Bet. 2001/02:UU4

Utrikesutskottets betänkande

2001/02:UU4

Globalisering

Sammanfattning

Detta betänkande syftar till att ge ett bidrag till

diskussionen om hur en svensk politik om

globaliseringen bör utformas.

Termen globalisering har börjat användas i

sammanhang som inte minst avser förändringar på

världsekonomins område och kopplingar mellan detta

och frågor rörande demokrati och de mänskliga

rättigheterna. Ett friare utbyte av information,

idéer och kunskap har på avgörande sätt påverkat den

globala synen på kultur, ekonomi och politik.

Bakomliggande faktorer är bl.a. de senaste årens

teknologiska framsteg, exempelvis inom

kommunikationsområdet, samt minskade

transportkostnader, friare valuta- och

handelsrörelser och det öppnare världspolitiska

klimatet som kommit att råda efter det kalla krigets

slut.

Den nya globaliseringsfasen kännetecknas bl.a. av

ett öppnare världspolitiskt klimat som har skapat

nya möjligheter för såväl individer och företag som

idéer och information att fritt röra sig över

gränserna. Det friare flödet av varor, tjänster och

kapital bidrar till att skapa förutsättningar för

tillväxt och välstånd. Likaledes bidrar strömmarna

av människor och nyheter över gränserna till att

skapa förståelse för och uppslutning bakom globala

normer och värderingar, exempelvis i fråga om

respekten för miljön, demokratin och för mänskliga

rättigheter.

Globaliseringen har samtidigt framkallat en oro på

många håll över att de snabba samhällsförändringarna

kan medföra hot mot miljön, mot nationella kulturer,

sysselsättning och t.ex. arbetsvillkor.

Integreringen av marknader och ekonomier befaras

även framkalla orättvisor mellan u- och i-länder

samt ökade klyftor mellan fattiga och rika.

Utskottet anser det mycket viktigt att uppmärksamma

riskerna för globaliseringens eventuella

snedvridande effekter. Att vissa länder har lyckats

sämre än andra med att angripa de centrala

fattigdomsproblemen kan emellertid snarare förklaras

med brister av inrikespolitisk art än som en följd

av globaliseringen.

I syfte att kunna dra nytta av globaliseringen och

för att reducera fattigdomen, krävs en

utvecklingsfrämjande inhemsk politik som bl.a. ger

befolkningen tillgång till hälso- och sjukvård samt

utbildning.

Demokrati och mänskliga rättigheter, liksom bl.a.

en framsynt

utbildnings-, skatte- och socialpolitik samt en

rättvis fördelningspolitik, är viktiga

förutsättningar för att skapa goda förhållanden i

utvecklingsländerna.

Sammanfattningsvis understryker utskottet att

globaliseringen inte i sig innebär ett hot, utan

snarare erbjuder möjligheter för länder som är

beredda att bedriva en utvecklings- och

tillväxtfrämjande politik, för att bl.a. bekämpa

fattigdomen. Världssamfundet har därvid en viktig

uppgift att stödja denna utveckling bl.a. genom att

bidra till ett effektivt globalt styrsystem av

samverkande internationella organisationer.

Globaliseringen innebär att människors syn på

världen förändras. Människor får bättre

förutsättningar att påverka samhällsbesluten genom

att informationen, inte minst genom den nya

teknologin, blir mer lättillgänglig och att det

finns större möjligheter att mötas och organisera

sig i nya former. Man kan tala om en globalisering

underifrån. Enskilda grupper och organisationer

formerar sig i globala nätverk för att svara mot den

nya utvecklingen. Samtidigt ställer integrationen i

omvärlden än större krav på den nationella

samhällsomvandlingen. Det väcker frågan om

nationalstatens framtid som bärande politisk och

administrativ enhet.

Den ökade globaliseringen och samhällets

internationalisering har medfört att en betydande

förändring av parlamentens ställning ägt rum.

Utskottet menar att regeringen vid utformandet av

en svensk globaliseringsstrategi, men även

annorledes, bör verka för att folkets valda

representanter får vederbörliga påverkansmöjligheter

såväl i förberedelsefasen inför betydelsefulla

internationella konferenser (exempelvis inom

kommittéer som förbereder sådana konferenser) som

när dessa konferenser genomförs. Motsvarande synsätt

bör vara rådande som när det i andra sammanhang är

aktuellt att låta utomstående ingå i

regeringsdelegationer. Härvid bör beaktas vikten av

att politiska åsiktsskillnader avspeglas, men också

att den tyngd väljarna givit åt olika uppfattningar

får genomslag.

För att globaliseringen skall kunna utvecklas i

human riktning behöver statliga och överstatliga

initiativ kompletteras med aktiva insatser från

frivilligorganisationer, företag och enskilda.

Globaliseringen innebär inte i sig en lösning på

de utmaningar som världssamfundet står inför.

Avgörande är i stället vilka politiska åtgärder som

enskilda länder vidtar för att främja en utveckling

som leder till ekonomisk tillväxt och en rättvis

fördelning av resurser och välfärd i och mellan

länder. En viktig uppgift för de rikare länderna -

inklusive Sverige - är att på olika sätt stödja en

sådan utveckling. Ökade möjligheter för de

fattigaste länderna att få skuldlättnader är i detta

sammanhang centralt.

Med globaliseringen har finansmarknaderna i olika

delar av världen snabbt genomgått omfattande

förändringar. Genom avregleringar har kontrollen

över kapital- och valutarörelser reducerats starkt

samtidigt som omsättningen och antalet transaktioner

på finansmarknaderna har vuxit kraftigt.

Handel är ett av de viktigaste medlen för att

åstadkomma ekonomisk tillväxt och generera de

resurser som är nödvändiga för att kunna bekämpa

fattigdomen.

Utskottet konstaterar att frihandel gynnar ett

lands utveckling och att ensidiga

handelsliberaliseringar befrämjar tillväxt och

välfärd på lång sikt. Det råder även bred enighet om

att fri handel över nationsgränserna generellt leder

till högre sysselsättning och ökat välstånd.

Resultatet av ministermötet i Doha kan anses

utgöra ett politiskt genombrott för miljöfrågorna,

som nu för första gången tas upp i

handelsförhandlingar i WTO.

I detta betänkande behandlar utskottet också ett

antal motionsyrkanden från de allmänna

motionstiderna 1999/2000, 2000/01 och 2001/02.

Samtliga yrkanden besvaras eller avstyrks. Till

betänkandet är fogat 9 reservationer. De partier som

reserverat sig på enskilda avsnitt av betänkandet är

moderaterna, vänsterpartiet, kristdemokraterna,

centerpartiet, folkpartiet och miljöpartiet.

2 Innehållsförteckning

(återfinnes i det tryckta dokumentet och Word-filen)

3 Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Demokratisering genom decentralisering

och självtillit

Riksdagen avslår motion 2001/02:N375 yrkande 6.

Reservation 1 (mp)

2. Skuldfrågor

Riksdagen avslår motion 2001/02:U323 yrkande 14.

Reservation 2 (v, mp)

Reservation 4 (m) - delvis - motiv.

Reservation 6 (kd) - delvis - motiv.

Reservation 7 (c) - delvis - motiv.

Reservation 8 (fp) - delvis - motiv.

3. Etablerandet av ett forskningsinstitut

om den fria handelns betydelse

Riksdagen avslår motion 2000/01:U204.

Reservation 3 (m)

4. Frågor i övrigt rörande globalisering

Riksdagen avslår motion 2001/02:U323 yrkande 1

samt förklarar motionerna 1999/2000:U217 yrkande 6,

1999/2000:U218 yrkandena 1 och 2, 1999/2000:U220

yrkandena 2, 5 och 9, 1999/2000:U643 yrkande 12,

1999/2000:N382 yrkandena 7 och 8, 2000/01:U206

yrkande 38, 2000/01:U213 yrkandena 18 och 22,

2000/01:U216 yrkandena 6 och 10, 2000/01:U217

yrkandena 1 och 10 samt 2001/02:U216 yrkandena 1, 7

och 8, 2001/02:U221 yrkandena 1 och 2, 2001/02:U229

yrkandena 1, 2, 7, 8 och 31, 2001/02:U231 yrkandena

12 och 18, 2001/02:U234 yrkandena 1-3, 6 och 8,

2001/02:U300 yrkande 23, 2001/02:U304 yrkandena 1,

2, 5, 9 och 12, 2001/02:U311 yrkandena 7, 15 och 16,

2001/02:U323 yrkandena 2-6,

9-13, 15 och 17-19, 2001/02:U328 yrkandena 1, 2, 23,

29 och 34, 2001/02:U347 yrkande 8, 2001/02:MJ337

yrkandena 16 och 18, 2001/02:MJ527 yrkande 4,

2001/02:N375 yrkandena 3-5 besvarade med vad

utskottet anfört.

Reservation 4 (m) - delvis - motiv.

Reservation 5 (v) - motiv.

Reservation 6 (kd) - delvis - motiv.

Reservation 7 (c) - delvis - motiv.

Reservation 8 (fp) - delvis - motiv.

Reservation 9 (mp) - motiv.

Stockholm den 9 april 2002

På utrikesutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban

Ahlin (s), Bertil Persson (m), Berndt Ekholm (s),

Holger Gustafsson (kd), Göran Lennmarker (m), Carina

Hägg (s), Agneta Brendt (s), Murad Artin (v), Jan

Erik Ågren (kd), Sten Tolgfors (m), Marianne

Samuelsson (mp), Marianne Andersson (c), Birgitta

Ahlqvist (s), Karin Enström (m), Sven Hulterström

(s), Eva Zetterberg (v) och Elver Jonsson (fp).

4 Redogörelse för ärendet

Motionstiderna 1999/2000, 2000/01 och 2001/02,

syftar till att ge ett bidrag till diskussionen om

hur en svensk politik om globalisering bör utformas.

Behovet av en sådan strategi har framhållits av

riksdagen i form av ett tillkännagivande till

regeringen den 18 maj 2001. I samband med arbetet

med betänkandet har statsrådet Leif Pagrotsky den 9

april 2002 givit utskottet en föredragning om

arbetet inom Regeringskansliet med en

globaliseringsstrategi. Utskottet har också tagit

del av den rapport med titeln En rättvisare

globalisering som år 2001 presenterades av en

arbetsgrupp inom Regeringskansliet under ledning av

statsrådet Pagrotsky.

Utskottet har även tagit del av innehållet i den

parlamentariska kommitténs betänkande om Sveriges

politik för global utveckling som presenterades i

mars 2002 (SOU 2001:96).

Utskottet vill framhålla att innehållet i dess

betänkande i huvudsak styrts av de ämnen som

avhandlas i motionerna. Det gäller exempelvis frågor

om bl.a. globaliseringens inverkan på demokratin, de

mänskliga fri- och rättigheterna, utvecklings- och

fattigdomsfrågorna, utrikeshandeln respektive

miljön. Ett särskilt resonemang förs också om

parlamentens roll i en globaliserad värld.

Globaliseringsbegreppet förknippas med ett mycket

stort antal områden. Utskottet har inte ansett sig

ha möjlighet att behandla alla dessa frågor inom

ramen för sitt betänkande. Exempelvis har

betänkandet därför inte haft ambitionen att föra en

fördjupad diskussion om globaliseringens effekter på

kultur, migration, finansmarknader, forskning eller

transnationella företags agerande.

2001/02

UU4

5 Utskottets överväganden

5.1 Globalisering - några

utgångspunkter

5.1.1 Perspektiv på globaliseringen

Termen globalisering har börjat användas i sammanhang

som inte minst avser förändringar på världsekonomins

område och kopplingar mellan detta och frågor rörande

demokrati och de mänskliga rättigheterna.

Globaliseringsbegreppet används också i andra

sammanhang som när det gäller tendenser till nya

världsomspännande, politiska och sociala värderingar

samt nya kulturella trender. Ett friare utbyte av

information, idéer och kunskap har - anses det - på

avgörande sätt påverkat den globala synen på kultur,

ekonomi och politik. Bakomliggande faktorer är bl.a.

de senaste årens teknologiska framsteg, exempelvis

inom kommunikationsområdet, samt minskade

transportkostnader, friare valuta- och

handelsrörelser och det öppnare världspolitiska

klimatet som kommit att råda efter det kalla krigets

slut.

Jordens stater och folk håller på att knytas

starkare samman i ett ökat ömsesidigt beroende.

Dylika tendenser har emellertid förekommit tidigare

under historiens lopp. Det kan därför vara naturligt

att fråga sig om "globalisering" bara är en ny

etikett på en gammal företeelse, eller om vi står

inför något som är artskilt från den tidigare

utvecklingen. Svaret på denna fråga är inte

självklart.

Man skulle kunna hävda att det är fråga om en

process som, med viss ryckighet, pågått så länge

samhällsbildningar och stater förekommit. Under 1970-

och 1980-talen talade man, åtminstone i Sverige,

mycket om omvärldsberoende och om den ökade

internationaliseringen[1].

Ekonomin betraktas ofta som en av de starkaste

integrationsskapande krafterna, och ekonomiska

faktorer framhålls ofta i globaliseringsdiskussionen.

Inom nationalekonomin anser man sig ha identifierat

flera typer av konjunkturcykler varav

Kondratieffcykeln[2], vilken har en varaktighet om ca

40-60 år, är den mest intressanta i detta sammanhang.

Enligt den österrikisk-amerikanske ekonomen Joseph

Schumpeter (1883-1950) kan de långsiktiga

konjunkturcyklerna - ibland kallade "långa vågor",

"sekulära vågor" eller "K-vågor" - förklaras av

tekniska innovationer, och deras uppkomst orsakas av

och sammanfaller med betydelsefulla tekniska

genombrott. Eftersom det rör sig om för samhället

grundläggande innovationer skulle de långa vågorna

avspegla såväl den ekonomiska som den politiska och

sociala utvecklingen. Vågens inledande decennier

sammanfaller, påstås det, ofta med instabila

ekonomiska system och omfattande politiska

förändringar (ofta genom våldsanvändning).

Tabell 1: Möjlig tolkning av de långa vågorna

(Kondratieffcyklerna) under industrialismens epok[3],

fram till ca 1980

----------------------------------------------------

|Period |Varaktighet|Innovation|Omvälvningar |

| | | |(inledande decennier) |

----------------------------------------------------

|1787-1842|55 år |ångteknologin|franska

revolutionen, |

| | | |Napoleonkrigen |

----------------------------------------------------

|1843-1897| | |

revolutionen 1848, Krimkriget, |

| |54 år |elkraften|Tysklands och Italiens|

| | | |enande |

----------------------------------------------------

|1898-1940| | |spansk- |

| |42 år |bilen |

amerikanska kriget, rysk- |

| | | |

japanska kriget, boerkriget, första |

| | | |världskriget |

----------------------------------------------------

|1941-ca.| | |andra världskriget,|

|1980 |ca 40 år |elektroniken|kalla kriget, Korea-

|

| | | |kriget |

----------------------------------------------------

Det sena 1980-talet och decenniet därefter präglades av en

rad ekonomiska kriser samtidigt som stora politiska

omvälvningar ägde rum (exempelvis kalla krigets slut och

systemskiftet i Kina). I det här skisserade perspektivet

skulle man kanske kunna påstå att vi befinner oss i

inledningen av en ny lång våg[4], och att det är denna

utveckling som åsatts etiketten "globalisering". Sett på det

viset är globaliseringen inte något som är artskilt från den

tidigare utvecklingen.

Utifrån tabell 1 kan man göra observationen att de två

inledande långa vågorna främst avsåg det nordatlantiska

området. Först den tredje vågen berörde i någon mera

betydande utsträckning längre bort belägna områden, och det

är kanske inte förrän under den nuvarande vågen (den femte)

som man kan tala om vågen som en i verklig mening

världsomspännande företeelse. Vi har nu, i denna speciella

ekonomiska mening, inträtt i en global epok.

Flertalet av de element som sägs känneteckna

globaliseringsprocessen innebär, enligt utskottets

uppfattning, inte något specifikt nytt jämfört med tidigare

perioder i den moderna historien, utan utgör endast en

successiv fortsättning på den utveckling mot ökad

internationalisering som pågått med växlande intensitet och

tagit sig olika uttryck under en längre tid.

Inom ramen för de halvsekellånga vågorna kan det emellertid

tänkas inträffa förändringar som kan sägas vara artskilda

från vad som tidigare gällt. En sådan förändring skulle kunna

hänga samman med kontrollen över territoriet. Traditionellt

har geografisk utsträckning spelat en grundläggande roll

oavsett om man skulle karakterisera en ekonomi ("USA-

marknaden"), ett politiskt system ("staten Sovjetunionen")

eller religiösa förhållanden ("den muslimska världen"). Om

man i dag skulle påstå att delar av Rosengård ingår i den

muslimska världen så tänker man emellertid knappast i

territoriella termer. Kanske är det så att vi kom in i den

globala eran den dagen då ett samhälleligt system (vanligen

en stat) inte längre kunde avgränsa sig från omvärlden i den

utsträckning det så önskade. Kanske är det därför, vilket

utskottet påpekade redan i yttrande 1995/96:UU6y, som en rad

diktaturregimer föll ungefär samtidigt som telefax, satellit-

TV och Internet började bryta igenom?

Många andra perspektiv är tänkbara. Ett av dessa är att

vissa problem och företeelser först nu börjat karakteriseras

som globala. Kanske gäller detta främst miljöproblemen, och

särskilt då klimatfrågorna. Det rör sig i dessa fall om

problem som funnits tidigare, men som det sena 1900-talet

börjat uppfatta som globala. Man skulle möjligen kunna hävda

att vi trätt in i globaliseringens epok till följd av att

våra perceptioner globaliserats; en mental globalisering

således. En sådan utveckling kan tänkas växelverka med

framväxten av globala, kulturella referensramar manifesterade

av företeelser som CNN och MTV. De friare och allt snabbare

informationsflödena har gjort det allt svårare för ett land

att isolera sig. Kraven på demokrati och mänskliga

rättigheter vinner allt större terräng med följd att

utvecklingen på dessa områden håller på att knyta samman

världen i en global värdegemenskap.

Även om ingen av de ovan nämnda faktorerna enskilt behöver

innebära något direkt nytt jämfört med föregående epoker så

kan de kanske sammantagna ("multiplikatoreffekten" av dem)

ändå göra det motiverat att tala om en ny era, ett

globaliseringens tidevarv.

5.1.2 Globaliseringens utmaningar

Den nya globaliseringsfasen kännetecknas bl.a. av ett öppnare

världspolitiskt klimat som har skapat nya möjligheter för

såväl individer och företag som idéer och information att

fritt röra sig över gränserna. Det friare flödet av varor,

tjänster och kapital bidrar till att skapa förutsättningar

för tillväxt och välstånd. Likaledes bidrar strömmarna av

människor och nyheter över gränserna till att skapa

förståelse för och uppslutning bakom globala normer och

värderingar, exempelvis i fråga om respekten för miljön,

demokratin och för mänskliga rättigheter.

Globaliseringen har samtidigt framkallat en oro på många

håll över att de snabba samhällsförändringarna kan medföra

hot mot miljön, nationella kulturer, sysselsättning och t.ex.

arbetsvillkor. Integreringen av marknader och ekonomier

befaras även framkalla orättvisor mellan u- och i-länder samt

ökade klyftor mellan fattiga och rika. Utskottet anser det

mycket viktigt att uppmärksamma riskerna för globaliseringens

eventuella snedvridande effekter. Att vissa länder har

lyckats sämre än andra med att angripa de centrala

fattigdomsproblemen kan emellertid snarare förklaras med

brister av inrikespolitisk art än som en följd av

globaliseringen.

I syfte att kunna dra nytta av globaliseringen och för att

reducera fattigdomen, krävs en utvecklingsfrämjande inhemsk

politik med bland annat stödjande institutioner och en frisk

och utbildad befolkning. Demokrati och mänskliga rättigheter,

liksom bl.a. en framsynt utbildnings-, skatte- och

socialpolitik samt en rättvis fördelningspolitik, är viktiga

förutsättningar för att skapa goda förhållanden i

utvecklingsländerna.

Utmaningen för Sverige och EU består, enligt utskottet, i

att stödja en sådan utvecklingsfrämjande nationell politik i

utvecklingsländerna genom att främja ökade resursflöden -

finansiella och kunskapsmässiga, offentliga och privata.

Samtidigt som fattigdom är ett av de största hindren för

utvecklingen mot social rättvisa och ekonomisk utveckling kan

den också utgöra grund för konflikter, flyktingströmmar,

internationell brottslighet, spridning av smittsamma

sjukdomar m.m. Därför ligger det också i Sveriges och de

övriga rika ländernas eget intresse att värna om de länder

som annars hotas av marginalisering.

I en värld av globalisering och allt starkare ömsesidiga

beroenden måste allas trygghet och välfärd främjas om

konflikter som har sin orsak i fattigdom och social orättvisa

skall kunna undvikas.

I slutdeklarationen från toppmötet mellan EU:s stats- och

regeringschefer i Laeken i december 2001 framhölls också att

Europa måste ta sitt ansvar för hur globaliseringen skall

hanteras. Det anfördes bl.a. att:

Europa måste ikläda sig rollen av en makt som beslutsamt

tar upp striden mot varje form av våld, terror, varje

slags fanatism, men som inte heller blundar för de

skriande orättvisorna i världen. Kort sagt, en makt som

vill ändra förhållandena i värden så att det inte bara

gagnar de rika länderna utan även de fattigaste. En makt

som vill ge globaliseringen en etisk inramning, dvs.

placera denna i ett sammanhang av solidaritet och

varaktig utveckling.

Utskottet konstaterar att de nya säkerhetspolitiska hoten

måste mötas med delvis nya medel. Detta kräver i sin tur en

utveckling vad gäller det internationella samfundets

instrument och organisation, både globalt och regionalt.

Terroristattackerna mot USA den 11 september år 2001 innebar

en tydlig illustration av att de säkerhetspolitiska hoten har

fått en annan karaktär. De innebar även en påminnelse om att

inget land kan avskärma sig från de hot som terrorismen

utgör. Som framhölls i sammansatta utrikes- och

försvarsutskottets betänkande 2001/02:UFöU1 Svensk

säkerhetspolitik är det "av utomordentlig betydelse att

världssamfundet håller samman och att det har bildat en

gemensam front mot terrorismen".

Sammanfattningsvis understryker utskottet att

globaliseringen inte i sig innebär ett hot, utan snarare

erbjuder möjligheter, för länder som är beredda att bedriva

en utvecklings- och tillväxtfrämjande politik, att bl.a.

bekämpa fattigdomen. Världssamfundet har därvid en viktig

uppgift att stödja denna utveckling bl.a. genom att bidra

till ett effektivt globalt styrsystem av samverkande

internationella organisationer.

Utskottet har tidigare, i betänkande 2001/02:UU11, uttalat

att "globaliseringen är i grunden en positiv process som om

den utvecklas rätt kan hjälpa oss att förverkliga målen om en

rättvisare och tryggare värld". Utskottet vidhåller denna

uppfattning.

Utskottet framhåller vidare att säkerhet och trygghet i vår

framtid inte kan uppnås utan att angripa orsakerna till de

globala sociala orättvisorna. Hot mot vår säkerhet kan bäst

avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder.

Internationellt samarbete blir allt viktigare för att

motverka såväl direkta konfliktrisker som de hot som följer

av den globala utvecklingen och de moderna samhällenas

sårbarhet.

5.1.3 Mänskliga rättigheter och demokrati som global

värdegrund

I en globaliserad värld ställs ökade krav på en

värdegemenskap som kan utgöra grunden såväl för ett

konstruktivt samspel som för åtgärder mot de hot av olika

slag som det internationella samfundet står inför. Av

avgörande betydelse härvidlag är de mänskliga rättigheterna,

demokrati och fungerande rättsordningar.

Omsorgen om de mänskliga rättigheterna är en integrerad och

central del av utrikespolitiken. Den präglar Sveriges

agerande i globala och europeiska forum och utgör en viktig

dimension av de direkta kontakterna med andra länder,

utvecklingssamarbetet inräknat.

Globalisering har kommit att beteckna en rad ekonomiska,

politiska och sociala företeelser som breder ut sig över

nationsgränserna och som bidrar till integration av länder

och människor. Frågan här är hur den påverkar

förutsättningarna för demokrati och respekt för mänskliga

rättigheter.

Ett sådant fenomen är att många frågor av lokal och

nationell karaktär, så som arbetslöshet, kriminalitet eller

vattenanvändning måste ses i ett övernationellt sammanhang

och lösas gemensamt. Det ställer länder inför kravet att

samverka med andra länder att lämna ifrån sig makt till organ

på regional och internationell nivå.

Globaliseringen innebär, som utskottet påpekat ovan, att

människors syn på världen förändras. Människor kommer i

tätare kontakt med varandra och utbytet intensifieras.

Människor får bättre förutsättningar att påverka

samhällsbesluten genom att informationen, inte minst genom

den nya tekniken, blir mer lättillgänglig och att det finns

större möjligheter att mötas och organisera sig i nya former.

Man kan tala om en globalisering underifrån. Enskilda grupper

och organisationer formerar sig i globala nätverk för att

svara mot den nya utvecklingen.

Demokratin är historiskt knuten till nationalstaten. Om

nationsgränserna nu får mindre praktisk betydelse och

nationalstatens politiska styrförmåga utmanas ställs den

inför legitimitetsproblem, och medborgarnas förtroende för

systemet kan komma att svikta, med risk för demokratins

fortbestånd. Demokratin är en process och demokratiska

framsteg måste alltid försvaras för att inte gå förlorade.

Samtidigt ställer integrationen i omvärlden än större krav

på den nationella samhällsomvandlingen. Det väcker frågan om

nationalstatens framtid som bärande politisk och

administrativ enhet.

Ett alltmer komplext nationellt och internationellt system

av olika besluts- och styrformer håller på att utvecklas. En

ny form av regionalisering har vuxit fram som ett sätt för de

enskilda staterna att hantera följderna av den senaste

globaliseringsfasen. Det gäller inte bara ekonomiska och

handelspolitiska frågor utan hela den flora av frågor som

kräver lösningar eller samarbete över gränserna.

Regionalisering börjar i många fall bli en strategi för

säkerhet och utveckling. De nya regionerna intar en öppen

hållning mot omvärlden och den fria marknaden. Men i många

delar av världen är de demokratiska institutionerna svaga.

Frågor om representativitet och legitimitet aktualiseras när

mellanstatligt arbete alltmer får inslag av överstatlighet.

Att förlänga det demokratiska beslutsfattandet bortom

nationalstaten är en utmaning för framtiden. Vi är på väg in

i ett nytt skede för internationellt umgänge som ställer nya

och ökade krav på de internationella organen, framför allt på

FN-systemet. En allt intensivare diskussion förs om

gemensamma värden och normsystem samt om en framväxande

global etik. Till en del kan man se det ökande intresset för

de mänskliga rättigheterna bland regeringar och

organisationer som en effekt av detta.

5.1.4 Demokratin och parlamentens roll i en

globaliserad värld

Parlamentens arbetsformer - och efterhand också parlamenten

själva - vinner insteg i världspolitiken, och varje

internationell organisation med självaktning (även rena

regeringsorganisationer såsom Världsbanken och WTO) söker nu

på olika sätt relatera sig till parlament och

parlamentariker. Möjligen kan denna utveckling uppfattas som

ett försök att skapa ökad legitimitet för den egna

verksamheten, men inspiration kan också av andra skäl ha

hämtats från framgångsrik växelverkan mellan ministerråd och

parlamentarikerförsamling inom organisationer såsom

Europarådet.

Parallellt med detta organiserar sig olika intressegrupper

internationellt. Det var länge sedan en större internationell

konferens ägde rum utan att det samtidigt arrangerades ett

NGO-forum.

På den internationella arenan har den ökade globaliseringen

och samhällets internationalisering medfört att en betydande

förändring av parlamentens ställning ägt rum. Denna tar sig

uttryck dels i att existerande parlamentariska organ fått

sina roller omdefinierade och utvidgade, exempelvis genom att

säkerhetspolitiska frågor kommit in i det nordiska

samarbetet, dels i att nya strukturer tillkommit, bl.a.

OSSE:s parlamentariska församling. I det sistnämnda fallet

har utvecklingen berott på önskemål från berörda staters

regeringar, så som de uttrycktes vid Paristoppmötet 1990. I

andra fall, vilket gäller bl.a. Europaparlamentet, har

existerande parlamentariska sammanslutningar som ett resultat

av omvärldsförändringar fått nya roller och arbetsformer.

Parlament och parlamentariker har under de senaste

decennierna också fått en betydelsefull roll som övervakare

av val.

I denna mening har parlamentens betydelse i världspolitiken

ökat. Emellertid kan man även finna mottrender med innebörden

att de nationella parlamenten och deras inbördes

samarbetsorgan fått se sitt inflytande avta. Ett tecken på

detta kan vara att olika intresseorganisationer i minskande

utsträckning satsar på att driva sina frågor visavi de

nationella parlamenten, och att de i stället väljer att

arbeta via sina egna internationella nätverk och genom dessa

driva sina frågor vid exempelvis FN:s världskonferenser,

vilka fått en allt större roll som normbildare.

Aspekter på den utveckling som här kortfattat beskrivits

finns utvecklade i två studier som utskottet tagit fram inom

ramen för sitt arbete med uppföljning och utvärdering och

låtit publicera i serien Utredningar från riksdagen

(1998/99:URD3 och URD4)[5].

Ur det ovan anlagda perspektivet är det av särskilt

intresse att notera att utvecklingen på olika samhällsområden

i allt högre grad initieras internationellt. De deltagande

staterna måste gå från ord till handling för att i slutändan

nationellt genomföra vad som blivit följden av deras

internationella åtaganden, oavsett om det rör sig om

politiska åtaganden eller sådana som kräver inhemsk

lagstiftning. Särskilt tydligt är detta i frågor som faller

inom området för FN:s världskonferenser (exempelvis

implementeringen av barnkonventionen), men betydelsefulla

exempel från andra områden låter sig lätt finna (bl.a.

inkorporeringen av den europeiska konventionen om skydd för

de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,

den s.k. Europakonventionen, i svensk lagstiftning).

Med en viss generalisering torde man kunna säga att den

internationella konferensverksamheten och det

interparlamentariska samarbetet ofta ligger i en mycket tidig

fas av den utrikespolitiska processen, närmast på gränsen

mellan kvalificerad opinionsbildning och tidigt

beslutsfattande.

1700-talet har betecknats som kabinettsdiplomatins

århundrade. Wien-kongressen 1814 får anses vara

kongressdiplomatins genombrott. Under det tidiga 1900-talet

slog organisationsdiplomatin och den multilaterala

diplomatin, främst med Nationernas Förbund (NF) som arena,

igenom, medan de senaste decennierna sett framväxten av ett

nytt slags diplomati som tillfört den multilaterala

organisationsdiplomatin en parlamentarisk dimension men också

en nätverksdimension i vilken NGO-inslaget varit påfallande.

Några av de problem som detta väcker framgår av de ovan

nämnda studierna, vilka utförts på uppdrag av

utrikesutskottet. Andra aspekter, med inriktning på

utvecklingen inom EU, har berörts av det sammansatta

konstitutions- och utrikesutskottet i dess betänkande

2000/01:KUU1, vari bl.a. sägs:

Utifrån perspektivet av önskemål om de nationella

parlamentens större delaktighet i EU:s verksamhet och av

att deras behov av bred insyn och påverkansmöjlighet

tillgodoses finns det också anledning att i

framtidsdiskussionen uppehålla sig vid parlamentens och

parlamentarikernas förutsättningar i förhållande till

påtryckargrupper såsom enskilda organisationer (s.k.

NGO:er) och lobbyister.

Parlamentarikern har, genom att han eller hon är

direkt folkvald, en särskild legitimitet och är

representativ för väljarkollektivet. Detta till trots är

det i normalfallet påtryckargrupperna som har störst

genomslag i de opinionsbildnings- och

inflytandeprocesser som föregår besluten i europeiska

sammanhang. Från demokratisk synpunkt är detta

betänkligt. Det finns därför anledning att mera ingående

diskutera möjligheterna för folkets direktvalda

representanter att medverka och påverka under de

processer som leder fram till de slutliga besluten. Till

grund för detta synsätt ligger värderingen att folkens

valda representanter skall ha en möjlighet att tidigt

och i relevanta fora delta i den strategiska

opinionsbildning som i slutändan får betydelse för

förhållandena i respektive hemländer. Alternativet är

annars att de i samband med ratifikationer eller

antagande av följdlagstiftning i det egna parlamentet

bara kan säga "ja" eller "nej" till dokument de själva

inte kunnat påverka annat än marginellt men som starkt

influerats av NGO:er och andra påtryckargrupper.

En aspekt av de nationella parlamentens

påverkansmöjligheter genom agerande på europeisk nivå

rör samverkan med respektive regering. I Sverige har

under senare år en allt tydligare strävan varit att

genom samverkan mellan regering och riksdag i det

internationella agerandet söka åstadkomma ökat genomslag

för svenska synpunkter i frågor där brett

inrikespolitiskt stöd funnits för den förda politiken.

Det kan diskuteras om det i EU-sammanhang skulle kunna

finnas utrymme för samverkan av liknande slag.

Det synsätt som det sammansatta utskottet anlägger - och som

utrikesutskottet ansluter sig till - äger giltighet även i

ett vidare sammanhang än det som rör EU. Generellt är det

relevant också när det gäller de nationella parlamentens roll

i en globaliserad värld.

Utskottet menar därför att regeringen vid utformandet av en

svensk globaliseringsstrategi, men även annorledes, bör verka

för att folkets valda representanter får vederbörliga

påverkansmöjligheter såväl i förberedelsefasen inför

betydelsefulla internationella konferenser (exempelvis inom

kommittéer som förbereder sådana konferenser) som när dessa

konferenser genomförs. Motsvarande synsätt bör vara rådande

när det i andra sammanhang är aktuellt att låta utomstående

ingå i regeringsdelegationer. Härvid bör beaktas vikten av

att politiska åsiktsskillnader avspeglas, men också att den

tyngd väljarna givit åt olika uppfattningar får genomslag.

Varje generation måste vinnas för demokratin och dess

uttryck måste anpassas till samhällsutvecklingen i stort. Det

är därför naturligt att det i debatten också rests olika

typer av krav på demokratisering på global nivå. Demokratin,

som är en av mänsklighetens främsta uppfinningar, har framför

allt utvecklats inom ramen för stater, och det är inte

omedelbart uppenbart vad begreppet har för innebörd på

överstatlig nivå. Den pågående framtidsdiskussionen inom EU

illustrerar väl detta problem. I ett globaliseringsperspektiv

har kraven på demokratisk kontroll varit starkast vad avser

utvecklingen på de finansiella marknaderna. Utskottet

återkommer något till detta senare i betänkandet.

5.1.5 Rättsordningar och globaliseringen

Den värdegemenskap som en globaliserad värld förutsätter

manifesteras tydligast i en fungerande rättsordning eller

snarare i flera samordnade rättsordningar - en folkrättslig

och flera inomstatliga.

Kalla krigets epok kan bl.a. sägas ha karakteriserats av en

kamp om folkrätten. Vi håller i dag på att få en global

folkrätt. Det kanske låter självklart, men så sent som på

1970-talet skrevs i Sverige artiklar om både den

västerländska, den sovjetiska och den islamiska folkrätten.

Hårdast var nog kampen om de mänskliga rättigheternas roll.

Visserligen fanns sedan länge FN-konventioner på MR-området,

men det pågick en strid, inte minst inom ESK[6], om vad dessa

skulle innebära i praktiken. Några länder försöker också

fortfarande motivera sin bristande respekt för de mänskliga

rättigheterna med rådande kulturella eller värderingsmässiga

förhållanden i sina länder.

Folkrätten har, sedan den började få sin moderna utveckling

på 1600-talet, främst varit en rättsordning mellan stater,

och statssuveräniteten var fram till mitten av 1900-talet

ledstjärnan vid all rättsutveckling. Införandet av MR-element

i folkrätten innebar emellertid att individer i allmänhet kom

att omfattas av vissa rättigheter som var härledda ur

folkrätten; detta oavsett om motsvarande rättsskydd fanns

eller inte fanns i den interna rättsordningen. Utvecklingen

kan i stort sägas innebära dels en urholkning av

statssuveräniteten, dels en begynnande harmonisering - på

folkrättens villkor - mellan folkrätten och de olika interna

rättsordningarna. Som framgått av en rad tidigare betänkanden

fäster utskottet stor vikt vid den folkrättsliga

utvecklingen.

Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (ICC)

är den kanske största händelsen inom folkrätten sedan FN-

stadgans tillkomst. Stadgan antogs den 17 juli 1998 och

träder i kraft efter det att 60 ratifikationer inkommit,

vilket förväntas ske under första halvåret 2002. Sverige, som

varit mycket aktivt under förhandlingsprocessen, ratificerade

som 36:e stat stadgan den 28 juni 2001. Domstolen, som skall

ligga i Haag, kommer att kunna döma i mål om

krigsförbrytelser, folkmord, brott mot mänskligheten samt i

framtiden eventuellt också aggressionsbrott. ICC har mandat

att under vissa betingelser självständigt inleda rättegångar,

men den kommer också att kunna verka efter beslut av

säkerhetsrådet och därmed göra det onödigt att skapa nya ad

hoc-tribunaler. En skillnad från de två internationella

brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och för Rwanda

gäller dock förhållandet mellan internationell och nationell

behörighet att lagföra ett brott. Medan stadgarna för de två

tribunalerna ger den internationella rättsliga processen

företräde framför nationella förfaranden så föreskriver

Romstadgan tvärtom att nationell lagföring i princip skall

ges företräde. Genom denna s.k. komplementaritetsprincip får

domstolen alltså inte ingripa om en stat är villig och har

förmåga att själv undersöka och lagföra brott.

Inrättandet av domstolen innebär ett viktigt steg framåt

för den internationella rättskipningen. Utskottet beklagar

emellertid att domstolens möjligheter att utöva ett effektivt

arbete tyvärr kommer att begränsas så länge som USA väljer

att inte ansluta sig till domstolen.

Utskottet noterar vidare att den fortgående globaliseringen

ställer krav på den internationella rättsutvecklingen också i

andra avseenden. Det i många avseenden oklara rättsläget på

IT-området är allmänt omvittnat. Behovet av regelverk

avseende olika typer av ekonomiska transaktioner står också

klart. Framväxten av och utvecklingen inom WTO hänger nära

samman med globaliseringen. Utskottet återkommer till detta

senare i betänkandet. I detta sammanhang vill utskottet

emellertid särskilt framhålla att det är angeläget att

uppmärksamma inte bara de materiella aspekterna av den

pågående normbildningen utan också i vilka former den sker.

Ett grundläggande synsätt bör vara att ett demokratiskt

inflytande säkerställs. Vad detta skulle kunna innebära i

praktiken är dock inte självklart.

5.1.6 Det civila samhällets och näringslivets roll

För att globaliseringen skall kunna utvecklas i human

riktning behöver statliga och överstatliga initiativ

kompletteras med aktiva insatser från

frivilligorganisationer, företag och enskilda. Syftet bör

vara att verka för bl.a. mänskliga rättigheter, god

arbetsmiljö, hållbar utveckling och en god etik i

arbetslivet, inklusive bekämpning av korruption. Viktiga

insatser vad gäller att ge röst åt de fattigas behov kan här

göras av kyrkor och trossamfund, människorätts- och

kvinnoorganisationer, fackföreningar, kooperativ och andra

enskilda organisationer. En betydelsefull roll kan också

spelas av motsvarande organisationer i de utvecklade

länderna.

Särskilda insatser bör göras av de transnationella

företagen. FN:s generalsekreterare har mot denna bakgrund

tagit initiativet till "The Global Compact" - en

överenskommelse med de stora transnationella företagen om att

samarbeta kring nio principer för mänskliga rättigheter,

miljö och social utveckling. Regeringen beslöt den 28

februari 2002 att Sverige skall bidra med 4 miljoner kronor

till Global Compact.

Frågor om företags sociala ansvar enligt OECD:s riktlinjer

för multinationella företag har även varit föremål för en

kontinuerlig dialog i Sverige mellan regeringen och

arbetsmarknadens parter. I januari 2002 tog regeringen också

initiativ till ett stärkt samarbete - Globalt Ansvar -

Swedish Partnership for Global Responsibility - mellan den

svenska regeringen och svenska multinationella företag i

frågor om rimliga arbetsvillkor, spridandet av mänskliga

värden och främjandet av rättigheter. Syftet med detta

samarbete är att inbjuda svenska företag att bli ambassadörer

för mänskliga rättigheter, drägliga ekonomiska och sociala

villkor samt en god miljö.

5.2 Globala styrformer, inklusive FN:s roll

Globaliseringen medför minskat utrymme för nationella

regeringar att inom sitt eget territorium utöva kontroll över

ekonomiska, sociala och andra aktiviteter. Det är därför

viktigt att de globala och regionala institutionerna stärks

så att de kan främja och utveckla ett lämpligt ramverk av

normer och regler. Detta ramverk bör baseras på gemensamma

värderingar i fråga om demokrati, mänskliga rättigheter,

rättvisa, jämställdhet och frihandel.

Väl fungerande internationella institutioner och bättre

samverkan dem emellan är nödvändigt för att världssamfundet

med förenade krafter skall kunna ta itu med fattigdomen och

främja en utveckling gentemot social rättvisa samt för att

avvärja globala hot, som bl.a. terrorism,

massförstörelsevapen, internationell brottslighet,

miljöförstöring och smittsamma sjukdomar, i första hand

hiv/aids och tbc.

Det råder ett stort behov av bättre dialog, samordning och

hänsyn mellan de olika internationella institutionerna på det

ekonomiska området. Flera förslag om att stärka den globala

styrningen på detta område har därför diskuterats, bl.a.

inrättande av ett ekonomiskt säkerhetsråd inom FN:s ram

alternativt ett globalt ekonomiskt råd på högsta politiska

nivå. Sverige är berett att diskutera sådana förslag

konstruktivt men är emot skapandet av nya internationella

organ såvida deras mervärde inte kan identifieras.

Förbättrad global styrning kräver större transparens i de

multilaterala institutionerna och i andra forum för

internationellt samarbete. Viktiga framsteg har gjorts de

senaste åren, och det är angeläget att fortsätta detta

arbete. De fattigaste ländernas behöver kapacitet att

samverka med de internationella finansiella institutionerna

och med andra delar av det internationella systemet. Stor

kraft bör därför enligt utskottets mening läggas på att

förbättra koordinering och koherens mellan alla relevanta

utvecklingsaktörer på nationell, regional och multilateral

nivå.

Förenta Nationerna och dess underorgan fyller en mycket

viktig roll vad gäller att lösa de stora globala

överlevnadsproblemen och att bekämpa fattigdomen i enskilda

länder och globalt. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) har till

uppgift att koordinera det arbete som utförs av FN:s olika

organisationer i fält. Enligt vad utskottet inhämtat har

Sverige i detta avseende gett stöd och aktivt argumenterat

för att öka koordinering och stärka samordningsfunktioner

bland FN-organisationerna genom t.ex. gemensamma landanalyser

och att skapa ett ramverk för FN:s arbete i fält.

Sverige - som är en av de största bidragsgivarna till FN:s

flyktingkommissarie (UNHCR) - anser att det är viktigt att

UNHCR samarbetar och samordnar sina insatser med olika

utvecklingsorgan så att en effektiv arbetsfördelning uppnås

mellan olika aktörer samt mellan humanitärt stöd och

långsiktigt utvecklingsbistånd.

Som utskottet bl.a. framhållit i sitt betänkande

2000/01:UU4 har de nordiska länderna tillhört de mest

drivande i FN:s reformprocess. Inte minst i fackorganens

styrelser har Sverige på ett ambitiöst sätt verkat för ökad

professionalitet och förbättrade styrformer. Även om arbetet

präglas av tröghet har reformprocesserna under de senaste

åren börjat visa positiva och påtagliga resultat.

Även Världsbanken och IMF har förändrat sin verksamhet

väsentligt under de senaste åren och anpassat den till en

fördjupad förståelse kring vad som är effektivt

utvecklingssamarbete och relevanta makroekonomiska åtgärder i

fattiga länder. Verksamheten behöver dock anpassas

kontinuerligt till nya rön och förändrade förutsättningar.

Utskottet anser det därför viktigt att Världsbanken och IMF

fortsätter denna förändringsprocess. Sverige har sedan länge

drivit en politik för att Världsbanken skall ta mer sociala

och miljömässiga hänsyn vid utformningen av sina projekt och

program. Sedan 1997 har en omfattande reformprocess

genomförts i banken med syfte att effektivisera verksamheten

och fokusera tydligare på fattigdomsbekämpning. Världsbanken

gör i dag också ambitiösa miljökonsekvensbedömningar och har

nyligen även presenterat en miljöstrategi.

5.3. Globalisering och fattigdomsbekämpning

Betydande framsteg har skett vad gäller att öka

levnadsstandarden för världens befolkning. Studier av bl.a.

Världsbanken[7] talar för att utvecklingsländer som deltar i

den internationella ekonomiska integrationen haft högre

ekonomisk tillväxt än de länder som av olika skäl valt att

isolera sig eller ha en låg exponering på världsmarknaderna.

Samtidigt som många har fått det bättre är fortfarande

skillnaderna mellan och inom länderna stora. Nästan tre

miljarder människor måste klara sitt uppehälle på en

dagsinkomst som är mindre än två amerikanska dollar. En

miljard människor, flertalet i Afrika söder om Sahara, lever

i absolut fattigdom med en dagsinkomst som understiger en

dollar om dagen.

Det finns ett tydligt samband mellan ekonomisk tillväxt och

fattigdomsminskning. Inhemska åtgärder i enskilda länder är

helt avgörande för hur framgångsrikt fattigdomen kan minskas.

Utbildning samt insatser för att förbättra folkhälsovården är

viktiga för ekonomisk utveckling och för att minska

fattigdomen. En sund makro- och strukturekonomisk politik,

liksom en fungerande privat sektor, är nödvändiga

förutsättningar för en framgångsrik fattigdomsbekämpning.

Samtidigt finns en växande insikt om utvecklingsprocessernas

komplexitet och om att globalisering och fattigdomsbekämpning

ställer nya krav på samsyn och koherens mellan olika

politikområden.

Viktigt är också att uppmärksamma nya säkerhetspolitiska

hot - som terrorism, internationell brottslighet och

spridning av massförstörelsevapen - som delvis har sitt

ursprung i fattigdom och sociala orättvisor.

Globaliseringen innebär inte i sig en lösning på de

utmaningar som världssamfundet står inför. Avgörande är i

stället vilka politiska åtgärder som enskilda länder vidtar

för att främja en utveckling som leder till ekonomisk

tillväxt och en rättvis fördelning av resurser och välfärd i

och mellan länder. En viktig uppgift för de rikare länderna -

inklusive Sverige - är att på olika sätt stödja en sådan

utveckling.

Krig och konflikter, flyktingströmmar, terrorism,

narkotikabrott, spridning av smittsamma sjukdomar som

hiv/aids och miljöförstöring har ofta sin grund i fattigdom

och sociala orättvisor. Att utrota fattigdomen är därför

enligt utskottets mening en moralisk skyldighet och en global

utmaning för hela världssamfundet. Det finns en bred

internationell uppslutning kring de utvecklingsmål som antogs

av världens stats- och regeringschefer på FN:s

Millennietoppmöte i september 2000. Ett av målen är att till

2015 halvera den andel människor som lever i absolut

fattigdom (dvs. har en inkomst som är lägre än en US-dollar

per dag).

Offentliga och privata investeringar är nödvändiga för att

bygga upp en social och ekonomisk infrastruktur som gör det

möjligt för berörda länder att motverka orsakerna till

fattigdom. För att attrahera utländska direktinvesteringar

krävs framför allt goda grundläggande förhållanden för en

sund ekonomi. Detta innefattar bl.a. god statsförvaltning,

transparens, kamp mot korruption, politisk och makroekonomisk

stabilitet, tillgång till stor marknad (genom regionalt

samarbete), infrastruktur, folkhälsa och utbildning.

I ett gott investeringsklimat kan såväl inhemska som

utländska direktinvesteringar öka och komplettera de inhemska

offentliga resurssatsningarna.

Ett stabilt och öppet internationellt ramverk för

investeringar är en annan viktig komponent vad gäller att öka

u-länders attraktionskraft som investeringsländer. Sverige

försöker bidra till en sådan utveckling genom att förhandla

om bilaterala avtal om ömsesidigt främjande och skydd för

investeringar samt att aktivt verka för att förhandlingen om

en FN-konvention mot korruption blir framgångsrik och stödja

regionalt arbete för att bekämpa korruption.

Utbildning på alla nivåer ökar förutsättningarna för

demokratisk utveckling. Kunskap är också viktig för att ett

land skall kunna tillgodogöra sig tekniska innovationer och

ses därför alltmer som en produktionsfaktor, väl så viktig

som arbete, kapital och naturresurser. Brain drain, dvs. att

välutbildade personer väljer att bosätta sig i utlandet, kan

därför vara ett problem på kort sikt. En erfarenhet är dock

att många välutbildade väljer att efter en kortare

utlandssejour åter bosätta sig i sitt födelseland, varvid de

hemför de kunskaper de har förvärvat under utlandsvistelsen.

Som framhålls i SOU 2001:96 En rättvisare värld utan

fattigdom synes viss samsyn finnas om att emigration från

utvecklingsländer till höginkomstländer gynnar

utvecklingsländer. Emigrationen antas generellt kunna bidra

till högre lönenivåer för dem som stannar, samtidigt som

remitteringar kommer hemlandet till del.

5.3.1 Resurser för utveckling

Med globaliseringen har finansmarknaderna i olika delar av

världen snabbt genomgått omfattande förändringar. Genom

avregleringar har kontrollen över kapital- och valutarörelser

reducerats starkt samtidigt som omsättningen och antalet

transaktioner på finansmarknaderna har vuxit kraftigt. Den

snabba tekniska utvecklingen, t.ex. utbyggnaden av globala

tele- och datakommunikationer, har bidragit till en mer

omfattande och snabbare handel med valutor och andra

värdepapper. Dessa förändringar har i huvudsak varit positiva

för världsekonomin. Växling av valutor och finansieringen av

handeln mellan länderna har blivit enklare och billigare.

Samtidigt har tillgången på investeringskapital ökat.

Ett av syftena med den internationella konferensen om

finansiering för utveckling i Mexiko i mars 2002 var att

diskutera hur olika finansieringskällor tillsammans kan verka

för att uppnå de mål och åtaganden som uppställs i

Millenniedeklarationen och andra internationellt överenskomna

utvecklingsmål. Kongressen var unik genom att det var första

gången som FN, Världsbanken, IMF och WTO gemensamt förberedde

ett FN-initierat högnivåmöte om finansieringsfrågor.

Prioriterade frågor i diskussionen från Sveriges och EU:s

sida vid konferensen gällde vikten av god samhällsstyrning

inklusive bekämpning av korruption, ett sunt makroekonomiskt

ramverk för mobilisering av inhemska resurser, ökade

offentliga/privata partnerskap på investeringsområdet

(framför allt infrastruktur) och biståndets katalytiska roll,

effektivitetsfrågor i biståndet, ökat marknadstillträde för

u-länder, stärkt handelsrelaterad kapacitet samt ökat

deltagande av privata sektorn i genomförandet av den globala

utvecklingsagendan. Resultatet från konferensen är enligt

utskottets mening uppmuntrande och kan ses som ett steg

framåt. Det internationella samfundet gav i Monterrey sitt

fulla stöd till krav som stöddes av bl.a. Sverige. Det gäller

t.ex. att varje land måste vilja fördjupa sin demokrati och

respektera de mänskliga rättigheterna för att utvecklingen

skall nå de fattiga, tillgodose behovet av ökad samstämmighet

mellan handel, bistånd och investeringar, öka

marknadstillträdet för u-länder samt öka kapaciteten för

skuldhantering.

Det finansiella systemets sätt att fungera innebär att det

ibland påvisar svagheter i den bakomliggande reala ekonomin.

I vissa avseenden har det också ansetts fungera

otillfredsställande genom att det bidrar till återkommande

finansiella kriser med höga sociala kostnader som följd för

de berörda länderna, i synnerhet för de allra fattigaste av

dessa. En diskussion om behovet av en ny "finansiell

arkitektur" har därför inletts[8].

Införandet av en transaktionsskatt på internationell

valutahandel - en Tobinskatt - är ett av de förslag som

nämnts som en möjlig lösning för att öka stabiliteten i det

internationella finansiella systemet och för att hantera

eller finansiera åtgärder mot växande globala utmaningar, som

t.ex. miljöproblemen, klimatförändringarna och tendenserna

mot minskat internationellt utvecklingsbistånd.

Frågan har behandlats av utrikesutskottet i dess yttrande

till finansutskottet om Global skatt på valutamarknaderna,

s.k. Tobinskatt (yttr. 2000/01:UU3y). I betänkande

2000/01:FiU25 har finansutskottet konstaterat att ett

betydande hinder för Tobinskatten i nuläget är att skatten

till stor del saknar stöd hos både nationella regeringar och

nationella parlament. Genom ett tillkännagivande av riksdagen

den 18 maj 2001 har regeringen givits i uppdrag att "arbeta

fram en globaliseringsstrategi, där både Tobinskatten och

andra förslag för att öka stabiliteten i det internationella

finansiella systemet och för att hantera eller finansiera

växande globala utmaningar värderas och prioriteras. Denna

strategi och prioritering av åtgärder bör sedan utgöra

grunden för Sveriges agerande i internationella församlingar

som FN och EU." Enligt vad utskottet inhämtat kommer

regeringens förslag på detta område att presenteras under

våren 2002. Frågan om en transaktionsskatt på internationell

valutahandel (Tobinskatt) som ett bland flera alternativa

finansieringssätt som komplement till traditionellt

gåvobistånd har också behandlats i en rapport från

Kommissionen om "Responses to the Challenges of

Globalisation" inför ECOFIN:s möte i början av mars 2002.

5.3.2 Skuldfrågor

Skuldbördan utgör ett utvecklingshinder i många av de

fattigaste länderna. Sverige agerar därför aktivt för ökade

skuldnedskrivningar för dessa länder. Sverige har också på

flera sätt, enligt utskottets mening, föregått med gott

exempel vad gäller skuldlättnader för de allra fattigaste

länderna.

Sedan mitten av 1980-talet har Sverige sålunda hört till de

mest aktiva aktörerna på skuldområdet. Redan 1978 skrev

Sverige för övrigt av sina fordringar för biståndslån till de

fattigaste länderna. Vidare har Sverige bilateralt bidragit

till skuldlättnader inom ramen för Parisklubben,

Världsbankens "femte och sjätte dimensioner" och det

bilaterala stödet till ekonomiska reformer. För att uppnå den

utvecklingseffekt som krävs måste dock alla fordringsägare

samfällt genomföra skuldlättnader och alla bära sin andel av

finansieringsbördan. Därför har Sverige tillsammans med

likasinnade länder kraftfullt och med viss framgång drivit

frågan om varaktig och säker finansiering samt rimlig

bördefördelning.

Sverige välkomnade 1996 varmt det s.k. HIPC-initiativet

(Heavily Indebted Poor Countries) som ett första viktigt steg

mot en lösning av skuldkrisen i de fattiga länderna.

En av de grundläggande tankarna bakom HIPC-initiativet är

att de länder som kvalificerar för stöd skall ges en hållbar

skuldnivå (denna gräns är satt till 150 % skuld i förhållande

till export). HIPC är ett medel och en möjlighet för de

fattiga och skuldtyngda länderna att permanent ta sig ur sin

ohållbara skuldsituation. En grundläggande förutsättning för

detta är emellertid att orsaken till landets ursprungliga

skuldsituation åtgärdas. Det är dock inte endast skuldens

storlek som är avgörande för hur landets ekonomi utvecklas.

Skuldhållbarhet är dessutom en funktion av sund ekonomisk

politik, direktinvesteringar, utveckling av exportmarknader,

fattigdomsbekämpning, skuldhanteringskapacitet med mera.

Länderna har härvidlag ett stort eget ansvar för hur deras

framtida skuld utvecklas. Biståndets roll är att stödja denna

process.

Fram till och med september år 2001 hade 23 länder nått den

s.k. beslutspunkten från vilken länderna erhåller

substantiella skuldlättnader. Tre länder - Uganda, Bolivia

och Moçambique - har nått den s.k. slutpunkten och därmed

erhållit skuldnedskrivning på hela sin externa skuldstock

till en nivå som bedöms ge länderna en hållbar skuld. Den

sammantagna skuldtjänsten för de 23 länderna beräknas under

2001-2003 minska med cirka en tredjedel jämfört med gjorda

betalningar under 1998-1999.

Under hösten 1999 fattades beslut om att förstärka HIPC-

initiativet mot bredare, djupare och snabbare skuldlättnader.

Samtidigt förstärktes också initiativets fattigdomskoppling,

som innebär att de resurser som frigörs vid skuldlättnaden

kanaliseras till fattigdomsbekämpande ändamål. Utskottet ser

detta som ett uttryck för den ökade samsyn som nu existerar

för att ge de fattiga och skuldtyngda länderna substantiella

skuldlättnader.

Kostnaderna för initiativets genomförande är emellertid så

omfattande att insatser från Sverige och andra likasinnade

givare inte räcker till för att finansiera initiativet. Ett

villkor är att även de stora länderna axlar sin del av

finansieringsbördan. Sverige har därför varit drivande i

arbetet att lägga fast en finansieringsprocess för HIPC-

initiativet. Hösten 2001 fattade regeringen beslut om att

utbetala 320 miljoner kronor till den skuldlättnadsfond som

används för att finansiera skuldlättnader under initiativet.

Vidare har regeringen fattat beslut om att lämna ett bidrag

om 74 miljoner kronor för att finansiera den internationella

valutafondens deltagande under initiativet.

Förslag som åtskiljningslöst syftar till att totalt skriva

ned skulder för alla utvecklingsländer - i synnerhet

medelinkomstländerna - är däremot inte befogade, enligt

utskottets mening. Sådana kan till och med visa sig

kontraproduktiva för dessa länders strävanden att fullt

integrera sig med den internationella kapitalmarknaden.

Anledningen till detta är att investerare kan tveka eller

begära mycket hög ränta för att låna pengar till de länder

som inte kan betala tillbaka utan måste få skulderna

nedskrivna. Tillgången till privata kapitalflöden till

rimliga räntesatser är avgörande för medelinkomstländernas

utveckling.

Lånefinansiering är ett viktigt alternativ när det gäller

att mobilisera resurser för utveckling i de fattiga länderna.

Lånefinansiering är till och med en förutsättning för att

åstadkomma utveckling i flertalet utvecklingsländer.

Merparten av medelinkomstländerna är kreditvärdiga enligt

Världsbankens regelverk. Att helt skriva ned dessa länders

skulder skulle sänka deras kreditvärdighet och utestänga dem

från kapitalmarknaden alternativt kraftigt fördyra deras

upplåning. Därigenom skulle de gå miste om de resurser som är

en förutsättning för deras utveckling.

IMF och Världsbanken har, enligt vad utskottet inhämtat,

tagit intryck av tidigare års misstag och kraftigt anpassat

och förbättrat sin verksamhet. Därigenom fyller Bretton

Woods-institutionerna nu en viktig funktion, inte minst

beträffande den internationella finansiella stabiliteten

liksom för finansieringen av fattigdomsbekämpningen. Att

totalt skriva ned dessa institutioners fordringar skulle

därför innebära ett hinder för deras fortsatta verksamhet.

Därigenom skulle mycket viktiga finansieringskällor för

utvecklingsländerna försvinna. Vidare måste en rättviseaspekt

beaktas. De länder som skött sina betalningar till IDA skulle

straffas för detta då de inte skulle kunna få låna nya medel

eftersom deras medel skulle användas för nedskrivning av

andra länders misskötta betalningar.

5.4. Globalisering och frihandel

Handel är ett av de viktigaste medlen för att åstadkomma

ekonomisk tillväxt och generera de resurser som är nödvändiga

för att kunna bekämpa fattigdomen.

De senaste decennierna har präglats av betydande avveckling

av tullar och icke-tariffära handelshinder.

Utvecklingsländerna deltar nu i allt större utsträckning i

världshandelsutbytet och i arbetet i de multilaterala

institutionerna för handel och investeringar.

Som följd av dessa handelsliberaliseringar har

utvecklingsländerna kraftigt ökat såväl sin import som export

av varor. Tillverkningsindustrins andel av

utvecklingsländernas totala exportvärde har också vuxit

kraftigt. Handeln med varor och tjänster har fördubblats det

senaste decenniet. Den ökande handeln har varit gynnsam för

utveckling och välfärd. Framstegen har emellertid varit

ojämnt fördelade genom att länder med öppen handel de senaste

tjugo åren noterat minst dubbel så stor tillväxt i sina

ekonomier som de länder som behållit höga tullar och

avskärmat sig från import och konkurrens.

Som utskottet tidigare utförligt redogjort för i betänkande

1998/99:UU12 Utrikeshandel och internationella investeringar

finns stöd i ett omfattande empiriskt material för

uppfattningen att frihandel är fördelaktig för alla

deltagande aktörer. Frihandel gynnar ett lands utveckling.

Ensidiga handelsliberaliseringar befrämjar tillväxt och

välfärd på lång sikt. Övergångsvis kan dock problem uppkomma,

och det finns, särskilt på jordbruksområdet, anledning att

uppmärksamma de effekter som kan drabba u-länderna.

Det råder även bred enighet om att fri handel över

nationsgränserna generellt leder till högre sysselsättning

och ökat välstånd. Betydelsen av utrikeshandel och

internationella investeringar för ekonomisk utveckling är

också väl dokumenterad. Ekonomisk forskning talar också för

att de länder som prövat en självtillitsstrategi som

inneburit att man avstått från att delta i världshandeln och

världsekonomin ofta har sämre ekonomisk och social utveckling

än andra länder. En omfattande forskning om internationell

handel och frihandelns fördelar förekommer på universitet,

högskolor och forskningsinstitut världen över. Utskottet

anser därför inte att det finns skäl för att inrätta ett

särskilt institut för forskning om den fria handelns

betydelse.

5.4.1 WTO och utvecklingsrundan

Ministerdeklarationen från Doha har en tydlig

utvecklingsprofil och reflekterar i de flesta delar de

intressen som u-länder krävt ska inkluderas i texten. Detta

var en grundförutsättning för WTO:s fortsatta legitimitet och

för u-ländernas vilja att påbörja förhandlingar och deras

förmåga att utnyttja handeln som ett utvecklingsinstrument.

Deklarationens inledningsavsnitt anger att u-länders behov

och intressen skall genomsyra WTO:s arbetsprogram. Det

betyder bl.a. att frågor om förbättrat marknadstillträde,

balanserade regler liksom långsiktig finansiering av tekniskt

bistånd och kapacitetsuppbyggnad är av avgörande betydelse. I

huvuddelen av arbetsprogrammets områden tas särskild hänsyn

till u-länders och de minst utvecklade ländernas intressen.

I deklarationen görs också specifika referenser till

behovet av tekniskt bistånd och kapacitetsuppbyggnad inom fem

av arbetsprogrammets områden. Förhandlingar kommer också att

ske på områdena om implementering, jordbruk,

marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter och särskild

och differentierad behandling av stor betydelse för u-länders

förmåga att dra nytta av WTO i framtiden.

I och med att enighet uppnåtts om att inleda nya

multilaterala handelsförhandlingar har frågan om en

transatlantisk gemensam marknad inte längre någon aktualitet.

EU och USA har emellertid ett nära samarbete i

handelspolitiska frågor inom ramen för det transatlantiska

ekonomiska partnerskapet (TEP) som etablerades 1998. Det

övergripande syftet med detta samarbete är att stärka det

multilaterala systemet samtidigt som man vill eliminera

handelshinder över Nordatlanten. Trots detta fortsätter USA,

enligt utskottets mening, att föra en motsägelsefull

handelspolitik, där nationella särintressen ibland

prioriteras framför frihandel och där unilaterala

skyddsåtgärder sätts in på bekostnad av respekten för det

multilaterala förhandlingssystemet.

Som utskottet tidigare framhållit i betänkande 1998/99:UU12

har internationell handel - liksom andra former av samarbete

över gränserna - positiva effekter för demokrati och

mänskliga rättigheter samt bidrar till att befrämja person-

och kunskapsutbyte mellan länder. I det perspektivet

välkomnar utskottet Kinas inträde i

Världshandelsorganisationen (WTO) i december 2001. Det är

utskottets uppfattning att Kinas inträde i WTO kan medföra

att det kinesiska samhället ytterligare öppnas mot omvärlden

genom den exponering detta medför i fråga om handel,

investeringar och internationellt umgänge i allmänhet. Detta

bör i sin tur även leda till en mer demokratisk utveckling i

Kina. Medlemskapet i WTO och inlemmandet i det multilaterala

handelssystemet torde även bidra till Kinas utveckling mot

att bli en ansvarstagande medlem av det internationella

samfundet. Genom WTO-medlemskapet har Kina också anslutit sig

till vissa rättsliga principer som, om de följs, får en

positiv inverkan vad gäller respekten för mänskliga

rättigheter.

Utskottet konstaterar att arbetet i WTO har blivit mer

transparent. Detta är viktigt för att skapa förtroende hos

allmänheten för det arbete som bedrivs inom organisationen.

EU och Sverige har varit pådrivande i denna diskussion,

vilket har resulterat i färre möten i begränsad krets och

bättre koordinering av möten. Bruket av informella möten med

deltagande av alla medlemmar som så önskar har ökat.

Sverige och övriga EU-länder anser dock att mer återstår

att göra både vad gäller den interna och den externa

öppenheten. Till exempel bör öppna specialsessioner i WTO där

parlamentariker och företrädare för olika

intresseorganisationer bereds möjlighet att deltaga

övervägas. Ökade aktiviteter riktade mot det civila samhället

är enligt utskottets mening önskvärda.

I samband med sådana reformplaner är det samtidigt viktigt

att ta hänsyn till WTO:s mellanstatliga karaktär, att alla

beslut baseras på konsensus samt att effektiviteten i WTO-

arbetet inte får försämras.

Sverige driver en långtgående frihandelsvänlig linje inom

EU med syfte att successivt eliminera handelshinder för u-

ländernas export till i-länder. Enligt svensk uppfattning bör

u-länderna ges möjlighet att gradvis öppna sina marknader

samtidigt som handelshinder elimineras i snabbare takt vad

gäller u-ländernas export till i-landsmarknaderna. WTO-

avtalens implementering innehåller en mängd undantag som ger

u- och MUL-länder möjlighet till förlängt skydd för

industrier. Sverige stöder sådana undantag och avser att föra

en generös politik inom ramen för Doha-rundan vad gäller u-

ländernas implementering av avtal och övergångsregler.

Sverige har länge verkat för lägre tullar och ser det

därför som glädjande att förhandlingar nu inleds med avsikt

att reducera, och helst avveckla, tullar. Förhandlingarna

gäller även generella tullsänkningar och avskaffande av

särskilt höga tullar samt de problem som uppstår då tullarna

på färdiga varor är högre än tullarna på insatsvaror. Detta

utgör ett stort handelshinder för många u-länder.

WTO:s regelverk ger redan u-länder särskilda fördelar, både

vad gäller längre övergångsperioder och stöd för

implementering av WTO-regler och unilateralt fördelaktigt

marknadstillträde (genom GSP-systemet). Förutom att u-länder

(speciellt de fattigaste) behöver särskilda fördelar vad

gäller marknadstillträde på de rikare ländernas marknader och

stöd för att förbättra sin handelskapacitet krävs att det

inhemska näringslivet och dess produktionskapacitet stärks.

Sverige lägger särskild vikt vid marknadstillträde för de

minst utvecklade länderna, MUL. EU:s beslut den 26 februari

2001 att utöka denna fördelaktiga behandling av MUL för i

princip alla produkter utom vapen ligger väl i linje med

Sveriges ansträngningar. Beslutet innebär att de minst

utvecklade länderna (f.n. 49 stycken) får tull- och

kvotfrihet på samtliga varor som finns uppräknade i den

särskilda förordningen för tullförmåner, det allmänna

preferenssystemet, (Generalized System of Preferences (GSP).

Beslutet (Everything but Arms) trädde i kraft omedelbart med

undantag för tre produkter - socker, ris och bananer. För

dessa fastställdes övergångsperioder och ett kvotsystem. Den

nya GSP-förordningen är i kraft sedan den 1 januari 2002.

Världshandeln behöver nya rättvisa spelregler. Sverige

arbetar därför för att liberalisera ursprungsreglerna i EU:s

preferensavtal, i synnerhet för de minst utvecklade länderna.

Av hänsyn till existerande tillverkningsindustri inom EU

finns dock fortfarande ett relativt starkt motstånd mot

sådana liberaliseringar.

5.4.2 Tekniskt bistånd och kapacitetsbyggande

Inom WTO har man enats kring uppfattningen att ett ökat och

mer effektivt handelsrelaterat tekniskt bistånd är nödvändigt

för att u-länder skall kunna driva sina intressen i WTO och

genomföra resultaten av internationella handelsförhandlingar.

WTO:s tvistlösningsmekanism innehåller ett flertal

bestämmelser om särskild hänsyn till u-länder i

handelstvister. Dessutom bistår WTO-sekretariatet med

rättshjälp. Sverige har också, tillsammans med en rad u- och

i-länder, grundat och finansierat ett rättscentrum för u-

länder (Advisory Centre on WTO Law, ACWL). Detta är

fristående från WTO och har främst till uppgift att bistå u-

länder med juridisk rådgivning i handelstvister men också att

hålla utbildningar och seminarier för att öka kunskapen bland

u-länder om WTO:s tvistlösningssystem.

Sverige verkar för att öka och effektivisera

handelsrelaterat tekniskt bistånd. Svenska bidrag till

handelsrelaterat tekniskt bistånd inriktas främst på de

fattigaste u-länderna. Utöver det stöd som behövs för att

stärka förhandlingsteknisk förmåga behövs även annat stöd som

på landnivå främjar u-länders kapacitet att producera och

exportera.

Det är angeläget att det regionala handelsutbytet u-

länderna emellan ökar -bl.a. genom sänkta tullnivåer. Genom

det handelsrelaterade tekniska biståndet bidrar Sverige till

att åstadkomma en utvecklingsorienterad handelspolitik i och

mellan u-länder. Som exempel har Sverige bidragit till ett

projekt för att utarbeta en ny handelspolitik i Tanzania och

lämnat stöd till regionala samarbetssträvanden som syftat

till att öka samordningen i handels- och

investeringspolitiska frågor i östra Afrika.

Sverige är pådrivande inom EU vad gäller konkreta åtaganden

och har föreslagit att EU skall fördubbla stödet till WTO:s

handelsrelaterade tekniska bistånd samt öka stödet till

övriga multilaterala organ med 50 %. Vi har också genomfört

sådana ökningar vad gäller sitt bilaterala stöd till dessa

organ. Sverige verkar också för att stödet skall ges på

längre sikt än vad nu är fallet. I samband med den

givarkonferens till Doha Development Agenda Global Trust Fund

som hölls i Genève den 11 mars ökade Sverige vårt bidrag från

8 miljoner kronor till 16 miljoner kronor. Konferensen som

helhet var lyckad såtillvida att det mål om 15 miljoner

schweizerfranc som satts inför mötet fördubblades (varav

dryga 20 miljoner i nya pengar).

Utöver till WTO ger Sverige handelsrelaterat tekniskt

bistånd via bl.a. UNCTAD och ITC. Genom Sida förmedlas denna

typ av stöd också av frivilligorganisationer och bilateralt

via kurser som Sida självt anordnar eller hyr in konsulter

för. I samband med Monterreykonferensen var Sverige med och

annonserade att man skulle ombilda AITIC - nu en schweizisk

organisation - till en mellanstatlig sådan. AITIC kommer att

ge råd och analytiskt stöd i WTO-förhandlingar, anpassat

efter enskilda länders speciella situation. Särskild

uppmärksamhet kommer att ges till de fattigaste länderna, och

de länder som saknar representationskontor vid WTO:s

huvudkontor i Genève.

EU ger också inom ramen för Cotonouavtalet omfattande stöd

för att stärka AVS-ländernas förmåga att förhandla om

ekonomiska partnerskapsavtal (EPA). Detta ser Sverige som ett

sätt att stärka u-länder i EPA-förhandlingarna men även som

ett sätt att förbereda AVS-länderna för multilaterala

handelsförhandlingar. EU har också etablerat ett särskilt

AVS-kontor i Genève som skall stödja ländergruppen i WTO-

förhandlingarna.

För att alla länder skall acceptera frihandel och även

kunna tillgodogöra sig de möjligheter som globaliseringen

medför så är det emellertid enligt utskottets mening

nödvändigt att de rikare länderna är beredda att lämna

ytterligare ökat tekniskt bistånd till u-ländernas

näringslivsutveckling och för att underlätta för u-länder att

exportera till i-landsmarknaderna. Det måste också vara en

prioriterad uppgift att på olika vägar bidra till direkt

förhandlingsstöd samt mer långsiktigt till kapacitetshöjande

stöd för att utveckla institutioner som underlättar handel

och för analys och förhandlingskapacitet på handelspolitikens

område. Detta är viktigt för att förbättra u-länders

möjlighet att dra nytta av WTO:s regelsystem liksom för att

öka förtroendet för WTO och för i-länders

utvecklingssträvanden.

5.4.3 IT-teknik och e-handel

Den nya IT-tekniken erbjuder unika möjligheter till kunskap

och information. Omkring 90 % av världens befolkning har

emellertid inte tillgång till datorer, och mer än hälften har

aldrig använt en telefon. Därmed riskerar globaliseringen att

bidra till att ytterligare förvärra skillnaderna till förmån

för en privilegierad elit medan den stora majoriteten

människor i världen inte kan dra nytta av den nya teknikens

fördelar. Risken är att en ökning av denna digitala klyfta

kan leda till en ökning även av andra klyftor, dvs. ju mer

samhällena i höginkomstländerna går in i

informationssamhället desto mer marginaliserade blir de

fattiga länderna. När mer och mer av handel och tjänster,

medier, kontakter mellan organisationer och med myndigheter

flyttas över till Internet kommer det också att bli allt

kostsammare för de fattiga länderna att stå utanför denna

utveckling[9].

E-handel skapar nya handelsmöjligheter för alla länder.

Inom WTO pågår sedan 1998, med aktivt deltagande av EU, ett

arbete med syfte att skapa och upprätthålla en miljö som

främjar utvecklingen av e-handel. Däri ingår bl.a. att se

över hur existerande regelverk för den internationella

handeln (avtalen GATT, GATS och TRIPS) förhåller sig till e-

handel. Särskild uppmärksamhet ägnas åt utvecklingsaspekter

av e-handel. WTO:s medlemsländer har enats om att

upprätthålla tullfrihet för e-handel, i ett första steg fram

till nästa ministermöte hösten 2003.

Sverige arbetar aktivt med att främja tillväxt av IT i sina

samarbetsländer. Detta sker dels genom att IT integreras i

biståndet som en naturlig del, dels genom specifika

satsningar på IT.

Utbyggnad av IT kan inte ske utan insatser av den privata

sektorn. Det är den som har både kompetens och kapital. Det

är därför viktigt att företag är med tidigt i processen vad

gäller policyutveckling. Enligt vad utskottet inhämtat har

Sida och UD skapat en referensgrupp som består av

representanter för de största telekomföretagen, IT-företagens

branschorganisationer och universiteten för att den skall

kunna ge kompetens och idéer angående IT-utveckling i fattiga

länder. Sverige stöder även UNICT Task Force som är en global

grupp under FN:s generalsekreterare med representanter för

regeringar, företag och NGO:er som skall studera hur man kan

använda IT för fattigdomsbekämpning.

5.4.4 Livsmedelssäkerhet och jordbrukshandel

Livsmedelssäkerhet i u-länder uppnås i första hand genom en

målmedveten politik för att avskaffa eller reducera

fattigdomen. Ett rättvist och marknadsorienterat system för

handel med jordbruksprodukter kan ge viktiga bidrag i denna

strävan. De multilaterala handelsreglerna på jordbruksområdet

kan påverka livsmedelssäkerheten på framför allt två sätt:

dels genom effekter på världsmarknadspriserna vilket påverkar

incitamenten för jordbruksproduktion och inkomsterna inom

jordbruket, dels genom inverkan på u-ländernas

handlingsutrymme för att bedriva jordbruks- och

landsbygdspolitik. Avreglering och liberalisering av i-

länders jordbruks- och handelspolitik är därför viktiga medel

för att förbättra förutsättningarna för

livsmedelsproduktionen i u-länder. Jordbruksproduktion i u-

länderna är i många fall det bästa medlet för

landsbygdsutveckling och förbättrad livsmedelssäkerhet.

Riksdagen beslutade 1998 att Sverige skall arbeta för en

jordbruks- och livsmedelspolitik inom EU som bl.a. bidrar

till global livsmedelssäkerhet. Detta mål ska uppnås med

hjälp av avreglering av de delar av EU:s jordbrukspolitik som

stör världshandeln med jordbruksvaror och livsmedel, bl.a.

genom att pressa ner världsmarknadspriserna. Det är därmed

angeläget att i förhandlingarna om ett nytt jordbruksavtal

inom ramen för WTO så långt som möjligt (givet WTO:s mandat,

dvs. begränsning till renodlade handelsfrågor) eftersträva

ett för u-länderna mer rättvist handelssystem. Mot denna

bakgrund förordar Sverige också utökad flexibilitet för u-

länderna vad gäller utformning av jordbrukspolitiskt stöd med

syfte att t.ex. förbättra livsmedelssäkerheten, att utveckla

landsbygden och bekämpa fattigdomen i u-länderna.

Sverige är pådrivande inom EU för att i WTO-rundan arbeta

för att minska i-ländernas jordbrukspolitiska avskärmning

från världsmarknaden.

5.4.5 Handel och miljö

Hållbar utveckling är redan i dag ett uttalat mål för

Världshandelsorganisationen (WTO). Det framgår av

Marrakechavtalet om upprättandet av WTO. Där framhålls bl.a.

vikten av att höja levnadsstandarden, säkerställa full

sysselsättning och utnyttja världens resurser i enlighet med

målsättningen om en hållbar utveckling i syfte att skydda och

bevara miljön.

Resultatet av ministermötet i Doha kan anses utgöra ett

politiskt genombrott för miljöfrågorna, som nu för första

gången tas upp i handelsförhandlingar i WTO. I Doha slogs

fast att WTO inom ramen för kommande förhandlingar skall

arbeta för att göra handel och miljö ömsesidigt stödjande och

bidra till processen inför Rio + 10 i Johannesburg för att nå

en hållbar utveckling. Därmed är det viktigt att arbetet inom

WTO sker i nära samförstånd med andra viktiga mellanstatliga

organisationer inom miljöområdet såsom UNEP och sekretariaten

för de olika miljökonventionerna. Sverige har genom EU

välkomnat närmandet mellan världshandelsorganisationen WTO

och UNEP för att förbättra synergieffekter mellan handel och

miljö. Miljöhänsyn måste integreras i alla sektorer. UNEP

skall verka för miljöhänsyn i det internationella systemet.

Såväl WTO:s regelverk som de multilaterala konventionerna

på miljöområdet är enligt utskottets mening viktiga delar av

det internationella regelverk som Sverige och EU skall leva

upp till. Vid WTO:s ministermöte i Doha beslutades bl.a. att

inleda förhandlingar om förhållandet mellan WTO:s regler och

handelsrelaterade regler i internationella miljöavtal.

Enligt vad utskottet inhämtat är det Sveriges ambition att

verka för att de olika delarna inte spelas ut mot varandra,

utan att de i samverkan stärker såväl frihandeln som

miljöhänsynen i världen. Det gäller frågorna om skydd för

växtsorter, om patent på levande organismer och genetiskt

material och om biopirateri. Vad gäller skydd för växtsorter

föreskriver TRIPS-avtalet[10] att WTO-medlemmarna skall

tillhandahålla skydd för växtsorter genom patent eller genom

ett effektivt sui generis-system (ett fristående system av

eget slag) eller genom en kombination av dessa båda. Den

internationella konventionen om skydd för

växtförädlingsprodukter (UPOV-91) utgör ett av flera möjliga

alternativ till växtsortsskydd. WTO:s medlemmar är emellertid

inte bundna till detta alternativ. De har därmed möjlighet

att själva välja lämpligt sui generis-system för skydd för

växtsorter liksom att utforma jordbruksundantag (s.k.

"farmers'''''''''''''''' privilege", bönders rätt att spara och använda

skördat material till utsäde). Att - vilket ibland hävdas -

WTO:s regler skulle innebära att bönder tvingas köpa utsäde

från internationella storföretag inom gen- och

bioteknikbranschen är inte riktigt. WTO och TRIPS-avtalet ger

länder frihet att välja system för växtskydd samt att utforma

jordbruksundantag.

5.5. Globalisering och en ekologiskt

hållbar utveckling

En hållbar utveckling kräver åtgärder på global, regional,

nationell och lokal nivå i såväl i-länder som u-länder. Som

framhålles i regeringens skrivelse 2001/02:172 Nationell

strategi för hållbar utveckling har Sverige därför ett ansvar

att bidra till att alla människors grundläggande behov på

sikt tillfredsställs inom ramen för de ekologiska systemens

bärkraft. Det krävs således insatser både för att ställa om

Sverige och för att stödja andra länders ansträngningar.

Svenska internationella insatser för en hållbar utveckling

sker främst inom internationella organisationer såsom FN, EU,

OECD, WTO, Nordiska ministerrådet och Baltic 21, inom

internationella miljökonventioner samt genom bilateralt och

multilateralt utvecklingssamarbete. Här ingår bl.a. det

omfattande förhandlingsarbetet i FN:s kommission för hållbar

utveckling (CSD) inför toppmötet i Johannesburg.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla behovet av

bättre samarbete och en ökad samstämmighet i utrikespolitiken

mellan såväl olika politikområden som säkerhets-, handels-,

miljö-, jordbruks- och utvecklingssamarbete som i och mellan

olika internationella organisationer. En ökad samsyn krävs

för att ändra ohållbara konsumtions- och produktionsmönster

och bekämpa fattigdomen. De nationella regeringarna har ett

ansvar att föra en samstämmig politik också i de

internationella organisationerna. En bättre dialog mellan

olika multilaterala institutioner är också ett viktigt steg

mot ett mer kraftfullt agerande.

Övergripande frågor vid världstoppmötet om hållbar

utveckling i Sydafrika i september 2002 kommer att behandla

hållbar utveckling i begreppets samtliga dimensioner:

socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Utgångspunkten är

fattigdomsbekämpning samt hållbara konsumtions- och

produktionsmönster i enlighet med riktlinjerna för FN:s

kommission för hållbar utveckling. Andra viktiga frågor vid

toppmötet gäller diskussionen om en förstärkning av det

globala styrelseskicket för hållbar utveckling och den

internationella miljöförvaltningen.

Utskottet har inhämtat att regeringen eftersträvar ett

integrerat arbetssätt i förberedelserna inför världstoppmötet

om hållbar utveckling. För att främja samordningen av de

svenska förberedelserna inför mötet har regeringen bl.a.

inrättat en interdepartemental samrådsgrupp. Samrådsgruppen

deltar bl.a. aktivt i utarbetandet av svenska positioner

inför toppmötet.

Enligt vad utskottet inhämtat är avsikten vid toppmötet

inte att omförhandla Agenda 21, det handlingsprogram för

hållbar utveckling som antogs vid Riokonferensen år 1992.

Även om Agenda 21 i sin nuvarande utformning inte är

juridiskt bindande så är den politiskt förpliktande och kan

därför ändå bidra till ökat engagemang för hållbar

utveckling. Alla frågor lämpar sig således inte för bindande

beslut. Utskottet anser därför inte att det bör vara ett mål

för världssamfundet att verka för att alla olösta frågor från

Riokonferensen 1992 måste överföras till bindande

resolutioner senast under Johannesburgskonferensen.

Sverige har i förberedelserna inför toppmötet i

Johannesburg aktivt verkat för att fokus för toppmötet skall

ligga på att genomföra redan överenskomna åtaganden i Agenda

21 och att toppmötet skall precisera dessa åtaganden i

konkreta och tidsbundna mål. Ett förbättrat genomförande bör

åstadkommas bl.a. genom stärkt partnerskap med aktörer i det

civila samhället, framför allt enskilda organisationer men

också näringslivet och vetenskapssamhället.

Frågor om hållbara konsumtions- och produktionsmönster samt

så kallad ecoefficiency kommer att vara viktiga övergripande

frågor vid toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg.

Sverige har därför åtagit sig att tillsammans med andra

särskilt intresserade länder inom EU vara pådrivande i

förberedelserna på detta område inför toppmötet. I anslutning

därtill utgår utskottet från att också förslagen om rättvist

miljöutrymme, faktor 10 och gröna nyckeltal kommer att

diskuteras.

Vatten kommer att bli en viktig fråga vid

Johannesburgskonferensen. Det finns starkt stöd bland

medlemsländer i både nord och syd för att ge frågan om

färskvatten en fördjupad behandling i Johannesburg. Sverige

är ett av de medlemsländer som både inom EU och vid globala

förhandlingar drivit uppfattningen att toppmötet måste bidra

med en konkretisering av de vattenrelaterade målsättningarna

i FN:s millenniedeklaration.

Att bevara den biologiska mångfalden är ett globalt ansvar

i en tid när också befolkningstillväxten utgör en ständig

påfrestning på det globala ekosystemet. Sverige antog år 1993

en nationell strategi för bevarande av biologisk mångfald.

Det internationella samfundet har sedan Riokonferensen 1992

på flera områden utvidgat sitt arbete för en hållbar miljö.

Exempelvis har rekommendationer antagits för hållbart

skogsbruk. I dessa behandlas bl.a. certifieringsfrågor. Det

finns ingen global skogskonvention. Hur dessa

rekommendationer skall implementeras diskuteras därför främst

i FN:s skogsforum, UNFF. Den svenska regeringens linje vad

gäller skogscertifiering är att parterna på marknaden bör

avgöra vilken typ av certifiering som skall användas.

EU har i mars 2002 beslutat att ratificera

Kyotoprotokollet. Sverige har under arbetet med att utforma

en global överenskommelse som syftar till att begränsa

klimatförändringarna aktivt strävat efter ett effektivt

system. Sveriges och övriga EU:s förslag har genomgående

varit mer långtgående vad gäller utsläppsminskning än vad som

kunnat accepteras av samtliga klimatkonventionens parter.

Sverige deltar som EU-land i systemet för gemensamt

genomförande för regionala organisationer enligt

Kyotoprotokollets artikel 4. Detta innebär inte någon

minskning av de totala utsläppen från EU utan endast att

minskningens fördelning inom EU är olika stor beroende på

vilken grad av rening som medlemsländerna redan uppnått.

Sverige har kommit långt när det gäller rening av utsläpp och

har därför ett mindre krav på minskning än vissa andra EU-

länder, men detta påverkar inte det totala utsläppsmålet för

regionen som ligger fast i enlighet med vad som

överenskommits i Kyoto 1997.

Utskottet konstaterar att Sverige är mycket pådrivande i

frågor kring ozonskiktets bevarande, såväl inom EU som i det

övriga internationella arbetet. Det är ett svenskt miljömål

att utsläpp av ozonnedbrytande ämnen till största delen skall

ha upphört år 2010. Vikten av att Sverige verkar

internationellt för att uppnå detta mål har bl.a. framhållits

i regeringens proposition 2000/01:130 Svenska miljömål och

åtgärdsstrategier.

5.5.1 Internationell miljöförvaltning

Sverige har varit pådrivande i arbetet för förbättrad

effektivitet och stärkt samordning av den internationella

miljöförvaltningen. Detta rör bl.a. ansvarsfördelningen

mellan berörda delar av FN-systemet såsom ECOSOC, de

regionala och funktionella kommissionerna inklusive

kommissionen för hållbar utveckling. De systemfrågor som

behandlas inom ramen för den internationella konferensen om

utvecklingsfinansiering, exempelvis förbättrad koherens

mellan Världsbanken, IMF, WTO och FN-systemet, är också

relevanta för Johannesburgsprocessen.

Som ett led i förberedelserna inför Johannesburgstoppmötet

tillsatte UNEP i februari 2001 en ministergrupp för att

utreda möjligheten att förstärka den internationella

miljöförvaltningen. Det skedde på initiativ av EU under det

svenska ordförandeskapet. Rekommendationerna från gruppen

kommer att utgöra ett viktigt bidrag till toppmötet i

Johannesburg. Sverige har i denna process agerat för att den

internationella miljöförvaltningen skall bygga på befintliga

strukturer, i synnerhet FN:s miljöorganisation UNEP. Systemet

bör särskilt främja genomförandet av internationella

miljöavtal. UNEP bör ges resurser för att förbättra

samordningen mellan den växande raden av internationella

miljöorgan. Harmoniserad planering och tematiskt samarbete

mellan olika miljöavtal bör övervägas.

En stabil, förutsägbar och tillräcklig finansiering behövs

emellertid för att åstadkomma en global miljöförvaltning.

Samtidigt bör konsekvens mellan internationella miljöavtal

säkras och olika åtgärder, inklusive juridiska, bör övervägas

för att effektivisera deras genomförande.

Den globala miljöfonden (GEF) knyter samman FN-systemet med

Världsbanken och anses med sin budget på 2,75 miljarder

dollar vara den viktigaste internationella fonden som arbetar

med globala miljöproblem. Verksamheten är huvudsakligen

inriktad på att bekämpa klimatförändringar och förlusten av

biologisk mångfald, att sanera internationella vattendrag och

att avveckla freonanvändning i Central- och Östeuropa. Bidrag

lämnas till de berörda länderna för att bygga upp kunnande om

dessa frågor och kapacitet för att hantera dem. Sverige

bidrar till fondens verksamhet med drygt 448 miljoner kronor

för fyraårsperioden 1998-2002. Genomförandeorganisationer är

Världsbanken, FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och FN:s

miljöprogram UNEP. De tre organisationerna har åtagit sig att

i sina egna respektive verksamheter verka för global

miljöhänsyn, dvs. att integrera sådan verksamhet.

Världsbanken har nyligen, på GEF-styrelsens uppmaning,

antagit en miljöstrategi som inkluderar dessa globala hänsyn.

Insatser för ozonskiktets bevarande ges hög prioritet i

Sveriges internationella samarbete. Inom ramen för

Montrealprotokollets multilaterala fond för utfasning av

ozonfarliga ämnen driver Sverige bl.a. frågan om

institutionell förstärkning i u-länderna.

Att miljöanpassa samhället kräver sektorsövergripande

åtgärder som kan uppfattas som kostsamma i fattiga länder.

Det är därför viktigt att understryka dessa åtgärders verkan

på längre sikt. Att värna om hållbar utveckling får positiva

konsekvenser inte endast för miljön, det ger även bättre

förutsättningar för bl.a. ekonomisk tillväxt och

fattigdomsbekämpning.

Frågan om en internationell miljödomstol har i viss

utsträckning diskuterats inom ramen för UNEP:s arbete med en

förbättrad internationell miljöförvaltning (International

Environmental Governance, IEG). Det finns dock för närvarande

inte någon utredning i det sammanhanget som har mandat att

särskilt studera frågan om en internationell miljödomstol.

Utskottet anser att det finns uppenbara fördelar med en

enhetlig utveckling av praxis inom miljörätten. Att genomföra

detta genom ett enhetligt tvistlösningssystem, genom en

miljödomstol, torde emellertid vara förenat med flera problem

med anledning av att den internationella miljörätten

innehåller en stor mängd konventioner och ett stort antal

sinsemellan mycket olika instrument för att se till att

förpliktelserna efterlevs. Därtill kommer det politiska

problemet att många stater är ovilliga att låta domstolar

slita deras tvister.

En enhetlig tvistlösningsmekanism skulle sannolikt

förutsätta att det infördes bestämmelser därom i ett stort

antal redan befintliga miljörättskonventioner. Om

tvistlösningsklausulerna i befintliga konventioner inte

revideras kan det innebära att parterna får en valmöjlighet

mellan flera tvistlösningsinstitutioner, vilket ytterligare

skulle undergräva enheten i miljörättens tillämpning. Sådana

nödvändiga omförhandlingar skulle ta tid och kraft i anspråk

samt i vissa fall kunna leda till att gjorda överenskommelser

rivs upp även i andra avseenden, eftersom det kan hävdas att

konventionen därmed öppnas för omförhandling.

Det finns redan en domstol med generell kompetens, nämligen

internationella domstolen i Haag. Haagdomstolen har också en

särskild miljökammare. Även om det inte finns någon

instansordning inom folkrätten ger internationella domstolens

auktoritet dess domar en särskild tyngd.

Frågan om en miljödomstol har också delvis behandlats och

avstyrkts av utskottet tidigare, bl.a. i betänkande

1997/98:UU17. Där framhölls att nuvarande ordning är

tillfyllest. Utskottet vidhåller denna uppfattning.

**FOOTNOTES**

[1]: Möjligen kan det vara så att Sverige med sitt stora

utlandsberoende särskilt tidigt kände av dessa

strömningar. Av intresse att notera i sammanhanget är att

Sverige i en nyligen publicerad artikel (Foreign Policy

January/February 2002) rankas som den femte mest

globaliserade nationen i världen.

[2]: Efter den ryske ekonomen Nikolaj Kondratieff (f. 1892

och troligen mördad på 1930- talet [1938?]). Även andra

ekonomer har gjort liknande observationer. Kondratieff är

dock den i sammanhanget mest kände.

[3]: Observationer av långa (konjunktur)vågor har gjorts

även före industrialismen. Dessa har dock annan karaktär.

[4]: Debatten om de långa vågornas längd under

efterkrigstiden är omfattande, och flera olika

periodindelningar har föreslagits. Syftet med det här

förda resonemanget är inte att ta ställning i sakfrågan

utan snarast att illustrera ett möjligt sätt att betrakta

utvecklingen.

[5]: 1998/99:URD3 Sveriges uppföljning av två FN-

konferenser under 1990-talet - FN:s konferens om miljö och

utveckling, UNCED, i Rio de Janeiro 1992, och FN:s

kvinnokonferens i Peking 1995.

1998/99:URD4 En uppföljning av FN:s världskonferenser under 1990-

talet: regering, riksdag, myndigheter och frivilligorganisationer på

nya internationella arenor - vem har makten över svensk

utrikespolitik i FN-frågor?

[6]: Europeiska säkerhetskonferensen.

[7]: The World Bank, Globalization, Growth, and Poverty,

2002.

[8]: Griffith-Jones, Ocampo, Expert Group on Development

Issues 1994:4, Almqvist&Wiksell International, 1999.

[9]: SOU 2001:96 En rättvisare värld utan fattigdom, s.

48.

[10]: Avtalet om handelsrelaterade aspekter på

immaterialrättsliga rättigheter.

5.6 Behandling av motioner

I följande tabell ges en översikt över vilka motioner som

behandlas i betänkandet, motionernas huvudsakliga inriktning,

i vilket avsnitt i betänkandet de behandlas samt vilket

ställningstagande från riksdagen som utskottet föreslår.

--------------------------------------------------------------------

|Motion |Huvudsaklig inriktning |Avsnitt|

Ställningstagande |

--------------------------------------------------------------------

|1999/2000:U217 |tekniskt bistånd och |5.4.2 |besvaras

|

|(v) yrk. 6 |kapacitetsbyggande | | |

--------------------------------------------------------------------

|1999/2000:U218 |livsmedelssäkerhet och handel med |5.4.4 |besvaras

|

|(c) yrk. 1 |jordbruksprodukter | | |

--------------------------------------------------------------------

|1999/2000:U218 |handel och miljö |5.4.5 |besvaras

|

|(c) yrk. 2 | | | |

--------------------------------------------------------------------

|1999/2000:U220 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |besvaras

|

|(m) yrk. 2 och | | | |

|9 | | | |

--------------------------------------------------------------------

|1999/2000:U220 |IT-teknik och e-handel |5.4.3 |besvaras

|

|(m) yrk. 5 | | | |

--------------------------------------------------------------------

|1999/2000:U643 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |besvaras

|

|(fp) yrk. 12 | | | |

--------------------------------------------------------------------

|1999/2000:N382 |handel och miljö |5.4.5 |besvaras

|

|(mp) yrk. 7-8 | | | |

--------------------------------------------------------------------

|2000/01:U204 |etablerandet av ett |5.4 |avstyrks

|

|(m) |forskningsinstitut om den fria | | |

| |handelns betydelse | | |

--------------------------------------------------------------------

|2000/01:U206 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |besvaras

|

|(fp) yrk. 38 | | | |

--------------------------------------------------------------------

|2000/01:U213 |globalisering och |5.3 |besvaras

|

|(c) yrk. 18 |fattigdomsbekämpning | | |

--------------------------------------------------------------------

|2000/01:U213 |tekniskt bistånd och |5.4.2 |besvaras

|

|(c) yrk. 22 |kapacitetsbyggande | | |

--------------------------------------------------------------------

|2000/01:U216 |det civila samhället och |5.1.5 |besvaras

|

|(kd) yrk. 6 |näringslivets roll | | |

--------------------------------------------------------------------

|2000/01:U216 |tekniskt bistånd och |5.4.2 |besvaras

|

|(kd) yrk. 10 |kapacitetsbyggande | | |

--------------------------------------------------------------------

|2000/01:U217 |det civila samhället och |5.1.5 |besvaras

|

|(kd) yrk. 1 |näringslivets roll | | |

--------------------------------------------------------------------

---------------------------------------------------------

|2000/01:U217 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |

besvaras |

|(kd) yrk. 10 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U216 |MR och demokrati som global |5.1.2 |

besvaras |

|(m) |värdegrund | | |

| | | | |

|yrk. 1 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U216 |MR och demokrati som global |5.1.2 |

besvaras |

|(m) |värdegrund | | |

| | | | |

|yrk. 7-8 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U221 |tekniskt bistånd och |5.4.2 |

besvaras |

|(fp) |kapacitetsbyggande | | |

| | | | |

|yrk. 1-2 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U229 |tekniskt bistånd och |5.4.2 |

besvaras |

|(c) |kapacitetsbyggande | | |

| | | | |

|yrk. 1-2 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U229 |globala styrformer |5.2 |

besvaras |

|(c) yrk. 7 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U229 |globalisering och |5.3 |

besvaras |

|(c) |fattigdomsbekämpning | | |

| | | | |

|yrk. 8 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U229 |globala styrformer |5.2 |

besvaras |

|(c) | | | |

| | | | |

|yrk. 31 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U231 |globalisering och |5.3 |

besvaras |

|(kd) yrk. 12 |fattigdomsbekämpning | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U231 |skuldfrågor |5.3.2 |

besvaras |

|(kd) yrk. 18 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U234 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |

besvaras |

|(kd) yrk. 1- | | | |

|2 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U234 |handel och miljö |5.4.5 |

besvaras |

|(kd) yrk. 3 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U234 |tekniskt bistånd och |5.4.2 |

besvaras |

|(kd) yrk. 6 |kapacitetsbyggande | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U234 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |

besvaras |

|(kd) yrk. 8 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U300 |globalisering och en |5.5 |

besvaras |

|(m) |ekologiskt hållbar | | |

| |utveckling | | |

|yrk. 23 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U304 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |

besvaras |

|(c) | | | |

| | | | |

|yrk. 1 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U304 |det civila samhället och |5.1.5 |

besvaras |

|(c) |näringslivets roll | | |

| | | | |

|yrk. 2 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U304 |globala styrformer |5.2 |

besvaras |

|(c) | | | |

| | | | |

|yrk. 5 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U304 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |

besvaras |

|(c) | | | |

| | | | |

|yrk. 9 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U304 |handel och miljö |5.4.5 |

besvaras |

|(c) | | | |

| | | | |

|yrk. 12 | | | |

---------------------------------------------------------

---------------------------------------------------------

|2001/02:U311 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |

besvaras |

|(m) | | | |

| | | | |

|yrk. 7 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U311 |globalisering och |5.3 |

besvaras |

|(m) |fattigdomsbekämpning | | |

| | | | |

|yrk. 15-16 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U323 |bindande resolutioner för |5.5 |

avstyrks |

|(mp) yrk. 1 |överföring av frågor mellan | | |

| |Rio- och | | |

| |Johannesburgskonferenserna | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U323 |globala styrformer |5.2 |

besvaras |

|(mp) yrk. 2 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U323 (mp)|handel och miljö |5.4.5 |

besvaras |

|yrk. 3-5 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U323 |globalisering och |5.5 |

besvaras |

|(mp) yrk. 6, |ekologiskt hållbar | | |

|9-13, 17-19. |utveckling | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U323 |nedskrivning av |5.3.2 |

avstyrks |

|(mp) yrk. 14 |utvecklingsländernas | | |

| |skulder | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U323 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |

besvaras |

|(mp) yrk. 15 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U328 |perspektiv på |5.1.1 |

besvaras |

|(fp) yrk. 1 |globaliseringen | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U328 |globalisering och |5.3 |

besvaras |

|(fp) |fattigdomsbekämpning | | |

| | | | |

|yrk. 2 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U328 |skuldfrågor |5.3.2 |

besvaras |

|(fp) | | | |

| | | | |

|yrk. 23 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U328 |globala styrformer |5.2 |

besvaras |

|(fp) | | | |

| | | | |

|yrk. 29 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U328 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |

besvaras |

|(fp) | | | |

| | | | |

|yrk. 34 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:U347 |globalisering och |5.3 |

besvaras |

|(fp) |fattigdomsbekämpning | | |

| | | | |

|yrk. 8 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:MJ337 |globalisering och |5.5 |

besvaras |

|(c) yrk. 16 |ekologiskt hållbar | | |

|och 18 |utveckling | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:MJ527 |livsmedelssäkerhet och handel med|5.4.4|

besvaras |

|(v) yrk. 4 |jordbruksprodukter | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:N375 |handel och miljö |5.4.5 |

besvaras |

|(mp) yrk. 3 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:N375 |resurser för utveckling |5.3.1 |

besvaras |

|(mp) yrk. 4 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:N375 |globala styrformer |5.2 |

besvaras |

|(mp) yrk. 5 | | | |

---------------------------------------------------------

|2001/02:N375 |demokratisering genom |5.4 |

avstyrks |

|(mp) yrk. 6 |decentralisering och | | |

| |självtillit | | |

---------------------------------------------------------

6 Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har

föranlett följande reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Demokratisering genom decentralisering och självtillit

(punkt 1)

av Marianne Samuelsson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:N375 yrkande 6.

Ställningstagande

U-ländernas egen politik, det som ofta brukar kallas sydperspektivet, och som

för att ge människor lokalt inflytande är en nödvändig del i utvecklingen

mot en högre grad av självtillit. En uppbyggnad och förbättring av

demokratin och fungerande samhällsinstitutioner är av grundläggande

betydelse för goda livsvillkor och måste utgöra en viktig del av

utvecklingssamarbetet. I en globaliserad värld blir och är demokrati och

påverkansmöjligheterna extra viktigt att värna om.

2. Skuldfrågor (punkt 2)

av Murad Artin och Eva Zetterberg (båda v) och Marianne Samuelsson

(mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:U323 yrkande

14.

Ställningstagande

Även om många lösningar på fattigdomsproblemen också ligger inom de

fattiga länderna själva, så finns det mycket som det internationella

samfundet bör göra för att skapa mer gynnsamma globala förhållanden. Det

gäller i första hand villkoren för handel, en omfattande skuldavskrivning

och bistånd. Inom dessa områden måste vi göra mer, som enskilda länder,

men också gemensamt. En speciellt viktig fråga för att få en fungerande

världsekonomi och social utveckling som kan bekämpa fattigdomen är ett

samlat initiativ för skuldavskrivningar av de fattiga ländernas skulder.

De skulder som den fattiga världen har till den rika är ett stort hinder

för social utveckling och en bidragande faktor till världsfattigdomen.

Miljöpartiet anser att dessa skulder, som betalats tillbaka flera gånger

om genom åren, måste avskrivas snarast.

Fattigdom är ett globalt problem: De ekonomiska klyftorna ökar i alla

länder och mellan länderna. Avskaffandet av fattigdomen har nu blivit den

övergripande inriktningen inom FN-systemet, utvecklingsbankerna och i

bilaterala biståndsorganisationer. I dag går nettoflödet av ekonomiska

resurser från fattiga länder till rika. U-länderna betalar mer i

amorteringar och räntor på lånen från de rika länderna än vad de får

tillbaka i bistånd. Denna skuldfälla förvärras genom Världsbankens och

Internationella valutafondens omfattande strukturanpassningsprogram som

länderna måste följa för att få fortsatta lån. Programmen går ut på att

anpassa u-ländernas ekonomier till den export- och importinriktade

världsekonomin. Följden blir minskad självtillit och ett ökat beroende av

i-länderna. Samtidigt medför strukturanpassningen att budgeten för

socialvård, hälsovård och skola ofta måste skäras ned. Miljöpartiet anser

att Sverige aktivt skall föregå med gott exempel genom att skriva av och

arbeta för avskrivningar av de fattiga ländernas skuldbörda.

"Commission on Global Governance" menar också att det är nödvändigt med

starkare global ekonomisk styrning för att hantera skuldkrisen. Det finns

en växande ekonomisk marginalisering av världens fattiga. De två senaste

decennierna har privatkonsumtionen per capita i Afrika söder om Sahara

minskat med 2 % från en redan extremt låg nivå. Världsbankens

uppskattning av tillväxten under år 1999 till 3,4 % ligger knappt i nivå

med befolkningsökningen. Det har gjorts vissa framsteg att bekämpa

fattigdomen i länder som Indien, Kina och Bangladesh. Men trots detta

ökar antalet fattiga människor i världen och över 1,4 miljoner människor

lever på mindre än en dollar per dag.

Vi anser inte som majoriteten i utskottet att en avskrivning av skulder

skulle försvåra kreditläget för de fattiga länderna. Långivningen till

dessa är till största delen en fråga om den politiska viljan från

politiskt styrda organ som IMF och Världsbanken. Att utskottet dessutom

vill framföra rättviseaspekter som skäl för att avstå från

skuldavskrivningar ser vi heller ingen anledning till i en redan alltför

skuldtyngd och orättvis världsordning.

3. Etablerandet av ett forskningsinstitut om den fria handelns

betydelse (punkt 3)

av Bertil Persson, Göran Lennmarker, Sten Tolgfors och Karin Enström

(alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha följande lydelse:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:U204.

Ställningstagande

Frihandel har empiriskt visat sig fördelaktig för alla deltagande

aktörer. Trots detta förekommer fortfarande allehanda skyddsåtgärder i

form av tullar kvoter och exportsubventioner. Det kan därför finnas skäl

att med bifall till motion 2000/01:U204 utreda möjligheterna att

tillskapa ett internationellt institut för forskning kring den fria

handelns betydelse, gärna med anknytning till Handelshögskolan i

Stockholm.

4. Skuldfrågor och Frågor i övrigt rörande globalisering

(punkterna 2 och 4, motiveringen)

av Bertil Persson, Göran Lennmarker, Sten Tolgfors och Karin Enström

(alla m).

Ställningstagande

Tobinskatten

Problemen för de fattiga länderna är inte överskott på kapitalflöden.

Tvärtom är det angeläget att påskynda deras tillväxt och utveckling genom

att på olika sätt underlätta kapitalförsörjningen. Tobinskatten skulle

exempelvis kosta Vietnam lika mycket som hela det svenska biståndet dit.

En sådan skatt kommer dessutom inte att kunna få en allmän acceptans, och

de länder som avvisar den kommer att bli orimligt rika. Den är en metod

som söker ett mål, och som det nu är hög tid att avskriva från

dagordningen.

Skuldfrågor

Det är hög tid att avskriva skuldbördan för de högt skuldsatta fattiga

länderna (HIPC-länderna). Vi har alla ett humanitärt ansvar för att lätta

på den svåra ekonomiska situation som dessa länder har, även om denna

vanligen betingats av vanstyre.

Enligt Världsbanken går ca 20 % av den rika världens biståndsmedel

tillbaka till den rika världen genom skuldtjänstbetalningar. Det är

orimligt att skuldebrev som egentligen borde vara tämligen värdelösa, med

biståndsmedel vidmakthålls på nominella värden. När ett företag hamnar i

en ohållbar ekonomisk situation använder vi konkursförfarandet. Skulderna

avskrivs och en ny och utvecklingsorienterad ledning får nystarta utan

att belastas av bördorna från tidigare vanstyre.

Samma metod bör nu tillämpas för de högt skuldsatta fattiga länderna.

Under förutsättning av god samhällsstyrning och utveckling mot demokrati,

MR, marknadsekonomi och rättssamhälle samt korruptionsbekämpning, bör

deras skulder avskrivas i sin helhet för att möjliggöra en nystart.

Dessa länders ekonomier är relativt små men skuldbördan är 200

miljarder dollar.

Sverige bör omgående ta initiativ till en total skuldavskrivning för

dessa länder under år 2004 och härvid vara berett att då medverka med sin

andel av åtagandet, vilket innebär 2 miljarder dollar.

Synen på globaliseringen m.m.

Moderata samlingspartiet ser mycket positivt på globaliseringen. Den är

en spännande utmaning som innefattar utomordentligt stora möjligheter för

utveckling och tillväxt världen över. Aldrig har forskningen varit så

dynamisk. Kunskapsmassan fördubblas vart femte år, och av samtliga

forskare i världshistorien lever 90 % i dag. Informationsteknik,

bioteknik och nanoteknik skapar helt nya utvecklingsmöjligheter. IT och

flyg skapar en snabbhet i kommunikationerna människor emellan som är

revolutionerande. Engelskans utveckling mot att bli de flestas andraspråk

skapar en tvåspråkig värld med helt nya kontaktmöjligheter.

De senaste 20 åren har världen genomgått den snabbaste utvecklingen

hittills. Självfallet skapar en så dynamisk utveckling samtidigt problem

av såväl etisk som praktisk natur - men utvecklingen skapar också

resurser att hantera dem. Det är tillväxten som ger oss resurserna för

att hantera miljöproblemen. Tillväxten höjer levnadsnivån för alla, men

vi behöver samtidigt utveckla socialförsäkringssystem som skapar trygghet

och goda levnadsförhållanden.

Marknadsekonomins seger och kommunismens fall har skapat nya

förutsättningar. Men frihandeln måste stärkas ytterligare, och

protektionistiska tendenser bekämpas. Företagsamhet och konkurrens måste

sättas i högsätet.

Att 1,2 miljarder människor lever i absolut fattigdom kan aldrig

accepteras. Vi har alla en humanitär skyldighet att medverka till att

snabbt och effektivt utrota fattigdomen i världen, även när ingen formell

skuld föreligger. Det handlar om mobilisering av de fattiga ländernas

egna resurser, om frihandel och marknadstillträde för deras produkter, om

skuldavskrivningar, om kapitalförsörjning, om strukturfrågor som god

samhällsstyrning, korruptionsbekämpning, rättssamhälle, demokrati och MR,

men också om bistånd - som oljan i motorn, men inte bensinen i tanken.

Erfarenheterna från Stillahavsasien visar att det är fullt möjligt för

ett land att gå från absolut fattigdom till relativt välstånd på 20-30

år.

Kunskapsöverföring till de fattiga länderna kommer att få allt större

betydelse. Grundutbildning, inte minst för flickorna är nödvändig, och

Sverige bör successivt ställa krav på skolplikt i våra samarbetsländer.

Men även högteknologi behöver ställas till de fattiga ländernas

förfogande. Inte minst gäller detta gentekniken - som Agenda 21 så varmt

förespråkar - som har potentialen att bidra till att eliminera svälten.

Världen lever i dag i "Pax americana" - Amerikas fred. Men det är

angeläget att ävenledes EU skapar resurser för att effektivt kunna

medverka i konfliktförebyggande och fredsbevarande insatser. Och eftersom

konflikter nu oftare uppstår inom än mellan länder måste folkrätten

successivt utvecklas så att den skapar tydliga möjligheter för det

internationella samfundet att ingripa även i dessa sammanhang.

5. Frågor i övrigt rörande globalisering (punkt 4, motiveringen)

av Murad Artin och Eva Zetterberg (båda v).

Ställningstagande

I utrikesutskottets betänkande om globalisering saknas en definition av

det begrepp som betänkandet skall handla om. Detta är en mycket markant

svaghet, eftersom den leder till förvirring om vad utskottet egentligen

menar när man beskriver effekterna av denna globalisering. Utskottet har

valt att i huvudsak beskriva den s.k. globaliseringen som ett positivt

fenomen och därmed missat möjligheten att problematisera och diskutera

globaliseringens negativa effekter på ett djupare sätt. Sådana effekter

finns nämligen och de bottnar så gott som samstämmigt i bristande

demokrati och orättvis fördelning av makt mellan fattiga och rika. De

multinationella företagens oerhörda makt förstärks av att så gott som

alla rika, industrialiserade länder styrs av makthavare som saknar

ambition att på allvar förändra den sneda fördelningen av makt,

förmögenheter och inkomster på global nivå.

Detta leder exempelvis till att huvudansvaret för fattigdomsproblemen

läggs på de fattiga länderna (exempelvis under rubriken Globaliseringens

utmaningar). Vänsterpartiet anser självklart att det är viktigt att alla

länder styrs på ett demokratiskt sätt och att en rättvis

fördelningspolitik är nödvändig för att socialt hålla samman ett

samhälle. Man kan dock inte bortse från den närmast utpressningsliknande

situation som många progressiva fattiga länders regeringar har hamnat i

genom storföretags stora ekonomiska makt som alltför ofta används till

att begå rovdrift på såväl människor som natur.

Den rika världens förhållningssätt till de skriande orättvisorna i

världen utmärks ofta av fina högstämda ord men också av en förfärande

dubbelmoral. Som exempel kan nämnas EU:s jordbrukspolitik eller

amerikanska tullar och avgifter som förekommer samtidigt som ledarna för

dessa makter ogenerat talar om vikten av frihandel och

fattigdomsbekämpning vid högtidliga tillfällen.

Att påstå att "omsorgen om de mänskliga rättigheterna präglar Sveriges

agerande" (under rubriken Mänskliga rättigheter och demokrati som global

värdegrund) är en uppenbar eufemism. Det räcker med att påminna om svensk

vapenexport till diktaturer och länder där kränkning av mänskliga

rättigheter är legio samt till rädslan för att hävda Genèvekonventionens

tillämpning på ockuperade palestinska områden för att påståendet skall

klinga falskt.

Vänsterpartiet menar att ökade krav på de internationella organen och

FN-systemet inte är tillräckligt för att möta problem med legitimitet och

representativitet. Så länge dessa internationella organ speglar samma

sneda maktförhållanden som världspolitiken i övrigt och i praktiken på

USA:s villkor är det svårt att se att legitimiteten skulle förbättras

genom att de internationella institutionerna ges mer makt och inflytande.

I stället måste FN och WTO demokratiseras, Valutafonden läggas ned och

Världsbanken underordnas FN-systemet.

Ett demokratiskt problem som utskottet noggrant undviker (under

rubriken Demokratin och parlamentens roll i en globaliserad värld) är den

maktöverföring till institutioner som inte är valda och inte kan väljas

bort och som har blivit följden av EU-medlemskapet. Alltmer makt har

flyttats bort från folkvalda politiker till kommissionen, till slutet

beslutsfattande i ministerrådet och till ett EU-parlament med mycket svag

legitimitet. Att återföra makt och beslutanderätt till de legitima,

nationella, demokratiska institutionerna borde vara en huvuduppgift för

den som vill förstärka det folkliga inflytandet över politikens

utformning.

Liksom utskottet anser Vänsterpartiet att inrättandet av den

internationella brottmålsdomstolen (ICC) är ett viktigt steg för

internationell rättskipning (rubriken Rättsordningar och

globaliseringen). Beskrivningen av den amerikanska inställningen till ICC

är dock alltför förskönande. USA har inte enbart valt "att inte ansluta

sig till domstolen", den amerikanska administrationen bedriver en

aggressiv kamp mot domstolens möjligheter att fungera. Så har t.ex. USA:s

senat den 7 december 2001 antagit en lag vars innehåll är att ICC skall

bekämpas med alla tillgängliga medel och ger USA:s president rätt att

t.o.m. använda militära medel mot domstolen om någon amerikansk

medborgare skulle ställas inför rätta. Den svenska tystnaden om denna

skandalartade inställning är feg och undfallande.

Under rubriken Globala styrformer inklusive FN:s roll resonerar

utskottet om olika förslag för att stärka den globala styrningen av

internationell ekonomi, däribland förslaget från Carlsson - Ramphal-

rapporten om inrättandet av ett ekonomiskt säkerhetsråd i FN.

Vänsterpartiet anser att detta förslag borde ha fått en väsentligt mer

positiv behandling av utskottet än den till intet förpliktigande

formuleringen om att Sverige är berett att diskutera sådana förslag

konstruktivt.

Utskottet påstår att ensidiga handelsliberaliseringar på lång sikt

befrämjar tillväxt och välfärd men att det kan uppstå övergångsproblem.

Detta påstående är diskutabelt. Att tala om övergångsproblem är att

alltför lättvindigt förbigå stora konkreta svårigheter. Formuleringen kan

uppfattas som att utskottet anser att ensidiga avregleringar av u-länders

tullar automatiskt skulle ge positiva välfärdseffekter, trots att OECD-

länderna har kvar tullar och handelshinder för att skydda egen

produktion. Därmed minskar kraften i de nödvändiga kraven, på till

exempelvis USA, att avskaffa tullar och rätta sig efter WTO:s regler

eller på EU att avveckla sin skandalösa jordbrukspolitik. Sanningen är

nog snarare att likvärdiga villkor i världshandeln befrämjar rättvisa och

tillväxt. Med detta synsätt blir det naturligt att ställa krav främst på

den rika världen att ta sitt ansvar för att fattiga länder skall få

tillgång till världsmarknaderna samtidigt som exploateringen av

råvarumarknader i u-länderna måste minska.

Sammanfattningsvis anser Vänsterpartiet att det är viktigt att

problematisera frågorna om den så kallade globaliseringens effekter på en

rad områden. Till de problem som sorgfälligt undviks i betänkandet hör

den skeva maktfördelningen mellan fattiga och rika på världsnivå. Förslag

till eller ens tankar om hur fattiga länder skall kunna bryta sig ur

beroendet av multinationella storföretag lyser med sin frånvaro. USA:s

ställning som enda kvarvarande supermakt analyseras knappast alls. Därmed

har utskottet också missat en möjlighet att föreslå åtgärder för att

komma till rätta med det avgörande problemet med dagens

internationaliserade värld, nämligen hur fattiga människor och deras

regeringar skall få ett större inflytande över handel och ekonomi.

6. Skuldfrågor och Frågor i övrigt rörande globalisering

(punkterna 2 och 4, motiveringen)

av Holger Gustafsson och Jan Erik Ågren (båda kd).

Ställningstagande

En global värdegrund, baserad på mänskliga rättigheter och demokrati,

betonas starkt av utskottet. Det ligger väl i linje med kristdemokratiska

idéer. I stort sett är det också en klok och balanserad syn på framtiden

som präglar utskottets betänkande. Det är viktigt att se både hoten och

möjligheterna i globaliseringen.

Kristdemokraterna vill lyfta fram förvaltarskapstanken i

globaliseringsdebatten. Vi människor har ansvaret att förvalta det

kulturella, ekonomiska, sociala och miljömässiga arvet så att det kommer

framtida generationer till del. Förvaltarskapstanken, tillsammans med

tron på varje människas unika värde, förpliktar till en aktiv

globaliseringspolitik. Det räcker alltså inte att förlita sig på de

globala marknadskrafterna. De måste ledas i rätt riktning. Vi måste

förhindra slöseri och resursförstöring genom att skapa en avsevärt större

långsiktighet i ekonomin och politiken, liksom i människors livsstilar.

Samtidigt måste vi utnyttja den globala ekonomins möjligheter för

världens fattiga.

Det finns en risk med att överdriva globaliseringens betydelse. En

vanlig uppfattning är att globaliseringen gör politiker maktlösa och att

det bara gäller att anpassa sig fortast möjligt. Kristdemokraterna tror

på politikens möjligheter att påverka utvecklingen till det bättre.

Globaliseringspolitiken måste inriktas på konkreta problem i stället för

att bara hylla eller förkasta utvecklingen. Det finns ett antal sådana

problem som Sverige bör ägna mer kraft åt i framtiden.

Globala styrformer, inklusive FN:s roll

Över huvud taget är det nödvändigt att se över arbetsformerna i FN-

systemet. Tyvärr fungerar FN-organen långtifrån alltid på ett godtagbart

sätt, utan brister i effektivitet, kompetens, kontroll och insyn.

Särskilda problem gäller organisationskultur, personalpolitik och

styrelseformer samt relationerna med det civila samhället, näringslivet

och forskningen. Det är nödvändigt att Sverige aktivt verkar för

effektivitetsreformer inom FN på alla dessa områden.

Globalisering och fattigdomsbekämpning

När det gäller Sveriges politik för global utveckling måste den enskilda

människan, hennes värdighet och rättigheter alltid komma först. Så har

långtifrån alltid varit fallet. Ibland blir floran av målsättningar och

angelägna biståndsinsatser så stor att prioriteringen blir fel, trots att

fattigdomsbekämpning alltid måste vara mångfasetterad. Vi förespråkar en

"trappstegsmodell" i utvecklingssamarbetet, där utvecklingsländer, som

ett första steg, måste respektera mänskliga rättigheter och demokratins

principer. Med detta som grund kan fungerande statsstyrning,

institutioner och en rättsstat byggas upp och korruptionen bekämpas. Med

dessa förutsättningar finns en större potential för ekonomisk utveckling

och handel.

Ett problem för de fattiga länderna är att de lider brist på kompetent,

välutbildad arbetskraft. Samtidigt blir kunskap en allt viktigare

produktionsfaktor och därmed avgörande för ekonomisk utveckling.

Situationen förvärras när u-länder upplever s.k. "brain drain", alltså

att de välutbildade söker arbete i och flyttar till västvärlden. Även om

en del av denna arbetskraft senare återvänder till sitt hemland, med

värdefulla erfarenheter och vidareutvecklad kompetens att dela med sig

av, måste Sverige och EU-länderna aktivt underlätta att så sker. EU-

länderna bör tillsammans utarbeta en strategi för återvändande, i

samarbete med ursprungsländerna.

Resurser för utveckling

Kristdemokraterna tror inte på en s.k. Tobinskatt, som sannolikt skulle

motverka sitt syfte. Vi inser värdet av en välfungerande internationell

valutahandel, inte minst för fattiga länder. Tobinskatten har utretts

grundligt vid flera tillfällen och bör därför avvisas. För att undvika

valutachocker bör man i stället stärka regler och öppenhet på

finansmarknaderna, främst i u-länderna. En större långsiktighet i

ekonomins funktionssätt är dock eftersträvansvärd. Andra sätt att "kyla

ned" de snabba klippens tänkande inom den globala ekonomin bör

diskuteras.

Globalisering och frihandel

Det är mycket glädjande att utskottet kan enas om frihandelns betydelse

och om att Europeiska unionen måste öppna sina gränser gentemot u-

länderna. Vi anser dock att det s.k. "Everything but Arms"-beslutet bara

är ett första steg, som lämnar mycket övrigt att önska. För det första

undantas viktiga råvaror som socker, bananer och ris. För det andra

förbehåller sig EU rätten att göra undantag om den inhemska produktionen

skulle hotas på något sätt. Det finns också andra problem för u-ländernas

export till den rika världen, exempelvis reglerna om ursprungsmärkning.

Kristdemokraterna delar utskottets positiva syn på nya WTO-

förhandlingar och en möjlig "utvecklingsrunda" med de fattiga ländernas

behov i centrum. I den kommande handelsrundan är det främst EU, USA och

andra industrialiserade länders sak att avlägsna handelshinder. Men detta

kommer att möta stort motstånd. En särskilt viktig fråga är att u-

länderna måste ges möjlighet att gradvis öppna sina marknader i takt med

sina egna villkor. Erfarenheten visar att en alltför snabb liberalisering

av t.ex. jordbruksområdet kan slå hårt mot de fattiga på landsbygden.

Sverige måste ge u-länderna stöd för handlingsfrihet i detta avseende.

Dock är det viktigt att peka på de positiva ekonomiska effekter som

blir följden när man sänker de egna handelshindren. I den globaliserade

ekonomin blir också handeln mellan u-länder, och den regionala

frihandeln, allt viktigare. EU är en föregångsregion i detta avseende.

Regionala frihandelsavtal och samarbetsorganisationer mellan regioner i

fattigare delar av världen bör uppmuntras.

Skuldfrågor

Skuldbördan måste lätta. Ett fortsatt arbete med skuldavskrivningar är

nödvändigt för att u-länderna inte skall bindas fast i fattigdom och

ohållbara statsfinanser. Men en helt kravlös avskrivning skulle sannolikt

bara förvärra situationen. Skuldavskrivningen måste ske under godtagbara

former så att länderna i fråga tar sitt ansvar för en sund ekonomisk

politik och visar respekt för demokrati och rättsstat.

Globalisering och ekologiskt hållbar utveckling

En avgörande aspekt av globaliseringen som berörs kortfattat i

betänkandet gäller de globala miljöhoten. Den expanderande

internationella ekonomin utvecklas i dag i en riktning som är allt annat

än hållbar. Problemen kommer att förvärras i takt med att fler u-länder

uppnår ekonomisk utveckling. Risken för katastrofer som följd av

klimatförändringar är överhängande, speciellt på södra halvklotet.

Förbrukningen av jordens naturresurser, skogsskövlingen, vattenbristen

m.m. minskar också det s.k. miljöutrymmet för människor i de fattiga

länderna. Lösningen kan självfallet inte ligga i att förvägra de fattiga

länderna den utveckling vi åtnjutit.

I stället handlar det om att hjälpa u-länderna att komma förbi de mest

nedsmutsande och resursförbrukande stadierna som vi haft i vår egen

utveckling. Det kan göras genom export av moderna tekniker, även genom

biståndet, samt genom att u-länderna får politisk hjälp med att utveckla

en hållbar samhällsstyrning. Sverige har kommit en bit på väg med att

integrera miljötänkande i sitt bistånd, men ännu återstår mycket att

göra. I-länderna måste ta sitt ansvar och utveckla den kunskap och teknik

som krävs för att skapa en mer hållbar ekonomi samt hjälpa till att

överföra dessa färdigheter till u-länderna. Formerna för detta bör

utredas.

Internationell miljöförvaltning

Det kan också krävas nya finansieringsformer. Här kan man utnyttja begreppet

allmännyttor (global public goods) som ett sätt att beskriva de

internationella insatser som måste genomföras, vid sidan av det ordinära

biståndet, eftersom de är en angelägenhet för oss alla. Det gäller inte

minst miljöinsatser, men också t.ex. kampen mot epidemier. I

finansieringen av globala nyttigheter måste näringslivet ges möjlighet

till en aktiv roll. Formerna för finansiering och hantering av globala

nyttigheter bör utredas i den kommission inom FN som upprättades i

samband med Monterreytoppmötet. Det krävs också ett förbättrat globalt

samarbete på miljöområdet för att stärka det ramverk av spelregler som

behövs. En möjlighet är att skapa en ny global miljöorganisation som

ersättare till UNEP, med ansvar att bl.a. kontrollera de internationella

miljökonventionernas efterlevnad.

7. Skuldfrågor och Frågor i övrigt rörande globalisering

(punkterna 2 och 4, motiveringen)

av Marianne Andersson (c).

Ställningstagande

Centerpartiets politik strävar efter att möjliggöra för enskilda

människor, länder, grupper av länder, regioner och det globala samfundet

att ta ansvar för sig själva och vår gemensamma värld. Vi utgår från idén

om livskraft - tron på människors förmåga att skapa själva, bara de får

rätt förutsättningar. Det förutsätter ett långtgående självbestämmande -

människors möjligheter att ta ansvar, enskilt och tillsammans. Det ger

också grunden för ökad livskvalitet. Vi vill i vår politik verka för lika

villkor för människor att själva och tillsammans ta ansvar för sin

framtid. Detta gäller lika mycket i vårt internationella arbete.

Problemet med globaliseringen är inte att den är för omfattande utan

att alltför många i dag inte får del av den. Om globaliseringen inte blir

bra för alla kommer den snart inte att bli bra för någon. Bristen på

självbestämmande och lika villkor bland människorna i u-länderna är

enorm. I dag tenderar klyftorna mellan rika och fattiga att öka. Enbart

marknadskrafter kan inte lösa de grundläggande orättvisorna. Ett starkare

internationellt, politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk som prioriterar

både ekonomisk och mänsklig utveckling behövs.

Vi delar i allt väsentligt det som kommer till uttryck i detta

betänkande men vill lyfta fram några frågor.

Skuldfrågor

Ett av de svåraste hindren för utveckling av de fattigaste länderna är de

enorma skuldbördorna som i många fall härrör ända från 1970- och 1980-

talen. Lån har tagits och givits på ett lättvindigt sätt och som i de

flesta fall inte kommit landets invånare till del utan försvunnit i en

diktatorisk och korrumperad statsledning och till storskaliga projekt som

ofta misslyckats. Det kan inte vara rimligt att de fattigaste människorna

i dag återigen skall betala för sina ledares dåliga ledning och

världssamfundets lättsinniga långivning. Det s.k. HIPC-initiativet för

skuldavskrivning måste fullföljas och påskyndas. Huvuddelen av lånen

borde skrivas av direkt eftersom den stora majoriteten HIPC-länder inte

klarar att fullfölja sina åtaganden.

Skuldavskrivning bör erbjudas till de länder som uppfyller villkoren om

demokratiska och stabila ekonomiska reformer. Endast då kan

skuldavskrivningen medverka till verklig utveckling.

Livsmedelssäkerhet och jordbrukshandel

För att de fattiga länderna skall komma ur fattigdomsfällan är jordbruket

och livsmedelproduktionen avgörande. Undersökningar visar att

jordbrukstillväxt minskar fattigdomen kraftigt. En fundamental

förutsättning för utveckling är tillgång till mat, ingen utveckling sker

på tom mage. Nationell självförsörjning med baslivsmedel är en

förutsättning för växande ekonomisk stabilitet, ökande kapitalinflöde och

decentraliserad ekonomisk tillväxt. Hittills har detta uteblivit främst

därför att ländernas egen jordbrukspolitik varit så oförmånlig för

lantbruket. Det handlar bl.a. om interna handelsregler, beskattning,

kunskapsbrist, oklara ägandefrågor, bristande transportmöjligheter och

ett ointresse för att utveckla livsmedelsproduktionen. Ett annat hinder

är handelshinder mellan grannländer som hindrar handel med

jordbruksprodukter i närområdena. Vi bör i vårt utvecklingssamarbete och

i aktuella internationella forum lägga större vikt vid livsmedels- och

jordbruksfrågorna parallellt med att vi är pådrivande inom EU för att i

WTO-rundan arbeta för att minska i-ländernas jordbrukspolitiska

avskärmning från världsmarknaden.

Handel och miljö

Jordbrukares rättigheter att spara, återanvända, byta eller sälja utsäde

från sin egen skörd inskränks i varierande grad både av patent och av

växtförädlingsrätt. Det är troligt att en ökad användning av

immaterialrättsskydd på utsäde i många fall kommer att innebära att

valmöjligheterna för jordbrukare i u-länder minskar, samtidigt som deras

kostnader ökar till en nivå som kan ha direkt inverkan på

livsmedelssäkerheten. Som regel är u-ländernas bönder delvis beroende av

marknaden för att förnya sina förråd av utsäde. Endast i vissa områden

och för ett begränsat antal grödor finns fortfarande fungerande

traditionella system för gårdsbaserad utsädesförvaltning och

utsädesförädling som erbjuder ett komplett alternativ till kommersiellt

utsäde. Vanligtvis förlitar sig jordbrukarna på en kombination av båda

systemen. Därmed är rätten att återanvända och vidareutveckla

kommersiellt utsäde avgörande för stabiliteten i deras produktionssystem.

En underkommission till FN:s kommission för mänskliga rättigheter har

noterat att det finns möjliga negativa konflikter mellan TRIPS och de

mänskliga rättigheterna. En sådan konflikt berör just patentering av

genetiskt förändrade organismer och växtsortskydd och rätten till mat,

liksom ursprungsbefolkningars och lokala samhällens minskade kontroll

över sina egna genetiska resurser, naturresurser och kulturella värden

(UNHCR, 2000).

I takt med att alltfler utsäden patenteras eller skyddas av

växtförädlingsrätt hotas böndernas rätt att spara, byta eller sälja sina

fröer. Det finns exempel på detta från olika delar av världen.

Patentsystemet bidrar till att växtförädlingsarbetet koncentreras till

ett fåtal transnationella företag, som framför allt satsar på de stora,

kommersiella grödorna.

Den optimala immaterialrättsliga strategin för u-länderna är sannolikt

densamma som i-länderna använde under sin industriella utvecklingsprocess

- ett gradvis uppbyggande av immaterialrätten utifrån erfarenheter och

frivilligt samarbete. Detta är precis den strategi som TRIPS inte

tillåter. Miniminormen är redan fastställd till i-ländernas nuvarande,

höga, skyddsnivå. Det utrymme för experimenterande med olika nivåer och

former av skydd som funnits under denna nivå är inte längre tillgängligt.

8. Skuldfrågor och Frågor i övrigt rörande globalisering

(punkterna 2 och 4, motiveringen)

av Elver Jonsson (fp).

Ställningstagande

Mål för fattigdomsbekämpningen

I dagens värld försöker 1,2 miljarder människor varje dag överleva på 10

kr eller mindre, som alltså skall räcka till mat, bostad, kläder, barnens

skolgång m.m. I FN :s terminologi kallas det att de lever i absolut

fattigdom. Även om det inte är lätt, går det att göra sig en

föreställning om vilka umbäranden detta måste innebära. 800 miljoner

människor bedöms svälta. FAO har satt upp målet att svälten i världen

skall halveras till år 2015. I den s.k. millenniedeklarationen som

världens ledare antog i New York i september år 2000 talas om att både

antalet svältande och antalet i absolut fattigdom ska halveras till år

2015. Vissa framsteg har också gjorts vad gäller kampen mot svälten.

Nettominskningen av svältande de senaste fem åren är 40 miljoner. Med den

takten kommer halveringsmålet inte att nås år 2015 utan först omkring år

2050. Det är inte acceptabelt. Världens livsmedelsproduktion kan i dag

försörja världens befolkning. Det är fullt möjligt att nå delmålet om en

halvering långt tidigare.

Världens ledare bör även enas om ett mål för när svälten skall vara

utraderad från jordens yta. Ett sådant mål borde vara år 2020. Ett

djärvare mål för svält- och fattigdomsbekämpningen än det som fanns i

millenniedeklarationen kan nås med ökad frihandel i kombination med

substantiella löften om ett ökat resursflöde till u-länderna. Sverige

skall gå i spetsen för en generös biståndspolitik. Folkpartiet

liberalerna vill därför se en kraftfull satsning på bistånd de kommande

åren. Vi menar att enprocentsmålet bör vara återställt inom en

treårsperiod. Till skillnad från regeringen och dess samarbetspartier har

vi en konkret tidsplan för detta. EU är i dag, genom den egna budgeten

och varje enskilt medlemslands eget bidrag, den största biståndsgivaren i

världen. Men EU kan mera och bättre. Med politisk vilja och ledarskap bör

alla EU:s nuvarande medlemsländer kunna nå upp till FN:s biståndsmål om

0,7 % av BNI också det inom tre år. Vidare anser vi att EU:s linje bör

vara att det samlade biståndet i världen snabbt bör öka med 30 %. OECD-

ländernas samlade bistånd uppgår för närvarande till cirka 600 miljarder

kronor årligen. Vårt förslag skulle alltså innebära ytterligare 180

miljarder kronor. I sammanhanget bör diskuteras om inte FN:s biståndsmål

om 0,7 % av BNI bör höjas.

Skuldfrågor

Omfattande skuldlättnader är möjliga och realistiska och skulle på flera

sätt bidra till att förbättra situationen för de fattiga länderna.

Betydligt större satsningar bör således göras för att skriva av de allra

fattigaste ländernas skulder. Folkpartiet liberalerna har därför för

innevarande budgetår anslagit ytterligare 700 miljoner kronor utöver

regeringens, Vänsterpartiets och Miljöpartiets majoritetsförslag till

skuldavskrivningar och ekonomiska reformer.

I dag lever över 2 miljarder fattiga människor i länder som är svårt

skuldsatta. Tillsammans betalar dessa länder dagligen av ca 59 miljoner

dollar av sina skulder till rikare länder. För många länder innebär det

att mer pengar går åt till skuldavbetalningar än till sjukvård och

utbildning. En stor del av dessa skulder kommer från lån som gavs från i-

länder och internationella institutioner redan på 1970-talet. Det är

orimligt att svårt skuldsatta u-länder fortfarande tvingas betala av

dessa lån. Det internationella initiativet för de fattigaste och mest

skuldtyngda länderna, det s.k. HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor

Countries), måste påskyndas och fullföljas. Huvuddelen av lånen borde

skrivas av direkt, eftersom den stora majoriteten av HIPC-länderna inte

klarar av att fullfölja sina åtaganden. Faktum är att en betydande del av

de räntor som betalas i dag finansieras genom bistånd.

Skuldavskrivningar måste givetvis förses med villkor för demokratiska

och ekonomiska reformer. Folkpartiet liberalerna kan t.ex. inte acceptera

att skulder avskrivs till icke demokratiska länder som är ovilliga att

genomföra demokratiska och ekonomiska reformer. Det skulle enbart gynna

elit och korruption. Utan reformer kommer länder aldrig att kunna ta sig

ur den skuldfälla de hamnat i.

Tobinskatten

Utskottet tar upp frågan om den s.k. Tobinskatten som ett sätt att öka

stabiliteten i det internationella finanssystemet och att hantera eller

finansiera växande globala utmaningar. Folkpartiet liberalerna menar att

det inte är brist på skattebaser eller ens skatteinkomster som hämmar de

rikare ländernas u-landsbistånd. Det är kort och gott brist på politisk

vilja. Om det finns en genuin vilja att öka de internationella

solidaritetsinsatserna är det naturligtvis möjligt att åstadkomma det,

utan att uppfinna en ny skattekälla. Höjt bistånd är den viktigaste

insatsen. Däremot finns det skäl att kontinuerligt diskutera om de olika

objekt som beskattas är de rätta och om fördelningen mellan olika objekt

är optimal.

Folkpartiet liberalerna - och också andra liberala partier i världen -

har fört fram idén att utsläpp av s.k. växthusgaser, i första hand

koldioxid, är en skattekälla som borde beskattas hårdare, i syfte att på

sikt minska användningen av fossila bränslen. Om en global koldioxidskatt

infördes skulle den möjliggöra en skatteväxling i minst samma

storleksordning som Tobinskatten. Om man tror att skattehöjningar är

nödvändiga för att öka biståndet skulle en sådan alltså räcka till minst

lika mycket bistånd som Tobinskatten. Det finns således fler sakliga skäl

att införa en global koldioxidskatt, än att införa en Tobinskatt.

Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning är införandet av en s.k.

Tobinskatt inte heller en åtgärd som skulle öka stabiliteten på de

internationella finansmarknaderna. Däremot skulle den ha ett antal

skadliga verkningar. Så gott som alla utvärderingar visar att

Tobinskatten inte skulle förhindra akuta finans- och valutakriser.

Införandet av en Tobinskatt riskerar att framför allt drabba u-

länderna, dvs. de länder som skattens förespråkare påstår sig vilja

hjälpa. Inför man en skatt på valutatransaktioner innebär det med största

sannolikhet stigande kapitalkostnader och en minskad tillgång på kapital,

vilket framför allt skulle drabba u-länderna eftersom de många gånger är

den mottagande parten vid transaktioner av investeringskapital.

9. Frågor i övrigt rörande globalisering (punkt 4, motiveringen)

av Marianne Samuelsson (mp).

Ställningstagande

Utredning om internationell miljödomstol m.m.

Det står klart att FN på något sätt måste ta ett grundligare grepp om

frågan hur en enhetligt god internationell miljörättslig praxis skall

kunna åstadkommas. Miljöpartiet menar därför att Sverige bör trycka på

för att en internationell utredning bör tillsättas som undersöker i

vilken instans de internationella miljörättsliga tvistefrågorna slutligen

bör lösas. Måste det kanske till någon typ av instansordning för

internationella miljörättsliga tvister för att skapa förutsättningar för

en rättssäker utveckling av rättsområdet? Viktiga frågor för en sådan

instans skulle kunna bli t.ex. hur den internationella miljörätten skall

tolkas i en krigssituation. Såsom Miljöpartiet i tidigare motioner

påpekat är t.ex. tillgången till sötvatten en viktig fråga både miljö-

och säkerhetspolitiskt. Bör detta föranleda några principiella

ställningstaganden av en internationell domstol? Om så är fallet framstår

det som ytterst väsentligt att praxis rörande frågan är enhetlig. Att

folkrätten på detta område utvecklas på ett rättssäkert sätt är alltså ur

miljörättslig synpunkt av största vikt. Och det är bråttom, för

utvecklingen av den internationella miljörätten går mycket fort. Sverige

vill ofta framstå som ett land som tar de ekologiska utmaningarna på

allvar. Detta har under många år varit den svenska regeringens framtoning

internationellt.

Miljöpartiet menar därför att regeringen bör utarbeta ett förslag till

hur en ovan beskriven internationell utredning skulle arbeta och var inom

FN-systemet den skulle finnas. Miljöpartiet anser att den svenska

regeringen på detta sätt aktivt bör driva frågan om en rättssäker och

miljöinriktad instans för lösande av internationella miljörättsliga och

därtill kopplade folkrättsliga tvister.

7 Förteckning över behandlade förslag

7.1 Motioner från allmänna

motionstiden 1999/2000

1999/2000:U217 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att stärka de

små och fattiga ländernas förhandlingsposition när

det gäller internationell handel,

1999/2000:U218 av Marianne Andersson och Åsa

Torstensson (c):

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige i

WTO-förhandlingarna skall arbeta för

livsmedelssäkerhet i u-länderna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige i

WTO-förhandlingarna och inför WTO:s ministermöte

arbetar för att EU skall stödja de krav som lagts

fram av u-länder om en förlängning av

implementeringstiden för TRIPS 27.3 (b) till fem år

efter det att översynen av artikeln är avslutad.

1999/2000:U220 av Bo Lundgren m.fl. (m):

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att EU:s

förhandlingsbud inför millennierundan bör vara att

avskaffa industritullarna till i-länderna och anta

en bindande plan för övergången till en fri marknad

för jordbruksprodukter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om elektronisk

handel,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige

inom EU skall verka för en transatlantisk gemensam

marknad.

1999/2000:U643 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp):

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om Kinas

medlemskap i WTO,

1999/2000:N382 av Yvonne Ruwaida och Mikael

Johansson (mp):

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige

inför WTO:s ministermöte och kommande

förhandlingsrunda i WTO skall arbeta för att EU

skall stödja de krav som framlagts av u-länder om

en förlängning av implementeringstiden för TRIPS

27.3 (b), till fem år efter det att översynen av

artikeln är avslutad,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att Sverige

skall arbeta för att UPOV91 inte införlivas under

TRIPS 27.3 (b), utan stödjer u-ländernas krav på

att utveckla sui generis-system som garanterar

staternas, de lokala samhällenas och böndernas

rättigheter till biologisk mångfald och

traditionell kunskap.

7.2 Motioner från allmänna

motionstiden 2000/01

2000/01:U204 av Gunnar Hökmark (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om etablerandet av ett

internationellt institut för forskning och

opinionsbildning om den fria handelns betydelse.

2000/01:U206 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att se över regeln

om ursprungsland.

2000/01:U213 av Marianne Andersson m.fl. (c):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att u-länderna

måste göra sina investeringsförhållanden

attraktiva.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

satsa på analysstöd och tekniskt stöd för att

förbättra u-ländernas kapacitet att delta i och

inför multilaterala handelsförhandlingar samt

anslutning till WTO.

2000/01:U216 av Alf Svensson m.fl. (kd):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett ökat samarbete

med svenska multinationella företag för

arbetsvillkor, spridande av mänskliga värden och

främjandet av rättigheter.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om partnerskap med

privata företag för att öka IT-investeringar till

de fattigaste länderna.

2000/01:U217 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utveckla bättre

relationer med näringslivet och organisationer för

internationell samverkan.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör

anta EU-kommissionens plan om tullfrihet för i

princip samtliga varor gentemot de 48 fattigaste

länderna.

7.3 Motioner från allmänna

motionstiden 2001/02

2001/02:U216 av Sten Tolgfors (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om den avgörande

roll marknadsekonomi, äganderätt, rättsstat och

demokrati spelar för att bryta fattigdomen i

utvecklingsländer.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om vikten av en

bistånds- och utrikespolitik inriktad på att sprida

respekt för demokrati och mänskliga rättigheter för

att öka välståndet i världen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om vikten av en

bistånds- och utrikespolitik inriktad på att sprida

respekt för demokrati och mänskliga rättigheter för

att stoppa krigen i världens fattiga regioner.

2001/02:U221 av Helena Bargholtz (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige i högre

grad bör stödja fattiga länder, såväl ekonomiskt

som juridiskt, för att dessa skall kunna stärka

sina förhandlingspositioner inom WTO.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige inom

olika internationella forum, såsom EU och OECD, bör

verka för att stöd syftande till att stärka fattiga

länders förhandlingsposition inom WTO ges högre

prioritet.

2001/02:U229 av Marianne Andersson m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall i

biståndsarbetet stödja u-länderna med kunskap och

kompetens i WTO-förhandlingarna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

medverka till en bättre handelspolitik inom och

mellan u-länderna.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Världsbanken

och IMF måste fortsätta utvecklingen mot större

hänsyn till humanitära, sociala och kulturella

aspekter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av ökade

investeringar i utvecklingsländernas sociala och

ekonomiska infrastruktur.

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om FN:s roll som

koordinator för olika biståndsgivare.

2001/02:U231 av Alf Svensson m.fl. (kd):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att arbeta fram

strategier och handlingsplaner för att undvika en

fortsatt "brain drain" i de fattigaste länderna.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att öka

satsningarna i det internationella samfundet för

skuldavskrivningar för de allra fattigaste

länderna.

2001/02:U234 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen inom

EU och i WTO-förhandlingarna skall arbeta för att

eliminera handelshinder för u-ländernas export till

i-länder.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

inför globala handelsavtal skall ställa krav på att

u-länder tillåts att gradvis öppna sina marknader i

takt med sina egna villkor.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att WTO:s regelverk

måste göras förenligt med en socialt, ekologiskt

och ekonomiskt hållbar utveckling.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om stöd till u-

ländernas handelspolitiska förmåga, exempelvis

genom en typ av rättshjälp inom WTO.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

skall förhandla fram arbetsformer för ökad öppenhet

inom WTO, samt lägga vikt vid en dialog med det

civila samhället.

2001/02:U300 av Bo Lundgren m.fl. (m):

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige inom

FN:s ram bör verka för att få till stånd

begränsningar av koldioxidutsläpp.

2001/02:U304 av Marianne Andersson m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det inte finns

anledning för rika länder att upprätta

handelshinder.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör

arbeta för en fortsatt utveckling av Global Compact

för världens företagsledare.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att stärka FN:s och

FN-organens effektivitet och roll för att lösa de

stora globala överlevnadsproblemen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om fattiga länders

näringslivsutveckling.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att arbetet i WTO

skall bidra till tillväxt och sysselsättning,

hållbar utveckling, ekonomisk utveckling i fattiga

länder samt demokrati och säkerhet.

2001/02:U311 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige måste

värna frihandeln genom att inom EU och WTO ständigt

arbeta för lägre tullar och avskaffande av

handelshinder.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen vikten

av att satsa på good governance.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen

betydelsen av en koherent politik för att utrota

fattigdomen.

2001/02:U323 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att alla olösta

frågor från Riokonferensen 1992 måste överföras

till bindande resolutioner senast under

Johannesburgkonferensen 2002.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

verka för att FN-organens rättsliga och

administrativa kompetenser måste förstärkas för att

kunna garantera ett globalt styrelseskick för

hållbar utveckling.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

ta initiativ till att föra in miljöklausuler i

internationella handelsavtal.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige

utvecklar strategier för implementering,

finansiering och uppföljning av internationella

miljöavtal på global och lokal nivå.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige verkar

för att internationella miljööverenskommelser skall

tas in i WTO:s regler.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

verka för att implementera GEF som global

miljöstyrning.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om det globala Agenda

21-arbetet och hur Agenda 21 skall utvecklas i

framtiden.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om hur Sverige skall

följa upp arbetet med konventionen om biologisk

mångfald både nationellt och internationellt.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

verka för att internationella handelsavtal skall

underställas FN-konventionen om biologisk mångfald.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

verka för att FSC:s certifieringssystem förankras i

den internationella skogskonventionen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige

särskilt skall uppmärksamma tillgång till rent

vatten som det mest akuta miljöproblemet.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör

arbeta för en allmän avskrivning av

utvecklingsländernas offentliga skulder till

staten, Internationella valutafonden och

Världsbanken.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör

arbeta för att marknaderna i de rika länderna

öppnas för de fattiga ländernas produkter,

inklusive jordbruks- och textilprodukter.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta

initiativet till en global diskussion om rättvist

miljöutrymme, faktor tio och gröna nyckeltal.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige

initierar en utredning inom FN som tar fram förslag

till en enhetlig internationell miljörättslig

praxisutveckling.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt

bör driva frågan om en rättssäker instans för att

lösa internationella miljötvister.

2001/02:U328 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om globalisering och

utveckling.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett program för

ökat ekonomiskt välstånd och minskad fattigdom.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökade satsningar på

skuldavskrivningar och ekonomiska reformer.

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om UNHCR:s

betydelsefulla roll i arbetet med att hjälpa

flyktingar runt om i världen.

34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inom EU

avskaffa handelshinder på jordbruks- och

tekoprodukter.

2001/02:U347 av Ana Maria Narti m.fl. (fp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om arbetet för

förbättringar i de fattiga länderna.

2001/02:MJ337 av Agne Hansson m.fl. (c):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

måste arbeta integrerat och trycka på andra länder

att uppfylla sina löften från Riokonferensen.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige måste

vara pådrivande för fortsatt internationellt

samarbete kring frågor som rör ozonskiktets

bevarande.

2001/02:MJ527 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regeringen skall verka för att EU:s

politik skall ha som mål att den export som sker

från u-länder till Europa i första hand är

förädlade produkter och inte råvaror, för att på så

sätt underlätta en utveckling i de

livsmedelsexporterande u-länderna.

2001/02:N375 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att "biopiracy"-

privatisering, patentering och kommersialisering av

gener - borde tas upp i FN utifrån hållbar

utveckling och säkerhet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Tobinskatt.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ett globalt

ekonomiskt säkerhetsråd bör inrättas inom ramen för

FN.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ekonomisk och

politisk makt måste demokratiseras genom en

omfattande decentralisering och en

självtillitsstrategi.