Bet. 2001/02:SOU15

Socialutskottets betänkande

2001/02:SOU15

Nationell narkotikahandlingsplan

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition

2001/02:91 Nationell narkotikahandlingsplan, ett

drygt hundratal motionsyrkanden som väckts med

anledning av propositionen, 12 motionsyrkanden från

den allmänna motionstiden 2000 samt 48

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2001.

Socialutskottet, som länge sett med oro på den

ökande narkotikaanvändningen och den mer tillåtande

attityden till droger, särskilt bland ungdomar, ser

positivt på att regeringen nu presenterat en

handlingsplan mot narkotika. De förslag som läggs

fram i propositionen förstärker samhällets samlade

insatser på narkotikaområdet på ett sätt som får

anses angeläget.

Utskottet delar regeringens bedömning att det

övergripande målet för narkotikapolitiken även

fortsättningsvis skall vara ett narkotikafritt

samhälle. Utskottet ställer sig också bakom

förslaget till inriktning av de narkotikapolitiska

insatserna. Riksdagen bör därför godkänna vad

regeringen föreslår om narkotikapolitiska mål

(avsnitt 4 i propositionen).

Utskottet tillstyrker i sak regeringens förslag

till lag om ändring i lagen (1996:1156) om

receptregister. Ändringen innebär att det

receptregister som förs av Apoteket AB skall få

användas även för att till Socialstyrelsen redovisa

uppgifter om förskrivning av narkotiska läkemedel

som görs av enskild läkare eller tandläkare.

Socialstyrelsen får använda uppgifterna för sin

tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.

I betänkandet finns 35 reservationer och 7

särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Avslag på propositionen

Riksdagen avslår motion 2001/02:So34 yrkande 1.

Reservation 1 (m)

2. Handlingsplaner och utredningar på

narkotikaområdet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:So235,

2001/02:So32 yrkande 1, 2001/02:So361 och

2001/02:So622 yrkande 1.

3. Narkotikapolitiska mål

Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om

narkotikapolitiska mål (avsnitt 4 i

propositionen).

4. Etappmål för narkotikaarbetet

Riksdagen avslår motion 2001/02:So30 yrkande 1.

Reservation 2 (fp)

5. Lokalt narkotikaarbete

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27

yrkande 1 och 2001/02:So31 yrkande 1.

6. Länsstyrelsernas uppdrag rörande metod-

och kompetensutveckling

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27

yrkande 4 och 2001/02:So28 yrkande 12.

Reservation 3 (c)

7. Regionalt narkotikaarbete, m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ub550 yrkandena

2 och 3.

8. Förebyggande och tidiga insatser

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So29

yrkandena 1 och 2, 2001/02: So30 yrkande 11

delvis, 2001/02:So32 yrkande 2, 2001/02:So34

yrkande 5, 2001/02:So35 yrkande 8, 2001/02:So291

yrkandena 1 och 2, 2001/02: So371 yrkande 1,

2001/02:So393, 2001/02:So427, 2001/02:So472

yrkande 2, 2001/02:So497 yrkande 8, 2001/02:So565

och 2001/02:So622 yrkande 2.

Reservation 4 (kd)

Reservation 5 (fp)

9. Familjens roll i det förebyggande

arbetet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju929

yrkande 4, 2000/01:Ju931 yrkande 2, 2001/02:So28

yrkande 4, 2001/02:So33 yrkande 2, 2001/02: So34

yrkandena 2 och 6 samt 2001/02:So35 yrkandena 1,

2 och 4.

Reservation 6 (kd)

Reservation 7 (c)

10. Skolans roll i det förebyggande

arbetet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju921

yrkande 7, 2001/02:So27 yrkande 6 delvis,

2001/02:So30 yrkande 3, 2001/02:So34 yrkande 3

och 2001/02:So35 yrkande 6.

Reservation 8 (kd)

Reservation 9 (c)

Reservation 10 (fp)

11. Hjälptelefonlinje

Riksdagen avslår motion 2001/02:So35 yrkande 3.

Reservation 11 (kd)

12. Körkortsutbildningen

Riksdagen avslår motion 2001/02:So35 yrkande 7.

Reservation 12 (kd)

13. Drogtester av barn under 15 år

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So26

delvis, 2001/02:So27 yrkande 7, 2001/02:So30

yrkande 12, 2001/02:So31 yrkande 4, 2001/02:So34

yrkande 7, 2001/02:So35 yrkande 9, 2001/02:So371

yrkande 4, 2001/02: Ju285 yrkande 4,

2001/02:Ju322 yrkande 4 och 2001/02:Ju389 yrkande

5.

Reservation 13 (kd, fp)

14. Vård och behandling av

narkotikamissbrukare

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So30

yrkande 13 delvis, 2001/02: So31 yrkandena 3 och

5 samt 2001/02:So35 yrkandena 20–22.

Reservation 14 (kd)

Reservation 15 (fp)

15. Missbrukarvårdens organisation, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27

yrkandena 2 och 3 samt 2001/02:So34 yrkande 13.

16. LVM-utredningen

Riksdagen avslår motion 2001/02:So25.

17. Anhörigombudsman

Riksdagen avslår motion 2001/02:So30 yrkande 2.

Reservation 16 (fp)

18. Förutsättningarna för tvångsvård

Riksdagen avslår motion 2001/02:So27 yrkande

10.

19. Ekonomiskt ansvar för LVM-vården

Riksdagen avslår motion 2001/02:So30 yrkande 4.

Reservation 17 (fp)

20. Sambandet mellan droganvändning och

hiv/aids

Riksdagen avslår motion 2001/02:So32 yrkande 3.

21. Substitutionsbehandling

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27

yrkande 9, 2001/02:So30 yrkande 13 delvis och

2001/02:So34 yrkande 12.

Reservation 18 (fp)

22. Sprututbytesverksamheten

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju931

yrkande 6, 2001/02:So27 yrkande 8, 2001/02:So28

yrkande 5, 2001/02:So30 yrkande 8, 2001/02: So34

yrkande 11, 2001/02:So35 yrkande 23,

2001/02:So308 yrkandena 1 och 2, 2001/02:So372

yrkande 2, 2001/02:So511 och 2001/02:So594.

Reservation 19 (kd, c, fp)

23. Polisens organisation och resurser

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27

yrkande 16, 2001/02:So28 yrkande 10, 2001/02:So29

yrkande 3, 2001/02:So30 yrkande 5, 2001/02: So31

yrkande 6, 2001/02:So34 yrkandena 8 och 10,

2001/02:So35 yrkandena 10–12 och 2001/02:Ju322

yrkande 2.

Reservation 20 (c)

Reservation 21 (fp)

24. Tullens resurser

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27

yrkande 11 delvis, 2001/02: So28 yrkande 9 och

2001/02:So35 yrkande 14.

25. Särskilda spaningsmetoder, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So28

yrkande 11 och 2001/02: So34 yrkande 9.

Reservation 22 (c)

26. Kräkmedel

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27

yrkande 11 delvis, 2001/02: So30 yrkande 6 och

2001/02:So34 yrkande 14.

Reservation 23 (fp)

27. Droghandeln på Internet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:So241

yrkande 2, 2001/02:So28 yrkande 3 och

2001/02:Ju237 yrkande 22.

Reservation 24 (c)

28. Lagförslaget

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1996:1156) om receptregister med

den ändringen att ordet ”kostnadsskydd” i 4 §

skall bytas ut mot ”högkostnadsskydd”.

29. Missbruk av narkotiska läkemedel

Riksdagen avslår motion 2001/02:So26 delvis.

30. Begränsning av förskrivningsrätten

Riksdagen avslår motion 2001/02:So474.

31. Omyndigas uttag av narkotikaklassade

läkemedel

Riksdagen avslår motion 2001/02:So33 yrkande 3.

32. Allmänt om kriminalvårdens insatser

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So28

yrkandena 6 och 8, 2001/02: So34 yrkandena 16 och

17, 2001/02:So35 yrkandena 15–19, 2001/02: Ju311

yrkande 9, 2001/02:Ju322 yrkande 5, 2001/02:Ju326

yrkandena 1–3, 2001/02:Ju359 och 2001/02:Ju424

yrkandena 9–12 och 14.

Reservation 25 (kd)

Reservation 26 (c)

33. § 34-placeringar

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27

yrkandena 12 och 14, 2001/02:So28 yrkande 7 och

2001/02:Ju311 yrkande 10.

Reservation 27 (c)

34. Kroppsvisitation inom kriminalvården

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So30

yrkande 7, 2001/02:So34 yrkande 19 och

2001/02:Ju450 yrkande 35.

Reservation 28 (fp)

35. Glasrutan

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27

yrkande 13 och 2001/02: So34 yrkande 18.

36. Utbildning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27

yrkande 6 delvis, 2001/02:So30 yrkande 11 delvis,

2001/02:So31 yrkande 2, 2001/02:So33 yrkande 1,

2001/02:So34 yrkande 4, 2001/02:So35 yrkande 5

och 2001/02:So472 yrkande 1.

Reservation 29 (kd)

Reservation 30 (c, fp)

37. Internationellt samarbete

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:So496,

2000/01:K398 yrkande 22, 2000/01:Ju931 yrkande 5,

2001/02:So28 yrkande 1, 2001/02:So30 yrkande 9,

2001/02:So32 yrkande 4 och 2001/02:U301 yrkande

48.

Reservation 31 (kd, c, fp)

38. Förslaget om en särskild

narkotikasamordnare

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju931

yrkande 1, 2001/02:So34 yrkande 20 och

2001/02:So272.

39. Narkotikasamordnarens roll

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27

yrkande 5 och 2001/02:So28 yrkande 13.

Reservation 32 (c)

40. GBL m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So416 och

2001/02:So504.

41. Narkotikaklassificering av kemiska

preparat

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:So241

yrkande 1, 2001/02:So28 yrkande 2, 2001/02:So251

och 2001/02:Ju237 yrkande 21.

Reservation 33 (c)

42. Odling av industrihampa

Riksdagen avslår motion 2001/02:So417.

43. Dopinglaboratoriet i Huddinge

Riksdagen avslår motion 2000/01:Kr524 yrkande

7.

44. Påföljder för narkotikabrott

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27

yrkande 15, 2001/02:So34 yrkande 15 och

2001/02:Ju322 yrkande 7.

45. Påföljden för innehav av kat

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju211.

46. Betydelsen av narkotikans renhetsgrad

vid straffmätningen

Riksdagen avslår motion 2001/02:So35 yrkande

13.

Reservation 34 (kd)

47. Drograttfylleri

Riksdagen avslår motion 2001/02:So30 yrkande

10.

Reservation 35 (kd, fp)

Stockholm den 21 mars 2002

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ingrid

Burman (v), Chris Heister (m), Susanne Eberstein

(s), Rinaldo Karlsson (s), Chatrine Pålsson (kd),

Leif Carlson (m), Conny Öhman (s), Lars U Granberg

(s), Elisebeht Markström (s), Rolf Olsson (v), Lars

Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m),

Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars

Elinderson (m), Kent Härstedt (s) och Lotta N

Hedström (mp).

2001/02

SoU15

Redogörelse för ärendet

Ärendets beredning

Socialutskottet har berett justitieutskottet

möjlighet att yttra sig över propositionen jämte

eventuella motioner.

Justitieutskottet begränsar sitt yttrande till att

avse bl.a. inriktningen av narkotikaplanen i stort,

insatser mot utbudet av narkotika samt

kriminalvårdens insatser. Yttrandet (2001/02:JuU5y)

återfinns i bilaga 3.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen presenteras en nationell

handlingsplan mot narkotika. Syftet är att redovisa

regeringens syn på den samlade narkotikapolitiken

samt att lägga fast grundvalarna för hur en

förstärkning av samhällets insatser under åren

2002–2005 skall genomföras och hur insatserna skall

följas upp.

Regeringen föreslår att målet för den svenska

narkotikapolitiken även i fortsättningen skall vara

ett narkotikafritt samhälle. Huvudinriktningen för

narkotikapolitiken skall vara målinriktade och

samordnade insatser för att begränsa både utbudet av

och efterfrågan på narkotika. Enligt regeringens

uppfattning finns det behov av ökade insatser för

att förstärka den politiska prioriteringen av

narkotikafrågan, förbättra samarbetet mellan olika

myndigheter och mellan myndigheter och

organisationer, förbättra det förebyggande arbetet

samt för att utveckla vårdinsatserna. Förstärkta

satsningar krävs även för att utveckla

behandlingsperspektivet inom kriminalvården,

effektivisera insatserna på kontrollområdet,

förbättra metoderna för att följa

narkotikautvecklingen och samhällets insatser samt

för att öka det internationella samarbetet.

Regeringen föreslår att lagen (1996:1156) om

receptregister ändras så att receptregistret får

användas av Socialstyrelsen för tillsyn över

enskilda läkares och tandläkares förskrivningar av

narkotiska läkemedel. Regeringen föreslår också att

registret får innehålla förskrivarkod och att för-

skrivares identitet får användas som sökbegrepp.

Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli

2002.

I propositionen tillkännages regeringens avsikt

att tillsätta en särskild nationell

narkotikasamordnare som får i uppgift att genomföra

och följa upp handlingsplanen. För genomförandet av

handlingsplanen avsätts 325 miljoner kronor under

tre år.

Utskottets överväganden

Avslag på propositionen, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet ser positivt på att regeringen nu

presenterat en handlingsplan mot narkotika

och anser att förslagen i propositionen

förstärker samhällets samlade insatser på

narkotikaområdet på ett sätt som får anses

angeläget. Riksdagen bör därför avslå ett

motionsyrkande om avslag på propositionen.

Riksdagen bör också avslå motionsyrkanden om

handlingsplaner och utredningar på området

eftersom yrkandena får anses tillgodosedda.

Jämför reservation 1 (m).

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas att

riksdagen avslår propositionen och begär att

regeringen återkommer med ett nytt förslag till

handlingsplan i enlighet med vad som anförs i

motionen (yrkande 1). Enligt motionärerna kräver den

rådande situationen snabba och effektiva åtgärder.

Lagändringar som underlättar att upptäcka missbruk i

ett tidigt skede är helt avgörande för framtiden.

Regeringens förslag till handlingsplan saknar

emellertid helt förslag till operativa åtgärder som

snabbt kan hindra narkotikans spridning, anförs det.

Motionärerna anser det särskilt allvarligt att de

förslag som Narkotikakommissionen presenterade i

syfte att kunna upptäcka ungdomsmissbruk i ett

tidigt skede har försvunnit på vägen. Inte heller

förslagen på hur införsel av narkotika till

fängelserna kan försvåras har följts upp i

handlingsplanen. Motionärerna föreslår därför att

riksdagen hos regeringen skall begära en ny

handlingsplan mot narkotika, baserad på de förslag

som presenteras i motionen.

I motion So32 av Margareta Viklund (kd) begärs ett

tillkännagivande om att en på riksnivå heltäckande

handlingsplan bör upprättas för att förebygga

användandet av droger och behandla dem som drabbats

av drogberoende (yrkande 1). Motionären anser att de

unga med alla tillgängliga medel måste hindras att

få tag på narkotiska preparat.

Även i motion So622 av Margareta Viklund m.fl. (kd,

m, v, c, fp, mp) begärs en handlingsplan för att

minska tillgängligheten till narkotika (yrkande 1).

I motion So361 av Mikael Oscarsson (kd) begärs ett

tillkännagivande om att tillsätta en särskild

beredning som kan komplettera Narkotikakommissionen.

Motionären anser att kommissionens förslag är

otillräckliga och att regeringen bör återkomma med

kompletterande förslag kring en lång rad frågor.

I motion 2000/01:So235 av samma motionär begärs ett

tillkännagivande om att ge Socialstyrelsen i uppdrag

att göra en översyn av regelverket runt

narkotikabekämpningen.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet anser att det inte råder någon

tvekan om att det övergripande målet för

narkotikapolitiken även fortsättningsvis skall vara

ett samhälle fritt från narkotika. Genom de förslag

som regeringen lägger fram i propositionen kommer

samhällets samlade insatser att förstärkas på ett

sätt som utskottet finner angeläget. Utskottet delar

också uppfattningen att det i första hand är det

förebyggande arbetet liksom vård- och

behandlingsinsatserna som måste förstärkas.

Justitieutskottet understryker här särskilt de

insatser som rör kriminalvårdens

behandlingsinsatser.

Justitieutskottet konstaterar att tyngdpunkten i

handlingsplanen ligger på det förebyggande området.

Enligt utskottets mening är detta dock ingen

anledning att avslå propositionen. Samtidigt vill

utskottet peka på vikten av att åtgärderna mot

utbudet av narkotika inte kommer i skymundan. Även

om dessa frågor fått ett förhållandevis litet

utrymme i propositionen får man enligt utskottet

förutsätta att dessa får vederbörlig uppmärksamhet i

arbetet med att genomföra handlingsplanen.

Justitieutskottet erinrar i sammanhanget om att

insatserna mot narkotika redan är en prioriterad

uppgift inte bara för kriminalvården utan också för

t.ex. polisen och åklagarverksamheten.

Socialutskottets ställningstagande

Narkotikakommissionen påtalade stora brister i den

svenska narkotikapolitiken, inte minst när det

gäller strukturen inom det förebyggande arbetet och

på vård- och behandlingsområdet. Socialutskottet,

som länge sett med oro på den ökande

narkotikaanvändningen och den mer tillåtande

attityden till droger, särskilt bland ungdomar, ser

positivt på att regeringen nu presenterat en

handlingsplan mot narkotika. Socialutskottet delar

justitieutskottets bedömning att de förslag som

läggs fram i propositionen förstärker samhällets

samlade insatser på narkotikaområdet på ett sätt som

får anses angeläget. Det är främst det förebyggande

arbetet samt vård- och behandlingsinsatserna som

behöver förstärkas. Även om tyngdpunkten i

handlingsplanen ligger på dessa områden får det,

såsom justitieutskottet anfört, förutsättas att även

åtgärderna mot utbudet av narkotika får vederbörlig

uppmärksamhet i arbetet med att genomföra

handlingsplanen. Sammanfattningsvis anser utskottet

att motion So34 (m) yrkande 1 om avslag på

propositionen bör avslås.

Motionerna So32 (kd) yrkande 1, So361 (kd), So622

(kd, m, v, c, fp, mp) yrkande 1 och 2000/01:So235

(kd) får enligt utskottets mening anses i huvudsak

tillgodosedda.

Narkotikapolitiska utgångspunkter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att det

övergripande målet för narkotikapolitiken

även fortsättningsvis skall vara ett

narkotikafritt samhälle. Utskottet ställer

sig också bakom förslagen till inriktning av

de narkotikapolitiska insatserna. Riksdagen

bör därför godkänna regeringens förslag till

narkotikapolitiska mål. Riksdagen bör vidare

avslå en motion om etappmål för

narkotikaarbetet då denna får anses i

huvudsak tillgodosedd. Jämför reservation 2

(fp).

Propositionen

Enligt propositionen skall det övergripande målet

för narkotikapolitiken – ett narkotikafritt samhälle

– ligga fast. Narkotikapolitiska insatser skall

riktas mot tillgången och efterfrågan på narkotika i

syfte att

· minska nyrekryteringen till missbruk,

·

· förmå fler missbrukare att upphöra med sitt

missbruk samt

·

· minska tillgången på narkotika.

·

Narkotikapolitiken är en del av folkhälso- och

socialpolitiken och bygger på att människor har rätt

till ett värdigt liv i ett samhälle som slår vakt om

den enskildes behov av trygghet och säkerhet. En

utveckling som innebär att narkotikan tillåts hota

individers hälsa, livskvalitet och trygghet samt på

sikt också den allmänna välfärden och demokratins

utveckling är enligt regeringens mening inte

acceptabel.

Narkotikakommissionen har påtalat stora brister i

den svenska narkotikapolitiken, inte minst när det

gäller strukturen inom det förebyggande arbetet och

inom den vård och behandling som i dag erbjuds

missbrukare. Redan den omständigheten att fler

ungdomar än tidigare har en mer tillåtande attityd

till narkotika visar att det förebyggande arbetet

inte når fram i tillräcklig utsträckning. Såvitt

gäller vård och behandling för narkotikamissbrukare

är det ett område som varit föremål för omfattande

nedskärningar och nedprioriteringar i landets

kommuner. På många håll har kontinuiteten i

verksamheten gått förlorad och Narkotikakommissionen

har också kunnat konstatera ett behov av

kompetensutveckling inom dessa områden. Även

myndigheterna på kontrollområdet har fått vidkännas

nedskärningar och andra förändringar under senare

år.

I propositionen pekas på sambandet mellan

förebyggande insatser, vård och behandling samt

begränsning av utbudet. Regeringen betonar vikten av

att det råder balans mellan de olika

åtgärdsområdena. I dag är tyngden av de olika

insatserna haltande. Framför allt är det

förebyggande arbetet liksom vård- och

behandlingsinsatserna försvagade. För att återställa

balansen i den svenska narkotikapolitiken krävs

enligt regeringen en förstärkning på dessa områden,

vilket dock inte skall ske genom att trappa ned på

de åtgärder som syftar till att minska tillgången på

narkotika. Balansen måste finnas på en hög – inte på

en låg – kvalitativ nivå, anförs det.

Regeringens bedömning är att varken det engagemang

eller de resurser som i dag läggs ned på central och

lokal nivå är tillräckliga. Inte minst den ökade

tillgången till och efterfrågan på narkotika visar

att det krävs ytterligare insatser på samtliga

områden för att politiken skall kunna hävda sig och

ge bättre resultat.

Narkotikapolitikens vision om ett samhälle fritt

från narkotika är sprungen ur insikten om de skador

och det lidande som narkotikan åsamkar både enskilda

och samhälle. Denna vision bör enligt regeringen

vara en tillgång i det vardagliga arbetet mot

narkotika. Visionen ger en djup och stark

socialpolitisk mening och riktning för vardagsslitet

i föreningar, familjer, myndigheter och hos enskilda

medborgare. Det finns dock inte några förslag, eller

någon politik, som på kort sikt kan göra samhället

narkotikafritt. Till detta krävs ett långsiktigt och

tålmodigt arbete. I propositionen presenterar

regeringen sin syn på hur en starkare och tydligare

styrning av narkotikafrågan skall kunna komma till

stånd samt vägar till hur de tre delmålen bättre

skall kunna uppfyllas. Sålunda pekas på strategier

för det förebyggande arbetet, förbättrade vård- och

behandlingsinsatser samt effektiviseringar av

kontrollen av narkotika.

Motion

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om att missbruket av narkotika

inom fem år skall minska till en tredjedel av vad

det är i dag (yrkande 1). Detta etappmål bör enligt

motionärerna uppställas inom ramen för det

övergripande målet om ett narkotikafritt samhälle.

Socialutskottets ställningstagande

Enligt utskottet kan det inte komma i fråga att ha

något annat övergripande mål för narkotikapolitiken

än ett narkotikafritt samhälle. Utskottet delar

också regeringens uppfattning att de

narkotikapolitiska insatserna skall syfta till att

minska nyrekryteringen till missbruk, förmå fler

missbrukare att upphöra med sitt missbruk samt

minska tillgången på narkotika. Det är nödvändigt

att mobilisera hela samhället för att uppnå en hög

kvalitet på insatserna och för att återställa

balansen mellan de olika åtgärdsområdena, framför

allt genom förstärkningar av det förebyggande

arbetet och av vård- och behandlingsinsatserna.

Utskottet ställer sig således bakom regeringens

förslag till narkotikapolitiska mål (avsnitt 4 i

propositionen).

Utskottet delar uppfattningen i motion So30 (fp)

yrkande 1 om att målet om ett narkotikafritt

samhälle kan verka utopiskt. Samtidigt instämmer

utskottet med regeringen i att visionen om ett

samhälle fritt från narkotika kan ge inspiration och

vägledning i det vardagliga arbetet mot narkotika.

Utskottet konstaterar vidare att regeringen förordar

att kommunerna uppställer såväl kortsiktiga som

långsiktiga mål i sina lokala narkotikastrategier

samt att insatserna utvärderas och följs upp med

mätbara indikatorer. Motionen får därmed anses i

huvudsak tillgodosedd.

Styrning, ansvar och samordning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om

narkotikaarbetet på lokal och regional nivå,

bl.a. med hänsyn till vad som anförs i

propositionen om samverkan, ansvarsfördelning

och finansiering. Riksdagen bör också avslå

motioner vari framförs kritik mot att

länsstyrelserna skall samordna metod- och

kompetensutvecklingen i länen. Utskottet

delar inte motionärernas farhågor att

länsstyrelsernas tillsynsverksamhet därmed

skulle försvagas. Jämför reservation 3 (c).

Propositionen

Enligt regeringen är det nödvändigt med en starkare

prioritering, tydligare styrning och bättre

uppföljning av narkotikapolitiken och av de konkreta

insatserna på alla nivåer, från det lokala arbetet i

kommuner och landsting till regeringens arbete.

Indikatorer behövs för att regelbundet kunna följa

t.ex. om nyrekryteringen till missbruk minskar eller

vårdinsatserna ökar. Några grundläggande

förändringar av den rådande ansvarsfördelningen när

det gäller arbetet med narkotikafrågorna behövs

enligt regeringens mening inte.

I propositionen anförs att regeringen kommer att

förstärka det narkotikapolitiska ledarskapet för att

aktivt kunna driva en offensiv narkotikapolitik,

både nationellt och internationellt. Regeringen

kommer också att stödja lokala insatser och

förbättrad lokal samordning och ge de centrala

myndigheterna en mer aktiv roll när det gäller

utveckling av metod- och kompetensfrågor. Detta

innebär inget avsteg från den ansvarsfördelning som

gäller i dag beträffande narkotikafrågorna utan

syftar till att stärka samverkan och samordning och

utveckla resurserna.

Enligt regeringen är det nödvändigt att kommuner och

landsting utvecklar sitt arbete utifrån en klar och

tydlig strategi som är fastställd i respektive

beslutande församling. Sett ur ett lokalt perspektiv

markerar en fastställd handlingsplan att frågan

prioriteras. Vidare ger de kommunala planerna

möjlighet att på central nivå följa det lokala

arbetet och skapa nationell överblick. De kommunala

planerna kan också underlätta erfarenhetsutbyte

mellan kommunerna och därmed främja utvecklingen av

ett mer kunskapsbaserat folkhälsoarbete. Det är

bl.a. mot denna bakgrund 325 miljoner kronor avsätts

för genomförandet av handlingsplanen, anförs det.

De lokala strategierna bör fungera som

övergripande styrdokument där pågående och planerade

insatser för hela det drogpolitiska området

beskrivs. Såväl långsiktiga som kortsiktiga mål för

verksamheten bör tydligt framgå liksom hur arbetet

skall bedrivas, organiseras, utvärderas och

finansieras. Nationella myndigheter skall i största

möjliga utsträckning bistå kommuner och landsting i

upprättandet av de lokala strategierna, inte minst

genom att bidra till kunskap om metoder och

kompetensutveckling. Regeringen redovisar en rad

förutsättningar för att de lokala

narkotikastrategierna skall bli framgångsrika. Bland

annat bör de utarbetas i samverkan mellan olika

förvaltningar och kommunala instanser liksom med

andra myndigheter och landsting, näringslivet,

organisationer, föreningar och andra aktörer i

närsamhället. Strategierna bör också tydligt ange

hur styrning och samordning fungerar och var

ansvaret för såväl helheten som enskilda

verksamheter ligger. Regeringen betonar särskilt

vikten av att frivilligorganisationerna

uppmärksammas i narkotikastrategierna och att ansvar

och resursfrågor tydligt regleras.

När det gäller den regionala nivån anser regeringen

att länsstyrelserna bör verka för samordning av

metod- och kompetensutveckling i länen samt följa

upp narkotikaarbetet länsvis.

Länsstyrelserna utövar tillsyn över bl.a.

socialtjänstens individärenden och över

missbrukarvården. Länsstyrelserna har också ett

visst utvecklingsansvar i och med att de fördelar

utvecklingsmedel till kommuner för verksamheter som

avser både förebyggande insatser och vård. De medel

som avser att förebygga alkoholskador, inom ramen

för den nationella handlingsplanen för att förebygga

sådana skador, bör också kunna användas till att

förebygga narkotikamissbruk. Eftersom det

utvecklingsarbete som avser både alkohol- och

narkotikamissbruk bör baseras på en analys av behov

och brister bör länsstyrelserna verka för samordning

av metod- och kompetensutveckling i respektive län.

Flera remissinstanser har uttryckt oro för att

tillsynsverksamheten kan komma att försvagas om

länsstyrelsernas roll i den regionala

metodutvecklingen förstärks. Regeringens bedömning

är dock att det bör vara möjligt för

länsstyrelserna, inom ramen för det uppdrag man har,

att utveckla sin roll i den regionala

metodutvecklingen utan att detta innebär en

försvagning av tillsynen.

Som underlag för detta arbete bör länsstyrelserna

göra uppföljningar av narkotikaarbetet länsvis,

utifrån kommunernas narkotikastrategier.

Länsstyrelsernas analyser och genomförande av

utvecklingsinsatser bör enligt regeringens

uppfattning göras i nära samverkan mellan

kommunerna, landstingen och Kommunförbundets

länsförbund samt med nationella myndigheter och

forskningsmiljöer. Länsstyrelserna kan här fungera

som en samordnare, anförs det.

De centrala myndigheterna bör enligt regeringen ta

på sig ansvar för att aktivt driva frågor om

kunskapsförmedling samt frågor om metod- och

kompetensutveckling. Kommuner, landsting och andra

lokala aktörer har behov av stöd för det lokala

utvecklingsarbetet. Det finns också behov av en

bättre samlad analys av utvecklingen inom det

narkotikapolitiska området. Regeringen framhåller

vikten av en intensifierad samverkan mellan

myndigheterna samt tillkännager att en särskild

narkotikasamordnare skall tillsättas.

En av uppgifterna för Statens folkhälsoinstitut

bör vara att följa hur de nationella folkhälsomålen

uppfylls och samla myndigheter i deras arbete med

dessa mål. Institutet har därmed en central roll i

det förebyggande arbetet.

Motioner

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m) begärs ett tillkännagivande om lokal samverkan

(yrkande 1). Motionärerna anser att det behövs mer

projektmedel för att utveckla det lokala arbetet och

för att sprida de goda exemplen på samverkan som

finns på olika håll i landet. Vidare måste

finansieringsfrågorna vad gäller samverkan med andra

parter lösas på ett tydligt sätt. Motionärerna begär

vidare ett tillkännagivande om vad i motionen anförs

om den regionala nivån (yrkande 4). Motionärerna

betonar att länsstyrelsernas roll som

tillsynsmyndighet inte får ifrågasättas och anser

därför att det bör övervägas att lägga ansvaret för

metod- och kompetensutveckling på Svenska

Kommunförbundet.

I motion So31 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén

Finné (m) begärs ett tillkännagivande om ansvaret

för det lokala samarbetet (yrkande 1). Enligt

motionärerna måste samarbetet mellan socialnämnden,

närpolisen, skolan och frivilligorganisationerna

stärkas och ges ett tydligt ledarskap eftersom man i

dag inte vet vem som har ansvaret för samordningen.

I motion Ub550 av Ulla-Britt Hagström och Annelie

Enochson (kd) begärs tillkännagivanden dels om att

länsstyrelserna bör utveckla det preventiva

samrådsarbetet med tanke på alkohol och droger

(yrkande 2), dels om att Folkhälsoinstitutet bör

utveckla metoder för förebyggande av

narkotikamissbruk (yrkande 3).

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma

med förslag rörande ansvaret för

metodutvecklingsuppdraget (yrkande 12). Motionärerna

kan inte acceptera regeringens förslag eftersom det

innebär att länsstyrelsen får en dubbelroll.

Socialutskottets ställningstagande

I motion So27 (m) yrkande 1 efterlyses mer

projektmedel för att utveckla det lokala arbetet. I

samma motion, liksom i motion So31 (m) yrkande 1,

framhålls vikten av samverkan och av att tydligt

lösa frågor om finansiering och ansvar vid samverkan

mellan olika parter. Utskottet konstaterar att 325

miljoner kronor avsätts för att genomföra den

nationella handlingsplanen under den närmaste

treårsperioden. När det gäller fördelningen av dessa

medel påpekar regeringen att resurser kommer att

behövas för att utveckla samordning och samverkan av

insatser över sektorsgränser. Vidare betonas i

propositionen att de lokala narkotikastrategierna

tydligt bör ange hur styrning och samordning

fungerar, var ansvaret för såväl helheten som

enskilda verksamheter ligger samt hur arbetet skall

finansieras. Enligt utskottets mening får motionerna

anses åtminstone delvis tillgodosedda.

Såväl i motion So27 (m) yrkande 4 som i motion So28

(c) yrkande 12 kritiseras förslaget att

länsstyrelserna skall verka för samordning av metod-

och kompetensutveckling i länen. Utskottet delar

inte farhågorna i motionerna att länsstyrelsernas

tillsynsverksamhet därmed skulle försvagas utan

anser i likhet med regeringen att de båda rollerna

kan kombineras. Motionerna avstyrks därmed.

Enligt propositionen har länsstyrelserna en viktig

roll när det gäller att samordna insatserna på

narkotikaområdet i länen. Även Statens

folkhälsoinstitut har en central roll i det

förebyggande arbetet. Enligt utskottets mening får

motion Ub550 (kd) yrkandena 2 och 3 anses i huvudsak

tillgodosedd.

Insatser mot efterfrågan

Förebyggande och tidiga insatser

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om vikten av det

förebyggande arbetet och hur detta bör

bedrivas. Utskottet konstaterar att

motionärernas synpunkter väl överensstämmer

med vad utskottet enhälligt uttalat vid

tidigare tillfällen och med vad som anförs i

propositionen. Riksdagen bör vidare avslå

motioner om familjens respektive skolans roll

i det förebyggande arbetet. Mot bakgrund av

vad som anförs i handlingsplanen får dessa

motioner anses i huvudsak tillgodosedda.

Riksdagen bör också avslå motioner om att

genast inrätta en hjälptelefonlinje och om

körkortsutbildningen. Slutligen ställer

socialutskottet sig bakom justitieutskottets

bedömning att skälen mot drogtester av barn

under 15 år alltjämt är bärkraftiga.

Riksdagen bör därför avslå motioner om att

tillåta sådana tester.

Jämför reservationerna 4 (kd), 5 (fp), 6

(kd), 7 (c), 8 (kd), 9 (c), 10 (fp), 11 (kd),

12 (kd) och 13 (kd, fp).

Propositionen

Regeringen framhåller vikten av att det förebyggande

arbetet inriktas mot bl.a. följande områden:

· Alkohol- och narkotikautbildning i skolan som

fokuserar på sociala influenser och

kompetenshöjande träning för eleverna i

kombination med ett aktivt föräldraengagemang.

·

· Insatser för att tidigt upptäcka och hjälpa

ungdomar som t.ex. skolkar eller missbrukar

alkohol eller narkotika.

·

· Tidiga stödinsatser för psykosocialt utsatta

barn, ungdomar och deras familjer.

·

· Åtgärder för att göra narkotikan mindre

tillgänglig.

·

· Information och annat opinionsskapande arbete som

bidrar till att skapa och upprätthålla ett stöd

för en restriktiv narkotikapolitik.

·

För att stoppa utvecklingen av mer tillåtande

attityder till droger bland ungdomar krävs att

narkotikafrågorna ges politisk prioritet lokalt och

nationellt och att den allmänna opinionen och

lokalsamhällets resurser mobiliseras. Regeringen

anger polisen, fältarbetare och fritidsledare som

viktiga yrkesgrupper när det gäller att upptäcka

missbruk såväl hos enskilda individer som i olika

ungdomsgrupper. Även det civila samhället måste

aktiveras. Förutom familjerna gäller det att

engagera idrottsklubbarna, träningslokalerna,

nöjeslivet och föreningslivet. Utmaningen är att

finna vägar att knyta ihop dessa sektorers insatser

med myndigheternas.

Enligt regeringens bedömning bör alkohol- och

narkotikaförebyggande insatser samordnas så långt

som möjligt. Det finns en nära koppling mellan

narkotikaproblemet och samhällets rådande

drogkultur, där såväl vuxnas som ungdomars

inställning till och konsumtion av alkohol är en

viktig faktor. Det tycks också finnas ett samband

mellan ungdomars användande av narkotika och

läkemedelskonsumtionen i samhället.

Ett effektivt förebyggande arbete mot narkotika

måste enligt regeringen utgå från ett

helhetsperspektiv på ungdomars levnadsvillkor.

Insatser måste vidtas såväl inom skola och

fritidsverksamhet som inom arbetslivet och på

socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens och polisens

områden. Till exempel är skolans möjligheter att

hävda en drogrestriktiv linje beroende av det övriga

samhällets värderingar och de attityder till droger

som finns bland vuxna. En kombination av insatser är

nödvändig där samverkan med både föräldrar och

samhället i övrigt har stor betydelse. För att

förebyggande arbete skall vara framgångsrikt krävs

också att inte endast generella insatser utan också

att insatser anpassade till den avsedda målgruppen

görs.

Enligt regeringen måste samhället erbjuda ett

brett spektrum av drogfria miljöer, särskilt under

ungdomarnas fritid med vuxna som kan stötta

ungdomarna i att göra riktiga val. Regeringen

understryker vikten av att resurser avsätts för det

arbete som sker inom den ideella sektorn, däribland

till ungdomarnas egna organisationer, för att stärka

unga människors förmåga och vilja att avstå från

narkotika.

Regeringen ser med oro på den bland unga vanligt

förekommande inställningen att narkotikamissbruk är

en individuell angelägenhet så länge man inte skadar

någon annan. Regeringen anser att det måste vara en

av det förebyggande arbetets viktigaste uppgifter

att försöka påverka denna inställning. Regeringen

tror inte att detta kan ske genom mer information,

men däremot genom en förbättrad kommunikation samt

genom att koppla diskussioner om narkotika till den

gemensamma värdegrund som samhället vilar på. Det

krävs att ungdomarna själva, i betydligt högre grad

än i dag, engageras i och får inflytande över det

narkotikapreventiva arbetet samt att de i dialog med

vuxna ges möjlighet att diskutera narkotikapolitiska

frågor.

Enligt regeringen saknar ungdomar i dag ofta

tillräcklig kunskap om narkotikans effekt och

farlighet. Bred information om riskerna med att

använda narkotika och om den svenska

narkotikapolitiken bör ges till alla ungdomar.

Därutöver bör riktad information ges till olika

kategorier av ungdomar. Regeringen framhåller vikten

av att budskapet uppfattas som trovärdigt. Även

föräldrar och andra vuxna bör få kunskap om

narkotika och dess verkningar samt information om

narkotikaläget i kommunen. På många håll har

särskilda föräldrautbildningar genomförts med gott

resultat.

Inom skolans område har det skett stora förändringar

under 1990-talet. Ansvaret har decentraliserats från

statlig till kommunal nivå. Läroplaner och

kursplaner anger de nationella mål som skolan skall

sträva mot och de mål som skall uppnås. Hur man

skall arbeta i skolan avgörs på kommunal nivå och på

den lokala skolan. I läroplanen för det

obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och

fritidshemmet (Lpo 94) anges bl.a. att skolan skall

främja elevernas harmoniska utveckling samt att

rektor har ett ansvar för att ämnes-övergripande

kunskapsområden som tobak, alkohol och andra droger

tas upp. I ämnet biologi skall eleverna få inblick i

och kunskaper om beroendeframkallande medels

inverkan på hälsan. I ämnet idrott och hälsa skall

eleven utveckla kunskap om vad som främjar hälsa.

Eleven skall enligt Lpo 94 ha grundläggande

kunskaper om förutsättningarna för en god hälsa samt

ha förståelse för den egna livsstilens betydelse för

hälsan och miljön.

Enligt regeringen bör de förväntningar och krav

som regering och riksdag uttryckt i handlingsplaner

och propositioner beaktas vid nästa översyn av målen

i kursplanerna. Detta gäller bl.a. behovet av

tydligare mål för undervisningen av alkohol,

narkotika och andra droger och hur dessa kan knytas

till läroplanernas värdegrundsfrågor. En översyn kan

i denna del behövas också vad gäller läroplanerna,

menar regeringen.

Regeringen anför att undervisningen om tobak,

alkohol och andra droger skall planeras tillsammans

med eleverna. Undervisningen skall vara

åldersanpassad och kontinuerlig och steg för steg

bygga upp elevernas kunskap. Den bör ge möjlighet

till reflexion och samtal om för eleven angelägna

livsfrågor och utgå från elevernas egna frågor.

Särskilt i de yngre åldrarna bör undervisningen

fokusera på sociala influenser och kompetenshöjande

träning, att fatta beslut och stå emot grupptryck,

snarare än faktaförmedling och information.

Undervisning om tobak, alkohol och andra droger

liksom om olika former av riskbeteende bör bygga på

effektiv och utvärderad metodik.

Regeringen pekar också på vikten av att utveckla

strategier och metoder för hur föräldrars inflytande

i skolan kan stärkas. Undersökningar har visat att

föräldrars medverkan i skolan har en positiv

inverkan på elevernas studieresultat. Att ha

framgång i skolarbetet är en mycket viktig

skyddsfaktor när det gäller att förebygga missbruk

av olika slag.

Enligt regeringen bör varje skola utforma mål för

sin undervisning om tobak, alkohol och andra droger,

information om vad som sker vid upptäckt av missbruk

av något slag, åtgärder mot skolk samt strategier

för elev- och föräldrasamverkan och för

kompetensutveckling av personalen.

Skolverket har enligt regleringsbrevet för år 2001

i uppdrag att utveckla formerna för stöd och

utveckling genom riktade insatser och bör enligt

regeringen kunna bistå kommuner och skolor inom

ramen för detta uppdrag. Ansvaret för att upprätta

mål och se till att de efterlevs så att alla

ungdomar får en god kunskap om narkotika och andra

droger åvilar dock kommunen och den lokala

skolledningen. Mot bakgrund härav anser regeringen

att Statens skolverk bör få i uppdrag att i

samarbete med Statens folkhälsoinstitut analysera

vilka insatser som kan vidtas för att stärka den

narkotikaförebyggande verksamheten i skolan.

Vikten av tidiga insatser framhålls i propositionen.

Regeringen anför att det är nödvändigt att råd, stöd

och hjälp når människor i ett så tidigt stadium av

missbruket som möjligt. För att kunna nå de ungdomar

som har börjat experimentera med narkotika måste det

enligt regeringen finnas ett fungerande skyddsnät

omkring dem i skolan och i lokalsamhället liksom ett

strukturerat samarbete mellan socialtjänst, polis,

skola, fritidsverksamhet och

frivilligorganisationer. Att avbryta ungdomars

experimenterande med narkotika är ett arbete i flera

steg. För det första krävs kompetens att fånga upp

signaler om ett sådant pågående missbruk. För det

andra krävs en utbyggd rådgivningsverksamhet och för

det tredje krävs olika former av

behandlingsalternativ.

Regeringen anför att det är viktigt att det hos

personalen på ungdomsmot- tagningar och inom elev-

och studenthälsan, företagshälsovården,

primärvården, mödra- och barnhälsovården finns

kunskap om hur man kan uppmärksamma även subtila

signaler om narkotikaanvändande.

Narkotikakommissionen har bedömt att det rent

allmänt saknas kunskap om metoder att upptäcka ett

missbruk som ännu inte har blivit problematiskt.

I propositionen påpekas behovet av stöd till

föräldrar vars barn har fastnat, eller riskerar att

fastna, i ett missbruk. Anhöriga känner sig ofta

både maktlösa och utlämnade och upplever att de inte

får stöd av myndigheterna. Frivilligorganisationerna

fyller i detta avseende en mycket viktig funktion

men når långt ifrån alla som är i behov av råd och

stöd. Det är viktigt att socialtjänsten utvecklar

rutiner för hur kontakten med anhöriga skall se ut

och att det inom socialtjänsten finns resurser att

arbeta med hela familjen, anförs det.

Som förälder kan det vara svårt att skilja på

beteenden som är utslag av en normal

tonårsutveckling och vad som kan vara tecken på ett

begynnande missbruk. De flesta föräldrar har en

ganska vag kunskap om narkotika och missbruk och vet

inte vart de skall vända sig om oron övergår i

direkt misstanke eller visshet. Enligt regeringen

bör det i varje kommun eller region finnas en

rådgivningsverksamhet dit yngre personer och

föräldrar kan vända sig för råd och stöd. Eftersom

det är viktigt att yngre människor inte skall behöva

definiera sig som missbrukare för att få hjälp till

behandling bör det enligt regeringens mening också

finnas tillgång till en för ungdomar särskild

anpassad mottagning.

Ungdomar som experimenterar med narkotika eller

har kamrater som gör det kan också hamna i

situationer där de är i mer akut behov av rådgivning

eller hjälp men inte vill eller kan vända sig till

socialtjänsten. Detta gäller givetvis även föräldrar

och andra närstående. Statens folkhälsoinstitut

kommer enligt propositionen därför att få i uppdrag

att utreda förutsättningarna för att inrätta en

hjälptelefonlinje dit man gratis och anonymt kan

vända sig med frågor om narkotika och missbruk.

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om frivilligorganisationer på

narkotikaområdet (yrkande 5). Motionärerna anser att

dessa är en underskattad resurs som skulle kunna

användas mycket mer än i dag, bl.a. för utbildning

och upplysning.

I motion So371 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén

Finné (m) begärs ett tillkännagivande om ökat

engagemang mot narkotika (yrkande 1). Alla måste bli

medvetna om de risker och faror som narkotika utgör,

anförs det.

I motion So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om att förslaget i

propositionen om telefonhjälp bör genomföras utan

vidare utredning (yrkande 3). Motionärerna begär

vidare ett tillkännagivande om att utbildningen om

alkohol och droger i körkortsutbildningen bör bli

obligatorisk (yrkande 7). Det begärs också ett

tillkännagivande om att stödja initiativ från

arrangörer och organisationer att skapa drogfria

miljöer (yrkande 8).

I motion So32 av Margareta Viklund (kd) begärs ett

tillkännagivande om att informationskampanjer mot

droger måste följas upp med ständiga förebyggande

aktiviteter (yrkande 2). Kommuner, folkrörelser,

myndigheter och enskilda måste stödjas i sitt aktiva

förebyggande narkotikaarbete, menar motionären.

I motion So472 av Birgitta Sellén (c) begärs ett

tillkännagivande om att skapa ekonomiska resurser

för framtagande av information om droger (yrkande

2).

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om barns och ungdomars

drogvanor (yrkande 11 delvis). Motionärerna påpekar

bl.a. att s.k. sekundär prevention, dvs. att ingripa

mot dem som precis har inlett sin missbrukarbana,

ofta hamnat i skymundan för såväl primär som tertiär

prevention. Att ingripa tidigt ger positiva resultat

på många områden. Bland annat innebär det att

missbrukaren inte hinner utveckla ett destruktivt

narkotikaberoende och att eventuella påföljder blir

mer verkningsfulla eftersom missbrukaren fortfarande

har kvar sin sociala förankring.

Även i motion So497 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp),

vari begärs ett tillkännagivande om åtgärder för att

bekämpa narkotikan (yrkande 8), framhålls vikten av

sekundär prevention.

I motion So291 av Harald Nordlund (fp) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförs om

inrättande av länsvisa eller regionala

kunskapscentrum för förebyggande arbete rörande

droger och missbruk i främsta hand bland ungdom

(yrkande 1). Dessa kunskapscentrum skulle enligt

motionären bl.a. kunna göra regelbundna

drogvaneundersökningar, organisera kvalificerad

undervisning samt uppdatera och utforma strategier

för det drogförebyggande arbetet. Motionären begär

även ett tillkännagivande om stöd till

frivilligorganisationer som arbetar drogförebyggande

och att organisationerna knyts till

kunskapscentrumen (yrkande 2).

I motion So29 av Göran Magnusson (s) begärs

tillkännagivanden om samordning mellan insatser mot

narkotika och alkohol (yrkande 1) samt om sambandet

mellan alkohol- och narkotikaproblemen (yrkande 2).

Enligt motionären tyder mycket på att de som tidigt

prövar alkohol också lätt testar och använder

narkotika. Det är för narkotikapolitikens skull av

stor vikt att slå vakt om en restriktiv

alkoholpolitik, anförs det.

I motion So565 av Lars Wegendal m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om behovet av en nationell kampanj

om farorna med missbruk av droger.

Samma yrkande finns i motion So393 av Lars

Wegendal och Carina Adolfsson Elgestam (s).

I motion So427 av Monica Green och Carina Ohlsson

(s) begärs ett tillkännagivande om det nödvändiga

drogförebyggande arbetet och föreningarnas viktiga

roll. Motionärerna anför att föreningslivet och

kommunala verksamheter måste få större möjligheter

att på ett tidigt stadium jobba med barns och

ungdomars attityder till droger.

I motion So622 av Margareta Viklund m.fl. (kd, m, v,

c, fp, mp) begärs ett tillkännagivande om att

informationen om narkotikans skadliga konsekvenser

ständigt måste pågå i samhälle och skola (yrkande

2).

Flera motioner rör skolans ansvar.

I motion So34 (m) yrkas att riksdagen skall besluta

att undervisningen om narkotikans effekter skall

påbörjas tidigare än i dag (yrkande 3).

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m) begärs ett tillkännagivande bl.a. om insatser i

skolan (yrkande 6 delvis). Enligt motionärerna bör

skolorna inte invänta förändringar i kursplanerna

utan omedelbart ges i uppdrag att tillsammans med

lärare, elever och föräldrar skapa gemensamma regler

och värderingar när det gäller narkotika.

I motion So35 (kd) begärs ett tillkännagivande om

att ANT-undervisningen bör utgå från verkligheten

och att särskilda medel bör tilldelas

frivilligorganisationer för ANT-undervisning

(yrkande 6). Enligt motionärerna är poliser, f.d.

missbrukare, frivilligorganisationer m.fl. bäst

lämpade att informera om missbruksrelaterade frågor

på ett realistiskt och verklighetsanknutet sätt.

I motion So30 (fp) begärs ett tillkännagivande om

att alla skolor skall åläggas att, i samarbete med

föräldrar, socialtjänst och polis, införa en

drogpolicy i syfte att upptäcka och åtgärda

narkotikamissbruk (yrkande 3).

I motion 2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförs

om preventiva åtgärder mot knarkproblem bland yngre

(yrkande 7). Enligt motionärerna är skolan den

viktigaste arenan för drogprevention eftersom det

här finns möjlighet att nå alla kategorier av

ungdomar. I skolan finns också de bästa

förutsättningarna för att tidigt observera avvikande

beteenden och vidta åtgärder.

I flera motioner betonas familjens roll.

I motion So34 (m) begärs ett tillkännagivande om

familjens roll i det förebyggande arbetet (yrkande

2). Motionärerna påpekar att möjligheterna att

upptäcka narkotikamissbruk på ett tidigt stadium är

betydligt större om föräldrarna har goda kunskaper.

Det begärs också ett tillkännagivande om att skolan

skall ha en absolut plikt att informera

vårdnadshavare vid misstanke om narkotikaanvändning

(yrkande 6).

Samma synpunkter framförs i motionerna

2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkande 4

och 2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkande

2.

I motion So33 av Jeppe Johnsson (m) begärs ett

tillkännagivande om utbildning av föräldrar i

drogkunskap (yrkande 2). Enligt motionären bör

regeringen skyndsamt ta initiativ till att förbättra

informationen till föräldrar om narkotika och om

missbrukets symptom och verkningar, exempelvis genom

att barnens lärare informerar föräldrarna.

I motion So35 (kd) begärs ett tillkännagivande om

familjens betydelse i det narkotikaförebyggande

arbetet (yrkande 1). Motionärerna anför att

föräldrarna är de som i de flesta fall bäst

förmedlar grundläggande värden till barnen och att

det därför är viktigt att stödja föräldrarna så att

de kan vara närvarande och delaktiga i sina barns

liv. Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande

om behovet av informationsinsatser för att

medvetandegöra föräldrar och andra med tillsyn över

barn om värdeöverföringens betydelse och stärkande

av barns inre kontroll (yrkande 2). I yrkande 4

begärs ett tillkännagivande om att

missbruksrelaterade frågor bör ingå i

föräldrautbildningen. Viktiga platser för

utbildningen är vårdcentraler, kyrkor, samfund,

studieförbund och folkrörelser.

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om att tydliggöra

handlingsplanen avseende föräldrars möjligheter att

påverka ungdomars narkotikakonsumtion (yrkande 4).

Motionärerna anser att föräldrarna har den

viktigaste uppgiften i arbetet med att begränsa

narkotikakonsumtionen bland unga. Föräldrarna bör få

tillgång till information om hur man upptäcker ett

eventuellt missbruk samt möjligheter till utbildning

kring narkotikapreparat och deras skadeverkningar.

Tio motionsyrkanden rör drogtester av ungdomar under

15 år.

I motionerna So26 av Carl-Axel Johansson (m)

(delvis), So30 (fp) yrkande 12, So31 av Anne-Katrine

Dunker och Ewa Thalén Finné (m) yrkande 4, So35 (kd)

yrkande 9, So371 (m) yrkande 4, Ju285 av Sten

Tolgfors (m) yrkande 4 samt Ju389 av Ragnwi

Marcelind m.fl. (kd) yrkande 5 begärs

tillkännagivanden om att ungdomar under 15 år skall

kunna drogtestas. Syftet är att kunna upptäcka ett

begynnande missbruk så tidigt som möjligt.

I motionerna So27 (m) yrkande 7, So34 (m) yrkande 7

och Ju322 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkande 4

anförs att polisen bör ha möjlighet att drogtesta

ungdomar över tolv år vid misstanke om användning av

narkotika.

Bakgrund och tidigare behandling

Ett enigt socialutskott har de senaste åren mycket

klart uttalat sin inställning vad gäller

narkotikapolitikens mål och inriktning, senast i det

av riksdagen godkända betänkande 1999/2000:SoU10.

Utskottet har anfört att narkotikapolitiken bl.a.

måste bygga på en kombination av olika förebyggande

insatser. Enligt utskottet är det särskilt angeläget

att kraftfullt motverka ungdomars

narkotikaanvändning. Det behövs kraftfulla insatser

för att vända trenden mot ett ökande intresse för

narkotika och ett ökande missbruk bland ungdomar.

Viktigt i detta sammanhang är samverkan mellan olika

lokala organ och organisationer, en god samordning

av insatserna samt ett levande och enträget

engagemang från samhällets, föräldrarnas och

frivilligorganisationernas sida. Utskottet har också

betonat vikten av att informera ungdomar och deras

föräldrar om narkotika och narkotikamissbrukets

symtom och verkningar och i det sammanhanget verka

för attitydförändringar.

Utbildningsutskottet behandlade i det av riksdagen

godkända betänkande 2000/01:UbU13 motioner om bl.a.

ANT-undervisning och om skolans skyldighet att

informera föräldrarna (s. 48 f.). Utskottet anförde

att skolan har en betydelsefull roll när det gäller

information i ANT-frågor. Utskottet påpekade bl.a.

att det i läroplanen för det obligatoriska

skolväsendet m.m. (Lpo 94) anges att rektor har ett

särskilt ansvar för att ämnesövergripande

kunskapsområden integreras i undervisningen. Sådana

kunskapsområden är exempelvis riskerna med tobak,

alkohol och andra droger. Det upplystes vidare att

utskottet våren 2000 anordnat en öppen utfrågning om

skolan och elevernas hälsa och välbefinnande.

Utfrågningen ägnades bl.a. åt ANT-undervisningen.

Utskottet fann inte skäl att förorda en närmare

reglering av ANT-under-visningen.

Vidare utgick utbildningsutskottet från att skolan

informerar föräldrarna om bl.a. elevens sociala

utveckling, t.ex. vid utvecklingssamtal eller på

annat sätt. Utskottet var inte berett att ta

initiativ till lagreglering rörande skyldighet för

skolan att informera föräldrar om förändringar i

elevens beteende.

Motionerna avstyrktes (res. m).

Trafikutskottet behandlade i det av riksdagen

godkända betänkande 2000/01:TU13 motioner om

åtgärder för att förhindra alkohol- och

drogpåverkade förare (s. 18 f.), bl.a. genom

trafikinformation och undervisning. Utskottet

konstaterade med stor oro att så mycket som mellan

20 och 30 % av alla dödsolyckor i vägtrafiken är

förknippade med alkohol eller droger. Utskottet

delade motionärernas allmänna uppfattning att

rattfylleriet på alla sätt måste motverkas. Det

behövs snabba och effektiva åtgärder för att minska

rattfylleriet i trafiken. Utskottet hänvisade till

försöksverksamheten med alkolås och till arbetet som

bedrivs med elektroniska körkort samt förutsatte att

regeringen och berörda myndigheter, bl.a.

Rikspolisstyrelsen och Vägverket, noga överväger

vilka åtgärder som behöver vidtas för att uppnå en

nykter och därmed säkrare vägtrafik. Motionerna

avstyrktes.

Av Vägverkets föreskrifter om kursplaner, behörighet

B (VVFS 1996:168) framgår att eleven efter

teoriutbildningen skall kunna beskriva hur människan

reagerar på alkohol med avseende på syn,

reaktionsförmåga, omdöme, självförtroende och

koordination. Eleven skall också kunna beskriva

trafiksäkerhetsproblem som kan uppkomma vid bruk av

läkemedel och narkotiska preparat.

Justitieutskottets yttrande

I sitt yttrande redogör justitieutskottet för

gällande rätt när det gäller tvångsmedel mot barn

under 15 år. Utskottet redovisar vidare bl.a. vad

som anfördes i proposition 1983/84:187 rörande

bestämmelsen om beslag, husrannsakan och

kroppsvisitation i lagen med särskilda bestämmelser

om unga lagöverträdare. I propositionen anfördes att

det fick anses tveksamt i vilken utsträckning

tvångsmedel som beslag, husrannsakan,

kroppsvisitation och kroppsbesiktning fick användas

mot den som var misstänkt för brott och som inte

fyllt 15 år. När det gällde kroppsbesiktning

framstod det praktiska behovet av att använda det

tvångsmedlet som ganska ringa beträffande den

ifrågavarande ålderskategorin. Dessutom kunde

lämpligheten av att använda kroppsbesiktning sättas

i fråga när det gällde barn som befann sig i

förpuberteten och i en känslig period av sin

utveckling. Tvärtom var ett särskilt hänsynstagande

till den personliga integriteten påkallad.

Kroppsbesiktning borde alltså inte få företas i

fråga om denna ålderskategori. (Anm.: Med

kroppsbesiktning avses undersökning av

människokroppens yttre och inre samt tagande av prov

från människokroppen och undersökning av sådana

prov.)

Justitieutskottet, som under senare år funnit att

de skäl mot kroppsbesiktning av barn under 15 år som

anfördes i propositionen alltjämt är giltiga,

vidhåller denna inställning. Som

Narkotikakommissionen framhållit bör misstanken om

att ett barn missbrukar narkotika leda till

åtgärder, oavsett om något drogtest föreligger.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet

avstyrker bifall till motionsyrkandena rörande

drogtester av barn under 15 år.

Socialutskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning att de

förebyggande insatserna måste förstärkas. Det

handlar om att få så många som möjligt att ta

avstånd från narkotika, att de som har en positiv

attityd till narkotika ändrar sin inställning och

att de som prövat eller använder narkotika förändrar

sitt beteende. Det krävs att narkotikafrågorna ges

politisk prioritet lokalt och nationellt och att den

allmänna opinionen och lokalsamhällets resurser

mobiliseras. Regeringen betonar vikten av att de

lokalt utvecklade strategierna innehåller tydliga

mål och riktlinjer för det förebyggande arbetet och

att så många aktörer och verksamheter som möjligt

involveras i samordnade insatser.

Utskottet delar regeringens uppfattning att en av

det förebyggande arbetets viktigaste uppgifter är

att försöka påverka den alltmer tillåtande attityden

till droger bland ungdomar. Det måste anses vara

samhällets skyldighet att upplysa om vilka faror som

är förenade med att använda narkotika och vilka

sociala följder som kan uppstå om man använder

sådana preparat. Även den nära kopplingen mellan

narkotikaproblemet och den allmänna inställningen

till och konsumtionen av alkohol måste beaktas. För

att stoppa utvecklingen av mer tillåtande attityder

till narkotika är det också angeläget att samhället

erbjuder ett brett spektrum av drogfria miljöer och

att resurser avsätts härför.

Utskottet delar självklart också regeringens

bedömning att det är nödvändigt att råd, stöd och

hjälp når människor i ett så tidigt stadium av

missbruket som möjligt. Det finns ett flertal skäl

till att ingripa tidigt, bl.a. minskar risken för

individuella skador och för att missbruket sprids i

ungdomsgruppen. Förslagen i propositionen om att det

bör inrättas lokala rådgivningsverksamheter och

mottagningar särskilt anpassade för ungdomar syftar

bl.a. till att tidigt upptäcka missbruk.

I utskottet har av tradition rått en bred enighet

kring vikten av det förebyggande arbetet och hur det

bör bedrivas. Utskottet kan konstatera att de

synpunkter på det förebyggande arbetet mot narkotika

som förs fram i motionerna So29 (s) yrkandena 1 och

2, So30 (fp) yrkande 11 delvis, So32 (kd) yrkande 2,

So34 (m) yrkande 5, So35 (kd) yrkande 8, So291 (fp)

yrkandena 1 och 2, So371 (m) yrkande 1, So393 (s),

So427 (s), So472 (c) yrkande 2, So497 (fp) yrkande

8, So565 (s) och So622 (kd, m, v, c, fp, mp) yrkande

2 väl överensstämmer såväl med utskottets tidigare

uttalanden som med vad regeringen anfört i

propositionen. Motionerna får därmed anses i

huvudsak tillgodosedda.

Familjen har enligt utskottets mening självklart en

betydelsefull roll i det förebyggande arbetet mot

narkotika. Enligt regeringen är det viktigt att

socialtjänsten involverar hela familjen när barn har

fastnat, eller riskerar att fastna, i ett missbruk.

Regeringen betonar också vikten av att föräldrar

medverkar i skolan. Utskottet utgår i detta

sammanhang från att skolan informerar föräldrarna om

elevens sociala utveckling, t.ex. vid

utvecklingssamtal. Utskottet instämmer med vad som

anförs i flera motioner, liksom i propositionen, om

att föräldrar och andra vuxna bör få kunskap om

narkotika och dess verkningar samt om hur man

upptäcker missbruk. Enligt regeringen bör det i

varje kommun eller region finnas särskilda

rådgivningsverksamheter. Föräldrautbildningar kan

också vara ett sätt att sprida information. Enligt

utskottets mening får även motionerna So28 (c)

yrkande 4, So33 (m) yrkande 2, So34 (m) yrkandena 2

och 6, So35 (kd) yrkandena 1, 2 och 4, 2000/01:Ju929

(m) yrkande 4 och 2000/01:Ju931 (m) yrkande 2 anses

i huvudsak tillgodosedda.

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i

flera motioner om att skolans roll i det

förebyggande arbetet mot narkotika är mycket viktig.

Utskottet ser därför positivt på att Statens

skolverk och Statens folkhälsoinstitut skall få i

uppdrag att analysera vilka insatser som kan vidtas

för att stärka den narkotikaförebyggande

verksamheten i skolan. Regeringen har också

uppmärksammat behovet av tydligare mål för

drogundervisningen i kurs- och läroplanerna.

Regeringen pekar även på vikten av att stärka

föräldrars inflytande i skolan. I propositionen

nämns vidare att en förutsättning för att ungdomar

skall ta till sig information är att budskapet

uppfattas som trovärdigt. Det betonas att många

skolor behöver finna former för att göra

undervisningen mer relevant utifrån elevernas

livssituation. Enligt regeringens mening bör det i

de lokala narkotikapolitiska strategierna finnas

tydliga mål och riktlinjer för det förebyggande

arbetet inom exempelvis skola och fritidsverksamhet.

Regeringen anser också att varje skola bör utforma

mål och strategier när det gäller undervisningen om

droger, åtgärder vid upptäckt av missbruk, elev- och

föräldrasamverkan samt kompetensutveckling av

personalen. Utskottet är övertygat om att

satsningarna inom ramen för handlingsplanen kommer

att få positiva effekter även för det

drogförebyggande arbetet inom skolans område.

Motionerna So27 (m) yrkande 6 delvis, So30 (fp)

yrkande 3, So34 (m) yrkande 3, So35 (kd) yrkande 6

och 2000/01:Ju921 (c) yrkande 7 får mot bakgrund av

vad som anförts anses i huvudsak tillgodosedda.

Utskottet ser positivt på förslaget att inrätta en

hjälptelefonlinje för hela landet men delar

regeringens bedömning att förutsättningarna härför

först bör utredas. Motion So35 (kd) yrkande 3

avstyrks därför.

Utskottet instämmer med trafikutskottet att

rattfylleriet på alla sätt måste motverkas och att

det får förutsättas att regeringen och berörda

myndigheter noga överväger vilka åtgärder som

behöver vidtas för att uppnå nykterhet bland förarna

och därmed säkrare vägtrafik. Utskottet kan vidare

konstatera att det i körkortsutbildningen ingår

obligatoriska delar om alkohol och narkotika i

trafiken. Motion So35 (kd) yrkande 7 är därmed i

huvudsak tillgodosedd.

När det gäller frågan om det skall vara tillåtet att

drogtesta barn under 15 år delar socialutskottet

justitieutskottets bedömning att skälen mot sådan

kroppsbesiktning alltjämt är bärkraftiga. Utskottet

instämmer därvid med Narkotikakommissionen om att

misstanken om att ett barn missbrukar narkotika bör

leda till åtgärder, oavsett om något drogtest

föreligger eller ej. Motionerna So26 (m) delvis,

So27 (m) yrkande 7, So30 (fp) yrkande 12, So31 (m)

yrkande 4, So34 (m) yrkande 7, So35 (kd) yrkande 9,

So371 (m) yrkande 4, Ju285 (m) yrkande 4, Ju322 (m)

yrkande 4 samt Ju389 (kd) yrkande 5 avstyrks.

Vård och behandling av narkotikamissbrukare

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå olika motioner om vård

och behandling av missbrukare. Motioner

rörande bl.a. resurser, kvalitet, samarbete

och behovsanpassning avstyrker utskottet med

hänvisning till att de får anses delvis

tillgodosedda. Utskottet avstyrker vidare

motioner om bl.a. missbrukarvårdens

organisation, anhörigombudsman och statligt

huvudansvar för tvångsvården. Riksdagen bör

även avslå motioner om metadonbehandling i

avvaktan på en pågående översyn på området.

Riksdagen bör slutligen avslå motioner om

sprututbytesprojektet. Utskottet anser att

regeringens aviserade översyn av

lagstiftningen rörande injektionssprutor och

kanyler bör avvaktas men framhåller åter

vikten av att ett slutligt ställningstagande

i frågan kan göras snarast möjligt. Jämför

reservationerna 14 (kd), 15 (fp), 16 (fp), 17

(fp), 18 (fp) och 19 (kd, c, fp).

Propositionen m.m.

Enligt regeringen är målen för samhällets vård- och

behandlingsinsatser följande.

· Alla narkotikamissbrukare skall nås med

erbjudande om hjälp och vid behov vård mot sitt

missbruk.

·

· Råd, stöd och hjälp skall nå människor i ett

tidigt stadium av missbruket.

·

· Vårdinsatser skall syfta till ett liv fritt från

missbruk och illegala droger.

·

· Vården och andra insatser för missbrukare skall

vara av god kvalitet.

·

· Insatser mot missbruk skall vara uthålliga och

långsiktiga.

·

Vård och behandling samt andra

rehabiliteringsinsatser utgör enligt regeringen

grunden när det är fråga om att hjälpa missbrukare

att komma ifrån sitt beroende. Vård och behandling

av missbrukare är därför en nödvändig del av de

narkotikapolitiska insatserna. Rätt avpassade och

utformade behandlingsinsatser bidrar till att minska

narkotikamissbruket och förbättrar missbrukarnas

livssituation, anförs det.

Ansvaret för vård av missbrukare delas mellan

kommuner och landsting. Socialtjänsten svarar för

den långsiktiga rehabiliteringen medan avgiftning,

psykiska komplikationer i samband med missbruk samt

substitutionsbehandling främst är ett ansvar för

hälso- och sjukvården. Regeringen vill understryka

att missbrukarvården alltid bör ses i ett socialt

och socialpsykologiskt perspektiv, även om de

medicinska insatserna tidvis kan vara omfattande.

Farmakologisk behandling skall alltid stöttas med

socialpsykologiska insatser, och en skriftlig

vårdplanering skall göras med socialtjänsten i god

tid. Därför bör fungerande professionella nätverk

bildas, där samverkan och konstruktivt samarbete är

vägledande.

I propositionen (s. 19) påpekas att det i debatten

ibland framförts önskemål om att staten skall ta

ansvar för den specialiserade missbrukarvården.

Huvudskälet till detta skulle vara att det i dag

finns oacceptabla skillnader mellan kommunerna när

det gäller insatsernas omfattning och kvalitet. Ett

statligt huvudmannaskap skulle ge mer enhetliga

bedömningar och ge utrymme för en mer systematisk

metodutveckling. Ett annat förslag som framförts är

att hälso- och sjukvården skulle överta ansvaret för

missbrukarvården, bl.a. för att uppnå bättre

samordning mellan avgiftning och andra

behandlingsinsatser och för att undanröja en del av

hindren för samverkan med psykiatrin. Enligt

regeringens uppfattning skall dock det övergripande

ansvaret för missbrukarvården även i fortsättningen

åvila socialtjänsten. Det är nödvändigt att ett

socialt helhetsperspektiv läggs på

behandlingsinsatser. Ofta behövs dessutom omfattande

sociala stödinsatser och ett långsiktigt

uppföljningsarbete. Regeringen anser att

socialtjänsten är bäst lämpad att ansvara för dessa

uppgifter, men att det samtidigt är angeläget att

utveckla samordningen mellan olika huvudmän.

Efter en kraftig utbyggnad av institutionsvården

under senare delen av 1980-talet har 1990-talet

främst präglats av en ambition att utveckla lokalt

drivna öppenvårdsinsatser och minska dygnet-runt-

vården i s.k. hem för vård eller boende. Omkring 80

% av insatserna mot missbruk sker i öppenvård,

påpekas det. Frivilligorganisationerna har i olika

sammanhang uttryckt djup oro över otillräckliga

vård- och behandlingsresurser för olika grupper av

missbrukare. Statens institutionsstyrelse, SiS, har

påtalat att den mycket stora minskningen av LVM-vård

under 1990-talet inte kan förklaras av motsvarande

utbyggnad av den öppna missbrukarvården. Den stora

neddragningen av LVM-vården och den ökade

narkotikarelaterade dödligheten i Stockholm pekar

enligt SiS på att kommunerna knappast lever upp till

de krav LVM ställer på kommunerna.

Regeringen framhåller att det är angeläget att

alla som behöver vård också får tillgång till vård

av god kvalitet. Regeringen kommer därför att noga

följa att kommunerna fullgör sitt ansvar gentemot

missbrukarna. Det bör ligga i den nationelle

narkotikasamordnarens uppgift att slå larm om det är

nödvändigt med ytterligare åtgärder för att

säkerställa att de som behöver vård också erbjuds

detta. Samordnaren bör också stimulera utvecklingen

av vårdmetoder m.m., anförs det.

I propositionen påpekas också bristen på resurser

för de socialt mest utsatta missbrukarna, bl.a.

hemlösa, personer med s.k. dubbeldiagnos,

prostituerade missbrukande kvinnor och

injektionsmissbrukare. För denna grupp är det

särskilt viktigt att samverkan mellan sjukvård,

socialtjänst och kriminalvård fungerar bra, eftersom

personerna ofta är kända och samtidigt föremål för

insatser från flera av dessa instanser. De

frivilliga organisationerna gör betydande insatser

för de tyngsta missbrukarna och de hemlösa.

Regeringen instämmer med Narkotikakommissionen att

det är viktigt att bygga upp professionella nätverk

för att långsiktigt kunna stödja också de mest

utsatta och svårmotiverade.

Många enheter för missbrukarvård har med goda

resultat utvecklat samarbetet och samverkan med

anhöriga och närsamhället. Regeringen anser att

detta arbete bör intensifieras, inte bara för att

det kan ha goda effekter på behandlingsresultatet

för missbrukaren utan också för att förbättra stödet

till de anhöriga.

Regeringen påtalar också vikten av att frågor som

har att göra med kommunernas insatser för att

utveckla vårdalternativ som passar den enskilde

missbrukarens behov får en framskjuten plats i de

lokala narkotikapolitiska strategierna. Insatserna

bör utformas i samarbete med den enskilde individen

och med utgångspunkt i dennes behov. Det är också

viktigt, inte minst för resultatet av insatsen, att

den vård och behandling som missbrukare kan få är av

god kvalitet. Kvalitetskravet gäller uppsökande

arbete, stöd, vård-, behandlings- och

rehabiliteringsinsatser samt eftervård och

uppföljning. Att använda metoder som visat sig

effektiva bör enligt regeringen vara en självklarhet

i missbrukarvården. Det är därför angeläget att

fortsätta utvecklingen av ett systematiskt

dokumentations- och metodutvecklingsarbete inom

vården. Regeringen påpekar att det inom

Socialstyrelsen, kriminalvården och Statens

institutionsstyrelse pågår ett arbete med att

utveckla och pröva system för att beskriva klienten

och dennes problem på ett sådant sätt att en

uppföljning kan ske. Socialstyrelsens uppdrag att

utforma ett program för nationellt stöd till

kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten har enligt

regeringens bedömning också stor betydelse i

sammanhanget.

När det gäller substitutionsbehandling anför

regeringen bl.a. att all icke-medicinsk användning

av narkotika är oacceptabel och att målet för vård-

och behandlingsinsatser är att missbrukarna skall

kunna leva ett liv fritt från missbruk och illegala

droger. Regeringen delar Narkotikakommissionens

bedömning att begränsade behandlingsprogram med

metadon eller andra underhålls- eller

blockeringsmediciner inte riskerar att skada den

restriktiva narkotikapolitikens trovärdighet. En

förutsättning är emellertid att läckaget till den

illegala marknaden är obefintligt.

Behandlingsprogrammen kan vara betydelsefulla för

bl.a. smittskydd och rehabilitering, under

förutsättning att de ingår i en socialpolitisk

helhet samt är väldokumenterade.

I Sverige ges metadonbehandling vid enheter inom

allmänpsykiatrin i Uppsala, Stockholm, Lund och

Malmö till högst 800 personer samtidigt. För att

komma i fråga för underhållsbehandling med metadon

skall patienten enligt Socialstyrelsens föreskrifter

ha minst fyraårigt dokumenterat intravenöst

opiatmissbruk, ha prövat drogfri behandling, ha

fyllt 20 år, inte ha något avancerat sidomissbruk

samt inte vara anhållen, häktad, dömd till eller

intagen i fängelse. Enligt Socialstyrelsens

utvärdering minskar dödlighet, missbruk och

kriminalitet under tiden i behandling.

I propositionen påpekas att buprenorfin tillkommit

som farmakologiskt alternativ till metadon vid

behandling av opiatberoende. Läkemedlet Subutex är

ett sådant preparat. Användning av buprenorfin omges

i dag inte av samma stränga regelverk som metadon.

Subutex kan förskrivas av allmänläkare, men

rekommendationen är att läkemedlet förskrivs av

läkare vid narkomanvårdsenhet. Narkotikakommissionen

har rekommenderat att samma regler bör gälla för

behandling med buprenorfin och metadon. Regeringen

delar denna bedömning men vill avvakta de nationella

riktlinjer för farmakologisk behandling av

opiatberoende som för närvarande är under

utarbetande i samarbete mellan Socialstyrelsen,

Läkemedelsverket och representanter från

läkarprofessionen och socialtjänsten.

I Sverige finns sedan mitten av 1980-talet

sprututbytesprogram i Malmö och Lund. Idén att förse

injektionsmissbrukare med rena sprutor i

smittskyddssyfte är emellertid kontroversiell.

Sprututbytesprogrammen har kritiserats för att ge

dubbla budskap till narkomanerna genom att dessa

förses med verktyg för att kunna fortsätta med ett

kriminaliserat narkotikamissbruk. De som förespråkar

sprututbytesverksamhet hävdar samhällets ansvar för

att förebygga livsfarliga sjukdomar som aids, och

att ett effektivt sätt att göra det är att

tillhandahålla rena sprutor bland

injektionsmissbrukare. Riksdagen har noga följt de

svenska programmen, och vid ett flertal tillfällen

krävt underlag för fortsatt ställningstagande till

verksamheten.

I betänkande 1999/2000:SoU10 föreslog utskottet

ett tillkännagivande till regeringen med krav på att

det mycket skyndsamt görs en slutlig utvärdering som

är hållbar i bl.a. vetenskapligt hänseende för ett

slutligt ställningstagande till om den aktuella

försöksverksamheten skall fortsätta (res. m, kd, c,

mp). Riksdagen följde utskottet.

I propositionen redovisas Socialstyrelsens

skrivelse från januari 2001 med ”försök till

värdering och ställningstagande till

sprututbytesprogrammen i Malmö och Lund”.

Socialstyrelsen konstaterar i skrivelsen att frågan

om sprututbyte inte kan bedömas enbart på grundval

av vetenskapliga fakta. Svårigheterna ligger bl.a. i

att det inte går att ordna kontrollgrupper samt att

antalet hivfall i Sverige är för få. Därtill kommer

att frågan också har viktiga politiska och etiska

dimensioner. Socialstyrelsen anser att det varken

går att påvisa uttalat negativa eller uttalat

positiva effekter av sprututbytesprogrammen. Enligt

Socialstyrelsen står inte verksamheterna i strid

vare sig med det övergripande målet om ett

narkotikafritt samhälle eller med målen att

förhindra nyrekrytering till missbruk och att flera

missbrukare skall upphöra med sitt missbruk.

Styrelsen anvisar två tänkbara förhållningssätt. Det

ena innebär att sprututbyte förbjuds i lag eller

förordning och att verksamheterna i Malmö och Lund

därmed upphör. Det andra alternativet innebär att

nuvarande verksamhet upphör som försök och att

möjligheten att överlämna spruta och kanyl får

bedömas i det enskilda fallet utifrån vetenskap och

beprövad erfarenhet. Enligt propositionen kommer

regeringen att se över den lagstiftning som i dag

reglerar hanteringen av injektionssprutor och

kanyler och återkomma till riksdagen med förslag

till ny lagreglering.

Regeringen beslutade i januari 2002 att tillkalla en

särskild utredare med uppdrag att se över

tillämpningen av lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall (LVM). I direktiven till

utredningen (dir. 2002:10) anförs att tvångsvården

har minskat mycket kraftigt men att den närmare

anledningen till detta samt vad utvecklingen betyder

för den enskilde missbrukaren och dennes möjlighet

att få sina vårdbehov tillgodosedda inte är närmare

känd. Utredaren skall analysera de faktorer som kan

tänkas ligga bakom utvecklingen och bedöma hur den

påverkat de socialt mest utsatta missbrukarna.

Analysen skall göras mot bakgrund av missbrukets och

missbrukarvårdens utveckling under perioden. Av

särskilt intresse är socialtjänstens bedömning av

missbrukarens vårdbehov, vårdens innehåll och

förväntade resultat samt de ekonomiska

prioriteringar som ligger bakom valet av vårdform.

Utredaren skall också bl.a. bilda sig en uppfattning

dels om användningen av tvångsmedel inom vården,

dels huruvida de särskilda befogenheter att använda

tvångsmedel som LVM ger är ändamålsenligt och

rättssäkert utformade. Mot bakgrund av sin analys

skall utredaren föreslå förändringar som kan bidra

till att stärka rättsskyddet för den enskilde och

till att förbättra insatserna så att dessa är

relevanta för den enskilde missbrukarens vårdbehov

samt ges i rätt tid och rätt omfattning. Det står

utredaren fritt att också ta upp andra näraliggande

frågor än de som preciseras i direktiven om de kan

bidra till att de mest utsatta missbrukarnas

vårdbehov tillgodoses och att deras rättssäkerhet

stärks. Uppdraget skall redovisas senast den 1 juli

2003.

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om att Maria ungdomsmottagning bör

stå som modell för särskilda vårdenheter ute i

landet (yrkande 13).

I motion So25 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

begärs ett tillkännagivande om tillämpningen av

tvångsvården för missbrukare. Motionärerna anser att

inslaget av tvångsåtgärder gentemot

narkotikamissbrukare bör öka. Vid översynen av

tillämpningen av LVM bör därför göras viss skillnad

mellan alkohol- och narkotikamissbruk. Vidare bör

utredningen syfta till att beträffande

narkotikamissbruk skärpa och utöka möjligheterna

till tvångsåtgärder vid fara för liv och hälsa för

den enskilde eller dennes omgivning.

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m) begärs tillkännagivanden om avgiftningsenheter

(yrkande 2) samt om behandlingsplaner och

eftervårdsplaner (yrkande 3). Motionärerna anser att

såväl frivillig vård som tvångsvård alltid skall

föregås av avgiftning på en särskild

avgiftningsenhet. Under avgiftningstiden skall

upprättas en behandlingsplan, omfattande även

eftervården. Hälso- och sjukvården skall ansvara för

att tillhandahålla ett tillräckligt antal

avgiftningsenheter för att ingen missbrukare skall

behöva vänta på avgiftning. I motionen begärs också

ett tillkännagivande om tvångsvård (yrkande 10).

Enligt motionärerna bör behovet av hjälp även hos

missbrukarens familj beaktas vid besluten om vård

enligt LVM eller LVU. Familjen känner sig ofta helt

maktlös och lever under helt oacceptabla

förhållanden, anförs det.

I motion So31 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén

Finné (m) begärs ett tillkännagivande om

frivilligorganisationerna (yrkande 3). Motionärerna

anser att de bör få ett större ansvar som länk

mellan myndigheter och missbrukare. Vidare begärs

ett tillkännagivande om vård och behandling för s.k.

tunga narkotikamissbrukare (yrkande 5). Enligt

motionärerna behöver dessa missbrukare tas om hand

och få vård och utbildning, både för sin egel del

och för att hindra dem från att rekrytera nya

missbrukare.

I motion So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om att en god missbrukarvård

kräver mer resurser till landsting och kommuner

(yrkande 20). Motionärerna framhåller det skriande

behovet av fler vårdplatser inom missbrukarvården.

Det begärs vidare ett tillkännagivande om vad i

motionen anförs om en översyn av hur kommuner och

landsting samverkar kring vården och

rehabiliteringen av personer som missbrukar alkohol

och/eller narkotika (yrkande 21). Motionärerna

påpekar att efter avslutad avgiftning, som betalas

av landstinget, övergår kostnadsansvaret på

kommunen. I många fall väljer kommunen att inte

fortsätta vården på behandlingsenheten, vilket

innebär att avgiftningen som vårdinsats är mer eller

mindre bortkastad. Motionärerna efterlyser en bättre

samverkan mellan huvudmännen. Slutligen begärs ett

tillkännagivande om att ett kommunalt

handlingsprogram för stöd till drogrehabiliterade

bör utarbetas (yrkande 22). Motionärerna framhåller

vikten av stödjande insatser på hemorten för att de

som genomgått en lyckad drogrehabilitering skall

kunna klara av en drogfri vardag.

I motion So32 av Margareta Viklund (kd) begärs ett

tillkännagivande om att belysa sambandet mellan

droganvändning och hiv/aids (yrkande 3). Enligt

motionären är det angeläget att detta samband är ett

ständigt återkommande tema i narkotikadebatten.

Hivfallen har ökat drastiskt även i Sverige och

många av de nya fallen upptäcks bland narkomaner.

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om att inrätta en

anhörigombudsman för anhöriga till

narkotikamissbrukare (yrkande 2). De anhöriga

behöver enligt motionärerna omfattande stöd i sina

kontakter med myndigheter och vårdapparat. I

motionen begärs vidare ett tillkännagivande om att

staten tar det ekonomiska huvudansvaret för LVM-

vården av narkotikamissbrukare (yrkande 4).

Motionärerna anser att eftersom staten ansvarar för

narkotikapolitiken med dess inslag av tvång bör

staten också ta ett viss ekonomiskt ansvar för

tvångsvården. Efter det att en kommun redovisat

vilka åtgärder som vidtagits för en missbrukare och

visat att den följt alla socialtjänstlagens

bestämmelser bör staten garantera de huvudsakliga

kostnaderna för tvångsvården. Motionärerna begär

vidare ett tillkännagivande om vad i motionen anförs

om missbruksvården (yrkande 13 delvis). Motionärerna

påpekar att till följd av kommunernas nedskärningar

inom missbrukarvården är det i dag svårt för en

narkoman att få tillgång till vård på institution

även om han eller hon är motiverad att sluta med

drogerna. Eftersom avancerade missbrukare sällan kan

tillgodogöra sig öppenvård behövs det betydligt mer

resurser på området. Motionärerna framhåller vikten

av att ingripa tidigt i ”missbrukarkarriären” och

att prioritera vårdplatser för yngre. Det är också

angeläget att anpassa vården till den enskilde

missbrukarens behov. Enligt motionärerna är

samarbete mellan föräldrar, föreningsliv, polis och

socialtjänst nödvändigt för att nå verkliga resultat

bland ungdomar. Det krävs vidare kommunalt samarbete

i syfte att bättre utvärdera och mäta resultaten i

missbrukarvården. Kommunerna skall alltid

kvalitetsgranska de tjänster som erbjuds vid

upphandlingen, anförs det.

Tre motioner rör substitutionsbehandling.

I motion So34 (m) begärs ett tillkännagivande om vad

i motionen anförs om kriterier för att få ta del av

det så kallade metadonprogrammet (yrkande 12).

Motionärerna anser det orimligt att unga

heroinmissbrukare, som är välmotiverade i sin

strävan att bli drogfria, inte skall kunna få

behandling förrän tidigast vid 20 års ålder och

efter fyra års dokumenterat missbruk, trots att

behandlingsmetoden visat sig effektiv. Det skall

dock krävas att patienten är beredd att medverka

till att metadondoseringen snabbt trappas ned till

att helt upphöra.

I motion So27 (m) begärs ett tillkännagivande om

metadon- och Subutexbehandlingarna (yrkande 9). I

första hand anser motionärerna att dessa

behandlingar snarast bör upphöra. I andra hand

anförs att preparaten bör användas med största

restriktivitet och endast tillåtas i samband med

särskilda program. Allmänläkares förskrivningsrätt

på Subutex måste omedelbart upphöra, anförs det

vidare.

I motion So30 (fp) yrkande 13 delvis begärs ett

tillkännagivande om att metadonbehandling bör

omfatta fler personer än i dag.

I åtta motioner tas sprututbytesverksamheten upp.

I motionerna So27 (m) yrkande 8, So34 (m) yrkande

11, So372 av Chris Heister m.fl. (m) yrkande 2 och

2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkande 6

anförs att sprututbytesprojekten i Malmö och Lund

omedelbart skall upphöra.

I motionerna So35 (kd) yrkande 23, So594 av Anita

Jönsson m.fl. (s) och So511 av Marie Granlund (s)

begärs tillkännagivanden om att

sprututbytesprogrammen bör permanentas.

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om att varje landsting skall

kunna lämna in en ansökan till Socialstyrelsen och

efter prövning ges möjlighet att starta

sprututbytesprojekt i den egna regionen (yrkande 5).

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om att sprututbytesverksamheten

i Malmö–Lund bör bli permanent och att verksamheten

bör utökas till att omfatta flera platser i Sverige

(yrkande 8).

Samma ståndpunkt intas i motion So308 av Ulf

Nilsson (fp) (yrkandena 1 och 2).

Tidigare behandling

Utskottet behandlade motioner om missbrukarvård

senast i det av riksdagen godkända (debatt 13 mars)

betänkande 2001/02:SoU11 Socialtjänstfrågor, till

vilket hänvisas. Utskottet vidhöll sin tidigare

redovisade inställning att vård och behandling och

andra rehabiliteringsinsatser utgör grunden när det

gäller att hjälpa personer att komma ifrån sitt

beroende av såväl alkohol som andra droger.

Utskottet betonade åter att det för en väl

fungerande missbrukarvård krävs kunskaper om

missbruk, vårdbehov samt kvalitet i och effekter av

olika insatser. Det är angeläget att vårdbehövande

får tillgång till behovsanpassade insatser.

Utskottet såg vidare positivt på det arbete som

Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse

utför för att samla kunskap inom området i syfte att

höja kvaliteten på och komma till rätta med vissa

brister inom missbrukarvården. Det noterades också

att Statens beredning för medicinsk utvärdering

(SBU) har gjort en sammanställning av den

vetenskapliga grunden för olika behandlingsmetoder

inom missbruksområdet. Vidare kommer Riksdagens

revisorer, på utskottets förslag, att genomföra en

granskning av kvaliteten i behandlingen inom Statens

institutionsstyrelses verksamhet samt av i vad mån

behandlingen är differentierad.

Utskottet framhöll behovet av ytterligare

kunskaper när det gäller utvecklingen på vård- och

behandlingsområdet, särskilt beträffande resurser,

insatser och resultat. Utskottet hänvisade till

regeringens uttalanden i budgetpropositionen för

2002 om att det finns anledning att även

fortsättningsvis noga följa utvecklingen inom

missbrukarvården, såväl när det gäller avvägningen

mellan öppenvård och institutionsvård som innehållet

och kvaliteten i insatserna. Utskottet noterade

också att den nationella narkotikasamordnaren skulle

få i uppgift att slå larm om det krävs ytterligare

åtgärder för att säkerställa att de som behöver vård

erbjuds sådan. När det gäller vård och behandling av

unga missbrukare konstaterades att Statens

institutionsstyrelse tillförts stora resurstillskott

i syfte att bygga ut verksamheten för att bättre

kunna tillgodose kommunernas efterfrågan på

ungdomsvård samt noterades att Riksrevisionsverket

för närvarande genomför en granskning av

kapacitetsbristen och köerna på institutionerna.

Samtliga motioner avstyrktes (s. 19 f.; res. m, v,

kd+c, fp).

Motionsyrkanden om hiv/aidsprevention behandlade

utskottet senast i det av riksdagen godkända

betänkande 2001/02:SoU1. Utskottet avstyrkte

motionerna med hänvisning till regeringens kommande

förslag med anledning av Nationella

folkhälsokommitténs slutbetänkande, en handlingsplan

som tagits fram av Statens folkhälsoinstitut samt

insatser från ideella organisationer (s. 97 f.; res.

m, kd, c).

Socialutskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens uppfattning att vård och

behandling samt andra rehabiliteringsinsatser utgör

grunden när det är fråga om att hjälpa missbrukare

att komma ifrån sitt beroende. Vård och behandling

av missbrukare är en nödvändig del av de

narkotikapolitiska insatserna. För en väl fungerande

missbrukarvård krävs kunskaper om missbrukets

omfattning och karaktär, vårdbehov hos olika

riskgrupper och missbrukare samt kvalitet i och

effekter av de olika insatser som görs. Dessa

grundläggande principer överensstämmer med vad

utskottet anfört vid tidigare tillfällen rörande

missbrukarvård.

Utskottet instämmer med regeringen att det är

angeläget att alla som behöver vård också får

tillgång till vård av god kvalitet. Inte minst

gäller detta de tunga missbrukarna. Utskottet

konstaterar med tillfredsställelse att regeringen

har för avsikt att noga följa att kommunerna fullgör

sitt ansvar gentemot missbrukarna. I direktiven till

den nationella narkotikasamordnaren anförs att

insatser bl.a. behövs för att stimulera och stödja

kommuner och landsting i deras arbete med att

utveckla vårdinsatserna och ta fram övergripande

strategier. Stöd bör också ges för att utveckla

samarbetsformer mellan olika huvudmän såsom t.ex.

kommuner och landsting och den ideella sektorn.

Enligt utskottet är det vidare angeläget att

vårdbehövande får tillgång till behovsanpassade

insatser. Utskottet delar regeringens uppfattning

att utvecklingen av vårdalternativ som passar den

enskilde missbrukarens behov är en fråga som bör få

en framskjuten plats i de lokala narkotikapolitiska

strategierna. Det är också viktigt att utveckla

eftervården och uppföljningen av vården. Såsom

påpekas i propositionen bör Socialstyrelsens arbete

med att utveckla nationella riktlinjer för vården,

liksom den återinförda överklaganderätten enligt

socialtjänstlagen, kunna bidra till en i

sammanhanget positiv utveckling.

Mot bakgrund av vad som anförts får enligt

utskottets mening motionerna So30 (fp) yrkande 13

delvis, So31 (m) yrkandena 3 och 5 samt So35 (kd)

yrkandena 20–22 anses delvis tillgodosedda.

Hälso- och sjukvården ansvarar för bl.a. avgiftning

av missbrukare och psykologiska komplikationer i

samband med missbruk. I propositionen anges att en

skriftlig vårdplanering i god tid skall göras med

socialtjänsten. Hur vården närmare skall organiseras

är dock en fråga för sjukvårdshuvudmännen.

Motionerna So27 (m) yrkandena 2 och 3 samt So34 (m)

yrkande 13 avstyrks därmed.

Enligt utskottet saknas det anledning att ge

utredningen som skall se över tillämpningen av lagen

(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)

sådana tilläggsdirektiv som avses i motion So25 (m).

Motionen avstyrks.

Utskottet delar regeringens inställning att

samarbetet och samverkan med anhöriga och

närsamhället bör utvecklas inom missbrukarvården,

inte minst för att förbättra stödet till

missbrukarens anhöriga. Utskottet kan dock inte

ställa sig bakom kravet i motion So30 (fp) yrkande 2

om att inrätta en särskild anhörigombudsman för

anhöriga till narkotikamissbrukare. Yrkandet

avstyrks därför.

Utskottet konstaterar att beslut om vård enligt LVM

kan fattas om missbrukaren bl.a. kan befaras

allvarligt skada någon närstående. Beslut om vård

enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om

vård av unga (LVU) kan dock enbart komma i fråga om

det är den unges hälsa eller utveckling som är i

fara. Utskottet är inte berett att ändra

förutsättningarna för tvångsvård på det sätt som

yrkas i motion So27 (m) yrkande 10. Motionen

avstyrks.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det

övergripande ansvaret för missbrukarvården, således

även tvångsvården, också i fortsättningen skall

åvila socialtjänsten. Motion So30 (fp) yrkande 4 bör

därför avslås.

Statens folkhälsoinstitut har tagit fram en

nationell handlingsplan för hiv/STI-prevention.

Vidare har Nationella folkhälsokommittén lyft fram

det hivpreventiva arbetet i sitt slutbetänkande. En

proposition med anledning av betänkandet väntas

senare i år. Utskottet utgår därmed från att arbetet

för att förhindra spridning av hiv/aids ytterligare

kommer att förstärkas. Det får också förutsättas att

sambandet mellan droganvändning och hiv/aids belyses

såväl i narkotikadebatten som i det rent

hiv/aidspreventiva arbetet. Motion So32 (kd) yrkande

3 får därmed anses delvis tillgodosedd.

I motionerna So30 (fp) yrkande 13 delvis och So34

(m) yrkande 12 begärs en utvidgning av kriterierna

för att komma i fråga för metadonbehandling. I

motion So27 (m) yrkande 9 begärs ett förbud mot

alternativt restriktivare användning av

substitutionsbehandling. Nationella riktlinjer för

farmakologisk behandling av opiatberoende är för

närvarande under utarbetande i samarbete mellan

Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och representanter

från läkarprofessionen och socialtjänsten. Översynen

omfattar enligt uppgift samtliga frågor som berörs i

motionerna. Enligt utskottets mening bör resultatet

av arbetet avvaktas. Motionerna avstyrks därför.

Utskottet har under de senaste åren vid flera

tillfällen behandlat motioner om

sprututbytesprojektet. Senast frågan behandlades

krävde utskottet att det mycket skyndsamt görs en

slutlig utvärdering av projektet. Utskottet

konstaterar att regeringen nu avser att se över den

lagstiftning som reglerar hanteringen av

injektionssprutor och kanyler och därefter återkomma

till riksdagen. Mot bakgrund av ärendets tidigare

behandling och med anledning av framför allt

tidsutdräkten vill utskottet åter framhålla vikten

av att ett slutligt beslut i frågan om

sprututbytesverksamheten kan fattas snarast möjligt.

I avvaktan på översynen bör dock riksdagen inte ta

något nytt initiativ. Motionerna So27 (m) yrkande 8,

So28 (c) yrkande 5, So30 (fp) yrkande 8, So34 (m)

yrkande 11, So35 (kd) yrkande 23, So308 (fp)

yrkandena 1 och 2, So372 (m) yrkande 2, So511 (s),

So594 (s) och 2000/01:Ju931 (m) yrkande 6 avstyrks.

Insatser mot utbudet

Illegal narkotikahandel

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om polisens

organisation och om mer resurser till polisen

respektive tullen. Socialutskottet delar

därvid justitieutskottets respektive

skatteutskottets uppfattning om vikten av att

använda tilldelade resurser för att göra

verksamheterna så effektiva som möjligt.

Riksdagen bör också avslå motioner om

särskilda spaningsmetoder m.m. med hänvisning

till pågående arbete inom Regeringskansliet.

Socialutskottet delar vidare

justitieutskottets bedömning att riksdagen

bör avslå motioner om att tillåta

användningen av kräkmedel i brottsutredande

syfte. Slutligen bör riksdagen avslå motioner

om att bekämpa droghandeln på Internet.

Utskottet förutsätter att redan pågående

arbete på området fortsätter. Jämför

reservationerna 20 (c), 21 (fp), 22 (c), 23

(fp) och 24 (c).

Propositionen

När det gäller insatserna mot utbudet av narkotika

anges att det är angeläget att berörda myndigheter

motverkar både den organiserade och den småskaliga

narkotikabrottsligheten. Ett viktigt mål är att

förhindra uppkomsten av öppna narkotikamarknader.

Läckaget av narkotiska läkemedel till den illegala

marknaden måste begränsas.

En förutsättning för att brottsbekämpningen skall

vara framgångsrik är enligt regeringen att de

berörda myndigheternas organisation, metoder och

former för samverkan är ändamålsenliga.

Narkotikakommissionen pekar bl.a. på att de

särskilda narkotikarotlarna i flera län har lagts

ihop med t.ex. spaningsrotlar med ansvar för

bekämpning av alla typer av brott. Det kan inte

uteslutas att sammanslagningarna på vissa håll lett

till att insatserna för narkotikabekämpning har

minskat. Kommissionen framhåller vidare betydelsen

av samverkan samt åldersstrukturen på dem som

arbetar med spaning och utredning av brott. På vissa

håll i landet finns det över huvud taget inte några

yngre poliser som arbetar med narkotikabekämpning,

vilket kan medföra svårigheter att bedriva

spaningsarbete i ungdomsmiljöer. Regeringen anger

att den kommer att ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag

att, inom ramen för sin tillsynsverksamhet,

inspektera samtliga polismyndigheter för att se hur

arbetet mot narkotikabrottsligheten är organiserat

och dimensionerat samt hur de olika nivåerna

samverkar. Enligt regeringen är kvaliteten i

polisens åtgärder också en viktig faktor. Polisens

arbete bör därför utvärderas regelbundet. Regeringen

kommer att ge Brottsförebyggande rådet i uppdrag att

utvärdera effekterna av polisens arbete för att

bekämpa narkotikabrottsligheten. Uppdragen till

Rikspolisstyrelsen och Brottsförebyggande rådet

avses ge en god bild av vilka förbättringar som kan

behövas för att polisens arbete mot

narkotikabrottsligheten skall kunna utvecklas

vidare, anförs det.

I propositionen kommenteras även

Narkotikakommissionens förslag att kartlägga och

utarbeta riktlinjer för polisens s.k. särskilda

spaningsmetoder. Regeringen konstaterar, liksom

kommissionen, att frågan om de särskilda

spaningsmetoderna har behandlats ett flertal gånger.

Slutsatserna har varit att principerna om legalitet,

behov och proportionalitet räcker för att styra

användningen av metoderna. Regeringen har därför

inte för avsikt att i detta sammanhang vidta några

åtgärder.

Regeringen påpekar att Narkotikakommissionen

föreslagit en ändring i narkotikastrafflagen

(1968:64) i syfte att vid skälig misstanke om

försäljning av narkotika kunna använda kräkmedel

eller liknande i de fall där det i dag beslutas om

att placera den misstänkte på s.k. tulltoalett.

Bakgrunden till förslaget är att narkotikaförsäljare

i framför allt storstäderna ofta förvarar sitt

varulager, främst kapslar av heroin, i munnen, för

att kunna svälja narkotikan om polis närmar sig.

Frågan om användning av kräkmedel i

brottsutredande syfte har enligt propositionen varit

aktuell i olika sammanhang under senare år. Senast

frågan var föremål för regeringens bedömning var i

samband med de senaste ändringarna i bestämmelsen om

kroppsbesiktning (prop. 1993/94:24).

Departementschefen påpekade, med hänvisning till att

en tvångsmedicinering innebär ett mycket allvarligt

ingrepp i den kroppsliga integriteten, att mycket

starka skäl krävs för att införa en sådan möjlighet

till tvångsmedicinering. Departementschefens

uppfattning var att vid en sådan bedömning måste

brottsbekämpande effektivitetshänsyn träda tillbaka.

Justitieutskottet har också vid ett par tillfällen

tagit ställning till yrkanden om att tillåta

kräkmedel.

Regeringen kan inte se att det framkommit något

skäl av tyngd att nu frångå vad som uttalades när

frågan senast var föremål för regeringens bedömning.

Med hänsyn till framför allt det starka skydd som

måste finnas för den kroppsliga integriteten är

regeringen inte beredd att föreslå någon möjlighet

till tvångsmässig medicinering i samband med

kroppsbesiktning.

Motioner

Flera motioner tar upp frågan om polisens

organisation och om mer resurser till polisen och

tullen.

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om inrättandet av länsvisa grupper

inom polisen, med Stockholms ravekommission som

förebild (yrkande 8). Enligt motionärerna bör varje

polismyndighet inrätta särskilda enheter för att

bekämpa efterfrågeökningen av narkotika i

ungdomsmiljöer. Motionärerna begär även ett

tillkännagivande om behovet av en ökning av

poliskåren (yrkande 10). Fram till år 2010 bör

poliskåren utökas till 20 000 poliser, anförs det.

I motion Ju322 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande om att satsa på tidiga insatser

mot ungdomars missbruk genom speciella

narkotikaenheter (yrkande 2). Motionärerna anser att

specialiserade narkotikaenheter inom polisen måste

inrättas i varje län liksom gatulangningsgrupper och

ungdomsgrupper i de större städerna. Offensiv

polisverksamhet upptäcker betydligt fler missbrukare

än någon annan institution eller myndighet. Enligt

motionärerna är det på den nivån insatserna måste

förstärkas. Eftersom det är ungdomar som främst

riskerar att hamna i narkotikamissbruk är det

angeläget att polisens arbete fokuseras på de

miljöer där ungdomar vistas, anförs det.

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m) begärs också ett tillkännagivande om

specialiserade narkotikaenheter och

gatulangningsgrupper (yrkande 16). Vidare begärs ett

tillkännagivande om införsel och illegal

narkotikahandel (yrkande 11 delvis). Motionärerna

anser att ett treårigt projekt bör övervägas där

tullen i Sydsverige ges möjlighet att snabbutbilda

tullare för att effektivt stoppa insmugglingen av

narkotika.

I motion So31 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén

Finné (m) begärs ett tillkännagivande om att

regeringen måste ge polisen ökade resurser för att

öka möjligheten till nyrekrytering (yrkande 6).

I motion So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs ett

tillkännagivande om polisens möjligheter att arbeta

brottsförebyggande genom besök i skolan (yrkande

10). Enligt motionärerna har polisbesöken i skolorna

minskat de senaste åren eftersom polisen saknar

resurser och därmed tid för besöken. Motionärerna

begär också tillkännagivanden om att rekrytera fler

civilanställda för att avlasta polisen från

administrativt arbete (yrkande 11) samt om bristande

personalresurser i gatulangningsgrupper och om

behovet av att utbilda fler poliser (yrkande 12). I

slutet av år 2000 fanns det drygt 16 000 poliser

medan det enligt Rikspolisstyrelsen behövs 19 000

poliser. Detta mål vill motionärerna uppnå år 2006.

I motionen begärs vidare ett tillkännagivande om mer

resurser till Tullverket för att förstärka

kontrollen av illegal införsel av narkotika m.m.

(yrkande 14).

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs ett

tillkännagivande om att Tullverket bör få ökade

resurser till kontrollverksamhet (yrkande 9).

Motionärerna begär även ett tillkännagivande om att

fler narkotikahundar bör utbildas för att underlätta

polisens, tullens och kriminalvårdens arbete

(yrkande 10).

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om att särskilda polisenheter

bör inrättas över hela landet för att bekämpa

narkotikamissbruket (yrkande 5). Enligt motionärerna

kan det inte uteslutas att avvecklingen av

narkotikaenheter och annan specialkompetens inom

polisen har medverkat till att missbruksutvecklingen

gått åt fel håll.

I motion So29 av Göran Magnusson (s) begärs ett

tillkännagivande om att regeringen bör ta initiativ

till en länsvis inventering av behovet av mer

resurser till vård, socialarbetare, polis och

förebyggande insatser (yrkande 3).

Särskilda spaningsmetoder berörs i två motioner.

I motion So34 (m) yrkas att riksdagen skall begära

att regeringen tillsätter en utredning avseende

förutsättningarna för hemlig teleavlyssning och

förverkande av tillgångar som åtkommits genom

brottslig verksamhet (yrkande 9).

I motion So28 (c) begärs ett tillkännagivande om att

tillåta buggning vid misstanke om brott som kan ge

minst fyra års fängelse, t.ex. grovt narkotikabrott

(yrkande 11).

I motionerna So34 (m) yrkande 14, So27 (m) yrkande 11 delvis

och So30 (fp) yrkande 6 framförs att kräkmedel bör

kunna användas för att snabbare och effektivare

kunna komma åt langning och missbruk.

I motionerna So28 (c) yrkande 3, Ju237 av Agne

Hansson m.fl. (c) yrkande 22 och 2000/01:So241 av

Birgitta Sellén och Sofia Jonsson (c) yrkande 2

begärs tillkännagivanden om droghandeln på Internet.

På Internet förmedlas adresser och annonseras öppet

om flera olika droger som kan beställas med leverans

inom 48 timmar. Motionärerna efterlyser ett

intensifierat samarbete, inte minst internationellt,

en översyn av de varor som erbjuds i

Internetannonser samt lagstiftning om vad som är

lagligt eller ej.

Tidigare behandling

Skatteutskottet avstyrkte i det av riksdagen

godkända betänkande 2001/02:SkU1 motioner om ökade

anslag till Tullverket för budgetåret 2002 (s. 8

f.). Utskottet konstaterade bl.a. att det råder en

bred politisk enighet om behovet av att bekämpa

bl.a. smuggling på ett effektivt och kraftfullt

sätt. Verksamheten är sedan länge högt prioriterad

hos tullen. Tullen har fått varaktiga

anslagsförstärkningar på drygt 15 miljoner kronor

för att effektivisera tullverksamheten och för att

säkerställa kontrollverksamheten vid Arlanda

flygplats. Utskottet påpekade också att tullen redan

under budgetåret 2001 disponerade varaktiga

förstärkningar på 10 miljoner kronor för

merkostnader i samband med Öresundsbrons öppnande.

Tullen har vidare kompenserats med 10 miljoner

kronor med anledning av en engångsneddragning år

2000. Slutligen har tullen fr.o.m. den 1 juli 2000

bemyndigats att uppbära vissa av de avgifter som tas

ut i verksamheten, motsvarande 25 miljoner kronor.

Skatteutskottet bedömde att regeringens förslag

till anslag till tullen skulle täcka behoven för en

balanserad uppbyggnad och förstärkning av

verksamheten och avvisade därmed

oppositionspartiernas förslag om ytterligare

resursförstärkningar. Utskottet anförde att arbetet

med att förbättra gränsskyddets kontrollverksamhet

inte enbart är en fråga om att tillföra mera pengar

utan också en fråga om effektivisering och om att

utnyttja resurserna på bästa sätt. Detta förutsätter

en bra styrning och samordning av verksamheterna,

och utskottet sade sig lägga stor vikt vid att

förändringsarbetet hos myndigheten fortsätter. Det

ankommer på regeringen att noga följa utvecklingen,

anfördes det.

Enligt uppgift från Socialdepartementet pågår

diskussioner inom såväl EU som FN i syfte att komma

åt handeln med droger på Internet.

Justitieutskottets yttrande

När det gäller polisens organisation och metoder

vill justitieutskottet understryka vikten av att

polisens resurser används på ett sådant sätt att

brottsbekämpningen blir så effektiv som möjligt. De

uppdrag som regeringen nu kommer att lämna till

Rikspolisstyrelsen och Brottsförebyggande rådet bör

enligt utskottets mening kunna utgöra ett värdefullt

underlag för att ytterligare kunna effektivisera

polisens arbete mot narkotika. Enligt utskottet kan

man härvid förutsätta att sådana frågor kommer att

beröras som tas upp i motionsyrkandena So27 (m)

yrkande 16, So28 (c) yrkande 10, So29 (s) yrkande 3,

So30 (fp) yrkande 5, So31 (m) yrkande 6, So34 (m)

yrkandena 8 och 10, So35 (kd) yrkandena 10–12 och

Ju322 (m) yrkande 2. Justitieutskottet föreslår mot

den bakgrunden att socialutskottet avstyrker bifall

till motionerna.

Vad gäller särskilda spaningsmetoder anför

justitieutskottet för det första att buggning och

hemlig teleavlyssning var föremål för utskottets och

riksdagens överväganden så sent som i februari 2002.

Då avstyrktes bifall till motsvarande

motionsyrkanden med hänvisning till att frågan om

hemliga tvångsmedel för närvarande bereds i

Regeringskansliet. Så är alltjämt fallet.

Justitieutskottet föreslår mot denna bakgrund att

också socialutskottet avstyrker bifall till

motionerna So28 (c) yrkande 11 och So34 (m) yrkande

9 i dessa delar.

Justitieutskottet konstaterar vidare att

bestämmelserna om förverkande nyligen har varit

föremål för översyn. Den s.k. Förverkandeutredningen

överlämnade i december 1999 sitt betänkande

Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:147)

till regeringen. Betänkandet har remissbehandlats

och bereds i Justitiedepartementet. Utskottet anser

att detta arbete inte bör föregripas och föreslår

att socialutskottet avstyrker bifall till motion

So34 (m) yrkande 9 även i denna del.

Såvitt avser frågan om användning av kräkmedel i

brottsutredande syfte delar justitieutskottet

regeringens uppfattning och föreslår att

socialutskottet avstyrker bifall till motionerna

So27 (m) yrkande 11 delvis, So30 (fp) yrkande 6 och

So34 (m) yrkande 14.

Socialutskottets ställningstagande

Motionerna So27 (m) yrkande 16, So28 (c) yrkande 10,

So29 (s) yrkande 3, So30 (fp) yrkande 5, So31 (m)

yrkande 6, So34 (m) yrkandena 8 och 10, So35 (kd)

yrkandena 10–12 och Ju322 (m) yrkande 2 rör polisens

organisation och resurser. Socialutskottet delar

justitieutskottets bedömning att det är viktigt att

polisens resurser används på ett sådant sätt att

brottsbekämpningen blir så effektiv som möjligt. De

uppdrag som regeringen nu kommer att lämna till

Rikspolisstyrelsen och Brottsförebyggande rådet bör,

som justitieutskottet anför, kunna utgöra ett

värdefullt underlag för att göra polisens arbete mot

narkotika effektivare. Enligt utskottet kan man

härvid förutsätta att sådana frågor kommer att

beröras som tas upp i motionsyrkandena.

Socialutskottet avstyrker därmed bifall till

motionerna.

I motionerna So27 (m) yrkande 11 delvis, So28 (c)

yrkande 9 och So35 (kd) yrkande 14 begärs

förstärkningar av tullens kontrollmöjligheter. Det

kan konstateras att bekämpningen av smuggling är en

sedan länge högt prioriterad verksamhet hos tullen.

Socialutskottet delar skatteutskottets uppfattning

att det inte enbart är en fråga om att tillföra mera

pengar utan också en fråga om effektivisering och om

att utnyttja resurserna på bästa sätt, bl.a. genom

en bra styrning och samordning av verksamheterna.

Motionerna bör avslås.

Inom Regeringskansliet bereds för närvarande såväl

frågan om hemliga tvångsmedel som förslag om

effektivare förverkandelagstiftning. Socialutskottet

delar justitieutskottets bedömning att detta arbete

inte bör föregripas. Motionerna So28 (c) yrkande 11

och So34 (m) yrkande 9 avstyrks därför.

Såvitt avser frågan om användning av kräkmedel i

brottsutredande syfte delar socialutskottet

regeringens och justitieutskottets uppfattning att

sådan tvångsmässig medicinering av integritetsskäl

inte bör tillåtas. Socialutskottet avstyrker

motionerna So27 (m) yrkande 11 delvis, So30 (fp)

yrkande 6 och So34 (m) yrkande 14.

I motionerna So28 (c) yrkande 3, Ju237 (c) yrkande

22 och 2000/01:So241 (c) yrkande 2 berörs

droghandeln på Internet. Utskottet delar

motionärernas uppfattning att detta är ett problem.

Ett internationellt samarbete för att komma åt

handeln pågår dock redan och utskottet förutsätter

att arbetet fortsätter även utan något initiativ

från riksdagen. Motionerna avstyrks.

Effektivare tillsyn över läkares

förskrivningar, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1996:1156) om

receptregister, med en smärre redaktionell

justering. Riksdagen bör avslå motioner om

missbruk respektive förskrivning av

narkotiska läkemedel, bl.a. mot bakgrund av

en nyligen tillsatt utredning på området. Med

hänsyn till de åtgärder som redan vidtagits

för att minska risken för olagliga uttag av

narkotiska läkemedel på apotek, bör riksdagen

även avslå en motion i denna fråga.

Propositionen

Regeringen föreslår en ändring i lagen (1996:1156)

om receptregister. Ändringen innebär att det

receptregister som förs av Apoteket AB skall få

användas även för att till Socialstyrelsen redovisa

uppgifter om förskrivning av narkotiska läkemedel

som görs av enskild läkare eller tandläkare.

Uppgifterna får av Socialstyrelsen användas för

styrelsens tillsyn över hälso- och

sjukvårdspersonal.

En stor del av de narkotikaklassade läkemedel som

återfinns bland missbrukare, framför allt

bensodiazepiner, är förskrivna av läkare. Det finns

flera anledningar till att några läkare förskriver

narkotiska läkemedel till missbrukare utan att det

sker i enlighet med vetenskap och beprövad

erfarenhet. Det förekommer t.ex. att läkare

förskriver narkotiska preparat mot betalning. Andra

läkare anser att det är bättre att skriva ut

preparaten än att missbrukarna skaffar sig dem på

illegal väg. En del läkare hotas eller luras till

att förskriva dem. Socialstyrelsens tillsyn har

visat att särskilt åldriga läkare riskerar att bli

utnyttjade. Även om de läkare som förskriver

narkotiska läkemedel på ett icke godtagbart sätt

utgör en försvinnande liten del av läkarkåren kan de

tillföra den illegala marknaden en stor mängd

narkotiska preparat. Hälso- och sjukvården och dess

personal står under tillsyn av Socialstyrelsen. Det

förfarande Socialstyrelsen i dag är hänvisad till

för sin tillsyn är omständligt. Socialstyrelsen

måste begära att vissa apotek antingen gör

kontroller bakåt i tiden av utfärdade recept eller

samlar in recept för granskning framåt i tiden.

Dessa granskningar är både tidsödande och kräver

stora arbetsinsatser av apotekspersonalen.

Av praktiska skäl begränsas i dag receptkontrollen

till ett litet urval av apotek, vilket innebär att

recept som blivit expedierade vid andra apotek inte

upptäcks. Särskilt i storstadsområdena är detta av

betydelse då det där finns större möjligheter för en

patient att gå runt till flera olika apotek med

recept från en och samma förskrivare.

Journalföringen av utlämnande av narkotikaklassade

läkemedel sker lokalt. Med en enkel rutin för

sökning på en viss förskrivare underlättas tillsynen

och ett större antal apotek kan ombedjas delta i

kontrollen utan att det medför någon orimligt stor

arbetsinsats på apoteken. Naturligtvis medför ett

enklare söksätt också att tillsynsärendena kan

hanteras snabbare. Som ett led i arbetet att minska

förekomsten av icke godtagbara förskrivningar av

narkotiska läkemedel framstår det enligt regeringens

mening därför som angeläget att effektivisera

tillsynsförfarandet.

Motioner

I motion So26 av Carl-Axel Johansson (m) (delvis)

begärs ett tillkännagivande om tidig upptäckt och

behandling av narkotikamissbruk. Motionären anför

att förskrivarkoder och särskilda recept inte

hindrar att patienter går runt hos olika läkare och

får förskrivet narkotiska läkemedel. För att tidigt

kunna spåra dessa patienter och erbjuda dem vård och

stöd måste ett patientregister utvecklas.

I motion So33 av Jeppe Johnsson (m) begärs ett

tillkännagivande om att reglerna då det gäller

omyndigas möjlighet att lösa ut receptbelagda

mediciner på apotek bör ses över (yrkande 3). Enligt

motionären finns det inget hinder för en omyndig

person att hämta ut receptbelagda läkemedel på

apotek åt någon annan. Visserligen sker, i vissa

fall, kontroll av budets identitet när det gäller

narkotiska preparat m.m. men detta är inte

tillräckligt för att komma åt missbruket, menar

motionären.

I motion So474 av Hans Hoff (s) begärs ett

tillkännagivande om att missbruk av förskrivning är

så allvarligt att en översyn av nuvarande regelverk

när det gäller begränsning av rätten att förskriva

narkotiska och alkoholhaltiga läkemedel bör göras.

Bakgrund och tidigare behandling

I betänkande 1996/97:SoU5 Läkemedelsförmåner och

läkemedelsförsörjning behandlade utskottet förslaget

att införa receptregisterlagen (1996:1156).

Utskottet uttalade bl.a. (s. 42 f.) att

personuppgifter inom hälso- och sjukvården ofta är

av känslig karaktär och kräver ett starkt

integritetsskydd. Utskottet ansåg det nödvändigt att

använda personnummer för att läkemedelsförmånen

skall kunna fördelas korrekt. Vad gäller den

ekonomiska och medicinska uppföljningen i övrigt

måste en restriktiv hållning intas till användningen

av individdata. Individbunden patientinformation

skall i dessa fall enligt utskottets mening inte få

göras utan patientens samtycke.

Regeringen har nyligen tillsatt en särskild utredare

med uppgift att göra en bred analys av nuvarande

förhållanden i fråga om behov av och möjligheter

till medicinsk och ekonomisk uppföljning inom

läkemedelsområdet samt lämna förslag till ett

förbättrat system för sådan uppföljning (dir.

2002:38). Utredaren skall i sitt arbete och i sina

förslag väga medicinska, ekonomiska och andra

fördelar mot den enskilde patientens behov av skydd

för sin personliga integritet. En av de frågor som

utredaren skall överväga är om ett system för

uppföljning kan utformas på ett sådant sätt att ett

krav på den enskildes samtycke inte anses nödvändigt

för behandling av vissa definierade personuppgifter

för angelägna medicinska forskningsskäl eller för

vitala intressen hos den registrerade.

Uppdraget skall redovisas senast den 31 december

2002.

Socialministern besvarade den 27 december 2001 en

fråga om problemet med att en omyndig person kan få

ut narkotiska läkemedel på andras eller förfalskade

recept. Enligt vad socialministern erfarit har

Läkemedelsverket vidtagit en rad åtgärder för att

minska förfalskningsrisken och risken för olagliga

uttag av narkotikaklassade läkemedel.

Läkemedelsverket har bl.a. infört restriktioner för

telefonrecept gällande narkotikaklassade läkemedel

samt infört en särskild receptblankett.

Apotekspersonalen skall vid utlämnandet av

receptbelagda läkemedel göra en kontroll av receptet

på författningsmässiga grunder. Vid expedition av

narkotikaklassade läkemedel skall alltid

identitetskontroll av den som hämtar ut läkemedlet

göras, antingen det är patienten själv eller ett bud

som skall hämta ut det. Finns misstanke om att

receptet är förfalskat eller felaktigt på annat sätt

skall det inte expedieras. Detta gäller oavsett

åldern på den som hämtar ut läkemedlet. Varken

Läkemedelsverket eller Apoteket AB har fått några

indikationer på att det som frågeställaren beskriver

skulle vara ett problem. Enligt socialministern är

det därför inte aktuellt att ändra i

receptföreskrifterna.

I 5 kap. 11 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på

hälso- och sjukvårdens område stadgas att om en

läkare eller tandläkare missbrukar sin behörighet

att förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga

läkemedel eller teknisk sprit, får denna behörighet

dras in eller begränsas. Enligt 13 § samma kapitel

skall ny behörighet meddelas efter ansökan när

förhållandena medger det.

Socialutskottets ställningstagande

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag att

receptregistret skall kunna användas för tillsynen

över läkares och tandläkares förskrivningar av

narkotiska läkemedel. Utskottet tillstyrker därmed

förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1156) om

receptregister, dock med den ändringen att ordet

”kostnadsskydd” i 4 § första stycket punkt 1 bör

bytas ut mot ”högkostnads-skydd”.

En särskild utredare skall lämna förslag till ett

förbättrat system för medicinsk och ekonomisk

uppföljning inom läkemedelsområdet. I avvaktan på

resultatet av denna utredning avstyrker utskottet

motion So26 (m) i denna del.

Utskottet kan inte ställa sig bakom kravet på en

översyn av bestämmelserna om begränsning av

förskrivningsrätten. Även motion So474 (s) avstyrks

därmed.

En rad åtgärder har vidtagits av Läkemedelsverket

för att minska risken för förfalskning av recept och

för olagliga uttag av narkotikaklassade läkemedel.

Enligt utskottets mening saknas det skäl att ändra i

receptföreskrifterna. Motion So33 (m) yrkande 3

avstyrks.

Kriminalvård

Allmänt om kriminalvårdens insatser

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om narkotikafria

anstalter genom bl.a. ökad kontroll och fler

motivationsenheter. Socialutskottet delar

justitieutskottets bedömning att

motionsyrkandena väl ryms inom såväl de

allmänna utgångspunkterna för handlingsplanen

som inom ramen för den aviserade särskilda

narkotikasatsningen inom kriminalvården.

Jämför reservationerna 25 (kd) och 26 (c).

Propositionen

Regeringen framhåller att kriminalvården har en

viktig funktion att fylla i samhällets insatser mot

narkotikamissbruket. Även om fängelsestraff aldrig

väljs av behandlingsskäl och kriminalvården inte

heller har något egentligt ansvar för missbrukarvård

hindrar detta inte att tiden i häkte och i anstalt

används för att försöka motivera till, planera och

genomföra behandling. Det finns dock begränsningar i

möjligheterna att arbeta behandlingsinriktat i den

slutna miljö kriminalvårdsanstalterna utgör. Man kan

inte heller se isolerat på den behandling som ges

inom ramen för kriminalvården. För att förhindra

återfall i såväl missbruk som brott och för att

underlätta klientens återanpassning i samhället har

han eller hon ofta behov av omfattande stöd- och

hjälpinsatser också efter det att kriminalvården

upphört. Det är därför alldeles nödvändigt att

kriminalvården redan från början av verkställigheten

inriktar åtgärderna på sådant som förbereder

klienten på ett liv i frihet. I detta ligger

självfallet att kriminalvården har ett nära

samarbete med socialtjänsten och andra berörda

myndigheter.

I propositionen anges att det, trots stora

möjligheter att kontrollera de intagna, förekommer

narkotika och narkotikamissbruk i anstalter och på

häkten. Under år 2000 var det 15 % av anstalterna

som rapporterade att missbruk förekommit ofta eller

så gott som dagligen i anstalten. Närmare 60 % av

anstalterna uppgav dock att det sällan eller aldrig

hade förekommit narkotikamissbruk i anstalten.

Tillgången på narkotika varierar också kraftigt över

tid. Narkotikamissbruk och handel med narkotika i

fängelserna medför mycket oro, vantrivsel, hot och

andra säkerhetsproblem för såväl de intagna som

personalen. För att kunna motivera intagna till

drogfrihet är det en förutsättning att det inte

förekommer narkotika på anstalter och häkten. Enligt

regeringen har såväl intagna i anstalter och häkten

som personalen som arbetar där rätt till en

narkotikafri miljö. Därför är utgångspunkten att

intagna utan narkotikaproblem inte skall behöva

komma i kontakt med narkotika, att missbrukare skall

avskäras från tillförsel av narkotika och att

intagna skall förhindras att bedriva narkotikahandel

inom häktena och anstalterna samt ute i samhället.

För att åstadkomma en narkotikafri miljö krävs en

kombination av kraftfulla motivations- och

behandlingsinsatser samt väl avvägda

kontrollåtgärder, anförs det.

Enligt propositionen avsätter regeringen 100

miljoner kronor till Kriminalvårdsstyrelsen för att

genomföra en särskild narkotikasatsning inom

kriminalvården med följande målsättning:

· att samtliga narkotikamissbrukare som kommer i

kontakt med kriminalvården identifieras, bl.a.

genom uppsökande verksamhet på häkten, och utreds

avseende problem och behov samt erbjuds adekvat

vård,

·

· att missbrukarens problematik, behov och önskemål

beaktas vid anstaltsplacering,

·

· att intagna som inte vill komma i kontakt med

narkotika erbjuds en narkotikafri verkställighet,

·

· att de missbruksrelaterade programmen utvecklas

och utvärderas samt att fler narkotikamissbrukare

genomgår dessa program,

·

· att kraftigt minska införseln av narkotika på

anstalter och häkten,

·

· att utveckla samverkan både inom och mellan

lokala kriminalvårdsmyndigheter samt med andra

myndigheter samt

·

· att personalen skall ha kunskaper som är

relevanta för arbete med bl.a. motivation av

missbrukare.

·

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om narkotikafria fängelser (yrkande

17). För att komma till rätta med narkotikan på

fängelserna måste det enligt motionärerna skapas

drogfria enheter inom varje kriminalvårdsregion. Det

begärs också ett tillkännagivande om upphandling av

vårdprogram till kriminalvården från externa

vårdgivare (yrkande 16). Motionärerna anser att

kriminalvården i ökad utsträckning bör kunna

upphandla vårdprogram av privata vårdgivare.

Utgångspunkten måste vara att höja kvaliteten i

rehabiliteringen.

I motion Ju322 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande om att skapa narkotikafria

anstalter genom ökad kontroll och ökat antal

motivationsenheter (yrkande 5).

Även i motion Ju359 av Göran Lindblad (m) begärs ett

tillkännagivande om införandet av drogfria

fängelser.

I motion So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs

tillkännagivanden om att drogtester bör användas i

större utsträckning vid misstanke om missbruk inom

kriminalvården (yrkande 15) samt om att man bör

införa sektionering och smågruppssystem på

anstalterna (yrkande 16). Enligt motionärerna ökar

förutsättningarna för att narkotikamarknaden på

anstalten skall försvinna om de intagna endast får

umgås i mindre grupper. I yrkande 17 begärs ett

tillkännagivande om att det bör övervägas att införa

generella regler för övervakade besök för dem som

dömts till fängelse för narkotikabrott en kortare

tid, exempelvis högst tre månader. Detta skulle ge

narkotikamissbrukarna en rimlig chans att komma

ifrån sitt missbruk, anförs det. Vidare begärs ett

tillkännagivande om olika stadier i

motivationsutvecklingen samt utslussningsboende

(yrkande 18). Motionärerna anser att anstalterna bör

byggas om och delas in i motivationsavdelningar och

utslussningsboenden. Steg ett och två skulle vara

olika stadier i motivationsutvecklingen. Steg tre

skulle vara ett utslussningsboende i anslutning till

anstalten, med förberedelse för livet utanför

anstalt och med krav på absolut drogfrihet.

Slutligen begärs ett tillkännagivande om en större

medelstilldelning till kriminalvårdens verksamhet

(yrkande 19). Enligt motionärerna räcker inte

regeringens satsning på 30–40 miljoner kronor per år

särskilt långt. Ytterligare minst 300 miljoner

kronor måste tillföras verksamheten, menar

motionärerna.

I motion Ju424 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om drogfria anstalter (yrkande

9). Motionärerna anser att alla anstalter skall vara

drogfria och att personalen skall ges resurser och

möjligheter att på ett effektivt sätt kontrollera

att drogfriheten efterlevs. Smågruppssystem bör

införas. Det begärs vidare tillkännagivanden om

behovet av fler motivations- och behandlingsplatser

(yrkande 10) samt om nödvändigheten av väl

fungerande motivationsavdelningar med kognitiva

program (yrkande 11). I yrkandena 12 och 14 begärs

likalydande tillkännagivanden om övervakade besök

och om motivationsanstalter m.m. som i motion So35

yrkandena 17 och 18.

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om åtgärder för att minska

narkotika och alkohol i fängelserna (yrkande 6).

Motionärerna förordar mer frekventa

urinprovstagningar och grundliga visitationer, ökad

användning av narkotikahundar för att stoppa

insmugglingen av droger samt en ökad differentiering

av de intagna. Det begärs även ett tillkännagivande

om en förbättrad utslussningssituation (yrkande 8).

För att skapa goda förutsättningar för den intagne

att återanpassa sig till ett liv utan kriminalitet

efter frigivningen krävs ett effektivt samarbete

mellan anstalterna, frivården, socialtjänsten,

arbetsmarknadsmyndigheterna och hälso- och

sjukvården.

Liknande synpunkter som i yrkande 6 ovan

framställs i motion Ju311 av Gunnel Wallin m.fl. (c)

(yrkande 9).

I motion Ju326 av Britt-Marie Lindkvist och

Christina Nenes (s) begärs tillkännagivanden om fler

drogfria anstalter (yrkande 1), om ökat stöd till

narkotikamissbrukare som vill sluta, genom bl.a.

särskilda motivationsprogram och avdelningar på

anstalter (yrkande 2), samt om utbildning och

kompetensutveckling för anstaltspersonalen (yrkande

3).

Justitieutskottets yttrande

Enligt justitieutskottets mening ryms

motionsyrkandena under detta avsnitt väl inom ramen

för såväl de allmänna utgångspunkterna för

handlingsplanen såvitt gäller kriminalvården som

inom ramen för den särskilda narkotikasatsning som

regeringen aviserar i propositionen.

Justitieutskottet anser att motionsyrkandena får

anses tillgodosedda och att socialutskottet bör

avstyrka bifall till dem.

Socialutskottets ställningstagande

Socialutskottet delar justitieutskottets bedömning

och avstyrker därmed motionerna So28 (c) yrkandena 6

och 8, So34 (m) yrkandena 16 och 17, So35 (kd)

yrkandena 15–19, Ju311 (c) yrkande 9, Ju322 (m)

yrkande 5, Ju326 (s) yrkandena 1–3, Ju359 (m) och

Ju424 (kd) yrkandena 9–12 och 14.

§ 34-placeringar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om

betalningsansvar och samverkan mellan

kommuner och kriminalvård vid s.k. § 34-

placeringar. Socialutskottet anser, i likhet

med justitieutskottet, att ett kommande

uppdrag till Kriminalvårdsstyrelsen bör

avvaktas. Jämför reservation 27 (c).

Propositionen

Enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt kan en intagen få tillstånd att vistas

utanför anstalten om han då kan bli föremål för

särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans

anpassning i samhället. Vid bedömningen skall den

intagnes behov av vård eller behandling mot missbruk

av beroendeframkallande medel särskilt beaktas. I

praktiken används en § 34-placering ofta under den

sista delen av fängelsestraffet som ett sätt att

återinpassa den intagne till samhället.

Eftersom kriminalvårdens ansvar enbart sträcker

sig fram till dagen för den villkorliga frigivningen

skall socialtjänsten också förbinda sig att

finansiera placeringskostnaderna i det fall

placeringen planeras fortsätta efter frigivningen.

Frågan om betalningsansvaret för § 34-placeringen

och svårigheterna att få med socialtjänsten i

planeringen har länge varit ett problem. Många

kommuner har varit tveksamma att ta på sig ett

sådant kostnadsansvar, särskilt i fall då man inte

känner klienten sedan tidigare eller i de fall man

tidigare flera gånger beviljat vårdinsatser för

klienten. Dessutom har ibland socialtjänsten och

kriminalvården skilda uppfattningar om hur hög grad

av omhändertagande den intagne behöver ha.

Regeringen påpekar att frågan om

kostnadsfördelningen mellan kriminalvården och

kommunerna har utretts ett flertal gånger tidigare.

Fängelseutredningen (SOU 1993:76) föreslog att

kriminalvården skulle få ta över hela

kostnadsansvaret för att på så sätt lösa problemet.

Flera remissinstanser, liksom regeringen, motsatte

sig detta förslag då man var rädd att detta skulle

innebära att kommunerna skulle frånträda sitt ansvar

för missbrukarvården. Möjligheten att genomföra §

34-placeringar är enligt regeringens uppfattning

central för kriminalvårdens möjligheter att arbeta

utifrån ett behandlingsperspektiv. Det är därför

oacceptabelt att vissa placeringar inte kan

genomföras på grund av svårigheter att samarbeta med

vissa kommuner. Enligt regeringen bör

Kriminalvårdsstyrelsen göra en samlad analys kring

gjorda erfarenheter när det gäller art, omfattning,

utveckling och kostnader förknippade med problemen

kring § 34-placeringarna. Denna analys kan sedan

ligga till grund för ett ställningstagande kring hur

problemen kan lösas, anförs det.

Motioner

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m) begärs ett tillkännagivande om § 34-placeringar

(yrkande 12). Enligt motionärernas mening bör

kriminalvården ges betalningsansvaret för hela

behandlingen och en särskild pott avsättas inom

kriminalvården för att finansiera behandling av

drogmissbrukare. I motionen begärs vidare ett

tillkännagivande om behandlingshem (yrkande 14).

Motionärerna anser att kriminalvården skall upprätta

ett uppföljnings- och kontrollprogram för de

behandlingshem som anlitas.

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om vikten av vidareutvecklad

samverkan mellan kommunerna och kriminalvården när

det gäller § 34-placeringarna (yrkande 7).

Liknande synpunkter framställs i motion Ju311 av

Gunnel Wallin m.fl. (c) (yrkande 10).

Justitieutskottets yttrande

Enligt justitieutskottets mening är § 34-placeringar

ett bra instrument för att få narkotikamissbrukare i

vård under verkställigheten. För att få så bra

placeringar som möjligt är det angeläget att

behandlingsplaneringen görs i samarbete med

socialtjänsten i den intagnes hemkommun för att ta

till vara erfarenheterna där och för att uppnå

kontinuitet i vården. Möjligheten att genomföra §

34-placeringar är i själva verket central för att

kriminalvården skall ha möjlighet att arbeta utifrån

ett behandlingsperspektiv. Enligt utskottets mening

är det uppdrag Kriminalvårdsstyrelsen nu får därför

av största vikt för att komma till rätta med

problemet. Justitieutskottet anser att arbetet

härmed inte bör föregripas utan att socialutskottet

bör avstyrka bifall till motionerna under detta

avsnitt.

Socialutskottets ställningstagande

Socialutskottet finner inte anledning att frångå

justitieutskottets bedömning att resultatet av

Kriminalvårdsstyrelsens kommande uppdrag bör

avvaktas. Motionerna So27 (m) yrkandena 12 och 14,

So28 (c) yrkande 7 och Ju311 (c) yrkande 10 bör

avslås.

Kontrollåtgärder

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om

kroppsvisitation av personal och besökande

vid anstalterna. Socialutskottet delar

justitieutskottets bedömning att någon ökad

slutenhet av anstalterna inte bör tillgripas.

Riksdagen bör vidare avslå motioner om den

s.k. glasrutan. Motionerna får anses

tillgodosedda genom ett aviserat uppdrag till

Kriminalvårdstyrelsen. Jämför reservation 28

(fp).

Propositionen

Bestämmelserna om kontrollåtgärder som kan vidtas

inom såväl häkten och anstalter som frivården är

enligt regeringens bedömning i allt väsentligt

ändamålsenligt utformade. Samtidigt som man alltså

kan konstatera att regelverket ger goda möjligheter

att genom kontroll förhindra att narkotika förs in i

anstalterna, förekommer sådan införsel i en på vissa

håll ganska utbredd omfattning. Enligt regeringen är

detta ett problem som kriminalvården måste komma

till rätta med. Målet måste vara att uppnå en

narkotikafri anstaltsmiljö.

Enligt Narkotikakommissionens bedömning borde

kriminalvården få ökad möjlighet att visitera

personal och besökare. När det gäller visitation av

personalen har Kriminalvårdsstyrelsen upplyst att

frågan är föremål för arbetsrättsliga förhandlingar

med personalens fackförbund. Enligt propositionen

finner regeringen inte anledning att föregripa denna

process utan kommer i stället att följa den med

intresse. Regeringen påpekar att strävan efter

öppenhet även på de slutna anstalterna gör det

svårare att förhindra att narkotika förs in.

Samtidigt är öppenheten avgörande för att minska de

skadliga följderna av frihetsberövandet och för att

främja den intagnes anpassning i samhället. Mot

bakgrund av dessa omständigheter är det regeringens

mening att någon ökad slutenhet inte bör förespråkas

och att det inte finns skäl att föreslå att

Kriminalvårdsstyrelsen skall få besluta om

rutinmässiga visitationer i enlighet med

Narkotikakommissionens förslag.

Narkotikakommissionen har också föreslagit att

Kriminalvårdsstyrelsen bör få möjlighet att besluta

att det vid viss anstalt eller avdelning av anstalt,

liksom i häkte, skall vara möjligt att ersätta

bevakade besök med besök som sker under sådana

förhållanden att den intagne och den besökande inte

kan överlämna föremål till varandra (den s.k.

glasrutan). Med detta förslag aktualiseras flera

viktiga frågor. Dels är det en fråga om för vilka

uppgifter kriminalvårdens personal skall tas i

anspråk för att på bästa sätt tillgodose både de

intagnas behandling och säkerheten vid anstalten.

Dels är det en fråga om på vilka sätt besök kan äga

rum utan att narkotika förs in eller säkerheten vid

anstalten äventyras på annat sätt samtidigt som man

inte inkräktar mer än nödvändigt på de intagnas rätt

till integritet. För att lösa dessa frågor utan att

göra anstalter och häkten än mer slutna bör man

enligt regeringens uppfattning i stället överväga en

ökad användning av hundar och olika hjälpmedel som

t.ex. biologiska eller kemiska sensorer inom

kriminalvården.

Enligt regeringen bör Kriminalvårdsstyrelsen

utreda vad det finns för olika hjälpmedel som kan

användas i arbetet för att förhindra införsel av

narkotika. Kriminalvårdsstyrelsen bör vidare utreda

i vilken mån de olika hjälpmedlen kan bidra till att

personalen kan användas till andra uppgifter än

kontroll och övervakning samt vilken kostnad

användningen av hjälpmedlen kan leda till.

Enligt regeringens mening måste man i stället för

att i lag skärpa kriminalvårdens kontrollmöjligheter

pröva andra tänkbara vägar för att förhindra

insmugglingen av narkotika. Först och främst måste

kriminalvården arbeta med de kontrollåtgärder som

står till dess förfogande på ett ändamålsenligt

sätt. Samtidigt bör kriminalvården aktivt arbeta med

motivations- och behandlingsinsatser för att de

dömda skall ges möjlighet att komma ifrån

missbruket. Inom kriminalvården finns det idéer om

hur inrättandet av verksamheten vid anstalterna kan

bidra till att mindre narkotika florerar där.

Regeringen anser att kriminalvården måste arbeta

vidare med dessa idéer, som handlar om ökad tillgång

på narkotikahundar, fler kontantlösa anstalter och

avdelningsvisa förtroenderåd. Genom denna

kombination av åtgärder kan kriminalvårdens arbete

med att bekämpa narkotikamissbruket bedrivas med

ökad intensitet, anförs det.

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs

tillkännagivanden om särskilda besöksrum med

glasruta mellan den intagne och besökaren (yrkande

18) samt om kontroll av inpasserande i fängelser med

hjälp av narkotikahundar (yrkande 19).

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen

anförs om glasrutan (yrkande 13). Motionärerna anser

att glasrutan skall vara ett komplement till

bevakade besök. Enligt motionärernas mening är

glasrutan mindre integritetskränkande än bevakade

besök.

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om att det bör göras en översyn

av reglerna för permission och besök vid fängelserna

i syfte att åstadkomma narkotikafria anstalter

(yrkande 7). Motionärerna föreslår att såväl

besökande som personal skall kunna kroppsvisiteras

vid inpassering på en anstalt. Ett annat förslag kan

vara att ha narkotikahundar på varje anstalt.

I motion Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz

(fp) begärs ett tillkännagivande om

narkotikabekämpning inom kriminalvården (yrkande

35). Motionärerna anser att narkotikakontrollen på

anstalterna måste skärpas, t.ex. genom

narkotikahundar på varje anstalt.

Justitieutskottets yttrande

När det först gäller frågan om kroppsvisitation av

personal och besökande kan det, som regeringen anför

i propositionen, inte uteslutas att även personal

och andra som utför arbete inom anstalter och häkten

i viss, om än begränsad, omfattning utnyttjas för

narkotikainförsel. Av propositionen framgår att, när

det gäller personalen, Kriminalvårdsstyrelsen

upplyst att visitationsfrågan är föremål för

arbetsrättsliga förhandlingar med personalens

fackförbund. I likhet med regeringen anser

justitieutskottet att det inte finns anledning att

föregripa denna process. Vidare delar utskottet

uppfattningen att någon ökad slutenhet av

anstalterna inte bör tillgripas, även om det skulle

kunna förhindra en del av narkotikainflödet.

Öppenheten är avgörande för att minska de skadliga

följderna av frihetsberövandet och för att främja

den intagnes anpassning i samhället. Mot denna

bakgrund anser utskottet, i likhet med regeringen,

att det inte finns skäl att föreslå en rutinmässig

kontroll av alla inpasserande. Justitieutskottet

anser att socialutskottet bör avstyrka bifall till

motionerna om utökade möjligheter till kontroll av

besökande och personal.

Beträffande frågan om att införa glasruta anser

justitieutskottet att motionerna härom får anses

tillgodosedda genom det uppdrag till

Kriminalvårdsstyrelsen som aviserats. Utskottet

föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till

även dessa motionsyrkanden.

Socialutskottets ställningstagande

Även när det gäller frågan om kroppsvisitation av

personal och besökande delar socialutskottet

justitieutskottets uppfattning. Motionerna So30 (fp)

yrkande 7, So34 (m) yrkande 19 och Ju450 (fp)

yrkande 35 avstyrks därmed.

Socialutskottet delar också justitieutskottets

bedömning att motionerna om s.k. glasruta får anses

tillgodosedda genom Kriminalvårdsstyrelsens

aviserade uppdrag. Riksdagen bör således även avslå

motionerna So27 (m) yrkande 13 och So34 (m) yrkande

18.

Kompetensutveckling m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om att personal

inom skolan och socialtjänsten bör få

utbildning om missbrukets symptom och

effekter. Utskottet anser att motionerna får

anses i huvudsak tillgodosedda med de i

propositionen aviserade satsningarna på olika

grund- och vidareutbildningar. Jämför

reservationerna 29 (kd) och 30 (c, fp).

Propositionen

Enligt regeringens uppfattning behöver kompetens,

forskning, dokumentation och nationella

uppföljningar av narkotikainsatsernas omfattning och

effektivitet utvecklas ytterligare.

Regeringen framhåller bl.a. att det är nödvändigt

att det förebyggande arbetet, liksom insatserna för

stöd, vård och rehabilitering av

narkotikamissbrukare, i högre grad än för närvarande

grundas på kunskap och beprövad erfarenhet. En hög

kompetensnivå i de sektorer som är engagerade i

förebyggande insatser och i det professionella vård-

och behandlingssystemet är av avgörande betydelse

när det gäller att genomföra narkotikapolitiken i

praktisk handling. Det ger samtidigt bättre

förutsättningar för att på bästa sätt utveckla

samarbete och samverkan med frivilliga krafter.

Regeringen anser att en kvalificerad grundläggande

vidareutbildning i drogförebyggande arbete bör

inrättas. Utbildningen skall i första hand erbjudas

yrkesverksam personal som ett komplement till

grundutbildningen. Statens folkhälsoinstitut bör i

nära samarbete med de aktörer som besitter praktisk

och teoretisk kompetens i preventivt arbete utreda

förutsättningarna för att få till stånd en sådan

utbildning. Institutet skall även i samverkan med

utbildningsanordnarna se över hur inslag om

prevention och missbruksrelaterade frågor kan

förstärkas i grundutbildningen för lärare och andra

yrkeskategorier som arbetar med barn och ungdomar.

Såvitt avser utbildningsbehovet inom vård- och

behandlingssektorn påpekar regeringen att inslaget

av missbruksrelaterade ämnen är mycket begränsat i

grundutbildningarna till socionom, socialpedagog och

sjuksköterska. Endast en del av dessa har i sin tur

inslag med ett behandlarperspektiv. Det är

regeringens uppfattning att det är nödvändigt med

fler inslag av missbruksrelaterade frågor i

grundutbildningen så att den åtminstone ger

baskunskaper i missbruksfrågor. Det är dock

samtidigt angeläget att de olika utbildningarna

bibehåller sin karaktär av yrkesutbildningar som

skall ge bred kompetens inom ett människovårdande

yrke. Det är därför inte möjligt att lösa

narkomanvårdens kompetensproblem enbart med en

utvidgad grundutbildning. Enligt regeringen bör

Socialstyrelsen särskilt se över denna fråga inom

ramen för sin kartläggning av missbruksrelaterade

ämnen inom olika grundutbildningar.

Regeringen framhåller att grundutbildningen inte

ensam kan ge kompetens för att möta olika

situationer i missbrukarvården. Vidareutbildning och

fortbildning är därför nödvändiga inslag för dem som

skall arbeta med vård och behandling av missbrukare.

Det saknas dock i dag en mer fördjupad

specialistutbildning som på sikt kan driva fram en

missbrukarvård som baseras på vetenskap och beprövad

erfarenhet. Regeringen anser därför att en särskild

specialistutbildning för behandlare inom

missbrukarvården bör inrättas. Huvudsyftet bör vara

att utbilda behandlare med kvalificerade uppgifter

eller handledare eller arbetsledare inom

behandlingsarbete av missbrukare. Utbildningen skall

ha sin bas i ett praktiskt behandlingsarbete, men

bör också ha en nära koppling till forskningen på

området och kunna vara forskningsförberedande,

anförs det.

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om att det i lärarutbildningen

skall ingå utbildning om narkotikans symptom och

effekter (yrkande 4). Motionärerna framhåller vikten

av goda kunskaper för att upptäcka narkotikabruk på

ett tidigt stadium. Eftersom de allra flesta barn

tillbringar mycket av sin tid i skolan har denna ett

stort ansvar.

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m) begärs ett tillkännagivande bl.a. om

lärarutbildningen (yrkande 6 delvis). Motionärerna

anser att Skolverket omedelbart, utan någon

föregående analys, bör få i uppdrag att att ta fram

ett program för att fortbilda lärare i

narkotikakunskap och hur man tyder tidiga tecken på

att ungdomar missbrukar narkotika. Det måste vidare

bli en obligatorisk del i lärarutbildningen att

utbilda kring narkotikans symptom och effekter.

I motion So31 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén

Finné (m) begärs ett tillkännagivande om

socialtjänstens arbete (yrkande 2). Nya preparat och

nya drogvanor gör att de inom socialtjänsten som

skall hantera drogmissbrukare måste erbjudas ny och

bättre anpassad utbildning och adekvat

vidareutbildning.

I motion So33 av Jeppe Johnsson (m) begärs ett

tillkännagivande om fortbildning av skolpersonal i

drogkunskap (yrkande 1). Enligt motionären måste

alla lärare ha färsk kunskap om vad som händer på

drogfronten. Varje vuxen i skolan måste känna igen

symptom och signaler på att en elev börjat använda

droger. Varje skolenhet bör ha en plan med

återkommande fortbildning i drogkunskap, anförs det

vidare.

I motion So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs

ett tillkännagivande om att komplettera särskilda

yrkesinriktade grundutbildningar med obligatoriska

inslag av missbruksrelaterade ämnen och att inrätta

särskilda kurser med specialinriktningar och

fördjupningsmöjligheter (yrkande 5). Motionärerna

anser att denna möjlighet inte skall gälla enbart

socionomer, socialpedagoger och sjuksköterskor utan

även t.ex. trafikinspektörer, yrkeschaufförer och

lärare.

I motion So472 av Birgitta Sellén (c) begärs ett

tillkännagivande om ökad utbildning om droger för

dem som arbetar med barn och ungdomar (yrkande 1).

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om barns och ungdomars

drogvanor (yrkande 11 delvis). Motionärerna anser

att informationen om droger bör få ett större och

permanent utrymme på lärarutbildningarna. Lärarnas

kompetens i frågor som rör droger och drogmissbruk

behöver förbättras med tanke på den viktiga roll de

har i det förebyggande arbetet, anförs det.

Tidigare behandling

Utbildningsutskottet behandlade i betänkande

2000/01:UbU13 Skolan bl.a. motioner om fortbildning

av skolpersonal om narkotikans symptom och

verkningar (s. 48 f.). Utskottet påpekade att

Skolverket hade gjort en nationell

kvalitetsgranskning av ANT-undervisningen, i vilken

framhölls vikten av skolpersonalens

kompetensutveckling inom ANT- och

hälsoundervisningen. Utskottet anförde att det är

skolhuvudmannen som i samråd med skolans personal

har att avgöra vilka behov av kompetensutveckling

som finns och bör prioriteras samt hänvisade till

kommande material från Skolverket om slutsatserna av

kvalitetsgranskningen. Motionerna avstyrktes (res.

m, kd).

Socialutskottets ställningstagande

Utskottet instämmer med regeringen att det är

nödvändigt att det förebyggande arbetet, liksom

stöd-, vård- och rehabiliteringsinsatserna, i högre

grad än i dag grundas på kunskap och beprövad

erfarenhet. Utskottet ser därför positivt på att en

kvalificerad grundläggande vidareutbildning i

drogförebyggande arbete kommer att inrättas samt att

inslagen om prevention och missbruksrelaterade

frågor skall förstärkas i grundutbildningen för

lärare och andra yrkeskategorier som arbetar med

barn och ungdomar. När det gäller vård- och

behandlingsområdet konstaterar utskottet med

tillfredsställelse att en särskild

specialistutbildning för behandlare inom

missbrukarvården kommer att inrättas. Vidare skall

Socialstyrelsen se över hur missbruksrelaterade

ämnen inom grundutbildningarna på vård- och

behandlingsområdet kan stärkas. Enligt utskottets

mening får motionerna So27 (m) yrkande 6 delvis,

So30 (fp) yrkande 11 delvis, So31 (m) yrkande 2,

So33 (m) yrkande 1, So34 (m) yrkande 4, So35 (kd)

yrkande 5 och So472 (c) yrkande 1 anses i huvudsak

tillgodosedda med de aviserade satsningarna.

Internationellt samarbete

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om arbetet mot

narkotika på internationell nivå. Utskottet

konstaterar att åsikterna i motionerna

överensstämmer såväl med vad som anförs i

propositionen som med vad ett enigt utskott

framfört vid flera tillfällen under senare

år. Jämför reservation 31(kd, c, fp).

Propositionen

I propositionen anges bl.a. att regeringen kommer

att intensifiera arbetet med att, tillsammans med

andra länder, utveckla strategier för att minska

narkotikaproblemen. Prioriterade områden är att

förstärka den internationella kontrollen av den

illegala narkotikan, fokusera på narkotikafrågan i

svenskt bistånd, effektivisera internationella

narkotikaorgan samt verka för att respekten för FN:s

narkotikakonventioner upprätthålls.

Enligt regeringen utgår allt svenskt agerande i

dag från den restriktiva narkotikapolitik som kommer

till uttryck i FN:s narkotikakonventioner och som

också är basen för den svenska narkotikapolitiken.

Sverige har genom sin konsekventa hållning blivit en

symbol för denna restriktiva politik och stor tyngd

läggs vid svenska synpunkter. Regeringen menar att

detta i och för sig är positivt men att det också

innebär att den svenska hållningen ifrågasätts,

liksom vår möjlighet att genomföra denna i

praktiken. Sveriges möjligheter att agera kraftfullt

på den internationella arenan beror därför ytterst

på om vi kan behålla vår trovärdighet när det gäller

hur vi genomför narkotikapolitiken nationellt. För

grupper som av övertygelse arbetar för en mer

liberal narkotikapolitik är det naturligt att

försöka hitta svenska tillkortakommanden. Det finns

också många missförstånd om den svenska hållningen

varför det är angeläget att omvärlden får möjlighet

att bilda sig en realistisk bild av vad den svenska

narkotikapolitiken innebär i praktiken, anförs det.

Enligt regeringens uppfattning är det av central

betydelse att få till stånd ett europeiskt samarbete

kring det narkotikaförebyggande arbetet. Samtidigt

är det på detta område som ett mer utvecklat

samarbete ter sig som mest komplicerat då de olika

länderna har olika förhållningssätt och syn, framför

allt när det gäller målen för det preventiva

arbetet. Det är enligt regeringen angeläget att

Sverige driver linjen att all icke-medicinsk

konsumtion av narkotika måste minimeras. Det är

också angeläget att narkotikapolitiken förblir ett

nationellt ansvar. Det kan konstateras att det pågår

en massiv marknadsföring av både narkotika och

narkotikapositiva idéer och att dessa sprids allt

snabbare över världen. Det är i dag mer eller mindre

omöjligt att se det förebyggande arbetet enbart ur

ett nationellt perspektiv. Enligt regeringens

uppfattning behövs det ett väl utvecklat

internationellt samarbete för att begränsa

inflytandet av denna propaganda.

Motioner

I motion 2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

begärs ett tillkännagivande om heroinprojekt

(yrkande 5). Enligt motionärerna framställs det

schweiziska heroinprojektet som en förebild, trots

att erfarenheter visar att narkotikamissbruk och

kriminalitet inte minskar utan snarare ökar med den

schweiziska metoden. Om propagandan för projektet

får stå oemotsagd kommer attityderna i Sverige att

förändras på sikt. Motionärerna anser det därför

väsentligt att Sverige agerar med kraft i

internationella organ.

I motion So32 av Margareta Viklund (kd) begärs ett

tillkännagivande om att Sverige i det europeiska

samarbetet kraftfullt verkar för en restriktiv

narkotikapolitik (yrkande 4).

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om att Sverige inom EU skall

verka för att övriga EU-länder inför en

restriktivare narkotikapolitik (yrkande 1).

Motionärerna påpekar att många EU-länder har en

liberalare syn på narkotika och narkotikaanvändning

än vad Sverige har.

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om svensk narkotikapolitik i

ett europeiskt perspektiv (yrkande 9). Motionärerna

anser det viktigt att Sverige gör sin röst hörd på

den politiska arenan och för ut korrekt information

om sin narkotikapolitik och om de resultat den har

gett. Sverige måste visa och övertyga om att all

icke-medicinsk användning av narkotika är och

förblir förkastlig. Vi måste också kräva en

internationell statistik där utgångspunkterna är

gemensamma och ger möjlighet till rättvisa

jämförelser mellan bland annat Nederländerna och

Sverige, anförs det.

Likalydande yrkanden finns i motionerna U301 av

Lars Leijonborg m.fl. (fp) (yrkande 48) samt

2000/01:K398 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) (yrkande

22).

I motion 2000/01:So496 av Morgan Johansson (s)

begärs ett tillkännagivande om behovet av samsyn

mellan svenska och danska myndigheter vad gäller

åtgärder för att minska narkotikamissbruket i

Öresundsregionen. Enligt motionären är det mycket

vanligt att människor åker från Sydsverige till

Danmark för att köpa narkotika. Motionären anser att

Sveriges regering bör ta upp frågan med den öppna

narkotikahandeln i Köpenhamn med den danska

regeringen.

Tidigare behandling

Ett enigt utskott har vid flera tillfällen de

senaste åren redovisat sin inställning när det

gäller Sveriges insatser mot narkotikan på

internationell nivå. Senast i betänkande

1999/2000:SoU10 vidhölls de uttalanden som gjorts

tidigare år. Utskottet uttryckte sin oro för den

globala utveckling av narkotikahandeln som pågår och

den påverkan utvecklingen har för Sveriges del,

framför allt vad gäller dagens ungdomar. Utskottet

anförde att Sveriges internationella

narkotikapolitik måste vara tydlig, konsekvent och

långsiktig. Det påpekades att Sveriges restriktiva

narkotikapolitik ligger till grund för det

internationella engagemanget och att Sverige sedan

länge deltar mycket aktivt i det internationella

samarbetet på detta område. Utskottet vidhöll att

det är synnerligen angeläget att regeringen med

kraft fortsätter att bekämpa alla krav på

legalisering av narkotika och liberalisering av

narkotikapolitiken, såväl nationellt som på det

internationella planet. Sverige måste fortsätta att

aktivt driva sin inställning i narkotikafrågor

internationellt, bl.a. inom FN, Europarådet, EU och

i det nordiska samarbetet. En nödvändig

förutsättning för framgång i det internationella

arbetet är att våra insatser nationellt är

framgångsrika och att vi kan visa på en enig

restriktiv inställning i frågan, anfördes det.

Socialutskottets ställningstagande

När det gäller arbetet mot narkotika på

internationell nivå delar utskottet de åsikter som

framförs i motionerna So28 (c) yrkande 1, So30 (fp)

yrkande 9, So32 (kd) yrkande 4, U301 (fp) yrkande

48, 2000/01:So496 (s), 2000/01: K398 (fp) yrkande 22

samt 2000/01:Ju931 (m) yrkande 5. Utskottet kan

konstatera att åsikterna överensstämmer såväl med

vad regeringen anför i propositionen som med vad ett

enigt utskott vid flera tillfällen under de senaste

åren framfört rörande det internationella

narkotikaarbetet. Motionerna får därmed anses

tillgodosedda.

En särskild nationell

narkotikasamordnare

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om avslag på

förslaget att tillsätta en särskild

narkotikasamordnare. Utskottet anser bl.a.

att tillsättandet av en narkotikasamordnare

är av stor betydelse för att handlingsplanen

skall få genomslag. Riksdagen bör också avslå

motioner om att inrätta en narkotikageneral.

Slutligen bör riksdagen avslå motioner om att

narkotikasamordnaren bör få en stark

ställning respektive tydligare roll.

Utskottet hänvisar härvid till beslutade

direktiv för samordnaren. Jämför reservation

32 (c).

Propositionen m.m.

I propositionen tillkännages att en särskild

narkotikasamordnare skall genomföra och följa upp

handlingsplanen och samordna de nationella

narkotikainsatserna i övrigt.

Regeringen har utsett Björn Fries, kommunalråd i

Karlskrona, till nationell narkotikasamordnare.

Enligt direktiven (dir. 2002:6) skall

narkotikasamordnaren snarast upprätta och till

regeringen överlämna en plan över hur de medel som

ställts till förfogande för handlingsplanen skall

fördelas. Samordnaren skall särskilt beakta de

prioriteringar som regeringen slagit fast i

handlingsplanen.

Narkotikasamordnaren skall aktivt samverka med

berörda departement, myndigheter, kommuner,

frivilligorganisationer och föreningslivet i övrigt,

inklusive ungdomarnas egna organisationer m.fl.

Samordnaren skall dock inte ta över det ansvar som i

dag åvilar Regeringskansliet eller annan myndighet.

Samordnaren skall uppmärksamma berörda instanser på

åtgärder som kan behövas för genomförandet av

handlingsplanen. I den del som gäller förebyggande

insatser skall den nationelle samordnaren samverka

med den kommitté som är tillsatt för att genomföra

den nationella handlingsplanen för att förebygga

alkoholskador (S 2001:02).

Narkotikasamordnaren skall också kunna fungera som

regeringens talesman i narkotikapolitiska frågor med

uppgift att synliggöra och offensivt föra ut

regeringens politik genom att delta i den offentliga

narkotikapolitiska debatten och initiera offentliga

diskussioner i olika frågor. En viktig uppgift för

narkotikasamordnaren är att i ett aktivt samspel med

bl.a. kommunal- och landstingspolitiker bedriva ett

narkotikapolitiskt opinionsarbete och stimulera

insatser på regional och lokal nivå.

Insatser behövs vidare för att stimulera och

stödja kommuner och landsting i deras arbete med att

utveckla vårdinsatserna och ta fram övergripande

strategier liksom stöd till metodutveckling.

Insatser behövs också för uppföljning och analys.

Stöd bör dessutom ges för att utveckla

samarbetsformer mellan olika huvudmän såsom kommun,

landsting, länsstyrelse, polis, tull, kriminalvård

och den ideella sektorn samt för att utveckla

preventiva insatsers effekter. De ekonomiska

insatserna när det gäller det förebyggande arbetet

kan i stor utsträckning samordnas med de medel som

avsatts för att genomföra den nationella

handlingsplanen för att förebygga alkoholskador.

Dessutom krävs medel för mer narkotikaspecifik

metodutveckling när det gäller både prevention och

vård.

Samordnaren skall årligen redovisa sin verksamhet

till regeringen och avlämna sin slutrapport senast

den 31 december 2005.

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas att

riksdagen avslår regeringens förslag om en särskild

narkotikasamordnare (yrkande 20). Motionärerna anser

att regeringens besked om en särskild

narkotikasamordnare är otillräckligt mot bakgrund av

den akuta situation som råder i dag. Att utan några

andra insatser spela upp låtsad aktivitet med en

särskild narkotikasamordnare blir utan verkan,

anförs det i motionen.

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m) begärs ett tillkännagivande om

narkotikasamordnaren (yrkande 5). Motionärerna anser

att narkotikasamordnaren måste ges en mycket stark

ställning. Samordnaren skall inte bara fungera som

regeringens talesman i narkotikapolitiska frågor

utan även vara föredragande inom regeringen rörande

dessa frågor.

I motion 2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

yrkas att riksdagen skall begära att regeringen

lägger fram förslag om inrättandet av en

”narkotikageneral” (yrkande 1). Enligt motionärerna

är det inte hållbart att endast ett fåtal personer

inom Socialdepartementet och Justitiedepartementet

handhar narkotikafrågorna utan att en stab inom

Regeringskansliet bör ha ett övergripande ansvar för

narkotikabekämpningen, med ansvar och befogenhet att

driva frågor framåt samt presentera åtgärdsförslag.

Ett likartat yrkande finns i motion So272 av Maud

Ekendahl (m).

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma

med ett förtydligande av narkotikasamordnarens roll

(yrkande 13).

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet påpekar ånyo att det ställer sig

positivt till såväl att regeringen nu lägger fram en

nationell narkotikahandlingsplan som till innehållet

i densamma. En av de brister som kunnat konstateras

för ett framgångsrikt arbete mot narkotika är

avsaknaden av samordning av insatser på samtliga

nivåer. Tillsättandet av en särskild

samordningsfunktion är enligt utskottets mening

därför av stor betydelse för att handlingsplanen

skall kunna få genomslag. Genom att

narkotikasamordnaren även kommer att få rollen som

regeringens talesman i narkotikapolitiska frågor

förutsätter utskottet att frågan också får den

förstärkta politiska prioritering som är nödvändig.

Utskottet konstaterar avslutningsvis med

tillfredsställelse att 325 miljoner kronor kommer

att avsättas för genomförandet av handlingsplanen.

Mot bakgrund härav anser justitieutskottet att

socialutskottet bör avstyrka bifall till motion So34

(m) yrkande 20 samt att motionerna So27 (m) yrkande

5 och So28 (c) yrkande 13 inte bör föranleda något

riksdagens uttalande då de får anses vara

tillgodosedda.

Socialutskottets ställningstagande

Narkotikakommissionen har pekat på behovet av en

förstärkt samordning av narkotikainsatserna.

Utskottet ser därför positivt på att en särskild

nationell narkotikasamordnare har tillsatts. Liksom

justitieutskottet anser socialutskottet att

tillsättandet är av stor betydelse för att

handlingsplanen skall få genomslag samt för att

frågan skall få den förstärkta politiska

prioritering som är nödvändig. Eftersom det till

stor del är på det lokala planet som

narkotikapolitiken skall genomföras har samordnaren

en viktig roll att bl.a. stimulera och stödja

insatser på kommunal och regional nivå. Utskottet

delar inte uppfattningen i motion So34 (m) yrkande

20 om att tillsättandet av narkotikasamordnaren

kommer att bli utan verkan mot bakgrund av bristen

på konkreta förslag i handlingsplanen. Motionen

avstyrks.

Motionerna So272 (m) och 2000/01:Ju931 (m) yrkande

1 om att inrätta en narkotikageneral får anses

tillgodosedda med regeringens förslag.

I motion So27 (m) yrkande 5 begärs att

narkotikasamordnaren skall ges en mycket stark

ställning medan ett förtydligande av samordnarens

roll begärs i motion So28 (c) yrkande 13. Enligt

utskottets mening får motionerna anses i huvudsak

tillgodosedda med vad som anförs i

narkotikasamordnarens direktiv.

Övriga frågor

Narkotikaklassificering av kemiska preparat

m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om att

narkotikaklassificera GBL och om att anmäla

partydroger till EU. Utskottet konstaterar

att arbete på området pågår och utgår från

att regeringen noga följer utvecklingen.

Riksdagen bör även avslå motioner om att ett

kemiskt preparats verkan skall vara avgörande

för om preparatet skall narkotikaklassas.

Riksdagen bör också avslå en motion om att

tillåta odling av industrihampa. Jämför

reservation 33 (c).

Propositionen

I propositionen nämns att Europa, både inom och utom

EU, alltmer har utvecklats till en stor och

dominerande producent av syntetisk narkotika.

Regeringen anser att denna utveckling är mycket

oroande och att det är viktigt att hejda den.

Sverige har redan tagit flera initiativ när det

gäller illegal produktion och handel med syntetisk

narkotika, och detta område bör enligt regeringen ha

fortsatt hög prioritet.

Motioner

I motion So416 av Göran Lindblad (m) begärs ett

tillkännagivande om att GBL bör

narkotikaklassificeras.

I motion So504 av Berit Adolfsson (m) begärs ett

tillkännagivande om att anmäla nya partydroger till

EU:s frivilliglista. Enligt motionären får de

kemiföretag som tillverkar produkter som GBL och

Butandiol därigenom förbinda sig att vara försiktiga

vid försäljningen och rapportera misstänkta kunder

till polisen.

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande om att det är preparatets

verkan som skall avgöra när olika kemiska preparat

narkotikaklassas (yrkande 2). Motionärerna påpekar

att GHB är narkotikaklassat men att dess

efterföljare, som inte är narkotikaklassade, redan

har kommit. Drogmissbrukare är uppfinningsrika och

det hjälper därför inte att narkotikaklassa en

speciell kemisk sammansättning.

Liknande yrkanden finns i motion Ju237 av Agne

Hansson m.fl. (c) (yrkande 21) liksom i motionerna

So251 och 2000/01:So241 (yrkande 1), båda av

Birgitta Sellén och Sofia Jonsson (c).

I motion So417 av Cecilia Magnusson (m) begärs ett

tillkännagivande om att avskaffa

narkotikaklassificeringen av industrihampa.

Motionären anför att det enligt EG-rätten är

tillåtet att odla hampa med låg halt av det

rusgivande ämnet THC. I Sverige klassas dock alla

hampasorter som narkotika. Industrihampan har en låg

THC-halt och går svårligen att använda som drog och

bör därför enligt motionären betraktas som en

jordbruksprodukt.

Bakgrund

Den 1 januari 1999 infördes förändringar av

narkotikadefinitionen i 8 § narkotikastrafflagen

(1968:64). Uttrycket ”starkt vanebildande

egenskaper” byttes ut mot ”beroendeframkallande

effekter”. Vidare utvidgades definitionen till att

också omfatta varor med euforiserande effekter.

Samtidigt infördes lagen (1999:42) om förbud mot

vissa hälsofarliga varor, vilken ger möjlighet att

ingripa mot varor som på grund av sina inneboende

egenskaper – utan att utgöra narkotika,

dopningsmedel eller godkända läkemedel – medför fara

för människors liv eller hälsa och som används eller

kan antas användas i syfte att uppnå berusning eller

annan påverkan.

Statens folkhälsoinstitut ansvarar för utredningen

av behovet av narkotikaklassificering av droger som

saknar medicinsk användning, liksom behovet av

klassificering av varor som bör omfattas av lagen om

förbud mot vissa hälsofarliga varor. Bland annat

polisen, hälso- och sjukvården och de sociala

myndigheterna är skyldiga att rapportera till

institutet när de i sin verksamhet träffar på nya

medel som används för missbruksändamål. Syftet med

rapporteringsskyldigheten är att snabbare kunna ge

regeringen ett underlag för beslut om klassificering

av nya droger.

I samband med att detta system infördes övervägdes

vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder som skulle

kunna vidtas för att möjliggöra en mer skyndsam

reaktion från samhällets sida mot nya droger (prop.

1997/98:183 s. 36 f.). En fråga som aktualiserades

var om det skulle vara möjligt att inom ramen för

narkotikabegreppet använda sig av en s.k. analog

definition. En vara anses som analog om den

väsentligen liknar en redan narkotikaklassificerad

vara vad gäller struktur och effekt. Det påpekades

bl.a. att en analog definition medför betydande

oklarheter och att inte ens en kemist kan förutse

samtliga de varor som kan komma att anses som

analoga. Det skulle fordras att experter måste

uttala sig om drogernas kemiska struktur m.m. i

olika brottmål och att det därvid skulle kunna göras

olika bedömningar av samma substans. Regeringen

ansåg att analoga definitioner inte kunde övervägas

för svensk del.

Gammabutyrolakton (GBL) är en industrikemikalie som

används för framställning av GHB, en

narkotikaklassad substans som använts som

berusningsmedel sedan slutet av 1990-talet. GBL kan

också användas som berusningmedel i sig självt

eftersom det omvandlas i kroppen till den aktiva

drogen GHB. GBL har i flera fall orsakat samma typ

av livshotande berusningstillstånd som GHB.

Från Statens folkhälsoinstitut har inhämtats att

möjligheterna att narkotikaklassificera GBL,

alternativt att förordna att substansen skall

omfattas av lagen om förbud mot vissa hälsofarliga

varor, är under utredning. Frågan är inte helt

okomplicerad eftersom det handlar om att förbjuda

ett industriellt lösnings- och rengöringsmedel som

har goda miljöegenskaper och medför minimala

hälsorisker i arbetslivet och som skulle vara svårt

att ersätta med något annat. Inom ramen för EU-

institutionen ECNN (Europeiska centrumet för

kontroll av narkotika och narkotikamissbruk) sker

ett omfattande internationellt samarbete. GBL fanns

tidigare på EU:s s.k. frivilliglista men är numera

uppförd på prekursorlistan. Detta innebär bl.a. att

det är obligatoriskt för företagen att skicka

uppgifter om beställningar av GBL till polisen samt

att tullen har särskild uppmärksamhet på införsel av

ämnet.

I skriftligt svar på fråga rörande odling av

industrihampa i Sverige anförde jordbruksministern

den 11 september 2001 bl.a. följande.

All odling av hampa är enligt svensk lagstiftning

klassat som framställning av narkotika. Tillstånd

att odla hampa för medicinska, vetenskapliga

eller andra samhällsnyttiga ändamål kan beviljas

av Läkemedelsverket. Svensk lagstiftning ger dock

inte möjlighet att bevilja tillstånd för odling

av s.k. industrihampa.

Genom EG-lagstiftningen är odling av hampa för

framställning av fibrer berättigat till s.k.

arealstöd och bearbetningsstöd. Stödet är dock

förbundet med flera villkor, bl.a. krävs att

hampans THC-halt inte överstiger 0,3 %. Sverige

har dock, liksom Grekland, valt att behålla

förbudet mot att odla s.k. industrihampa i

nationell lagstiftning.

I ett svar till kommissionen angående det

svenska förbudet mot att odla hampa i Sverige,

daterat den 21 juni 2001, skrevs följande: ”Med

hänsyn till vikten av att skydda människors liv

och hälsa genom att vidta åtgärder mot

narkotikabruk, och till de uppenbara

kontrollsvårigheter som är förbundna med

tillåtande av odling av hampa med låg THC-halt

anser den svenska regeringen det befogat att inte

tillåta sådan odling i landet. Regeringen har för

närvarande inte för avsikt att ändra de svenska

reglerna.”

Med hänvisning till detta brev, har jag inte

för avsikt att vidta åtgärder för att tillåta

odling av industrihampa.

Socialutskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att möjligheterna att

narkotikaklassificera GBL, alternativt förordna att

substansen skall omfattas av lagen (1999:42) om

förbud mot vissa hälsofarliga varor, är under

utredning vid Statens folkhälsoinstitut. Vidare sker

ett omfattande internationellt samarbete, bl.a.

kring s.k. prekursorer inom EU. I propositionen

anförs att arbetet mot illegal produktion av och

handel med syntetisk narkotika bör ha fortsatt hög

prioritet. Utskottet förutsätter således att

regeringen noga följer utvecklingen på området,

bl.a. avseende GBL. Enligt utskottet får motionerna

So416 (m) och So504 (m) anses tillgodosedda.

I motionerna So28 (c) yrkande 2, So251 (c), Ju237

(c) yrkande 21 och 2000/01:So241 (c) yrkande 1

anförs att ett kemiskt preparats verkan skall vara

avgörande för om preparatet skall klassificeras som

narkotika. Redan i dag kan läkemedel eller

hälsofarliga varor som har beroendeframkallande

egenskaper eller euforiserande effekter

narkotikaklassificeras. Utskottet kan av

rättssäkerhetsskäl däremot inte godta ett system med

s.k. analoga definitioner. Utskottet avstyrker

därmed motionerna.

Utskottet anser i likhet med regeringen att skäl

föreligger för ett fortsatt förbud mot odling av

industrihampa. Motion So417 (m) avstyrks därför.

Dopning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om satsningar

på Dopinglaboratoriet i Huddinge. Utskottet

konstaterar att laboratoriet redan erhåller

statligt stöd.

Motion

I motion 2000/01:Kr524 av Birgitta Sellén m.fl. (c)

begärs ett tillkännagivande om att fortsatta

satsningar måste göras på Dopinglaboratoriet i

Huddinge för att långsiktigt klara

antidopningsarbetet (yrkande 7).

Tidigare behandling

I det av riksdagen godkända betänkande

1999/2000:KrU3 anförde kulturutskottet bl.a.

följande.

Kulturutskottet har erfarit att regeringen

fr.o.m. år 2000 avser att avsätta ytterligare

4,4 miljoner kronor per år till arbetet mot

dopning. Av dessa medel avses 3,5 miljoner kronor

omfördelas inom ramen för anslaget Stöd till

idrotten. Resterande medel på 900 000 kronor, som

regeringen avser att avsätta till Dopingjouren,

skall finansieras inom Socialdepartementets

ansvarsområde.

Av de tillskjutna medlen om totalt 4,4 miljoner

kronor skall enligt regeringen 1,5 miljoner

kronor årligen användas för att långsiktigt säkra

en bra utveckling för Dopinglaboratoriet.

Regeringen anför i sitt uttalande att härigenom

säkras Dopinglaboratoriets fortsatta verksamhet

och höga kvalitet, vilket innebär en fortsatt

IOK-ackreditering genom en godkänd ISO-standard.

Vidare anför regeringen att den förstärkta

resurstilldelningen ger laboratoriet ökade

möjligheter till forskning, utveckling och

vidareutbildning av personal för att även

fortsättningsvis vara ett av världens högst

ansedda dopningslaboratorier.

Socialutskottet behandlade motioner om stöd till

Dopinglaboratoriet i Huddinge i betänkande

1999/2000:SoU10. Utskottet anförde att laboratoriets

verksamhet, erfarenhet och kunnande är av stor

betydelse för arbetet mot dopningsmissbruket i

samhället och att det därför är glädjande att

regeringen avser att finansiellt trygga

verksamheten. Motionerna ansågs i huvudsak

tillgodosedda och avstyrktes.

Av regleringsbrevet för år 2002 framgår att

Dopinglaboratoriet i Huddinge, i likhet med förra

året, erhåller 1,5 miljoner kronor från staten.

En arbetsgrupp inom Regeringskansliet har utarbetat

en handlingsplan mot dopning inom idrotten (Ds

2002:4). Arbetsgruppen föreslår bl.a. att medel

reserveras inom anslaget Stöd till idrotten för att

ge Dopinglaboratoriet tillräckliga resurser för

forskning, metodutveckling och investeringar.

Socialutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att

Dopinglaboratoriet erhåller statligt stöd om 1,5

miljoner kronor årligen samt att en arbetsgrupp inom

Regeringskansliet nyligen föreslagit att statliga

medel reserveras för verksamheten även

fortsättningsvis. Motion 2000/01:Kr524 (c) yrkande 7

får därmed anses tillgodosedd.

Straffrättsliga frågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om påföljder för

narkotikabrott. Socialutskottet delar

justitieutskottets bedömning, bl.a. att det

saknas anledning att ändra straffskalorna

eller tillämpningen av desamma. Riksdagen bör

även avslå motioner om skärpta straffsatser

för innehav av kat, om att narkotikans

renhetsgrad skall vara avgörande vid

straffmätningen respektive om

drograttfylleri. Även i dessa avseenden

följer socialutskottet justitieutskottets

förslag. Jämför reservationerna 34 (kd) och

35 (kd, fp).

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om behovet av skärpta straffsatser

för narkotikabrott (yrkande 15). Med hänsyn till det

allmänna rättsmedvetandet bör enligt motionärerna

livstids fängelse införas i straffskalan för grovt

narkotikabrott. Domstolarna måste också få ökat

utrymme att faktiskt hjälpa dem som begår ringa

narkotikabrott. Genom att höja maxstraffet för ringa

narkotikabrott från sex månader till ett år skulle

det vara möjligt att döma till exempelvis

skyddstillsyn med särskild föreskrift om drogfrihet

och regelbundna tester, anförs det.

Även i motion Ju322 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

begärs ett tillkännagivande om att införa

livstidsfängelse i straffskalan för grovt

narkotikabrott (yrkande 7).

I motion Ju211 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén

(m) begärs ett tillkännagivande om att skärpa

straffsatserna för narkotikabrott gällande kat.

Enligt motionärerna är påföljden för innehav av kat

låg jämfört med andra narkotiska preparat eftersom

det har en förhållandevis låg koncentration av

rusgivande substanser. För att innehav av kat skall

klassas som grovt narkotikabrott krävs i dag ett så

stort innehav som 400 kilo. Katmissbruk leder dock,

precis som annat drogmissbruk, ofta till våldsbrott

samt andra stora sociala problem, anförs det.

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m) yrkas att regeringen lägger fram förslag till

ändring i påföljden för ringa narkotikabrott

(yrkande 15). Motionärerna påpekar att ungdomar över

18 år kan åka fast för ringa narkotikabrott upp till

fem gånger utan att få annan påföljd än böter. För

att ge socialtjänsten möjlighet att gripa in anser

motionärerna att det skall gå att döma till

programverksamhet inom socialtjänsten för ringa

narkotikabrott.

I motion So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) yrkas

att riksdagen skall begära att regeringen ser över

narkotikastrafflagen (yrkande 13). I översynen bör

man särskilt beakta effekterna vid tillämpningen av

nuvarande lag. Det är enligt motionärerna rimligt

att antalet doser skall ligga till grund för

bedömningen av huruvida en gärning är att anse som

narkotikabrott, ringa narkotikabrott eller grovt

narkotikabrott.

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande om att regeringen bör tillsätta

en utredning i syfte att föreslå riksdagen åtgärder

för att minska antalet narkotikapåverkade bilförare

(yrkande 10). En metod kan enligt motionärerna vara

att förändra beviskraven beträffande

drograttfylleri. Bevisföringen vid narkotikapåverkan

bygger till stor del på den subjektiva bedömning som

polisen gör vid ingripandet. För att kunna döma till

rattfylleri på grund av drogpåverkan räcker det inte

med ett enkelt blodprov som vid alkoholpåverkan.

Justitieutskottets yttrande

När det först gäller frågor om straffskalor och

därmed sammanhängande frågor vid narkotikabrott ser

justitieutskottet, i likhet med

Narkotikakommissionen, inte anledning att ändra

straffskalorna – eller tillämpningen av desamma –

för vare sig ringa eller grovt narkotikabrott.

Utskottet påpekar att de yngsta lagöverträdarna

redan i dag kan överlämnas till socialtjänsten för

vård och behandling om det finns en social

problematik. Regeringen avser också att under

innevarande år tillsätta en utredning som skall göra

en total översyn av påföljdssystemet för unga

lagöverträdare.

Justitieutskottet anför vidare att utskottet i

princip årligen haft att ta ställning till frågan om

livstidsstraff vid grovt narkotikabrott. Utskottet

har vid samtliga tillfällen konstaterat att de

straff som mäts ut för grovt narkotikabrott

regelmässigt är långa och att något behov av

ytterligare straffskärpningar inte ansetts

föreligga. Det har också hänvisats till att

införandet av livstidsstraff som påföljd för grovt

narkotikabrott inte ligger i linje med 1980-talets

reformarbete på påföljdssystemets område med att

utmönstra de tidsobestämda straffen. Under senare år

har hänvisats till Narkotikakommissionens uppdrag

och beredningen därav.

Mot bakgrund av vad som anförts anser

justitieutskottet att socialutskottet bör avstyrka

bifall till motionerna So27 (m) yrkande 15, So34 (m)

yrkande 15 och Ju322 (m) yrkande 7.

Justitieutskottet konstaterar att även om missbruket

av växtdrogen kat inte är lika utbrett i Sverige som

missbruket av cannabis vållar det stora problem i

vissa grupper i samhället. Narkotikakommissionen

ansåg att det fanns anledning att diskutera om man

hittills inte sett för milt på hanteringen av kat.

För att ett brott av normalgraden skall föreligga

krävs ett innehav av minst 2 kilo kat, och gränsen

för grovt brott synes i praxis vara 400 kilo.

Kommissionen ansåg att dessa mängder framstår som

höga och att gränserna därför borde sänkas.

Utskottet kan instämma i att de mängder som

konstituerar framför allt grovt narkotikabrott

avseende kat synes stora. Det måste emellertid

ankomma på rättstillämpningen att utifrån

farlighetsbedömningar och annat rörande narkotiska

preparat närmare avgöra vilka mängder som i

praktiken bör utgöra gränsen för de olika

brottstyperna. Utskottet nämner att riksåklagaren

anfört att han, genom sin verksamhet i Högsta

domstolen, avser att verka för att den gräns för

ringa narkotikabrott som för närvarande gäller för

kat sänks. Mot denna bakgrund anser

justitieutskottet att motion Ju211 (m) inte bör

föranleda något riksdagens uttalande.

Justitieutskottet kommenterar även motion So35 (kd)

yrkande 13, vari anförs att man vid straffmätningen

i stället för mängden narkotika i vikt borde räkna

ut hur många missbruksdoser man kan få ut av ett

beslagtaget parti och bestämma straffets längd

utifrån detta. Utskottet nämner att det i huvudsak

är mängden narkotika som styr straffmätningen, dock

att även andra omständigheter skall beaktas, såsom

t.ex. gärningsmannens ekonomiska bevekelsegrunder

eller narkotikapreparatets speciella farlighet.

Narkotikakommissionen har konstaterat att om

narkotikan är ovanligt ren får detta utslag för

straffets längd. Det vore, enligt kommissionen,

emellertid att dra frågan alltför långt om man i

varje enskilt fall skulle behöva företa omfattande

utredningar om renhetsgraden av beslagtagen

narkotika för att kunna bestämma t.ex. antalet

missbruksdoser och därigenom straffets längd. Detta

skulle kunna leda till en alltför matematisk eller

schematisk tillämpning där andra omständigheter som

är värda att beakta vid bestämningen av brottets

svårhetsgrad riskerar att komma i skymundan. Vidare

skulle utredningsresurser få läggas ned på sådana

frågor, resurser som i stället kan användas för att

utreda nya brott. Dessutom är det inte sällan så,

att narkotikan redan överlåtits av den misstänkte,

vilket gör det i det närmaste omöjligt att föra

bevisning om vilken renhetsgrad narkotikan haft.

Narkotikakommissionen ansåg därför det vara en

lämplig ordning att renhetsgraden kommer i beaktande

på det sätt som förekommer i dag. Justitieutskottet

delar denna uppfattning och anser att

socialutskottet sålunda bör avstyrka bifall till den

nämnda motionen.

Justitieutskottet redogör vidare för bestämmelserna

om rattfylleri i lagen (1951:649) om straff för

vissa trafikbrott. Utskottet konstaterar att det

till skillnad från vad som gäller vid

alkoholpåverkan inte finns några fastställda

gränsvärden för narkotika i trafiken. Bakgrunden

till detta är att det för närvarande inte är möjligt

att införa en reglering med gränsvärden för andra

trafikfarliga medel än alkohol. Det allt

överskuggande problemet i sammanhanget är att genom

vetenskapliga studier eller på annat sätt fastställa

sambandet mellan en viss påvisad koncentration av en

drog i blodet och en viss trafikfarlig påverkan.

Enligt utskottet innebär detta emellertid inte att

narkotikapåverkade bilförare undgår ansvar för grovt

rattfylleri. Om bilföraren varit avsevärt påverkad

eller om bilfärden inneburit en påtaglig fara för

trafiksäkerheten kan brottet också vara att bedöma

som grovt. Mot bakgrund härav, och då bestämmelserna

om drograttfylleri nyligen varit föremål för såväl

utredning som lagstiftning, anser justitieutskottet

att det inte finns skäl till en sådan översyn som

föreslås i motion So30 (fp) yrkande 10.

Socialutskottets ställningstagande

När det gäller motionsyrkandena rörande påföljder

för narkotikabrott delar socialutskottet

justitieutskottets bedömning och avstyrker därmed

motionerna So27 (m) yrkande 15, So34 (m) yrkande 15

och Ju322 (m) yrkande 7.

Även vad beträffar frågan om skärpta straffsatser

för hantering av växtdrogen kat hänvisar

socialutskottet till vad justitieutskottet anfört.

Motion Ju211 (m) avstyrks.

Socialutskottet ser inte heller någon anledning att

göra någon annan bedömning än justitieutskottet när

det gäller förslaget i motion So35 (kd) yrkande 13

att narkotikans renhetsgrad skall vara avgörande vid

straffmätningen. Motionen bör således avslås.

I motion So30 (fp) yrkande 10 begärs en utredning i

syfte att minska antalet narkotikapåverkade

bilförare. Mot bakgrund av vad justitieutskottet

anfört anser inte heller socialutskottet att det

föreligger skäl för en sådan översyn. Motionen

avstyrks därför.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Avslag på propositionen (punkt 1)

av Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Cristina

Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår proposition 2001/02:91 Nationell

narkotikahandlingsplan och tillkännager för

regeringen som sin mening vad som anförs i

reservation 1. Riksdagen bifaller därmed motion

2001/02:So34 yrkande 1.

Ställningstagande

Missbruket har i det närmaste exploderat det senaste

årtiondet. Både ungdomsmissbruk i allt lägre åldrar

och antalet tunga missbrukare ökar. De nya s.k.

partydrogerna är särskilt riktade till ungdomar och

saluförs i trendiga festers lyxförpackning. Nutidens

droger har därför en annan dragningskraft på

ungdomar än de droger som var vanliga på 1970-talet.

Vi kan konstatera att de stora förväntningar som

förelåg på narkotikahandlingsplanen inte har

infriats. Handlingsplanen är enligt vår mening

ingenting annat än en ordrik skrivbordsprodukt utan

några konkreta förslag till operativa åtgärder för

att förhindra spridningen av narkotika. Politik som

gör skillnad måste vara mer än att vilja. En aldrig

så god vilja räcker inte när handlingskraft så

uppenbart saknas. Trots att regeringen i

propositionen helt riktigt beskriver det gångna

decenniet som ett förlorat årtionde gör den sig

ingen brådska. Den handlingsplan som regeringen nu

presenterar är i stort sett bara ett 120-sidigt

manifest över politisk vilja och önsketänkande utan

innehåll.

Den rådande situationen kräver att snabba och

effektiva åtgärder vidtas och att tillräckliga

resurser avsätts härför. Vi anser att målet för den

svenska narkotikapolitiken även fortsättningsvis

skall vara ett narkotikafritt samhälle men att detta

mål är meningslöst så länge infrastrukturen för att

bekämpa narkotikan inte fungerar. Enligt vår mening

bör riksdagen avslå propositionen och begära att

regeringen återkommer med ett nytt förslag till

handlingsplan. I ett särskilt yttrande presenterar

vi vårt förslag till utgångspunkter för en ny

narkotikahandlingsplan. Vi står med detta bakom våra

motioner So25 delvis, So26, So27 yrkandena 1–8, 10

och 13–16, So31, So33 yrkandena 1 och 2, So34,

So272, So371 yrkandena 1 och 4, So372 yrkande 2,

Ju211, Ju285 yrkande 4, Ju322 yrkandena 2, 4, 5 och

7, Ju359, 2000/01:Ju929 yrkande 4 och 2000/01:Ju931

yrkandena 1, 2, 5 och 6.

2. Etappmål för narkotikaarbetet (punkt 4)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So30 yrkande 1.

Ställningstagande

Riksdagen fastlade redan 1978 att målet för

narkotikapolitiken skall vara ett narkotikafritt

samhälle. Inom ramen för det övergripande målet om

ett narkotikafritt samhälle, som kan verka utopiskt

och därför göra det svårt att utvärdera, bör enligt

min mening ett etappmål uppställas. Detta etappmål

bör vara att narkotikamissbruket under förslagsvis

fem år skall minska till en tredjedel av vad det är

i dag. Vad jag nu anfört bör ges regeringen till

känna.

3. Länsstyrelsernas uppdrag rörande metod- och

kompetensutveckling (punkt 6)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So28 yrkande 12 och avslår

motion 2001/02:So27 yrkande 4.

Ställningstagande

I dag har länsstyrelsen i uppdrag att utöva tillsyn

över socialtjänsten. Enligt regeringens förslag

skall länsstyrelsen även få ett

metodutvecklingsuppdrag. Enligt min mening får

länsstyrelsen i och med detta en dubbelroll, vilket

inte kan accepteras. Jag anser att

metodutvecklingsdelen bör ligga någon annanstans och

att regeringen bör återkomma med förslag i frågan.

Vad jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

4. Förebyggande och tidiga insatser (punkt 8)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So29 yrkandena 1 och 2 och

2001/02:So35 yrkande 8 samt avslår motionerna

2001/02:So30 yrkande 11 delvis, 2001/02:So32 yrkande

2, 2001/02:So34 yrkande 5, 2001/02:So291 yrkandena 1

och 2, 2001/02:So371 yrkande 1, 2001/02: So393,

2001/02:So427, 2001/02:So472 yrkande 2,

2001/02:So497 yrkande 8, 2001/02:So565 och

2001/02:So622 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi vill framhålla vikten av att uppmärksamma och

stödja initiativ för att skapa drogfria miljöer,

såväl där kommunen är arrangör som där andra

organisationer skapar miljöer utan droger. Vi anser

det också viktigt att sambandet mellan narkotika och

alkohol beaktas i det förebyggande arbetet. Att

under berusning av alkohol också pröva på olika

narkotiska preparat är inte ovanligt. Enligt vår

mening är det angeläget att slå vakt om en

restriktiv alkoholpolitik och att samorda insatserna

mot såväl narkotika som alkohol. Vad vi nu anfört

bör ges regeringen till känna.

5. Förebyggande och tidiga insatser (punkt 8)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So30 yrkande 11 delvis,

2001/02:So291 yrkandena 1 och 2 och 2001/02:So497

yrkande 8 samt avslår motionerna 2001/02:So29

yrkandena 1 och 2, 2001/02:So32 yrkande 2,

2001/02:So34 yrkande 5, 2001/02:So35 yrkande 8,

2001/02:So371 yrkande 1, 2001/02:So393,

2001/02:So427, 2001/02:So472 yrkande 2,

2001/02:So565 och 2001/02:So622 yrkande 2.

Ställningstagande

Jag vill betona vikten av att satsa på s.k. sekundär

prevention, dvs. att ingripa mot dem som precis har

inlett sin missbrukarbana. Främst rör det sig om

ungdomar som experimenterar med narkotika men ännu

inte hunnit utveckla något mer avancerat beroende

till droger. Att ingripa tidigt ger positiva

resultat på många områden. Bland annat hinner

missbrukaren inte utveckla ett destruktivt

narkotikaberoende, vilket förbättrar prognosen att

bli drogfri. Att ingripa tidigt innebär att

missbrukaren i fråga fortfarande har en social

förankring, vilket i sin tur medför mer

verkningsfulla påföljder för brott och att

kamratkretsen avskräcks om missbrukaren åker fast.

Det är också samhällsekonomiskt fördelaktigt att

ingripa tidigt, dels på grund av att vårdinsatserna

är betydligt billigare än vid avancerat missbruk,

dels eftersom avancerade missbrukare orsakar stora

kostnader i form av bl.a. tillgreppsbrott. Vidare

visar erfarenheterna att det totala missbruket

minskar med en offensiv narkotikapolitik.

Ett sätt att effektivisera det förebyggande,

upplysande och informativa arbetet vore att i varje

län eller region inrätta ett kunskapscentrum för

drogfrågor. Kunskapscentrumen skulle bl.a. kunna

göra regelbundna drogvaneundersökningar i länets

eller regionens kommuner, organisera kvalificerad

undervisning inom ämnesområdet samt uppdatera och

utforma strategier för det drogförebyggande arbetet.

Många frivilligorganisationer som arbetar med

förebyggande arbete får statligt och kommunalt stöd

men för den som bedriver drogförebyggande arbete i

stort är uppföljning och utvärdering en svårighet

och konkreta resultat svåra att påvisa. Genom att

knyta de aktuella frivilligorganisationer som så

önskar till läns- och regionvisa kunskapscentrum kan

synergieffekter nås och utvärdering och analys av

resultaten underlättas. Vad jag nu anfört bör ges

regeringen till känna.

6. Familjens roll i det förebyggande arbetet

(punkt 9)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So35 yrkandena 1, 2 och 4 samt

avslår motionerna 2000/01:Ju929 yrkande 4,

2000/01:Ju931 yrkande 2, 2001/02:So28 yrkande 4,

2001/02:So33 yrkande 2 och 2001/02: So34 yrkandena 2

och 6.

Ställningstagande

Narkotikakommissionen har framhållit det ökande

tablett- och blandmissbruket, ungdomars

upplevelse av stress och utanförskap samt en

frånvarande vuxenvärld som relevanta för

missbruksutvecklingen och därmed också för

det förebyggande arbetet. Kommissionen

styrker därmed vår grundsyn. Vi anser att

familjen har en oersättlig ställning och

uppgift i samhället och vill uppvärdera

familjens roll och betydelse. Det är i de

allra flesta fall föräldrarna som bäst

förmedlar grundläggande värden till sina

barn. Vi måste därför stötta de vuxna så att

de kan vara närvarande och delaktiga i de

ungas liv. Det är i sig förebyggande. Även

andra vuxna som vistas i miljöer med barn

och ungdomar, t.ex. i skolan och på

ungdomsgården, måste på olika sätt finnas

tillgängliga och vara uppmärksamma. Det

finns ett stort behov av

informationsinsatser för att medvetandegöra

föräldrar och andra med tillsyn över barn om

värdeöverföringens betydelse och om

stärkande av barns inre kontroll. Slutligen

anser vi att missbruksrelaterade frågor bör

ingå i föräldrautbildningen vid t.ex.

vårdcentraler, kyrkor, samfund,

studieförbund och folkrörelser. Vad vi nu

anfört bör ges regeringen till känna.

7. Familjens roll i det förebyggande arbetet

(punkt 9)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So28 yrkande 4 och avslår

motionerna 2000/01:Ju929 yrkande 4, 2000/01:Ju931

yrkande 2, 2001/02:So33 yrkande 2, 2001/02:So34

yrkandena 2 och 6 samt 2001/02: So35 yrkandena 1, 2

och 4.

Ställningstagande

Föräldrarna har enligt min mening en mycket viktig

uppgift i arbetet med att begränsa

narkotikakonsumtionen bland unga. Föräldrarna måste

få tillgång till information och möjligheter till

utbildning om narkotikapreparat och dess

skadeverkningar samt om hur man upptäcker ett

eventuellt missbruk hos en ung människa. Jag anser

att handlingsplanen bör tydliggöras med avseende på

föräldrars möjligheter att påverka ungdomars

narkotikakonsumtion. Vad jag nu anfört bör ges

regeringen till känna.

8. Skolans roll i det förebyggande arbetet

(punkt 10)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So35 yrkande 6 och avslår

motionerna 2000/01:Ju921 yrkande 7, 2001/02:So27

yrkande 6 delvis, 2001/02:So30 yrkande 3 och

2001/02:So34 yrkande 3.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör skolan engagera föreläsare

som t.ex. polisen, f.d. missbrukare och företrädare

för frivilligorganisationer i ANT-undervisningen.

Dessa är bäst lämpade att informera om

missbruksrelaterade frågor på ett realistiskt och

verklighetsanknutet sätt. Det är också viktigt att

arbetet ges kontinuitet. Vi anser att särskilda

medel bör tilldelas frivilligorganisationerna för

att de skall kunna föreläsa ute på skolorna. Vad vi

nu anfört bör ges regeringen till känna.

9. Skolans roll i det förebyggande arbetet

(punkt 10)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Riksdagen bifaller

därmed motion 2000/01:Ju921 yrkande 7 och avslår

motionerna 2001/02:So27 yrkande 6 delvis,

2001/02:So30 yrkande 3, 2001/02:So34 yrkande 3 och

2001/02:So35 yrkande 6.

Ställningstagande

Skolan får anses utgöra den viktigaste arenan för

drogprevention, eftersom det här finns möjlighet att

nå alla kategorier av ungdomar. I skolan finns också

de bästa förutsättningarna att tidigt observera

avvikande beteenden och vidta åtgärder. Enligt min

uppfattning är de viktigaste förutsättningarna för

ett framgångsrikt preventivt arbete att insatserna

präglas av flexibilitet, långsiktighet och struktur

samt att de utgår från ett socialt

helhetsperspektiv. Vad jag nu anfört bör ges

regeringen till känna.

10. Skolans roll i det förebyggande arbetet

(punkt 10)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So30 yrkande 3 och avslår

motionerna 2000/01:Ju921 yrkande 7, 2001/02:So27

yrkande 6 delvis, 2001/02:So34 yrkande 3 och

2001/02:So35 yrkande 6.

Ställningstagande

Skolan är en viktig arena för det

drogförebyggande arbetet. Enligt min mening

bör alla skolor åläggas att i samarbete med

föräldrar, socialtjänst och polis införa en

drogpolicy i syfte att upptäcka och åtgärda

narkotikamissbruk. Vad jag nu anfört bör ges

regeringen till känna.

11. Hjälptelefonlinje (punkt 11)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So35 yrkande 3.

Ställningstagande

Förslaget i propositionen om att inrätta en

hjälptelefonlinje för hela landet är enligt vår

mening mycket bra. Att däremot ge Statens

folkhälsoinstitut i uppdrag att utreda

förutsättningarna för detta är att återigen dra ut

på ett redan genomförbart förslag. Vi menar att

denna typ av telefonhjälp kan inrättas utan någon

föregående utredning. Vad vi nu anfört bör ges

regeringen till känna.

12. Körkortsutbildningen (punkt 12)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So35 yrkande 7.

Ställningstagande

Under år 2000 rapporterades 796

vägtrafikolyckor med personskada där föraren

misstänks ha varit påverkad av alkohol eller

annan drog. Varje år sker vidare drygt 3 000

drogrelaterade körkortsåterkallelser. I

körkortsutbildningen ingår det en teoridel

där man läser bl.a. om alkohol och andra

droger. Mot bakgrund av ovanstående siffror

anser vi det motiverat att utbildningen om

alkohol och droger i körkortsutbildningen

får en mer framträdande roll. Vad vi nu

anfört bör ges regeringen till känna.

13. Drogtester av barn under 15 år (punkt 13)

av Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd)

och Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So30 yrkande 12,

2001/02:So35 yrkande 9 och 2001/02:Ju389 yrkande 5,

bifaller delvis motionerna 2001/02:So26 delvis,

2001/02:So31 yrkande 4, 2001/02:So371 yrkande 4 och

2001/02:Ju285 yrkande 4 samt avslår motionerna

2001/02: So27 yrkande 7, 2001/02:So34 yrkande 7 och

2001/02:Ju322 yrkande 4.

Ställningstagande

I dag är det svårt att ge barn under 15 år som

misstänks missbruka droger hjälp i ett tidigt skede.

Urin- eller blodprovstagning får inte göras, och

därmed kan inga åtgärder vidtas förrän missbruket är

uppenbart. Följden blir att socialtjänsten kopplas

in först när narkotikamissbruket pågått under en

längre tid. Vi anser därför att det bör införas en

möjlighet att ta blodprov och urinprov också på barn

under 15 år vid allvarlig misstanke om

narkotikamissbruk. Regeringen bör snarast återkomma

till riksdagen med förslag till sådan lagreglering.

Vad vi nu anfört bör ges regeringen till känna.

14. Vård och behandling av narkotikamissbrukare

(punkt 14)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 14. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So35 yrkandena 20–22 och

avslår motionerna 2001/02:So30 yrkande 13 delvis och

2001/02:So31 yrkandena 3 och 5.

Ställningstagande

De ekonomiska svårigheterna för kommuner och

landsting är en tänkbar orsak till att vården av

missbrukare på många håll är otillräcklig. I

propositionen målas en mycket dyster bild av

missbrukarvården upp. Vi anser det därför

anmärkningsvärt att denna beskrivning inte

resulterar i några skarpa förslag eller någon

medelstilldelning.

I dagens system delas kostnadsansvaret för vård

och rehabilitering av narkotikamissbrukare mellan

kommuner och landsting. Efter avslutad avgiftning,

som betalas av landstinget, övergår kostnadsansvaret

till kommunen. I många fall väljer kommunen att inte

fortsätta rehabiliteringen på behandlingsenheten,

vilket innebär att avgiftningen som vårdinsats är

mer eller mindre bortkastad. Vi anser att en bättre

samverkan mellan huvudmännen måste till för att lösa

situationen och att en översyn bör göras av hur

samverkan sker på området.

Vi anser det även viktigt att se över stödet

till individer som genomgått en lyckad

drogrehabilitering. För att kunna klara av

en drogfri vardag krävs ett större

personligt stöd än som ges i dag. Enligt vår

mening bör kommunerna utarbeta

handlingsprogram för stöd till

drogrehabiliterade. Vad vi nu anfört bör ges

regeringen till känna.

15. Vård och behandling av narkotikamissbrukare

(punkt 14)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 15. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So30 yrkande 13 delvis och

avslår motionerna 2001/02:So31 yrkandena 3 och 5

samt 2001/02:So35 yrkandena 20–22.

Ställningstagande

Situationen inom missbrukarvården är i dag så

allvarlig att det ofta inte finns vårdplatser ens

till de narkomaner som är mest välmotiverade att

sluta med sitt narkotikabruk. Till stor del har

besparingarna skett genom att man erbjuder

narkomaner öppenvård i olika former. Enligt min

mening behövs det betydligt mer resurser på området,

både för att kunna erbjuda adekvat institutionsvård

till dem som frivilligt efterfrågar sådan och för

att kunna tvångsplacera mycket avancerade

missbrukare som inte kan komma ifrån missbruket på

egen hand.

En strategi för att rehabilitera missbrukare bör

ha som självklar utgångspunkt att ingripa tidigt i

”missbrukarkarriären”. Det är viktigt att vårdkedjan

kan fungera smidigt och att sekretessen inte lägger

onödiga hinder mellan olika samhällsfunktioner som

behöver samverka. Det är också nödvändigt att

föräldrar, föreningsliv, polis och socialtjänst

samarbetar. Jag vill även betona vikten av att

vården i så stor utsträckning som möjligt anpassas

till den enskilde missbrukarens behov.

Trycket på behandlingshemmen för barn och ungdomar

med missbruksproblem har ökat. Jag anser det viktigt

att tillräckligt med platser skapas så att framför

allt unga med drogproblem kan få hjälp. Kommunerna

måste köpa det antal platser som behövs. Det krävs

också att kommunerna samarbetar för att bättre kunna

utvärdera och mäta resultaten i missbrukarvården.

Vid upphandling av tjänsterna skall kommunerna

alltid kvalitetsgranska de tjänster som erbjuds. Vad

jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

16. Anhörigombudsman (punkt 17)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 17

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 16. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So30 yrkande 2.

Ställningstagande

Få människor är så direkt utsatta för konsekvenserna

av narkotikamissbruket som missbrukarnas anhöriga.

När alla andra drar sig undan står de många gånger

helt ensamma. De anhöriga behöver omfattande stöd i

sina kontakter med myndigheter och vårdapparat. Jag

anser därför att en anhörigombudsman bör inrättas.

Vad jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

17. Ekonomiskt ansvar för LVM-vården (punkt 19)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 19

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 17. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So30 yrkande 4.

Ställningstagande

Det ekonomiska ansvaret för den frivilliga

missbruksvården bör alltjämt ligga hos kommunerna.

Eftersom staten ansvarar för narkotikapolitiken med

dess inslag av tvång bör staten emellertid, enligt

min mening, ta ett visst ekonomiskt ansvar för

tvångsvården. Efter det att en kommun redovisat

vilka åtgärder som vidtagits för en missbrukare och

visat att den följt bestämmelserna i

socialtjänstlagen bör staten garantera de

huvudsakliga kostnaderna för tvångsvården. Vad jag

nu anfört bör ges regeringen till känna.

18. Substitutionsbehandling (punkt 21)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 21

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 18. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So30 yrkande 13 delvis och

avslår motionerna 2001/02:So27 yrkande 9 och

2001/02:So34 yrkande 12.

Ställningstagande

Metadonbehandling kan för vissa missbrukare ge goda

resultat. Enligt min mening bör fler personer kunna

komma i fråga för metadonbehandling än vad som är

fallet i dag. Vad jag nu anfört bör ges regeringen

till känna.

19. Sprututbytesverksamheten (punkt 22)

av Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd),

Kenneth Johansson (c) och Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 19. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So28 yrkande 5,

2001/02:So30 yrkande 8, 2001/02:So35 yrkande 23 och

2001/02:So308 yrkandena 1 och 2, bifaller delvis

motionerna 2001/02:So511 och 2001/02: So594 samt

avslår motionerna 2000/01:Ju931 yrkande 6,

2001/02:So27 yrkande 8, 2001/02:So34 yrkande 11 och

2001/02:So372 yrkande 2.

Ställningstagande

Sprutbytesprojektet i Malmö och Lund tillkom för att

förebygga hiv och hepatit. Man kan i dag konstatera

att nyrekryteringen av hivpositiva i det närmaste är

obefintlig i MalmöLund-området, att jämföra med ett

högre antal hivpositiva i till exempel Stockholm och

Köpenhamn. Sprututbytesmottagningarna gör numera

också en stor social insats genom sitt nära

samarbete med de narkomaner som besöker dem. Den

goda kontakten med de aktiva sprutmissbrukarna ger

möjlighet att motivera till avgiftning och

behandling, göra regelbundna vaccinationer mot bl.a.

hepatit samt föra journaler över den enskildes

hälsotillstånd. En särskild mödravårdsmottagning har

också inrättats. Att tillåta sprututbyte under

kontrollerade former innebär inte att man

kapitulerar inför narkotikan utan det handlar om att

göra det bästa möjliga för människor som sitter fast

i ett tungt missbruk. Enligt vår mening bör

försöksverksamheten i Malmö och Lund övergå i

permanent verksamhet. Dessutom bör de landsting som

så önskar, efter prövning av Socialstyrelsen, ges

möjlighet att starta liknande verksamheter. Vi anser

att det också skall kunna tillskapas olika modeller

utifrån lokala förutsättningar. Det ger möjligheter

att jämföra resultat. Vad vi nu anfört bör ges

regeringen till känna.

20. Polisens organisation och resurser

(punkt 23)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 23

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 20. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So28 yrkande 10 och avslår

motionerna 2001/02:So27 yrkande 16, 2001/02:So29

yrkande 3, 2001/02:So30 yrkande 5, 2001/02:So31

yrkande 6, 2001/02:So34 yrkandena 8 och 10,

2001/02:So35 yrkandena 10–12 och 2001/02:Ju322

yrkande 2.

Ställningstagande

Narkotikahundar är ett viktigt verktyg i polisens,

tullens och kriminalvårdens bekämpning av narkotika.

I likhet med vad som anförs i avvikande mening 4 i

justitieutskottets yttrande över propositionen anser

jag att fler narkotikahundar bör utbildas för att

underlätta polisens, tullens och kriminalvårdens

arbete. Något behov av att invänta redovisningen av

de uppdrag som regeringen aviserat föreligger inte.

Vad jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

21. Polisens organisation och resurser

(punkt 23)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 23

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 21. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So30 yrkande 5 och avslår

motionerna 2001/02:So27 yrkande 16, 2001/02:So28

yrkande 10, 2001/02:So29 yrkande 3, 2001/02:So31

yrkande 6, 2001/02:So34 yrkandena 8 och 10,

2001/02:So35 yrkandena 10–12 och 2001/02:Ju322

yrkande 2.

Ställningstagande

Det kan inte uteslutas att avvecklingen av

narkotikaenheter och annan specialkompetens hos

polisen runt om i landet medverkade till att

utvecklingen på narkotikaområdet under 1990-talet

vände åt fel håll. Enligt min mening måste

resurserna till polisen prioriteras för att kampen

mot narkotikan skall bli effektivare. Jag delar

bedömningen i avvikande mening 3 i

justitieutskottets yttrande över propositionen att

särskilda polisenheter bör bildas över hela landet

för att tillförsäkra resurser och kompetens. Vad jag

nu anfört bör ges regeringen till känna.

22. Särskilda spaningsmetoder, m.m. (punkt 25)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 25

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 22. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So28 yrkande 11 och avslår

motion 2001/02:So34 yrkande 9.

Ställningstagande

Brottsligheten blir allt grövre och mer svårutredd,

vilket ställer nya krav på polisens arbets- och

spaningsarbete. Ett sätt att effektivisera

utredningsmetoderna är enligt min mening att införa

en möjlighet till buggning vid misstanke om grova

brott. Beslut om sådan buggning måste givetvis

föregås av ytterst omsorgsfulla överväganden. Bland

annat måste klargöras hur man bäst skall förfara för

att undvika kränkning av oskyldigas integritet och

hur överskottsinformation skall hanteras. Jag

ansluter mig således till bedömningen i avvikande

mening 6 i justitieutskottets yttrande över

propositionen att regeringen snarast bör återkomma

till riksdagen med ett lagförslag om att tillåta

buggning. Vad jag nu anfört bör ges regeringen till

känna.

23. Kräkmedel (punkt 26)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 26

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 23. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So30 yrkande 6 och bifaller

delvis motionerna 2001/02:So27 yrkande 11 delvis och

2001/02:So34 yrkande 14.

Ställningstagande

Enligt min mening bör det införas en möjlighet att

använda kräkmedel för att komma åt langning av

narkotika på ett mer effektivt sätt. En

förutsättning måste dock vara att det skall finnas

beslut av åklagare om att få använda kräkmedel. Jag

anser i likhet med vad som anförs i avvikande mening

7 i justitieutskottets yttrande över propositionen

att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen

med ett lagförslag. Vad jag nu anfört bör ges

regeringen till känna.

24. Droghandeln på Internet (punkt 27)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 27

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 24. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2000/01:So241 yrkande 2,

2001/02:So28 yrkande 3 och 2001/02:Ju237 yrkande 22.

Ställningstagande

På Internet förmedlas adresser och annonseras

öppet om flera olika droger som kan beställas med

leverans inom 48 timmar. Enligt min mening krävs det

ett intensifierat samarbete för att motverka

drogförsäljning över Internet, inte minst på

internationell nivå. Det måste också göras en

översyn av vilka varor som erbjuds i

Internetannonser samt införas en tydlig lagreglering

på området. Vad jag nu anfört bör ges regeringen

till känna.

25. Allmänt om kriminalvårdens insatser

(punkt 32)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 32 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 25. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So35 yrkandena 15–19 och

2001/02:Ju424 yrkandena 9–12 och 14 samt avslår

motionerna 2001/02:So28 yrkandena 6 och 8,

2001/02:So34 yrkandena 16 och 17, 2001/02:Ju311

yrkande 9, 2001/02:Ju322 yrkande 5, 2001/02:Ju326

yrkandena 1–3 och 2001/02:Ju359.

Ställningstagande

I likhet med vad som framförs i avvikande mening 10

i justitieutskottets yttrande över propositionen

anser vi att ett angeläget mål för

narkotikapolitiken måste vara att hålla anstalter

och häkten fria från droger. Vidare måste personalen

få resurser och möjligheter att på ett effektivt

sätt kontrollera att drogfriheten efterlevs. Detta

kan uppnås genom att använda urinprovstagning i

större utsträckning än i dag vid misstanke om

missbruk inom kriminalvården. Ett annat sätt är att

införa generella regler för bevakade besök för dem

som dömts till kortare fängelsestraff för

narkotikabrott. Vidare bör man införa sektionering

och smågruppssystem på anstalterna för att förhindra

handel med droger. Genom utslussningsboende skulle

de intagna på ett bättre sätt kunna förberedas på

ett liv utanför anstalten. Vad vi nu anfört bör ges

regeringen till känna.

26. Allmänt om kriminalvårdens insatser

(punkt 32)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 32

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 26. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So28 yrkandena 6 och 8 och

2001/02:Ju311 yrkande 9 samt avslår motionerna

2001/02:So34 yrkandena 16 och 17, 2001/02:So35

yrkandena 15–19, 2001/02:Ju322 yrkande 5,

2001/02:Ju326 yrkandena 1–3, 2001/02:Ju359 och

2001/02:Ju424 yrkandena 9–12 och 14.

Ställningstagande

Enligt min mening är det en självklarhet att

anstalterna skall vara narkotikafria. Jag delar

bedömningen i avvikande mening 11 i

justitieutskottets yttrande över propositionen att

omfattningen av kontrollåtgärder därför måste öka.

Urinprovtagningar och grundliga visitationer på

anstalter och häkten bör genomföras oftare och

narkotikahundar användas i större omfattning. En

annan åtgärd som bör vidtas är att öka

differentieringen av de intagna. Jag vill också

betona vikten av ett effektivt samarbete mellan

anstalterna och olika myndigheter för att den

intagne efter frigivningen skall kunna återanpassa

sig till ett liv utan kriminalitet. Vad jag nu

anfört bör ges regeringen till känna.

27. § 34-placeringar (punkt 33)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 33

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 27. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So28 yrkande 7 och

2001/02:Ju311 yrkande 10 och avslår motion

2001/02:So27 yrkandena 12 och 14.

Ställningstagande

Under de senaste åren har antalet § 34-

placeringar minskat kraftigt, främst

beroende på problem med finansieringen.

Såsom anförs i avvikande mening 11 i

justitieutskottets yttrande över

propositionen bör samverkan mellan

kriminalvård och kommuner förbättras för att

få till stånd § 34-placeringar i tillräcklig

utsträckning. Vad jag nu anfört bör ges

regeringen till känna.

28. Kroppsvisitation inom kriminalvården

(punkt 34)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 34

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 28. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So30 yrkande 7 och

2001/02:Ju450 yrkande 35 och avslår motion

2001/02:So34 yrkande 19.

Ställningstagande

Jag delar bedömningen i avvikande mening 12 i

justiteutskottets yttrande över

propositionen att insatserna mot narkotika

på anstalterna påtagligt skulle kunna

förbättras om såväl personal som besökande

rutinmässigt kunde kroppsvisiteras vid

inpasseringen till en anstalt. Det bör

därför företas en översyn av reglerna om

permission och besök vid fängelserna i syfte

att åstadkomma narkotikafria anstalter. Vad

jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

29. Utbildning (punkt 36)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 36 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 29. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So35 yrkande 5 och avslår

motionerna 2001/02:So27 yrkande 6 delvis,

2001/02:So30 yrkande 11 delvis, 2001/02:So31 yrkande

2, 2001/02:So33 yrkande 1, 2001/02:So34 yrkande 4

och 2001/02:So472 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi menar att det är av stor vikt att

grundutbildningarna för bl.a. socionomer,

socialpedagoger och sjuksköterskor snarast

kompletteras med obligatoriska inslag av

missbruksrelaterade ämnen. Samtidigt bör det

finnas särskilda kurser med

specialinriktningar och

fördjupningsmöjligheter. Även andra

yrkesgrupper, såsom trafikinspektörer,

yrkeschaufförer och lärare, bör få en god

utbildning i frågor om missbruk. För lärarna

är det viktigt både för ANT-undervisningen

och för att på ett tidigt stadium kunna

upptäcka ungdomar som hamnat i missbruk. Vad

vi nu anfört bör ges regeringen till känna.

30. Utbildning (punkt 36)

av Kenneth Johansson (c) och Kerstin Heinemann

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 36 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 30. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2001/02:So30 yrkande 11 delvis och

2001/02:So472 yrkande 1 samt avslår motionerna

2001/02:So27 yrkande 6 delvis, 2001/02:So31 yrkande

2, 2001/02:So33 yrkande 1, 2001/02:So34 yrkande 4

och 2001/02:So35 yrkande 5.

Ställningstagande

Enligt vår mening är det angeläget att samhället

visar en gemensam attityd mot droger och lär

ungdomarna att narkotika förstör hälsan på lång

sikt. I skolan behövs dels kampanjer, dels ett

kontinuerligt arbete där all personal är involverad.

För att klara detta arbete är det nödvändigt med god

kompetens. Vi anser därför att skolpersonalen

ständigt bör erbjudas fortbildning samt att

information om droger bör få ett större och

permanent utrymme inom lärarutbildningarna. Vad vi

nu anfört bör ges regeringen till känna.

31. Internationellt samarbete (punkt 37)

av Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd),

Kenneth Johansson (c) och Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 37 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 31. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2000/01:K398 yrkande 22,

2001/02:So28 yrkande 1, 2001/02:So30 yrkande 9,

2001/02:So32 yrkande 4 och 2001/02:U301 yrkande 48

och avslår motionerna 2000/01:So496 och

2000/01:Ju931 yrkande 5.

Ställningstagande

Sveriges internationella engagemang på

narkotikaområdet bör enligt vår mening

intensifieras. Strategier för att minska problemen

med narkotikaanvändning bör utvecklas tillsammans

med andra länder. Inom EU bör Sverige i första hand

prioritera frågor som rör illegal europeisk

produktion samt förebyggande insatser. Vi anser det

också angeläget att Sverige i det europeiska

samarbetet på ett kraftfullt sätt för ut sin syn på

narkotika samt envist och målmedvetet verkar för en

restriktiv europeisk narkotikapolitik. Det är

viktigt att vi för ut korrekt information om vår

narkotikapolitik och om de resultat den gett.

Sverige måste också kräva en internationell

statistik som ger möjlighet till rättvisande

jämförelser mellan bl.a. Nederländerna och Sverige.

Vad vi nu anfört bör ges regeringen till känna.

32. Narkotikasamordnarens roll (punkt 39)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 39

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 32. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So28 yrkande 13 och avslår

motion 2001/02:So27 yrkande 5.

Ställningstagande

Jag anser att narkotikasamordnarens roll inte

framställts tillräckligt tydligt ens i samordnarens

direktiv. Regeringen bör därför återkomma med ett

förtydligande av dennes roll. Vad jag nu anfört bör

ges regeringen till känna.

33. Narkotikaklassificering av kemiska preparat

(punkt 41)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 41

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 33. Riksdagen bifaller

därmed motionerna 2000/01:So241 yrkande 1,

2001/02:So28 yrkande 2, 2001/02:So251 och

2001/02:Ju237 yrkande 21.

Ställningstagande

GHB är i dag klassat som narkotika men redan har

efterföljare kommit som inte är

narkotikaklassificerade. Drogmissbrukare är

uppfinningsrika, och det hjälper inte att

narkotikaklassificera en speciell kemisk

sammansättning. Jag anser att det i stället är

preparatets verkan som skall vara avgörande när

olika kemiska preparat narkotikaklassificeras. Vad

jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

34. Betydelsen av narkotikans renhetsgrad vid

straffmätningen (punkt 46)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 46 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 34. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So35 yrkande 13.

Ställningstagande

Vi anser att narkotikans renhetsgrad bör beaktas i

större utsträckning än i dag vid bestämmandet av

straff för narkotikabrott. Narkotikastrafflagen bör

därför ses över i detta syfte. Vad vi nu anfört bör

ges regeringen till känna.

35. Drograttfylleri (punkt 47)

av Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd)

och Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 47 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 35. Riksdagen bifaller

därmed motion 2001/02:So30 yrkande 10.

Ställningstagande

Trots införandet av en nollgräns för narkotika i

trafiken synes antalet narkotikapåverkade bilförare

inte ha minskat. Enligt vår mening kan en av

anledningarna vara att lagstiftningen inte verkar

tillräckligt avskräckande. Som bevisläget är i dag –

utan särskilt angivna gränsvärden – är det nämligen

svårt för åklagaren att bevisa att den

narkotikapåverkade bilföraren gjort sig skyldig till

grovt rattfylleri. Vi delar bedömningen i avvikande

mening 15 i justitieutskottets yttrande över

propositionen att lagstiftningen bör ses över i

syfte att underlätta beviskraven för åklagaren på

samma sätt som vid grovt rattfylleri vid påverkan av

alkohol. Vad vi nu anfört bör ges regeringen till

känna.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Narkotikapolitiken

av Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Cristina

Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m).

Den första och viktigaste åtgärden för att nå

framgång med narkotikapolitiken måste vara att

förhindra nyetableringen av missbrukare. Polisen har

med nuvarande regler små möjligheter att få fram

bevis för narkotikamissbruk om den unge inte fyllt

15 år. Samtidigt kryper narkotikamissbruket i dag

allt längre ned i åldrarna. Enligt vår mening behövs

ökade befogenheter för polisen att vid misstanke om

missbruk ta urinprov på ungdomar från det att de

fyllt 12 år.

Föräldrar och andra närstående är oftast de som

har störst möjlighet att upptäcka om något inte står

rätt till med de egna barnen. Vi vill framhålla

vikten av att föräldrarna har goda kunskaper om hur

man upptäcker narkotikabruk på ett tidigt stadium.

Eftersom de allra flesta barn tillbringar mycket av

sin tid i skolan har denna ett stort ansvar. I

lärarutbildningen måste det därför ingå utbildning

om missbrukets symtom och effekter. Det är också

nödvändigt att redan aktiva lärare får färsk kunskap

om vad som händer på drogfronten. Skolan skall

vidare ha en absolut plikt att informera

vårdnadshavarna vid misstanke om

narkotikaanvändning. Alla måste bli medvetna om de

risker och faror som narkotika medför. I arbetet med

utbildning och upplysning bör

frivilligorganisationerna användas mycket mer än i

dag.

När det gäller vård och behandling av missbrukare anser vi det

viktigt att såväl frivillig vård som tvångsvård

alltid föregås av avgiftning på en särskild

avgiftningsenhet. Under avgiftningstiden skall

upprättas en behandlingsplan, omfattande även

eftervården. Hälso- och sjukvården måste se till att

det finns ett tillräckligt antal avgiftningsenheter

så att ingen missbrukare behöver vänta på

avgiftning. Vi anser vidare att fler särskilda

vårdenheter liknande Maria ungdomsmottagning bör

upprättas ute i landet.

Nya preparat och nya drogvanor medför att det är

viktigt att de inom socialtjänsten som skall hantera

drogmissbrukare får aktuell information och bättre

anpassad utbildning. Frivilligorganisationerna har

en betydelsfull roll även i arbetet med vård och

behandling av missbrukare. De bör få ett större

ansvar som länk mellan myndigheterna och

missbrukarna.

Vidare vill vi betona vikten av att de s.k. tyngre

narkomanerna får vård och utbildning, såväl för

deras egen del som för att hindra dem från att

rekrytera nya missbrukare.

Enligt vår mening bör inslaget av tvångsåtgärder

gentemot narkotikamissbrukare öka. Regeringen har

nyligen tillsatt en särskild utredare för att göra

en översyn av tillämpningen av lagen (1988:870) om

vård av missbrukare i vissa fall, LVM. Utredningen

bör syfta till att beträffande narkotikamissbrukare

skärpa och utöka möjligheterna till tvångsåtgärder

vid fara för liv och hälsa för den enskilde eller

dennes omgivning. Vid beslut om tvångsvård enligt

såväl LVM som lagen (1990:52) med särskilda

bestämmelser om vård av unga, LVU, är det viktigt

att även beakta behovet av hjälp hos missbrukarens

familj, som ofta lever under helt oacceptabla

förhållanden.

Vi anser att de pågående försöken med utdelning av

fria sprutor till narkomaner omedelbart skall

upphöra. Målsättningen med sprutprogrammet har

varierat efter hand för att passa opinionen. Trots

upprepade utvärderingar har inte något säkert belägg

för att smittspridning hindrats kunnat visas.

Programmet ger dessutom dubbla budskap då det

allmänna ger ut gratis redskap för att begå en

olaglig handling.

Beträffande metadonbehandling anser vi att

kriterierna för att få delta i metadonbehandling

måste anpassas bättre till behovet. Unga

missbrukare, som har motivation och ett mål om att

bli drogfria, måste kunna komma i fråga. Det behövs

också striktare krav på dem som deltar i

behandlingen, ett större antal vårdplatser samt en

tydlig målinriktning och en tidsplan för

behandlingen.

När det gäller arbetet på lokal nivå vill vi framhålla vikten

av att det tillförs projektmedel för att utveckla

detta arbete och för att sprida de goda exempel på

samverkan som finns på olika håll i landet.

Samarbetet mellan socialtjänsten, polisen, skolan

och frivilligorganisationerna måste stärkas och ges

ett tydligt ledarskap. Även finansieringsfrågorna

måste lösas på ett tydligt sätt. Vi anser också att

myndigheter som ingår ett samverkansavtal bör ges

rätt att bryta sekretessen inom avtalets ramar.

De rättsvårdande myndigheterna måste tillföras

tillräckligt med resurser för att kunna driva

narkotikabekämpningen. Särskilt viktigt är det att

polisen tillförs ytterligare resurser för att fler

poliser skall kunna rekryteras. Under nästkommande

treårsperiod vill vi därför tillföra polisen 2,2

miljarder kronor utöver vad regeringen föreslagit.

Fram till år 2010 bör enligt vår mening poliskåren

utökas till 20 000 poliser.

Insatser från specialenheter som t.ex.

gatulangningsgrupper har inneburit ett nytt sätt att

arbeta med fokus på det enskilda missbruket. Genom

en offensiv polisverksamhet upptäcks enligt vår

mening långt fler missbrukare än genom någon annan

myndighet eller institution. Vi anser därför att det

skall finnas specialiserade narkotikaenheter i varje

län och att det i de större städerna skall finnas

gatulangnings- och ungdomsgrupper för att en

effektiv verksamhet skall kunna utvecklas. Dessutom

bör varje polismyndighet inrätta särskilda enheter

för att bekämpa narkotika i ungdomsmiljöer, på samma

sätt som finns inom Polismyndigheten i Stockholms

län.

Det bör göras en kartläggning av polisens

nuvarande arbetsmetoder och av lagstiftningen på

området. Förutsättningarna för hemlig avlyssning bör

därvid utredas, liksom möjligheterna att förverka

tillgångar som åtkommits genom brottslig verksamhet.

Vi anser vidare att det bör införas en möjlighet

att använda kräkmedel för att komma åt langning av

narkotika på ett mer effektivt sätt. En

förutsättning måste dock vara att det finns ett

åklagarbeslut om att få använda kräkmedel.

Enligt vår mening bör det göras en översyn såväl

av straffskalorna för narkotikabrott som av

tillämpningen av desamma. Nya påföljder behövs för

ringa narkotikabrott. Dagens praxis är inte

ändamålsenlig; den har låg eller ingen avhållande

effekt. För att ge domstolarna ökat utrymme att döma

till annan påföljd, exempelvis skyddstillsyn i

förening med föreskrifter om drogfrihet och

regelbundna drogtester, bör maxstraffet höjas. Vi

anser det också motiverat att införa livstidsstraff

för grovt narkotikabrott. Vidare anser vi att

straffen för hantering av växtdrogen kat bör

skärpas.

Fängelserna måste bli narkotikafria. För att komma

till rätta med dagens situation – med en stor andel

missbrukare och intagna som utvecklar missbruk under

fängelsetiden – måste det inom varje

kriminalvårdsregion skapas drogfria enheter.

Tillgången till droger på fängelserna måste stoppas,

dels för att våldet på anstalterna skall minska,

dels för att hjälpa de intagna att anpassa sig till

ett liv i frihet efter avtjänat straff. En metod för

att uppnå detta är att kontrollera inpasserande med

hjälp av hund. En annan metod är att införa besök

utan fysisk kontakt genom särskilda besöksrum med en

glasruta mellan den intagne och besökaren. Vi vill

också framhålla vikten av att kriminalvården ges

utrymme för ett differentierat omhändertagande av de

intagna.

Det schweiziska heroinprojektet framställs på många

håll som en förebild och används som argument för en

ändring av den svenska restriktiva

narkotikapolitiken. Erfarenheter visar dock att både

narkotikamissbruk och kriminalitet ökar med den

schweiziska metoden. Om propagandan för projekt av

det schweiziska slaget får stå oemotsagd, kommer

attityderna i Sverige på sikt att förändras på samma

sätt som skett i Schweiz. Vi vill därför framhålla

att det är väsentligt att Sverige agerar med kraft i

de internationella organ där dessa frågor behandlas.

Regeringen bör föra upp frågan på EU:s dagordning

och även agera inom FN:s ram.

Vi vill i sammanhanget även framhålla vikten av

det internationella samarbetet när det gäller de

s.k. partydrogerna. Det är angeläget att anmälan

sker till EU:s frivilliglista så snart missbruk av

nya droger upptäcks.

Vi ställer oss positiva till själva idén om att

inrätta en särskild narkotikasamordnare eller

liknande med övergripande ansvar för

narkotikabekämpningen. Avsaknaden av konkreta

förslag i den nu föreliggande handlingsplanen

innebär dock enligt vår mening att den

tillsatta narkotikasamordnaren har fått ett

omöjligt uppdrag. Att utan några andra insatser

spela upp låtsad aktivitet med en särskild

narkotikasamordnare blir utan verkan.

2. Drogtester av barn under 15 år

av Lotta N Hedström (mp).

Miljöpartiets ställningstagande att biträda

propositionen grundar sig på att vi inte uppfattar

förslagen som slutgiltiga, utan som en startsignal

till en process på det narkotikapolitiska området

under minst fem år. Under den perioden kommer

impulser, incitament till förändringar, förslag,

förbättringar, nyupptäckta behov och möjligheter att

komma in. Det är troligt att ytterligare ekonomiska

resurser behöver satsas på området.

Det finns emellertid en fråga som Miljöpartiet med

detta särskilda yttrande vill uppmärksamma: behovet

av att kunna drogtesta barn under 15 år.

Argumentationen från framför allt Föräldraföreningen

mot Narkotika och Riksförbundet Narkotikafritt

Samhälle är svår att avfärda. De föräldrar vars barn

börjar glida in i ett missbruk är alltför ofta

okunniga om tidiga varningstecken och om vad man

skall vara vaksam på. Självbevarelsedriften

föranleder alltför många föräldrar att förneka eller

inte se vad som kanske pågår. Därför vill de kanske

inte heller tillstyrka att t.ex. socialarbetare

eller polis gör drogtest på förekommen anledning. Vi

menar att barnens förtroende för vuxenvärlden

snarare stärks av att de vuxna visar var gränserna

går och att de agerar. Vår mening är att just denna

fråga med stor sannolikhet kommer att omprövas från

både vårt partis och den allmänna opinionens sida.

3. Sprututbytesverksamheten

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Sprututbytesprojektet i Lund och Malmö har under

åren utvecklat en bra verksamhet som når många

missbrukare, missbrukare som i många fall inte

skulle ha kontakt med sjukvård och socialtjänst om

inte projektet fanns. Det är också troligt att

verksamheten verkat hivpreventivt i Malmö/Lund då

statistik visar att hiv inte ökat i samma omfattning

i dessa områden som i andra delar av landet. Det är

därför angeläget att verksamheten ges möjlighet att

fortsätta i någon form. Vi avvaktar regeringens

översyn av den lagstiftning som reglerar hanteringen

av injektionssprutor och kanyler innan vi tar

slutgiltig ställning till om den nuvarande

verksamheten skall permanentas eller om verksamheten

skall ske i andra former. För Vänsterpartiet är det

angeläget att de personer som nu finns i

verksamheten får fortsatt stöd. Vi anser det alltså

viktigt att lagstiftningen ger utrymme för nuvarande

eller liknande verksamhet åt dessa personer.

4. Sprututbytesverksamheten

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd).

Kristdemokraterna förespråkar en narkotikapolitik

vars tydliga och återkommande tema är ett

narkotikafritt Sverige. Den ambitionen får dock inte

hindra oss från att hjälpa människor som lider och

riskerar att gå under genom ett missbruk. En human

narkotikapolitik måste utgå ifrån att

narkotikamissbruket, vid något skede, blir att

betrakta som en sjukdom – med följden att

missbrukaren mister förmågan att fatta rationella

beslut angående sin egen situation. Vi

kristdemokrater vill därför ha en väl utbyggd och

effektiv missbruksvård. Samtidigt kan vi också

motivera satsningar på polisen, tullen och andra

rättsvårdande myndigheter som främst gör insatser

mot utbudet och efterfrågan.

Den humana och samtidigt kompromisslösa

narkotikapolitiken kan också motivera fortsatta

försök med sprututbyten. Sprututbytesprogram är dels

en smittskyddsåtgärd, dels kan det möjliggöra en

kontakt med den enskilde missbrukaren. Målet med

sprututbytesprogrammet är att den enskilde

missbrukaren förmås att genomgå rehabilitering och

lämna sitt missbruk. För att få ingå i

sprututbytesprogrammet skall det ställas krav på en

individuell bedömning. Tunga missbrukare är alltid

vårdbehövande. Denna insikt måste ligga till grund

för de politiska beslut som berör missbrukaren.

Därför är ett försök med sprututbyten värt att pröva

även fortsättningsvis. Vi vill även understryka att

det finns andra metoder att nå de tunga missbrukarna

utan de etiska konflikter som kan knytas till ett

sprututbytesprogram. I Stockholm gjordes åren

1985–1992 särskilda insatser mot hiv och aids, där

man tillsatte speciella narkomanvårdsgrupper.

Grupperna bestod av socialarbetare med kompetens i

narkomanvårdsfrågor och hiv. Uppdraget var att

uppsöka alla missbrukare, även de som var okända för

socialbyrån. Missbrukarna erbjöds hivtest och vård

på narkomanvårdsenheter på olika sjukhus, där man

omgående kunde ta emot missbrukarna. Verksamheten

nådde mycket goda resultat. Det finns alla anledning

att uppmuntra till liknade insatser inom

missbruksvården.

5. Ökade resurser till polisen

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd).

Den nedrustning som skett inom rättsväsendet har

fått allvarliga konsekvenser. Trots förhållandevis

stora anslagshöjningar till polisen har en mycket

liten del av resursförstärkningarna nått den

faktiska verksamheten. Att säga sig vilja bekämpa

narkotikan och intensifiera detta arbete inom ramen

för befintliga medel är minst sagt anmärkningsvärt.

I vårt budgetalternativ för innevarande år avsatte

vi 380 miljoner kronor till polisorganisationen

utöver regeringens förslag. Polisen måste enligt vår

mening få ökade resurser bl.a. för att kunna arbeta

med t.ex. narkotikainformation i skolorna. Ökade

resurser till polisen skulle också innebära att fler

civila skulle kunna anställas för att avlasta

poliser från administrativt arbete. Slutligen skulle

behovet av att utbilda fler poliser bättre kunna

tillgodoses.

6. Tullens resurser

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd).

För att bättre kunna bekämpa narkotikan måste tullen

tillföras resurser. Kristdemokraterna avsatte därför

i sitt budgetalternativ för innevarande år 20

miljoner kronor mer än regeringen föreslog till

Tullverket för att förstärka kontroll och spaning

kring illegal införsel av bl.a. narkotika.

7. Tullens resurser

av Kenneth Johansson (c).

Jag anser det angeläget att Tullverket får ökade

resurser till kontrollverksamhet. En rad

omständigheter, som t.ex. Schengensamarbetet och

öppnandet av Öresundsbron, gör att kraven på

Tullverket ökar. Centerpartiet omfördelade i sitt

budgetalternativ för innevarande år 20 miljoner

kronor från Riksskatteverket för att möta

Tullverkets ökade behov.

8. Ökade resurser till kriminalvården

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd).

För att kriminalvården skall ha en realistisk

möjlighet att bygga ut antalet

motivationsavdelningar och häktesplatser samt satsa

på kontraktsvård, påverkansprogram och förberedelser

för utslussning av de intagna efter avtjänad

strafftid behövs det avsevärda resurser. Regeringens

satsning, som innebär 3040 miljoner kronor per år,

räcker inte långt särskilt mot bakgrund av det

underskott som kriminalvården lever med.

Kristdemokraterna menar att en satsning som är värd

namnet innebär att ytterligare minst 300 miljoner

kronor måste tillföras verksamheten. Detta har vi

också föreslagit i vårt budgetalternativ för

innevarande år.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:91 Nationell

narkotikahandlingsplan har regeringen

(Socialdepartementet) föreslagit att riksdagen

dels antar regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1996:1156) om receptregister,

dels godkänner vad regeringen

föreslår om narkotikapolitiska mål

(avsnitt 4).

Följdmotioner

2001/02:So25 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om tillämpningen av

tvångsvården för missbrukare.

2001/02:So26 av Carl-Axel Johansson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om tidig upptäckt och

behandling av narkotikamissbruk.

2001/02:So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström

(m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om lokal samverkan.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

avgiftningsenheter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behandlingsplaner

och eftervårdsplaner.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om den regionala

nivån.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

narkotikasamordnaren.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om insatser i skolan

och lärarutbildningen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om drogtester av

misstänkta från tolv års ålder.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att avsluta

sprututdelningsprogrammet i Malmö/Lund.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Metadon och

Subutexbehandlingarna.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tvångsvård.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om införsel och

illegal narkotikahandel.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om § 34-placeringar.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om glasrutan.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behandlingshem.

15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i påföljden för ringa

narkotikabrott i enlighet med vad som anförs i

motionen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om polisen.

2001/02:So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige inom

EU aktivt skall verka för att övriga EU-länder

inför en restriktivare narkotikapolitik.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det är

preparatets verkan som skall avgöra när olika

kemiska preparat narkotikaklassas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Internet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att tydliggöra

handlingsplanen avseende föräldrars möjlighet att

påverka ungdomars narkotikakonsumtion.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att varje

landsting skall kunna lämna in ansökan till

Socialstyrelsen och efter prövning ges möjlighet

att starta sprutbytesprojekt i den egna regionen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för att

minska narkotika och alkohol i fängelserna.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vidare utvecklad

samverkan mellan kommunerna och kriminalvården.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en förbättrad

utslussningssituation.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökad

kontrollverksamhet för Tullverket.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utbildning av fler

narkotikahundar.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att tillåta

buggning vid fall där grov brottslighet misstänks

föreligga.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

metodutvecklingsdelen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett förtydligande

av narkotikasamordnarens roll.

2001/02:So29 av Göran Magnusson (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om samordning mellan

insatser mot narkotika och alkohol.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om sambandet mellan

alkohol- och narkotikaproblemen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en länsvis

inventering av behovet av mer resurser för vård,

socialarbetare, polis och förebyggande insatser.

2001/02:So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att missbruket av

narkotika inom fem år skall minska till en

tredjedel av vad det är i dag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inrätta en

anhörigombudsman för anhöriga till

narkotikamissbrukare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen har anförs om att alla

skolor skall åläggas att införa en drogpolicy.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att staten tar det

ekonomiska huvudansvaret för LVM-vården av

narkotikamissbrukare.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att särskilda

polisenheter inrättas över hela landet för att

bekämpa narkotikamissbruk.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att kunna använda

kräkmedel för att komma åt svalda narkotikakapslar

hos misstänkta narkotikalangare.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

reglerna för permission och besök vid fängelserna

i syfte att åstadkomma narkotikafria anstalter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

sprututbytesverksamheten.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om svensk

narkotikapolitik i ett europeiskt perspektiv.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen bör

tillsätta en utredning i syfte att föreslå

riksdagen åtgärder för att minska antalet

narkotikapåverkade bilförare.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om barn- och

ungdomars drogvanor.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att drogtesta barn

under 15 år.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om missbruksvården.

2001/02:So31 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén

Finné (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ansvaret för det

lokala samarbetet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om socialtjänstens

arbete.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

frivilligorganisationerna.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om urinprov.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vård och

behandling för s.k. tunga narkotikamissbrukare.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om polisens resurser.

2001/02:So32 av Margareta Viklund (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en på riksnivå

heltäckande handlingsplan upprättas för att

förebygga användandet av droger och behandla dem

som drabbats av drogberoende.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

informationskampanjer mot droger måste följas upp

med ständiga förebyggande aktiviteter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att belysa

sambandet mellan droganvändning och hiv/aids.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige i det

europeiska samarbetet kraftfullt verkar för en

restriktiv narkotikapolitik.

2001/02:So33 av Jeppe Johnsson (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om fortbildning av

skolpersonal i drogkunskap.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utbildning av

föräldrar i drogkunskap.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att reglerna då

det gäller omyndigas möjlighet att lösa ut

receptbelagda mediciner på apotek bör ses över.

2001/02:So34 av Bo Lundgren m.fl. (m):

1. Riksdagen avslår propositionen 2001/02:91 och

begär att regeringen återkommer med ett nytt

förslag till handlingsplan i enlighet med vad som

anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om familjens roll i

det förebyggande arbetet.

3. Riksdagen beslutar att undervisningen om

narkotikans effekter skall påbörjas tidigare än i

dag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det i

lärarutbildningen skall ingå utbildning om

narkotikans symtom och effekter.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

frivilligorganisationer på narkotikaområdet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skolan skall

ha en absolut plikt att informera vårdnadshavare

vid misstanke om narkotikaanvändning.

7. Riksdagen beslutar att polisen skall ha möjlighet

att drogtesta ungdomar över tolv år när misstanke

finns om användning av narkotika.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om inrättandet av

länsvisa grupper inom polisen, med Stockholms

ravekommission som förebild.

9. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning avseende förutsättningarna för hemlig

teleavlyssning och förverkande av tillgångar som

åtkommits genom brottslig verksamhet.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen behovet av

en ökning av poliskåren.

11. Riksdagen beslutar att de pågående försöken med

utdelning av fria sprutor till narkomaner

omedelbart skall upphöra.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kriterier för att

få ta del av det s.k. metadonprogrammet.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om särskilda

vårdenheter liknande Maria ungdomsmottagning.

14. Riksdagen beslutar om användande av kräksirap

för att säkra bevisning om narkotikabrott enligt

vad som anförs i motionen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen behovet av

skärpta straffsatser för narkotikabrott.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om upphandling av

vårdprogram till kriminalvården från externa

vårdgivare.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om narkotikafria

fängelser.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om besöksrum med

glasruta.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kontroll av

inpasserande i fängelser med narkotikahundar.

20. Riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag

om en särskild narkotikasamordnare.

2001/02:So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om familjens

betydelse i det narkotikaförebyggande arbetet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om behovet av

informationsinsatser för att medvetandegöra

föräldrar och andra med tillsyn över barn om

värdeöverföringens betydelse och stärkande av

barns inre kontroll.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att

telefonhjälp inrättas utan vidare utredning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att

missbruksrelaterade frågor ingår i

föräldrautbildningen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att

komplettera särskilda yrkesinriktade

grundutbildningar med obligatoriska inslag av

missbruksrelaterade ämnen och att inrätta

särskilda kurser med specialinriktningar och

fördjupningsmöjligheter.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att ANT-

undervisningen bör utgå från verkligheten och att

särskilda medel bör tilldelas

frivilligorganisationer för ANT-undervisning.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att

utbildningen om alkohol och droger i

körkortsutbildningen blir obligatorisk.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att stödja

initiativ från arrangörer och organisationer att

skapa drogfria miljöer.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att

provtagning på ungdomar under 15 år bör bli

tillåten vid allvarlig misstanke om

narkotikamissbruk.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om polisens

möjligheter att arbeta brottsförebyggande genom

besök i skolan.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att rekrytera

fler civilanställda för att avlasta polisen från

administrativt arbete.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om bristande

personalresurser i gatulangningsgrupper och

behovet av att utbilda fler poliser.

13. Riksdagen begär att regeringen ser över

narkotikastrafflagen, i enlighet med vad som

anförs i motionen.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om mer resurser

till Tullverket för att förstärka kontroll av

illegal införsel av narkotika m.m.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att drogtester

används i större utsträckning vid misstanke om

missbruk inom kriminalvården.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att man bör

införa sektionering och smågruppssystem på

anstalterna.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om övervakade

besök för den som dömts till fängelse en kortare

tid för narkotikabrott.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om olika stadier

i motivationsutvecklingen samt utslussningsboende.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om en större

medelstilldelning till kriminalvårdens verksamhet.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att behovet av

en god missbrukarvård kräver mer resurser till

landsting och kommuner.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om en översyn av

hur kommuner och landsting samverkar kring vården

och rehabiliteringen av personer som missbrukar

alkohol och/eller narkotika.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att ett

kommunalt handlingsprogram för stöd till

drogrehabiliterade bör utarbetas.

23. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att dagens

sprututbytesprogram bör permanentas.

Motioner väckta under allmänna

motionstiden 2000

2000/01:So235 av Mikael Oscarsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att ge Socialstyrelsen i

uppdrag att göra en översyn av regelverket runt

narkotikabekämpningen.

2000/01:So241 av Birgitta Sellén och Sofia Jonsson

(c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att preparatens

verkan skall leda till narkotikaklassning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att motverka

drogförsäljning via Internet.

2000/01:So496 av Morgan Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en samsyn mellan

svenska och danska myndigheter vad gäller åtgärder

för att minska narkotikamissbruket i

Öresundsregionen.

2000/01:K398 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att mer intensivt

föra ut Sveriges narkotikastrategi i Europa.

2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om preventiva

åtgärder mot knarkproblem bland yngre.

2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förbättra

informationen till föräldrar om

narkotikamissbrukets symptom och verkningar.

2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om inrättandet av en narkotikageneral i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om information till

föräldrar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om heroinprojekt.

6. Riksdagen beslutar avbryta pågående verksamhet

med utdelning av fria sprutor till

narkotikamissbrukare i enlighet med vad som anförs

i motionen.

2000/01:Kr524 av Birgitta Sellén m.fl. (c):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om fortsatt satsning

på Dopinglaboratoriet i Huddinge.

Motioner väckta under allmänna

motionstiden 2001

2001/02:So251 av Sofia Jonsson och Birgitta Sellén

(c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ett aktivt arbete för att

komma åt GBL-problematiken.

2001/02:So272 av Maud Ekendahl (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om tillsättande av en

narkotikageneral med övergripande ansvar för

narkotikabekämpningen.

2001/02:So291 av Harald Nordlund (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om inrättande av

länsvisa eller regionala kunskapscentrum för

förebyggande arbete rörande droger och missbruk i

främsta hand bland ungdom.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om stöd till

frivilligorganisationer som arbetar

drogförebyggande och att dessa knyts till dessa

kunskapscentrum.

2001/02:So308 av Ulf Nilsson (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att permanenta

sprututbytesprojektet i Malmö och Lund.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utvidga

verksamheten med sprututbyte till flera platser i

Sverige.

2001/02:So361 av Mikael Oscarsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att tillsätta en särskild

beredning som kan komplettera Narkotikakommissionen.

2001/02:So371 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén

Finné (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökat engagemang

mot narkotika.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ändrad

lagstiftning.

2001/02:So372 av Chris Heister m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att avbryta

sprutbytesverksamheten.

2001/02:So393 av Lars Wegendal och Carina Adolfsson

Elgestam (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en nationell

kampanj om farorna med missbruk av droger.

2001/02:So416 av Göran Lindblad (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om narkotikaklassificering av

GBL.

2001/02:So417 av Cecilia Magnusson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att avskaffa

narkotikaklassificeringen av industrihampa.

2001/02:So427 av Monica Green och Carina Ohlsson

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om det nödvändiga

drogförebyggande arbetet och föreningarnas viktiga

roll.

2001/02:So472 av Birgitta Sellén (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en ökad utbildning

om droger för dem som arbetar med barn och

ungdomar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skapa

ekonomiska resurser för framtagande av information

om droger.

2001/02:So474 av Hans Hoff (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att missbruk av förskrivning är så allvarligt att en

översyn av nuvarande regelverk bör göras.

2001/02:So497 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för att

bekämpa narkotikan.

2001/02:So504 av Berit Adolfsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att anmäla nya partydroger

till EU:s frivilliglista.

2001/02:So511 av Marie Granlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i motionen om vikten av

sprutbytesverksamhet.

2001/02:So565 av Lars Wegendal m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en nationell

kampanj om farorna med missbruk av droger.

2001/02:So594 av Anita Jönsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om sprutbytesprogrammen i Lund

och Malmö.

2001/02:So622 av Margareta Viklund m.fl. (kd, m, v,

c, fp, mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en

handlingsplan för att minska tillgängligheten av

narkotika upprättas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att informationen

om narkotikans skadliga konsekvenser ständigt

måste pågå i samhälle och skola.

2001/02:Ju211 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att skärpa straffsatserna

för narkotikabrott gällande kat.

2001/02:Ju237 av Agne Hansson m.fl. (c):

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att se på

drogpreparatens verkan när man narkotikaklassar

olika kemiska preparat.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att motverka

drogförsäljning via Internet.

2001/02:Ju285 av Sten Tolgfors (m):

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring vad gäller möjligheten att

drogtesta också ungdomar under 15 år vid misstanke

om drogpåverkan, i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2001/02:Ju311 av Gunnel Wallin m.fl. (c):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att omfattningen

av kontrollåtgärder för att minska narkotika och

alkohol inom anstalterna måste öka genom bl.a.

fler urinprovstagningar och grundliga visitationer

samt ökat antal narkotikahundar.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförts om vikten av

samverkan mellan kommunerna och kriminalvården när

det gäller de så kallade § 34-placeringarna.

2001/02:Ju322 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att satsa på

tidiga insatser mot ungdomars missbruk genom

speciella narkotikaenheter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ge polisen

möjlighet att kontrollera ungdomar fr.o.m. tolv

års ålder vid skälig misstanke om

narkotikapåverkan.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skapa

narkotikafria anstalter genom ökad kontroll och

ökat antal motivationsenheter.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att föra in

livstidsfängelse i straffskalan för grovt

narkotikabrott.

2001/02:Ju326 av Britt-Marie Lindkvist och Christina

Nenes (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om fler drogfria

anstalter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om stöd till

narkotikamissbrukare som vill sluta, genom bl.a.

särskilda motivationsprogram och avdelningar på

anstalter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs vad gäller

utbildning och kompetensutveckling för

anstaltspersonalen.

2001/02:Ju359 av Göran Lindblad (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om införandet av drogfria

fängelser.

2001/02:Ju389 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att provtagning på

ungdomar under 15 år bör bli tillåtet vid

allvarlig misstanke om narkotikamissbruk.

2001/02:Ju424 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om drogfria

anstalter.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av fler

motivations- och behandlingsplatser.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om väl fungerande

motivationsavdelningar med kognitiva program.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa

generella regler för övervakade besök för dem som

dömts till fängelse för narkotikabrott i två tre

månader.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa

motivationsanstalter i tre steg.

2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz

(fp):

35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

narkotikabekämpning inom kriminalvården.

2001/02:U301 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

48. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige mer

kraftfullt bör driva på för en svensk

narkotikastrategi inom EU.

2001/02:Ub550 av Ulla-Britt Hagström och Annelie

Enochson (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att länsstyrelsen

bör utveckla det preventiva samrådsarbetet med

tanke på alkohol och droger.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

Folkhälsoinstitutet bör utveckla metoder för

förebyggande av narkotikamissbruk.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Förslag till lag om ändring i

lagen (1996:1156) om

receptregister

Härigenom föreskrivs att 3, 4, 6 och 9 §§ lagen

(1996:1156) om receptregister skall ha följande

lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

3 §[1]

-----------------------------------------------------

Receptregistret får användas för

1. registrering av underlaget för tillämpningen av

bestämmelserna om högkostnadsskydd vid köp av

läkemedel m.m.,

2. debiteringen till landstingen,

3. ekonomisk uppföljning och framställning av

statistik hos Apoteket Aktiebolag,

4. registrering och redovisning till landstingen av

uppgifter för ekonomisk uppföljning och

framställning av statistik,

5. registrering och redovisning till förskrivare,

till verksamhetschefer enligt hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763) och till läkemedelskom-

mittéer enligt lagen (1996:1157) om

läkemedelskommittéer av uppgifter för medicinsk

uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring i

hälso- och sjukvården,

-----------------------------------------------------

6. registrering och 6. registrering och

redovisning till redovisning till

Socialstyrelsen av Socialstyrelsen av

uppgifter för medicinsk uppgifter för medicinsk

uppföljning, utvärdering, uppföljning, utvärdering,

kvalitetssäkring, kvalitetssäkring,

epidemiologiska epidemiologiska

undersökningar, forskning undersökningar, forskning

och framställning av och framställning av

statistik, och statistik,

-----------------------------------------------------

7. registrering av 7. registrering av

dosexpedierade läkemedel. dosexpedierade läkemedel,

och

-----------------------------------------------------

8. registrering och

redovisning till

Socialstyrelsen av

uppgifter om enskild

läkares eller tandläkares

förskrivning av

narkotiskt läkemedel, för

styrelsens tillsyn över

hälso- och

sjukvårdspersonal enligt

lagen (1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso-

och sjukvårdens område.

-----------------------------------------------------

Användningen enligt Användning av

första stycket 1 och 7 receptregistret för sådan

får endast omfatta den registrering som avses i

som har lämnat sitt första stycket 1 och 7

samtycke till det. För får inte omfatta annan än

ändamålet enligt första den som har lämnat sitt

stycket 2 får inte samtycke till

redovisas andra uppgifter registreringen. För

som kan hänföras till ändamål som avses i

någon enskild person än första stycket 2 får

inköpsdag, kostnad, uppgifter som kan

kostnadsreducering och hänföras till en enskild

patientens personnummer. person inte omfatta annat

Ändamålen enligt första än inköpsdag, kostnad,

stycket 3, 4 och 5 kostnadsreducering och

omfattar inte några patientens personnummer.

åtgärder som innebär att

uppgifter som kan För ändamål som avses i

hänföras till någon första stycket 3, 4, 5

enskild person redovisas. och 8 får inga uppgifter

Ändamålet enligt första redovisas som kan

stycket 5 omfattar dock hänföras till en enskild

redovisning av uppgifter person. Dock får

som kan hänföras till en uppgifter som kan

enskild förskrivare hänföras till en enskild

såvitt gäller den förskrivare ingå i

redovisning som lämnas redovisning enligt första

till samma förskrivare stycket 5 till samma

och den redovisning som förskrivare och till

lämnas till verksamhetschefen vid den

verksamhetschefen vid den enhet vid vilken

enhet vid vilken förskrivaren tjänstgör

förskrivaren tjänstgör. samt i redovisning enligt

För ändamålet enligt första stycket 8 till

första stycket 6 får Socialstyrelsen.

redovisning av uppgifter

som kan hänföras till För ändamål som avses i

någon enskild person första stycket 6 får

göras endast i fråga om uppgifter som kan

den som har lämnat sitt hänföras till en enskild

samtycke till det. person redovisas endast

Förskrivningsorsak får med den berörda personens

redovisas endast för de samtycke. Förskriv-

ändamål som anges i ningsorsak får redovisas

första stycket 4, 5 och endast för de ändamål som

6. avses i första stycket 4,

5 och 6.

-----------------------------------------------------

4 §[2]

-----------------------------------------------------

I den utsträckning det behövs för registerändamålen

enligt 3 § får receptregistret innehålla följande

uppgifter som kan hänföras till enskilda personer:

1. inköpsdag, vara, mängd, dosering, kostnad och

kostnadsreducering enligt lagen (1996:1150) om

kostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.,

2. förskrivningsorsak,

3. patientens namn, personnummer och

folkbokföringsort samt postnumret i patientens

bostadsadress,

-----------------------------------------------------

4. förskrivarens namn, 4. förskrivarens namn,

yrke, specialitet och yrke, specialitet,

arbetsplats, och arbetsplats och, vad

avser läkares eller

tandläkares förskrivning

av narkotiskt läkemedel,

förskrivarkod, och

-----------------------------------------------------

5. samtycke enligt 3 § 5. samtycke enligt 3 §

andra stycket. andra eller fjärde

stycket.

-----------------------------------------------------

Förskrivningsorsak skall anges med en kod.

-----------------------------------------------------

**FOOTNOTES**

[1]: Senaste lydelse 2000:358.

Paragrafen föreslås ändrad även i proposition 2001/02:63.

[2]: Paragrafen föreslås ändrad även i proposition

2001/02:63.

-----------------------------------------------------

6 §[3]

-----------------------------------------------------

Patienters identitet får Patienters identitet får

användas som sökbegrepp användas som sökbegrepp

endast för det ändamål endast för det ändamål

som anges i 3 § första som anges i 3 § första

stycket 1 och 7. stycket 1 och 7.

Förskrivares identitet Förskrivares identitet

får användas som får användas som

sökbegrepp endast för det sökbegrepp endast för de

ändamål som anges i 3 § ändamål som anges i 3 §

första stycket 5. Kod för första stycket 5 och 8.

förskrivningsorsak får Kod för

inte användas som förskrivningsorsak får

sökbegrepp. inte användas som

sökbegrepp.

-----------------------------------------------------

9 §[4]

-----------------------------------------------------

Apoteket Aktiebolag skall på lämpligt sätt lämna

patienter och förskrivare information om

receptregistret. Informationen skall redovisa

ändamålen med registret och vilka uppgifter

registret får innehålla samt ge upplysning om

1. de tystnadsplikts- och säkerhetsbestämmelser

som gäller för registret,

2. rätten att få information och rättelse enligt

personuppgiftslagen (1998:204),

-----------------------------------------------------

3. de bestämmelser om 3. de bestämmelser om

samtycke som gäller samtycke som gäller

enligt 3 § andra stycket, enligt 3 § andra och

och fjärde styckena, och

-----------------------------------------------------

4. de begränsningar i fråga om sambearbetning,

sökbegrepp och bevarande av uppgifter som gäller för

registret.

-----------------------------------------------------

____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002 och

tillämpas i fråga om förskrivningar som expedieras

efter ikraftträdandet.

**FOOTNOTES**

[3]: Senaste lydelse 2000:358.

[4]: Senaste lydelse 1998:721.

Bilaga 3

Justitieutskottets yttrande

2001/02:JuU5y

Handlingsplan mot narkotika

Till socialutskottet

Proposition 2001/02:91 Nationell

narkotikahandlingsplan har hänvisats till

socialutskottet. Socialutskottet beslutade den 29

januari 2002 att bereda justitieutskottet tillfälle

att yttra sig över propositionen jämte eventuella

motioner.

Med anledning av propositionen har väckts elva

motioner, So25–35.

Propositionen föranleder följande yttrande från

justitieutskottet.

Till yttrandet har fogats 15 avvikande meningar

samt fyra särskilda yttranden.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen presenterar i propositionen en nationell

handlingsplan mot narkotika. Syftet är att redovisa

regeringens syn på den samlade narkotikapolitiken

samt att lägga fast grundvalarna för hur en

förstärkning av samhällets insatser under åren

2002–2005 skall genomföras samt för hur insatserna

skall följas upp. Förslagen grundar sig på

Narkotikakommissionens betänkande Vägvalet – Den

narkotikapolitiska utmaningen (SOU 2000:126).

I propositionen föreslås att målet för den svenska

narkotikapolitiken även i fortsättningen skall vara

ett narkotikafritt samhälle. Huvudinriktningen för

narkotikapolitiken skall vara målinriktade och

samordnade insatser för att begränsa både utbudet

och efterfrågan av narkotika. Förstärkta insatser

behövs för att förstärka den politiska

prioriteringen av narkotikafrågan, förbättra

samarbetet mellan olika myndigheter och mellan

myndigheter och organisationer, förbättra det

förebyggande arbetet genom bl.a. metod- och

kompetensutveckling, utveckla vårdinsatserna genom

bl.a. metod- och kompetensutveckling samt forskning,

utveckla behandlingsperspektivet inom

kriminalvården, effektivisera insatserna på

kontrollområdet, förbättra metoderna för att följa

narkotikautvecklingen och samhällets insatser samt

för att öka det internationella samarbetet.

Regeringen föreslår att lagen (1996:1156) om

receptregister ändras så att receptregistret får

användas av Socialstyrelsen för tillsyn över enskild

läkares och tandläkares förskrivningar av narkotiska

läkemedel. Regeringen föreslår också att registret

får innehålla förskrivarkod och att förskrivares

identitet får användas som sökbegrepp.

Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli

2002.

Slutligen har regeringen enligt propositionen för

avsikt att tillsätta en särskild nationell

narkotikasamordnare som får i uppgift att genomföra

och följa upp handlingsplanen. För genomförandet av

handlingsplanen avsätts 325 miljoner kronor under

tre år.

Utskottet

Yttrandets omfattning

Utskottet begränsar sitt yttrande till sådana frågor

som ligger inom utskottets beredningsområde och som

med ett par undantag behandlas i propositionen. I

undantagsfallen har frågan dock varit aktuell i

Narkotikakommissionen. Förutom inriktningen av

handlingsplanen i stort rör dessa frågor insatser

mot utbudet av narkotika samt kriminalvårdens

insatser. I anslutning härtill behandlas ett antal

av de motionsyrkanden som väckts med anledning av

propositionen. Dessa yrkanden framgår av en

förteckning till detta yttrande över behandlade

förslag. Övriga motionsyrkanden som väckts med

anledning av propositionen föranleder inte något

yttrande från utskottets sida. Härutöver behandlar

utskottet ett antal motioner väckta under allmänna

motionstiden år 2001 som då remitterades till

justitieutskottet och som avser frågor som tas upp i

propositionen eller på annat sätt rör åtgärder mot

narkotika. Dessa överlämnas nu – under förutsättning

av socialutskottets medgivande – till

socialutskottet. Även dessa motioner framgår av

förteckningen.

En nationell narkotikahandlingsplan

Regeringen tillsatte i maj 1998 en särskild

narkotikakommission med uppdrag att göra en

utvärdering av samhällets narkotikapolitiska

insatser sedan mitten av 1980-talet, då en sådan

senast gjordes. Med utgångspunkt från denna

utvärdering fick kommissionen i uppdrag att lägga

fram förslag till sådana effektiviseringar av

narkotikapolitiken som den fann möjliga. Översynen

skulle omfatta lagstiftningen inom området samt

insatser för att förebygga missbruk och rehabilitera

narkotikamissbrukare och insatser för att begränsa

tillgången på narkotika (dir. 1998:18). I april 2000

beslutade regeringen – efter ett tillkännagivande

från justitieutskottet – om tilläggsdirektiv

angående kriminalvårdens behandlingsinsatser (dir.

2000:29).

I januari 2001 överlämnade Narkotikakommissionen

sitt slutbetänkande Vägvalet – Den

narkotikapolitiska utmaningen (SOU 2000:126). Detta

byggde delvis på de 13 diskussionspromemorior

kommissionen presenterat under utredningsarbetets

gång. Vidare lämnade kommissionen i augusti 1999 ett

delbetänkande om narkotikastatistik (SOU 1999:90).

Vad gäller innehållet i den svenska

narkotikapolitiken påtalade Narkotikakommissionen

stora brister. Inte minst ansåg kommissionen detta

gälla i den struktur som finns för att bekämpa

narkotikaproblemet, främst inom det förebyggande

arbetet och inom den vård och behandling som i dag

erbjuds missbrukare. Redan den omständigheten att

fler ungdomar än tidigare har en mer tillåtande

attityd till narkotika visar, enligt kommissionen,

att det förebyggande arbetet inte når fram i

tillräcklig utsträckning. Såvitt gäller vård och

behandling för narkotikamissbrukare är det ett

område som varit föremål för omfattande

nedskärningar och nedprioriteringar i landets

kommuner. På många håll såg kommissionen att

kontinuiteten i verksamheten gått förlorad och

konstaterade också ett behov av kompetensutveckling

inom dessa områden. Även myndigheterna på

kontrollområdet har fått vidkännas nedskärningar och

andra förändringar under senare år.

Narkotikakommissionen fann att det inom dessa

myndigheter emellertid inte råder någon oklarhet

kring sådana frågor som syfte, mål och medel för

narkotikabekämpningen.

Karakteristiskt för den svenska politiken är att

den bygger på en balans mellan insatser ägnade att

dämpa efterfrågan och begränsa tillgången på

narkotika. Balansen mellan olika åtgärdsområden,

ansåg kommissionen, har förskjutits. Framför allt

har alltså det förebyggande arbetet liksom vård- och

behandlingsinsatserna försvagats.

Mot bakgrund av de brister som

Narkotikakommissionen påtalat presenterar regeringen

i propositionen sitt förslag till nationell

handlingsplan mot narkotika. Redan i inledningen

slås fast att målet för den svenska

narkotikapolitiken även i fortsättningen skall vara

ett narkotikafritt samhälle. I propositionen lägger

regeringen fast grundvalarna för hur en förstärkning

av samhällets insatser under åren 2002–2005 skall

genomföras. För att återställa balansen i den

svenska narkotikapolitiken krävs enligt regeringen

en förstärkning av det förebyggande arbetet och av

vård- och behandlingsinsatserna. Det skall dock inte

ske genom att trappa ned på de åtgärder som syftar

till att minska tillgången på narkotika; balansen

måste finnas på en hög – inte på en låg – kvalitativ

nivå.

Huvuddragen i handlingsplanen bygger på en

förstärkt politisk prioritering av narkotikafrågan,

förbättrat samarbete mellan olika myndigheter och

mellan myndigheter och organisationer, metod- och

kompetensutveckling, forskning, förbättrade metoder

för att följa narkotikautvecklingen och samhällets

insatser samt ett ökat internationellt samarbete.

Tyngdpunkten på de förstärkta insatser som

regeringen anser bör genomföras ligger på insatser

mot efterfrågan: förebyggande insatser, tidiga

insatser samt vård och behandling av missbrukare.

Vidare läggs stor tyngd i den nationella

handlingsplanen på att förstärka kriminalvårdens

behandlingsinsatser.

Utskottet anser för sin del att det inte råder

någon tvekan om att det övergripande målet för

narkotikapolitiken även fortsättningsvis skall vara

ett samhälle fritt från narkotika. Genom de förslag

som regeringen lägger fram i propositionen kommer

samhällets samlade insatser att förstärkas på ett

sätt som utskottet finner angeläget. Utskottet delar

också uppfattningen att det i första hand är det

förebyggande arbetet liksom vård- och

behandlingsinsatserna som måste förstärkas. Särskilt

vill utskottet här understryka de insatser som rör

kriminalvårdens behandlingsinsatser.

Tyngdpunkten i handlingsplanen ligger på det

förebyggande området. Detta är dock – vilket

förespråkas i motion So34 (m) yrkande 1 – ingen

anledning att avslå propositionen. Samtidigt vill

utskottet peka på vikten av att åtgärderna mot

utbudet av narkotika inte kommer i skymundan. Även

om dessa frågor fått ett förhållandevis litet

utrymme i propositionen får man enligt utskottet

förutsätta att dessa får vederbörlig uppmärksamhet i

arbetet med att genomföra handlingsplanen. Utskottet

vill i sammanhanget erinra om att insatserna mot

narkotika redan är en prioriterad uppgift inte bara

för kriminalvården utan också för t.ex. polisen och

åklagarverksamheten.

Mot bakgrund av det sagda övergår utskottet här

till vissa enskildheter i handlingsplanen i vilka

motionsyrkanden väckts som faller under

justitieutskottets beredningsområde.

Tidiga insatser

Drogtester av barn under 15 år

Genom att fängelse infördes i straffskalan för eget

bruk av narkotika år 1993 blev det möjligt för

polisen att ta urin- eller blodprov för att

kontrollera och säkra bevisning om ett misstänkt

narkotikabrott. Syftet med lagändringen var framför

allt att genom en tidig upptäckt ge möjligheter att

ingripa tidigt och därigenom förhindra att unga

människor fastnar i missbruk.

Den bestämmelse som tillämpas vid sådan

provtagning är 28 kap. 12 § rättegångsbalken enligt

vilken den som skäligen kan misstänkas för ett brott

på vilket fängelse kan följa får kroppsbesiktigas

för att söka efter föremål som kan tas i beslag

eller annars för att utröna omständigheter som kan

vara av betydelse för utredningen om brottet. Om den

misstänkte inte har fyllt 21 år finns särskilda

bestämmelser i lagen (1964:167) med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare, som i dessa

delar ersätter rättegångsbalkens regler. Enligt

lagen gäller bl.a. att om någon är misstänkt för att

före 15 års ålder ha begått ett brott på vilket

fängelse kan följa får, om det finns särskilda skäl

beslag, husrannsakan och kroppsvisitation enligt

bestämmelserna i rättegångsbalken företas mot den

unge. Däremot saknas möjligheten till

kroppsbesiktning av barn under 15 år.

I motionerna So26 (m) (delvis), So30 (fp) yrkande

12, So31 (m) yrkande 4, So35 (kd) yrkande 9, Ju285

(m) yrkande 4, Ju389 (kd) yrkande 5 och So371 (m)

yrkande 4 begärs möjligheter för polisen att ta

blodprov och urinprov på barn under 15 år i syfte

att klarlägga om barnet använt narkotika. I

motionerna So27 yrkande 7, So34 yrkande 7 och Ju322

yrkande 4 (samtliga m) begärs en sådan möjlighet

från tolv års ålder. Syftet med provtagningarna är

att ett begynnande missbruk skall kunna upptäckas så

tidigt som möjligt.

Frågan om drogtester av barn under 15 år behandlas

inte i propositionen.

När det gäller barn och ungdomar anför regeringen

att det finns två grundprinciper i arbetet med

ungdomar som har påbörjat ett missbruk: tidig

upptäckt och tydlig reaktion. För att kunna nå de

ungdomar som har börjat experimentera med narkotika

måste det finnas ett fungerande skyddsnät omkring

dem i skolan, lokalsamhället och ett strukturerat

samarbete mellan socialtjänst, polis, skola,

fritidsverksamhet och frivilligorganisationer.

Regeringen föreslår i propositionen förstärkta

insatser för att råd, stöd och hjälp skall nå

människor i ett så tidigt stadium av missbruket som

möjligt. Detta innefattar även insatser riktade mot

föräldrar.

Utskottet har vid ett flertal tidigare tillfällen

behandlat frågan om att införa drogtester av barn

under 15 år. En mer utförlig beskrivning av gällande

rätt finns i betänkande 1996/97:JuU12 s. 11 f.

Utskottet har härvid hänvisat till förarbetena till

bestämmelsen om beslag, husrannsakan och

kroppsvisitation i lagen med särskilda bestämmelser

om unga lagöverträdare då den infördes år 1985

(prop. 1983/84:187, bet. 1984/85:JuU6, rskr.

1984/85:37). Där anfördes att det fick anses

tveksamt i vilken utsträckning tvångsmedel som

beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och

kroppsbesiktning fick användas mot den som var

misstänkt för brott och som inte fyllt 15 år. När

det gällde kroppsbesiktning framstod det praktiska

behovet av att använda det tvångsmedlet som ganska

ringa beträffande den ifrågavarande ålderskategorin.

Dessutom kunde lämpligheten sättas i fråga av att

använda kroppsbesiktning i fråga om barn som befann

sig i förpuberteten och i en känslig period av sin

utveckling. Tvärtom var ett särskilt hänsynstagande

till den personliga integriteten påkallad.

Kroppsbesiktning borde alltså inte få företas i

fråga om denna ålderskategori. De tvångsmedel som

borde komma i fråga mot barn under 15 år var således

beslag, husrannsakan och kroppsvisitation. De borde

dock tillämpas restriktivt (a.a. prop. s. 28 f).

Utskottet har under senare år funnit att de skäl

mot kroppsbesiktning av barn under 15 år som

anfördes i propositionen alltjämt är giltiga. Sedan

Narkotikakommissionen tillsattes har hänvisats till

arbetet i den samt senast i betänkande 2000/01:JuU13

s. 14 till beredningen av kommissionens betänkande.

I detta tog kommissionen ställning mot att införa en

möjlighet till drogtester av barn under 15 år.

Kommissionen fann i sina överväganden att de

eventuella vinster en sådan möjlighet skulle kunna

leda till inte kan anses stå i rimlig proportion

till det ingrepp som ett tvångsvis drogtest utgör

för barnet. Narkotikakommissionen ansåg att de

argument som framfördes till stöd för att inte

tillåta kroppsbesiktning av barn under 15 år

fortfarande är giltiga, även om behovet av att

använda ett sådant tvångsmedel möjligen kan vara

något större i dag. Kommissionen framhöll att man i

sammanhanget skall hålla i minnet att en

kroppsbesiktning i de aktuella fallen skall ske i

brottsutredande syfte. När det gäller barn under 15

år, som alltså inte är straffmyndiga, ansåg

kommissionen det inte vara rimligt att med hjälp av

ett straffprocessuellt tvångsmedel utreda ett brott

som består i ett eget bruk av narkotika. Här

erinrade kommissionen särskilt om att när det gäller

de mindre ingripande tvångsmedel som får tillämpas

mot barn under 15 år – beslag, husrannsakan och

kroppsvisitation – gäller att de skall tillämpas

restriktivt och endast vid misstanke om allvarlig

brottslighet eller brottslighet av större

omfattning. Eget bruk av narkotika är enligt

gällande rätt inte att betrakta som ett allvarligt

brott; en annan sak, underströk kommissionen, är att

det utgör ett svårt socialt problem. Att en så ung

person som nu är i fråga, avslutade kommissionen,

befinner sig i sådana omständigheter att det skulle

vara aktuellt med att tvångsvis utföra ett drogtest

utgör också ett fullt tillräckligt skäl för

socialtjänsten att utreda det aktuella barnets

levnadsförhållanden.

Utskottet finner för sin del att de skäl som

anförts mot att införa drogtester av barn under 15

år alltjämt är bärkraftiga. Som

Narkotikakommissionen framhållit bör misstanken om

att ett barn missbrukar narkotika leda till

åtgärder, oavsett om något drogtest föreligger.

Utskottet föreslår att socialutskottet avstyrker

bifall till motionerna So26, So27, So30, So31, So34,

So35, Ju285, Ju389, Ju322 och So371 i här berörda

delar.

Insatser mot utbudet

Organisation och metoder

I några motioner behandlas frågor om polisens

organisation och metoder. I motionerna So27 (m)

yrkande 16, So30 (fp) yrkande 5, So34 (m) yrkande 8

och Ju322 (m) yrkande 2 anser motionärerna sålunda

att det inom polisen bör finnas specialiserade

narkotikaenheter. I andra motionsyrkanden tas frågor

upp om polisens resurser. I motion So29 (s) yrkande

3 föreslås en inventering av behovet av mer resurser

till bl.a. polisen. I motionerna So31 yrkande 6 och

So34 yrkande 10 (båda m) krävs ökade resurser till

fler poliser. Också i So35 (kd) yrkandena 10–12

krävs ökade resurser, bl.a. för att polisen skall

kunna arbeta med förebyggande arbete i skolorna. För

att frigöra resurser till detta anser motionärerna

bl.a. att det bör anställas fler civila inom

polisen. Slutligen anser motionärerna i So28 (c)

yrkande 10 att utbildningen av narkotikahundar hos

bl.a. polisen skall öka.

Regeringen avser att ge Rikspolisstyrelsen i

uppdrag att inom ramen för sin löpande

inspektionsverksamhet göra en särskild inspektion

för att se till att polisens narkotikabekämpning

bedrivs på ett effektivt sätt. Syftet är att se hur

arbetet mot narkotikabrottsligheten är organiserat

och dimensionerat samt hur de olika nivåerna

samverkar. Härtill aviserar regeringen att den

kommer att ge Brottsförebyggande rådet i uppdrag att

utvärdera effekterna av polisens arbete för att

bekämpa narkotikabrottsligheten. Uppdraget till

Rikspolisstyrelsen och Brottsförebyggande rådet

avses enligt regeringen ge en god bild av vilka

förbättringar som kan behövas för att polisens

arbete mot narkotikabrottsligheten skall kunna

utvecklas vidare.

Utskottet vill för egen del understryka vikten av

att polisens resurser används på ett sådant sätt att

brottsbekämpningen blir så effektiv som möjligt. De

uppdrag som regeringen nu kommer att lämna

Rikspolisstyrelsen och Brottsförebyggande rådet bör

enligt utskottets mening kunna utgöra ett värdefullt

underlag för att ytterligare kunna effektivisera

polisens arbete mot narkotika. Härvid kan man

förutsätta att sådana frågor som tas upp i

motionsyrkandena kommer att beröras. Utskottet

föreslår mot den bakgrunden att socialutskottet

avstyrker bifall till motionerna So27, So28, So29,

So30, So31, So34, So35 och Ju322 i här behandlade

delar.

Särskilda spaningsmetoder, m.m.

I motionerna So28 (c) yrkande 11 anser motionärerna

att buggning skall tillåtas vid misstänkt grov

brottslighet. Vidare begärs i motion So34 (m)

yrkande 9 att förutsättningarna för hemlig

teleavlyssning liksom för förverkande skall utredas.

Såvitt gäller de s.k. särskilda spaningsmetoderna

har regeringen i propositionen förklarat att den

inte har för avsikt att i detta sammanhang vidta

några åtgärder.

Vad först gäller buggning och hemlig

teleavlyssning var dessa frågor föremål för

utskottets och riksdagens överväganden så sent som i

februari 2002. Då avstyrktes bifall till motsvarande

motionsyrkanden med hänvisning till att frågan om

hemliga tvångsmedel för närvarande bereds i

Regeringskansliet. Så är alltjämt fallet.

Justitieutskottet föreslår mot denna bakgrund att

också socialutskottet avstyrker bifall till

motionerna So28 och So34 i dessa delar.

Bestämmelserna om förverkande har nyligen varit

föremål för översyn. Den s.k. Förverkandeutredningen

överlämnade i december 1999 sitt betänkande

Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:147)

till regeringen. Betänkandet har remissbehandlats

och bereds i Justitiedepartementet. Utskottet anser

att detta arbete inte bör föregripas och föreslår

att socialutskottet avstyrker bifall till motion

So34 i denna del.

Kräkmedel

I motionerna So27 yrkande 11 (delvis) och So34

yrkande 14 (båda m) anser motionärerna att kräkmedel

skall tillåtas vid kroppsbesiktning av den som är

misstänkt för narkotikalangning. Motsvarande yrkande

finns i motion So30 (fp) yrkande 6.

Frågan om användning av kräkmedel i

brottsutredande syfte har varit aktuell i olika

sammanhang under senare år. Bakgrunden är att

narkotikaförsäljare i framför allt storstäderna ofta

förvarar sitt varulager, främst kapslar av heroin, i

munnen, för att kunna svälja narkotikan om polis

närmar sig.

I proposition 1993/94:24 rörande de senaste

ändringarna i bestämmelsen om kroppsbesiktning

påpekades, med hänvisning till att en

tvångsmedicinering innebär ett mycket allvarligt

ingrepp i den kroppsliga integriteten, att mycket

starka skäl krävs för att införa en sådan möjlighet

till medicinering. Vid en sådan bedömning måste

brottsbekämpande effektivitetshänsyn träda tillbaka

och något förslag om tvångsmedicinering lades därför

inte fram i den propositionen. Justitieutskottet

förklarade sig inte ha någon annan uppfattning, och

riksdagen ställde sig bakom uttalandet (bet.

1993/94:JuU7 s. 7, rskr. 67). Därefter har utskottet

vid ett par tillfällen tagit ställning till yrkanden

om att tillåta kräkmedel och då inte funnit skäl att

frångå sin tidigare uppfattning (senast bet.

1997/98:JuU24 s. 14 f).

När frågan senast var aktuell i utskottet

hänvisade utskottet till beredningen av

Narkotikakommissionens betänkande (bet.

2000/01:JuU32 s. 13 f). I detta föreslog

kommissionen att det i narkotikastrafflagen skulle

tas in en bestämmelse om att den som är skäligen

misstänkt för narkotikabrott som inte är ringa skall

kunna ges läkemedel eller liknande vid en

kroppsbesiktning. Avsikten är att det vid skälig

misstanke om försäljning av narkotika skall kunna

fattas beslut om att använda kräkmedel eller

liknande vid kroppsbesiktning i sådana fall där det

i dag beslutas om att placera den misstänkte på s.k.

tulltoalett (SOU 2000:126 s. 208 f).

Regeringen finner i propositionen att det inte

framkommit något skäl av tyngd för att nu frångå vad

som uttalades när frågan senast var föremål för

regeringens bedömning. Med hänsyn till framför allt

det starka skydd som måste finnas för den kroppsliga

integriteten är regeringen inte beredd att föreslå

någon möjlighet till tvångsmässig medicinering i

samband med kroppsbesiktning.

Utskottet delar denna uppfattning och föreslår att

socialutskottet avstyrker bifall till motionerna

So27, So30 och So34 i dessa delar.

Straffskalor, m.m.

I några motioner tas upp frågor om straffskalor och

därmed sammanhängande frågor vid narkotikabrott.

Sålunda begärs i motion So27 (m) yrkande 15 en

möjlighet att döma ungdomar till programverksamhet

inom socialtjänsten i stället för böter vid ringa

narkotikabrott. I motion So34 (m) yrkande 15

(delvis) anser motionärerna att maximistraffet för

ringa narkotikabrott skall höjas till fängelse ett

år för att möjliggöra dom med vård. I motionerna

So34 yrkande 15 (delvis) och Ju322 yrkande 7 (båda

m) begärs att det skall införas livstids

fängelsestraff för grovt narkotikabrott.

Frågor om straffskalor och därmed sammanhängande

frågor behandlas inte i propositionen.

Narkotikakommissionen fann under sitt arbete inte

anledning att föreslå förändringar i de nu gällande

straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen. Det

innebar bl.a. att kommissionen inte ansåg det finnas

skäl att införa livstids fängelse i straffskalan för

grovt narkotikabrott. Vidare fann kommissionen inte

annat än att den straffmätning som tillämpas i

narkotikamål i dag får anses vara lämplig.

Inte heller utskottet ser anledning att ändra

straffskalorna – eller tillämpningen av desamma –

för vare sig ringa eller grovt narkotikabrott.

Utskottet vill här peka på att de yngsta

lagöverträdarna redan i dag kan överlämnas till

socialtjänsten för vård och behandling om det finns

en social problematik. Regeringen avser också att

under innevarande år tillsätta en utredning som

skall göra en total översyn av påföljdssystemet för

unga lagöverträdare.

När det gäller yrkandet om livstidsstraff har

utskottet under 1990-talet i princip årligen haft

att ta ställning till denna fråga, senast i

betänkande 2000/01:JuU14. Utskottet har vid samtliga

tillfällen konstaterat att de straff som mäts ut för

grovt narkotikabrott regelmässigt är långa och att

något behov av ytterligare straffskärpningar inte

ansetts föreligga. Det har också hänvisats till att

införandet av livstidsstraff som påföljd för grovt

narkotikabrott inte ligger i linje med 1980-talets

reformarbete på påföljdssystemets område med att

utmönstra de tidsobestämda straffen. Under senare år

har hänvisats till Narkotikakommissionens uppdrag

och beredningen därav.

Mot bakgrund av vad som anförts anser utskottet

att socialutskottet bör avstyrka bifall till

motionerna So27, So34 och Ju322 såvitt dessa avser

frågor om straffskalorna för narkotikabrott och

deras tillämpning.

I motion Ju211 (m) begärs skärpta straff för

hantering av växtdrogen kat.

Även om missbruket av växtdrogen kat inte är lika

utbrett i Sverige som missbruket av cannabis vållar

det stora problem i vissa grupper i samhället.

Narkotikakommissionen ansåg det finnas anledning att

diskutera om man hittills inte sett för milt på

hanteringen av kat. För att ett brott av

normalgraden skall föreligga krävs ett innehav av

minst 2 kilo kat, och gränsen för grovt brott synes

i praxis vara 400 kg. Kommissionen ansåg att dessa

mängder framstår som höga och att gränserna därför

bör sänkas (se SOU 2000:126 och

diskussionspromemoria nr 11 s. 14 f).

Utskottet har tidigare behandlat ett

motionsyrkande motsvarande det nu aktuella och

hänvisade då till beredningen av

Narkotikakommissionens betänkande (se bet.

2000/01:JuU14 s. 39). Som nämnts ovan behandlas

frågan emellertid inte i propositionen.

Utskottet kan instämma i att de mängder som

konstituerar framför allt grovt narkotikabrott

avseende kat synes stora. Det måste emellertid

enligt utskottet, som erinrar om förbudet mot

lagstiftning genom motivuttalanden, ankomma på

rättstillämpningen att utifrån farlighetsbedömningar

och annat rörande narkotiska preparat närmare avgöra

vilka mängder som i praktiken bör utgöra gränsen för

de olika brottstyperna. Det kan här nämnas att

Riksåklagaren i sitt remissvar över

Narkotikakommissionens betänkande också anförde att

han avser att verka för att den gräns för ringa

narkotikabrott som för närvarande gäller för kat –

och också för cannabisharts – sänks, bl.a. genom

Riksåklagarens verksamhet i Högsta domstolen (RÅ dnr

2001/0269).

Mot denna bakgrund anser utskottet att

motionsyrkandet inte bör föranleda något riksdagens

uttalande. Utskottet anser sålunda att

socialutskottet bör avstyrka bifall till motion

Ju211.

Slutligen anser motionärerna i motion So35 (kd)

yrkande 13 att man vid straffmätningen i stället för

mängden narkotika i vikt borde räkna ut hur många

missbruksdoser man kan få ut av ett beslagtaget

parti och bestämma straffets längd utifrån detta. –

Här bör nämnas att det i huvudsak är mängden

narkotika som styr straffmätningen, dock att även

andra omständigheter skall beaktas, såsom t.ex.

gärningsmannens ekonomiska bevekelsegrunder eller

narkotikapreparatets speciella farlighet.

Också den fråga som tas upp i motionen behandlades

av Narkotikakommissionen i samband med betydelsen

för straffmätningen av narkotikans renhetsgrad (se

diskussionspromemoria nr 11 s. 17). Här konstaterade

kommissionen att om narkotikan är ovanligt ren,

detta får utslag för straffets längd. Det vore,

enligt kommissionen, emellertid att dra frågan

alltför långt om man i varje enskilt fall skulle

behöva företa omfattande utredningar om

renhetsgraden av beslagtagen narkotika för att kunna

bestämma t.ex. antalet missbruksdoser och därigenom

straffets längd. Detta skulle kunna leda till en

alltför matematisk eller schematisk tillämpning där

andra omständigheter som är värda att beakta vid

bestämningen av brottets svårhetsgrad riskerar att

komma i skymundan. Vidare skulle utredningsresurser

få läggas ned på sådana frågor, resurser som i

stället kan användas för att utreda nya brott.

Dessutom är det inte sällan så, att narkotikan redan

överlåtits av den misstänkte, vilket gör det i det

närmaste omöjligt att föra bevisning om vilken

renhetsgrad narkotikan haft.

Narkotikakommissionen ansåg därför det vara en

lämplig ordning att renhetsgraden kommer i beaktande

på det sätt som förekommer i dag. Denna uppfattning

delar utskottet, och utskottet anser att förslaget i

motion So35 i denna del inte bör genomföras.

Socialutskottet bör sålunda avstyrka bifall till

densamma.

Kriminalvård

Allmänt om kriminalvårdens insatser

Utskottet noterar med tillfredsställelse att det i

den nationella handlingsplanen läggs stor vikt vid

kriminalvårdens insatser mot narkotikamissbruk,

främst vid dess behandlingsinsatser. Sålunda

understryker regeringen att kriminalvården har en

viktig funktion att fylla i samhällets insatser mot

narkotikamissbruket. Såväl häktes- och anstaltstid

som tiden i frivård måste utnyttjas för att motivera

missbrukare till behandling. Vid verkställighet av

fängelsestraff och skyddstillsyn bör det erbjudas en

missbrukarvård som vid behov fortsätter även efter

verkställighetens slut. Redan från början av

verkställigheten bör åtgärderna inriktas på att

förbereda klienten för ett drogfritt liv i frihet.

Vidare understryks i propositionen att såväl

intagna i anstalter och häkten som personalen som

arbetar där har rätt till en narkotikafri miljö.

Utgångspunkten skall enligt regeringen vara att

intagna utan narkotikaproblem inte skall behöva

komma i kontakt med narkotika, att missbrukare

avskärs från tillförsel av narkotika och att intagna

förhindras att bedriva narkotikahandel inom häktena

och anstalterna samt ute i samhället. För att

åstadkomma en narkotikafri miljö krävs enligt

regeringen en kombination av kraftfulla motivations-

och behandlingsinsatser samt väl avvägda

kontrollåtgärder.

I ett flertal motioner tas upp frågor som gäller

mer övergripande frågor rörande de insatser som

vidtas inom kriminalvården. I motion Ju326 (s)

yrkandena 1–3 begärs fler narkotikafria anstalter,

särskilda motivationsprogram samt utbildning och

kompetensutveckling för kriminalvårdens personal.

I motionerna So34 yrkandena 16 och 17, Ju322

yrkande 5 och Ju359 (alla m) krävs en narkotikafri

anstalt inom varje kriminalvårdsregion. Sådana skall

skapas genom ökad kontroll och ett ökat antal

motivationsenheter. Vidare anses att man bör

upphandla vårdprogram till kriminalvården från

externa vårdgivare.

I motionerna So35 yrkandena 15–19 och Ju424

yrkandena 9–12 och 14 (båda kd) krävs narkotikafria

anstalter genom bl.a. ett ökat antal drogtester av

de intagna, sektionering och smågruppssystem,

utökade möjligheter till bevakade besök samt genom

utslussningsboende.

Också i motionerna So28 yrkandena 6 och 8 och

Ju311 yrkande 9 (båda c) krävs narkotikafria

anstalter, bl.a. genom utökade kontrollåtgärder och

en ökad differentiering av intagna. Vidare anser

motionärerna att samarbetet mellan myndigheter m.fl.

måste öka för att förbättra situationen efter

frigivningen.

Regeringen aviserar i propositionen 100 miljoner

kronor till en särskild narkotikasatsning inom

kriminalvården. Målsättningen är att samtliga

narkotikamissbrukare som kommer i kontakt med

kriminalvården identifieras, bl.a. genom uppsökande

verksamhet på häkten, och utreds avseende problem

och behov samt erbjuds adekvat vård. Vidare sätts

som mål att missbrukarens problematik, behov och

önskemål beaktas vid anstaltsplaceringen, att

intagna som inte vill komma i kontakt med narkotika

erbjuds en narkotikafri verkställighet, att de

missbruksrelaterade programmen utvecklas och

utvärderas samt att fler narkotikamissbrukare

genomgår dessa program. I målsättningen ligger också

att kraftigt minska införseln av narkotika på

anstalter och häkten och att utveckla samverkan både

inom och mellan lokala kriminalvårdsmyndigheter samt

med andra myndigheter. Personalen skall också ha

kunskaper som är relevanta för arbete med bl.a.

motivation av missbrukare.

Enligt utskottets mening ryms de väckta

motionsyrkandena väl inom ramen för såväl de

allmänna utgångspunkterna för handlingsplanen såvitt

gäller kriminalvården som inom ramen för den

särskilda narkotikasatsning som regeringen aviserar

i propositionen. De får därför anses vara

tillgodosedda och socialutskottet bör avstyrka

bifall till motionerna So28, So34, So35, Ju311,

Ju322, Ju326, Ju359 och Ju424 i nu behandlade delar.

För egen del vill utskottet vidare framhålla att

de förslag till förstärkningar som regeringen nu

presenterar ligger väl i linje med de krav som

utskottet under en rad år framställt och som bl.a.

tagit sig uttryck i de tilläggsdirektiv som gavs

Narkotikakommissionen. Mot denna bakgrund välkomnar

utskottet att så stor vikt lagts vid att förstärka

kriminalvårdens insatser för att bekämpa

narkotikamissbruket, främst genom utökade

behandlingsinsatser.

§ 34-placeringar

Enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt kan en intagen få tillstånd att vistas

utanför anstalten om han då kan bli föremål för

särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans

anpassning i samhället, t.ex. vård eller behandling

mot narkotikamissbruk. Kriminalvården skall bära

kostnadsansvaret för en intagen som placeras i vård

utanför anstalten. Vid dagen för frigivning från

fängelsestraffet övergår betalningsansvaret till

kommunen som skall bära kostnaden till

behandlingstidens slut. Placeringen måste därför

alltid planeras tillsammans med och godkännas av

betalningsansvarig kommun som också ombeds lämna

skriftliga ansvarsförbindelser för vårdkostnaderna

efter frigivningen.

Frågan om betalningsansvaret för § 34-

placeringarna och svårigheterna att få med

socialtjänsten i planeringen av desamma har länge

varit ett problem. Många kommuner har varit

tveksamma att ta på sig ett sådant kostnadsansvar,

särskilt i fall då man inte känner klienten sedan

tidigare eller i de fall man tidigare flera gånger

beviljat vårdinsatser för klienten.

I några motioner berörs frågan om de s.k. § 34-

placeringarna. I motion So27 (m) yrkandena 12 och

14 anser motionärerna bl.a. att kriminalvården bör

överta hela betalningsansvaret. I motionerna So28

yrkande 7 och Ju311 yrkande 10 (båda c) efterlyses

förbättrat samarbete mellan kommuner och

kriminalvård kring § 34-placeringarna.

Frågan om kostnadsfördelningen mellan

kriminalvården och kommunerna har utretts vid flera

tillfällen under senare år. Så föreslog

Fängelseutredningen att kriminalvården skulle få ta

över hela kostnadsansvaret för att på så sätt lösa

problemet (SOU 1993:76). Flera remissinstanser,

liksom regeringen, motsatte sig detta förslag då man

var rädd för att detta skulle innebära att

kommunerna skulle frånträda sitt ansvar för

missbrukarvården. Narkotikakommissionen föreslog för

sin del att kriminalvården skulle ges möjlighet att

genomföra § 34-placeringar även utan

ansvarsförbindelse från den intagnes kommun och att

kriminalvården skulle ikläda sig ett kostnadsansvar

för dessa placeringar även efter den villkorliga

frigivningen. Ordningen var endast tänkt att

tillämpas då ingen annan utväg stod till buds och

skulle pågå under en tvåårig försöksperiod.

Kriminalvårdsstyrelsen skulle därefter till

regeringen redovisa sina erfarenheter när det gäller

art, omfattning, utveckling och kostnader. Även

detta förslag har mött viss kritik.

Regeringen anser i propositionen att

Narkotikakommissionens betänkande inte utgör ett

tillräckligt underlag för att regeringen nu skall

kunna ta ställning till hur problemet bör lösas.

Utgångspunkten i det fortsatta arbetet bör dock

enligt regeringen vara att samhället skall se till

att den som har behov av det skall kunna få adekvat

vård. Kriminalvårdsstyrelsen kommer att få i uppdrag

att kartlägga omfattningen och typen av problem som

hindrar placeringar utanför anstalt. Denna analys

skall sedan ligga till grund för ett

ställningstagande kring hur problemen kan lösas.

Enligt utskottets mening är § 34-placeringar ett

bra instrument för att få narkotikamissbrukare i

vård under verkställigheten. För att få så bra

placeringar som möjligt är det angeläget att

behandlingsplaneringen görs i samarbete med

socialtjänsten i den intagnes hemkommun för att ta

till vara erfarenheterna där och för att uppnå

kontinuitet i vården. Möjligheten att genomföra §

34-placeringar är i själva verket central för att

kriminalvården skall ha möjlighet att arbeta utifrån

ett behandlingsperspektiv. Enligt utskottets mening

är det uppdrag Kriminalvårdsstyrelsen nu får därför

av största vikt för att komma till rätta med

problemet. Arbetet härmed bör inte föregripas och

utskottet föreslår att socialutskottet avstyrker

bifall till motionerna So27, So28 och Ju311 i de nu

behandlade delarna.

Kontrollåtgärder

I motionerna So30 yrkande 7 och Ju450 yrkande 35

(båda fp) begärs utökade möjligheter till kontroll

av besökande och personal. I sistnämnda motion

liksom i motion So34 (m) yrkande 19 anser

motionärerna att hundar skall användas för kontroll

av inpasserande. Slutligen föreslås i motionerna

So27 yrkande 13 och So34 yrkande 18 (båda m) att

s.k. glasruta skall införas. Detta innebär att

bevakade besök ersätts med besök som sker under

sådana förhållanden att den intagne och den

besökande inte kan överlämna föremål till varandra.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att

bestämmelserna om de kontrollåtgärder som kan vidtas

inom såväl häkten och anstalter som inom frivården i

allt väsentligt är ändamålsenligt utformade.

Samtidigt som man kan konstatera att regelverket ger

goda möjligheter att genom kontroll förhindra att

narkotika förs in i anstalterna, förekommer dock

sådan införsel i en på vissa håll ganska utbredd

omfattning. Utskottet välkomnar därför att

Kriminalvårdsstyrelsen får i uppdrag att ytterligare

öka kunskapen och utveckla metoder för att förhindra

att narkotika förs in på häkten och anstalter.

Vad gäller de förslag till förändringar som tagits

upp i motionsyrkandena behandlar utskottet här först

frågan om kroppsvisitation av personal och

besökande.

Som regeringen anför i propositionen kan det inte

uteslutas att även personal och andra som utför

arbete inom anstalter och häkten i viss, om än

begränsad, omfattning utnyttjas för

narkotikainförsel. Av propositionen framgår att, när

det gäller personalen, Kriminalvårdsstyrelsen

upplyst att visitationsfrågan är föremål för

arbetsrättsliga förhandlingar med personalens

fackförbund. I likhet med regeringen anser utskottet

att det inte finns anledning att föregripa denna

process, och utskottet föreslår att socialutskottet

avstyrker bifall till motionerna So30 och Ju450 i

denna del.

Vidare delar utskottet uppfattningen att någon

ökad slutenhet av anstalterna inte bör tillgripas,

även om det skulle kunna förhindra en del av

narkotikainflödet. Öppenheten är avgörande för att

minska de skadliga följderna av frihetsberövandet

och för att främja den intagnes anpassning i

samhället. Mot denna bakgrund anser utskottet, i

likhet med regeringen, att det inte finns skäl att

föreslå en rutinmässig kontroll av alla

inpasserande. Också i dessa delar anser utskottet

att socialutskottet bör avstyrka bifall till

motionerna So30 och Ju450.

När det så gäller frågan om att införa glasruta

anför regeringen i propositionen att det med ett

sådant förslag aktualiseras flera viktiga frågor.

Dels är det en fråga om för vilka uppgifter

kriminalvårdens personal skall tas i anspråk för att

på bästa sätt tillgodose både de intagnas behandling

och säkerhet vid anstalten. Dels är det en fråga om

på vilka sätt besök kan äga rum utan att narkotika

förs in eller säkerheten vid anstalten äventyras på

annat sätt samtidigt som man inte inkräktar mer än

nödvändigt på de intagnas rätt till integritet. För

att lösa dessa frågor utan att göra anstalter och

häkten än mer slutna bör man enligt regeringen

överväga en ökad användning av hundar och olika

hjälpmedel inom kriminalvården.

Kriminalvårdsstyrelsen bör utreda vad det finns för

olika hjälpmedel som kan användas i arbetet för att

förhindra införsel av narkotika.

Kriminalvårdsstyrelsen bör vidare utreda i vilken

mån de olika hjälpmedlen kan bidra till att

personalen kan användas till andra uppgifter än

kontroll och övervakning samt vilken kostnad

användningen av hjälpmedlen kan leda till.

Genom det uppdrag till Kriminalvårdsstyrelsen som

härigenom aviserats får motionerna So27 och So34 i

dessa delar anses vara tillgodosedda, och utskottet

föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till

desamma.

Handlingsplanens genomförande

En särskild nationell narkotikasamordnare

För att genomföra och följa upp handlingsplanen samt

för att samordna de nationella narkotikainsatserna i

övrigt aviserar regeringen i propositionen att en

särskild narkotikasamordnare skall utses. Samtidigt

som regeringen beslutade att överlämna propositionen

med den nationella narkotikahandlingsplanen till

riksdagen beslutade regeringen om direktiv till en

sådan nationell narkotikasamordnare (dir. 2002:6).

Den nationella narkotikasamordnaren skall dels

genomföra och följa upp narkotikahandlingsplanen,

dels samordna narkotikainsatserna på nationell nivå.

Narkotikasamordnaren skall också kunna fungera som

regeringens talesman i narkotikapolitiska frågor med

uppgift att synliggöra och offensivt föra ut

regeringens politik genom att delta i den offentliga

narkotikapolitiska debatten och initiera offentliga

diskussioner i olika frågor. Slutligen skall

samordnaren bl.a. kunna ta initiativ till olika

typer av översyner och vid behov föreslå nya

initiativ.

Samordnaren skall verka under hela den period som

handlingsplanen omfattar, dvs. till och med år 2005.

Samordnaren skall årligen redovisa sin verksamhet

till regeringen och avlämna sin slutrapport senast

den 31 december 2005.

I motion So34 (m) yrkande 20 yrkas avslag på

propositionen i denna del. Motionärerna anser att

tillsättandet av en narkotikasamordnare är en

otillräcklig åtgärd; dennes roll blir utan verkan om

man inte samtidigt vidtar andra åtgärder som t.ex.

att tillföra ökade resurser till myndigheterna på

området. I motion So27 (m) yrkande 5 anser

motionärerna att narkotikasamordnarens ställning bör

vara starkare än den regeringen föreslagit och i

motion So28 (c) yrkande 13 att samordnarens roll

skall förtydligas.

Som framgått ovan ställer sig utskottet positivt

till såväl att regeringen nu lägger fram en

nationell narkotikahandlingsplan som till innehållet

i densamma. En av de brister som kunnat konstateras

för ett framgångsrikt arbete mot narkotika är

avsaknaden av samordning av insatser på samtliga

nivåer. Tillsättandet av en särskild

samordningsfunktion är enligt utskottets mening

därför av stor betydelse för att handlingsplanen

skall kunna få genomslag. Genom att

narkotikasamordnaren även kommer att få rollen som

regeringens talesman i narkotikapolitiska frågor

förutsätter utskottet att frågan också får den

förstärkta politiska prioritering som är nödvändig.

Utskottet konstaterar här avslutningsvis med

tillfredsställelse att 325 miljoner kronor kommer

att avsättas för genomförandet av handlingsplanen.

Av dessa kommer, enligt regeringen, 60 miljoner

kronor att överföras från rättsväsendet.

Mot bakgrund härav anser utskottet att

socialutskottet bör avstyrka bifall till motion So34

i denna del samt att motionerna So27 och So28 i

dessa delar inte bör föranleda något riksdagens

uttalande då de får anses vara tillgodosedda.

Övriga frågor

Drograttfylleri

I motion So30 (fp) yrkande 10 begärs en utredning i

syfte att minska antalet narkotikapåverkade

bilförare. I motionen efterfrågas bl.a. ändrade

beviskrav för att kunna döma för grovt rattfylleri i

större utsträckning än i dag.

Enligt lagen (1951:649) om straff för vissa

trafikbrott döms den som framför ett motordrivet

fordon efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i

sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller

efter färden uppgår till minst 0,2 ‰ i blodet eller

0,10 milligram per liter i utandningsluften för

rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex

månader. För rattfylleri döms också den som är så

påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat

medel att det kan antas att han inte kan framföra

fordonet på ett betryggande sätt (s.k. kliniskt

rattfylleri). Om rattfylleribrottet är att anse som

grovt skall föraren dömas för grovt rattfylleri till

fängelse i högst två år. Vid bedömningen av om

brottet är grovt skall särskilt beaktas om föraren

har haft en alkoholkoncentration som uppgått till

minst 1 ‰ i blodet, annars varit avsevärt påverkad

av alkohol eller något annat medel eller

framförandet av fordonet inneburit en påtaglig fara

för trafiksäkerheten.

Sedan den 1 juli 1999 gäller en nollgräns för

narkotika i trafiken. Det innebär att den som för

ett motordrivet fordon med ett narkotiskt ämne i

blodet döms för rattfylleri. Ett undantag från

nollgränsen görs för den som intagit ett

narkotikaklassat läkemedel i enlighet med läkares

ordination. Frågan om dessa förare gjort sig

skyldiga till rattfylleri skall bedömas enligt

bestämmelserna om kliniskt rattfylleri.

Till skillnad från vad som gäller vid

alkoholpåverkan finns det inte några fastställda

gränsvärden för narkotika i trafiken. Bakgrunden

till detta är att det för närvarande inte är möjligt

att införa en reglering med gränsvärden för andra

trafikfarliga medel än alkohol. Det allt

överskuggande problemet i sammanhanget är att genom

vetenskapliga studier eller på annat sätt fastställa

sambandet mellan en viss påvisad koncentration av en

drog i blodet och en viss trafikfarlig påverkan

(prop. 1998/99:43 s. 22).

Detta innebär emellertid inte att narkotikapåverkade

bilförare undgår ansvar för grovt rattfylleri. Den i

bestämmelsen angivna promillehalten för alkohol är

endast en av de omständigheter som kan föranleda att

brottet bedöms som grovt; har den som är

narkotikapåverkad varit avsevärt påverkad eller har

bilfärden inneburit en påtaglig fara för

trafiksäkerheten kan brottet också vara att bedöma

som grovt. Mot bakgrund härav, och då bestämmelserna

om drograttfylleri nyligen varit föremål för såväl

utredning som lagstiftning, anser utskottet att det

inte finns skäl till en sådan översyn som föreslås i

motion So30. Utskottet föreslår att socialutskottet

avstyrker bifall till motionen i denna del.

Stockholm den 5 mars 2002

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Fredrik

Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Margareta

Sandgren (s), Ingemar Vänerlöv (kd), Jeppe Johnsson

(m), Helena Zakariasén (s), Morgan Johansson (s),

Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Anita

Sidén (m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c),

Johan Pehrson (fp), Göran Norlander (s), Lennart

Bolander (m), Yilmaz Kerimo (s) och Sture Arnesson

(v).

Avvikande meningar

1. En nationell narkotikahandlingsplan

Fredrik Reinfeldt (m), Jeppe Johnsson (m), Anita

Sidén (m) och Lennart Bolander (m) anför:

Den proposition som regeringen presenterar är inget

annat än en ordrik skrivbordsprodukt, utan några

konkreta förslag till operativa åtgärder för att

förhindra spridningen av narkotika. Den rådande

situationen kräver snabba och effektiva åtgärder av

annat slag än som presenteras av regeringen. Därför

anser vi att riksdagen bör avstyrka regeringens

förslag till narkotikahandlingsplan och begära att

regeringen återkommer med ett nytt förslag till

handlingsplan i enlighet med vad som anförs i motion

So34.

2. Drogtester av barn under 15 år

Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Jeppe Johnsson (m), Ragnwi Marcelind (kd), Anita

Sidén (m) och Lennart Bolander (m) anför:

Den första och viktigaste åtgärden för att nå

framgång med narkotikapolitiken måste vara att

förhindra nyrekryteringen till missbruk. Polisen har

med nuvarande regler små möjligheter att få fram

bevis för narkotikamissbruk om den unge inte fyllt

15 år. Samtidigt kryper narkotikamissbruket i dag

allt längre ned i åldrarna. Enligt vår mening behövs

ökade befogenheter för polisen att vid misstanke om

sådant missbruk ta urinprov på ungdomar från det att

de fyllt tolv år. En lagändring bör utarbetas inom

ramen för arbetet med att genomföra handlingsplanen.

Det anförda innebär att vi anser att socialutskottet

bör tillstyrka motionerna So26, So27, So30, So31,

So34, So35, Ju285, Ju322, Ju389 och So371 i berörda

delar.

3. Specialiserade enheter inom polisen

Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),

Jeppe Johnsson (m), Ragnwi Marcelind (kd), Anita

Sidén (m), Johan Pehrson (fp) och Lennart

Bolander (m) anför:

Insatser från specialenheter som

gatulangningsgrupper och den s.k. ravekommissionen

har inneburit ett nytt sätt att arbeta med fokus på

det enskilda missbruket. Genom en offensiv

polisverksamhet upptäcks enligt vår mening tidigt

långt fler missbrukare än genom någon annan

myndighet eller institution. Vi anser därför att det

skall finnas specialiserade narkotikaenheter i varje

län, och att det i de större städerna skall finnas

gatulangnings- och ungdomsgrupper för att en

effektiv verksamhet skall kunna utvecklas. Dessutom

bör varje polismyndighet inrätta särskilda enheter

för att bekämpa narkotika i ungdomsmiljöer, på samma

sätt som finns inom Polismyndigheten i Stockholms

län. Det får ankomma på regeringen att genom

Rikspolisstyrelsen föranstalta om en sådan