Bet. 2001/02:UFÖU2

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande

2001/02:UFÖU2

Svenskt deltagande i en säkerhetsstyrka iAfghanistan

Sammanfattning

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet

behandlar i detta betänkande regeringens proposition

2001/02:60 Svenskt deltagande i en multinationell

säkerhetsstyrka i Afghanistan.

Utskottet konstaterar i betänkandet att FN:s

säkerhetsråd i resolution 1386 från den 20 december

2001 bemyndigar upprättandet av en multinationell

styrka för att bistå den afghanska

interimsmyndigheten med att upprätthålla säkerheten

i Kabul med omgivande områden. Säkerhetsrådet

uppmanar i beslutet FN:s medlemsstater att bidra med

personal, utrustning och andra resurser till denna

styrka.

Utskottet föreslår i betänkandet att riksdagen

bemyndigar regeringen att ställa en väpnad styrka om

högst 45 personer till förfogande under högst sex

månader som ett svenskt bidrag till en

multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan på

grundval av beslut av Förenta nationerna.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen bifaller proposition 2001/02:60 och

bemyndigar regeringen att ställa en väpnad styrka om

högst 45 personer till förfogande under högst sex

månader som ett svenskt bidrag till en

multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan

auktoriserad av Förenta nationerna.

Stockholm den 16 januari 2002

På sammansatta utrikes- och försvarsutskottets

vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban

Ahlin (s), Henrik Landerholm (m), Christer Skoog

(s), Carina Hägg (s), Lars Ohly (v), Holger

Gustafsson (kd), Göran Lennmarker (m), Karin

Wegestål (s), Olle Lindström (m), Agneta Brendt (s),

Berndt Sköldestig (s), Berit Jóhannesson (v), Amanda

Agestav (kd), Karin Enström (m), Marianne Andersson

(c), Runar Patriksson (fp) och Marianne Samuelsson

(mp).

2001/02

UFöU2

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Förenta nationerna arrangerade under senhösten år

2001 en konferens i Bonn om Afghanistans politiska

framtid. Deltagarna i Bonnkonferensen, olika

afghanska grupper, enades den 5 december 2001 om att

anmoda FN:s säkerhetsråd att överväga en snabb

insats av en FN-auktoriserad styrka (Annex 1,

artikel 3 i Bonnavtalet). Den 6 december 2001 antog

FN:s säkerhetsråd resolution 1383 som välkomnar

överenskommelsen i Bonn om provisoriska arrangemang

och uppmanar de afghanska parterna att uppfylla den

till fullo.

Den 20 december 2001 antog FN:s säkerhetsråd

resolution 1386 vilken ger bemyndigande för

upprättandet av en multinationell säkerhetsstyrka

under sex månader för att bistå den afghanska

interimsmyndigheten med att upprätthålla säkerheten

i Kabul med omgivningar i syfte att den afghanska

interimsmyndigheten och FN:s personal skall kunna

verka under säkra förhållanden. I resolutionen

uppmanar FN:s säkerhetsråd medlemsstaterna att bidra

med personal, utrustning och andra resurser till den

multinationella säkerhetsstyrkan.

Storbritannien har i ett brev till FN:s

generalsekreterare den 19 december 2001

inledningsvis tagit på sig att organisera och leda

en multinationell säkerhetsstyrka. Erbjudandet

gäller det inledande skedet, och den brittiska

regeringen framhåller i brevet att den kommer att

överlåta ledningsansvaret till annan stat senast den

30 april 2002.

I december år 2001 inbjöds Sverige av den

brittiska regeringen att delta i den multinationella

styrkan. Den svenska regeringen har med bistånd från

Försvarsmakten berett ärendet och har därvid

deltagit i flera truppbidragarmöten under ledning av

representanter för den brittiska regeringen.

Regeringen framhåller i propositionen att

riksdagens medgivande utgör en förutsättning för

svenskt deltagande i den multinationella

säkerhetsstyrkan.

Regeringen har mot denna bakgrund i föreliggande

proposition beslutat att föreslå att riksdagen

bemyndigar regeringen att ställa en väpnad styrka om

högst 45 personer till förfogande under högst sex

månader som ett svenskt bidrag till en av Förenta

nationerna auktoriserad multinationell

säkerhetsstyrka i Afghanistan efter ett beslut av

FN:s säkerhetsråd.

Under förutsättning av riksdagens godkännande är

det regeringens avsikt att det svenska bidraget till

säkerhetsstyrkan skall utgöras av en

underrättelsepluton med spaningsuppgifter.

Regeringen bedömer enligt propositionen att

utgifterna för det svenska truppbidraget kan

finansieras inom Försvarsmaktens ordinarie anslag.

Propositionen har remitterats till

utrikesutskottet. Utrikes- och försvarsutskotten har

därefter beslutat - med stöd av 4 kap. 8 §

riksdagsordningen - att bereda propositionen i ett

sammansatt utrikes- och försvarsutskott (UFöU).

En föredragning har ägt rum inför utskottet med

deltagande av expeditionschef Ingvar Åkesson,

Försvarsdepartementet, utrikesrådet Sven-Olof

Petersson, Utrikesdepartementet, samt generalmajor

Göran Gunnarssson, Försvarsmakten jämte medarbetare

från de olika myndigheterna. Föredragningarna

behandlade den politiska bakgrunden, samarbetet

mellan truppbidragarländerna, den svenska insatsens

utformning och skälen för detta, kostnad för

operationen samt hotbilden för den multinationella

säkerhetsstyrkan.

Bakgrund

Deltagarna i de ovan nämnda förhandlingarna i Bonn

beslutade, förutom att anmoda FN:s säkerhetsråd att

överväga en snabb insats av en FN-auktoriserad

styrka, även att en interimsmyndighet skall styra

Afghanistan under sex månader. Samtidigt skall en

oberoende kommission inleda arbetet med att

sammankalla ett traditionellt rådslag (Loya Jirga),

som i sin tur inom sex månader skall utse en

övergångsregering som skall styra landet i två år

varefter val skall hållas. Parterna enades i avtalet

om att en multinationell styrka skall bidra till att

upprätthålla säkerheten i Kabul med omgivning.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår i proposition 2001/02:60 Svenskt

deltagande i en multinationell säkerhetsstyrka i

Afghanistan att riksdagen bemyndigar regeringen att

ställa en väpnad styrka om högst 45 personer till

förfogande under högst sex månader som ett svenskt

bidrag till den multinationella säkerhetsstyrkan i

Afghanistan efter ett beslut av FN:s säkerhetsråd.

Utskottet konstaterar att något beslut ej förelåg

från FN:s säkerhetsråd när propositionen avlämnades

till riksdagen. Däremot var diskussionerna i FN:s

säkerhetsråd om att bemyndiga upprättandet av en

sådan styrka långt gångna, och det var därför

möjligt för regeringen att i propositionen i stora

drag redogöra för den uppgift som en multinationell

säkerhetsstyrka skulle erhålla, ramarna för mandatet

samt den eventuella svenska insatsens omfattning och

inriktning.

Som framgått tidigare i detta betänkande har FN:s

säkerhetsråd i resolution 1386 från den 20 december

2001 fattat beslut om att bemyndiga upprättandet av

en multinationell styrka för att bistå den afghanska

interimsmyndigheten med att upprätthålla säkerheten

i Kabul med omgivande områden. Säkerhetsrådet

uppmanar i beslutet FN:s medlemsstater att bidra med

personal, utrustning och andra resurser till denna

styrka.

I propositionen redogör regeringen för bakgrunden

till utvecklingen i Afghanistan, förutsättningar för

stationering av en multinationell säkerhetsstyrka i

Afghanistan och förberedelserna för svenskt

deltagande i en sådan styrka.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att för första gången

uppträder nu världssamfundet samlat i

ansträngningarna att åstadkomma fred och stabilitet

i Afghanistan. Utskottet menar att Bonnavtalet och

tillsättandet av en interimsadministration i Kabul

utgör början på en freds- och försoningsprocess som

på grund av den långvariga oron, de många militära

konflikterna och den instabilitet som har präglat

landet med nödvändighet kommer att bli av långsiktig

karaktär. Detta är även förutsett i Bonnavtalet som

stipulerar att en övergångsregering skall tillsättas

av ett traditionellt rådslag som skall hållas inom

sex månader från det att interimsadministrationen

har tillträtt. Övergångsregeringen skall styra

landet i högst två år varefter val skall hållas.

Under tiden är det nödvändigt att situationen i

landet utvecklas mot stabilitet och att människornas

säkerhet ges högsta prioritet. En förutsättning för

detta är att både det offentliga och det civila

samhället byggs upp igen från grunden efter att ha

brutits ned efter tjugo år av väpnad konflikt. De

första stegen i den riktningen tas nu av den

interimsadministration som tagit säte i Kabul. För

att den skall kunna verka effektivt och

framåtsyftande anser utskottet att det är av största

vikt att säkerheten i området kan upprätthållas.

Huvudstaden Kabul måste uppfattas som militärt

neutral av de representanter som ingår i

interimsadministrationen och av den övriga

befolkningen.

Utskottet vill även erinra om den stora betydelse

som det humanitära biståndet har för den afghanska

folkförsörjningen. Ett förbättrat säkerhetsläge är

också en förutsättning för att ett effektivt bistånd

skall nå de behövande människorna i landet.

Regeringen framhåller i propositionen att

humanitärt bistånd kommer att vara nödvändigt i

Afghanistan under överskådlig framtid med

rehabilitering och återuppbyggnad som parallella

processer. Utskottet delar denna bedömning liksom

att en svårighet för att kunna nå ut till de

behövande människorna är ett fortsatt utsatt och

oförutsägbart säkerhetsläge.

Ett förbättrat säkerhetsläge är således

grundläggande för att den afghanska politiska

processen skall kunna fortsätta att utvecklas i en

positiv riktning och för att skapa förutsättningar

för en långsiktig stabilitet. Detta bidrar i sin tur

till att biståndet kan genomföras och till att detta

når ut till de behövande människorna i landet. På

sikt måste dock säkerhet, stabilitet och ordning

upprätthållas av en afghansk regering. Utskottet

vill även betona att ett stabilt Afghanistan

positivt bidrar till en långsiktig regional

säkerhet.

Riksdagen har i december år 2001 (bet.

2001/02:UFöU1) behandlat situationen i

Afghanistan. I betänkandet anförde utskottet

följande vilket riksdagen ställde sig bakom:

Vad gäller Afghanistan står, enligt utskottets

mening, världssamfundet inför två stora

uppgifter:

Det är nödvändigt att bistå det afghanska

folket när det gäller de omedelbara behoven.

Folket i Afghanistan har genomlidit krig och

förtryck under många år. De har varit gisslan hos

en icke-demokratisk regim. Kvinnor och barn har

varit värst utsatta. Kvinnor har förvägrats

sjukvård och arbete och flickor har efter tolv

års ålder förvägrats rätten att gå i skola. Den

talibanska regimen har grovt brutit mot de

mänskliga rättigheterna. På kort sikt är det

enligt utskottets uppfattning viktigt att skapa

grundläggande säkerhet och trygghet för

befolkningen i Afghanistan. En del i denna

uppgift kan vara att en internationell styrka

bistår afghanska ledare att upprätthålla

säkerheten för befolkningen i landet och skapa

förutsättningar för en mer långsiktig politisk

process. Utskottet noterar med tillfredsställelse

att det internationella samfundet har svarat

positivt på behovet av att ställa militär

personal till förfogande för detta syfte. Den

humanitära situationen i landet är akut. Insatser

för att förbättra denna måste omgående vidtas

menar utskottet. FN och dess medlemsländer måste

enligt utskottets mening snabbt öka de humanitära

insatserna för att svara mot de stora behoven.

Det är även utskottets mening att det är FN:s

ansvar att det humanitära biståndet kommer in i

landet och når den behövande delen av

befolkningen. Det är i sammanhanget viktigt att

de väpnade grupper som har kontrollen över

landets olika delar kan upprätthålla säkerheten

och ge FN:s transporter och personal tillräckligt

skydd.

Insatser för att bistå det afghanska folket med

att återuppbygga samhället är också en viktig

uppgift för FN och dess medlemsländer. Att skapa

ett fredligt samhälle kräver en politisk process

som mynnar ut i en bred regering med

representation för alla folkgrupper i landet och

som skapar grund för en demokratisk utveckling

och ett samhälle där respekten för de mänskliga

rättigheterna står i centrum. Skydd av kvinnors

rättigheter och kvinnors deltagande i samhällets

alla funktioner bör i detta arbete stå högt på

dagordningen. En omfattande avväpning och

förstöring av vapen - särskilt handeldvapen -

måste äga rum för att skapa säkerhet i vardagen

för människorna i Afghanistan. De många afghanska

soldaterna måste demobiliseras och integreras i

samhället vilket är en process som vanligtvis tar

lång tid att genomföra. Utländska soldater som

strider på talibanernas sida måste avväpnas.

Utskottet välkomnar därför den långsiktiga plan

för fredsskapande och samhällsuppbyggnad som FN:s

särskilda sändebud för Afghanistan - Lahkdar

Brahimi - presenterade i säkerhetsrådet den 13

november 2001. Utskottet välkomnar även beslutet

den 21 november 2001 av FN:s generalsekreterare

Kofi Annan att utarbeta en femårsplan för

återuppbyggnadsarbetet i Afghanistan och att utse

chefen för FN:s utvecklingsprogram (UNDP) Mark

Malloch Brown till att leda detta arbete.

I resolution (1378), som antogs den 14

november, uttalar säkerhetsrådet bl.a. sitt stöd

till det afghanska folket för att bygga upp en

övergångsadministration med syfte att bilda en

regering. Båda skall vara brett sammansatta,

representera alla etniska grupper, representativa

för det afghanska folket och sträva efter att

leva i fred med Afghanistans grannländer. De

skall respektera de mänskliga rättigheterna

oavsett kön, etniskt tillhörighet eller religion.

De skall vidare respektera Afghanistans

internationella åtaganden, vilket innefattar ett

deltagande i de internationella ansträngningarna

för att bekämpa terrorism och olaglig droghandel

inom och från Afghanistan. Vidare skall de verka

för att tillfredsställa de omedelbara behoven av

humanitärt bistånd och underlätta

flyktingåtervändande när situationen så tillåter.

I resolutionen riktar säkerhetsrådet en

uppmaning till FN:s medlemsländer att de skall ge

sitt stöd till en övergångsadministration och en

blivande regering genom olika snabbinsatser.

Medlemsländerna bör skyndsamt bidra med

humanitära insatser för att lindra lidandet för

det afghanska folket, både inom landet och för de

afghanska flyktingarna. Detta skall enligt

resolutionen även innefatta minröjning. De

uppmanar även medlemsländerna att ge långsiktigt

bistånd för den sociala och ekonomiska

återuppbyggnaden och välkomnar initiativ i den

riktningen från medlemsländerna.

Utskottet ser positivt på att FN så tidigt har

engagerat sig i både de kort- och långsiktiga

ansträngningarna för krishantering, återuppbyggnad

och utveckling av det afghanska samhället.

Utskottet menar att dessa bedömningar äger

fortsatt giltighet.

Utskottet konstaterar vidare att Sverige aktivt

verkar för att föra in genderfrågor och ett

jämställdhetsperspektiv i arbetet med

konfliktförebyggande och konflikthantering, och att

Sverige stött en FN-studie om hur kvinnors villkor

systematiskt bör uppmärksammas i FN:s fredsfrämjande

verksamhet. Sverige verkar också för en aktiv

uppföljning av säkerhetsrådets resolution om att

inom allt fredsfrämjande arbete i FN:s regi

uppmärksamma och involvera kvinnor och

kvinnoorganisationer.

Utskottet konstaterar att FN:s säkerhetsråd i

resolution 1386 från den 20 december 2001 bemyndigar

upprättandet av en multinationell styrka för att

bistå den afghanska interimsmyndigheten med att

upprätthålla säkerheten i Kabul med omgivande

områden i syfte att interimsmyndigheten och FN:s

personal skall kunna verka under säkra förhållanden.

Säkerhetsrådet uppmanar i beslutet FN:s

medlemsländer att bidra med personal, utrustning och

andra resurser till denna styrka. Resolutionen

bifogas till detta betänkande.

Som framgått tidigare i detta betänkande har den

brittiska regeringen efterhört med den svenska

regeringen om Sverige kan bidra till den

multinationella säkerhetsstyrkan. Regeringen har

svarat positivt under förutsättning att riksdagen

godkänner ett svenskt bidrag till denna styrka.

Storbritannien har även tagit på sig arbetet att

under ett inledande skede leda styrkan.

Regeringen framhåller i propositionen att det

innebär att Storbritannien, utifrån det givna FN-

mandatet, planerar styrkans sammansättning och dess

uppgifter. Häri ingår även att ta ställning till de

samordningsbehov som föreligger gentemot den

amerikanska insats som för närvarande sker i landet

främst för att förhindra vådabeskjutning. Den

multinationella insatsen på marken kommer att ledas

av en brittisk stab i Afghanistan. I propositionen

framhåller regeringen även att det svenska

truppbidraget kommer att stå under brittisk ledning

och därigenom stöds med logistik, underhåll m.m.

När det gäller tjänstgöring av svensk väpnad

styrka utomlands får regeringen enligt 1 § lagen

(1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring

utomlands utan riksdagens hörande ställa väpnad

styrka till förfogande för fredsbevarande verksamhet

utomlands på begäran av Förenta nationerna (FN)

eller enligt beslut som fattas av Organisationen för

säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).

I här aktuellt fall hänvisar säkerhetsrådets

resolution 1386 till kap. VII i FN:s stadga.

Innebörden av detta är att styrkan om behov

föreligger även tillåts använda tvångsmedel för att

utföra de av världssamfundet angivna uppgifterna i

Afghanistan. Eftersom fredsframtvingande åtgärder

kan bli aktuella ligger en sådan insats inte inom

ramen för det mandat som regeringen givits enligt

lagen (1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring

utomlands.

I detta fall är i stället regeringsformens 10 kap.

9 § tillämplig. Enligt regeringsformen får svensk

väpnad styrka sändas till annat land om riksdagen

medger det, om det är medgivet i lag som anger

förutsättningarna för åtgärden eller om skyldighet

att vidta åtgärden följer av internationell

överenskommelse eller förpliktelse som har godkänts

av riksdagen. Ett medgivande från riksdagen är

således i detta fall en förutsättning för svenskt

deltagande i den multinationella säkerhetsstyrkan

för Afghanistan.

Sverige har av tradition varit en konstruktiv och

nyskapande aktör i internationellt samarbete för

fred. Det svenska engagemanget i Mellanöstern och på

Balkan är långvarigt, senast med en omfattande

säkerhetsskapande insats i Kosovo inom KFOR (prop.

1998/99:112, bet. 1998/99:UFöU2 samt bet.

2000/01:UU12 och yttr. 2000/01:FöU4y).

Utskottet har vid ett flertal tillfällen, senast i

betänkande 2001/02:UFöU1, framhållit att

internationell fred och säkerhet är ett övergripande

mål för den svenska säkerhetspolitiken. Utskottet

framhöll även som ett grundläggande mål för

säkerhets- och försvarspolitiken att solidariskt

bidra till en fredlig utveckling i omvärlden. Vidare

betonade utskottet i betänkandet att när det gäller

den internationella delen av säkerhetspolitiken

skall Sverige i samverkan med andra stater aktivt

verka för fred och ökad säkerhet, därigenom

bidragande till ökad säkerhet i omvärlden och för

oss själva. Dessa utskottets uttalanden har

riksdagen sedermera ställt sig bakom. Att bidra till

internationell fred och säkerhet är också en av

Försvarsmaktens huvuduppgifter.

Utskottet anser, liksom regeringen, att det är

naturligt för Sverige att delta i en multinationell

säkerhetsstyrka i Afghanistan. Det internationella

samfundet måste engagera sig både kort- och

långsiktigt för att bygga fred, säkerhet och

utveckling i Afghanistan.

Utskottet konstaterar att för Sveriges vidkommande

skall den folkrättsliga grunden för en svensk

militär insats i annat land utgöra ett beslut av

FN:s säkerhetsråd. Detta ligger i linje med Sveriges

utrikespolitik och vår syn på folkrättens betydelse.

Utskottet konstaterar att ett sådant beslut

föreligger i form av resolution 1386 från den 20

december 2001.

Den multinationella styrkans omfattning blir

omkring 5 000 man. Länder som kan förväntas bidra

med trupp är förutom Storbritannien och Sverige,

Österrike, Belgien, Bulgarien, Danmark, Finland,

Frankrike, Tyskland, Grekland, Italien,

Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Portugal,

Rumänien, Spanien och Turkiet.

Regeringen framhåller i propositionen att det är

av vikt att ett eventuellt svenskt truppbidrag

snabbt kan börja verka i det tilltänkta

operationsområdet. Utskottet delar denna bedömning.

Enligt vad regeringens företrädare uppgivit i

samband med föredragning inför utskottet uppskattas

kostnaden för den svenska insatsen till 41 miljoner

kronor, vilket är något mer än vad kostnaderna

beräknades till i propositionen. Utskottet noterar

att regeringens bedömning är att utgifterna för det

svenska truppbidraget kan finansieras inom

Försvarsmaktens ordinarie anslag.

Utskottet noterar att FN:s resolution från den 20

december 2001 bemyndigar upprättandet av en

multinationell säkerhetsstyrka för en period av sex

månader. Regeringen har föreslagit att riksdagens

bemyndigande för den svenska truppinsatsen skall

uppgå till högst sex månader. Utskottet menar att

detta är lämpligt, dock att den bortre tidsgränsen

för den svenska styrkans närvaro i Afghanistan inte

kan ligga senare i tiden än utgången av det mandat

som givits av FN i resolutionen 1386.

Den sammantagna bedömningen från utskottets sida

är att ett svenskt truppbidrag till den

multinationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan är av

stort värde och ligger i linje med Sveriges redan

mycket omfattande humanitära engagemang i landet och

med Sveriges övergripande internationella åtaganden

när det gäller att främja fred och säkerhet.

Det är med tillfredsställelse som utskottet

konstaterar att det råder enighet mellan

riksdagspartierna om att Sverige bör delta i en

väpnad multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan.

FN har i den tidigare nämnda resolutionen givit den

internationella styrkan ett mandat som tillåter

fredsframtvingande åtgärder. Att riksdagen ger

regeringen bemydigande att sända svensk väpnad trupp

på uppdrag i annat land är ett beslut som innebär

ett betydande ansvar. Som tragiska erfarenheter har

visat kan förluster i människoliv i samband med

fredsfrämjande uppdrag inte uteslutas. Vid ett

ställningstagande av detta slag är det en styrka att

samtliga partier ställer sig bakom riksdagens

beslut.

Även vid tidigare tillfällen, bl.a. vid besluten

att delta med trupp i IFOR/SFOR-operationen i

Bosnien-Hercegovina och i KFOR-operationen i Kosovo,

har det funnits en samsyn bland riksdagens partier

till stöd för de svenska insatserna. Denna politiska

enighet är en styrka för Sverige som internationell

aktör och stärker trovärdigheten i vår utrikes- och

säkerhetspolitik.

Utskottet föreslår mot bakgrund av det anförda att

riksdagen ger regeringen bemyndigande att ställa en

väpnad svensk styrka till en multinationell

säkerhetsstyrkas förfogande i Afghanistan för att

bistå den afghanska interimsmyndigheten med att

upprätthålla säkerheten i Kabul med omgivande

områden i syfte att interimsmyndigheten och FN:s

personal kan verka under säkra förhållanden.

Utskottet föreslår att beslut fattas av riksdagen

efter endast en bordläggning.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden.

1. Finansiering av en svensk väpnad styrka i

Afghanistan (m)

av Henrik Landerholm, Göran Lennmarker, Olle

Lindström och Karin Enström (alla m).

Internationella fredsfrämjande insatser är och skall

vara en av Försvarsmaktens huvuduppgifter. Att

förbereda och materielförsörja svenska militära

förband (dvs. upprätthålla och utveckla förmåga och

beredskap) för också internationella insatser är med

andra ord en reguljär del av Försvarsmaktens

verksamhet. Dessa förberedelser kan förutses och

planeras och bygger i stor utsträckning på mål som

läggs fast i försvarsbesluten eller genom anmälan av

förband till i första hand PARP respektive ESDP. Den

verksamhet och de åtgärder som krävs är årligen

återkommande och kräver kontinuitet och

långsiktighet.

Fram till budgetåret 2002 finansierades insatserna

genom ett särskilt anslag. Anslagsposten 6:2 var

skild från anslagsposterna 6:1 (i huvudsak

förbandsverksamhet och beredskap) och 6:3 (i

huvudsak materielanskaffning). Före den

socialdemokratiska regeringens tillträde redovisades

insatskostnaderna över Utrikesdepartementets budget

med motivet att insatskostnader - som

definitionsmässigt varierar över tiden - inte får

tillåtas påverka försvarets långsiktiga

förmågeuppbyggnad.

Enligt vår mening innebär nuvarande ordning att

Försvarsmaktens förmåga - såväl nationellt som

internationellt - successivt urholkas genom att

internationella insatser i praktiken görs på

bekostnad av förmåga och beredskap. När

fredsfrämjande truppinsatser och förbandsverksamhet

är delar av samma anslag riskerar den ordinarie

förbandsverksamheten alltid att bli en

budgetregulator. På det sättet undergrävs

upprätthållandet och utvecklingen av försvarets

samlade förmåga.

Kontinuerlig förbandsverksamhet och

materielanskaffning är förutsättningar för

försvarets förmåga såväl nationellt som

internationellt. Den av regeringen framtvingade

finansieringsformen innebär att insatserna således

sker på bekostnad av de nödvändiga förutsättningarna

för att kunna genomföra dessa.

Redan i sin redovisning hösten 2000 av anslagen

inom utgiftsområde 6 för budgetåret 2002 redovisade

regeringen en förskjutning av 485 miljoner kronor i

förhållande till tidigare planering från de

dåvarande anslagen 6:1 och 6:3 till 6:2

Fredsfrämjande truppinsatser. I de

planeringsförutsättningar för Försvarsmaktens

verksamhet som regeringen beslutade 2001-11-29

redovisas en inriktning med ytterligare besparingar

av den för upprätthållande och utveckling av förmåga

alldeles nödvändiga förbandsverksamheten och

materielanskaffningen.

Regeringens ambition är att höja det underanslag

som avser insatskostnader med 515 miljoner kronor

2003, 815 miljoner kronor 2004 och 1 115 miljoner

kronor 2005. Att fullfölja denna inriktning vore

direkt kontraproduktivt eftersom det innebär att

förmågan att delta i internationella insatser

minskar. Det är oacceptabelt.

Anslagen för insatskostnader bör enligt vår mening

finansieras vid sidan av Försvarsmaktens anslag, i

första hand genom en överföring till

utgiftsområde 7.

2. Svensk väpnad styrka i Afghanistan (v)

av Lars Ohly och Berit Jóhannesson (båda v).

Regeringens proposition har tagits fram under

tidsbrist och krav på snabb handläggning. Det är

naturligt att detta leder till att skrivningarna

blir väl kortfattade och summariska emellanåt. Detta

kan vi ha överseende med.

I beskrivningen av bakgrunden till utvecklingen i

Afghanistan gränsar dock regeringens

historieskrivning till ren förfalskning. Att inte

nämna världssamfundets försumlighet och USA:s stöd

till talibanregimen efter den sovjetiska reträtten

är minst sagt uppseendeväckande. Talibanerna

utrustades av USA, erhöll politiskt och militärt

stöd av USA och segrade i inbördeskriget mycket tack

vare detta stöd.

Vänsterpartiet motionerade om förhållandena i

Afghanistan och om det utländska stödet till

talibanregimen för två år sedan. Särskilt betonade

vi kvinnoförtrycket i Afghanistan. Vi menade att

Sverige borde ta upp frågan i Förenta nationerna om

ett stopp för bl.a. krigsmaterielexport till de

stridande parterna och deras bundsförvanter samt att

USA måste ta sitt ansvar för att den situation man

medverkat till uppstått i Afghanistan. Vi ansåg att

världssamfundet måste ta krafttag för att bekämpa

kvinnoförtrycket i landet. Det var dock först efter

terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon

som världen uppmärksammade situationen i

Afghanistan. Dessa långvariga försummelser från

omvärlden måste beskrivas för att den nuvarande

situationen i landet skall bli begriplig.

Vänsterpartiet instämmer dock i de åtgärder som

föreslås i propositionen. Den humanitära situationen

är och har länge varit katastrofal. Under de tjugo

år som Afghanistan befunnit sig i krig med

Sovjetunionen eller i inbördeskrig har 340 människor

om dagen eller 14 personer i timmen eller en

människa var femte minut dött till följd av krig och

svält. I krigets spår har följt desperation och

laglöshet.

Bombningarna av landet har ytterligare förvärrat

situationen. Den infrastruktur som trots allt

funnits är nu helt ödelagd. Än fler civila offer har

krävts och än fler flyktingar kan nu läggas till de

miljontals som redan tidigare tvingats bort från

sina hembyar och städer.

Till detta kommer befarade spänningar mellan olika

krigsherrar i den s.k. Norra alliansen. Förra gången

dessa styrde var Afghanistan ett fullständigt

laglöst land där godtycke och terror bredde ut sig.

I slutdokumentet från FN:s kvinnokonferens i

Beijing fastställs det bl.a.: "Om kvinnor skall

spela en jämställd roll vid upprättandet och

bevarandet av fred, måste de få mer politisk och

ekonomisk makt och vara tillräckligt representerade

på alla nivåer inom beslutsfattandet". Därför bör

regeringen skapa förutsättningar för kvinnors aktiva

deltagande i konflikthantering före, under och efter

en konflikt.

När en väpnad konflikt övergår i en uppbyggnadsfas

osynliggörs ofta kvinnors och barns behov. Därför

skall man konsekvent analysera konflikter och

återuppbyggnaden efter krig ur ett könsperspektiv

för att på så sätt kunna finna mer effektiva och

verksamma metoder för konfliktlösning som kan skapa

förutsättningar för en varaktig fred. I enlighet med

detta bör regeringen verka för att engagemanget i

Afghanistan genomsyras av ett jämställdhets-

perspektiv.

För att den humanitära hjälpen skall fungera

effektivt krävs således under en övergångstid någon

form av ordningsmakt som kan svara för

hjälptransporter och människors säkerhet. En

internationell styrka med FN-mandat är den enda

möjliga aktören i detta syfte. Vänsterpartiet anser

därför att det är motiverat att även Sverige deltar

i detta FN-uppdrag.

3. Svensk vapenexport till Sydasien (mp)

av Marianne Samuelsson (mp).

Afghanistan är ett av världens fattigaste, mest

minerade och sönderbombade länder, och därför behövs

ett internationellt engagemang för att skapa

förutsättningar för fred.

För att få fred i landet är det angeläget att

bistå den afghanska interimsregimen med att klara

processen fram till allmänna val. Det afghanska

folket har enorma behov av livsmedel, mediciner,

läkarvård, skolor och transporter. Är världens

länder beredda att bistå med bara en bråkdel av vad

USA:s militära aktion kostade skulle det betyda

oerhört mycket i sparade människoliv och minskat

lidande.

Samtidigt som Sveriges riksdag beslutar om att

bidra med svensk militär i en av FN sanktionerad

säkerhetsskapande operation i ett av regionens

instabila hörn tillåter en majoritet av riksdagen

att Sverige levererar ammunition och reservdelar

till det andra hörnet i samma region. Sverige spelar

en aktiv roll i Indiens militära kapprustning mot

Pakistan trots att konflikten bedöms som en av

världens farligaste då båda staterna är

kärnvapenmakter. De leveranser som sker av

ammunition och reservdelar till Indiens tunga

artilleri bidrar till kriget i Kashmir.

För att svenska insatser skall vara trovärdiga i

regionen krävs att Sverige omgående avbryter

krigsmaterielleveranserna till den mycket spända

regionen. Den ekonomiska vinsten för vapenexporten

kan inte sättas i relation till den risk som

regionen utsätts för, bl.a. via tillgången på

svenska vapen.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:60 Svenskt deltagande i en

multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan

föreslår regeringen att riksdagen bemyndigar

regeringen att ställa en väpnad styrka om högst 45

personer till förfogande under högst sex månader som

ett svenskt bidrag till en multinationell

säkerhetsstyrka i Afghanistan auktoriserad av

Förenta nationerna.

Bilaga 2