Bet. 2002/03:AU5

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

2002/03:AU5

Arbetsmiljö

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 47 motionsförslag från

allmänna motionstiden riksmötet 2002/03 som rör

arbetsmiljöfrågor.

I motionerna lämnas förslag om åtgärder avseende

bl.a. företagshälsovård, skyddsombudsverksamhet,

gränsvärden och personlig skyddsutrustning samt om

insatser för att motverka våld, hot och mobbning i

arbetslivet. I betänkandet behandlas också vissa

lagstiftningsförslag avseende arbetsmiljön.

Utskottet avstyrker samtliga motionsförslag bl.a.

med hänvisning till det program som nyligen lagts

fram i anslutning till de s.k. trepartssamtalen om

arbetsmiljö samt med hänvisning till utredningar som

regeringen avser att tillsätta inom kort.

I ärendet finns 10 reservationer avgivna av

företrädare för Moderaterna, Kristdemokraterna,

Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Företagshälsovård

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A239

yrkande 19 (c), 2002/03: A273 (s), 2002/03:A288

(s), 2002/03:A340 (s), 2002/03:A346 yrkandena 1-7

(s), 2002/03:Sf291 yrkande 15 (m) och

2002/03:Sf331 yrkande 11 (c).

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (c)

2. Vissa förebyggande åtgärder,

skyddsombudsverksamhet m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A211 (s),

2002/03:A214 yrkandena 1 och 2 (fp), 2002/03:A272

(fp), 2002/03:A311 (s) samt 2002/03: A313 yrkande

1 (s).

3. Gränsvärden

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A309 (v)

och 2002/03:Bo204

yrkande 5 (mp).

Reservation 3 (v)

Reservation 4 (mp)

4. Personlig skyddsutrustning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A209 (s)

samt 2002/03:A239 yrkandena 20 och 21 (c).

Reservation 5 (c)

5. Elektromagnetiska fält

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A238 (mp)

och 2002/03:A263 yrkandena 1-3 (mp).

Reservation 6 (mp)

6. Vissa särskilda arbetsmiljöfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A235

yrkandena 1 och 2 (kd), 2002/03:A268 (s) samt

2002/03:A353 (s).

7. Våld och hot

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A283 (s),

2002/03:A345 (s) och 2002/03:A365 yrkande 6 (v).

Reservation 7 (v)

8. Mobbning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A239

yrkande 23 (c), 2002/03: A331 yrkandena 1-3 (s)

och 2002/03:Ub492 yrkande 10 (kd).

Reservation 8 (kd)

Reservation 9 (c)

9. Vissa lagstiftningsfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A223

yrkande 1 (c), 2002/03: A231 (s), 2002/03:A248

(s), 2002/03:A276 (v) och 2002/03:A349 (s).

Reservation 10 (c)

10. Kostnader för arbetsmiljöarbete

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A232 (s) och

2002/03:A301 (s).

Stockholm den 11 mars 2003

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Anders Karlsson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Anders

Karlsson (s), Margareta Andersson (c), Laila

Bjurling (s), Sonja Fransson (s), Patrik Norinder

(m), Lars Lilja (s), Tina Acketoft (fp), Berit

Högman (s), Henrik Westman (m), Britta Lejon (s),

Ulf Holm (mp), Luciano Astudillo (s), Tobias

Billström (m), Mauricio Rojas (fp), Annelie Enochson

(kd), Anders Wiklund (v) och Mariam Osman Sherifay

(s).

2002/03

AU5

Redogörelse för ärendet

I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet

47 motionsförslag från allmänna motionstiden 2002

som rör arbetsmiljöfrågor.

Tidigare under riksmötet har utskottet i

betänkande 2002/03:AU2 behandlat regeringens

budgetproposition 2002/03:1 volym 7 avseende

utgiftsområde 14 Arbetsliv och 58 motionsyrkanden

som väckts under den allmänna motionstiden. De

frågor som togs upp i det nämnda budgetbetänkandet

avsåg inriktningen av arbetslivspolitiken och frågor

om ohälsan i arbetslivet, förslag av i huvudsak

strikt budgetrelaterad art samt ett antal motioner

om individuellt kompetenssparande och

kompetensutveckling.

Också i andra betänkanden från

arbetsmarknadsutskottet under våren behandlas

motionsförslag med anknytning till

arbetslivsområdet. Det gäller bl.a. betänkanden om

arbetsrätt samt jämställdhet och diskriminering.

Samtliga motioner anges nedan utan årtal, 2002/03.

Utskottets överväganden

1 Inledning

Som framgått behandlades i ovannämnda

budgetbetänkande 2002/03:AU2 Utgiftsområde 14

Arbetsliv bl.a. frågor om inriktningen av

arbetslivspolitiken och ohälsan i arbetslivet.

Därvid redovisade utskottet bl.a. regeringens

strategi för bättre hälsa i arbetslivet, vilken har

formen av ett 11-punktsprogram. Likaså redovisades

den komponent i programmet som avser trepartssamtal

mellan regeringen och arbetsmarknadens parter i

syfte att minska ohälsan i arbetslivet.

Kort efter det att riksdagsbehandlingen av

budgetbetänkande AU2 hade slutförts i december 2002

framlades en rapport från trepartssamtalen,

programmet En arbetsmarknad för alla. Efter

remissbehandling av arbetsmarknadens parter

publicerades den 19 februari 2003 en slutrapport

från samtalen. Parternas synpunkter framgår av

slutrapporten.

I det beslut som låg till grund för

trepartssamtalen angav regeringen att dessa skulle

skapa samsyn och samordna insatserna i strategin för

bättre hälsa i arbetslivet. Samtalen skulle avse

såväl förebyggande arbete som rehabilitering.

Tre områden som var angelägna att behandla i

samtalen framhölls särskilt: arbetsorganisationen

och inflytandet över den egna arbetssituationen,

ledarskapet på arbetsplatserna liksom möjligheterna

för äldre att stanna kvar i arbetslivet. Vidare sågs

frågan om införande av ekonomiska drivkrafter för

det förebyggande och rehabiliterande arbetet som en

viktig del i samtalen. Regeringen slog fast att

samråd skulle ske med arbetsmarknadsparterna vad

avser genomförandet av programmets olika delar. I

anslutning till trepartssamtalen skulle en

informationssatsning göras tillsammans med parterna.

Slutrapporten från trepartssamtalen är publicerad

på Näringsdepartementets hemsida. Programmet Ett

arbetsliv för alla som ingår i rapporten behandlar

frågor om ledarskap och arbetsorganisation,

utbildning i arbetsmiljöfrågor,

konsekvensbeskrivning av arbetsmiljön, ekonomiska

drivkrafter, äldre i arbetslivet, företagshälsovård,

livsstilsfrågor, rörlighet, rehabilitering,

sjukskrivningsprocessen och en informationssatsning

för att minska ohälsan i arbetslivet.

I slutrapporten finns förslag om att tillsätta en

arbetsgrupp med representanter från arbetsgivare,

arbetstagare och Regeringskansliet. Gruppen föreslås

följa upp och stämma av arbetet utifrån följande

hållpunkter.

2003: Gruppen initierar processer på arbetsplatserna

och utarbetar en utvärderingsplan.

2004: Arbetsmarknadens parter behandlar de aktuella

frågorna i avtalsrörelsen.

2006: Resultatet av avtalsrörelsen utvärderas liksom

resultatet av andra insatser med anledning av

programmet. Vid behov vidtas ytterligare åtgärder.

2008: En slutlig avstämning av insatserna görs i

samband med att ohälsomålet (regeringens mål om att

halvera antalet sjukdagar till 2008) skall vara

uppnått.

Inledningsvis kan vidare nämnas att regeringen

nyligen har presenterat ett förslag till mål för

folkhälsan i proposition 2002/03:35. Där föreslås

ett övergripande nationellt folkhälsomål och en

sektorsövergripande målstruktur med elva målområden.

Ett av målområdena, Ökad hälsa i arbetslivet

(målområde 4), innebär enligt regeringen att ett bra

arbetsliv med väl fungerande arbetsvillkor minskar

den arbetsrelaterade ohälsan och bidrar till en

allmänt förbättrad folkhälsa samt minskar de sociala

skillnaderna i ohälsa. Den aktuella propositionen

behandlas för närvarande i riksdagen.

Inom EU har en ny arbetsmiljöstrategi för 2002-2006 fastställts

(KOM (2003) 118, Regeringskansliet Faktapromemoria

2001/02:FPM97, Europaparlamentets resolution A5-

0310/2002 den 23 oktober 2002(. Strategin anger

inriktningen på gemenskapsarbetet inom

arbetsmiljöområdet för den aktuella femårsperioden.

Utskottet återkommer senare i betänkandet till vissa

komponenter i arbetsmiljöstrategin.

Kommissionen framhåller tre element i strategin:

· Den anlägger ett övergripande synsätt på

arbetstrivsel med beaktande av förändringarna i

arbetslivet och de nya - särskilt psykosociala -

riskerna i arbetslivet, för att på så sätt skapa

en ökad arbetskvalitet med en sund och trygg

arbetsmiljö som ett väsentligt inslag.

·

· Den grundas på en konsolidering av det

riskförebyggande arbetet, på en kombination av

olika politiska instrument - lagstiftning, social

dialog, progressiva åtgärder och kartläggning av

de bästa lösningarna, företagens sociala ansvar

och ekonomiska incitament - och på en uppbyggnad

av partnerskap mellan alla aktörer som verkar på

arbetsmiljöområdet.

·

· Den visar därmed att en ambitiös socialpolitik är

en konkurrensfaktor, och omvänt, att en

bristfällig politik medför kostnader som belastar

ekonomi och samhälle.

·

2 Företagshälsovård

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om

företagshälsovård. Samtliga motioner

avstyrks. Jämför reservationerna 1 (m) och 2

(c).

Motioner

Frågor rörande företagshälsovård tas upp i motioner

från Moderaterna och Centerpartiet liksom i ett

antal enskilda motioner från socialdemokrater.

Moderaterna är i motion Sf291 (yrk. 15) kritiska mot

att regeringen genomfört begränsningar av

företagshälsovårdens möjligheter att bedriva hälso-

och sjukvård. Partiet föreslår att en del sådana

uppgifter återförs till företagshälsovården, vilket

skulle kunna innebära en effektivisering av

arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete.

Centerpartiet betonar i motionerna A239 (yrk. 19)

och Sf331 (yrk. 11) att företagshälsovården för

många företag utgör en resurs i arbetsmiljöarbetet.

Regeringen bör lägga fram förslag som förbättrar

förutsättningarna för företag att anlita kompetens

inom företagshälsovården för förebyggande insatser.

I fyra enskilda motioner behandlas också

företagshälsovårdsfrågor.

Kerstin Kristiansson Karlstedt och Hans Stenberg

(båda s) förordar i motion A273 en översyn av

företagshälsovården och lagstiftningen om denna.

Enligt motionärerna har företagshälsovården

försämrats avsevärt sedan statsbidragen till sådan

verksamhet togs bort. Motionärerna hävdar att

företagshälsovårdens förebyggande verksamhet har

upphört på många håll och att vissa företag har valt

att avstå från företagshälsovård.

Kurt Kvarnström m.fl. (s) menar i motion A288 att

företagshälsovård såsom oberoende expertresurs inom

områdena arbetsmiljö och rehabilitering skall

förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser

och ha kompetens att identifiera och beskriva

sambanden mellan arbetsmiljö, organisation,

produktion och hälsa. Det måste bli en rättighet för

alla anställda att ha tillgång till

företagshälsovård som är bra och som är inriktad mot

förebyggande arbete.

I motion A340 poängterar Gunnar Sandberg m.fl. (s)

företagshälsovårdens roll i arbetsmiljöarbetet och

bedömer att den skulle kunna förebygga en hel del

arbetsskador. Företagshälsovården bör på sikt bli

obligatorisk på alla arbetsplatser.

Även Siw Wittgren-Ahl och Ronny Olander (båda s)

pläderar i motion A346 (yrk. 1-7) för obligatorisk

företagshälsovård. Detta förutsätter enligt

motionärerna att statsbidrag för sådan verksamhet

återinförs.

Motionärerna anser att Arbetsmiljöverket (AV) bör

åläggas att definiera miniminormer för

bidragsberättigad företagshälsovård.

Företagshälsovården bör ges en aktiv och tydlig roll

såväl när det gäller förebyggande arbetsmiljöarbete

som när det gäller arbetsrelaterad sjukvård och

rehabilitering. Det är enligt motionärerna viktigt

att de fackliga organisationerna ges ett stort

inflytande över företagshälsovården. För att

underlätta för småföretag att ansluta sig till

företagshälsovård bör man utreda ett stöd för

tillskapande av samverkansformer, exempelvis

arbetsgivarringar.

Utan närmare motivering begär motionärerna vidare

en översyn av de personal-, utbildnings- och

forskningsbehov som aktualiseras vid en utbyggnad av

företagshälsovården.

Bakgrund

Enligt Statistiska centralbyråns undersökning

Arbetsmiljön 2001 uppgav nästan tre fjärdedelar av

sysselsatta kvinnor respektive män som är 30 år

eller äldre att de hade tillgång till

företagshälsovård. I åldersgruppen 16-29 år var

andelen betydligt lägre, drygt 60 % bland männen och

drygt 50 % bland kvinnorna.

I undersökningen var det en större andel män (51,6

%) än kvinnor (38,1 %) som hade tillgång till

företagshälsovård och som uppgav att de också hade

varit i kontakt med företagshälsovården under det

senaste året.

Företagshälsovården regleras i dag främst genom

arbetsmiljölagen (1977:1160) och genom föreskrifter

och allmänna råd som utfärdas av AV. Nedan redovisas

huvuddragen i denna reglering.

Företagshälsovårdsfrågor är som framgått ett av de

ämnen som behandlats inom ramen för de s.k.

trepartssamtalen mellan regeringen och

arbetsmarknadens parter.

I rapporten från trepartssamtalen föreslås bl.a.

att regeringen tar upp diskussioner med landstingen

och företrädare för företagshälsovården i syfte att

i ökad utsträckning få till stånd vårdavtal. Som

exempel på en samverkansform nämns den s.k.

Värmlandsmodellen som innefattar dels vårdavtal

mellan sjukvårdshuvudmannen och

företagshälsovårdsenheter, dels ett ramavtal mellan

företagshälsovården och försäkringskassan. Modellen

syftar till att ge företagshälsovården möjligheter

att behålla och utveckla kompetens inom arbetsmiljö-

och rehabiliteringsområdet samtidigt som viss

behandling i form av läkarvård och sjukgymnastik kan

behållas.

En annan fråga rörande företagshälsovård som

behandlas i rapporten från trepartssamtalen gäller

förslag om att utreda kvalitetssäkring/certifiering

av sådan verksamhet. Vidare föreslås att reglerna om

arbetsgivarens skyldighet att anordna

företagshälsovård skall stramas upp. Enligt det

förslag som förs fram skall skyddsombud, eller om

sådant saknas, en enskild arbetstagare, kunna begära

att arbetsgivaren ansluter sig till

företagshälsovården. Om arbetsgivaren vägrar skall

frågan kunna föras till en företagshälsovårdsnämnd

för avgörande. Nämnden skall bestå av tre ledamöter

utsedda av arbetsgivarorganisationerna, tre

ledamöter utsedda av arbetstagarorganisationerna

samt två ledamöter utsedda av AV. Verket föreslås

tillsätta ordföranden.

Sedan den 1 januari 2000 gäller enligt 3 kap. 2 b

§ arbetsmiljölagen att "arbetsgivaren skall svara

för att den företagshälsovård som

arbetsförhållandena kräver finns att tillgå".

Företagshälsovården definieras i samma paragraf som

en "oberoende expertresurs inom områdena arbetsmiljö

och rehabilitering. Företagshälsovården skall

särskilt arbeta för att förebygga och undanröja

hälsorisker på arbetsplatser samt ha kompetens att

identifiera och beskriva sambanden mellan

arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa".

Ordalydelsen gäller enligt riksdagens beslut om

ändring av arbetsmiljölagen under hösten 1999 (bet.

1999/2000:AU2, rskr. 8). Syftet var att förtydliga

arbetsgivarens ansvar för företagshälsovård och att

i lag införa en definition av företagshälsovård.

För att renodla företagshälsovårdens

kärnverksamhet i riktning mot förebyggande

arbetsmiljöarbete och rehabilitering beslutade

riksdagen också om ändringar i lagen (1993:1651) om

läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652) om

ersättning för sjukgymnastik. Ändringarna innebar

att en läkare eller en sjukgymnast inte längre

skulle kunna få ersättning enligt dessa lagar för

verksamhet som bedrevs inom företagshälsovårdens

ram. Avsikten med ändringarna var inte att helt

avskilja sjukvården från företagshälsovården.

Verksamheten förutsätter att det förekommer viss

sjukvård. Det skulle dock inte längre vara möjligt

för företagshälsovårdsenheter att erbjuda offentligt

finansierad sjukvård utan att avtal om detta

träffats med sjukvårdshuvudmannen.

Övergångsbestämmelsen utformades så att de läkare

och sjukgymnaster som vid tidpunkten för

ikraftträdandet av lagändringen hade rätt till

läkarvårds- respektive sjukgymnastikersättning

enligt de nyssnämnda lagarna skulle ha fortsatt rätt

till ersättning enligt äldre regler till utgången av

år 2003. Lagändringarna har alltså ännu inte fått

verkan fullt ut.

Enligt AV:s föreskrifter om systematiskt

arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) skall arbetsgivarna

undersöka, bedöma, åtgärda och följa upp såväl

fysiska som psykosociala risker i arbetsmiljön.

Detta skall ske kontinuerligt och ingå i det dagliga

arbetet. Saknas bred arbetsmiljökompetens inom den

egna verksamheten skall företagshälsovård anlitas.

I kommentarerna till de nämnda föreskrifterna sägs

att företagshälsovård kan upphandlas utifrån eller

ordnas som en självständig del av företagets

verksamhet. Det är viktigt att den är partsneutral.

Det är angeläget att arbetstagarna och skyddsombuden

får möjlighet att medverka vid upphandling av

företagshälsovård liksom vid beslut om uppdragets

utformning och genomförande. Frågor om

företagshälsovård tas upp i skyddskommittén.

I föreskrifterna framhålls också att

företagshälsovården skall kunna utnyttjas av både

arbetsgivare och arbetstagare. Det är lämpligt att

den anlitas som en sammanhållen resurs och inte

enbart för enstaka tjänster. Därmed säkras

kontinuitet och en allsidig bedömning av

arbetsmiljöförhållandena. Företagshälsovårdens

expertkunskap är ofta nödvändig både när det gäller

att undersöka och bedöma de fysiska och psykiska

riskerna och när det gäller att föreslå åtgärder och

medverka vid genomförandet. Företagshälsovården är

också en viktig resurs när

rehabiliteringsutredningar skall göras och vid

arbetsanpassningsåtgärder för enskilda arbetstagare

och grupper av anställda. Det gäller exempelvis i

fråga om arbetstagare som är särskilt känsliga för

risker i den aktuella arbetsmiljön.

Om det finns särskilda arbetsmiljöproblem kan det

enligt föreskrifterna ibland vara ändamålsenligt

att arbetsgivaren ansluter sig till en

företagshälsovård med speciell branschkompetens. Det

kan ibland finnas behov av resurser som saknas inom

företagshälsovården. I dessa situationer kan

arbetsgivaren behöva anlita annan sakkunnig hjälp.

Det är viktigt att arbetsgivaren samverkar med

företagshälsovården. I föreskrifterna betonas att

arbetsgivaren dock alltid har kvar sitt ansvar för

arbetsmiljön.

Utskottets ställningstagande

Som framgått skall resultatet av programmet Ett

arbetsliv för alla följas upp och utvärderas genom

en rad olika aktiviteter åren 2003-2008. Ett av de

områden som behandlas i programmet avser

företagshälsovård. Enligt vad utskottet erfarit

avser regeringen att inom kort tillsätta en

utredning med uppgift att närmare överväga förslag

om företagshälsovård som lagts fram i programmet.

Med anledning av Moderaternas förslag om

företagshälsovård i motion Sf291 vill utskottet

framhålla att företagshälsovårdens huvuduppgift även

framgent bör vara förebyggande arbetsmiljöarbete och

arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta innebär att

utskottet vidhåller den uppfattning som redovisats i

betänkande 2001/02:AU4.

Utskottet vill dock peka på att offentligt

finansierad sjukvård även i fortsättningen kan

bedrivas av en företagshälsovårdsenhet under

förutsättning att vårdavtal träffats mellan denna

och sjukvårdshuvudmannen, något som utskottet också

framhöll i det nyss nämnda betänkandet.

Möjligheterna att i ökad utsträckning träffa

vårdavtal är som framgått en av de frågor som har

tagits upp inom ramen för de s.k. trepartssamtalen.

Frågan skall behandlas i den utredning om

företagshälsovårdsfrågor som regeringen avser att

tillsätta inom kort.

Motion Sf291 yrkande 15 (m) avstyrks av utskottet.

Flera av de frågor som tas upp i övriga

motionsförslag om företagshälsovård berör aspekter

som skall behandlas av den nyss nämnda utredningen.

Det gäller bl.a. förbättringar av förutsättningarna

för att anlita företagshälsovård, rätten till

företagshälsovård och kvalitetssäkringsfrågor.

När det gäller frågor om metodutveckling,

forskning och utbildning inom företagshälsovården

vill utskottet inledningsvis framhålla att det ur

statsbudgeten för åren 2001 och 2002 satsats totalt

10 miljoner kronor på utbildning och metodutveckling

inom företagshälsovården.

Av beloppet har 4,4 miljoner kronor använts för

regionala utbildningsinsatser särskilt avsedda för

att främja företagshälsovårdens arbetsmetoder.

Vidare har 2,1 miljoner kronor avsatts till åtgärder

för att öka tillgängligheten till

arbetsmiljörelaterad information medan 0,5 miljoner

kronor avsett analys av hittillsvarande

kvalitetsarbete. Dessutom har 3 miljoner kronor

anslagits till att utveckla god praxis i

företagshälsovårdens arbete, exempelvis

kvalitetssäkring och metodutveckling på nya områden.

Av budgetpropositionen för 2003 (utg. omr. 14)

framgår att 15 miljoner kronor av anslaget till

Arbetslivsinstitutet i år skall användas till

förstärkt utbildning av personal inom

företagshälsovården.

AV skall enligt instruktionen (2000:1211) i

samverkan med berörda myndigheter och organisationer

följa och främja företagshälsovårdens utveckling. I

regleringsbrevet för 2002 begärde regeringen att

myndigheten skulle redovisa vilka insatser som under

året gjordes från verkets sida inom ramen för

tillsynsverksamheten för att förmå arbetsgivare att

mer effektivt utnyttja en oberoende expertresurs

inom områdena arbetsmiljö och rehabilitering

(företagshälsovård). Inriktningen av krav och

förelägganden skulle belysas i

resultatredovisningen.

Utskottet kan konstatera att AV enligt

årsredovisningarna för 2001 och 2002 har utarbetat

en tillsynsstrategi för företagshälsovården. Enligt

den senaste årsredovisningen, som verket överlämnade

till regeringen den 20 februari 2003, har strategin

börjat tillämpas i hela tillsynsverksamheten. Av

årsredovisningen framgår också att AV under perioden

2000-2002 i väsentligt ökad utsträckning ställt krav

på arbetsgivare att utnyttja företagshälsovård. År

2000 ställdes 17 sådana krav i form av

inspektionsmeddelanden medan antalet uppgick till

428 år 2002. Enligt verket har inga krav senare lett

till förelägganden, vilket uppges vara en indikation

på att kraven också tillgodosetts.

Utskottet ser för sin del positivt på att en rad

insatser görs för att främja företagshälsovård och

vill framhålla att expertis inom företagshälsovården

kan göra viktiga insatser när det gäller att

motverka såväl kemiska och fysikaliska

arbetsmiljörisker av mer traditionell art som

exempelvis stressrelaterad ohälsa. Likaså är

utskottet övertygat om att företagshälsovården kan

utgöra ett viktigt stöd i det lokala förebyggande

skyddsarbetet.

De diskussioner om åtgärder för att främja

företagshälsovård som förts i trepartssamtalen har

lett till att företagshälsovårdsfrågor i ökad

utsträckning kommit i blickpunkten. Utskottet ser

detta som mycket positivt. Genom förslaget till

stegvis uppföljning och avstämning av programmet Ett

arbetsliv för alla (se avsnitt 1) ökar också

förutsättningarna för att arbetet med dessa frågor

skall ge långsiktiga effekter.

Med hänvisning till vad som ovan anförts avstyrker

utskottet motionerna A239 yrkande 19 (c), A273 (s),

A288 (s), A340 (s), A346 yrkandena 1-7 (s) och Sf331

yrkande 11 (c).

3 Vissa förebyggande åtgärder,

skyddsombudsverksamhet m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om

friskvård i arbetet, måltidsuppehåll,

utbildning i arbetsmiljöfrågor,

skyddsombudsverksamhet m.m. Samtliga motioner

avstyrks.

Motioner

Vissa förebyggande åtgärder

Hans Unander m.fl. (s) begär i motion A311 att det

införs regler om obligatorisk friskvård i arbetet.

Nyamko Sabuni (fp) poängterar i motion A214 (yrk. 1

och 2) måltidsuppehållets betydelse för hälsa och

trivsel på arbetsplatsen och hävdar att utvecklingen

i arbetslivet innebär att det tidigare naturliga

uppehållet mitt på dagen, lunchen, håller på att gå

förlorad. I dag kastar många i sig maten, ibland vid

sin arbetsplats, eller hoppar över lunchen. Enligt

motionären visar en undersökning att

offentliganställda har sämre villkor kring

arbetsmåltiden och motionären menar att staten måste

ta sitt arbetsgivaransvar i syfte att förbättra

förhållandena.

Yvonne Ångström och Nyamko Sabuni (båda fp) anser i

motion A272 att information till dagens och

morgondagens arbetstagare om hur de själva kan

påverka sin arbetsmiljö borde ha positiv effekt på

sjuktalen i arbetslivet. Därför bör en utredning

göras av möjligheterna att införa utbildning i

arbetsmiljöfrågor på olika nivåer i

utbildningssystemet.

Skyddsombudsverksamhet m.m.

I motion A211 förespråkar Göte Wahlström och

Christina Nenes (båda s) att medel anslås till

utbildning av lokala skyddsombud. Motionärerna

hänvisar till uppgifter om att problemen att

rekrytera skyddsombud sammanhänger med attitydfrågor

och anser att arbetsmiljöcertifiering bör

kompletteras med åtgärder för att få till stånd

attitydförändringar gentemot dem som åtar sig att

arbeta med lokala arbetsmiljöförbättringar.

Också i motion A313 (yrk. 1) av Ann-Kristine

Johansson och Helena Zakariasén (båda s) behandlas

det lokala arbetsmiljöarbetet. Enligt motionärerna

behövs fler skyddsombud, ett ökat samhällsstöd till

den regionala skyddsombudsverksamheten samt

förbättrad skyddsombudsutbildning och en bred

folkbildningsinsats.

Utskottets ställningstagande

Vissa förebyggande åtgärder

Som framgått (avsnitt 1) har ett förslag till

informationssatsning lagts fram i programmet Ett

arbetsliv för alla. Där identifieras ett antal

viktiga områden för ökad kunskap, debatt och

information, däribland vikten av återhämtningspauser

i arbetet och betydelsen av att öka skolelevers

kunskaper om förebyggande arbetsmiljöarbete och

sjukskrivningar, alltså frågor som tas upp i

motionerna A214 (fp) och A272 (fp).

Utskottet välkomnar för sin del ett ökat intresse

kring de nämnda områdena och vill framhålla såväl

betydelsen av återhämtning i arbetet som vikten av

att dagens och morgondagens arbetstagare vet hur de

själva skall kunna påverka sin arbetsmiljö.

När det gäller frågan om undervisning i

arbetsmiljöfrågor inom utbildningssystemet som tas

upp i den sistnämnda motionen vill utskottet

framhålla att skolan i arbetsmiljölagens mening är

en arbetsplats som alla andra. Arbetsmiljölagen och

AV:s regler gäller för samtliga personalkategorier

och i stora delar för elever fr.o.m. första

skolåret.

På AV:s hemsida www.av.se finns en s.k. ämnessida

med rubriken Skolan där man kan få information och

hitta länkar. Där kan man bl.a. beställa hela

klassuppsättningar av material som rör

arbetsmiljökunskap och som tillhandahålls gratis. På

ämnessidan finns material om arbetsmiljöarbete i

skolan men också arbetsmiljöinformation inför

feriearbete och kommande yrkesliv.

Betydelsen av måltidsuppehåll som betonas i motion

A214 är också en fråga som berörs i programmet Ett

arbetsliv för alla. Där sägs följande.

En ökad medvetenhet måste också finnas om de

"dåliga vanor" som arbetsplatsen kan generera.

Det kan vara sådant som att personalen inte

hinner äta, det finns ingen plats där man får

lugn och ro att äta, eller inställning till

arbetet och att man ska arbeta över och ha fullt

i almanackan. Tid för återhämtning är avgörande

för att klara ett mer pressande arbetsliv, det

handlar om allt från kaffepaus, lunchrast till

ledighet. Dåliga beteenden på arbetsplatsen bör

tas upp i arbetsmiljöarbetet.

I fråga om friskvård, en fråga som behandlas i

motion A311 (s), kan utskottet konstatera att man i

programmet också redovisar huvuddragen i gällande

regler om skattefria motionsförmåner. Enligt

programmet finns oklarheter kring hur omfattande

friskvårdssatsningar får vara innan skatteplikt

inträder. Därför föreslås en översyn av regelverket.

I programmet föreslås vidare att särskild

kompensation ges till offentliga arbetsgivare och

att omfattningen av skattefri friskvård utökas till

att avse exempelvis massage och andra åtgärder mot

stress. Parterna bör uppmuntra aktivt arbete på

arbetsplatserna med friskvårdsfrågor och uppföljning

av vidtagna åtgärder. Man bör också aktivt verka för

att minska missbruket av tobak, alkohol och droger.

Med hänvisning till det ovan anförda och till den

pågående beredningen i Regeringskansliet av

förslagen i programmet Ett arbetsliv för alla

avstyrker utskottet motionerna A214 yrkandena 1 och

2 (fp), A272 (fp) samt A311 (s).

Skyddsombudsverksamhet m.m.

Utskottet har tidigare under riksmötet i betänkande

2002/03:AU2 behandlat några motioner om lokalt

arbetsmiljöarbete och tillsyn. I det sammanhanget

underströk utskottet att det är arbetsplatsen och

parterna som måste stå i fokus för arbetet för ett

hållbart arbetsliv. De enskilda arbetsgivarna måste

ta ett större ansvar för att integrera förebyggande

och rehabiliterande arbete i verksamheten.

När det gäller AV:s tillsyn kan här nämnas att

Riksdagens revisorer för närvarande genomför en

förstudie rörande utveckling av och inriktning på

arbetsmiljöinspektioner.

I arbetsmiljöinsatserna på den enskilda

arbetsplatsen har skyddsombuden en viktig roll.

Genom arbetsmiljölagen har stabila spelregler

skapats för skyddsombudens verksamhet. Av lagen

framgår att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt

svarar för att skyddsombud får erforderlig

utbildning.

Enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) får ett

skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare på ett

arbetsställe (regionalt skyddsombud) utses för

arbetsställe som saknar skyddskommitté.

Utbildningen av regionala skyddsombud bekostades

inledningsvis genom en särskild arbetsmiljöavgift

som arbetsgivaren betalade. I dag lämnas via

statsbudgeten bidrag till finansieringen av

utbildningen. Som ett led i satsningarna på att

motverka ohälsan i arbetslivet förstärktes

resurserna för utbildning av regionala skyddsombud

med 10 miljoner kronor under vart och ett av åren

2001 och 2002 samt med 30 miljoner kronor under

2003, utöver det årliga bidrag på drygt 74 miljoner

kronor som enligt budgetpropositionen för 2003

betalas ut till regional skyddsombudsverksamhet.

Enligt den senaste budgetpropositionen har den extra

satsningen år 2002 resulterat i utbildning av 1 200

personer inom LO, 237 inom TCO och 40 inom SACO.

Som framgått anslås också medel via statsbudgeten

till särskilda insatser på företagshälsovårdsområdet

och till informationsverksamhet. Företagshälsovården

har en viktig roll när det gäller kunskapsspridning

och stöd i det förebyggande och rehabiliterande

hälsoarbetet på arbetsplatserna, såväl till

arbetsgivarsidan som till arbetstagarsidan.

När det gäller information vill utskottet peka på

att det i programmet Ett arbetsliv för alla föreslås

en informationssatsning i syfte att stärka

arbetsmiljöarbetet och folkhälsoarbetet samt för att

initiera en diskussion om attityderna till

sjukskrivning. För att få ett effektivt arbete mot

ohälsa i arbetslivet krävs enligt programmet

gemensamma kunskaper, värderingar och insatser.

Kunskapen om det förebyggande arbetet på

arbetsplatsen och sjukskrivningarna och deras

effekter måste öka i alla grupper i samhället,

vilket kan leda till att fler engagerar sig och

deltar i förbättringsarbetet på arbetsplatserna. För

att åstadkomma detta krävs enligt programmet en

omfattande samhällsdebatt som kan initieras via

informationsaktiviteter. Goda exempel på "hälsofräm-

jande arbetsplatser" skall redovisas och spridas.

I statsbudgeten för 2003 har 20 miljoner kronor

avsatts för en informationssatsning enligt förslaget

i Ett arbetsliv för alla. En förutsättning för

satsningen är enligt regeringen att arbetsmarknadens

parter medverkar i både genomförande och

finansiering.

Med hänvisning till det anförda avstyrker

utskottet motionerna A211 (s) och A313 yrkande 1 (s)

i den mån de inte kan anses tillgodosedda med vad

utskottet anfört.

Utskottet återkommer i avsnitt 7 till frågan om

finansiering av den regionala

skyddsombudsverksamheten.

4 Särskilda arbetsmiljöfrågor

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om

hygieniska gränsvärden, gränsvärden för

buller, personlig skyddsutrustning,

elektromagnetiska fält, arbetsförhållanden

inom jord- och skogsbruk samt för personliga

assistenter. Samtliga motioner avstyrks.

Jämför reservationerna 3 (v), 4 (mp), 5 (c)

och 6 (mp).

Motioner

Gränsvärden

En utvärdering av dagens system för utarbetande av

hygieniska gränsvärden begärs av Sven-Erik Sjöstrand

m.fl. (v) i motion A309. Motionärerna kräver vidare

förslag om hur säkrare gränsvärdesnivåer skall

utarbetas och anser att man vid bedömningen av

gränsvärden skall gå ifrån de tekniska och

ekonomiska avvägningarna. Arbetet skall innefatta

ett könsperspektiv.

Barbro Feltzing och Helena Hillar Rosenqvist (båda

mp) tar i motion Bo204 (yrk. 5) upp frågan om

gränsvärden för buller i fabriksmiljö och begär att

dagens gränsvärde på 85 dB sänks till 70 dB.

Personlig skyddsutrustning

Centerpartiet kräver i motion A239 (yrk. 20 och 21)

att arbetsgivare skall ansvara för att behovs- eller

projektanställda och uppdragstagare skall ha

tillgång till personlig skyddsutrustning som är

utformad efter deras behov och förutsättningar.

Vidare begär partiet att regeringen initierar en

översyn av under vilka förhållanden skyddsutrustning

testas.

Riktvärdena för skyddsfilter och andningsskydd bör

ses över, anser Göte Wahlström och Christina Nenes

(båda s) i motion A209. Den forskning som legat till

grund för riktvärdena utfördes på 1940-talet, och

översynen skall beakta förhållanden på dagens och

morgondagens arbetsmarknad.

Elektromagnetiska fält

I Miljöpartiets motion A263 (yrk. 1-3) förespråkas

att man på arbetsplatser där det förekommer

elektromagnetiska fält använder

försiktighetsprincipen, vilket innebär mätning och

reducering av eventuell hälsofarlig exponering för

lågfrekventa elektriska och magnetiska fält. Partiet

hävdar att undersökningar och forskning visar på

risker för hjärntumörer och kromosomförändringar

till följd av påverkan från starka elektromagnetiska

fält. Mot denna bakgrund bör gränsvärden för

elektromagnetiska fält tas fram och anges för

spårvagnsförare och lokförare. Likaså krävs ökad

forskning om hälsoeffekter från starka

elektromagnetiska fält.

Också i motion A238 av Barbro Feltzing m.fl. (mp)

pläderar motionärerna för tillämpning av

försiktighetsprincipen vid elektromagnetiska fält.

Arbetsmiljöförhållanden i viss bransch eller

för viss grupp, m.m.

Lars Gustafsson (kd) begär i motion A235 (yrk. 1 och

2) att det tillsätts en utredning för att kartlägga

förekomsten av arbetsskaderisker inom jord- och

skogsbruk och läggs fram förslag om hur dessa risker

kan minskas.

Anne Ludvigsson (s) kräver i motion A268 en översyn

av personliga assistenters dåliga skydd eftersom

denna yrkesgrupp är undantagen från reglerna i

arbetsmiljölagen och arbetstidslagen.

AV bör enligt Marie Granlund (s) i motion A353 få i

uppgift att prioritera frågor rörande

funktionshindrades arbetsmiljö och sprida kännedom

om dessa. Det behövs bättre information till

arbetsgivare, arbetstagare och fackliga företrädare

om de möjligheter till anpassningsåtgärder som finns

redan i dag.

Utskottets ställningstagande

Gränsvärden

Arbetsmiljölagen ändrades från den 1 augusti 2002 så

att det där numera framgår att när arbetsgivaren

vidtar förebyggande åtgärder skall en utgångspunkt

vara att allt som kan leda till ohälsa eller

olycksfall skall ändras eller ersättas så att risken

för sådant undanröjs. Arbetsgivaren skall också se

till att endast arbetstagare som har fått

tillräckliga instruktioner får tillträde till

områden där det finns en påtaglig risk för ohälsa

eller olycksfall. Lagändringen föranleddes av ett

s.k. motiverat yttrande från Europeiska kommissionen

om Sveriges genomförande av rådets direktiv

89/391/EG om åtgärder för att främja förbättringar

av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet.

Med anledning av förslagen i motion A309 (v) om

utarbetande av säkrare gränsvärden kan utskottet

inledningsvis konstatera att AV enligt 18 §

arbetsmiljöförordningen (1977:1166) får meddela

föreskrifter om gränsvärden.

Tillvägagångssättet vid utarbetande av hygieniska

gränsvärden har successivt utvecklats och förändrats

under 1990-taletsedan 1970-talet då den första

gränsvärdeslistan gavs ut av dåvarande

Arbetarskyddsstyrelsen (numera AV).

Som bakgrund till utskottets ställningstagande

till den aktuella motionen redovisas här huvuddragen

i dagens arbetsformer när det gäller utarbetande av

hygieniska gränsvärden.

I ett första steg lämnar AV en skriftlig förfrågan

till Arbetslivsinstitutets kriteriegrupp att ta fram

ett vetenskapligt underlag avseende ett antal

angivna ämnen. För vart och ett av dessa ämnen ger

verket en kort motivering till varför man begär en

vetenskaplig bedömning av kriteriegruppen, t.ex. att

information från nya vetenskapliga undersökningar

tyder på att ämnet kan ha en sådan negativ

hälsoeffekt som kan föranleda att gällande

gränsvärde revideras alternativt att ett nytt

gränsvärde tillkommer för ämnet i fråga.

Kriteriegruppens uppgift är att i ett första steg

samla och utvärdera information som kan utgöra en

vetenskaplig grund för ett förslag om hygieniska

gränsvärden. Sådana förslag läggs fram av AV (se

nedan)I kriteriegruppens uppdrag ingår inte

uppgiftatt föreslå ett hygieniskt gränsvärde i

sifferform utan den skall i stället så långt möjligt

ange förhållandet dos-respons/dos-effekt och

kritiskerie effekten av för ämnet i frågaexposition

i arbetsmiljön. (Förenklat uttryckt kan dessa värden

sägas ange sambandet mellan olika exponeringsnivåer

för ett ämne och olika effekter av ämnet

(dos-effekt) respektive sambandet mellan

exponeringsnivåer och andel påverkade individer i en

exponerad population (dos-respons). Begreppet

kritisk effekt avser den toxikologiska effekt som

uppträder vid den lägsta exponeringsnivå som över

huvud taget ger någon toxikologisk effekt av det

aktuella ämnet.)

I ett andra steg genomför kKriteriegruppen

genomför litteraturstudier, går igenom befintliga

kriteriedokument framtagna av exempelvis

Världshälsoorganisationen, EU och de amerikanska

myndigheterna NIOSH (National Institute of

Occupational Safety and Health) och EPA

(Environmental Protection Agency). Det förekommer

också att man inom gruppen utarbetar

kriteriedokument (omfattande sammanställning och

utvärdering av ett ämne).

Efter att ett utkast till rapport/vetenskapligt

underlag (kortfattat dokument med specifik

inriktning på gränsvärdesnivåer) diskuterats och

vid behov reviderats i kriteriegruppen fastställs en

s.k. konsensusrapport som överlämnas till AV. Som

namnet antyder står samtliga medlemmar i gruppen

bakom respektive konsensusrapport. Dessa rapporter

publiceras i tidskriften Arbete och Hälsa som finns

tillgänglig på Arbetslivsinstitutets hemsida,

www.niwl.se. På samma hemsida finns också

information om kriteriegruppens arbetsformer m.m.

I kriteriegruppen ingår ett 20-tal personer.

Flertalet av dessa representerar svenska

forskningsinstitutioner och olika vetenskapliga

discipliner men ävenett par(?) fackliga företrädare

ingår i gruppen. Dåvarande Svenska

Arbetsgivareföreningen, numera Svenskt Näringsliv,

har valt att lämna ett antal partssammansatta organ,

däribland kriteriegruppen. Vidare är rRepresentanter

föremikalieinspektionen, AV och

Arbetslivsinstitutetär adjungerade till gruppen.

Som framgått skall kriteriegruppen så långt

möjligt ange förhållandet dos-respons/dos-effekt

samt angeoch kritiskerie effekten för ämnet i fråga.

av exposition i arbetsmiljönDessa uppgifter är inte

alltid tillgängliga i vetenskaplig litteratur.

Information om ämnet och dess effekter baseras

exempelvis ofta på djurtester och tester av annat

slag. Det underlag som lämnas av gruppenär indikerar

således inte alltid entydigt vid vilken nivå som

effekter på människa uppstår eller vilken nivå som

är lämplig gränsvärdesnivå. Detta beror enligt

företrädare för kriteriegruppen på problemet med att

fastställa gränsen mellan farligt och ofarligt.

Orsaken till detta är främst att det saknas

vetenskapligt underlag.

Kriteriegruppens rapport utgör ett av flera

underlag när AV därefter utformar ett förslag till

konsekvensbedömning för hygieniskta gränsvärden.

Verketskall också vägera i denna bedömning in även

faktorer av ekonomisk och teknisk art, exempelvis

möjligheter att mäta och kontrollera förekomsten av

respektive ämne i arbetsmiljön. I detta sammanhang

tas också hänsyn till om ämnet bedöms vara

cancerframkallande eftersom detta ses som en

försvårande omständighetGenom att den s.k.

gränsvärdeslistan fortlöpande revideras kan man

beakta nya forskningsrön, kunskaper och erfarenheter

om ämnen som hanteras i arbetsmiljön.

Det sammanvägdaUtkastet till hygieniskta

gränsvärden med konsekvensbedömning som således

utarbetas av AV skickas sedan på en första

remissomgångtill arbetsmarknadens parter för

eventuella synpunkter och kompletteringar. Utkastet

innefattar såväl kvantitativt angivnaförslag till

gränsvärdenn samt för varje ämne även uppgifter om

exempelvis användning, antal exponerade,

exponeringsdata (t.ex. halter i luften på olika

arbetsplatser) och en beskrivning av andra

omständigheter kring användningen i det svenska

arbetslivet.I

AV:s utkast om nya eller sänkta gränsvärden

åtföljsingår alltiden avsammanvägd en bedömning

avbl.a. beräknade kostnader för exempelvis de

tekniska förändringar i arbetslivet som erfordras

till följd av ändrade gränsvärdesnivåer. Enligt AV

eftersträvar myndigheten också att göra en bedömning

av de ekonomiska vinsterna för samhället av ett

lägre gränsvärde. liksom uppgifter om antal berörda

företag.Sådana konsekvensbeskrivningar kan vara

utformade på skiftande sätt, beroende på vilken

information som föreligger och vilka effekter som

kan förväntas.

Efter att gränsvärdesförslaget remissbehandlats

hos arbetsmarknadens parter övervägs behovet av att

revidera förslagetI nästa fas av utarbetandet

internremitteras förslaget inom AV inklusive

Arbetsmiljöinspektionen. När interna AV-synpunkter

beaktatsoch skickassamtidigt förslaget påxtern

remiss till de centrala parterna på arbetsmarknaden,

andra relevanta myndigheter, branschorganisationer

m.fl.

Beslut om utfärdande av föreskrifter fattas av

AV:s styrelse.

I detta sammanhang kan nämnas att de nu gällande

föreskrifterna om hygieniska gränsvärden och

åtgärder mot luftföroreningar härrör från 2000 (ASF

2000:3). Enligt vad utskottet erfarit planerar AV

att hösten 2003 sända ut reviderade föreskrifter på

remiss. Vidare kan nämnas att det finns ett antal

föreskrifter om hantering respektive planering av

arbetet med kemikalier, bl.a. Kemiska

arbetsmiljörisker (AFS 2000:4) och Systematiskt

arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1). Dessa skall beaktas

i kombination med föreskrifterna om hygieniska

gränsvärden och åtgärder mot luftföroreningar.

Utskottet har valt att ovan redogöra på ett

förhållandevis ingående sätt för hur hygieniska

gränsvärden utarbetas. Detta sker mot bakgrund av

kraven i ovannämnda motion A309 (v) om att dagens

system för fastställande av gränsvärden skall

utvärderas och ersättas av ett säkrare

tillvägagångssätt.

Det förfarande som i dag används vid fastställande

av hygieniska gränsvärden har utvecklats och

förändrats successivt och kännetecknas enligt

utskottets uppfattning av stor öppenhet.

Tillvägagångssättet med en separat vetenskaplig

bedömning av kriteriegruppen och själva

fastställandet av gränsvärden i en annan instans

(Arbetsmiljöverket) bör bidra till en hög grad av

legitimitet åt systemet. Också det faktum att såväl

vetenskapliga experter som representanter för

arbetsmarknadens parter och myndigheter är

involverade i utarbetandet bör enligt utskottets

uppfattning främja legitimiteten. Utskottet anser

samtidigt att det är angeläget att berörda

myndigheter och andra som medverkar i utarbetandet

av gränsvärden visar lyhördhet för förslag om hur

tillvägagångssättet skall kunna förbättras.

När det gäller förslaget i motion A309 om att

frångå tekniska och ekonomiska avvägningar vid

fastställande av gränsvärden vill utskottet hänvisa

till de allmänna föreskrifterna i verksförordningen

(1995:1322) om myndigheters skyldigheter att före

beslut om föreskrifter eller allmänna råd enligt

författningssamlingsförordningen (1976:725) göra en

konsekvensutredning liksom till förordningen

(1998:1820) om särskild konsekvensanalys av reglers

effekter för små företags villkor

(Simplexförordningen).

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att

arbetsgivaren skall vidta förebyggande åtgärder om

det finns risk för att luftföroreningar förekommer

på en arbetsplats. Detta följer av föreskrifterna om

hygieniska gränsvärden (ASF 2000:3). Bedömningen av

om det förekommer luftföroreningar skall göras

enligt AV:s föreskrifter om kemiska ämnen (ASF

2000:4). Arbetsgivaren skall, oavsett om det finns

ett gränsvärde eller ej och även om ett fastställt

gränsvärde inte överskrids, tillse att arbetet

ordnas, utförs och följs upp så att halten

luftförorening i andningszonen blir så låg som det

är praktiskt möjligt. När detta sker skall ett antal

specificerade förebyggande åtgärder övervägas.

Beträffande frågan om könsperspektiv i arbetet med

att ta fram hygieniska gränsvärden kan utskottet se

vissa beröringspunkter med den diskussion som förs

inom den medicinska forskningen och som redovisas i

utbildningsutskottets betänkande 2001/02:UbU12

Jämställdhet inom utbildning och forskning.

Där konstateras bl.a. att behovet av att utveckla

ett genusperspektiv inom medicinsk forskning är

stort och att Vetenskapsrådet valt att rikta

särskilda medel för genusforskning mot området

medicin/vård/hälsa. Enligt utbildningsutskottets

uppfattning i det nämnda betänkandet är det

självklart att könsspecifika skillnader måste

uppmärksammas både vid forskning och vid klinisk

läkemedelsprövning. Detta är enligt

utbildningsutskottet inte minst viktigt inom

discipliner som medicin, vårdforskning och

folkhälsoforskning, där de biologiska skillnaderna

mellan könen är tydliga.

Enligt vad arbetsmarknadsutskottet erfarit från

företrädare från AV respektive kriteriegruppen skall

gruppen i sin rapport belysa risker för foster- och

reproduktionsskador samt könsspecifik information

när sådana uppgifter finns att tillgå. Ett problem

är dock enligt uppgift att nästan all forskning om

kemiska hälsorisker har avsett män. Hittills har

detta dock inte förekommit i något kriteriedokument.

Arbetsmarknadsutskottet förutsätter att de

forskningsfinansierande organen i dag noga beaktar

könsaspekter vid forskning. När det gäller

utarbetande av hygieniska gränsvärden anser

utskottet att det är angeläget att man utvecklar och

anlägger ett tydligt könsperspektiv i hela

utarbetandeprocessen. Utskottet är dock i dagsläget

inte berett att föreslå något tillkännagivande i

frågan.

Med hänvisning till det anförda avstyrker

utskottet motion A309 (v).

I motion Bo204 (mp) krävs sänkta gränsvärden

avseende buller i fabriksmiljö. Utskottet har i

betänkande 2001/02:AU4 relativt utförligt redovisat

en rad uppgifter om buller i arbetsmiljön. Därvid

har utskottet bl.a. redovisat fakta om AV:s nu

gällande föreskrifter om buller. Vidare framgår av

det nämnda betänkandet att ett nytt EG-direktiv om

buller förbereds.

I det nya bullerdirektivet, som beslutats men ännu

inte publicerats i EUT, Europeiska unionens

officiella tidning, fastslås två s.k. insatsvärden

och ett gränsvärde, till vilka olika åtgärder som

skall vidtas av arbetsgivaren är kopplade. När

bullret når det lägre insatsvärdet skall

arbetsgivaren tillhandahålla individuella

hörselskydd samt ge information och utbildning om

riskerna. När bullret når det högre insatsvärdet

skall arbetsgivaren upprätta ett åtgärdsprogram.

Arbetstagarna skall använda individuella

hörselskydd, och området där det högre insatsvärdet

överskrids skall avgränsas och markeras. Vidare har

arbetstagaren rätt till hörselundersökning.

Överskrids gränsvärdet skall omedelbara åtgärder

vidtas för att få ned bullerexpositionen.

Direktivet innebär på de flesta punkter en

skärpning av kraven jämfört med det nu gällande

bullerdirektivet (86/188/EG). I huvudsak har det

högre insatsvärdet sänkts från 90 dB(A) till 85

dB(A) och det lägre insatsvärdet från 85 dB(A) till

80 dB(A). När det gäller rätt till hörselkontroll så

gäller dock nivån 85 dB(A) som tidigare.

Genom det nya direktivet införs också ett

gränsvärde med krav på omedelbara åtgärder, vilket

inte fanns tidigare. Som mest tillåts en exponering

på 87 dB(A) mot tidigare 90 dB(A). Det nya

direktivet innefattar även sjö- och luftfart vilka

är undantagna i 1986 års direktiv.

Kraven vid 85 dB(A) överensstämmer väl med kraven

i de nu gällande svenska bullerföreskrifterna från

1992 (ASF 1992:10). Kraven vid 80 dB(A) i det nya

direktivet innebär en viss skärpning jämfört med de

svenska föreskrifterna. Gränsvärdet på 87 dB(A)

innebär dock en högre tillåten exponering än de

svenska reglerna. Eftersom direktivet är ett s.k.

minimidirektiv så kan i Sverige även i

fortsättningen gränsvärdet 85 dB(A) tillämpas.

Med hänvisning till det anförda och till att AV

enligt instruktionen (SFS 2000:1211) skall meddela

arbetsmiljöföreskrifter avstyrker utskottet motion

Bo204 yrkande 5 (mp).

Personlig skyddsutrustning

AV utfärdade 2001 en reviderad föreskrift om

användning av personlig skyddsutrustning, AFS

2001:3. Föreskriften kompletteras av allmänna råd om

hur den skall användas. De allmänna råden kan i

stora delar användas som checklistor.

Genom AV:s föreskrift (ASF 1996:7) Utförande av

personlig skyddsutrustning samt genom

konsumentlagstiftningen har Sverige genomfört EG:s

produktdirektiv inklusive ändringsdirektiv. Syftet

med direktivet är att uppnå enhetlighet avseende

personlig skyddsutrustning inom EU.

I fråga om kravet i motion A239 (c) på personligt

anpassad skyddsutrustning för behovs- eller

projektanställda och uppdragstagare vill utskottet

peka på att denna frågeställning behandlades i

betänkande 2001/02:AU4. Utskottet hänvisade där till

föreskrifterna om personlig skyddsutrustning (AFS

2001:3). Enligt dessa jämställs med arbetsgivare

bl.a. den som anlitar inhyrd arbetskraft för att

utföra arbetet i sin verksamhet. Gemensamma

skyddsåtgärder prioriteras framför individinriktade.

Personlig skyddsutrustning skall användas när risken

inte kan undvikas eller begränsas tillräckligt

mycket genom allmänna tekniska skyddsåtgärder eller

arbetsorganisatoriska åtgärder. Närmare uppgifter om

hur personlig skyddsutrustning skall utprovas och

väljas finns i AV:s allmänna råd om tillämpningen av

föreskrifterna.

AV har i februari 2003 publicerat boken Din

personliga skyddsutrustning som skall vara till

hjälp och ge vägledning vid val av olika former av

personlig skyddsutrustning. I boken finns

information om vad de olika utrustningarna skyddar

mot och vid vilka arbeten de är tänkta att användas.

I boken lämnas också information om riskbedömning,

olika skyddsklasser, bruksanvisningar och märkning.

I motion A239 (c) tar Centerpartiet också upp

frågan om under vilka förhållanden som personlig

skyddsutrustning testas. I en annan motion, A209

(s), behandlas behovet av en översyn av riktvärden

för skyddsfilter och andningsskydd.

Problemställningar som tas upp i de sistnämnda

motionsyrkandena var under hösten 2002

uppmärksammade i en del facklig press där man

uttryckte oro för att de uppställda kraven på

andningsskyddsutrustning varit otillräckliga. Detta

föranledde AV att den 11 november 2002 ge ut ett

pressmeddelande där man förklarade läget beträffande

andningsmasker. Från AV:s avdelning för central

tillsyn gick också ut vägledande skriftlig

information om säkerheten hos andningsskydd till

samtliga distrikt inom Arbetsmiljöinspektionen.

AV avsatte vidare medel till ett projekt för

mätning av luftflöden och tryck i andningsskydd.

Projektet genomfördes av Arbetslivsinstitutets

klimatgrupp och avrapporterades under 2002. Verket

har nyligen beviljat medel till en kompletterande

studie som skall genomföras vid Lunds tekniska

högskola.

Av det ovannämnda pressmeddelandet, som återfinns

på verkets hemsida, framgår bl.a. att ISO,

Internationella standardiseringsorganisationen, 2002

beslutade att bedriva standardiseringsarbete om

andningsskydd. Dagens standarder är framtagna av CEN

(Comité Européen de Normalisation, Europeiska

standardiseringskommittén) som fortsättningsvis

hänvisar allt nytt standardiseringsarbete avseende

andningsskydd, inklusive revidering av befintliga

andningsskyddsstandarder, till ISO.

Inom ISO:s underkommitté för andningsskydd

(ISO/TC/94/SC15 Respiratory protective devices) har

man sedan våren 2002 dragit upp riktlinjerna för

standardiseringsarbetet och bl.a. enats om att utgå

från människans behov. Det innebär en förändring i

förhållande till hittillsvarande

standardiseringsarbete inom CEN där kraven enligt AV

ofta styrts av befintliga produkter.

Den ovannämnda ISO-kommittén har tillsatt tre

arbetsgrupper som påbörjat sitt arbete. En grupp

skall belysa fysiologiska aspekter, ergonomi och

människokroppens måttförhållanden som underlag för

de båda övriga grupperna. Dessa skall behandla

frågor om filterskydd respektive

tryckluftsutrustningar.

I motion A209 betonar motionärerna att man vid

utarbetande av riktvärden för skyddsfilter och

andningsskydd bör beakta förhållanden på dagens och

morgondagens arbetsmarknad. Utskottet delar denna

uppfattning och vill peka på möjligheten för

arbetsmarknadens parter att i ökad utsträckning

delta i standardiseringsarbete.

Av AV:s regleringsbrev för budgetåren 2002

respektive 2003 framgår att regeringen under

anslaget 23:1 för vardera året avsatt 1,5 miljoner

kronor för deltagande av arbetsmarknadens parter i

standardiseringsarbete. Enlig uppgift från

Regeringskansliet har dock budgetåret 2002 endast 1

miljon kronor av för året avsatta medel tagits i

anspråk. Någon prognos för medelsförbrukningen

innevarande budgetår kan för närvarande inte lämnas.

Utskottet ser positivt på att AV öppet och aktivt

informerar om problem och överväganden kring

arbetsmiljönormer, exempelvis på det sätt som på

senare tid skett i fråga om andningsskydd.

Med hänvisning till utskottets tidigare

ställningstaganden om personlig skyddsutrustning i

betänkande 2001/02:AU4 och till vad som anförts ovan

avstyrker utskottet motionerna A209 (s) samt A239

yrkandena 20 och 21 (c) i den mån de inte kan anses

tillgodosedda med vad utskottet anfört.

Elektromagnetiska fält

Utskottet delar uppfattningen i motionerna A238 (mp)

och A263 (mp) att försiktighetsprincipen skall

tillämpas på arbetsplatser där det förekommer

elektromagnetiska fält. Det är också en inställning

som kommer till uttryck i en vägledning om

hälsorisker och elektromagnetiska fält som har

utarbetats i samråd mellan Statens

strålskyddsinstitut, Boverket, Elsäkerhetsverket,

Socialstyrelsen och dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen

(numera Arbetsmiljöverket). Vägledningen har

benämningen Myndigheternas försiktighetsprincip om

lågfrekvent elektromagnetisk strålning.

Utskottet har tidigare nämnt vägledningen i

betänkande 2001/02:AU4 och därvid pekat på att

myndigheterna rekommenderar en försiktighetsprincip

som baseras främst på cancerrisker som inte kan

uteslutas. Om åtgärder, som generellt minskar

exponeringen, kan vidtas till rimliga kostnader och

konsekvenser i övrigt bör man sträva efter att

reducera fält som avviker starkt från vad som kan

anses normalt i den aktuella miljön. När det gäller

nya elanläggningar och byggnader bör man redan vid

planeringen sträva efter att utforma och placera

dessa så att exponeringen begränsas. Vägledningen är

publicerad på Strålskyddsinstitutets (SSI) hemsida

www.ssi.se.

Inom SSI bedrivs forskning om strålning och

strålskydd. Institutet beställer också forsknings-,

utrednings- och utvecklingsinsatser från universitet

och andra forskningsorgan. Syftet är att skaffa ett

mer gediget kunskapsunderlag om strålning och dess

effekter, om hur man mäter strålning på rätt sätt

och om hur man skall kunna förutse och begränsa nya

eller förändrade strålningsrisker.

I arbetsmiljölagen (1977:1160) finns regler som

har till ändamål att förebygga ohälsa och olycksfall

i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god

arbetsmiljö. Enligt 2 kap. 1 § skall bl.a. teknik,

arbetsorganisation och arbetsinnehåll utformas så

att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller

psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller

olycksfall. I 2 kap. 4 § uttalas bl.a. att

arbetshygieniska förhållanden skall vara

tillfredsställande. Enligt 5 § skall maskiner,

redskap och andra tekniska anordningar vara så

beskaffade och placerade och brukas på ett sådant

sätt att betryggande säkerhet ges mot ohälsa och

olycksfall.

Dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen har med stöd av

arbetsmiljölagen utfärdat föreskrifter om

högfrekventa elektromagnetiska fält (AFS 1987:2).

Dessa föreskrifter, som fortfarande gäller, täcker

endast elektromagnetiska fält i det högfrekventa

området (3 MHz-300 GHz). Exponeringsvärden anges i

elektrisk och magnetisk fältstyrka. Värdena gäller

plats där personal uppehåller sig men avser ostörda

elektromagnetiska fält (utan närvaro av någon

arbetstagare). Enligt vad utskottet erfarit från AV

har ett internt arbete påbörjats för att revidera

denna föreskrift.

Utskottet anser att det är viktigt att berörda

myndigheter fortlöpande sammanställer information om

kunskapsläget när det gäller elektromagnetiska fält

och elöverkänslighet. Det är mot denna bakgrund

positivt att Arbetslivsinstitutet på sin hemsida

www.niwl.se söker besvara ett antal frågor om

mobiltelefoni och strålning. Likaså är det

värdefullt att sex myndigheter, däribland Statens

strålskyddsinstitut, AV och Socialstyrelsen

sammanställt kunskapsläget när det gäller strålning

från mobiltelesystem. Broschyren Strålning från

mobiltelefonsystem finns tillgänglig på de berörda

myndigheternas hemsidor. I den nämnda broschyren

konstaterar myndigheterna att det för

elektromagnetiska fält finns gräns- och riktvärden

som bygger på resultat från forskning som har

bedrivits under mer än 40 år.

När Danmark innehade ordförandeposten i EU:s

ministerråd andra halvåret 2002 lade man fram ett

direktivförslag om åtgärder mot att arbetstagare

exponeras för elektromagnetiska fält och vågor.

Förslaget behandlas för närvarande i ministerrådets

arbetsgrupp för arbetsmarknadsfrågor och sociala

frågor. Regeringen har utarbetat en faktapromemoria

i frågan (Regeringskansliet Faktapromemoria

2002/03:FPM41).

Enligt promemorian innebär ett genomförande av

direktivförslaget sannolikt att ytterligare

bestämmelser rörande yrkesmässig exponering för

elektromagnetiska fält införs i Sverige. De

nuvarande reglerna omfattar inte

lågfrekvensintervallet 0-3 MHz samt saknar

gränsvärden för kontaktströmmar och inducerade

strömmar. Vidare fordras förmodligen utökade krav på

läkarundersökning samt kompletteringar av

instruktionerna för medicinska undersökningar. Bland

annat finns det i Sverige inget krav på

läkarundersökning vid tillfälliga exponeringar för

elektromagnetiska fält, vilket motiveras med att det

saknas vetenskapligt underlag som beskriver några

omedelbara hälsoeffekter vid sådan exponering.

När det gäller allmänhetens exposition för

elektromagnetiska fält (0 Hz-300 GHz) kan nämnas att

det sedan 1999 finns en EU-rekommendation om

gränsvärden. Statens strålskyddsinstitut har

överfört de rekommenderade gränsvärdena till

allmänna råd från myndigheten.

Utskottet vill i detta sammanhang också något

beröra frågan om elöverkänslighet som har rönt stor

uppmärksamhet i den allmänna debatten under ett

antal år. Utskottet ser positivt på att

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap

(FAS) av regeringen fått i uppdrag att dokumentera

och informera om kunskapsläget när det gäller

forskning om elöverkänslighet. Enligt vad utskottet

erfarit kommer FAS att årligen lämna en sådan

avrapportering. Den första rapporten av denna

karaktär väntas bli publicerad i december 2003.

I den proposition om mål för folkhälsan (prop.

2002/03:35) som för närvarande behandlas i riksdagen

tar regeringen upp frågor om elektromagnetiska fält

och elöverkänslighet i anslutning till förslagen om

målområden för folkhälsan. Sunda och säkra miljöer

och produkter har enligt regeringen grundläggande

betydelse för folkhälsan och skall utgöra ett

särskilt målområde.

I propositionen betonas att riskerna med

elektromagnetiska fält kontinuerligt skall

kartläggas och nödvändiga åtgärder vidtas i takt med

att sådana eventuella risker identifieras. Vidare

poängteras att forskning och kunskapsspridning är

angelägen när det gäller nya sjukdomsdiagnoser som

exempelvis elöverkänslighet.

Med hänvisning till pågående arbete på området

avstyrks motionerna A238 (mp) och A263 yrkandena 1-3

(mp).

Arbetsmiljön inom jord- och skogsbruk

I motion A235 (kd) begär motionären att en

kartläggning görs av arbetsskaderisker inom jord-

och skogsbruket och åtgärder för att motverka sådana

risker.

Utskottet kan konstatera att flera återkommande

undersökningar belyser arbetsmiljöförhållanden i

bl.a. olika yrken och näringsgrenar.

Sedan 1989 genomför exempelvis Statistiska

centralbyrån löpande undersökningar om

arbetsförhållandena i arbetslivet genom att

vartannat år ställa frågor till 10 000-15 000

personer. Arbetsmiljöundersökningen 2001 (SCB, AM 68

SM 0201) är den senaste av dessa undersökningar där

det redovisas exempelvis uppgifter om

arbetsmiljöförhållanden inom jord- och skogsbruket

respektive yrken med anknytning till verksamhet inom

jord- och skogsbruk. Arbetsmiljöförhållanden på

bl.a. dessa områden blir även belysta i de

statistiska publikationerna Arbetsorsakade besvär

2002 (SCB, AM 43 SM 0201) respektive Arbetsskador

2001 (preliminära uppgifter) (SCB, AM 69 SM 0201).

AV följer fortlöpande utvecklingen av arbetsskador

inom olika branscher, däribland jord- och skogsbruk.

Detta gör man bl.a. med hjälp av den officiella

arbetsskadestatistiken men också genom

inrapportering via Arbetsmiljöinspektionens

distrikt, tidningsartiklar m.m. Ett problem i

sammanhanget är att många verksamma inom jord- och

skogsbruk är s.k. självverksamma och att denna grupp

har en mindre benägenhet att anmäla arbetsskador.

Såväl jordbruk som skogsbruk är skadedrabbade

branscher. Enligt vad utskottet erfarit från AV

skedde mellan 20 och 25 % av dödsolyckorna i

arbetslivet förra året inom jordbruket samtidigt som

andelen yrkesverksamma där uppgick till ca 2,5 %.

Jord- och skogsbruket bedrivs över hela landet,

och många personer arbetar ensamma eller på små

enheter. Detta påverkar formerna för

arbetsmiljöinspektionens tillsynsarbete men också

formerna för arbetsmiljöinformation. Tillsynen sker

ofta genom insatser som är riktade mot en viss

maskin eller problemställning.

I ett särskilt tillsynsprojekt har exempelvis

uppmärksamhet ägnats åt traktorkörning som utgör en

betydande arbetsmiljörisk. I fler än hälften av

dödsolyckorna inom jordbruket är traktorer

inblandade. AV har i projektet undersökt drygt 1 000

traktorer vid ca 400 lantbruk. Fler än 700 av

traktorerna hade brister som föranledde

inspektionskrav. Tre fjärdedelar av de inspekterade

jordbruksföretagen hade inga anställda. I oktober

2002 publicerade AV ett informationsmaterial under

rubriken Säkrare traktorkörning där det bl.a. ingår

en checklista.

I ett annat tillsynsprojekt har insatserna riktats

mot lantbruksmaskiner. Där har man exempelvis

noterat stora olycksfallsrisker till följd av

bristande skydd för och smörjning av

kraftöverföringsaxeln. En följd av detta är att AV i

det internationella standardiseringsarbetet

uppmärksammat behovet av bättre plastkvalitet i

skyddet för kraftöverföringsaxeln. Via Lantbrukets

arbetsmiljökommitté (LAMK) försöker man föra ut

information om vikten av att lantbrukarna sköter

smörjningen ordentligt.

Enligt AV är Lantbrukets arbetsmiljökommitté en

viktig samarbetspartner. I LAMK ingår förutom

representanter för verket även företrädare för

arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer på

området, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenskt

Kött, Svensk Mjölk, Alfa Laval och

maskintillverkare. Genom seminarier och andra

informationsinsatser söker LAMK verka för bättre

arbetsmiljöförhållanden inom jordbruket. Andra

viktiga aktörer är exempelvis Prevent och Sveriges

lantbruksuniversitet.

Inom skogsbruket finns Skogsbrukets yrkesnämnd som

är inriktad på arbetsmiljöfrågor och utbildning. I

nämnden ingår arbetsgivar- och

arbetstagarföreträdare liksom representanter för

skogsägarorganisationer och stora skogsbolag. Även

representanter för AV ingår i nämnden.

Ett par aktuella projekt med anknytning till

arbetsmiljön inom skogsbruket är Säker arbetsmiljö

respektive Säker skog. I båda fallen är LRF

initiativtagare, och en rad andra intressenter ingår

i projektens styrgrupp, däribland AV,

Skogsvårdsstyrelsen, Skogsstyrelsen,

Skogsägarförbundet, försäkringsbolag, Sveriges

lantbruksuniversitet och vissa tillverkare av

skogsutrustning.

På AV:s hemsida - www.av.se - går att beställa

s.k. branschpaket avseende arbetsmiljöregler för ett

drygt 30-tal olika verksamheter, däribland

skogsarbete respektive jordbruk. Det kan också

nämnas att verket på hemsidan har publicerat ett

sammandrag av en doktorsavhandling om utveckling och

påverkan av AV:s insatser inom skogsbruket (Rapport

2001:10 Arbetsmiljöverket och dess insatser för

arbetsmiljön i svenskt skogsbruk).

Med hänvisning till det anförda avstyrker

utskottet motion A235 yrkandena 1 och 2 (kd).

Personliga assistenters arbetsmiljö

När det gäller motion A268 (s) om översyn av skyddet

för personliga assistenter kan utskottet

inledningsvis konstatera att personer som arbetar i

detta yrke i hög grad uppger sig ha besvär som

påverkar hälsan negativt. Detta framgår av rapporten

Arbetsorsakade besvär 2002 (SCB AM 43 SM 0201).

Bland samtliga sysselsatta uppger drygt 27 % att de

under föregående år haft någon form av besvär som

hänför sig till arbetet medan andelen är betydligt

högre, drygt 37 %, bland bl.a. personer som är

personliga assistenter.

Inom Regeringskansliet har en arbetsgrupp för att

underlätta rekryteringen av personliga assistenter

avlämnat rapporten Rekrytering av personliga

assistenter (Ds 2001:72). Ett av de områden som

behandlas i rapporten gäller yrkesgruppens

arbetsförhållanden inklusive arbetsmiljöfrågor.

Enligt AV har Arbetsmiljöinspektionen under ett

antal år fått signaler om brister i arbetsmiljön för

den aktuella yrkesgruppen, bl.a. genom

arbetsskadeanmälningar, telefonsamtal från

verksamhetsansvariga, assistenter och anhöriga till

personer som arbetar som personliga assistenter.

Utskottet finner det mot denna bakgrund positivt

att Arbetsmiljöinspektionen under de senaste åren

ägnat betydande uppmärksamhet åt

arbetsmiljöförhållandena för personliga assistenter.

Under 1999 riktades exempelvis ett särskilt

tillsynsprojekt mot anordnare av verksamhet med

personlig assistans i Dalarnas och Gävleborgs län.

Särskilda effektmål sattes då upp. En uppföljning av

effektmålen gjordes mellan oktober 2000 och april

2001.

Eftersom det framgått såväl av detta projekt som

på annat sätt att brister är vanligt förekommande i

de personliga assistenternas arbetsmiljö genomfördes

under perioden april 2001-februari 2002 ett större

tillsynsprojekt i AV:s samtliga tio distrikt.

Projektet riktades mot anordnare av verksamhet med

personlig assistans enligt lagen om stöd och service

till vissa funktionshindrade (LSS) och genomfördes i

form av 151 inspektioner vid 138 arbetsställen hos

130 arbetsgivare. Som underlag för tillsynen

användes en checklista/tillsynsunderlag. Sammanlagt

ställdes inom ramen för tillsynsprojektet 682 krav i

119 inspektionsmeddelanden. En redovisning av

projektet återfinns i AV:s rapport Personliga

assistenters arbetsmiljö. Ett riksövergripande

projekt (Rapport 2002:5). Under 2002 har därefter

uppföljningsbesök genomförts på drygt 50 % av de

inspekterade arbetsställen där myndigheten hade

ställt krav i anslutning till tillsynen.

Arbetsmiljölagen gäller för alla arbetsgivare som

bedriver verksamhet med personlig assistans. I de

fall där den enskilde brukaren själv anställer

assistenter och är arbetsgivare gäller inte

arbetsmiljölagen utan i stället lagen (1970:943) om

arbetstid m.m. i husligt arbete. AV utövar tillsyn

över efterlevnaden av båda dessa lagar.

Enligt uppgift från Regeringskansliet väntas inom

kort en utredning bli tillsatt med uppgift bl.a. att

överväga avskaffande av lagen om arbetstid m.m. i

husligt arbete och att bedöma behovet av ändrad

reglering på arbetsmiljöområdet så att exempelvis

personliga assistenter som är anställda av den

enskilda brukaren skulle omfattas av

arbetsmiljölagen och arbetstidslagen. Även ett antal

andra frågeställningar rörande bestämmelser i

arbetsmiljölagen väntas ingå i utredningsuppdraget.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrker

utskottet motion A268 (s) i den mån den inte kan

anses tillgodosedd med vad utskottet anfört.

Information om funktionshindrades arbetsmiljö

I motion A353 (s) föreslås att AV skall få i uppdrag

att prioritera och sprida kännedom om

funktionshindrades arbetsmiljö. Utskottet

konstaterar att regeringsuppdrag av denna karaktär

lämnades till AV i juni 2002 då verket fick

sektorsansvar för handikappolitiken.

Genom en ändring av regleringsbrevet för

budgetåret 2002 uppdrogs verket att definiera sin

roll som sektorsansvarig myndighet för

handikappolitiken och ta fram förslag till etappmål

för hur myndigheterna skall kunna uppfylla sin del

av de handikappolitiska målen. Etappmålen bör enligt

regeringsuppdraget vara uppfyllda senast 2010.

Arbetet skall genomföras i samverkan med de andra

sektorsmyndigheterna och i samråd med

handikapporganisationerna. Handikappombudsmannen har

fått i uppdrag att stödja sektorsmyndigheterna i

arbetet med att ta fram etappmål.

AV lämnade den 30 december 2002 en slutrapport i

frågan till regeringen. Av denna framgår att AV

förordar att arbetet med att nå de handikappolitiska

målen delas in i tre större övergripande uppgifter:

1. Att följa den interna verksamheten när det gäller

tillsyn över arbetsmiljö- och

arbetstidslagstiftning särskilt vad avser

anpassning av arbetsförhållanden och med

hänsynstagande till såväl generella som

individuella faktorer.

2.

3. Att ge stöd samt vara insamlande och pådrivande i

förhållande till aktörer inom arbetsmiljöområdet.

4.

5. Att ge fördjupad kunskap och sprida information

inom verket så att målen för det

handikappolitiska arbetet blir väl kända och

förankrade i verksamheten.

6.

Inom AV har en intern arbetsgrupp tillsatts för att

utarbeta förslag till handlingsplan för uppdraget

rörande sektorsansvar.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrker

utskottet motion A353 (s) i den mån den inte kan

anses tillgodosedd med vad utskottet anfört.

Upplysningsvis kan nämnas att utskottet i avsnitt

6 behandlar ett motionsförslag om att förbättra

villkoren för hörselskadade på arbetsplatserna.

5 Våld, hot och mobbning

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om våld

och hot om våld, farligt ensamarbete samt

mobbning i arbetslivet. Samtliga motioner

avstyrks. Jämför reservationerna 7 (v), 8

(kd) och 9 (c).

Motioner

Våld och hot, farligt ensamarbete

Vänsterpartiet begär i motion A365 (yrk. 6) en

analys av orsakerna till våld eller hot på kvinnors

arbetsplatser och efterlyser ett samlat förslag om

hur förekomsten av detta skall kunna minimeras.

Hans Hoff (s) anser i motion A283 att det behövs ett

generellt förbud mot farligt ensamarbete på hela

arbetsmarknaden och inte bara nattetid på

bensinstationer.

Gunilla Carlsson i Hisings Backa och Lena Sandlin-

Hedman (båda s) pekar i motion A345 på behovet av en

strategi för att begränsa farligt ensamarbete så att

detta minimeras, särskilt på kvällar och nätter.

Mobbning

Kristdemokraterna pekar i motion Ub492 (yrk. 10) på

internkontroll av arbetsmiljön som ett redskap mot

arbetsrelaterad vuxenmobbning.

Centerpartiet betonar i motion A239 (yrk. 23) att

det i en åtgärdsplan för god arbetsmiljö skall ingå

en handlingsplan mot mobbning.

Också i motion A331 (yrk. 1-3) av Ronny Olander och

Siw Wittgren-Ahl (båda s) behandlas

mobbningsproblemet. Motionärerna vill att

forskningsmedel satsas på att undersöka dess

förekomst, upphov och konsekvenser. Vidare anser de

att offentliga arbetsgivare särskilt bör

uppmärksamma problem med kränkande särbehandling i

arbetslivet och möjligheterna att motverka detta.

Man pekar på att de fyra befintliga

diskrimineringslagarna innefattar

sanktionsmöjligheter och anser att kommittén En

sammanhållen diskrimineringslagstiftning (dir.

2002:11) bör få i uppdrag att i en delrapport belysa

införande av liknande sanktioner vid kränkande

särbehandling i arbetslivet.

Utskottets ställningstagande

Våld och hot, farligt ensamarbete

Arbetsmarknadsutskottet behandlade i betänkande

2001/02:AU4 en rad frågor rörande våld och hot om

våld i arbetslivet. Utskottet redovisade där bl.a.

statistiska uppgifter om förekomsten. I SCB:s

publikation Arbetsmiljön 2001 konstateras att det är

betydligt vanligare bland kvinnor än bland män att

ha varit utsatt för våld eller hot om våld under de

senaste 12 månaderna, 17,3 % mot 9,5 %. Dessa

andelar ligger på samma nivå som i föregående

undersökning, vilket enligt SCB kan betyda att en

tidigare långsam ökning upphört.

I betänkande AU4 konstaterade utskottet att våld

och hot i arbetslivet är ett allvarligt

arbetsmiljöproblem och att det är en viktig uppgift

att motverka arbetsskador till följd av detta.

Utskottet redovisade i betänkandet en översikt över

gällande regler om våld och hot i arbetsmiljön och

vid ensamarbete och konstaterade att det inte

föreföll nödvändigt med någon ytterligare reglering

i frågan.

De då gällande reglerna, bl.a. AV:s föreskrifter

Våld och hot i arbetsmiljön (AFS 1993:2) respektive

Ensamarbete (AFS 1982:3), gäller alltjämt och någon

ytterligare reglering i dessa frågor har inte

tillkommit.

Enligt AV:s föreskrifter Våld och hot i

arbetsmiljön gäller följande på alla

arbetsplatser där det finns risk för våld och

hot:

· Arbetsgivaren skall utreda riskerna för våld och

hot och vidta de åtgärder som kan behövas.

·

· Arbetet skall ordnas så att riskerna för våld och

hot så långt som möjligt förebyggs.

·

· Arbetstagarna skall kunna kalla på snabb hjälp.

·

· Alla tillbud och händelser skall utredas och

dokumenteras.

·

· Arbetstagare som utsatts för våld eller hot skall

snabbt få hjälp och stöd.

·

Utskottet vidhåller uppfattningen att någon

ytterligare reglering kring våld och hot inte

förefaller nödvändig.

Det finns i arbetsmiljölagen regler om

stoppningsrätt som innefattar rätt för skyddsombud

att avbryta ensamarbete i avvaktan på

ställningstagande från AV. Förutsättningen är att

det är påkallat från risksynpunkt och att rättelse

inte genast kan uppnås genom hänvändelse till

arbetsgivaren. Arbetsmiljöinspektionen kan också

utfärda förelägganden.

När det gäller åtgärder mot våld och hot i

arbetslivet vill utskottet framhålla att det framför

allt är kunskapsspridning om orsaker bakom dessa

företeelser, möjliga åtgärder för att motverka dessa

liksom ansvarsförhållanden som måste uppmärksammas.

Utskottet vill peka på att en väsentlig form av

kunskapsspridning kring arbetsmiljöfrågor sker i

anslutning till Arbetsmiljöinspektionens

tillsynsinsatser.

Enligt uppgift från AV pågick i början av 2003 i

flera län särskilda tillsynsinsatser riktade mot

bensinstationer och detaljhandel där det ofta

förekommer ensamarbete och sena öppettider och där

arbetsmiljörisker i form av våld och hot är

betydligt vanligare än på många andra håll i

arbetslivet.

I Skåne besöks exempelvis ca 400 arbetsplatser

under tiden 20 januari-21 mars 2003. Genom

tillsynsinsatserna vill man få till stånd ett

medvetet säkerhetstänkande på de aktuella

arbetsplatserna så att riskerna kan minimeras. Det

handlar exempelvis om säkerhetsinstruktioner, larm,

penninghantering, reträttvägar, utformning av

personalentré och kassaarbetsplatser liksom

bedömning av bemanningsbehov.

I samband med dessa tillsynsinsatser beaktas också

aktuella prejudicerande regeringsbeslut i

överklagningsärenden rörande ensamarbete och

bemanning nattetid i arbetsmiljöer där det finns

särskilt stora risker för våld och hot.

I detta sammanhang bör också nämnas att det på

AV:s hemsida www.av.se finns en s.k. ämnessida med

rubriken Våld och hot där man kan finna information

och länkar kring ämnet.

Utskottet har på olika ställen i detta betänkande

givit exempel på frågor som behandlas i EU:s nya

arbetsmiljöstrategi för 2002-2006. När det gäller

psykiska trakasserier och våld på arbetsplatsen kan

nämnas att kommissionen i strategin slår fast att

den skall undersöka om det behövs ett s.k.

gemenskapsinstrument (exempelvis direktiv eller

rekommendation, utskottets anm.) för att motverka

denna form av arbetsmiljöproblem och hur

tillämpningsområdet i så fall skulle avgränsas.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrker

utskottet motionerna A283 (s), A345 (s) och A365

yrkande 6 (v).

Mobbning

Med anledning av Centerpartiets förslag i motion

A239 om att det i en åtgärdsplan för god arbetsmiljö

skall ingå en handlingsplan mot mobbning vill

utskottet hänvisa till gällande föreskrifter från

AV. Som framgår nedan innefattar dessa krav på

arbetsgivaren när det gäller agerande bl.a. i form

av handlings- eller åtgärdsplaner och systematiskt

förebyggande arbete.

Föreskriften Systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS

2001:1) innebär att arbetsgivaren har ansvar för att

undersöka, genomföra och följa upp verksamheten på

ett sådant sätt att ohälsa och olycksfall i arbetet

förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö

uppnås. Det systematiska arbetsmiljöarbetet skall

ingå som en naturlig del i den dagliga verksamheten.

Det skall omfatta alla fysiska, psykologiska och

sociala förhållanden som har betydelse för

arbetsmiljön.

Det skall enligt föreskriften finnas en

arbetsmiljöpolicy som beskriver hur

arbetsförhållandena skall vara utformade för att

ohälsa och olycksfall i arbetet skall förebyggas och

en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås. Likaså

skall det finnas rutiner som anger hur det

systematiska arbetsmiljöarbetet skall gå till.

Arbetsmiljöpolicyn och rutinerna skall dokumenteras

skriftligt om det finns minst tio arbetstagare i

verksamheten.

Föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete

innefattar som framgått bl.a. psykologiska och

sociala förhållanden i arbetsmiljön. När det mer

specifikt gäller mobbning i arbetsmiljön är

föreskriften Kränkande särbehandling i arbetslivet

(ASF 1993:17) av särskilt intresse. Till denna finns

också fogade allmänna råd i ämnet.

Föreskrifterna om kränkande särbehandling gäller

all verksamhet där arbetstagare kan utsättas för

sådan behandling. Kränkande särbehandling definieras

i föreskrifterna som återkommande klandervärda eller

negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda

arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till

att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap.

Arbetsgivaren har enligt föreskrifterna ett ansvar

för att planera och organisera arbetet så att

kränkande särbehandling så långt som möjligt

förebyggs och skall klargöra att sådan behandling

inte kan accepteras i verksamheten.

Föreskriften om kränkande särbehandling innefattar

också krav på att det i verksamheten skall finnas

rutiner för att på ett tidigt stadium fånga upp

signaler om och åtgärda sådana otillfredsställande

arbetsförhållanden, problem i arbetets organisation

eller missförhållanden i samarbetet, vilka kan ge

grund för kränkande särbehandling. Vidare stadgas i

föreskrifterna att om tecken på kränkande

särbehandling visar sig skall motverkande åtgärder

snarast vidtas och följas upp. Det skall särskilt

utredas om orsakerna till brister i samarbetet står

att finna i arbetets organisation. Arbetsgivaren

skall ha särskilda rutiner för att arbetstagare som

utsatts för kränkande särbehandling snabbt skall få

hjälp eller stöd.

Enligt vad utskottet erfarit från AV har man där

påbörjat ett internt arbete med att revidera eller

omarbeta de befintliga föreskrifterna om kränkande

särbehandling till föreskrifter av mer principiell

natur om psykosociala faktorer i arbetsmiljön.

Utskottet vill för sin del betona vikten av att

frågor om mobbning eller kränkande särbehandling i

arbetslivet uppmärksammas och motverkas på ett

systematiskt sätt. Utskottet kan å ena sidan

instämma i uppfattningen i motion A331 (s) att

offentliga arbetsgivare bör verka för en föredömlig

arbetsmiljö och särskilt uppmärksamma problem av

denna art men vill å andra sidan framhålla att detta

inte får tolkas som om ansvaret för arbetsgivare

inom andra sektorer på arbetsmarknaden skulle vara

mindre långtgående. Enligt utskottets uppfattning

vilar ansvaret för att motverka kränkande

särbehandling i arbetslivet lika tungt på alla

arbetsgivare, oavsett arbetsmarknadssektor.

I motion A331 (s) förespråkar motionärerna att

frågan om införande av sanktioner vid kränkande

särbehandling utreds. Utskottet vill för sin del

peka på att bakgrunden till kränkande

särbehandling i arbetslivet ofta är av komplex

natur. Detta framgår också av AV:s allmänna råd

om åtgärder mot kränkande särbehandling i

arbetslivet vilka, som nämnts, är knutna till

föreskrifterna om kränkande särbehandling. I de

allmänna råden sägs att bakgrunden till kränkande

särbehandling exempelvis kan vara

brister i organisationen av arbetet, det interna

informationssystemet eller i ledningen av

arbetet, för hög eller för låg arbetsbelastning

eller kravnivå, brister i arbetsgivarens

personalpolitik eller hållning till eller

bemötande av de anställda.

Olösta och långvariga organisatoriska problem

orsakar stark och negativ psykisk belastning i

arbetsgrupper. Stresstoleransen i gruppen minskar

och kan orsaka "syndabockstänkande" samt utlösa

utstötningshandlingar mot enskilda arbetstagare.

Att orsaker till problemen bör sökas i

förhållanden på arbetsstället framstår särskilt

tydligt där flera personer under en längre tid

stötts ut en efter en genom kränkande

särbehandling av olika slag.

Naturligtvis kan det ibland också finnas

orsaker till kränkande särbehandling eller försök

till utstötning, vilka står att finna i enskilda

personers val av agerande eller beteende. Ibland

kan man dock finna att det även i dessa fall

handlar om otillfredsställande arbetssituationer

där enskilda arbetstagare i sin oro eller

hjälplöshet finner orsak till att alltmer öppet

visa sitt missnöje och agera på ett sätt som kan

skada eller provocera omgivningen.

Utskottet vill för sin del framhålla att AV:s

föreskrifter främst är inriktade på att förebygga

mobbning och trakasserier, att skapa rutiner för att

fånga upp signaler om sådant och att ge

rekommendationer om hur problemen kan hanteras om de

trots allt skulle uppstå. Föreskrifterna grundar

inte några rättigheter för en enskild person som

utsatts för sådant. Trakasserier som omfattas av

någon av de fyra antidiskrimineringslagarna från

1999 (se nedan) kan däremot grunda rätt till

skadestånd om arbetsgivaren inte fullgör sin

skyldighet att utreda omständigheterna och att vidta

åtgärder. I vissa fall kan trakasserier utgöra

diskriminering, och i det fallet kan arbetsgivaren

bli skyldig att betala skadestånd. Generellt gäller

också att allvarliga fall av mobbning och

trakasserier kan falla under brottsbalkens

bestämmelser och vara skadeståndsgrundande.

I en lagrådsremiss i dagarna har regeringen lagt

fram förslag till en ny lag om förbud mot

diskriminering och förslag till ändringar i 1999 års

arbetsrättsliga diskrimineringslagar, dvs. lagen

(1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i

arbetslivet, lagen (1999:132) om förbud mot

diskriminering i arbetslivet av personer med

funktionshinder och lagen (1999:133) om förbud mot

diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell

läggning. Vidare föreslås ändringar i lagen

(2001:1296) om likabehandling av studenter i

högskolan och följdändringar i ett antal andra

lagar.

Den föreslagna lagstiftningen är ett led i

genomförandet av två EG-direktiv. Dessa är

direktivet 2000/43/EG om genomförandet av principen

om likabehandling av personer oavsett deras ras

eller etniska ursprung (etniska direktivet) och

direktivet 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram

för likabehandling i arbetslivet

(arbetslivsdirektivet).

Diskrimineringsbegreppet i de svenska

diskrimineringslagarna föreslås anpassas till EG-

rätten i systematiskt och språkligt hänseende. Av

särskilt intresse när det gäller frågan om kränkande

särbehandling är förslaget om att det av lagarna

uttryckligen skall framgå att trakasserier och

instruktioner att diskriminera personer utgör

diskriminering. Med trakasserier avses ett

uppträdande som kränker en persons värdighet och som

har samband med etnisk tillhörighet, religion eller

övertygelse, sexuell läggning eller funktionshinder.

Genom de föreslagna lagändringarna skulle

trakasserier bli skadeståndsgrundande.

Regeringen har aviserat en proposition om

ändringar i de aktuella diskrimineringslagarna till

den 20 mars 2003.

Utskottet kan med detta konstatera att det redan i

dag finns sanktionsregler på det aktuella området

och att ytterligare regler kan tillkomma. Utskottet

är inte berett att utöka det redan omfattande

uppdraget för 2002 års diskrimineringsutredning

(dir. 2002:11) till att även omfatta frågor om

kränkande särbehandling i arbetslivet.

Utskottet vill i stället betona vikten av ett

förebyggande arbetsmiljöarbete kompletterat med

relevanta tillsynsinsatser. I de allmänna råd om

kränkande särbehandling som nämnts i detta

sammanhang framhålls betydelsen av att arbetsgivaren

medvetet skapar beredskap att åtgärda de

psykologiska, sociala och organisatoriska

arbetsmiljöaspekterna i samma mån som frågor av

fysisk-teknisk art. Detta ingår också som en del av

arbetsgivarens skyldighet enligt arbetsmiljölagen

och innefattas också i föreskrifterna om

systematiskt arbetsmiljöarbete.

I fråga om forskning om mobbning/kränkande

särbehandling i arbetslivet kan utskottet konstatera

att Forskningsrådet för arbetsliv och

socialvetenskap (FAS) har till uppgift att främja

och stödja grundforskning och behovsstyrd forskning

inom arbetslivsområdet, socialvetenskap och

folkhälsovetenskap.

För närvarande pågår med anslag från FAS ett

forskningsprojekt om mobbning och psykisk ohälsa.

Forskningsrådet ger också stöd till ett par nätverk

inriktade på frågor rörande mobbning i skola och

arbetsliv.

Utskottet kan i likhet med motionärerna se ett

behov av ökade kunskaper om förekomst, upphov och

konsekvenser av kränkande särbehandling i

arbetslivet. Enligt uppgift från Verket för

innovationssystem (Vinnova), som i likhet med FAS är

forskningsfinansiär när det gäller bl.a. psykiska

och sociala arbetsmiljöfaktorer, förekommer sällan

medelsansökningar om mobbning i arbetslivet. Enligt

utskottets uppfattning bör det självfallet vara de

forskningsbeviljande organen som utifrån gängse krav

på vetenskaplig relevans och kvalitet avgör om

forskningsanslag skall beviljas.

Med hänvisning till vad som anförts ovan avstyrker

utskottet motionerna A239 yrkande 23 (c), A331

yrkandena 1-3 (s) och Ub492 yrkande 10 (kd).

6 Vissa lagstiftningsfrågor

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motionsförslag om

ändringar i lagstiftningen. Samtliga motioner

avstyrks. Jämför reservation 10 (c).

Motioner

Ann-Marie Fagerström (s) begär i motion A231 att det

i arbetsmiljölagen införs en skyldighet att kalla

facklig organisation när en arbetsmiljöinspektion

skall äga rum på arbetsplatsen.

Hillevi Larsson och Ronny Olander (båda s) anser i

motion A248 att lagstiftningen bör ändras så att

arbetsgivarna tvingas att agera för att förbättra

arbetsmiljön. Det bör införas krav på obligatorisk

självdeklaration av arbetsmiljön för varje

arbetsplats.

Siw Wittgren-Ahl och Rolf Lindén (båda s) menar i

motion A349 att det krävs en kedja bestående av tre

länkar för att arbetsmiljölagen skall få praktiskt

genomslag. Den första länken avser ett väl

fungerande lokalt skyddsarbete, den andra länken

effektiva insatser från arbetsmiljöinspektionens

sida och den tredje länken avser möjligheter att

beivra arbetsmiljöbrott.

Motionärerna anser att arbetsmiljölagen bör ändras

så att de delar av lagen som förutsätter samverkan

mellan arbetsmarknadens parter medför möjlighet att

beivra överträdelser genom tvisteförhandlingar med

skadeståndsmål i Arbetsdomstolen som slutpunkt.

Införande av ett sådant skadeståndsansvar skulle

göra det möjligt att på ett helt annat sätt än i dag

sätta press på arbetsgivare som inte uppfyller de

åligganden som följer av arbetsmiljölagen.

Sven-Erik Sjöstrand och Kjell-Erik Karlsson (båda v)

tar i motion A276 upp frågan om regionala

skyddsombuds tillträdesrätt till arbetsplatser med

skyddskommitté. Motionärerna hävdar att även om ett

litet företag uppges ha en skyddskommitté, innebär

det inte att arbetsmiljöarbetet fungerar. Därför bör

det i arbetsmiljölagen skrivas in att de regionala

skyddsombuden skall ha tillträde också till

arbetsplatser där det finns en skyddskommitté. Om

tillträde nekas bör sanktioner kunna riktas mot det

enskilda företaget.

Birgitta Sellén och Birgitta Carlsson (båda c)

förespråkar i motion A223 (yrk. 1) att en översyn

görs av arbetsmiljölagen i syfte att förbättra

villkoren för hörselskadade på arbetsplatserna.

Utskottets ställningstagande

Med anledning av förslagen om obligatorisk

självdeklaration av arbetsmiljön som förs fram i

motion A248 (s) vill utskottet peka på de

föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete (ASF

2001:1) som utfärdats av AV och som gäller för alla

arbetsgivare.

Enligt föreskrifterna skall det finnas en

arbetsmiljöpolicy som beskriver hur

arbetsförhållandena i arbetsgivarens verksamhet

skall vara för att ohälsa och olycksfall i arbetet

skall förebyggas och en tillfredsställande

arbetsmiljö uppnås.

Av föreskrifterna framgår vidare att arbetsgivaren

omedelbart eller så snart det är praktiskt möjligt

skall genomföra de åtgärder som behövs för att

förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.

Arbetsgivaren skall också vidta de åtgärder som i

övrigt behövs för att uppnå en tillfredsställande

arbetsmiljö. Åtgärder som inte genomförs omedelbart

skall föras in i en skriftlig handlingsplan. I

planen skall anges när åtgärderna skall vara

genomförda och vem som skall se till att de

genomförs. Genomförda åtgärder skall kontrolleras.

Arbetsgivaren skall varje år göra en uppföljning

av det systematiska arbetsmiljöarbetet. Om det inte

fungerat bra skall det förbättras. Uppföljningen

skall dokumenteras skriftligt om det finns minst tio

arbetstagare i verksamheten.

I sammanhanget kan nämnas att AV på uppdrag av

regeringen utreder hur arbetsmiljöcertifiering av

privata och offentliga arbetsgivares verksamheter

kan utvecklas till att bli en faktor som bidrar till

att minska ohälsa och olycksfall i arbetslivet.

Uppdraget skall slutredovisas den 31 mars 2003.

Frågan om arbetsmiljöcertifiering av företag har

också diskuterats på Europanivå på senare tid i

anslutning till EU:s arbetsmiljöstrategi för

2002-2006. I Europaparlamentets resolution rörande

strategin begär parlamentet att kommissionen skall

ta initiativ till att utveckla sameuropeiska

standarder för certifiering av företag med en

hälsosam och säker arbetsmiljö samt förbereda ett

förslag om arbetsmiljöstyrning och -revision enligt

den modell som finns på miljöstyrnings- och

miljörevisionsområdet (EMAS).

I detta sammanhang kan nämnas riksdagen beslutat

om obligatorisk redovisning av sjukfrånvaro fr.o.m.

den 1 juli 2003. Privata arbetsgivare, kommuner och

landsting skall vara skyldiga att lämna uppgifter om

anställdas sjukfrånvaro i årsredovisningen. Syftet

är påverka arbetsgivare att försöka minska

sjukfrånvaron (prop. 2002/03:6, bet. 2002/03:LU1).

Regeringen har i propositionen redovisat sin avsikt

att införa motsvarande skyldighet för statliga

myndigheter.

Utskottet avstyrker motion A248 (s).

I motion A231 (s) förespråkar, som framgått ovan,

motionären en skyldighet att kalla facklig

organisation när en arbetsmiljöinspektion skall äga

rum på arbetsplatsen.

Enligt 16 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166)

skall tillsynsmyndigheten kontakta skyddsombud som

kan anträffas på arbetsstället när en

arbetsmiljöinspektion äger rum. Av arbetsmiljölagen

framgår att skyddsombud, som utses av den lokala

fackliga organisationen om det finns en sådan,

företräder arbetstagarna i arbetsmiljöfrågor och har

till uppgift att verka för en tillfredsställande

arbetsmiljö. Skyddsombudet skall delta vid planering

av nya eller ändrade lokaler, anordningar,

arbetsprocesser, arbetsmetoder och av

arbetsorganisation liksom vid planering av

användning av ämnen som kan medföra ohälsa eller

olycksfall. Skyddsombudet skall också delta vid

upprättande av handlingsplaner.

Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att

förutsättningar skapas för att skyddsombuden skall

kunna utföra sin viktiga uppgift. Därmed är det

också väsentligt att de kontaktas när en

arbetsmiljöinspektion äger rum på det sätt som anges

i arbetsmiljöförordningen. Samtidigt måste

tillsynsarbetet bedrivas på ett effektivt sätt.

Onödig tidsutdräkt måste undvikas exempelvis genom

att en förrättning skjuts upp till följd av att

vissa personer inte är anträffbara. Utskottet

befarar att införande av en skyldighet att kalla

facklig organisation till arbetsmiljöinspektion

skulle kunna försvåra och försinka tillsynsarbetet.

Till detta kommer att det skulle kunna uppstå

oklarheter kring rollfördelning mellan skyddsombud

och andra fackliga företrädare. Motion A231 (s)

avstyrks av utskottet.

I motion A276 (v) föreslås en utökning av regionala

skyddsombuds tillträdesrätt till arbetsplatser så

att de omfattar även arbetsplatser med

skyddskommitté. Utskottet menar att det finns

anledning att befara att det i dag finns

arbetsplatser som har skyddskommitté men där

arbetsmiljöarbetet ändå inte fungerar på ett

tillfredsställande sätt. Samtidigt kan utskottet

konstatera att det har skett en ökning av antalet

små arbetsplatser som inte har egna skyddsombud

parallellt med att arbetsmiljöfrågorna blivit

alltmer komplicerade. I programmet Ett arbetsliv för

alla hävdas att denna förändring lett till ett ökat

behov av regionala skyddsombud. De begränsade

resurserna för regional skyddsombudsverksamhet

behövs, enligt utskottet, mer än väl för de

arbetsplatser som saknar skyddskommitté.

Att flytta resurser för regional

skyddsombudsverksamhet, som många i dag anser vara

alltför knapphändiga, från de allra minsta

arbetsplatserna till arbetsplatser som trots allt

har en skyddskommitté skulle kunna framstå som

mindre lämpligt. I stället vill utskottet peka på

vikten av långsiktiga insatser i form av information

och opinionsbildning som kan leda till ökat intresse

och engagemang i frågor rörande lokalt skyddsarbete.

Här kan som exempel nämnas den informationssatsning

som föreslås i programmet Ett arbetsliv för alla.

Utskottet avstyrker förslaget i motion A276 (v).

Med anledning av motion A349 (s) vill utskottet framhålla att

arbetsmiljölagen bygger på ett sanktionssystem

riktat mot arbetsgivaren, som är den som har

huvudansvaret för arbetsmiljön, med

straffbestämmelser och sanktionsavgifter. De regler

som gäller skyddsombudets möjligheter att fullgöra

sina uppgifter är skadeståndssanktionerade och

prövas enligt lagen (1974:371) om rättegången i

arbetstvister.

Samverkansreglerna innebär att såväl arbetsgivarna

som de anställda är skyldiga att medverka i olika

samarbetsorgan och vara aktiva när det gäller att

utveckla arbetsmiljön i önskvärd riktning. Utskottet

känner tveksamhet till att göra den typen av regler

skadeståndssanktionerade för den ena sidan. I första

hand måste frivillighetens och samförståndets väg

gälla, vilket kan illustreras med förslag av den

karaktär som lagts fram inom ramen för

trepartsdialogen.

När det däremot gäller brott mot

arbetsmiljölagstiftningen och den straffrättsliga

lagstiftningen i anslutning till konkreta ärenden

rörande arbetsolyckor välkomnar utskottet de

åtgärder som vidtagits inom AV för att få till stånd

en effektivare uppföljning på området. Under några

år har en arbetsgrupp med företrädare för verket,

åklagare och polismyndigheter utvecklat

samverkansformer. Slutsatser och erfarenheter från

arbetet har spridits bl.a. genom en konferens som

anordnades i november 2002 då 100-talet åklagare,

poliser och arbetsmiljöjurister samlades under tre

dagar för att diskutera effektivare handläggning av

arbetsmiljöbrott.

Utskottet avstyrker motion A349 (s).

Frågan om att förbättra förutsättningarna för

hörselskadade på arbetsplatserna, vilken behandlas i

motion A223 (c), har uppmärksammats i AV:s

föreskrifter och allmänna råd om arbetsplatsens

utformning (AFS 2000:42).

Där sägs bl.a. att exempel på anpassning för

hörselskadade är tillräckligt korta s.k.

efterklangstider i arbetslokaler och

personalutrymmen, låg bakgrundsbullernivå,

golvbeläggning som minimerar uppkomst av störande

ljud samt installation av hörselslinga i rum för

undervisning. I föreskrifterna betonas att

lokalernas tillgänglighet och utformning tillhör de

faktorer som är av vikt både för arbetstagares

möjlighet att vara kvar i eller återkomma till

arbetslivet och för arbetsgivarens uppgift att

anpassa arbetsförhållandena till enskildas

arbetsförmåga och funktionsnedsättningar.

Arbetsanpassnings- och rehabiliteringsaspekter

behöver därför beaktas redan i lokalplaneringen.

Detta kan t.ex. göras i samband med den generella

handikappanpassningen. När det gäller

handikappanpassning hänvisas också till AV:s

föreskrifter om arbetsanpassning och rehabilitering

(ASF 1994:1).

På det EG-rättsliga området är direktivet om

likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG) av

särskilt intresse i detta sammanhang. Direktivet

förbjuder all direkt och indirekt diskriminering på

grund av religion eller övertygelse,

funktionshinder, ålder och sexuell läggning. I fråga

om funktionshinder anges i detta direktiv att en

avsaknad av rimliga anpassningsåtgärder på

arbetsplatsen kan utgöra diskriminering. Sådana

åtgärder kan exempelvis avse anpassning av lokaler,

utrustning och arbetstid i syfte att öka

funktionshindrades möjligheter att delta i

arbetslivet.

Innebörden av likabehandlingsdirektivet är att

arbetsgivaren skall vidta lämpliga åtgärder så att

funktionshindrade kan få tillträde till, delta i

eller göra karriär i arbetslivet, eller genomgå

utbildning, såvida sådana åtgärder inte medför en

oproportionerlig börda för arbetsgivaren. Målet är

inte att uppnå identiska resultat för

funktionshindrade och icke funktionshindrade, utan

att helt enkelt se till att funktionshindrade får

samma möjligheter att uppnå dessa resultat. Som

framgått av avsnitt 5 har regeringen i dagarna i en

lagrådsremiss lagt fram förslag om genomförande i

svensk lagstiftning av likabehandlingsdirektivet.

I EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna,

som proklamerades vid Europeiska rådets möte i Nice

den 7 december 2000, finns ett förbud mot all

diskriminering på grund av funktionshinder (artikel

21).

Arbetsmarknadsutskottet avstyrker motion A223

yrkande 1 (c).

7 Kostnader för arbetsmiljöarbete

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas två motioner om

kostnader för arbetsmiljöarbete. Båda

motionerna avstyrks.

Motioner

I motioner med nära nog likadan lydelse, A232 av

Ann-Marie Fagerström (s) respektive A301 av Ronny

Olander och Bo Bernhardsson (båda s), konstateras

att arbetsgivarna har huvudansvar för arbetsmiljön

och arbetsmiljöarbetet och kostnader som är

förknippade med detta. Enligt motionärerna har dock

de fackliga organisationerna överkostnader för

arbetsmiljön. Via fackföreningsavgiften betalar

deras medlemmar stora belopp för

arbetsmiljöbevakning i företag utan

skyddskommittéer. Enligt motionärerna har det

sammanlagda beloppet under perioden 1991-2001

uppgått till 390 miljoner kronor.

Motionärerna menar att detta står i strid med

grunderna för nuvarande lagstiftning och ställer

frågan om det inte också strider mot EG-direktivet

(89/391/EG) om åtgärder för att främja förbättringar

av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet.

Utskottets ställningstagande

I en interpellationsdebatt i riksdagen den 21

januari 2003 (interpellation 2002/03:67) behandlades

i huvudsak samma frågeställning som i motionerna

A232 (s) och A301 (s).

Statsrådet Hans Karlsson (s) konstaterade i

debatten att utvecklingen under 1990-talet inneburit

en försvagning av det lokala skyddsarbetet samtidigt

som förekomsten ökat av personaluthyrning och

tidsbegränsade anställningar. Därmed har de

regionala skyddsombudens roll blivit viktigare.

Statsrådet konstaterade i debatten att statens

bidrag till verksamheten med regionala skyddsombud

under 2003 uppgår till ca 100 miljoner kronor.

Grundläggande regler om regionala skyddsombud finns

i arbetsmiljölagen men där ställs inte några krav på

verksamhetens omfattning. Statsrådet betonade att

han skulle verka för att regeringen i kommande

budgetar tar ansvar för att finansiera regionala

skyddsombud på ett sätt som bättre stämmer överens

med behovet.

När det gäller det spörsmål om EG-direktivet

89/391/EG, det s.k. ramdirektivet om arbetsmiljö,

som tas upp i motionen påpekade statsrådet Hans

Karlsson att finansieringen av regionala skyddsombud

inte står i strid med dessa regler. Direktivet

reglerar förhållanden på den enskilda arbetsplatsen

och behandlar inte frågan om regionala skyddsombud.

Med hänvisning till det anförda avstyrks

motionerna A232 (s) och A301 (s).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Företagshälsovård (punkt 1) (m)

av Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m) och

Tobias Billström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 1. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:Sf291 yrkande 15 (m) samt avslår motionerna

2002/03:A239 yrkande 19 (c), 2002/03:A273 (s),

2002/03:A288 (s), 2002/03:A340 (s), 2002/03: A346

yrkandena 1-7 (s) och 2002/03:Sf331 yrkande 11 (c).

Ställningstagande

Företagshälsovården måste få ökade möjligheter att

förebygga ohälsa i arbetslivet. Genom att den

återfår en del av sina tidigare uppgifter skulle det

vara möjligt att effektivisera arbetsgivarnas

arbetsmiljöarbete.

Den omorganisation av företagshälsovården som

genomfördes för ett decennium sedan har inte varit

lyckad. Företagsläkarna och företagen samarbetar

inte tillräckligt nära.

Tidigare hade företagsläkarna möjlighet att ge

sjukvårdande behandling på samma villkor som läkarna

inom landstingen. Beslutsvägarna var ofta kortare

vilket underlättade åtgärder mot dåliga

arbetsmiljöer. Vi är kritiska mot att den

socialdemokratiska regeringen begränsat

företagshälsovårdens möjligheter att bedriva hälso-

och sjukvård, eftersom det har försvårat

företagshälsovårdens verksamhet.

Vi tillstyrker därmed motion 2002/03:Sf291 yrkande

15 (m) samt avstyrker motionerna 2002/03:A239

yrkande 19 (c), 2002/03:A273 (s), 2002/03:A288 (s),

2002/03:A340 (s), 2002/03:A346 yrkandena 1-7 (s) och

2002/03:Sf331 yrkande 11 (c).

2. Företagshälsovård (punkt 1) (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 2. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2002/03:A239 yrkande 19 (c) och 2002/03:Sf331

yrkande 11 (c) samt avslår motionerna 2002/03:A273

(s), 2002/03:A288 (s), 2002/03:A340 (s),

2002/03:A346 yrkandena 1-7 (s) och 2002/03:Sf291

yrkande 15 (m).

Ställningstagande

Från Centerpartiets sida anser vi att företag på ett

bättre sätt än i dag skall kunna anlita

företagshälsovården. Detta är ett av de förslag som

vi har lagt fram i syfte att skapa förutsättningar

för hållbar välfärd. Vi menar att

företagshälsovården för många företag utgör en

resurs i arbetsmiljöarbetet och måste tillvaratas

bättre.

1997 hade 72 % av de sysselsatta tillgång till

företagshälsovård. Bland företagare är andelen

betydligt lägre och den är lägre bland kvinnliga än

bland manliga företagare.

Jag anser att regeringen bör återkomma till

riksdagen med förslag som förbättrar

förutsättningarna för företag att anlita den

kompetens för förebyggande insatser som

företagshälsovården kan bidra med.

Jag tillstyrker därmed motionerna 2002/03:A239

yrkande 19 (c) och 2002/03:Sf331 yrkande 11 (c) samt

avstyrker motionerna 2002/03:A273 (s), 2002/03:A288

(s), 2002/03:A340 (s), 2002/03:A346 yrkandena 1-7

(s) och 2002/03:Sf291 yrkande 15 (m).

3. Gränsvärden (punkt 3) (v)

av Anders Wiklund (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 3. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A309 (v) och avslår motion 2002/03:Bo204

yrkande 5 (mp).

Ställningstagande

Kemiska hälsorisker utgör fortfarande ett stort

problem i arbetsliv och samhälle. Hygieniska

gränsvärden anger ungefär var gränsen går för

riskabla mängder. Men det kan finnas människor som

är känsligare än andra och som får obehag vid nivåer

långt under gränsvärdet. Skadeverkningar av de

flesta kemiska ämnena är dessutom ofullständigt

utredda. Det gäller särskilt i fråga om ämnenas

långsiktiga verkan.

Ett hygieniskt gränsvärde är uttryck för vad

samhället anser vara acceptabelt. Det finns dock

ingen skarp gräns mellan farligt och ofarligt. När

gränsvärdet fastställs sker detta utifrån flera

olika utgångspunkter. Bland annat tar man hänsyn

till tekniska och ekonomiska faktorer. Jag anser att

man bör frångå sådana tekniska och ekonomiska

avvägningar i syfte att få bättre och säkrare

gränsvärdenivåer.

Kunskapen om många kemikalier är fortfarande

otillräcklig. Därför bör försiktighetsprincipen

tillämpas i produktionen och i samband med

exponering. Om det finns risk för att ett kemiskt

ämne medför fosterskador bör ämnet förbjudas och

ersättas med säkrare alternativ. Gränsvärden bör

vara baserade på vetenskapliga underlag där man

överväger risken för både långsiktiga och

kortsiktiga besvär.

Jag anser att en utvärdering bör göras av dagens

system för utarbetande av gränsvärden. Regeringen

bör återkomma med förslag om hur säkrare gränsvärden

skall fastställas.

Utvärderingen bör innefatta ett tydligt

könsperspektiv.

Jag tillstyrker därmed motion 2002/03:A309 (v) och

avstyrker motion 2002/03:Bo204 yrkande 5 (mp).

4. Gränsvärden (punkt 3) (mp)

av Ulf Holm (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 4. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:Bo204 yrkande 5 (mp) och avslår motion

2002/03:A309 (v).

Ställningstagande

Dagens samhälle är hårt drabbat av bullerproblem som

tilltar i omfattning. Fler och fler människor mår

dåligt på grund av buller. Därför bör gränsvärdena

omvärderas och en hårdare bedömning göras.

Dagens gränsvärde på 85 decibel i fabriksmiljö

medför på sikt en risk för hörselskador. Jag anser i

likhet med bullerexperten professor Tor Kihlman vid

Chalmers tekniska högskola att en rimlig nivå i

stället är ca 70 decibel.

Det bör ges regeringen till känna att gränsvärdet

för buller i fabriksmiljö bör sänkas. Jag

tillstyrker därmed motion 2002/03:Bo204 yrkande 5

(mp) och avstyrker motion 2002/03:A309 (v).

5. Personlig skyddsutrustning (punkt 4) (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 5. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A239 yrkandena 20 och 21 (c) samt avslår

motion 2002/03:A209 (s).

Ställningstagande

Arbetsskador kan förebyggas genom att anställda har

tillgång till en väl fungerande skyddsutrustning.

Det är viktigt att skyddsutrustningen utformas så

att den uppmuntrar till användning. Om passform,

vikt och tillgänglighet inte passar arbetstagaren

kommer utrustningen sällan eller aldrig till

användning.

En stor del av dagens skyddsutrustning är utformad

efter traditionella könsmönster på arbetsmarknaden.

Detta innebär att utrustning inom exempelvis vård

och omsorg ofta är utformad efter kvinnors mått

medan det motsatta gäller inom traditionellt manliga

verksamheter som exempelvis tung industri.

Från Centerpartiets sida menar vi att det är

angeläget att arbetsgivare har ett ansvar för att

behovs- eller projektanställda och uppdragstagare

skall ha tillgång till personlig skyddsutrustning

som är utformad efter deras behov och

förutsättningar. Vidare är det viktigt att de

mätningar som ligger till grund för standardisering

av skyddsutrustning genomförs under realistiska

förhållanden och inte i laboratoriemiljö. Vi anser

att regeringen bör ta initiativ till en översyn av

under vilka förhållanden dagens skyddsutrustning

testas.

Jag tillstyrker därmed motion 2002/03:A239

yrkandena 20 och 21 (c) samt avstyrker motion

2002/03:A209 (s).

6. Elektromagnetiska fält (punkt 5) (mp)

av Ulf Holm (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 6. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A263 yrkandena 1-3 (mp) och avslår motion

2002/03:A238 (mp).

Ställningstagande

Eftersom undersökningar och forskning världen över

visar på risker för hjärntumörer och

kromosomförändringar på grund av påverkan från

starka elektromagnetiska fält bör

försiktighetsprincipen råda vid arbeten där

elektromagnetiska fält förekommer.

Det bör vidare fastställas gränsvärden för arbete

under inverkan av elektromagnetiska fält. Sådana

gränsvärden bör finnas för yrkeskategorier som

arbetar i elektromagnetisk strålning, däribland

spårvagnsförare, lokförare och annan tågpersonal.

Det är också angeläget med ökad forskning om

hälsoeffekter från starka elektromagnetiska fält.

Jag tillstyrker därmed motion 2002/03:A263

yrkandena 1-3 (mp) och avstyrker motion 2002/03:A238

(mp) i den mån den inte kan anses tillgodosedd med

vad som anförts ovan.

7. Våld och hot (punkt 7) (v)

av Anders Wiklund (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 7. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A365 yrkande 6 (v) samt avslår motionerna

2002/03:A283 (s) och 2002/03:A345 (s).

Ställningstagande

Sex av tio anmälningar om arbetsskador på grund av

våld eller hot kommer från vård- och omsorgssektorn.

Om man inkluderar sådana arbetsolyckor som inte

leder till frånvaro (s.k. nollskador) är det så

mycket som åtta av tio anmälningar som härrör från

vård och omsorg. Arbetsskador beroende på våld och

hot är dubbelt så vanliga bland kvinnor som bland

män. Kvinnorna är alltså yrkesverksamma på områden

där våldet och hoten i arbetslivet är som mest

förekommande.

För att minska våldet och skapa säkrare

arbetsplatser krävs troligen en rad samverkande

insatser som t.ex. utbildning och information,

översyn av arbetsorganisation och bemanning liksom

fler arbetsplatser där både kvinnor och män är

verksamma.

Från Vänsterpartiets sida föreslår vi att

regeringen uppdras att närmare analysera orsakerna

till våldet och återkomma med ett samlat förslag om

hur våld och hot på arbetsplatserna skall kunna

minimeras.

Jag tillstyrker därmed motion 2002/03:A365 yrkande

6 (v) samt avstyrker motionerna 2002/03:A283 (s) och

2002/03:A345 (s).

8. Mobbning (punkt 8) (kd)

av Annelie Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 8. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:Ub492 yrkande 10 (kd) samt avslår motionerna

2002/03:A239 yrkande 23 (c) och 2002/03:A331

yrkandena 1-3 (s).

Ställningstagande

Hårdare villkor, större konkurrens, tilltagande

tystnad, oro och rädsla för att bli av med arbetet

liksom behov av att hitta en syndabock är exempel på

vad som kan leda till vuxenmobbning.

Kränkning i form av mobbning är led i ett system

och är alltså ett problem för arbetsplatsen. Varje

människa har ansvar för sitt eget liv, för sig själv

men också för andra. Det är allas vårt ansvar att

skapa trivsel och det är allas ansvar att motverka

mobbning på arbetsplatsen.

Arbetsgivaren har ansvar för att skapa ett

arbetsklimat där människor kan behålla hälsa och

arbetsglädje även vid snabba förändringar och högt

tempo. Arbetsgivaren skall enligt lag svara för en

rad åtaganden, exempelvis att använda s.k.

internkontroll för ett aktivt arbetsmiljöarbete.

Den som drabbas av mobbning kommer in i en

allvarlig livskris som i grava fall kan leda till

total utslagning från gemenskapen och arbetslivet,

förstörd hälsa och t.o.m. självmord.

Arbetsmiljöundersökningar som genomförs av AV och

SCB visar att åtminstone 250 000 vuxna utsätts för

mobbning. Bland elever uppgår antalet till ca

100 000 per år enligt Barnombudsmannen (2001).

Från kristdemokratiskt håll vill vi att

mobbningsproblemet skall uppmärksammas och pekar på

internkontroll av arbetsmiljön som ett redskap mot

arbetslivsrelaterad vuxenmobbning.

Jag tillstyrker motion 2002/03:Ub492 yrkande 10

(kd) samt avstyrker motionerna 2002/03:A239 yrkande

23 (c) och 2002/03:A331 yrkandena 1-3 (s) i den mån

de inte kan anses tillgodosedda med vad som anförts

ovan.

9. Mobbning (punkt 8) (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 9. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A239 yrkande 23 (c) samt avslår motionerna

2002/03:A331 yrkandena 1-3 (s) och 2002/03:Ub492

yrkande 10 (kd).

Ställningstagande

Diskussionen om mobbning har varit livlig de senaste

åren. Enligt en kartläggning av

Handelstjänstemannaförbundet (HTF) så utsätts sex

procent av deras medlemmar varje vecka för kränkande

särbehandling från arbetskamrater. Det kan handla om

förtal, grova orättvisor, social utfrysning eller

illvilliga handlingar. På var tionde arbetsplats

förekommer regelbundet kränkande särbehandling från

chefer mot anställda.

Kvinnorna är ofta de som drabbas värst av

mobbning i arbetslivet. På arbetsplatser med hög

arbetsbelastning och mycket stress resulterar detta

ofta i att de sexuella trakasserierna ökar och

könsrollsmönster förstärks.

Ytterst är det arbetsgivarens ansvar att

arbetsmiljön är bra såväl i fysiskt som psykiskt

avseende. Från Centerpartiets sida vill vi betona

att det i en åtgärdsplan för en god arbetsmiljö

skall ingå en handlingsplan mot mobbning.

Jag tillstyrker därmed motion 2002/03:A239 yrkande

23 (c) samt avstyrker motionerna 2002/03:A331

yrkandena 1-3 (s) och 2002/03:Ub492 yrkande 10 (kd)

i den mån de inte kan anses tillgodosedda med vad

som anförts ovan.

10. Vissa lagstiftningsfrågor (punkt 9) (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 10. Riksdagen bifaller därmed motion

2002/03:A223 yrkande 1 (c) samt avslår motionerna

2002/03:A231 (s), 2002/03: A248 (s), 2002/03:A276

(v) och 2002/03:A349 (s).

Ställningstagande

Många hörselskadade har problem i arbetslivet genom

att de har svårt att uppfatta och sortera ljud. De

hamnar lätt utanför när information lämnas och

känner sig osäkra på vilka regler och normer som

gäller på arbetsplatsen. Detta kan leda till

utanförskap vilket i sin tur kan medföra

psykosomatiska besvär som exempelvis

sömnsvårigheter, huvudvärk och värkande axlar.

De hörselskadades behov är dåligt tillgodosedda på

arbetsplatserna. Regler saknas i arbetsmiljölagen

och kunskaperna om hörselskador är ofta

bristfälliga. Mot denna bakgrund bör regeringen göra

en översyn av problemområdet och införa regler i

arbetsmiljölagen i syfte att förbättra villkoren för

hörselskadade.

Jag tillstyrker därmed motion 2002/03:A223 yrkande

1 (c) samt avstyrker motionerna 2002/03:A231 (s),

2002/03:A248 (s), 2002/03:A276 (v) och 2002/03:A349

(s).

Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Vissa lagstiftningsfrågor (punkt 9) (v)

av Anders Wiklund (v).

Lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten under

1990-talet ledde till försämrade förutsättningar att

driva arbetsmiljöfrågor och en tillbakagång för det

lokala arbetsmiljöarbetet. Bakom denna utveckling

låg den snabba omvandlingen av arbetslivet som

följde på de omfattande personalminskningarna i

såväl privat som offentlig sektor. Nya riskfaktorer

uppstod i arbetslivet samtidigt som resurserna till

företagshälsovård, arbetsmiljöutbildning och

regional skyddsombudsverksamhet minskade.

Det blev också svårare att rekrytera folk till

fackliga uppdrag och uppdrag som skyddsombud.

Antalet skyddsombud minskade med så mycket som

30 000 under 1990-talet. Problemen förvärrades av

att tillsynen från Arbetsmiljöinspektionens sida var

helt otillräcklig i förhållande till behoven och de

nya riskfaktorerna i arbetsmiljön. Det saknades både

resurser och kompetens.

Konsekvenserna har varit allvarliga. Det viktiga

lokala arbetsmiljöarbetet har i många fall inte

överlevt påfrestningarna, och det är långt kvar

tills arbetsmiljöarbetet blivit en integrerad del av

verksamhetsledning och -styrning på alla håll i

arbetslivet.

Problemen när det gäller rekrytering av

skyddsombud har lett till svårigheter att bedriva

arbetsmiljöarbete och till sämre möjligheter att

kontrollera att arbetsmiljölagen följs. Det finns

också ett betydande utbildningsbehov eftersom en

stor del av dagens skyddsombud saknar t.o.m.

grundläggande skyddsombudsutbildning. Det är viktigt

med insatser som underlättar skyddsombudens arbete

och därmed rekryteringen av nya skyddsombud.

Skyddsombuden spelar en central roll för att

arbetsmiljöarbetet skall fungera på arbetsplatserna,

och det är viktigt att skyddsombudens kunskaper tas

till vara, inte minst i samband med

arbetsmiljöinspektioner på arbetsplatsen.

Att det på papperet finns en skyddskommitté på ett

litet företag är ingen garanti för att

arbetsmiljöarbetet fungerar i realiteten. Därför

anser jag att det i arbetsmiljölagen bör skrivas in

att regionala skyddsombud skall ha tillträdesrätt

även till arbetsplatser där det finns en

skyddskommitté. Om tillträde nekas bör sanktioner

kunna riktas mot det enskilda företaget. Jag menar

att denna åtgärd skulle stärka arbetsmiljöarbetet.

Åtgärder borde också övervägas som kan påskynda

utvecklingen av ett systematiskt arbetsmiljöarbete i

hela arbetslivet. Fler föreskrifter avseende

riskfaktorerna i dagens arbetsmiljöer, vars främsta

kännetecken är magra arbetsorganisationer, höga

prestationskrav och uppdrivet arbetstempo, skulle

verksamt bidra till en sådan utveckling. Det borde

också prövas om inte sanktionsmöjligheter i större

utsträckning kunde användas för att ytterligare

skärpa tillämpningen.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2002/03

2002/03:Sf291 av Bo Lundgren m.fl. (m):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

företagshälsovården får ökade möjligheter att

förebygga ohälsa i arbetslivet.

2002/03:Sf331 av Maud Olofsson m.fl. (c):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att företag, på

ett bättre sätt än i dag, skall kunna anlita

företagshälsovården.

2002/03:Ub492 av Inger Davidson m.fl. (kd):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om internkontroll av

arbetsmiljön som ett redskap mot

arbetslivsrelaterad vuxenmobbning.

2002/03:A209 av Göte Wahlström och Christina Nenes

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av riktvärdena

för skyddsfilter och andningsskydd.

2002/03:A211 av Göte Wahlström och Christina Nenes

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om åtgärder för utbildning av

lokala skyddsombud samt insatser för att lyfta fram

lokalt verksamma skyddsombud och deras roll i det

förebyggande arbetsmiljöarbetet.

2002/03:A214 av Nyamko Sabuni (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om måltidspausens

betydelse för hälsa och trivsel på arbetsplatsen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att staten måste

ta sitt arbetsgivaransvar och garantera anställdas

möjligheter att få tillräckligt långa

måltidspauser.

2002/03:A223 av Birgitta Sellén och Birgitta

Carlsson (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regler bör

införas i arbetsmiljölagen för att förbättra

villkoren på arbetsplatserna för hörselskadade.

2002/03:A231 av Ann-Marie Fagerström (s):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring

av arbetsmiljölagen i enlighet med vad i motionen

anförs.

2002/03:A232 av Ann-Marie Fagerström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om kostnaderna för

arbetsmiljöarbetet.

2002/03:A235 av Lars Gustafsson (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om arbetsskador

och olyckor inom jord- och skogsbruket.

2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning för att kartlägga arbetsskade- och

olycksrisker inom jord- och skogsbruk i enlighet

med vad som anförs i motionen.

2002/03:A238 av Barbro Feltzing m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att försiktighetsprincipen

skall användas på arbetsplatser med

elektromagnetiska fält.

2002/03:A239 av Margareta Andersson m.fl. (c):

19. Riksdagen begär att regeringen återkommer med

förslag som förbättrar förutsättningarna för

företag att anlita den kompetens för förebyggande

insatser som företagshälsovården kan bidra med.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att arbetsgivare

bör ha ett ansvar för att behovs- eller

projektanställda och uppdragstagare skall ha

tillgång till en personlig skyddsutrustning

utformad efter dessas behov och förutsättningar.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen bör

ta initiativ till en översyn av under vilka

förhållanden dagens skyddsutrustning testas.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inkludera

handlingsplan mot mobbning i åtgärdsplan för en

bra arbetsmiljö.

2002/03:A248 av Hillevi Larsson och Ronny Olander

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att självdeklaration beträffande arbetsmiljön på

varje arbetsplats skall bli obligatorisk.

2002/03:A263 av Barbro Feltzing och Mona Jönsson

(mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

försiktighetsprincipen bör gälla vid arbeten där

elektromagnetiska fält finns.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att gränsvärden

för arbeten med elektromagnetiska fält bör tas

fram och skall anges för spårvagnsförare och

lokförare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att forskning om

hälsoeffekter från starka elektromagnetiska fält

bör ökas.

2002/03:A268 av Anne Ludvigsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av personliga

assistenters skydd vad gäller arbetsmiljölagen och

arbetstidslagen.

2002/03:A272 av Yvonne Ångström och Nyamko Sabuni

(fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av utbildning i

arbetsmiljöfrågor på olika nivåer i vårt

utbildningsväsen och på olika arbetsplatser.

2002/03:A273 av Kerstin Kristiansson Karlstedt och

Hans Stenberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en översyn av

företagshälsovården.

2002/03:A276 av Sven-Erik Sjöstrand och Kjell-Erik

Karlsson (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om regionala skyddsombuds

tillträdesrätt till arbetsplatser med

skyddskommitté.

2002/03:A283 av Hans Hoff (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av ett förbud mot

farligt ensamarbete.

2002/03:A288 av Kurt Kvarnström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om företagshälsovård.

2002/03:A301 av Ronny Olander och Bo Bernhardsson

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om de fackliga

organisationernas överkostnader för arbetsmiljön.

2002/03:A309 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om utvärdering av dagens

system för utarbetandet av gränsvärden och att

regeringen skall återkomma med förslag till hur

säkrare gränsvärden skall framarbetas.

2002/03:A311 av Hans Unander m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om behovet av friskvård.

2002/03:A313 av Ann-Kristine Johansson och Helena

Zakariasén (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skyddsombud.

2002/03:A331 av Ronny Olander och Siw Wittgren-Ahl

(s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

forskningsresurser bör fördelas till en

undersökning av förekomsten av vuxenmobbning i

arbetslivet samt dess upphov och konsekvenser.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som mening

vad i motionen anförs om att offentliga

arbetsgivare i samband med åtgärder för bättre

hälsa i arbetslivet även uppmärksammas på problem

med kränkande särbehandling i arbetslivet samt på

vilka åtgärder som kan motverka desamma.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att en

delrapport från kommittén En sammanhållen

diskrimineringslagstiftning redovisas i god tid

före slutredovisningen den 1 december 2004.

2002/03:A340 av Gunnar Sandberg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om företagshälsovård.

2002/03:A345 av Gunilla Carlsson i Hisings Backa och

Lena Sandlin-Hedman (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en strategi för

begränsning av farligt ensamarbete.

2002/03:A346 av Siw Wittgren-Ahl och Ronny Olander

(s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att se över

möjligheten till obligatorisk företagshälsovård.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om statligt stöd för

inrättandet av företagshälsovård.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

Arbetsmiljöverket ges i uppdrag att vad gäller

företagshälsovård definiera minimikrav men också

ange riktlinjer för utvidgade åtaganden med hänsyn

till verksamhet och bransch.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

företagshälsovården i dessa minimikrav ges en

aktiv och tydlig roll, såväl i det förebyggande

arbetsmiljöarbetet som i arbetsrelaterad sjukvård

samt rehabilitering.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att särskilda

åtgärder för att underlätta småföretagens

anslutning till det obligatoriska

företagshälsovårdssystemet övervägs.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att minimikraven

även innefattar särskilda skrivningar om den

fackliga organisationens inflytande på

utformningen av företagshälsovården.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en översyn

genomförs av de personal-, utbildnings- och

forskningsbehov som aktualiseras av en utbyggnad

av företagshälsovården.

2002/03:A349 av Siw Wittgren-Ahl och Rolf Lindén

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att arbetsmiljölagen

utformas som en ramlag i linje med andra delar av

den arbetsrättsliga lagstiftningen.

2002/03:A353 av Marie Granlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i motionen om funktionshindrades

arbetsmiljö.

2002/03:A365 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om orsaksanalys samt

åtgärdsförslag på hur våld och hot på

arbetsplatserna skall kunna minimeras.

2002/03:Bo204 av Barbro Feltzing och Helena Hillar

Rosenqvist (mp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om sänkta gränsvärden

för buller i fabriksmiljö.