Bet. 2001/02:UFÖU1

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande

2001/02:UFÖU1

Sveriges säkerhetspolitik

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas de delar av

regeringens proposition 2001/02:10

Fortsatt förnyelse av totalförsvaret som

rör den svenska säkerhetspolitikens

nationella och internationella delar,

vilket även omfattar insatser för

konfliktförebyggande internationell

krishantering. I betänkandet behandlas

därutöver nordiskt samarbete inom

försvarsmaterielområdet och ett avtal som

upprättas mellan Sverige, Norge, Danmark

och Finland för att förstärka detta

samarbete. I motsvarande delar behandlas

motioner som väckts med anledning av

propositionen samt vissa motioner i

säkerhetspolitiska frågor från den

allmänna motionstiden år 2001 samt ett

yrkande från den allmänna motionstiden år

2000.

1. Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Utvidgningen av EU och

säkerheten i Europa

Riksdagen förklarar motion

2001/02:U332 yrkandena 15 och 19

besvarad med vad utskottet anfört.

2. EU, Nato och säkerheten i

Europa

Riksdagen förklarar motion

2001/02:U319 yrkande 13 besvarad med

vad utskottet anfört.

Reservation 1 (fp) - delvis

3. EU:s och Natos utvidgning

Riksdagen förklarar motion

2001/02:U319 yrkande 14 besvarad med

vad utskottet anfört.

Reservation 1 (fp) - delvis

4. De baltiska staterna och

medlemskap i Nato

Riksdagen förklarar motionerna

2001/02:U319 yrkande 16 och 2001/02:

U312 yrkande 1 besvarade med vad

utskottet anfört.

Reservation 1 (fp) - delvis

Reservation 2 (m)

5. Det svenska suveränitetsstödet

till de baltiska staterna

Riksdagen förklarar motion

2001/02:U312 yrkande 16 besvarad med

vad utskottet anfört.

6. Sveriges och EU:s relationer

till Ryssland

Riksdagen förklarar motionerna

2001/02:U319 yrkandena 9 och 15 samt

2001/02:U332 yrkande 18 besvarade med

vad utskottet anfört.

Reservation 1 (fp) - delvis

7. Att bekämpa internationell

terrorism

Riksdagen förklarar motionerna

2001/02:U332 yrkande 9, 2001/02:U317

yrkandena 1-3 och 5 samt 2001/02:Ju

451 yrkande 1 besvarade med vad

utskottet anfört.

8. Internationell ad hoc-domstol

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju451 yrkande 4 och 2001/02:

Ju447 yrkande 3.

Reservation 3 (kd)

Reservation 4 (mp)

9. NBC-stridsmedel

Riksdagen avslår motion 2001/02:U318

yrkande 1.

10. Missilförsvar

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:U319 yrkandena 17 och 18 och

2001/02:U318 yrkandena 2-4 samt

förklarar motion 2000/01:U404 yrkande

27 besvarad med vad utskottet anfört.

Reservation 5 (fp)

11. Sveriges säkerhetspolitiska

linje

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:U319 yrkandena 1 och 2 och

2001/02:Fö9 yrkande 2 samt förklarar

motionerna 2000/02:U319 yrkandena 4-6

och 2001/02:U332 yrkandena 3 och 10

besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation 6 (fp) - delvis

Reservation 7 (m)

12. Sveriges säkerhetspolitiska

hållning vid eventuellt angrepp på

annat EU-land

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:U319 yrkande 3, 2001/02:Fö10

yrkande 2 och 2001/02:U332 yrkande 21.

Reservation 6 (fp) - delvis

Reservation 8 (kd)

13. Svenskt medlemskap i Nato

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:U319 yrkandena 7 och 8,

2001/02: Fö10 yrkande 3 och

2001/02:U301 yrkande 33.

Reservation 6 (fp) - delvis

14. Ett eventuellt Natomedlemskaps

konsekvenser för Sverige

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:U319 yrkandena 10 och 11 samt

2001/02:U248.

Reservation 6 (fp) - delvis

15. Sverigesamarbetet med Nato

Riksdagen förklarar motion

2001/02:U332 yrkande 14 besvarad med

vad utskottet anfört.

16. Sverige och EU:s krishanteringsstyrka

Riksdagen förklarar motion

2001/02:U332 yrkande 16 besvarad med

vad utskottet anfört.

17. Utredning om Sveriges

säkerhetspolitiska agerande

Riksdagen avslår motion

2001/02:U239.

Reservation 9 (m, kd,c, fp) - motiv

18. Institut för internationell

konfliktförebyggande verksamhet

Riksdagen avslår motionerna

2001/02:Ju451 yrkande 6 och

2001/02:Fö8 yrkande 6.

Reservation 10 (mp)

19. Europeisk civil fredskår

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö8

yrkande 7.

Reservation 11 (mp)

20. FN:s stadga och folkrätten

Riksdagen förklarar motionerna

2001/02:U332 yrkandena 1, 2, 4 och 8,

2001/02:So637 yrkande 24, 2001/02:U322

yrkande 4, 2001/02:U345 yrkandena 4

och 7, 2001/02:U314 yrkandena 1 och 2

samt 2001/02:U284 yrkandena 3 och 4

besvarade med vad utskottet anfört.

21. Konfliktförebyggande

Riksdagen förklarar motionerna

2001/02:U332 yrkandena 11, 12 och 20

och 2001/02:U315 yrkande 8 besvarade

med vad utskottet anfört.

22. Reformer av FN:s säkerhetsråd

Riksdagen förklarar motionerna

2001/02:U300 yrkande 22, 2001/02: U238

yrkande 2, 2001/02:U345 yrkande 3 samt

2001/02:U332 yrkande 13 besvarade med

vad utskottet anfört.

23. Fredsbyggande insatser efter

konflikter

Riksdagen förklarar motion

2001/02:U305 yrkandena 7 och 9

besvarade med vad utskottet anfört.

24. Utarmat uran i stridsmedel

Riksdagen förklarar motion

2001/02:U315 yrkande 6 besvarad med

vad utskottet anfört.

Reservation 12 (v, mp)

25. Nordiskt samarbete avseende

konfilkthantering

Riksdagen förklarar motion

2001/02:U268 yrkande 11 besvarad med

vad utskottet anfört.

26. Svenskt undantag från

deltagande i EU:s krishantering

Riksdagen avslår motion 2001/02:U315

yrkande 1.

Reservation 13 (mp)

27. Mandatfrågan vid EU:s

krishanteringsinsatser

Riksdagen avslår motion 2001/02:U238

yrkande 1 och förklarar motion

2001/02:U315 yrkande 4 besvarad med

vad utskottet anfört.

28. Civil krishantering

Riksdagen förklarar motionerna

2001/02:Fö12 yrkandena 1 och 5 och

2001/02: U315 yrkandena 2 och 3

besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation 14 (mp)

29. Avvägningen mellan civil och

militär krishantering

Riksdagen förklarar motion

2001/02:U238 yrkande 3 besvarad med

vad utskottet anfört.

30. Europeisk krishanteringsförmåga

och det transatlantiska samarbetet

Riksdagen förklarar motion

2001/02:U319 yrkande 12 besvarad med

vad utskottet anfört.

31. Kvinnorepresentation och

krishantering

Riksdagen förklarar motion

2001/02:Fö12 yrkande 8 besvarad med

vad utskottet anfört.

32. Sverige, EU och Vitryssland

Riksdagen förklarar motion

2001/02:U264 yrkandena 1-5 besvarad

med vad utskottet anfört.

33. Freds- och säkerhetsordning för

Afrika

Riksdagen förklarar motionerna

2001/02:U300 yrkande 14 och 2001/02:

U311 yrkandena 3 och 4 besvarade med

vad utskottet anfört.

34. Lätta vapen och krishantering

Riksdagen förklarar motionerna

2001/02:U272, 2001/02:U332 yrkande 5,

2001/02:U209 yrkande 5 och

2001/02:U226 yrkandena 3 och 4

besvarade med vad utskottet anfört.

35. Krishantering på Balkan

Riksdagen förklarar motion

2001/02:U224 yrkande 1 besvarad med

vad utskottet anfört.

36. Flyktingåtervändande på västra

Balkan

Riksdagen förklarar motion

2001/02:U345 yrkandena 29 och 30

besvarad med vad utskottet anfört.

37. OSSE och det nordiska

försvarsmaterielsamarbetet

Riksdagen förklarar motion 2001/02:Fö11

yrkande 1 besvarad med vad utskottet

anfört.

38. Landlistor vid

försvarsmaterielexport

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö11

yrkande 2.

Reservation 15 (v)

39. Nordiskt

försvarsmaterielsamarbete och det

svenska regelverket för

försvarsmaterielexport

Riksdagen förklarar motion

2001/02:Fö11 yrkande 3 besvarad med

vad utskottet anfört.

40. Svenska regler för

försvarsmaterielexport

Riksdagen förklarar motion

2001/02:Fö11 yrkande 4 besvarad med

vad utskottet anfört.

41. Vissa frågor gällande avtalet

om nordiskt

försvarsmaterielsamarbete

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö11

yrkande 5.

Reservation 16 (v)

42. Nordiskt avtal om

försvarsmaterielsamarbete

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö11

yrkande 6 och godkänner avtalet mellan

Danmark, Finland, Norge och Sverige

avseende stöd för industrisamarbete på

försvarsmaterielområdet. Riksdagen

bifaller därmed yrkande 7 i

proposition 2001/02:10.

Reservation 17 (v, mp) - villk

Stockholm den 29 november

På sammansatta utrikes- och

försvarsutskottets vägnar

Viola Furubjelke

Följande ledamöter har deltagit i

beslutet: Viola Furubjelke (s), Tone

Tingsgård (s), Carina Hägg (s), Murad

Artin (v), Holger Gustafsson (kd),

Christer Skoog (s), Olle Lindström (m),

Berit Jóhannesson (v), Margareta Viklund

(kd), Sten Tolgfors (m), Lars Ångström

(mp), Marianne Andersson (c), Anna

Lilliehöök (m), Berndt Sköldestig (s),

Agneta Brendt (s), Karin Enström (m) och

Karl-Göran Biörsmark (fp).

2001/02

UFöU1

2. Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I proposition 2001/02:10 Fortsatt

förnyelse av totalförsvaret lägger

regeringen fram förslag till riksdagens

ställningstagande vad gäller säkerhets-

och försvarspolitikens inriktning för

nästa försvarsbeslutsperiod 2002-2004.

Regeringens överväganden i den till

riksdagen överlämnade propositionen

redovisas med utgångspunkt i två

rapporter från Försvarsberedningen. Den

2 mars 2001 redovisade

Försvarsberedningen en säkerhetspolitisk

rapport (Ds 2001:14) Gränsöverskridande

sårbarhet - gemensam säkerhet och den 31

augusti 2001 en försvarspolitisk rapport

(Ds 2001:44) Ny struktur för ökad

säkerhet - nätverksförsvar och

krishantering.

Propositionen har i sin helhet

remitterats till förvarsutskottet.

Utrikes- och försvarsutskotten har

därefter beslutat - med stöd av 4 kap. 8

§ i riksdagsordningen - att bereda

propositionens delar vad gäller

säkerhetspolitikens mål m.m. jämte

tillhörande motioner i ett sammansatt

utrikes- och försvarsutskott (UFöU).

Försvarsutskottet har till det

sammansatta utskottet överlämnat

propositionens kapitel 4 (Internationell

inriktning), kapitel 5 (Konsekvenser för

svensk säkerhetspolitik), kapitel 8

(Civil internationell fredsfrämjande,

förtroendeskapande och humanitär

verksamhet), kapitel 15.3 (Godkännande av

avtal om stöd till industrisamarbete)

samt ett antal motionsyrkanden med

anledning av propositionen. På motsvarade

sätt har utrikesutskottet överlämnat ett

antal motionsyrkanden från allmänna

motionstiden år 2001 samt ett yrkande

från den allmänna motionstiden år 2000.

En förteckning över vilka förslag som

bereds av det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet återfinns i bilaga 1

till betänkandet.

I ärendets beredning har föredragning

skett av kabinettsekreteraren i

Utrikesdepartementet Hans Dahlgren och

utrikesråd Sven-Olof Petersson.

Bakgrund

Nu gällande försvarsbeslut omfattar åren

1997-2001.

Till grund för föreliggande

försvarsbeslutsproposition ligger den

säkerhetspolitiska kontrollstationen som

genomfördes under år 1999 på grundval

regeringens proposition Förändrad omvärld

- omdanat försvar (prop. 1998/99:74). Mot

bakgrund av den då rådande

säkerhetspolitiska utvecklingen beslutade

riksdagen i maj 1999 om ändrad inriktning

för totalförsvaret. (bet. 1998/99:FöU5,

rskr. 1998/99:224, bet. 1998/99:UFöU1,

rskr. 1998/99: 222) och ett

förändringsarbete inleddes med anledning

därav inom Försvars-makten.

3. Utskottet

3.1 Internationell säkerhetspolitik

(Propositionen kap. 4)

Motionerna

Internationellt samarbete, integration

och säkerhet

I kommittémotion U332 (kd) yrkande 15

framhåller Kristdemokraterna att framtida

hot mot säkerheten i Europa företrädesvis

bör lösas och hanteras gemensamt inom ett

utvidgat EU. Motionärerna anser att

utvidgningen och fördjupningen av EU är

av central betydelse för Europas

säkerhet. Utvecklingen av en europeisk

säkerhets- och försvarspolitik är av vikt

för att stärka både transatlantiskt och

europeiskt samarbete. I samma motion U332

(kd) yrkande 19, anförs att svensk

utrikespolitik bör bidra till att inlemma

Östersjöområdet i en alleuropeisk och

transatlantisk säkerhetsordning. Häri

spelar EU och östutvidgningen en viktig

roll, liksom ett allt mer fördjupat PFF-

samarbete.

I Folkpartiets motion U319 (fp) yrkande

13 beskrivs EU:s och Natos utvidgningar

som viktiga bidrag till att stärka de

institutionaliserade strukturer som

främjar fred och säkerhet i Europa. I

yrkande 14 framhålls att utvidgningarna

av EU och Nato inte bör begränsas vare

sig geografiskt eller tidsmässigt, utan

att alla länder som uppfyller de

kriterier som organisationerna satt upp

skall ha tillträde till medlemskap.

Vidare menar Folkpartiet i yrkande 16,

samma motion, att Sverige bör ge de

baltiska staterna fullt stöd i deras

ansökan om medlemskap i såväl Nato som

EU.

Även Moderata samlingspartiet anser i

motion U312 (m) yrkande 1 att Sverige bör

stödja de baltiska staternas önskan om

Natomedlemskap. Motionärerna framhåller

att det är i Sveriges eget intresse att

tillse att grannländerna kan uppnå en

trygg säkerhetspolitisk situation.

I samma motion yrkande 16 betonas att det

svenska suveränitetsstödet till de

baltiska staterna måste fortsätta även

efter att de tre staterna har blivit EU-

medlemmar. För att säkerställa regionens

utveckling, inklusive uppbyggnad av

demokratiska försvarsmakter och civil

säkerhet, bör stödet fortgå så länge

behovet kan bedömas kvarstå.

I Folkpartiets motion U319 (fp) yrkande

15 föreslås att även Ryssland skall kunna

kvalificera sig för medlemskap i de

säkerhetspolitiska strukturer som i dag

växer fram i Europa, däribland EU och

Nato.

I kommittémotion U332 (kd) yrkande 18

betonas vikten av att utveckla

förtroendefulla relationer till Ryssland

och att ytterligare förstärka samarbetet

med de nordiska och baltiska staterna.

Motionärerna menar att Östersjöregionen

är av särskilt intresse för svensk

säkerhetspolitik och att Sverige måste

verka för att alla stater i regionen får

en långsiktigt tillfredsställande

säkerhetslösning.

Även Folkpartiet betonar i kommittémotion

U319 (fp) vikten av goda relationer till

Ryssland. I yrkande 9 betonas att Sverige

och andra länder bör välkomna Rysslands

gradvisa normalisering som en europeisk

demokrati. För att underlätta det

europeiska samarbetet är det viktigt att

Ryssland ej framställs som en motpol och

ett särfall i Europa.

Att bekämpa internationell terrorism

I kommittémotion Ju451 (mp) yrkande 1

talas om orsakerna till terrorism.

Miljöpartiet anser att marginalisering,

segregation och isolering föder vanmakt

och maktlöshet, vilket i sin tur kan leda

till våldshandlingar. Det är därför av

vikt att bekämpa sociala klyftor och

orättvisor samt att i det långsiktiga

arbetet mot terrorism även integrera

fattigdomsbekämpning och främja

demokratisering.

I den enskilda motionen U317 (m) yrkande

1 framhåller motionären att terrorismen

är ett allvarligt hot mot det

demokratiska systemet och vårt öppna,

västerländska samhällssystem. Motionären

menar att terrordåden i USA har visat på

sårbarhet och aktualiserat det faktum att

demokratin ständigt måste försvaras i

syfte att kunna bibehålla vårt öppna

samhälle. I samma motion yrkande 5

framhålls att de regimer som skyddar

terrorister och exempelvis ger dem

möjlighet att träna, ha baser, finansiera

sin verksamhet och planera

terroristattacker utifrån sina

territorier skall anses vara delansvariga

i de brott som begås. Vidare betonas i

motionens yrkande 2 det gemensamma

ansvaret för världens länder att motverka

terrorism. Motionären framhåller att

hotet mot demokratin är ett gemensamt

problem för världens demokratier och

således krävs ett samfällt ansvarstagande

och gemensamma insatser. Även i motionens

yrkande 3 understryks behovet av

internationell samverkan mot terrorism.

Motionären anser att Sverige bör deltaga

i den internationella kampen mot

terrorism bl.a. genom informationsutbyte,

medverkan i den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken i EU samt FN-insatser.

Även Kristdemokraterna anför i

kommittémotion U332 (kd) yrkande 9 att

kampen mot terrorism förutsätter

internationellt samarbete. De menar att

det inte är möjligt för länder att

enskilt bekämpa terroristers

gränsöverskridande nätverk. Sverige bör

därför intensifiera samarbetet med de

länder som delar våra demokratiska

värderingar och deltaga i bl.a.

informationsutbyte.

I kommittémotion Ju451 (mp) yrkande 4

föreslås att den svenska regeringen i

FN:s säkerhetsråd tar initiativ till att

upprätta en internationell ad hoc-domstol

med anledning av terrordåden i USA och

att Sverige bör erbjuda Stockholm som

säte för domstolen. Motionärerna menar

att Sveriges neutralitet och

alliansfrihet är argument som talar för

att domstolen förläggs till Sverige. Även

i kommittémotion Ju447 (kd) yrkande 3

föreslås att en internationell

terroristtribunal inrättas som en ad hoc-

lösning. Kristdemokraterna menar att en

ad hoc-tribunal bör utgöra en temporär

lösning i väntan på att den

internationella brottmålsdomstolen

upprättas.

NBC-stridsmedel, missilförsvar

Folkpartiet anser i kommittémotion U319

(fp) yrkande 17 att de amerikanska

planerna på NMD (National Missile

Defence) / TMD (Theatre Missile Defence)

utgör ett legitimt svar på en allt

allvarligare utveckling. Motionärerna

menar att bl.a. den pågående

kärnvapenupprustningen i Ostasien och

risken för spridning av både kärnvapen

och missiler med lång räckvidd till

terroristgrupper, ger ökad förståelse för

USA:s behov av att bygga upp ett

nationellt missilförsvar. I samma motion,

yrkande 18, anförs att Sverige genom sitt

förhållningssätt till de amerikanska

missilförsvarsplanerna riskerar att

ställas helt vid sidan av den fortsatta

utvecklingen på området. Motionärerna

hänvisar till den dialog som USA inlett

med flera länder och menar att Sverige

bör sälla sig till dem som är öppna för

fortsatt dialog i stället för att ensam

konfrontera och kritisera USA.

Även Centerpartiet tar upp planerna på

ett missilförsvar i en motion från

föregående riksdagsår, partimotionen U404

(c) yrkande 27. I motionen anförs att

USA:s ambitioner att bygga upp ett

nationellt missilförsvar visar att hotet

från massförstörelsevapen har fått

förnyad aktualitet. Motionärerna yrkar

att Sverige bör kritisera USA:s planer på

att bygga upp ett nationellt

missilförsvar.

I den enskilda motionen U318 (m) yrkande

1 framhålls vikten av ett gemensamt

försvar för att skydda civilbefolkningen

i deltagande länder mot attacker med

atomvapen, kemiska vapen och biologiska

vapen. Motionärerna anför bl.a. att det

internationella samarbete som initierats

efter terrorattackerna i USA, kan utgöra

grund för och eventuellt leda till ett

samarbete om ett gemensamt

internationellt missilförsvar, vilket

motionärerna välkomnar. I samma motion,

yrkande 3, betonas att ett sådant

gemensamt missilförsvar kan leda till en

betydande kärnvapennedrustning. Ett

effektivt missilförsvar skulle möjliggöra

för både USA och Ryssland att minska

antalet strategiska

kärnvapenstridsspetsar till en betydligt

lägre nivå. I yrkande 2 understryks att

ett gemensamt missilförsvar kan förbättra

framtida krishanteringsinsatser inom

ramen för OSSE och EU. Motionärerna ser

det som en förlängning av åtagandena i

och en förutsättning för uppfyllelsen av

föresatserna i EU:s krishantering.

I den enskilda motionen U318 (m) yrkande

4 kritiseras den svenska regeringens

hänvisning till ABM-avtalet i frågan om

USA:s uppbyggande av ett nationellt

missilförsvar. Motionärerna anser det

vara fel att utgå från att avtalet

behöver brytas och hänvisar till att både

USA och Ryssland i stället har intresse

av att revidera avtalet.

Utskottets bedömning

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet vill inledningsvis i

denna del framhålla den

säkerhetspolitiska betydelsen av

utvidgningen av den Europeiska unionen.

Enligt utskottets mening betyder

utvidgningen och processen fram till

denna att en grund skapas för en varaktig

samarbets- och fredsordning i Europa och

dess närområde. Till detta bidrar även

det integrationsarbete som äger rum genom

partnerskaps- och associationsavtal med

andra länder i EU:s närhet, i Östeuropa,

på Balkan och runt Medelhavet. På samma

sätt som säkerhet i västra Europa efter

det andra världskriget skapades genom

samarbete och integration, skall de

länder som nu står i begrepp att ansluta

sig eller utveckla ett närmare samarbete

med EU, bli en del av denna

stabiliserande ordning.

Utskottet vill betona att utvidgningen

innebär unika möjligheter att stärka

frihet och demokrati, fred och

stabilitet, välfärd och sysselsättning på

den europeiska kontinenten.

Utvidgningen av EU har enligt

utskottets uppfattning en mycket

betydelsefull säkerhetspolitisk effekt då

kraven på en institutionell stabilitet

som garanterar demokrati, rättssäkerhet,

mänskliga rättigheter och respekt för

skydd av minoriteter har haft avsevärda

positiva effekter. Detta har en

stabiliserande effekt på dessa länders

samhällsbyggen och en

konfliktförebyggande verkan. Dessutom

kommer dessa länder i och med ett EU-

medlemskap att integreras i det system

för krishantering som är under uppbyggnad

inom ramen för EU, vilket även detta har

en stabiliserande verkan.

Särskilt viktigt att lyfta fram är,

enligt utskottets mening, den

säkerhetspolitiska betydelsen av

samverkan och integration. Medvetenheten

om integrationens betydelse för

säkerheten utgör även grunden för

utvidgningen av medlemskretsen liksom för

att bredda och fördjupa det europeiska

samarbetet.

Utskottet menar, när det gäller

Östersjöområdet, att det är ett av de

områden i Europa som gynnats mest av det

kalla krigets slut. Demokrati och

marknadsekonomi har ersatt kommunistisk

diktatur och planekonomi. Friheten har

återupprättats för våra tidigare

ockuperade grannländer i öster. Handel,

investeringar och mänskliga kontakter

blomstrar som i få andra delar av

världen. Undantaget i denna positiva

utveckling är Vitryssland. Utskottet

beklagar att den negativa utvecklingen i

landet ännu inte har gått att vända men

vill samtidigt betona att denna gynnsamma

utveckling i andra delar av

Östersjöområdet är av fundamental

betydelse för Sveriges säkerhet.

Ansvaret för att denna utveckling

fortsätter att präglas av stabilitet och

säkerhet och att den stärks åvilar alla

länder gemensamt. Säkerhet kan endast

byggas i samarbete. Sverige vill se en

utveckling i sitt närområde - liksom i

Europa i sin helhet - där varje land har

rätt att självständigt välja sin

säkerhetspolitiska linje, där säkerheten

ses som odelbar och bygger på

internationell samverkan och där goda

grannrelationer byggda på ömsesidig

respekt och förtroende utvecklas. EU-

utvidgningen är central i denna

utveckling och prioriteras därför av

Sverige. Därtill kommer att Rysslands

band till de euro-atlantiska strukturerna

måste utvecklas. Den transatlantiska

länken är viktig för uppkomsten av en

sådan alleuropeisk freds- och

säkerhetsordning som vi strävar efter.

Sveriges bidrag till säkerheten i

närområdet är stort. Vårt omfattande stöd

till EU:s kandidatländer, vårt

säkerhetsfrämjande samarbete i

Östersjöregionen, vårt aktiva deltagande

i Nordiska rådet och i övriga regionala

organisationer, våra företags handel och

investeringar, våra kommuners,

organisationers och kyrkors engagemang

och våra medborgares allt tätare

mänskliga, gränsöverskridande nätverk

utgör tillsammans ett betydande bidrag

till säkerheten i vårt närområde.

Utskottet menar att säkerhet i vår

region byggs genom bredast möjliga

samarbete inom alla samhällssektorer. Som

ovan nämnts främjar utrikeshandel och

internationella investeringar den

gemensamma säkerheten både genom att höja

det ekonomiska välståndet och genom att

stärka ömsesidiga beroenden. Samarbetet

inom Östersjöstaternas råd och även det

nordiska samarbetet har stor betydelse

för att stärka banden över Östersjön.

Sverige har alltsedan den

återupprättade självständigheten för tio

år sedan stött Estlands, Lettlands och

Litauens stärkande av sin suveränitet,

uppbyggnaden av rättsstatens demokratiska

strukturer samt en nationell

totalförsvarsförmåga. Det svenska stödet

har på ett verksamt sätt bidragit till

att dessa länder kunnat göra sina

självständiga säkerhetspolitiska val.

Utskottet vill understryka att det är ett

starkt svenskt säkerhetsintresse att

dessa grannländer inte förnekas den

rätten, utan kan förverkliga sina egna

säkerhetspolitiska målsättningar.

Estland, Lettland och Litauen har valt

att söka sin säkerhet genom medlemskap i

EU och Nato och genom goda

grannrelationer. Processen att sätta

stopp för kalla krigets uppdelning i vår

del av Europa är inte avslutad förrän

också dessa länder har förverkligat sina

säkerhetspolitiska mål. Därtill måste

Rysslands band med EU och Nato breddas

och fördjupas. En sådan säkerhetspolitisk

utveckling är till gagn för Sveriges och

hela regionens säkerhet.

Internationellt samarbete, integration

och säkerhet

I kommittémotion U332 (kd) yrkande 15

framhåller Kristdemokraterna att framtida

hot mot säkerheten i Europa företrädesvis

bör lösas och hanteras gemensamt inom ett

utvidgat EU. I samma motion yrkande 19,

anförs att svensk utrikespolitik bör

bidra till att inlemma Östersjöområdet i

en alleuropeisk och transatlantisk

säkerhetsordning.

Som utskottet har framhållit ovan har

framväxten av Europeiska Unionen utgjort,

och utgör fortfarande, en bidragande

faktor när det gäller att skapa

förutsättningar för frihet, fred och

stabilitet i Europa och utvidgningen av

EU är en viktig beståndsdel i denna

process.

När det gäller framtida hot mot

säkerheten i Europa konstaterar utskottet

att på den internationella arenan har EU

till sitt förfogande ett brett spektrum

av verktyg att använda för

konfliktförebyggande och krishantering.

Dessa omfattar såväl diplomatiska som

ekonomiska verktyg, och på sikt även

civil och militär förmåga. Enligt

utskottets mening skall unionen bidra

till internationell fred och säkerhet i

enlighet med FN:s principer. Den

kapacitet som nu utvecklas för

konfliktförebyggande och krishantering

skall ses som ett stöd till den

Gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken (GUSP) samt till att

stärka och utöka EU:s omfattande externa

roll.

Det är utskottets övertygelse att

utvidgningen av EU kommer att bidra till

ökad stabilitet och säkerhet i Europa.

Att de nya medlemmarnas erfarenheter och

resurser tillförs unionens existerande

kapacitet för konfliktförebyggande och

krishantering kommer dessutom att öka

unionens förmåga på dessa områden.

Utskottet vill betona att Europas

säkerhet är odelbar. Samma principer

måste gälla för Östersjöregionen som för

Europa som helhet. Det är således en

självklar rätt för länderna runt

Östersjön, liksom för alla Europas

länder, att själva avgöra sitt

säkerhetspolitiska vägval i enlighet med

OSSE:s principer. Det är en princip som

utskottet vill slå vakt om.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motion U332 (kd) yrkandena 15 och 19

är besvarad.

I Folkpartiets motion U319 (fp) yrkande

13 beskrivs EU:s respektive Natos

utvidgningar som viktiga bidrag till att

stärka de institutionaliserade strukturer

som främjar fred och säkerhet i Europa.

Utskottet vill framhålla att Sveriges

starka stöd till EU:s utvidgning utgör en

medveten prioritering i utvecklingen mot

ett allt närmare samarbete mellan Europas

stater och folk. Detta gäller även på

säkerhetspolitikens område. Gråzoner,

intressesfärer eller säkerhetsvakuum

utgör säkerhetsrisker och måste därför

undvikas. Detta görs genom att varje

lands rätt att själv välja

säkerhetspolitisk linje respekteras fullt

ut. Detta gäller såväl för de länder som

valt medlemskap i EU och/eller Nato, som

för dem som valt en annan linje.

Med vad utskottet ovan anfört anser

utskottet att motion U319 (fp) yrkande 13

är besvarad.

I motion U319 (fp) yrkande 14 framhålls

att utvidgningarna av EU och Nato inte

bör begränsas vare sig geografiskt eller

tidsmässigt.

EU står öppet för medlemskap för alla

europeiska länder som delar de

grundläggande värden och principer som

unionen bygger på och som uppfyller de

kriterier som ställts upp, de s.k.

Köpenhamnskriterierna. Som utskottet

redan anfört är en utvidgning av EU ett

starkt svenskt intresse. Därför är

Sverige drivande i processen att stödja

och förbereda EU:s kandidatländer för

medlemskap. Europaavtalen med

kandidatländerna är i sig viktiga steg i

processen mot fullt medlemskap.

När det gäller Natos utvidgning

konstaterar utskottet att organisationens

medlemsstater i april 1999 upptog Polen,

Tjeckien och Ungern, tre tidigare

Warszawapaktsländer, till medlemskap i

alliansen. Vid nästkommande toppmöte som

äger rum i Prag år 2002 förutses ett

beslut om vilka länder som kan komma att

ingå i en ny utvidgningsomgång. Nato har

deklarerat att dörren står öppen för fler

medlemmar och ett särskilt program -

Membership Action Plan - har skapats för

att förbereda kandidatländerna för ett

framtida medlemskap i alliansen.

Vad avser förutsättningarna för

Natomedlemskap och vilka länder som skall

ingå i en kommande utvidgning är frågor

som Nato och dess medlemsstater har att

ta ställning till. Det ankommer inte på

Sveriges riksdag att ta ställning i dessa

frågor.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motion U319 (fp) yrkande 14 är

besvarad.

Vidare menar Folkpartiet i motion U319

(fp) yrkande 16 att Sverige bör ge de

baltiska staterna fullt stöd i deras

ansökan om medlemskap i såväl Nato som

EU. Även Moderata samlingspartiet anser i

motion U312 (m) yrkande 1 att Sverige bör

stödja de baltiska staternas önskan om

Natomedlemskap.

Inledningsvis konstaterar utskottet att

säkerhetsstrukturen fortsätter att

utvecklas och institutionaliseras i

Europa. Europeiska unionens fördjupning

av samarbetet och stundande utvidgning är

även ur säkerhetspolitisk synvinkel

centrala processer. Detta gäller särskilt

för Sveriges närområde, Östersjöregionen.

Sverige ger sitt fulla stöd till Estland,

Lettland och Litauen i deras

förberedelser för EU-medlemskap.

Det förtjänar att framhållas, menar

utskottet, att det initiala

suveränitetsstödet, därefter det

omfattande säkerhetsfrämjande samarbetet,

på ett verksamt sätt har bidragit till

att möjliggöra dessa länders egna,

självständiga säkerhetspolitiska val.

Utskottet kan vidare konstatera att

Estland, Lettland och Litauen har valt

att söka sin säkerhet genom medlemskap

även i Nato och genom goda

grannrelationer. Utskottet menar att

processen att sätta punkt för kalla

krigets uppdelning i vår del av Europa är

inte avslutad förrän också dessa länder

har förverkligat sina säkerhetspolitiska

mål. Därtill måste Rysslands band med EU

och Nato breddas och fördjupas även

fortsättningsvis. En sådan gynnsam

säkerhetspolitisk utveckling är till gagn

för Sveriges och hela regionens säkerhet,

menar utskottet.

Med vad ovan anförts anser utskottet att

motionerna U319 (fp) yrkande 16 och U312

(m) yrkande 1 är besvarade.

I motion U312 (m) yrkande 16 betonas att

det svenska suveränitetsstödet till de

baltiska staterna måste fortsätta även

efter det att de tre staterna har blivit

EU-medlemmar.

Det svenska säkerhetsfrämjande

samarbetet fortsätter och riksdagen har

nyligen fattat beslut om detta för år

2002 (bet. 2001/02:UU2). Utskottet menar

att stödet utgör en hörnsten i svensk

Östersjöpolitik. De åtaganden och planer

som lagts fast fullföljs.

Det är värt att notera att från och med

år 2000 har regeringen antagit årsplaner

för det säkerhetsfrämjande samarbetet med

Estland, Lettland och Litauen. På

motsvarande sätt görs s.k.

arrangemangsplaner upp för samarbetet med

Ryssland. Genom dessa årsplaner

eftersträvas ett mer långsiktigt och väl

integrerat stöd, grundat på ländernas

egna prioriteringar.

I regeringens proposition 2000/01:119

"Europa i omvandling - Sveriges

utvecklingssamarbete med Central- och

Östeuropa" slås fast att kopplingen till

EU-medlemskapet på vissa av de sektorer

som omfattas av det säkerhetsfrämjande

stödet överlag är mindre än på andra

samarbetsområden samtidigt som dessa

insatser kan bedömas vara av stor

betydelse för svensk säkerhet. Så gäller

inte minst på totalförsvarsområdet där

det finns mer långsiktiga behov av stöd.

Riksdagen ställde sig bakom dessa

överväganden i betänkande 2000/01:UU9.

Med vad ovan anförts anser utskottet att

motion U312 (m) yrkande 16 är besvarad.

Folkpartiet betonar i kommittémotion U319

(fp) vikten av goda relationer till

Ryssland. I yrkande 9 betonas att Sverige

och andra länder bör välkomna Rysslands

gradvisa normalisering som en europeisk

demokrati. För att underlätta det

europeiska samarbetet är det viktigt att

Ryssland ej framställs som en motpol och

ett särfall i Europa. I yrkande 15 i

samma motion föreslås att även Ryssland

skall kunna kvalificera sig för

medlemskap i de säkerhetspolitiska

strukturer som i dag växer fram i Europa,

däribland EU och Nato. I kommittémotion

U332 (kd) yrkande 18 betonas vikten av

att utveckla förtroendefulla relationer

till Ryssland.

Riksdagen har nyligen på grundval av

betänkande 2000/01:UU4 behandlat frågor

kring Ryssland och dess relationer med

omvärlden. Utrikesutskottet framhöll i

betänkandet att det är av stor vikt att

så långt som möjligt engagera Ryssland i

europeiskt säkerhetsfrämjande samarbete.

Vidare konstaterade utrikesutskottet att

Sveriges relationer till Ryssland är

mycket goda och att samarbetet under de

senaste åren har utvecklats kraftigt både

på det multilaterala och det bilaterala

planet.

Utrikesutskottet framhöll att det är en

viktig uppgift för Sverige att utveckla

EU:s nordliga dimension, som i stora

delar handlar om samarbete inom energi-

och miljöområdena. Vidare noterade

utskottet att inom ramen för EU:s

säkerhets- och försvarspolitik breddas

och fördjupas den politiska dialogen med

Ryssland och det praktiska samarbetet

utvecklas. Ett omfattande bilateralt

samarbete Sverige-Ryssland utvecklas på

den nationella nivån, såväl mellan

statliga och kommunala som mellan privata

och enskilda aktörer. Utrikesutskottet

betonade även det omfattande och

värdefulla samarbete som äger rum inom

olika regionala organisationer såsom

Östersjöstaternas råd, Barentsrådet och

Arktiska rådet. Även Ryssland deltar i

samarbetet inom dessa regionala

organisationer.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet konstaterar att

ansträngningar att utveckla

förtroendefulla relationer med Ryssland

redan pågår och att Sverige därvid har

sökt utnyttja olika instrument.

Under Sveriges ordförandeskap i

Europeiska unionen våren 2001 utgjorde

det närmare samarbetet med Ryssland,

bl.a. på säkerhetspolitikens område, ett

väsentligt mål. Utskottet menar att detta

var en riktig prioritering av det svenska

ordförandeskapet och ser positivt på att

EU och Ryssland delar intresset av en

närmare dialog och ett fördjupat

samarbete inom säkerhetspolitikens

område. Utskottet vill även framhålla att

det politiska och ekonomiska samarbetet

mellan EU och Ryssland utvecklas vilket

även accentueras med EU-utvidgningen.

Utskottet betonar att denna utveckling är

till gagn för Sveriges säkerhet.

Vad gäller relationerna mellan EU och

Ryssland konstaterar utskottet att EU:s

relationer med Ryssland, liksom med

Ukraina, baseras på partnerskaps- och

samarbetsavtalet (PSA) och på den

gemensamma strategin som antogs av

Europeiska rådet i Köln 1999. Som

utskottet tidigare framhållit är ett

utvidgat EU ett starkt svenskt intresse.

Sverige är därför drivande i processen

att stödja och förbereda EU:s

kandidatländer för medlemskap.

Europaavtalen med kandidatländerna är i

sig viktiga steg i processen mot fullt

medlemskap. Utskottet vill betona att

utvecklandet av ett partnerskap mellan EU

och Ryssland och utvidgningen av EU och

är processer som bör löpa parallellt.

Vad gäller Natos relationer med Ryssland

konstaterar utskottet att det grundas på

den s.k. NATO-Russia Founding Act och

Nato-Rysslandsrådet (PJC) från 1997.

Sedan 1998 har Ryssland en mission till

Nato och i februari 2001 öppnades ett

Natoinformationskontor i Moskva. Vid

Nato-Rysslandsrådets ministermötet i

december 2000 bekräftade Nato och

Ryssland sin strävan att bygga ett

starkt, stabilt partnerskap på lika

villkor till gagn för säkerheten och

stabiliteten i Europa. Ett sådant

partnerskap är positivt också för

Sveriges säkerhet. Vad avser utvidgningen

av medlemskretsen inom Nato och vilka

förutsättningar som gäller för detta är

det frågor som Nato och dess

medlemsländer har att ta ställning till.

När det gäller att bygga upp ett

samarbete med Ryssland för att uppnå ökad

säkerhet vill utskottet framhålla att

Sverige kan lämna värdefulla bidrag genom

egna initiativ för att integrera Ryssland

i de säkerhetspolitiska strukturerna.

Utskottet konstaterar att på europeisk

nivå har Sverige aktivt verkat, inte

minst under ordförandeskapet i EU, för

att fördjupa dialogen mellan EU och

Ryssland i bl.a. säkerhetspolitiska

frågor, särskilt gällande

konfliktförebyggande och krishantering

(ESDP) samt gällande nedrustning och icke-

spridning. En fördjupad relation mellan

EU och Ryssland också inom dessa områden

bidrar till att undanröja riskerna för

nya skiljelinjer i Europa.

I ett regionalt sammanhang vill

utskottet nämna det s.k. Kielinitiativet

av Sveriges och Tysklands

försvarsministrar om fördjupad dialog och

praktiskt samarbete mellan såväl länderna

i Östersjöområdet som övriga länder med

intressen i regionen. Sverige har vidare

arbetat intensivt för att involvera

Ryssland i Partnerskap för fred, även vad

gäller konkret övningsverksamhet.

Utskottet vill även lyfta fram att det

mellan Sveriges och Rysslands

försvarsmakter finns välutvecklade

kontakter och ett livaktigt besöksutbyte.

Sverige lämnar även bilateralt

säkerhetsfrämjande stöd till Ryssland,

bl.a. för att bidra till förstöring av

ryska kemiska vapen, hanteringen av arvet

från det sovjetiska programmet för

biologiska vapen, utbildning i folkrätt

för ryska officerare samt miljöhantering

och miljösanering i samband med militär

verksamhet. Utskottet har inhämtat att

som kommande samarbetsprojekt planeras

stöd till ledarskap och demokrati inom

den ryska försvarsmakten.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet ser sammanfattningsvis

positivt på Rysslands demokratisering och

dess breddade och fördjupade samarbete

inom ramen för de euroatlantiska

säkerhetsstrukturerna. Denna utveckling

stärker vår egen säkerhet, säkerheten i

Sveriges närområde och i Europa och

världen i sin helhet.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motionerna U319 (fp) yrkandena 9 och

15 samt U332 (kd) yrkande 18 är

besvarade.

Att bekämpa internationell terrorism

I den enskilda motionen U317 (m) yrkande

1 framhåller motionären att terrorismen

är ett allvarligt hot mot det

demokratiska systemet och vårt öppna,

västerländska samhällssystem. I samma

motion yrkande 5 framhålls att de regimer

som skyddar terrorister och exempelvis

ger dem möjlighet att träna, ha baser,

finansiera sin verksamhet och planera

terroristattacker utifrån sina

territorier, skall anses vara

delansvariga i de brott som begås. Vidare

betonas i motionens yrkande 2 det

gemensamma ansvaret för världens länder

att motverka terrorism. Även i motionens

yrkande 3 understryks behovet av

internationell samverkan mot terrorism.

Även Kristdemokraterna anför i

kommittémotion U332 (kd) yrkande 9 att

kampen mot terrorism förutsätter

internationellt samarbete. I

kommittémotion Ju451 (mp) yrkande 1 menar

Miljöpartiet att det är av vikt att

bekämpa sociala klyftor och orättvisor

samt att i det långsiktiga arbetet mot

terrorism även integrera

fattigdomsbekämpning och främja

demokratisering.

Terroristattackerna mot USA den 11

september år 2001 var en attack mot det

demokratiska och öppna samhället och det

värsta exemplet hittills på en ny typ av

hot som riktas mot detta. Det var också

en urskillningslös terrorhandling riktade

mot oskyldiga människor mitt i den

amerikanska vardagen, en handling präglad

av total okänslighet inför

människovärdet. Den reaktion som följt

inte bara i USA men även i många andra

länder präglas av både sorg och ilska.

Sorg över de tusental människoliv som

gått till spillo, över de många skadade

och över att många människor i dag känner

en osäkerhet i tillvaron. Ilska därför

att terrorismen har valt oskyldiga

människor till måltavla och att den hotar

både säkerheten och välfärden i världen.

Terroristattackerna visar på det

moderna samhällets sårbarhet.

Handlingarna har av världssamfundet

karakteriserats som både kriminella

handlingar och som ett hot mot

internationell fred och säkerhet.

Utskottet delar dessa uppfattningar och

menar att det inträffade på ett

dramatiskt och tragiskt sätt illustrerar

att den säkerhetspolitiska hotbilden har

fått en delvis ny dimension. Målet för

dem som begår denna typ av

våldshandlingar är inte att vinna eller

ockupera territorium utan att genomföra

attacker mot politiska, tekniska och

ekonomiska värden samt att skapa

störningar även i civila

samhällsfunktioner för att på så sätt nå

sina syften.

Utskottet vill framhålla att det är av

utomordentlig betydelse att

världssamfundet håller samman och att det

har bildat en gemensam front mot

terrorismen. Det är därför av stor vikt

att FN:s säkerhetsråd har agerat

enhälligt på ett mycket tydligt och

framåtsyftande vis i det uppkomna läget.

Redan dagen efter terrordåden antog

säkerhetsrådet resolution 1368.

Säkerhetsrådet betraktar de i USA

begångna terrorhandlingarna som ett hot

mot internationell fred och säkerhet.

Säkerhetsrådet betonar i sammanhanget

även rätten till individuellt och

kollektivt självförsvar som är fastlagd i

FN:s stadga.

Säkerhetsrådet sätter i resolutionen

internationell terrorism i samband med

hot mot internationell fred och säkerhet

(art. 39 i FN:s stadga). I denna

resolution gör FN:s säkerhetsråd för

första gången även en koppling mellan

begreppet självförsvar i FN:s stadga

(art. 51) och kampen mot internationell

terrorism.

I resolution 1373 som antogs av

säkerhetsrådet den 28 september upprepar

säkerhetsrådet sina ståndpunkter vad

gäller terrorism som ett hot mot

internationell fred och säkerhet samt

rätten till självförsvar. I denna

resolution görs även en hänvisning till

kapitel VII i FN:s stadga där de två ovan

nämnda artiklarna ingår. Enligt

resolutionen skall medlemsländerna avstå

från alla typer av stöd, aktivt eller

passivt, till organisationer eller

personer inblandade i terroristhandlingar

samt förvägra användandet av respektive

stats territorium för finansiering,

planering eller genomförande av

terroristhandlingar mot annan stat. Med

antagandet av resolutionen beslöt

säkerhetsrådet även att upprätta en

underkommitté för terroristbekämpning för

att följa genomförandet av de beslutade

åtgärderna som FN:s medlemsstater är

skyldiga att rapportera till senast den

27 december år 2001.

Den 12 november 2001 antog

säkerhetsrådet i resolution 1377 en

deklaration om den globala kampen mot

terrorism. Säkerhetsrådet framhåller

bl.a. att internationell terrorism står i

motsatsställning till FN-stadgans syfte

och principer och att finansiering,

planering och förberedelser liksom varje

annan form av stöd till internationella

terroristhandlingar likaså står i

motsatsställning till syfte och principer

i stadgan. Säkerhetsrådet betonar även

nödvändigheten av att vidta fortsatta

internationella ansträngningar för att

öka förståelsen mellan samhällen och

kulturer, för att åtgärda regionala

konflikter liksom alla globala frågor,

inklusive utvecklingsfrågor. Sådana

åtgärder kommer att bidra till

internationellt samarbete och samverkan,

vilken är nödvändig för att upprätthålla

största möjliga engagemang i kampen mot

internationell terrorism, heter det

vidare i resolutionen.

Utskottet välkomnar dessa entydiga

ställningstaganden från säkerhetsrådet.

De lägger en folkrättslig grund för det

internationella samfundet, lett av FN,

att bekämpa internationell terrorism.

Detta innefattar även användandet av

tvångsåtgärder genom hänvisningen till FN-

stadgans kapitel VII i resolution 1373

samt genom förklaringen i resolution 1377

att internationell terrorism utgör ett

hot mot internationell fred och säkerhet.

Utskottet konstaterar vidare att

regeringen i sina uttalanden givit FN

sitt stöd i detta arbete. I sitt tal

inför FN:s generalförsamling den 13

november 2001 framhöll utrikesminister

Anna Lindh bl.a. att sällan har det

internationella samfundets strävan efter

fred och säkerhet utmanats så som genom

terroristhandlingarna den 11 september.

FN antog utmaningen, konstaterade

utrikesministern, och tog ledningen i

kampen mot den internationella

terrorismen. I talet betonade hon vidare

att FN och dess medlemsländer sällan har

uppvisat en reaktion präglas av sådan

styrka, beslutsamhet och enighet. Sverige

står helhjärtat bakom FN i dess uppmaning

till medlemsländerna att bekämpa

terrorismen framhöll utrikesministern i

sitt tal. Utskottet ser positivt på

utrikesministerns uttalanden.

Utskottet konstaterar vidare att EU

genom en rad uttalanden har fördömt

terroristhandlingarna i USA. Vid

Europeiska rådets extraordinära möte den

21 september 2001 framhöll

medlemsländerna i EU gemensamt i

slutsatserna att det på grundval av FN:s

resolution 1368 är legitimt att USA

sätter sig till motvärn mot

terroristhandlingarna. Medlemsländerna

förklarar sig redo att delta i detta

arbeta, var och en med utgångspunkt från

sina möjligheter. I en gemensam

deklarationen den 14 september 2001

framhåller unionens stats- och

regeringschefer bl.a. att de skyldiga

måste lagföras och dömas för dessa grova

brott, att attackerna var riktade mot

alla öppna, demokratiska, multikulturella

och toleranta samhällen, att EU aktivt

måste arbeta för att lösa konflikter som

alltför ofta tjänar som förvändning för

illdåd och att särskilt FN starkt måste

prioritera kampen mot terrorism.

Europeiska rådet slog även fast att

underrättelsearbetet inom EU mot

terrorism måste stärkas samt att ett

skyndsamt införande av en europeisk

arresteringsorder är nödvändig. Utskottet

noterar vidare att både EU:s

transportministrar och justitie- och

inrikesministrar vid särskilda möten

beslutat om riktade insatser för att

förhindra internationell terrorism inom

EU och vidta åtgärder för att höja

flygsäkerheten.

Utskottet noterar att regeringen har

tagit aktiv del i detta arbete. Utskottet

välkomnar både de uttalanden som gjorts

och de åtgärder som beslutats inom EU för

att bekämpa internationell terrorism även

inom Europeiska unionen.

Vad gäller Afghanistan står, enligt

utskottets mening, världssamfundet inför

två stora uppgifter:

Det är nödvändigt att bistå det

afghanska folket när det gäller de

omedelbara behoven. Folket i Afghanistan

har genomlidit krig och förtryck under

många år. De har varit gisslan hos en

icke-demokratisk regim. Kvinnor och barn

har varit värst utsatta. Kvinnor har

förvägrats sjukvård och arbete och

flickor har efter tolv års ålder

förvägrats rätten att gå i skola. Den

talibanska regimen har grovt brutit mot

de mänskliga rättigheterna. På kort sikt

är det enligt utskottets uppfattning

viktigt att skapa grundläggande säkerhet

och trygghet för befolkningen i

Afghanistan. En del i denna uppgift kan

vara att en internationell styrka bistår

afghanska ledare att upprätthålla

säkerheten för befolkningen i landet och

skapa förutsättningar för en mer

långsiktig politisk process. Utskottet

noterar med tillfredsställelse att det

internationella samfundet har svarat

positivt på behovet av att ställa militär

personal till förfogande för detta syfte.

Den humanitära situationen i landet är

akut. Insatser för att förbättra denna

måste omgående vidtas menar utskottet. FN

och dess medlemsländer måste enligt

utskottets mening snabbt öka de

humanitära insatserna för att svara mot

de stora behoven. Det är även utskottets

mening att det är FN:s ansvar att det

humanitära biståndet kommer in i landet

och når den behövande delen av

befolkningen. Det är i sammanhanget

viktigt att de väpnade grupper som har

kontrollen över landets olika delar kan

upprätthålla säkerheten och ge FN:s

transporter och personal tillräckligt

skydd.

Insatser för att bistå det

afghanska folket med att återuppbygga

samhället är också en viktig uppgift för

FN och dess medlemsländer. Att skapa ett

fredligt samhälle kräver en politisk

process som mynnar ut i en bred regering

med representation för alla folkgrupper i

landet och som skapar grund för en

demokratisk utveckling och ett samhälle

där respekten för de mänskliga

rättigheterna står i centrum. Skydd av

kvinnors rättigheter och kvinnors

deltagande i samhällets alla funktioner

bör i detta arbete stå högt på

dagordningen. En omfattande avväpning och

förstöring av vapen - särskilt

handeldvapen - måste äga rum för att

skapa säkerhet i vardagen för människorna

i Afghanistan. De många afghanska

soldaterna måste demobiliseras och

integreras i samhället vilket är en

process som vanligtvis tar lång tid att

genomföra. Utländska soldater som strider

på talibanernas sida måste avväpnas.

Utskottet välkomnar därför den

långsiktiga plan för fredsskapande och

samhällsuppbyggnad som FN:s särskilda

sändebud för Afghanistan - Lahkdar

Brahimi - presenterade i säkerhetsrådet

den 13 november 2001. Utskottet välkomnar

även beslutet den 21 november 2001 av

FN:s generalsekreterare Kofi Annan att

utarbeta en femårsplan för

återuppbyggnadsarbetet i Afghanistan och

att utse chefen för FN:s

utvecklingsprogram (UNDP) Mark Malloch

Brown till att leda detta arbete.

I resolution (1378), som antogs den 14

november, uttalar säkerhetsrådet bl.a.

sitt stöd till det afghanska folket för

att bygga upp en övergångsadministration

med syfte att bilda en regering. Båda

skall vara brett sammansatta,

representera alla etniska grupper,

representativa för det afghanska folket

och sträva efter att leva i fred med

Afghanistans grannländer. De skall

respektera de mänskliga rättigheterna

oavsett kön, etniskt tillhörighet eller

religion. De skall vidare respektera

Afghanistans internationella åtaganden,

vilket innefattar ett deltagande i de

internationella ansträngningarna för att

bekämpa terrorism och olaglig droghandel

inom och från Afghanistan. Vidare skall

de verka för att tillfredsställa de

omedelbara behoven av humanitärt bistånd

och underlätta flyktingåtervändande när

situationen så tillåter.

I resolutionen riktar säkerhetsrådet en

uppmaning till FN:s medlemsländer att de

skall ge sitt stöd till en

övergångsadministration och en blivande

regering genom olika snabbinsatser.

Medlemsländerna bör skyndsamt bidra med

humanitära insatser för att lindra

lidandet för det afghanska folket, både

inom landet och för de afghanska

flyktingarna. Detta skall enligt

resolutionen även innefatta minröjning.

De uppmanar även medlemsländerna att ge

långsiktigt bistånd för den sociala och

ekonomiska återuppbyggnaden och välkomnar

initiativ i den riktningen från

medlemsländerna.

Utskottet ser positivt på att FN så

tidigt har engagerat sig i både de kort-

och långsiktiga ansträngningarna för

krishantering, återuppbyggnad och

utveckling av det afghanska samhället.

Utskottet vill vidare framhålla att det

internationella samfundet, utöver att

hålla samman för att bekämpa

internationell terrorism, även måste

samarbeta för att hantera andra

världsomspännande problem i kampen för

global rättvisa. Den ökande

globaliseringen, öppenheten och den

förbättrade och allt snabbare

mediabevakningen gör att människor i

andra länder är mer medvetna om vad de

har - och vad de saknar. Människor i alla

delar av världen ställer högre krav på

delaktighet i globala processer, vill ha

större del av utvecklingens frukter.

Detta är enligt utskottets mening

positivt, och det är en stor utmaning för

det internationella samfundet att minska

gapet mellan rika och fattiga länder.

Globalisering skapar ett större välstånd

i världen men det måste fördelas mera

jämlikt, menar utskottet.

Mer än en miljard människor lever i dag

i absolut fattigdom. Vid

generalförsamlingens särskilda session

hösten år 2000 antogs målet att halvera

fattigdomen i världen till år 2015. Det

är ett välkommet initiativ menar

utskottet men inte tillräckligt.

Utvecklingssamarbete, bistånd, särskilt

att fler länder skall uppnå FN:s mål om

0,7 % av BNI i officiellt bistånd,

marknadstillträde för

utvecklingsländerna, ökad handel,

rättvisa villkor för handel och invester-

ingar samt reformer vad gäller de

industrialiserade ländernas

jordbrukspolitik måste samverka i denna

långsiktiga strävan av

fattigdomsbekämpning. Enligt utskottets

mening är detta, liksom kraftfulla

initiativ för att bringa långvariga

konflikter till en varaktig lösning,

åtgärder som långsiktigt bidrar till att

dra undan rekryteringsgrunden för nya

terrorister.

Utskottet vill framhålla att

instrumenten för att åstadkomma

förbättringar för de fattiga länderna

finns, men vad som behövs är mod och

politisk vilja till förändringar. De

fattiga länderna behöver bli integrerade

i världsekonomin, och FN och de rika

länderna har viktiga roller att spela i

detta sammanhang.

Det är även av vikt, menar utskottet,

att motarbeta hat och misstänksamhet

mellan folk och mellan folkgrupper inom

stater. Dialogen mellan kulturer bör

stimuleras ytterligare. Principer som

icke-diskriminering måste få större vikt

mellan folkgrupper inom ett land och

mellan länder. Attityderna till länder

och folk i tredje världen behöver

förändras. Det är av vikt att lyfta dessa

människors, folks och staters

självkänsla, menar utskottet, och det kan

bl.a. göras genom att dialogen mellan de

rika och de fattiga delarna av världen

sker på en mer jämbördig grund.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motionerna U317 (m) yrkandena 1-3 och

5, U332 (kd) yrkande 9 samt Ju451 (mp)

yrkande 1 kan besvaras.

I kommittémotion Ju451 (mp) yrkande 4

föreslås att den svenska regeringen i

FN:s säkerhetsråd tar initiativ till att

upprätta en internationell ad hoc-domstol

med anledning av terrordåden i USA Även i

kommittémotion Ju447 (kd) yrkande 3

föreslås att en internationell

terroristtribunal inrättas som en ad hoc-

lösning.

Som utskottet ovan framhållit är

terroristhandlingarna som begicks i USA i

september måndag 2001 att betrakta både

som kriminella handlingar och som ett hot

mot internationell fred och säkerhet.

Förutom de tvångsåtgärder som har

vidtagits bör, i den mån det kommer att

bli möjligt, de skyldiga även lagföras.

När det gäller brottsmisstänkta

personer som ej befinner sig inom USA:s

territorium kommer frågan upp om var och

i vilken domstol dessa personer skall

lagföras. Utskottet utgår från att

brottsmisstänkta personer som befinner

sig i USA där kommer att ställas inför

rätta.

Utskottet kan konstatera att Romstadgan

om den internationella brottmålsdomstolen

ej har trätt i kraft. Det beräknas ske

någon gång under år 2002. Emellertid är

det inte möjligt för den domstolen att

behandla enligt konventionen kriminella

handlingar som begåtts före konventionens

ikraftträdande.

På sikt kan därför frågan resas inom

det internationella samfundet om ett

behov för en ad hoc-domstol i detta fall.

Detta har emellertid ännu inte skett och

utskottet menar därför att frågan är för

tidigt väckt av motionärerna. Riksdagen

får ta ställning till frågan om och när

den aktualiseras. Utskottet anser vidare

att Sverige inte bör ta något initiativ i

denna fråga.

Med vad som ovan anförts avstyrker

utskottet motionerna Ju451 (mp) yrkande 4

och Ju447 (kd) yrkande 3.

NBC-stridsmedel, missilförsvar

I den enskilda motionen U318 (m) yrkande

1 framhålls vikten av ett gemensamt

försvar för att skydda civilbefolkningen

i deltagande länder mot attacker med

atomvapen, kemiska vapen och biologiska

vapen.

Utskottet kan inledningsvis konstatera

att risken för att atomvapen, kemiska

vapen och biologiska stridsmedel (NBC-

stridsmedel) skulle kunna komma att

användas i attacker mot civilbefolkning

har uppmärksammats under ett antal år

inom ramen för regeringens

säkerhetspolitiska analys och inom ramen

för försvarsplaneringen. Därvid har även

risken uppmärksammats att

terroristattacker kan riktas direkt mot

svenska mål eller mot utländska intressen

i vårt land av icke-statliga aktörer. Den

spridning som skett främst i USA av

mjältbrandsbakterier hösten år 2001 har

på ett dramatiskt och tragiskt sätt

illustrerat denna risk. När det gäller

att skydda civilbefolkningen mot attacker

med atomvapen, kemiska vapen och

biologiska vapen måste således båda dessa

risker tas med i analysen.

Försvarsberedningen har ägnat dessa

frågor omfattande uppmärksamhet.

Beredningen konstaterade i rapporten

Gränsöverskridande sårbarhet - gemensam

säkerhet (Ds 2001:14) att nukleära,

biologiska och kemiska stridsmedel på

senare år kommit att spela en mer

framträdande roll i den internationella

säkerhetspolitiska debatten. I rapporten

pekade beredningen även på ett antal skäl

till detta, främst riskerna för spridning

av sådana stridsmedel till fler stater

och de problem och svårigheter som det

internationella arbetet med

rustningsbegränsning och nedrustning har

mött. Vidare pekade beredningen på den

snabba teknikutvecklingen och dess

inverkan på möjligheten att utveckla nya

typer av NBC-stridsmedel. Beredningen

uppmärksammar även i rapporten att andra

aktörer än stater kan utnyttja NBC-ämnen

och stridsmedel. Den konstaterar dock att

risken främst gäller användning av B- och

C-stridsmedel när det gäller

subnationella aktörer och i samband med

terroristattacker. I rapporten Ny

struktur för ökad säkerhet -

nätverksförsvar och krishantering (Ds

2001:44) uppmärksammar

Försvarsberedningen bl.a. skyddsaspekter,

samhällets beredskap samt den militära

förmågan vad gäller NBC-stridsmedel.

Regeringen har tidigare, bl.a. i

propositionen Det nya försvaret (prop.

1999/2000:30) konstaterat att NBC-

aspekter bör ges ökad uppmärksamhet i

svensk försvarsplanering, vilket

riksdagen sedermera ställt sig bakom

(bet. 1999/2000:FöU2, rskr.

1999/2000:168). Regeringen gjorde i

propositionen också bedömningen att

ambitionen borde höjas och kunskaperna

förbättras när det gäller förberedelser

inför eventuella händelser med NBC-

stridsmedel, särskilt när det gäller

sådana som berör flera myndigheter och

därmed fordrar samverkan.

Mot bakgrund av detta beslutade

regeringen i juni år 2000 att tillsätta

en arbetsgrupp för att initiera och

bedriva samverkan mellan berörda

myndigheter inom NBC-området inför freds-

och krigstida hot. Arbetsgruppen har

hittills presenterat sina första

slutsatser i rapporter den 1 mars och den

14 juni år 2001. Arbetsgruppen har bl.a.

framfört att den samhällsberedskap som

erfordras för fredstida NBC-händelser kan

och bör utgöra en väsentlig del av basen

för åtgärder mot krigsinsatser med NBC-

stridsmedel. Arbetsgruppen har vidare

gjort bedömningen att en förbättring av

de aktuella expertfunktionernas beredskap

med en anslutande utbildnings- och

övningsverksamhet är den enskilda åtgärd

som snabbast och till lägst kostnad leder

till förbättrad allmän beredskap mot NBC-

händelser. Regeringen framhåller i den nu

föreliggande propositionen att den delar

arbetsgruppens uppfattning och har i

budgetpropositionen för år 2002 (prop.

2001/02:1) föreslagit riksdagen att den

inom ramen för befintliga anslag skall

avsätta särskilda medel för att förbättra

ansvariga myndigheters förmåga att

samordnat hantera NBC-händelser.

Riksdagen har ställt sig bakom förslaget

(bet. 2001/02: FöU1).

Utskottet konstaterar att NBC-stridsmedel

fortsätter att utgöra en viktig del av

den hotbild som ligger till grund för det

militära försvarets utveckling. Det är

angeläget, menar utskottet, att Sverige

har en tillräcklig kompetens inom NBC-

området både för internationell medverkan

och för den nationella säkerheten. De hot

av NBC-karaktär som i första hand bör

vara dimensionerande för det militära

försvaret är de som härrör dels från

Sveriges deltagande i internationella

operationer, dels från

insatsorganisationens behov av att kunna

hantera hotet från NBC-stridsmedel.

Utskottet anser att hoten om spridning

och användning av massförstörelsevapen är

ett globalt problem som kräver åtgärder

inom flera områden och sektorer. De

internationella avtal om

rustningskontroll som finns inom området

är av stor betydelse. Att avtalen

fortlöpande stärks och att genomförande

och efterlevnad kontrolleras och

verifieras är mycket viktigt. De

internationella exportkontrollregimer som

kompletterar avtalen och vars arbete

syftar till att kontrollera handeln med

vissa nyckelkomponenter är också

betydelsefulla.

Utskottet vill betona att Sverige sedan

många år har spelat en framträdande roll

i de multilaterala förhandlingarna om

rustningsbegränsning och nedrustning.

Utskottet anser att det är viktigt att

Sverige även fortsättningsvis på olika

sätt bidrar till detta arbete. Det finns

flera områden där svenska insatser kan

vara av reell betydelse för att motverka

riskerna för spridning av

massförstörelsevapen till flera stater.

Ett vidareutvecklat samarbete med

Ryssland bilateralt eller multilateralt

inom EU:s ram för att stödja

omställningen till civil verksamhet i

ryska forskningscentrum med anknytning

till NBC-vapen är ett sådant område.

Bidrag till utvecklingen av metoder för

verifikation av internationella avtal är

också betydelsefullt.

Ansträngningarna att stärka

konventionerna mot B- och C-vapen, att

påskynda den faktiska nedrustningen samt

att försöka uppnå större transparens bör

prioriteras, menar utskottet. Inom C-

området finns mekanismerna i huvudsak på

plats, men snabba framsteg hindras såväl

av knapphet på resurser som av

principiella betänkligheter hos många

stater, särskilt i tredje världen.

Förhandlingarna om en kontrollregim för B-

och toxinvapenkonventionen har i och med

den amerikanska vägran att ställa sig

bakom de uppnådda förhandlingsresultaten

med ett utkast till

verifikationsprotokoll på ett tydligt

sätt visat att mycket arbete återstår.

Utskottet anser att risken för

spridning av kunskap och teknologi från

de tidigare ryska programmen för

massförstörelsevapen fortfarande får

anses relativt stor. En vidareutvecklad

dialog mellan Sverige och Ryssland på

detta område är därför av stor vikt.

Vidare vill utskottet framhålla att i

samband med uppbyggnaden av EU:s

krishanteringsförmåga bör också en

samordnad syn på NBC-skyddsfrågorna

utvecklas.

Ett gemensamt försvar av den typ som

motionärerna föreslår vill utskottet inte

förorda.

Med vad som ovan anförts avstyrker

utskottet motion U318 (m) yrkande 1.

Folkpartiet anser i kommittémotion U319

(fp) yrkande 17 att de amerikanska

planerna på NMD (National Missile

Defence) och TMD (Theatre Missile

Defence) utgör ett legitimt svar på en

allt allvarligare utveckling. I samma

motion, yrkande 18, anförs att Sverige

genom sitt förhållningssätt till de

amerikanska missilförsvarsplanerna

riskerar att ställas helt vid sidan av

den fortsatta utvecklingen på området. I

partimotion 2000/01:U404 (c) yrkande 27

yrkar motionärerna att Sverige bör

kritisera USA:s planer på att bygga upp

ett nationellt missilförsvar. I den

enskilda motionen U318 (m) yrkande 3

betonas att ett gemensamt missilförsvar

kan leda till en betydande

kärnvapennedrustning. Ett effektivt

missilförsvar skulle möjliggöra för både

USA och Ryssland att minska antalet

strategiska kärnvapenstridsspetsar till

en betydligt lägre nivå. I yrkande 2

understryks att ett gemensamt

missilförsvar kan förbättra framtida

krishanteringsinsatser inom ramen för

OSSE och EU. I yrkande 4 kritiseras den

svenska regeringens hänvisning till ABM-

avtalet i fråga om USA:s uppbyggande av

ett nationellt missilförsvar.

Utskottet kan inledningsvis konstatera

att USA:s regering har betraktat

utvecklandet av ett nationellt

missilförsvarssystem (National Missile

Defence, NMD) som en viktig del i landets

säkerhetspolitiska strävanden. Hotbilden

från kalla krigets dagar har till stor

del ersatts av hot om angrepp med enstaka

missiler från fientligt sinnade länder

med tillgång till massförstörelsevapen

och långdistansrobotar. USA vill därför

inte längre förlita sig enbart på

avskräckningsdoktrinen, utan utforma ett

nytt säkerhetspolitiskt ramverk som

inkluderar olika typer av missilförsvar,

nedskärningar av de strategiska

arsenalerna samt fortsatt arbete mot

spridning av massförstörelsevapen.

Avtalet om anti-ballistiska missiler

(Anti-Ballistic Missile, ABM) som slöts

mellan USA och Sovjetunionen 1972, och

som senare Ryssland övertagit, innebar

att försvarssystem mot kärnvapen

begränsades. USA anser att avtalet är

föråldrat och vill därför övervinna de

begränsningar som avtalet lägger på

utvecklandet av ett missilförsvar i den

nya hotsituationen. Mer precisa uppgifter

i fråga om utformning, tidtabell samt

innebörden av det föreslagna ramverket

saknas ännu, men president Bush har

inlett konsultationer med en bred grupp

länder, däribland Ryssland och Kina.

Den amerikanska inviten till samråd om

missilförsvarsfrågorna har lett till att

de flesta stater nu säger sig vilja

avvakta en precisering av det amerikanska

förslaget till nytt säkerhetspolitiskt

ramverk och hur detta förhåller sig till

det nuvarande systemet, som grundas på

det tidigare nämnda ABM-avtalet, icke-

spridningsavtalet för kärnvapen och

förhandlingarna mellan USA och Ryssland

om avtalet om minskning av strategiska

kärnvapen (Strategic Arms Reduction

Treaty, START).

Rysslands reaktion på USA:s

förhandlingsinviter spelar en central

roll i sammanhanget mot bakgrund av

Rysslands stora kärnvapenarsenal och

ställning som part till ABM-avtalet.

Rysslands traditionella position har

varit att ABM-avtalet måste bevaras

oförändrat för att garantera den

strategiska stabiliteten, något man har

försökt att förankra genom gemensamma

uttalanden med andra stater. Samtidigt

har Ryssland använt politiska och

folkrättsliga medel för att motverka ett

missilförsvar och finna alternativa vägar

att komma tillrätta med

missilspridningen, däribland ett

nationellt initiativ för global kontroll

av missiler, samt utspel i samarbete med

Kina. Ryska förslag om europeiskt och

internationellt samarbete kring taktiska

missilförsvarssystem har varvats med hot

om utträde ur avtalet om kärnvapenbärande

missiler med medellång räckvidd

(Intermediate-Range Nuclear Forces, INF),

START-avtalet och andra viktiga avtal i

händelse av att USA unilateralt gör

allvar av sina planer.

Rysslands hållning har emellertid under

den senaste tiden blivit mer avvaktande.

President Putin har visat försiktig

förhandlingsvilja. Vid det rysk-

amerikanska toppmötet i Genua, i samband

med G8-mötet i juli år 2001, kopplades

för första gången i ett officiellt

uttalande neddragningar i de strategiska

kärnvapenarsenalerna till utvecklandet av

ett missilförsvar.

I samband med toppmötet i Shanghai den

21 oktober år 2001 uppgavs att

presidenterna Bush och Putin kommit

överens om att revidera ABM-avtalet på

ett sätt som skulle möjliggöra för

amerikanerna att utföra betydligt fler

missiltester än vad avtalet tillåter,

samtidigt som ryssarnas önskan att bevara

ABM-avtalet skulle tillmötesgås. Hur ett

sådant reviderat avtal skulle se ut är

emellertid ännu okänt. Samtidigt har båda

parter accepterat möjligheten att

kombinera en revision av avtalet med

neddragningar i de strategiska

kärnvapenarsenalerna.

Den 13 november inleddes ett toppmöte

mellan presidenterna Bush och Putin i

USA. President Bush meddelade vid

toppmötets första dag att antalet

amerikanska stridsklara strategiska

kärnvapen skall reduceras från omkring

6 000 till mellan 1 700 och 2 200 under

de närmaste tio åren. Den ryske

presidenten uppgav att också Ryssland

avser att nedrusta sin strategiska

kärnvapenarsenal. Inget konkret antal

angavs dock, men reduceringen skulle bli

betydande. Under toppmötet stod även

diskussioner om ett nytt strategiskt

ramverk på dagordningen, inklusive

förhandlingar om missilförsvar. Något

genombrott i förhandlingarna skedde inte

vid mötet. President Putin har dock

uttalat att diskussionerna skall

fortsätta i syfte att nå en uppgörelse

som är godtagbar för alla parter.

Regeringen framhåller i föreliggande

proposition att den vid ett flertal

tillfällen har uttryckt oro över de

konsekvenser ett amerikanskt beslut att

ensidigt gå vidare med

missilförsvarsplanerna skulle få på det

internationella nedrustnings- och icke-

spridningsarbetet. Det finns en uppenbar

risk för att resultaten av åratals

förhandlingar på området kan komma till

skada. Dessutom finns tecken på att

missilförsvarsplanerna används av andra

länder som en förevändning för

upprustning och för att blockera framsteg

på nedrustningsområdet. Regeringen ser

med oro på, och anser det angeläget att

motverka, en sådan utveckling. Arbetet

med global nedrustning och icke-spridning

måste fortsätta.

Utskottet delar dessa bedömningar och

vill för sin del även framhålla att

utskottets oro över de amerikanska

missilförsvarsplanerna motiveras främst

av värnandet om global säkerhet.

Utskottet ser därför positivt på att

regeringen har riktat en uppmaning till

USA att ompröva projektet.

Samtidigt vill utskottet framhålla att

det finns skäl att dela den oro som USA:s

regering har givit uttryck för vad gäller

risken för ökad spridning av

massförstörelsevapen och vapenbärare. Det

mest effektiva sättet att motverka

spridning är dock enligt utskottets

mening att stärka de internationella

nedrustnings- och ickespridningsregimerna

och kontrollmekanismerna härför. Av

särskild vikt är de konkreta åtaganden

som kärnvapenstaterna gjorde vid

översynskonferensen år 2000 för icke-

spridningsavtalet (NPT), som Ny agenda-

gruppen, där Sverige ingår tillsammans

med sex andra stater, var med om att

driva igenom.

Det är även av vikt, menar utskottet,

att det internationella samarbetet och de

multilaterala ansträngningarna för att

skapa en global norm mot spridning av

missiler och missilteknologi trappas upp,

parallellt med diskussionen om

missilförsvarsfrågorna. Behovet av

multilaterala lösningar accentueras

enligt utskottets mening av den

existerande exportkontrollens oförmåga

att förhindra fortsatt export till länder

som kan tänkas utveckla

massförstörelsevapen. Det arbete som i

detta sammanhang har bedrivits under

svenskt ordförandeskap i EU

uppmärksammades av stats- och

regeringscheferna i ett särskilt

uttalande vid Göteborgstoppmötet.

Enligt vad utskottet erfarit kommer

arbetet nu att fortsätta för att få till

stånd en internationell uppförandekod mot

missilspridning. EU:s målsättning är att

alla länder som vill ansluta sig till en

sådan skall få möjlighet att delta i

förhandlingarna om ett slutligt dokument

som skall kunna vara tillgängligt redan

år 2002. Utskottet ser positivt på att EU

verkar pådrivande i denna fråga.

Med vad som ovan anförts avstyrker

utskottet motionerna U319 (fp) yrkandena

17 och 18 samt U318 (m) yrkandena 2, 3

och 4. Motion 2000/01:U404 (c) yrkande 27

kan besvaras med vad utskottet anfört.

3.2 Sveriges säkerhetspolitik

(Propositionen kap. 5)

Motionerna

Moderata samlingspartiet begär i

följdmotion Fö9 (m) yrkande 2 ett

riksdagens tillkännagivande om vad i

motionen anförs om säkerhetspolitiken. I

motionen framhålls att Nato är ryggraden

i den alleuropeiska freds- och

säkerhetsordningen och spelar en

huvudroll i krishanteringen på Balkan. EU

förstärker den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken med en

försvarspolitisk dimension. Europarådet

och OSSE sätter normer och övervakar

efterlevandet samt bidrar till

krishanteringen. Vidare menar

motionärerna att internationellt

samarbete har blivit naturligt i den

svenska säkerhetspolitiken. Sveriges

frihet och säkerhet är beroende av

säkerhetspolitisk samverkan med andra

länder. Gamla föreställningar om

neutralitet och alliansfrihet har

förlorat sin relevans. I motionen betonas

att Sverige behöver både ett starkt

nationellt försvar och en betydande

militär förmåga att kunna hantera kriser

tillsammans med andra nationer.

Kristdemokraterna menar i kommittémotion

U332 (kd) yrkande 10 att den

internationella säkerhetspolitiken

alltmer bygger på solidarisk och

avtalsbunden samverkan med andra stater

och att Sverige aktivt bör delta i sådan

samverkan.

I kommittémotion U332 (kd) yrkande 3

anförs att säkerhetspolitikens

övergripande mål skall vara att bidra

till fred, frihet och säkerhet för alla

människor i samhället och att solidariskt

bidra till en fredlig utveckling i

omvärlden.

Folkpartiet begär i följdmotion Fö10 (fp)

yrkande 2 ett riksdagens tillkännagivande

om vad i motionen anförs om regeringens

syn på den internationella utvecklingen.

I motionen framhålls att den

traditionella neutralitetspolitiken

lämnades med Sveriges medlemskap i EU.

Som medlem i EU kan Sverige aldrig stå

neutralt inför en extern aggression mot

en annan medlem i EU, menar motionärerna.

Som medlem av de fria demokratiska

staternas gemenskap skulle Sverige inte

heller kunna stå neutralt vid en extern

aggression mot någon av de tre baltiska

staterna. Motionärerna framhåller vidare

att regeringen, trots att den militära

alliansfriheten i dag bara är ett

faktiskt uttryck för att Sverige inte är

med i någon bindande försvarsallians, ser

sig fortsatt tvungen att på hemmaplan

förklara varför olika svenska

internationella bidrag till att

förverkliga en alleuropeisk fredsordning

inte står i strid med alliansfriheten.

Motionärerna menar att detta medför

onödiga låsningar och bidrar felaktigt

till att ge intryck av att alliansfrihet

fortfarande skulle vara ett övergripande

mål i sig för svensk säkerhetspolitik.

I samma motion, yrkande 3, anförs vissa

konsekvenser för svensk säkerhetspolitik.

Motionärerna menar att Sveriges framtida

säkerhet skapas tillsammans med andra

fria och demokratiska stater. Det är en

följd av att dessa stater tillsammans

slår vakt om grundläggande gemensamma

värden. Vidare anför motionärerna att de

europeiska demokratiernas säkerhet under

årtionden har garanterats av Nato. Detta

samarbete mellan USA och Europa är

viktigt också i framtiden, framhåller

motionärerna. En ny svensk

säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från

att Sverige aktivt skall bidra till att

skapa en alleuropeisk fredsordning.

Sverige skall därför, i likhet med de tre

baltiska staterna, omgående söka

medlemskap i Nato, enligt motionärernas

mening. Även i Folkpartiets partimotion

U301 (fp) yrkande 33 anförs att Sverige

skall söka medlemskap i Nato. Sverige

skall på detta sätt bidra till en

alleuropeisk fredsordning vilande på ett

tätt och jämbördigt samarbete mellan EU

och USA, menar motionärerna. Samma

yrkande återkommer i kommittémotion U319

(fp) yrkande 7, och i yrkande 8 i samma

motion anförs att det nya Nato bör

innebära att Sverige, Finland och de tre

baltiska staterna blir medlemmar i Nato.

I kommittémotion U319 (fp) yrkande 10

anförs att det i praktiken inte är någon

skillnad mellan de förpliktelser ett EU-

medlemskap innebär och de förpliktelser

ett Natomedlemskap skulle innebära. Det

rör sig i båda fallen om ömsesidig

solidaritet mellan Europas demokratier,

menar motionärerna. I motionen noteras

att regeringen hävdar att Sveriges

förpliktelser inom EU - formella och

reella - inte försvagat Sveriges

möjligheter att driva traditionella

svenska ståndpunkter i det

internationella samarbetet. Det finns

ingen anledning, menar motionärerna i

yrkande 11, att utgå från att ett

Natomedlemskap skulle försvaga Sveriges

möjligheter att driva traditionella

svenska ståndpunkter i det

internationella samarbetet.

I kommittémotion U332 (kd) yrkande 14

anförs att ett nära och öppet samarbete

med Nato skall ses som en naturlig del av

svensk säkerhetspolitik.

Motionären bakom den enskilda motionen

U248 (kd) menar att regeringen bör

tillsätta en utredning som har i uppdrag

att utreda konsekvenserna av ett svenskt

Natomedlemskap. I motionen anförs att en

sådan utredning har möjlighet att bidra

till en bredare diskussion och förankring

kring den framtida säkerhetspolitiska

inriktningen för Sverige.

I kommittémotion U319 (fp) yrkande 1

anförs att den svenska säkerhetspolitiska

doktrinen "Sveriges militära

alliansfrihet, syftande till att vårt

land skall kunna vara neutralt i händelse

av krig i vårt närområde" har spelat ut

sin roll. I yrkande 2 i samma motion

anförs att Sverige i och med medlemskapet

i EU lämnade den traditionella

neutralitetspolitiken. Motionärerna menar

i motionens yrkande 3 att Sverige aldrig

kan stå neutralt inför en extern

aggression mot en annan medlem av EU. I

yrkande 4 hävdas att Sveriges framtida

säkerhet skapas tillsammans med andra

fria och demokratiska stater. Det är en

följd av att fria och demokratiska stater

tillsammans slår vakt om grundläggande

gemensamma värden. I yrkande 5 anförs att

detta förutsätter ett aktivt svenskt

deltagande i alla forum som erbjuds såväl

i byggandet av den framtida europeiska

säkerhetsarkitekturen som i kris- och

konflikthantering. Motionärerna menar i

yrkande 6 att en ny svensk

säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från

att Sverige aktivt skall bidra till att

skapa en alleuropeisk fredsordning.

I kommittémotion U332 (kd) yrkande 21

menar motionärerna att Sverige inte

längre kan stå neutralt om landets

grannländer skulle utsättas för väpnat

angrepp. Nya hot måste i högre grad

bekämpas tillsammans med andra stater. I

samma motion, yrkande 16, anförs att det

är av största vikt att Sverige

solidariskt bidrar till den

krishanteringsstyrka som i EU:s regi

skall ha upprättats senast år 2003.

Motionärerna menar att det finns ett

glapp mellan politiska deklarationer och

faktiska resurser. Sverige satsar hårt på

att öka den internationella kapaciteten

samtidigt som det nationella försvaret

drabbats av en omfattande nedrustning.

I den enskilda motionen U239 (m) yrkas

att regeringen tillsätter en utredning

med mandat att granska Sveriges

säkerhetspolitiska agerande under tiden

1969-1989 på samma sätt som tiden fram

till 1969 har granskats tidigare. Den

lösning som regeringen har valt motsvarar

inte de krav som motionärerna ställer,

och de menar därför att behovet av en

neutralitetskommission kvarstår.

Miljöpartiet föreslår i kommittémotion

Ju451 (mp) yrkande 6 att ett institut

skapas i Sverige för internationell

konfliktförebyggande verksamhet i kris-

och konfliktområden. Miljöpartiet menar

att det i dag saknas institutioner som

kan föreslå och genomföra konkreta civila

konfliktförebyggande åtgärder. Även i

följdmotion Fö8 (mp) återkommer

Miljöpartiet till frågan om ett institut.

Motionärerna menar i yrkande 6 att

regeringen bör se över möjligheten att

skapa ett institut för internationell

konflikt- och terrorförebyggande

verksamhet.

I följdmotion Fö8 (mp) yrkande 7 yrkar

motionärerna att regeringen skall verka

för Europaparlamentets beslut att en

förstudie i syfte att upprätta en

europeisk civil fredskår genomförs. Målet

skall vara en icke-militär multinationell

enhet för att genomföra civila

krisförebyggande och krishanterande

insatser.

Utskottets bedömning

Det kalla krigets slut och

Warszawapaktens upplösning har drastiskt

förändrat det säkerhetspolitiska läget i

Europa. Risken för konflikter som trappas

upp till krig mellan stormakter och

risken för invasionsföretag riktade mot

Sverige är liten inom överskådlig tid.

Den säkerhetspolitiska bilden präglas i

stället av nya utmaningar. Regionala och

lokala kriser som ofta är inomnationella

till sin karaktär kan direkt eller

indirekt beröra Sverige.

Under 1900-talets andra hälft har den

övervägande delen av alla krig och

konflikter varit inomstatliga. Denna

förskjutning från konflikter mellan

stater till inomstatliga konflikter

kommer sannolikt att bestå.

Inomstatliga konflikter kan bl.a. ha

sin grund i religiösa eller etniska

motsättningar, motsättningar till följd

av ojämn välfärdsfördelning, brott mot de

mänskliga rättigheterna eller brist på

respekt för människors demokratiska fri-

och rättigheter. De kan även ha sin grund

i problem som rör mer grundläggande

fysiska livsbetingelser. Omfattande

miljökatastrofer kan ge upphov till

motsättningar både inom och mellan stater

liksom exempelvis brist på

vattenresurser.

Internationell eller nationell

terrorism kan agera för att slå ut

livsviktiga funktioner i vårt samhälle,

särskilt infrastruktur, som alltmer

bygger på störningskänslig högteknologi.

Internationell terrorism kan även

inriktas på att söka åstadkomma största

möjliga mänskliga skada som attackerna i

USA den 11 september 2001. Dessa hot får

effekter även för andra länder och för

världssamfundet i stort. Det gäller även

andra hot som internationell

kriminalitet, narkotikahandel och

spridning av massförstörelsevapen. Alla

dessa möjliga hot ignorerar nationella

gränser och kräver i ökad utsträckning

internationellt samarbete och globala

lösningar.

Lokalt initierade motsättningar och

konflikter kan få verkningar direkt eller

indirekt långt utanför det aktuella

konfliktområdet, vilket tydliggjordes

exempelvis i samband med Kosovokriget,

och därmed hota internationell fred och

säkerhet. Många konflikter förblir dock

regionala, vilket i sig kan skapa större

och mer långsiktiga problem.

Ett problem är att den klassiska

folkrätten, i den del som rör situationer

präglade av fiendskap, i stor

utsträckning tar sikte på mellanstatliga

konflikter. Utskottet menar att det finns

behov av en utveckling av folkrätten i de

delar som rör andra typer av konflikter

och situationer då individers och staters

rättigheter kommer i motsatsställning.

Den ökande internationaliseringen av

bl.a. ekonomi, näringsliv, handel,

utbildning och inte minst mediebevakning

medför att politikens villkor alltmer

globaliseras. Det internationella

samfundet blir mer komplext och

möjligheterna att förutse och påverka

skeenden minskar, samtidigt som lokala

och regionala händelser och konflikter i

ökande utsträckning kan få globala

konsekvenser. Även om denna nya värld

präglas av allvarliga hot mot säkerhet

och välfärd finns det också unika

möjligheter till ett bättre liv för alla.

Globaliseringen betyder ökade möjligheter

till ekonomisk tillväxt och därmed till

välfärd för fler människor. Den moderna

informationstekniken skapar på samma sätt

nya möjligheter, både ekonomiskt och

politiskt, att stärka demokrati, rättvisa

och välfärd.

Utskottet vill framhålla att ett

bredare samarbete blir allt viktigare för

att motverka såväl direkta konfliktrisker

som de hot som följer av den globala

utvecklingen och de moderna samhällenas

sårbarhet. Svensk säkerhetspolitik måste

även framgent utgå från en vidgad syn på

säkerheten, och de säkerhetspolitiska

hoten måste mötas med delvis nya medel.

Utskottet vill även framhålla vikten av

att individens säkerhet lyfts fram som en

huvuduppgift i det bredare

säkerhetspolitiska arbetet.

Detta kräver i sin tur en utveckling

när det gäller det internationella

samfundets instrument och organisation,

både globalt och regionalt. Utskottet

menar att konflikthantering bör inta en

central plats i det internationella

samfundets ansträngningar härvidlag.

Tre steg i en konflikthanteringsprocess

kan identifieras. Det första steget är

förebyggande och baseras på analys av

konflikter. Genom att tidigt identifiera

källor till konflikter - och att i nästa

steg vidta åtgärder inom ramen för civil

krishantering - kan det ofta undvikas att

konflikter övergår i motsättningar som

tar sig våldsuttryck. Skulle detta inte

vara möjligt att uppnå utan

motsättningarna fördjupas och leder över

i kris eller krig, bör det även finnas

möjlighet till militär krishantering. Det

är emellertid utskottets bestämda

uppfattning att tonvikten i arbetet bör

ligga i de två första stegen i en

konflikthanteringsprocess -

konfliktförebyggande och civil

krishantering. Konfliktförebyggande

syftar till att på ett konstruktivt sätt

kanalisera konflikter, i mening

samhällsmotsättningar, genom fredliga

procedurer och strukturer och förhindra

att de tar sig väpnade uttryck. På detta

sätt kan omfattande kostnader, främst i

människoliv och lidande men även vad

gäller andra samhällsresurser, undvikas.

Det är utskottets mening att det är av

vikt att analysera strukturella

riskfaktorer för att identifiera

potentiella konflikter. Det är vidare av

vikt att angripa dessa grundläggande

riskfaktorer och konfliktorsaker för att

förebygga väpnade konflikter.

Utskottet konstaterar att

resursknapphet eller ojämn fördelning av

resurser utgör potentiella

konfliktorsaker, som var för sig eller i

kombination kan leda till väpnade

konflikter inom och mellan stater.

Fattigdom skapar sociala motsättningar,

motsättningar kan leda till våld och

våldet leder till ytterligare fattigdom.

Fattigdom och krig skapar på det sättet

sina egna onda spiraler. Att bryta dessa

spiraler bör enligt utskottets

uppfattning vara en överordnad

angelägenhet för hela världssamfundet.

Utskottet vill i sammanhanget understryka

biståndets säkerhetsfrämjande karaktär

och att Sveriges och EU:s omfattande

utvecklingssamarbete kan utgöra ett

effektivt instrument för att minska

grogrunden för destabilisering och väpnad

konflikt.

Förutom utvecklingsbiståndet finns

andra vägar att öka tillväxten och få en

bättre resursfördelning. Utökad handel

har en sådan funktion, och utskottet

anser att Sveriges och EU:s

ansträngningar för att öka

utvecklingsländernas tillgång till de

industrialiserade ländernas, i synnerhet

EU:s, marknader är mycket värdefulla.

Ökat handelsutbyte, som understöds av

åtgärder för ökad frihandel, har en

viktig säkerhetsfrämjande och

konfliktförebyggande funktion, om det

leder till att välfärden för den breda

befolkningen i utvecklingsländerna ökar.

Utrikesutskottet har utförligt diskuterat

detta i sitt betänkande 1998/99:UU12

Utrikeshandel och internationella

investeringar.

Vidare vill utskottet framhålla att

väpnade konflikter ofta föregås av -

eller orsakas av - grova kränkningar av

individens rättigheter. Respekten för

folkrättens regler om de mänskliga

rättigheterna är därför en viktig faktor

för att förebygga väpnade konflikter.

Långsiktiga insatser för att stärka en

kultur av respekt för folkrätten, bl.a.

genom utbildningsinsatser och politisk

dialog, har enligt utskottets uppfattning

en strukturellt förebyggande funktion och

är en viktig del av arbetet med att

stärka konfliktförebyggandet.

Utskottet noterar att det bland FN:s

medlemsländer förs en diskussion om

möjligheten att på folkrättslig grund

tillåta insats med militära medel för att

hindra humanitära katastrofer. Folkrätten

slår fast alla staters rätt till

självbestämmande och suveränitet. Det

generella våldsförbudet är grundläggande

i FN-stadgan. Förutom i fall av

självförsvar är det endast FN:s

säkerhetsråd som kan besluta om undantag

från förbudet att bruka våld. Frågan om

det internationella samfundets rätt att

ingripa med våld mot en enskild stat för

att hindra grova kränkningar av de

mänskliga rättigheterna har emellertid

aktualiserats vid flera tillfällen under

senare år, varvid motsättningen mellan å

ena sidan FN-stadgans våldsförbud och en

betoning av säkerhetsrådets auktoritet

och å andra sidan nödvändigheten av att

förhindra humanitära katastrofer

framstått tydligt. Utskottet konstaterar

att FN:s säkerhetsråd i flera fall

ingripit mot bl.a. folkmord och att det

äger rum en utveckling inom folkrätten på

detta område. Utgången av denna

diskussion och utveckling inom folkrätten

kan i framtiden få stor betydelse för det

internationella samfundets agerande när

det gäller konfliktförebyggande och

konflikthantering.

Utskottet vill framhålla att Sverige

självt i varje enskilt fall och i

enlighet med svensk lag beslutar om

medverkan i internationella

fredsfrämjande insatser. En förutsättning

för svensk medverkan är att insatserna

måste stå på folkrättslig grund. Enligt

FN-stadgan skall beslut om

fredsframtvingande insatser fattas av

FN:s säkerhetsråd.

Utskottet vill understryka att även

länken mellan demokrati, säkerhet och

konfliktförebyggande är stark och tydlig.

Deltagande, representativitet och

legitimitet är centrala begrepp för såväl

en sund demokratiseringsprocess som för

hanteringen av interna konflikter. Det är

utskottets uppfattning att en demokratisk

samhällsordning underlättar hanteringen

av samhälleliga motsättningar med

fredliga medel och inom

institutionaliserade kanaler.

Global miljöförstöring och

klimatförändringar kan komma att påverka

utvecklingen i ökande omfattning och i

sig utgöra väsentliga orsaker till

konflikter. Kamp om naturresurser, inte

minst sådana som rör hur knappa

vattenresurser skall fördelas, utgör

redan i dag orsaker till konflikter.

Utskottet menar att dessa frågor måste

tas om hand på det internationella planet

och vill framhålla att ett enhetligt

tvistlösningssystem skulle kunna innebära

fördelar i ett konfliktförebyggande

perspektiv.

Utskottet vill i denna del understryka

betydelsen av att svensk utrikespolitik,

EU:s gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik samt FN:s politik

genomsyras av ett vidgat

säkerhetspolitiskt synsätt och ett

perspektiv av konfliktförebyggande.

Utskottet ser mycket positivt på att

arbetet med att förebygga väpnade

konflikter har fått ökad nationell och

internationell uppmärksamhet samt att

synsättet på säkerhetspolitiken alltmer

präglas av en bred ansats.

Det kalla krigets slut har väsentligt

sänkt spänningen i Östersjöregionen. Nya

former för säkerhetsfrämjande samarbete

har vuxit fram. Exempelvis har OSSE och

Europarådet spelat viktiga roller för att

stärka uppbyggnaden av demokrati i de

baltiska länderna. Överenskommelser inom

OSSE har bidragit till att öka den

militära transparensen, och samarbetet

inom ramen för Partnerskap för fred

fyller en viktig förtroendeskapande

funktion. Det regionala samarbetet i

Östersjöstaternas råd medverkar också

till att stärka säkerheten i vår region,

och i likhet med flera andra länder

bedriver Sverige även bilateralt

säkerhetsfrämjande samarbete med bl.a. de

baltiska staterna och Ryssland. Denna väv

av samarbete där samtliga stater runt

Östersjön i olika former deltar är starkt

bidragande till den positiva

säkerhetspolitiska utvecklingen. Sverige

är en aktiv deltagare i detta nätverk av

säkerhetsfrämjande samarbete.

Europeiska unionen är av fundamental

betydelse för säkerheten i hela Europa,

inte minst i vårt närområde. EU:s

fortsatta utvidgning handlar om att

utsträcka och fullfölja det fredsprojekt

som hela tiden varit den europeiska

integrationens grundtanke. Nu finns

möjligheten att bygga en helhet av det

Europa som delades av världskrig,

ockupation och förtryck. Den är en

historisk skyldighet som EU:s medlemmar

har mot de folk som i decennier berövades

frihet och demokrati.

Regeringen redovisar i propositionen

fyra slutsatser för svensk

säkerhetspolitik vad gäller landets

säkerhetspolitiska situation.

1. Den grundläggande positiva

säkerhetspolitiska situationen för

Sverige vad avser militära hot består.

Regeringen har tidigare bedömt att ett

invasionshot inte ter sig möjligt inom en

tioårsperiod, förutsatt att vi har en

grundläggande försvarsförmåga. Denna

bedömning har endast förändrats

marginellt, i den meningen att hotet ter

sig något mer avlägset. Vår

säkerhetspolitik måste dock

fortsättningsvis innebära att vi kan möta

olika former av väpnade angrepp och andra

hot, t.ex. terroristhot,

informationsoperationer och hot med

nukleära, biologiska och kemiska

stridsmedel som direkt berör Sverige.

2. Regionala och lokala kriser kan

indirekt eller direkt beröra Sverige.

Konflikter innebär omfattande lidande för

de människor som är direkt utsatta och

kan riskera freden och säkerheten för

andra regioner och länder. Det ligger

därför i Sveriges intresse att förebygga

konflikter av dessa slag och vid behov

delta civilt och militärt i

krishantering.

3. Hot mot de tekniska

infrastruktursystemen kan få mycket

allvarliga konsekvenser och kan ytterst

också få en säkerhetspolitisk dignitet. I

takt med utvecklingen mot mer avancerade

tekniska system som inbördes blir mer

beroende av varandra, och i större

utsträckning internationaliseras, blir

skyddet av samhällsviktig infrastruktur

av väsentlig betydelse för den nationella

säkerheten.

4. Totalförsvarets förmåga till

anpassning är en fortsatt viktig del av

den svenska försvarspolitiken. Med hänsyn

till utvecklingen i omvärlden skall

försvaret kunna förstärkas, reduceras

eller eljest förändras för att motsvara

de krav som ställs på försvaret.

Utskottet delar de bedömningar som

regeringen redovisar.

Moderata samlingspartiet begär i

följdmotion Fö9 (m) yrkande 2 ett

riksdagens tillkännagivande om vad i

motionen anförs om säkerhetspolitiken.

Motionärerna menar att internationellt

samarbete har blivit naturligt i den

svenska säkerhetspolitiken. Sveriges

frihet och säkerhet är beroende av

säkerhetspolitisk samverkan med andra

länder. Gamla föreställningar om

neutralitet och alliansfrihet har

förlorat sin relevans. Kristdemokraterna

menar i kommittémotion U332 (kd) yrkande

10 att den internationella

säkerhetspolitiken alltmer bygger på

solidarisk och avtalsbunden samverkan med

andra stater och att Sverige aktivt bör

delta i sådan samverkan. I samma motion

U332 (kd) yrkande 3 anförs att

säkerhetspolitikens övergripande mål

skall vara att bidra till fred, frihet

och säkerhet för alla människor i

samhället och att solidariskt bidra till

en fredlig utveckling i omvärlden.

Folkpartiet begär i följdmotion Fö10 (fp)

yrkande 2 ett riksdagens tillkännagivande

om vad i motionen anförs om den

internationella utvecklingen. I motionen

framhålls att den traditionella

neutralitetspolitiken lämnades med

Sveriges medlemskap i EU. Som medlem i EU

kan Sverige aldrig stå neutralt inför en

extern aggression mot en annan medlem i

EU, menar motionärerna. I kommittémotion

U319 (fp) yrkande 1 anförs att den

svenska säkerhetspolitiska doktrinen

"Sveriges militära alliansfrihet,

syftande till att vårt land skall kunna

vara neutralt i händelse av krig i vårt

närområde" har spelat ut sin roll. I

yrkande 2 i samma motion anförs att

Sverige i och med medlemskapet i EU

lämnade den traditionella

neutralitetspolitiken. Motionärerna menar

i motion yrkande 3 att Sverige aldrig kan

stå neutralt inför en extern aggression

mot en annan medlem av EU. I yrkande 4

hävdas att Sveriges framtida säkerhet

skapas tillsammans med andra fria och

demokratiska stater. I yrkande 5 anförs

att detta förutsätter ett aktivt svenskt

deltagande i alla forum som erbjuds såväl

i byggandet av den framtida europeiska

säkerhetsarkitekturen som i kris- och

konflikthantering. Motionärerna menar i

yrkande 6 att en ny svensk

säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från

att Sverige aktivt skall bidra till att

skapa en alleuropeisk fredsordning. I

kommittémotion U332 (kd) yrkande 21 menar

motionärerna att Sverige inte längre kan

stå neutralt om landets grannländer

skulle utsättas för väpnat angrepp.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet menar att det finns

både politisk vilja och förmåga att

förändra vår säkerhetspolitik för att

möta de hot och utmaningar som Sverige i

framtiden kan ställas inför. Den nya

helhetssynen på säkerhet och sårbarhet,

vårt allt bredare internationella

säkerhetssamarbete för att förebygga och

hantera olika typer av hot, konflikter

och kriser samt den genomgripande

ominriktningen av det svenska försvaret

är exempel på hur denna politiska vilja

manifesteras i konkret handling.

Fred och säkerhet är ett övergripande

mål för den svenska säkerhetspolitiken

såväl avseende dess rent utrikespolitiska

del som det internationella

utvecklingssamarbetet. Utskottet ser även

som ett grundläggande mål för säkerhets-

och försvarspolitiken att solidariskt

bidra till en fredlig utveckling i

omvärlden.

Utskottet har ovan framhållit att

Sveriges säkerhetspolitiska läge är

annorlunda i dag jämfört med under det

kalla kriget. Vårt läge har förbättrats

på ett avgörande sätt genom att den

påtvingade uppdelningen av Europa

upphörde och länderna i Central- och

Östeuropa återfick sin frihet. Rysslands

demokratisering och samarbete med de

euroatlantiska strukturerna är av stor

betydelse också för Sveriges säkerhet.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i

närområdet är fortsatt gynnsam. Utskottet

delar regeringens bedömning att ett

invasionshot inte ter sig möjligt inom en

tioårsperiod, förutsatt att vi

upprätthåller en grundläggande

försvarsförmåga. Samtidigt konstaterar

utskottet att det inte går att utesluta

att ett mer omfattande militärt hot

skulle kunna växa upp igen, varför vårt

försvar skall ha möjlighet att anpassa

sig till detta.

Med tillfredsställelse kan utskottet

konstatera att den svenska förmågan att

bidra till olika civila och militära

fredsfrämjande insatser utvecklas så att

Sverige än mer aktivt kan bidra till att

förebygga och hantera internationella

kriser och konflikter innan de förvärras

och sprids. Det svenska försvaret

internationaliseras och görs

interoperabelt inom ramen för PARP-

processen för att kunna samverka med

andra länder. Svenska resurser anmäls

till olika styrkeregister inom ramen för

FN, OSSE och EU. På det civila området

utvecklas Sveriges förmåga till insatser

bl.a. på polis- och

räddningstjänstområdena.

Utskottet kan vidare konstatera att

Sverige samverkar med andra länder genom

utrikespolitikens utformning, såväl

bilateralt som multilateralt. Stödet för

multilateralismen uttrycks bl.a. genom

det svenska stödet för FN och dess

fackorgan. Enligt utskottets mening står

Sverige väl rustat att såväl möta

militära eller andra typer av hot mot

landets säkerhet som att bidra till

internationell fred och säkerhet i

samverkan med andra.

Sveriges säkerhetspolitik syftar

ytterst till att bevara vårt lands fred

och självständighet. Vårt

säkerhetspolitiska mål är att i alla

lägen och i former som vi själva väljer

trygga en handlingsfrihet att, såsom

enskild nation och i samverkan, kunna

utveckla vårt samhälle.

Det är Sverige självt som definierar

den närmare innebörden av den militära

alliansfriheten. Den sätter, bortsett

från avtal om ömsesidigt stöd till

försvar mot väpnat angrepp, inga hinder

för ett svenskt allsidigt och aktivt

deltagande i internationellt

säkerhetssamarbete. Vi har i dag

möjlighet att delta i alla former av

internationellt samarbete, med undantag

endast för ett förpliktande samarbete med

Nato i de delar som gäller ömsesidigt

stöd till försvar mot väpnat angrepp.

I regeringsförklaringen, som

presenterades i riksdagen den 18

september 2001, bekräftar regeringen

sin tidigare deklarerade avsikt att se

över formuleringarna från 1992 i de

delar som rör den militära

alliansfriheten och

neutralitetsoptionen. Statsministern

anförde bl.a. följande:

Sveriges säkerhetspolitiska linje,

militär alliansfrihet med möjlighet

till neutralitet vid konflikter i vårt

närområde, har tjänat oss väl. Den

senaste tidens händelser illustrerar

på nytt att hoten mot vår säkerhet kan

vara av många olika slag.

Regeringen eftersträvar en bred

uppslutning kring Sveriges

säkerhetspolitiska linje med den militära

alliansfriheten som grund. De

konstruktiva överläggningarna med

riksdagspartiernas företrädare om

formulering av denna linje fortsätter.

Utskottet delar regeringens syn på

behovet av att se över den aktuella

formuleringen och finner den föreslagna

metoden, som ligger i linje med svensk

tradition, lämplig. Vidare kan utskottet

konstatera att de flesta av de i denna

del behandlade motionerna tyder på att en

viss samsyn existerar mellan riksdagens

partier på några delområden vad gäller

Sveriges säkerhetspolitiska linje. Det

finns emellertid på andra delområden även

avvikande uppfattningar, och utskottet

menar att de pågående överläggningarna

mellan företrädare för riksdagens partier

är ett lämpligt forum för den fortsatta

dialogen i dessa frågor. Utskottet har

inte anledning att föregripa resultatet

av överläggningarna med

riksdagspartiernas företrädare.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet vill framhålla att

Sveriges säkerhetspolitik har såväl en

nationell som en internationell

dimension.

I den nationella delen skall vi kunna

möta hot som direkt berör Sverige.

Svårast bland dem är väpnade angrepp

riktade mot vårt lands frihet och

självständighet. Vi skall också förebygga

och kunna hantera situationer som utan

att direkt hota Sveriges fred och

självständighet ändå skulle kunna

innebära snabba och allvarliga

försämringar av samhällets normala

funktioner.

När det gäller den internationella

delen av säkerhetspolitiken skall vi i

samverkan med andra stater aktivt verka

för fred och ökad säkerhet. Genom att

verka för en stärkt internationell

rättsordning och genom att medverka till

konfliktförebyggande samarbete och

insatser, gemensam civil och militär

krishantering samt försoning och

uppbyggnad efter kriser och konflikter

kan vi bidra till ökad säkerhet i

omvärlden och därmed också för oss

själva. Med utgångspunkt i en bred syn på

säkerhet formas säkerhetspolitikens båda

dimensioner i ett kontinuerligt samspel

mellan flertalet politikområden.

Utskottet menar att det är av avgörande

betydelse även för Sveriges säkerhet att

utvecklingen globalt leder till fördjupad

demokrati, öppenhet och välfärd, och

därmed till ökad stabilitet och trygghet.

Av central betydelse är FN:s breda

insatser för fred och säkerhet, menar

utskottet. Sverige lägger också stor vikt

vid att FN och de regionala

organisationerna på olika sätt tidigt kan

förebygga och ingripa i lokala och

regionala konflikter. Utskottet vill även

framhålla att det är Sveriges strävan att

samarbeta med Europas alla

säkerhetsorganisationer.

Med vad som ovan anförts avstyrker

utskottet motionerna Fö9 (m) yrkande 2

och U319 (fp) yrkandena 1 och 2.

Motionerna U319 (fp) yrkandena 4-6 samt

U332 (kd) yrkandena 3 och 10 anses

besvarade med vad utskottet anfört.

Vad gäller motion motionerna Fö10

(fp) yrkande 2, U319 (fp) yrkande 3

och U332 (kd) yrkande 21 noterar

utskottet att ett yrkande med samma

innebörd behandlades av riksdagen i

betänkande 2000/01:UU4.

Utrikesutskottet anförde följande med

anledning av yrkandet:

Utskottet delar motionärernas

uppfattning i motion .... att Sverige

inte kan stå likgiltigt om ett annat

medlemsland i EU eller ett grannland

skulle utsättas för hot eller angrepp

- lika lite som vi står likgiltiga

inför andra konflikter runt om i

världen. I motsats till motionärerna

menar utskottet dock att Sveriges

militära alliansfrihet i högsta grad

är relevant i sammanhanget.

En utgångspunkt för Sveriges politik

i Europa är solidariteten med våra

partnerländer, även om medlemskapet i

sig inte medför några kollektiva

militära förpliktelser i

försvarsavseende. Vår strävan är att

bidra till säkerheten i Europa genom

att förebygga konflikter. Om sådana

ändå uppstår - som fallet varit på

Balkan - är den svenska politiken

inriktad på krishantering tillsammans

med andra länder. Detta gemensamma

ansvarstagande gäller självfallet även

vid konflikter med ett annat med-

lemsland eller grannland indraget.

Vår militära alliansfrihet utgör,

bortsett just från avtal om ömsesidigt

stöd till försvar mot väpnat angrepp,

inget hinder för ett allsidigt och aktivt

svenskt deltagande i internationellt

säkerhetssamarbete. Detta gäller även på

det militära området. Det är emellertid

en stor skillnad mellan att inte "stå

likgiltig" och att i förväg ställa ut

försvarsgarantier.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet ser inte att det finns

anledning att ändra dessa bedömningar.

Utskottet avstyrker därmed motionerna

Fö10 (fp) yrkande 2, U319 (fp) yrkande 3

och U332 (kd) yrkande 21.

I motion Fö10 (fp) yrkande 3 anförs att

Sverige, i likhet med de tre baltiska

staterna, omgående skall söka medlemskap

i Nato. Även i Folkpartiets partimotion

U301 (fp) yrkande 33 anförs att Sverige

skall söka medlemskap i Nato. Samma

yrkande återkommer i kommittémotion U319

(fp) yrkande 7, och i yrkande 8 i samma

motion anförs att det nya Nato bör

innebära att Sverige, Finland och de tre

baltiska staterna blir medlemmar i Nato.

Utskottet vill inledningsvis framhålla

att en av hörnstenarna i svensk politik

är att verka för en alleuropeisk

fredsordning, där Sverige samverkar med

samtliga organisationer och länder som

delar våra gemensamma värderingar och

intressen. Vårt medlemskap i EU är det

främsta instrumentet för detta jämte vårt

engagemang i OSSE, deltagande i EAPR och

PFF samt vårt omfattande bilaterala och

multilaterala engagemang.

I Sverige finns en bred politisk

uppslutning och en stark folklig

förankring kring vårt val att vara

militärt alliansfria. Utskottet ser ingen

anledning att ompröva detta val.

Det är av vikt menar utskottet att

Sverige deltar fullt ut i EU:s gemensamma

utrikes- och säkerhetspolitik och i dess

utveckling av en integrerad civil och

militär krishanterings- och

konfliktförebyggande förmåga (ESDP). ESDP

utvecklas i nära dialog med och i

samverkan med Nato, FN, OSSE och

partnerländerna utanför EU. Genom denna

process bidrar vi till att skapa ett mer

jämbördigt samarbete mellan EU och USA på

krishanteringsområdet.

Det förtjänar att betona menar

utskottet att ett fortsatt fördjupat

euroatlantiskt säkerhetssamarbete är av

grundläggande betydelse för att hantera

konflikter i Europa och dess närhet. Nato

har, liksom EU och OSSE, stor betydelse

för säkerheten i Europa. Sveriges

samverkan med Nato på Balkan, samt inom

ramen för EAPR och PFF, är ett uttryck

för den vikt vi fäster vid Natos centrala

roll som militär krishanterare i Europa.

På samma sätt är samverkan mellan EU och

Nato inom ramen för ESDP ett viktigt

instrument för att utveckla den

europeiska krishanteringsförmågan.

Med vad som ovan anförts avstyrker

utskottet motionerna Fö10 (fp) yrkande 3,

U301 (fp) yrkande 33 samt U319 (fp)

yrkandena 7 och 8.

I kommittémotion U319 (fp) yrkande 10

anförs att det i praktiken inte är någon

skillnad mellan de förpliktelser ett EU-

medlemskap innebär och de som ett

Natomedlemskap skulle innebära. Det finns

ingen anledning, menar motionärerna i

samma motions yrkande 11, att utgå från

att ett Natomedlemskap skulle försvaga

Sveriges möjligheter att driva

traditionella svenska ståndpunkter i det

internationella samarbetet. I motion U248

(kd) yrkas att regeringen bör tillsätta

en utredning som har i uppdrag att utreda

konsekvenserna av ett svenskt

Natomedlemskap.

Utskottet vill i denna del erinra om

att ett Natomedlemskap ytterst innebär

ett ömsesidigt kollektivt

försvarsåtagande i förhållande till de

andra alliansmedlemmarna. Detta åtagande,

som är fördragsfäst i artikel 5 i det

nordatlantiska fördraget, slår fast att

de övriga medlemsländerna vid ett väpnat

angrepp mot en medlemsstat skall bistå

det angripna landet. Utskottet vill

betona att detta understryker skillnaden

mellan de förpliktelser som medlemskap i

Nato respektive EU medför. Utskottet vill

vidare erinra om att Nato genom ett

beslut den 12 september fastslog att

terrorattacken mot USA var att betrakta

som en sådan handling och att

följaktligen artikel 5 skulle tillämpas.

Något motsvarande ömsesidigt kollektivt

försvarsåtagande existerar således inte

inom EU. Inom ramen för vårt medlemskap i

EU, och i enlighet med Unionsfördraget,

har Sverige däremot gjort ett politiskt

åtagande att tillsammans med övriga

medlemsländer skydda unionens gemensamma

värden, grundläggande intressen,

oavhängighet och integritet i

överensstämmelse med principerna i FN:s

stadga. Enligt fördraget ingår vidare att

på alla sätt stärka unionens säkerhet,

bevara freden och stärka den

internationella säkerheten, främja det

internationella samarbetet samt utveckla

och befästa demokratin och rättsstatens

principer samt respekten för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande

friheterna. Det är värdefullt att stå

eniga och därmed kunna tala med större

kraft även om det ibland innebär att

Sverige inte kan få gehör för alla

synpunkter, menar utskottet. Sveriges EU-

medlemskap är ett gott exempel på hur vi

har fått bättre möjligheter att få

genomslag och stöd för svenska förslag

och tankar. Detta gäller inte minst på

säkerhetspolitikens område, där t.ex. den

civila krishanteringen och

konfliktförebyggandet på svenskt

initiativ har utvecklats till viktiga

samarbetsområden för hela EU.

Ett Natomedlemskap, som till skillnad

från EU-medlemskapet innefattar en

solidarisk ömsesidig

försvarsförpliktelse, skulle på ett annat

sätt, och i frågor som berör kärnan av

våra nationella säkerhetsintressen,

däremot kunna minska våra möjligheter att

driva traditionella, nationella svenska

ståndpunkter, t.ex. på

nedrustningsområdet.

Avseende förslaget om en utredning är

det utskottets uppfattning att både

implikationerna och konsekvenserna av ett

svenskt medlemskap i Nato är väl kända.

Utskottet anser därför att det inte finns

något behov av att uppmana regeringen att

tillsätta en utredning i frågan.

Med vad som ovan anförts avstyrker

utskottet motionerna U319 (fp) yrkandena

10 och 11 samt U248 (kd).

I kommittémotion U332 (kd) yrkande 14

anförs att ett nära och öppet samarbete

med Nato skall ses som en naturlig del av

svensk säkerhetspolitik.

Utskottet konstaterar att Sverige och

andra europeiska länder som inte är

medlemmar av Nato, däribland Ryssland,

genom EAPR har ett forum för politisk

dialog och konsultationer med Nato. PFF

utgör ett viktigt instrument när det

gäller att vidta praktiska förberedelser

för att kunna samverka i Nato-ledda

krishanteringsoperationer.

I samband med Natos toppmöte 1999 togs

initiativ till att vidareutveckla EAPR

och PFF. Initiativen utgörs av praktiskt

inriktade åtgärder för att ytterligare

förbättra möjligheterna för medlemmar i

EAPR och PFF att samverka kring

krishanteringsuppgifter, exempelvis genom

effektiviserad träning och utbildning

inom PFF och förbättrad samordning av

förband, försvarsplanering och

övningsverksamhet. För närvarande pågår

implementeringen av dessa initiativ.

Utskottet noterar med

tillfredsställelse att Sverige aktivt har

verkat för att utveckla EAPR och PFF och

det var tillsammans med Finland ett av de

drivande länderna bakom det s.k. politisk-

militära ramverk som syftar till att

effektivisera konsultationerna mellan

Nato och partnerskapsländerna när det

gäller konkreta krishanteringsinsatser.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer

inför nästa Natotoppmöte, vilket äger rum

i Prag år 2002, en utvärdering att ske av

hur samverkan inom EAPR och PFF kan

effektiviseras. Sverige avser att delta

aktivt i den dialogen inom ramen för

EAPR.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motion U332 (kd) yrkande 14 är

besvarad.

I motion U332 (kd) yrkande 16 anförs att

det är av största vikt att Sverige

solidariskt bidrar till den

krishanteringsstyrka som i EU:s regi

skall ha upprättats senast år 2003.

Utskottet kan inledningsvis konstatera

att medlemsstaterna inom EU gemensamt har

fattat beslut om att upprätta kapacitet

för krishantering, såväl civil som

militär.

EU:s övergripande mål för militär

krishantering, det s.k. "Headline Goal",

innebär att medlemsstaterna från 2003

gemensamt skall kunna genomföra

krishanteringsinsatser omfattande upp

till 60 000 soldater samt sjö- och

flygstridskrafter. Förbanden skall kunna

var på plats i ett krisområde inom 60

dagar och ha en uthållighet på minst ett

år. Förbanden skall kunna lösa alla

civila och militära krishanterande

uppgifter, vilka inkluderar

krisförebyggande insatser, fredsbevarande

och fredsframtvingande uppgifter samt

humanitära insatser.

Det är av vikt att i sammanhanget

betona att Sverige i varje enskilt fall

och i enlighet med svensk lag fattar

beslut om medverkan i internationella

fredsfrämjande insatser. En förutsättning

för svenskt deltagande är att insatsen

står på folkrättslig grund.

De militära resurser som Sveriges har

anmält är följande:

ledningsresurs (50 stabsofficerare

med bl.a. kompetens för civil-militär

samverkan),

mekaniserad bataljon,

ingenjörskompani med ammunitions-

och minröjningsförmåga,

militärpoliskompani,

sjöminröjningsförband,

ubåtsförband,

korvettförband,

spanings- och jaktflygförband (AJS

37 Viggen) med endast spaningsförmåga,

fr.o.m. 2004 JAS 39 Gripen med spanings-

och jaktförmåga,

transportflygförband,

60 militära observatörer,

signalspaningsflygplan S 102 B.

Utöver detta har Sverige även för avsikt

att bidra med substantiella resurser vad

gäller civil krishantering. Utskottet

vill även framhålla att Sverige dessutom

har en lång erfarenhet och kunskap vad

gäller fredsbevarande verksamhet och

humanitära insatser.

Utskottet menar sammanfattningsvis att

Sverige solidariskt bidrar till EU:s

krishanteringsstyrka och dessutom ger

dessa strävanden ett aktivt politiskt

stöd.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motion U332 (kd) yrkande 16 är

besvarad.

I den enskilda motionen U239 (m) yrkas

att regeringen tillsätter en utredning

med mandat att granska Sveriges

säkerhetspolitiska agerande under tiden

1969-1989 på samma sätt som tiden fram

till 1969 har granskats tidigare. Den

lösning som regeringen har valt motsvarar

inte de krav som motionären ställer.

Utskottet konstaterar att utformandet

av den svenska säkerhetspolitiken efter

andra världskriget har varit föremål för

omfattande studier. En särskild

kommission -

Neutralitetspolitikkommissionen - har

utrett perioden 1949 till 1969 (SOU

1994:11). Regeringen har tillsatt vissa

utredningar om bl.a. ubåtsfrågan. Ett

antal statsvetare, historiker och

jurister bedriver inom ramen för

forskningsprogrammet Sverige under det

kalla kriget (SUKK) forskning om svensk

säkerhetspolitik i modern tid. Studier

har även genomförts vid

Försvarshögskolan.

Den granskning av den svenska

säkerhetspolitiken som

Neutralitetskommissionen utförde slutade

vid 1969. Utskottet noterar att

utrikesutskottet vid sitt sammanträde den

14 juni år 2000, under beredning av ett

säkerhetspolitiskt betänkande,

preliminärt justerade ett beslut om

avstyrkan angående en begäran om

tillsättande av en ny

neutralitetskommission. I sitt beslut

uttryckte utrikesutskottet ett önskemål

om en allmän säkerhetspolitisk granskning

av svenskt politisk och militärt agerande

under perioden 1969-1989.

Utrikesutskottet anförde bl.a. följande:

Den granskning av den svenska

säkerhetspolitiken som

Neutralitetskommissionen utförde slutade

vid 1969. Utskottet vill gärna se en

öppen diskussion om den svenska

säkerhetspolitiken även under senare

årtionden och ser därför ett intresse i

att ambassadör Ekéus utredning, genom ett

vidgat uppdrag av Utrikesdepartementet,

kompletteras med en allmän

säkerhetspolitisk granskning av svenskt

politiskt och militärt agerande under

perioden 1969-1989. För att tillgodose

behovet av parlamentarisk insyn menar

utskottet att det är viktigt att

riksdagens partier ges möjlighet att

följa utredningsarbetet t.ex. genom att

en parlamentarisk referensgrupp knyts

till utredningen i denna del. När det

gäller granskningen av den svenska

säkerhetspolitiken under det kalla

krigets senare del menar utskottet att

ambassadör Ekéus bör få biträde av en

grupp experter.

Utrikesutskottet upprepade detta i det

slutliga betänkandet, vilket justerades

den 27 mars år 2001 (2000/01:UU4).

Utrikesdepartementet tillsatte en

utredning i oktober år 2000 (dir.

2000:63) i enlighet med utrikesutskottets

önskemål. Till utredare utsågs ambassadör

Rolf Ekéus och av utredningdirektiven

framgår att riksdagens partier skall ges

möjlighet att följa utredningsarbetet.

Det är utskottets bedömning att

ambassadör Ekéus utredning om svenskt

politiskt och militärt agerande under

perioden 1969-1989, tillsammans med den

omfattande akademiska forskningen på

området, sammantaget kan förväntas ge en

klargörande bild av det svenska

säkerhetspolitiska agerandet under denna

period.

Utskottet har inhämtat att regeringens

utredare Rolf Ekéus har fört samtal med

företrädare för riksdagens partier under

arbetets gång. Utskottet har erfarit att

den tid som står till utredningens

förfogande kan komma att förlängas och

att utredningens slutrapport kan

förväntas under våren år 2002. Det är av

största betydelse, menar utskottet, att

ytterligare samtal förs med företrädare

för riksdagens partier under utredningens

genomförande, i linje med vad

utrikesutskottet efterlyste i betänkande

2000/01:UU4 och i enlighet med

utredningens direktiv.

Med vad som ovan anförts avstyrker

utskottet motion U239 (m).

Miljöpartiet föreslår i motion Ju451 (mp)

yrkande 6 att ett institut skapas i

Sverige för internationell

konfliktförebyggande verksamhet i kris-

och konfliktområden. Motionärerna menar i

Fö8 (mp) yrkande 6 att regeringen bör se

över möjligheten att skapa ett institut

för internationell konflikt- och

terrorförebyggande verksamhet.

Även i denna fråga har riksdagen

tidigare tagit ställning. I betänkande

2000/01:UU4 anförde utrikesutskottet

följande:

Utskottet kan inledningsvis konstatera

att ett omfattande arbete läggs ner på

att studera faktorer kring

konfliktförebyggande, kris- och

konflikthantering och återuppbyggnad.

Däri ingår metodfrågor,

organisatoriska frågor, målsättningar,

interoperabilitet, finansiering,

logistik m.m. Mycket av detta arbete

har gjorts inom relevanta

organisationer som FN och EU men även

en hel del av forskningsinstitut. Det

är även av vikt att notera, menar

utskottet, att mycket arbete har lagts

ned i Regeringskansliet på dessa

frågor, manifesterade bl.a. i Ds

1999:24 Att förebygga väpnade

konflikter, i SOU 2000:74 Att verka

för fred - ett gemensamt fredscen-trum

samt inte minst i föreliggande

skrivelse.

Utskottet menar att det är viktigt att

den kompetens som finns inom området tas

till vara i genomförandet av ambitionerna

när det gäller detta område. Utskottet

konstaterar att så redan sker och menar

att det är av särskild vikt att de

observationer och slutsatser från

forskarstudier som görs inom området

också kommer till användning i det

praktiska arbetet. Utskottet ser

emellertid, till skillnad från

motionärerna, inget behov av att ett

särskilt institut för dessa frågor

inrättas.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet ser ingen anledning att

komma till någon annan slutsats än vad

utrikesutskottet tidigare har gjort.

Utskottet avstyrker därmed motionerna

Ju451 (mp) yrkande 6 och Fö8 (mp) yrkande

6.

I följdmotion Fö8 (mp) yrkande 7 yrkar

motionärerna att regeringen skall verka

för Europaparlamentets beslut att en

förstudie i syfte att upprätta en

europeisk civil fredskår genomförs.

Utskottet kan inledningsvis konstatera

att konfliktförebyggande utgör en

integrerad del av Sveriges utrikes- och

säkerhetspolitik. Sverige driver denna

fråga inom såväl EU, OSSE som FN.

Utskottet vill framhålla att förebyggande

av krig innebär att förhindra massivt

mänskligt lidande och att enorma

materiella och politiska kostnader kan

undvikas. Utskottet kan med

tillfredsställelse konstatera att Sverige

genom åren har lämnat viktiga bidrag till

det internationella samfundets

framgångsrika insatser för att förhindra

uppkomst eller spridning av konflikter,

t.ex. i Makedonien och södra Kaukasus.

Som utskottet framhållit tidigare i detta

betänkande kan även Sveriges omfattande

utvecklingssamarbete vara ett effektivt

instrument för att minska grogrunden för

destabilisering och väpnad konflikt.

Utskottet menar att framgångsrikt

förebyggande av väpnade konflikter

förutsätter förhandskunskaper om

potentiella oroshärdar och, i kombination

med ett tidigt och effektivt agerande,

ett brett spektrum av instrument. Exempel

på konfliktförebyggande insatser är t.ex.

sociala och ekonomiska reformer,

stärkandet av ett samhälles förmåga att

skydda sina egna medborgare mot övergrepp

och dess kapacitet att hantera interna

konflikter, som riskerar att eskalera

till väpnat våld. Det sistnämnda kan

exempelvis gälla insatser för att

kontrollera tillgången på lätta vapen. Om

insatser i ett tidigt skede av en

konflikt misslyckas, kan det röra sig om

fältinsatser med civila eller militära

medel för att stävja en utveckling mot

våld. Utskottet noterar med

tillfredsställelse att Sverige på alla

dessa områden deltar aktivt i

utvecklingen av resurser och policy inom

olika internationella forum.

Enligt utskottets mening bör EU, med

sina resurser och sin tillgång på

instrument och med sin egen unika

historia som fredsprojekt, spela en

alltmer central roll för

konfliktförebyggande. Utskottet ser

positivt på att regeringen under det

svenska ordförandeskapet i EU aktivt

verkade för att EU skulle fortsätta att

utveckla sin kapacitet på det

konfliktförebyggande området, inte minst

som partner till andra internationella

aktörer.

Vad gäller möjligheterna till

upprättandet av en europeisk fredskår kan

utskottet konstatera att EU, genom

utvecklingen av en civil

krishanteringsförmåga, kommer att uppnå

de mål som eftersträvas med förslaget om

upprättandet av en fredskår. Utskottet

ser positivt på de åtgärder som vidtas

och kommer att vidtas och att dessa ökar

EU:s förmåga till krishantering, särskilt

civil krishantering. Utskottet anser

därför inte att det finns något behov av

att en förstudie i syfte att upprätta en

europeisk civil fredskår genomförs.

Med vad som ovan anförts avstyrker

utskottet motion Fö8 (mp) yrkande 7.

3.3 Krishantering

(Propositionen kap. 8)

Motionerna

Krishantering och FN

Motionärerna bakom kommittémotion U332

(kd) yrkande 1 anför att

säkerhetspolitikens utgångspunkt är varje

människas rätt till liv och värdighet.

Denna rätt är enligt motionärerna knuten

till individens existens och behöver

varken förvärvas eller förtjänas. Däremot

behöver den kontinuerligt försvaras. I

yrkande 8 i samma motion anförs att

folkrätten först och främst skall främja

människors säkerhet. Konsekvenserna av

väpnade konflikter för civilbefolkning

världen över påvisar behovet av en

förskjutning av fokus inom folkrätten,

från staters rätt och säkerhet till

människors rätt och säkerhet, menar

motionärerna. Folkrätten och staters

suveränitet får inte användas som alibi

för brott mot mänskliga rättigheter.

Även i partimotion So637 (fp) yrkande 24

behandlas folkrättsliga frågor. I

motionen anförs att folkrätten bör

utvecklas till att också skydda

människors frihet, inte bara staters.

I yrkande 2 i kommittémotion U332 (kd)

menar motionärerna att etablerandet av

demokratier och en upprätthållen respekt

för de mänskliga rättigheterna är

oundgängliga fundament i arbetet med att

bygga en säkerhetspolitiskt stabil och

trygg värld. I yrkande 11 anser

motionärerna att de centrala begreppen

inom internationell krishantering och

fredsfrämjande verksamhet bör definieras

och tydliggöras. I motionen framhåller

motionärerna vidare att varaktig och

stabil fred och säkerhet kräver

långsiktigt tänkande. I yrkande 12 anförs

därför att de förebyggande åtgärderna bör

betonas i arbetet för en fredligare

värld.

Även i partimotion U315 (mp) yrkande 8

anförs att det långsiktiga

konfliktförebyggande arbetet är det

viktigaste inom internationell

krishantering.

I partimotion U300 (m) yrkande 22 anför

motionärerna att FN:s säkerhetsråds

förmåga att fatta beslut måste stärkas.

De menar att vetorätten är det stora

problemet. Denna har vid flera tillfällen

blockerat möjligheterna för

medlemsstaterna att följa FN-stadgans

principer. En reformering av FN-stadgan

som möjliggör att dess principer lättare

kan efterföljas måste därför genomföras,

menar motionärerna.

Motionärerna bakom kommittémotion U314

(m) yrkande 1 menar att det

internationella samfundet måste kunna

agera i akuta krislägen trots att inte

säkerhetsrådet har fattat beslut.

Eventuella insatser skall ske i enlighet

med FN-stadgans principer. Denna

möjlighet måste finnas, menar

motionärerna, eftersom veto eller

passivitet tidigare har förhindrat

säkerhetsrådet att fullgöra sin uppgift.

I yrkande 2 i samma motion anförs att

FN-stadgan behöver reformeras. Den praxis

som utvecklats för att förhindra folkmord

och andra grova brott mot folkrätten

behöver kodifieras genom en reformering

av FN-stadgan, menar motionärerna.

I den enskilda motionen U238 (m) yrkande

2 anförs att det finns behov av en

modernisering av FN-stadgan. Den behöver

anpassas för en ny tids konflikter, inte

minst vad gäller vetorätten och

mandatfrågan. En sådan möjlig förändring

är att förtydliga FN-stadgan och

vetorätten så att den bara kan komma i

fråga när vitala nationella

säkerhetsintressen hotas.

I kommittémotion U345 (fp) yrkande 3

menar motionärerna att FN-systemets

brister måste erkännas och hanteras. FN

förmådde inte leva upp till den egna

stadgan vid folkmordet i Rwanda eller i

samband med den etniska rensningen i

Kosovo, betonar motionärerna. I yrkande 4

menar motionärerna att Sverige därför bör

verka för att förnyelsen av folkrätten

går vidare så att den entydigt blir ett

stöd, inte ett hinder, för enskilda

individers rättigheter. Omsorgen om den

enskilda människans, minoriteters och

folkslags grundläggande rättigheter skall

sättas före staters suveränitet.

Motionärerna menar vidare i yrkande 7 att

Sverige bör hävda uppfattningen att

folkrättens grundregel - att våld endast

får tillgripas i självförsvar eller efter

beslut i FN:s säkerhetsråd - kompletteras

med en nödvärnsrätt. En sådan skulle

innebära att en grupp av stater i

obestridligt klara fall och när alla

andra möjligheter är uttömda skulle ha en

folkrättsligt grundad möjlighet att

ingripa för att stoppa exempelvis ett

pågående folkmord.

I partimotion U284 (v) yrkande 3

framhåller motionärerna att regeringen

bör verka för att en supermakt eller

militärallians aldrig träder i

världssamfundets ställe. I yrkande 4 i

samma motion begärs ett riksdagens

tillkännagivande att den aldrig bör

acceptera militära insatser som inte har

beslutats av FN-systemet eller i övrigt

inte har stöd i FN-stadgan.

Motionärerna bakom kommittémotion U332

(kd) yrkande 13 anser att FN behöver

stärkas genom ökade resurser och ökad

politisk vilja för att framgångsrikt

kunna arbeta med global krishantering.

Organisationen behöver reformeras och

moderniseras för att kunna leva upp till

de uppsatta målen. De permanenta

stormaktsmedlemmarna i säkerhetsrådet

(Frankrike, Kina, Ryssland,

Storbritannien och USA) har genom att

lägga in veton alltför många gånger låtit

maktpolitik försvåra eller t.o.m.

omöjliggöra säkerhetsrådets funktion. Det

krävs också en ökad samordning mellan

civila och militära enheter och medel.

Resursbristen måste åtgärdas och den

politiska viljan såväl inom

organisationen som hos dess medlemsstater

måste i vissa fall uppbådas.

I kommittémotion U332 (kd) yrkande 20

efterlyses en modern och

verklighetsanpassad säkerhetspolitik, som

främjar aktivt deltagande i

internationell krishantering och

fredsfrämjande verksamhet. Som en del av

detta måste Sverige fortsatt arbeta för

ett starkare FN och se samarbetet med

Nato som en naturlig del av svensk

säkerhetspolitik.

Motionärerna bakom kommittémotion U332

(kd) yrkande 4 menar att fyra kriterier

och principer måste uppfyllas och följas

för att väpnat våld skall få användas i

försvarssyfte, förutsatt att samtliga

fredliga möjligheter prövats:

För att förebygga att konflikter

växer, främja uppbyggnad av fred och vara

till stöd för samt skydda humanitära

hjälpinsatser.

För att skydda oskyldiga liv eller

för att säkra grundläggande mänskliga

rättigheter.

Vapeninsatsen måste stå i

proportion till det som avses försvaras,

samt att insatserna inte riktas mot

civila.

Det måste finnas en seriöst grundad

utsikt till framgång. Även försvarskrig

förlorar sin legitimitet om det endast

medför fortsatt lidande, menar

motionärerna.

I kommittémotion U322 (mp) yrkande 4

menar motionärerna att icke-

våldsprincipen måste bli den huvudprincip

som all konflikthantering utgår i från.

Motionärerna anför att vid enstaka fall,

då alla möjligheter till fredlig

konflikthantering är uttömda, bör

militära ingripanden kunna genomföras. FN

bör få det globala våldsmonopolet, och en

stående FN-styrka bör inrättas för sådana

ändamål.

Försoningsarbetet vid konflikter betonas

i kommittémotion U305 (kd) yrkande 7.

Motionärerna menar att försoningsarbetet

spelar en avgörande roll för att bygga

fred vid sidan av förebyggande och

fredsskapande insatser. Inom en bred

utrikespolitik för mänskliga rättigheter

och för att främja internationellt

samarbete och utveckling måste försoning

främjas.

I samma motion yrkande 9 betonar

motionärerna att det är viktigt att det

humanitära biståndet får ökat utrymme i

det fredsskapande arbetet. Motionärerna

framhåller att den humanitära rätten

innebär att människor i konfliktområden

har rätt till humanitär hjälp.

I partimotion U315 (mp) yrkande 6 anförs

att en del av de vapen som har använts

vid de militära aktionerna i Irak och i

Kosovo har negativa långsiktiga effekter

på miljö och mänsklig hälsa. Motionärerna

nämner som exempel användningen av

utarmat uran i pansarbrytande vapen och

menar att EU skall motarbeta användningen

av detta ämne i vapen.

I kommittémotion U268 (c) yrkande 11

begärs ett riksdagens tillkännagivande om

vad i motionen anförs om nordiskt

samarbete avseende konflikthantering. I

motionen framhålls att kärnan i det

nordiska samarbetet för fredsfrämjande

och humanitära insatser hittills utgörs

av den militärt orienterade

samarbetsstrukturen Nordcaps (Nordic

Coordinated Arrangement for Military

Peace Support). Motionärerna menar att de

nordiska länderna kan och bör bygga upp

ett minst lika aktivt samarbete vad

gäller konfliktförebyggande och civil

krishantering. Samarbetet inom och

organiseringen av Nordcaps skulle kunna

fungera som modell även för ett samarbete

inom civil krishantering.

Krishantering och EU

I partimotion U315 (mp) yrkande 1 menar

Miljöpartiet att Sverige bör kräva

undantag från EU-reglerna, ett s.k.

förbehåll, gällande deltagande i ett

försvar i EU:s regi i linje med vad

Danmark har erhållit.

I den enskilda motionen U238 (m) yrkande

1 menar motionärerna att regeringen i

mandatfrågan för EU:s krishantering söker

att strama åt de riktlinjer som lades

fast i ordförandelandets slutsatser från

Europeiska rådets möte i Helsingfors. Där

är formuleringen: "Unionen kommer att

bidra till internationell fred och

säkerhet i enlighet med principerna i

Förenta nationernas stadga." Motionärerna

menar att detta inte står i samklang med

regeringens uttalanden att ett mandat

skall föreligga från säkerhetsrådet när

det gäller fredsframtvingande insatser.

När det gäller militära insatser utanför

EU:s landområde anförs i partimotion U315

(mp) yrkande 4 att ett mandat från FN:s

säkerhetsråd skall krävas.

Vänsterpartiet menar i följdmotion Fö12

(v) yrkande 1 att regeringen med stor

kraft bör fortsätta att driva frågan om

förebyggande och civila resurser för

krishantering och i yrkande 5 att

riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att

sammanställa en styrkekatalog av civila

resurser till FN:s, OSSE:s och EU:s

förebyggande och civila krishantering.

I partimotion U315 (mp) yrkande 2 framför

Miljöpartiet ståndpunkten att det

europeiska säkerhets- och

försvarspolitiska samarbetet (ESDP)

enbart fokuserar på den militära aspekten

av krishantering. Enligt motionärerna bör

tonvikten ligga vid att utveckla

strukturer för civil krishantering. I

motionen konstateras att Europeiska rådet

vid sitt möte i Göteborg i juni år 2001

antog ett program för

konfliktförebyggande. Motionärerna menar

i yrkande 3 att programmet för

konfliktförebyggande bör tillämpas fullt

ut.

I den enskilda motionen U238 (m) yrkande

3 anförs att civil krishantering inom EU

försvåras eller omöjliggörs utan en

trovärdig militära krishanteringsförmåga.

Motionärerna menar att i många konflikter

är militära krishanteringsinsatser en

förutsättning för fungerande humanitära

hjälpinsatser.

I kommittémotion U319 (fp) yrkande 12

betonas vikten av att utveckla en

europeisk krishanteringsförmåga inom

ramen för ett nära samarbete med USA i

det transatlantiska samarbetet.

Motionärerna menar att Europa i högre

grad måste kunna samla sig till såväl

civila som militära åtgärder för att

kunna hantera kriser och konflikter i

vårt närområde, detta för att inte alltid

behöva förlita sig på en aktiv närvaro

från USA:s sida i en krissituation.

Utvecklingen av den europeiska

krishanteringsförmågan bör dock ske i

nära samarbete med USA.

I följdmotion Fö12 (v) framhålls att FN:s

säkerhetsråd i en resolution från oktober

år 2000 uppmanar medlemsstaterna att

stärka kvinnorepresentationen på alla

beslutsnivåer i nationella, regionala och

internationella institutioner och

arrangemang för krishantering.

Motionärerna menar att den viljeyttring

och inriktning som avspeglas i FN:s

resolution 1325/2000 är viktig för att

förbättra krishanteringsförmågan

internationellt. Därför föreslås i

yrkande 8 att riksdagen skall ge

regeringen i uppdrag att i såväl

nationella som internationella sammanhang

vidta åtgärder i syfte att leva upp till

den av FN:s säkerhetsråd avgivna

resolutionen samt Försvarsberedningens

uttalade åsikter i frågan.

I den enskilda motionen U264 (kd)

konstateras att Vitryssland under

president Lukasjenko präglas av

omfattande brott mot de mänskliga

rättigheterna och de demokratiska fri-

och rättigheterna. En ökad öppenhet med

demokratisering och respekt för de

mänskliga rättigheterna är därför

eftersträvansvärd menar motionärerna,

inte minst för att garantera en fortsatt

stabilitet i regionen.

För att bryta den antidemokratiska trend

som president Lukasjenko företräder och

för att skapa ett klimat med fungerande

politiska partier, bör EU - i samarbete

med OSSE - utarbeta ett program för

politisk/demokratisk skolning av unga

oppositionella politiker. Regeringen bör

snarast ta initiativ i denna riktning

såväl i EU:s som OSSE:s beslutande organ

(yrkande 1).

Motionären framhåller vidare att en fri

och obunden press är en viktig del i en

fungerande demokrati. EU:s medlemsländer

kan på olika sätt bidra till att stärka

icke-regimkontrollerade medier i

Vitryssland. Detta kan ske på flera sätt,

bl.a. genom att ge unga vitryska

journalister möjligheten att under en

längre tid vistas i ett eller flera EU-

länder som stipendiater. Regeringen bör

snarast ta initiativ i denna riktning i

EU:s beslutande organ (yrkande 2).

En obunden statsapparat med myndigheter

som inte låter sig styras av den för

dagen sittande presidenten är en tredje

viktig komponent för att bygga fungerande

demokrati, menar motionären. Ett särskilt

EU-program för demokratiutbildning av

unga vitryska statstjänstemän eller

blivande statstjänstemän bör inrättas.

Regeringen bör snarast ta initiativ i

denna riktning i EU:s beslutande organ

(yrkande 3).

För att ytterligare rikta

uppmärksamheten mot situationen i

Vitryssland kan regeringen underlätta för

svenska beslutsfattare, journalister och

andra opinionsbildare att åka till

Vitryssland för att etablera kontakter.

Ett sätt att underlätta detta är att

ställa ekonomiska resurser till

förfogande. Detta kan regeringen göra

genom att inrätta ett särskilt

stipendieprogram för studieresor till

Vitryssland (yrkande 4).

Vidare anför motionären att Ryssland är

en viktig partner till Vitryssland. Genom

en aktiv dialog med Ryssland kan kanske

situationen för Vitrysslands politiska

opposition förbättras. Sverige har goda

förbindelser med Ryssland, inte minst

till följd av ett aktivt och kraftfullt

svenskt agerande under EU-

ordförandeskapet. Regeringen bör därför

snarast föreslå EU:s beslutande organ att

ge Sverige i uppdrag att undersöka vilka

möjligheter Ryssland har att påverka den

vitryska regeringen i en demokratisk

riktning (yrkande 5).

Freds- och säkerhetsordning för Afrika

I partimotion U300 (m) yrkande 14

konstaterar motionärerna att Afrika är

den mest konfliktdrabbade kontinenten och

menar att FN omedelbart måste prioritera

fredsfrämjande insatser på kontinenten.

Även i kommittémotion U311 (m) yrkande 3

anförs att FN skall fokusera på fred i

Afrika. Motionärerna framhåller att krig

inte är något unikt för den afrikanska

kontinenten men att det är den kontinent

som mest har drabbats av krig mellan

stater och inom stater. Ett första steg

för att skapa förutsättningar för ett

ökat välstånd i regionen måste därför

vara att få stopp på de pågående krigen,

menar motionärerna. I yrkande 4 i samma

motion anförs att den viktigaste

uppgiften efter det omedelbara

fredsfrämjandet är att skapa en afrikansk

freds- och säkerhetsordning. En sådan

ordning skulle göra det möjligt att

förebygga stridigheter och bygga

samhällen i frihet och fred.

Demobilisering, lätta vapen

I den enskilda motionen U272 (m) yrkas

att avväpning, demobilisering och

återanpassning skall ingå som en

självklar del i både konfliktförebyggande

och fredsfrämjande verksamhet.

Motionärerna bakom kommittémotion U332

(kd) yrkande 5 menar att världssamfundet

måste vidta åtgärder för att få

vapenproduktion och illegal handel med

lätta vapen under kontroll. Motionärerna

framhåller att trots att lätta vapen

dödar långt fler människor än alla andra

typer av vapen finns inga globala avtal

om icke-spridning. Det finns det däremot

när det gäller kemiska och biologiska

vapen samt kärnvapen.

Motionärerna bakom kommittémotion U209

(c) yrkande 5 menar att Sverige bör vara

en drivande kraft i kampen mot den

illegala handeln med lätta vapen. De

konstaterar att FN:s konferens om lätta

vapen i New York sommaren år 2001

utmynnade i ett globalt dokument för att

hindra, bekämpa och eliminera den

illegala handeln med lätta vapen.

Skrivningarna ger utrymme för fortsatt

arbete inom FN, framhåller motionärerna,

och noterar att dokumentet från

konferensen under hösten år 2001 kommer

att tas upp på generalförsamlingens

dagordning för beslut.

Även i kommittémotion U226 (m) yrkande 3

behandlas frågor kring lätta vapen.

Motionärerna menar att den okontrollerade

spridningen av lätta vapen är ett växande

problem och att den FN-konferensen som

genomfördes under år 2001 inte

resulterade i det kraftfulla

handlingsprogram som Sverige och EU hade

hoppats. Sverige måste fortsatt vara

pådrivande för att få fram gemensamma

internationella åtgärder för att

kontrollera spridningen av lätta vapen,

betonar motionärerna. I yrkande 4 i samma

motion anförs att Sverige även

fortsättningsvis bör vara pådrivande när

det gäller att främja program för

avväpning, demobilisering och

återintegrering av kombattanter efter

väpnade konflikter. Motionärerna menar

att om det internationella samfundet

skulle bli bättre på att hantera

postkonfliktsituationer skulle färre

konflikter uppstå. Ansamlingen av vapen

är i sig en destabiliserande faktor.

Krishantering på Balkan

I kommittémotion U224 (m) yrkande 1

anförs att Sverige måste vara berett att

göra större fredsskapande insatser på

Balkan. Även om det är svårt efter alla

krig, finns det en möjlighet att

återskapa mycket av den öppenhet och

rörlighet som en gång kännetecknade det

forna Jugoslavien, menar motionärerna,

och väst har i detta sammanhang en

avgörande stödjande roll att spela.

Motionärerna bakom kommittémotion U345

(fp) yrkande 29 begär ett riksdagens

tillkännagivande att alla som bodde i

Kosovo för kriget skall ges möjlighet att

fortsätta leva i Kosovo i fred och

säkerhet oavsett etnisk tillhörighet. I

samma motion yrkande 30 anför

motionärerna att alla som tvingades fly

under krigen på Balkan skall kunna

återvända hem oavsett etnisk

tillhörighet.

Utskottets bedömning

Krishantering och FN

I ett flertal motioner behandlas

folkrättsliga frågor. Motionärerna bakom

kommittémotion U332 (kd) yrkande 1 anför

att säkerhetspolitikens utgångspunkt är

varje människas rätt till liv och

värdighet. I yrkande 8 i samma motion

anförs att folkrätten först och främst

skall främja människors säkerhet. Även i

partimotion So637 (fp) yrkande 24 anförs

att folkrätten bör utvecklas till att

också skydda människors frihet, inte bra

staters. I yrkande 2 i kommittémotion

U332 (kd) menar motionärerna att

etablerandet av demokratier och en

upprätthållen respekt för de mänskliga

rättigheterna är oundgängliga fundament i

arbetet med att bygga en

säkerhetspolitiskt stabil och trygg

värld. I kommittémotion U345 (fp) yrkande

4 menar motionärerna att omsorgen om den

enskilda människans, minoriteters och

folkslags grundläggande rättigheter skall

sättas före staters suveränitet.

Motionärerna menar vidare i yrkande 7 att

Sverige bör hävda uppfattningen att

folkrättens grundregel - att våld endast

får tillgripas i självförsvar eller efter

beslut i FN:s säkerhetsråd - kompletteras

med en nödvärnsrätt. Motionärerna bakom

kommittémotion U332 (kd) yrkande 4 menar

att fyra kriterier och principer måste

uppfyllas och följas för att väpnat våld

skall få användas i försvarssyfte. I

kommittémotion U322 (mp) yrkande 4 menar

motionärerna att icke-våldsprincipen

måste bli den huvudprincip som all

konflikthantering utgår i från.

Mandatfrågan vid internationella

krishanterande insatser behandlas i två

motioner. Motionärerna bakom

kommittémotion U314 (m) yrkande 1 menar

att det internationella samfundet måste

kunna agera i akuta krislägen trots att

säkerhetsrådet inte har fattat beslut och

att eventuella insatser då skall ske i

enlighet med FN-stadgans principer. I

yrkande 2 i samma motion anförs att den

praxis som utvecklats för att förhindra

folkmord och andra grova brott mot

folkrätten behöver kodifieras genom en

reformering av FN-stadgan, menar

motionärerna. I partimotion U284 (v)

yrkande 3 framhåller motionärerna att

regeringen bör verka för att en supermakt

eller militärallians aldrig träder i

världssamfundets ställe. I yrkande 4 i

samma motion begärs ett riksdagens

tillkännagivande att den aldrig bör

acceptera militära insatser som inte har

beslutats av FN-systemet eller i övrigt

inte har stöd i FN-stadgan.

Utskottet noterar att de folkrättsliga

frågorna kring brott mot de mänskliga

rättigheterna och frågan om humanitär

intervention har varit föremål för

uppmärksamhet under senare år. Det är ett

område där folkrätten är under

utveckling.

Folkrätten slår fast alla staters rätt

till självbestämmande och suveränitet,

vilket bl.a. framgår av FN-stadgans

artikel 2:7. Det generella våldsförbudet

är också grundläggande i FN-stadgan.

Förutom i fall av självförsvar (art. 51)

är det endast FN:s säkerhetsråd som kan

besluta om undantag från förbudet mot att

bruka våld (art. 39).

Natos militära ingripande 1999 mot

Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ)

aktualiserade frågan om det

internationella samfundets rätt att

ingripa med våld mot ett enskilt land för

att förhindra folkfördrivning och grova

kränkningar av de mänskliga

rättigheterna. När det stod klart att

Ryssland och Kina inte skulle bifalla

försök att få FN:s säkerhetsråd att

reagera mot president Miloseviãs etniska

rensning i Kosovo, ställdes inte minst

övriga medlemmar i säkerhetsrådet inför

dilemmat mellan å ena sidan FN-stadgans

våldsförbud och en betoning av

säkerhetsrådets auktoritet, och å andra

sidan nödvändigheten av att förhindra en

humanitär katastrof.

Ett antal länder ansåg att det var

omöjligt att förhålla sig passiva till

den etniska rensning och de grova

övergrepp som Miloseviãregimen begick mot

kosovoalbanerna. Majoriteten av FN:s

medlemsstater har genom bl.a.

folkmordskonventionen åtagit sig att

förhindra folkmord och bestraffa de

skyldiga. Åtagandena att respektera de

mänskliga rättigheterna är universella

och får inte känna några nationsgränser.

När Nato i mars 1999 inledde bombningar

mot FRJ uttalade Sverige förståelse för

aktionen, som syftade till att förhindra

den pågående etniska rensningen och ge de

kosovoalbanska flyktingarna möjlighet att

återvända till sina hem. Statsministern

sade dock att det var svårt att finna en

entydig folkrättslig grund för insatsen,

och han beklagade att det inte hade varit

möjligt att samla världssamfundet bakom

ett mandat i FN:s säkerhetsråd. Även FN:s

generalsekreterare Kofi Annan uttalade

förståelse för Natos handlande, och sade

att "det fanns tillfällen då

våldsanvändning kunde vara ett legitimt

sätt att uppnå fred". Att ett ryskt

resolutionsförslag om att bombningarna

skulle avbrytas röstades ned i

säkerhetsrådet visade också på

världssamfundets inställning till Natos

agerande. Utskottet har i sitt utlåtande

1999/2000:UU1u till

konstitutionsutskottet närmare redogjort

för sin syn på Natos krigshandlingar mot

FRJ.

I dag kan det konstateras att Natos

insats uppnådde sitt primära syfte: de

flesta kosovalbanska flyktingarna har

kunnat återvända till sina hem. Det är

dock lång väg att gå innan fred och

försoning kommer att råda i provinsen.

KFOR-styrkan har fått ägna stor kraft åt

att skydda den serbiska befolkningen och

andra minoriteter från förföljelse.

Vidare var kriget i Kosovo en mänsklig

tragedi som inte hade behövt inträffa.

Varningstecken saknades inte. Det var ett

misslyckande för hela det internationella

samfundet, och därmed även för Sverige,

att man inte kunde förhindra de etniska

rensningarna och förebygga

krigsutbrottet.

När FN-stadgan skrevs var det främst

mellanstatliga konflikter, som det andra

världskriget, man tänkte på. Samtidigt

ger stadgan utrymme för säkerhetsrådet

att agera också i interna konflikter.

Under de senaste decennierna har det

förts en debatt i FN om huruvida

kränkningar av de mänskliga rättigheterna

tillhör en stats inre angelägenheter. En

allt större krets medlemsländer har

ställt sig bakom synen att de mänskliga

rättigheterna är universella och

okränkbara och att övergrepp måste

beivras var de än begås. De olika former

av MR-mekanismer som har etablerats

medför insyn i enskilda stater och har de

facto gjort förment interna

rättighetsfrågor till internationella

angelägenheter.

När grova kränkningar och brott mot

mänskligheten sker i ett enskilt land är

frågan vilka medel omvärlden förfogar

över när den ser sig tvungen att ingripa.

FN:s säkerhetsråd har i en rad fall med

stöd av FN:s stadga ingripit, både med

sanktioner och våld, mot folkmord och

folkfördrivning. När säkerhetsrådet inte

har förmått att agera för att säkra

internationell fred och säkerhet har FN:s

generalförsamling tidigare fattat beslut

enligt den s.k. Uniting for Peace-

resolutionen som bl.a. i samband med

Koreakriget gav mandat åt världssamfundet

att ingripa med våldsmedel.

Natos ingripande mot FRJ:s övergrepp i

Kosovo aktualiserade frågan om vilken

rätt enskilda stater eller en grupp av

stater har att ingripa för att förhindra

folkfördrivning och grova kränkningar mot

de mänskliga rättigheterna i situationer

då världssamfundet inte kunnat samla sig

bakom ett beslut i FN. Natoländerna angav

humanitära och moraliska motiv för sitt

ingripande mot FRJ. Vidare åberopades en

rad säkerhetsresolutioner som rörde

Kosovo, vilka av vissa Natoländer sades

indirekt och sammantaget utgöra en

folkrättslig grund för de vidtagna

åtgärderna.

En förändring av folkrätten kan ske

antingen genom ändringar av FN-stadgan

eller genom en förändrad sedvanerätt. En

ändring av FN-stadgan kräver bl.a. att

två tredjedelar av medlemsstaterna

ratificerar förslaget, däribland de fem

permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet,

något som för dagen ter sig närmast

omöjligt att uppnå. Sedvanerätten

utvecklas genom att nya regler accepteras

av en överväldigande majoritet av

världens stater. På denna punkt kan man

konstatera att Natos ingripande i Kosovo

åtminstone temporärt mötte förståelse hos

delar av världssamfundet.

Sverige lägger traditionellt stor vikt

vid våldsförbudet i FN:s stadga och

betonar det våldsmonopol som givits till

FN:s säkerhetsråd. FN-stadgan ger

säkerhetsrådet befogenheter att ingripa

om det anser att hot föreligger mot

internationell fred och säkerhet (art.

39). Dessa begrepp har successivt tolkats

allt vidare, och de anses i dag inbegripa

folkmord och folkfördrivning.

Det måste dock understrykas att FN:s

säkerhetsråd i första hand är ett

politiskt organ. Problemet är ofta att

någon eller några av de fem permanenta

medlemmarna använder eller hotar att

använda sitt veto. När FN har misslyckats

att förhindra brott mot mänskligheten och

folkmord - t.ex. i Rwanda - har orsaken

varit bristande politisk vilja. FN-

stadgan har genom åren visat sig vara ett

flexibelt instrument, som givit

världssamfundet möjligheter att ingripa i

de fall den politiska viljan funnits.

Sålunda har säkerhetsrådet i ett antal

fall auktoriserat våld för att skydda

civilbefolkning mot umbäranden och

övergrepp mot de mänskliga rättigheterna,

bl.a. i Haiti och Somalia.

Sedan flera år pågår det ett

förändringsarbete inom FN. Förhandlingar

om reformer av säkerhetsrådet förs inom

en arbetsgrupp i vilken Sverige - genom

sin tidigare FN-ambassadör - haft en

ledande roll som en av två vice

ordförande. Under sitt medlemskap i

säkerhetsrådet 1997-1998 hävdade Sverige

också konsekvent att rådet borde göra en

vid tolkning av begreppet "hot mot

internationell fred och säkerhet".

Argumentet för att arbeta för en

förändring av FN-stadgan är att det bör

finnas en folkrättslig grund som

världssamfundet kan agera på i

situationer som den i Kosovo, i vilka

låsningar uppstått i säkerhetsrådet och

FN med följd att nödvändiga beslut

stoppas. Att förändra FN-stadgan är dock

en uppgift som skulle ta i anspråk

betydande tid och kraft. Utskottet är av

den meningen att det viktigaste i dagens

läge är att utveckla och stärka FN:s och

särskilt säkerhetsrådets förmåga att i

tid kunna fatta kraftfulla beslut. Att

explicit formulera undantagsregler som

ger enskilda eller grupper av länder rätt

att ingripa i det fall FN inte förmår att

agera, skulle snarast undergräva det

reformarbete som i dag pågår inom FN. Att

utan stöd i FN-stadgan delegera FN:s

våldsmonopol till regionala

organisationer skulle vidare riskera att

regionalisera folkrätten och etablera

olika normer för olika delar av världen.

Det bör dock i sammanhanget noteras att

FN-stadgans kapitel VIII ger möjlighet

till ingående av regionala avtal eller

bildande av regionala organ för

behandling av sådana angelägenheter

rörande upprätthållandet av

internationell fred och säkerhet som

lämpar sig för regionala åtgärder, under

förutsättning av att dessa avtal eller

organ och deras verksamhet är förenliga

med FN:s ändamål och grundsatser (artikel

52). Säkerhetsrådet skall, när så är

lämpligt, använda sådana regionala avtal

eller organ för tvångsåtgärder under dess

myndighet. Utan säkerhetsrådets

bemyndigande får dock, med några i

stadgan specificerade undantag,

tvångsåtgärder ej företas enligt

regionala avtal eller av regi-onala

organ.

Utskottet menar att det inte råder

någon tvekan om att en förskjutning i

avvägningen mellan människors säkerhet

och staters suveränitet har ägt rum efter

det kalla kriget. Denna utveckling måste

välkomnas. Utskottet menar dock att detta

inte ger anledning till att omvärdera

FN:s avgörande roll när det gäller

ansvaret för internationell fred och

säkerhet. Rätten att besluta om

våldsanvändning bör förbli hos

säkerhetsrådet. Den viktigaste uppgiften

är i stället att påverka säkerhetsrådets

arbetssätt så, att vetot inte används

annat än i undantagsfall. Med ett bättre

fungerande säkerhetsråd skulle tendensen

att enskilda eller grupper av stater

använder våld utan säkerhetsrådets

medgivande kunna stävjas. Likaså skulle

ett mer beslutsfähigt säkerhetsråd kunna

ingripa tidigare och kraftfullare vid

humanitära kriser. En annan viktig lärdom

av kriget i Kosovo är att instrumenten

för att förebygga konflikter måste

utvecklas.

Som utskottet har framhållit ovan

utvecklas sedvanerätten genom att nya

regler accepteras av en överväldigande

majoritet av världens stater. Exempel på

en sådan utveckling har av utskottet

noterats tidigare i detta betänkande, i

avsnittet om bekämpning av terrorism. I

resolution 1368 sätter säkerhetsrådet för

första gången internationell terrorism i

samband med hot mot internationell fred

och säkerhet (art. 39 i FN:s stadga). I

denna resolution gör FN:s säkerhetsråd

för första gången även en koppling mellan

begreppet självförsvar i FN:s stadga

(art. 51) och kampen mot internationell

terrorism.

Från att tidigare ha betraktat

internationell terrorism främst som en

kriminell handling har tolkningen av FN:s

stadga i och med resolution 1386

utvecklats så att internationell

terrorism nu anses vara även ett hot mot

internationell fred och säkerhet och

utlöser rätten till självförsvar. Värt

att notera i sammanhanget är enligt

utskottets mening att ett enigt

säkerhetsråd står bakom resolutionen och

därmed denna tolkning av FN:s stadga.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motionerna U332 (kd) yrkandena 1, 2,

4 och 8, So637 (fp) yrkande 24, U322 (mp)

yrkande 4, U345 (fp) yrkandena 4 och 7,

U314 (m) yrkandena 1 och 2 samt U284 (v)

yrkandena 3 och 4 är besvarade.

I motion U332 (kd) yrkande 11 anser

motionärerna att de centrala begreppen

inom internationell krishantering och

fredsfrämjande verksamhet bör defini-eras

och tydliggöras. I motionen framhåller

motionärerna vidare att varaktig och

stabil fred och säkerhet kräver

långsiktigt tänkande. I yrkande 12 anförs

därför att de förebyggande åtgärderna bör

betonas i arbetet för en fredligare

värld. Även i partimotion U315 (mp)

yrkande 8 anförs att det långsiktiga

konfliktförebyggande arbetet är det

viktigaste inom internationell

krishantering. I motion U332 (kd) yrkande

20 efterlyses en modern och

verklighetsanpassad säkerhetspolitik, som

främjar aktivt deltagande i

internationell krishantering och

fredsfrämjande verksamhet.

När det gäller frågan om att definiera

och tydliggöra begreppen kring

fredsfrämjande verksamhet vill utskottet

framhålla att dessa frågor varit föremål

för en omfattande analysverksamhet under

senare år, såväl internationellt som

nationellt. Utskottet vill bl.a. peka på

Carlsson-Ramphal-rapporten från år 1995

samt FN:s rapport från år 2000 om dess

fredsoperationer, den s.k.

Brahimirapporten. När det gäller svenska

analyser och ställningstaganden vill

utskottet nämna departementspromemoriorna

Konfliktförebyggande verksamhet (Ds

1997:18) och Att förebygga väpnade

konflikter - ett svenskt handlingsprogram

(Ds 1999:24). Utskottet vill även erinra

om att regeringen tillställt riksdagen en

skrivelse som behandlar dessa frågor, Att

förebygga väpnade konflikter (skr.

2000/01:2, bet. 2001/02:UU4). Utskottet

vill gärna framhålla att i dessa

sammanhang har begreppen kring

krishantering och fredsfrämjande

verksamhet definierats och tydliggjorts.

Utskottet vill även erinra om att

riksdagen i det nämnda betänkandet

2000/01:UU4 utförligt har behandlat

frågor kring internationell

krishantering, fredsfrämjande

verksamhet och därvid särskilt betonat

den centrala betydelse som det

konfliktförebyggande arbetet har. I

betänkandet slås bl.a. fast, vilket

har framgått tidigare i detta

betänkande, följande:

Utskottet vill avslutningsvis i denna

del understryka betydelsen av att

svensk utrikespolitik, EU:s gemensamma

utrikes- och säkerhetspolitik samt

FN:s politik genomsyras av ett vidgat

säkerhetspolitiskt synsätt och ett

perspektiv av konfliktförebyggande.

Utskottet ser mycket positivt på att

arbetet med att förebygga väpnade

konflikter har fått ökad nationell och

internationell uppmärksamhet samt att

synsättet på säkerhetspolitiken

alltmer präglas av en bred ansats.

I betänkandet behandlas det

konfliktförebyggande arbetet utförligt

(avsnitt 5.1.3). Utrikesutskottet

anför i betänkandet bl.a. följande när

det gäller arbetet med att förebygga

väpnade konflikter:

Utskottet ser mycket positivt på att

arbetet med att förebygga väpnade

konflikter har fått ökad

internationell uppmärksamhet. Syftet

med att förebygga väpnade konflikter

är enligt utskottets uppfattning att

försvara den enskilda människans

värdighet, frihet och trygghet. De

mänskliga och materiella kostnader som

följer av väpnade konflikter

framträder tydligare i dag när

merparten av de väpnade konflikterna

är inomnationella eller saknar en

global dimension. Denna trend

förstärks av att konflikterna ofta får

uppmärksamhet av massmedier runt om i

världen. Samtidigt kan utskottet

konstatera att tyngdpunkten i politik

och folkrätt har förflyttats från

nationell säkerhet och suveränitet

till människors säkerhet, de mänskliga

rättigheterna och demokratiska fri-

och rättigheter. Denna utveckling, som

utskottet under lång tid uttryckt sitt

stöd för, innebär att de

konfliktorsaker som ett

konfliktförebyggande arbete måste

inbegripa omfattar ett mycket bredare

fält än mellanstatliga motsättningar.

Utskottet menar att centrala orsaker

till konflikter är ekonomisk och

social diskriminering och fattigdom

och skev resursfördelning, ofta i

kombination med etnisk och religiös

förföljelse samt politiskt förtryck

och konstaterar att insikten härom

under senare år har spridit sig i allt

vidare kretsar av det internationella

samfundet.

Det internationella samfundets

bristande förmåga att förhindra

våldsutbrott, krig och folkmord som i

Rwanda och på Östtimor har lett till

förluster av människoliv, livslånga

fysiska och psykiska skador på både

offer och våldsverkare och krossade

sociala strukturer. De ekonomiska

kostnaderna i de drabbade länderna för

förluster av socialt kapital,

förstörda materiella värden och

ekonomisk stagnation är omfattande.

Därtill kommer kostnader för det

internationella samfundets politiska

strukturer, för civila och militära

fredsinsatser, för omhändertagande av

flyktingar och för återuppbyggnad.

Även konflikterna i det forna

Jugoslavien - Bosnien-Hercegovina och

Kosovo - visar att det internationella

samfundet hittills saknat en

tillräcklig förmåga att ingripa innan

katastrofen är ett faktum. Utskottet

konstaterar att kostnaderna både i

mänskliga och ekonomiska resurser för

våld och krig är avsevärt mycket högre

än kostnaderna för förebyggande av

konflikt och krig.

Även kring årsskiftet 2000/2001 pågår

flera konflikter som med tidigare

diplomatiska och civila

krishanteringsinsatser kunde ha tagit

en annan vändning. De pågående

inbördeskrigen i synnerhet i Afrika -

i Sierra Leone, i Liberia och i

Demokratiska Republiken Kongo -

illustrerar på ett tydligt sätt de

höga kostnaderna som en öppen konflikt

får i mänskliga och ekonomiska termer.

Det som gör denna utveckling i Afrika

än mer tragisk är, enligt utskottets

uppfattning, att det drabbar

utvecklingsländer där en majoritet av

den inhemska befolkningen är fattiga

människor som lever på en låg

välfärdsnivå. Det kommer att ta många

år innan samhällena är återuppbyggda

efter krigen och människornas

välfärdsutveckling kan ta fart.

Det som är hoppfullt enligt

utskottets mening är att det finns

exempel där man framgångsrikt lyckats

förebygga konflikter och där civila

och militära förebyggande insatser

från det internationella samfundets

sida givit resultat. Ofta har detta

skett med hjälp av diplomatiska

insatser, ekonomiska

utvecklingsprogram och stöd för

stärkande av demokratin och

rättssamhället. Sådana fall är det

konfliktförebyggande och

konflikthanterande arbete som har

utförts från det internationella

samfundets sida vad gäller

Ungern-Slovakien, Makedonien och

Centralamerika.

Utskottet konstaterar att konflikter

är en naturlig och ofrånkomlig del av

den politiska vardagen i alla

samhällen, även i demokratier, och att

de ofta kan driva samhällsutvecklingen

framåt. Utmaningen för det

internationella samfundet i det

konfliktförebyggande arbetet är att

bidra till att konflikterna hanteras

så att våldsanvändning och mänskligt

lidande kan undvikas.

Konfliktförebyggande syftar enligt

utskottets mening till att på ett

konstruktivt sätt kanalisera

konflikter, i betydelsen

samhällsmotsättningar, genom fredliga

procedurer och strukturer och

förhindra att de tar sig väpnade

uttryck. Här bör även, enligt

utskottets mening, de största

ansträngningarna göras för att

förbättra det internationella

samfundets krishanteringsförmåga.

Skulle det misslyckas att hindra en

eskalering av en konflikt och en öppen

våldsanvändning utbryta skall det

internationella samfundet ha tillgång

till både civila och militära

krishanteringsresurser samt kapacitet

för återuppbyggnadsinsatser efter det

att omfattande våldshandlingar har

upphört.

Utskottet välkomnar därför den

utveckling som sker inom FN, EU, OSSE

och i Sverige när det gäller att

utveckla förmågan till förebyggande av

väpnade konflikter, att förstärka

kapaciteten för civila

krishanteringsinsatser samt att för

ändamålet lämpliga militära resurser

kan ställas till det internationella

samfundets förfogande för militär

krishantering.

Utskottet välkomnar även de analyser

och diskussioner i dessa frågor som

äger rum både nationellt och i de

relevanta internationella

organisationerna. Utskottet menar att

det sker en utveckling mot tydligare

mål för det konfliktförebyggande

arbetet. Dessa relateras till bättre

handlingsalternativ än väpnade

insatser och till organiserandet av

lämpliga resurser på den civila sidan.

Det sker även en utveckling vad gäller

bättre målstyrning liksom vad

beträffar den politiska viljan och

förmågan att agera tidigt, genomtänkt

och samordnat vid potentiella kriser.

Ännu återstår mycket att göra, men

utvecklingen går enligt utskottets

mening i rätt riktning inom FN, EU och

OSSE.

Utskottet vill framhålla vikten av

att mänsklig säkerhet lyfts fram som

en huvuduppgift i det bredare

säkerhetspolitiska arbetet. Mänsklig

säkerhet tar fasta på individens behov

av och rätt till fysisk trygghet och

kroppslig hälsa, tillgång till livets

materiella förnödenheter, rätt till

adekvat social och ekonomisk bas samt,

inte minst, respekt för hennes eller

hans personliga integritet och frihet.

Mänsklig säkerhet är enligt utskottets

uppfattning en förutsättning för

samhällelig stabilitet, vilket i sin

tur främjar regional och

internationell fred och säkerhet.

- - -

Sedan Kofi Annan tillträdde som

generalsekreterare 1997 har en

omfattande reformering av FN:s

sekretariat genomförts. En central

strävan har varit att integrera och

koordinera arbetet inom olika

avdelningar, samtidigt som byråkratin

har minskats. Generalsekreteraren har

dock inte gjort bedömningen att det

vore önskvärt att inrätta ett separat

departement för konfliktförebyggande,

vars undergeneralsekreterare skulle

lyda direkt under säkerhetsrådet.

Enligt vad utskottet kan bedöma skulle

förslaget riskera att separera arbetet

för tidig förvarning från

sekretariatets övriga verksamhet.

Utskottet menar att Sverige även

fortsatt bör ge FN:s

generalsekreterare fullt stöd i den

reformprocess som han håller på att

föra framåt.

Utskottet kan icke desto mindre

konstatera att inom FN har under de

senaste åren skapats en rad mekanismer

för att förbättra kapaciteten att

agera effektivt och integrerat på

tidiga signaler om potentiella

konflikter. Bland annat har det i

sekretariatets politiska avdelning

inrättats ett särskilt forum som

analyserar risksituationer och

handlingsalternativ. Utskottet har

vidare erfarit att det pågår ett

kontinuerligt arbete inom FN med att

ytterligare förbättra kapaciteten på

detta område, framför allt vad gäller

sekretariatets analyskapacitet.

Utskottet kan vidare konstatera att

förebyggande av väpnade konflikter

successivt har kommit att inta en

alltmer framträdande plats på FN:s

agenda. Sedan november 1999 har flera

öppna möten i säkerhetsrådet ägnats åt

förebyggande av väpnade konflikter.

Vid dessa möten rådde bred enighet om

vikten av ökat fokus på förebyggande

åtgärder i vid bemärkelse. Vid ett

möte i säkerhetsrådet i juli år 2000

underströk rådet vikten av en

samordnad internationell respons till

ekonomiska, sociala, kulturella och

humanitära problem, som ofta utgör

bakomliggande orsaker till en

konflikt.

Generalsekreterare Annan har vid

upprepade tillfällen betonat vikten av

att preventionstänkandet genomsyrar

FN:s verksamhet. Han förespråkar bl.a.

en permanent "fact-finding mission"

samt en förstärkt tidig varnings- och

analyskapacitet inom sekretariatet.

Utskottet stöder dessa tankar som

skulle stärka generalsekreterarens

auktoritet. På uppmaning av

säkerhetsrådet kommer

generalsekreteraren i maj år 2001 att

presentera en rapport om

konfliktförebyggande.

När det gäller det bredare anslaget

beträffande fredsbevarande operationer

som efterlyses i motionerna ... vill

utskottet framhålla att det utmärkande

för den internationella fredsfrämjande

verksamheten under senare år är att

mandaten har breddats till att även

inbegripa civila komponenter, s.k.

multifunktionella fredsfrämjande

insatser. De FN-insatser som under

1999 inleddes i Kosovo och Östtimor

har omfattande mandat, vilket har

inneburit ett flertal nya och

utmanande arbetsuppgifter för FN på

den civila sidan. Behovet av

deltagande med civil personal har

därmed kraftigt ökat, något som

medlemsländerna ännu inte i

tillräcklig grad har kunnat leva upp

till. FN:s organisation för

fredsbevarande insatser är heller inte

anpassad efter de nya kraven.

Utskottet menar att mot denna bakgrund

är det angeläget att stärka FN:s

kapacitet för planering och

genomförande av fredsfrämjande

insatser med stora civila komponenter,

något som Sverige och EU också verkat

för. Sverige har också givit särskilda

finansiella bidrag till civila

komponenter i den fredsfrämjande

verksamheten.

För närvarande pågår ett intensivt

arbete med syfte att reformera och

stärka FN inom det fredsfrämjande

området. I augusti år 2000

offentliggjordes en rapport -

Brahimirapporten - som togs fram av en

särskilt tillsatt panel med

generalsekreterarens uppdrag att se

över fredsbevarande operationer i alla

dess aspekter. Utskottet vill

framhålla att rapporten utmynnar i ett

stort antal mycket konkreta

rekommendationer som, när de

genomförs, kan bidra till att

väsentligt stärka FN:s kapacitet inom

området fred och säkerhet. En rad

åtgärder som kan bidra till att stärka

FN:s fredsoperationer och anpassa FN-

systemet efter dagens

multidimensionella fredsoperationer

föreslås. Hit hör bl.a.

rekommendationer som kan bidra till

ett mer integrerat arbetssätt, som på

ett bättre sätt kan ta tillvara

tillgängliga resurser inom hela FN-

systemet. Vidare föreslås

omstruktureringar och

resursförstärkningar av sekretariatet.

I slutdeklarationen från FN:s

millennietoppmöte år 2000 görs en

hänvisning till Brahimirapporten, och

stats- och regeringscheferna begär att

generalförsamlingen snabbt överväger

dessa rekommendationer. Uppföljningen

av rapporten inleddes under

generalförsamlingens möte år 2000, och

kommer att fortsätta under år 2001.

Som EU-ordförande under det första

halvåret 2001 leder Sverige EU:s

aktiva arbete med den fortsatta

uppföljningsprocessen.

Utskottet vill även framhålla att

inom EU pågår samtidigt arbetet med

att stärka medlemsstaternas förmåga

inom militär och civil krishantering

för att på så vis också bättre kunna

svara på de ökande behov som finns

inom främst FN och OSSE. Sverige har

sedan länge verkat för att EU:s

uppgraderade krishanteringsförmåga

skall inbegripa både civila och

militära instrument, med kapacitetsmål

på båda sidor och med särskild tonvikt

på snabbinsatsförmåga. Sverige var med

och författade den civila

krishanteringsplan som kunde antas vid

Europeiska rådets möte i Helsingfors.

Polisområdet har inledningsvis

prioriterats i detta arbete, och vid

Europeiska rådets möte i Feira kunde

ett kapacitetsmål antas om att till år

2003 kunna bidra med 5 000 poliser för

internationella fredsfrämjande

uppdrag, varav 1 000 skall kunna

sättas in med kort varsel. EU har

också inrättat en civilkommitté och en

koordineringsmekanism för det civila

arbetet vid rådssekretariatet. EU:s

medlemsländer är ense om att man måste

finna vägar för att bistå inte bara

när det gäller poliser, utan inom hela

rättsväsendet, bl.a. med domare och

åklagare. Ett annat prioriterat område

är civil förvaltning och

räddningstjänst. Arbetet med att

utveckla de konkreta kapacitetsmålen

kommer att fortsätta under det svenska

ordförandeskapet.

Vidare vill utskottet betona att

Sverige under ett flertal år har

drivit frågan om en utökad

snabbinsatskapacitet för

fredsbevarande operationer, samt ökade

ledningsresurser för dessa.

Tillsammans med övriga EU-medlemmar

arbetar vi också för att förstärka

FN:s förmåga att snabbt upprätta

högkvarter i konfliktregioner. Under

det svenska ordförandeskapet i

Shirbrig gjordes stora ansträngningar

för att förbättra samverkan mellan

medlemsländer och FN när det gäller

att snabbt ställa trupper till FN:s

förfogande. Utskottet anser att det

bör vara en prioritet att ytterligare

stärka Shirbrigs förmåga att ställa

fredsfrämjande styrkor till FN:s

förfogande.

OSSE skapade, genom beslut vid

toppmötet i Istanbul i november 1999,

en civil snabbinsatsberedskap (REACT).

I samband med utformningen av denna

har bl.a. från svenskt håll

framhållits vikten av att som

komplement till snabbrekrytering av

personal öka beredskapen på det

logistiska området.

Utskottet kan sammanfattningsvis

konstatera att mycket återstår att göra

inom området. Som framgått ovan är

emellertid utvecklingen på väg i rätt

riktning. Detta bl.a. till följd av

aktivt svenskt agerande.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet menar att riksdagen med

dessa uttalanden har markerat sitt stöd

för regeringens arbete med att, både på

det nationella och det internationella

planet, förstärka förmågan och

kapaciteten att förebygga väpnade

konflikter.

Utskottet noterar vidare att det skett

en utveckling sedan riksdagen senast

behandlade dessa frågor i betänkande

2000/01:UU4.

FN:s generalsekreterare presenterade i

juni år 2001 sin rapport om

konfliktförebyggande. Den utarbetades i

nära samverkan med medlemsstater som

Sverige. I rapporten betonas bl.a. att

konfliktförebyggande är en huvuduppgift

för FN och dess medlemsländer, att

förebyggandet bör sättas in så tidigt som

möjligt, samt att olika aktörer måste

samverka för att konfliktförebyggande

skall fungera. Utskottet ser positivt på

detta steg och utgår från att regeringen

aktivt verkar för genomförande av

rapporten och dess rekommendationer.

Utskottet ser även positivt på att

under det svenska EU-ordförandeskapet

stod stärkande av det tredje elementet av

ESDP - konfliktförebyggande - högt på den

svenska agendan, vilket resulterade i att

Europeiska rådet vid sitt möte i Göteborg

kunde anta ett EU-program för

förebyggande av väpnade konflikter.

Programmet tar sin utgångspunkt i att EU

med sin breda uppsättning instrument, sin

omfattande internationella närvaro och

sitt globala ansvar måste förbättra sin

kapacitet att förebygga väpnade

konflikter.

Utskottet kan konstatera att EU:s

politik för konfliktförebyggande ligger

väl i linje med den svenska politiken

såsom den formulerades i betänkande

2000/01:UU4. Grundläggande

konfliktorsaker som brist på demokrati

och mänskliga rättigheter, avsaknad av en

rättvis och hållbar ekonomisk och social

utveckling och kampen om knappa

naturresurser måste enligt EU:s program

tas itu med i ett tidigt skede och på ett

strategiskt sätt med en bred uppsättning

instrument. Programmet uppmärksammar

också möjligheten att stärka EU:s

kapacitet inom områden som tidig

förvarning, preventiv diplomati,

avväpning, demobilisering och

återintegrering samt minröjning. Därtill

skall unionen och dess lämpliga organ

undersöka hur instrument för nedrustning

och icke-spridning på ett mer effektivt

sätt kan användas i preventivt syfte.

Utskottet ser positivt på denna tydliga

viljeyttring från unionens och dess

medlemsländers sida.

Utskottet vill vidare framhålla att

samarbetet med andra internationella och

regionala organisationer står i centrum

för såväl krishantering som

konfliktförebyggande. FN är EU:s

viktigaste partner, och utskottet noterar

med tillfredsställelse att under det

svenska EU-ordförandeskapet har konkreta

steg tagits för att förbättra samarbetet

inom områden som förvarning, utbildning

och informationsutbyte och praktisk

samverkan i fält. Även inom

utvecklingssamarbetet har samarbetet med

och stärkandet av FN stått i fokus och

bistånds- och utvecklingsministrarna

antog vid sitt möte i maj 2001 ett

dokument till stöd för detta. På den

europeiska arenan är Organisationen för

säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)

och Europarådet av särskilt intresse.

Även här står informationsutbyte och

praktiskt fältsamarbete i fokus. Därtill

konstateras i EU:s program för

förebyggande av väpnade konflikter,

liksom i den reviderade gemensamma

ståndpunkten för konfliktförebyggande,

konflikthantering och -lösning i Afrika

att regionala och subregionala

organisationer är centrala aktörer inom

konfliktförebyggande. Bland annat

uppmanas kommissionen att genomföra sina

rekommendationer om stöd till regional

och subregional integration med betoning

på organisationer med ett explicit

förebyggande mandat.

Utskottet noterar att som ett led i

stärkande av samarbete och koordinering

inom det internationella samfundet kommer

Sverige under våren 2002 att stå som värd

för en EU-konferens för organisationer

involverade i konfliktförebyggande i

Europa.

Sammanfattningsvis vill utskottet

betona att konfliktförebyggande är

prioriterat i svensk utrikespolitik, och

att ett konfliktförebyggande perspektiv

skall genomsyra svenskt internationellt

agerande. Detta är i dag en naturlig

utveckling av Sveriges traditionella

fredsfrämjande solidaritetspolitik, som

den uttrycks bl.a. inom

utvecklingssamarbetet. Utskottet menar

att den roll som Sverige kan och bör ta

på sig är att vara konstruktivt

pådrivande för att konfliktförebyggande

successivt skall genomsyra politiken i

internationella organisationer och i det

mellanstatliga samarbetet. Sveriges

starka engagemang i FN och vår aktiva

medverkan i EU:s gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik ger oss här särskilda

möjligheter.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motionerna U332 (kd) yrkandena 11, 12

och 20 samt U315 (mp) yrkande 8 är

besvarade.

I några motioner pekar motionärerna på de

problem vetorätten i FN:s säkerhetsråd

medfört när det gäller det

internationella samfundets möjlighet att

hantera kriser. I partimotion U300 (m)

yrkande 22 anför motionärerna att FN:s

säkerhetsråds förmåga att fatta beslut

måste stärkas. De menar att vetorätten är

det stora problemet. I den enskilda

motionen U238 (m) yrkande 2 anförs att FN-

stadgan behöver anpassas för en ny tids

konflikter, inte minst vad gäller

vetorätten. En sådan möjlig förändring är

att förtydliga FN-stadgan och vetorätten

så att den bara kan komma i fråga när

vitala nationella säkerhetsintressen

hotas. I kommittémotion U345 (fp) yrkande

3 menar motionärerna att FN-systemets

brister måste erkännas och hanteras. FN

förmådde inte leva upp till den egen

stadgan vid folkmordet i Rwanda eller i

samband med den etniska rensningen i

Kosovo, betonar motionärerna.

Motionärerna bakom kommittémotion U332

(kd) yrkande 13 anser att de permanenta

stormaktsmedlemmarna i säkerhetsrådet

genom att lägga in veton alltför många

gånger har låtit maktpolitik försvåra

eller t.o.m. omöjliggöra säkerhetsrådets

funktion.

Denna fråga har behandlats av

riksdagen på grundval av betänkande

2000/01:UU4. Utrikesutskottet anför i

betänkandet följande:

Utskottet kan konstatera att under

lång tid kunde inte FN:s stadga

användas som det var tänkt. Man bör

hålla i minnet att låsningar mellan

stormakterna i hög grad präglade

rådets arbete under det kalla kriget.

Efter det kalla krigets slut har

emellertid förhållandena förändrats.

Utskottet anser att FN nu har stora

möjligheter att agera om stadgan och

det befintliga regelverket används på

rätt sätt. Det som krävs är i första

hand att politisk vilja manifesteras

från medlemsländernas sida och att de

permanenta medlemmarna i

säkerhetsrådet är villiga att axla

sitt ansvar.

Utskottet är väl medvetet om att FN:s

säkerhetsråd vid många tillfällen har

hämmats av de permanenta medlemmarnas

vetorätt. Endast det faktum att en

stormakt hotar att använda sitt veto

kan beröva rådet handlingskraft. Under

de senaste åren har detta förhållande

inskränkt rådets möjligheter att agera

bl.a. under kriserna i Rwanda och det

forna Jugoslavien.

Samtidigt är det inte en realistisk

möjlighet att avskaffa vetorätten.

Nationernas förbunds misslyckande

under mellankrigstiden hade sin grund

bl.a. i att några av de viktigaste

stormakterna inte ansåg att

organisationen tog tillvara på deras

intressen, och övergav därför NF. FN

är beroende av stormakternas

engagemang för att vara relevant och

handlingskraftigt.

FN:s säkerhetsråd avspeglar de

politiska förhållanden som rådde efter

det andra världskriget. Förvisso har

dessa förändrats under de senaste 50

åren. Det pågår också sedan en tid

tillbaka ett arbete inom FN för att

reformera säkerhetsrådet. Sverige har

spelat en aktiv roll i den särskilda

arbetsgruppen för reform av rådet.

Under de senaste åren har en tydlig

majoritet av FN:s medlemsländer börjat

ifrågasätta vetorättens utformning och

tillämpning. Samtidigt som trycket på

de permanenta medlemmarna har ökat

skall man inte underskatta svårigheten

att förmå dessa att gå med på

begränsningar av användningen av

vetorätten. Utskottet fäster stor vikt

vid att fortsätta ansträngningarna för

att försöka etablera en ny praxis i

säkerhetsrådet. Bärande i en sådan

praxis skulle vara att de permanenta

medlemmarna endast använder vetorätten

såsom den från början var tänkt, dvs.

vid de tillfällen då deras egna

nationella säkerhet är berörd. Det är

dock oundvikligt att de länder som har

vetomakt i säkerhetsrådet själva står

bakom en reformerad användning av

vetorätten.

En annan viktig fråga är att utvidga

säkerhetsrådet så att det bättre

avspeglar dagens värld. Utskottet vill

instämma i den av regeringen framförda

uppfattningen att rådet bör utvidgas

och eftersträva en bättre geografisk

balans. Detta skulle också ge

utvecklingsländerna en större

representation. Ett säkerhetsråd som

är mer representativt för det

internationella samfundet skulle

utgöra en solidare grund för ett

reformerat och mer handlingskraftigt

FN. Utskottet vill dock betona att

vetorätten ej bör utsträckas till

eventuella nya permanenta medlemmar av

FN:s säkerhetsråd.

I rapporten Our Global Neighbourhood

efterlyser de två ordförandena i

arbetsgruppen, Carlsson och Ramphal,

bl.a. reformer av säkerhetsrådet. De

menar att det bör ske i två steg. Det

första steget är att säkerhetsrådet

utvidgas med ytterligare fem permanenta

medlemsländer. Dessa skall vara två

industrialiserade länder samt ett land

vardera från de tre regioner som främst

består av utvecklingsländer - Afrika,

Asien och Latinamerika. Förslaget

innefattar inte att vetorätten skall

utsträckas till dessa nya länder i

säkerhetsrådet. I ett andra steg bör de

länder som innehar vetorätt inbördes

komma överens om en begränsning av

användningen av denna. Utskottet ser

positivt på dessa förslag på hur FN:s

säkerhetsråd skulle kunna reformeras.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet ser inte att några nya

element har tillkommit som skulle kunna

föranleda en ändring av riksdagens

ställningstaganden i dessa frågor.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motionerna U300 (m) yrkande 22, U238

(m) yrkande 2, U345 (fp) yrkande 3 samt

U332 (kd) yrkande 13 är besvarade.

Försoningsarbetet vid konflikter betonas

i kommittémotion U305 (kd) yrkande 7.

Motionärerna menar att detta arbete

spelar en avgörande roll för att bygga

fred vid sidan av förebyggande och

fredsskapande insatser. I samma motion

yrkande 9 betonar motionärerna att det är

viktigt att det humanitära biståndet får

ökat utrymme i det fredsskapande arbetet.

Utskottet konstaterar inledningsvis att

återuppbyggnad i postkonfliktsituationer

dr mycket komplicerade processer, som

handlar om mycket mer än fysisk

infrastruktur. Första prioritet är oftast

att återupprätta säkerhet, lag och

ordning och bidra till att

återupprätta/skapa legitima och

fungerande samhällsinstitutioner.

Erfarenheten visar, menar utskottet,

att sanningskommissioner kan fylla en

viktig funktion för att rättvisa skall

kunna utkrävas av dem som gjort sig

skyldiga till brott, framför allt som en

del i det arbete där sannings-, rätts-

och försoningsprocesser verkar som

integrerade delar. Det är dock angeläget

att man inte alltför tidigt efter att de

väpnade handlingarna upphört ställer krav

på försoningsprocesser, enär dessa, ofta

mycket sköra, samhällen fortfarande inte

är mogna för en sådan process.

Utskottet kan med tillfredsställelse

notera att Sverige stödjer sannings-,

rätts- och försoningsarbetet i ett

flertal länder där arbete med

sanningskommissioner och nationella och

internationella brottmålsdomstolar pågår.

Exempel på sådana organisationer som

stöds av Sverige är

sanningskommissionerna i Sierra Leone och

Sydafrika, International Criminal

Tribunal for former Yugoslavia,

International Criminal Tribunal for

Rwanda samt Sierra Leone Special Court.

Utskottet ser med allvar på att krig

och väpnade konflikter förblir ett

allvarligt hinder för utvecklingen i

många fattiga länder och menar att det

humanitära biståndet har en viktig roll i

det fredsskapande arbetet. Utskottet

konstaterar att mycket redan görs på

detta område. Utrikesdepartementet och

Sida har ett nära samarbete om frågor som

rör det samlade biståndets roll i samband

med väpnade konflikter och fredsprocesser

och där en ömsesidig samordning sker för

att fortlöpande förstärka insatser för

konfliktförebyggande och fredsfrämjande

av både kort- och långsiktig karaktär.

FN:s generalsekreterare har i den rapport

från juni år 2001 som nämnts tidigare i

detta betänkande lyft fram detta område

som en av hörnstenarna för FN:s arbete

och har betonat vikten av FN:s samarbete

med regionala och subregionala instanser,

enskilda organisationer, samt med andra

delar av det civila samhället, inklusive

forskarvärlden. Näringslivets roll och

ansvar betonas också.

Utskottet vill framhålla att det

humanitära biståndet utgör det största

verksamhetsområdet inom det samlade

svenska biståndet. Huvuddelen av det

humanitära biståndet kanaliseras via

svenska och internationella enskilda

organisationer och FN-systemet.

Vidare välkomnar utskottet den översyn

som pågår inom UD och Sida av det bistånd

som riktas till fredsfrämjande och

konfliktförebyggande verksamhet. Enligt

vad utskottet inhämtat har denna bl.a.

visat på behovet av fortsatt

metodutveckling och erfarenhetsanalys när

det gäller att integrera

konfliktperspektivet i biståndet.

Sveriges deltagande i OECD/DAC:s

samarbete kring dessa frågor bidrar till

den samsyn som eftersträvas bland de

större biståndsgivarna.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motion U305 (kd) yrkandena 7 och 9 är

besvarad.

I partimotion U315 (mp) yrkande 6 anförs

att EU skall motarbeta användningen av

utarmat uran i stridsmedel.

Frågan om utarmat uran aktualiserades

under januari 2001, då det framkom och

bekräftades att Nato i samband med olika

uppdrag på Balkan använt projektiler

innehållande utarmat uran. Informationen

togs på mycket stort allvar av Sverige

och fördes därutöver upp på agendan i ett

flertal internationella organisationer

med närvaro på Balkan.

Utskottet noterar att Nato tillsatte en

arbetsgrupp för att utbyta information om

eventuella hälsorisker förknippade med

användandet av utarmat uran. Till denna

grupp inbjöds även icke-allierade länder

som bidrar till SFOR och KFOR. Nato

beslöt därutöver att utreda var och i

vilken omfattning ammunition med utarmat

uran har använts. I arbetsgruppens

rapport, som antogs av Natos ministermöte

i maj 2001, konstaterades att det inte

framkommit något samband mellan ökad

sjukdomsfrekvens och användningen av

utarmat uran. Resultatet vilade bl.a. på

de omfattande studier som gjorts av FN:s

miljöprogram UNEP.

Vidare har frågan tagits upp i EU inom

ramen för Kommittén för utrikes- och

säkerhetspolitik, KUSP. KUSP beslöt att

noga följa arbetet inom Nato och FN, då

frågan om möjliga hälsorisker för de

soldater som deltar i de Natoledda

fredsfrämjande insatserna på Balkan

främst är ett ansvar för Nato och

deltagande stater. Informations- och

synpunktsutbyte förekom dock frekvent

inom relevanta rådsorgan. Härutöver

beslöt EG-kommissionen att kalla in den

grupp av oberoende experter som möts

regelbundet under artikel 31 i

Euratomfördraget till ett ad hoc-möte. I

expertgruppens yttrande om möjliga

hälsokonsekvenser till följd av

användandet av utarmat uran konstaterades

att det inte föreligger några bevis som

stöder sambandet mellan förekomsten av

utarmat uran och uppkomsten av leukemi

och andra cancersjukdomar.

Utskottet har förståelse för den oro

som uttrycks beträffande verkningarna på

hälsa och miljö på grund av användning av

utarmat uran i ammunition och missiler,

men konstaterar att det enligt

expertinformation inte finns några

vetenskapliga bevis för att en sådan

användning skulle innebära någon farlig

strålningsrisk eller någon större toxisk

risk än vad som är fallet med andra

tungmetaller.

Utskottet menar dock att den oro och

medvetenhet som genererats av debatten om

utarmat uran måste tas på stort allvar.

Därför kan utskottet med

tillfredsställelse konstatera att

hälsoaspekter av krishantering diskuteras

i ett bredare sammanhang av EU:s militära

hälsomyndigheter. Utskottet har bl.a.

erfarit att den svenska generalläkaren

deltog i ett möte med sina europeiska

kolleger i oktober 2001 i denna fråga.

Utskottet vill framhålla att Sverige är

drivande i det internationella arbetet

med att reglera olika typer av vapen,

ammunition och sprängmedel och följer

noga händelseutvecklingen inom detta

område. Skulle övertygande medicinska

bevis visa att utarmat uran i ammunition

ger hälso- och miljöskador, är utskottet

berett att verka för att ett förbud mot

denna typ av ammunition och dess

användning kommer till stånd.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motion U315 (mp) yrkande 6 är

besvarad.

I kommittémotion U268 (c) yrkande 11

begärs ett riksdagens tillkännagivande om

vad i motionen anförs om nordiskt

samarbete avseende konflikthantering.

Motionärerna menar att de nordiska

länderna kan och bör bygga upp ett aktivt

samarbete vad gäller konfliktförebyggande

och civil krishantering.

Behovet av att utveckla samarbetet med

de nordiska länderna inom ramen för civil

krishantering är, enligt utskottets

uppfattning, stort. Ett sådant samarbete

kan omfatta bl.a. erfarenhetsutbyte, men

också utbyte av mera praktisk karaktär.

Utskottet har erfarit att ett nordiskt

samarbete på departementsnivå är under

utveckling. På myndighetsnivå har ett

sådant samarbete pågått under ett antal

år. Det ligger ett stort värde i att

utöka det nordiska samarbetet på detta

område, menar utskottet.

Utskottet kan konstatera att de

nordiska länderna under lång tid har haft

samsyn när det gäller utvecklingen av

civil krishantering. Vid FN i New York

äger regelbundna möten rum mellan de

nordiska delegationerna för diskussion om

civila insatser.

Vidare kan utskottet konstatera att

under det svenska ordförandeskapet i EU

hade frågan om civil krishantering hög

prioritet. Sverige har tillsammans med

Finland ett gott samarbete och var bl.a.

pådrivande för att skapa kommittén för

civila aspekter av krishantering,

Civilkommittén, i EU.

Utskottet har inhämtat att Sverige,

inom ramen för Partnerskap för fred,

deltar i Senior Civil Emergency Planning

Committee (SCEPC). Samarbetet har

intensifierats och utvecklas mot alltmer

erfarenhetsutbyte i form av möten,

seminarier, utbildningar, workshops och

övningar. Inom de underkommittéer till

SCEPC som öppnats för partnermedverkan är

arbetsformerna tillsammans med partner

under utveckling. Utskottet anser det

angeläget med en fortsatt svensk

medverkan i de diskussioner som pågår om

inriktningen av Natos civila

planeringsverksamhet och

partnermedverkan.

Genom EU och SCEPC inom ramen för

Partnerskap för fred finns möjligheten

för Sverige att samarbeta med samtliga

nordiska länder inom den civila

krishanteringen.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motion U268 (c) yrkande 11 är

besvarad.

Krishantering och EU

I partimotion U315 (mp) yrkande 1 menar

Miljöpartiet att Sverige bör kräva

undantag från EU-reglerna, ett s.k.

förbehåll, gällande deltagande i ett

försvar i EU:s regi.

På grundval av betänkande 2000/01:UU4

har riksdagen tagit ställning till

motioner med motsvarande innebörd.

Utrikesutskottet anförde i nämnda

betänkande följande:

Utskottet konstaterar inledningsvis

att Europeiska unionen numera förfogar

över ett brett spektrum av

utrikespolitiska instrument inom de

tre pelarna. För att de skall bli så

effektiva som möjligt är det viktigt

att instrumenten utnyttjas på ett

samordnat sätt. EU:s vida register av

möjliga åtgärder gör det särskilt

viktigt att unionen definierar

säkerhetsbegreppet på ett brett sätt.

Vid sidan av traditionella

säkerhetspåverkande faktorer ingår i

det breda säkerhetsbegreppet frågor

som gäller respekten för demokrati och

de mänskliga rättigheterna,

rättsstatsprincipen samt miljöfrågor.

Amsterdamfördraget, som trädde i

kraft 1999, innebar bl.a. att det

mellanstatliga samarbetet inom det

säkerhets- och utrikespolitiska

området stärktes. På förslag av

Finland och Sverige infördes de s.k.

Petersbergsuppgifterna som en av

unionens uppgifter. Enligt artikel 17

p. 2 i Maastrichtfördraget, i dess

lydelse enligt Amsterdamfördraget,

skall dessa omfatta humanitära

insatser och räddningsinsatser,

fredsbevarande insatser och insatser

med stridskrafter vid krishantering

inklusive fredsskapande åtgärder. För

närvarande pågår ett intensivt arbete

inom EU för att bygga upp en förmåga

att utföra fredsfrämjande insatser.

Toppmötet i Köln i juni 1999

klargjorde att arbetet inom EU handlar

om krishantering. Vidare fastslogs att

EU skall agera i enlighet med

principerna i FN-stadgan. Vid sitt

möte i Helsingfors i december 1999

fastställde Europeiska rådet

strukturer och konkreta mål för den

gemensamma krishanteringskapaciteten.

Utskottet har tidigare, bl.a. i

betänkande 1998/99: UU10, ställt sig

bakom regeringens politik för att

bygga upp en bred

krishanteringskapacitet inom EU.

Europeiska rådet uppdrog vid sitt möte

i Lissabon i mars år 2000, under det

portugisiska ordförandeskapet, åt EU:s

ministerråd att inrätta en kommitté

för civil krishantering. Vid

Europeiska rådets nästa möte i Feira i

juni år 2000 konstaterade rådet att

arbete hade utförts när det gäller

konfliktförebyggande. Europeiska rådet

framhöll även att medlemsländerna

erkänt vikten av att förbättra

samstämmighet och effektivitet i EU:s

agerande när det gäller

konfliktförebyggande. Vid Europeiska

rådets möte i Nice i december år 2000

fastställde medlemsländerna

etablerandet av en

krishanteringskapacitet inom EU med

civila och militära komponenter.

Utskottet välkomnar de beslut som har

fattats och de åtgärder som vidtagits.

Utskottet menar således att det är

viktigt att EU stärker sin förmåga att

förebygga och hantera konflikter. Det

är viktigt att framhålla att EU:s

krishanteringskapacitet endast till en

del är militär till sin natur. Inte

minst det senaste decenniets

erfarenheter från västra Balkan har

illustrerat behovet av förebyggande

åtgärder och betydelsen av att

insatser sätts in på ett så tidigt

stadium som möjligt. Erfarenheterna

från Bosnien-Hercegovina och Kosovo

har också visat vilken avgörande

betydelse de civila komponenterna har

vid genomförandet av fredsbevarande

insatser. Mot den bakgrunden har

Sverige varit pådrivande för att EU

skall utveckla en gemensam civil

krishanteringsförmåga, parallellt med

den militära. Utskottet noterar med

tillfredsställelse att detta arbete

har gjort framsteg under de finska,

portugisiska och franska

ordförandeskapen och att en mekanism

för civil krishantering, liknande den

för militära insatser, är under

utformning inom EU. Det är likaså

viktigt att EU stärker och utvecklar

de konfliktförebyggande instrument man

förfogar över.

I sammanhanget bör det understrykas

att de säkerhetspolitiska frågorna i

Europa inte begränsas till EU. Arbetet

för stabilitet och säkerhet i Europa

sker med hjälp av ett kompletterande

och ömsesidigt stödjande nätverk av

organisationer och stater. Förutom EU

bör OSSE, Europarådet liksom Nato och

samarbetet med partnerländerna inom

EAPR och PFF framhållas. Vidare

kvarstår FN:s övergripande ansvar för

internationell fred och säkerhet.

Nato har genom bl.a. insatserna i

Bosnien-Hercegovina och Kosovo blivit

en central aktör när det gäller

militär krishantering på den

europeiska kontinenten. Den militära

krishanteringskapacitet som EU nu

håller på att bygga upp skall inte

innebära onödig och dyrbar dubblering.

Som tidigare framhållits syftar

uppbyggnaden av EU:s

krishanteringsförmåga inte till att

skapa ett gemensamt militärt försvar.

EU skall inte utvecklas till en

försvarsallians. Inte heller syftar

arbetet till att USA skall minska sitt

säkerhetspolitiska engagemang i

Europa. Förenta staterna har en viktig

roll att spela i en framtida

alleuropeisk säkerhetsordning.

I de strukturer som håller på att

byggas upp för EU:s gemensamma

krishantering är det viktigt att finna

klara och varaktiga former för

samarbetet mellan Nato och EU när det

gäller militär krishantering. Sådana

bör etableras på de områden som är

relevanta. Hänsyn bör tas till att

EU:s krishanteringskapacitet kommer

att bestå av en rad olika instrument,

medan samarbetet med Nato i första

hand rör militär krishantering. EU bör

också slå vakt om sin självständighet

och beslutsmässighet.

Det råder en bred samsyn bland EU:s

medlemsstater om att EU:s

krishanteringsinsatser skall ske i

enlighet med principerna i FN-stadgan.

EU:s arbete för freden måste stå på en

stabil folkrättslig grund. En insats

som omfattar militär våldsanvändning

enligt FN-stadgans kapitel VII

erfordrar ett FN-mandat. Samtidigt bör

det understrykas att EU:s

krishantering innehåller ett brett

spektrum av instrument, av vilka

militära tvångsåtgärder endast skall

vidtas om andra metoder inte visat sig

verkningsfulla. Insatser under FN-

stadgans kapitel VI, för vilka

parternas samtycke föreligger, behöver

inte särskilt mandat av FN:s

säkerhetsråd. Av den anledningen går

det inte att generellt villkora EU:s

krishanteringsinsatser till att FN-

mandat föreligger. Detta skall dock

inte tolkas så att FN-mandat inte är

nödvändigt för att EU skall inleda

insatser som faller under FN-stadgans

kapitel VII.

När det gäller vetorätten för beslut om

EU-insatser konstaterar utskottet att den

gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken tillhör det

mellanstatliga samarbetet inom den andra

pelaren. Uppbyggnaden av EU:s

krishanteringsförmåga vilar på

medlemsstaternas önskan att gemensamt

arbeta för fred och säkerhet. Sverige

kommer inom EU att eftersträva ett

gemensamt beslutsfattande på

enhällighetens grund. Medlemsländerna

behåller samtidigt sin suveräna rätt att

motsätta sig ett beslut inom EU.

Amsterdamfördraget ger dock möjlighet

till s.k. konstruktivt avstående från

deltagande i beslut. Utskottet

konstaterar vidare att varje land efter

ett gemensamt beslut om en insats har att

ta ställning till frågan om eget

deltagande.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet anser att de

fördragsmässiga och folkrättsliga

förhållanden som gäller för uppbyggnaden

av en krishanteringskapacitet inom EU

samt på vilka grunder EU kan agera har

klargjorts i bet. 2000/01:UU4. Utifrån

dessa utgångspunkter ser inte utskottet

något behov av att begära undantag från

EU:s regler på området.

Med vad som ovan anförts avstyrker

utskottet motion U315 (mp) yrkande 1.

I den enskilda motionen U238 (m) yrkande

1 menar motionärerna att regeringen i

mandatfrågan för EU:s krishantering söker

att strama åt de riktlinjer som lades

fast i ordförandeskapets slutsatser från

Europeiska rådets möte i Helsingfors.

Motionärerna menar att regeringens

uttalanden att ett mandat skall föreligga

från säkerhetsrådet när det gäller

fredsframtvingande insatser inte står i

samklang med ordförandeskapets

slutsatser. När det gäller militära

insatser utanför EU:s område anförs i

partimotion U315 (mp) yrkande 4 att ett

mandat från FN:s säkerhetsråd skall

krävas.

Riksdagen har tidigare behandlat

frågor kring EU:s

krishanteringsförmåga, FN-mandat och

krishantering på global eller regional

nivå. I betänkande 2000/01:UU4

framhöll utrikesutskottet följande med

anledning av ett likartat yrkande:

Utskottet vill ... framhålla att

regeringen har tydliggjort den svenska

ståndpunkten i sin deklaration vid den

utrikespolitiska debatten i riksdagen

den 7 februari 2001. I denna sägs

bl.a. följande:

Framtida stora krisinsatser hanteras

sannolikt av hela världssamfundet. FN

och dess säkerhetsråd har det

övergripande ansvaret för fred och

säkerhet. EU:s krishantering skall ske

i enlighet med FN-stadgan och kunna

användas i insatser av både FN och

OSSE. Sverige verkar för att EU:s

krishantering byggs upp i nära

samarbete med FN. Fredsframtvingande

insatser kräver ett beslut av FN:s

säkerhetsråd.

Utrikesutskottet vill understryka vad

som i deklarationen sägs beträffande

ett FN-mandat vid fredsframtvingande

insatser enligt FN-stadgans kapitel

VII.

Utskottet vill vidare peka på att

beslut om en krishanteringsoperation

från EU:s sida förutsätter enighet

bland medlemsländerna. Det är dessutom

upp till varje enskilt medlemsland att

fatta beslut om landet skall delta

eller inte. Utskottet noterar att en

rad medlemsländer - däribland Sverige

- betonar att ett deltagande

förutsätter att insatsen står på

folkrättslig grund och att det enligt

FN-stadgan är säkerhetsrådet som skall

fatta beslut om fredsframtvingande

insatser.

Utskottet vill dock understryka att

många åtgärder kan vidtas innan en

situation av fredsframtvingande

åtgärder uppstår. Det kan röra sig om

ett antal olika förebyggande åtgärder,

om sanktioner mot ett land samt om

civil krishantering, såsom

övervakningsuppdrag eller genomförande

av folkomröstningar och val. Dessa

åtgärder kan vidtas av regionala

organisationer, däribland EU, utan att

ett beslut föreligger i FN:s

säkerhetsråd.

Utskottet delar inte det perspektiv

som anläggs i motionen. Enligt

utskottets uppfattning har EU både

förmåga och självklar legitimitet att

agera inom många olika områden som

gäller krishantering utan att beslut

om FN-mandat föreligger, dock icke när

det gäller fredsframtvingande

insatser.

Försvarsutskottet anförde följande i

sitt betänkande 1999/2000:FöU2

avseende svenskt deltagande i

internationella fredsfrämjande

insatser:

Enligt regeringsformen (RF) får

regeringen besluta att sända svensk

väpnad styrka till annat land efter

medgivande av riksdagen, om särskild

lag medger detta eller om sådan

skyldighet följer av en internationell

överenskommelse som godkänts av

riksdagen.

De lagar som är aktuella är lagen

(1992:1153) om väpnad styrka för

tjänstgöring utomlands och lagen

(1994:588) om utbildning för

fredsfrämjande verksamhet.

Enligt lagen om väpnad styrka för

tjänstgöring utomlands skall begäran

av FN eller beslut i Organisationen

för fred och säkerhet i Europa (OSSE)

utgöra den folkrättsliga grunden för

svenskt deltagande i en internationell

fredsbevarande insats. Personalen som

ingår i styrkan skall anställas

särskilt för uppgiften och ingå i

Försvarsmaktens utlandsstyrka.

Enligt lagen får högst 3 000 personer

ur utlandsstyrkan samtidigt tjänstgöra

utomlands i väpnad tjänst, medan det

inte finns någon begränsning för

obeväpnad personal.

- - -

Lagen (1994:588) om utbildning för

fredsfrämjande verksamhet innebär att

regeringen kan besluta att sända en

väpnad styrka utomlands för att delta

i utbildning för fredsfrämjande

verksamhet inom ramen för

internationellt samarbete. Den som

inte är anställd i Försvarsmakten

skall ha samtyckt till att delta i

utbildningen. Lagen tillkom i samband

med upprättandet av Partnerskap för

fred-samarbetet (PFF), vilket

initierades av Natoländerna i januari

1994.

Från att tidigare främst ha varit

traditionellt fredsbevarande

operationer i form av övervakning av

buffertzoner eller demilitariserade

områden m.m. (enligt FN-stadgans VI:e

kapitel om fredlig lösning av tvister)

har de internationella operationerna

under det senaste årtiondet alltmer

fått karaktären av fredsframtvingande

insatser (enligt FN-stadgans VII:e

kapitel om militära tvångsmedel).

Deltagande av svensk trupp i

fredsframtvingande insatser har

ansetts kräva riksdagens medgivande.

Det svenska deltagandet i de Natoledda

IFOR- och SFOR-styrkorna i Bosnien-

Hercegovina och i KFOR-styrkan i

Kosovo fr.o.m. 1999 godkändes således

av riksdagen då dessa operationer

bedömdes ha fredsframtvingande

karaktär.

De situationer som regleras i

regeringsformen (RF 10:9) gäller när en

väpnad styrka skall sändas till utlandet.

Det förekommer dock att enheter ur

Försvarsmakten sänds utomlands för att

delta i internationellt arbete utan att

det är fråga om situationer som omfattas

av RF 10:9. Enheten som sänds utomlands

bedöms då inte vara en väpnad styrka i

regeringsformens mening, även om styrkan

har beväpning för självförsvar.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet ser inte anledning att

ändra utrikesutskottets bedömningar som

riksdagen ställt sig bakom. Utskottet

konstaterar även liksom försvarsutskottet

att enligt lagen om väpnad styrka för

tjänstgöring utomlands skall begäran av

FN eller beslut i Organisationen för

säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)

utgöra den folkrättsliga grunden för

svenskt deltagande i en internationell

fredsbevarande insats samt att insatser

under FN-stadgan kapitel VII (insatser

med tvångsmedel) fordrar ett medgivande

av riksdagen.

Utskottet vill även i sammanhanget

särskilt understryka att ett sådant

beslut kan fattas skyndsamt vid behov.

Riksdagen kan sammanträda under hela

året, och ett beslut kan fattas efter ett

utskottsinitiativ. Så skedde också när

det gällde att utöka mandatet för den

svenska fredsstyrkan i Kosovo första

halvåret 2001 med anledning av

oroligheter i södra Serbien och i

Makedonien (bet. 2000/01:UU12).

Utskottet vill även betona att den

formulering som unionens medlemsländer

valt, att agera i enlighet med

principerna i FN:s stadga, inte innebär

att man vill kringå FN:s och

säkerhetsrådets centralt roller när det

gäller att besluta om tvångsåtgärder i

enlighet med stadgans kapitel VII. Denna

formulering är i stället kongruent med

flera formuleringar i FN:s stadga där det

på många punkter framgår att det är

principerna i stadgan som skall vara

utgångspunkt för att bedöma olika lägen

som kan uppstå i internationella

relationer. Utskottet finner således att

det inte föreliger någon motsättning

mellan den formulering som

medlemsländerna i EU har valt och FN:s

stadga.

Med vad som ovan anförts avstyrker

utskottet motion U238 (m) yrkande 1 och

anser att motion U315 (mp) yrkande 4 är

besvarad.

Vänsterpartiet menar i följdmotion Fö12

(v) yrkande 1 att regeringen med stor

kraft bör fortsätta att driva frågan om

förebyggande och civila resurser för

krishantering. I motionens yrkande 5

anförs att riksdagen bör ge regeringen i

uppdrag att sammanställa en styrkekatalog

av civila resurser till FN:s, OSSE:s och

EU:s förebyggande och civila

krishantering. I partimotion U315 (mp)

yrkande 2 framför Miljöpartiet

ståndpunkten att det europeiska säkerhets-

och försvarspolitiska samarbetet (ESDP)

enbart fokuserar på den militära aspekten

av krishantering. Enligt motionärerna bör

tonvikten ligga vid att utveckla

strukturer för civil krishantering. I

motionen konstateras att Europeiska rådet

vid sitt möte i Göteborg i juni år 2001

antog ett program för

konfliktförebyggande. Motionärerna menar

i yrkande 3 att detta bör tillämpas fullt

ut.

Utskottet vill framhålla att riksdagen

har ställt sig bakom den syn på civil

och militär krishantering som framgår

av betänkande 2000/01:UU4. I

betänkandet anförs följande:

Utskottet anser att akut krishantering

och förebyggande av väpnade konflikter

inte behöver ställas i ett ekonomiskt

motsatsförhållande. De militära och

civila resurser som nu utvecklas för

att kunna hantera akuta kriser skall

också kunna användas i förebyggande

syfte och användningen av de olika

instrumenten som står till förfogande

måste ses i ett sammanhang. Detta har

av regeringen bl.a. framförts i det

budskap som delgivits övriga

medlemsstater inför Allmänna rådets

öppna debatt om konfliktförebyggande

den 22 januari år 2001.

Utskottet vill också betona att

Sverige genom sitt omfattande

utvecklingssamarbete och stöd till

FN:s olika verksamhetsgrenar

kanaliserar stora resurser till

förebyggande insatser. Med detta i

beaktande framstår inte de resurser

som läggs ned på att skapa militär

krishanteringskapacitet som

omfattande.

Samtidigt måste utskottet konstatera

att uppbyggnad av militär

insatskapacitet och förmåga är kostsam

i omedelbara budgetära termer medan

detsamma inte alltid är fallet med

direkta civila och intellektuella

komponenter i krishanteringsprocessen.

De effekter som dessa kan ha i

krisförebyggande och krishanterande

syfte kan vara omfattande och därmed

indirekt spara omfattande resurser

genom att begränsa polarisering mellan

olika samhällskrafter och genom att

militär krishantering därmed kan

undvikas.

- - -

Utskottet menar att tre steg i en

konflikthanteringsprocess kan

identifieras. Det första steget är

förebyggande och baseras på analys av

konflikter. Genom att tidigt

identifiera källor till konflikter -

och att i nästa steg vidta åtgärder

inom ramen för civil krishantering -

kan det undvikas att dessa konflikter

övergår i motsättningar som tar sig

våldsamma uttryck. Skulle detta inte

vara möjligt att uppnå utan

motsättningarna fördjupas och leder

över i kris och krig bör det även

finnas möjlighet till militär

krishantering. Det är emellertid

utskottets bestämda uppfattning att

tonvikten i arbetet bör ligga i de två

första stegen i en

konflikthanteringsprocess,

konfliktanalys och civil

krishantering. På detta sätt kan

omfattande kostnader, främst i

människoliv och lidande men även vad

gäller andra samhällsresurser,

undvikas.

- - -

Utskottet kan konstatera att kommittén

för civila aspekter på krishantering

har intensifierat mötesfrekvensen

under det svenska ordförandeskapet.

Utskottet ser med tillfredsställelse

på detta och har förhoppningen att

snabba framsteg inom området bör

göras, så att den civila

insatsberedskapen vid krishantering

blir lika hög som den militära.

Utskottet vill i sammanhanget

understryka att få

krishanteringsinsatser är rent

militära och menar att när unionens

krishanteringsförmåga förklaras

operativ måste den civila sidan ha en

grundläggande kapacitet och god

insatsförmåga. Detta inkluderar enligt

utskottets mening även nödvändiga

strukturer och procedurer samt

utvecklandet av kapacitetsmål.

Utskottet har erfarit att

civilpolisfrågan inledningsvis har

stått i centrum för ordförandeskapets

ansträngningar inom området. Utskottet

ser positivt på detta liksom på att

det svenska ordförandeskapet

förbereder en poliskonferens, vilken

avses genomföras mot slutet av det

svenska ordförandeskapet.

Utskottet menar i sammanhanget att det är

av vikt att även arbetet med att utveckla

kapacitetsmål för övriga prioriterade

områden, såsom rättsväsendet, civil

administration och räddningstjänst, drivs

framåt.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet ser inte att nya

förhållanden har tillkommit som

föranleder en förändring i dessa

riksdagens ståndpunkter. Utskottet vill

emellertid lämna viss kompletterande

information med anledning av motionerna.

Utskottet konstaterar att OSSE har

utvecklat REACT (Rapid Expert Assistance

and Cooperation Teams) - ett instrument

för skyndsam och effektiv rekrytering,

utbildning och utplacering av civil

personal, inklusive militärt utbildad

personal och civilpoliser, i OSSE:s

fältverksamhet. Dessa personer skall

kunna arbeta inom hela OSSE:s

verksamhetsområde, inom såväl

konfliktförebyggande som krishantering

och återuppbyggnad efter en konflikt.

Av OSSE:s 55 medlemsstater har hittills

14 svarat och angett en numerär om ca

2 000 kandidater som innefattar samtliga

de 12 kategorier av missionsmedlemmar

(mänskliga rättigheter, rättsväsende,

demokratisering, val, ekonomi/miljö,

press/information, medier, politik,

administration, militära experter och

civilpoliser) som finns i REACT-systemet.

Enligt vad utskottet erfarit har

Sverige anmält beredskap att ställa upp

med upp till 40 personer inom ramen för

REACT, varav 20 personer inom en tid av

två veckor och 20 inom fyra veckor. Av

dessa 40 personer är 35 experter inom

områdena mänskliga rättigheter, val,

medier, rättsväsende och demokratisering,

3 civilpoliser och 2 militärobservatörer.

Utskottet vill vidare betona att civil

krishantering och konfliktförebyggande är

en integrerad del av ESDP-processen och

konstaterar att Sverige har haft en

ledande roll i arbetet med att stärka

EU:s civila krishantering och

konfliktförebyggande. Genom antagandet av

EU:s program för förebyggande av väpnade

konflikter har Europeiska rådet

understrukit att detta skall vara ett

huvudmål för unionens externa relationer.

Utskottet kan med tillfredsställelse

notera att under det svenska EU-

ordförandeskapet verkade Sverige för ett

stärkt samarbete mellan EU och OSSE i

konfliktförebyggande och krishantering.

Bland annat antog EU:s kommitté för

utrikes- och säkerhetspolitik riktlinjer

för samarbete mellan EU och OSSE inom

dessa områden. Utskottet menar att det är

av vikt att ge fortsatt prioritet åt ett

ökat samarbete mellan EU och OSSE i

utvecklingen av krishantering och

konfliktförebyggande.

När det gäller EU:s kapacitet för civil

krishantering bestämde medlemsländerna

vid Europeiska rådets möte i Feira första

halvåret år 2000 att EU senast år 2003

skall kunna bidra med upp till 5 000

poliser i fredsfrämjande insatser, varav

1 000 skall kunna skickas ut inom 30

dagar. Sedan sommaren år 2001 finns en

polisenhet inrättad vid Rådssekretariatet

som arbetar med att genomföra detta

program och möjliggöra att ESDP förklaras

operativt på polisområdet. Vid en

poliskapacitetskonferens i Bryssel i

november år 2001 väntas medlemsstaterna

kunna göra konkreta kvalitativa och

kvantitativa åtaganden i syfte att leva

upp till denna målsättning.

Vid Europeiska rådets möte i Göteborg i

juni år 2001 kom medlemsländerna även

överens om kvantitativa målsättningar vad

gäller tre övriga prioriterade områden

inom EU:s civila krishanteringsarbete

gällande räddningstjänst, rättsvårdande

personal och administratörer.

Medlemsländerna beslöt att år 2003 i

internationella krishanteringsinsatser

kunna ställa upp till 2 000

personer till förfogande inom

räddningstjänst, samt på mycket kort

varsel skicka ut specialiserade

analysgrupper,

kunna skicka ut 200 domare,

åklagare och experter på rättsväsende-

området,

ha utvecklat förmågan att stärka

civil administration genom inrättandet av

en pool av väl förberedda experter.

Utskottet noterar att tanken är att den

civila kapaciteten EU bygger upp skall

kunna användas i såväl FN- eller OSSE-

ledda insatser som i EU-ledda insatser.

Förutom medlemsstaternas utveckling av

resurser för civil krishantering inom

ramen för den andra pelaren finns det en

bredd av civila instrument som faller

inom ramen för den första pelaren och som

kommissionen förfogar över.

Utskottet vill vidare betona att inom

FN verkar Sverige för att utveckla och

stärka samarbetet och samordningen i

civil konflikthantering mellan FN-

systemets olika delar, mellan FN och

regionala och subregionala organisationer

samt mellan FN och enskilda

organisationer. Utskottet menar att en

viktig fråga för Sverige är att verka

pådrivande för att FN skall genomföra

förslagen i Brahimirapporten om FN:s

fredsbevarande operationer, inklusive

utbildningsfrågor. En svensk prioritering

har varit att förstärka civilpolissidan

och vissa andra civila komponenter i

moderna fredsbevarande operationer. Det

är utskottets övertygelse att FN-

sekretariatets förmåga att planera och

leda flerdimensionella insatser kommer

att förbättras som ett resultat av

arbetet hittills i det särskilda

utskottet i FN för fredsbevarande

operationer.

Utskottet konstaterar att en ökande

andel av personalen i dagens FN-missioner

är civilpoliser. Sverige har anmält 100

civilpoliser till UNSAS (UN Standby

Arrangement System), 20 poliser med 30

dagars beredskap och 80 poliser med 60

dagars beredskap. Sextio

militärobservatörer är anmälda till

UNSAS. Sverige har deltagit i FN-

missioner med civila experter från bl.a.

Räddningsverket, FOI (Totalförsvarets

forskningsinstitut) och rättsinstanserna.

En av regeringen tillsatt utredning

undersöker för närvarande

förutsättningarna för upprättande av ett

svenskt fredscentrum. Centrumet är tänkt

att verka som en samordnande myndighet

för utbildning av svensk och

internationell civil personal i FN:s och

andra organisationers fredsbevarande

insatser.

Utskottet har erfarit att regeringen

verkar för att metoder och standarder för

rekrytering och utbildning av civil

personal till EU:s, OSSE:s och FN:s

civila insatser skall harmoniseras och

göras kompatibla. Utskottet vill uttrycka

sitt stöd för dessa ambitioner.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motionerna Fö12 (v) yrkandena 1 och 5

och U315 (mp) yrkandena 2 och 3 är

besvarade.

I den enskilda motionen U238 (m) yrkande

3 anförs att civil krishantering inom EU

försvåras eller omöjliggörs utan en

trovärdig militär krishanteringsförmåga.

En motion med motsvarande yrkande

behandlades av riksdagen på grundval

av betänkande 2000/01:UU4.

Utrikesutskottet anförde i betänkandet

följande:

Utskottet menar att krishantering är

en stegvis process. Det är alltid att

föredra att en konflikt förebyggs

eller begränsas i ett tidigt skede.

Därför är de krisförebyggande

åtgärderna av stor vikt. Skulle dessa

åtgärder inte vara tillräckliga skall

civila krishanteringsinsatser komma

till användning. Skulle emellertid en

konflikt eskalera kan en situation

uppstå där militär krishantering blir

aktuell.

Utskottet menar att alla tre

komponenterna är viktiga. Fokus bör

ligga på tidigt agerande och civila

insatser, men i vissa situationer

kommer det att bli oundvikligt att

använda militära medel, menar

utskottet.

Utskottet vill understryka betydelsen av

att såväl den civila som den militära

krishanteringsförmågan inom EU är

trovärdig. Utskottet menar vidare att det

även är viktigt att få till stånd en

fungerande samverkan mellan den civila

och militära krishanteringen.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet menar att dessa

bedömningar fortfarande är giltiga och

anser att motion U238 (m) yrkande 3 är

besvarad med det anförda.

I kommittémotion U319 (fp) yrkande 12

betonas vikten av att utveckla en

europeisk krishanteringsförmåga inom

ramen för ett nära samarbete med USA i

det transatlantiska samarbetet.

Yrkandena med samma innebörd

behandlades av riksdagen på grundval

av betänkande 2000/01:UU4. I

betänkandet anfördes följande:

Utskottet anser att USA:s närvaro är

av största betydelse för stabiliteten

i norra Europa, inklusive

Östersjöregionen samt att det är ett

grundläggande europeiskt intresse att

vidmakthålla ett starkt amerikanskt

engagemang i Europa som helhet. Ett

nära samarbete mellan EU och Nato är

enligt utskottets uppfattning en

förutsättning för en fortsatt vital

transatlantisk länk. Vid Europeiska

rådets möte i Nice i december år 2000

bekräftades att uppbyggnaden av den

europeiska krishanteringsförmågan

skall bygga på ett nära samarbete med

Nato. Utskottet välkomnar detta.

Samverkan med Nato är av stor vikt

för EU:s militära

krishanteringsförmåga menar utskottet.

Avsikten är att Nato skall kunna

stödja EU med planering inför

krishanteringsinsatser på både kort

och lång sikt samt vid behov med vissa

resurser. Arrangemangen för samråd och

samverkan mellan de bägge

organisationerna, vilka ännu inte är

slutgiltigt utformade, bör bygga på

principerna om respektive

organisations beslutsautonomi, att

samverkan är begränsad till

krishantering, att organisationerna

samverkar på en jämlik grund och att

inget medlemsland skall diskrimineras

i förbindelserna mellan EU och Nato.

Det är väsentligt enligt utskottets

uppfattning att säkerställa EU:s

beslutsautonomi i relation till Nato.

Utskottet noterar att samtal kring detta

pågår mellan företrädare för EU och Nato.

Hänsyn måste därvid tas till

organisationernas olika karaktär vid

utformandet av samarbetet, menar

utskottet.

Riksdagens uttalande med anledning av

bet. 2000/01:UU4 äger fortsatt giltighet.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet vill betona att EU:s

krishanteringsförmåga inte är ett

substitut för, utan ett komplement till

andra fredsfrämjande insatser. Enligt

utskottets mening kan inte en förstärkt

europeisk krishanteringsförmåga ersätta

den amerikanska politiska och militära

närvarons betydelse för säkerheten i

Europa.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motion U319 (fp) yrkande 12 är

besvarad.

I följdmotion Fö12 (v) framhålls att FN:s

säkerhetsråd i en resolution från oktober

år 2000 uppmanar medlemsstaterna att

stärka kvinnorepresentationen på alla

beslutsnivåer i nationella, regionala och

internationella institutioner och

arrangemang för krishantering.

Motionärerna menar att den viljeyttring

och inriktning som avspeglas i FN:s

resolution 1325/2000 är viktig för att

förbättra krishanteringsförmågan

internationellt. Därför föreslås i

yrkande 8 att riksdagen skall ge

regeringen i uppdrag att inom såväl

nationella som internationella sammanhang

vidta åtgärder i syfte att leva upp till

den av FN:s säkerhetsråd avgivna

resolutionen samt Försvarsberedningens

uttalade åsikter i frågan.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet vill inledningsvis

framhålla vikten av att

kvinnorepresentationen förstärks i

alla sammanhang kring krishantering.

Utskottet konstaterar att riksdagen

uttalade följande på grundval av bet.

2000/01:UU4:

Utskottet vill inledningsvis i denna

del framhålla att Sverige i allt

internationellt samarbete

uppmärksammar att kvinnor utgör

merparten av jordens fattiga och

utsatta, vad gäller egendom, inkomster

och möjligheter att skydda sig mot

våld och övergrepp och chanser att

delta i beslut som påverkar deras liv.

Utskottet kan notera att detta även

har framgått i flera skrivelser till

riksdagen om utvecklingssamarbetet.

Utskottet kan konstatera att mycket

arbete har lagts ned inom

Regeringskansliet och i

Utrikesdepartementet för att föra in

genderfrågor och

jämställdhetsperspektiv när det gäller

konfliktförebyggande och

konflikthantering. Under år 1999 har

UD bedrivit ett samarbete med FN och

Uppsala universitet för att studera

hur kvinnor aktivt kan bidra i

konflikthantering och fredsfrämjande

insatser. Det gäller på alla nivåer: i

konfliktområdena för att t.ex. bistå

våldtäktsoffer, egendomslösa änkor och

ensamstående kvinnor och för att få

med kvinnor i forum som beslutar om

fördelning av medel för sjukvård,

utbildning, vård av gamla m.m. UD har

också bidragit till en studie som

Kvinna till kvinna gjorde våren 2000

om Daytonavtalet ur ett

genderperspektiv. Studien

presenterades vid UNGASS 2000,

uppföljningen till FN:s stora

kvinnokonferens i Peking, och

biståndsministern presenterade också

studien i Sarajevo i juni 2000.

Vidare kan utskottet konstatera att

Sverige också har stött en FN-studie

om hur kvinnors villkor systematiskt

bör uppmärksammas i FN:s

fredsfrämjande verksamhet. Arbetet har

koncentrerats på tre nivåer, bl.a. i

syfte att utforma riktlinjer för FN:s

fortsatta arbete:

Mandaten för FN:s operationer bör

tydligt observera kvinnors behov av

stöd efter olika former av övergrepp.

Vidare pekas på särskilda insatser för

att t.ex. säkra kvinnors tillgång till

mark, bostäder m.m. eftersom kvinnor i

flera fall diskrimineras härvidlag.

De kontingenter som sänds ut från FN

i form av t.ex. svensk militär och

militärpolis, MR-experter m.fl. bör

innehålla kvinnor och de män som sänds

ut bör få grundläggande

genderutbildning. En del i denna

utbildning bör omfatta frågor om

prostitution och hiv/aids.

FN:s arbete bör inriktas på att i

samtalen med lokala aktörer

uppmärksamma kvinnor och

representanter för

kvinnoorganisationer bl.a. vad gäller

distribution av förnödenheter,

prioriteringar vad gäller

internationella insatser m.m.

Utskottet har vidare inhämtat att

regeringen även avser att verka för en

aktiv uppföljning av säkerhetsrådets

resolution om att inom allt

fredsfrämjande arbete i FN:s regi

uppmärksamma och involvera kvinnor och

kvinnoorganisationer.

Utskottet menar att det är viktigt

att Sverige verkar för att kvinnor får

delaktighet i utvecklingsdialogen,

internationellt, nationellt och

lokalt. Det är även viktigt att

Sverige ger sitt stöd till analyser i

FN om hur budgetanslag kommer kvinnor

och män till godo vad gäller krediter,

utbildning, hälsovård m.m. Sverige bör

även verka för att genderfrågor får en

central plats i viktiga dokument också

på internationell nivå, t.ex.

Världsbankens World Development

Report.

Utskottet vill betona att det är av

vikt att i arbetet med mänskliga

rättigheter tydligare, bl.a. i det

bilaterala biståndet, hänvisa till

konventioner som FN:s

kvinnokonvention, nationella lagar och

åtaganden som slår fast alla

individers lika värde och

uppmärksammar att kvinnors legala

rättigheter omsätts i praktisk

handling.

Utskottet menar avslutningsvis i denna

del att ett involverande av fler

kvinnor i arbetet med

konfliktförebyggande och

konflikthantering i många fall skulle

göra arbetet mer framgångsrikt och

mångfasetterat. Det skulle medföra en

mindre skev könsfördelning inom

verksamhetsområdet och därutöver föra

in perspektiv som män kanske ofta

förbiser som t.ex. olika former av

våld och hot mot kvinnor.

På annan plats i betänkande

2000/01:UU4 anför utskottet följande

när det gäller att aktivt verka för

att jämställdhetsarbete skall

inkluderas vid varje internationellt

försvarssamarbete som Sverige deltar

i.

Som motionärerna påpekar pågår i

Sverige ett jämställdhetsarbete inom

försvaret. I detta ingår, vilket

framgår av Försvarsmaktens

Årsredovisning 2000, bilaga 5

Personalredovisning, bl.a. satsningar

på nätverk för kvinnliga värnpliktiga

och för kvinnliga officerare, arbete

mot sexuella trakasserier, analys av

avgångsorsakerna bland kvinnliga

befattningshavare inom försvaret,

införande av kvinnoanpassad

utrustning, införande av genus- och

mångfaldsutbildningar i försvarets

samtliga skolor m.m. I Försvarsmaktens

grundsyn ligger att arbetet med att

föra in kvinnor i försvaret till stor

del är en fråga om att påverka

attityder.

Utskottet, som ser positivt på denna

inriktning, är av uppfattningen att de

åtgärder som vidtas under utbildning

och tjänstgöring i Sverige också får

genomslag i det försvarssamarbete

utomlands som Sverige deltar i.

Utskottet vill i sammanhanget också

betona vikten av att i komplicerade

krishanteringsinsatser med såväl

civilt som militärt deltagande ta till

vara erfarenheter från båda könen.

Även internationellt har ökad

uppmärksamhet på senare tid riktats

mot kvinnors roll i krishantering.

Sålunda har det diskuterats på vilka

sätt kvinnors speciella kompetens och

erfarenhet skulle kunna utnyttjas och

hur man t.ex. i mandaten för

fredsfrämjande insatser aktivt skulle

kunna uppmärksamma kvinnor. I en

resolution som FN:s säkerhetsråd antog

i oktober 2000 uppmanas

medlemsstaterna att stärka

kvinnorepresentationen på alla

beslutsnivåer i nationella, regionala

och internationella institutioner och

arrangemang för krishantering.

Sverige har på flera sätt, t.ex.

genom att stödja en FN-studie om hur

kvinnors villkor systematiskt kan

beaktas i FN:s fredsfrämjande

verksamhet, internationellt sökt verka

för att kvinnors villkor och den roll

kvinnor kan spela i fredsfrämjande

verksamhet uppmärksammas mer.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet menar att denna tydliga

viljeyttring från riksdagens sida i dessa

frågor väl tillfredsställer motionärernas

önskemål. Utskottet vill även lyfta fram

vissa andra element som även de belyser

den vikt som Sverige lägger vid kvinnors

representation i samband med

krishantering.

Utskottet kan konstatera att det

svenska ordförandeskapet förde upp frågan

om kvinnors roll vid krishantering på

EU:s toppmöte i Göteborg. I den allmänna

rapporten om ESDP inför toppmötet slås

fast att alla de som skall delta i EU:s

krishanteringsoperationer skall ha

deltagit i lämplig utbildning vad gäller

genderfrågor.

Ett annat exempel på att Sverige har

varit starkt engagerat i frågor rörande

genderperspektiv på krishantering är

bidrag genom UD till en studie på detta

område genomförd av FN:s avdelning för

fredsfrämjande operationer (DPKO) i

samverkan med Uppsala universitets

institution för freds- och

konfliktforskning.

Utskottet vill även framhålla att när

FN:s säkerhetsråd år 2000 uppmärksammade

vikten av att involvera kvinnor i såväl

militära som civila delar av

konflikthantering så välkomnades detta

varmt av Sverige och EU. Sverige

medverkade aktivt i utformningen av EU:s

anförande i säkerhetsrådet för att

framhålla vikten av ett mer systematiskt

angreppssätt på dessa frågor och för stöd

till den särskilda studie som rådet

föreslog att FN:s generalsekreterare

skulle låta utföra i detta syfte.

Utskottet vill också framhålla att

Sverige under hösten 2001 har bidragit

med 250 000 kr till FN för studiens

genomförande och också har beslutat att

bidra med ett lika stort belopp för

fortsatt stöd till DPKO:s studie.

Utskottet vill även särskilt omnämna

organisationen "Kvinna till Kvinna" som i

en analys av Daytonavtalet pekat på hur

fokus för avtalet skulle kunna ha

påverkats om också kvinnors intresse för

att föra upp frågor om våld mot kvinnor,

handel med kvinnor och kvinnors

äganderätt hade uppmärksammats tydligare.

Denna organisation har erhållit stöd från

Utrikesdepartementet för sitt arbete, och

en fortsatt samverkan med enskilda

organisationer inom detta område ser

utskottet som värdefullt.

Utskottet utgår från att Sverige kommer

att fortsätta att verka aktivt för att

leva upp till säkerhetsrådets resolution

1325/2000 och bl.a. verka för att kvinnor

och män uppmärksammas på lika villkor i

mandaten för FN-operationer, i de

kontingenter som sänds till krisdrabbade

områden och i kontakterna med

lokalbefolkning i krisområden, vid

fredsfrämjande insatser och i

återuppbyggnad av civila samhällen efter

väpnade konflikter. Syftet är bl.a. att

motverka olika former av våld och hot mot

kvinnor och att bevaka kvinnors ofta

åsidosatta äganderätt till bostäder och

mark i fasen efter väpnade konflikter.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motion Fö12 (v) yrkande 8 är

besvarad.

I den enskilda motionen U264 (kd)

uppmärksammas situationen i Vitryssland.

Landet har under president Lukasjenko

präglats av omfattande brott mot de

mänskliga rättigheterna och de

demokratiska fri- och rättigheterna. En

ökad öppenhet med demokratisering och

respekt för de mänskliga rättigheterna är

därför eftersträvansvärd, menar

motionären, inte minst för att garantera

en fortsatt stabilitet i regionen.

Motionären menar vidare att regeringen

bör lägga fram förslag till ett program

för politisk/demokratisk skolning av unga

oppositionella politiker i såväl EU:s som

OSSE:s beslutande organ (yrkande 1). EU:s

medlemsländer kan på olika sätt bidra

till att stärka icke-regimkon-trollerade

medier i Vitryssland, heter det vidare i

motionen, bland annat genom att ge unga

vitryska journalister möjligheten att

under en längre tid vistas i ett eller

flera EU-länder som stipendiater.

Regeringen bör ta initiativ i denna

riktning i EU:s beslutande organ (yrkande

2). Regeringen bör också framföra förslag

till ett särskilt EU-program för

demokratiutbildning av unga vitryska

statstjänstemän eller blivande

statstjänstemän i EU:s beslutande organ

(yrkande 3). Regeringen kan vidare

inrätta ett särskilt stipendieprogram för

studieresor till Vitryssland för svenska

beslutsfattare, journalister och andra

opinionsbildare för att där etablera

kontakter (yrkande 4). Regeringen bör

även föreslå EU:s beslutande organ att ge

Sverige i uppdrag att undersöka vilka

möjligheter Ryssland har att påverka den

vitryska regeringen i en demokratisk

riktning (yrkande 5).

Utskottet delar motionärernas bedömning

att utvecklingen i Vitryssland under

president Lukasjenkos styre ger anledning

till bekymmer. Den demokratiska

oppositionen förtrycks och bristen på

respekt för de mänskliga rättigheterna

och de demokratiska fri- och

rättigheterna inger en stigande oro för

utvecklingen i landet. Som motionärerna

anför utgör den aktuella politiska

situationen en källa till instabilitet i

landet som i en kritisk situation även

skulle kunna påverka situationen negativt

för grannländerna. Enligt utskottets

mening är det av vikt att även

Vitryssland får del av de politiska och

ekonomiska reformer som ägt rum i andra

länder i Central- och Östeuropa. Endast

på detta sätt kan landet uppnå en

långsiktig ekonomisk tillväxt som kan

gynna välfärden och skapa grunden för ett

demokratiskt samhälle byggt på

flerpartisystem och respekt för

rättsstatens principer. Sverige och andra

medlemsländer i EU samt EU självt bör ta

vara på de möjligheter som finns för att

stödja en demokratisk opposition och för

att bygga upp det civila samhället i

Vitryssland. Dessa och andra åtgärder är

krisförebyggande i perspektivet av en

fortsatt svår politisk och ekonomisk

situation i landet. Det är av särskild

vikt att de demokratiska krafterna får

det stöd som är nödvändigt för att inte

en känsla av desperation skall sprida sig

i de grupper som är i opposition mot

Lukasjenkoregimen.

I det perspektivet anser utskottet, med

anledning av yrkande 1 i motionen, att

det är viktigt med olika utbytesprogram

för demokratiska politiker i Vitryssland.

Flera exempel på sådant utbyte finns

mellan Sverige och Vitryssland. Ofta är

inriktningen på lokala politiker eftersom

det finns en särskild målsättning att nå

ut i regionerna, där kontakterna med

andra länder ofta är mindre utvecklade.

Vidare vill utskottet framhålla att EU

har ett program till stöd för det civila

samhället i Vitryssland som uppgår till

fem miljoner euro. Detta program riktar

sig bl.a. till lokala politiker i de

olika regionerna. I strategin för det

ordinarie utvecklingsprogrammet för

Vitryssland, vilket omfattar 10 miljoner

euro under treårsperioden 2000-2003, sägs

att särskilt stöd skall utgå för

utbildning av unga människor i det civila

samhället.

Även OSSE:s rådgivnings- och

övervakningsgrupp i Vitryssland arbetar

bl.a. för att bygga upp och stärka det

civila samhället i landet. AMG driver i

dag sju gemensamma projekt med EU som

bl.a. syftar till att stärka kunskapen

bland landets beslutsfattare om ett

pluralistiskt och demokratiskt samhälle.

Under 2000 och delar av 2001 bedrev OSSE

och EU också ett gemensamt projekt för

utbildning av medlemmar i politiska

partier liksom utbildning om partiers

funktion i demokratiska samhällen.

Utskottet vill betona det värdefulla i

de insatser som nämnts, som både är

krisförebyggande och bidrar till att

lägga grunden för en demokratisk

utveckling i Vitryssland.

Utskottet vill med anledning av yrkande

2 framhålla att en väsentlig del i ett

demokratiskt samhälle är fria medier och

fri opinionsbildning. Utskottet noterar

med tillfredsställelse att EU inom det

ovan nämnda programmet för det civila

samhället i Vitryssland, vilket kostar 5

miljoner euro för perioden 2000-2003, har

flera delprogram för utbildning av

journalister inom TV, tidningar och

Internet. Medieprogrammet kostar 1 miljon

euro under motsvarande period. Det är

utskottets uppfattning att oberoende

medier bör ges ytterligare stöd genom EU-

medel. Utskottet har erfarit att

regeringen kommer att verka för detta

samt för att journalistutbildning

prioriteras i EUs biståndsdiskussioner.

EU har, utöver de nationella programmen,

också s.k. regionala program som berör

flera länder i närområdet. Bland annat

finns medieprojekt i Vitryssland med,

inom ramen för programmet "European

Initiative for Democracy and Human

Rights".

Utskottet anser således att det är

viktigt att stödja utvecklingen av

oberoende medier i Vitryssland och

konstaterar att insatser för medier

prioriteras inom det svenska

utvecklingssamarbetet. Utskottet vill här

särskilt framhålla det program som sedan

flera år drivs av Högskolan i Kalmar.

Inom ramen för detta inbjuds journalister

från Vitryssland att studera medier och

mediepolitik i Sverige. En central del av

programmet är att bibringa deltagarna en

uppfattning om hur fria medier verkar i

ett demokratiskt samhälle. Inom ramen för

det svenska utvecklingsprogrammet ges

även ett direktstöd till en oberoende

vitrysk radiostation som sänder från

polskt territorium till Vitryssland.

Vidare vill utskottet framhålla, med

anledning av motionens yrkande 3, att EU

redan har ett särskilt program för

akademiskt utbyte, det så kallade

Tempusprogrammet, som även omfattar

Vitryssland. Inom EU:s program till stöd

för det civila samhället finns också ett

kompletterande program som skall främja

samarbete mellan universitet i Öst- och

Västeuropa. Flera projekt går ut på att

bygga upp akademiska

påbyggnadsutbildningar på vitryska

universitet i samarbete med

västeuropeiska institutioner. Det

förtjänar även att påpekas att många av

EU:s medlemsländer, bl.a. Sverige, har

bilaterala utbytes-program med

Vitryssland, där vitryska studenter får

möjlighet att studera vid universitet i

EU-länder.

Det är viktigt att information om

Vitryssland når Sverige, menar utskottet,

med anledning av yrkande 4 i motionen.

Sedan ett särskilt program inrättades för

samarbete mellan svenska och vitryska

organisationer, det s.k. Forum Syd-

programmet, har ett omfattande sådant

samarbete vuxit fram. Detta möjliggör ett

informationsutbyte och har ökat kunskapen

om Vitryssland i Sverige.

Utskottet anser att det är angeläget

att svenskar bereds ytterligare

möjligheter att resa till Vitryssland för

att få information om det vitryska

samhället. Svenska institutets

Visbyprogram öppnades 1999 för

Vitryssland. Programmet riktar sig till

verksamma vid olika skolor och högskolor.

Vitryssar kan på motsvarande sätt genom

programmet komma till Sverige för att

studera eller forska. Att vitryssar kan

komma hit och dela med sig av sina

erfarenheter är också en viktig del av

informationsutbytet. Intresset för dessa

stipendier är relativt stort, och ett

förhållandevis omfattande utbyte har ägt

rum sedan 1999. I det nya Visbyprogrammet

ägnas särskild uppmärksamhet åt projekt

och nätverk som inkluderar samarbete med

näringsliv, offentlig förvaltning samt

kultur- och mediesektorn. Inom ramen för

det programmet finns också möjlighet för

beslutsfattare, journalister och andra

opinionsbildare att ansöka om

resestipendier från Svenska institutet

för att besöka Vitryssland.

När det gäller frågan i yrkande 5 om

att undersöka vilka möjligheter Ryssland

har att påverka den vitryska utvecklingen

i demokratisk riktning har utskottet

erfarit att regeringens ambition är att

med ryska regeringen ta upp bristen på

demokrati i Vitryssland. Regeringen avser

att påminna om EU:s inställning och

försöka påverka Ryssland att uppmana till

demokratiska framsteg i Vitryssland.

Detta är även EU:s och övriga

medlemsländers ambition. Situationen i

Vitryssland tas regelbundet upp i samtal

mellan EU och Ryssland och i bilaterala

samtal. Bland annat togs situationen upp

med president Putin under EU-Ryssland-

toppmötet i Moskva våren år 2001.

Utskottet utgår ifrån att EU fortsätter

dessa samtal inom ramen för den pågående

dialogen mellan EU och Ryssland.

Utskottet vill i denna del även

framhålla att ryska medier bidrar till

att informationen om utvecklingen i

Vitryssland kan spridas utanför det

landet.

Med vad ovan anförts anser utskottet att

motion U264 (kd) yrkandena 1-5 är

besvarad.

Freds- och säkerhetsordning för Afrika

I partimotion U300 (m) yrkande 14 menar

motionärerna att Afrika är den mest

konfliktdrabbade kontinenten och att FN

omedelbart måste prioritera

fredsfrämjande insatser på kontinenten.

Även i kommittémotion U311 (m) yrkande 3

anförs att FN skall fokusera på fred i

Afrika. I yrkande 4 i samma motion anförs

att den viktigaste uppgiften efter det

omedelbara fredsfrämjandet är att skapa

en afrikansk freds- och säkerhetsordning.

Utskottet kan inledningsvis konstatera

att Afrika är den kontinent som under det

senaste decenniet har drabbats hårdast av

konflikter inom och mellan länder. Denna

situation är så mycket mer allvarlig på

grund av en allmänt låg utvecklingsnivå

på kontinenten, särskilt i länderna söder

om Sahara, menar utskottet. De väpnade

konflikterna hämmar, förhindrar och i

många fall direkt kullkastar åratal av

utvecklingsansträngningar och leder till

ökad fattigdom och misär för många

människor. Utskottet vill betona att

ökade insatser för konfliktförebyggande,

krishantering, försoning och

återuppbyggnad skulle kunna ge omedelbara

effekter vad gäller tillväxt, utveckling

och ökad välfärd för många människor på

den afrikanska kontinenten.

Utskottet noterar vidare att liknade

yrkanden nyligen har behandlats av

riksdagen på grundval av bet.

2000/01:UU4 där det anfördes följande:

Utrikesutskottet vill inledningsvis i

denna del framhålla att FN medverkat i

arbetet med uppföljningen av de

rapporter om utvecklingen i Afrika som

tagits fram av sekretariatet. Efter de

grundläggande rapporter som lades fram

av generalsekreteraren efter det kalla

krigets slut (An Agenda for Peace 1992

och en uppföljande rapport 1995) kom

1998 rapporten The causes of conflict

and the promotion of durable peace and

sustain-able development in Africa.

Denna rapport följdes upp genom

resolutioner i säkerhetsrådet då

Sverige var medlem i detta råd.

Sverige deltog aktivt i utarbetandet

av dessa resolutioner.

Generalförsamlingen har också inrättat

en arbetsgrupp för uppföljning av

rapportens rekommendationer. Detta

arbete fortgår med aktiv svensk

medverkan.

Utrikesutskottet noterar att

utrikesminister Anna Lindh i december

år 2000 inbjöd en grupp afrikanska

utrikesministrar för att tillsammans

med sina nordiska kolleger diskutera

bl.a. den rapport om FN och

fredsbevarande som tagits fram av

undergeneralsekreterare Brahimi, som

också var närvarande vid mötet. Vid

mötet diskuterades särskilt rapportens

relevans för det framtida hanterandet

av kriser i Afrika.

Utskottet har inhämtat att Sverige

som EU-ordförande kommer att ta

initiativ till en genomgripande

översyn och uppdatering av den

gemensamma position unionen antagit om

förebyggande av och lösande av

konflikter i Afrika. Under

ordförandeskapet kommer Sverige också

att ansvara för samordningen av vissa

uppföljningsaktiviteter efter det

toppmöte som hölls mellan EU och

Afrika i Kairo i april 2000, då

konfliktfrågorna utgjorde ett viktigt

tema.

Vidare har utskottet erfarit att

Utrikesdepartementet leder en

interdepartemental arbetsgrupp om

stärkande av afrikansk kapacitet när

det gäller förebyggande av och

hantering av konflikter i Afrika.

Utskottet vill betona att en bärande

tanke i det arbete som har beskrivits

ovan är att stärka afrikansk kapacitet

för förebyggande och hantering av

konflikter. Omvärldens ansvar är

enligt utskottets mening otvetydigt

men samtidigt är det uppenbart att

kapacitet att förebygga konflikter

även bör finnas i regionen. Det är

värt att betona, menar utskottet, att

många av de initiativ som diskuteras

rör just stärkandet av de regionala

och subregionala organisationernas

kapacitet på området.

Utskottet kan konstatera att Sverige

bidrar till uppbyggnaden av kapacitet

såväl i den afrikanska

enhetsorganisationen OAU som de

subregionala organisationerna SADC,

IGAD och Ecowas. OAU:s

generalsekreterare Salim A Salim

besökte Sverige i oktober år 2000 för

diskussioner om konflikthantering i

Afrika och samarbetet mellan Sverige

och OAU och därmed även förde samtal

med utrikesutskottet. Samförstånd

förelåg om att samarbetet borde

utvecklas från nuvarande

projektinriktade, ad hoc-betonade och

kortfristiga samarbete till ett mer

långsiktigt och programinriktat

samarbete. Vad gäller konkret stöd

till OAU kan i första hand Sveriges

stöd till OAU:s reformering (14 mnkr),

konfliktcentret (3,6 mnkr) och OAU:s

arbete rörande handeldvapen (2,5 mnkr)

nämnas. Dessutom ger Sverige bidrag

till kampen mot korruption och även

till African Commission for Human and

People''''''''''''''''''''''''''''''''s Rights. Sverige deltar aktivt

i dialogen mellan EU och dessa

organisationer, senast genom

utrikesministerns medverkan i EU-SADC-

utrikesministermötet i Gaborone i

november år 2000.

Vad gäller FN:s beredskap för att

delta i krishanteringsoperationer på

den afrikanska kontinenten vill

utskottet anföra att FN i dag spelar

en viktig roll vad avser

fredsfrämjande insatser i Afrika söder

om Sahara. Den just nu största

pågående FN-missionen finns i Sierra

Leone. En ny FN-mission är under

uppbyggnad i Etiopien och Eritrea och

beredskap finns till utvidgning av FN-

missionen i Demokratiska Republiken

Kongo. Utskottet konstaterar att FN

inte är passivt i Afrika även om många

av FN:s insatser där varit förknippade

med allvarliga problem. I detta

sammanhang vill utskottet understryka

att det också är viktigt att komma

ihåg att framgången för en FN-mission

ytterst är beroende av

medlemsstaternas vilja att bidra med

resurser och de krigförande parternas

vilja att söka fredliga lösningar.

Utskottet kan konstatera att det

internationella samfundets oförmåga

att ingripa för att förhindra

folkmordet i Rwanda var ett stort

misslyckande. FN har genom Carlsson-

rapporten år 1999 försökt utreda vilka

misstag som begicks i syfte att finna

vägar till förbättrad förmåga att

hantera liknande situationer i

framtiden. Som ett sätt att följa upp

denna kritiska FN-rapport tillsatte

FN:s generalsekreterare i mars år 2000

en panel under ledning av förre

algeriske utrikesministern Brahimi,

med uppdraget att grundligt gå igenom

FN:s verksamhet för fred och säkerhet

samt att ta fram ett antal specifika,

konkreta och praktiska

rekommendationer för att förbättra

den. Rapporten var klar den 21 augusti

2000 och har diskuterats i FN:s

generalförsamlings särskilda kommitté

för fredsbevarande under hösten 2000.

Utskottet ser, som framhållits

tidigare i detta betänkande, positivt

på detta arbete.

Rapporten och dess rekommendationer

skall behandlas i FN. I slutet av år

2000 godkände generalförsamlingen ett

finansiellt tillskott till FN-

sekretariatet med syftet att bl.a.

stärka FN:s avdelning för

fredsbevarande operationer. Utskottet

menar att om FN:s kapacitet ökar så

att organisationens förmåga att leda

fredsfrämjande insatser förbättras,

kan detta också få effekt på

medlemsstaternas beredvillighet att

bidra med trupp.

Vad gäller en säkerhetspolitisk

dimension i svensk Afrikapolitik samt

kapacitet att delta i olika

operationer menar utrikesutskottet

inledningsvis att fred och säkerhet i

Afrika under senare år har varit en

prioriterad fråga i svensk

Afrikapolitik. Förutom Sveriges aktiva

medverkan inom ramen för FN:s

verksamhet och initiativ som

ordförandeland i EU första halvåret år

2001 vill utskottet framhålla att

regeringen redan år 1996 för riksdagen

presenterade en utredning om Säkerhet

och utveckling i Afrika (Ds 1996:15).

En särskild presentation med

diskussion genomfördes med

utrikesutskottet. Rapporten utgjorde

underlag för överväganden och

rekommendationer om fred och

utveckling i Afrika i arbetet med den

skrivelse Afrika i förändring - en

förnyad svensk Afrikapolitik inför

2000-talet som presenterades för

riksdagen 1998 (skr. 1997/98:122, bet.

1997/98:UU14, rskr. 1997/98:245).

Utskottet noterar även att

Afrikafrågorna uppmärksammats i

samband med framtagandet av

handlingsprogrammet formulerat i den

skrivelse som behandlas i föreliggande

betänkande. Detta finner utskottet

naturligt med tanke på att en stor del

av de aktuella väpnade konflikterna i

världen utspelar sig i Afrika.

Utskottet vill understryka att det

svenska bilaterala samarbetet med

länder i Afrika genomgående innehåller

element av konfliktförebyggande, inte

bara generellt genom

fattigdomsbekämpning och stärkande av

demokratiska system och institutioner

utan också konkret i insatser för att

t.ex. stärka regionalt samarbete kring

gemensamma resurser som vatten.

Utskottet vill vidare uppmärksamma att

Sverige bidrar med observatörer i FN:s

för närvarande största fredsfrämjande

mission (Sierra Leone). Sverige deltar

också med observatörer och med

stabsofficerare inom

Shirbrigsamarbetet i den

fredsfrämjande missionen i Etiopien

och Eritrea, och beredskap finns för

svenskt deltagande i FN-missionen i

Demokratiska Republiken Kongo.

Utskottet vill även lyfta fram att

Sverige som ordförandeland i EU-

samarbetet prioriterar de

ansträngningar som syftar till att

förbättra samarbetet mellan EU och FN

för att EU:s framväxande

krishanteringskapacitet på sikt skall

kunna bidra till att stärka FN:s

globala roll inom den fredsfrämjande

verksamheten.

Utskottet menar att det även är

viktigt att förbättra kapaciteten hos

regionala aktörer att delta i

fredsfrämjande insatser på ett

effektivt sätt. Sverige arbetar därför

aktivt med utbildningsinsatser.

Utskottet har inhämtat att vid

SWEDINT, försvarsmaktens centrum för

utbildning inom internationell

fredsfrämjande verksamhet, organiseras

varje år ett tjugotal kurser och flera

seminarier. Dessa utbildningar har

vunnit internationellt erkännande, och

varje år deltar ett stort antal

utländska, inklusive afrikanska,

elever. Svenska och nordiska

utbildningsinsatser kan också sägas

vara en exportvara eftersom svenska

officerare och civilpoliser deltar i

och leder satsningar på andra håll i

världen, inte minst i södra Afrika.

Utskottet noterar även att Sverige har

bidragit finansiellt. Ett exempel är

den omfattande fredsfrämjande övningen

Blue Crane i Sydafrika till vilken

Sverige bidrog med ca 1,3 miljoner

kronor utöver ett antal instruktörer.

Ett annat exempel är den

civilpolisutbildning som ägde rum i

Ghana i november 1999. Kursen var

upplagd efter samma modell som den

svenska civilpoliskursen UNPOC -

United Nations Police Officers Course

- som organiseras fem gånger per år av

SWEDINT. Instruktörerna vid kursen i

Ghana kom bl.a. från Sverige och

kostnaderna för genomförandet delades

mellan Sverige, Norge och Kanada.

Utskottet menar avslutningsvis att

Sveriges aktiva arbete inom området med

uppbyggnad av kompetens och resurser

nationellt, regionalt inom EU och globalt

inom FN bidrar till att förstärka den

internationella förmågan att verka inom

konfliktförebyggande och

konflikthantering i Afrika. Även detta

visar att Sverige har en

säkerhetspolitisk dimension i sin

Afrikapolitik.

Det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet menar att riksdagen i

betänkande 2000/01:UU4 på ett uttömmande

sätt har uttalat sig vad gäller behovet

för en freds- och säkerhetsordning för

Afrika.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motionerna U300 (m) yrkande 14 och

U311 (m) yrkandena 3 och 4 är besvarade.

Demobilisering, lätta vapen

I den enskilda motionen U272 (m) yrkas

att avväpning, demobilisering och

återanpassning skall ingå som en

självklar del i både konfliktförebyggande

och fredsfrämjande verksamhet.

Motionärerna bakom kommittémotion U332

(kd) yrkande 5 menar att världssamfundet

måste vidta åtgärder för att få

vapenproduktion och illegal handel med

lätta vapen under kontroll. Motionärerna

bakom kommittémotion U209 (c) yrkande 5

menar att Sverige som en drivande kraft

bör bekämpa den illegala handeln med

lätta vapen. Även i kommittémotion U226

(m) yrkande 3 behandlas frågor kring

lätta vapen. Motionärerna menar att den

okontrollerade spridningen av lätta vapen

är ett växande problem och att den FN-

konferens som genomfördes under år 2001

inte resulterade i det kraftfulla

handlingsprogram som Sverige och EU hade

hoppats. I samma motion yrkande 4 anförs

att Sverige även fortsättningsvis bör

vara pådrivande när det gäller att främja

program för avväpning, demobilisering och

återintegrering av kombattanter efter

väpnade konflikter.

Utskottet vill inledningsvis framhålla

att Sverige har deltagit i

internationella ansträngningar för att

komma till rätta med de komplexa problem

som lätta vapen ger upphov till, dels

genom medverkan i förhandlingar i

internationella forum, dels genom stöd

till enskilda projekt som syftar till

insamling och förstöring av lätta vapen.

Utskottet vill peka på några initiativ

inom detta område:

Regeringen arbetade aktivt för

antagandet av ett politiskt bindande

dokument om lätta vapen inom

Organisationen för säkerhet och sam-

arbete i Europa (OSSE) i november 2000

och bidrar aktivt till den kontinuerliga

uppföljningen av dokumentets

implementering i OSSE:s Säkerhetsforum.

Regeringen har för avsikt att efter

vederbörlig beredningsprocess underteckna

det juridiskt bindande FN-protokollet mot

illegal tillverkning av och handel med

skjutvapen m.m. (vapenprotokollet), som

är det tredje tilläggsprotokollet till FN-

konventionen mot gränsöverskridande

organiserad brottslighet. Protokollet

antogs av FN:s generalförsamling i maj

2001.

I juli 2001 antog FN:s konferens om

illegal handel med lätta vapen ett

politiskt bindande handlingsprogram för

att bekämpa den illegala handeln med

lätta vapen. Regeringen deltog aktivt i

det arbete som ledde fram till dess

antagande, inte minst i

förberedelsearbetet, under vilket det

svenska EU-ordförandeskapet spelade en

avgörande roll för utvecklingen av EU:s

politik inför konferensen.

Dessa tre dokument innehåller normer

och principer för att bekämpa de-

stabiliserande ansamlingar och

okontrollerad spridning av lätta vapen

och föreskriver åtgärder rörande bl.a.

kontroll av import och export av vapen,

reduktion av antalet överskottsvapen,

förbättrade system för märkning,

förvaring, registrering och spårning av

lätta vapen, ökad kontroll över

vapenhandlare, internationellt samarbete

och bistånd till insatser i utsatta

länder i deras kamp mot lätta vapen.

Utskottet ser positivt på att Sverige

under de senaste åren har gått i främsta

ledet i kampen mot destabiliserande

ansamlingar och okontrollerad spridning

av lätta vapen. I arbetet med att

förebygga kriser men också för att

förhindra spridning av konflikter och för

avväpning, demobilisering och

återanpassning efter väpnade konflikter

är dessa ansträngningar mycket

värdefulla.

Utskottet kan konstatera att arbetet

inom OSSE och FN med de ovan nämnda

dokumenten har aktualiserat en bred

översyn av politik, verksamhet och

regelverk för att identifiera åtgärder

som behöver vidtas för att Sverige skall

uppfylla de åtaganden som gjorts.

I oktober 2001 anmodade därför

regeringen berörda myndigheter och inbjöd

intresserade organisationer att inkomma

med en redogörelse för vilka åtgärder som

behöver eller bör vidtas för att de

åtaganden som dokumenten föreskriver

skall uppfyllas. Samma myndigheter och

organisationer inbjöds vidare att inkomma

med förslag till nationella och

internationella åtgärder som kan främja

arbetet mot destabiliserande ansamlingar

och okontrollerad spridning av lätta

vapen i övrigt. Detta underlag skall

bidra till regeringens handlingsplan för

implementering av OSSE-dokumentet,

vapenprotokollet och FN:s

handlingsprogram. Handlingsplanen skall

också vara vägledande i förberedelserna

inför det första uppföljningsmötet år

2003 inom FN:s ram och inför FN:s

uppföljningskonferens år 2006. Utskottet

välkomnar dessa initiativ från

regeringens sida.

Vidare kan utskottet konstatera att

regeringen har givit ekonomiskt och

tekniskt bistånd till ett antal projekt

om lätta vapen som bedrivs av olika FN-

organ, -fonder och -program, t.ex. UNDP

och Unidir. Sverige är bland de största

bidragsgivarna till det UNDP-program för

koordinering och bistånd till säkerhet

och utveckling som stödjer Ecowas

moratorium avseende tillverkning, export

och import av lätta vapen i Västafrika.

Utskottet har erfarit att regeringen

stöder ett antal frivilligorganisationer

som är involverade i antingen praktiskt

fältarbete eller i analys och forskning

om problem som är relaterade till lätta

vapen, t.ex. Small Arms Survey i Genève,

Saferworld i London, ISS i Pretoria och

SIPRI i Stockholm. Under de senaste två

åren har regeringen även givit ekonomiskt

stöd till två parlamentarikerutbyten med

deltagande av centralamerikanska och

svenska parlamentariker.

Till problematiken kring lätta vapen

hör konceptet avväpning, demobilisering

och reintegration av före detta

kombattanter som tas upp i motionerna

U272 (m) och U226 (m) yrkande 4. I denna

fråga vill utskottet framhålla att

Sverige redan verkar för att detta

koncept systematiskt skall införas som

ett integrerat element i fredsfrämjande

insatser och fredsavtal samt för att

förstöring och insamling av lätta vapen

sker i anslutning till freds- och

försoningsprocesser. Denna ansats

återspeglas i såväl OSSE:s lätta

vapendokument som FN:s handlingsprogram.

Utskottet vill framhålla att fruktbart

samarbete äger rum med Norge och Kanada

när det gäller arbetet med avväpning,

demobilisering och reintegration. Ett

kursmaterial i ämnet har för FN:s räkning

utarbetats gemensamt av de tre länderna.

Försvarshögskolan har tillsammans med FN

använt kursmaterialet i kurser i

Zimbabwe, Kanada, Ghana och Sverige. De

kurser som hittills genomförts har

handlat om att utbilda instruktörer från

olika länder som skall kunna förbereda

personal för tjänstgöring i

fredsfrämjande insatser.

Vidare finner utskottet det positivt

att rehabilitering av barn och ungdomar

som varit inblandade i krigshandlingar är

en prioriterad fråga för Sverige.

Regeringen har, enligt vad utskottet

erfarit, bl.a. givit stöd till en skola

för tidigare barnsoldater i Liberia och

ett liknande projekt i Uganda. Utskottet

välkomnar dessa initiativ särskilt

inriktade på barn och ungdomar som varit

inblandade i krigshandlingar.

Det förtjänar även att lyftas fram i

detta sammanhang, menar utskottet, att EU

under de senaste åren har utarbetat ett

antal instrument för att begränsa

spridningen av lätta vapen:

EU:s program för att bekämpa och

förhindra illegal handel

medkonventionella vapen, särskilt lätta

vapen (1997);

EU:s uppförandekod gällande export

av konventionella vapen (1998);

EU:s gemensamma åtgärd avseende

lätta vapen (1998);

EU:s rådsresolution om bekämpning

av destabiliserande ansamlingar och

okontrollerad spridning av lätta vapen

som en del i katastrofbistånd,

återuppbyggnads- och utvecklingsprogram

(1999).

Utskottet vill framhålla att initiativen

har bidragit till en förbättrad och

harmoniserad exportkontroll inom EU,

samtidigt som illegal handel på dess

territorium bekämpats. Med den gemensamma

åtgärden som grund har EU framgångsrikt

agerat samfällt i förhandlingar i

internationella forum.

Det är även värt att betona, menar

utskottet, att den gemensamma åtgärden

också ligger till grund för EU-stöd till

konkreta projekt när det gäller att

begränsa spridningen av lätta vapen. EU

har avsatt stora resurser till stöd till

projekt bl.a. i Sydossetien (Georgien),

Moçambique, Västafrika, Latinamerika och

på Balkan. Det största projektet hittills

genomförs i Kambodja. Det drivs i EU:s

egen regi och inbegriper stöd till

lagstiftning, förbättrad lagerhantering

och insamling och förstöring av vapen.

Utskottet vill även lyfta fram

problematiken kring icke-statliga aktörer

och lätta vapen. Vid den tidigare nämnda

FN-konferensen om illegal handel med

lätta vapen var det ett flertal stater

som aktivt verkade för skrivning i

handlingsprogrammet om exportförbud till

icke-statliga aktörer. Striden stod

mellan USA, som ville att denna fråga

skulle tas upp i handlingsprogrammet, och

den afrikanska gruppen, som var av

uppfattningen att sådan export var den

viktigaste orsaken till problemen med

destabiliserande ansamlingar lätta vapen.

Sverige och EU uttryckte sitt stöd för

den afrikanska positionen med hänvisning

till EU:s gemensamma åtgärd avseende

lätta vapen (1998), som slår fast att EU

skall verka för ett förbud av export till

icke-statliga aktörer.

Den kompromiss som till slut uppnåddes

var att en föreslagen paragraf om

exportförbud ströks från

handlingsprogrammet. De afrikanska

staterna, Indien m.fl. stater förklarade

sin besvikelse över detta, att de stod

fast vid sin principiella hållning i

frågan men att de gick med på att denna

fråga lyftes bort från dokumentet för att

inte förhindra framsteg på andra områden

vid konferensen.

Utskottet beklagar att USA:s

representanter vid konferensen motsatte

sig ett exportförbud till icke-statliga

aktörer. Leveranser av vapen till sådana

grupper får till effekt att konflikter

förvärras och förlängs. Utskottet noterar

med tillfredsställelse att den svenska

hållningen och EU:s linje i denna fråga

är att verka för ett förbud av export av

lätta vapen till icke-statliga aktörer.

Värdefullt är även, menar utskottet,

att formaliserade konsultationsmekanismer

för att begränsa spridningen av lätta

vapen äger rum med USA, Kanada och

Southern African Development Community

(SADC). Dessa mekanismer används förutom

till policydiskussioner även till samråd

runt eventuellt stöd till olika projekt

för att begränsa spridningen av lätta

vapen.

Med vad som ovan anförts anser utskottet

att motionerna U272 (m), U332 (kd)

yrkande 5, U209 (c) yrkande 5 samt U226

(m) yrkandena 3 och 4 är besvarade.

Krishantering på Balkan

I kommittémotion U224 (m) yrkande 1

anförs att Sverige måste vara berett att

göra större fredsskapande insatser på

Balkan.

Ett likartat yrkande behandlades i

betänkande 2000/01:UU4 och

utrikesutskottet anförde då följande:

Utskottet kan inledningsvis konstatera

att även om alla nittiotalets

krigsledare i det forna Jugoslavien i

formell mening är borta från

statsbärande funktioner finnes arv av

destruktion och splittring fortfarande

kvar som ett öppet sår. Utskottet

menar dock att med de förändringar som

har skett framträder en delvis ny och

ljusare bild av Balkan. Med ett

fullbordat maktskifte i

Förbundsrepubliken Jugoslavien blir

det plötsligt möjligt att meningsfullt

tala om regionala helhetsgrepp,

återuppbyggnad, försoning och framtid.

Utskottet vill betona att detta utgör

stora utmaningar som alla människor

och politiska strukturer i regionen,

liksom det internationella samfundet,

nu ställs inför.

Det är utskottets mening att

regionens ökade integration med

europeiska strukturer är en viktig

process för att skapa ökad stabilitet,

utveckling, framtidstro och säkerhet

för länderna i regionen. För några av

regionens länder har den europeiska

visionen avancerat längre genom

stabiliserings- och

associeringsprocessen.

Utskottet vill även framhålla att

Stabilitetspakten kommer att ha en

fortsatt viktig roll för ökad regional

samverkan. Utskottet kan konstatera

att Sverige fäster stor vikt vid

paktens arbete och vid att arbetet

blir framgångsrikt.

Utskottet vill i sammanhanget återigen

betona vikten av att alla personer som

åtalats för krigsförbrytelser ställs

inför rätta. Det är en viktig

förutsättning för att regionens sår i en

framtid skall kunna läkas.

Dessa bedömningar är enligt det

sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet alltjämt giltiga. Till

detta vill utskottet anföra följande med

anledning av motionen.

Det internationella samfundets närvaro

på Balkan är omfattande och behovet av

denna närvaro fortsätter. Trots en i

flera fall positiv utveckling återstår

flera steg innan målet om en demokratisk,

stabil och säker region med ekonomisk och

social utveckling uppfyllts, menar

utskottet. FN och Nato har liksom EU,

OSSE, de internationella finansiella

institutionerna och enskilda

organisationer bidragit till att skapa

gynnsamma förutsättningar för att nå

detta mål, som dock förutsätter vilja och

engagemang från parterna själva.

Utskottet menar att Sverige har ett

starkt intresse av att delta i

fredsfrämjande insatser, inte minst på

Balkan. För närvarande finns närmare

1 000 svenska soldater inom ramen för

KFOR och SFOR. Under 2001 har Sverige

tillfälligt förstärkt sitt deltagande i

KFOR genom insättandet av ett

snabbinsatskompani. Deltagande i

internationella insatser är i dag en av

försvars-maktens huvuduppgifter och det

internationella engagemanget kommer att

vara stort även framgent. Sverige har

bl.a. anmält en rad resurser till

internationella styrkeregister såsom det

nordiska samarbetet NORDCAPS och

SHIRBRIG, vars syfte är att bidra till FN-

insatser.

Utskottet konstaterar att en militär

styrka, som erfarenheterna på Balkan

visar, kan vara nödvändig för att skapa

förutsättningar för en fredlig lösning på

en konflikt. Det är emellertid utskottets

mening att ett hållbart internationellt

engagemang också måste innefatta en

betydande civil komponent. Korruption,

organiserad brottslighet och avsaknaden

av ett fungerande rättssamhälle utgör

centrala problem som måste lösas med

andra medel. En militär närvaro kan dock

i vissa fall underlätta åtgärder inom

dessa områden och således utgöra en

förutsättning för framgångsrika insatser

på det civila området.

Utskottet kan därför med

tillfredsställelse konstatera att Sverige

har en civil närvaro på Balkan. Det

svenska bidraget till EU:s

övervakningsmission EUMM har förstärkts.

Genom uppbyggnaden av EU:s civila

krishanteringskapacitet får unionen ökade

möjligheter att bidra till återuppbyggnad

av domstolsväsen, främja brottsbekämpning

och stödja framväxten av en lokal

administration. Sverige deltar aktivt i

denna utveckling av EU:s civila

krishantering, som när den är

färdigutvecklad kommer att utgöra ett

centralt instrument för det europeiska

engagemanget på Balkan.

Utskottet vill även framhålla att

Sverige inom ramen för OSSE även bidrar

med ett fyrtiotal personer till

organisationens missioner på Balkan, både

civil personal och civilpoliser.

Utvecklingen i Makedonien har inneburit

att OSSE-missionen där utökats i flera

omgångar och den nu uppgår till drygt 200

personer. Även i denna mission finns

svenska deltagare.

Vidare konstaterar utskottet att

Sverige hittills har avsatt drygt 100

miljoner kronor till FN-missionen UNMIK

(United Nations Mission in Kosovo).

Bidraget avser bl.a. 46 civilpoliser och

10 experter till OSSE:s polisskola samt

ekonomiskt bidrag till FN:s frivilliga

fond. Sverige har även bidragit till

olika minröjningsinsatser samt med

rättsmedicinsk och kriminalteknisk

personal till FN:s krigsförbrytartribunal

i Haag.

Sverige biträder därtill med 29

civilpoliser i UNMIBH (United Nations

Interim Administration Mission in Bosnien

och Hercegovina). UNMIBH leder den civila

administrationen av Bosnien-Hercegovina

tills politisk stabilitet uppnåtts.

Kärnan i missionen utgörs av en

internationell polisinsats, International

Police Task Force (IPTF), som numera

omfattar ca 1 800 man.

Utskottet konstaterar att det finns ett

stort antal internationella aktörer på

plats på Balkan. Det är därför av stor

vikt att regelbundet se över de

internationella organisationernas mandat

och uppgifter med ambitionen att ha en

lämplig arbetsfördelning och samordning.

Därför välkomnas från utskottets sida den

översyn av den internationella närvaron i

Bosnien-Hercegovina som nu genomförs. I

samma syfte genomförs halvårsvisa

översyner av de Nato-ledda insatserna i

Bosnien (SFOR) och Kosovo (KFOR).

Utskottet vill slutligen i denna del

även framhålla att svenska fredsskapande

insatser också innefattar andra

instrument än den civila och militära

närvaron. Sveriges omfattande

utvecklingssamarbete och humanitära

bistånd, EU:s bidrag till återuppbyggnad

av hus och infrastruktur och andra

initiativ för att bidra till en ekonomisk

och social utveckling är alla värdefulla

i arbetet att långsiktigt bygga upp en

stabilitet i regionen. Samtliga dessa

insatser utgör delar av en långsiktig

internationell strategi för fredsskapande

på Balkan.

Utskottet anser att Sveriges

fredsskapande insatser på Balkan är