Bet. 2002/03:FIU22

Finansutskottets betänkande

2002/03:FIU22

Utvärdering av statens upplåning och skuldförvaltning 1998-2002

Sammanfattning

Regeringen ska senast den 25 april varje år lämna en utvärdering av

statsskuldsförvaltningen till riksdagen. Utvärderingen lämnas i form

av en skrivelse. I årets skrivelse behandlas regeringens riktlinjer

för statsskuldens förvaltning åren 1999-2002 samt Riksgäldskontorets

upplåning och skuldförvaltning under budgetåren 1998-2002.

Utvärderingen av skuldförvaltningen görs på tre nivåer: regeringens

riktlinjer, Riksgäldskontorets strategiska beslut om delmål och

riktlinjer för den operativa förvaltningen samt kontorets operativa

förvaltning av statsskulden.

Utskottet koncentrerar sin utvärdering av regeringens riktlinjer för

1999-2002 till de delar som bedöms som mest intressanta. Regeringens

ställningstagande i riktlinjerna för 2002 att reducera valutaskuldens

andel av statsskulden har hittills inte uppfyllts. De avsteg som

gjorts från den ursprungliga amorteringsplanen har motiverats av de

kostnadsskäl som följer av den svaga kronkursen under slutet av 2001

och inledningen av 2002.

I riktlinjerna för 2000 angavs att riktvärdet för genomsnittlig löptid

i den nominella kron- och valutaskulden skulle reduceras från 3,0 år

till 2,7 år vid utgången av 2000. Kostnadsbesparingar på grund av den

reducerade löptiden beräknas till totalt 1,6 miljarder kronor för de

senaste tre åren. Det siffermässiga resultatet bör dock tolkas med

försiktighet, eftersom det inte beaktar effekten på risknivån.

Utskottet har utifrån vad som redovisats i skrivelsen och med de

förbehåll som utskottet här gjort beträffande möjligheterna att på

nuvarande stadium göra en långsiktig utvärdering inte några erinringar

mot regeringens beslut om riktlinjer för statsskuldsförvaltningen.

Riksgäldskontoret valde att avvika från riktmärket för amorteringen av

valutaskulden under 2002. De uppskjutna amorteringarna uppgår till

nästan 15 miljarder kronor. Riksgäldskontorets motiv och bedömningar i

besluten förefaller välgrundade.

Resultatet för den reala upplåningen uppgick till 7,1 miljarder kronor

för 1998-2002. För 2002 uppgick resultatet till 1,1 miljarder kronor.

Resultatet framöver är kopplat till utvecklingen i inflationen och

till i vilken grad Riksbanken framdeles är framgångsrik i att uppnå

inflationsmålet.

Riksgäldskontorets låneverksamhet i nominella kronor förefaller ha

varit framgångsrik med fulltecknade emissioner, stora budvolymer och

små ränteskillnader i de accepterade buden. Även resultatet i

hushållsupplåningen har varit gott, drygt 1 miljard kronor för den

senaste femårsperioden. Samtliga låneinstrument uppvisar positivt

resultat för utvärderingsperioden. Det kvantitativa målet för

upplåningen från hushållen kan anses vara uppfyllt. För 2002 uppgick

kostnadsbesparingen i upplåningen via Riksgäldsspar till 10 miljoner

kronor, samma besparing som för 2001. Sparformen uppvisar sammantaget

för första gången ett litet överskott över utvärderingsperioden.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det är angeläget att

Riksgäldsspar utvecklas till en attraktiv sparform, inte minst för att

kunna uppnå målet om största möjliga kostnadsbesparing i förhållande

till alternativa upplåningsformer på penning- och

obligationsmarknaden. Utskottet motsätter sig således förslaget i

motion Fi28 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) att avveckla Riksgäldsspar

varför motionen avstyrks av utskottet.

Riksgäldskontorets operativa hantering inom ramen för målen bedöms av

regeringen ha bidragit till mer likvida och effektiva nominella och

reala statspappersmarknader. Regeringen bedömer därför att målen för

verksamheterna inom den nominella skulden och marknadsvården har

uppfyllts. Utskottet gör ingen annan bedömning.

Utskottet vill i likhet med tidigare år framhålla att utvärderingen

begränsas i vissa delar av att det förflutit alltför kort tid för att

mer bestämda slutsatser ska kunna dras. Utskottets helhetsintryck av

verksamheten ger ingen anledning till kritik mot Riksgäldskontoret och

de resultat som uppnåtts. Utskottet finner därför liksom regeringen

att Riksgäldskontoret förvaltat skulden i enlighet med det

övergripande målet för statsskuldsförvaltningen.

En reservation (m, fp, kd) har fogats till betänkandet.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Regeringens beslut om riktlinjer för statens upplåning och

skuldförvaltning

Riksdagen godkänner vad utskottet anför om regeringens

beslut om riktlinjer för statens upplåning och skuldförvaltning.

Därmed lägger riksdagen skrivelse 2002/03:104 i denna del till

handlingarna.

2. Riksgäldskontorets strategiska beslut och operativa

förvaltning av statsskulden

Riksdagen godkänner vad utskottet anför om

Riksgäldskontorets beslut om riktlinjer för statens upplåning och

skuldförvaltning.Därmed avslår riksdagen motion 2002/03:Fi28 och

lägger skrivelse 2002/03:104 i denna del till handlingarna.

Reservation (m, fp, kd)

Stockholm den 27 maj 2003

På finansutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-Erik Österberg (s),

Fredrik Reinfeldt (m), Karin Pilsäter (fp), Sonia Karlsson (s), Mats

Odell (kd), Lars Bäckström (v), Agneta Ringman (s), Gunnar Axén (m),

Tommy Waidelich (s), Christer Nylander (fp), Lena Ek (c), Hans Hoff

(s), Tomas Högström (m), Agneta Gille (s), Bo Bernhardsson (s), Per-

Olof Svensson (s) och Mikael Johansson (mp).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Regeringen ska senast den 25 april varje år lämna en utvärdering av

statsskuldsförvaltningen till riksdagen. Utvärderingen lämnas i form

av en skrivelse. I årets skrivelse behandlas regeringens riktlinjer

för statsskuldens förvaltning åren 1999-2002 samt Riksgäldskontorets

upplåning och skuldförvaltning under budgetåren 1998-2002.

Utvärderingen av skuldförvaltningen görs på tre nivåer: regeringens

riktlinjer, Riksgäldskontorets strategiska beslut om delmål och

riktlinjer för den operativa förvaltningen samt kontorets operativa

förvaltning av statsskulden.

En motion har väckts i ärendet.

Bakgrund

Mål och ansvarsfördelning för statsskuldspolitiken

Målet för statsskuldspolitiken, som riksdagen formulerade 1998, är att

statens skuld ska förvaltas så att den långsiktiga kostnaden minimeras

samtidigt som risken i förvaltningen beaktas. Förvaltningen ska ske

inom ramen för de krav som penningpolitiken ställer. Målet är

långsiktigt och regeringen har därför funnit det lämpligt att tillämpa

femåriga rullande utvärderingsperioder. Årets utvärdering omfattar

därför perioden 1998-2002.

Ansvaret för utformningen av statsskuldspolitiken fördelas på följande

sätt.

Regeringen anger riktlinjer för statsskuldens sammansättning,

genomsnittliga löptid och förfalloprofil.

Riksgäldskontorets styrelse ansvarar för att det övergripande målet

och riktlinjerna omsätts i riktmärken och delmål. Det är

Riksgäldskontorets strategiska beslut.

Riksgäldskontoret ansvarar sedan för den operativa förvaltningen.

Utskottets utvärdering är uppdelad på två nivåer: regeringens beslut

om riktlinjer och Riksgäldskontorets strategiska beslut och operativa

förvaltning av statsskulden.

Lånebehovet och statsskulden under budgetåren 1998-2002

En utförlig redovisning över lånebehovets och statsskuldens utveckling

redovisas i skrivelsen på s. 6-11 samt i ett utdrag ur

Riksgäldskontorets årsredovisning för år 2002 som ingår som bilaga

till skrivelsen. Statsskuldens sammansättning åren 1998-2002

sammanfattas i följande tabell.

Tabell 1 Statsskuldens sammansättning fördelat på skuldslag vid

utgången av budgetåren

1998-2002, exklusive och inklusive skuldskötselåtgärder

(miljarder kronor och i procent av total statsskuld)

1998 1999 2000 2001 2002 Andel

av statssskuld

Statsobligationer 686 679 604 519 523

45,1 %

Statsskuldväxlar 226 244 275 251 242

20,8 %

Dagslån 11 0 0 13 5 0,4 %

Premieobligationer 59 54 50 44 41

3,5 %

Riksgäldskonto 6 3 2 1 1

0,1 %

Riksgäldsspar, nominellt 5 6 7 11

15 1,3 %

Nominella lån i svenska kronor 992 986 937 838

826 71,2 %

Nominella lån svenska kr. inkl. skuldskötsel 920 874

801 676 661 56,5 %

Realobligationer 94 97 101 94 135

11,6 %

Riksgäldsspar, realt 1 1 1 1 1

0,1 %

Reala lån i svenska kronor 94 98 102 95

136 11,7 %

Lån i utländsk valuta 363 291 241 223 198

17,1 %

Lån i utländsk valuta, inkl. skuldskötsel 448 402 392

404 373 31,8 %

Statsskuld, exkl. skuldskötsel 1 449 1 374 1 281 1 157

1 160 100 %

Statsskuld, inkl. skuldskötsel 1 462 1 373 1 295 1 176

1 170 100 %

Källa: Riksgäldskontoret

Anm.: Skuld i utländsk valuta är värderad till valutakurser vid

respektive årsslut. Detta gäller även skuldbytesavtalen.

Utskottets överväganden

Regeringens beslut om riktlinjer för statens upplåning och

skuldförvaltning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet har utifrån vad som redovisats i skrivelsen och med de

förbehåll som utskottet här gjort beträffande möjligheterna att på

nuvarande stadium göra en långsiktig utvärdering inte några erinringar

mot regeringens beslut om riktlinjer för statsskuldsförvaltningen.

Skrivelsen

Regeringens beslut om riktlinjer

Regeringens beslut om riktlinjer för statsskuldsförvaltningen 2002

sammanfattas nedan:

Ett flerårigt tidsperspektiv anlades i syfte att skapa förutsättningar

för långsiktighet och förutsägbarhet i statsskuldspolitiken. Beslutet

omfattar 2002-2004, men riktlinjerna för 2003 och 2004 betraktas som

preliminära.

Den långsiktiga inriktningen är att valutaskuldens andel av

statsskulden ska minska och andelen kronskuld öka.

Valutaskulden ska amorteras med 15 miljarder kronor 2002 med möjlighet

att avvika 15 miljarder kronor uppåt eller nedåt.

Kostnader och risk ska vägas in i strategiska beslut om

amorteringstakten.

Riksgäldskontoret ges möjlighet att välja andra motparter än

Riksbanken vid växling av utländsk valuta mot svenska kronor.

Andelen reallån i statsskulden ska långsiktigt öka.

Den del av finansieringsbehovet som inte täcks av real upplåning och

lån i utländsk valuta ska täckas med nominella lån i kronor.

Den genomsnittliga durationen i den nominella kron- och valutaskulden

ska vara 2,7 år för perioden 2002-2004 med möjlighet att avvika 0,3 år

uppåt eller nedåt.

En spridd förfalloprofil ska eftersträvas i statsskulden. Upplåningen

ska inriktas mot att inte mer än 25 % av skulden förfaller inom de

närmaste tolv månaderna.

Uppföljning av regeringens beslut om riktlinjer

Valutaskuldens andel av statsskulden

Andelen upplåning i utländsk valuta växte snabbt under första halvan

av 1990-talet, från under 10 % till knappt 29 % av statsskulden

budgetåret 1994/95. Därefter har andelen legat runt 30 % av

statsskulden. I slutet av 2002 uppgick skulden i utländsk valuta till

373 miljarder kronor, vilket motsvarar 32 % av statsskuldens värde.

Den minskade valutaskulden mellan 2001och 2002 förklaras främst av

kronförstärkningen under 2002. Som framgår av följande tabell var

andelen lån i utländsk valuta 2002 alltjämt högre än under åren 1998-

2000.

Tabell 2 Statsskuldens sammansättning inklusive skuldskötselåtgärder

vid utgången av

respektive budgetår 1998-2002

(miljarder kronor och i procent av statsskuld)

1998 1999 2000 2001 2002

Nom. lån i svenska kronor 920 874 801 676

661

Nom. lån i svenska kronor, andel 63 % 64 % 62 % 58 %

56 %

Reala lån i svenska kronor 94 98 102 95

136

Reala lån i svenska kronor, andel 6 % 7 % 8 %

8 % 12 %

Lån i utländsk valuta, inkl. skuldskötsel 448 402 392

404 373

Lån i utländsk valuta, andel 31 % 29 % 30 % 34 %

32 %

Statsskuld, inkl. skuldskötsel 1 462 1 373 1 295 1 176

1 170

Statsskuld, exkl. skuldskötsel 1 449 1 374 1 281 1 157

1 160

Källa: Riksgäldskontoret

Anm.: Skuld i utländsk valuta (inklusive skuldbytesavtal) är

omvärderad till valutakurser vid respektive årsslut.

Valutaamorteringen

I riktlinjerna för 2002 gavs Riksgäldskontoret möjlighet att i princip

avstå från amorteringar på valutaskulden om kronan skulle förbli svag

under året. I december 2001 beslutade Riksgäldskontoret att utnyttja

flexibiliteten nedåt och sikta på en amortering på maximalt 5

miljarder kronor. Kronan bedömdes som omotiverat svag, och därför

ansågs det vara kostnadsmässigt motiverat att tills vidare avstå från

att amortera på valutaskulden. Utfallet för 2002 visade att

amorteringen på valutaskulden uppgick till 1 miljard kronor.

Trots att amorteringarna under 2002 i princip uteblev minskade

valutaskuldens värde med 31 miljarder kronor under året (inklusive

skuldskötselåtgärder). Förändringen förklaras nästan uteslutande av

att kronans värde stärktes under 2002.

Andelen reallån

Som framgår av tabell 2 ökade stocken realobligationer kraftigt till

135 miljarder kronor 2002. Merparten av ökningen förklaras av

överföringen av kontoinnehav hos Riksgäldskontoret till

statspappersmarknaden för Kärnavfallsfondens och

Premiepensionsmyndighetens räkning. Till följd av starkare efterfrågan

på reala placeringar ökade även emissionsvolymen under 2002. Andelen

realobligationer uppgick i slutet av året till närmare 12 % av

statsskulden - att jämföra med 6 % för 1998.

Den genomsnittliga durationen

Under 2002 valde Riksgäldskontoret att inte avvika från riktvärdet.

Riksgäldskontorets analys, som bygger på antagandet om en i genomsnitt

positivt lutande avkastningskurva, visar att man runt målet på 2,7 år

får en rimlig avvägning mellan kostnad och risk.

Spridd förfalloprofil

Låneplaneringen och skuldförvaltningen ska inriktas så att inte mer än

25 % av skulden förfaller inom de närmaste tolv månaderna.

Förändringen genomfördes för att undvika att Riksgäldskontoret skulle

kunna tvingas vidta kostsamma åtgärder vid kortsiktiga svängningar i

förfalloprofilen. Andelen lån med förfall inom tolv månader har under

2002 genomgående varit något större än 25 %, i genomsnitt 27 %.

Statsskuldväxelstocken har varit stor i förhållande till

obligationsstocken.

Regeringens bedömning av regeringens beslut om riktlinjer

Utvärderingen av regeringens riktlinjer för 1999-2002 koncentreras

dels till beslutet för 2001 att reducera valutaskuldens andel av

statsskulden, dels till beslutet för 2000 att sänka riktvärdet för den

genomsnittliga löptiden i den nominella skulden. Dessutom utvärderas

beslutet att inför 2002 förändra riktlinjen för skuldens

förfalloprofil.

Regeringens ställningstagande i riktlinjerna för 2001 att reducera

valutaskuldens andel av statsskulden har hittills inte uppfyllts. De

avsteg som gjorts från den ursprungliga amorteringsplanen har

motiverats av kostnadsskäl i och med den svaga kronkursen under slutet

av 2001 och inledningen av 2002.

I riktlinjerna för 2000 angavs att riktvärdet för genomsnittlig löptid

i den nominella kron- och valutaskulden skulle reduceras från 3,0 år

till 2,7 år vid utgången av 2000. Kostnadsbesparingar på grund av den

reducerade löptiden beräknas till totalt 1,6 miljarder kronor för de

senaste tre åren. Resultatet bör dock tolkas med försiktighet, och en

djupare utvärdering bör anstå tills en längre utvärderingsperiod

föreligger.

Inför 2002 ändrades riktlinjen för statsskuldens förfalloprofil i och

med att skrivningen om att högst 30 % av skulden får förfalla inom de

närmaste tolv månaderna slopades. Förändringen bedöms som väl

motiverad utifrån det övergripande målet för statsskuldspolitiken

genom att den gör att Riksgäldskontoret kan undvika kostsamma

kortsiktiga transaktioner utan nämnvärd effekt på risknivån.

Regeringen anser att beslutet om riktlinjer för 1999-2002 kan anses ha

fattats i enlighet med det övergripande målet.

Utskottets ställningstagande

Skrivelsens utformning

Utskottet har vid några tidigare tillfällen tagit upp frågan om

utformningen av och presentationen av innehållet i skrivelsen om

statsskuldspolitiken. Utskottet har därvid konstaterat att

utvärderingen i skrivelsen inte genomgående är lättillgänglig. Den är

mycket tekniskt inriktad och innehåller mängder av avancerade

finansiella begrepp. Vissa förbättringar och förtydliganden har

genomförts. Några fördjupningsrutor har införts. En skrivelse till

riksdagen om förvaltningen av statsskulden måste så långt möjligt ha

en utformning som en intresserad allmänhet kan tillgodogöra sig och

där flertalet inte kan förutsättas vara förtrogna med de olika

skuldtekniska begreppen. I riktlinjer för statsskuldpolitiken som

vänder sig till Riksgäldskontoret och andra marknadsaktörer är

möjligen kraven andra. Utskottet anser alltjämt att redovisningen till

riksdagen bör kunna göras mer pedagogisk och tydlig utan avkall på

kvalitet. Strävan bör vara att även den intresserade allmänheten ska

kunna tillgodogöra sig innehållet och kunna bilda sig en uppfattning

om resultatet.

Valutaskulden

Utskottet ser det som värdefullt att regeringen nu har redovisat ett

flerårigt perspektiv på riktlinjerna för statsskuldsförvaltningen. De

av regeringen beslutade riktlinjerna omfattar perioden 2002-2004. Det

bör skapa förutsättningar för långsiktighet och förutsägbarhet i

statsskuldspolitiken. Det ligger också i linje med utskottets syn på

hur utvärderingen bör ses. Utskottet delar regeringens uppfattning att

valutaskuldens andel långsiktigt ska minska. De kostnadsmässiga skälen

för valutaupplåning är inte lika starka som tidigare samtidigt som

riskerna med en stor valutaskuld blivit tydligare. Regeringen bedömde

att det fanns en risk att kronan skulle ligga kvar på en svag nivå

2002 och att amorteringen av valutaskulden därför skulle bli kostsam.

Regeringen valde därför att begränsa amorteringstakten till 15

miljarder kronor 2002. Riksgäldskontoret gavs en möjlighet att avvika

uppåt eller nedåt med 15 miljarder. Den långsiktiga amorteringstakten

angavs till något högre, 25 miljarder kronor. Riksgäldskontoret

bedömde att kronan var omotiverat svag och ansåg det därför

kostnadsmässigt motiverat att dra ned på amorteringstakten ytterligare

till lägre än 5 miljarder. Utfallet visade sig bli en amortering på

endast 1 miljard kronor.

Trots att amorteringarna i princip uteblev minskade valutaskuldens

andel av statsskulden från 34 % 2001 till 32 % 2002. Förändringen

förklaras nästan uteslutande av att kronans värde stärktes under 2002.

Valutaskuldens andel är därmed trots nedgången 2002 fortfarande högre

än för fem år sedan. Utskottet måste således konstatera att regeringen

inte uppnått målet att långsiktigt minska valutaskuldens andel av

statsskulden. Till följd av beslutet att skjuta på amorteringarna

återstår en större valutaskuld, vilket innebär att förvaltningen är

utsatt för en större risk än om amorteringarna hade gjorts enligt den

tänkta planen. Utskottet har dock viss förståelse för att

amorteringstakten hållits nere av kostnadsskäl.

Genomsnittlig löptid

I riktlinjerna för 2000 angavs att riktvärdet för genomsnittlig löptid

i den nominella kron- och valutaskulden skulle reduceras från 3,0 år

till 2,7 år vid utgången av 2000. Som redovisats tidigare innebar den

reducerade löptiden kostnadsbesparingar som kan beräknas till totalt

1,6 miljarder kronor för de senaste tre åren. Utskottet vill dock

framhålla att om man i utgångsläget har en positivt lutande

avkastningskurva, dvs. att räntorna är högre ju längre löptiden är,

kommer alltid en neddragning av skuldens löptid att ge ett positivt

resultat. Denna kostnadsfördel måste vägas mot den ökning av risk som

förkortningen innebär. En större andel av skulden måste refinansieras

varje år, vilket innebär att ränteförändringar får större genomslag på

emissionsräntorna. En mer bestämd slutsats om huruvida detta varit en

framgångsrik strategi eller inte bör således enligt utskottet anstå

tills en längre period kan överblickas.

Förvaltningen av den nominella kronskulden

För huvuddelen av statsskulden, den s.k. kronskulden, har regeringen

inte angett några riktlinjer som är möjliga att utvärdera

kvantitativt. En positionstagning av Riksgäldskontoret med

utgångspunkt i förväntad ränteutveckling anses som oförenlig med

kontorets ställning som dominerande utgivare av låneinstrument. Detta

gör att en utvärdering i kostnadstermer mot exempelvis en jämförbar

riktmärkesportfölj inte låter sig göras. Riksgäldskontoret har - och

numera med instämmande av regeringen - i stället betonat att skuld-

och marknadsvård ska vara den huvudsakliga uppgiften för kontoret. Det

som återstår för kontoret är att genom val av lån, emissionsteknik och

informationsspridning och åtgärder för att effektivisera

andrahandshandeln försöka göra svenska statspapper intressanta att

placera i och på så sätt långsiktigt medverka till att minska

kostnaderna för låneskulden.

Detta må vara riktigt, men det är mycket svårt att bedöma och värdera

ett sådant arbete. Även om man skulle kunna tänka sig att mäta vissa

nyckeltal för hur marknaden fungerar, genom t.ex. enkäter till aktörer

på marknaden, är det är svårt att värdera i vilken utsträckning som

Riksgäldskontorets olika insatser har bidragit till utvecklingen.

Enligt Riksgäldskontorets bedömning vore det mer fruktbart att

utveckla den kvalitativa utvärderingen än att söka ta fram siffersatta

mått med lågt informationsvärde. Utskottet anser mot denna bakgrund

att det kunde vara värdefullt att anlita utomstående experter för att

granska Riksgäldskontorets skuld- och marknadsvård, absolut sett och i

internationell jämförelse, för att på så sätt öka kunskapsnivån om och

i vilken utsträckning det är möjligt att utvärdera förvaltningen av

den nominella kronskulden. Utskottet avser att ta upp frågan med

företrädare för Finansdepartementet och Riksgäldskontoret samt också

göra den till föremål för ett internt utvärderingsprojekt.

Sammanfattning

Utskottet har utifrån vad som redovisats i skrivelsen och med de

förbehåll som utskottet här gjort beträffande möjligheterna att på

nuvarande stadium göra en långsiktig utvärdering inte några erinringar

mot regeringens beslut om riktlinjer för statsskuldsförvaltningen.

Riksgäldskontorets strategiska beslut och operativa förvaltning av

statsskulden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet vill i likhet med tidigare år framhålla att utvärderingen

begränsas i vissa delar av att det förflutit alltför kort tid för att

mer bestämda slutsatser ska kunna dras. Utskottets helhetsintryck av

verksamheten ger ingen anledning till kritik mot Riksgäldskontoret och

de resultat som uppnåtts. Utskottet finner därför liksom regeringen

att Riksgäldskontoret förvaltat skulden i enlighet med det

övergripande målet för statsskuldsförvaltningen. Motion om avskaffande

av Riksgäldsspar avstyrks av utskottet.

Jämför reservation (m, fp, kd).

Skrivelsen

Riksgäldskontorets verksamhet utvärderas på två nivåer, dels de

strategiska beslut som fattas av kontorets styrelse, dels den

operativa förvaltning som kontoret bedriver.

Utvärdering av Riksgäldskontorets strategiska beslut

Fördelning på skuldslag

Riksgäldskontorets beslut

Inom ramen för riktlinjerna har Riksgäldskontoret möjlighet till

strategiska beslut om fördelningen av statsskulden mellan olika

skuldslag, dels via amorteringsmandatet, dels via riktlinjerna för den

reala upplåningen. Resterande upplåningsbehov täcks genom nominell

kronupplåning.

Riktmärket för valutaamorteringen 2002 var 15 miljarder kronor med en

tillåten avvikelse på 15 miljarder kronor uppåt eller nedåt. Utfallet

för 2002 visar att amorteringarna på valutaskulden uppgick till 1

miljard kronor.

Riksgäldskontoret ansåg det kostnadsmässigt riktigt att under 2002

tills vidare avstå från en större del av amorteringarna eftersom

kronan vid beslutstillfället bedömdes som omotiverat svag.

Regeringens bedömning

Regeringen anser att det amorteringsbeslut som Riksgäldskontoret

fattat under 2002 förefaller rimligt och välgrundat.

Riksgäldskontorets bedömning om kronkursens utveckling har infriats.

Kronan har stärkts under 2002 och även fortsatt att stärkas under

inledningen av 2003. Riksgäldskontorets intention att sänka

kostnaderna i skuldförvaltningen har därmed varit lyckosam.

Fram till dess att en slutlig utvärdering av amorteringsbeslutet kan

ske, bör de ackumulerade positionerna följas löpande och grunderna för

beslut om att under ett visst år avvika från amorteringsriktmärket

bedömas. I praktiken blir de perioder som tillämpas i utvärderingen

gränssättande för utvärderingen, dvs. en slutlig bedömning av beslutet

bör ske senast efter fem år.

Duration för den nominella skulden

Riksgäldskontorets beslut

Liksom tidigare år valde Riksgäldskontoret att under 2002 tillämpa

skilda löptider i de nominella skuldslagen. Den nominella skuldens

sammanvägda duration på 2,7 år uppnåddes genom att durationsmålet för

kronskulden sattes till 2,9 år och för valutaskulden till 2,3 år.

Riksgäldskontoret tilläts, liksom tidigare år, avvika från angivna

riktvärden med maximalt 0,3 år uppåt eller nedåt. Att ha en något

längre duration i kronskulden gör det möjligt att emittera en större

andel obligationer i långa löptider. På detta sätt främjas

likviditeten i obligationsmarknaden.

Regeringens bedömning

Regeringen har inget att anföra mot Riksgäldskontorets beslut att inte

avvika från riktvärdet för den genomsnittliga durationen. Det har i

tidigare analyser visat sig svårt att finna kvantitativt hållbara skäl

för en delad duration. Kvantitativa modellberäkningar baserade på

marknadsdata för 2002 bekräftar denna uppfattning. Beräkningarna tyder

på att kostnadsbesparingen av en differentierad duration har en i

sammanhanget liten betydelse.

Regeringen anser att det finns kvalitativa skäl som talar för en skild

duration. Dessa skäl har sitt ursprung i vården av

statspappersmarknaden och bedöms vara minst lika viktiga som

kostnadsargumentet. Dessutom är det så att Riksgäldskontorets strävan

att upprätthålla en likvid obligationsmarknad i förlängningen bör ge

lägre räntekostnader för statsskulden. Riksgäldskontorets strategi med

olika duration för kron- och valutaskulden för åren 1999-2002 kan

därmed anses motiverad.

Regeringen har noterat att durationen i kronskulden, för andra året i

rad, varit låg. Under 2002 låg durationen under varje enskild månad i

den nedre delen av intervallet för durationsriktvärdet. Detta

indikerar att den låga durationen inte enbart var en följd av ett

oväntat stort lånebehov. Regeringen anser att Riksgäldskontoret

framöver bör vidta åtgärder för att undvika att hamna i en situation

där durationen under så långa perioder ligger under, eller över,

riktvärdet.

Valutasammansättning

Riksgäldskontorets beslut

Riktmärket för valutaskulden har traditionellt utformats i syfte att

minimera risken för fluktuationer i valutaskuldens värde mätt i

svenska kronor till följd av variationer mellan i skulden ingående

valutor. Riksgäldskontoret har valt att i två fall frångå denna

riskminimeringsstrategi, dels genom att öka andelen skuld i

schweizerfranc i valutariktmärket, dels genom att ta en strategisk

valutaposition i amerikanska dollar.

Inför 2000 ökades andelen skuld i schweizerfranc (CHF) permanent med 5

procentenheter (från 4 till 9 procentenheter) i valutariktmärket.

Ändringen motsvarade ett absolut belopp på ca 20 miljarder kronor.

Förändringen baserades på bedömningen att skuld i CHF till följd av

den systematiskt låga räntenivån i Schweiz långsiktigt skulle ge en

lägre kostnad än motsvarande skuld i euro, samtidigt som risken endast

skulle öka marginellt. Analysen var i stort sett tillbakablickande och

det konstaterades att det under de senaste 20 åren varit billigare att

låna i CHF än i övriga europeiska valutor under ca 80 % av tiden.

Ökningen av andelen CHF gav ett nettoresultat för året som slutade på

noll. Bakom nollresultatet döljer sig en besparing på ca 400 miljoner

kronor till följd av lägre räntekostnader. De lägre räntekostnaderna

har dock motverkats av en förstärkning av CHF. Sammantaget har

omviktningen till fördel för skuld i CHF inneburit en kostnadsökning

på ca 1 miljard kronor under den senaste treårsperioden.

I slutet på december 2000 beslutade Riksgäldskontoret att ta en

strategisk valutaposition genom att öka andelen skuld i amerikanska

dollar (USD) med 6 procentenheter (från 14 till 20 procentenheter) på

bekostnad av andelen skuld i euro. Vid tillfället för

positionstagningen bedömdes dollarn vara kraftigt övervärderad mot

euron.

Den strategiska dollarpositionen uppgick till 20 miljarder kronor och

genomfördes till en genomsnittlig EUR/USD-kurs på 0,8970. Under 2002

förstärktes euron i förhållande till dollarn med ca 17 % och

positionens värde ökade kraftigt. Vid två tillfällen, i juni och

september, stängdes sammanlagt en procentenhet av den ursprungliga

positionen med en realiserad vinst på ca 450 miljoner kronor.

Det orealiserade värdet på den kvarstående positionen på 5

procentenheter uppgick vid årsskiftet till ca 3 miljarder kronor.

Under inledningen av 2003 har euron fortsatt att stärkas mot dollarn.

Det har medfört att Riksgäldskontoret stängt sammanlagt hälften av den

strategiska positionen, med ytterligare realiserade vinster som följd.

Regeringens bedömning

Ökningen av andelen schweizerfranc i valutariktmärket, som gjordes

under 2000, har under 2002 gett ett nettoresultat på noll. Regeringen

anser att det fortfarande är alltför tidigt att slutligt utvärdera

beslutet att öka andelen schweizerfranc. Den strategiska

valutapositionen i dollar som togs under 2001 har under 2002

utvecklats i den riktning som avsetts och vinsterna har delvis

realiserats. Den strategiska dollarpositionen är ett exempel på när

Riksgäldskontoret anpassar sin upplåning och skuldförvaltningsstrategi

till rådande marknadsläge. Det är också vad regeringen uppmanat

Riksgäldskontoret att göra.

Marknads- och skuldvård i kronskulden

Riksgäldskontorets beslut

I riktlinjerna för 2001 fastställdes att Riksgäldskontoret inte

förväntas ta räntepositioner i den operativa förvaltningen av den

nominella kronskulden. Den utvärdering i relativa termer gentemot en

riktmärkesportfölj som tidigare tillämpats framstod därmed inte som

meningsfull. Utvärderingen av den nominella upplåningen i svenska

kronor sker i stället primärt i kvalitativa termer och av den skuld-

och marknadsvård som bedrivits. En väl genomförd marknadsvård innebär

enligt årets skrivelse med största sannolikhet stora besparingar i

form av lägre upplåningskostnader. Hög likviditet är viktigt för att

de som investerar i statspapper ska känna sig säkra på att de kommer

att kunna sälja papperen till marknadsmässiga priser i framtiden. Ju

högre likviditet, desto mindre likviditetspremie, vilket betyder lägre

upplåningskostnader för staten.

Inför 2002 beslutade Riksgäldskontorets styrelse om operativa

riktlinjer för att främja marknadsvården.

Under 2002 har Riksgäldskontoret genomfört en övergripande utvärdering

av marknadsvården på den svenska statspappersmarknaden. En särskild

rapport om marknadsvård lämnades till regeringen i samband med att

årsredovisningen för 2002 lämnades in.

Den svenska statspappersmarknaden och Riksgäldskontorets marknadsvård

står sig enligt rapporten väl i en internationell jämförelse med

motsvarigheter i andra europeiska länder. Även marknadsaktörerna ger

Riksgäldskontorets marknadsvård gott betyg. Den svenska

statspappersmarknaden anses ha hög likviditet relativt sin storlek.

Regeringens bedömning

Regeringen anger i skrivelsen att som dominerande emittent på den

svenska marknaden är det viktigt att Riksgäldskontoret agerar

långsiktigt och förutsägbart. Upplåningsstrategin ska vara känd på

marknaden. På så sätt ökar förutsättningarna för hög likviditet och

låg refinansieringsrisk i upplåningen.

Regeringen anser att de mål som satts upp för marknads- och

skuldvården är rimliga och med bäring på att pressa de absoluta

lånekostnaderna för statsskulden. Regeringen konstaterar även att den

svenska statspappersmarknaden och Riksgäldskontorets marknadsvård står

sig väl i en jämförelse med motsvarigheter i andra europeiska länder.

Statsskuldens förfalloprofil

Riksgäldskontorets beslut

Att minska risken för att stora volymer måste refinansieras vid en

tidpunkt då ränteläget är ofördelaktigt är en naturlig del i

Riksgäldskontorets skuldförvaltning. Andelen lån med förfall inom tolv

månader har under 2002 genomgående varit något större än 25 procent, i

genomsnitt 27 procent. Statsskuldväxelstocken har varit stor i

förhållande till obligationsstocken.

Regeringens bedömning

Trots att andelen lån som förföll inom de närmaste tolv månaderna

under 2002 låg något över 25 % anser regeringen att målet är uppnått.

Uppmaningen till Riksgäldskontoret att framöver undvika att under

längre perioder ha en duration som ligger under riktvärdet gäller

emellertid även Riksgäldskontorets styrning av förfalloprofilen.

Utvärdering av Riksgäldskontorets operativa beslut

Upplåning i utländsk valuta

Riksgäldskontorets beslut

Riksgäldskontoret har möjlighet att inom av styrelsen väl definierade

ramar bedriva en aktiv förvaltning av en del av skulden i utländsk

valuta. Den operativa förvaltningen av valutaskulden är, till skillnad

från den nominella kronskulden, inriktad på aktivt positionstagande

gentemot riktmärket. Positioneringen baseras i huvudsak på

överväganden dels om förväntad ränteutveckling, dels om förväntad

valutautveckling.

Riksgäldskontorets operativa förvaltning av valutaskulden gav för 2002

för första gången sedan 1998 ett positivt resultat, 392 miljoner

kronor. Jämfört med 2001 är det en förbättring med 470 miljoner

kronor. Det positiva resultatet kommer uteslutande från

valutapositioner, 470 miljoner kronor.

Räntepositionerna gav ett svagt negativt resultat, minus 78 miljoner

kronor. Positionerna har baserats på tron att de europeiska räntorna

ska falla och att räntorna i USA åter ska komma upp på en nivå som

ligger över de europeiska. Den första delen av strategin har varit

framgångsrik medan den andra delen gav ett negativt resultat.

Sammantaget uppgick resultatet i den operativa valutaförvaltningen

till minus 0,2 miljarder kronor för 1998-2002. Sett över hela

utvärderingsperioden har räntepositionerna genererat ett positivt

resultat medan valutapositionerna har gett upphov till ett negativt

resultat.

I syfte att sprida riskerna i förvaltningen samt för att få

ytterligare referenspunkter för en bedömning av måluppfyllelsen i den

aktiva förvaltningen av valutaskulden anlitar Riksgäldskontoret sedan

1992/93 externa förvaltare. Under 2002 var de externa förvaltarna fem

till antalet.

I likhet med Riksgäldskontoret visade samtliga externa förvaltare upp

ett positivt resultat på valutasidan, medan resultaten på räntesidan

varierade. De positiva valutaresultaten kommer främst från

positionstagande i en euroförstärkning mot dollarn. De externa

förvaltare som varit positionerade för fallande räntor under större

delen av året har också klarat sig bra.

Riksgäldskontoret har för utvärderingsperioden i genomsnitt presterat

ett bättre resultat än de externa förvaltarna, -0,07 % respektive -

0,30 % av förvaltad skuld.

Regeringens riktlinjebeslut för 2002 gör det möjligt för

Riksgäldskontoret att fr.o.m. juli 2002 växla valuta direkt på

marknaden i stället för med Riksbanken. Som motiv för att

Riksgäldskontoret gavs möjlighet att växla direkt med andra motparter

än Riksbanken angavs att det tidigare systemet inte var anpassat för

att aktivt hantera amorteringarna av valutaskulden.

De underliggande betalningarna från valutaupplåning, förfall och

räntebetalningar m.m. var ojämnt fördelade över året. Syftet med att

fördela växlingarna jämnt över tiden är att minska risken för att

växelkursen är oförmånlig vid betalningstillfället.

Regeringens bedömning

Riksgäldskontoret har bedrivit en kostnadseffektiv upplåning i

utländsk valuta jämfört med de alternativa låneformer som står till

buds. Målet för den operativa förvaltningen av valutaskulden kan dock,

trots ett positivt resultat under 2002, inte sägas vara uppfyllt.

Övertagandet av valutaväxlingarna från Riksbanken i juli 2002 anser

regeringen fungerade väl av allt att döma.

Upplåning i realobligationer

Riksgäldskontorets beslut

Riksgäldskontoret valde när det gäller den reala upplåningen att inte

avvika från riktlinjerna under 2000-2002. Riksgäldskontorets

tillämpning av riktlinjerna för den reala skulden avgörs på operativ

nivå och utvärderas därför också på operativ nivå.

Efterfrågan på realobligationer ökade kraftigt under 2002. Det ökade

intresset beror bl.a. på nedgången på aktiemarknaden. Ett flertal

förvaltare viktade om sina tillgångsportföljer mot en ökad andel

ränteprodukter, vilket innebar ett ökat intresse för realobligationer.

Den totala utestående stocken av realobligationer ökade från 94,2 till

135,1 miljarder kronor under 2002. Andelen realobligationer i

statsskulden ökade från 8,1 % 2001 till 11,6 % 2002. Detta är i

enlighet med regeringens riktlinjer att andelen realskuld långsiktigt

bör öka.

Realobligationerna emitterades på break even-nivåer för inflationen på

mellan 1,7 och 2,1 procent, med ett genomsnitt på 1,9 procent.

Resultatet framöver är kopplat till utvecklingen i inflationen och

till i vilken grad Riksbanken framdeles är framgångsrik i att uppnå

inflationsmålet.

Regeringens bedömning

Riksgäldskontoret har uppnått det kvantitativa målet för

realupplåningen i svenska kronor. De auktioner som genomfördes under

2002 skedde på för Riksgäldskontoret relativt fördelaktiga

räntenivåer.

Upplåning i nominella kronor

Riksgäldskontorets beslut

Statens upplåning i svenska kronor sker främst i nominella

statsobligationer och statsskuldväxlar. Den kvantitativa utvärderingen

från tidigare år, där förändringar i skuldens marknadsvärde mäts mot

en riktmärkesportfölj, har utgått sedan riktlinjebeslutet för 2001.

Det innebär att utvärderingen av den nominella upplåningen i svenska

kronor i stället sker primärt i kvalitativa termer utifrån den skuld-

och marknadsvård som bedrivits.

Regeringens bedömning

Riksgäldskontorets emissioner förefaller enligt regeringen ha varit

framgångsrika: fulltecknade, stora budvolymer och små ränteskillnader

i de accepterade buden.

Det är svårt att kvantitativt mäta effekterna på lånekostnaderna av

den intensiva skuld- och marknadsvård som Riksgäldskontoret bedriver.

Regeringen har även vid flera tillfällen uttryckt att utvärderingen

främst ska ske i kvalitativa termer.

Regeringens slutsats, främst baserad på kvalitativa grunder, är att

Riksgäldskontorets marknads- och skuldvård torde ha bidragit till en

mer likvid och effektiv statspappersmarknad. Åtgärderna kan därmed

sägas ha bidragit till långsiktigt lägre absoluta kostnader för

statsskulden.

Upplåning från hushållen

Riksgäldskontorets beslut

Generellt sett har hushållens sparande i räntebärande sparformer ökat

jämfört med förra året. Den totala räntesparmarknaden1Definitionen av

sparmarknaden omfattar samtliga räntebärande sparalternativ, dvs.

inlåning på bankkonto, räntefonder och privatobligationer. uppgick

till ca 709 miljarder kronor i september 2001 varav Riksgäldskontorets

andel uppgick till ca 8,1 procent.

Den totala volymen i Riksgäldsspar uppgick till 15,6 miljarder kronor

vid utgången av 2002, en ökning med knappt 4 miljarder kronor jämfört

med 2001. Uppgången förklaras i princip helt av ökningen i

Riksgäldsspar utan tidsgräns. Den utestående stocken i Riksgäldsspar

utan tidsgräns uppgick vid årsskiftet till 7,2 miljarder kronor. Det

är en ökning med hela 76 % på ett år.

Resultatet för den sammanlagda upplåningen på hushållsmarknaden

uppgick till 327 miljoner kronor för 2002 och till 1,2 miljarder

kronor för den senaste femårsperioden. Den största delen av resultatet

kan hänföras till premieobligationerna, detta trots att sparformen

fortsatt uppvisar en sjunkande volym.

För 2002 uppgick kostnadsbesparingen i upplåningen via Riksgäldsspar

till 10 miljoner kronor, samma besparing som för 2001. Sammantaget

uppvisar sparformen för första gången ett litet överskott över

utvärderingsperioden.

Regeringens bedömning

Riksgäldskontoret har enligt regeringen uppnått det kvantitativa målet

för upplåningen från hushållen. Det är angeläget att Riksgäldsspar

utvecklas till en attraktiv sparform, inte minst för att kunna uppnå

målet om största möjliga kostnadsbesparing i förhållande till

alternativa upplåningsformer på penning- och obligationsmarknaden.

Motionen

I motion Fi28 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) konstateras att

Riksgäldsspar riktar sig till hushållen och har till sin konstruktion

stora likheter med vanligt banksparande. Staten agerar därmed på en

konkurrensutsatt och redan väl fungerande marknad. Motionärerna anser

det klart olämpligt att Riksgäldskontoret agerar som ett

kreditinstitut bland flera på en marknad där staten ansvarar för både

reglering och tillsyn. Det ligger utanför Rikgäldskontorets

huvuduppgifter att bedriva inlåning från hushållen och det fyller

ingen reell funktion när det gäller statsupplåning och

skuldförvaltning.

Utskottets ställningstagande

Bakgrund

Riksgäldskontorets verksamhet redovisas i skrivelsen uppdelad och

utvärderad på två nivåer, dels de strategiska beslut som fattas av

kontorets styrelse, dels den operativa förvaltning som kontoret

bedriver. Utskottet har i detta avsnitt valt att ge en mer samlad

bedömning av Riksgäldskontorets förvaltning av statsskulden.

Valutaskulden

Riksgäldskontoret valde som redovisats tidigare att utnyttja

möjligheten att avvika från riktmärket för valutaamorteringen under

både 2001 och 2002.

Enligt utskottets uppfattning förefaller Riksgäldskontorets motiv för

besluten välgrundade.

Genomsnittliga löptiden

Riksgäldskontoret valde att inte avvika från riktvärdet för den

genomsnittliga löptiden i den nominella kron- och valutaskulden.

Utskottet anser i likhet med regeringen att det finns kvalitativa skäl

som talar för att tillämpa skilda löptider i kronskulden respektive

valutaskulden 1999-2002. Dessa skäl har sitt ursprung i vården av

statspappersmarknaden och bedöms vara minst lika viktiga som

kostnadsargumentet. En likvid obligationsmarknad bör som regeringen

anför i förlängningen ge lägre räntekostnader för statsskulden.

Lån i utländsk valuta

Den strategiska valutapositionen US-dollar som togs under 2001 har

under 2002 utvecklats i den riktning som avsetts och vinsterna har

delvis realiserats. Den strategiska dollarpositionen är ett exempel på

när Riksgäldskontoret anpassar sin upplåning och

skuldförvaltningsstrategi till rådande marknadsläge. Det är också vad

regeringen uppmanat Riksgäldskontoret att göra. Ökningen av andelen

schweizerfranc i valutaskulden, som gjordes under 2000, har under 2002

gett ett nettoresultat på noll. Det är som utskottet ser det alltför

tidigt att slutgiltigt utvärdera beslutet att öka andelen

schweizerfranc. Resultatet av den operativa förvaltningen understeg

valutariktmärket med 200 miljoner kronor för utvärderingsperioden.

Trots en kostnadsbesparing på nästan 400 miljoner kronor 2002 har det

långsiktiga målet för förvaltningen inte uppfyllts.

Reala lån

Som framgår av skrivelsen uppgick det indikativa resultatet för den

reala upplåningen till 7,1 miljarder kronor för 1998-2002. För 2002

uppgick resultatet till 1,1 miljarder kronor. Resultatet framöver är

kopplat till utvecklingen i inflationen och till i vilken grad

Riksbanken framdeles är framgångsrik i att uppnå inflationsmålet.

Nominella lån i svenska kronor

Riksgäldskontorets låneverksamhet i nominella kronor förefaller ha

varit framgångsrik med fulltecknade emissioner, stora budvolymer och

små ränteskillnader i de accepterade buden.

Hushållsupplåningen och Riksgäldsspar

Även resultatet i hushållsupplåningen har varit gott, drygt 1 miljard

kronor för den senaste femårsperioden. Samtliga låneinstrument

uppvisar positivt resultat för utvärderingsperioden. Det kvantitativa

målet för upplåningen från hushållen kan anses vara uppfyllt. För 2002

uppgick kostnadsbesparingen i upplåningen via Riksgäldsspar till 10

miljoner kronor, samma besparing som för 2001. Som konstaterats ovan

uppvisar sparformen sammantaget för första gången ett litet överskott

över utvärderingsperioden.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det är angeläget att

Riksgäldsspar utvecklas till en attraktiv sparform, inte minst för att

kunna uppnå målet om största möjliga kostnadsbesparing i förhållande

till alternativa upplåningsformer på penning- och

obligationsmarknaden. Utskottet motsätter sig således förslaget i

motion Fi28 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) att avveckla Riksgäldsspar,

varför motionen avstyrks av utskottet.

Sammanfattning

Riksgäldskontorets operativa hantering inom ramen för målen bedöms av

regeringen ha bidragit till mer likvida och effektiva nominella och

reala statspappersmarknader. Regeringen bedömer därför att målen för

verksamheterna inom den nominella skulden och marknadsvården har

uppfyllts. Utskottet gör ingen annan bedömning.

Utskottet vill i likhet med tidigare år framhålla att utvärderingen

begränsas i vissa delar av att det förflutit alltför kort tid för att

mer bestämda slutsatser ska kunna dras. Utskottets helhetsintryck av

verksamheten ger ingen anledning till kritik mot Riksgäldskontoret och

de resultat som uppnåtts. Utskottet finner därför liksom regeringen

att Riksgäldskontoret förvaltat skulden i enlighet med det

övergripande målet för statsskuldsförvaltningen.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har

föranlett följande reservation. I rubriken anges vilken punkt i

utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Riksgäldskontorets strategiska beslut och operativa förvaltning av

statsskulden, punkt 2 (m, fp, kd)

av Fredrik Reinfeldt (m), Karin Pilsäter (fp), Mats Odell (kd), Gunnar

Axén (m), Christer Nylander (fp) och Tomas Högström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen bifaller motion 2002/03:Fi28 och lägger skrivelse

2002/03:104 i denna del till handlingarna.

Ställningstagande

Riksgäldsspar riktar sig till hushållen och sparformen har i sin

konstruktion stora likheter med vanligt banksparande. Staten agerar

därmed genom Riksgäldskontoret som en konkurrent på en marknad som man

samtidigt reglerar och där man svarar för tillsynen. Det är enligt vår

uppfattning klart olämpligt. Riksgäldsspar svarar för finansieringen

av ca 1 % av den totala statsskulden. Riksgäldskontorets upplåning

från hushållen, via denna sparform, fyller därmed ingen reell funktion

när det gäller statsupplåningen. Riksgäldsspar bör därför avvecklas

snarast möjligt. Vårt ställningstagande innebär att vi ställer oss

bakom förslaget i motion F28 (m). Riksdagen bör således bifalla

motionen.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

Regeringens skrivelse 2002/03:104 Utvärdering av statens upplåning och

skuldförvaltning 1998-2002.

Följdmotion

2002/03:Fi28 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

Riksdagen beslutar att Riksgäldskontorets sparprodukt Riksgäldsspar

avvecklas i enlighet med vad som anförs i motionen.