.

29. Felaktiga diagnoser (punkt 23)

av Lars Gustafsson (kd) och Rosita Runegrund

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 29. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So368.

Ställningstagande

Att felaktigt få en psykiatrisk diagnos, fast man

sedan visar sig vara frisk, kan få mycket

långtgående följder. Det har hänt att personer på

grund av diagnosen nekats få utbildning eller till

och med nekats gå i skola över huvud taget. Somliga

har ordinerats psykoterapi. En del har under många

år fått mediciner som gett biverkningar. Dessa

människor måste kunna få sin sak prövad någonstans.

Ett domstolsförfarande är kanske inte det

viktigaste. Vi föreslår att en arbetsgrupp inrättas

för detta inom Socialstyrelsen. Alternativet är att

en utredning tillsätts för att utröna vilket stöd

eller vilka åtgärder som behövs. Med det anförda

föreslår vi att riksdagen bifaller motion So368

(kd).

30. Förlossningsvården (punkt 24)

av Lars Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c)

och Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 30. Riksdagen bifaller

därmed delvis motionerna 2001/02:So257,

2001/02:So303 yrkande 13 och 2001/02:So501 yrkande 7

och avslår motionerna 2001/02:So385 och

2001/02:So525 yrkande 1.

Ställningstagande

I olika delar av landet har förlossningsavdelningar

lagts ner vilket medför att blivande föräldrar

tvingas ut på vägarna för många långa resor. Det är

givetvis svårare att hinna fram till BB i tid om

föräldrarna skall åka 10–20 mil, kanske i svårt

väglag. I Stockholm handlar det inte om så långa

sträckor, utan i stället om att

förlossningsavdelningarna är så fullbelagda att

blivande föräldrar helt enkelt inte släpps in utan

tvingas fortsätta till nästa sjukhus. Det finns mot

bakgrund av ovanstående starka skäl för att

utvärdera kvaliteten i svensk förlossningsvård.

Vi vill också framhålla att det är viktigt med

trygghet såväl före, under som efter en förlossning.

På vissa håll i landet lägger landstingen ned BB-

avdelningar, med långa avstånd som följd. På andra

platser, till exempel i Stockholm, råder brist på

förlossningsplatser och framför allt brist på

barnmorskor. När de som skall föda, i värsta fall,

tvingas åka från sjukhus till sjukhus och inte veta

vart de skall, då har det gått för långt. Vi anser

att en platsgaranti bör införas, som innebär att

föräldrarna senast två månader före beräknad

nedkomst vet vilket BB de skall åka till. Med det

anförda föreslår vi att riksdagen delvis bifaller

motionerna So257 (c), So303 (c) yrkande 13 och So501

(c) yrkande 7 samt avslår motionerna So385 (v) och

So525 (v) yrkande 1.

31. Förlossningsvården (punkt 24)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 31. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So525 yrkande 1 och avslår

2001/02:So257, 2001/02:So303 yrkande 13,

2001/02:So385 och 2001/02: So501 yrkande 7.

Ställningstagande

Orsaken till krisen inom förlossningsvården är

komplex och starkt regionalt präglad. Det gemensamma

är att många kvinnor i dag tvekar att föda barn.

Många frågar sig om det finns plats för dem när

förlossningen startar och om de får vara kvar så

länge de behöver, eller känner oro för att resan

till närmaste klinik är så lång att barnet hinner

födas på vägen.

Vi anser att förlossningsvården skall erbjuda

geografisk närhet, trygghet och lyhördhet för

kvinnans önskemål. Inom ramen för landstingets

ansvarsområde bör detta prioriteras. Vi anser vidare

att det krävs en nationell översyn av

förlossningsvården med förslag på åtgärder för att

förbättra den rådande situationen. Med det anförda

föreslår vi att riksdagen bifaller motion So525 (v)

yrkande 1 och avslår So257 (c), So303 (c) yrkande

13, So385 (v) och So501 (c) yrkande 7.

32. Drift av akutsjukhus (punkt 25)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark

Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin

Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Rosita

Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 25 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 32. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So303 yrkande 14.

Ställningstagande

Riksdagen har beslutat om en tillfällig stopplag som

innebär en inskränkning i landstingens/regionernas

rätt att överlämna driften av akutsjukhus till den

som avser att driva verksamheten med syfte att skapa

vinst åt ägare eller motsvarande intressent.

Vi ser inga hinder med att företag inom vården

tillåts gå med vinst. Vinstgivande företag

investerar i både kunnande och ny teknik samtidigt

som företaget genererar ett ekonomiskt tillskott i

verksamheten. Erfarenhetsutbyte mellan olika

vårdgivare genererar nya idéer och utvecklar

verksamheten. Marknadslösningar får inte innebära

att lägsta pris är den enda utslagsgivande faktorn.

Andra, inte minst kvalitativa, faktorer måste väga

lika tungt. Regeringen bör inte begränsa

möjligheterna för sjukvårdshuvudmännen att träffa

avtal med entreprenörer. Det bör avgöras av varje

landsting eller kommun i enlighet med det kommunala

självstyrets principer. Med det anförda föreslår vi

att riksdagen bifaller motion So303 (c) yrkande 14.

33. Patientutbildning (punkt 27)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 27 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 33. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So264 yrkande 8.

Ställningstagande

Vi anser att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att

utforma förslag till program för patientutbildning i

de stora folksjukdomarna som t.ex. hjärt- och

kärlsjukdomar, diabetes, astma och ryggbesvär m.fl.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller

motion So264 (v) yrkande 8.

34. Sponsorer i vården (punkt 28)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 28 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 34. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So529.

Ställningstagande

Sjukvårdens svårigheter att få sina resurser att

täcka behoven har inneburit att företagssponsring

blivit allt vanligare.

Det finns självklart en positiv sida av att

människor vill dela med sig och ge gåvor till

utsatta människor och områden. Vi anser dock att det

finns risker förknippade med en renodlad

företagssponsring. I synnerhet som det i dag saknas

enhetliga regler och policy omkring sponsring i

vården.

Behoven av utrustning till exempelvis barnkliniker

är lika stort oavsett var sjukhuset är beläget.

Sponsringen visar på tydliga regionala skillnader,

vilket inte är acceptabelt. Det finns även en klar

koppling mellan sponsring och s.k. glamorösa

verksamheter. Vi har inte kunnat iaktta några

sponsorsobjekt inom områden som psykiatri eller

äldreomsorg. Anmärkningsvärt i det här sammanhanget

är att helt privata sjukhus, t.ex. Sophiahemmet,

inte tillåter sponsorer för att värna sin frihet. Vi

anser att landstingen också borde eftersträva detta.

Vi är inte negativa till gåvor, men vi anser att

en reglering är nödvändig. Regleringen bör vara

nationell mot bakgrund av att utgångspunkten i

vården är en god vård på lika villkor för alla. Med

det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller

motion So529 (v).

35. Telemedicin (punkt 29)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 29

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 35. Riksdagen bifaller

därmed motion So303 (c) yrkande 28.

Ställningstagande

Telemedicinen gör det möjligt att skicka

röntgenplåtar eller bilder för konsultation till

närmaste sjukhus eller till en specialist i en annan

del av världen. Telemedicinen utvecklar också

ambulans- och helikoptersjukvården. Vidare ger

telemedicinen tillgång till specialistvård i hela

landet samtidigt som specialister inte behöver oroas

över att förlora sin kompetens om de arbetar långt

ifrån det stora sjukhuset. Kunskapen och

utvecklingsmöjligheter finns genom att

kunskapsöverföring är möjlig över ”nätet”. Målet för

projektet Nordunet 2 är att utveckla

telemedicinlösningar för primärvården och etablera

specialistnätverk. Jag anser att projektet bör

implementeras i den svenska sjukvårdspolitiken och

stödjas genom nationella satsningar. Med det anförda

föreslår jag att riksdagen bifaller motion So303 (c)

yrkande 28.

36. Informationsförsörjning och

verksamhetsuppföljning (punkt 30)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark

Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin

Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Rosita

Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 30 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 36. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So303 yrkande 18.

Ställningstagande

Såväl myndigheter som vårdgivare och

sjukvårdshuvudmän är beroende av att tillförlitlig

statistik av hög kvalitet finns tillgänglig.

Jämförbara nationella nyckeltal bör därför

utarbetas. Socialstyrelsen bör, tillsammans med

sjukvårdshuvudmännen, intensifiera arbetet med

nyckeltal som ger möjlighet till jämförande analyser

mellan sjukvårdens institutioner i hela landet. Med

det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller

motion So303 (c) yrkande 18.

37. Undervisning i IT-användning (punkt 31)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund

(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars

Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 31 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 37. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So620 yrkande 12.

Ställningstagande

IT-teknikens intåg i sjukvården innebär en särskild

utmaning för tillsyn och kvalitetskontroll på det

medicinska området. Samtidigt är det viktigt att

komma ihåg att IT i vården bara är ett nytt redskap.

Stora delar av den svenska utbildningen i

medicinsk informatik baserar sig fortfarande på

enskilda entusiasters initiativ. För att ta till

vara alla de möjligheter som IT i vården ger med

beaktande inte minst av de krav på säkerhet och

tillförlitlighet som måste ställas krävs enligt vår

uppfattning en mycket mera målmedveten utbildning av

svensk vårdpersonal än vad som är fallet i dag.

Undervisning i IT-användning bör därför ges

blivande läkare och sjuksköterskor samt övrig

vårdpersonal från första terminen och sedan

regelbundet under hela utbildningen, integrerat i

alla kurser. För att säkerställa en sådan utveckling

borde på sikt en särskild lärostol i medicinsk

informatik inrättas vid varje medicinsk fakultet.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller

motion So620 (m) yrkande 12.

38. Fri etableringsrätt m.m. (punkt 33)

av Lars Gustafsson (kd), Rosita Runegrund (kd)

och Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 33 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 38. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So423 och avslår motionerna

2001/02:So303 yrkande 17 och 2001/02:So628 yrkandena

2 i denna del, 5 och 10.

Ställningstagande

I en situation av ekonomisk knapphet och

sparbeting i landstingen upplever många att

rehabilitering och sjukgymnastik kommer i

strykklass. Sjukgymnasterna står många

gånger för rehabilitering och en behandling

som är ett viktigt alternativ till

medicinering – en medicinering som många

gånger innebär smärtstillande medicin under

lång tid, med risk för läkemedelsberoende

och onödigt stora kostnader för samhället.

För att säkerställa resurser för

rehabilitering och för att få en bättre

täckning av dessa resurser i en tid där

centralisering är ledstjärnan i många

landsting föreslår vi att fri etablering för

sjukgymnaster införs. Med det anförda

föreslår vi att riksdagen bifaller motion

So423 (mp) avslår motionerna So303 (c)

yrkande 17 och So628 (fp) yrkandena 2 i

denna del, 5 och 10.

39. Fri etableringsrätt m.m. (punkt 33)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 33

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 39. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So303 yrkande 17 och avslår

motionerna 2001/02:So423 och 2001/02:So628 yrkandena

2 i denna del, 5 och 10.

Ställningstagande

Jag anser att även andra legitimerade

vårdgivargrupper utöver läkare och sjukgymnaster

skall ha möjlighet att bedriva verksamhet som

enskild vårdgivare och finansieras av landstinget.

Detta kan till exempel gälla legitimerade

sjuksköterskor, barnmorskor och psykologer. För

patienternas bästa måste en bättre samverkan mellan

offentlig och privat vård skapas. Vidare krävs

enhetliga och klara regler när det gäller etablering

för enskilda vårdgivare med offentlig finansiering.

Ett nationellt ersättningssystem för alla kategorier

av enskilda vårdgivare i likhet med vad som i dag

gäller för läkare och sjukgymnaster måste utformas.

Jag anser att riksdagen bör stimulera

sjukvårdshuvudmännen att i ökad utsträckning

utnyttja denna typ av avtal inom hälso- och

sjukvården. Det kan ske genom att lagstiftningen

utformas så att den medger ett större mått av

förhandlingsutrymme mellan sjukvårdshuvudmannen och

den enskilde vårdgivaren, men att avtalet

fortfarande betraktas som ett utflöde av

offentligrättslig lagstiftning. Med det anförda

föreslår jag att riksdagen bifaller motion So303 (c)

yrkande 17 och avslår motionerna So423 (mp) och

So628 (fp) yrkandena 2 i denna del, 5 och 10.

40. Fri etableringsrätt m.m. (punkt 33)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 33

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 40. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So628 yrkandena 2 i denna del,

5 och 10 och avslår motionerna 2001/02:So303 yrkande

17 och 2001/02:So423.

Ställningstagande

I dag går en mycket liten andel av kommunernas och

landstingens driftskostnader till privata

entreprenörer. Jag anser att om andelen privata

alternativ tilläts växa skulle resultatet bli bättre

vård och mer nöjd personal.

Privata alternativ inom svensk vård har långa

traditioner. Många patienter har alltid kunnat gå

till privata läkare som varit anknutna till

försäkringskassan. Dessa läkarkontakter har skapat

kontinuitet i vårdkontakten och därmed gett en extra

känsla av trygghet för den enskilde patienten. Kort

uttryckt så har privata vårdgivare många gånger gett

en bra och kvalitativ vård och behandling för

patienterna.

Privata vårdgivare bidrar till att medvetenheten

om vad saker kostar inom vården ökar. Denna ökade

kostnadsmedvetenhet är givetvis bra eftersom den i

sin tur bidrar till att de resurser som vården har

kan användas klokare och mer effektivt. Det ger en

bättre vård för de höga skatter som alla medborgare

betalar.

Jag anser att en återinförd etableringsfrihet för

privata allmänläkare ökar valfriheten. Jag vill även

att den fria etableringsfriheten förutom

allmänläkare även skall omfatta sjukgymnaster,

geriatriker, barnläkare, gynekologer och

barnmorskor. För att vårdanställda skall få

möjlighet att förverkliga egna idéer om verksamhet i

egen regi måste monopolet inom vården brytas upp.

Det är genom att uppmuntra mindre företag i vården

som vi kan motverka att några få stora vårdföretag

alltmer dominerar den privata vårdmarknaden. Med det

anförda föreslår jag att riksdagen bifaller motion

So628 (fp) yrkandena 2 i denna del, 5 och 10 och

avslår motionerna So303 (c) yrkande 17 och So423

(mp).

41. Upphandling av hälso- och sjukvård

(punkt 34)

av Lars Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c)

och Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 34 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 41. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So503 yrkande 4 och avslår

motion 2001/02:So392.

Ställningstagande

Dagens utformning av lagen (1992:1528) om offentlig

upphandling passar utmärkt när det handlar om varor

av olika slag. När det gäller upphandling av

tjänster blir läget mer komplicerat. Det har visat

sig när det gäller hälso- och sjukvårdspersonal som

vill driva verksamhet i egen regi (s.k.

avknoppning). Regionförbundet i Kalmar län har haft

regeringens uppdrag att komma med förslag i denna

fråga, och man har där bett att få bedriva

försöksverksamhet med möjlighet att göra avsteg från

lagen om offentlig upphandling när offentliganställd

personal vill pröva att driva verksamhet själv. Det

kan i och för sig finnas problem med gällande EG-

direktiv på detta område. Vi anser dock att detta är

en fråga som måste belysas och att lagen om

offentlig upphandling måste utvecklas så att

lagstiftningen inte är utformad så att den utgör ett

hinder för förverkligandet av god idéer. Med det

anförda föreslår vi att riksdagen bifaller motion

So503 (kd) yrkande 4 och avslår motion So392 (s).

42. Upphandling av hälso- och sjukvård

(punkt 34)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 34 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 42. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So392 och avslår motion

2001/02:So503 yrkande 4.

Ställningstagande

Under senare år har det framförts en rad nya idéer

om hur sjukvården skulle organiseras och bedrivas.

En idé var att sjukvård skulle ses som vilken

produkt eller tjänst som helst och att s.k.

producenter och leverantörer inom området skulle

offerera sina tjänster och att dessa offerter skulle

jämföras både vad gäller kvalitet och framför allt

vad gäller pris. Eftersom sjukvårdens resurser inte

längre tycks räcka till har priset från

anbudsgivarna vägt mycket tungt.

För kroniskt sjuka patienter kan varje ny

upphandlingsomgång betyda att de trygga och

inarbetade vårdkedjorna bryts upp, att kunskap och

lång erfarenhet hos personal inte tas till vara och