Bet. 2001/02:UU8

Utrikesutskottets betänkande

2001/02:UU8

Mänskliga rättigheter m.m. –länder, områden, enskildafolkgrupper och vissa FN-frågor

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas en rad motioner som rör

mänskliga rättigheter och andra förhållanden

avseende länder, områden och enskilda folkgrupper.

Såväl principiella och övergripande frågor som

situationen i en rad enskilda länder behandlas.

Urvalet har styrts av de motioner som väckts.

De behandlade frågorna är betydelsefulla, men

avspeglar inte nödvändigtvis de frågor som utgör de

stora huvudfårorna i svensk utrikes- och

biståndspolitik.

Utskottet ställer sig bakom den av regeringen förda

politiken på MR-området i de fall som aktualiseras

av motionerna. Arbetet för att främja respekten för

de mänskliga rättigheterna bör enligt utskottet

utgöra en integrerad del i all utrikespolitik och i

detta betänkande betonar Sveriges ansvar i detta

avseende. Det är ett gemensamt ansvar för det

internationella samfundet att påtala brott mot de

mänskliga rättigheterna där sådana begås. Sverige

måste framföra öppen och tydlig kritik när så är

befogat.

Utskottet besvarar eller avstyrker samtliga

motionsyrkanden.

I ärendet finns 19 reservationer och 9 särskilda

yttranden.

Utskottets överväganden disponeras enligt följande:

1. Demokrati, utveckling och ett vidgat

säkerhetsbegrepp

2. Bistånd och mänskliga rättigheter

3. Internationella konventioner

4. Dödsstraff och tortyr

5. Diskriminering på grund av kön eller sexuell

läggning

6. Kvinnors situation

7. Rasism och slavhandel

8. Terrorism

9. Religionsfrihet

10. Funktionshindrades situation

11. Krigsförbrytelser

12. Moldavien

13. Ryssland

14. Vitryssland

15. Armenier, assyrier/syrianer och kaldéer

16. Turkiet

17. Israel och Palestina

18. Irak

19. Iran

20. Afghanistan

21. Burma

22. Sri Lanka

23. Taiwan

24. Kina

25. Indonesien

26. Östtimor

27. Nordkorea

28. Algeriet

29. Västsahara

30. Sudan

31. Eritrea

32. Etiopien

33. Kenya

34. Tanzania

35. Södra Afrika

36. Zimbabwe

37. Colombia

38. Kuba

39. USA

40. FN och andra internationella organisationer

41. Övrigt

I en bilaga redovisas MR-konventioner och

ratifikationsstatus avseende dessa per den 25

februari 2002.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som framförs

under Utskottets överväganden föreslår utskottet att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Demokrati, utveckling och ett vidgat

säkerhetsbegrepp

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U313 samt 2001/02:U335

yrkande 1 besvarade med vad utskottet anfört.

2. Bistånd och mänskliga rättigheter

Riksdagen avslår motion 2001/02:U328 yrkande 5 och förklarar

motionerna 2001/02:U225 yrkande 2, 2001/02:U237

samt 2001/02:U328 yrkandena 3, 4 och 19–22

besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation 1 (m, c)

Reservation 2 (kd, fp)

3. Internationella konventioner

Riksdagen avslår motion 2001/02:U205 och förklarar motionerna

2000/01:U661 yrkandena 8–11, 2001/02:U234 yrkande

4 samt 2001/02:U333 besvarade med vad utskottet

anfört.

Reservation 3 ( v)

4. Dödsstraff och tortyr

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U209 yrkande 19 samt

2001/02:345 yrkandena 11 och 12 besvarade med vad

utskottet anfört.

5. Diskriminering på grund av kön eller sexuell

läggning

Riksdagen avslår motion 2001/02:U209 yrkande 1 och förklarar

motionerna 2000/01:U661 yrkandena 12–15,

2001/02:U345 yrkande 18, 2001/02:L367 yrkandena

19 och 20 samt 2001/02:L371 yrkandena 46 och 47

besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation 4 ( v, c, fp, mp)

6. Kvinnors situation i krig och andra utsatta

situationer

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U209 yrkandena 10–12,

2001/02:U277 samt 2001/02:U349 yrkande 21

besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation 5 (v, kd)

7. Prenatal könsdiskriminering

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U204 yrkande 2,

2001/02:U209 yrkande 18, 2001/02:U222 yrkande 6,

2001/02:U327 yrkande 11 samt 2001/02:U349

yrkandena 11–14 besvarade med vad utskottet

anfört.

Reservation 6 (v, kd, c)

8. Tilläggsprotokoll till konventionen om

avskaffande av diskriminering av kvinnor

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U242, 2001/02:U252

yrkandena 5 och 6, 2001/02:U345 yrkande 15 samt

2001/02:U349 yrkande 22 besvarade med vad

utskottet anfört.

Reservation 7 (v)

9. Sexuell exploatering och prostitution

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U209 yrkandena 13, 14 och

17, 2001/02:U308 yrkandena 1, 3 och 4 samt

2001/02:U349 yrkandena 4 och 7 besvarade med vad

utskottet anfört.

10.“Hedersmord”

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U345 yrkande 16 samt

2001/02:U349 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad

utskottet anfört.

11.Rasism och slavhandel

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U209 yrkande 20,

2001/02:U220 yrkandena 1 och 2, 2001/02:U345

yrkande 13 samt 2001/02:U347 yrkandena 1, 3, 5

och 8 besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation 8 (v)

12.Terrorism

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U347 yrkande 6 besvarad med

vad utskottet anfört.

13.Religionsfrihetn

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U297 samt 2001/02:U345

yrkande 14 besvarade med vad utskottet anfört.

14.Funktionshindrades situation

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U345 yrkande 19 besvarad med

vad utskottet anfört.

15.Krigsförbrytelser

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U345 yrkandena 27 och 28

besvarad med vad utskottet anfört.

16.Fängslade oppositionella i Moldavien

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U265 besvarad med vad

utskottet anfört.

17.Förhållandena i Ryssland

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U312 yrkandena 14 (delvis)

och 15 besvarad med vad utskottet anfört.

Reservation 9 ( m)

18.Förhållandena i Tjetjenien

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U230 yrkandena 1–3 besvarad

med vad utskottet anfört.

19.Förhållandena i Vitryssland

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U312 yrkande 14 (delvis),

2001/02:U328 yrkande 9 samt 2001/02:U345 yrkande

62 besvarade med vad utskottet anfört.

20.Assyriers/syrianers och kaldéers situation

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U262 yrkandena 1–3 och 5–8

besvarad med vad utskottet anfört.

21.Stockholms internationella forum om

Förintelsen

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U235 besvarad med vad

utskottet anfört.

22.Massakrer på assyrier/syrianer och kaldéer

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U219 yrkandena 1–3 samt

2001/02:U271 besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation 10 (v, kd, mp)

23.Förhållandena i Turkiet

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U293 yrkandena 1 och 2,

2001/02:U247 yrkandena 1–4, 2001/02:U255

yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:U345 yrkande 31

besvarade med vad utskottet anfört.

24.EU:s och Sveriges roll i Mellanöstern

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U257 yrkandena 1 och 2,

2001/02:U280 yrkandena 1–9, 2001/02:U285

yrkandena 1, 2, 4, 9 och 10 samt 2001/02:U346

yrkandena 1–3 besvarade med vad utskottet anfört.

25.Dialogen mellan parterna

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U285 yrkandena 3, 5 och 6

besvarad med vad utskottet anfört.

26.Regionala aktörer i Mellanöstern

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U285 yrkandena 7 och 8

besvarad med vad utskottet anfört.

27.Fördomar mellan parterna

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U291 besvarad med vad

utskottet anfört.

28.Enskilda MR-fall

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U256 yrkandena 1 och 2

besvarad med vad utskottet anfört.

29.Bombningar och flygförbudszoner i Irak

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:U317 yrkande 4 och

2001/02:U337 yrkande 4 samt förklarar motion

2001/02:U282 yrkande 1 besvarad med vad utskottet

anfört.

30.Sanktionerna mot Irak

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U262 yrkande 4,

2001/02:U278, 2001/02:U282 yrkandena 2, 4 och 5,

2001/02:U325 yrkande 4 samt 2001/02:U337 yrkande

5 besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation 11 (v)

31.Minoriteterna i Irak

Riksdagen avslår motion 2001/02:U337 yrkande 6 och förklarar

motionerna 2001/02:U275, 2001/02:U282 yrkandena

3, 6 och 7, 2001/02:U325 yrkandena 1–3 och 5 samt

2001/02:U337 yrkandena 1–3 besvarade med vad

utskottet anfört.

32.Kurdernas situation

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U210 yrkande 2 besvarad med

vad utskottet anfört.

Reservation 12 (v)

33.Förhållandena i Iran

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U252 yrkande 4,

2001/02:U270 yrkandena 1–6, 8 och 9 samt

2001/02:U289 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad

utskottet anfört.

34.Förhållandena i Afghanistan

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U345 yrkande 56 besvarad med

vad utskottet anfört.

35.Förhållandena i Burma

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U345 yrkande 32 besvarad med

vad utskottet anfört.

36.Förhållandena i Sri Lanka

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U212 yrkandena 1–3 besvarad

med vad utskottet anfört.

37.Taiwan i internationella orgnisationer

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U202 yrkandena 1 och 2,

2001/02:U213, 2001/02:U274 yrkande 1,

2001/02:U299 yrkande 1, 2001/02:U307 samt

2001/02:U345 yrkandena 52–54 besvarade med vad

utskottet anfört.

38.Taiwans representationskontor i Sverige och

svensk representation i Taiwan

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:U202 yrkande 3,

2001/02:U236, 2001/02:U299 yrkande 2,

2001/02:U345 yrkande 48 och förklarar motionerna

2001/02:U202 yrkande 4, 2001/02:U345 yrkandena 49

och 50 besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation 13 (m, fp)

39.Det officella utbytet med Taiwan

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U217 samt 2001/02:U345

yrkande 51 besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation 14 (m, kd, c, fp)

40.Relationerna mellan Folkrepubliken Kina och

Taiwan

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U274 yrkande 2 samt

2001/02:

U345 yrkande 47 besvarade med vad utskottet

anfört.

41.Dödsstraffet i Taiwan

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U215 yrkande 7 besvarad med

vad utskottet anfört.

42.Förhållandena för oliktänkande i

Folkrepubliken Kina

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U206 besvarad med vad

utskottet anfört.

43.Taiwan som demokratisk förebild för

Folkrepubliken Kina

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U214 yrkande 1 besvarad med

vad utskottet anfört.

44.Folkrepubliken Kinas kärnvapenupprustning

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U214 yrkande 2 besvarad med

vad utskottet anfört.

Reservation 15 (m, c)

45.Folkrepubliken Kinas inblandning i Taiwans

inre angelägenheter

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U214 yrkandena 3–5 besvarad

med vad utskottet anfört.

46.Sveriges och Europeiska unionens Kinapolitik

Riksdagen avslår motion 2001/02:U214 yrkande 6.

Reservation 16 (m, kd, c, fp)

47.Dödsstaffet och moderniseringen av

rättsväsendet i Folkrepubliken Kina

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U215 yrkandena 1–3 besvarad

med vad utskottet anfört.

48.Förföljelse av oliktänkande i Folkrepubliken

Kina

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U215 yrkande 4 besvarad med

vad utskottet anfört.

49.Folkrepubliken Kina och förklaringen om de

mänskliga rättigherna

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U215 yrkande 5 besvarad med

vad utskottet anfört.

50.Tvångsaborter i Folkrepubliken Kina

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U215 yrkande 6 besvarad med

vad utskottet anfört.

51.Den demokratiska utvecklingen i

Folkrepubliken Kina

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U252 yrkande 2 samt

2001/02:U290 besvarade med vad utskottet anfört.

52.Den politiska dialogen med Folkrepubliken

Kina

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U345 yrkandena 42–44 besvarad

med vad utskottet anfört.

53.Förhållandena i Hongkong

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U345 yrkande 45 besvarad med

vad utskottet anfört.

54.Förhållandena i Tibet och Xinjiang

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U320 yrkandena 1–5,

2001/02:U336 yrkandena 1–5 samt 2001/02:U345

yrkande 46 besvarade med vad utskottet anfört.

55.Förhållandena i Indonesien

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U345 yrkandena 33 och 34

besvarad med vad utskottet anfört.

56.Förhållandena i Acheprovinsen, Västra Papua

och Moluckerna

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U345 yrkandena 36–38 besvarad

med vad utskottet anfört.

57.Förhållandena i Östtimor

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U252 yrkande 1,

2001/02:U254 yrkandena 1–3 samt 2001/02:U345

yrkandena 40 och 41 besvarade med vad utskottet

anfört.

58.Förhållandena i Nordkorea

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U345 yrkande 58 besvarad med

vad utskottet anfört.

59.Förhållandena i Algeriet

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U345 yrkande 59 besvarad med

vad utskottet anfört.

60.Förhållandena i Västsahara

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U329 yrkandena 1–4 besvarad

med vad utskottet anfört.

61.Förhållandena i Sudan

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U292 samt 2001/02:U345

yrkande 64 besvarade med vad utskottet anfört.

62.Förhållandena i Eritrea

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U208 yrkandena 1–6 besvarad

med vad utskottet anfört.

63.Förhållandena i Etiopien

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U211 yrkandena 1 och 2

besvarad med vad utskottet anfört.

64.Förhållandena i Kenya

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U246 yrkandena 1–3 besvarad

med vad utskottet anfört.

65.Förhållandena i Tanzania

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U345 yrkande 63 besvarad med

vad utskottet anfört.

66.Främjande av regionala strukturer i södra

Afrika

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U225 yrkande 1 besvarad med

vad utskottet anfört.

67.Förhållandena i Zimbabwe

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U345 yrkandena 60 och 61

besvarad med vad utskottet anfört.

68.Förhållandena i Colombia

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U281 besvarad med vad

utskottet anfört.

69.Förhållandena i Kuba

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U328 yrkande 10 samt

2001/02:U345 yrkande 55 besvarade med vad

utskottet anfört.

Reservation 17 (kd, c, fp)

70.Dödsstraffet i USA

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U252 yrkande 3 besvarad med

vad utskottet anfört.

71.Tvångsförflyttning av indianer i USA

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U294 besvarad med vad

utskottet anfört.

72.Allmänt om FN

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U225 yrkande 3 samt

2001/02:U345 yrkande 5 besvarade med vad

utskottet anfört.

73.Internationella brottmålsdomstolen

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U252 yrkande 7 samt

2001/02:U345 yrkande 6 besvarade med vad

utskottet anfört.

74. FN:s reformering

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U284 yrkandena 1 och 2,

2001/02:U300 yrkandena 17, 18, 21 och 24,

2001/02:U322 yrkandena 1–3 samt 2001/02:U323

yrkande 8 besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation 18 (mp)

75.FN och konventioner

Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:U305 yrkandena 4–6 och 8,

2001/02:U345 yrkandena 1, 2, 8 och 9 samt

2001/02:U351 yrkandena 1, 2, 4 och 5 besvarade

med vad utskottet anfört.

76.FN-konferens om mansrollen

Riksdagen förklarar motion 2001/02:A393 yrkande 2 besvarad med

vad utskottet anfört.

77.Interneringsläger under andra världskriget

Riksdagen förklarar motion 2001/02:U339 yrkandena 1 och 2

besvarad med vad utskottet anfört.

Reservation 19 (v)

78.Diplomatiska privilegier och immunitet

Riksdagen förklarar motion 1999/2000:U901 besvarad med vad

utskottet anfört.

Stockholm den 12 mars 2002

På utrikesutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban Ahlin (s),

Bertil Persson (m), Sören Lekberg (s), Berndt Ekholm

(s), Holger Gustafsson (kd), Carina Hägg (s),

Liselotte Wågö (m), Marianne Jönsson (s), Murad

Artin (v), Jan Erik Ågren (kd), Sten Tolgfors (m),

Marianne Samuelsson (mp), Marianne Andersson (c),

Karl-Göran Biörsmark (fp), Birgitta Ahlqvist (s),

Karin Enström (m), och Eva Zetterberg (v).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Detta betänkande behandlar huvudsakligen

motionsyrkanden som rör frågor om mänskliga

rättigheter i enskilda länder och områden samt som

avser folkgrupper eller enskilda personer.

Betänkandet behandlar även andra frågor, t.ex.

speciella hälsofrågor, i ett MR-perspektiv.

En generell utgångspunkt för utskottets arbete är

att integrera betänkandearbetet med den verksamhet

som bl.a. bedrivs inom områdena för forskning,

utvärdering samt omvärldsbevakning. En betydande del

av utskottets behandling av motionsyrkanden, t.ex.

mänskliga rättigheter, innehåller därför element av

uppföljning och utvärdering.

Bakgrund

Regeringen har tidigare i skrivelser (Mänskliga rättigheter i

svensk utrikespolitik – skr. 1997/98:89 – och

Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges

utvecklingssamarbete – skr. 1997/98:76) framhållit

att demokrati och mänskliga rättigheter är både mål

och medel i utvecklingsprocessen. Demokrati som

biståndsmål har funnits sedan många år, men först

efter det kalla krigets slut har ett metodarbete på

allvar utvecklats inom utvecklingssamarbetet i syfte

att främja demokratisering i ett internationellt

perspektiv. Samtidigt har de mänskliga

rättigheterna, som de formuleras i de

internationella konventionerna, alltmer kommit i

fokus. De utgör en värdegrund för världens stater

och folk. En viktig uppgift för såväl FN:s

generalförsamling som MR-kommissionen är att

uppmärksamma och granska missförhållanden i enskilda

länder vad avser respekten för de mänskliga

rättigheterna. Det kan konstateras att MR-

kommissionens arbete under senare år alltmer kommit

att förskjutas från normbildande till övervakande

verksamhet. Utskottet noterade i förra årets

betänkande (2000/01:UU10) att Europaparlamentets

utrikesutskott i sitt senaste betänkande krävt att

EU överger dagens fragmenterade MR-politik och

ersätter den med ett gemensamt heltäckande program

för mänskliga rättigheter som omfattar alla

politikområden.

Utskottet framhöll i betänkande 2001/02:UU2

Internationellt bistånd att i en värld av

globalisering och allt starkare ömsesidiga beroenden

måste allas trygghet och välfärd främjas om

konflikter präglade av våld skall kunna undvikas.

För att respekten för de mänskliga rättigheterna

skall kunna bli allomfattande fordras att staterna

tar sina internationella åtaganden på allvar. Det

kräver att den nationella politikens olika

delområden samverkar för att bidra till minskad

fattigdom, hållbar utveckling, fred och rättvisa.

Demokratin har i vissa länder vunnit ett allt

starkare fäste, även om institutionerna alltjämt är

relativt svaga. Många av ledarna i dessa länder är

folkvalda, men det folkliga förtroendet för

demokratiska institutioner är i flera fall dåligt.

Den extrema fattigdomen som råder på många håll i

världen är det främsta hindret för varaktig fred och

för konsolidering av demokratin.

Handel med kvinnor och barn för bl.a. sexuellt

utnyttjande ökar i många delar av världen. Det är en

modern form av slavhandel som utgör en grov

kränkning av människors värde och av mänskliga

rättigheter.

Utskottet konstaterade också att demokrati,

mänskliga rättigheter, rättsstat och fungerande

marknadsekonomi är centrala delar i ett

välfärdssamhälle. Liksom att allt

utvecklingssamarbete måste vara resultatinriktat.

Nya möjligheter har skapats för människor att

inhämta den information de behöver för att förbättra

sin situation. Tillgången till IT i fattiga länder

är dock mycket dålig, och den digitala klyftan är en

realitet. Utskottet menar att det är viktigt att

Sverige i biståndsarbetet ökar användningen av IT

som ett instrument inom alla delar av biståndet. En

viktig uppgift är att hjälpa fattiga länder att

skapa IT-strategier som en del av deras övergripande

strategier för fattigdomsbekämpning.

Hiv/aids har förödande konsekvenser för enskilda

människor, för tillväxten och för hela

samhällsutvecklingen i många fattiga länder och är

således en övergripande utvecklingsfråga långt mer

än bara en fråga om hälsa. Krafttag krävs därför på

ett brett plan för att förebygga och lindra

effekterna av denna sjukdom.

Europeiska unionen och mänskliga rättigheter

I ett gemensamt uttalande om Europeiska gemenskapens

utvecklingspolitik betonas vikten av att gemenskapen

riktar in utvecklingssamarbetet på vissa sektorer.

Institutionell kapacitetsuppbyggnad (särskilt för

att främja demokrati och god samhällsstyrning)

identifieras som ett strategiskt område för

gemenskapens verksamhet. Även främjandet av

mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan kvinnor

och män samt barns rättigheter identifieras som

principer som måste integreras i

biståndsverksamheten. Denna policyförklaring bildar

tillsammans med den reform som nu genomförs av

förvaltningen av biståndet en ny ram för Europeiska

gemenskapens utvecklingssamarbete.

EU:s roll för att främja målen om mänskliga

rättigheter och demokratisering blir allt viktigare.

Europeiska kommissionen har slagit fast en

grundläggande politik om mänskliga rättigheter och

demokratisering det senaste decenniet. I maj 2001

publicerades ett meddelande (KOM 2001/252) vars

syfte var att ordna in frågan om de mänskliga

rättigheterna inom ramen för kommissionens

övergripande strategi för yttre förbindelser under

de kommande åren. Förändringar i omvärlden och

kommissionens interna reformer gör att strategierna

för mänskliga rättigheter och demokrati måste

omdefinieras, i synnerhet för att säkerställa att

dessa frågor genomsyrar alla gemenskapens

politikområden, program och projekt. Fastställandet

av prioriteringar, inriktning, leveransformer och

effekter är dokumentets huvudteman. Kommissionens

meddelande handlar främst, men inte uteslutande, om

hur Europeiska gemenskapens bistånd till tredje land

kan medverka till att främja mänskliga rättigheter

och demokratisering. Meddelandet är också ett svar

på den begäran som framfördes i Europeiska rådets

slutsatser från mötet i Köln om att man skulle

undersöka huruvida det vore lämpligt att inrätta ett

europeiskt organ för mänskliga rättigheter och

demokrati.

Kommissionen menar att förutsättningarna för

Europeiska unionens insatser är tydliga. Unionen

försöker värna de mänskliga rättigheternas – dvs.

medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och

kulturella rättigheter – universalitet och

odelbarhet. EU värnar även principen om att kvinnors

och flickors grundläggande rättigheter är en del av

de universella mänskliga rättigheterna. Skyddandet

av dessa rättigheter är tillsammans med främjandet

av pluralistisk demokrati, effektiva garantier för

rättsstatsprincipen samt kampen mot fattigdom några

av Europeiska unionens viktigaste mål. I artikel 6 i

Fördraget om Europeiska unionen i dess lydelse

enligt Amsterdamfördraget – som trädde i kraft den 1

maj 1999 – bekräftades på nytt att Europeiska

unionen ”bygger på principerna om frihet, demokrati

och respekt för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna samt på

rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma

för medlemsstaterna”. I artikel 49 i Fördraget om

Europeiska unionen betonas att även de länder som

ansöker om EU-medlemskap måste respektera dessa

principer. I artikel 7 i samma fördrag införs vidare

en mekanism för att bestraffa EU-medlemsstater som

allvarligt och ihållande kränker de mänskliga

rättigheterna. Genom detta fördrag utvidgades

dessutom målet att främja respekten för de mänskliga

rättigheterna och grundläggande friheterna från att

ha gällt utvecklingssamarbete till att gälla alla

former av samarbete med tredje land (artikel 181a i

EG-fördraget).

Vissa FN-konventioner

De rättigheter som anges i FN:s allmänna förklaring om de

mänskliga rättigheterna och de olika bindande

konventionerna omfattar samtliga människor. Detta

gäller oavsett ras, hudfärg, kön, språk, religion,

politisk eller annan uppfattning, nationellt eller

socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i

övrigt. Även diskriminering på grund av bl.a.

sexuell läggning anses omfattas av

diskrimineringsförbudet, dvs. att ingen får

diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina

rättigheter. För att motverka diskriminering krävs

ibland särskilda insatser från statsmaktens sida och

att särskilda normer utarbetas för utsatta grupper

för att göra dem jämställda med andra.

Den internationella konventionen om avskaffande av

all slags diskriminering av kvinnor och konventionen

om barnets rättigheter syftar till att säkerställa

att kvinnors respektive barns rättigheter

respekteras i praktiken. Det räcker inte med att

kvinnor, män och barn formellt ges lika möjligheter.

Samma tanke ligger bakom FN:s standardregler om

delaktighet och tillgänglighet för människor med

funktionshinder. Samhället bör anpassas till den

enskildes behov.

Konventionen om avskaffande av alla former av

rasdiskriminering ger dessutom statsmakten en

skyldighet att respektera reglerna och att skydda

den enskilde mot fördomar och negativa åtgärder från

andra invånare. Erfarenheten visar att personer som

tillhör nationella, etniska, språkliga eller

religiösa minoriteter, liksom urbefolkningar,

behöver skydd mot diskriminering. För dem är

klausulerna om icke-diskriminering och deras

efterlevnad av avgörande betydelse. Det har dessutom

visat sig nödvändigt att formulera mer detaljerade

normer. Tillhörigheten till en diskriminerad grupp

blir i sig ett hot mot individen eftersom den

enskildes identitet ofta är nära knuten till

folkgruppen. Förtrycket av gruppens kultur och

livsform kan således bli skadligt för den enskilde

medlemmen.

Utskottets överväganden

Utskottet

1 Demokrati, utveckling och ett

vidgat säkerhets-begrepp

I motion 2001/02:U313 (m) framhålls att världen på

senare tid har påmints om att demokratin inte är

ohotad. I alla kulturer är skolans roll av största

betydelse. Demokratisk fostran skall genomsyra all

undervisning och inte hänvisas till ett särskilt

ämne på schemat. Det skall också ges en verklig

möjlighet att påverka de beslut som fattas i skolan,

särskilt för dem som berörs av besluten. Det gäller

alla som arbetar i skolan, inte minst eleverna. I de

politiska församlingarna måste en större öppenhet

till för att ge allmänheten möjlighet att påverka

besluten. Motionären menar att demokratin måste ges

legitimitet och verktyg för att fungera i praktiken.

I motion 2001/02:U335 (kd) framhålls att det finns

anledning att, inom ramen för det vidgade

säkerhetsbegreppet, behandla hiv/aids, liksom flera

andra sjukdomar av epidemisk karaktär.

Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, bör därför

inom den verksamhet som sker för Regeringskansliets

räkning, ges uppdraget att genomföra en utredning

med en bred vetenskaplig ansats, där hiv/aids och

liknande sjukdomar av epidemisk karaktär sätts in i

ett säkerhetspolitiskt perspektiv.

Utredningsuppdraget bör vidare omfatta förslag till

åtgärdskatalog för ett svenskt agerande i frågan,

nationellt såväl som internationellt. I yrkande 1

krävs att regeringen skall tillsätta en

parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp för att

utreda frågan om ett utvidgat säkerhetsbegrepp vad

gäller hiv/aids och andra sjukdomar av epidemisk

karaktär.

Utskottets överväganden

Utskottet delar motionärernas uppfattning att länders utveckling

mot demokrati och mänskliga rättigheter bygger på

såväl ekonomiska som politiska grunder och att ett

demokratiskt politiskt system väsentligt ökar

förutsättningarna för såväl välstånd som välfärd i

ett land. Varje människa måste värderas lika var hon

än bor.

Fattigdom som utvecklingshinder är av

flerdimensionell karaktär och kräver därför breda

angreppssätt. Grunden till ett demokratiskt system

läggs i skolan och den samhälleliga utbildning

medborgarna får.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U313 (m) kan besvaras.

Utskottet har i tidigare betänkanden (bl.a.

1999/2000:UU2 och 2000/01:UU2) behandlat problemet

med den ökande spridningen av hiv/aids. De senaste

siffrorna över spridningen av hiv bekräftar att

sjukdomen hör till en av världens värsta epidemier.

Hittills har 21 miljoner människor avlidit i aids

och

36 miljoner människor beräknas i dag vara smittade.

Utskottet delar motionärernas syn på att kampen

mot hiv/aids kräver gemensamma insatser för att

förhindra ytterligare spridning och att sjukdomen

har säkerhetspolitiska aspekter. Sverige är sedan

länge mycket aktivt i internationella forum i frågor

som rör hiv/aids och var i mitten av 1990-talet en

av initiativtagarna till att bilda FN:s program för

hiv/aids, Unaids. Sverige är också en av de största

bidragsgivarna till organisationen (en ökning från

37 miljoner kronor år 2000 till 47 miljoner kronor

år 2001) och bidrar även finansiellt till det arbete

mot hiv/aids som utförs av WHO och Världsbanken.

Inom Unaids har Sverige initierat en översyn av

programmets finansiering med syfte att trygga

verksamheten. I kampen mot spridningen av hiv i

svenskt utvecklingssamarbete använder man sig i stor

utsträckning av de strukturer, exempelvis ideella

organisationer, som redan finns i mottagarlandet. En

rad enskilda organisationer får bidrag från Sida för

sin verksamhet i andra länder.

Statsministrarna inom Östersjöstaternas råd

tillsatte i april 2000 en aktionsgrupp, vars rapport

offentliggjordes i januari 2001. I rapporten

föreslås att stora resurser sätts in för att minska

smittspridningen av hiv/aids i Östersjöregionen.

Mot denna bakgrund ser utskottet inte behov av en

särskild parlamentarisk arbetsgrupp.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U335 (kd)

yrkande 1 kan besvaras.

2 Bistånd och mänskliga rättigheter

I motion 2001/02:U225 (m) yrkande 2 framhålls att

bistånd inte bör betalas ut till statsmakter som

grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter

och utövar förtryck och terror mot sina medborgare.

Allvarlig korruption skall också utesluta bistånd.

Kraven på effektivitet i biståndet innebär inte en

minskad utan tvärtom en snabbare måluppfyllelse för

fattigdomens utrotande, demokratiutveckling och

respekt för mänskliga rättigheter i de svenska

samarbetsländerna.

I motion 2001/02:U237 (m) konstateras att vid kontakter med

länder med stora brister inom MR-området måste

tillfället alltid tas att uppmärksamma bristen på

uppfyllande av de mänskliga rättigheterna.

Motionären menar att tyst diplomati inte når de

berörda folken. Vänlighet och till intet

förpliktande dialoger, även de som kallats kritiska,

som i fallet med Iran, uppfattas ofta som svaghet av

auktoritära och diktatoriska staters ledare. Sverige

måste agera med kraft när människor stenas i Iran

och fängslas i Kina och på Kuba eller slås ihjäl och

plundras som i Zimbabwe. Sverige bör i alla olika

internationella samarbetssituationer väsentligt öka

inslaget av krav på mänskliga rättigheter.

I motion 2001/02:U328 (fp) yrkande 3 framhålls att

demokrati är det enda styrelseskick som är människan

värdigt. Demokrati medför positiva effekter som

gynnar utvecklingen i landet. Makthavare som vill

bli omvalda har ett intresse av att genomföra

samhälleliga förändringar. En positiv demokratisk

och ekonomisk utveckling i u-länderna och det gamla

östblocket ligger i hög grad i Sveriges intresse.

Respekt för mänskliga rättigheter garanteras,

miljöförstöring kan motverkas och världsekonomin

stimuleras. Påtvingade befolkningsomflyttningar kan

långsiktigt förhindras. Krigsriskerna minskar. Inte

minst åtnjuter den enskilda människan större

möjligheter att påverka sin livssituation. Därför

måste även demokratins idéer spridas över världen.

Om det svenska biståndet mot fattigdom och för ökad

rättvisa skall få bestående effekt krävs att det

sker i en demokratisk atmosfär; därför krävs i

yrkande 4 att regeringen varje år redovisar läget

beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i

Sveriges mottagarländer. I yrkande 5 framhålls att

demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har

ett egenvärde. De är alltså inte endast ett medel

att skapa utveckling utan en förutsättning för och

en del av själva utvecklingsbegreppet. Det handlar

om att skapa anständiga samhällssystem utan

förtryck. Utveckling sker då människor har verktygen

i sina egna händer. Detta är vad som utmärker en

demokrati, och därför skall demokrati vara det

överordnade bland målen för utvecklingssamarbetet.

I motion 2001/02:U328 (fp) framhålls det positiva

med globaliseringen och det allt större utbyte som

sker internationellt vad gäller personer, varor,

tjänster och kapital. Öppna gränser i umgänget

mellan människor och mellan länder stärker

demokratin och respekten för de mänskliga

rättigheterna. Globaliseringen skapar stora

möjligheter för ökat välstånd och en utveckling mot

ökad frihet och demokrati. Svensk biståndspolitik

skall främja global utveckling. Utveckling, och

därmed framgångsrikt bistånd, kan sägas vila på tre

grundläggande principer – demokrati, mänskliga

rättigheter och rättsstaten. Om bistånd skall få

bestående verkan måste det ha demokrati som

överordnat mål. I yrkande 19 krävs att kränkningar

av de mänskliga rättigheterna alltid måste påtalas,

kritiseras och åtgärdas oavsett var de äger rum och,

i yrkande 20, att Sverige såväl bilateralt som

multilateralt bör intensifiera arbetet med att

försvara och förbättra skyddet för de mänskliga

rättigheterna. Vidare framhåller motionärerna i

yrkande 21 att till utvecklingens infrastruktur hör

även rättsstaten. Insatser för uppbyggnad av ett

oberoende rättsväsende och stöd till organisationer

på detta område är av strategisk betydelse för att

främja demokratin. I yrkande 22 framhålls vikten av

att utveckla ett bistånd som främjar fria

massmedier, inte minst tidningar och radiostationer.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att arbetet med att förbättra respekten

för de mänskliga rättigheterna skall genomsyra hela

utvecklingssamarbetet. Det övergripande målet med

utvecklingssamarbetet är att höja de fattiga folkens

levnadsnivå.

Ett effektivt bistånd för fattigdomsbekämpning

kräver ett samarbete mellan givare och mottagarland

– ett partnerskap mot fattigdom – som bygger på

ömsesidiga mål och åtaganden och en samsyn om de

förutsättningar och den politik som måste

genomföras. Genom utvecklingssamarbetet får Sverige

också en möjlighet att påverka och stödja

demokratiseringsprocesserna i mottagarländerna. En

fungerande rättsstat är ett nödvändigt ramverk för

en förutsägbar, stabil och rättvis

samhällsutveckling. Rättsstaten manifesteras dels i

rättsväsendet, vilket i sig utgör en viktig del i

ett maktbalanssystem som motvikt till verkställande

och lagstiftande makt, dels i en regelstyrd,

offentlig förvaltning i demokratins tjänst.

Utskottet konstaterar att regeringen sedan två år

tillbaka redogör översiktligt, regionvis, respektive

fördjupat för ett begränsat antal länder, för

situationen avseende demokrati och mänskliga

rättigheter i utvecklingssamarbetets s.k. årsbok.

Utskottet menar emellertid att denna redogörelse

skall vara tillgänglig för utskottet tidigare än vad

som nu sker.

Den parlamentariska kommittén för en samlad politik

för global utveckling (Globkom) har i uppdrag att se

över målbilden för det svenska

utvecklingssamarbetet. Utvecklingssamarbetet lämnar

redan i dag ett stöd till demokratisk

samhällsutveckling som ett av de sex delmål som

bidrar till uppfyllande av fattigdomsmålet. I

skrivelsen ”Mänskliga rättigheter i svensk

utrikespolitik” (skr. 1997/98:89) framhålls att

mänskliga rättigheter är en viktig del av svensk

utrikespolitik. Detsamma gäller för EU:s gemensamma

utrikes- och säkerhetspolitik. Inom ramen för den

gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken påtalar

Sverige och EU kränkningar av de mänskliga

rättigheterna. Sverige agerar såväl bilateralt som

multilateralt för att försvara och förbättra skyddet

för de mänskliga rättigheterna.

Bilateralt sker det bl.a. genom dialog med olika

länder. Det är viktigt att påpeka att dialog mycket

väl kan innehålla kritik när så är befogat.

Internationellt utvecklingssamarbete är ett verktyg

för att främja individers möjligheter att åtnjuta

sina mänskliga rättigheter. Även i EG:s

utvecklingspolicy framhålls att mänskliga

rättigheter skall vara ett genomgripande tema i

gemenskapens utvecklingssamarbete.

Sverige har lång erfarenhet av stöd till offentlig

förvaltning. Det svenska biståndet har utformats i

syfte att effektivisera förvaltningen i

mottagarländerna och därmed användningen av

skattemedel. Riksrevision, skattesystem och

statistik är väsentliga komponenter i en fungerande

rättsstat. På dessa områden finns beprövad

erfarenhet som kan tillämpas avseende stöd också

till rättsväsende, rättshjälp och lagstiftning.

Multilateralt agerar Sverige, ofta tillsammans med

övriga EU, i olika forum såsom Europarådet, OSSE och

FN. Till viss del innebär detta arbete att agera för

att arbeta fram nya normer på området. Inom Sida

pågår, gemensamt med myndigheter inom

Justitiedepartementets område, ett arbete för att

utveckla den svenska resursbasen inom området. Ett

uppmärksammat exempel har varit att bygga

domstolslokaler i Nicaragua med svensk finansiering.

I vissa fall sker stödet genom svensk expertis,

t.ex. vad avser anpassning av lagtext i

kandidatländerna inför förhandlingar om medlemskap i

Europeiska unionen.

Utskottet konstaterar att Sveriges utrikespolitik

och utvecklingssamarbete utgår från att

demokratisering bygger på och bidrar till respekten

för de mänskliga rättigheterna. Sverige kan inte

överge de människor som drabbas av diktatur, våld

och förtryck. Utskottet konstaterar att val av

samarbetskanaler och samarbetsformer med olika

länder görs genom en bred analys av situationen i

samarbetslandet. I vissa fall är det särskilt

motiverat att enbart använda enskilda organisationer

eller andra icke-statliga kanaler. Utskottet menar

vidare att utvecklingssamarbetet är ett uttryck för

solidaritet med fattiga människor. Det kan därför

vara motiverat att i ett fortsatt bilateralt

engagemang stödja förändringsprocesser såväl inom

som utom det rådande politiska systemet. Frågan

måste avgöras från fall till fall och i beaktande av

ett helhetsperspektiv på landet i fråga.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att

pluralistiska medier intar en särställning i ett

demokratiskt samhällsbygge. Över Sidas anslag lämnas

i dag betydande stöd till medieinstitutioner i

biståndsländerna.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion

2001/02:U328 (fp) yrkande 5 samt anser att

motionerna 2001/02:U225 (m) yrkande 2, 2001/02:U237

(m) samt 2001/02:U328 (fp) yrkandena 3 och 4 och

19–22 kan besvaras.

3 Internationella konventioner

I motion 2000/01:U661 (fp) framhålls i yrkande 8 att

det måste införas ett starkare diskrimineringsskydd

i EU:s fördrag. Enligt artikel 13 i Romfördraget kan

Europeiska rådet genom enhällighet och efter hörande

av Europaparlamentet vidta åtgärder för att bekämpa

diskriminering på grund av kön, ras, etniskt

ursprung, religion eller övertygelse,

funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

Motionärerna menar att artikeln inte är ett

effektivt instrument. Den är till intet

förpliktigande då den bara ger rådet möjlighet att

arbeta mot diskriminering. Motionärerna menar i

yrkande 9 att Sverige bör verka för att

Europaparlamentet ges medbeslutanderätt vid beslut

om åtgärder enligt artikel 13. Sverige bör också

verka för att beslut om åtgärder enligt artikel 13

kan fattas genom kvalificerad majoritet i stället

för enhällighet (yrkande 10). I yrkande 11 framhålls

att diskrimineringsfrågorna måste föras in under

unionens första pelare och därmed få s.k. direkt

effekt, vilket innebär att enskilda Europamedborgare

vid en tvist kan åberopa artikeln i nationell

domstol.

I motion 2001/02:U205 (v) framhålls att det

nuvarande diskrimineringsförbudet i artikel 14 i

Europakonventionen om mänskliga rättigheter endast

gäller rättigheter vilka omfattas av konventionen.

För att eliminera denna allvarliga begränsning av

skyddet för de mänskliga rättigheterna har ett

tilläggsprotokoll 12 till konventionen förhandlats

fram. Sverige har inte undertecknat eller

ratificerat protokollet. Motionärerna menar att det

är synnerligen angeläget att Sverige undertecknar

protokollet och att det skyndsamt föreläggs

riksdagen för ratificering.

I motion 2001/02:U234 (kd) yrkande 4 framhålls att

arbetsrätten är ett område som kräver

internationellt samarbete men att hänsyn måste tas

till utvecklingsländernas villkor. Tillämpningen av

arbetsrätten får inte innebära att negativa

sanktioner riktas mot u-länderna. Sverige och EU

måste ta initiativ till en förstärkning av den

internationella arbetsrätten genom positiva

instrument, exempelvis tekniskt bistånd inom

arbetsrättsområdet eller noggrannare kontroll av hur

länder tillämpar arbetsrätten.

I motion 2001/02:U333 (s) framhåller motionärerna

att FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna är

väl känd i Sverige. Det är dock mindre känt att det

finns två olika sorters rättigheter, dels de

politiska och demokratiska rättigheterna, dels de

ekonomiska och sociala. En av de rättigheter som

finns bland de ekonomiska och sociala rättigheterna

är rätten till föda som innebär att varje man,

kvinna och barn, ensamma eller tillsammans med

andra, alltid skall ha tillgång till lämplig föda

eller tillgång till möjligheter att skaffa sig denna

föda. För att utreda kränkningar mot mänskliga

rättigheter inom de politiska och demokratiska

rättigheterna finns det ett s.k. tilläggsprotokoll

som gjort det möjligt för individer att framföra

klagomål till MR-kommissionen i Genève. När det

gäller de ekonomiska och sociala rättigheterna finns

inte denna möjlighet. Motionärerna framhåller att

det är viktigt att vi nu tar ställning för, och

driver frågan om att även de ekonomiska och sociala

rättigheterna skall förses med ett motsvarande

tilläggsprotokoll.

Utskottets överväganden

Utskottet kan konstatera att Sverige fäster stor vikt vid

staters efterlevnad av de mänskliga rättigheterna.

FN:s konventioner om mänskliga rättigheter är

grunden. Att söka åstadkomma en förändring av dessa

konventioner bedöms i dagsläget inte som

genomförbart. Det är snarare angeläget att söka

förmå stater att efterleva redan existerande

konventionsåtaganden.

Utrikesutskottet har tidigare behandlat en motion

om tilläggsprotokoll nr 12 till Europakonventionen

(bet. 2000/01:UU10). Till skillnad från många andra

konventionsbestämmelser är tilläggsprotokoll nr 12

mycket allmänt hållet. Vilket reellt innehåll det

har blir därmed i högsta grad beroende av hur

Europadomstolen tolkar bestämmelsen i varje enskilt

fall. Av det skälet kan det ta lång tid innan det

blir fråga om en sådan mängd avgjorda fall från

domstolens sida att man kan tala om en praxis i

diskrimineringsfrågor. Intill dess en sådan praxis

finns vet man egentligen inte vad

tilläggsprotokollet har för verklig innebörd i

enskilda, konkreta situationer. Det är ett skäl till

att Sverige redan när förhandlingarna om

tilläggsprotokoll nr 12 började i stället uttalade

sig till förmån för ett separat instrument med mer

utvecklade och precisa bestämmelser. Ett sådant

instrument skulle främja kampen mot diskriminering

inom de sektorer av samhället där den är som mest

vanligt förekommande.

Det huvudsakliga skälet till att Sverige inte

undertecknat och ratificerat tilläggsprotokollet är

emellertid att de svenska strävandena att få in

skrivningar om positiva åtgärder i själva

protokollstexten inte vann gehör. Från svensk sida

krävdes att få in en klausul som innebar att i de

fall en stat kunde visa att en åtskillnad i lag

eller behandling individer emellan (t.ex.

beträffande flyktingbidrag eller föräldraförsäkring)

hade sin grund i ett försök att främja jämlikheten

mellan olika grupper i samhället skulle detta inte

anses vara en oberättigad åtskillnad och därmed inte

heller vara att betrakta som diskriminering. Från

svensk sida försökte man på detta sätt uppnå

garantier för att Europadomstolen vid sin framtida

prövning skulle behöva ta hänsyn till inhemsk

lagstiftning som syftade till ökad jämlikhet i stort

och ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Den

referens till positiva åtgärder som finns i

tilläggsprotokollets ingress är inte tillräcklig.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att

arbetsrätten är ett område som kräver

internationellt samarbete, men med hänsyn till

utvecklingsländernas villkor. Tillämpningen av

arbetsrätten får inte innebära att negativa

sanktioner riktas mot u-länderna. En förstärkning av

den internationella arbetsrätten genom positiva

instrument, exempelvis tekniskt bistånd inom

arbetsrättsområdet eller noggrannare kontroll av hur

länder tillämpar arbetsrätten, är önskvärd. Denna

inriktning slås också fast av EU-kommissionen i

meddelandet ”Promoting Core Labour Standards”, som

ger flera exempel på positiva insatser.

Det handlar först och främst om att säkra

tillämpningen av ILO:s fyra huvudprinciper

organisationsfrihet och förhandlingsfrihet, förbud

mot tvångsarbete, avskaffande av barnarbete samt

avskaffande av diskriminering. Det finns flera

möjligheter att stärka dessa principer

internationellt, inte minst genom de insatser från

näringslivet som nämns under avsnittet 3.6. Vidare

kan u-länder som uppfyller ILO:s principer ges en

positiv särbehandling inom ramen för s.k. generella

preferenssystem (GSP). Man bör också undersöka

möjligheterna att stärka den klagomålsprocedur som

finns inom ILO.

Vid årsskiftet hade 27 av Europarådets 43

medlemsstater undertecknat tilläggsprotokoll nr 12.

Sedan protokollet öppnades för undertecknande har

alltså endast 3 stater till undertecknat det:

Georgien, Slovenien och Turkiet. Den enda stat som

ratificerat protokollet är Georgien. Utskottet har

inhämtat att regeringen i nuläget inte har för

avsikt att underteckna och ratificera protokollet.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion

2001/02:U205 (v) samt anser att motionerna

2000/01:U661 (fp) yrkandena 8–11, 2001/02:U234 (kd)

yrkande 4 och 2001/02:U333 (s) kan besvaras.

4 Dödsstraff och tortyr

I motion 2001/02:U209 (c) framhålls att även om

dödsstraffet tillämpas i färre länder nu än för tio

år sedan har antalet avrättningar inte minskat. Det

förekommer även att länder som avskaffat

dödsstraffet åter inför det och att avrättningar

återupptas efter långa uppehåll. EU har intagit en

ledande roll i kampen för dödsstraffets avskaffande.

Av världens större demokratier är det bara Japan,

Indien och USA som har kvar dödsstraffet. Om USA

slutgiltigt skulle avskaffa dödsstraffet skulle det

vara en kraftig signal till andra länder.

Motionärerna menar i yrkande 19 att Sverige aktivt

bör verka för att stärka kampen mot dödsstraffet.

I motion 2001/02:U345 (fp) framhålls att

dödsstraffet är den grövsta kränkningen av de

mänskliga rättigheterna och bör avskaffas i hela

världen. Ett rättssystem som sanktionerar dödsstraff

fördömer inte avsiktligt dödande utan bryter snarare

mot den egna rättsmoralen genom att utdöma

dödsstraff i lagens namn. Det finns positiva exempel

där länder avskaffat dödsstraffet, t.ex. i EU:s

kandidatländer. Sverige bör enligt yrkande 11 i

olika internationella sammanhang verka för

dödsstraffets avskaffande. Tortyr är fortfarande ett

stort problem i många länder. Tortyroffer är i ett

särskilt utsatt läge eftersom tortyren utförs av

statstjänstemän och offren därför inte har någon

realistisk möjlighet att vidta rättsliga åtgärder.

Rehabilitering av offer och förebyggande av tortyr

måste ingå i arbetet för att skapa fred och upprätta

demokrati. I yrkande 12 krävs att Sverige aktivt bör

arbeta för att förebygga tortyr och för att hjälpa

tortyrens offer.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att arbetet mot tortyr är en prioriterad

fråga inom den svenska politiken för att främja

mänskliga rättigheter. Sverige stöder aktivt allt

arbete som bedrivs mot tortyr inom FN, Europarådet

och OSSE.

Utskottet, som återkommande behandlat frågan om

dödsstraffets avskaffande, ser med oro på det faktum

att det fortfarande förekommer i flera länder. Även

om ett antal länder har avskaffat dödsstraffet har

det totala antalet länder som utdömt dödsstraff

ökat.

Under 2000 dokumenterade Amnesty 1 457

avrättningar i 28 länder. Mörkertalet är stort, och

siffran kommer med all säkerhet att behöva justeras

uppåt. Amnesty dokumenterade under samma tidsperiod

3 058 dödsdomar i 65 länder. Avskaffande av

dödsstraffet är en prioriterad uppgift för Sverige i

arbetet med att främja och öka respekten för de

mänskliga rättigheterna.

EU och Europarådet har intagit en ledande roll i

kampen för dödsstraffets avskaffande. Allmänna rådet

antog i juni 1998 riktlinjer för agerande gentemot

tredje land, och i enlighet med dessa sker i dag

ökad samordning inom EU. På EU:s initiativ har FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna under en

följd av år antagit resolutioner mot dödsstraffet,

senast resolution 2000/65. I resolutionen uppmanas

de stater som fortfarande tillämpar dödsstraff att

införa ett moratorium. Inom ramen för Europarådet

har Sverige lagt fram ett förslag om ett nytt

tilläggsprotokoll till Europakonventionen om de

mänskliga rättigheterna, detta för att vidga

skrivningen i protokoll 6 som i nuvarande lydelse

endast avser förbud mot dödsstraff i fredstid.

Utskottet förutsätter att Sverige i bilaterala

kontakter aktivt verkar för att förmå de stater vars

lagstiftning inbegriper dödsstraff att ändra

inställning.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna

2001/02:U209 (c) yrkande 19 och 2001/02:U345 (fp)

yrkande 11 kan besvaras.

Utskottet konstaterar vidare att förbudet mot tortyr

och annan grym, omänsklig eller förnedrande

behandling eller bestraffning finns i samtliga

generella instrument om mänskliga rättigheter.

Sverige har en lång tradition av att aktivt motverka

alla former av tortyr och andra former av

kroppsstraff som utförs av, eller på uppdrag av, en

regering. Våldtäkt och andra former av sexuella

övergrepp är en vanligt förekommande form av tortyr

särskilt riktad mot kvinnor. Den svenska synen är

att inga former av tortyr eller grym, förnedrande

behandling någonsin kan accepteras. I varje land

skall finnas såväl nationell lagstiftning som

förbjuder bruket av tortyr som effektiva mekanismer

i rättssystemet som förhindrar sådana övergrepp.

Sverige arbetar inom FN för att stärka de

resolutioner mot tortyr som antas av

generalförsamlingen och kommissionen för mänskliga

rättigheter (senast res. 2000/43). Dessa

resolutioner uppmanar stater som inte anslutit sig

till 1984 års FN-konvention mot tortyr och annan

grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller

bestraffning att snarast gör det. Sverige samarbetar

med FN:s specielle rapportör mot tortyr samt avger

regelbundna rapporter såväl till FN:s kommitté mot

tortyr som till Europarådets kommitté för

förebyggande av tortyr. Från svensk sida läggs stor

emfas på att uppmärksamma och stödja rehabilitering

av tortyroffer, vilket bl.a. tar sig uttryck i

finansiella bidrag till FN:s frivilliga fond för

tortyroffer.

Under det svenska ordförandeskapet i EU stärktes

EU:s möjligheter att agera skarpt och samstämmigt

mot tortyr genom slutförandet och antagandet av EU:s

riktlinjer mot tortyr. Dessa har redan legat till

grund för konkret agerande, och EU planerar nu för

en fortsatt implementering av riktlinjerna med sikte

på uppvaktningar hos regeringar i länder där bruket

av tortyr tros vara omfattande.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U345 (fp)

yrkande 12 kan besvaras.

5 Diskriminering på grund av kön

eller sexuell läggning

Enligt motion 2000/01:U661 (fp) yrkande 12 bör

Sverige ta initiativ till att det utarbetas ett

förslag på en handlingsplan mot diskriminering på

grund av sexuell läggning. Motionärerna menar

vidare, i yrkande 13, att Sverige bör arbeta för att

homosexuella jämställs med heterosexuella när det

gäller äktenskap och att samkönade pars barn

jämställs i EG-rätten. I yrkande 14 krävs att EU:s

institutioner utarbetar tjänsteinstruktioner där

homosexuella jämställs med heterosexuella. I yrkande

15 framhålls att flera av EU:s kandidatländer

fortfarande har rättsliga föreskrifter i sina

brottsbalkar som allvarligt diskriminerar

homosexuella. Sverige bör arbeta för att frågor som

gäller HBT-personers (homo- och bisexuella samt

transpersoner) mänskliga rättigheter uppmärksammas i

kraven på EU:s ansökarländer.

I motion 2001/02:L367 (fp) framhålls att

homosexuellas, bisexuellas och transpersoners

grundläggande rättigheter är en del av de mänskliga

rättigheterna, bl.a. vad avser rätten till

privatliv, åsiktsfrihet och organisationsfrihet.

Motionärerna anser i yrkande 19 att Sverige, i alla

internationella sammanhang, t.ex. i FN eller EU, bör

arbeta för att homosexuellas, bisexuellas och

transpersoners rättigheter inte kränks. I yrkande 20

framhålls att Sverige ger bistånd till

utvecklingsländer där homosexuella, bisexuella och

transpersoner har få eller inga rättigheter. I det

bilaterala samarbetet måste Sverige bättre

uppmärksamma och ställa högre krav också på

grundläggande rättigheter för homosexuella,

bisexuella och transpersoner.

I motion 2001/02:L371 (v, s, c, fp, mp) framhålls

att i många länder är homosexualitet förbjuden.

Dödsstraff är påföljden för homosexuella handlingar

i vissa länder. I andra länder kan religion och

kulturtraditioner göra det svårt att leva som HBT-

person även om detta inte är förbjudet. I yrkande 46

framhålls att Sverige i samband med biståndsgivning

skall ta upp en diskussion med berört land kring

mänskliga rättigheter, även HBT-personers

grundläggande rättigheter, i den anda som FN:s

konvention om de mänskliga rättigheterna står för. I

yrkande 47 krävs att Sverige i alla internationella

sammanhang,

t.ex. i FN och EU, skall verka mot diskriminering av

HBT-personer.

I motion 2001/02:U209 (c) yrkande 1 framhålls att

konventionerna om de mänskliga rättigheterna med

åren blivit många och tillsammans ganska

heltäckande. Konventioner och förklaringar har

därför uppmärksammat exempelvis barns, kvinnors,

funktionshindrades, minoriteters och ursprungsfolks

utsatta situation i skilda avseenden. I FN:s

förklaring om mänskliga rättigheter stipuleras att

ingen får diskrimineras på grund av ras, hudfärg,

kön, språk, religion, politisk eller annan

uppfattning, nationellt eller socialt ursprung,

egendom, börd eller ställning i övrigt. Däremot

finns ingenting om diskriminering av människor på

grund av sexuell läggning. Detta är en brist i MR-

hänseende som snarast behöver åtgärdas. Sverige bör

på lämpligt sätt arbeta för att FN:s förklaring om

mänskliga rättigheter kompletteras när det gäller

diskriminering på grund av sexuell läggning.

I motion 2001/02:U345 (fp) framhålls att gemensamt

för många av Sveriges mottagare av bistånd är en

genom samhället sanktionerad hets mot homosexuella.

Homosexualitet motarbetas mycket aktivt, och en rad

makthavare förtalar, kränker och uppmanar sin

befolkning att hetsa mot ländernas homosexuella

medborgare. Sverige måste i internationella

sammanhang verka för att dessa frågor uppmärksammas

och tas på allvar, och motionärerna kräver, i

yrkande 18, att Sverige bör ställa högre krav på

grundläggande rättigheter för bi- och homosexuella

samt transpersoner.

Utskottets överväganden

Utskottet menar att diskriminering och bestraffning av personer

på grund av deras sexuella läggning är helt

oacceptabelt. Varje individ har rätt att ge uttryck

för sin läggning, i den mån detta inte skadar andra.

Rätten till privatliv liksom yttrandefriheten finns

fastlagd bl.a. i FN:s allmänna förklaring om de

mänskliga rättigheterna och i den internationella

konventionen om de medborgerliga och politiska

rättigheterna.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om homo-

och bisexuellas rättigheter (bl.a. i bet.

2000/01:UU10). I alla internationella sammanhang, i

såväl multi- som bilateralt arbete, driver Sverige

aktivt linjen att diskriminering och bestraffning av

personer på grund av sexuell läggning står i strid

med den grundläggande principen om alla människors

lika värde och rättigheter. Rätten till privatliv

liksom yttrandefriheten finns fastlagd bl.a. i FN:s

allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

och i den internationella konventionen om de

medborgerliga och politiska rättigheterna. Sverige

ställer krav på respekt för de mänskliga

rättigheterna på alla länder och framför det i

dialogen med bl.a. biståndsländer och kandidatländer

till EU. Utskottet utgår från att Sverige kommer att

fortsätta att påtala och uppmärksamma dessa frågor i

alla de sammanhang där det är aktuellt och på bästa

sätt tjänar saken.

I FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna

nämns inte explicit homo- och bisexuellas

rättigheter. Över huvud taget berörs inte

uttryckligen frågan om sexualitet, varken vad gäller

homo- eller heterosexuella. HBT-personers

rättigheter anses vara skyddade bl.a. genom

principen om icke-diskriminering. Denna princip är

grundläggande och utgör ett centralt inslag i de

olika konventionerna om de mänskliga rättigheterna.

Gällande normsystem bör således kunna åberopas i det

fall en person på grund av sin sexuella läggning

diskrimineras i utövandet av de i konventionerna

fastställda rättigheterna. Utskottet menar att

homosexuellas rättigheter därmed är skyddade av FN:s

befintliga MR-konventioner. Samtidigt är det ett

faktum att dessa grupper utsätts för diskriminering

och förföljelse i många länder. Det är därför en

viktig uppgift att stärka skyddet för homo- och

bisexuella, bl.a. genom att få deras rättigheter

uttryckligen erkända av hela det internationella

samfundet. När förutsättningar finns för att driva

frågan framåt, bör målsättningen vara att få homo-

och bisexuellas rättigheter införda i FN:s

konvention för de politiska och medborgerliga

rättigheterna. Utskottet noterar att Europarådets

parlamentariska församling genom åren antagit flera

rekommendationer som rör HBT-personer. Den senaste

antogs i september 2000. Sverige engagerar sig inom

Europarådet i frågor om främjande av de mänskliga

rättigheterna, däribland även olika

diskrimineringsfrågor.

När det gäller Organisationen för säkerhet och

samarbete i Europa (OSSE) konstaterar utskottet att

det allmänna arbetet för att främja de mänskliga

rättigheterna och demokrati i OSSE främst är kopplat

till förebyggande och lösande av konflikter. OSSE-

staterna har gjort åtaganden beträffande icke-

diskriminering mot sexuell exploatering och för ökad

jämställdhet mellan män och kvinnor. Beträffande

Östersjöstaternas råd (CBSS) har utskottet inhämtat

att den kommissariefunktion som instiftades 1994

nyligen har omvandlats. Från och med oktober 2000

har kommissarien en ny titel (kommissarie för

demokratisk utveckling) och ett nytt mandat att

stödja utvecklingen av de demokratiska

institutionerna och respekt för de mänskliga

rättigheterna i medlemsländerna. Med det utvidgade

mandatet har således kommissarien möjlighet att ta

direkta initiativ till stöd för HBT-personers

rättigheter.

Utskottet noterar att Amsterdamfördraget innehåller

en ny artikel 13 i Fördraget om upprättandet av

Europeiska gemenskapen (EG-fördraget). Rådet fick

därigenom befogenhet att vidta lämpliga åtgärder för

att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras,

etniskt ursprung, religion eller övertygelse,

funktionshinder, ålder och sexuell läggning.

I november 1999 presenterade kommissionen, med

stöd i artikel 13, ett förslag till

”diskrimineringspaket” som består av två direktiv

för att bekämpa diskriminering och ett

handlingsprogram som skall komplettera direktiven.

Direktiven och handlingsprogrammet har antagits av

EU:s ministerråd. Det är endast ett av dessa

dokument som rör sexuell läggning (rådets direktiv

2000/78/EG av den 27 november 2000). Direktivet

reglerar diskriminering i arbetslivet och omfattar

diskrimineringsgrunderna religion, övertygelse,

funktionshinder, ålder och sexuell läggning.

Kandidatländerna måste anpassa sin lagstiftning till

EU-reglerna. Dessutom måste de uppfylla de s.k.

Köpenhamnskriterierna för respekt av mänskliga

rättigheter innan de tillåts inträda i EU.

I samband med biståndsförhandlingar tar Sverige

upp mänskliga rättigheter i landet i fråga. En

grundläggande fråga är förekomsten av

diskriminering. Frågan om förföljelse av

homosexuella har tidigare tagits upp i diskussioner

med olika samarbetsländer och kan komma att

aktualiseras igen om situationen i respektive land

kräver detta.

Med vad ovan anförts avstyrker utskottet motion

2001/02:U209 (c) yrkande 1 och anser att motionerna

2000/01:U661 (fp) yrkandena 12–15, 2001/02:U345 (fp)

yrkande 18, 2001/02:L367 (fp) yrkandena 19 och 20

samt 2001/02:L371 (v, s, c, fp, mp) yrkandena 46 och

47 kan besvaras.

6 Kvinnors situation

Allmänt

I motion 2001/02:U209 (c) framhålls att FN:s generalförsamling

1994 antog en deklaration om avskaffande av våld mot

kvinnor. Den fördömer fysiskt, sexuellt och

psykologiskt våld mot kvinnor vare sig det inträffar

inom familjen, i samhället eller om det utförs av

eller accepteras av statsmakten. Medlemsstater

uppmanas att fördöma våld mot kvinnor och varken

hänvisa till sedvänja, tradition eller religiösa

överväganden för att undvika sitt ansvar att

avskaffa det. Den kvinnosyn som kommer till uttryck

i våldet mot kvinnor låter sig inte förenas med

samhällets jämställdhetsmål. I ett jämställt

samhälle finns inga förövare som måste uttrycka makt

med våld och sexuella övergrepp. Enligt

motionärerna, i yrkande 10, måste Sverige verka för

att våld mot kvinnor blir en straffbar handling i

hela världen. Vidare konstateras att utbildning är

en mänsklig rättighet. När kvinnor ges makten över

sina liv får det stor betydelse för både dem själva

och för samhällsutvecklingen i stort. När kvinnor

lär sig läsa och utbildar sig minskar också

barnadödligheten. I yrkande 11 krävs att Sverige bör

sträva efter kvinnors rätt till utbildning. Utan

inkomster och utbildning är alternativet för fattiga

kvinnor ofta öppen prostitution. I yrkande 12 krävs

att Sverige i alla internationella sammanhang bör

verka för att alla länder inför en lagstiftning som

stärker kvinnors ekonomiska rättigheter.

I motion 2001/02:U277 (s) framhålls att i Sverige

har jämställdhetsarbetet kommit långt. Trots detta

återstår mycket innan Sverige kan kallas ett

jämställt land. I internationella sammanhang måste

Sverige påtala och protestera mot det systematiska

kvinnoförtryck som pågår i världen. Sverige måste

verka för att kvinnors underordnade situation

bekämpas och förmå EU och FN att också göra detta.

Patriarkatet lever även i demokratier och förtrycker

kvinnor på alla nivåer i samhället. Det är en form

av apartheidsystem som i många länder över hela

världen tillämpas mot halva befolkningen. Sverige

bör på egen hand, och genom EU och FN, arbeta mot

patriarkatet och för en jämställd värld även på

internationell nivå.

I motion 2001/02:U349 (kd) yrkande 21 framhålls att

kvinnor är speciellt utsatta i krig. Kvinnor får som

regel inte tillräckligt skydd mot det sexuella våld

som används som vapen för underkastelse av länder

och folk. Sverige bör i FN och andra internationella

organ arbeta för att kvinnors utsatta situation i

krig uppmärksammas i större omfattning.

Utskottets överväganden

En internationell strategi för främjande av jämställdhet mellan

kvinnor och män utvecklades inför och bekräftades av

världens regeringar vid FN:s fjärde kvinnokonferens

i Beijing 1995. Strategier och åtgärder baseras på

regeringarnas och de enskilda organisationernas

planer för uppföljning av åtagandena. I arbetet med

att genomföra handlingsplanen försöker man utveckla

ett partnerskap med samarbetsländerna, då man hoppas

att en dialog med det berörda landet skall främja

möjligheterna till förbättring av MR-situationen.

Sverige arbetar både bilateralt och via

internationella organisationer, som exempelvis FN,

för att påverka andra länder att respektera kvinnors

rättigheter. Jämställdhet mellan kvinnor och män i

samarbetsländerna har även blivit ett av de

övergripande målen i svenskt utvecklingssamarbete,

efter ett beslut som fattades av riksdagen i maj

1996. Beslutet innebar en betydelsefull politisk

signal vad gäller frågans vikt.

Utskottet konstaterar med anledning härav att

Sverige fäster stor vikt vid

jämställdhetsperspektivet i såväl multilaterala som

bilaterala sammanhang. I FN-arbetet märks detta

bl.a. i det starka stödet för FN:s kvinnokonvention.

Med utgångspunkt i konventionen driver Sverige, i

samarbete med EU-länder och andra likasinnade

länder, en rad frågor som syftar till att

uppmärksamma kvinnors situation och diskriminering.

Mot bakgrund av att jämställdheten i Sverige kommit

långt i jämförelse med utvecklingen i många andra

stater har Sverige, i såväl FN som i EU-samarbetet,

kunnat hålla en hög ambitionsnivå i dessa frågor.

Det svenska engagemanget tar fasta på flera olika

nivåer i samhället. Exempelvis stöder Sida åtgärder

i en rad länder som syftar till att förbättra

flickors situation, bl.a. genom att öka andelen

flickor som får tillgång till grundskoleutbildning.

Inom ramen för det internationella

utvecklingssamarbetet verkar Sverige också för

förbättrad information till flickor om sexuell och

reproduktiv hälsa.

FN:s säkerhetsråd har, i resolution 1325 (2000),

uppmärksammat kvinnors situation i väpnade

konflikter. Genom resolutionen har FN-sekretariatet

fått i uppdrag att utarbeta en studie kring kvinnor

i krigssituationer och fredsbevarande arbete (Impact

of armed conflict on women and girls, the role of

women in peace-building and the gender dimensions of

peace processes and conflict resolution). Sverige

och EU har välkomnat resolutionen och uttalat sig

mycket positivt till att anlägga ett mer

systematiskt angreppssätt vad gäller dessa frågor.

EU har också påpekat vikten av att få fler kvinnor

engagerade i arbetet med konflikthantering och i

fredsförebyggande verksamhet. EU understryker

betydelsen av att säkerhetsrådet fortsätter att

uppmärksamma att kvinnor kan delta, på samma villkor

som män, i återuppbyggnaden av civila samhällen

efter väpnade konflikter.

Utskottet har i tidigare betänkande (bet.

2000701:UU10 Mänskliga rättigheter m.m. – länder,

områden och enskilda folkgrupper) konstaterat att

våldtäkt och andra former av sexuella övergrepp

vanligt förekommande. Inga former av tortyr eller

grym förnedrande behandling kan någonsin accepteras.

I varje land skall finnas såväl nationell

lagstiftning som förbjuder bruket av tortyr som

effektiva mekanismer i rättssystemet som förhindrar

sådana övergrepp.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U209 (c) yrkandena 10–12,

2001/02:U277 (s) samt 2001/02:U349 (kd) yrkande 21

kan besvaras.

Kvinnlig könsstympning

Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, har 130 miljoner kvinnor

runt om i världen utsatts för könsstympning. Trots

att 15 afrikanska länder lagstiftat mot bruket av

könsstympning rapporteras varje år 2 miljoner nya

fall. Kvinnlig könsstympning är en fråga som rör

mänskliga och framför allt kvinnors och flickors

rättigheter. Könsstympningen är ett trauma som

påverkar flickan och senare kvinnan både psykiskt

och fysiskt under hela livet och vars enda syfte är

att ge mannen full kontroll över kvinnan.

I motion 2001/02:U204 (m) yrkande 2 framhålls att

Sverige lämnar bistånd till flera av de länder där

könsstympning förekommer. Det är viktigt att med

stor tydlighet inom utrikes- och biståndspolitiken

markera att denna typ av övergrepp mot kvinnor inte

accepteras. Sverige måste göra denna fråga till ett

ständigt inslag i bistånds- och utrikespolitiken,

för att få fler länder att i lag förbjuda och i

praktisk handling hindra att flickor stympas. I en

FN-deklaration från 1994 uppmanas alla länders

regeringar att förbjuda könsstympning. Motionärerna

menar att Sverige måste verka för att FN-

deklarationen förverkligas. Även i motion

2001/02:U209 (c) yrkande 18 framhålls att Sverige

bör intensifiera arbetet för att få till stånd ett

förbud mot könsstympning i alla länder. I motion

2001/02:U222 (m) yrkande 6 anförs att Sverige inom

utrikes- och biståndspolitiken måste markera att

könsstympning inte kan accepteras. Liknande krav

framförs i motion 2001/02:U327 (kd) yrkande 11 där

motionärerna menar att Sverige inom EU och FN skall

arbeta mot kvinnlig könsstympning i vårt eget land

och i världen. I motion 2001/02:U349 (kd) yrkande 11

framhålls vikten av att på alla sätt och med alla

medel stödja de människor och organisationer som i

u-länder kämpar mot den gamla, skadliga och

barbariska sedvänjan kvinnlig könsstympning. I

yrkande 12 krävs att Sverige via biståndet verkar

för utbildning av inhemska ”barnmorskor” så att de

inser skadligheten med könsstympning. I yrkande 13

krävs att Sverige bör ta initiativ till att frågan

om prenatal könsdiskriminering förs upp på

dagordningen för FN:s generalförsamling och i

yrkande 14 att Sverige i EU skall verka för att

kvinnlig könsstympning erkänns som ett brott mot

mänskliga rättigheter.

Utskottets överväganden

Kvinnlig könsstympning är en skadlig traditionell sedvänja som

orsakar kvinnor och flickor fysiskt och psykiskt

lidande och som det enligt MR-konventioner åligger

regeringar att avskaffa. Frågan är föremål för

behandling i olika internationella organ, bl.a. FN:s

övervakningskommittéer av olika MR-konventioner, i

Unicef, WHO och UNFPA. Särskilda insatser görs och

program läggs fast för att sprida kunskap om

sedvänjans skadliga effekter och medverka till att

kvinnlig könsstympning avskaffas. Kvinnlig

könsstympning behandlas även i FN:s

generalförsamlingsresolution Traditionella skadliga

sedvänjor där stater uppmanas att förbjuda kvinnlig

könsstympning och att lagföra de personer som utför

könsstympning. I resolutionen i FN:s kommission för

mänskliga rättigheter om Avskaffande av våld mot

kvinnor fastslås att kvinnlig könsstympning skall

ses som en form av våld mot kvinnor och att våld mot

kvinnor är ett brott mot de mänskliga rättigheterna

och grundläggande friheterna.

Sverige har inte bara stött utan i flera fall

också tagit initiativ till att FN aktivt skall verka

för att eliminera kvinnlig könsstympning. Sverige

har också tagit upp frågan vid en rad tillfällen i

FN. Stöd har också givits av Sverige till

Internationella familjeplaneringsfederationen (IPPF)

för insatser mot könsstympning. Sverige ser med

intresse på en rad initiativ som nu tagits i länder

som t.ex. Kenya och Uganda samt delar av Nord- och

Västafrika och där bl.a. lokala

kvinnoorganisationer, ofta med aktiv medverkan av

män, arbetar med att ersätta könsstympningen med

andra mer symboliska riter för att markera att unga

flickor upptas i samhällets gemenskaper.

Det mest effektiva sättet att bekämpa selektiva

aborter är att i ett brett perspektiv arbeta för att

motverka föreställningen om att flickor och kvinnor

är underordnade män. Sverige har under en rad olika

FN-konferenser framfört att det är nödvändigt att

säkerställa kvinnors reproduktiva rättigheter och

sexuell rådgivning och service. Särskilt gäller

detta unga kvinnor och för att därmed minska antalet

oönskade graviditeter.

Utskottet har i tidigare betänkande (bet.

2000/01:UU4 En säkerhetsordning för 2000-talet)

framhållit att prenatal könsdiskriminering bottnar i

vanföreställningen att män har ett högre värde än

kvinnor. I det svenska agerandet i internationella

organisationer och i det bilaterala biståndet är det

en målsättning att stärka kvinnors ställning.

I vissa asiatiska länder, främst i Kina och Indien,

är abort av flickfoster vanligt, och utskottet anser

att denna företeelse måste bekämpas där den

förekommer. FN:s konvention för utrotandet av all

diskriminering av kvinnor utgör det främsta

instrumentet för att få upp frågan på FN:s agenda

eftersom de länder som undertecknat konventionen har

åtagit sig att bekämpa sådan diskriminering.

Utskottet kan konstatera att FN:s fjärde

kvinnokonferens i Beijing 1995 betecknades som en

framgång i strävandet att föra upp tidigare

tabubelagda ämnen på agendan. Inför

uppföljningskonferensen från Beijing, som hölls i

juni 2000, fanns en allmän rädsla över att det

skulle ske en tillbakagång i förhållande till vad

som uppnåtts 1995. Utskottet kan emellertid

konstatera att man på samtliga områden lyckats hålla

ställningarna och i vissa fall även kunnat avancera.

Inga reservationer lades mot uppföljningsdokumentet,

trots att det citerar några av de mest

kontroversiella paragraferna ur handlingsplanen från

1995. Detta gäller framför allt de paragrafer som

behandlar frågor om abort och rätten till sexuell

självbestämmanderätt. Samtliga länder som då

reserverade sig avstod från att göra det i

uppföljningsprocessen. Handlingsplanerna från 1995

samt 2000 utgör således en solid bas för det

fortsatta arbetet.

Från svensk sida utförs insatser för att bekämpa

kvinnlig könsstympning, bl.a. inom ramen för

hälsovårdsinsatser, som totalt utgör ca 10 % av

biståndet. Ett annat prioriterat område, som berör

könsstympning och svarar för en fjärdedel av det

bilaterala hälsobiståndet, är rätten till sexuell

och reproduktiv hälsa. Inom ramen för

utvecklingssamarbetet ges även stöd till WHO och

olika enskilda organisationer för att informera om

och bekämpa kvinnlig könsstympning samt övergrepp

och våld mot kvinnor och barn. Sida verkar aktivt

för insatser som syftar till ökad jämställdhet och

ser det som ett sätt att bekämpa förekomsten av

kvinnodiskriminerande övergrepp. Utskottet ser

positivt på detta och menar att denna typ av

insatser är angelägna.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna

2001/02:U204 (m) yrkande 2, 2001/02:U209 (c) yrkande

18, 2001/02:U222 (m) yrkande 6, 2001/02:U327 (kd)

yrkande 11 samt 2001/02:U349 (kd) yrkandena 11–14

kan besvaras.

CEDAW:s tilläggsprotokoll

I motion 2001/02:U242 (v) framhålls att konventionen om

avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor,

CEDAW, är en internationell människorättskonvention

som antogs av FN:s generalförsamling 1979 och trädde

i kraft den 3 maj 1981. Den har nu ratificerats av

168 stater, däribland Sverige.

Den 10 december 1999 öppnades ett tilläggsprotokoll

(the Optional Protocol) till konventionen för

undertecknande. De stater som undertecknat och

ratificerat protokollet godkänner en individuell

klagorätt till den kommitté som övervakar

konventionens tillämpning. En sådan individuell

klagorätt, som Sverige accepterat beträffande

exempelvis den internationella konventionen om

medborgerliga och politiska rättigheter, FN-

konventionen mot tortyr och den europeiska

konventionen om mänskliga rättigheter, gör en

konvention till ett betydligt mer levande och

användbart redskap för att effektivt genomföra dess

syften. Sverige undertecknade omgående

tilläggsprotokollet, men har ännu inte ratificerat

det. Motionärerna kräver att Sverige omedelbart bör

förelägga riksdagen förslag om ratificering av

tilläggsprotokollet.

I motion 2001/02:U345 (fp) konstateras att efter

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har

en rad olika internationella deklarationer om

kvinnors rättigheter skrivits. Över 160 länder har

skrivit under konventionen om avskaffande av all

slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). Trots detta

har inte deklarationen implementerats i alla berörda

länder. I yrkande 15 krävs att Sverige bör verka för

att så sker. Detta gäller också den deklaration och

handlingsplan som undertecknades vid den fjärde

kvinnokonferensen i Peking år 1995. En del framsteg

har gjorts för att förbättra kvinnors rättigheter,

men fortfarande utsätts varje dag kvinnor för

systematiska övergrepp.

I motion 2001/02:U252 (v, kd, c, fp, mp) framhålls

att i september 2000 ratificerades FN:s konvention

om avskaffande av diskriminering av kvinnor. Bland

annat Saudiarabien reserverade sig mot alla

bestämmelser som stod i strid mot islamisk rätt.

Motionärerna anser att kultur och religion inte kan

utgöra skäl för undantag från mänskliga rättigheter.

I yrkande 5 krävs att Sverige skall verka för att

alla länder som ratificerat FN:s konvention om

kvinnans rättigheter också lever upp till den. I

yrkande 6 krävs att Sverige skall verka för att de

länder som på olika punkter reserverat sig mot FN:s

konvention om kvinnans rättigheter förmås att avstå

från dessa reservationer.

I motion 2001/02:U349 (kd) yrkande 22 framhålls att

kvinnor över hela världen på många olika sätt är

utsatta för könsdiskriminering. Behandlingen av

flickor/kvinnor i Indien, Kina och många andra av

världens länder är att anse som grova brott mot

mänskliga rättigheter och jämställdhet. Andra

exempel på brott mot mänskliga rättigheter och

kvinnoförakt är de systematiska våldtäkterna som

kvinnor och barn utsätts för vid krigssituationer i

såväl Europa som andra världsdelar. Sverige bör

verka för att traditionella lagar som diskriminerar

kvinnor skall avskaffas.

Utskottets överväganden

Utskottet delar i hög grad åsikterna som förs fram i flera

motioner i vilka krävs att Sverige aktivt skall

verka för att de relevanta deklarationerna kring

kvinnors rättigheter, och däribland CEDAW och dess

tilläggsprotokoll, ratificeras. Utskottet menar

också att det är viktigt att tillse att de länder

som ratificerat konventionen även lever upp till

den.

CEDAW antogs av FN:s generalförsamling 1979.

Sverige hörde till de första länderna som

undertecknade och ratificerade konventionen 1980. I

dagsläget har CEDAW ratificerats av 166 stater. Ett

flertal av de länder som ratificerat har dock

reserverat sig mot delar av konventionen. Sverige

driver i internationella sammanhang en aktiv politik

där invändningar framförs mot dessa reservationer

och där de berörda länderna uppmanas att se över

sina reservationer med syfte att de skall dra dem

tillbaka.

Den kommitté som ansvarar för konventionens

efterlevnad har möjlighet att behandla enskilda

klagomål och kan även inleda undersökningsförfarande

på eget initiativ. Detta styrs i tilläggsprotokollet

som antogs av FN:s generalförsamling den 6 oktober

1999. Protokollet, som är öppet för undertecknande

av varje stat som är part till CEDAW, trädde i kraft

den 22 december 2000. Sverige och 9 andra EU-länder

undertecknade protokollet den 10 december 2000. I

enlighet med folkrättsliga principer har Sverige

genom undertecknandet förbundit sig att inte

motarbeta protokollets syfte och innehåll. Frågan om

en ratifikation av protokollet föregås på sedvanligt

sätt av en grundlig beredning inom

Regeringskansliet, vilken för närvarande pågår. 15

stater har ratificerat tilläggsprotokollet.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna

2001/02:U242 (v), 2001/02:U345 (fp) yrkande 15,

2001/02:U252 (v, kd, c, fp, mp) yrkandena 5 och 6

samt 2001/02:U349 (kd) yrkande 22 kan besvaras.

Sexuell exploatering och prostitution

Kairodeklarationen från 1994 slår fast att kvinnors kontroll

över sin sexualitet är en mänsklig rättighet. Denna

kontroll handlar bl.a. om preventivmedel. Brist på

preventivmedel ökar antalet legala och illegala

aborter och utgör en fara för kvinnors hälsa och

liv. Motionärerna anser i motion 2001/02:U209 (c)

yrkande 13 att kvinnors rätt till sin egen kropp och

till sin sexuella och reproduktiva hälsa måste

stärkas. I väpnade konflikter utsätts kvinnor ofta

för systematiska våldtäkter, påtvingade

graviditeter, sexuellt utnyttjande och sexuell

misshandel. De påtvingade graviditeterna är ett sätt

att skymfa den etniska grupp kvinnorna tillhör. Från

att tidigare ha tystats ned har nu sexuella

övergrepp i krig erkänts som krigsförbrytelser.

Motionärerna understryker i yrkande 14 att Sverige

bör arbeta för att FN-soldaters agerande utreds och

att de följer FN:s etiska regler. I yrkande 17 krävs

att Sverige i internationella sammanhang bör verka

för att stoppa handeln med kvinnor och barn, stödja

offren och införa hårdare sanktioner mot dem som

handlar med kvinnor och barn.

I motion 2001/02:U308 (kd) framhålls att

sexindustrin har blivit en affärsverksamhet utan

gränser. Sexindustrin expanderar och söker nya

globala marknader och allt yngre offer. Varje år

dras ca 2 miljoner kvinnor och barn in i

sexindustrin, vilken omsätter flera miljarder

dollar. Internet är här en lönsam och expanderande

marknad. Kvinnor säljs, liksom vapen, via kataloger.

Starka intressen driver ståndpunkten att

prostitution är ett vanligt arbete och att staten

bara bör reglera det på bästa sätt. Sverige har inte

den uppfattningen utan har i stället kriminaliserat

köp av sexuella tjänster. Denna syn på prostitution

bör Sverige driva i EU och olika internationella

forum. I yrkande 1 krävs att Sverige skall verka för

en nolltolerans mot sexuell exploatering och

sexslavhandel och i yrkande 3 att Sverige inom FN

skall arbeta för att motverka legalisering av

prostitution i FN:s medlemsländer, samt i yrkande 4

att uppmärksamma frågan om kvinnors utsatthet och

risk för sexuell exploatering i biståndsarbetet.

I motion 2001/02:U349 (kd) framhålls att ett problem

som inte uppmärksammas tillräckligt är s.k.

trafficking. Denna moderna form av slavhandel har

ökat drastiskt under de senaste åren. Ännu så länge

görs inte så mycket av de länder som berörs, men

frågan har fått prioritet under Sveriges

ordförandeskap i EU, och mångas förhoppning är att

åtgärder kommer att sättas in. Motionärerna menar i

yrkande 4 att Sverige måste verka för att det

dokument som FN antagit om trafficking snarast

implementeras i medlemsländernas lagstiftning.

Prostitution orsakad av fattigdom är ett stort

problem i olika delar av världens regioner. Bland

gatubarn är flickorna extra utsatta och riskerar att

utsättas för sexuella övergrepp. Prostitution är

vanligtvis mannens utnyttjande av kvinnans kropp.

Han betalar och köper sig därmed rätten att utnyttja

en annan människas kropp. Ingen kvinna väljer

frivilligt att prostituera sig. Bakgrunden till

prostitution är ofta en historia fylld av fysiska

och/eller psykiska övergrepp, drogmissbruk, brist på

kärlek och fattigdom. I yrkande 7 krävs att Sverige

i EU och i andra internationella sammanhang skall

verka för att prostitution förbjuds.

Utskottets överväganden

Människohandel, s.k. trafficking, har utvecklats till att bli

världens snabbast växande kriminella verksamhet.

Enligt uppskattningar förs årligen hundratusentals

människor in i EU för att mot sin vilja utnyttjas

inom bl.a. sexindustrin och som gratis arbetskraft.

Bakom denna handel ligger ofta välorganiserade

kriminella ligor. Hittills har det noterats få

framgångar i försöken att stävja ligornas handel med

kvinnor, barn och flyktingar. Flera EU-länder har

påbörjat bilateralt samarbete för att med gemensamma

insatser försöka hindra människosmugglarnas

aktiviteter.

Utskottet kan också konstatera att under 2000

togs, med aktiv svensk medverkan, flera viktiga

beslut för att förhindra handel med människor. I FN

antogs ett tillägg till konventionen om organiserad

brottslighet, ett protokoll för att förhindra,

förbjuda och straffa handel med människor, i

synnerhet vad gäller kvinnor och barn. Det är i

detta sammanhang nödvändigt med en gemensam

definition av vad som skall betraktas som

människohandel.

Sverige har, liksom övriga EU-länder, undertecknat

FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad

brottslighet och dess tilläggsprotokoll som gäller

förebyggande, bekämpande och bestraffande av

människohandel, särskilt avseende kvinnor och barn.

Att bekämpa människohandel är en prioriterad fråga

för Sverige, och regeringen driver den i en rad

internationella forum. Sverige har avsatt medel för

att intensifiera samarbetet mellan EU och Afrika för

åtgärder mot människohandel, och en strategi för

bekämpning av människohandel inom ramen för

utvecklingssamarbetet håller på att utarbetas.

Sverige saknar i dag direkt lagstiftning som

reglerar människohandel. 1998 års

Sexualbrottskommitté (Ju 1998:03) fick dock i

uppgift att överväga införandet av ett särskilt

brott som tar sikte på handel med människor för

sexuella ändamål. Utskottet har inhämtat att

Sexualbrottskommittén i sitt betänkande kommer att

föreslå att det införs särskilda bestämmelser om

straffansvar i detta hänseende.

Vid ett informellt möte i Stockholm i februari

2001 mellan EU:s justitie- och inrikesministrar

enades man om att snabbt driva fram en samlad

strategi mot människohandel. Ministrarnas diskussion

baserades delvis på ett förslag till gemensamma

regler mot människohandel, som presenterades av EU-

kommissionen i december 2000. Ministrarna slog fast

att en strategi bör innehålla såväl

lagstiftningsåtgärder och polissamarbete som

finansiering av projekt mot kvinnohandel. I egenskap

av EU-ordförande verkade Sverige för gemensamma

straffsatser. Inom EU pågår även ett arbete för att

stärka brottsoffrens ställning.

Utskottet kan konstatera att de svenska soldater

och befäl som tjänstgör i en FN-styrka genomgår en

grundlig utbildning som omfattar såväl etiska som

moraliska regler. Svensk lag gäller utomlands,

vilket innebär att det som är förbjudet i Sverige

också är förbjudet utomlands. Uppförandekoden gäller

för alla, oavsett befattning, och den svenska

försvarsmakten lägger stor vikt vid att den

efterlevs. Varje land som sänder ut FN-personal

definierar sin egen uppförandekod, baserad på de

nationella kulturella och religiösa värderingarna.

Detta begränsar Sveriges möjlighet att kunna agera i

fall där överträdelser begås av andra nationers

personal. FN:s generalsekreterare har agerat mycket

kraftfullt för att komma till rätta med

överträdelser. Sverige följer detta arbete noga och

stödjer generalsekreteraren i detta arbete.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna

2001/02:U209 (c) yrkandena 13, 14 och 17,

2001/02:U308 (kd) yrkandena 1, 3 och 4 samt

2001/02:U349 (kd) yrkandena 4 och 7 kan besvaras.

”Hedersmord”

I motion 2001/02:U345 (fp) framhålls att efter FN:s deklaration

om de mänskliga rättigheterna har en rad olika

internationella deklarationer om kvinnors

rättigheter skrivits. Trots detta har inte

deklarationen implementerats i alla berörda länder.

Så kallade hedersmord är ett exempel på hur kvinnors

rättigheter kränks. En rad frivilligorganisationer

rapporterar om att hedersmord och andra

traditionella bestraffningar av kvinnor blir allt

vanligare i länder i Mellanöstern och Asien. I

yrkande 16 krävs att Sverige i internationella

sammanhang skall fördöma och utöva påtryckningar för

att stoppa hedersmord.

I motion 2001/02:U349 (kd) framhålls att

”hedersmord” är ett vedervärdigt exempel på hur man

bygger en människas värde på hennes kön och hur man

värderar människor olika. Kvinnor är lika mycket

värda som män och kan aldrig vara någons egendom.

Motionärerna kräver i yrkande 1 att ”hedersmorden”

förs högt upp på FN:s dagordning. Under trycket av

kraven som ställs på ett kandidatland i EU håller

Turkiet på att förändra sin lagstiftning. Men

fortfarande bedömer landets domstolar ”hedersmord”

mildare än andra mord. Om den mördade dessutom är

minderårig kan straffet för mordet bli mindre än två

år i fängelse. I yrkande 2 krävs att Sverige skall

verka för att frågan om ”hedersmord” tas upp i

samband med EU:s förhandlingar om Turkiets

medlemskap i den europeiska unionen.

Utskottets överväganden

Ingen skall, med hänvisning till kultur eller religion,

tradition eller faderskap, kunna förtrycka, förnedra

eller mörda. Att åberopa hedersbegreppet som

förklaring till dåd mot kvinnor kan aldrig

accepteras som en förmildrande omständighet. Den

svenska synen är att den som avsiktligt dödar en

kvinna begår ett mord och bör bestraffas därefter.

De rättsvårdande myndigheterna i landet bär ansvar

för att behandla dessa brott med största allvar och

tillse att förövarna lagförs.

Utskottet noterar att Sverige inom FN har varit

drivande för att tillse att förekomsten av

hedersmord uppmärksammas. FN:s särskilda rapportör

för utomrättsliga avrättningar behandlade problemet

i sin senaste rapport till FN:s kommission för

mänskliga rättigheter. Rapportören menade att

rättsvårdande myndigheter i många fall underlåter

att agera med nödvändig kraft vid hedersmord.

Åklagare underlåter att väcka åtal, domstolar väljer

att frikänna eller utdömer alltför lindriga straff i

förhållande till gärningen. Sverige stod som

förslagsställare till den resolution som behandlade

rapporten och lade fram ett förslag för kommissionen

i vilken regeringar anmodas att skyndsamt undersöka

fall av hedersmord, ställa de ansvariga inför rätta

samt försäkra sig om att sådana dåd varken överses

med eller sanktioneras av myndighetspersoner.

Förslaget antogs enhälligt av kommissionen. Frågan

uppmärksammades på nytt hösten 2000 när

Nederländerna, med stöd från Sverige och övriga EU-

länder, lade fram en särskild resolution om

hedersmord i FN:s generalförsamling.

Utskottet konstaterar att även svenska

parlamentariker är aktiva i arbetet att

uppmärksamma, fördöma och förhindra förekomsten av

”hedersmord”. Detta sker bl.a. i direkta samtal och

inom ramen för Interparlamentariska unionen (IPU).

Sverige gör, i det bilaterala samarbetet med

enskilda länder, särskilda satsningar på att

motverka våld mot kvinnor. Sådana satsningar görs i

bl.a. Nicaragua, Sri Lanka, Indien och i flera

afrikanska länder.

Utskottet ger stöd åt ansträngningarna att både i

bistånds- och utrikespolitiken uppmärksamma

kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och det

våld mot kvinnor som förekommer. EU observerar i sin

översynsrapport för Turkiet från november 2001 att

strafflindring vid s.k. hedersmord fortsatt är ett

bekymmer. Orsaken till strafflindringen är att

brottet kan anses ha sin grund i otrohet. Sverige

intar en kompromisslös inställning till s.k.

hedersmord. Vid generalförsamlingens session 2000

stod Sverige som medförslagsställare och deltog

aktivt i arbetet för en resolution (55/66) som

fördömer ”hedersmord”. Den svenska regeringen kommer

att fortsätta verka bilateralt och inom EU för att

dödsstraffet och strafflindring vid s.k. hedersmord

avskaffas i praktiken i Turkiet.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U345 (fp) yrkande 16 samt

2001/02:U349 (kd) yrkandena 1 och 2 kan besvaras.

7 Rasism och slavhandel

I motion 2001/02:U209 (c) framhålls att rasism,

diskriminering och marginalisering är ett av de

stora hindren för fred samt mänsklig och ekonomisk

utveckling i världen. I yrkande 20 krävs att Sverige

i allt internationellt arbete måste göra sitt

yttersta för att öka förståelse och tolerans samt

minska rasism och diskriminering.

I motion 2001/02:U220 (v) yrkande 1 framhålls att i

jakten på, och handeln med, slavar deltog de flesta

stater. Det fanns även svenska slavhandlare vid den

svenska kolonin S:t Barthélemy. I slutet av 1700-

talet organiserade Gustav III svensk slavhandel i

Västindien. Den svenska kungen byggde i samarbete

med en grupp affärsmän och statliga byråkrater upp

ett aktiebolag för slavhandel i Karibien. Han

organiserade slavexpeditioner till Afrika och

införde en svensk slavlagstiftning. Det var alltså

inte bara den tidens stormakter som bedrev

slavhandel. Motionärerna menar att Sverige bör

utreda i vilken utsträckning Sverige bedrev eller

deltog i slavhandeln över Atlanten. I yrkande 2

konstateras att vid FN-konferensen i Durban i

september 2001 diskuterades frågan om slavhandeln.

Afrikanska länder krävde kompensation för den

åderlåtning de utsattes för av kolonialmakterna. Vid

konferensen diskuterades också om de stater som

bedrivit slavhandel kollektivt skulle be de stater

som plundrats på människor om ursäkt. Från svensk

sida bör det utredas i vilken utsträckning Sverige

bedrev eller deltog i slavhandeln över Atlanten och

på grundval av resultatet av en sådan undersökning

förbereda en ursäkt för de handlingar som begåtts.

I motion 2001/02:U345 (fp) yrkande 13 framhålls att alla slag av

trakasserier eller våldsbrott med rasistiska eller

antisemitiska förtecken i grunden har sin udd riktad

mot det demokratiska styrelseskicket och den

grundläggande uppfattningen om alla människors lika

värde.

I motion 2001/02:U347 (fp) framhålls att 1965 antogs

en internationell konvention om avskaffande av alla

former av rasdiskriminering. I yrkande 1 framhålls

att konventionen mot rasdiskriminering behöver

omarbetas så att den inbegriper alla former av

hatpolitik, alla politiska aktiviteter som bygger på

våldsamma angrepp mot vissa grupper eller politiska

arbetsmodeller. Mycket tunga argument hämtade ur det

senaste århundradets historia och ur nutiden talar

för en sådan revidering av konventionen. I yrkande 3

krävs att initiativ tas för en internationell

bekämpning av all politik som bygger på hat och

våldsromantik och i yrkande 5 att EU genomför

gemensamma aktioner för bekämpning av segregation,

utslagning och passivitet och förstärkning av de

utsatta gruppernas möjlighet att agera för att hävda

sina intressen och i yrkande 6 krävs större insatser

för de fattigaste länderna för att bekämpa

fattigdomen.

Utskottets överväganden

Utskottet anser att slaveriet och slavhandeln är en skamfläck i

mänsklighetens historia. I stora delar av världen

och i århundraden har människor utsatts för oerhörda

lidanden och övergrepp. Det finns inte några säkra

siffror på hur många människor som föll offer för

den transatlantiska slavhandeln som ägde rum under

ett par århundraden. Vissa bedömare menar att det

kan röra sig om 25 miljoner människor. Det förekom

också en omfattande handel med slavar inom den

afrikanska kontinenten liksom över Indiska oceanen.

Följderna av dessa mänskliga tragedier har påverkat

och fortsätter att påverka

utvecklingsansträngningar, inte minst i Afrika.

Slaveriet och slavhandeln har satt djupa spår både

ekonomiskt och socialt.

Frågorna behandlades i september 2001 utförligt

under FN:s konferens om rasism, rasdiskriminering,

främlingsfientlighet och relaterad intolerans, den

s.k. Durbankonferensen. Det var sannolikt första

gången som FN:s medlemsstater diskuterat dessa

frågor ur ett politiskt och moraliskt perspektiv. En

av de viktigaste frågorna i sammanhanget var de

framtida relationerna mellan framför allt Afrika och

västvärlden, och i slutdokumentet gick konferensen

de afrikanska kraven, som framför allt riktades mot

de forna kolonialmakterna, till mötes på ett

tillfredsställande sätt.

I dokumentet framhålls också att det framtida

samarbetet skall byggas på solidaritet och

partnerskap och i detta sammanhang nämns bl.a.

skuldavskrivning, fattigdomsbekämpning, utländska

investeringar, ökat marknadstillträde för u-

ländernas produkter och ökade biståndsresurser.

Inom FN pågår ett forskningsarbete inom Unesco,

det s.k. Slave Route Project, som innebär en total

kartläggning av slaveriet och slavhandeln. Inom

ramen för projektet bedrivs medieprojekt och andra

projekt för att sprida kunskap och för att ge en

röst åt offren. Ett av projektets mål är att nå ut

till ungdomar och skolklasser med information om

slaveriets orsaker och effekter.

Vid Durbankonferensen enades världssamfundet om

att bekämpa rasism och främlingsfientlighet som kan

leda till hat och våld. Även

rasdiskrimineringskonventionen fastslår staters

förpliktelser att fördöma och bekämpa rasism.

Utskottet menar att det är viktigt att inte glömma

bort eller förringa vad som hänt. Kunskap om

historien är viktig inte minst för att förstå vad

som händer i dag och för att förhindra att liknande

tragedier kan inträffa igen. Skolan har härvid en

viktig roll att spela.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U209 (c) yrkande 20, 2001/02:U220

(v) yrkandena 1 och 2, 2001/02:U345 (fp) yrkande 13

samt 2001/02:U347 (fp) yrkandena 1, 3, 5 och 8kan

besvaras.

8 Terrorism

I motion 2001/02:U347 (fp) yrkande 6 krävs att den

internationella lagstiftningen bör ses över så att

de som stöder, ger skydd och samarbetar med

terrorister och extremister bör behandlas som

krigsförbrytare. En sådan översyn av den

internationella lagstiftningen är en brådskande

arbetsuppgift för både FN:s och EU:s juridiska

organ. Det finns ingen anledning att betrakta eller

behandla terrorismens hjälpgrupper på annat sätt än

man gör med anstiftare av massmord.

Utskottets överväganden

Sverige har anslutit sig till samtliga 12 globala konventioner

och protokoll mot terrorism. Dessa innehåller bl.a.

bestämmelser om kapning av flygplan, sabotage på

flygplatser och bombdåd av terrorister.

Den senaste konventionen är den om bekämpning av

finansiering av terrorism. Konventionen ställer krav

på långtgående kriminalisering bl.a. av att lämna

bidrag till personer och organisationer som kan

tänkas komma att begå brott som de definieras i

konventionerna och protokollen. De svenska reglerna

om förberedelse och medverkan till brott täcker

mycket av det som enligt konventionen skall vara

kriminaliserat, men det kommer att krävas att den

svenska lagstiftningen utvidgas. FN:s resolution

1373 ställer bl.a. krav på åtgärder för att

förebygga och förbjuda finansiering av

terroristhandlingar. Staterna skall se till att

spärra ekonomiska tillgångar som tillhör någon som

begår, försöker begå eller medverkar till

terroristhandlingar. Resolutionen innehåller också

ett förbud mot att tillhandahålla sådana personer

ekonomiska tillgångar eller finansiella tjänster.

Därutöver finns krav på kriminalisering av vissa

handlingar bl.a. insamling av medel avsedda för

terroristhandlingar. Denna resolution riktar sig

inte mot enskilda stater, utan mot terrorister

generellt, oavsett geografisk tillhörighet. En

kommitté har inrättats som har till uppgift att

övervaka genomförandet av resolutionen.

Utskottet menar att en del terroristbrott skulle

kunna utgöra krigsförbrytelser eller brott mot

mänskligheten. Det är dock knappast möjligt att

klassificera alla terroristbrott som

krigsförbrytelser, eftersom krigsförbrytelser endast

kan begås under väpnad konflikt (krig).

Att ge stöd eller skydd åt eller att samarbeta med

terrorister är redan kriminaliserat i folkrätten

genom en rad internationella terroristkonventioner

och protokoll. I resolution 1373 som antogs hösten

2001, och som kan sägas innebära en översyn av

folkrätten på området, beslöt FN:s säkerhetsråd att

alla stater skall kriminalisera tillhandahållande

eller insamling av kapital avsett för

terroristhandlingar samt delaktighet i finansiering,

planering, förberedelse eller genomförande av

terroristhandlingar. Sverige verkställer denna

resolution dels och huvudsakligen genom befintlig

nationell lagstiftning, dels genom en EG-förordning

och två gemensamma ståndpunkter, vilka i sin tur kan

komma att följas av viss svensk lagstiftning.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U347 (fp) yrkande 6 kan besvaras.

9 Religionsfrihet

I motion 2001/02:U297 (kd) konstateras att det i

Österrike, Tyskland och Frankrike finns lagar som

skiljer mellan statligt erkända religioner och

”övriga” religioner, vilka särbehandlas. De nya

lagarna sprids till EU-grannarna i Central- och

Östeuropa, där t.ex. Vitryssland bedriver en allt

hårdare hets mot evangeliska kristna, med hänvisning

till EU-ländernas nya antisektlagar. Sverige har

deklarerat att man kommer att fortsätta att bevaka

och följa utvecklingen angående religionsfriheten i

Europa och dess närhet. Motionären anser att det är

viktigt att även Sverige fortsatt stöder arbetet för

mänskliga rättigheter och religionsfrihet i Europa

och dess närhet.

I motion 2001/02:U345 (fp) framhålls att

religionsfriheten uttryckligen anges som en

rättighet i den allmänna förklaringen om de

mänskliga rättigheterna. Många länder begränsar

emellertid religionsfriheten på grund av att vissa

religiösa uttrycksformer betraktas som ett hot mot

statens överhöghet. Statliga bestämmelser mot

religion på grundval av politiska ideologier är

mindre vanliga nu efter det kalla krigets slut, men

de förekommer fortfarande i vissa länder. Det finns

flera rapporter om att religiösa ledare har gripits,

torterats och fängslats. Olika kristna samfund

diskrimineras ofta i kommunistiska eller

postkommunistiska länder, och även i vissa muslimska

länder. Motionärerna kräver i yrkande 14 att Sverige

i internationella sammanhang kraftfullt bör verka

för krav på att religionsfriheten i alla sammanhang

accepteras.

Utskottets överväganden

Religionsfriheten anges uttryckligen i den allmänna förklaringen

om de mänskliga rättigheterna. Många länder

begränsar emellertid religionsfriheten på grund av

att vissa religiösa uttrycksformer betraktas som ett

hot mot statens överhöghet. Statliga bestämmelser

mot religion på grundval av politiska ideologier är

mindre vanliga nu efter det kalla krigets slut, men

de förekommer fortfarande i vissa länder.

Begränsningarna kan vara allt från förbud mot att

utöva en religion till trakasserier och förföljelse

av de troende. Det finns flera rapporter om att

religiösa ledare har gripits, torterats och

fängslats. Olika kristna samfund diskrimineras ofta

i kommunistiska eller postkommunistiska länder, och

även i vissa muslimska länder.

Utskottet framhåller att försvaret av mänskliga

rättigheter, däribland religionsfriheten, är en

prioriterad fråga i svensk utrikespolitik. Lagar i

Tyskland och Österrike som skiljer mellan ”statligt

erkända” religioner och ”övriga” samt den nyligen

antagna franska lagen mot sektliknande rörelser,

inger viss oro. Det är en skyldighet för dessa

stater att respektera de mänskliga rättigheterna

inklusive religionsfriheten. I sammanhanget är det

av vikt att uppmärksamma arbetet i Europarådet, där

man bl.a. övervakar respekten för de mänskliga

rättigheterna, inklusive religionsfriheten, i

samtliga medlemsstater.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U297 (kd) samt 2001/02:U345 (fp)

yrkande 14 kan besvaras.

10 Funktionshindrades situation

I motion 2001/02:U345 (fp) framhålls att Svenska

Handikapporganisationers Internationella

Biståndsförening, SHIA, spelar en viktig roll för

att utifrån ett funktionshinderperspektiv aktivt

bidra till i utvecklingssamarbetet. Inom ramen för

SHIA bedrivs ett utvecklingssamarbete i partnerskap

mellan människor med funktionshinder från olika

delar av världen. Motionärerna anser att utveckling

av funktionshindrade människors levnadsvillkor har

förbättrats i en del länder, bl.a. har lagstiftning

kommit till som stärker de funktionshindrades

möjligheter att åtnjuta sina mänskliga rättigheter.

I vissa fall har partnerskapet inom ramen för SHIA

och dess medlemsorganisationer bidragit till denna

utveckling och motionärerna anser att det är mycket

viktigt att stödja SHIA i dess arbete med att

utveckla och fördjupa samarbete med

systerorganisationer runt om i världen. I yrkande 19

krävs att Sverige bör agera mer och tydligare till

stöd för funktionshindrade i fattiga länder.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sverige under många år har haft en

aktiv roll i det internationella samarbetet på

handikappområdet. År 1989 initierade den svenska

regeringen ett arbete inom FN med syfte att få till

stånd internationella regler om funktionshindrade

personers rätt till delaktighet och jämlikhet. Detta

utmynnade i ett antal standardregler för att

säkerställa att personer med funktionshinder

åtnjuter samma rättigheter och skyldigheter som

andra medborgare i samhället. Reglerna antogs av

FN:s generalförsamling år 1993. Till reglerna har

kopplats ett system för övervakning och uppföljning.

Övervakningsarbetet leds av en särskild rapportör,

som är utsedd av FN och som till sin hjälp har en

expertpanel vars medlemmar i stor utsträckning

hämtas från de internationella

handikapporganisationerna.

Trots framstegen menar många att det talas för

lite om funktionshindrades rättigheter. För att

kunna bryta tystnaden är det därför viktigt att

fördjupa kunskapen om mänskliga rättigheter och

människor med funktionshinder.

FN:s kommission för mänskliga rättigheter antog

1998 och 2000 resolutioner på temat. Resolutionen

från 2000 inbjuder Högkommissarien för mänskliga

rättigheter att undersöka vilka åtgärder som krävs

för att stärka funktionshindrades möjligheter att

åtnjuta sina rättigheter.

Även Globkom – den parlamentariska kommittén med

uppdrag att utreda det svenska utvecklingssamarbetet

– har tagit upp fattigdomsproblematiken utifrån ett

handikapperspektiv.

Under de senaste åren har funktionshindrades

rättigheter lyfts fram inom ramen för FN:s

kommission för mänskliga rättigheter antog 1998 och

2000 resolutioner på temat. Resolutionen från 2000

uppmuntrar Högkommissarien för mänskliga rättigheter

att undersöka vilka åtgärder som krävs för att

stärka funktionshindrades möjligheter att åtnjuta

sina rättigheter. Ett förslag till riktlinjer för

dokumentation av kränkningar samt hur de

funktionshindrades rättigheter kan stärkas har

behandlats i internationella seminarier. En rapport

kring detta utgavs år 2000, med syfte att utgöra

stöd i det fortsatta arbetet med att stärka

funktionshindrades rättigheter. Utskottet har även

inhämtat att FN har diskuterat möjligheterna att

skapa en speciell kommission för frågor som rör de

funktionshindrades situation.

Med vad ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U345 (fp) yrkande 19 kan besvaras.

11 Krigsförbrytelser

I motion 2001/02:U345 (fp) framhålls att grova

kränkningar av de mänskliga rättigheterna dagligen

begås runt om i världen. I stort sett alla länder

brister på något sätt i respekten för människors

grundläggande rättigheter. En del betydligt mer och

allvarligare, andra betydligt mindre. I yrkande 27

krävs att alla som gjort sig skyldiga till

krigsförbrytelser eller brott mot mänskliga

rättigheter skall ställas till rättsligt ansvar. I

yrkande 28 krävs att alla stater på Balkan skall

göra sitt yttersta för att medverka till att de som

åtalas vid Haagtribunalen skall utlämnas för att

prövas rättsligt.

Utskottet

Utskottet anser att principen att överträdelser av

internationell humanitär rätt och brott mot

mänskligheten skall gälla i alla situationer. Ett

aktivt deltagande i arbetet för att främja

mekanismer för lagföring av brott har sedan länge

varit vägledande för svensk utrikespolitik. De

svenska ansträngningarna i samband med upprättandet

av den internationella brottmålsdomstolen (ICC)

utgör ett tydligt exempel på den svenska politiken.

Domstolens permanenta tillgänglighet för det

internationella samfundet och kompetens att

självmant inleda rättegångar kommer att utgöra ett

viktigt steg i den internationella

rättsutvecklingen. Genom att ersätta ad hoc-

tribunaler av den typ som inrättats i Haag och

Arusha förbättras förutsättningarna för effektiv

internationell lagföring väsentligen.

Den internationella Tribunalen för brott mot

humanitär rätt i det före detta Jugoslavien (ICTY)

inrättades genom Förenta nationernas säkerhetsråds

resolution 827 den 25 maj 1993. I resolutionen slog

säkerhetsrådet fast att de omfattande och grova

brott mot internationell humanitär rätt som begåtts

inom före detta Jugoslaviens gränser utgör ett hot

mot internationell fred och säkerhet. Med stöd av

FN-stadgans sjunde kapitel förpliktades alla länder

att samarbeta med tribunalen samt att följa

tribunalens förelägganden om rättshjälp.

Resolutionen innebär att länderna på Balkan, såväl

som andra länder, är skyldiga att verkställa

tribunalens häktningsbeslut och på begäran utlämna

de misstänkta till tribunalen. Utskottet har inte

någon annan uppfattning än att staterna på Balkan

har denna skyldighet enligt folkrätten.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U345 (fp) yrkandena 27 och 28 kan besvaras.

12 Moldavien

I motion 2001/02:U265 (kd) framhålls att OSSE, EU

samt Sverige och andra länder liksom politiska

partier och enskilda parlamentariker har arbetat

hårt för att få parlamentarikern Ilie Ilascu och de

tre andra parlamentarikerna som ingår i den s.k.

Ilascu-gruppen frisläppta från fängelset i Moldavien

eller att de åtminstone skulle få en fri och rättvis

rättegång. Ilascu-gruppens medlemmar har suttit

fängslade sedan 1992 i väntan på att deras dödsdomar

skulle verkställas. I motionen krävs att Sverige i

såväl FN, EU som vid kontakter med representanter

från Östeuropa och i andra sammanhang verkar för att

parlamentarikerna och medlemmarna i den s.k. Ilascu-

gruppen släpps fria från fängelset i

Transnistrien/Moldavien.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att fallet Ilascu sträcker sig tillbaka

till 1990 då etniska moldaver på båda sidor av

floden Dnestr genomförde aktioner riktade mot

separatisternas kamp för bildandet av en oberoende

stat, Transnistrien. Ilie Ilascu och de övriga i

gruppen dömdes i vad som bedömdes som

skenrättegångar.

I våras släpptes Ilie Ilascu, efter påtryckningar

och vädjande från en OSSE-delegation, som besökte

Transnistrien i början av maj. Efter detta glädjande

besked vädjade OSSE:s dåvarande ordförande, den

rumänske utrikesministern Geoana, till myndigheterna

i Transnistrien att även frisläppa de övriga tre,

men dessvärre har detta ej skett.

Under rådande förhållanden torde det inte vara

möjligt att i Transnistrien kunna arrangera en fri

och rättvis rättegång som uppfyller kraven på

opartiskhet och rättssäkerhet. Det har därför

tidigare diskuterats om man skulle kunna lagföra

medlemmarna i Ilascu-gruppen i tredje land.

Från svensk sida görs bedömningen att frågan om

Ilascus tre medfångar först och främst bör drivas

inom ramen för OSSE då denna regionala organisation

på ett mer effektivt sätt kan diskutera och agera i

enskilda fall. Möjligheterna är mindre att inom

ramen för FN och EU driva särskilda ärenden. Den

svenska regeringen kommer, enligt vad utskottet

inhämtat, att fortsätta att följa situationen för de

fängslade och arbeta för en förbättring av

Ilascu–gruppens situation. Sveriges representation i

Bukarest följer utvecklingen i ärendet och har bl.a.

begärt att få träffa de fängslade i Ilascu-gruppen.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U265 (kd) kan besvaras.

13 Ryssland

I motion 2001/02:U312 (m) framhålls att det svenska

stödet till Central- och Östeuropa i första hand bör

ske genom EU och andra multilaterala organ, som

Nordiska rådet. I övrigt bör det svenska stödet

fungera som ett komplement främst till EU:s insatser

för att stödja demokratins, rättsstatens och

marknadsekonomins utveckling i kandidatländerna samt

ländernas förmåga att hantera EU:s gemensamma

regelverk. Svenskt stöd har hittills främst gått

till Polen och de baltiska staterna. I yrkande 14

(delvis) krävs att fokus i det svenska stödet bör

flyttas österut till de åtta regionerna i nordvästra

Ryssland, bl.a. S:t Petersburg och Kaliningrad, samt

Vitryssland. Stödet till diktaturen Vitryssland

skall fokuseras på demokratistöd och kanaliseras

genom oberoende organisationer. Det senaste

odemokratiska presidentvalet understryker vikten av

demokratistöd till Vitryssland. Vidare framhåller

motionärerna i yrkande 15 att det är av central

betydelse att västvärldens samarbete med Ryssland

utvecklas och intensifieras. Ryssland får inte

avvisas och lämnas att ensamt möta framtiden.

Samtidigt måste de politiska kraven på Ryssland vara

tydliga. Kränkningar av mänskliga fri- och

rättigheter är fortfarande vanligt förekommande och

för detta har den ryska regeringen ett eget ansvar.

Utskottets överväganden

Utskottet kan konstatera att det svensk-ryska

utvecklingssamarbetet huvudsakligen inriktas på

nordvästra Ryssland med S:t Petersburg som centrum.

I området ingår Leningrads län, Archangelsk,

Murmansk, Pskov, Novgorod och Kaliningrad samt

republiken Karelen. Under 2000 omfattade samarbetet

totalt 158 miljoner kronor i beslutade insatser. De

svenska insatserna samordnas i stor utsträckning med

Världsbanken, Europeiska utvecklingsbanken (EBRD)

och EU:s biståndsprogram Tacis.

Samarbetet syftar till att främja integrationen i

Europa, den regionala samhörigheten och förtroendet

mellan länderna. Det sker bl. a. genom stöd till att

bygga upp ett demokratiskt försvar, gränsbevakning

och kamp mot organiserad brottslighet. Samarbetet

inriktas även på att bygga upp starka relationer

mellan institutioner i Sverige och Ryssland.

UD följer noga utvecklingen beträffande mänskliga fri- och

rättigheter i Ryssland. Detta sker bl.a. genom nära

kontakter med frivilligorganisationer verksamma i

Ryssland. Det sker också genom att särskilt bevaka

utvecklingen i enskilda fall av principiell

betydelse, t.ex. rättsprocesserna mot

marinofficerarna Alexander Nikitin och Grigorij

Pasko, som båda stod åtalade för att bl.a. ha

avslöjat omständigheter kring den svåra

miljöförstöringen på Kolahalvön i nordvästra

Ryssland respektive i ryska Fjärran Östern.

Processen mot Pasko är ännu inte avslutad.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U312 (m) yrkandena 14 (delvis) och 15 kan

besvaras.

Tjetjenien

I motion 2001/02:U230 (v) konstateras att Tjetjenien är ett

litet land med en liten befolkning i Kaukasus. I

Autonoma sovjetrepubliken, som området då benämndes,

bodde 1,3 miljoner människor 1989. Knappt 750 000 av

dem var tjetjener.

Den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE har

gjort vissa försök att få slut på kriget, men

misslyckats. EU har ägnat Tjetjenien viss

uppmärksamhet men sannolikt inte gjort allt som står

i organisationens förmåga för att få slut på kriget.

Europarådet har avgivit en svidande kritik av

Ryssland när det gäller respekten för mänskliga

rättigheter under Tjetjenienkriget. Motionärerna

menar i yrkande 1 att FN, EU, OSSE och andra

internationella organisationer skall verka för att

förmå Ryssland att minska sina militära insatser i

Tjetjenien och i yrkande 2 att organisationerna

skall verka för det tjetjenska folkets rätt till

självbestämmande inom Ryska federationen. I yrkande

3 krävs att FN, EU, OSSE och andra internationella

organisationer skall arbeta aktivt för att tvinga

parterna till förhandlingsbordet.

Utskottets överväganden

Utskottet understryker att konflikten i Tjetjenien fortsätter

att inge djup oro. Sverige agerar på olika sätt för

att bibehålla frågan på dagordningen och om möjligt

bidra till att bringa konflikten till ett slut. Det

handlar om bilaterala kontakter med Ryssland och den

ryska regeringen och om agerande tillsammans med

övriga EU-länder och inom organisationer som FN,

OSSE och Europarådet.

Det rör sig dock om en komplicerad konflikt, med

djupa historiska rötter och där en stor ömsesidig

misstro råder mellan i princip alla inblandade. Den

ryska regeringen har på senare tid visat tecken på

en vilja att ta nya steg för att få i gång samtal

med den tjetjenske ledaren Maschadov.

FN:s kommission för mänskliga rättigheter har såväl

2000 som 2001 antagit resolutioner med kritik av

situationen i Tjetjenien. Vid båda tillfällena

tillkom resolutionerna på EU:s initiativ. Det har

varit av stort värde att EU:s medlemsstater kunnat

agera gemensamt beträffande Tjetjenien. EU:s

politiska tyngd medför att synpunkter och kritik

torde ha större möjligheter att vinna gehör och

påverka Ryssland än om samma budskap hade framförts

enbart från enskilda medlemsstater.

Utskottet konstaterar att den europeiska

säkerhetsorganisationen OSSE har gjort vissa försök

att få slut på kriget men inte lyckats. Även EU har

ägnat Tjetjenien uppmärksamhet, och Europarådet har

starkt kritiserat Ryssland när det gäller respekten

för mänskliga rättigheter under Tjetjenienkriget.

Sveriges och övriga EU:s budskap är entydigt i det

att ingen ifrågasätter Rysslands territoriella

integritet eller rätt att bekämpa terrorism. Men

endast en politisk lösning, med fredliga medel, kan

bringa konflikten i Tjetjenien till ett varaktigt

slut. Det tjetjenska folkets förtroende kan inte

vinnas med vapenmakt. Situationen beträffande

mänskliga fri- och rättigheter måste förbättras.

Misstänkta övergrepp under konflikten, inklusive

brott mot mänskliga rättigheter och internationell

humanitär rätt, måste utredas snabbt och grundligt

och de ansvariga ställas inför rätta. Förhållandena

för civilbefolkningen, såväl i Tjetjenien som i

grannrepubliken Ingusjetien, måste förbättras.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U230 (v) yrkandena 1–3 kan besvaras.

14 Vitryssland

I motion 2001/02:U312 (m) yrkande 14 (delvis) krävs

att stödet till diktaturen Vitryssland skall

fokuseras på demokratistöd och kanaliseras genom

oberoende organisationer. I motion 2001/02:U345 (fp)

framhålls att sedan 1998 har biståndet till

Vitryssland varit en radikal föregångare för

framtidens demokratibistånd. När programmet togs

fram prioriterades tre insatsområden: insatser för

att främja demokrati och mänskliga rättigheter,

miljöinsatser och insatser ute i regionerna. Svenska

enskilda organisationer fick tillsammans med

vitryska partner ansvaret för att göra verklighet av

ambitionerna, och Vitryssland befriades från kravet

på att bidra med 20 % av projektkostnaden i s.k.

egeninsats, som annars är normen för

folkrörelsebiståndet. I yrkande 62 framhålls vikten

av att Sverige utökar sitt stöd till

folkrörelsebiståndet i Vitryssland. Liknande

synpunkter framförs i motion 2001/02:U328 (fp) som i

yrkande 9 anser att erfarenheterna av

Vitrysslandsprogrammet bör användas som en grund för

ett mycket mer omfattande folkrörelseinriktat

demokratibiståndsprogram.

Utskottets överväganden

Det svenska utvecklingssamarbetet med Vitryssland inleddes 1994.

På grund av den negativa demokratiska och politiska

utvecklingen i Vitryssland under senare år har det

dock inte varit möjligt att etablera ett fullt

utvecklat samarbete med landet. Sida arbetar i dag

främst genom enskilda organisationer i Vitryssland.

En viktig prioritering är att insatserna får

spridning i landets olika regioner och att

representanter för vitryska myndigheter och

organisationer får möjlighet till internationella

kontakter. Från svensk sida finns en beredskap att

ytterligare utveckla samarbetet.

Utskottet konstaterar att Sveriges stöd till

Vitryssland är – i enlighet med EU:s riktlinjer –

inriktat på regionalt, humanitärt och

demokratiuppbyggande stöd. Huvuddelen av stödet är

inriktat på demokratistöd genom oberoende

organisationer. Enligt Sidas statistik över

biståndet till Vitryssland 1994–2001 har 36 % av

medlen använts för stöd till oberoende

organisationer, 14 % till journalistutbildning och

massmedier och 12 % till lokal demokrati. Övriga

områden har varit sociala projekt, miljöprojekt och

lantmäteri.

Huvuddelen av samarbetet kanaliseras genom enskilda

organisationer. Det särskilda program som sedan 1998

finns för samarbete mellan svenska och vitryska

organisationer genom Forum Syd kommer att fortsätta

de närmaste åren. Programmet startade 1998 och har

resulterat i att drygt 40 svenska enskilda

organisationer engagerats i projekt med vitryska

samarbetspartner. Ett brett urval av organisationer

deltar: politiska ungdomsförbund, fackföreningar och

organisationer inom den sociala sektorn. Forum Syd

genomför även kurser och seminarier om Vitryssland i

Sverige. Svenska Kommunförbundet driver sedan 1998

ett projekt för lokal demokrati och det bedrivs

projekt om kunskapsstöd inom lantmäteriområdet,

magisterprogram i fastighetsteknik samt fortbildning

av vitryska journalister. Inom Svenska Institutets

aktiviteter ryms student- och högskoleutbyte,

kultursamarbete samt insatser för att öka kunskapen

om Sverige i Vitryssland. Under de förutsättningar

som råder i Vitryssland har det partinära biståndet

visat sig mycket ändamålsenligt, och det kan finnas

förutsättningar för att tillämpa de erfarenheter som

vunnits av detta också i andra sammanhang.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna

2001/02:U312 (m) yrkande 14 (delvis), 2001/02:U328

(fp) yrkande 9 samt 2001/02:U345 (fp) yrkande 62 kan

besvaras.

15 Armenier, assyrier/syrianer och kaldéer

I motion 2001/02:U219 (v) behandlas frågan om

folkmordet på armenierna, assyrierna/syrianerna och

kaldéerna. Motionärerna framhåller att detta är

förra århundradets största folkmord, och det är

något som rimligen inte kan döljas eller något man

kan bortse från. Inte heller kan man bortse från

eller undgå att nämna någon av de drabbade

grupperna. I samband med Förintelsen har det ofta

hänt att det fasansfulla som drabbade romerna kommit

i skuggan av vad som drabbade den större folkgruppen

judarna. Detta är självfallet inte godtagbart och

inte heller att bortse från det som drabbade

armenier, assyrier/syrianer och kaldéer när det

handlar om folkmordet i Ottomanska riket. I yrkande

1 krävs att Sverige bör verka för att och visa på

det angelägna och nödvändiga i en officiell

redovisning och ett erkännande av att det folkmord

som drabbade armenierna i Ottomanska riket också

omfattade assyrier/syrianer och kaldéer och i

yrkande 2 att verka för att Turkiet, som ett led i

att stärka sin demokratiska identitet och

trovärdighet, öppnar sina arkiv för oberoende

internationell forskning om folkmordet på armenier,

assyrier/syrianer och kaldéer i Ottomanska riket.

Vidare krävs i yrkande 3 att Sverige bör verka för

att Turkiet bevarar arkivmaterial om folkmordet på

armenier, assyrier/syrianer och kaldéer på ett

tillfredsställande sätt så att forskare kan ta del

av det.

I motion 2001/02:U235 (s) konstateras att genom sitt

initiativ till förintelsekonferenserna har den

svenska regeringen skapat ett värdefullt redskap för

att bringa klarhet om tunga händelser i

mänsklighetens historia. Motionärerna anser att

frågan om assyrierna/syrianerna och kaldéerna bör

behandlas på en kommande Förintelsekonferens.

I motion 2001/02:U262 (kd) yrkande 1 konstateras att

assyriernas situation vid åtskilliga tillfällen har

behandlats av riksdagen. Frågan har alltmer

fokuserats på assyriernas pressade situation mellan

olika kurdiska grupper och staters regeringar i

deras hemländer och på kravet på erkännande som ett

folk med gemensamt språk och gemensam kultur. Det är

angeläget att FN uppmärksammas på assyriernas svåra

situation och etnisk diskriminering mot dem. I

yrkande 2 krävs att Sverige i FN och andra

internationella sammanhang verkar för att assyrierna

erkänns som ett folk. I yrkande 3 krävs att det våld

och förtryck, den laglöshet och förföljelse som

förekommer i norra Irak och speciellt riktas mot

assyrier uppmärksammas framför allt av FN. I yrkande

5 framhålls att det i det tysta pågår en omfattande

våg av mord, expropriation och fördrivning speciellt

riktad mot assyrier i norra Irak. Det är

anmärkningsvärt att denna etniska förföljelse kan

pågå i en av FN beskyddad zon och utföras av en

folkgrupp, kurderna, som själv nyligen räddats från

förföljelse genom FN:s inrättande av zonen i norra

Irak. Eftersom FN inte verkar vara förmöget att

garantera assyrier skydd i den av FN själv

övervakade skyddszonen i norra Irak, bör man

överväga att inrätta en för assyrierna särskilt

övervakad zon inom den av FN upprättade skyddszonen

i norra Irak (yrkande 6).

FN:s roll och avsikter på lång sikt i norra Irak bör

klargöras. Motionärerna menar i yrkande 7 att

assyriernas svåra situation måste upp på FN:s

dagordning och att det assyriska kulturarvet, som

också är ett kristet kulturarv, måste bevaras till

eftervärlden. Ett sätt att fånga FN:s och världens

uppmärksamhet på assyriernas situation kan, enligt

yrkande 8, vara att FN-organet UNESCO på allvar tar

sig an denna fråga. Genom att lyfta fram kulturarvet

skulle också assyriernas situation hamna i

strålkastarljuset.

I motion 2001/02:U271 (s) konstateras att Stockholms

internationella forum om Förintelsen 2000 utmynnade

i en åsiktsförklaring att årligen anordna en

konferens om aktuella värdefrågor på temat samvete

och medmänsklighet. Framtida konferenser kan ta upp

etniska konflikter, folkmord och

konfliktförebyggande åtgärder. Det fruktansvärda som

drabbade assyrier/syrianer och kaldéer under de så

kallade Svärdens år, 1914–1918, är ett angeläget

ämne som väl skulle rymmas inom konferensens syfte.

Därför är det angeläget att regeringen verkar för

att Turkiet på ett tillfredsställande sätt skall

bevara arkivmaterial om folkmordet på

assyrier/syrianer. Därtill är det angeläget att

också arkivmaterial på Utrikesdepartementet

beträffande assyrier/syrianer sammanställs och görs

tillgängligt.

Utskottets överväganden

Utskottet understryker vikten av att Sverige verkar för att ge

assyrierna/syrianerna och kaldéerna möjlighet att på

lika villkor med majoritetsbefolkningen i berörda

länder åtnjuta alla de mänskliga rättigheterna och

att de får möjlighet att behålla sin särart. En rad

internationella instrument behandlar denna fråga,

bl.a. konventionen om de medborgerliga och politiska

rättigheterna, som Turkiet uppmanats att ratificera.

Sverige stöder åtgärder som syftar till samarbete

och dialog mellan olika grupper. Detta sker bl.a.

genom biståndet och genom multilaterala insatser

inom EU och FN för att främja allas möjligheter,

inklusive personer som tillhör nationella eller

etniska, religiösa och språkliga minoriteter, att

åtnjuta de mänskliga rättigheterna. Vid direkta

kontakter med den turkiska regeringen tar Sverige

kontinuerligt upp frågorna om bristande respekt för

de mänskliga rättigheterna och situationen i

sydöstra Turkiet, inkluderande assyrierna/syrianerna

och kaldéernas situation. Utskottet menar att

Sverige med kraft och tydlighet har reagerat mot

kränkningarna av mänskliga rättigheter mot

minoriteterna i Turkiet. Sverige verkar för att

assyrierna/syrianerna och kaldéerna skall ha

möjlighet att utöva grundläggande rättigheter som

erkänns dem i egenskap av etnisk minoritet i

internationella instrument, såsom FN:s allmänna

förklaring om de mänskliga rättigheterna. Enligt

dessa grundläggande principer skall

assyrierna/syrianerna och kaldéerna liksom andra

etniska religiösa eller språkliga minoriteter ges

rätt att i gemenskap med andra i sin grupp ha ett

eget kulturliv, utöva sin religion och använda sitt

eget språk. Den lokala administrationen i norra Irak

har en skyldighet att respektera individens

rättigheter.

Det finns generellt en stor insikt om kulturarvets

värde och den betydelse det har för människors

identitet. UNESCO bör kunna spela en roll i detta

sammanhang genom att uppmärksamma även den

assyriska/syrianska och kaldéeska

befolkningsgruppens kulturarv på samma sätt som man

följer situationen på andra håll i världen. För

skydd av världskulturarvet finns en UNESCO-

konvention från år 1972, och utskottet understryker

att det är viktigt att organisationen spelar den

roll som medlemsstaterna givit den mandat att ha vad

gäller bevarande och skydd av kulturarv, och detta

även av sådana som ej står på UNESCO:s lista men som

riskerar att förstöras. Vid UNESCO:s

generalkonferens hösten 2001 uttalade såväl EU som

Sverige stöd för den deklaration om kulturell

mångfald och skiss till handlingsplan som då antogs.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U262 (kd) yrkandena 1–3 samt 5–8 kan

besvaras.

Utskottet konstaterar att Stockholms internationella

forum om Förintelsen bl.a. har utmynnat i en

åsiktsförklaring av regeringen att årligen anordna

en konferens om aktuella värdefrågor på temat

samvete och medmänsklighet (conscience and

humanity). Tanken är att framtida konferenser skall

kunna ta upp värdefrågor av internationell

betydelse. Dit hör givetvis etniska konflikter,

folkmord och konfliktförebyggande åtgärder.

Utskottet menar att motionärernas förslag att ta upp

frågan om assyriernas/syrianernas och kaldéernas

historia och frågan om massakern som drabbat

armenier, assyrier/syrianer och kaldéer väl skulle

stämma överrens med konferensens uttalade syften.

Det kommer emellertid an på regeringen att avgöra

agendan för kommande konferenser.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U235 (s) kan besvaras.

I modern tid har den assyriska folkgruppen drabbats

av tre blodiga massakrer. Den första skedde år 1843

då en femtedel av den i Ottomanska riket bosatta

assyriska befolkningen beräknas ha dödats. Massakern

utfördes på order av den kurdiske ledaren Bader Khan

med den ottomanska regimens samtycke. I 1915 års

förföljelse, som av assyrierna/syrianerna och

kaldéerna går under namnet "Svärdets år", mördades,

enligt vissa källor, mellan en halv till en miljon

assyrier på order av den dåvarande ottomanska

regimen, som deklarerade att kriget var heligt. År

1933 genomfördes den s.k. Similmassakern då över 60

assyriska byar i Irak utplånades och plundrades.

Utskottet har tidigare behandlat motioner som kräver

att den svenska regeringen bör erkänna folkmordet på

assyrier /syrianer och kaldéer som ett historiskt

faktum samt att den bör verka för att dagens Turkiet

erkänner folkmordet på armenierna. Motionerna syftar

på händelser som i huvudsak inträffade vid tiden

före första världskriget och innan den nuvarande

turkiska staten upprättades.

Utskottet konstaterar att en officiell svensk syn

inte har formulerats i frågan om händelserna under

det ottomanska riket var ett folkmord. Folkmord

betraktas inom modern folkrätt som ett brott som

medför ansvar, oberoende om en stat är part till de

ovan nämnda konventionerna eller inte. Folkmord

definieras främst i folkmordskonventionen från 1948.

Andra relevanta juridiska instrument inkluderar

stadgarna för tribunalen för Rwanda och Romstadgan

för den Internationella brottmålsdomstolen. Frågan

om huruvida ett brott begåtts mot dessa avgörs av

juridiska instanser. Utskottet menar att det som

drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer

under det ottomanska rikets tid sannolikt skulle

betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention,

om den hade varit i kraft vid den aktuella

tidpunkten.

Vid sin behandling av motion 1999/2000:U651

hänvisade utskottet till att det år 1985 hade

fastslagits i FN att det ottomanska riket begått

folkmord på det armeniska folket i början av detta

sekel. Såvitt framkommit i efterhand har dock ingen

särskild behandling av armeniernas situation

förekommit i form av en FN-resolution, vare sig 1985

eller vid någon annan tidpunkt. Så har inte heller

skett rörande assyrierna/syrianerna eller kaldéerna.

Utskottets ställningstagande vad avser folkmord på

armenier skulle mot den bakgrunden aldrig ha

formulerats på det sätt som nu blev fallet.

Utskottet anser att det är viktigt de massakrer som

drabbat armenier, assyrier/syrianer och kaldéer kan

diskuteras öppet. Utskottet menar att för att detta

skall bli möjligt fordras öppenhet och

förutsättningslös historisk forskning. Den turkiska

regeringen har, liksom alla regeringar, ett ansvar

att uppmuntra och underlätta historisk forskning och

ge tillgång till sina historiska arkiv. Vad gäller

det historiska materialet i offentliga svenska arkiv

så gäller den svenska offentlighetsprincipen.

Utskottet konstaterar att det finns omfattande

dokumentation om vad som hänt med olika folkgrupper

främst i gränsområdena

Turkiet/Syrien/Irak/Iran/Armenien. Till stor del

saknas dock källkritisk forskning kring det

existerade materialet.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U219 (v) yrkandena 1–3 samt

2001/02:U271 (s) kan besvaras.

16 Turkiet

I motion 2001/02:U345 (fp) framhålls att bland

kandidaterna till EU-medlemskap återfinns Turkiet.

Ett grundläggande krav för att EU skall påbörja

förhandlingar om medlemskap med Turkiet är att

landet tydligt visar respekt för de mänskliga

rättigheterna. Respekten för de mänskliga

rättigheterna avseende landets minoriteter uppfylls

inte i dag. Rätten till den egna kulturen och det

egna språket är starkt begränsad för kurder,

armenier, assyrier/syrianer och andra etniska

grupper. Minoritetsgrupper har på flera håll i

landet fått sin egendom ockuperad eller blivit

fördrivna från sina byar. Minoriteters kulturarv och

minnesplatser fortsätter att förstöras. I yrkande 31

krävs att Sverige verkar mer kraftfullt, genom olika

kanaler, för att Turkiet skall vidta åtgärder för

att förbättra minoriteters ställning och visa

respekt för de mänskliga rättigheterna.

I flerpartimotion 2001/02:U247 (v, m, kd, c, fp, mp)

konstateras att yttrandefriheten är en grundläggande

mänsklig rättighet. Den utgör pulsådern i alla

demokratiska system. Denna rättighet skyddas i FN:s

deklaration om de mänskliga rättigheterna samt

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och

de grundläggande friheterna. Turkiet har

undertecknat båda dessa konventioner, men i stora

delar av landet är yttrandefriheten begränsad.

Tortyr och misshandel av häktade och anhållna är

vanligt förekommande. Turkiet har länge planerat att

införa s.k. F-typfängelser med isoleringsceller.

Förutom att isolering från andra människor är grymt

i sig så kan mord, tortyr och våldtäkter lättare

döljas i denna typ av fängelser. I yrkande 1 krävs

att Sverige som stat och inom EU bör arbeta för att

Turkiet avstår från att införa s.k. F-typfängelser.

I en demokratisk statsbildning med flera olika

nationaliteter måste samtliga ges rätt till sin

kultur och nationella identitet. Turkiet har i flera

decennier fört en intensiv turkifieringspolitik

riktad mot nationella minoriteter. Rätten till den

egna kulturen och det egna språket är starkt

begränsad för kurder, armenier, assyrier/syrianer

och andra etniska grupper, vilka hindras från att

verka fritt. Det som krävs är i stället tolerans och

försoning olika folkgrupper emellan. I yrkande 2

krävs att Sverige inom EU bör verka för att den

turkiska staten upphör med trakasserier mot kurdiska

politiska partier och organisationer samt inleder en

dialog med dessa grupper. I yrkande 3 framhålls att

Sverige inom EU bör verka för att människor som

utvandrat från Turkiet till andra länder skall ha

rätt att söka sina historiska rötter och fritt

besöka de områden i landet varifrån de ursprungligen

kommer. I yrkande 4 krävs att Sverige verkar för att

undantagstillståndet i sydöstra Turkiet hävs.

I motion 2001/02:U255 (v) konstateras att en alltmer

angelägen och central fråga på mellanstatlig nivå är

den om fördelningen av tillgängliga vattenresurser.

Redan i dag är frågan av hög dignitet, men den

kommer i framtiden att spela en allt större roll.

Fördelningen av vattenresurser bli ofta en källa

till internationella konflikter. Ilisudammen i

Turkiet kommer att dränka 52 byar och 15 mindre

städer. Projektet var beräknat att sättas i gång år

2000, och projektet beräknades vara genomfört inom

7–8 år. De 5 500 personer som bor i Hasankeyf kommer

att tvingas flytta, och projektet kommer att ställa

den bäst bevarade kurdiska staden från medeltiden

under vatten. Bygget kommer sammantaget att tvinga

15 000 personer att flytta, främst kurder och

assyrier. I yrkande 1 krävs att Sverige i EU, FN och

i andra internationella sammanhang verkar för att

staden Hasankeyf i sydöstra Turkiet förklaras ingå i

mänsklighetens kulturella världsarv och i yrkande 2

att Sverige verkar för att alla länder följer FN:s

konventioner och Världsbankens riktlinjer när det

gäller dammbyggen.

I motion 2001/02:U293 (kd) yrkande 1 framhålls att

Turkiet har en önskan om EU-medlemskap. Blivande

ansökarländer bör kunna visa i praktisk handling att

de uppfyller kraven vad gäller mänskliga

rättigheter. Det turkiska ansvaret för

assyrisk/syrianska kyrkor och kloster inom landets

gränser innebär att Turkiet måste upphöra med

omvandlingen av kyrkor och kloster till bl.a.

moskéer och återbörda beslagtagna och/eller

konfiskerade assyriska/syrianska kyrkor och annan

egendom till respektive församling och ägare.

Turkiet bör omedelbart lämna statliga tillstånd till

upprustning och renovering av assyrisk/syrianska

kyrkor utan diskriminering i förhållande till andra

religioner och trosriktningar. I yrkande 2 påpekas

att det planerade dammbygget i Ilusi i sydöstra

Turkiet hotar vattenflödet i floden Tigris. Det

skulle innebära en stor risk för bristande tillgång

på vatten i Irak och Syrien. Dammbygget skulle också

medföra att den 10 000 år gamla staden Hasankeyf med

många folkslags, bl.a. assyriers/syrianers,

ovärderliga kulturskatter skulle dränkas i

vattenmassorna. Dammbygget skulle dessutom göra 70

000 människor hemlösa.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att kandidatlandet Turkiet upplever en

ekonomisk kris. Landet har under 2001 erhållit ett

omfattande finansiellt stöd från IMF och

Världsbanken för att underlätta nödvändiga

ekonomiska reformer. Genomförandet av Turkiets

medlemskapsstrategi har trots de ekonomiska

problemen gått framåt, och i mars 2001 presenterade

den turkiska regeringen ett omfattande nationellt

program för politiska, ekonomiska och administrativa

reformer i syfte att anpassa sig till EU:s

regelverk. Situationen för de mänskliga

rättigheterna och demokratin i Turkiet är emellertid

inte tillfredsställande, och landet uppfyller i

dagsläget inte de politiska Köpenhamnskriterierna

för medlemskap i EU. Enligt bedömare finns det

tecken som tyder på att MR-situationen i själva

verket försämrats för speciella grupper i landet.

Utskottet konstaterar vidare att den svenska

regeringen under det senaste året har haft ett antal

kontakter med den turkiska regeringen. Bland annat

har utrikesministern besökt Turkiet två gånger. Vid

dessa tillfällen har krav på förbättringar av MR-

situationen framförts. EU-kommissionen har utarbetat

specifika krav för Turkiet, och den svenska

regeringen fäster stor vikt vid att dessa krav

uppfylls. Bistånd genom Sida har möjliggjort stöd

till projekt som främjar respekten för de mänskliga

rättigheterna.

Den strategi som regeringen följt innebär en bred

dialog med Turkiet som innefattar mänskliga

rättigheter, migrations- och asylpolitik,

handelsfrågor, konsulära frågor och

säkerhetspolitiska frågor. Avsikten är att fortsätta

denna dialog. Utskottet menar att det är viktigt att

understryka att samma krav gäller för Turkiet som

för andra ansökarländer och att FN:s konventioner om

de mänskliga rättigheterna gäller för Turkiet som

för andra stater. EU-kommissionen har utarbetat krav

på kort respektive medellång sikt som Turkiet måste

uppfylla.

Den turkiska regeringen har i frågan om landets

fängelsesystem samarbetat med såväl Europarådets

antitortyrkommitté (CPT) som Europaparlamentet. De

båda Europaorganen har givit regeringen förslag till

lösningar av konflikten. På uppmaning av framför

allt CPT har vissa reformer vidtagits. EU och

Sverige kommer fortsätta att fästa myndigheternas

uppmärksamhet på de humanitära aspekterna av

hungerstrejkerna som riktas mot existensen av de

s.k. säkerhetsfängelserna, som innebär att fångarna

ofta isoleras från varandra eller hålls i små

grupper.

Utskottet menar att Turkiets önskan om EU-

medlemskap också innebär att de mänskliga

rättigheterna måste sättas högt på dagordningen.

Det är angeläget att Turkiet erkänner sina

minoriteter och deras kulturhistoriska arv för att

visa att man är värdig ansökarstatus. Detta

kulturarv berör inte endast assyrier/syrianer och

kaldéer, utan har även en omistlig kyrkohistorisk

och kulturhistorisk betydelse för hela världen.

Enligt Europakonventionen skall envar stå helt fri

att välja och utöva sin religion. Turkiet lovade

respektera vissa minoriteter redan vid

Lausannefördraget 1923. Turkiet har även

undertecknat FN:s deklaration om de mänskliga

rättigheterna. Det måste anses ingå i både

Sveriges och EU:s grundläggande principer att

respektera såväl religionsfriheten som

minoritetsrättigheterna i övrigt.

Ilisudammen skall byggas i floden Tigris, nära Iraks

och Syriens gränser. Projektet kommer att göra det

möjligt för Turkiet att stoppa Tigris vattenflöde i

flera månader. Bara att denna möjlighet finns, menar

flera experter, kommer att leda till ökade

spänningar i en redan orolig region. Dammen kommer

att dränka ett sextiotal byar och små städer.

Dammbygget medför att den 10 000 år gamla staden

Hasankeyf med många folkslags, bl.a.

assyriers/syrianers, ovärderliga kulturskatter

dränks i vattenmassorna. Dammbygget skulle dessutom

göra 70 000 människor hemlösa.

FN:s generalförsamling antog 1997 en resolution som

avser en internationell vattenkonvention.

Konventionen syftar till att förhindra

internationella vattenkonflikter orsakade av

enskilda länders åtgärder och antogs av 103

nationer. Turkiet, Kina och Burundi var de enda

länder som röstade emot konventionen.

Sverige kommer, inom EU, att verka för att det från

turkisk sida sker en anpassning av lagstiftningen på

miljöområdet till EU:s regelverk. Utskottet stöder

till fullo att regeringen, bilateralt och inom EU,

till Turkiet framför sin oro över att Ilisuprojektet

kommer att resultera i förstörelse av ett viktigt

kulturarv och understryker vikten av att alternativa

planer tas fram.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U247 (v, m, kd, c, fp, mp)

yrkandena 1–4, 2001/02:U255 (v) yrkandena 1 och 2,

2001/02:U293 (kd) yrkandena 1 och 2 samt

2001/02:U345 (fp) yrkande 31 kan besvaras.

17 Israel och Palestina

I motion 2001/02:U257 (mp) framhålls att Israel

exploaterar palestinska landområden, vatten samt

naturtillgångar och fortsätter att utöva suveränitet

och därmed förnekar palestinierna en livsduglig

stat. Landet bryter också mot FN:s stadgar och

konventionerna om de mänskliga rättigheterna liksom

mot fjärde Genèvekonventionen, som fastställer

regler som en ockupationsmakt måste följa. Israel

ignorerar även ett antal av FN:s resolutioner. I

yrkande 1 krävs att olika former av sanktioner

införs så att Israel tvingas följa de

internationella konventionerna. Vidare konstateras

att det allvarliga och svåra läge som råder mellan

Israel och Palestina är otillfredsställande. Det

krävs konkreta åtgärder från omvärldens sida. I

yrkande 2 krävs att Sverige verkar för att en

internationell observatörsstyrka sänds till området.

I motion 2001/02:U280 (v) konstateras att Sverige

sedan decennier har rykte om sig att vara en garant

för folkrätt och för internationell rättvisa. Den

svenska utrikespolitiken har på många områden kunnat

hämta stöd och kraft ur folkrörelsers och de många

solidaritetsrörelsernas arbete i Sverige.

Motionärerna framhåller några områden inom vilka

palestinierna bör få starkt stöd från

världsopinionen för kunna nå fram till en rättvis

uppgörelse med Israel. Situationen innebär inte bara

svåra lidanden för palestinierna. Många har varnat

för att intifadan kan övergå i regelrätt krig.

Motionärerna anser i yrkande 1 att Sverige i EU och

andra internationella sammanhang skall verka för att

internationell rätt och FN:s resolutioner efterlevs

när det gäller palestiniernas rätt till

självbestämmande och suveränitet. I yrkande 2 krävs

att Sverige i EU och andra internationella

sammanhang skall verka för att den illegala

israeliska bosättningspolitiken på ockuperat

palestinskt område stoppas och i yrkande 3 att

Sverige i EU och andra internationella sammanhang

skall motsätta sig ”bantustaniseringen” av de

ockuperade palestinska områdena. Varje israelisk

bosättning är en provokation mot internationell

rätt. Motionärerna kräver i yrkande 4 att Sverige

skall erkänna att palestinierna har rätt att utropa

en egen suverän stat, dvs. en stat som har kontroll

över det egna territoriet, sina gränser och handel

och andra relationer med omvärlden och, i yrkande 5,

att de flyktingar som önskar återvända till sina hem

skall tillåtas att göra detta. I yrkande 6 krävs att

kompensation för förlust av egendom i enlighet med

internationell lag och sedvanerätt skall utbetalas

av den israeliska regeringen eller ansvarig

myndighet till de palestinier som väljer att inte

återvända och att Sverige i EU och andra

internationella sammanhang skall verka för

palestiniernas rätt till hela östra Jerusalem som

huvudstad (yrkande 7). Vidare anser motionärerna att

en internationell övervakningsstyrka bör sändas till

Israel/Palestina (yrkande 8) och att Sverige i EU

skall verka för att EU av Israel inkräver ersättning

för uppkommen skuld för de palestinska skattemedel

som Israel vägrat utbetala till palestinierna, men

som i stället utbetalats av EU (yrkande 9).

I motion 2001/02:U285 (kd) framhålls behovet av en

mer balanserad svensk Mellanösternpolitik som medför

bra relationer till konfliktens alla parter. De

mänskliga rättigheterna bör sättas i fokus och

Sveriges roll som "tredje land" är framför allt att

verka som en opartisk medlare. Sverige kan däremot

inte ställa sig neutralt i kampen för demokrati och

det öppna samhället. Speciellt viktigt är det att

arbeta för försoning och ökad respekt mellan

israeler och araber. Den politiska dialogen behöver

kompletteras med en religiös dialog för att främja

och utveckla det som är gemensamt av värderingar

inom judendom, islam och kristendom. EU bör spela en

betydligt mer aktiv roll i Mellanöstern, också i de

regionala multilaterala processer som äger rum, och

bland annat hårdare driva frågan om att

institutionalisera samarbetet kring vatten i

regionen. I yrkande 1 krävs att parterna i

Mellanösternkonflikten uppmanas att uppfylla sina

åtaganden i enlighet med tidigare ingångna avtal.

Vidare menar motionärerna i yrkande 2 att alla

nationer har rätt till trygghet inom fasta och

erkända gränser och att alla människor har

rättigheter och skyldigheter. Israel är den enda

demokratin i Mellanöstern med ett parlamentariskt

system, där exempelvis yttrandefrihet, pressfrihet,

religionsfrihet och jämlikhet mellan könen är

lagfäst. Inom det palestinska samhället finns

strävanden efter en demokratisk struktur. Det

återstår emellertid mycket för att ett demokratiskt

samhällssystem skall etableras.

I 2001/02:U285 (kd) yrkande 3 framhålls att alla insatser som

ökar förståelsen mellan israeler och araber och

respekten för varandras integritet och rätt att

existera självfallet bör stödjas. Försoning mellan

stridande är en av de viktigaste förutsättningarna

för en hållbar och varaktig fred i regionen. En av

de centrala och viktigaste frågorna i det

multilaterala samarbetet i regionen är vattenfrågan.

Vatten är dels en orsak till många konflikter, dels

en ändlig resurs som fordrar samarbete över

nationsgränserna. EU bör enligt yrkande 4 fortsätta

att stödja de multilaterala processer som finns och

hårdare driva frågan om att institutionalisera

vattensamarbetet, bl.a. genom att upprätta

gemensamma data för vattenströmmar och

vattentillgångar. Sverige bör enligt yrkande 5

stödja ett ökat utbyte mellan israeliska och

arabiska historiker för att möjliggöra att de

tillsammans skall kunna arbeta fram gemensamma

riktlinjer för historiebeskrivningen i skolböcker

och läromedel. Den religiösa dialogen måste främjas

mellan judiska, muslimska och kristna företrädare,

utifrån det som är gemensamt av värderingar inom de

tre världsreligionerna. Det svenska teologiska

institutet i Jerusalem torde kunna spela en viktig

roll som en mötesplats för försoning, dialog och

ökad respekt. I yrkande 6 krävs att Sverige bör

främja den judisk-muslimsk-kristna dialogen för att

utveckla det som är gemensamt av värderingar inom de

tre världsreligionerna och i yrkande 7 att Sverige

och EU bör uppmana Syrien att inleda sin del av

fredsförhandlingarna med Israel utan dröjsmål.

Vidare bör Sverige och EU uppmana Egypten och

Jordanien att fortsätta att bidra till regional fred

och stabilitet genom diplomatiskt stöd och stimulans

till en fortsatt fredsprocess (yrkande 8). I yrkande

9 framhålls att EU:s roll framför allt är som

opartisk medlare där Sverige och EU stöder parterna

i deras strävan att själva finna en lösning på

konflikten. I yrkande 10 framhålls att det politiska

och ekonomiska stödet måste vara kopplat till

respekt för mänskliga rättigheter och relateras till

en vilja att uppnå fred i regionen.

I motion 2001/02:U291 (kd) framhålls att i det

spända läge som nu råder i Mellanöstern är det av

yttersta vikt att förtroende skapas mellan parterna.

Detta gäller inte minst i frågan om vilken bild som

sprids av den andra parten genom medier och i

skolan. Detta förhållande är särskilt accentuerat i

Palestina och Israel där skolböckerna spelar en

synnerligen viktig roll när det gäller

kunskapsinhämtning om varandra. I undervisningen för

högre årskurser används fortfarande böcker med

antisemitisk och antiisraelisk retorik. Att sprida

vanföreställningar och fördomar om den andra sidan

kan endast försvåra utvecklingen. Sverige bör inom

EU verka för att internationellt bistånd till

Palestina inte används av mottagaren så att

uppnåendet av en hållbar fred i området försvåras.

I motion 2001/02:U346 (fp) yrkande 1 framhålls att

sedan terrordåden mot USA den 11 september i år har

konflikten mellan Israel och Palestina kommit i

skymundan. Sveriges officiella hållning till

konflikten i Mellanöstern präglades länge av en

självklar solidaritet med Israel. Efter

sexdagarskriget 1967 modifierades denna hållning.

Palestinierna identifierades, inte bara i Sverige,

som ett eget folk med legitima anspråk på land och

självstyrelse, och den israeliska rollen som

ockupationsmakt i palestinska områden

uppmärksammades. I yrkande 2 framhålls att det är

genom att föra en balanserad linje, utan att

favorisera den ena eller den andra parten, som

Sverige kan spela en roll i arbetet med att försöka

åstadkomma en fredlig lösning på konflikten i

Mellanöstern. Den officiella svenska politiken skall

fortsätta att hålla fast vid den enda rimliga

utgångspunkten: att Israel har rätt att existera

inom erkända och säkra gränser och att palestinierna

har rätt till självbestämmande. Det är viktigt att

fastslå att denna inriktning är och förblir den enda

tänkbara också om fredsprocessen kommer att

fortsätta att vara bruten för lång tid framåt.

Motionären framhåller i yrkande 3 att sionismen är

beteckningen på strävan att återskapa ett judiskt

hemland. Termen säger däremot ingenting om vilka

gränser ett sådant hemland bör ha, om vilken politik

som bör föras eller om relationerna till andra

stater. Termen är lika ovetenskaplig som de fördomar

den beskriver. De rasistiska opinionsbildare som

introducerade uttrycket antisemitism avsåg heller

aldrig att hetsa mot några andra än judarna, och

någon annan användning av ordet än denna förekommer

inte. Antisionism är alltså inte detsamma som

antisemitism. Kritik av den faktiska israeliska

politiken i olika avseenden, utan demonisering eller

misstänkliggöranden av judar i allmänhet, är

självfallet legitim och bedrivs också av många

israeler. På samma sätt är kritik av PLO eller andra

palestinska organisationer inte antiarabisk eller

antimuslimsk så länge den inte demoniserar araber i

allmänhet eller förnekar dem rättigheter som man

anser är självskrivna för andra.

Motionärerna bakom motion 2001/02:U256 (mp, m, v,

kd, c) framhåller att det nu är 15 år sedan

Mordechai Vanunu kidnappades och dömdes för att han

avslöjat Israels hemliga kärnvapenprogram. Arbetet

för hans frigivning har därefter pågått oavbrutet. I

yrkande 1 krävs att Sverige i sina kontakter med

Israel kräver efterlevnad av konventionen om de

mänskliga rättigheterna i fallet Mordechai Vanunu

och i yrkande 2 att Sverige driver att frågan tas

upp på FN:s agenda för brott mot de mänskliga

rättigheterna om inte situationen för Vanunu klart

förbättras.

Utskottets överväganden

EU:s och Sveriges roll i Mellanöstern

Utskottet konstaterar att under 2001 och fortsättningsvis har

relationerna mellan Israel och Palestina allvarligt

förvärrats. Förhoppningarna från sommaren 2000 om

framsteg i fredsprocessen, då parterna såg ut att

vara nära en fredsuppgörelse, grusades i september

samma år då den andra intifadan utbröt. En av de

utlösande orsakerna till intifadan var ett besök på

Tempelberget som gjordes av den nuvarande israeliske

premiärministern Ariel Sharon. Våldsamheterna har

sedan dess fortsatt med över tusen dödade och

skadade. Upprepade försök har gjorts för att förmå

parterna att bryta våldsspiralen och återgå till

förhandlingsbordet. I maj 2001 accepterade båda

parterna Mitchellrapportens rekommendationer om

eldupphör och återgång till förhandlingar, men trots

detta har varaktig vapenvila ej uppnåtts och våldet

har fortsatt.

Samtidigt som ansträngningar görs för att igen få i

gång fredsprocessen begås ständiga brott mot

folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Övergrepp

och förödmjukelser drabbar palestinierna i strid mot

de folkrättsliga konventioner Israel godkänt. Till

några av de allvarligaste exemplen hör utomrättsliga

avrättningar, kollektiva bestraffningar, bristande

rättssäkerhet, rivna hus och skövlade landområden.

Hit hör också den israeliska ockupationsmaktens

underlåtenhet att beivra övergrepp från bosättare.

Utskottet menar att det är oacceptabelt att Israel

alltmer systematiskt sätter sig över folkrätten.

Ingen stat har rätt att hävda särskilda motiv för

att ställa sig vid sidan av folkrättens regler.

Världssamfundet kan inte tillåta undantag och

Sverige har som ett militärt alliansfritt land ett

särskilt intresse av att folkrätten respekteras.

Våldet har också drabbat Israel. Självmordsbombare

har skördat många israelers liv, och för den

enskilde israelen har säkerheten successivt

försämrats under året som gått. Utskottet anser att

den palestinska myndigheten måste ta ett större

ansvar för att få ett slut på det våld som kommer

från de självstyrande områdena och arrestera och

rättsföra de skyldiga bakom våldet.

I detta sammanhang vill utskottet upprepa sin åsikt

att antisemitism är en oacceptabel företeelse.

Sveriges regering har engagerat sig i kampen mot

antisemitismen. Förintelsekonferensen är det främsta

exemplet på detta engagemang. Även antisionism är

oacceptabel, om den går ut på att förvägra det

judiska folket en rätt till ett hemland eller

förnekar Israels rätt att existera.

Sverige och EU ger stöd till framväxten av en

demokratisk palestinsk rättsstat. I detta stöd ingår

att försöka utveckla och förbättra den palestinska

myndigheten. En fråga som ständigt tas upp i

kontakterna med den palestinska myndigheten är

efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna.

Ytterligare en fråga som ofta är i fokus är behovet

av ett oberoende rättsväsende och vikten av att den

palestinska polisen agerar med respekt för de

mänskliga rättigheterna. I EU:s samarbete med den

palestinska myndigheten kommer dessa frågor upp,

inte minst genom den rapportering om mänskliga

rättigheter som den lokala EU-kretsen i Jerusalem

och Tel Aviv gör kvartalsvis. I Sveriges bilaterala

utvecklingssamarbete med palestinierna är stödet

till MR-organisationer en mycket viktig del.

Respekten för de mänskliga rättigheterna på de

palestinska områdena fortsätter dock att visa upp

allvarliga brister, trots att vissa förbättringar

gjorts under de senaste åren. Det finns en vilja på

palestinsk sida att komma till rätta med de MR-

problem som finns. Det förekommer dock fortfarande

allvarliga MR-övergrepp.

Den palestinska administrationen utdömer och

verkställer dödsstraff. Dödsdomarna har utfärdats av

s.k. specialdomstolar med polischefer som domare och

ofta utan att den tilltalade har tillgång till

försvarare. Den snabbhet med vilken domarna

avkunnats och verkställts föranleder tvivel på att

rimliga säkerhetsgarantier iakttagits. Sverige och

EU har djupt beklagat avrättningarna. Frågan om

dödsstraffet har tagits upp bilateralt av Sverige,

bl.a. av statsminister Göran Persson under besök i

regionen i oktober 1999.

Sedan oroligheternas början har den palestinska

ekonomin hamnat i en alltmer förvärrad kris. Den

ekonomiska situationen har gjort det svårt för den

palestinska myndigheten att leverera grundläggande

service i form av bl.a. vård och utbildning till

palestinierna. EU har agerat med finansiellt stöd,

för att förhindra en kollaps av den palestinska

myndigheten, i ett läge då Israel inställt de

finansiella transfereringarna av skattemedel.

Samtidigt har EU fortsatt att kräva att Israel skall

uppfylla sina förpliktelser i detta avseende och

utskottet anser att det är synnerligen viktigt.

Utskottet konstaterar att det finns ca 200 israeliska

bosättningar utanför Stor-Jerusalem på de ockuperade

palestinska områdena. Ungefär 200 000 personer bor i

dessa, samt ca 180 000 i bosättningar inom Stor-

Jerusalems gränser. Under de senaste åren har Israel

fortsatt att bygga nya bosättningar och att utvidga

de befintliga. Bosättningarna strider mot

folkrätten, och EU har konsekvent protesterat mot

Israels bosättningspolitik.

I enlighet med de avtal som ingåtts mellan Israel

och PLO har de ockuperade palestinska områdena Gaza

och Västbanken delats upp i A-, B- och C-områden. I

A-områden, som utgör ca 20 % av territoriet, skall

den palestinska myndigheten ha total kontroll, i B-

områden skall den palestinska myndigheten ha

administrativ men inte polisiär kontroll och i C-

områden är det Israel som har full kontroll. I och

med dessa avtal har det skett en fragmentisering av

de ockuperade områdena, vars ”omöjlighet”

accentueras när Israel inför stängningar mellan de

palestinska områdena. Avstängningarna får

långtgående konsekvenser för den dagliga politiska

och ekonomiska verksamheten. Sverige och EU har

därför upprepade gånger krävt att Israel skall häva

dessa. En annan fråga är hur gränsdragningen sker

när den palestinska staten blir verklighet. Där är

Sveriges och EU:s position otvetydigt att den

palestinska staten skall, i enlighet med FN:s

säkerhetsresolutioner, upprättas på de områden som

Israel ockuperade 1967.

3,7 miljoner palestinier fanns registrerade som

flyktingar hos flyktingorganet UNWRA år 2000, varav

1,4 miljoner på Västbanken och i Gaza. För

palestinierna är ett nyckelelement i en framtida

uppgörelse ett erkännande av rätten till

återvändande enligt FN-resolution 194. För Israel är

frågan intimt förknippad med staten Israels judiska

identitet. Om 3,7 miljoner palestinier tillåts att

återvända kommer detta att i grunden förändra

Israel. Ytterst är det upp till parterna att hitta

en lösning på flyktingfrågan. Följande fyra element

anses vara av central betydelse i flyktingfrågan:

1. en lösning på den principiella frågan om rätten

till återvändande,

2. en praktisk lösning på frågan var flyktingarna

skall ta vägen (rehabilitering, återflyttning

till Israel, en palestinsk stat eller flytt till

tredje land),

3. en lösning på kompensationsfrågan och eventuellt

grundande av en ny internationell kommission för

kompensationsutbetalningar (inklusive frågan om

individuell och kollektiv kompensation,

kompensation för egendom och kompensation för

moraliskt lidande) samt

1. en lösning på frågan om UNRWA:s framtid.

EU har uppmärksammat flyktingfrågan och tillsatt en särskild

arbetsgrupp – Task Force on Palestinian Refugees.

Syftet är att fördjupa sig i och lyfta fram de

aspekter av flyktingfrågan där det inte finns

tillräckligt med information och där debatt saknas

samt att främja kontakter mellan parterna och hjälpa

dem att hitta nya förslag till lösning. Sverige har

bilateralt särskilt fokuserat på frågan om barnens

situation på Västbanken/Gaza, och Sverige är en av

de största givarna till UNRWA. År 2002 uppgår

bidraget till 170 miljoner kronor. Sverige och EU

anser att flyktingfrågan måste få en rättvis och

hållbar lösning i enlighet med folkrätten.

Under det gångna året har Sverige och EU uttalat

sitt stöd för någon form av ”oberoende

övervakningsmekanism” på de palestinska områdena.

Det har förekommit olika förslag på möjlig form och

mandat för en sådan. I Mitchellrapporten från maj

2001 angavs dock att utan att båda parter accepterat

en sådan mekanism skulle den bli verkningslös.

Förslagen har också fallit på Israels ovilja att

acceptera någon form av övervakning på de

palestinska områdena. Utskottet menar att det är

angeläget att detta förslag omsätts i praktisk

handling för att fredsprocessen skall bli

framgångsrik.

Vad gäller Israels efterlevnad av sina åtaganden i

associeringsavtalet med EU så diskuterades frågan om

ursprungsregler vid det senaste EU–Israel-

associationsrådet den 20 november 2001. Israel

föreslog fortsatta tekniska möten för att diskutera

ett förslag till kompromisslösning. Kommissionen

bedömde det som utsiktslöst att hålla tekniska möten

för att fortsätta diskutera det israeliska förslaget

men förklarade sig beredd till fortsatta tekniska

möten om Israel så önskade. Kommissionen har

därefter deklarerat och underrättat EU-importörerna

att Israel har utfärdat ursprungsintyg för varor som

gemenskapen inte anser vara berättigade till

förmånsbehandling enligt associeringsavtalet. EU-

importörerna har därför underrättats om att de måste

vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder och att en

tullskuld kan uppstå om varorna övergår till fri

omsättning.

Utskottet har inhämtat att under första halvåret

2001 var det bl.a. Sveriges uppgift, att som

ordförandeland, ena EU:s medlemsländer kring en

samfälld linje för att söka vägar ut ur krisen. EU

har, trots svårigheterna, verkat för att

fredsprocessen får en fortsättning och för att

konfliktens parter inte bryter mot folkrätten

inklusive det internationella regelverket om de

mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten. I

fall där så skett har EU reagerat.

Målet för den svenska regeringens och EU:s

Mellanösternpolitik är att bidra till en rättvis,

varaktig och allomfattande fred mellan Israel och

dess grannar. Detta förutsätter säkra och erkända

gränser i området samt bildandet av en självständig

palestinsk stat. Att upprätta en palestinsk stat och

normalisera de bilaterala förbindelserna mellan

länderna utgör fredsprocessens logiska slutmål.

Regionens framtid hänger på att den israelisk-

palestinska konflikten kan avslutas genom en

fredlig, hållbar och rättvis lösning enligt

folkrättens regler och att de relevanta FN-

resolutionerna uppfylls och genomförs. En hållbar

fred i regionen är inte möjlig utan fredsavtal också

mellan Israel och Syrien samt Israel och Libanon.

Utskottet menar att det är av stor vikt att USA åter engagerar

sig mer intensivt i regionen och, tillsammans med

alla inblandade parter, söker en lösning på

problemen. I den rådande situationen, då behovet av

engagemang av utomstående blivit större, anser

utskottet att EU måste agera mer kraftfullt och med

större enighet för att bidra till att parterna

återupptar arbetet med fredsprocessen.

Utskottet konstaterar vidare att vattenfrågan är en av

slutstatusfrågorna i förhandlingarna mellan israeler

och palestinier. I Osloavtalet från 1995 erkände

Israel för första gången palestiniernas rätt till

vatten på Västbanken. Parterna kom överens om att

samarbeta om fördelningen av vattentillgångarna. En

kommitté tillsattes med uppgift att utdela tillstånd

för borrande av nya brunnar, att anpassa

vattenuttaget i förhållande till eventuell torka och

planera upprättandet av nya vatten- och

avloppssystem.

Inom EU inrättades 1998 en särskild arbetsgrupp för

vattenfrågor, Task Force for Water. Syftet var att

bistå med kreativa förslag och expertis i avvaktan

på ett återupptagande av slutstatusförhandlingarna

mellan parterna. Möten har hållits regelbundet sedan

1998. Mot bakgrund av den senaste tidens oroligheter

har Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och

Danmark framfört önskemål om att EU:s

vattengruppsmöten skulle inställas tills vidare och

föreslagit ett tre månader långt uppehåll. Sverige

menade att ett avbrott skulle sända en signal till

parterna om att EU inte trodde på ett återupptagande

av förhandlingarna och att EU hade minskat sitt

engagemang i frågan. Detta skulle i förlängningen

kunna leda till ett ifrågasättande av EU:s intresse

för och möjlighet till profilering i dessa frågor.

Sverige förespråkade därför – tillsammans med

Spanien och Italien – att EU:s vattengrupp skulle

fortsätta hålla regelbundna möten, men att man

mycket väl kunde diskutera en ny inriktning av

gruppens arbete.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U257 (mp) yrkandena 1 och 2,

2001/02:U280 (v) yrkandena 1–9, 2001/02:U285 (kd)

yrkandena 1, 2, 4, 9 och 10 samt 2001/02:U346 (fp)

yrkandena 1–3 kan besvaras.

Dialogen mellan parterna

Sverige har nyligen, tillsammans med Spanien, förslagit ett

handlingsprogram inom EU:s Medelhavssamarbete, dvs.

Barcelonaprocessen, med åtgärder för att främja

dialogen mellan kulturer och civilisationer,

särskilt vad gäller ungdom, utbildning och medier.

Handlingsprogrammet skall antas vid

utrikesministermötet i Valencia den 22–23 april

2002. I Barcelonaprocessen deltar, förutom de 15 EU-

staterna, bl.a. Israel och sju arabländer, liksom

den palestinska myndigheten. De tre

världsreligionerna finns således representerade i

denna länderkrets. Handlingsplanen syftar till att

främja en bred dialog mellan de deltagande länderna

i syfte att öka förståelsen och att minska

motsättningarna.

Ett annat konkret resultat av det svenska

engagemanget i dialogfrågorna är Svenska Institutet

i Alexandria, vars uppgift bl.a. är att vara ett

forum för dialog mellan EU och Mellanöstern. Även

det nya svenska centrumet i Istanbul kommer att vara

ett viktigt instrument i dialogen. Frågor som rör de

tre världsreligionerna är en självklar del av

dialogen mellan kulturer och civilisationer.

Sverige, tillsammans med Malta, undersöker för

närvarande möjligheten att inom Barcelonaprocessen

anordna en konferens om socialpolitik sedd i

judiskt, muslimskt och kristet perspektiv. När det

gäller en dialog om de specifikt religiösa värdena

inom judendomen, islam och kristendomen, måste dock

initiativet komma från de religiösa samfunden

själva.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U285 (kd) yrkandena 3, 5 och 6 kan besvaras.

Regionala aktörer

Utskottet konstaterar att alltsedan 1948 har Syrien levt i ett

konflikttillstånd med Israel. Från sexdagarskriget

1967 har regimen i Damaskus strävat efter i att få

en nyckelroll för fredsarbetet i Mellanöstern. En

hållbar fred i regionen är inte möjlig utan

fredsavtal också mellan Israel och Syrien respektive

Israel och Libanon. I maj 2001 började Israel att

dra tillbaka sina trupper från södra Libanon, och

den 18 juni förklarade FN:s generalsekreterare att

Israels tillbakadragande var fullgjort även om

Hezbollah hävdade att Israel även måste lämna ett

omdiskuterat gränsavsnitt, Shebaaområdet. Syriens

roll i Libanon har därefter blivit mer ifrågasatt.

Fokuseringen på det israelisk-palestinska spåret har

också skett på bekostnad av de syriska/libanesiska

spåren, och Syrien har i viss mån fått en mindre

framträdande roll. Efter Hafez Al-Assads frånfälle

och sonen Bashar Al-Assads tillträde fanns

förhoppningar om en nystart, vilket dock ännu är

oklart om det kan bli.

Utskottet konstaterar vidare att Syrien vill se ett

större engagemang i fredsprocessen från EU och

Sverige, och landet är berett att nära samarbeta med

EU. Syrien efterfrågar emellertid inte en medlare,

då man menar att några officiella hinder för samtal

mellan parterna inte föreligger. Syrien framhöll

behovet av att respektera konceptet om en

allomfattande fred i regionen och uppmanade Sverige

och EU att inte glömma Syrien och Libanon.

Sverige strävar efter en starkare roll för EU i

Mellanöstern. Det har alltid varit svensk politik

att försvara folkrätten och slå fast respekten för

FN:s resolutioner samt sträva efter principen om

land för fred. Svensk politik grundas på folkrätten,

formeln land för fred och relevanta FN-resolutioner.

Omvärldens aktiva engagemang är nödvändigt för att

få slut på våldsamheterna och få fart på

fredsprocessen igen. Detta gäller inte minst

grannländerna Egypten och Jordanien. Det senare

landet spelar en konstruktiv roll i ansträngningarna

för att nå en fredlig lösning, och det arbete som

bl.a. gjorts tillsammans med Egypten är viktigt.

Kung Abdullahs ansträngningar att spela en

modererande roll i förhållande till andra arabländer

har varit särskilt märkbara under det gångna året

när landet haft ordförandeskapet i Arabförbundet.

Utskottet menar att det är betydelsefullt att

Sverige även fortsättningsvis kommer att verka för

att EU upprätthåller de täta kontakter på politisk

nivå med det jordanska ledarskapet som redan

förekommer och att Sverige och EU även ger sitt stöd

till det fredsinitiativ som nyligen lanserades av

Saudiarabien.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2001/02:U285

(kd) yrkandena, 7 och 8 kan besvaras.

Fördomar mellan parterna

Utskottet har inhämtat att det finns palestinska skolböcker som

innehåller antijudiska referenser. Detta gäller

framför allt äldre böcker av jordanskt eller

egyptiskt ursprung. I det spända läge som nu råder i

Mellanöstern är det ytterst viktigt att förtroende

skapas mellan parterna. Detta gäller inte minst i

frågan om vilken bild som sprids av den andra parten

genom medierna och i skolan. Vanföreställningar och

fördomar om den andra sidan försvårar detta. I

kontakter med konfliktens parter kommer Sverige och

EU även fortsättningsvis att trycka på hur viktigt

det är att ge en balanserad och rättvis bild av den

andra parten i läromedel och medier. Sverige har vid

ett flertal tillfällen påtalat för palestinska

myndigheter att användning av sådana läromedel inte

är acceptabelt och att böckerna måste tas ur bruk.

Den palestinska myndigheten har också lovat att

dessa böcker skall ersättas, och framställning av

nya läromedel pågår. Från officiellt israeliskt håll

har man tidigare i år, till EU-kommissionären med

ansvar för utrikesfrågor Chris Patten, noterat att

nya böcker tagits i bruk.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U291(kd) kan besvaras.

Mordechai Vanunu

Utskottet framhåller att oavsett om Vanunu är dömd för ett brott

som anses allvarligt i Israel, måste han behandlas i

enlighet med de grundläggande internationella

konventionerna om de mänskliga rättigheterna, t.ex.

1984 års FN-konvention mot tortyr och annan grym,

omänsklig eller förnedrande behandling, som Israel

har ratificerat. Praxis inom israelisk fångvård är

att fångar frisläpps efter att ha avtjänat två

tredjedelar av ådömd strafftid. I april 1998 då

Vanunu avtjänat denna tid ansökte han om förtida

frigivning. Den myndighet som avgör ärenden av detta

slag avslog dock ansökan med hänvisning till att han

fortfarande utgjorde ett hot mot staten Israels

säkerhet.

Utrymmet för omvärldens agerande är begränsat i fall

som detta. FN:s kommission för mänskliga rättigheter

tar inte upp enskilda fall till behandling även om

den behandlar MR-frågor utifrån teman eller

situationer i olika länder. Israel har inte anslutit

sig till det fakultativa protokollet till FN:s

konvention om medborgerliga eller politiska

rättigheter som ger möjlighet till ett individuellt

klagomålsförfarande.

Utskottet har inhämtat att den svenska regeringen

vid flera tillfällen tagit upp Vanunus fall med

israeliska regeringsföreträdare. Statsministern tog

exempelvis upp fallet under sitt Israelbesök i

oktober 1999. Ambassaden i Tel Aviv håller sig

kontinuerligt underrättad om Vanunus situation,

liksom UD i Stockholm, som står i kontakt med

personer som bevakar fallet. Den svenska regeringen

kommer att fortsätta att följa fallet och arbeta för

en förbättring av Vanunus situation. Om så inte sker

kommer fallet att på nytt tas upp med israeliska

företrädare.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U256 (mp, m, v, kd, c) yrkandena 1 och 2 kan

besvaras.

18 Irak

Sanktionerna måste enligt motion 2001/02:U262 (kd)

yrkande 4 riktas mot den politiska eliten i Irak.

Sanktionerna mot Irak slår hårt mot befolkningen i

Irak och inte enbart i den delen av Irak som

behärskas av Saddam Hussein, utan även mot

befolkningen i norra Irak. Sanktionerna har i tio år

inte nått sitt uppgivna syfte, men däremot

ohjälpligt skadat en hel generation irakiska barn.

De i dag gällande sanktionerna mot Irak, med

undantag av försäljning av krigsmateriel och

utrustning som kan användas för dess produktion bör

snarast avskaffas.

I motion 2001/02:U275 (s) konstateras att de senaste

åren har vi nästan varje dag fått rapporter om hur

människor från norra Irak riskerar livet för att

komma till Europa. Ett viktigt skäl till det är den

osäkerhet som råder bland kurder om vad som kommer

att hända när sanktionerna mot Irak försvinner.

Under Gulfkriget stödde den kurdiska befolkningen

FN. När Saddam Hussein tvingades att kapitulera

inför den USA-ledda alliansen vände han därför sina

kvarvarande trupper mot den kurdiska befolkningen i

norr. FN beslöt att ett av fredsvillkoren skulle

vara att kurderna fick självstyre i en skyddszon i

norra Irak. En säkerhetszon inrättades och den

irakiska armén förbjöds att gå in i större delen av

de kurdiska områdena. Dessa områden med en

befolkning på 3,5 miljoner människor har sedan

säkerhetszonen inrättades haft självstyre. Denna

kurdiska administrations förhållande till den

irakiska har emellertid aldrig formaliserats eller

klargjorts av omvärlden. Motionären menar därför att

Sverige bör verka för åtgärder i syfte att ge

federativ status för irakiska Kurdistan.

Även i motion 2001/02:U278 (s) konstateras att läget i Irak är

fruktansvärt för stora delar av befolkningen och

situationen för kurderna i norra Irak är ständigt

osäker. Det finns både fördelar och nackdelar med

sanktionerna. Fördelen är att världen reagerar mot

diktatur, förtryck och övergrepp mot de mänskliga

rättigheterna. Nackdelen är att Iraks

civilbefolkning har drabbats av sanktionerna och

bombningarna, en befolkning som redan lider svårt

under diktaturen som råder. Sverige måste verka för

att EU och FN lägger stora resurser på att ge stöd

till de demokratiska krafter och de irakier som

arbetar för demokrati i sitt land.

I motion 2001/02:U282 (v) konstateras att

handelssanktionerna mot Irak fått en missriktad

effekt. Det är inte Saddam Hussein och hans regim

som drabbades av dem utan det irakiska folket.

Människors hälsotillstånd har försämrats och

barnadödligheten ökat. En av orsakerna till att de

mildrande sanktionerna inte har någon effekt är att

USA och Storbritannien utan FN-mandat bombat Irak.

USA bombar inte enbart militära anläggningar utan

sjukhus, livsmedelsfabriker, distributionscentrum,

kraftstationer, moskéer, broar, vägar och

avloppsledningar. Livsmedel och mediciner går till

spillo eller blir omöjliga att distribuera. I

yrkande 1 krävs att Sverige i FN måste verka för att

USA:s och Storbritanniens bombningar av Irak upphör

och i yrkande 2 att Sverige i FN skall verka för att

sanktionerna hävs. Vidare kräver motionärerna i

yrkande 3 att Sverige inom FN och EU verkar för att

den kurdiska befolkningens och norra Iraks/irakiska

Kurdistans autonomi i folkrättsligt avseende stärks

och skyddas genom att de kurdiska delarna ingår i en

federation med övriga Irak. Då det s.k. Food for

Oil-programmet inte fungerar måste Sverige i FN

verka för att den irakiska befolkningen ges snabb

och effektiv hjälp med livsmedel och mediciner så

snart sanktionerna har hävts och bombningarna har

upphört (yrkande 4). Motionärerna anser i yrkande 5

att Sverige skall verka för att FN utarbetar andra

metoder och typer av sanktioner mot stater som begår

brott mot folkrätten eller mot mänskliga rättigheter

än dem som vi sett i bl.a. Irak. Motionärerna anser

att det är uppenbart att någon rättssäkerhet inte

existerar i Irak, och förtrycket är brutalt och

nyckfullt. Det irakiska folkets lidande blir heller

inte mindre av USA:s och Storbritanniens bombningar

av landet. I yrkande 6 krävs att Sverige i FN bör

arbeta för en successiv nedtrappning av sanktionerna

mot Irak förbunden med krav på säkerhet och

möjligheter för kurderna i norra Irak/irakiska

Kurdistan att utveckla sitt regionala självstyre och

i framtiden ingå i en federation med övriga Irak. I

yrkande 7 krävs att Sverige i FN bör arbeta för en

successiv nedtrappning av sanktionerna mot Irak

förbunden med krav på säkerhet för shiamuslimerna i

södra Irak.

I motion 2001/02:U317 (m) framhålls att det som

hände i New York har gett upphov till en debatt

kring USA:s roll i världspolitiken. En del av

debatten har handlat om huruvida det är ett problem

att USA är världens starkaste land och om USA skall

ses som en självutnämnd världspolis. När Irak

invaderade Kuwait gav FN USA uppgiften att leda en

koalition av FN-medlemmar för att befria Kuwait. När

Balkan föll sönder i etniska motsättningar saknade

Europa tillräcklig kapacitet för att i en FN-

operation förhindra strider och massakrer. USA var

det enda land med kapacitet att stoppa etnisk

rensning i t.ex. Kosovo. Efter Gulfkriget har USA

och Storbritannien upprätthållit flygförbudszoner i

Irak för att skydda den kurdiska befolkningen mot

folkmord. Motionären menar i yrkande 4 att Sverige

bör stödja att USA och Storbritannien upprätthåller

flygförbudszonerna i Irak.

I motion 2001/02:U325 (mp) framhålls att den

kurdiska befolkningen i Kurdistan har levt i rädsla

för den irakiska regimens repression, bomber och

militärer. FN:s civila närvaro i området har inte

alla gånger kunnat avskräcka den irakiska regimen

från att attackera området. Vid upprepade tillfällen

har kurderna i området bett FN att garantera

säkerheten genom att upprätta en FN-närvaro som kan

försvara civilbefolkningen mot eventuella anfall

från regimen i Irak. Sveriges bör därför arbeta för

att genom FN garantera kurderna framtida säkerhet

och trygghet (yrkande 1). Vidare bör Sverige enligt

yrkande 2 fördöma den etniska rensningen i Irak samt

förmå FN att fördöma den och kräva rätten till

återinflyttning av den kurdiska befolkningen. I

yrkande 3 krävs att Sverige fördömer den irakiska

regimen för folkmordet på den kurdiska befolkningen

och arbetar för att ställa de ansvariga inför

Haagdomstolen för brott mot mänskligheten. I yrkande

4 krävs att Sverige skall arbeta för att förmå FN

att garantera kurderna i irakiska Kurdistan 13 % av

Iraks oljeinkomster även efter ett upphävande av

sanktionerna mot Irak. Vidare krävs i yrkande 5 att

Sverige erkänner federalismen som utgångspunkt för

relationerna mellan styret i irakiska Kurdistan och

centralmakten i Irak.

I motion 2001/02:U337 (c, m, v, kd, fp, mp)

framhålls de delar av irakiska Kurdistan som sedan

nio år administreras av ett folkvalt parlament och

där en administration bestående av kurder, assyrier

och turkmener genomför det största demokratiska

försöket i hela regionen. Även om det finns

demokratiska brister är detta demokratiska försök

unikt i en region full av fundamentalism, diktaturer

och bristande respekt för mänskliga rättigheter. Det

är mycket angeläget att världssamfundet stöder

folket i norra Irak i dess strävan för demokrati.

Det handlar såväl om bistånd som om samarbete och

garantier för säkerheten. Motionärerna kräver i

yrkande 1 att världssamfundet stöder folket i

irakiska Kurdistan i dess strävan efter demokrati

och i dess kamp mot terrorism och för ökad säkerhet

(yrkande 2). I yrkande 3 understryks Sveriges ansvar

för bistånd till uppbyggnad av landet både fysiskt

och kunskapsmässigt. I yrkande 4 understryks att det

är nödvändigt att arbeta för att flygförbudszonerna

upprätthålls och ges legitimitet av FN samt för en

FN-förankrad internationell plan för fysiskt skydd

av befolkningen och möjlighet till åtgärder när så

krävs. I yrkande 5 krävs att Sverige skall förmå FN

att garantera kurderna i irakiska Kurdistan 13 % av

Iraks oljeinkomster även efter ett upphävande av

sanktionerna mot Irak. I yrkande 6 framhålls att

befolkningen i irakiska Kurdistan lever i isolering

på grund av sanktionerna mot Irak. Sverige bör

undersöka möjligheterna att utfärda någon form av

pass för befolkningen i området för att bryta den

isolering som funnits sedan 1991 och skapa en

hållbar fred i området.

Utskottets överväganden

Bombningarna och flygförbudszonerna

Utskottet konstaterar att genom beslut av USA, Storbritannien

och Frankrike infördes i juni 1991 en ”air exclusion

zone” för irakiskt flyg norr om den 36:e

breddgraden, och senare lades därtill ett

motsvarande förbud rörande flygningar söder om den

33:e breddgraden. Syftet är att skydda

civilbefolkningen i norra och södra Irak mot Saddam

Husseins grova övergrepp mot de mänskliga

rättigheterna. För att upprätthålla

flygförbudszonerna har USA och Storbritannien

genomfört bombningar mot militära installationer i

Irak, och också mellan dessa zoner.

Utskottet konstaterar vidare att bombningarna

fortsätter och att USA anser att Irak ännu kränker

flygförbudszonerna. Det finns inga

säkerhetsrådsresolutioner som explicit stöder dessa

flygförbud. Flygförbudszonerna har motiverats bl.a.

med hänvisning till säkerhetsrådets resolution 678,

i vilken den amerikanskt ledda koalitionen gavs ett

mandat att använda ”alla tillgängliga medel för att

återställa internationell fred och säkerhet i

området”. Hänvisningar har också gjorts till

resolutionerna 687 (eldupphör med villkor) och 688

(förtryck av civila, särskilt kurder).

Aktionerna i Irak riktas mot militära mål som bedöms

hota USA:s och Storbritanniens patrullering av de

s.k. flygförbudszonerna. Syftet med upprättandet av

flygförbudszonerna var att skydda civilbefolkningen

i norra och södra Irak mot Saddam Husseins regim.

Även om förståelse kan hysas för syftet så är frågan

om flygförbudszoner omstridd. Utskottet har tidigare

konstaterat att enligt svensk uppfattning saknas ett

klart folkrättsligt mandat för flygförbudszonerna.

Sveriges har påpekat bristen på folkrättsligt stöd

för bombningarna både under sin tid som medlem av

FN:s säkerhetsråd och senare. Sverige stöder de

resolutioner om Irak som FN:s säkerhetsråd har

beslutat om och generalsekreterarens ansträngningar

att uppfylla dessa. Det är FN:s säkerhetsråd, inte

enskilda medlemsstater, som skall fatta beslut i

frågor som de om flygförbudszoner.

Med vad som ovan anförs avstyrker utskottet

motionerna 2001/02:U317 (m) yrkande 4 och

2001/02:U337 (c, m, v, kd, fp, mp) yrkande 4 samt

anser att motion 2001/02:U282 (v) yrkande 1 kan

besvaras.

Sanktionerna

Den humanitära situationen i Irak är mycket oroande. Utskottet

välkomnar initiativ som kan effektivisera

sanktionsverktyget och förbättra situationen för den

irakiska civilbefolkningen. Utgångspunkten för all

sanktionspolitik måste vara att utöva så stor press

som möjligt på landets beslutsfattare och att

effekterna på civilbefolkningen minimeras.

Erfarenheterna visar att breda ekonomiska sanktioner

inte alltid får önskvärt genomslag när det gäller

att påverka regeringar eller andra ansvariga. Det

finns därför ett behov av att utveckla

sanktionsinstrumentet för att göra sanktionerna både

mer effektiva och mer humana.

Utskottet understryker att det är viktigt att

framhålla den irakiska regimens ansvar för att

sanktionerna fortfarande är i kraft. Om den irakiska

regimen valt att samarbeta med FN och den nya

organisationen för vapeninspektion, UNMOVIC, hade

sanktionerna kunnat vara hävda i dag.

Mat och mediciner har aldrig varit föremål för

sanktioner. Det humanitära programmet för Irak, det

s.k. olja-för-mat-programmet, har möjliggjort en

förbättrad humanitär situation i landet. Sedan

starten 1996 och till och med januari 2002 har olja

till ett värde av över 50 miljarder US dollar sålts

inom ramen för olja-för-mat-programmet.

Sedan Gulfkrigets slut 1991 har EU varit den

sammantaget största givaren av humanitärt bistånd

till Irak. Biståndet är tänkt att komplettera olja-

för-mat- programmet och skall gå till de mest

utsatta, t.ex. barn. Insatser görs också inom

vatten- och sanitetsområdet samt för att bygga och

utrusta sjukhus. Biståndsinsatserna, liksom de

humanitära organisationernas blotta närvaro, bidrar

till att förbättra den humanitära situationen

därstädes, vilket också skapar en viss trygghet och

en känsla av säkerhet hos befolkningen i norra Irak.

Utskottet konstaterar att sanktionerna mot Irak är beslutade av

FN:s säkerhetsråd, och det är också säkerhetsrådet

som beslutar om ett eventuellt hävande. I de

resolutioner som säkerhetsrådet beslutat regleras

villkoren för att häva sanktionerna. Eftersom dessa

villkor ännu ej uppfyllts är sanktionerna

fortfarande i kraft. Utskottet menar att

sanktionerna, som de är utformade, inte har haft

åsyftad effekt bl.a. för att det inte finns en

tillåten politisk opposition i Irak. Sanktionerna

har snarare använts av regimen för att ena

befolkningen mot den yttre fienden. Den översyn av

sanktionsinstrumentet som nu inletts är mot denna

bakgrund särskilt angelägen. Det är i dagsläget inte

möjligt att ta ställning till den situation eller de

konsekvenser som eventuellt skulle uppstå efter det

att sanktionerna hävts. Detta gäller även för beslut

om formerna för skydd av irakiska Kurdistan,

inklusive den ekonomiska situationen i området.

Sverige kommer att fortsätta att noga följa

situationen för kurderna i norra Irak.

Inom EU diskuteras för närvarande möjligheter för

unionen att genomföra humanitära aktiviteter i Irak,

inom ramen för de befintliga FN-programmen. Via FN:s

Oil-for-Food-program tilldelas norra delen av landet

13 % av Iraks oljeintäkter och står under FN-

administration.

Sverige hör – genom Sida – till de största givarna

av humanitärt bistånd till Irak. Under år 2000

utbetalades drygt 60 miljoner kronor. Huvuddelen, ca

45 miljoner kronor, av stödet går till norra Irak

och kanaliserades via ett antal enskilda humanitära

organisationer, bl.a. Qandil (vatten/sanitet,

hälsoprogram), Mine Advisory Group (MAG) och Röda

korset (vatten och sanitet). Under 2001 har Sida

betalat ut drygt 31 miljoner kronor. Därutöver ger

Sverige via FN och EU humanitärt bistånd till hela

Irak.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U262 (kd) yrkande 4, 2001/02:U278

(s), 2001/02:U282 (v) yrkandena 2, 4 och 5,

2001/02:U325 (v) yrkande 4 samt 2001/02:U337 (c, m,

v, kd, fp, mp) yrkande 5 kan besvaras.

Minoriteterna

I FN har Sverige i olika sammanhang kritiserat Irak för brott

mot de mänskliga rättigheterna. FN:s kommission för

de mänskliga rättigheterna antog den 18 april 2001

en av EU årligen initierad resolution om situationen

för de mänskliga rättigheterna i Irak. I

resolutionen fördöms Irak för brott mot de mänskliga

rättigheterna samtidigt som Irak uppmanas att

respektera religiösa och etniska minoriteters

rättigheter. I resolutionen uppmanas även Irak att

omedelbart upphöra med tvångsförflyttning av

irakiska kurder. Den 19 december 2001 antogs i FN:s

generalförsamling en av EU framlagd resolution om de

mänskliga rättigheterna i Irak. Även i denna

resolution uppmanas Irak att omedelbart upphöra med

förtrycket av sin kurdiska befolkning.

Irak är en suverän stat som omfattar även de delar

av norra delen av landet som befolkas av kurder.

Liksom alla andra stater är Iraks suveränitet över

sitt territorium emellertid inte oinskränkt, utan

Irak är bundet av folkrättsliga överenskommelser och

andra förpliktelser.

Utskottet understryker att den irakiska regimen har

en plikt att respektera de mänskliga rättigheterna,

inklusive rätten till självbestämmande. Regimen har

också en plikt att respektera den humanitära rätten,

som skyddar krigets offer, inklusive civila, även i

interna konflikter. Rätten till självbestämmande kan

utövas genom autonomi. Folkrätten föreskriver inte

federalism, men däremot att folk har en rätt till

självbestämmande. Autonomi (begränsat självstyre)

för kurderna grundades i ett avtal mellan den

irakiska regimen och kurderna 1970. Avtalet sattes

delvis åt sidan genom irakisk lagstiftning, men i

slutet av april 1991, efter Gulfkriget, nåddes en

principiell enighet om att återuppliva detta avtal.

Utskottet har ovan konstaterat att för närvarande

pågår arbetet med att etablera en permanent

internationell brottmålsdomstol. En internationell

"ad hoc"- domstol för att ställa de ansvariga inför

rätta mot brott mot mänskligheten har upprättats för

Rwanda samt det f.d. Jugoslavien. Något förslag om

att bilda en sådan domstol rörande Irak har enligt

vad utskottet inhämtat inte varit föremål för

diskussion.

I de resolutioner som säkerhetsrådet beslutat om

regleras villkoren för att häva sanktionerna.

Eftersom dessa villkor ännu ej uppfyllts, och

sanktionerna därmed fortfarande är i kraft, är det i

dagsläget inte möjligt att ta ställning till den

situation eller de konsekvenser som eventuellt

skulle uppstå, bl.a. för de olika minoriteterna i

landet, om sanktionerna skulle hävas.

Utskottet konstaterar att Sverige under år 2000 gav

totalt 45 miljoner kronor i bilateralt bistånd till

ett antal enskilda humanitära organisationer i norra

Irak. Organisationerna bedriver humanitär verksamhet

inom områdena vatten och sanitet, minröjning,

återuppbyggnad av bostäder, skolor och kliniker samt

förstahjälpenprogram. Biståndsinsatserna, liksom de

humanitära organisationernas blotta närvaro, bidrar

till att förbättra den humanitära situationen i

norra Irak, vilket också skapar en viss trygghet och

en känsla av säkerhet hos befolkningen. Närvaron av

FN:s skyddsstyrka (United Nations Guards Contingent

in Iraq – UNGCI) bidrar också till att skapa en

säkrare situation, fram- för allt för de humanitära

aktörerna, så att de kan genomföra sina uppgifter.

Vaktstyrkan uppgår för närvarande till nästan 90

personer. Sverige, Tyskland, Nederländerna och USA

har sedan tillkomsten av styrkan varit dess största

finansiärer. Det svenska bidraget för perioden 2000

till 2001 (12 månader) uppgår till 4,5 miljoner

kronor.

Sverige undersöker för närvarande möjligheterna till

ett utbyte mellan svenska universitet och

universitet i norra Irak. Utbytet är tänkt att vara

ett stöd för utbildningsinstitutionerna i området

samt bidra till att stärka den pågående

demokratiseringsprocessen i norra Irak.

Förhoppningen är även att universitetssamarbetet på

sikt skall minska utflyttningen från området. Även

andra projekt för att stärka

demokratiseringsprocessen kan tänkas komma i fråga.

Vad gäller en gemensam strategi för att främja en

positiv samhällsutveckling i Irak har EU tagit ett

första steg med fokus på migrations- och asylfrågor.

En grupp för asyl- och migrationsfrågor, HLWG

(Högnivågruppen för asyl- och migrationsfrågor)

inrättades av Allmänna rådet i december 1998.

Grundtanken är att man genom humanitära insatser,

asyl- och migrationspolitiska insatser samt

förebyggande arbete för stabilisering och

demokratisering skall kunna minska

migrationsströmmar på sikt.

Utskottet anser att möjligheterna att utfärda någon

form av pass för befolkningen i norra Irak, för att

på så sätt bryta isoleringen, ur ett folkrättsligt

perspektiv skulle bryta mot Iraks suveränitet över

området. Förslaget är därför inte möjligt att

genomföra.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion

2001/02:U337 (c, m, v, kd, fp, mp) yrkande 6 och

anser att motionerna 2001/02:U275 (s), 2001/02:U282

(v) yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:U325 (v) yrkandena

1–3 och 5 samt 2001/02:U337 (c, m, v, kd, fp, mp)

yrkandena 1–3 kan besvaras.

Kurdfrågan

I motion 2001/02:U210 (v) framhålls att det är av stor betydelse

att respekten för demokrati och mänskliga

rättigheter stärks i norra Irak/irakiska Kurdistan.

Det krävs ett väl genomfört demokratiskt val där

styrkeförhållandena mellan politiska partier och

riktningar tydligt avspeglar sig i det kurdiska

parlamentets sammansättning. Detta kan också vara

ett bra sätt att förbereda förverkligandet av målet

i en framtida federation med Irak och ytterst även

ett framtida demokratiskt Irak. I yrkande 2 krävs

att Sverige bör verka för att väl genomförda

demokratiska val kommer till stånd i norra

Irak/irakiska Kurdistan, i syfte att stärka det

regionala kurdiska parlamentets och den regionala

regeringens legitimitet, nationellt och

internationellt.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sverige stöder den begränsade autonomi

som tidigare beslutats mellan å ena sidan den

irakiska centralregeringen och å andra sidan de två

kurdiska grupper – Kurdistans demokratiska parti

(KDP) och Kurdistans patriotiska union (PUK) – vilka

företräder kurderna i det aktuella området.

Sverige erkänner Iraks suveränitet över de kurdiska

områdena i norra Irak. Frågor om omfattningen av

självstyret i norra Irak och områdets framtida

ställning inom ramen för Iraks internationellt

erkända gränser bör enligt utskottets mening avgöras

av parterna själva.

Utskottet konstaterar att vissa framsteg gjorts de

senaste åren i norra Irak i fråga om demokratisk

utveckling och ökad respekt för de mänskliga

rättigheterna. Dessa framsteg till avgörande del

kunnat uppnås på grund av de särskilda förhållanden

som skapats i skydd av det flygförbud som råder i

området för irakiskt militärflyg.

Utskottet vill understryka att det finner dessa

demokratiska landvinningar värdefulla och anser att

det vore positivt med en fortsatt utveckling i

demokratisk riktning i de autonoma områdena i norra

Irak. Detta vore enligt utskottets mening av stor

betydelse även för övriga minoriteter i Irak.

Enligt vad utskottet inhämtat studerar för

närvarande svenska myndigheter möjligheter att

genomföra vissa demokratiprojekt i norra Irak. Mot

denna bakgrund utgår utskottet också ifrån att

Sverige kommer att ha beredskap för att ge sitt stöd

när frågan om demokratiska val i norra Irak

aktualiseras.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:210 (v) yrkande 2 kan besvaras.

19 Iran

I motion 2001/02:U252 (v, kd, c, fp, mp) yrkande 4

konstateras att under den första perioden av

president Khatamis ämbetsperiod skedde en viss

förbättring när det gällde demokratiska och

mänskliga rättigheter. President Khatami återvaldes

på våren 2001, men under sommaren 2001 har omkring

300 avrättningar ägt rum och även summariska

spöstraff har utdömts. Motionärerna menar att

Sverige och EU, i den kritiska dialogen med Iran,

bör intensifiera sin kritik av iranska myndigheters

tillämpning av dödsstraffet.

I motion 2001/02:U270 (v, s, m, kd, c, fp, mp)

yrkande 1 framhålls att det iranska folket saknar

rätt att fritt bilda sina egna organisationer. Det

finns illegal facklig verksamhet vid sidan av de

officiellt godkända organisationerna. Vid de

tillfällen då dessa fria fackliga grupperingar

hävdat sina rättigheter eller ställt krav,

exempelvis när arbetarna vid olika företag inte fått

någon lön på flera månader, har de angripits och

ledarna arresterats. Sverige bör i den kritiska

dialogen med Iran med kraft hävda det iranska

folkets rätt att fritt organisera sig i partier och

fackföreningar. I yrkande 2 krävs att Sverige i

olika internationella organ skall verka för att

omständigheterna kring flera författares samt en rad

politiskt och religiöst oliktänkande människors död

närmare granskas av en opartisk internationell

humanitär organisation. I yrkande 3 understryks

vikten av att FN:s speciella sändebud för mänskliga

rättigheter i Iran måste få möjlighet att besöka

landet och, i yrkande 4, att ett FN-kontor upprättas

i landet.

De iranska kvinnorna har utsatts för förtryck och

trakasserier på grund av en kvinnodiskriminerande

rättsordning, deras rättslösa ställning i

familjelagstiftningen och olika former av

segregering är grundad i sexualfientliga

föreställningar. Enligt yrkande 5 bör Sverige i den

kritiska dialogen lägga stor vikt vid kvinnornas

situation när det gäller deras ställning inom

rättssystemet, deras rätt till arbete och deras

möjligheter att yttra sig i samhällsdebatten.

Sverige bör inom EU också verka för att politiska,

diplomatiska och ekonomiska punktsanktioner skall

kunna tas i bruk som en del av den kritiska dialogen

(yrkande 6). I yrkande 8 krävs att Sverige i sina

direkta relationer med den iranska regeringen samt i

EU- och FN-sammanhang verkar för yttrandefrihet för

alla och för att författare och journalister ges

möjlighet att fritt ge ut sina verk, tidskrifter och

tidningar samt, i yrkande 9, att alla som fängslats

på grund av sin politiska eller religiösa

uppfattning försätts på fri fot.

I motion 2001/02:U289 (s) yrkande 1 framhålls att i

Iran förekommer fruktansvärda kränkningar av de

mänskliga rättigheterna. Varje dag utsätts ett stort

antal människor för brutala övergrepp från

myndigheternas sida. Under förra årets arbete i FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna har

Sverige drivit på och framgångsrikt samordnat EU:s

initiativ till den resolution som antogs för att

uppmärksamma situationen för de mänskliga

rättigheterna i Iran. I yrkande 2 krävs att Sverige

genom FN och EU agerar mycket aktivt avseende de

mänskliga rättigheterna och särskilt lyfter fram

kvinnornas situation i Iran.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sverige för en dialog med iranska

företrädare om MR-läget i Iran. Arresteringar av

reformförespråkare, den skärpta presslagstiftningen

och stängningar av ett stort antal tidningar utgör

allvarliga försämringar av MR-läget. I april 2000

antog FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna

en resolution, framlagd av EU, om situationen

beträffande de mänskliga rättigheterna i Iran. I

denna noteras framsteg på specifika punkter liksom

den stora potential som finns för genomgripande

förändringar. Samtidigt uttrycker dock EU oro över

problemen på MR-området och uppmärksammar

dödsstraff, tortyr, inhuman och förnedrande

bestraffning samt brist på respekt för

internationella normer i rättsutövningen.

Den av FN:s MR-kommission utsedde särskilde

representanten har ett generellt mandat att

undersöka förhållandena i Iran vad avser alla

aspekter av de mänskliga rättigheterna, och Sverige

har i sina bilaterala kontakter med Iran, liksom

genom EU, agerat för att representanten skall ges

möjlighet att besöka Iran. I diplomatiska och andra

officiella kontakter som Sverige har med iranska

företrädare i EU- och FN-sammanhang framhålls frågan

om att alla författare och journalister skall ges

möjlighet att fritt ge ut sina verk, tidskrifter och

tidningar.

Utskottet konstaterar att Sverige lägger stor vikt

vid kvinnornas situation i Iran när det gäller deras

ställning inom rättssystemet, deras rätt till arbete

och deras möjligheter att yttra sig i

samhällsdebatten. Frågor som rör MR, demokrati,

yttrandefrihet samt kvinnors, barns och minoriteters

rättigheter utgör centrala ämnen i de samtal som

Sverige på diplomatisk och annan officiell väg för

med företrädare för den iranska regeringen. Likaså

ingår dessa frågor i den kritiska dialog som EU för

med Iran. Frågan tas också upp i FN:s MR-resolution

för Iran och i samband med mötena i FN:s kommission

för de mänskliga rättigheterna.

Årligen tar EU initiativ i FN:s generalförsamling

till en resolution om situationen för de mänskliga

rättigheterna i Iran. EU:s politiska dialog med Iran

syftar dels till att söka påverka Iran vad avser

mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet,

dels till att integrera Iran i det internationella

samfundet. Utskottet menar att politiska och

diplomatiska markeringar bör göras endast vid

exceptionella tillfällen och att dialog är att

föredra framför isolering och andra former av

sanktioner.

Arbetet mot dödsstraffet har länge utgjort en

prioriterad fråga för Sverige i EU:s arbete på

området. Vid de återkommande dialogmötena mellan EU

och Iran – det senaste hölls i Teheran i september

2001 – diskuteras MR-frågor inklusive dödsstraffet.

Vid mötet betonade EU vikten av att de iranska

myndigheterna respekterar de mänskliga

rättigheterna.

Sverige fördömde i ett uttalande morden på ett antal

iranska författare så snart dessa dåd hade blivit

kända, och EU antog i december 1998 ett uttalande

till stöd för den rättsliga prövning av det

inträffade som då hade inletts i Iran. Den av MR-

kommissionen utsedde särskilde representanten,

Maurice Copithorne, har, som nämnts, ett generellt

mandat att undersöka förhållandena i Iran vad avser

alla aspekter av de mänskliga rättigheterna.

Författarmorden omfattas av detta.

En grundförutsättning för att ett FN-kontor skall

kunna upprättas i ett land är att landet i fråga

medverkar till och undertecknar ett avtal om detta

med FN. I Iran finns för närvarande ett UNDP-kontor.

Diskussioner har förekommit om att sekondera

personal från Högkommissariens för de mänskliga

rättigheterna kontor vid UNDP-kontoret, men något

avtal om detta har ännu inte kommit till stånd.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U252 (v, kd, c, fp, mp) yrkande

4, 2001/02:U270 (v, s, m, kd, c, fp, mp) yrkandena

1, 6, 8 och 9 samt 2001/02:U289 (s) yrkandena 1 och

2 kan besvaras.

20 Afghanistan

I motion 2001/02:U345 (fp) framhålls att de

hänsynslösa terroristattackerna mot USA har satt

Afghanistan i fokus. Landet har sedan länge varit

föremål för omfattande biståndsverksamhet men även

kritiserats p.g.a. bristande respekt för de

grundläggande mänskliga rättigheterna. Strider

mellan talibanerna och oppositionen fortsätter och

tvingar stora delar av den civila befolkningen på

flykt. Allvarlig torka gör att landet står inför en

humanitär kris. Denna situation kommer att skapa en

omfattande flyktingsituation, och i yrkande 56 krävs

att Sverige och övriga omvärlden måste vara beredda

att bistå de afghanska flyktingarna.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sverige har varit engagerat i

Afghanistan i över 20 år och varit en av de största

biståndsgivarna till landet. Under 2001 avsattes 225

miljoner kronor till Afghanistan. En stor del av

biståndet har gått till stöd för flyktingar och

internflyktingar, genom bl.a. UNHCR, Röda Kors-

rörelsen, Unicef och Svenska Afghanistankommittén

(SAK). SAK har t.ex. startat mobila hälsokliniker

och skolor i internflyktingläger i Afghanistan.

Under talibanregimen förekom omfattande övergrepp

mot de mänskliga rättigheterna, vilket ledde till

ökade flyktingströmmar. En förbättrad situation vad

gäller säkerhet och mänskliga rättigheter kommer att

leda till ökad repatriering av flyktingar. Redan i

dagsläget återvänder människor i tusental varje

vecka, och detta kommer att öka när våren kommer.

Ett massivt återvändande ställer stora krav på de

humanitära organisationerna i form av skydd och stöd

för återetablering. Sverige bidrar redan nu till

IOM:s (International Organisation for Migration)

pilotprojekt för välutbildade afghaner som vill

återvända.

Av Sveriges fortsatta bidrag till humanitära

insatser, återhämtning och återuppbyggnad kommer

flyktingstöd även fortsättningsvis vara en central

komponent. Bistånd till barn, som varit speciellt

utsatta under kriget, kommer att prioriteras.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U345 (fp) yrkande 56 kan besvaras.

21 Burma

I motion 2001/02:U345 (fp) framhålls att

militärjuntans förtryck i Burma och brott mot

grundläggande mänskliga rättigheter årligen

uppmärksammas av FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna. I sin resolution i april 2001 talar

kommissionen om regimens systematiska förföljelser

av den demokratiska oppositionen och av etniska

minoriteter liksom om dess omfattande och

systematiska användning av tvångsarbete. MR-

situationen har försämrats ytterligare enligt

kommissionen, och det görs systematiska brott mot de

mänskliga rättigheterna i Burma. FN:s specielle

rapportör för Burma förvägrades länge

inresetillstånd. Varje försök att ta upp frågan om

Burma i FN:s säkerhetsråd förhindras av Burmas

särskilda skyddsmakt Folkrepubliken Kina. I yrkande

32 krävs att Sverige verkar för att inom EU stödja

den demokratiska oppositionen och förmå regimen att

erkänna resultatet från det fria parlamentsvalet

1990.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att utgångspunkten för Sveriges agerande

gentemot Burma är att varje litet steg i riktning

mot en demokratisk utveckling måste anses vara av

värde och uppmuntras av omvärlden. Arbetet inom EU,

FN, ILO samt med Burmas grannländer inom ASEAN är av

stor betydelse för regeringens möjligheter att

påverka utvecklingen i landet. Sverige för

regelbundet samtal med oppositionen både inne i

Burma och i exil.

Regeringen bidrar aktivt till EU:s politik gentemot

Burma. Målet för EU:s politik är att förmå den

burmesiska regimen att respektera de mänskliga

rättigheterna och snarast inleda en dialog med

oppositionen. EU:s främsta politiska verktyg i

förhållande till Burma, den gemensamma ståndpunkten

från 1996, förlängdes med sex månader i oktober

2001. Ståndpunkten innehåller bl.a. visumförbud för

de ledande skikten inom regimen, förbud mot allt

utvecklingssamarbete (utom humanitärt bistånd samt

MR-bistånd via enskilda organisationer) och förbud

mot militärt samarbete.

Sverige bidrar med 5,25 miljoner kronor under

perioden 2000–2002 till

Centre for Humanitarian Dialogue, en

frivilligorganisation som genomför humanitära

medlingsinsatser i bl.a. Burma. Insatserna syftar

till minskat lidande och ökad humanitär säkerhet för

att därigenom bidra till konfliktens lösning. Sida

ger även stöd till burmesiska flyktingar som lever i

flyktingläger i Thailand. Bistånd om ungefär 41

miljoner kronor för åren 2001–2002 kanaliseras genom

Diakonia, som via Burma Border Consortium förser

flyktingarna med boende och andra förnödenheter.

Sverige bidrar även indirekt till flyktingarna genom

det humanitära bistånd som förmedlas genom bl.a. EU

och UNHCR. Den regionala MR-organisationen FORUM-

ASIA har mottagit stöd för en narkotikakampanj

riktad mot Burma. Stöd ges även till oppositionens

radiostation i Oslo. Riksdagen har på Sidas uppdrag

i februari 2002 genomfört en utbildning i Stockholm

för burmesiska exilparlamentariker. Enligt

utskottets uppfattning bidrar sådana insatser till

värdefulla tillfällen för kunskapsutbyten för båda

parter.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2001/02:U345

(fp) yrkande 32 kan besvaras.

22 Sri Lanka

I motion 2001/02:U212 (v) framhålls att när den

brittiska kolonialmakten lämnade Sri Lanka så

lämnade man ett land som var etniskt splittrat.

Olika grupper behärskade olika områden. Landet är

mycket rikt, inte minst på olika ädelstenar och

metaller. Större delen av dessa tillgångar kom att

hamna i majoritetens, den singalesiska befolkningen,

händer.

Konflikten mellan framför allt singaleser och

tamiler, men även med muslimska grupper, har pågått

sedan början av 1920-talet. Den senaste eskaleringen

mellan de olika grupperna skedde 1983 då de tamilska

tigrarna (LTTE, Liberation Tigers of Tamil Eelam)

inledde en väpnad kamp för att befria den norra

delen av landet och skapa en tamilstat. Tamilerna,

som utgör cirka 20 % av befolkningen, är av indiskt

ursprung. De importerades som arbetskraft till Sri

Lanka av de brittiska kolonialmyndigheterna för att

det behövdes arbetare på de lankesiska

teplantagerna. Deras status i Sri Lanka har sedan

dess varit osäker när det gäller medborgerliga

rättigheter och statstillhörighet. Motionärerna

menar i yrkande 1 att Sverige bör verka för att de

tamiler som arresterats och hållits fängslade utan

rannsakning och dom antingen friges eller att deras

fall underkastas en snar, korrekt, rättslig

prövning. I yrkande 2 krävs att Sverige inom EU och

andra internationella organisationer bör verka för

att tortyr och misshandel av arresterade personer

och politiska fångar i Sri Lanka upphör och, i

yrkande 3, att Sverige, som enskilt land och som

medlem av EU och andra internationella

organisationer, aktivt bör arbeta för en fredlig

lösning av konflikten mellan de etniska grupperna i

Sri Lanka och aktivt stödja de fredsinitiativ som

har tagits av den norska regeringen.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att återkommande överträdelser av de

mänskliga rättigheterna har följt i spåren av den

långvariga väpnade konflikten mellan den

srilankesiska regeringen och den tamilska LTTE-

gerillan. Under vissa perioder har mycket allvarliga

MR-överträdelser begåtts. Den väpnade konflikten,

som sedan 1983 krävt tiotusentals människoliv och

tvingat över en halv miljon människor att bli

internflyktingar, utgör landets allvarligaste

utvecklingshinder. Kränkningarna av de mänskliga

rättigheterna i Sri Lanka har fortlöpande följts av

Sverige och stått i fokus vid de bilaterala

kontakterna med landet. Sverige har dessutom, såväl

bilateralt som multilateralt, agerat för att

förbättra MR-situationen på Sri Lanka. Sverige har

också inom EU-samarbetet varit drivande för att

lyfta fram MR-situationen och den demokratiska

utvecklingen i Sri Lanka.

Sveriges bistånd till Sri Lanka har fokuserats på

utbildningsinsatser och landsbygdsutveckling, men

betydande belopp har också anslagits till andra

områden som humanitärt bistånd samt insatser till

stöd för mänskliga rättigheter och demokratisk

utveckling. Ett antal projekt inom

utvecklingssamarbetet som rör insatser på områdena

fred, demokrati och mänskliga rättigheter är

dessutom i beredningsstadiet och planeras att

påbörjas under 2002.

Genom Europeiska byrån för humanitärt bistånd (ECHO)

ges också bistånd bl.a. till den väpnade konfliktens

offer. Ett betydande EU-bistånd ges dessutom till

Family Rehabilitation Centers, vilka arbetar med att

rehabilitera tortyroffer.

Sverige och EU verkar i olika sammanhang, inklusive

multilaterala, för en fredlig lösning av konflikten

mellan de etniska grupperna i Sri Lanka. I

återkommande uttalanden från ordförandeskapet på

EU:s vägnar har Sri Lanka och LTTE uppmanats att

upphöra med fientligheterna och få till stånd en

varaktig uppgörelse. Vid upprepade tillfällen har

också uttalats stöd för den norska regeringens

strävanden att underlätta en förhandlingslösning av

konflikten.

Norges möjligheter att mäkla fred i Sri Lanka har ökat under

senaste tiden då regeringen i Colombo meddelat att

den tänker iaktta ytterligare en månads vapenvila. I

mitten av februari 2002 förlängde den tamilska

gerillan ensidigt sin vapenvila. Sri Lankas regering

har meddelat den norske medlaren att arméns

vapenvila har utsträckts till den 24 februari.

Avsikten var att ge medlaren tid att åstadkomma en

ömsesidigt överenskommen vapenvila mellan regeringen

och den tamilska LTTE-gerillan. Sedan julhelgen, när

båda sidor deklarerade tillfällig vapenvila, har

regeringen mildrat den ekonomiska blockad som i

flera år har riktats mot gerillakontrollerade

områden i norr. Norska fredsmäklare har varit

försiktigt optimistiska och menar att båda parter

känner ökat förtroende för varandra. LTTE ställer

dock fortfarande som ett oavvisligt krav att

rörelsen måste förklaras laglig, innan den ger sig

in på några förhandlingar. Sverige har ställt sig

positivt till att sända personal till Sri Lanka för

att övervaka vapenvilan.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U212 (v) yrkandena 1–3 kan besvaras.

23 Taiwan

Taiwan i internationella organ

I motion 2001/02:U202 (m) framhålls att Taiwan i dag erkänns

diplomatiskt av ett trettiotal länder. Dock är det

långt kvar innan flertalet nationer har erkänt

Taiwan. 1971 tog Folkrepubliken Kina plats i FN. En

plats som tidigare innehafts av Republic of China

(ROC), dvs. Taiwan, som är ett av de länder som

grundade FN. Motionären anser i yrkande 1 att

Sverige bör verka för att FN åter accepterar ROC som

medlemsnation. Taiwan tvingades även lämna

världshälsoorganisationen WHO. I yrkande 2 krävs att

Sverige skall verka för att WHO accepterar Taiwan.

Även i motion 2001/02:U213 (m) anses att Sverige bör

verka för att Taiwan skall kunna delta i arbetet i

WHO som observatör. Liknande synpunkter framförs i

motion 2001/02:U274 (m) yrkande 1 där motionärerna

framhåller att Taiwan står utanför många viktiga

internationella organ, som FN och WHO, och att

Sverige måste agera för att Taiwan ges möjlighet att

ansluta sig till dessa. I motion 2001/02:U299 (m)

framhålls att Taiwan har en unik ställning i världen

och att det är orimligt att ett land som Taiwan, en

av världens främsta ekonomiska aktörer och en av

Asiens främsta demokratier, står utanför FN. Det är

därför angeläget att det inom FN tillsätts någon

form av utredning för att komma fram till hur

Taiwans ställning i världssamfundet skall kunna

lösas. Sverige bör med all kraft försöka bidra till

att en sådan lösning kommer till stånd (yrkande 1).

Liknande synpunkter framförs i motion 2001/02:U307

(m, v, kd, c, fp, mp) där det framhålls att den

demokratiska utvecklingen i Taiwan har stärkts under

senare år. I september 2001 antog The Standing

Committee of European Doctors, dvs. samarbetsorganet

mellan läkarförbunden inom EU, EES och

kandidatländerna, ett enhälligt beslut om att kräva

att Taiwan skall ges observatörsstatus i WHO.

Sverige bör aktivt verka för att Taiwan som

observatör skall kunna delta i arbetet inom WHO.

Inom ramen för den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken inom EU bör Sverige, enligt

motion 2001/02:U345 (fp) yrkande 52, verka för att

det demokratiska Taiwan ges plats i FN och WHO, vid

sidan av Folkrepubliken Kina, till dess att folken i

Kina och Taiwan i demokratiska val kan ta ställning

till sin eventuella gemensamma framtid. Så sent som

vid generalförsamlingens öppnande i september 2000

väcktes åter frågan av ett antal medlemsstater att

låta utreda Taiwans representation i FN (yrkande

53). Frågan föll på Kinas veto. Varken Sverige eller

EU stod bakom ansträngningarna att bereda plats för

Asiens mest vitala demokrati och dess 23 miljoner

invånare i FN-familjen. Sverige och EU bör i

fortsättningen aktivt stödja detta förslag. Det

avser också frågan om Taiwans representation i olika

underorgan (yrkande 54).

Utskottets överväganden

Utskottet erinrar om att det haft anledning att ta ställning

till flertalet yrkanden om frågan om Taiwans

representation i FN och olika FN-organ, senast i

betänkande 2000/01:UU10 vari bl.a. sägs:

”Medlemskap i FN behandlas av Sverige enligt

universalitetsprincipen; suveräna stater som Sverige

erkänner anses ha rätt att ansluta sig till FN och

dess organ. I enlighet med FN:s stadgar upptas nya

medlemmar i FN genom beslut i generalförsamlingen

efter beredning i och på rekommendation av

säkerhetsrådet. Ett flertal stater satte sig emot

ett förslag att föra upp frågan om Taiwans ställning

på generalförsamlingens dagordning hösten 1993.

Sedan 1993 har ytterligare försök att föra upp

frågan om Taiwans ställning på generalförsamlingens

dagordning misslyckats. Ett gemensamt initiativ togs

1995 av tjugotalet länder som då erkände Taiwan och

hade diplomatiska förbindelser med landet. Dessa var

ett antal länder huvudsakligen i Centralamerika,

Karibien och Afrika; bl.a. Guatemala, Nicaragua,

Panama, Dominikanska republiken, Centralafrikanska

republiken och Swaziland.

Utskottet konstaterar att Sverige inte erkänner

Taiwan som en suverän stat. Den svenska ett-Kina-

politiken är klar och tydlig. Sedan 1971 är

Folkrepubliken Kina innehavare av den Kina

tillhöriga platsen i FN.

Utskottet anser att det är positivt att Taiwan har

utvecklade kontakter med olika länder samt med

Folkrepubliken Kina. Utskottet ser positivt på den

demokratiska utveckling som skett i Taiwan. Med

hänvisning till vad ovan anförts samt till tidigare

uttalanden av utskottet framstår det som klart att

det inte är motiverat att agera för Taiwans

medlemskap i FN.”

Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Utskottet konstaterar att från svensk sida skulle en

utveckling som möjliggör observatörskap i WHO för

Taiwan välkomnas. Ett sådant observatörskap

förutsätter emellertid enighet inom WHO – vilket i

dag inte föreligger – och därmed saknas grunden för

ett sådant beslut. Sverige söker på olika sätt

samråd i EU-kretsen i denna fråga. Utskottet har

inhämtat att även om Taiwan i dag varken är medlem

eller observatör i WHO har landet möjlighet att

använda information från WHO, t.ex. i en situation

med utbrott av smittsamma sjukdomar.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U202 (m) yrkandena 1 och 2,

2001/02:U213 (m), 2001/02:U274 (m) yrkande 1,

2001/02:U299 (m) yrkande 1, 2001/02:U307 (m, v, kd,

c, fp, mp) samt 2001/02:U345 (fp) yrkandena 52–54

kan besvaras.

Taiwans representationskontor och svensk

representation i Taiwan

I motion 2001/02:U202 (m) konstateras att Sverige och Taiwan har

omfattande handelsutbyte liksom andra kontakter inom

kultur, forskning och utbildning. På grund av de

omfattande kontakterna har Sverige ett exportkontor

i Taiwan, och Taiwan å sin sida har ett

representationskontor i Stockholm. I yrkande 3

föreslås att Sveriges behandling av Taiwans

representation blir densamma som för övriga länder

inom EU och att Sverige behandlar Taiwans

representationskontor i Stockholm som likvärdigt med

en utländsk beskickning. I yrkande 4 krävs att ett

dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Taiwan

upprättas. Även i motion 2001/02:U299 (m) yrkande 2

framhålls att med tanke på de omfattande

förbindelserna mellan Sverige och Taiwan bör Sverige

ge Taiwans kontor i Stockholm samma behandling som

kommer Sveriges exportkontor i Taipei till del.

I motion 2001/02:U236 (m) framhålls att det i östra Asien bara

finns ett land med ett fullt utvecklat demokratiskt

system, Taiwan, med ett föredömligt genomfört

regeringsbyte. Relationen mellan Taiwan och Kina är

känslig, liksom Kinas känslighet i relationer till

omvärlden i denna fråga. De som verkar i demokratisk

anda måste behandlas positivt. I många år har

motioner lagts fram om att Sverige skall öka sina

kontakter med Taiwan, inte bara genom handel utan

även politiskt. Motionärerna menar att en viktig

symbolisk gest skulle vara att låta Taiwans

representation i Stockholm få samma status,

exempelvis vad avser skattefrågor, som åtnjuts av

den svenska representationen i Taiwan. Motionärerna

menar att Sverige bör bereda Taiwans

representationskontor i Stockholm villkor som är

likvärdiga dem som andra länder bereder taiwanesiska

kontor. Liknande synpunkter framförs i motion

2001/02:U345 (fp) yrkande 48 i vilken krävs att

Taiwans representationskontor i Stockholm ges

diplomatisk skattefrihet.

I motion 2001/02:U345 (fp) yrkande 49 krävs också

att den svenska representationen i Taipei bör

förstärkas. Representationen visade sig vara ytterst

värdefull för att tillvarata de omfattande svenska

intressena i Taiwan i samband med den stora

jordbävningskatastrofen i september 1999, och

Sverige bör, enligt motion 2001/02:U345 (fp) yrkande

50, medverka till att EU upprättar ett

informationskontor i Taipei.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att frågan om status för Taiwans

representationskontor i Stockholm har behandlats i

tidigare betänkande, senast i bet. 2000/01:UU10.

”I enlighet med Wienkonventionen om diplomatiska

förbindelser beviljar Sverige med stöd av bl.a.

lagen om immunitet och privilegier i vissa fall

utländska diplomatiska beskickningar i Sverige

immunitet och privilegier. Sverige och Taiwan har

inte upprättat diplomatiska förbindelser, och Taiwan

kan således inte ha en diplomatisk beskickning i

Sverige. Med nuvarande lagstiftning är det därför

omöjligt att tillmötesgå kravet på skattebefrielse

för Taiwans handelskontor i Stockholm. I motionen

hänvisas till att personalen vid det svenska

Exportrådskontoret i Taipei åtnjuter

skattebefrielse. Sverige tillämpar dock inte

reciprocitetsprincipen för behandling av utländsk

representation. Det är således inte heller möjligt

att av reciprocitetsskäl bevilja Taiwankontoret

skattebefrielse.”

Utskottet vidhåller den anförda uppfattningen.

Utskottet anser vidare att Exportrådets kontor i

Taiwan är en viktig stödjepunkt för svenska

intressen på olika områden. Exportrådet ser med

jämna mellanrum och i nära samråd med

Utrikesdepartementet över kontorets

verksamhetsinriktning och resursbehov. Utskottet har

inhämtat att någon form av EU-representation i

Taipei har diskuterats i EU-kretsen, men att

etablering för närvarande inte är aktuell, bl.a. med

hänsyn till budgetrestriktioner.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet

motionerna 2001/02:U202 (m) yrkande 3, 2001/02:U299

(m) yrkande 2, 2001/02:U236 (m), 2001/02:U345 (fp)

yrkande 48 samt anser att motion 2001/02:U345 (fp)

yrkandena 49 och 50 med vad som ovan anförts kan

besvaras.

Utskottet konstaterar att förhandlingar om en

svensk-taiwanesisk överenskommelse för undvikande av

dubbelbeskattning har slutförts. På begäran av

Lagrådet kommer överenskommelsen att sändas ut på

remiss till juridisk expertis. Finansdepartementet

räknar med att under våren kunna förelägga riksdagen

en proposition i ärendet. Målsättningen är att

överenskommelsen skall träda i kraft senast vid

årsskiftet 2002/2003, förutsatt att

beredningen/godkännandeprocessen då också är klar på

taiwanesisk sida.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U202 (m) yrkande 4 kan besvaras.

Visumfrågor

I motion 2001/02:U217 (m) framhålls att inom ramen för en "ett-

Kina-politik" bör dialog, kontakter och samtal

prägla Sveriges och EU:s linje gentemot

Folkrepubliken Kina och Taiwan. Motionärerna menar

att Sverige bör verka för att EU:s inofficiella

praxis gällande visumfrågor för vissa personer från

Taiwan ändras så att t.ex. privata besök av personer

i höga befattningar inte hindras. Även i motion

2001/02:U345 (fp) yrkande 51 krävs att reglerna för

att utfärda besöksvisum för taiwanesiska medborgare

i ledande ställning måste förändras. Invånare från

demokratiska stater får aldrig vägras inresa i

Sverige av politiska etikettsskäl.

Utskottets överväganden

Ett-Kina-politiken som Sverige följer innebär att det inte är

möjligt att upprätthålla diplomatiska förbindelser

med både Peking och Taipei. Samtliga EU-länder,

inklusive Sverige, har valt att ha diplomatiska

förbindelser med Peking. Följden av detta är att

inga mellanstatliga förbindelser med Taiwan kan

förekomma. Officiella besök från Taiwan är därmed

inte möjliga, utan alla besök sker inofficiellt. När

det gäller besök från Taiwan på högsta politiska

nivå kan även privata besök få en officiell ram som

gör dem mindre lämpliga. Utskottet konstaterar att

det råder enighet om denna syn inom EU-kretsen.

De begränsningar som gäller för besöksutbytet har

dock inte hindrat Sverige från att utveckla goda

kontakter med Taiwan. Förutom en omfattande handel

finns även ett aktivt utbyte inom den akademiska

världen, på kulturområdet och mellan representanter

för det civila samhället. Under senare år har ett

flertal besök från Taiwan genomförts i Sverige,

inklusive inofficiella ministerbesök som en följd av

det kommersiella och teknologiska utbyte som äger

rum mellan länderna. Under mars månad 2002 genomförs

ett besök i Taiwan från det svenska

näringsdepartementet på statssekreterarnivå med

deltagare från Exportrådet, Ericsson, Combitech

Traffic System, AU-System, Apis m.fl. Resan är en

uppföljning av tidigare besök från Taipei i Sverige

och görs i syfte att främja och marknadsföra svenskt

IT-kunnande och svensk IT-industri i Taiwan.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U217 (m) samt 2001/02:U345 (fp)

yrkande 51 kan besvaras.

Relationerna mellan Taiwan och Kina

I motion 2001/02:U274 (m) yrkande 2 konstateras att

Folkrepubliken Kina har uttalat hot om invasion av

Taiwan. Genom olika uttalanden kräver ledare i

Folkrepubliken Kina att Taiwan skall godta Kinas

tolkning av principen om ett Kina. Sverige måste

klart och tydligt deklarera att Taiwan, liksom andra

suveräna, fria och demokratiska stater, fritt och

självständigt avgör sin egen framtid.

Taiwan var länge en militär enpartistat. I slutet av

80-talet påbörjades tillsammans med en snabb

ekonomisk och social utveckling också en politisk

demokratisering. Under det senast decenniet har den

demokratiska utvecklingen accelererat med

flerpartisystem, allmänna fria val, allmänna

presidentval och i mars 2000 valdes oppositionens

kandidat Chen Shuibian till president i Taiwan. För

första gången i den kinesiska kultursfären

genomfördes ett maktskifte genom fredliga, fria och

demokratiska val. Taiwan utgör i dag ett exempel för

resten av Asien på en modern demokrati. I

2001/02:U345 (fp) yrkande 47 krävs att all kinesisk

maktpolitik mot Taiwan måste fördömas klart och

entydigt.

Utskottets överväganden

Utskottet ser positivt på det senast decenniets utveckling i

Taiwan och att landet nu är en demokrati. Alla

politiska ledare i Taiwan är numera utsedda i fria

demokratiska val.

Utskottet ser positivt på denna utveckling och har

vid flera tillfällen uttryckt sitt stöd för den

demokratiska utvecklingen på Taiwan. Även om det

finns restriktioner i det officiella umgänget med

Taiwan, förekommer breda kontakter och utbyte i båda

riktningarna. Ett väl utbyggt kontaktnät med Taiwan

stärker förutsättningarna att stå som ett

demokratiskt föredöme i hela regionen, särskilt i

förhållande till Folkrepubliken Kina. Det kinesiska

inre kabinettet (State Council) har tidigare

deklarerat att om Taiwans myndigheter skjuter upp

förhandlingar om återförening på obestämd tid

tvingas den kinesiska ledningen vidta alla tänkbara

åtgärder inklusive bruk av maktmedel.

Utskottet tar generellt avstånd från militära hot

som påtryckningsmedel och har ovan konstaterat att

den svenska regeringen vid flera tillfällen starkt

reagerat mot att Folkrepubliken Kina använt militära

hot som påtryckningsmedel. Sveriges inställning är

att Taiwans framtida status är en fråga som måste

lösas på fredlig väg av de berörda parterna.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U274 (m) yrkande 2 samt

2001/02:U345 (fp) yrkande 47 kan besvaras.

Dödsstraffet i Taiwan

I motion 2001/02:U215 (m) yrkande 7 krävs att Sverige bör

markera sitt stöd för Taiwans intentioner att

avskaffa dödsstraffet.

Utskottets överväganden

Utskottet kan konstatera att representanter för Taiwans regering

under 2001 uttalade sin förhoppning om dödsstraffets

avskaffande, vilket mötte blandade reaktioner i

Taiwan. Inga konkreta åtgärder sägs ännu ha

vidtagits för att uppnå detta under den nuvarande

presidentens mandatperiod. Enligt Amnesty

Internationals årsrapport verkställdes 17

avrättningar under 2000, en minskning från 1999 då

24 människor avrättades.

Utskottet har ovan behandlat frågan om dödsstraffets

avskaffande och ser med oro på det faktum att det

fortfarande förekommer i flera länder. Den

lagstiftande församlingen i Taiwan har nyligen

avskaffat lagen om kontroll och bestraffning av

gängrelaterade brott, som bland annat föreskrev

obligatoriskt dödsstraff för ett antal allvarliga

brott. Utskottet konstaterar att ett avskaffande av

dödsstraffet i Taiwan givetvis är i linje med

Sveriges och EU:s ansträngningar att avskaffa

dödsstraffet varhelst det förekommer.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U215 (m) yrkande 7 kan besvaras.

24 Kina

Allmänt om situationen i Kina

I motion 2001/02:U206 (m) anförs att vissa uppgifter gör

gällande att 100 000 falungongutövare häktats,

20.000 sänts till arbetsläger och hundratals

torterats och avlidit i polishäkten. Oliktänkande

som inte sanktionerats av staten bekämpas med alla

medel. I motionen framhålls att Sverige skall verka

för att oberoende undersökningar genomförs och kräva

att falungongutövare och politiska fångar släpps

fria samt ställa som krav för svenskt deltagande i

OS att de mänskliga rättigheterna efterlevs.

I motion 2001/02:U214 (m) framhålls att Folkrepubliken Kina är

jordens största marknad, och potentialen för

ekonomisk tillväxt och internationell handel är

mycket stor. Den kinesiska kulturen har i

århundraden varit en av mänsklighetens mest

framstående. Det är viktigt både för landets och

omvärldens välstånd att Folkrepubliken Kina

integreras i den fria världsekonomin. I kraft av

ökad ekonomisk styrka kommer landets politiska

betydelse att växa. Motionärerna menar att

utvecklingen i Taiwan visar att västerländsk

demokrati och kinesisk kultur inte bara är fullt

förenliga, utan också en mycket lyckosam

kombination. I yrkande 1 framhålls att Taiwans

demokratiseringsprocess är ett gott exempel för hela

regionen och inte minst för Folkrepubliken Kina. Att

Kina är en betydande ekonomi i vardande får inte

hindra Sverige från att påtala brister i mänskliga

rättigheter och kritisera landets militära

rustningar. Folkrepubliken Kina får inte bedömas med

annan måttstock än andra länder. Samtidigt som

Sverige tydligt reagerar mot diktaturen i

Folkrepubliken Kina måste stöd ges till handel som

skapar välstånd, öppnar landet och skapar kontakter

som stärker kraven på demokrati.

Folkrepubliken Kina har under de senaste åren ökat

sin kärnvapenkapacitet. Kina har nu, tillsammans med

USA och Ryssland, full nukleär förmåga och kan

avlossa robotar från marken, luften och havet. När

Folkrepubliken Kinas utrikesminister besökte Sverige

togs inte landets kärnvapenprogram upp på agendan. I

yrkande 2 krävs att Sverige återkommande måste

markera att Kinas kärnvapenrustningar är

oacceptabla. Frågan måste också tas upp inom ramen

för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Folkrepubliken Kinas regering försöker skrämma

människor till efterrättelse för att på så sätt

styra demokratiska val i grannlandet Taiwan.

Motionärerna menar i yrkande 3 att Sverige med

största tydlighet måste markera att det inte är

acceptabelt att hota sina grannar eller, i yrkande

4, att söka styra resultaten i fria och demokratiska

val i andra länder. Även detta krav måste finnas med

i Sveriges agerande i den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken så att Sverige och EU alltid

finns på demokratins sida.

Från Taiwans sida har det förts fram förslag om att

ett möte skall äga rum för att behandla såväl

handels- som transportfrågor. Initiativet är

välkommet och ansvarsfullt, eftersom det bara är

genom samtal som relationerna mellan Folkrepubliken

Kina och Taiwan kan hanteras på ett konstruktivt

sätt. Peking har dock hittills avvisat planerna på

ett möte, eftersom kommunistledningen vägrar att se

Taiwan som annat än en utbrytarprovins. Motionärerna

menar i yrkande 5 att samtal mellan Folkrepubliken

Kina och Taiwan ligger i hela världens intresse.

Sverige måste stödja och uppmuntra samtal mellan

länderna. Vidare framhålls, i yrkande 6, vikten av

att öka tydligheten i Sveriges ställningstaganden

gentemot Folkrepubliken Kina. Ökad tydlighet

förutsätter också en ny, konsekvent och sammanhållen

Kinapolitik.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att den kampanj som Kinas regering

bedrivit mot falungong i över två år har lett till

omfattande kränkningar av de mänskliga

rättigheterna. Människor har frihetsberövats och

misshandlats, och ett stort antal dödsfall av

fängslade medlemmar har rapporterats. Bannlysningen

av falungongrörelsen strider mot yttrande- och

organisationsfrihetens principer.

Sverige ser mycket allvarligt på situationen när det

gäller de mänskliga rättigheterna i Kina och kommer

att fortsätta att på hög nivå och vid varje givet

tillfälle uppmana Kinas regering att upphöra med de

kränkningar som rapporteras. Detta kommer även

fortsättningsvis att göras i direkta samtal och

kontakter med Kinas regering, både bilateralt och

vid andra dialogtillfällen mellan EU och Kina.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U206 kan besvaras.

Utskottet understryker att det är en grundsten i

svensk utrikespolitik att överallt stödja utveckling

mot demokrati och respekt för de mänskliga

rättigheterna. Den utveckling som skett i Taiwan mot

demokrati är av stor betydelse och har rönt

uppskattning och stöd från svensk sida. Utskottet

ser positivt på det senaste decenniets utveckling i

Taiwan och att landet nu är en demokrati. Alla

politiska ledare är numera utsedda i fria

demokratiska val. Taiwans exempel visar att

demokrati väl kan utvecklas i ett kinesiskt

samhälle. Sverige eftersträvar ett utbyggt

kontaktnät med Taiwan och uppmuntrar kontakter både

av politisk, ekonomisk, akademisk och kulturell

karaktär mellan länderna. Därigenom stärks också

Taiwans förutsättningar att stå som demokratisk

förebild för hela regionen liksom dess möjligheter

att positivt påverka utvecklingen i Folkrepubliken

Kina.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U214 (m) yrkande 1 kan besvaras.

Utskottet ser allvarligt på Kinas

kärnvapenupprustning. All kärnvapenupprustning är

oacceptabel. Kärnvapenstaterna har en särskild

skyldighet enligt ickespridningsfördraget mot

kärnvapen (NPT) att nedrusta. Vid

översynskonferensen för NPT år 2000 antogs

enhälligt, av samtliga medlemsstater, en konkret

åtgärdslista i tretton steg för

kärnvapennedrustning. Det viktigaste åtagandet var

att kärnvapenstaterna gjorde ett otvetydigt

politiskt åtagande att eliminera sina

kärnvapenarsenaler. Detta åtagande gäller för Kina

liksom för de övriga kärnvapenstaterna.

Sverige är fast beslutet att tillsammans med övriga

Ny Agenda-medlemmar fortsätta arbetet för

genomförandet av de överenskommelser om

kärnvapennedrustning som gjordes vid 2000 års NPT-

konferens. En prioriterad fråga för Sverige är att

det viktiga provstoppsavtalet för kärnvapen (CTBT)

kan träda i kraft så snart som möjligt. En annan

viktig fråga är att förhandlingar vid

nedrustningskonferensen (CD) kan inledas om ett

förbud mot produktion av klyvbart material för

vapenbruk (FMCT).

Ett ytterligare krav som Sverige ställt på Kina är

en ökad transparens beträffande det kinesiska

innehavet av kärnvapen och kärnvapenmaterial. Kina

och de övriga kärnvapenstaterna har gjort ett

politiskt åtagande avseende ökad transparens i

kärnvapeninnehavet.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U214 (m) yrkande 2 kan besvaras.

Utskottet konstaterar att de senaste valen hölls i

december 2001 på Taiwan. De valen gällde en ny

lagstiftande församling samt borgmästare i ett antal

städer och ledamöter i lokala församlingar. Valen

synes denna gång ha förlöpt utan öppet hotfulla

uttalanden från Kina eller försök att påverka

utgången, vilket tidigare skett under t.ex.

presidentvalet 2000. Inte heller efter valet har hot

upprepats i kinesisk press med anledning av

valutgången. Från svensk sida uppmuntras båda parter

att utveckla kontakterna och möjligheten till

politisk dialog på hög nivå. Kinas och Taiwans

inträde i WTO kan också ses som ett viktigt steg i

utvecklingen av relationerna och av värde för en

fredlig lösning av Taiwanfrågan.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U214 (m) yrkandena 3–5 kan besvaras.

I regeringens skrivelse 1998/99:61 Framtid med

Asien. En svensk Asienstrategi inför 2000-talet

finns en redogörelse för de prioriteringar och

överväganden som gjorts för en sammanhållen svensk

Kinapolitik. Där klargörs att Sverige ser det som

angeläget att omvärlden verkar för att Kina

inkorporerar internationella normer och som

ansvarstagande part engageras i det globala arbetet

för fred och säkerhet, respekt för mänskliga

rättigheter, demokrati och frihandel. En politisk

dialog med Kina är ett viktigt medel att främja

denna integrering.

EU:s Kinapolitik beskrevs 1998 i Kommissionens

dokument Building a Comprehensive Partnership with

China. Målsättningarna är att stödja Kinas fortsatta

integrering i det internationella samfundet,

ekonomiskt och politiskt och främja övergången till

ett öppnare samhälle byggt på internationella

rättsprinciper och med respekt för de mänskliga

rättigheterna. En uppföljning av detta dokument har

gjorts och antogs den 15 maj 2001: EU Strategy

towards China: Implementation of the 1998

Communication and Future Steps for a more Effective

EU Policy. Europeiska rådet antog den 25 juni 2001

slutsatser angående sina relationer till Kina. Dessa

dokument innebär fördjupad analys och preciseringar

av en långsiktig Kinapolitik med konkreta

rekommendationer.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion

2001/02:U214 (m) yrkande 6.

Dödsstraff och tortyr

I motion 2001/02:U215 (m) framhålls att Folkrepubliken Kina är

jordens största diktatur och brister grovt i

respekten för mänskliga fri- och rättigheter. Mellan

1990 och 1998 registrerade Amnesty 25 400 dödsdomar

och mer än 16 500 verkställda avrättningar i landet.

Den verkliga siffran kan vara än högre.

Folkrepubliken Kina avrättar fler människor än

världens övriga länder tillsammans. I yrkande 1

krävs att Sverige och EU måste verka för att

användningen av dödsstraffet i Folkrepubliken Kina

upphör och i yrkande 2 att Sverige och EU måste

verka för att tortyr av fångar i Folkrepubliken Kina

inte äger rum. Rättsapparaten används för politisk

förföljelse, och oliktänkande och religiösa

människor förtrycks och fängslas. Staten

kontrollerar Internet, tidningar och andra medier. I

yrkande 3 krävs att Sverige och EU måste verka för

att rättsväsendet i Folkrepubliken Kina

avpolitiseras, och i yrkande 4 krävs att Sverige

verkar för att politiska fångar i Folkrepubliken

Kina friges samt att förföljelsen av oppositionella

samt religiösa personer upphör. I yrkande 5

framhålls kravet på att öka förståelsen inom det

kinesiska ledarskapet för de mänskliga

rättigheternas universalitet.

Eftersom män anses vara viktigare än kvinnor i Kina har landets

ettbarnspolitik lett till att blivande föräldrar

aborterat flickfoster för att de ska få en pojke som

enda barn. Detta har lett till att det per 100

flickor föds 111,3 pojkar i Kina. Politiken har lett

till tvångsaborter, barnamord och att föräldrarna

överger sina flickebarn. I 2001/02:U215 (m) yrkande

6 framhålls att hundratusentals, kanske miljoner,

flickor försvinner i Kina och att detta är en

oacceptabel konsekvens av ettbarnspolitiken och

synen på mäns och kvinnors olika värde.

Utskottets överväganden

Utskottet kan konstatera att Sverige vid flera tillfällen och på

hög nivå har tagit upp dödsstraffet med Kinas

regering och uppmanat Kina att upphöra med att

utdöma dödsstraff och att det helt avskaffas. Detta

har skett i direkta samtal och kontakter med den

kinesiska regeringen, både bilateralt och vid olika

multilaterala dialogtillfällen, som t.ex. vid EU:s

dialog om mänskliga rättigheter, samt genom

anföranden i bl.a. FN. Sverige kommer även

fortsättningsvis att noga bevaka användandet av

dödsstraffet i Kina och framföra den principiella

ståndpunkten att dödsstraffet bör avskaffas. Liksom

dödsstraffet står tortyren också högt på agendan för

EU:s dialog med Kina om de mänskliga rättigheterna.

Det senaste seminariet EU–Kina om mänskliga

rättigheter som anordnades under Belgiens

ordförandeskap hade som sitt ena huvudtema

förekomsten av tortyr.

EU:s och Sveriges ansträngningar att bringa det

kinesiska rättsväsendet i överensstämmelse med

internationella normer fortsätter genom

kunskapsöverföring i olika former och kontaktnät.

Sverige verkar bl.a. genom utbildningsverksamhet för

att öka kunskapen om regler som kan motverka

användandet av tortyr. Genom Raoul

Wallenberginstitutet bedrivs kurser som riktas mot

olika befattningshavare inom det kinesiska

rättsväsendet och syftar till att höja kunskapsnivån

om innebörden av internationella konventioner på

mänskliga rättighetsområdet, inklusive tortyrfrågan.

Utskottet konstaterar att strävan att bistå Kina i

moderniseringen av rättsväsendet sedan många år har

inneburit en rad insatser och kunskapsutbyte mellan

Kina och Sverige och Kina och EU. Kinas rättsväsen

och lagstiftning har under de senaste 20 åren

genomgått omfattande reformering och bringats i mer

formell överensstämmelse med internationellt

rättstänkande. Graden av politisering av

rättsapparaten har minskat, och denna trend tycks

fortsätta. Full rättssäkerhet kan dock inte uppnås

under det enpartisystem som råder.

Observatörer anser att människorättssituationen

försämrats i Kina, bl.a. till följd av den s.k. slå

hårt-kampanjen. Till dem som drabbats hör politiska

dissidenter, människor som deltagit i kampanjer mot

korruption, arbetaraktivister,

människorättsförsvarare och medlemmar av icke

godkända religiösa eller andliga rörelser. En del

har dömts till långa fängelsestraff efter

bristfälliga rättegångar eller sänts till

tvångsarbete i fångläger. Enligt uppgift torterades

eller misshandlades många.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U215 (m) yrkandena 1–3 kan besvaras.

Utskottet konstaterar vidare att i den politiska

dialogen med Kina som bedrivs såväl bilateralt som

av EU framförs ständigt krav på att politisk

förföljelse skulle upphöra. De är också en central

del i den specifika dialog om mänskliga rättigheter

som förs två gånger om året med Kina. EU har där

förmedlat listor på personer som sitter fängslade

och vars frigivning EU kräver. Många enskilda länder

har gjort detsamma. I bilaterala sammanhang förs på

olika nivåer krav på frigivning av fängslade

personer fram från svensk sida.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U215 (m) yrkande 4 kan besvaras.

Rättigheterna i 1948 års allmänna förklaring om de

mänskliga rättigheterna är universella. De gäller

alla människor, utan åtskillnad. Varken land, kultur

eller specifik situation kan åberopas för ett

åsidosättande av dessa, vilket också bekräftades av

världssamfundet vid Världskonferensen om de

mänskliga rättigheterna i Wien 1993. Självklart

anser Sverige att universalitetsprincipen även

omfattar Kina, vilket också har färgat kontakterna

med Kina på området. Av samma skäl har Sverige och

EU aldrig accepterat den motion om ickebehandling

som Kina upprepade gånger framlagt i FN:s MR-

kommission för att motsätta sig att frågan behandlas

där.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U215 (m) yrkande 5 kan besvaras.

Utskottet anser att det finns anledning att se

mycket allvarligt på den omfattande rapportering om

övergrepp och tvångsaborter till följd av Kinas

barnbegränsningspolitik. Den kinesiska regeringen

har ända sedan 1970-talet bedrivit en medveten

familjepolitik som begränsar rätten att sätta barn

till världen. Att enskilda tjänstemän och poliser

gjort sig skyldiga till grova överträdelser, såsom

tvångsaborter, är väl dokumenterat. I många fall har

föräldrar även begått barnamord och övergivit

nyfödda flickor, vilket skett i strid med landets

lagar. Dessa missförhållanden har varit särskilt

utbredda på landsbygden, där den traditionella synen

på familjens fortlevnad och behovet av att

föräldrarna på sin ålderdom försörjs av sina söner

varit en stark realitet. I städerna är de sociala

och ekonomiska mönstren annorlunda.

I Sveriges utvecklingssamarbete med Kina är ökad

jämställdhet mellan kvinnor och män ett av de

centrala målen. Jämställdhetsprojekten, bl.a. att

framställa jämställdhetsrelaterat statistiskt

underlag har som syfte att öka medvetenheten om

dessa frågor för samhällsplaneringen.

Samarbetspartner har varit statliga myndigheter,

forskningsinstitutioner och enskilda organisationer

i Kina. Sverige agerar även genom UNFPA, FN:s

befolkningsfond, som arbetar aktivt med att stärka

flickors och kvinnors ställning i det kinesiska

samhället.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U215 (m) yrkande 6 kan besvaras.

Minoriteter och oliktänkande

I motion 2001/02:U252 (v, kd, c, fp, mp) yrkande 2 framhålls att

i Kina utsätts religiösa och etniska minoriteter för

tortyr, godtyckliga rättegångar och förtryck. En

särskilt utsatt grupp är anhängarna till falungong.

Tibet är ett område där situationen är svår när det

gäller mänskliga rättigheter. Motionärerna menar att

Sverige bör verka för att EU intar en kritisk och

vaksam hållning när det gäller mänskliga rättigheter

i Kina och därvid riktar särskild uppmärksamhet på

angreppen på falungongrörelsen, situationen i Tibet

och tillämpningen av dödsstraff.

I motion 2001/02:U290 (kd) framhålls att Kina med

sin miljardbefolkning är ett land vars

minoritetsbefolkningar ständigt utsätts för

kränkningar av de styrande. Motionären anser att

Sverige särskilt bör verka för att minoriteterna

skall kunna leva i trygghet utan fruktan för tortyr

och dödsstraff, att troende oavsett religion skall

kunna samlas fritt, att yttrandefrihet och

tryckfrihet införs och att det skall blir tillåtet

med fackföreningar och självständiga demokratiska

politiska partier. Kina måste också tillåta

humanitära organisationer, som Röda korset,

tillträde till landet så att de får göra regelbundna

besök vid fängelser och arbetsläger. Sverige måste

aktivt påverka Kina så att avrättningar på politiska

grunder upphör. Sverige bör föra en dialog med Kina

om utvecklingen inom de officiellt godkända

religiösa samfunden. Sverige bör verka mycket mer

aktivt för att de kristna i Kina skall kunna samlas

fritt utan krav på registrering. Inom EU-länderna

finns en värdefull erfarenhet av hur länder kan

förvandlas från diktaturer till demokratier med

respekt för mänskliga rättigheter. Sverige bör verka

för att även EU bistår Kina i den demokratiska

utvecklingen.

I motion 2001/02:U345 (fp) framhålls att

Folkrepubliken Kina är världens folkrikaste stat och

dessutom världens största diktatur. Den

kommunistiska enpartiregimen i Beijing slår till med

brutal hårdhet mot varje antydan till missnöje eller

protest. I yrkande 42 framhålls att övergreppen och

den omfattande förföljelsen av falungongrörelsen är

ett tecken på att regimen inte kan tolerera något

uttryck som den inte har full kontroll över. I

yrkande 43 krävs en konsekvent, sammanhållen och

uthållig strategi för stöd till demokratisk

utveckling och respekt för mänskliga rättigheter i

Folkrepubliken Kina. Landet måste förmås att anta

hela det internationella regelverket gällande

mänskliga fri- och rättigheter liksom att införliva

det i den dagliga rättstillämpningen. Oförmågan att

i de årliga förhandlingarna inom FN:s kommission för

de mänskliga rättigheterna (UNCHR) påtala Kinas

brott mot mänskliga rättigheter ifrågasätter hela

FN-systemets hantering av de internationella

konventionerna om mänskliga rättigheter. I yrkande

44 framhålls att Sverige och EU här har ett stort

ansvar för att FN:s auktoritet inte ytterligare

undergrävs när det gäller tillsynen av respekten för

de mänskliga rättigheterna.

Utskottets överväganden

Utskottet har tidigare konstaterat den allvarliga bristen på

demokrati i Kina. Kina är en enpartistat, som inte

har övergång till demokrati på det politiska

programmet. Staten värnar hårt om enpartiväldet.

Samtidigt sker i snabb takt en modernisering av det

kinesiska samhället med reformer av rättsväsendet

och lagstiftningen, främst på det ekonomiska och

civilrättsliga området men även inom straff- och

processrätt. För befolkningen har den ekonomiska

tillväxten lett till höjd levnadsstandard, och

reformpolitiken i stort har medfört ökad personlig

valfrihet, kulturell mångfald och tillgång till

information. Mot denna bakgrund kan det konstateras

att den akademiska yttrandefriheten t.ex. i

vetenskapliga publikationer och undervisning, i

vissa avseenden och i vissa frågor, går långt. En

fortsatt utveckling kommer att leda till ökade krav

på medinflytande och demokrati.

Den negativa utvecklingen gäller den politiska

ofriheten och den ofta brutala beslutsamhet som

möter varje försök till mänsklig organisering som

kan misstänkas utmana kommunistpartiets maktmonopol

eller den nationella enheten. Bruket av dödsstraff,

ofta efter summariska rättegångar, ses som det

främsta medlet i bekämpningen av korruption. På den

utvecklingsnivå Kina nu nått blir korruptionen ett

allvarligt hinder för fortsatt ekonomisk utveckling.

Korruption bekämpas genom öppenhet, fria kritiska

medier, organisationer och fri konkurrens, men

kommunistpartiet har valt att angripa korruptionen

genom mer polis och hårdare straff, särskilt

dödsstraff.

Sverige bistår genom utvecklingssamarbetet

ansträngningarna att reformera det kinesiska

rättsväsendet och bringa det mer i överensstämmelse

med internationella normer. Därigenom läggs också en

grund för en demokratisk utveckling i framtiden.

Kina inlemmas alltmer i det internationella

samarbetet på olika områden. WTO-inträdet är ett

aktuellt exempel. I fjol ratificerade Kina också

konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella

rättigheter. I och med att Kina ansluter sig till

alltfler internationella konventioner och

underkastar sig granskning av de

övervakningskommittéer som är knutna till dem kommer

internationella normer att införlivas i

administrationen och kraven på att de respekteras

att öka. För att utländska intressenter skall kunna

verka i Kina krävs ett någorlunda opartiskt

rättsväsen som är i stånd att hantera de tvister som

kan uppstå. Lagar och förordningar måste finnas som

reglerar det ekonomiska livet och ger en

grundläggande rättssäkerhet.

Utskottet konstaterar att EU för en aktiv politik

inom den politiska dialogen med Kina rörande

situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina,

inklusive Tibet och behandlingen av

falungongutövare. Inte minst gjordes detta under det

svenska ordförandeskapet. EU bedriver sedan flera år

en bred MR-dialog med Kinas regering. I dialogen

påtalas bristerna i fråga om mänskliga rättigheter i

Kina, framför allt den bristande respekten för

politiska och medborgerliga rättigheter, bristen på

rättssäkerhet och det utbredda bruket av dödsstraff.

Kina uppmanas att ansluta sig till det

internationella normsystemet och samarbeta med de

olika rapportörerna och arbetsgrupperna som finns. I

olika sammanhang framför EU kritik mot övergrepp och

brister till den kinesiska ledningen, både i direkta

möten med regeringsföreträdare och i internationella

sammanhang.

En stor del av Sveriges och EU:s ansträngningar går

ut på att förmå Kina att utöka samarbetet med de

olika FN-organen på mänskliga rättighetsområdet.

Utvecklingssamarbetet är ett viktigt inslag i

Sveriges relationer med Kina. Huvudmålet för

Sveriges bistånd är att bidra till Kinas öppning mot

omvärlden. Konkret inriktas utvecklingssamarbetet på

stöd till insatser för miljön, för mänskliga

rättigheter och för jämställdhet. Sedan flera år

bedriver Raoul Wallenberginstitutet en Sida-

finansierad verksamhet i Kina med utbildning i

mänskliga rättigheter för personer inom den

kinesiska förvaltningen. Detta är exempel på stöd

till en process som på sikt kan lägga grunden för en

framtida demokratisering i Kina.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U252 (v, kd, c, fp, mp) yrkande 2

samt 2001/02:U290 (kd) kan besvaras.

Utskottet har ovan klargjort att Sverige ser det som

angeläget att omvärlden verkar för att Kina

inkorporerar internationella normer och som

ansvarstagande part engageras i det globala arbetet

för fred och säkerhet, respekt för de mänskliga

rättigheterna, demokrati och frihandel. En politisk

dialog med Kina är ett viktigt medel att främja

denna integrering.

Kina hör till den grupp länder som ständigt

uppmärksammas på grund av bristerna i fråga om de

mänskliga rättigheterna. Från den svenska

regeringens sida tar man, enligt vad utskottet

erfarit, återkommande upp frågan med kinesiska

regeringsföreträdare. Den balans som eftersträvas är

att kombinera en kraftfull kritik mot övergreppen

med en påverkan också genom dialog och samarbete.

Sverige och EU framför i olika sammanhang kritik mot

dessa övergrepp till den kinesiska ledningen liksom

i internationella sammanhang, såsom i FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna och i FN:s

generalförsamling. Utskottet understryker att det är

viktigt att Sverige klart och tydligt tar avstånd

från de övergrepp som äger rum i Kina.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U345 (fp) yrkandena 42–44 kan besvaras.

Hongkong

Den forna brittiska enklaven Hongkong återlämnades av

Storbritannien till Kina i enlighet med ett avtal

som ingåtts mellan länderna. Under de sista tio åren

av brittiskt styre skedde en utveckling mot alltmer

av direkt folklig medverkan i stadens styre. Sedan

återföreningen pekar alla tecken mot att de av

Beijing utsedda ledarna i Hongkong alltmer fogar sig

efter kinesiska krav. I motion 2001/02:U345 (fp)

yrkande 45 krävs att Sverige och EU fortsatt stöder

arbetet för en fullständig demokratisering av

Hongkong med ett fullt direktvalt parlament inför

vilket de styrande är direkt ansvariga.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Hongkong, som övergick till kinesisk

överhöghet den 1 juli 1997, har bibehållit det

samhällssystem som skiljer det från Kina, i enlighet

med avtalet mellan Storbritannien och Kina. Den form

av representativitet som utmärker styrelseskicket i

Hongkong överensstämmer med den Basic Law som Kinas

parlament i enlighet med avtalet stiftade. Dock

finns anledning att känna besvikelse över att

hongkongborna inte tycks få möjlighet att utse nästa

Chief Executive, den högste befattningshavaren, i

allmänna val.

I ett antal frågor om hur man skulle tolka Hongkongs

grundlag (Hong Kong Special Administration Region,

HKSAR) har uppenbarats såväl begränsningarna i

Hongkongs autonomi som kryphålen i de kontroller,

liksom de avväganden och den maktfördelning, som

utgör en garanti för de mänskliga rättigheterna som

garanteras i grundlagen.

Sverige och EU eftersträvar en fördjupning av

kontakterna och besöksutbytet med Hongkong inom

olika områden. Dessa ömsesidigt viktiga kontakter

bidrar till att stärka autonomin och den fortsatta

utvecklingen mot demokrati.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U345 (fp) yrkande 45 kan besvaras.

Tibet och Xinjiang

I motion 2001/02:U320 (fp) framhålls att Tibet är ett land under

olaglig kinesisk ockupation. Vid tidpunkten för

Folkrepubliken Kinas invasion 1949 uppfyllde Tibet

alla de kriterier som ställs på en självständig stat

enligt internationell rätt, nämligen ett

territorium, ett folk och en regering. Sedan den

kinesiska invasionen har Tibets unika kultur och

tibetanernas nationella identitet systematiskt och

medvetet förstörts. Tibetanerna förvägras

yttrandefrihet, mötesfrihet och religionsfrihet och

att de diskrimineras vad gäller sjukvård, utbildning

samt ekonomiska förutsättningar. I yrkande 1 krävs

att Sverige verkar för att villkorslösa

förhandlingar inleds mellan den tibetanska

exilregeringen och Kina. I yrkande 2 krävs att en av

FN utsedd särskild representant får föra dessa

förhandlingar. Vidare krävs, i yrkande 3, att den

tibetanska exilregeringen erkänns, om inte en

överenskommelse genom direkta förhandlingar mellan

parterna åstadkommits inom tre år, i enlighet med

Europaparlamentets resolution av den 6 juli 2000. I

yrkande 4 krävs att Sverige kraftfullt bör kritisera

Kina för brott mot de mänskliga rättigheterna i den

bilaterala dialogen med Kina och i FN:s 58:e

kommission för mänskliga rättigheter. I yrkande 5

krävs att Sverige i sina kontakter med Kina ställer

krav på att Gedhun Choekyi Nyima omedelbart släpps

tillsammans med sin familj och övriga som fängslats

i samband med erkännandet av honom som den 11:e

Panchen lama.

Även i motion 2001/02:U336 (m, v, kd, c, fp, mp)

framhålls att när Folkrepubliken Kinas invaderade

Tibet uppfyllde landet alla de kriterier som ställs

på en självständig stat enligt internationell rätt.

Dalai lama har hela tiden förespråkat att konflikten

med Folkrepubliken Kina skall lösas genom fredliga

medel och dialog. Folkrepublikens ledning har dock

inte visat sig villig att inleda villkorslösa

förhandlingar med Dalai lama och den tibetanska

exilregeringen. Motionärerna anser i yrkande 1 att

det är viktigt att verka för att Tibetfrågan löses

med fredliga medel och, i yrkande 2, att Sverige och

EU skall verka för att en dialog inleds mellan

Folkrepubliken Kinas ledning och den tibetanska

exilregeringen. I yrkande 3 framhålls att FN bör ha

en beredskap att stödja och underlätta en dialog

mellan Folkrepubliken Kinas ledning och den

tibetanska exilregeringen. I yrkande 4 krävs att

Sverige och EU bör verka för att FN:s kommission för

mänskliga rättigheter gör en noggrann granskning av

situationen beträffande mänskliga rättigheter i

Tibet och i yrkande 5 att Sverige i sina kontakter

med Folkrepubliken Kina verkar för att Gedhun

Choekyi Nyima tillsammans med sin familj samt de

övriga som greps vid erkännandet av denne som den

elfte Panchen lama omedelbart släpps.

I 2001/02:U345 (fp) yrkande 46 framhålls att Beijing

bör uppmuntras att ge Tibet och Xinjiang långtgående

självbestämmande, upprätthålla respekt för mänskliga

rättigheter samt skapa förutsättningar att vårda och

utveckla kulturella särdrag utan att riskera hot

eller förföljelser.

Utskottets överväganden

Utskottet ser allvarligt på bristerna i respekten för de

mänskliga rättigheterna i Tibet. Sverige verkar för

att situationen för de mänskliga rättigheterna i

Kina, inklusive Tibet där kränkningarna är särskilt

allvarliga, skall uppmärksammas i internationella

sammanhang. Förutom att verka i FN:s kommission för

de mänskliga rättigheterna och i andra FN-sammanhang

bedriver Sverige en dialog med Kina, både enskilt

och inom EU, och framhåller vikten av att Kina

respekterar den tibetanska befolkningens mänskliga

rättigheter och uppmanar Kina att samarbeta med FN:s

MR-organ.

Det är synnerligen önskvärt att samtal kan komma

till stånd mellan Dalai lama och den kinesiska

ledningen om Tibets framtid. Hittills har dock alla

ansträngningar att åstadkomma ett närmande

misslyckats. Det internationella samfundet

fortsätter sina ansträngningar för att övertyga

parterna Kina om nödvändigheten av att finna former

för att inleda en dialog. Utskottet ser gärna att FN

kunde få en roll i Tibetfrågan. Mot bakgrund av

Kinas särskilda ställning som permanent medlem i

säkerhetsrådet är Tibet dock en fråga som är mycket

svår att hantera inom ramen för FN, och så länge

Kina utesluter en dialog om Tibet har en särskild

FN-representant inga möjligheter att verka.

Sverige har i kontakter med kinesiska

regeringsföreträdare och ansvariga i Tibet fört fram

kravet på att Gedhun Choekyi skall beredas tillfälle

att motta besök av utomstående observatörer. Detta

krav har dock avvisats av den kinesiska sidan.

Sverige kommer, enligt vad utskottet erfarit, att

fortsätta att föra fram detta krav, vilket också

framförs av EU i dialogen med Kina om mänskliga

rättigheter. Förutsatt att en öppning skymtar vad

avser dialog mellan Folkrepubliken Kinas ledning och

den tibetanska exilregeringen och att

medlemsstaterna kan enas om en roll för FN skulle en

sådan process också kunna stöttas av FN. I dagsläget

kan en sådan öppning dock inte skönjas.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U320 (fp) yrkandena 1–5,

2001/02:U336 (m, v, kd, c, fp, mp) yrkandena 1–5

samt 2001/02:U345 (fp) yrkande 46 kan besvaras.

25 Indonesien

Den 23 juli 2001 avsattes Indonesiens förste

demokratiskt valde president Abdurrahman Wahid av

det indonesiska parlamentet och ersattes av sin

vicepresident Megawati Sukarnoputri. Många hälsade

valet av Megawati med hopp om en mer effektiv

ledning av landets regering. Hennes val av ministrar

på regeringens nyckelposter vad gäller den

ekonomiska utvecklingen och reformarbetet ses som

lovande. Samtidigt finns en stark oro att den mycket

nationalistiskt sinnade Megawati skall välja en mer

kompromisslös linje mot självständighetssträvandena

och att den indonesiska militären kan ha stärkt sin

ställning och att den ser sig som garant för ett

sammanhållet Indonesien. I motion 2001/02:U345 (fp)

yrkande 33 krävs att Sverige inom EU verkar för att

Indonesien i olika multilaterala sammanhang förmås

att fortsätta den påbörjade demokratiska

utvecklingen av landet. Många av de lokala

motsättningarna på mindre centralt belägna öar

härrör från den omfattande inflyttning som skett av

människor från det överbefolkade Java. I yrkande 34

krävs att Sverige inom EU verkar för fredliga

lösningar av Indonesiens många territoriella och

etniska konflikter.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sverige och EU verkar för Indonesiens

demokratiska reformer och fredliga lösningar på

landets regionala konflikter i olika sammanhang.

EU:s Allmänna råd antog i maj 2001 nya

rådsslutsatser med målsättningen att fortsätta

stödja Indonesiens demokratiska reformer. EU och

Indonesien för sedan 2000 en politisk dialog på

ministernivå med fortsatta demokratiska reformer som

huvudtema.

Sverige bistod under 2001 Indonesien med 34 miljoner

kronor. I Landstrategin 2000–2004 planeras stöd till

demokratiska reformer, med särskilt fokus på MR, som

ett av två mål. Stöd ges sedan länge till den kanske

viktigaste enskilda organisationen på MR-området,

Legal Aid Foundation. Sverige stöder även Community

Recovery Programme, ett fattigdomsbekämpande

fristående nationellt program som också syftar till

att stärka det civila samhället, liksom

Internationalla IDEA:s verksamhet i Indonesien.

Institutets verksamhet har omfattat rådgivning till

de olika parterna i regering och politiska partier

speciellt med inriktning på valsystem och

valadministration. Institutet har också stött

initiativ som syftat till att stärka kvinnors

situation i parlamentet.

EG bistår Indonesien med 20,2 miljoner euro under

2000–2001 till demokratiska reformer. De flesta av

EU:s medlemmar ger också omfattande bilateralt stöd

till sektorerna demokrati, samhällsstyrning, det

civila samhället och mänskliga rättigheter.

Informationsutbytet om detta stöd och i viss mån

koordineringen av det sker på plats i Jakarta.

EU och Sverige stöder Indonesiens territoriella

integritet men manar regeringen och parterna att

söka dialog. Representanter för EU:s ambassader har

också under 2001 deltagit i faktasökande missioner

till provinser med svåra konflikter. I februari

deltog ambassaderna i en av regeringen arrangerad

mission till Moluckerna, i oktober till Aceh och i

november till Centrala Kalimantan. Ett besök i Irian

Jaya/Papua planeras för mars 2002.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U345 (fp) yrkandena 33 och 34 kan besvaras.

Acehprovinsen

Aceh, som utgör den norra och bl.a. oljerika spetsen av den

indonesiska ön Sumatra, var den del som sist uppgick

i dagens Indonesien. Under senare år har en

omfattande självständighetsrörelse vuxit fram som en

reaktion på förtryck och massiva övergrepp från de

indonesiska säkerhetsstyrkorna. Detta har lett till

våldsamma militära attacker på civilbefolkningen. I

motion 2001/02:U345 (fp) yrkande 36 krävs att

Sverige inom ramen för EU måste utöva starka

påtryckningar på regeringen i Indonesien för att

stoppa övergreppen mot befolkningen i Aceh och för

att områdets framtid skall kunna avgöras i fredliga

och folkrättsligt acceptabla former.

Västra Papua och Moluckerna

1969 annekterades Västra Papua av indonesisk militär. Liksom sju

år senare på Östtimor skedde det utan att

befolkningen fått säga sin mening. Västra Papua

(Irian Yaya) har, liksom andra från Java avlägsna

och mindre tättbefolkade territorier, utsatts för en

omfattande indonesisk invandring. Västra Papuas

naturtillgångar är en viktig förklaring till den

betydelse som Indonesien tillmäter territoriet. Även

i västra Papua har en inhemsk rörelse för

territoriets självständighet utvecklats. I motion

2001/02:U345 (fp) yrkande 37 krävs att Sverige, inom

ramen för EU, måste utöva starka påtryckningar på

regeringen i Indonesien för att stoppa övergreppen

mot befolkningen i västra Papua och för att områdets

framtid skall kunna avgöras i fredliga och

folkrättsligt acceptabla former. I yrkande 38 krävs

att det internationella samfundet måste ställa krav

på de indonesiska myndigheterna att återställa

fredliga förhållanden under full respekt för

mänskliga fri- och rättigheter.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att det i Indonesien pågår ett flertal

svårlösta regionala konflikter. I Aceh och Irian

Jaya/Papua gäller konflikten strävanden efter

självständighet. I andra konflikter, t.ex. i

Moluckerna, Kalimantan och Centrala Sulawesi, har de

många gånger våldsamma motsättningarna mellan olika

grupper etniska, kulturella, religiösa, ekonomiska

och historiska orsaker. EU underströk i

rådsslutsatser i maj 2001 sin oro för utvecklingen i

Moluckerna och i Irian Jaya/Papua och sitt stöd för

en fredlig lösning av konflikterna.

Sverige och EU har uttalat sitt stöd för en fredlig

lösning av konflikten i Aceh och har i flera

uttalanden uppmanat Indonesien att rättsligt pröva

brott mot mänskliga rättigheter i Aceh. Dessa

budskap förs därutöver kontinuerligt till samtliga

parter, bilateralt såväl som inom ramarna för EU.

Vid givarmötet för Indonesien tryckte Sverige på

vikten av en fredlig lösning och att brotten mot de

mänskliga rättigheterna måste upphöra. EG bistod med

285 000 euro till humanitära insatser i Aceh under

1999 och 2000.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U345 (fp) yrkandena 36–38 kan besvaras.

26 Östtimor

I motion 2001/02:U252 yrkande 1 framhålls att ingen

har åtalats för de brott mot de mänskliga

rättigheterna som begicks i Östtimor under 1999.

Övergrepp och massakrer inträffade såväl före som

efter folkomröstningen om Östtimors självständighet.

Amnesty International hävdar att ett grundläggande

villkor för återskapandet av ett rättssamhälle i

Östtimor är att förövarna till dessa brott ställs

inför rätta. Motionärerna anser att Sverige bör

verka för att de som före och efter folkomröstningen

på Östtimor begick brott mot mänskliga rättigheter

ställs inför rätta.

I motion 2001/02:U254 (v, m, kd, c, fp, mp) yrkande

1 framhålls att försoning och rättvisa i Östtimor

även förutsätter att de 50 000–100 000 flyktingar

som är kvar i Västtimor tillåts återvända. Enligt

motionärerna har Sverige en skyldighet att agera för

försoning och rättvisa i Östtimor, eftersom den

indonesiska regeringen har visat sig vara oförmögen

att ta itu med dessa uppgifter under de två år som

gått sedan folkomröstningen. I yrkande 2 krävs att

Sverige skall agera för att en opartisk

internationell domstol upprättas för att ställa

förövare inom den indonesiska militären och den pro-

indonesiska milisen inför rätta för övergrepp som

begåtts gentemot Östtimors befolkning. Den olösta

flyktingfrågan visar att påtryckningarna från

omvärlden på Indonesien att repatriera flyktingarna

har varit för svaga. Det står också klart att den

indonesiska regeringen trots många löften varit

oförmögen att lösa problemet, vilket tyder på att

regeringen har bristfällig kontroll över militären.

Sverige måste därför ställa krav på Indonesiens

regering att den skall lösa flyktingfrågan och

respektera Östtimors frihet, så att länderna kan

försonas (yrkande 3).

I motion 2001/02:U345 (fp) yrkande 40 framhålls

vikten av att det internationella samfundet

medverkar till ett fredligt och frivilligt

återvändande av det stora antalet flyktingar som nu

vistas i flyktingläger i Västtimor sedan sommaren

1999. I yrkande 41 krävs att ansträngningar görs för

att tillse att de ansvariga för våldsamheterna

sommaren 1999 ställs till rättsligt ansvar.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att processen som avses leda till åtal

inför nationella domstolar i Östtimor och Indonesien

är i gång. FN:s övergångsadministration i Östtimor

(UNTAET) genomför utredningar av över 800 brott och

10 allvarliga brott under den aktuella perioden.

Under 2001 ledde det till flera åtal och fällande

domar, bl.a. dömdes 7 milismän i december 2001 för

massakern i Los Palos. FN räknar med att kunna

slutföra utredningarna av de allvarligaste brotten

och överlåta åt det självständiga Östtimor att

genomföra åtalen under 2002 och 2003.

Sverige har gemensamt med EU på flera sätt verkat

för att de misstänkta skall ställas inför rätta.

Sverige har också i FN pläderat för Indonesiens

ansvar att genomföra rättegångar.

Indonesien har ensidigt åtagit sig att lagföra de

ansvariga för MR-övergreppen i Östtimor. Den

indonesiske riksåklagaren genomförde också snabbt en

utredning som ledde till en lista på 23 misstänkta,

sedermera 19, personer, inklusive chefen för det

militärkommando som omfattade Östtimor, två

brigadgeneraler, polischefen i Östtimor och

guvernören i Östtimor. Domarna till ad hoc-

domstolarna har utsetts och godkänts av president

Megawati.

Amnesty International uppmanar i en ny rapport (East

Timor: Building a new country based on human rights)

FN att upprätthålla högsta tänkbara normer för de

mänskliga rättigheterna i Östtimor och ger ingående

rekommendationer om hur en rättsstat skall kunna ta

form i Östtimor. Amnesty fäster särskild vikt vid

kampen mot straffriheten, repatriering av

flyktingar, minoriteternas situation, utbildning av

polis och militär samt hur skyddet för kvinnornas

och barnens mänskliga rättigheter skall stärkas.

Att domstolarna i Indonesien nu tycks vara redo att

inleda åtalen mot de misstänkta välkomnas. Sverige,

liksom övriga EU, kommer att följa utvecklingen och

för indonesiska myndigheter understryka vikten av

att processerna drivs på ett juridiskt riktigt och

transparent sätt och, där så krävs, i samarbete med

östtimoresiska myndigheter. Sverige har i flera

sammanhang, senast vid givarmötet för Östtimor i

Oslo, understrukit vikten av att utredningarna och

rättegångarna ges nödvändiga resurser. Efter de

grova brott mot mänskligheten som begicks under 1999

är behovet av försoning fortsatt stort i Östtimor

för att landet skall kunna gå vidare. Kommissionen

för sanning och försoning kommer under 2002 att

inleda sitt arbete. Sverige stöder

försoningsprocessen genom projekt som drivs

tillsammans med Uppsala universitet och finansieras

via Sida.

Enligt FN finns fortfarande mellan 60 000 och 80 000

östtimoresiska flyktingar i västra Timor. Sverige

har, bilateralt och genom EU, vid ett flertal

tillfällen uttalat sin oro för situationen i västra

Timor för den indonesiska regeringen, samt krävt att

Indonesien löser flyktingkrisen, återställer

säkerheten samt avväpnar och upplöser milisen.

Utöver politiskt stöd har Sverige beslutat om 49

miljoner SEK i humanitär hjälp 1999–2002 för både

Östtimor och västra Timor och bereder för närvarande

ett bidrag till FN:s appell för de östtimoresiska

flyktingarna. EG har bistått med 8,3 miljoner euro

under 1999 och 2000, och håller väsentliga medel

tillgängliga för en lösning av flyktingfrågan.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U252 (v, kd, c, fp, mp) yrkande

1, 2001/02:U254 (v, m, kd, c, fp, mp) yrkandena 1–3

samt 2001/02:U345 (fp) yrkandena 40 och 41 kan

besvaras.

27 Nordkorea

I motion 2001/02:U345 (fp) framhålls att Nordkorea

under senare år har utökat sina diplomatiska och

handelsrelaterade kontakter med omvärlden. I en

serie möten mellan regeringsföreträdare från Nord-

respektive Sydkorea kom man överens om att försöka

lätta på den militära spänningen och skapa

förutsättningar för en stabil fred på den koreanska

halvön. Landet står inför det sjätte året i följd av

hungersnöd och allvarligt bristande förmåga att

livnära befolkningen. Situationen förvärras av att

förhållandena för hjälporganisationer är mycket

svåra. Hungersnöden har också tvingat hundratals,

möjligen tusentals, människor på flykt, inom landet

såväl som över gränsen till Kina. I yrkande 58 krävs

att Sverige bistår med nödvändig katastrofhjälp.

Utskottets överväganden

Utskottet har inhämtat att Sverige sedan 1995 genom Sida har

lämnat drygt 184 miljoner kronor i humanitärt

bistånd till Nordkorea. Bedömningen är att FN-

organisationerna och de enskilda organisationerna

utför ett gott arbete i en komplicerad miljö. God

samordning och regelbundet informationsutbyte sker

mellan samtliga biståndsorganisationer vilket

minskar risken för överlappning och ökar möjligheten

att erhålla en samlad och tillförlitlig bild av den

humanitära situationen.

FN har nyligen presenterat sin sjunde samlade appell

för Nordkorea. Totalt omfattar appellen 258 miljoner

US dollar, främst för mat/matsäkerhet (90 %), men

även hälsoinsatser, vatten och sanitet samt i någon

mån utbildningsinsatser finns med i programmet.

Sverige har såväl bilateralt som genom EU påtalat

problemen avseende hjälporganisationernas

möjligheter att verka i landet.

Statsminister Göran Persson besökte som förste

västlige regeringschef Nordkorea under våren 2002.

Besöket genomfördes tillsammans med en EU-delegation

bl.a. för att diskutera ett återupptagande av

försoningsprocessen med Sydkorea.

Sverige inbjuder sedan juni 2001 nordkoreanska

experter att delta i de internationella

människorättsseminarer som regelbundet anordnas av

Raoul Wallenberginstitutet i Lund. Nordkoreanerna

har uttryckt intresse för fortsatt deltagande och

även för att deltaga i kurser inom en rad andra

områden som organiseras inom ramen för Sidas

biståndsverksamhet. Detta ligger väl i linje med den

trend som kan skönjas där det humanitära biståndet

alltmer får en karaktär av utvecklingsbistånd som

förutom att syfta till en rehabilitering av olika

sektorer i det nordkoreanska samhället även bidrar

till kapacitets- och institutionsbyggande

verksamhet.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U345 (fp) yrkande 58 kan besvaras.

28 Algeriet

I motion 2001/02:U345 (fp) framhålls att den

algeriska befolkningen hålls som gisslan i vad som

kan beskrivas som ett utdraget och ovanligt

hänsynslöst krig. Mer än 2 500 människor, varav

många kvinnor och barn, dödades under år 2000 av

beväpnade säkerhetsstyrkor och paramilitära

gerillastyrkor. Det finns rapporterat att

säkerhetsstyrkorna torterar och misshandlar

misstänkta brottslingar, och att människor

arresteras på grund av misstanke att de har

anknytning till eller kontakt med väpnade grupper.

Människorättsgrupper som kritiserat eller gjort

motstånd mot regeringen har bemötts med hårda

restriktioner. Motionärerna kräver i yrkande 59 att

Sverige verkar för tydligare påtryckningar på

algeriska myndigheter att motverka och försöka hejda

våldet i landet.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att terroristvåldet i Algeriet var mindre

i början av år 2001 än tidigare med ca 40–50 offer i

månaden. Under senare delen av 2001 ökade dock

mördandet markant. Det är delvis oklart vilka

grupper som står bakom dåden. Denna utveckling skall

ses mot bakgrund av regeringens klart uttalade

intentioner att komma tillrätta med terrorismen och

förbättra säkerhetssituationen.

Algeriet har inlett en omfattande rättsreform som

sträcker sig över fem år. Den avser bl.a. en

fördjupad omarbetning av straff- och

civilrättslagstiftningen, domstolsreformer,

utbildning samt en fängelsereform. EU kommer att ge

stöd till utbildningsinsatser. Förhållandena i

fängelserna är mycket dåliga och Algeriet har sökt

stöd från EU och direkt från Sverige för att få

hjälp med förbättringar. Internationella

rödakorskommittén (ICRC) har besökt fängelser och

samarbetar med justitieministeriet. ICRC har dock ej

fått tillåtelse att besöka arrestlokaler och

militärfängelser.

EU har sedan 1997 en politisk dialog med Algeriet

med fokus på MR-frågorna. Under år 2001 slutfördes

förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU

och Algeriet, och när avtalet om några år träder i

kraft kommer det att finnas en ännu starkare ram

inom vilken MR-frågorna kan tas upp. I Algeriet har

det funnits en stark politisk vilja att slutföra

avtalet och närma sig EU. Under toppmötet i Göteborg

antog EU en deklaration där man manade den algeriska

regeringen till en fortsatt inrikespolitisk dialog.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U345 (fp) yrkande 59 kan besvaras.

29 Västsahara

I motion 2001/02:U329 (v, m, kd, c, fp, mp)

framhålls att Sverige under många år aktivt har

stött FN:s arbete, både vad gäller konkreta uppdrag

med minröjning, civilpoliser, humanitära insatser i

flyktingläger och politiskt för att förverkliga

fredsplanen. Frågan om genomförandet av

folkomröstningen har varit föremål för upprepade

diskussioner i riksdagen. Motionärerna understryker

att utskottet i betänkande 2000/01:UU10 uttryckt:

”Utskottet understryker att det är viktigt att

Sverige insisterar på att parterna håller sig till

de överenskommelser som träffats och att

folkomröstningen genomförs på det sätt som

planerats”. Motionärerna understryker i yrkande 1

att Sverige skall hålla fast vid sitt stöd till

Polisario och sitt erkännande av Västsaharas

befolknings rätt till självbestämmande. I yrkande 2

krävs att Sverige även fortsättningsvis är berett

att sända observatörer i samband med

folkomröstningen. Den nuvarande situationen med hård

press på Polisario har också inneburit viss

strypning av den humanitära hjälpen till

flyktinglägren på algerisk mark och hårdare

repressiva åtgärder mot den västsahariska

befolkningen inom det ockuperade området. I yrkande

3 krävs att Sverige därför i ökad utsträckning bör

bidra med katastrofbistånd, och i yrkande 4 krävs

insatser för att bevaka att de mänskliga

rättigheterna respekteras inom det ockuperade

området.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att enligt FN:s fredsplan för Västsahara

skall en folkomröstning om områdets framtida status

genomföras. Skälet till att den ännu inte har ägt

rum är djupgående meningsmotsättningar mellan

parterna kring röstlängden. Särskilt den stora

mängden överklaganden har skapat problem. Av detta

skäl föreslog FN:s generalsekreterare i början av år

2000 att man också borde undersöka andra vägar att

lösa konflikten. Generalsekreterarens personliga

sändebud, James Baker, började under våren 2000 föra

samtal med parterna i syfte att nå en snar och

varaktig lösning av konflikten. Under försommaren

2001 presenterades ett utkast till

ramöverenskommelse som diskuterats under hösten.

Polisario och Algeriet har emellertid kategoriskt

tagit avstånd från förslaget och den enda lösning

som de säger sig kunna acceptera är fullföljande av

fredsplanen. Polisario har lämnat förslag till hur

man skulle kunna lösa upp blockeringarna vad gäller

folkomröstningen och förslagen har tagits upp i

James Bakers samtal med parterna. I den senaste

rapporten från FN:s generalsekreterare, som var en

interimsrapport daterad den 10 januari 2002,

konstaterades att läget förblivit låst även vad

gällde folkomröstningen eftersom Polisarios förslag

krävde att Marocko var införstått. En utförligare

rapport från FN:s generalsekreterare om Västsahara

kom den 19 februari och i samband med det togs

Västsaharafrågan upp till fortsatt debatt. Minursos

mandat har nyligen förlängts och gäller för

närvarande till den 30 april 2002. Sverige stöder

fullt ut FN:s roll och fredsplanen liksom James

Bakers pågående medlingsansträngningar i syfte att

nå en snar och varaktig lösning. I detta känsliga

läge när parterna fortfarande står långt ifrån

varandra är det, enligt utskottets uppfattning, av

största vikt att dialogen i FN:s regi fortsätter och

att Houstonöverenskommelsen ligger fast. Utskottet

understryker att principen om avkolonialisering och

rätt till självbetsämmande gäller också för

Västsaharas folk.

Sverige har hittills beviljat FN:s önskemål om

bidrag och hjälp och har bidragit med 10

civilpoliser till Minurso. Under 2000 drogs dock

antalet poliser ner på grund av bristande

arbetsuppgifter. För närvarande finns en svensk

civilpolis på plats. FN:s flyktingkommissarie

(UNHCR) förbereder inom ramen för

Houstonöverenskommelsen ett framtida återvändande av

flyktingarna. Sverige är en av de största

bidragsgivarna till UNHCR och har beredskap att

bidra om det blir aktuellt med ett återvändande. Ett

ställningstagande i fråga om valobservatörer har

ännu inte tagits eftersom folkomröstningen framstår

som oförändrat avlägsen.

De humanitära frågorna (flyktingar, krigsfångar,

försvunna) utgör en viktig aspekt av

Västsaharakonflikten, och Sverige arbetar för att

dessa frågor skall få en lösning. Sverige är av

tradition en viktig bidragsgivare till de

västsahariska flyktingarna och har länge bidragit

med humanitär hjälp via enskilda organisationer.

Sedan 1989 har totalt 103 miljoner kronor utgått i

stöd till de västsahariska flyktingarna från svensk

sida. Sida tog i november 2001 ett beslut om knappt

15 miljoner kronor i stöd till Caritas för fortsatt

leverans och distribution av vällingpulver till

flyktinglägren. Tidigare under året hade ca 2,5

miljoner kronor lämnats i bidrag. Utskottet anser

att det är viktigt att Sverige verkar för ökad

humanitär hjälp från andra länder och

internationella organisationer för de västsahariska

flyktingarna, eftersom tillgången på mat har minskat

i lägren.

Av det svenska stödet till UNHCR för år 2002 kommer

3 miljoner kronor att avsättas för insatser i

Nordafrika, inklusive för de västsahariska

flyktingarna. Av årsbidraget 2001 på 210 miljoner

kronor till World Food Programme (WFP) har 1 miljon

US dollar avsatts för de västsahariska flyktingarna.

Enligt gällande överenskommelse är det WFP som

föreslår hur bidraget skall användas.

MR-situationen i Marocko påverkar situationen i

Västsahara. Under de senaste åren har den

förbättrats efter en rad åtgärder av kungen och

regeringen. Bland annat har en

ombudsmannainstitution inrättats. Det finns dock

fortfarande stora brister exempelvis vad gäller

hantering av de försvinnanden som rapporterats,

överfulla fängelser med disciplinära och sanitära

problem, maktmissbruk, godtyckliga domar,

förfalskning av valsedlar och inskränkningar i

pressfriheten. Samtidigt finns generellt en

lyhördhet i samhället för MR-relaterade frågor.

Förra våren invigdes ett internationellt centrum för

MR-frågor i Rabat, vilket är avsett att bedriva

utbildning i MR-relaterade frågor för bl.a.

jurister, poliser, journalister och företrädare för

enskilda organisationer.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U329 (v, m, kd, c, fp, mp) yrkandena 1–4 kan

besvaras.

30 Sudan

I motion 2001/02:U292 (kd) framhålls att

inbördeskriget i Sudan pågått sedan 1955. Det är

Afrikas längst pågående konflikt. Sedan 1983

beräknas drygt två miljoner människor ha dött till

följd av kriget och antalet internflyktingar är

mycket högt. Under våren 2001 uppstod en intensiv

debatt i Sverige om svenska bolags investeringar

utomlands, och viktiga frågor ställdes om vilket

moraliskt ansvar man kan kräva att svenska bolag

lever upp till. För att nå en bestående fred krävs

att fredsprocessen går hand i hand med en

demokratisk utveckling. Om freden skall bli rättvis,

accepterad och möjlig att implementera måste

samtalen mellan parterna föras utifrån demokratiska

mandat. På lokal nivå krävs en mobilisering från det

civila samhället. Ett uttryck för det civila

samhället är kyrkorna i Sudan. De har fördelen av

att kunna verka för fred på lokal nivå och kunna

fungera som en länk mellan gräsrötter och officiella

företrädare. Motionärerna kräver att Sverige, via

organisationer och samfund, verkar för att bistå

Sudan i den demokratiska utvecklingen.

Även i motion 2001/02:U345 (fp) konstateras att

inbördeskriget i Sudan fortsätter att lägga

oräkneliga människors liv i ruiner. De värst

drabbade är människor som bor nära oljefälten, där

regeringsvänliga styrkor och väpnade

oppositionsgrupper strider om kontrollen över

oljeproduktionen och territorier. Alla parter i

konflikten begår kraftiga övergrepp mot civila.

Flera rapporter tyder på att barn rekryteras som

soldater av olika parter i kriget. Även om

regeringen förnekar det tros tusentals människor

utsättas för tvångsarbete eller hållas såsom slavar.

Domare, journalister, studenter och

människorättskämpar har förföljts och trakasserats.

Motionärerna kräver i yrkande 64 att Sverige bör

verka för internationella påtryckningar på Sudan för

att de håller människor som slavar.

Utskottets överväganden

Utskottet menar att en bestående fred är en förutsättning för en

positiv utveckling och en reell demokratisering i

Sudan. Civilbefolkningen har drabbats hårt av det

utdragna kriget, som lett till att omkring två

miljoner sudaneser dött och drygt fyra miljoner

människor blivit flyktingar i sitt eget land.

Det internationella samfundet söker på en rad sätt öka

förutsättningarna för en fredlig lösning, men

kompromissviljan hos parterna har hittills framstått

som otillräcklig. Den östafrikanska regionala

samarbetsorganisationen IGAD (Inter-Governmental

Authority on Development) i vilket Djibouti,

Eritrea, Ethiopia, Kenya Somalia, Sudan, och Uganda

ingår har fått mandat att leda fredsförhandlingarna

mellan Sudans regering och den sydsudanesiska

rebellrörelsen SPLM/A. Sverige, EU, FN och andra

aktörer i det internationella samfundet stöder detta

regionala fredsarbete materiellt såväl som politiskt

och har sökt öka takten i fredsförhandlingarna inom

ramen för IPF:s Sudankommitté (IGAD Partners Forum

Sudankommitté). Sverige, EU och IPF har riktat

starka uppmaningar till IGAD-länderna att stärka

engagemanget på högsta politiska nivå och få till

fredsförhandlingar. Ett fortsatt aktivt engagemang

på hög politisk nivå inom IGAD är avgörande för att

nå väsentliga framsteg mot ett slut på kriget. Än

viktigare är emellertid en fast politisk

beslutsamhet, både inom Sudans regering och SPLM/A,

att finna en fredlig lösning på konflikten.

I avsikt att stödja fredsprocessen, öka respekten

för mänskliga rättigheter och uppmuntra en

demokratisering återupptog EU i slutet av 1999 den

politiska dialogen med Sudan, vilket ger möjlighet

till ett ökat meningsutbyte, inte bara med

regeringen utan också med andra grupper i det

sudanesiska samhället. Det finns återkommande

uppgifter om summariska avrättningar, bombning av

civila mål, försvinnanden, tvångsförflyttningar,

tvångsarbete och tvångsrekrytering. Vid FN:s

kommission för mänskliga rättigheter lade Sverige

som ordförandeland i EU fram resolutionsutkastet för

Sudan och ledde de komplicerade förhandlingarna med

Sudans regering. I resolutionen uttrycks oro över

bortförandet av kvinnor och barn för tvångsarbete.

Sverige ger ett omfattande humanitärt bistånd till

Sudan. Stödet kanaliseras via FN-organisationer samt

svenska och internationella enskilda organisationer.

År 2000 utbetalades ca 95 miljoner kronor. Det

svenska biståndet styrs av en humanitär strategi,

vilken inriktas på att hjälpa de mest utsatta

grupperna – internflyktingar, kvinnor och barn.

Genom strategin ges också möjlighet att främja

försoning och konfliktlösning på lokal nivå,

inklusive stöd till lokal kapacitetsuppbyggnad

inriktad på, bl.a. mänskliga rättigheter och

demokrati.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U292 (kd) samt 2001/02:U345 (fp)

yrkande 64 kan besvaras.

31 Eritrea

I motion 2001/02:U208 (v) framhålls att varje land

som undertecknat FN:s konvention om mänskliga

rättigheter också har till uppgift att följa den.

Eritrea har undertecknat denna konvention. I artikel

19 förklaras att varje människa åtnjuter

medborgerliga och politiska rättigheter, rätt till

åsiktsfrihet och yttrandefrihet. I enlighet med

artikel 20 stadgas också om mötes- och

organisationsfrihet. I yrkande 1 krävs att Sverige

som enskilt land och som medlem i EU bör stödja en

demokratisk utveckling, förstärka respekten för

mänskliga rättigheter och medverka till att bygga

upp ett rättssamhälle i Eritrea. 1996 skapades efter

ett presidentdekret en specialdomstol i Eritrea.

Dess tillkomst orsakade oro och förvirring bland

jurister och juridiska instanser i landet. De som

insåg konsekvenserna av bildandet av domstolen

varnade för den och menade att syftet med

specialdomstolen inte var förenlig med någon

konstitutionell princip och att den skulle bli ett

hinder i den process som syftade till att ge landet

en demokratisk författning. Regimen försäkrade att

specialdomstolens existens skulle vara av kortvarig

karaktär och att när författningen väl var klar så

skulle domstolen avskaffas. I yrkande 2 krävs att

Sverige som enskild nation och i internationella

forum som EU och FN bör verka för att den

rättsvidriga eritreanska specialdomstolen avskaffas.

Den 31 juli arresterades ordföranden för den

eritreanska studentorganisationen. Hans brott bestod

i att han riktat kritik mot regeringens politik när

det gällde studenternas feriearbeten. Några dagar

efter det att han gripits demonstrerade 400–500

studenter mot arresteringen. I yrkande 3 krävs att

Sverige bör verka för att de studenter som

arresterades i samband studentdemonstrationerna

friges. I juli arresterades chefredaktören för en av

de största tidningarna. I yrkande 4 krävs att de

tidningar som stängts av regeringen i Eritrea öppnas

och att journalisterna som arresterats friges. I

september genomfördes en kraftig inskränkning av de

demokratiska fri- och rättigheterna i Eritrea. Då

arresterade myndigheterna flera företrädare för

landets politiska reformrörelse. I yrkande 5 krävs

att Sverige bör verka för att regeringstjänstemän i

den eritreanska administrationen och andra politiska

fångar omedelbart friges.

I yrkande 6 uppmärksammas att kvinnornas situation

är besvärlig i många avseenden i Eritrea.

Arbetslöshet bland kvinnor har medfört att det

uppstått en illegal export av kvinnlig arbetskraft,

framför allt till länder i Mellanöstern. De kvinnor

som på illegala vägar fått arbete utomlands hamnar i

ett rättslöst förhållande i det land dit de

importerats och där de tvingas att arbeta under

slavliknande förhållanden. Motionärerna kräver att

särskild uppmärksamhet bör riktas på kvinnornas

situation och deras demokratiska och mänskliga

rättigheter.

Utskottets överväganden

Utskottet har inhämtat att Sverige på flera sätt söker stödja en

demokratisk utveckling och respekt för mänskliga

rättigheter i Eritrea. Sverige och EU har under

hösten 2001 reagerat starkt på rättsövergrepp som

ägt rum.

Förhoppningar att ett öppnare politiskt klimat

skulle uppstå efter kriget med Etiopien har ännu

inte infriats. Någon verklig demokratisering har

inte ägt rum. Snarare har det skett en

centralisering av makten. Under hösten 2001 framstod

den eritreanska regeringens tidigare tal om ökad

öppenhet och demokratisering som helt övergivna.

Höga samhällsföreträdare arresterades, oberoende

tidningar stängdes, studenter fängslades och

protester från det internationella samfundet innebar

att relationerna, inte minst mellan EU och Eritrea

blev mycket ansträngda. EU diskuterar nu hur man

skall gå vidare då Eritrea, med hänvisning till

interna angelägenheter, tycks obenäget att diskutera

demokratifrågor. Det är därför viktigt att EU gör

sitt yttersta för att undvika att Eritrea väljer att

isolera sig. Från svensk sida har en särskild

emissarie för Eritrea utsetts. Denne skall genom

återupptagen bilateral dialog, med regeringen och i

görligaste mån även med andra, bidra till att

motverka Eritreas internationella isolering.

Biståndet till Eritrea befinner sig ännu i början

och avsikten är att efter konflikten med Etiopien

utveckla och utvidga samarbetet. Sida har tidigare

fått i uppdrag att utarbeta en landstrategi för det

fortsatta utvecklingssamarbetet. Landstrategiarbetet

har emellertid tillfälligt fått skjutas på

framtiden. Under år 2002 kommer en översyn av det

framtida svenska utvecklingssamarbetet att göras.

Utskottet menar att det är av största vikt att

kvinnors rättigheter och situation blir ett viktigt

område för framtida samarbete.

Frågan om specialdomstolar i Eritrea utgör en viktig

komponent i dialogen om mänskliga rättigheter och

demokrati och vid en givarkonferens i september 2001

uttrycktes allvarlig kritik mot dessa domstolar. Av

de 2000 studenter som arresterades i samband med

demonstrationer vid universitetet i augusti har

samtliga utom studentledaren Semere Tekeste

frigivits. Frågan om hans frisläppande och

domstolsförhandlingar utgör en del av dialogen om

mänskliga rättigheter och demokrati, och dessutom

har Sveriges utrikesminister och EU gjort skarpa

uttalanden i samband med arresteringarna av

journalister och stängningen av tidningar.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2001/02:U208

(v) yrkandena 1–6 kan besvaras.

32 Etiopien

I motion 2001/02:U211 (v) konstateras att Etiopien

är ett gammalt land med en tvåtusenårig historia.

Bortsett från åren 1936–1941, då Italien ockuperade

landet, har Etiopien inte varit kolonialiserat.

Trots torkkatastrofer, krig och diktatur och trots

att Etiopien utgör ett av världens fattigaste länder

har landet ofta framstått som förebild för andra

afrikanska stater som sökt ett ökat oberoende. I

Etiopien finns över 100 olika etniska grupper, och

lika många olika språk talas i landet. De fyra

dominerande grupperna är oromo, amhara, tigreaner

och somalier.

Oromofolket vilket är den största befolkningsgruppen

i Etiopien utgör 40 miljoner av Etiopiens 65

miljoner innevånare och är ett av de få folkslag på

den afrikanska kontinenten som är kulturellt,

språkligt och historiskt sammanhållet. Det rimliga

förhållningssättet när det gäller konflikten mellan

oromofolket och den nuvarande regeringen i Addis

Abeba är, enligt yrkande 1, att Sverige ställer krav

på att den etiopiska regeringen respekterar landets

författning och oromofolkets nationella

självbestämmanderätt. I yrkande 2 krävs att

regeringen i Addis Abeba respekterar oromofolkets

och andra minoritetsgruppers mänskliga rättigheter i

Etiopien.

Utskottets överväganden

Utskottet har inhämtat att Sverige är aktivt på flera plan för

att främja demokratisering och respekten för

mänskliga rättigheter i Etiopien. Bilateralt och

genom EU förs en kontinuerlig politisk dialog med

landet om MR-frågor, inklusive kvinnors, barns,

minoriteters, flyktingars, krigsfångars, och olika

befolkningsgruppers rättigheter och vad gäller

godtyckliga frihetsberövanden som ofta drabbar

oromofolket. Författningen från 1994 tillgodoser

flertalet krav vad gäller respekt för de mänskliga

rättigheterna, men lagstiftningen har i många fall

inte anpassats till vad som sägs i författningen.

Till problemen hör också att domstolarna är svaga

och överbelastade. Genom Raoul Wallenberginstitutet

ges bistånd för att stärka kapaciteten inom

Etiopiens rättssystem. Stöd utgår också till

enskilda MR-organisationers verksamhet, för

upplysning, rådgivning och utbildning.

Sverige avser att ytterligare stärka engagemanget

för att främja respekten för de mänskliga

rättigheterna. I arbete med att utforma en ny

landstrategi för utvecklingssamarbetet kommer stor

vikt att fästas vid frågor om demokrati och

mänskliga rättigheter. Problemet med den begränsade

kapaciteten inom rättssektorn kommer att behandlas.

FN arbetar tillsammans med andra givare, däribland

Sverige, för att stärka parlamentet och stödja

inrättande av en MR-kommission och en MR-ombudsman.

Bilden är inte entydig, men pluralismen har

tilltagit och flera enskilda organisationer,

oppositionspartier och oberoende tidningar verkar i

Etiopien. Varken demokratisering eller

decentralisering är emellertid problemfria. Trots

uttalade ambitioner från statsmakterna förekommer

allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna,

vilket utskottet anser oacceptabelt.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U211 (v) yrkandena 1 och 2 kan besvaras.

33 Kenya

I motion 2001/02:U246 (v) konstateras att efter

många års befrielsekamp blev Kenya självständigt år

1963. Landet har bara haft två presidenter:

befrielseledaren Jomo Kenyatta och den nuvarande

Daniel Arap Moi. Kenyatta strävade efter att ena

Kenyas många olika folk, men hans västvänliga

politik verkade provocerande på starka krafter inom

hans parti, Kenya African National Union (KANU),

vilket kom att splittras. 1992 hölls de första valen

där flera partier kunde ställa upp. Oppositionens

splittring medförde dock att KANU med Arap Moi vann

valet. Moi återvaldes 1997 för ytterligare en

femårsperiod. Lagstiftningen ger kenyanska arbetare

alla grundläggande fackliga fri- och rättigheter. I

praktiken sker dock många grova kränkningar, och

många offentliganställda tillåts inte att organisera

sig. Även lantarbetarfacket har problem att få

representera sina medlemmar i kontakter med

arbetsgivarna.

Demokratiaktivister och människorättsförsvarare,

politiker, journalister och andra blir föremål för

trakasserier och misshandel. Människor har blivit

utomrättsligt avrättade. Minst 55 människor dömdes

till döden och mer än 1 000 människor satt i

dödscell vid slutet av år 1999. Motionärerna kräver

i yrkande 1 att Sverige i EU, FN och andra

internationella forum verkar för att demokratiska

fri- och rättigheter införs i Kenya och, i yrkande

2, att driva frågan om fackliga rättigheter och den

kenyanska fackliga rörelsens rätt att själv välja

sina ledare utan statlig inblandning. Vidare krävs i

yrkande 3 att Sverige i EU, FN och andra

internationella sammanhang skall verka för att

dödsstraffet avskaffas i Kenya.

Utskottets överväganden

Utskottet har inhämtat att Sverige under ordförandeskapet i EU

tog initiativ till en politisk dialog med Kenya.

Syftet var att försöka åstadkomma en informell men

regelbunden dialog med regeringen och andra

intressenter för att öka samförståndet och öka EU:s

möjligheter att fungera mer effektivt i

utvecklingssamarbetet med Kenya. Efter vissa

inledande svårigheter är förhoppningen att dialogen

nu skall inledas och fokusera på de viktigaste

frågorna inför valet, dvs. MR- och

demokratifrågorna, inklusive valprocessen och

konstitutionsreformen.

En demokratisk utveckling och respekt för mänskliga

rättigheter främjas inom alla former av

utvecklingssamarbetet med Kenya sedan 1990. En del

av det svenska stödet sker genom samarbete med 15

enskilda organisationer, men samarbetet med Kenyas

regering planeras att öka. Särskild tonvikt läggs

vid att stärka den fattiga majoritetens, kvinnors

och barns rättigheter. Under senare år har ett rikt

civilt samhälle vuxit fram i Kenya och respekten för

de mänskliga rättigheterna granskas av en rad

organisationer.

De fackliga rättigheterna kränks i praktiken ofta i

dagens Kenya. Den centrala fackliga organisationen

COTU (Central Organization of Trade Unions) står

regeringspartiet, KANU, mycket nära. Fackliga

organisationer måste ansöka om registrering, vilken

måste godkännas av regeringen. Endast 4 eller 5 av

de totalt ca 35 fackliga organisationerna står

utanför COTU. En kommitté bestående av 18 fackliga

organisationer har bildats i syfte att skapa ett

alternativ till COTU. Arbetarna är generellt mycket

okunniga om sina rättigheter och det finns ett stort

behov av utbildning. De fackliga ledarna på central

nivå företräder sina fackliga medlemmar på ett

bristfälligt sätt och är i stor utsträckning tysta

om befintliga kränkningar.

Det svenska utvecklingssamarbetet med Kenya

innefattar ett långsiktigt stöd till det civila

samhället, inklusive flera lokala MR-organisationer.

Dessa organisationers arbete har i några fall direkt

betydelse för främjandet av fackliga rättigheter. En

viktig samtalspartner på MR-området är Kenya Human

Rights Commission som bl.a. arbetar med frågan om

fackliga rättigheter i Kenya.

Dödsstraff utdöms regelmässigt, men inga

avrättningar har verkställts sedan 1985. Under 2000

genomfördes, på EU:s vägnar, en uppvaktning i flera

afrikanska länder, bl.a. Kenya, om dödsstraffets

avskaffande.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U246 (v) yrkandena 1–3 kan besvaras.

34 Tanzania

I motion 2001/02:U345 (fp) konstateras att Tanzania

har tagit emot ett stort antal flyktingar från till

exempel Burundi och Rwanda. Dessa flyktingar

behandlas i många fall på ett omänskligt sätt. Bland

annat har ett stort antal kvinnor och unga flickor

blivit utsatta för sexuellt våld.

Domstolarna i Kenya fortsätter att utdöma dödsstraff

men under de senaste sex åren har inget verkställts.

Motionärerna kräver i yrkande 63 dels att det

internationella samfundet uppmärksammar och fördömer

förföljelserna av flyktingarna, dels att landet

upphör med att utföra dödsdomar.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Tanzania under senare år har utsatts

för betydande påfrestningar på grund av att landet

tagit emot stora flyktingströmmar. Samtidigt har

många internationella organisationer konstaterat att

flyktinghanteringen måste förbättras. Total finns i

Tanzania omkring en miljon flyktingar, varav hälften

befinner sig i flyktingläger i landets västra delar.

Den andra hälften finns utanför lägren och är delvis

assimilerad i det tanzaniska samhället. Kvinnor i

flyktinglägren är en särskilt utsatt grupp och

speciella insatser bör göras för att stödja dem och

underlätta deras möjligheter att återvända till sina

hemländer. Som ett led i detta arbete stöder Sverige

freds- och konsolideringsansträngningarna i Burundi

och Rwanda samt i Demokratiska Republiken Kongo.

Sverige ger stöd till UNHCR för insatserna i

Tanzania. Sverige ger också stöd till insatser för

att utbilda militär och fängelsepersonal i hur man

bemöter och behandlar flyktingar och fångar. Mycket

av detta utvecklingsarbete sköts av Raul

Wallenberginstitutet i Lund men även av svensk

polis. Sverige deltar också i och ger stöd till

arbetet med att reformera domstols- och

polisväsendet i demokratisk riktning så att

försvaret av de mänskliga rättigheterna stärks.

Utskottet anser, i enlighet med FN:s resolution

1325, att det är speciellt viktigt att följa och

bevaka kvinnors situation i konflikt- och

flyktingsituationer.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U345 (fp) yrkande 63 kan besvaras.

35 Södra Afrika

I motion 2001/02:U225 (m) framhålls att genom

avvecklingen av apartheid i Sydafrika samt freden

och försoningen i Moçambique är situationen i södra

Afrika gynnsam för framväxt och stabilisering av

demokratin. Situationen i Kongo, Angola och Zimbabwe

inger emellertid stor oro. Bristen på ekonomisk och

social utveckling i kombination med utbredd

korruption är allvarliga hinder för en positiv

utveckling. För att respekten för mänskliga

rättigheter och demokrati skall bli bestående i

denna del av Afrika är det av största vikt att

bekämpa korruption och bygga strukturer och

rättssystem som främjar och kontrollerar att

utvecklingen går åt rätt håll. I yrkande 1 krävs att

Sverige och EU i dialogen med länderna i södra

Afrika verkar för stöd till regionala strukturer som

främjar och kontrollerar respekten för mänskliga

rättigheter och demokrati i södra Afrika.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att det inom EU-samarbetet råder stor

enighet om vikten av mänskliga rättigheter och

demokrati i den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken vad gäller Afrika. Detta

innefattar även biståndet, såväl de enskilda

medlemsstaternas som EU:s bistånd. I den interna EU-

diskussionen är Sverige aktivt och drivande i att

främja utvecklingen av mänskliga rättigheter och

demokrati.

Efter undertecknandet år 2000 av det nya

partnerskapsavtalet mellan EU och AVS-länderna

(Cotonouavtalet), har den politiska dimensionen av

detta avtal kommit alltmer i fokus och bidragit till

att ytterligare stärka EU:s gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik i förhållande till Afrika.

Cotonouavtalet lägger fast principerna för den

gemensamma grundsyn, särskilt vad gäller mänskliga

rättigheter och demokrati, som måste finnas mellan

EU och ett AVS-land. Ett utrikesministermöte mellan

EU och Afrika hölls i oktober 2001. Vid mötet

gjordes en utvärdering av samarbetet inom de åtta

prioriterade ämnesområdena mänskliga rättigheter och

demokrati, konfliktförebyggande verksamhet, regional

integration och integrering av Afrika i

världsekonomin, miljö, hiv/aids, livsmedelssäkerhet,

skuldfrågan samt återbördande av stulna

kulturföremål. Vid mötet antogs även en gemensam

deklaration om terrorism.

I rådsarbetsgruppen för Afrika och rådsarbetsgruppen

för mänskliga rättigheter arbetar Sverige aktivt för

att föra upp principerna för demokrati och mänskliga

rättigheter i alla relevanta frågor. EU håller en

hög profil vad gäller Afrika i FN:s kommission för

mänskliga rättigheter och i FN:s generalförsamling.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U225 (m) yrkande 1 kan besvaras.

36 Zimbabwe

I motion 2001/02:U345 (fp) framhålls att vid en folkomröstning

angående en ny konstitution blev regeringspartiet i

Zimbabwe, ZANU-PF, för första gången sedan

självständigheten, besegrat. Kort efter

folkomröstningen började en våldsam kampanj mot

misstänkta opponenter till partiet.

Regeringsanhängare och människor betalda av ZANU-PF

invaderade farmer och misshandlade misstänkta

regeringsmotståndare. Yttrandefriheten har starkt

begränsats och medierna möter en mycket svår

situation. Journalister har på flera sätt

förhindrats att utföra sitt arbete. Över hela landet

har politiska möten avbrutits eller förhindrats,

många gånger med våldsamma medel. Motionärerna

kräver i yrkande 60 att Sverige och det

internationella samfundet uppmärksammar och fördömer

behandlingen av oppositionspartierna i Zimbabwe och,

i yrkande 61, att inte vidareutveckla något bistånd

till Zimbabwe innan verkliga steg mot demokrati i

landet har tagits.

Utskottet

Utskottet menar att Sverige tydligt har uttalat sin kritik mot

utvecklingen i Zimbabwe. I början av år 2001 tog

Sverige som första EU-land beslutet om att inställa

det bilaterala utvecklingssamarbetet med Zimbabwes

regering.

Bilateralt och genom EU har Sverige hävdat

betydelsen av dialog kring frågor som rör demokrati

och mänskliga rättigheter. Betydelsen av sådan

dialog framstår som särskilt angelägen i ett skede

när landet förbereder sig för allmänna val. EU:s

allmänna råd beslutade i slutet av oktober att

inleda konsultationer med Zimbabwe i enlighet med

Cotonouavtalets föreskrifter. Zimbabwes regering

hade då inte uppfyllt sina åtaganden vad gäller

respekt för de mänskliga rättigheterna, demokratiska

principer och rättsstaten, vilka enligt

Cotonouavtalet skall utgöra stommen i samarbetet

mellan EU:s länder och Zimbabwe. Om inte läget

förbättras kommer biståndet att upphöra och

eventuellt kan sanktionsåtgärder införas.

Utskottet anser att de angränsande länderna i södra

Afrika har en utomordentligt viktig roll att spela

för att vända utvecklingen i Zimbabwe i positiv

riktning och att EU bör försöka påverka SADC-

länderna att ta sitt ansvar för utvecklingen i

Zimbabwe.

När ordföranden för EU:s valobservatörer inte fick

ackreditering av regeringen i Zimbabwe drog unionen

tillbaka alla valobservatörer och införde riktade

sanktioner mot den zimbabwiska ledningen. Beslutet

innebär bl.a. visumrestriktioner för ett 20-tal

zimbabwier. Förutom att de förbjuds att resa till

EU-länderna kommer de tillgångar som de eventuellt

har i unionens medlemsländer att frysas. Ett

vapenembargo införs också mot Zimbabwe. Även USA har

tagit ett beslut om visumrestriktioner och frysning

av tillgångar.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U345 (fp) yrkandena 60 och 61 kan besvaras.

37 Colombia

I motion 2001/02:U281 (v, c, fp, m, kd, mp)

framhålls att det i Colombia sedan decennier råder

en väpnad kamp som skördat hundratusentals offer.

Regelrätta stridigheter förekommer i olika delar av

landet mellan gerilla, paramilitära grupper och den

colombianska armén. Respekten för mänskliga

rättigheter och demokratins institutioner är svag.

Brott mot internationell humanitär rätt förekommer

från både militären och gerillarörelser. Den så

kallade Plan Colombia har utarbetats av den

colombianska regeringen tillsammans med USA med det

uttalade syftet att utrota kokaodlingar. Sverige

stöder olika biståndsprojekt men har också aktivt

deltagit i och organiserat fredssamtal. Motionärerna

föreslår ett fortsatt ökat svenskt engagemang i

fredsförhandlingarna och i kontaktskapande

aktiviteter. Sverige bör inom EU verka för att EU

fortsätter ett alternativt program för Colombia och

utarbeta en sammanhållen strategi för sitt arbete

för Colombia samt främja insatser inom EU och FN

till stöd för mänskliga rättigheter, demokrati,

social rättvisa och fredsförhandlingar.

Utskottets överväganden

Utskottet anser att utvecklingen i Colombia påverkar såväl

landets demokrati som den regionala stabiliteten.

Den mångåriga väpnade konflikten fortsätter att

skörda offer bland civilbefolkningen. Behovet av

stöd utifrån för att landet skall uppnå fred och en

hållbar demokratisk samhällsutveckling är alltmer

uppenbart. Bristen på förtroende mellan konfliktens

parter är så djup att den sköra fredsprocessen

bryter samman om inte medverkan från tredje part

äger rum. Insikten om att allt större ansträngningar

och resurser utifrån måste sättas in i Colombia har

ökat. Sverige deltar aktivt i detta engagemang och

arbete.

Det internationella samfundets medverkan genom FN

och med deltagande av flera EU-länder har varit

viktig för fredsprocessens bevarande och utveckling.

Den senaste utvecklingen innebär inte att den

väpnade konflikten i Colombia är över utan kommer

att kräva fortsatt aktivt och nära stöd av det

internationella samfundet. Utan denna

internationella medverkan finns det risker för att

konflikten förvärras.

Sverige har en klar policy beträffande Colombia. En

svensk biståndsstrategi för Colombia för perioden

2001–2002 finns. Den svenska Sydamerika-strategin

för det svenska biståndet 2003–2007 håller på att

utarbetas och skall innehålla ett särskilt

preciserat och operativt avsnitt om Colombia. Det

ökade svenska engagemanget i fredsbiståndet och i

fredsförhandlingarna i Colombia konkretiseras i

olika insatser och projekt, som till övervägande

delen går via enskilda organisationer.

Sverige verkar inom EU för att EU skall fortsätta

biståndsinsatserna till Colombia. Under det svenska

EU-ordförandeskapet gjordes ett särskilt uttalande

om fredsprocessen och Europaparlamentet en särskild

resolution om Colombia. Även inom FN agerar Sverige

fortsatt för fredsförhandlingarna i Colombia,

mänskliga rättigheter, demokrati och social

rättvisa. Sverige vill ge FN en starkare konkret

roll i Colombia.

Det nya inslaget i den senaste fasen av

fredsprocessen har varit aktiv medverkan av det

internationella samfundet genom FN och den s.k.

tiogruppen, där fyra EU-länder ingår och där svenska

diplomater spelat en framträdande roll. Utskottet

konstaterar dock att fredsprocessen ställer krav på

ett fortsatt nära och aktivt stöd från det

internationella samfundets sida. Konflikten, med

upptrappat våld, militära sammandrabbningar och

omfattande massakrer på civila har visat att bristen

på förtroende mellan konfliktens parter är djup men

också att medverkan från en tredje part på ett

positivt sätt kan bidra till att minska

spänningarna. Utskottet ser med djup oro på

situationen för mänskliga rättigheter i Colombia och

ser det som synnerligen angeläget med starkt svenskt

engagemang såväl bilateralt som inom EU och FN.

Tillsammans med regeringens insatser spelar också

stödet från enskilda organisationer, fackliga

organisationer och näringslivet en viktig roll.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen tagit emot

representanter för parterna i konflikten.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U281 (v, c, fp, m, kd, mp) kan besvaras.

38 Kuba

I motion 2001/02:U328 (fp) framhålls att Sverige är

i ett dilemma vad gäller biståndet till Kuba. Å ena

sidan vill Sverige inte bidra med stöd till den

kubanska staten om denna inte förbättrar situationen

gällande mänskliga rättigheter, å andra sidan vill

Sverige inte öppet bidra med stöd till dem som

faktiskt arbetar för demokrati. I yrkande 10 krävs

att Sverige med utgångspunkt i erfarenheterna från

Vitrysslandsprogrammet och med samma typ av

riktlinjer utarbeta ett nytt Kubaprogram. Programmet

bör ha som främsta mål att stärka demokratirörelsen

i Kuba för att möjliggöra demokratisering i

framtiden. Även i motion 2001/02:U345 fp) yrkande 55

framförs liknande synpunkter och vikten av att

Sverige aktivt verkar för ökad respekt för de

mänskliga rättigheterna i Kuba understryks.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att från svensk sida fästs stor vikt vid

demokratirörelsen i Kuba. Sverige har kontakt med

såväl myndigheter som organisationer och enskilda.

Dessa kontakter skall utvecklas vidare på lämpligt

sätt, bland annat genom att främja dialog om bl.a.

mänskliga fri- och rättigheter liksom yttrande- och

pressfrihet med olika delar av det kubanska

samhället. Värdefulla erfarenheter från demokrati-

och MR-insatser i Vitryssland kan tas till vara i

den mån de är relevanta i den kubanska kontexten.

Utskottet har inhämtat att det svenska

utvecklingssamarbetet med Kuba, under de närmaste

åren, planeras behålla nuvarande inriktningen och

ungefär samma omfattning.

Sverige har aktivt stött ett bevarande av EU:s

gemensamma ståndpunkt om Kuba. Utifrån den

gemensamma ståndpunkten har EU genom förklaringar,

demarcher och andra kontakter med Kubas regering vid

upprepade tillfällen framhållit vikten av att Kuba

respekterar de mänskliga rättigheterna. Även FN:s

kommission för mänskliga rättigheter är ett viktigt

forum för att verka för respekt för mänskliga

rättigheter i Kuba. Samtidigt vill utskottet

understryka att den amerikanska blockaden av Kuba

inte gagnar ett öppnare och mer demokratiskt

samhälle.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U328 (fp) yrkande 10 samt

2001/02:U345 (fp) yrkande 55 kan besvaras.

39 USA

I motion 2001/02:U252 (v, kd, c, fp, mp) yrkande 3

konstateras att i USA dömer man även minderåriga

till långvariga fängelsestraff och till och med till

dödsstraff. Många av dem som dömts till döden och

avrättats i USA har varit oskyldiga till de brott de

dömdes för. Motionärerna anser att Sverige, både

bilateralt och som medlem av EU bör verka för att

USA avskaffar dödsstraffet.

I motion 2001/02:U294 (mp) framhålls att den

pågående tvångsförflyttningen av Navajo- (även

benämnda Dineh) och Hopifamiljer i Arizonas

nordöstra del är en fortsättning på århundraden av

förtryck av Amerikas ursprungsfolk. Brott mot de

mänskliga rättigheterna och mot ursprungsfolkens

rättigheter begås dagligen. Miljön är svårt sargad

till följd av en långvarig exploatering av uran och

kol. För människor och djur som bebor området har

det fått ödesdigra konsekvenser. Motionärerna kräver

att Sverige i relevanta forum protestera mot

behandlingen av de traditionella Navajo- (Dineh-)

och Hopiindianerna på Big Mountain i Arizona.

Utskottets överväganden

Arbetet mot dödsstraffet är en prioriterad fråga för EU:s

gemensamma utrikespolitik inom området mänskliga

rättigheter och även en profilfråga i Sveriges

bilaterala kontakter med andra länder. Utskottet

utgår från att dialogen med USA i denna fråga

fortsätter och att Sverige och EU uppmanar USA att

avskaffa dödsstraffet. Sverige har tagit initiativ

till ett totalförbud mot dödsstraff inom ramen för

Europarådet. Beslut tas förhoppningsvis redan i vår.

Alltfler länder avskaffar dödsstraffet, men tyvärr

fortsätter en rad stater att använda detta

omänskliga straff. Hit hör bl.a. USA. Det är

oacceptabelt. Dödsstraff kränker rätten till liv och

hör inte hemma i en modern rättsordning.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U252 (v, kd, c, fp, mp) yrkande 3 kan

besvaras.

Utskottet konstaterar att området Big Mountain i den

amerikanska delstaten Arizona i mer än hundra år har

varit föremål för konflikter såväl mellan som inom

två indianstammar – Hopi och Dineh. Konflikterna har

gett upphov till ett flertal mångfacetterade

frågeställningar om rätten till fri

religionsutövning, om rivalitet mellan två

indianstammar, om spänningar inom en urbefolkning

och om minoriteters rättigheter gentemot

övergripande samhällsintressen och om respekt för

lagar och domar. Vid Big Mountain finns en av USA:s

största kolfyndigheter och konflikten inbegriper

därmed även viktiga ekonomiska och miljömässiga

aspekter.

Europaparlamentet har tagit en resolution om

situationen på Big Mountain. Frågan har tidigare

också uppmärksammats inom FN och FN:s dåvarande

Underkommission för skydd av minoriteter (nuvarande

Underkommissionen för främjande och skydd av de

mänskliga rättigheterna) antog resolutioner om

situationen på Big Mountain 1989, 1990 och 1994. Den

svenska regeringen verkar för att personer som

tillhör urbefolkningar och nationella eller etniska,

språkliga och religiösa minoriteter i alla länder

ges möjlighet att på lika villkor med

majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla de

mänskliga rättigheterna. Sverige har aktivt stött

etablerandet av FN:s Permanenta forum för

urbefolkningsfrågor och fortsätter arbeta för att

detta forum skall skapas.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion

2001/02:U294 (mp) kan besvaras.

40 FN och andra internationella

organisationer

Allmänt om FN

I motion 2001/02:U225 (m) framhålls att det internationella

regelsystem som syftar till att värna den enskilda

människans rätt är relativt väl utbyggt. Ett problem

är emellertid att länder inte ansluter sig till

internationella konventioner eller, vilket är

vanligare, att förpliktelserna enligt dessa inte

uppfylls. Det finns en rad ideella organisationer

som gör ett mycket värdefullt arbete när det gäller

övervakningen och redovisar läget vad avser

respekten för mänskliga rättigheter och demokrati. I

yrkande 3 krävs att Sverige tar initiativ till att

FN:s generalförsamling får en utförlig rapport och

redovisning om läget beträffande de principer som

organisationen själv är grundad på.

Barnkonventionens uppföljningmekanismer kan tjäna

som föredöme. I motion 2001/02:U345 (fp) yrkande 5

konstateras en besvikelse över världssamfundets

passivitet i samband med några av vår tids värsta

förbrytelser. Detta får inte dölja de framgångar som

ändå vunnits i den internationella rätten under

1990-talet, inte heller det faktum att FN-systemets

handlingsförlamning till en del minskat efter murens

fall. Motionärerna anser att det är positivt att det

har växt fram andra aktörer med mer eller mindre

stor internationell prestige, som ibland kan

komplettera FN. Det gäller till exempel OSSE och

Europarådet. Även icke regeringsanknutna organ, som

Helsingforskommittén och liknande sammanslutningar,

kan spela en betydelsefull roll.

Utskottets överväganden

Utskottet delar motionärernas syn på att en huvudfråga i

diskussionen om folkrätten rör frågor om vad som

skall ske i de fall då det centrala FN-systemet är

blockerat. Därför är det positivt att det har växt

fram andra internationella organ. Arbetet med att

förnya folkrätten och stärka de mänskliga

rättigheterna måste intensifieras. Sverige har

drivit på denna förnyelseprocess. Bland annat var

Sverige mycket aktivt vad gäller inrättandet av den

permanenta internationella brottmålsdomstolen.

Utskottet konstaterar att inom ramen för FN

debatteras årligen situationen beträffande de

mänskliga rättigheterna i världen. Diskussionerna

sker i generalförsamlingens tredje utskott på hösten

och i FN:s kommission för mänskliga rättigheter på

våren. Både generalförsamlingen och kommissionen

tillställs rapporter som närmare beskriver

situationen i ett specifikt land eller vad gäller

ett specifikt tema, såsom tortyr.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U225 (m) yrkande 3 samt

2001/02:U345 (fp) yrkande 5 kan besvaras.

Internationella brottmålsdomstolen

Vid en FN-konferens i Rom i juli 1998 undertecknade 120 länder

ett avtal om att inrätta en oberoende internationell

brottmålsdomstol (ICC). Beslutet att inrätta

domstolen är ett av de senaste årens största

framsteg på området för mänskliga rättigheter.

Domstolen kommer att inleda sin verksamhet efter det

att 60 länder har ratificerat den s.k. Romstadgan.

I motion 2001/02:U252 (v, kd, c, fp, mp) framhålls

att frågan om en domstol för internationella

brottmål fått ökad aktualitet i flera länder. Den

senaste tidens händelser, vilka klargjort

nödvändigheten av att bekämpa terrorismen, gör

frågan om en internationell brottmålsdomstol alltmer

aktuell. Kampen mot terrorismen är en kamp som måste

föras av flera stater och i många länder.

Brottslingarna bör sålunda inte bara dömas av ett

land utan av flera. Alltför få stater har hittills

stött kravet på en internationell brottmålsdomstol.

Visserligen har över 100 stater undertecknat stadgar

för en sådan, men långt ifrån alla har ratificerat

den. I yrkande 7 krävs att den svenska regeringen

aktivt bör arbeta för att Sverige i internationella

sammanhang verkar för att stadgan för den

internationella brottmålsdomstolen ratificeras också

av andra länder. Även i motion 2001/02:U345 (fp)

yrkande 6 ställs liknande krav på att Sverige skall

vara pådrivande i arbetet med att få fler stater att

ratificera Romstadgan.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sverige var mycket aktivt under

förhandlingsprocessen och som 36:e stat ratificerade

stadgan för ICC. Till dags dato har ett 50-tal

stater ratificerat stadgan. Den träder i kraft efter

det att 60 ratifikationer inkommit, vilket förväntas

ske i mitten av 2002.

I juni 2000 antog EU:s ministerråd under svenskt

ordförandeskap en gemensam ståndpunkt, som omfattar

en rad åtgärder som unionen skall vidta för att

stödja domstolen. Bland annat skall unionen ge stöd

och hjälp till andra stater att ratificera och

implementera stadgan samt stödja ansträngningarna

att etablera själva domstolen. Vidare skall EU ta

upp frågan om ratifikation av stadgan till ICC i

bilaterala kontakter med andra stater och

organisationer. Sverige har på olika sätt försökt

påverka USA, som för närvarande intar en negativ

attityd till Romstadgan, vilket har en negativ

inverkan på ratifikationsprocessen i vissa länder.

Under det svenska ordförandeskapet togs en rad

kontakter för att följa upp denna fråga.

Riksdagen behandlar under våren 2002 ett förslag om

lagstiftning som skall reglera Sveriges samarbete

med ICC (prop. 2001/02:88 Sveriges samarbete med

internationella brottmålsdomstolen).

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U252 (v, kd, c, fp, mp) yrkande 7

samt 2001/02:U345 (fp) yrkande 6 kan besvaras.

FN:s reformering

I motion 2001/02:U284 (v) framhålls att Sverige inte längre

talar med en självständig röst i FN, utan har

anpassats till EU:s perspektiv, vilket inte sällan

underordnas USA:s synsätt på vad som sker i världen.

Den slutsats man kan dra av det senaste decenniets

utveckling är att Förenta nationerna måste stärkas

och omorganiseras. För flera år sedan, 1996,

presenterades den s.k. Carlsson-Ramphal-rapporten

som handlade om hur FN skulle kunna göras

effektivare och anpassas till förändrade

internationella förhållanden. USA:s ovilja att sköta

sina förpliktelser gentemot världsorganisationen,

har inte underlättat arbetet. I yrkande 1 krävs att

svenska regeringen i alla internationella sammanhang

aktivt bör arbeta för att påskynda reformeringen av

FN så att organisationen anpassas till vår tids

internationella förhållanden. Motionärerna anser att

säkerhetsrådets nuvarande sammansättning måste

förändras. För att förhindra att en supermakt eller

en militärallians tillåts dominera världspolitiken

är det angeläget att aldrig acceptera militära

insatser som inte beslutats av FN-systemet eller som

i övrigt inte har stöd i FN-stadgan. I yrkande 2

krävs att världens fattigaste länder måste få en mer

framträdande ställning i FN:s säkerhetsråd.

I motion 2001/02:U300 (m) yrkande 17 framhålls att

det finns tillfällen då den internationella

diplomatin inte räcker till för att förhindra

regimer från att begå folkmord, stödja terrorism

eller starta angreppskrig. Som en åtgärd kan man

tvingas till att vidta sanktioner. Endast FN kan då

ge moralisk legitimitet åt ett sanktionsbeslut och

skapa effektiva sanktioner. För att sanktioner skall

ge rätt effekt är det dock viktigt att de i första

hand påverkar regimen och inte befolkningen. I

yrkande 18 krävs att Sverige inom ramen för EU:s

gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik skall

betona kravet på mänskliga rättigheter och

demokrati. I Afrika skall Sverige och EU verka för

att etablera kraftfulla samarbetsorganisationer som

stöder och hjälper medlemsländerna att efterleva

internationella konventioner. FN och även

Europarådet bör kunna tjäna som förebilder. Sverige

bör kräva att man i FN:s generalförsamling årligen

får en rapport och genomför en årlig debatt om läget

beträffande mänskliga rättigheter och demokrati i

medlemsländerna (yrkande 21). I yrkande 24 framhålls

att FN:s säkerhetsråd har ett ansvar för att verka

för internationell fred och säkerhet och att FN bör

fokusera på de uppgifter som organisationen bäst kan

lösa. FN:s byråkrati måste minskas och

effektiviteten stärkas till gagn framför allt för u-

länderna. Organisationer som UNHCR, Unicef och vissa

andra organ måste förbättra samordningen vid

humanitära insatser. WHO bör få en betydligt

starkare roll för att gemensamt bekämpa smittsamma

sjukdomar. Mer än någonsin behövs ett FN som är

relevant och effektivt.

I motion 2001/02:U322 (mp) framhålls att frågor som

den ekologiska krisen, färre mellanstatliga krig,

men ökande antal konflikter inom länder, ställer nya

krav på FN-systemet. Det globala civila samhället

söker sin plats inom FN-systemet. I yrkande 1 krävs

att FN skall erbjuda de frivilliga organisationerna

ett partnerskap som omfattar rätten till

information, medbestämmande och koordinering. I

yrkande 2 framhålls att institutioner som FN:s

säkerhetsråd är föråldrade, ineffektiva och

odemokratiska. FN måste demokratiseras och en

diskussion måste föras med FN om säkerhetsrådets

sammansättning och befogenheter. I yrkande 3 krävs

att det totala ansvaret inom FN för

medlemskapsprocessen, inklusive inval och

uteslutning, bör ligga helt hos FN:s

generalförsamling.

I motion 2001/02:U323 (mp) konstateras att FN:s miljöprogram

UNEP (United Nations Environment Progamme) skapades

redan vid FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. I

stället för att skapa en helt ny global

miljöorganisation som underorganisation inom FN:s

ram valde då regeringarna att kanalisera

miljöåtgärder via UNEP genom FN-systemet. UNEP

inrättade en miljöfond, men regeringarna visade sig

inte särskilt entusiastiska till att bidra med

resurser. Trots reformsteg inom UNEP menar de flesta

observatörer att detta är helt otillräckligt om

dagens negativa miljötrend skall kunna vändas. I

stället bör UNEP, enligt yrkande 8, omvandlas till

en världsmiljöorganisation, WEO (World Environment

Organization).

Utskottets överväganden

Utskottet har tidigare (bet. 2000/01:UU4 En säkerhetsordning för

2000-talet) framhållit att det finns behov av

reformer inom FN på ett flertal områden. En viktig

del är förbättrade ledningsstrukturer där utskottet

anser att det är av största betydelse att FN

besitter personal med hög kompetens inom sina

ansvarsområden.

Utskottet kan konstatera att under lång tid kunde

inte FN:s stadga användas som det var tänkt då

låsningar mellan stormakterna i hög grad präglade

rådets arbete under det kalla kriget. Efter det

kalla krigets slut har emellertid förhållandena

förändrats. Utskottet anser att FN nu har stora

möjligheter att agera om stadgan och det befintliga

regelverket används på rätt sätt. Det som krävs är i

första hand att politisk vilja manifesteras från

medlemsländernas sida och att de permanenta

medlemmarna i säkerhetsrådet är villiga att axla

sitt ansvar. Utskottet anser att det är av största

vikt att FN:s medlemsstater uppfyller sina

skyldigheter gentemot världsorganisationen bl.a. när

det gäller finansieringen.

Utskottet kan konstatera att Sverige fäster stor

vikt vid den pågående processen med att stärka och

revitalisera FN, som fått ytterligare momentum genom

antagandet av millenniedeklarationen. Regeringen

stöder aktivt generalsekreterarens ansträngningar

att genomföra reformer på en rad områden för att

stärka FN, säkerhetsrådets sammansättning och

arbetsmetoder, säkerställa att FN erhåller

tillräckliga ekonomiska resurser i tid samt att

uppnå bättre intern samordning. Under det svenska

ordförandeskapet i EU var frågan om uppföljning av

millenniedeklarationen också en av dem som stod

högst på dagordningen.

Sverige har även inom EU verkat för att stärka och

rationalisera FN-systemet, inklusive dess operativa

fonder och program. Regeringen arbetar för att

tillförsäkra en effektiv kontroll och översyn av FN-

organen och FN-processerna. Det är även viktigt att

sträva efter en förbättrad transparens och

koordinering mellan de olika FN-organen, Bretton

Woods-institutionerna, WTO och de regionala

utvecklingsbankerna.

Utskottet delar åsikten att en reform av säkerhetsrådet måste

innebära en ökad representation av

utvecklingsländerna samt en bättre balans i den

geografiska spridningen bland säkerhetsrådets

medlemsstater. Alla FN:s medlemsstater har att vinna

på en reform som kan leda till ett mer

representativt säkerhetsråd. En sådan bör också

lämna utrymme för en periodisk översyn i lämplig

form, så att säkerhetsrådet fortsättningsvis lättare

kan anpassas till en föränderlig värld. Sverige

förespråkar även begränsningar av vetorätten och

skulle gärna se en överenskommelse mellan de

permanenta medlemmarna om en självpåtagen

begränsning av denna. Om de permanenta medlemmarna

trots allt skulle välja att använda sig av vetot

borde dock en fullständig förklaring ges. På senare

år har emellertid vetot de facto använts alltmer

sällan. Dessa åsikter har framförts och framförs i

forum som FN:s arbetsgrupp för reform av

säkerhetsrådet, där Sverige spelar en aktiv roll,

inom EU-kretsen och i bilaterala samtal.

Diskussioner pågår även inom den nordiska kretsen.

Utskottet kan vidare konstatera att de sanktioner

som förs av FN är föremål för beslut i FN:s

säkerhetsråd. Det innebär att det är säkerhetsrådet

som i varje enskilt fall beslutar om hur

sanktionerna skall vara utformade och hur de skall

gälla. Regeringen stöder FN:s arbete och verkar för

att relevanta säkerhetsrådsresolutioner genomförs.

Erfarenheterna visar att breda ekonomiska sanktioner

inte alltid får genomslag eller avsedd effekt när

det gäller att påverka regeringar eller andra

ansvariga aktörer. Utgångspunkten för all

sanktionspolitik måste vara att utöva så stor press

som möjligt mot landets beslutsfattare och att

effekterna på civilbefolkningen minimeras. I syfte

att utveckla sanktionsinstrumentet till ett mer

verkningsfullt, ändamålsenligt och humant verktyg

deltar Sverige aktivt i FN:s diskussioner kring

dessa frågor.

Sverige kommer under 2002 att leda en internationell

arbetsgrupp om riktade sanktioner, den så kallade

Stockholmsprocessen om genomförande och övervakning

av riktade sanktioner. Regeringens initiativ är ett

led i arbetet att utveckla sanktioner att bli mer

effektiva och humana.

Konsekvenserna för individens rättssäkerhet kopplat

till sanktioner är avgörande för

sanktionsinstrumentets legitimitet och en fråga som

Sverige aktivt drivet. Ett beslut att sätta upp

någon på den spärrlista som hör till förordningen

skall grundas på klara fakta och bevis. EU:s modell

kan utgöra ett exempel på hur rättssäkerheten kan

stärkas. Sverige har också inlett en dialog med

företrädare för FN och FN:s medlemsstater.

Regeringen har uttalat att FN måste utveckla ett

system som bättre tillvaratar individers

rättssäkerhet i de fall enskilda personer omfattas

av sanktioner. Sanktioner och konsekvenserna för

individens rättssäkerhet kommer även att utgöra en

del av Stockholmsprocessen.

Frågor som rör UNEP:s organisation och finansiella

bas är centrala teman i diskussionerna inom ramen

för den ministergrupp om internationell

miljöförvaltning som tillsatts av UNEP:s styrelse.

Möjligheten att ombilda UNEP till ett fackorgan

eller en ”världsmiljöorganisation” har också

diskuterats. Den svenska regeringen delar synen att

UNEP måste få en kraftfull förstärkning, och att

miljödelen av det internationella systemet måste ges

en högre status. Samtidigt menar regeringen att en

förhandling – som förmodligen skulle ta mycket lång

tid – om förändrad formell status för UNEP inte

garanterar ett kraftfullt resultat när det gäller

UNEP:s politiska och finansiella förstärkning. Innan

det står klart att länder som förespråkar bildandet

av en världsmiljöorganisation är redo att också ta

ett reellt finansiellt ansvar för dess

förverkligande, har Sverige en fortsatt avvaktande

syn. I UNEP:s ministergrupp råder i detta skede

enighet om värdet i att bygga på befintliga

strukturer i förstärkningen av den internationella

miljöförvaltningen.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att

motionerna 2001/02:U284 (v) yrkandena 1 och 2,

2001/02:U300 (m) yrkandena 17 och 18, 21 och 24,

2001/02:U322 (mp) yrkandena 1–3 samt 2001/02:U323

(mp) yrkande 8 kan besvaras.

FN och konventioner

I motion 2001/02:U305 (kd) framhålls att mycket återstår att

göra för att garantera mänskliga fri- och

rättigheter även i Sverige. Motionärerna framhåller

att det norska Stortinget bl.a. antagit en

handlingsplan för mänskliga rättigheter som

innehåller 300 konkreta krav. Norge har också

förvandlat tre MR-konventionerna till norsk lag med

företräde framför andra norska lagar. Sverige har

endast givit Europarådets konvention om skydd för de

mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna

en sådan status. Sverige är aktivt när det gäller

att arbeta fram nya konventioner för mänskliga

rättigheter och i regel också att ratificera dem.

Men när det kommer till att förverkliga dem går det

trögare. Motionärerna kräver i yrkande 4 att

regeringen redovisar vilka internationella

konventioner och tilläggsprotokoll som Sverige inte

har ratificerat och återkommer med tydliga

förklaringar om anledningen till detta. Den

utveckling som sker inom folkrätten handlar i

grunden om att uppvärdera folkrättsliga principer om

mänskliga rättigheter, på bekostnad av t.ex.

statssuveränitetsprinciper. I yrkande 5 krävs att

Sverige aktivt måste driva frågan om en förnyad

folkrätt med människan i centrum och där mänskliga

rättigheter förs upp högt på agendan.

Lika viktigt som det är att främja mänskliga

rättigheter är det att öka förståelsen för andra

kulturer och religioner. Det finns en risk för att

FN-konventionerna uppfattas som enbart

västerländska. Det behövs en ödmjukhet inför andra

människors kulturella seder och bruk, vilket bör

genomsyra den globala utrikespolitiken. I yrkande 6

krävs att FN bör anordna en FN-konferens om ökad

förståelse mellan världens olika kulturer och

religioner. I yrkande 8 krävs en förstärkning av

internationella övervakningsmekanismer för att

kontrollera hur mänskliga rättigheter efterlevs.

I motion 2001/02:U345 (fp) framhålls att alla

människor är födda fria och lika i värde och

rättigheter. Varje människas frihet och lika värde

omfattar alla människor och således varje individ i

världen utan åtskillnad av något slag. Att alla

människor är lika värda betyder att ingen människa

får diskrimineras av någon anledning. Trots det

självklara i detta sker dagligen kränkningar av de

mänskliga fri- och rättigheterna. Motionärerna

kräver i yrkande 1 att Sverige bör intensifiera sitt

arbete med att dels försvara, dels förbättra skyddet

för de mänskliga rättigheterna, såväl genom

internationella organisationer som i bilateralt

samarbete. I yrkande 2 framhålls FN som den enda

organisation som med någon auktoritet kan tala på

hela mänsklighetens vägnar.

Vidare framhålls i motionen 2001/02:U345 (fp) att

inom den del av folkrätten som syftar till att

skydda offer för väpnade konflikter sjuka, sårade,

civilbefolkning och krigsfångar har man sedan

Haagkonferensen 1907 arbetat med en generalklausul

(Martensklausulen), som ersätter många konkreta

regler, omöjliga att förutse, med en allmän

hänvisning till principer om medmänsklighet och det

allmänna rättsmedvetandet. Det anses att Nato

tillämpade just denna Martensklausul när

medlemsländerna ingrep till värn för de förföljda

kosovoalbanerna i Kosovo. Det är inte otänkbart att

detta kan bilda mönster vid framtida humanitära

katastrofer av liknande slag. Om så skulle ske bör

Sverige, enligt yrkande 8, stå berett att ge sitt

bidrag. I yrkande 9 framhålls att ett

internationellt ingripande med maktmedel självfallet

alltid skall underställas principerna om

nödvändighet och proportionalitet. De åtgärder som

vidtas får inte vara starkare än nödvändigt. Men

världssamfundet måste vara berett att agera när

grova kränkningar av mänskliga rättigheter sker.

I motion 2001/02:U351 (kd) framhålls att

människovärdet bör sättas i centrum för svensk

utrikespolitik och internationell samverkan under

2000-talet. Detta bör genomsyra såväl multilateral

samverkan inom Förenta nationerna, Europeiska

unionen och andra internationella organ som

bilaterala relationer med andra enskilda länder. I

yrkande 1 krävs en kontinuerlig granskning av den

förda utrikespolitiken gentemot FN:s konventioner

och konferenser. I yrkande 2 understryks vikten av

att återkommande bjuda in representanter från

folkrörelser, näringsliv och akademiker för att

diskutera olika aspekter på Sveriges utrikespolitik

och åtaganden gentemot FN:s konventioner och

konferenser. Sverige bör föra en tydligare

utrikespolitik för mänskliga rättigheter. Det

innebär t.ex. att sociala och ekonomiska rättigheter

är lika viktiga som civila och politiska

rättigheter. Sverige bör aktivt arbeta för detta

långsiktiga mål. I yrkande 4 framhålls vikten av att

upprätta ett forum med näringslivet och

internationella organisationer för att diskutera och

utveckla strategier för främjandet av mänskliga

rättigheter och i yrkande 5 att Sverige verkar för

ökad samordning på global nivå mellan olika

internationella organisationer.

Utskottets överväganden

Utskottet har inhämtat att en identifiering av internationella

(globala, regionala) konventioner och avtal som

Sverige tillträtt eller skulle kunna tillträda

skulle bli omfattande. Det kan noteras att enbart FN

registrerat ungefär

10 000 internationella avtal och (som jämförelse)

att UD:s eget traktatregister över avtal som Sverige

ingått omfattar omkring 5 000 avtal, ungefär lika

fördelat på bilaterala och multilaterala avtal. Bara

en redogörelse för potentiella avtal på MR-området

skulle kräva en omfattande utredning. Som bilaga

till detta betänkande läggs en förteckning över

länder, inklusive Sverige, som ratificerat FN:s

konventioner på MR-området.

Sverige arbetar för att stärka de instrument som

finns att använda för att förhindra grova

kränkningar av de mänskliga rättigheterna, däribland

att stärka den politiska viljan att agera

kraftfullt, även i interna konflikter, att skapa en

vetofri kultur i säkerhetsrådet samt att se till att

tillräckliga resurser finns tillgängliga för

fredsbevarande insatser.