Bet. 2002/03:BOU8

Bostadsutskottets betänkande

2002/03:BOU8

Fastighetsrättsliga frågor

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar bostadsutskottet under den allmänna

motionstiden 2002 väckta motioner gällande expropriation, den

kommunala förköpsrätten, tomträtt, ströängar, ägofredslagstiftningen,

förvärv av hyresfastigheter, jordförvärvslagen och förvärv av

permanentbostäder för fritidsboende.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats tolv reservationer och ett särskilt

yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Expropriationsändamålen

Riksdagen avslår motion 2002/03:Bo223 yrkande 3.

Reservation 1 (m, c)

2. Expropriationsersättningen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ429 yrkandena 6 och

7, 2002/03:Bo223 yrkande 4 och 2002/03:Bo250.

Reservation 2 (m, fp, c)

Reservation 3 (kd)

3. Den kommunala förköpsrätten

Riksdagen avslår motion 2002/03:Bo223 yrkande 6.

Reservation 4 (m)

4. Tomträttsinstitutet

Riksdagen avslår motion 2002/03:Bo223 yrkande 8 i denna

del.

Reservation 5 (m)

5. Friköp av tomträtter

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Bo223 yrkande 8 i denna

del och 2002/03:Bo290 yrkande 11.

Reservation 6 (m, fp, c)

6. Ströängar

Riksdagen avslår motion 2002/03:MJ427 yrkande 3.

7. Ägofredslagstiftningen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ209 yrkande 2 och

2002/03:MJ423 yrkande 1.

Reservation 7 (v)

Reservation 8 (c)

8. Förvärv av hyresfastigheter

Riksdagen avslår motion 2002/03:Bo223 yrkande 5.

Reservation 9 (m)

9. Jordförvärvslagen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ425 yrkande 4,

2002/03:N302 yrkande 16 i denna del, 2002/03:N307 yrkande 5,

2002/03:Bo221 och 2002/03:Bo243.

Reservation 10 (m, fp)

Reservation 11 (kd, c, mp)

10. Förvärv av permanenthus för fritidsboende

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N302 yrkande 16 i denna

del, 2002/03:Bo258, 2002/03:Bo259, 2002/03:Bo275, 2002/03:Bo276 och

2002/03:Bo293.

Reservation 12 (mp)

Stockholm den 1 april 2003

På bostadsutskottets vägnar

Owe Hellberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Owe Hellberg (v), Anders

Ygeman (s), Lilian Virgin (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina

Lundström (fp), Siw Wittgren-Ahl (s), Hans Unander (s), Maria Öberg

(s), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c),

Gunnar Sandberg (s), Peter Danielsson (m), Sten Lundström (v), Helena

Hillar Rosenqvist (mp), Leif Jakobsson (s) och Dan Kihlström (kd).

Utskottets överväganden

Expropriationsändamålen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslaget om expropriationsändamålen.

Jämför reservation 1 (m, c).

Bakgrund

Expropriation innebär att enskildas egendom tas i anspråk för att

tillgodose olika samhällsnyttiga ändamål. De s.k.

expropriationsändamålen anges i 2 kap. expropriationslagen (1972:719).

Kommunen är berättigad till expropriation av mark som skall användas

för tätbebyggelse. Expropriation kan också ske för att tillgodose

ändamål som avser kommunikationer, drivkraft, vatten och avlopp,

näringsverksamhet, skydds- och säkerhetsområden, försvarsändamål,

kultur samt natur- och friluftsliv. Även vanvårdade fastigheter kan

exproprieras. Dessutom finns en allmän bestämmelse om expropriation av

mark som behövs för verksamhet som staten eller kommunen har att

tillgodose eller som är av väsentlig betydelse för riket, orten eller

en viss befolkningsgrupp. Något av en särställning har regeln om s.k.

värdestegringsexpropriation. Dess innebörd är att förhindra oförtjänt

värdestegring hos fastigheter som inte direkt berörs av ett

expropriationsförfarande men som förväntas öka i värde genom ett

expropriationsföretag. Regeln bygger på likhetsprincipen och syftar

till att eliminera sådan markvärdesstegring som ställer icke

exproprierade markägare i en bättre situation än dem vars mark

exproprieras.

Motionen

Enligt förslaget i motion 2002/03:Bo223 (m) yrkande 3 bör

expropriation av mark endast komma i fråga i de fall synnerligen

viktiga samhällsintressen påkallar det. Statens eller kommunernas

inskränkning i enskilda markägares rätt bör få ske endast med syfte

att skydda människors liv, hälsa och säkerhet, att skydda miljön och

naturen samt för att kunna genomföra för landet och kommunen ytterst

angelägna uppgifter.

Utskottets ställningstagande

Bostadsutskottet har vid flera tidigare tillfällen avstyrkt liknande

förslag (senast i bet. 2001/02:BoU2). Utskottet har därvid ansett att

den rådande reglering av de ändamål för vilka expropriation får ske

innebär en sådan avvägning mellan olika intressen att en ändamålsenlig

hushållning av markresurser främjas.

Särskilt har utskottet påpekat att det även fortsättningsvis kommer

att vara nödvändigt för det allmänna att kontrollera

samhällsutvecklingen genom att tillämpa expropriation i enskilda fall.

En total inskränkning av möjligheterna till expropriation för enskilda

rättssubjekt och en begränsning av möjliga expropriationsändamål för

staten och kommunen skulle innebära betydande svårigheter för

samhällsutvecklingen. Det allmänna måste även fortsättningsvis ha

möjligheter att göra erforderliga avvägningar mellan skilda

berättigade intressen som kan göra anspråk på ett specifikt

markområde. Vid tillståndsprövningen skall hänsyn inte bara tas till

de allmänna intressen som kan motivera den sökta åtgärden utan även

till motstående intressen. Vidare bör tillstånd exempelvis inte få

meddelas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller om

olägenheterna av expropriationen från allmän eller enskild synpunkt

överväger de fördelar som kan vinnas genom den. Mot den bakgrunden har

utskottet funnit att kraven på rättssäkerhet får anses vara

tillgodosedda.

Utskottet gör samma bedömning i dag och avstyrker m-förslaget.

Expropriationsersättningen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om expropriationsersättningen.

Jämför reservationerna 2 (m, fp, c) och 3 (kd).

Bakgrund

Bestämmelserna i expropriationslagen skiljer mellan tre olika slag av

ersättning. Löseskilling utgår då en hel fastighet exproprieras medan

intrångsersättning utbetalas när endast del av fastighet inlöses.

Därutöver utgår ersättning för personlig skada, vilken innefattar

andra förluster som ägaren m.fl. kan göra genom expropriationen.

Ersättningen för personlig skada kan avse exempelvis flyttkostnader

eller förlust genom nedläggning av rörelse och har således inget att

göra med själva fastighetens värde. Den exproprierande står dessutom i

allmänhet för motpartens kostnader för hela expropriationsförfarandet.

Undantag gäller för kostnader som uppkommit genom försummelse eller

kan betraktas som onödiga. Dessutom gäller vid prövning i högre rätt

än fastighetsdomstol att den exproprierande oavsett utgången svarar

för rättighetshavarens kostnader då endast den förre överklagat.

Grundprincipen om att den enskilde skall ersättas för sin förlust

begränsas genom den s.k. presumtionsregeln. Denna regel innebär att

den ökning av fastighetens marknadsvärde som ägt rum tio år före

expropriationsansökan räknas fastighetsägaren till godo endast om det

konstateras att ökningen beror på annat än förväntningar om ändring i

markens tillåtna användningssätt. Fastighetsägaren har bevisbördan för

att så är fallet.

En fastighetsägare har även rätt till ersättning för att utrymme tas i

anspråk med ledningsrätt. När ersättningen bestäms skall reglerna i

expropriationslagen tillämpas.

Motionerna

I motion 2002/03:Bo223 (m) yrkande 4 föreslår motionärerna att

markägaren vid expropriation skall få ersättning för fastighetens

fulla marknadsvärde samt för de kostnader och intäktsbortfall som inte

kan återvinnas och som eventuellt uppkommer genom åtgärden. Förslaget

omfattar också att presumtionsregeln skall avskaffas och att i stället

exproprianten skall ha bevisbördan.

I motion 2002/03:Bo250 (kd) föreslås en översyn av lagstiftningen med

inriktning på bl.a. att markägaren skall få del i vinsten vid sådana

tvångsförvärv där starka privatekonomiska intressen gör sig gällande.

Som exempel anges utbyggnad av bredbandsnät. Förslaget innebär att

ersättningen skall bestämmas så att den som avstår från sin egendom

verkligen får marknadsmässig ersättning. Motionärerna uppmärksammar

att expropriationslagens regler tillämpas också när ett

ianspråktagande sker enligt väglagen och ledningsrättslagen.

Även motion 2002/03:MJ429 (m) yrkande 6 innehåller förslag om översyn

av expropriationslagens ersättningsregler. I samma motion (yrkande

7) påtalas även behovet av att värna äganderätten i

expropriationssammanhang. Bland annat anför motionärerna att frågan om

ersättning till markägare för intrång i samband med bredbandsdragning

är viktig.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat expropriationslagens

ersättningsregler (senast i bet. 2001/02:BoU2) och då anfört att

gällande regler i grunden är väl avfattade när det gäller rätten till

ersättning. Utskottet vidhåller denna bedömning. Tillräckliga skäl

saknas därför för att ändra dem eller initiera en översyn av

ersättningsreglerna med den inriktning som motionärerna förordar.

Utskottet vill dock peka på det arbete som bedrivs inom 2002 års

ledningsrättsutredning (Ju 2002:03, dir. 2002:17 och dir. 2002:107).

Utredningen har lämnat ett delbetänkande (SOU 2002:83). Delbetänkandet

omfattar de ändringar i ledningsrättslagen som bedöms nödvändiga för

att genomföra de EG-direktiv som har antagits inom ramen för 1999 års

kommunikationsöversyn. Bland annat föreslås bestämmelser som reglerar

rätten till andrahandsupplåtelser (från ledningsrättsinnehavare).

I betänkandet anför utredningen att huvuddelen av de frågeställningar

som ingår i uppdraget, bl.a. frågan om ersättning till

fastighetsägaren, kommer att behandlas i nästa fas av arbetet.

Slutbetänkandet skall enligt direktiven lämnas den 31 mars 2003.

Utskottet har dock erfarit att utredningen har begärt förlängd tid.

Utskottet vill avvakta vad dessa överväganden kan leda fram till.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionsförslagen.

Den kommunala förköpsrätten

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslaget om den kommunala förköpsrätten.

Jämför reservation 4 (m).

Motionen

I motion 2002/03:Bo223 (m) yrkande 6 lämnar motionärerna, med

hänvisning till att kommunerna redan utan förköpsmöjligheterna har

tillräckliga möjligheter att genomföra sina planer, förslag om att den

kommunala förköpsrätten skall avskaffas.

Utskottets ställningstagande

Den kommunala förköpsrätten regleras i förköpslagen (1967:868).

Motionsyrkanden om upphävande av den lagen har framställts vid ett

flertal tillfällen. Bostadsutskottet har i dessa sammanhang och senast

under förra riksmötet (bet. 2001/02:BoU10) ställt sig bakom

förköpslagens huvudprinciper och ansett att lagen bör behållas.

Utskottet har anfört att den kommunala förköpsrätten utgör ett viktigt

komplement till expropriationslagen och att den innebär att ett ofta

tids- och kostnadskrävande expropriationsförfarande kan undvikas.

Vidare har utskottet ansett att förköpslagen bör ses som ett av flera

instrument som tillsammans ger kommunerna möjlighet att planera

bebyggelseutvecklingen och i övrigt ta ansvar för den fysiska

samhällsutvecklingen.

Utskottet står fast vid sina tidigare bedömningar och avstyrker m-

förslaget.

Tomträttsinstitutet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslaget om tomträttsinstitutet. Jämför

reservation 5 (m).

Bakgrund

Tomträttsinstitutet infördes år 1907 som ett komplement till

äganderätten. Byggnadsverksamheten skulle uppmuntras genom att man

gjorde det möjligt för kommunerna att tillhandahålla mark för bostäder

till ett lägre pris än om den skulle säljas. Införandet av

tomträttsinstitutet hade följaktligen en tydlig bostadssocial prägel.

Dessutom eftersträvades möjligheter att förhindra en kapitalisering av

markvärdesstegringen hos enskilda fastighetsägare.

Motionen

I motion 2002/03:Bo223 (m) yrkande 8 i denna del föreslår

motionärerna, som anser att de ursprungliga motiven för

tomträttsinstitutet har spelat ut sin roll, att inga nya tomträtter

skall få upplåtas.

Utskottets ställningstagande

Motsvarande förslag avstyrktes av utskottet våren 2002 (se bet.

2001/02:BoU10). Utskottet fann att motiven för tomträttsinstitutet

hade fortsatt relevans samt att inga åtgärder bör vidtas som syftar

till en begränsning av upplåtelserätten avseende tomträtter. Utskottet

framhöll även att tomträttsinstitutet i många delar av landet kan

utgöra ett viktigt instrument för kommunerna att hålla tillbaka

bostadskostnaderna.

Utskottet gör samma bedömning i dag och avstyrker m-förslaget.

Friköp av tomträtter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om friköp av tomträtter. Jämför

reservation 6 (m, fp, c).

Motionerna

Enligt förslaget i partimotion 2002/03:Bo290 (fp) yrkande 11 bör

rätten till friköp finnas i alla kommuner. I motion 2002/03:Bo223 (m)

yrkande 8 i denna del föreslås att kommunerna, samtidigt med att

möjligheterna att bilda nya tomträtter upphör, bör börja avveckla

befintliga tomträtter genom att erbjuda dem till försäljning.

Utskottets ställningstagande

Motsvarande förslag avstyrktes av utskottet våren 2002 (se bet.

2001/02:BoU10). Med hänvisning till sitt ställningstagande om att

tomträttsinstitutet bör behållas (motsvarande årets) ansåg utskottet

det inte motiverat att genom lagstiftning framtvinga en kommunal

utförsäljning av de fastigheter som upplåts med tomträtt. Således

borde det, enligt utskottets uppfattning, även i fortsättningen vara

kommunernas eget val att avgöra omfattningen av tomträttsinstitutets

användning.

Utskottet gör samma bedömning i dag och avstyrker m- och fp-förslagen.

Ströängar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslaget om ströängar.

Bakgrund

Begreppet ströäng definieras som en utäng eller ängslägenhet som

ligger utanför det för en fastighet gränsbestämda området. Ströängarna

fick behållas tills vidare av ägarna till fastigheter som under 1800-

talet gränsbestämdes vid avvittring och skattläggning av hemman på

kronans mark i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker (se nedan

nämnda departementspromemoria).

Inom Jordbruksdepartementet har gjorts en översyn av

ströängsproblematiken i promemorian Ströängar (Ds 1997:37) i vilken

föreslogs en avveckling av ströängarna.

I budgetpropositionen för 2000 (utg.omr. 23 s. 47) anförde regeringen

bl.a. följande: Som konstateras i promemorian medför förekomsten av

ströängar i praktiken endast begränsade problem varför något

omedelbart behov av åtgärder inte föreligger. Mot bakgrund av det

arbete som i andra sammanhang för närvarande bedrivs angående samernas

rätt till mark, anser regeringen att promemorians förslag för

närvarande inte bör genomföras.

Motionen

Enligt motionären bakom motion 2002/03:MJ427 (m) yrkande 3 bör

problematiken med ströängar och tillhörande rättigheter lösas i samma

takt som gränsdragningskommissionen arbetar med frågan om geografisk

avgränsning av renbetesområdet. Frågan bör underkastas rättslig

prövning.

Utskottets ställningstagande

Motsvarande förslag avstyrktes av utskottet våren 2002 (se bet.

2001/02:BoU10). Utskottet anförde att Sametinget hade påpekat att en

utebliven avveckling av ströängarna medför att oklarheter kvarstår om

ströängarnas rättsställning och därmed också om hur de förhåller sig

till de samiska rättigheterna. Vidare pekade utskottet på att det i

promemorian (se ovan) hade angetts att ströängarna inte intar någon

särställning vid tillämpningen av den lagstiftning som reglerar

rennäringens behov av tillgång till marker och att de följaktligen

inte heller bör utgöra några problem ur rennäringens synvinkel. Av

promemorian framgår även att betydelsen av ströängar i dag främst

gäller skogens ekonomiska värde samt rätten till jakt. Ströängarna har

vanligen mindre betydelse för jordbruket för vilket de skapades.

Upplysningsvis skall nämnas att den i motionen omnämnda

gränsdragningskommissionen arbetar enligt direktiv som utfärdats den

24 januari 2002 (dir. 2002:7). Kommissionen skall utreda omfattningen

av den mark där renskötselrätt föreligger. I uppgiften ingår att

fastställa i vilken omfattning som samerna traditionellt innehar mark

respektive nyttjar mark tillsammans med andra. Kommissionen skall

redovisa sitt arbete till regeringen senast den 31 december 2004.

Såsom återgivits har regeringen inte ansett att promemorieförslaget om

ströängarna bör genomföras. Utskottet har inte någon annan uppfattning

och avstyrker därför motionsförslaget.

Ägofredslagstiftningen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om ägofredslagstiftningen. Jämför

reservationerna 7 (v) och 8 (c).

Bakgrund

I promemorian Ds 2002:33 föreslås att lagen (1933:269) om ägofred samt

viss till denna anslutande lagstiftning skall upphöra att gälla vid

utgången av juni 2003. Vidare föreslås att lagen (1938:121) om

hittegods skall tillämpas också på hemdjur som kommit in på annans

mark. I promemorian har lämnats en redogörelse för den nuvarande

rättsliga regleringen enligt följande.

Enligt ägofredslagen är en ägare eller en innehavare av hemdjur

principiellt skyldig att hålla sådan vård om djuren att de inte

olovligen kommer in på annans ägor. Lagen innehåller också

bestämmelser om skyldighet att i vissa fall hålla stängsel. En

fastighetsägare kan således begära att stängsel sätts upp när

grannfastighetens ägor intill fastighetsgränsen används för bete och

stängsel behövs. Stängsel skall vara så beskaffat att det skyddar mot

större hemdjur, till vilka räknas hästar och nötkreatur. Däremot

gäller stängselskyldigheten inte mindre hemdjur, exempelvis får.

Regeringen kan dock föreskriva att stängsel skall ge skydd även mot

mindre hemdjur. Så har också skett för vissa delar av landet.

Skyldigheten att vårda djuren begränsas genom ägofredslagens

bestämmelser om rätt i vissa fall till gemensamt bete på skogs- och

utmarker som gränsar till varandra. Sådan mark anses under vissa i

lagen angivna förutsättningar upplåten till gemensamt bete för större

hemdjur i den mån marken inte är inhägnad. Regeringen får föreskriva

att rätt till gemensamt bete även skall avse mindre hemdjur.

För att bl.a. ge möjlighet till skydd mot skador på skogsåterväxten

till följd av betning finns i ägofredslagen särskilda bestämmelser om

betesreglering på mark som anses upplåten till gemensamt bete.

Betesregleringen medför bl.a. att rätten till gemensamt bete upphör

för fastigheter som äger del i marken eller som har betesrätt på grund

av servitut. För att bestämmelserna om betesreglering skall tillämpas

inom ett län eller en del av ett län krävs beslut av regeringen i form

av en förordning. Sådana förordningar har utfärdats endast i begränsad

omfattning.

Frågor om stängselskyldighet och betesreglering skall efter ansökan

hos länsstyrelsen prövas vid syneförrättning eller avgöras genom

överenskommelse (förening). Lagen innehåller utförliga regler om

förfarandet vid sådan förrättning.

Enligt ägofredslagen har djurägare eller den som mottagit djur till

underhåll eller nyttjande strikt ansvar om djuren olovligen tagit sig

in på annans ägor och där orsakar skada. I lagen föreskrivs

regressrätt mot den som vållat skadan.

Ägofredslagen innehåller även bestämmelser om rätt att bättra annans

hägnad och att ta hand om annans betesdjur. Vidare regleras

förvaltningen av stängsel- och betessamfälligheter. Slutligen finns

bestämmelser om förseelser mot föreskrifter om betning samt om

förverkande av rätt till gemensamt bete.

Som skäl till promemorieförslaget anges i huvudsak att den nuvarande

regleringen anses vara onödig. Beträffande vissa delar av

regelkomplexet hänvisas härvid till att det är ett litet antal fall

som omfattas av regleringen och i andra delar anförs att andra regler

kan tillämpas i stället.

Utskottet har erfarit att det inom Regeringskansliet nu pågår

överväganden med anledning av att remissvaren på utredningen.

Eventuellt kan det bli fråga om ytterligare utredningsarbete avseende

stängselfrågor och frågor om gemensamt bete.

Motionerna

I motion 2002/03:MJ209 (c) yrkande 2 förespråkar motionärerna en

översyn av lagen (1933:269) om ägofred. Bland annat framhåller de att

det är viktigt att verksamhet och boskapsskötsel kan upprätthållas på

det traditionella sättet med fritt skogsbete och delvis bete på

fäboden efter slåtter.

Även motion 2002/03:MJ423 (v) yrkande 1 rör ägofredslagstiftningen.

Motionären motsätter sig, som föreslagits i departementspromemorian,

att ägofredslagen upphävs utan att ersättas av en ny reglering av det

fria skogsbetet.

Utskottets ställningstagande

Bostadsutskottet vill inte föregripa de pågående övervägandena inom

Regeringskansliet och avstyrker därför motionsförslagen.

Förvärv av hyresfastigheter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslaget om förvärv av hyresfastigheter.

Jämför reservation 9 (m).

Motionen

I motion 2002/03:Bo223 (m) yrkande 5 föreslås att lagen om förvärv av

hyresfastigheter avskaffas samtidigt som det införs ordentliga

möjligheter till ingripande i de fall där en ägare av en sådan

fastighet visar sig inte fullgöra sina förpliktelser gentemot sina

hyresgäster. Förslaget avser i den senare delen att

bostadsförvaltningslagen skärps.

Utskottets ställningstagande

Vid sin senaste behandling av ett motsvarande motionsyrkande anförde

utskottet följande (bet. 2001/02:BoU10). Utskottet anser att

lagstiftningen bör vara sådan att oseriösa eller på annat sätt

olämpliga förvärvare av hyresfastigheter i möjligaste mån hindras från

att över huvud taget komma in på fastighetsmarknaden och att i ett

sådant system förvärvslagen fortfarande är ett viktigt instrument. Ju

effektivare denna lag är, desto mindre blir behovet att ingripa mot

försumliga hyresvärdar och desto mindre olägenheter uppstår för

hyresgästerna.

Med hänvisning till detta avstyrkte utskottet motionsförslaget.

Utskottet gör samma bedömning i dag.

Jordförvärvslagen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om jordförvärvslagen. Jämför

reservationerna 10 (m, fp) och 11 (kd, c, mp).

Bakgrund

Jordförvärvsutredningen (SOU 2001:38) föreslog i april år 2001 vissa

förändringar av jordförvärvslagen. Förslaget innebär bl.a. följande:

Glesbygdsbestämmelserna, som innehåller krav på bosättning vid fysisk

persons förvärv, skall slopas. Det är enligt utredningen inte

tillräckligt meningsfullt att ha kvar de nuvarande reglerna eftersom

det föreligger stora svårigheter att få ett skärpt alternativ att

fungera effektivt, inte minst från resursmässiga utgångspunkter.

Bestämmelserna om prövning i omarronderingsområde bör kvarstå men

begränsas till att gälla de projekt som sätts i gång inom den närmaste

tioårsperioden. Begränsningarna i de juridiska personernas rätt till

förvärv skall finnas kvar men moderniseras och förenklas. Förvärv

mellan sådana personer skall få ske utan prövning. All mark som avstås

till fysisk person skall kunna åberopas som kompensation. Juridiska

personer skall kunna göra kompensationsfria förvärv av skogsmark på

orten om personen bedriver industriell verksamhet i vilken egendomens

avkastning behövs.

Motionerna

I motion 2002/03:Bo221 (s) föreslår motionären att den nuvarande

regleringen behålls.

Motionärerna bakom motion 2002/03:Bo243 (m) förespråkar liksom

utredningen slopande av glesbygdsbestämmelserna. Bland annat

uppmärksammar de kravet på boplikt.

Den regionalpolitiska problematiken med det ökande utboägandet

behandlas i motion 2002/03:N307 (kd) yrkande 5. Motionärerna föreslår

ett riksdagens tillkännagivande om att det är nödvändigt att se till

att bestämmelserna om förvärvstillstånd verkligen efterlevs.

I motion 2002/03:MJ425 (kd) yrkande 4 begärs förslag om ändringar i

jordförvärvslagen i enlighet med delar av utredningsförslaget.

Motionärerna vill slå vakt om principen som upprätthåller den

nuvarande balansen mellan olika ägarkategorier i fråga om innehav av

lantbruksfastigheter. Jordförvärvsutredningens förslag i denna del bör

därför genomföras.

Motionärerna bakom motion 2002/03:N302 (mp) yrkande 16 i denna del

förespråkar en översyn av marklagstiftningen med inriktningen att öka

sysselsättning och bosättning i glesbygden. De anför bl.a. att

fastigheter har styckats sönder i mindre enheter och kunnat

kalavverkas och att krav om bosättning på fastigheten inte har

efterlevts.

Utskottets ställningstagande

Liknande ändringsförslag avstyrktes av utskottet våren 2002 (se bet.

2001/02:BoU10) med hänvisning till bl.a. att beredningen av förslaget

från Jordförvärvsutredningen inte hade avslutats. Utskottet har

erfarit att beredningsarbetet fortfarande pågår inom

Regeringskansliet.

Mot denna bakgrund bör riksdagen inte heller nu i sak ta ställning

till de motionsförslag som berör jordförvärvslagens bestämmelser,

varför utskottet avstyrker dessa.

Förvärv av permanenthus för fritidsboende

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om förvärv av permanenthus för

fritidsboende. Jämför reservation 12 (mp). Jämför särskilt yttrande

(m, fp).

Bakgrund

Enligt lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv av fast

egendom fick vissa utländska förvärv av småhus och lantbruk inte äga

rum utan tillstånd. Enligt anslutningsfördraget fick Sverige ha kvar

sina restriktioner i fråga om fritidsfastigheter under en tid av fem

år dvs. till utgången av 1999. Lagen upphävdes vid årsskiftet

1999/2000.

Regeringen har i propositionen (1998/99:126) om upphävandet av 1992

års lag ansett att det inte framstod som ändamålsenligt att försöka få

till stånd en förlängning av undantaget. Enligt regeringen borde 1992

års lag inte heller tillämpas gentemot medborgare i länder utanför EU.

Några nya regler för att kompensera upphävandet av lagen borde, enligt

regeringen, inte införas. Riksdagen har beslutat i enlighet med

regeringens förslag.

I samband med propositionen om upphävande av 1992 års lag behandlade

lagutskottet bl.a. vissa motionsförslag om kompensationsregler (bet.

1999/2000:LU1). Utskottet erinrade om icke-diskrimineringsprincipen

och anförde bl.a. att även en icke-diskriminerande

förvärvslagstiftning måste kunna motiveras av ett tillräckligt

allmänintresse för att godtas av EG-domstolen. Därutöver anförde

lagutskottet följande: Frågan om införande av generella regler som

kompensation för 1992 års lag måste dessutom vägas mot behovet av

sådana regler. Liksom regeringen kan utskottet konstatera att 1992 års

lag har ett snävt tillämpningsområde, varför ett upphävande av lagen

inte kan antas få några större effekter för den svenska

fritidshusmarknaden. Även om vissa negativa effekter inte helt kan

uteslutas, torde dessa emellertid till viss del kunna avhjälpas genom

annan befintlig lagstiftning och i övrigt balanseras av de positiva

effekter som utlänningars fritidsboende kan få för Sverige. Mot denna

bakgrund var lagutskottet då inte berett förorda några nya regler för

att kompensera upphävandet av 1992 års lag.

En ordning som innebär att kommunen i planer kan förbjuda att bostäder

används för fritidsändamål har övervägts men förkastats av regeringen

(se ovan nämnda proposition) eftersom det skulle vara en omständlig

och kostsam process inte minst avseende beståndet. Bland annat torde

inte en lagligt påbörjad markanvändning kunna avbrytas med en

planbestämmelse med mindre än att ekonomisk kompensation ges (Ds

1988:73 och 1989:78). Regeringen sade sig för närvarande inte vara

beredd att föreslå regler av detta slag.

Av vad som framgår av föregående avsnitt innebär

Jordförvärvsutredningens förslag att glesbygdsbestämmelserna i

jordförvärvslagen skall upphävas och att lantbruksegendom således

skall kunna förvärvas utan koppling till boende och brukande.

Motionerna

I sex motioner lämnas förslag som direkt syftar till att motverka

förvärv av permanenthus för fritidsboende. Främst vänder man sig mot

att bosättningen inom vissa områden (skärgårdar, kustsamhällen, mindre

tätorter och annan glesbygd) minskar. Motionärernas förslag handlar

framför allt om att införa krav på boendeplikt eller möjligheter att i

planbeslut reglera användningssättet.

Motionären bakom motion 2002/03:Bo258 (kd) anser att överväganden bör

genomföras om införandet av boendeplikt, enligt norsk modell, vid

bostadsköp i skärgårdsområden eller andra alternativa åtgärder för att

skärgårdarna skall leva året runt.

I motion 2002/03:Bo259 (kd) föreslår motionären en utredning om

kommunal reglering av boendeplikt genom planinstrument, t.ex.

detaljplan.

Förslaget i motion 2002/03:Bo275 (s) innebär att en ändring i plan-

och bygglagen bör göras så att kommunerna ges möjlighet att i

befintliga och nya detaljplaner besluta över användningssättet och

avsätta områden för åretruntboende.

I motion 2002/03:Bo276 (s) anför motionärerna att de anser att fler

vägar nu mer aktivt måste prövas för att se till att permanentboendet

ökar och inte minskar i våra kustsamhällen. De pekar särskilt på

möjligheten att införa en boplikt.

Motionärerna bakom motion 2002/03:Bo293 (s) föreslår att den svenska

regeringen inom ramen för EU-samarbetet borde finna regler som

motverkar omvandlingen av permanentbostäder till fritidshus inom

planlagt område. De pekar bl.a. på problem som kan uppstå när

omvandlingen i de mindre tätorterna blir betydande.

Slutligen innehåller motion 2002/03:N302 (mp) yrkande 16 i denna del

ett förslag om en översyn av marklagstiftningen med inriktningen att

öka sysselsättning och bosättning i glesbygden (i den del motionen har

gällt jordförvärvslagen har den behandlats under föregående rubrik).

Utskottets ställningstagande

Motsvarande förslag avstyrktes av utskottet våren 2002 (se bet.

2001/02:BoU10). Utskottet anförde bl.a. följande.

Av vad som framgår av föregående avsnitt innebär

Jordförvärvsutredningens förslag att glesbygdsbestämmelserna i

jordförvärvslagen skall upphävas och att lantbruksegendom således

skall kunna förvärvas utan koppling till boende och brukande.

Regeringen överväger nu utredningsförslaget. Enligt utskottets mening

bör riksdagen avvakta regeringens ställningstagande, låt vara i denna

mer begränsade fråga än vad nu behandlade motioner avser, innan

riksdagen tar saklig ställning till de föreslagna åtgärderna för att

hindra omvandlingen av permanentbostäder till fritidsbostäder m.m.

Utskottet har nu erfarit att övervägandena inom Regeringskansliet

angående glesbygdsbestämmelserna fortfarande pågår (se förra

avsnittet) och finner liksom förra året att regeringens

ställningstaganden bör avvaktas. Motionsförslagen avstyrks därför.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har

föranlett följande reservationer. I rubriken anges inom parentes

vilken punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Expropriationsändamålen, punkt 1 (m, c)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m),

Rigmor Stenmark (c) och Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:Bo223

yrkande 3.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning medger bestämmelserna om

expropriationsändamålen ett alltför stort utrymme för godtycke.

Den enskilde fastighetsägaren riskerar att utsättas för expropriation

av rent konfiskatorisk karaktär utan att sådan är påkallad av att

ytterst angelägna samhällsintressen skall tillgodoses. Det är inte

värdigt en rättsstat att tillåta tvångsmässiga ingrepp i den enskilda

äganderätten på de grunder som nuvarande expropriationsändamål medger.

Expropriation av mark är en kränkning av äganderätten och bör endast

komma i fråga när synnerligen viktiga samhällsintressen så påkallar.

Mot bakgrund av detta föreslår vi att en genomgripande översyn av

expropriationslagen genomförs. Översynen skall i första hand syfta

till att begränsa och tydliggöra de ändamål som kan åberopas vid ett

expropriationsföretag. Endast för stat eller kommun ytterst angelägna

uppgifter och samhällsåtaganden, däribland värnande om människors liv,

hälsa och säkerhet samt skydd av natur och miljö, skall tillåtas som

expropriationsgrunder. Expropriation där det allmännas enda motiv till

ingreppet är att stävja en marknadsbaserad värdeökning skall

exempelvis inte medges. En särskild fråga som bör övervägas är om

eller i vilka fall en rätt till expropriation skall föreligga för

enskilda rättssubjekt. Det stöter nämligen rättskänslan att t.ex. en

privat företagare ges möjlighet att beröva en annan företagare dennes

egendom och därmed sammankopplade möjligheter till eget företagande,

vinst och utkomst. En annan situation som bör utredas gäller fall när

exproprierad egendom kommer att användas för ett annat ändamål än för

vilket expropriation skett. I en tid av snabb ekonomisk och teknisk

utveckling torde det bli allt vanligare att så blir fallet. Särskilt

stötande är de fall när den som exproprierat kommer att använda

egendomen på ett sätt som den tidigare fastighetsägaren haft önskemål

om för egen del. Vi är medvetna om att lösningarna av det senare

problemet kan vara svåra att finna. Men det är väsentligt att en

utredning tar sig an frågan.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av den moderata

motionen 2002/03:Bo223 yrkande 3.

2. Expropriationsersättningen, punkt 2 (m, fp, c)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström (fp),

Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och

Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:MJ429

yrkandena 6 och 7 och 2002/03:Bo223 yrkande 4 och avslår motion

2002/03:Bo250.

Ställningstagande

Vi anser att expropriationslagens ersättningsregler bör ändras.

Ersättningsreglerna bör vara sådana att de ger markägaren kompensation

för fastighetens fulla marknadsvärde samt för de kostnader och det

inkomstbortfall som inte kan återvinnas.

Den enskilde fastighetsägarens underläge gentemot exproprianten

förstärks av den s.k. presumtionsregeln. Att som presumtionsregeln

föreskriver ålägga den drabbade fastighetsägaren bevisbördan avseende

eventuella förväntningsvärden är tvärtemot gängse

rättssäkerhetsprinciper. Presumtionsregeln bör således avskaffas.

Vi anser att regeringen bör anmodas att snarast återkomma med förslag

om ändringar i expropriationslagen som innebär att presumtionsregeln

avskaffas. Förslag med denna inriktning bör kunna föreläggas riksdagen

utan vidare dröjsmål. Vi förordar även en översyn av

expropriationslagen som omfattar frågan om en högre ersättningsnivå

skall införas när det gäller tvångsförfoganden där starka

privatekonomiska intressen gör sig gällande. Det kan som exempel gälla

vad markägaren skall erhålla när hans mark tas i anspråk för en

bredbandsutbyggnad som ger möjligheter till kraftiga vinster. Ofta

talas om att en vinstdelning borde ske mellan markägaren och den som

exproprierar (eller på annat sätt med tvång får rätt till annans

mark). Ett förslag till lagändring bör emellertid inte bygga på att en

egentlig vinstdelning skall ske i det konkreta fallet. I stället bör

en schabloniserande metod användas där företagens vinstmöjligheter

avspeglas i markvärdet på ett marknadsimiterat sätt. Mark som kan

användas på ett förändrat och mer vinstrikt sätt har naturligen ett

högre värde än eljest.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av de moderata

motionerna 2002/03:MJ429 yrkandena 6 och 7 och 2002/03:Bo223 yrkande

4. Vi kan inte nu ställa oss bakom förslaget i kd-motionen

2002/03:Bo250.

3. Expropriationsersättningen, punkt 2 (kd)

av Dan Kihlström (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:Bo250 och

avslår motionerna 2002/03:MJ429 yrkandena 6 och 7 och 2002/03:Bo223

yrkande 4.

Ställningstagande

En reformering av ersättningsreglerna vid tvångsförvärv är angelägen.

Expropriationslagens ersättningsregler bygger på tanken att en

expropriation skall kosta så lite som möjligt för samhället. Bakom

dagens utbyggnad av infrastrukturen ligger det i många fall starka

privatekonomiska intressen. Ett exempel är utbyggnaden av

bredbandsnäten. Det är naturligtvis så att det finns allmänna

intressen som kan motivera tvångsförfogande till förmån för enskilda

rättssubjekt. Många markägare har reagerat mot det kommersiella

utnyttjandet av deras mark. Vad de vanligen vänder sig emot är att de,

trots att de är ägare till den mark som är ianspråktagen med t.ex.

vägrätt eller är belastad med ledningsrätt och som utnyttjas för

utbyggnaden av bredbandsnät, inte får någon ersättning samtidigt som

bredbandsaktörernas verksamhet kan förväntas generera stora ekonomiska

vinster. Situationen är den att ersättningsreglerna i

expropriationslagen, som också reglerar rätten till ersättning vid

tvångsförfoganden enligt annan lagstiftning (t.ex.

ledningsrättslagen), inte medger rätt för markägaren till andel i

vinst. Expropriationslagen är föråldrad. Lagens ersättningsregler är

inte anpassade till dagens tvångsförvärv. I många fall sker dessa

förvärv för att tillgodose - förutom allmänna intressen genom förvärv

av stat och kommun - starka privatekonomiska intressen. En översyn av

expropriationslagens ersättningsregler bör därför genomföras med syfte

att markägaren tillförsäkras del i vinsten vid sådana tvångsförvärv

och tvångsutnyttjanden där starka privatekonomiska intressen gör sig

gällande.

2002 års ledningsrättsutredning har ett uppdrag som bara i mycket

begränsad del omfattar det som ovan anförts, varför jag anser att en

mer omfattande översyn av ersättningsreglerna vid expropriation är

nödvändig.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motion

2002/03:Bo250 (kd). Jag ställer mig inte bakom de moderata förslagen i

motionerna 2002/03:MJ429 yrkandena 6 och 7 och 2002/03:Bo223 yrkande

4.

4. Den kommunala förköpsrätten, punkt 3 (m)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m)

och Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 4. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:Bo223

yrkande 6.

Ställningstagande

Den kommunala förköpsrätten bör enligt vår uppfattning avskaffas. Det

främsta skälet till detta ställningstagande är att förköpsrätten inte

fyller någon funktion i den kommunala markplaneringen. Det är även av

vikt att framhålla att förköpsrätten gör att enskilda markägare hamnar

i en orimligt svag position i förhållande till kommunerna. Detta skall

ses mot bakgrund av att det kommunala planmonopolet,

expropriationslagen och överlägsna ekonomiska och personella resurser

ger kommunerna en mycket stark maktställning. Ett avskaffande av den

kommunala förköpsrätten skulle bidra till en sundare

fastighetsmarknad. Vidare kan det ifrågasättas om det är rimligt att

spendera skattemedel på en kommunalisering av mark för bebyggelse

samtidigt som resurserna inte förslår att tillgodose mer angelägna

kommunala verksamheter. Regeringen bör snarast för riksdagen lägga

fram förslag om att avskaffa den kommunala förköpsrätten.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Därmed bifaller riksdagen 2002/03:Bo223 yrkande 6 (m).

5. Tomträttsinstitutet, punkt 4 (m)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m)

och Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 5. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:Bo223

yrkande 8 i denna del.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är tomträttsinstitutet en förlegad form av

reglering som försätter den enskilde tomträttshavaren i ett

beroendeförhållande till kommunen. Ur den enskildes perspektiv kan

markkostnaden vid en omreglering av avgälden påverkas på ett sådant

oförutsägbart sätt att rena rättssäkerhetsargument talar för ett

avskaffande av tomträttsinstitutet. Utan att närmare gå in på frågan

kan konstateras att problemet kring hur avgälderna skall omregleras

visar på en avgörande svaghet med hela systemet.

De motiv som en gång angavs som skäl till tomträttsinstitutets

införande har i dag spelat ut sin roll. Vi anser att regeringen bör

inrikta sitt arbete på att skapa en fastighetsmarknad där det

allmännas roll i möjligaste mån är begränsad till att formulera

erforderliga riktlinjer. Det är oförsvarbart att på rent ideologiska

grunder behålla ett markpolitiskt instrument vars konsekvenser

förhindrar ett spritt enskilt ägande. Tomträttsinstitutet har

dessutom, på ett sätt som lagstiftaren inte tänkt sig, kommit att

användas som ett styrinstrument i frågor som plan- och bygglagens

normer skall reglera.

Inom Justitiedepartementet övervägs för närvarande frågor om

tomträttsavgälden. Regeringens förslag förväntas innebära att avgälden

för småhus knyts till fastighetens taxeringsvärde och resultera i

avsevärda höjningar av tomträttsavgälden i många områden.

Tomträttsinstitutets berättigande som boendesocialt instrument skulle

i och med detta helt ha spelat ut sin roll, och avgälderna skulle

snarast bli ett kostnadshinder för den som vill äga sin bostad. Den

fastighetsskatt som även tomträttsinnehavare tvingas betala förstärker

denna problematik ytterligare. Vissa innehavare av tomträtter i

attraktiva lägen eller köpare av sådana tomträtter åsamkas orimliga

kostnader genom att såväl tomträttsavgäld som fastighetsskatt grundas

på fastighetens taxeringsvärde. Pålagornas storlek bestäms dessutom

oberoende av tomträttsinnehavarens skatteförmåga. Vi anser att höga

taxeringsvärden uppkomna genom en stark efterfrågan inte skall

tillåtas påverka vare sig tomträttsavgäldens eller fastighetsskattens

storlek på ett sådant sätt att människor tvingas lämna hus och hem. En

avveckling av tomträttsinstitutet är en rimlig väg för att undvika

sådana effekter. Om en fastighet stiger i värde skall den boende genom

sitt ägande kunna säkerställa sig mot utgiftsökningar.

Regeringen bör enligt vår uppfattning snarast lägga fram ett förslag

för riksdagen om att nya tomträtter inte skall kunna bildas.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Därmed bifaller riksdagen det moderata förslaget i

motion 2002/03:Bo223 yrkande 8 i denna del.

6. Friköp av tomträtter, punkt 5 (m, fp, c)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström (fp),

Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och

Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 6. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:Bo223

yrkande 8 i denna del och 2002/03:Bo290 yrkande 11.

Ställningstagande

Småhusägare har i flera kommuner runt om i Sverige erbjudits att

friköpa sina tomter som upplåtits med tomträtt. För åtskilliga

människor innebär den nuvarande situationen att de själva äger sitt

hus men inte den mark på vilken detta står. För många framstår det som

både egendomligt och otillfredsställande. Ett erbjudande att friköpa

sin tomt bör enligt vår mening ges tomträttshavarna i alla Sveriges

kommuner. Utrymmet för privat ägande, också när det gäller tomtmark,

måste vidgas. Det är ett naturligt led i stärkandet av egenmakten inom

bostadspolitiken. Tomträttsavgälderna fungerar i praktiken som en

extra fastighetsskatt. För småhusens del blir detta tydligt genom

regeringens mer än sannolika, men antagligen inte före valet

uppvisade, planer på att avgälderna skall beräknas på taxeringsvärdet

med årliga värdeuppräkningar. Vi anser däremot att om en fastighet

stiger i värde så skall den boende genom sitt ägande kunna säkerställa

sig mot utgiftsökningar.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Därmed bifaller riksdagen m- och fp-förslagen i

motionerna 2002/03:Bo223 yrkande 8 i denna del och 2002/03:Bo290

yrkande 11.

7. Ägofredslagstiftningen, punkt 7 (v)

av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 7. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:MJ423

yrkande 1 och avslår motion 2002/03:MJ209 yrkande 2.

Ställningstagande

Riksdag, regering och olika myndigheter har gjort en rad uttalanden

som rör fäbodbruket. Detta skall så långt möjligt bibehållas och

stärkas, det fria skogsbetet skall öka, fäbodvallarnas slåttermarker

skall hävdas, lantraser skall bevaras i ursprunglig miljö, traditioner

och gammal kunskap skall värnas. I flera län, t.ex. Gävleborgs län, är

fäbodbruket också av betydelse för turistnäringen, en gren som kan

utvecklas vidare.

Trots dessa uttalanden är nu grunden för ett levande fäbodbruk, rätten

till fritt skogsbete, hotad. Den fria betesrätten regleras i

ägofredslagen, en lagstiftning som Jordbruksdepartementets rättsenhet

nu vill slopa. I en departementspromemoria hävdas att lagen är

uråldrig och inte har någon relevans i nuvarande samhälle.

Oavsett om lagen skall avvecklas eller ej bör det fria skogsbetet även

fortsättningsvis vara reglerat via lagstiftning.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:MJ423 (v)

yrkande 1 och avslår motion 2002/03:MJ209 (c) yrkande 2.

8. Ägofredslagstiftningen, punkt 7 (c)

av Rigmor Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 8. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:MJ209

yrkande 2 och avslår motion 2002/03:MJ423 yrkande 1.

Ställningstagande

Under 1900-talet har det levande fäbodbruket ansetts vara ett minne av

svunna tider. Tvärtemot alla uppfattningar och slutsatser lever dock

fäbodarna kvar in i 2000-talet och ett antal yngre fäbodbrukare

startar verksamhet, byggd på äldre tiders traditioner. Fäbodbruken är

i dag en liten del av svenskt jordbruk. Cirka 85 brukare finns i

Dalarna, ett femtiotal i Gävleborg, ca 45 i Jämtland samt ca 15 i

Västernorrland och Värmland, totalt ca 195 fäbodar. Verksamheten är

trots sin relativt ringa omfattning mycket viktig för bevarandet av

den biologiska mångfalden, värdefulla natur- och kulturmiljövärden

samt utrotningshotade husdjursraser. Därför krävs det åtgärder för att

möjliggöra bevarandet av ett levande fäbodbruk.

För att bevara fäbodbruket och miljön är det viktigt att verksamhet

och boskapsskötsel kan upprätthållas på det traditionella sättet med

fritt skogsbete och delvis bete på fäboden efter slåtter. Endast genom

bete och slåtter kan fäbodarnas särpräglade kulturlandskap bevaras och

en mängd traditioner och seder som är knutna till fäbodarna leva

vidare.

Tamboskapen har varit och är hjärtat i fäbodbruket. Kring gårdar och

slåttermarker har man stängslat för att få ett optimalt utnyttjande av

slåttermark och praktisk hantering av produkttillverkning. I dag är

flera fäbodstugor mer av fritidskaraktär och alla är inte inhägnade,

vilket orsakar problem för i dag verksamma fäbodbrukare.

I ett domstolsavgörande har en husägare fått rätt gentemot en

fäbodbrukare att denne är skyldig att stänga in sina djur. Fäboden

mister sin karaktär om ett fritt bete inte sker helt eller delvis,

helst som marken i dag inte brukas med hjälp av slåtter. Ett EU-

åtagande gällande fäbodar kräver att djur hålls på fritt bete i en

femårsperiod, vilket kan vara svårt att hävda och upprätthålla vid en

konflikt.

Det finns skäl för en juridisk översyn av gällande lagstiftning om

ägofred för att skapa en hållbar situation för de i dag verksamma

fäbodbrukarna och de som kommer att starta verksamhet på fäbodar

gällande stängsel samt för att klargöra ändamålet med fäboden som

företeelse. Det förslag som lagts fram i en departementspromemoria

från Jordbruksdepartementet (Ds 2002:33) om att upphäva ägofredslagen

skulle kunna få förödande konsekvenser och bör inte genomföras.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:MJ209 (c)

yrkande 2 och avslår motion 2002/03:MJ423 (v) yrkande 1.

9. Förvärv av hyresfastigheter, punkt 8 (m)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m)

och Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 9. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:Bo223

yrkande 5.

Ställningstagande

En byråkratisk handläggningsordning präglar lagen om förvärv av

hyresfastigheter. Dess tillämpning medför lång tidsutdräkt från det

att ett förvärv sker till dess lagfart kan beviljas. Vidare behandlas

skilda kategorier av fastighetsägare på olika sätt. Kommunala

bostadsföretags förvärv är t.ex. helt undantagna från lagstiftningens

krav. Dessa faktorer slår mot de seriösa fastighetsägare som har valt

att inte bli allmännyttigförklarade med allt vad det i övrigt skulle

innebära. Lagstiftningen öppnar också för godtycke eftersom den

innebär en förhandsprövning av en förvärvares kvalifikationer och

intentioner med förvärvet. En sådan prövning är i praktiken svår att

göra med någon träffsäkerhet. Lagens syfte att förhindra oseriösa

fastighetsägare har inte heller uppnåtts. Hyresgästernas berättigade

krav på ett skydd mot oseriösa hyresvärdar bör i stället tillmötesgås

genom ordentliga möjligheter till ingripande i det fall en

fastighetsägare inte visar sig fullgöra sina förpliktelser mot

hyresgäster och andra. I betänkandet Förvalta bostäder (SOU 1994:23)

har föreslagits att förvärvslagen skall upphävas samtidigt som

bostadsförvaltningslagens möjligheter till ingripande skall stärkas.

Enligt vår mening skulle denna ordning tillgodose de krav som kan

ställas på större effektivitet vad gäller att bekämpa oseriösa

hyresvärdar samtidigt som den inte lägger hinder i vägen för en

naturlig omsättning på hyresfastigheter. Regeringen bör återkomma till

riksdagen med förslag till lagändringar som innebär att lagen om

förvärv av hyresfastigheter m.m. upphävs och som även i övrigt innebär

att förslagen i det nämnda betänkandet genomförs.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:Bo223 (m)

yrkande 5.

10. Jordförvärvslagen, punkt 9 (m, fp)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström (fp),

Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp) och Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 10. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:Bo243 och

avslår motionerna 2002/03:MJ425 yrkande 4, 2002/03:N302 yrkande 16 i

denna del, 2002/03:N307 yrkande 5 och 2002/03:Bo221.

Ställningstagande

De krav på förvärvsprövning och boendeplikt som ställs vid försäljning

och köp av fastigheter i vissa delar av landet innebär bl.a. en klar

inskränkning i dispositionsrätten och egendomsskyddet. Säljaren har

inte rätt att sälja till vem som helst. Staten har genom

tvångsåtgärder i form av återlösen möjlighet att gynna köpare som

redan är boende på en ort.

Erfarenheten visar dock att lagstiftningen på intet sätt bidrar till

ökad bosättning. Boplikten leder ofta till att det är en befintlig

markägare på orten som får köpa fastigheten till ett pris som, på

grund av omständigheterna, långt understiger det pris som säljaren

skulle ha erhållit om ingen förvärvsprövning funnits. Anledningen kan

bl.a. vara att fastigheterna saknar mangårdsbyggnader eller har

obeboeliga bostadshus. Att uppföra ett nytt bostadshus innebär en

sådan kostnad att fastighetsköpet blir direkt olönsamt och absolut

inte kan ge försörjning åt en familj. Ännu mer befängt förefaller

detta mot bakgrund av att en person som ärver fastigheten kan vara

bosatt i Stockholm. Vid överlåtelse till en person som bor på

pendlingsavstånd från fastigheten och som har möjlighet att utföra

daglig skötsel kräver staten däremot boendeplikt.

I Jordförvärvsutredningens betänkande SOU 2001:38 föreslås att

glesbygdsbestämmelserna, dvs. boplikten, slopas. Vi biträder den

uppfattningen. Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad vi framför. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:Bo243 (m) och avslår övriga motioner.

11. Jordförvärvslagen, punkt 9 (kd, c, mp)

av Rigmor Stenmark (c), Helena Hillar Rosenqvist (mp) och

Dan Kihlström (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 11. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:MJ425

yrkande 4, 2002/03:N302 yrkande 16 i denna del och 2002/03:N307

yrkande 5 och avslår motionerna 2002/03:Bo221 och 2002/03:Bo243.

Ställningstagande

Vi anser det vara av väsentlig betydelse att lagstiftningen om förvärv

av lantbruksegendom skärps. Jordförvärvsutredningens förslag om att

avskaffa jordförvärvslagens glesbygdsbestämmelser bör inte genomföras.

Det gäller att värna om jord- och skogsbruk av den typ vi har i

Sverige. Landsbygden måste hållas levande. Sysselsättningen i glesbygd

måste stärkas och familjejordbruken skyddas. Detta har betydelse ur

ett flertal synvinklar, inte minst vad gäller möjligheterna att nå en

från miljösynpunkt hållbar utveckling. Problemet skall ses mot

bakgrund av att köptrycket från svenska och utländska företag kan

förväntas öka. Uppköp och exploatering med endast kortsiktiga

vinstintressen som mål måste effektivt motarbetas.

Främst gäller det att stärka sambandet mellan ägande, brukande och

boende. Det måste utrönas hur lagen i sig skall ge uttryck för detta

men minst lika viktigt är att tillämpningen blir effektiv. Ett

särskilt problemkomplex är de juridiska personernas möjligheter till

förvärv. Den nuvarande lagstiftningen ger uttryck för en

restriktivitet som i grunden är bra. Den nuvarande principen som skall

skapa en balans mellan olika ägarkategorier är också något som

Jordförvärvsutredningen ställt sig bakom. Emellertid har

myndigheternas tillämpning av den s.k. kompensationsregeln lett till

att balansen mellan enskilt ägande och bolagsägande i många bygder

ändrats. Särskilt svårt har det blivit för privatskogsbruket att

konkurrera med bolagen om skogsmarken i regioner där bolagen bedriver

en offensiv markpolitik.

Reglerna måste få en utformning och tillämpning så att

familjejordbruken blir den dominerande ägarkategorin och så att

generationsskiftena underlättas. Det finns också ett behov av att se

över lagens geografiska tillämpningsområden.

Jordförvärvsutredningens förslag bör inte utan en i vissa delar

kraftig omarbetning läggas till grund för lagstiftning. Vi önskar att

en ny utredning genomförs med ett otvetydigt uppdrag att lämna förslag

med den av oss förordade inriktningen.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:MJ425

(kd) yrkande 4, 2002/03:N302 (mp) yrkande 16 i denna del och

2002/03:N307 (kd) yrkande 5 och avslår motionerna 2002/03:Bo221 (s)

och 2002/03:Bo243 (m).

12. Förvärv av permanenthus för fritidsboende, punkt 10 (mp)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs

i reservation 12. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:N302

yrkande 16 i denna del och avslår motionerna 2002/03:Bo258,

2002/03:Bo259, 2002/03:Bo275, 2002/03:Bo276 och 2002/03:Bo293.

Ställningstagande

Landsbygdens utveckling blir för varje år som går alltmer bekymmersam.

Den markpolitik som bedrivs, eller snarare bristen på en sådan

effektiv politik, gör mig betänksam. Jag är medveten om att de

markpolitiska frågeställningarna är komplicerade, inte minst från

juridisk synpunkt. Enligt min mening går det inte att behandla de

markpolitiska instrumenten vart och ett för sig. Det måste till en

bred översyn som stärker sambandet mellan boende, brukande och ägande.

Den inriktning översynen skall ha bör vara klart och tydligt

formulerad. Översynen bör avse den lagstiftning som redan finns samt

omfatta de utländska förebilder man kan hitta som har denna

målsättning. Nya idéer måste utvecklas och prövas. Översynen kan inte

endast avse rent markpolitiska frågor. Den måste också omfatta t.ex.

lämpliga, långsiktigt hållbara former för ägandet av mark, bostäder

och företag. Jag tror särskilt att de kooperativa formerna, där

traditionellt brukande och ägande har starka bindningar, bör vinna

uppmärksamhet i detta sammanhang.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:N302 (mp)

yrkande 16 i denna del och avslår motionerna 2002/03:Bo258 (kd),

2002/03:Bo259 (kd), 2002/03:Bo275 (s), 2002/03:Bo276 (s) och

2002/03:Bo293 (s).

Särskilda yttranden

Förvärv av permanenthus för fritidsboende, punkt 10 (m, fp)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström (fp), Margareta

Pålsson (m), Lars Tysklind (fp) och Peter Danielsson (m) anför:

Vi vill redan nu framhålla att vi oavsett resultatet av regeringens

överväganden beträffande glesbygdsbestämmelserna i jordförvärvslagen

kommer att motsätta oss förslag som innebär att ägare till

permanenthus får sina möjligheter att disponera över sina fastigheter,

t.ex. vid försäljning, inskränkta. Vi vill alltså att deras

dispositionsrätt skall lämnas oinskränkt.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2002

2002/03:MJ209 av Kenneth Johansson m.fl. (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ändring av ägofredslagstiftningen så att fortsatt

fäboddrift kan bedrivas.

2002/03:MJ423 av Owe Hellberg (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om det fria skogsbetet.

2002/03:MJ425 av Björn von der Esch m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

som i motionen anförs om jordförvärvslagen.

2002/03:MJ427 av Ola Sundell (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ströängar.

2002/03:MJ429 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m):

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en

översyn av expropriationslagen i enlighet med vad som anförs i

motionen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om värnandet av äganderätten.

2002/03:N302 av Ingegerd Saarinen och Lotta N Hedström (mp):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om marklagstiftningen.

2002/03:N307 av Sven Gunnar Persson m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om tillämpningen av jordförvärvslagstiftning i

regionalpolitiskt syfte.

2002/03:Bo221 av Håkan Juholt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om förvärvsprövning beträffande jord- och

skogsbruksfastigheter.

2002/03:Bo223 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om expropriation.

4. Riksdagen beslutar om avskaffande av presumtionsregeln vid

expropriation i enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till

lagstiftning för att ersätta lagen (1975:1132) om förvärv av

hyresfastighet m.m. i enlighet med vad som anförs i motionen.

6. Riksdagen beslutar att avskaffa den kommunala förköpsrätten

i enlighet med vad som anförs i motionen.

8. Riksdagen beslutar att inga nya tomträtter upplåts i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2002/03:Bo243 av Ulla Löfgren och Elizabeth Nyström (m):

Riksdagen beslutar att slopa glesbygdsbestämmelserna i

jordförvärvslagen.

2002/03:Bo250 av Björn von der Esch m.fl. (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en översyn av ersättningsreglerna vid expropriation.

2002/03:Bo258 av Annelie Enochson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att verka för att våra skärgårdar skall leva året runt.

2002/03:Bo259 av Rosita Runegrund (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att utreda konsekvenserna av boendeplikt i skärgården.

2002/03:Bo275 av Jan-Olof Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om tillägg i plan- och bygglagen så att kommunerna ges

möjlighet att i befintliga och nya detaljplaner besluta över

användningssättet.

2002/03:Bo276 av Berndt Ekholm och Catharina Bråkenhielm (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om åtgärder för att öka permanentboendet i vissa kustsamhällen.

2002/03:Bo290 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om tomträtt.

2002/03:Bo293 av Lars Wegendal (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att inom ramen för EU-samarbetet finna regler som motverkar

omvandlingen av permanentboende till fritidsboende inom planlagt

område.