Bet. 2002/03:FIU23

Finansutskottets betänkande

2002/03:FIU23

Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2002

Sammanfattning

Utskottet redovisar i betänkandet sin årliga

utvärdering av Riksbankens penningpolitik.

Utvärderingen omfattar perioden 2000-2002. Utskottet

konstaterar att inflationen under den undersökta

perioden i genomsnitt legat över inflationsmålet på

2 %. Inflationen låg dock under den övre s.k.

toleransgränsen på 3 %.

Utskottet tillstyrker att riksbanksfullmäktige och

direktionen beviljas ansvarsfrihet för sin

förvaltning av Riksbanken under 2002.

Utskottet ställer sig även bakom fullmäktiges

förslag till disposition av Riksbankens resultat

2002 samt föreslår att riksdagen fastställer

Riksbankens balansräkning och resultaträkning för

2002.

Den föreslagna dispositionen innebär att 7,5

miljarder kronor levereras in till statsverket, att

12,4 miljarder kronor avräknas från

dispositionsfonden och att 4,8 miljarder kronor förs

till resultatutjämningsfonden.

I betänkandet finns fyra reservationer och tre

särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Utvärdering av penningpolitiken 2000-

2002

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.

2. Ansvarsfrihet för riksbanksfullmäktige

Riksdagen beviljar riksbanksfullmäktige

ansvarsfrihet för förvaltningen av Riksbanken

under 2002. Därmed bifaller riksdagen redogörelse

2002/03:RR5 punkt 1.

3. Ansvarsfrihet för Riksbankens

direktion

Riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken

ansvarsfrihet för förvaltningen av Riksbanken

under 2002. Därmed bifaller riksdagen redogörelse

2002/03:RR5 punkt 2.

4. Riksbankens balans- och

resultaträkningar

Riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning

och resultaträkning för räkenskapsåret 2002 som

de finns återgivna i bilaga 2. Därmed bifaller

riksdagen redogörelserna 2002/03:RB1 och

2002/03:RR5 punkt 3.

5. Dispositionen av Riksbankens vinst

Riksdagen beslutar att Riksbankens resultat,

som före bokslutsdispositioner uppgår till -71

miljoner kronor, ska fördelas så att till

statsverket inlevereras enligt

vinstdispositionsprincipen 7 500 miljoner kronor,

från Riksbankens dispositionsfond förs 12 387

miljoner kronor samt till Riksbankens

resultatutjämningsfond förs 4 816 miljoner

kronor. Därmed bifaller riksdagen

riksbanksfullmäktiges förslag i redogörelse

2002/03:RB2.

6. Lagreglering av principerna för

Riksbankens inleveranser

Riksdagen avslår motion

2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

yrkande 2.

Reservation 1 (m)

7. Finans- och strukturpolitikens ansvar

för inflationsbekämpningen

Riksdagen avslår motion

2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

yrkande 1.

Reservation 2 (m)

8. Offentliggörande av direktionens

protokoll

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

yrkande 4,

2002/03:Fi209 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

yrkande 2 samt

2002/03:Fi265 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkande 2.

Reservation 3 (m, fp, mp)

9. Lagreglering av de offentliga

utfrågningarna om Riksbanken

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

yrkande 3,

2002/03:Fi209 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

yrkande 1 samt

2002/03:Fi265 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkande 1.

Reservation 4 (m, fp)

Stockholm den 6 maj 2003

På finansutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-

Erik Österberg (s), Fredrik Reinfeldt (m), Lars

Bäckström (v), Agneta Ringman (s), Gunnar Axén (m),

Tommy Waidelich (s), Christer Nylander (fp), Hans

Hoff (s), Tomas Högström (m), Agneta Gille (s), Bo

Bernhardsson (s), Gunnar Nordmark (fp), Tommy

Ternemar (s), Jörgen Johansson (c), Per-Olof

Svensson (s), Stefan Attefall (kd) och Mikael

Johansson (mp).

2002/03

FiU23

Redogörelse för ärendet

Finansutskottet har sedan 1999 på eget initiativ

varje år granskat och utvärderat den av Riksbanken

förda penningpolitiken under de tre närmast

föregående åren. Initiativet motiverades av att

Riksbanken 1999 fick en mer oberoende ställning

gentemot riksdag och regering.

Författningsenligt åligger det finansutskottet att

varje år pröva om fullmäktige och direktionen kan

beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning under det

gångna verksamhetsåret. Utskottet ska i det

sammanhanget också ta ställning till Riksbankens

bokslut och då bedöma om balansräkningen och

resultaträkningen kan fastställas och hur stort

belopp som ska levereras in till statskassan.

Som underlag för prövningen har utskottet tillgång

till bl.a. Riksbankens årsredovisning, fullmäktiges

förslag till vinstdisposition och Riksdagens

revisorers granskningsberättelse samt fullmäktiges

och direktionens allmänna och särskilda (hemliga)

protokoll.

Utskottets överväganden

Utvärdering av penningpolitiken

2000-2002

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner

vad utskottet anfört om penningpolitiken

2000-2002.

Inledning

Den 1 januari 1999 blev Riksbanken mer oberoende

gentemot riksdag och regering. Oberoendet innebär i

korthet att Riksbanken självständigt utformar den

praktiska penningpolitiken för att uppnå de mål som

riksdagen ställt upp. Enligt riksbankslagen

(1988:1385) ska Riksbanken upprätthålla ett fast

penningvärde samt främja ett säkert och effektivt

betalningsväsende. Oberoendet innebär vidare att en

ny ledningsstruktur för Riksbanken införts,

bestående av en direktion med sex heltidsanställda

ledamöter som utses av riksbanksfullmäktige.

Riksbanken är en myndighet under riksdagen och är

ansvarig inför riksdagen för sina handlingar.

I samband med behandlingen av Riksbankens

förvaltning våren 1999 (bet. 1998/99:FiU23) menade

utskottet att det ökade oberoendet ökar behovet av

att granska och utvärdera Riksbankens

penningpolitik. Utskottet beslutade därför att varje

år utföra en granskning av penningpolitiken i

anslutning till utskottets behandling av Riksbankens

årsredovisning och Riksdagens revisorers granskning

av Riksbankens verksamhet. Granskningen av

penningpolitiken ska ske i efterhand och omfatta

utvecklingen under de gångna tre åren. Den

utvärdering som nu genomförs är den femte i

ordningen och omfattar perioden 2000-2002. Tidigare

har utvärderingar gjorts för perioderna 1996-1998

(bet. 1998/99:FiU23), 1997-1999 (bet.

1999/2000:FiU23), 1998-2000 (bet. 2000/01:FiU23)

samt 1999-2001 (bet. 2001/02:FiU23).

För att penningpolitiken ska kunna följas av

medborgarna och kunna utvärderas av både riksdagen

och andra intressenter krävs stor öppenhet med

information, statistik och analysinstrument. Som

utskottet konstaterat i de tidigare utvärderingarna

präglas den svenska riksbanken av en större öppenhet

än de flesta andra centralbanker. Riksbanken

offentliggör betydelsefull information bl.a. i de

inflationsrapporter som publiceras fyra gånger per

år, i de protokoll från direktionens sammanträden

som offentliggörs med viss eftersläpning, i de tal

som direktionsledamöterna håller i olika sammanhang

samt i de offentliga utfrågningar som utskottet

minst två gånger om året håller med riksbankschefen.

Protokollen från direktionssammanträdena och de

offentliga utfrågningarna av riksbankschefen

behandlas nedan av utskottet. I samband därmed

behandlas yrkanden i motionerna Fi8 och Fi209 av

Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) och Fi265 av Karin

Pilsäter m.fl. (fp). Vidare behandlas under

avsnittet Finans- och strukturpolitikens ansvar för

inflationspolitiken yrkanden i motion Fi8 av Fredrik

Reinfeldt m.fl. (m).

Inflationsmålet och räntebeslutsregler

I januari 1993, två månader efter det att den fasta

växelkursen övergavs och kronan började flyta på den

internationella valutamarknaden, beslutade dåvarande

riksbanksfullmäktige att prisstabilitetsmålet i

operativa termer skulle formuleras som att

inflationen, mätt som konsumentprisindex (KPI),

skulle begränsas till 2 % i årlig förändringstakt

med ett toleransintervall på ( 1 procentenhet.

Inflationsmålet skulle vara symmetriskt, i den

meningen att Riksbanken skulle ta lika allvarligt på

en alltför låg som en alltför hög inflation. Målet

började formellt tillämpas fr.o.m. den 1 januari

1995.

Anledningen till att KPI valdes till målvariabel

var bl.a. att måttet är välkänt hos allmänheten, att

det publiceras regelbundet med liten

tidseftersläpning och att KPI sällan revideras. KPI

är också det bredaste måttet på prisutvecklingen av

olika varor och tjänster.

En svaghet hos KPI är att indexet kan påverkas av

tillfälliga faktorer som inte har någon bestående

effekt på inflationen eller

inflationsförväntningarna. En sådan faktor är

förändringar i räntenivån. När Riksbanken höjer

eller sänker reporäntan påverkas KPI genom att

hushållens räntekostnader för egna hem förändras.

Detta kan tillfälligt ge ganska stora effekter på

KPI, men det handlar oftast om engångsvisa upp-

eller nedgångar i prisnivån som långsiktigt inte

påverkar inflationsbilden. Ränteförändringarna är ju

dessutom till stor del en effekt av Riksbankens

egna åtgärder. Andra tillfälliga faktorer som

påverkar KPI men som normalt inte påverkar

inflationsprocessen är förändringar i indirekta

skatter och subventioner. Under 2000-2002 har dock

dessa båda effekters bidrag till KPI-utvecklingen

varit relativt begränsade, enligt Statistiska

centralbyråns (SCB:s) och Riksbankens beräkningar.

Till exempel bidrog ändrade skatter och subventioner

till att under 2002 minska KPI:s ökningstakt med i

genomsnitt ca 0,1 procentenheter medan räntorna

bidrog till höja KPI med i genomsnitt ca 0,1

procentenhet. Tidigare, under senare delen av 1990-

talet, var dock genomslaget av tillfälliga effekter

betydligt större. Ett belysande exempel är

utvecklingen under 1997 då fallande räntor bidrog

till att minska KPI:s ökningstakt med i genomsnitt

ca 0,9 procentenheter medan ändrade skatter och

subventioner ökade KPI med i genomsnitt ca 0,6

procentenheter.

Utskottet har vid de tidigare granskningarna gjort

bedömningen att det är rimligt att Riksbanken i

utformningen av penningpolitiken väljer att bortse

från sådana tillfälliga effekter i KPI som inte

påverkar den långsiktiga inflationen.

I anslutning till sitt tillträde den 1 januari

1999 fastställde den nya direktionen att

inflationsmålet även i fortsättningen ska vara

definierat i termer av KPI. Samtidigt gjordes ett

tillägg till målet i den meningen att direktionen

angav att det finns två skäl att avvika från målet.

Det första skälet är om KPI ett till två år framåt

påverkas av tillfälliga faktorer, som t.ex.

förändringar i hushållens räntekostnader eller

förändringar av indirekta skatter och subventioner,

som inte bedöms få varaktig inverkan på inflationen.

Det andra skälet är om inflationen ligger utanför

målet och om en snabb återgång till målet via stora

ränteförändringar får stora negativa

samhällsekonomiska konsekvenser. Vid en sådan

situation bör uppfyllandet av målet i stället ske

gradvis. I bägge fallen ska Riksbanken i förväg ange

hur stor avvikelse som kan vara motiverad på ett

till två års sikt.

Sedan 1999 har direktionen löpande hänvisat till

tillägget till målet och angivit att den bortser

från tillfälliga faktorer i utformningen av

penningpolitiken eftersom de inte bedöms få någon

varaktig inverkan på inflationen. I praktiken har

det inneburit att penningpolitiken under den nu

undersökta perioden baserats på en bedömning av

inflationen mätt med det underliggande

inflationsmåttet, UND1X (se definition av UND1X i

avsnitt nedan).

Riksbankens beslut om ränteförändringar styrs

normalt efter en enkel handlingsregel. Förenklat

innebär handlingsregeln att om prognoserna över

inflationen, gjorda under förutsättningen att

reporäntan är oförändrad, på ett till två års sikt

överskrider (eller underskrider) inflationsmålet på

2 % ska reporäntan normalt höjas (eller sänkas).

Handlingsregeln tillämpas emellertid inte mekaniskt,

utan avvikelser av den typ som nämns ovan kan

förekomma.

Prisutvecklingen sedan inflationsmålet infördes

Sedan riksbanksfullmäktige beslutade om

inflationsmålet i januari 1993 har priserna mätta

enligt KPI stigit med i genomsnitt 1,8 % per år.

Sedan målet började tillämpas formellt den 1 januari

1995 har inflationen uppgått till i genomsnitt 1,4 %

per år. Det kan jämföras med utvecklingen under den

närmast föregående tioårsperioden, dvs. 1983-1993,

då inflationstakten låg på i genomsnitt 7,5 % per

år.

Inflation över inflationsmålet 2002

Precis som under 2001 låg inflationen mätt enligt

både KPI och UND1X över inflationsmålet under 2002.

Överskridandet berodde bl.a. på kraftiga

prishöjningar på energi, grönsaker samt höjda

matpriser. Höjningarna berodde bl.a. på att utbudet

av dessa varor tillfälligt begränsades. Till exempel

steg priserna på kött relativt kraftigt av den s.k.

galna ko-sjukan och när mul- och klövepidemin bröt

ut.

Inflationen 2000-2002 enligt konsumentprisindex

(KPI) och underliggande inflation (UND1X)

Som framgår av tabell 1 steg de svenska priserna

mätt med KPI med i genomsnitt 2,1 % per år under

perioden 2000-2002. KPI steg med i genomsnitt 1,3 %

2000, 2,6 % 2001 och 2,4 % 2002. Det betyder att

inflationen mätt enligt KPI under perioden legat

något över Riksbankens inflationsmål på 2 %. Det är

första gången sedan utskottet började med

utvärderingar av penningpolitiken som inflationen

mätt enligt KPI legat över inflationsmålet under den

undersökta treårsperioden. Trots det låg inflationen

2000-2002 inom toleransintervallet ( 1procentenhet,

även om inflationstakten under en stor del av 2001

och början av 2002 låg nära eller ibland t.o.m. över

den övre toleransgränsen på 3 %.

Tabell 1. Inflationen 2000-2002 enligt olika inflationsmått

--------------------------------------------------------------

KPI HIKP UND1X UNDINHX

--------------------------------------------------------------

2000 1,3 1,3 1,4 1,0

--------------------------------------------------------------

2001 2,6 2,7 2,8 3,8

--------------------------------------------------------------

2002 2,4 2,0 2,5 3,5

--------------------------------------------------------------

Snitt 2000-2002 2,1 2,0 2,2 2,8

--------------------------------------------------------------

Källa: Riksbanken, Statistiska centralbyrån

Även mätt enligt det underliggande prismåttet UND1X

låg inflationstakten under perioden 2000-2002 över

inflationsmålet, men inom toleransintervallet. Precis

som i fallet KPI är det första gången sedan utskottets

utvärderingar påbörjades som UND1X överskrider

inflationsmålet under den undersökta perioden. Som

framgår av diagram 1 nedan låg UND1X över den övre

toleransgränsen på 3 % under en stor del av 2001 och

under inledningen av 2002. Som redovisades ovan är

UND1X det mått på prisutveckling som Riksbanken för

närvarande använder som målvariabel när den beslutar

om penningpolitiska åtgärder, och UND1X mäter

konsumentprisutvecklingen exklusive hushållens

räntekostnader för egna hem och direkta effekter av

ändrade indirekta skatter. Enligt UND1X ökade priserna

med i genomsnitt 2,2 % under perioden 2000-2002 - 1,4

% 2000, 2,8 % 2001 och 2,5 % 2002.

Av diagram 1 framgår också att inflationen mätt

enligt KPI och UND1X haft ungefär samma utveckling

under den senaste treårsperioden, bortsett från några

månader i slutet av 2001 och början av 2002, då UND1X

låg några tiondelar högre än KPI.

Andra mått på inflationen

EU har inom ramen för EU:s statistikbyrå Eurostat

utvecklat ett mellan EU-länderna harmoniserat

inflationsindex, det s.k. HIKP (Harmonised indices of

consumer prices). HIKP används som målvariabel för

penningpolitiken av Europeiska centralbanken, ECB, och

har speciellt tagits fram för stabiliseringspolitiska

syften. Till skillnad från KPI exkluderar HIKP

räntekostnader för egnahem, bostadsrättsavgifter,

avgifter för viss hälso- och sjukvård,

fastighetsskatt, avskrivningar, tomträttsavgäld och

försäkringar för egnahem, del av reparationer samt

lotterier och tips. En annan skillnad mellan måtten är

att i HIKP, men inte i KPI, ingår avgifter för

barnomsorg.

Diagram 1. Inflationstakten mätt enligt konsumentprisindex (KPI),

underliggande inflation (UND1X) och EU:s konsumentprisindex för

Sverige

Källa: Riksbanken, Statistiska centralbyrån

Mätt enligt HIKP uppgick den svenska inflationen till

1,3 % 2000, 2,7 % 2001 och 2,0 % 2002. Det ger ett

genomsnitt för hela perioden på 2,0 %, dvs. detsamma

som Riksbankens inflationsmål. Under 2002 var HIKP-

inflationen ungefär 0,5 procentenheter lägre än

inflationen mätt enligt KPI och UND1X. Skillnaden

förklaras framför allt av den s.k. maxtaxan i

barnomsorgen. Som redovisades ovan ingår

barnomsorgsavgifter i HIKP, men inte i KPI. Maxtaxan,

som infördes den 1 januari 2002, bidrog därmed till

att dämpa HIKP-inflationen, men inte KPI- eller UND1X-

inflationen.

Ett mått på den inhemskt genererade prisutvecklingen

som Riksbanken löpande använder i sin inflationsanalys

är UNDINHX. UNDINHX definieras som UND1X rensat för

förändringar i importpriserna. Enligt detta mått har

inflationen ökat med i genomsnitt 2,8 % per år under

perioden 2000-2002 -1,0 % 2000, 3,8 % 2001 och 3,5 %

2002. Sammantaget har därmed inflationen mätt enligt

UNDINHX under perioden legat över inflationsmålet.

Inflationstakten har dock legat inom

toleransintervallet. De kraftigt stigande priserna på

kött, grönsaker, el och prishöjningar inom

tjänstesektorn är några av förklaringarna till varför

UNDINHX under 2001 och 2002 gick över både

inflationsmålet och den övre toleransgränsen.

Reporäntan

Bortsett från en mindre höjning i slutet av 1997,

sänkte Riksbanken sin styrränta, den s.k. reporäntan,

med sammanlagt sex procentenheter under perioden

1996-1999, från 8,91% i början av 1996 till 2,9 % i

början av 1999. I takt med att de negativa effekterna

av den s.k. Asienkrisen avtog och tillväxten i såväl

Sverige som i omvärlden tilltog i slutet av 1990-talet

lades penningpolitiken om i en mer åtstramande

riktning. Den första höjningen av reporäntan gjordes i

november 1999 och följdes av ytterligare tre höjningar

i februari respektive december 2000 och i juni 2001.

I september 2001, kort efter terrorattackerna i USA,

sänkte Riksbanken reporäntan med 0,5 procentenheter i

en gemensam aktion med andra centralbanker i

västvärlden. Under första halvan av 2002 vidtog dock

en ny period med räntehöjningar när Riksbanken i mars

respektive maj 2002 höjde reporäntan till en nivå på

4,25 %. Höjningarna motiverades bl.a. med att både den

svenska och den internationella konjunkturen var på

väg att ta fart igen efter nedgången under 2001 och

den extra osäkerhet som följde av terrorattackerna.

Dessutom bidrog det fortsatt höga

kapacitetsutnyttjandet i den svenska ekonomin till att

arbetskraftskostnaderna och den inhemskt genererade

inflationen steg mer än förväntat, enligt Riksbankens

bedömning.

Tabell 2. Reporäntan 1997-2002

--------------------------------------------------------------

Datum Förändring Nivå efter förändringen

--------------------------------------------------------------

1996-12-08 -0,25 4,10

--------------------------------------------------------------

1997-12-17 +0,25 4,35

--------------------------------------------------------------

1998-06-10 -0,25 4,10

--------------------------------------------------------------

1998-11-04 -0,25 3,85

--------------------------------------------------------------

1998-11-25 -0,25 3,60

--------------------------------------------------------------

1998-12-16 -0,20 3,40

--------------------------------------------------------------

1999-02-17 -0,25 3,15

--------------------------------------------------------------

1999-03-31 -0,25 2,90

--------------------------------------------------------------

1999-11-17 +0,35 3,25

--------------------------------------------------------------

2000-02-09 +0,50 3,75

--------------------------------------------------------------

2000-12-13 +0,25 4,00

--------------------------------------------------------------

2001-07-11 +0,25 4,25

--------------------------------------------------------------

2001-09-19 -0,50 3,75

--------------------------------------------------------------

2002-03-20 +0,25 4,00

--------------------------------------------------------------

2002-05-02 +0,25 4,25

--------------------------------------------------------------

2002-11-20 -0,25 4,00

--------------------------------------------------------------

2002-12-11 -0,25 3,75

--------------------------------------------------------------

Källa: Riksbanken

I november och december 2002 sänkte Riksbanken reporäntan

med sammanlagt 0,5 procentenheter när det stod klart att

återhämtningen i världsekonomin försvagats under sommaren

och hösten. Direktionen i Riksbanken gjorde i samband med

sänkningarna bedömningen att den svagare internationella

efterfrågan i kombination med en starkare svensk krona

dämpar inflationen både internationellt och i Sverige.

Vidare bedömdes att finanspolitiken under de närmaste åren

kommer att bli mindre expansiv.

I anslutning till publiceringen av inflationsrapporten i

mars 2003 sänkte Riksbanken reporäntan med ytterligare 0,25

procentenheter. Räntesänkningen motiverades bl.a. med att

kurserna på världens aktiebörser fortsatt falla och att

kriget i Irak försämrat de internationella

konjunkturutsikterna och minskat pristrycket. En svagare

internationell efterfrågan dämpar exporten samtidigt som

hushållskonsumtionen blir lägre än tidigare förväntat till

följd av osäkerheten i omvärlden, höjda kommunal- och

landstingsskatter, stigande energipriser och ökad

arbetslöshet.

I slutet av april 2003 låg reporäntan på 3,5 %. Det är en

högre styrränta än de 2,5 % respektive 1,25 % som vid samma

tidpunkt noterades i euroområdet och i Förenta staterna.

Kronan

Efter att ha legat relativt stabil från sommaren 1999 till

sommaren 2000 sjönk den svenska kronans värde relativt

kraftigt hösten och vintern 2000. Försvagningen fortsatte

under våren och sommaren 2001 och kronan nådde sin lägsta

nivå i samband med den osäkerhet som präglade den

internationella valutamarknaden direkt efter

terrorattackerna i New York i mitten av september. Som

framgår av diagram 2 har kronan successivt stärkts sedan

slutet av 2001. I slutet av april 2003 låg kronans värde

mätt enligt TCW-index på omkring 128.

Diagram 2. Kronans värde enligt TCW-index 1998 till februari 2003

Källa: Riksbanken

Som framgår av diagram 3 kan en del av kronans förstärkning

under det senaste året förklaras av att värdet på den

amerikanska dollarn sjunkit relativt kraftigt sedan mitten

av 2001. Sedan början av juli 2001 fram till slutet av

april 2003 har dollarns värde gentemot kronan sjunkit med

omkring 24 %.

Av diagram 3 framgår också att kronan stärktes kraftigt

mot euron efter EMU:s bildande 1999, från en kurs på 9,47

kronor per euro i början av 1999 till som lägst 8,10 våren

2000. Från sommaren 2000 till hösten 2001 stärktes euron

stadigt mot kronan, till en högsta kurs i slutet av

september 2001 på 9,94 kronor per euro. Mot slutet av 2001

och under 2002 stärktes kronan ånyo mot euron. I slutet av

april i år noterades kursen till omkring 9,15 kronor per

euro.

Diagram 3. Kronans kurs mot euro och USA-dollar 1998 till februari

2003

Källa: Riksbanken

Inflationsprognoserna och penningpolitiken

Nedan behandlas ekonomin, penningpolitiken, inflationen och

inflationsprognoserna för framför allt 2002, eftersom åren

2000 och 2001 avhandlats mer noggrant i utskottets tidigare

utvärderingar av penningpolitiken (bet. 2000/01:FiU23 och

bet. 2001/02:FiU23). Inledningsvis görs dock en kort

beskrivning av Riksbankens prognoser under hela perioden

2000-2002. Utgångspunkten i utvärderingen är att det kan ta

omkring ett till två år innan penningpolitiska åtgärder får

fullt genomslag i den ekonomiska aktiviteten och på

inflationen. Det innebär att det för t.ex. utvecklingen

2002 blir särskilt intressant att studera de bedömningar,

överväganden, prognoser och åtgärder som gjordes under 2000

och 2001.

Kort om bedömningarna för perioden 2000-2002

En genomgång av Riksbankens prognoser över inflationen och

tillväxten i den svenska ekonomin fr.o.m. 1998 och framåt

visar att banken underskattade BNP-tillväxten i den svenska

ekonomin år 2000 samtidigt som man av olika skäl

överskattade inflationstakten enligt UND1X.

När det gäller 2001 och 2002 är förhållandena de omvända.

För dessa år har Riksbanken som regel överskattat

tillväxten, men underskattat inflationstrycket. Till

exempel räknade banken i oktober 2000 med att Sveriges BNP

under 2001 och 2002 skulle växa med 3,7 % respektive 3 %.

Den kraftiga internationella konjunkturförsvagningen under

2001 och 2002 bidrog dock till att Sveriges BNP ökade med

endast 1,1 % 2001 (reviderad siffra från SCB) och 1,9 %

2002, enligt SCB:s första preliminära uppskattning av

tillväxten förra året. På samma sätt bedömde Riksbanken i

slutet av 2000 att inflationen enligt KPI skulle stiga med

i genomsnitt 1,6 % respektive 1,8 % under 2001 och 2002.

Utfallet blev 2,6 % respektive 2,4 %, bl.a. på grund av

kraftigt stigande priser på bl.a. kött, el, olja, frukt och

grönsaker under våren 2001. Vid samma tidpunkt bedömde

banken att inflationen enligt UND1X skulle öka med 1,7 %

2001 och 1,8 % 2002. Den faktiska utvecklingen i UND1X

under dessa bägge år var 2,8 % respektive 2,5 %.

Genomgången visar dock att Riksbankens prognoser står sig

förhållandevis väl i jämförelse med andra prognosinstituts

bedömningar under samma period. Så gott som samtliga

prognosinstitut, både svenska och internationella, gjorde

under den aktuella perioden samma över- och

underskattningar av både tillväxten och inflationen som

Riksbanken gjorde. I genomsnitt räknade t.ex. de svenska

prognosinstituten i slutet av 2000 med att Sveriges BNP

under 2001 och 2002 skulle öka med omkring 3,7 % respektive

3,1 % samt att KPI skulle stiga med 1,8 % 2001 och 2,2 %

2002.

Bedömningar av 2002 gjorda 2000

Inledningen av 2000 genomsyras av en stark uppgång i både

den inhemska och den internationella konjunkturen.

Aktiviteten i Förenta staternas ekonomi fortsätter att öka,

trots återkommande varningar om avmattning. Även

konjunkturen i EU och EMU-området förstärks,

sysselsättningen stiger och hushållen och företagen visar

upp en stark framtidsoptimism. I de tidigare krishärdarna i

t.ex. Sydostasien och Latinamerika ökar den ekonomiska

aktiviteten påtagligt.

I Sverige förbättras industrikonjunkturen markant,

sysselsättningen fortsätter att öka, pristrycket är

fortfarande lågt samtidigt som den inhemska efterfrågan

tilltar. I början av februari höjer Riksbanken reporäntan

med 0,5 procentenheter till 3,75 %, med motiveringen att

penningpolitikens nuvarande expansiva riktning bidrar till

att inflationen riskerar att överskrida inflationsmålet.

I inflationsrapporten från mars 2000 drar Riksbanken

slutsatsen att den internationella uppgången och styrkan i

den inhemska efterfrågan betyder att tillväxten i den

svenska ekonomin under de kommande åren blir högre än vad

banken tidigare räknat med. BNP bedöms växa med 4 % under

2000 och 3,5 % 2001, jämfört med 3,7 % respektive 3,3 % i

inflationsrapporten från december 1999. Tillväxten under

2002 väntas bli 2,6 %. Trots den högre förväntade

tillväxten skriver Riksbanken ned sin bedömning av

inflationen. KPI väntas nu stiga med i genomsnitt 1,4 %

2000 och 1,6 % 2001 och inflationen mätt enligt UND1X

bedöms stiga med 1,6 % 2000 och 1,8 % 2001. För 2001 är den

0,3 procentenheter lägre än den bedömning som gjordes i

rapporten från december 1999. Importpriserna väntas öka

till följd av stigande oljepriser, men genomslaget i

konsumentledet bedöms bli relativt begränsat bl.a. på grund

av en starkare inhemsk konkurrens. Dessutom bedöms risken

för omfattande kapacitetsrestriktioner som ganska liten

till följd av högre produktivitet i ekonomin och ett ökat

arbetskraftsutbud. Direktionen gör bedömningen att UND1X

underskrider inflationsmålet på ett års sikt men att målet

marginellt överskrids på två års sikt. UND1X väntas ligga

på 2,1 % i mars 2002. Riskbilden antas vara balanserad, i

den meningen att risken för en högre inflation bedöms som

lika stor som risken för en lägre inflation. Direktionen

beslutar att lämna reporäntan oförändrad. En ledamot

reserverar sig mot inflationsrapporten och räntebeslutet

bl.a. med motiveringen att sannolikheten är stor för att

inflationen blir högre än vad som beräknas i

inflationsrapporten och att reporäntan därför bör höjas med

0,5 procentenheter.

Under våren bekräftas bilden av en stark konjunkturuppgång

ytterligare. I Förenta staterna tilltar den ekonomiska

aktiviteten, även om uppgången i oljepriserna ökar

pristrycket något. De internationella oljepriserna sjunker

emellertid något under våren efter den kraftiga uppgången

under 1999 och inledningen av 2000. Under senvåren börjar

kurserna på de internationella aktiebörserna att sjunka

från en mycket hög nivå. Den svenska sysselsättningen

stiger ytterligare, och hushållens konsumtion ökar snabbt

till följd av stigande inkomster och högre tillgångspriser.

Industrikonjunkturen förbättras starkt. Så gott som

samtliga prognosmakare justerar under våren upp sina

prognoser för den svenska tillväxten under de kommande

åren. Så gott som alla varnar dessutom för att den stramare

arbetsmarknaden och ökade importpriser ökat risken för att

UND1X på sikt ska gå över inflationsmålet.

Mot bakgrund av den starka konjunkturen justerar

Riksbanken i inflationsrapporten från juni upp sin

tillväxtprognos ytterligare, framför allt vad gäller 2000

och 2002. Prognosen för 2001 ligger kvar på samma bedömning

som i marsrapporten. Till följd av bl.a. lägre telepriser

och en svagare hyresprisutveckling skrivs prognosen över

inflationen 2001 ned ytterligare. KPI och UND1X väntas

stiga med i genomsnitt 1,4 % respektive 1,6 % under 2001 -

0,2 procentenheter lägre än i marsrapporten.

Inflationstakten väntas i juni 2002 ligga på 1,9 % mätt

enligt både KPI och UND1X. I likhet med i marsrapporten

gör banken bedömningen att risken för kapacitetsbrister är

begränsad. Enligt banken tyder också nya beräkningar på att

omfattningen av lediga resurser i ekonomin tidigare

underskattats. Direktionen gör bedömningen att den

underliggande inflationen hamnar under inflationsmålet på

ett års sikt och på målet på två års sikt. Direktionen

beslutar att lämna reporäntan oförändrad. En ledamot

reserverar sig mot beslutet och anför att reporäntan bör

höjas med 0,5 procentenheter.

Diagram 4. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över KPI

2002 jämfört med Konjunkturinstitutets prognoser vid samma tillfälle

samt utfallet (årsgenomsnitt)

Källa: Riksbanken, KI, SCB

Under sensommaren börjar värdet på den svenska kronan att

sjunka på den internationella valutamarknaden, och under

hösten kommer tecken på en dämpning i både den

internationella och den svenska konjunkturen. I

inflationsrapporten från oktober noterar Riksbanken att

vissa tecken på avmattning i den amerikanska ekonomin

börjar synas. Banken konstaterar dock samtidigt att

utsikterna för den svenska ekonomin inte ändrats på något

avgörande sätt jämfört med den prognos banken gjorde i

juni. Tillväxten för 2002 skrivs upp ytterligare, till 3,0

%. Trots utsikterna för en högre tillväxt justeras

prognosen över UND1X-inflationen 2001 ned med 0,1

procentenheter till i genomsnitt 1,5 %. Nedrevideringen

motiveras bl.a. av att vissa skattesänkningar som

aviserades i budgetpropositionen för 2001 drar ned

inflationen. Inflationstakten enligt UND1X väntas uppgå

till 1,5 % i september 2001 och 1,9 % i september 2002.

Banken upprepar bedömningen att kapacitetsutnyttjandet i

ekonomin sannolikt är något lägre än tidigare beräknat,

vilket gör att risken för kapacitetsrestriktioner är

begränsad.

Direktionen gör vid sitt möte i anslutning till

inflationsrapporten bedömningen att sannolikheten för att

inflationen blir högre än prognosen är större än

sannolikheten för att inflationen blir lägre. Direktionen

räknar därför med att den underliggande inflationen vid

oförändrad reporänta kommer att överstiga inflationsmålet

på två års sikt. Direktionen beslutar dock att lämna

reporäntan oförändrad. En ledamot reserverar sig mot

beslutet och anför att reporäntan bör höjas med 0,5

procentenheter.

Mot slutet av året blir tecknen på en konjunkturavmattning

allt tydligare. Tillväxttakten i Förenta staterna sjunker,

och flertalet av de s.k. ledande indikatorerna pekar mot en

fortsatt dämpning av den ekonomiska aktiviteten. KI:s

barometrar visar på en tydlig avmattning även i den svenska

industrikonjunkturen. Hushållens framtidstro avtar, och

nedgången på den svenska och de internationella

aktiebörserna tilltar under hösten. Utvecklingen gör att

flera prognosmakare justerar ned sina tidigare bedömningar

av tillväxten under de närmaste åren.

I inflationsrapporten från december konstaterar banken

att det höga oljepriset nu börjar dämpa konsumtionen och

hushållens framtidstro. Särskilt märkbart är detta i några

av de större länderna i euroområdet. Banken reviderar dock

inte sina tidigare bedömningar av den internationella

tillväxten utan förväntar sig en gradvis avmattning i OECD-

området under 2001 och 2002. Banken utgår ifrån att den

svenska konjunkturuppgången är stabil, med en stark inhemsk

efterfrågan. Konsumtionen väntas dock bli något svagare än

vad som tidigare beräknats bl.a. på grund av sjunkande

aktiekurser. Sveriges BNP bedöms öka med 3,4 % 2001 och 2,9

% 2002. I sitt huvudscenario räknar banken med att UND1X i

genomsnitt stiger med 1,7 % under 2001 och 1,8 % under

2002. I december 2001 och 2002 förväntas inflationen ligga

på 1,8 % respektive 2,1 % enligt KPI och 1,8 % respektive

1,9 % enligt UND1X.

Enligt banken finns det en klar risk för att inflationen

framöver blir högre än inflationsmålet på 2 %. De s.k.

uppåtrisker som nämns är bl.a. att lönerna ökar mer än

väntat och att oljepriset ligger kvar på en hög nivå. En

ytterligare risk är att den svenska kronan försvagas mer än

väntat. Med hänsyn tagen till riskerna gör banken

bedömningen att UND1X stiger till 2,3 % på två års sikt.

KPI väntas under samma tidsperiod stiga till 2,5 %.

Direktionen beslutar att höja reporäntan med 0,25

procentenheter till 4 %. En ledamot reserverar sig mot

höjningen bl.a. med motiveringen att en svagare

internationell konjunktur ökar sannolikheten för en lägre

svensk inflation under de närmaste åren.

Bedömningar av 2002 gjorda 2001

Inledningen av 2001 symboliseras av en relativt snabb

nedgång i den internationella konjunkturen, framför allt i

Förenta staterna. Under årets första tre månader sänker den

amerikanska centralbanken, Federal Reserv, sin styrränta

med 1,5 procentenheter för att dämpa nedgången och

stimulera en återhämtning. Kursnedgången på världens

aktiebörser tilltar, speciellt vad gäller teknikrelaterade

aktier, och räntorna sjunker till följd av svagare

ekonomiska utsikter. Även den svenska industrikonjunkturen

försämras relativt snabbt, och hushållens optimism om den

ekonomiska framtiden avtar. Värdet på kronan fortsätter att

sjunka efter nedgången under andra halvan av 2000.

I ljuset av den snabba konjunkturförsämringen skriver

Riksbanken ned sina tillväxtprognoser i inflationsrapporten

från mars 2001. Sveriges BNP bedöms stiga med 2,4 % både

2001 och 2002, vilket är 1 procentenhet respektive 0,5

procentenheter lägre än bankens bedömning i december.

Samtidigt räknar banken i sin första officiella bedömning

av 2003 med att BNP under det året ökar med 2,7 %. Den

svagare konjunkturen och ett minskat tryck från

importpriserna gör att direktionen skriver ned prognosen

över UND1X-inflationen 2001 till en uppgång på i genomsnitt

1,5 %. UND1X-inflationen för 2002 skrivs däremot upp till i

genomsnitt 1,9 %, bl.a. på grund av att riksbanken nu

räknar med att maxtaxan inte kommer att räknas in i KPI och

UND1X när den införs 2002. Det får till effekt att

inflationen 2002 blir något högre än vad som tidigare

antagits.

Direktionen gör bedömningen att riskerna för en lägre

inflation är större än riskerna för en högre inflation.

Inflationen förväntas dock i huvudsak ligga i linje med

inflationsmålet på ett och två års sikt. En enig direktion

beslutar att lämna reporäntan oförändrad.

Under perioden mars till maj ökar priserna betydligt mer

än vad Riksbanken tidigare räknat med. Inflationstakten

mätt enligt KPI stiger till 3 % i maj bl.a. på grund av

kraftigt stigande priser på kött, el- och teleprodukter.

Under våren blir det också tydligt att konjunkturnedgången

i USA i högre grad än vad som tidigare förväntats sprider

sig till Europa. Federal Reserve fortsätter att sänka den

amerikanska reporäntan. I början av maj sänker också den

europeiska centralbanken, ECB, sin styrränta med 0,25

procentenheter. Värdet på den svenska kronan sjunker

ytterligare under april och maj och obligationsräntorna

stiger.

I inflationsrapporten från maj skriver Riksbanken ned

både den svenska och internationella tillväxtprognosen för

2001 ytterligare. Däremot skrivs BNP-prognoserna för 2002

och 2003 upp något, till 2,5 % respektive 2,9 %. Samtidigt

justeras UND1X-inflationen för 2001 upp kraftigt till följd

av vårens prishöjningar. Prognosen över UND1X 2002 skrivs

upp med 0,2 procentenheter till en inflation på i

genomsnitt 2,1 %.

Diagram 5. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över UND1X

2002 jämförda med Konjunkturinstitutets prognoser vid samma tillfälle

samt utfallet

Källa: Riksbanken, KI, SCB

Direktionen bedömer dock att prishöjningarna under våren

till stor del är temporära och att inflationen på ett till

två års sikt utvecklas i linje med inflationsmålet. Risken

för lägre inflation på grund av konjunkturnedgången uppvägs

enligt direktionen av risken för högre inflation till följd

av kronans försvagning och ett fortsatt högt

kapacitetsutnyttjande i ekonomin. I juni 2002 och 2003

väntas inflationen mätt enligt UND1X ligga på 1,8 %

respektive 2,1 %. En enhällig direktion beslutar att lämna

reporäntan oförändrad.

I slutet av maj och början av juni försvagas kronan

ytterligare, och vid tre tillfällen under juni intervenerar

Riksbanken på valutamarknaden för att stärka kronan.

Industrikonjunkturen fortsätter att försvagas, enligt KI:s

barometrar. Vid direktionens möte i juli 2001 beslutar

direktionen att höja reporäntan med 0,25 procentenheter med

motiveringen att risken ökat för att inflationen på ett

till två års sikt ska överstiga inflationsmålet.

Anledningen är att resursutnyttjandet i ekonomin

fortfarande är högt, trots avmattningen, samtidigt som

kronan är lågt värderad. Risken finns också att

prishöjningarna under våren påverkar

inflationsförväntningarna i samhället. Tre ledamöter

reserverar sig mot beslutet. Riksbankschefens utslagsröst i

direktionen avgör till förmån för en räntehöjning.

Den amerikanska centralbanken fortsätter att sänka sin

styrränta under sommaren för att dämpa konjunkturnedgången

samtidigt som aktiekurserna på världens olika börser

fortsätter att sjunka.

Efter terrorattackerna i Förenta staterna den 11

september 2001 sänker flertalet av världens centralbanker,

inklusive Riksbanken, sina styrräntor med en halv

procentenhet. Riksbanken motiverar beslutet med att

terrordåden riskerar att ytterligare dämpa den

internationella efterfrågan. Det skulle kunna göra att

inflationen på ett till två års sikt underskrider

inflationsmålet.

I inflationsrapporten från oktober skriver Riksbanken på

nytt ned prognoserna över tillväxten de närmaste åren. BNP-

prognosen för den svenska ekonomin skrivs ned med 0,7

respektive 0,3 procentenheter till en tillväxt på 1,3 %

2001 och 2,2 % 2002. Bedömningen av tillväxten 2003

justeras ned med 0,1 procentenheter till 2,8 %. Prognoserna

över UND1-inflationen skrivs dock upp med 0,3

procentenheter för både 2001 och 2002 till en inflation på

2,8 % respektive 2,4 %. Direktionen gör dock bedömningen

att den svenska inflationen på ett till två års sikt kommer

att ligga i linje med inflationsmålet. Lägre

internationella priser förväntas uppväga ett stigande

inflationstryck till följd av den svagare kronan. I

september 2002 och 2003 väntas inflationen mätt enligt

UND1X ligga på 1,7 % respektive 2,0 %. En enig direktion

beslutar att lämna reporäntan oförändrad.

Konjunkturen försämras ytterligare under senhösten i

såväl Förenta staterna som Europa och Japan, bl.a. som en

effekt av oron efter terrordåden. Både internationella och

svenska prognosmakare skriver löpande ned sina prognoser

över tillväxten i världsekonomin de närmaste åren. Till

följd av nedgången och den ekonomiska osäkerheten

fortsätter den amerikanska centralbanken att sänka

styrräntan. I slutet av året når styrräntan en nivå på 1,75

%. Även den europeiska centralbanken, ECB, sänker

styrräntan med en halv procentenhet vid mitten av november.

Flertalet industriländer, framför allt Förenta staterna,

beslutar också om omfattande finanspolitiska

stimulansåtgärder för att motverka en ytterligare

fördjupning av konjunkturen. Den svenska kronan stärks

under senhösten efter den kraftiga försvagningen i

anslutning till den finansiella oron efter terrordåden i

Förenta staterna.

I inflationsrapporten från december 2001 skriver Riksbanken

ytterligare ned sin bedömning av både den internationella

och den svenska tillväxten de närmaste åren. Riksbanken

räknar dock med att en återhämtning i världsekonomin inleds

vid mitten av 2002. Sveriges BNP väntas nu stiga med 1,2 %

2001, 1,8 % 2002 och 2,4 % 2003. Inflationen mätt enligt

UND1X bedöms stiga med i genomsnitt 2,7 % 2001 och 2,1 %

2002 - 0,1 procentenheter respektive 0,3 procentenheter

lägre än prognosen i inflationsrapporten från oktober.

Enligt rapporten är prishöjningarna under 2001 till stor

del av tillfällig natur, och enligt direktionens bedömning

kommer den svenska inflationen att utvecklas i linje med

inflationsmålet på två års sikt. I december 2002 och 2003

väntas UND1X ligga på 2 % respektive 1,9 %. Reporäntan

lämnas oförändrad på 3,75 %. En ledamot reserverar sig mot

beslutet och menar att reporäntan bör sänkas med 0,25 %

till följd av den svaga konjunkturutvecklingen.

Bedömningar av 2002 gjorda 2002

Under de första månaderna av 2002 syns tydliga tecken på

återhämtning i internationella konjunkturen, efter

nedgången 2001 och den extra osäkerhet som följde på

terrorattackerna i september. De kraftiga räntesänkningarna

och stimulanserna via finanspolitiken i flertalet större

industriländer börjar nu ge effekt på den ekonomiska

aktiviteten. Både hushållens och företagens optimism om

framtiden stiger, framför allt i Förenta staterna men även

i Europa och andra delar av världen. Till en följd av bl.a.

låga företagsvinster och redovisningsskandalen i det

amerikanska företaget Enron sjunker kurserna på världens

aktiebörser under inledningen av 2002, efter en uppgång mot

slutet av 2001. Räntorna stiger och prognosmakare börjar

revidera upp sina prognoser över både den internationella

och svenska tillväxten.

Även den svenska konjunkturen visar tecken på uppgång.

KI:s barometrar för första kvartalet och andra ledande

index visar på en återhämtning i industrikonjunkturen sedan

bottennivån hösten 2001. Företagen är också relativt

optimistiska om orderingången och produktionen framöver.

Hushållens framtidsförväntningar stiger, även om

konsumtionen utvecklas relativt svagt i början av året.

Kronan fortsätter att stärkas. Trots det ligger inflationen

mätt enligt UND1X över 3 % under första kvartalet.

I inflationsrapporten från mars konstaterar Riksbanken

att de internationella tillväxtutsikterna förbättrats och

att det senaste årets avmattning ser ut att bli relativt

mild. Banken räknar med att BNP i OECD-området stiger med

runt 1 % 2002 och 3 % både 2003 och 2004, vilket är något

högre än den bedömning som gjordes i decemberrapporten. Den

svenska BNP-tillväxten för 2002 skrivs ned med 0,2

procentenheter till 1,6 %, samtidigt som prognosen för 2003

skrivs upp med 0,6 procentenheter till en tillväxt på 3 %.

År 2004 väntas BNP stiga med 2,6 %. Riksbanken konstaterar

vidare att inflationen stigit mer än förväntat under de

senaste månaderna. Uppgången beror till stor del på

prisökningarna på t.ex. energi och kött men också på att

priserna på övriga inhemska varor och tjänster stigit

relativt kraftigt. Detta förklaras, enligt banken, av att

resursutnyttjandet i ekonomin, trots den svaga

konjunkturen, sannolikt är högre än tidigare beräknat.

Detta bidrar till att banken justerar upp sin bedömning av

den svenska ekonomins inflationsbenägenhet.

I sitt huvudscenario räknar banken med att priserna mätt

enligt KPI stiger med i genomsnitt 2,3 % respektive 2,2 %

2002 och 2003. Mätt enligt UND1X väntas en inflationen på i

genomsnitt 2,6 % 2002 och 2,1 % 2003. Risken för högre

inflation än i huvudscenariot anses dock vara större än

risken för lägre inflation, bl.a. på grund av risken för

fortsatt stigande inhemska priser. Direktionen gör

bedömningen att den höga inflationen kommer att sjunka

under den närmaste tiden men att inflationen mätt enligt

UND1X kommer att ligga över inflationsmålet på ett till två

års sikt. Direktionen beslutar att höja reporäntan med 0,25

procentenheter, till en nivå på 4 %. En ledamot reserverar

sig mot beslutet och anför att reporäntan bör höjas med 0,5

procentenheter.

Diagram 6. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över BNP-

tillväxten 2002 jämförda med Konjunkturinstitutets prognoser vid

samma tillfälle samt utfallet

Källa: Riksbanken, KI, SCB

En månad senare, vid mötet i slutet av april 2002, beslutar

en enhällig direktion att höja reporäntan med ytterligare

0,25 procentenheter, till en nivå på 4,25 %. Beslutet

motiveras bl.a. med att återhämtningen i Förenta staterna

varit starkare än vad som tidigare antagits samtidigt som

den svenska inflationen fortfarande bedöms ligga över

inflationsmålet på ett till två års sikt, trots höjningen

av reporäntan i mars. Tillväxten i både OECD-området och

Sverige väntas under 2003 och 2004 uppgå till omkring 2,5-3

% per år - något lägre än den bedömning som gjordes i

marsrapporten. I anslutning till beslutet anger direktionen

att reporäntan kan behöva höjas ytterligare om efterfrågan

i Sverige och omvärlden fortsätter att förstärkas.

Under senvåren och försommaren tilltar den internationella

återhämtningen, även om det samtidigt kommer signaler om

att uppgången i euroområdet, och då speciellt i Tyskland,

är relativt svag. Optimismen hos hushållen och företagen

dämpas något, och oljepriset stiger på grund av en

tilltagande oro om en militär konflikt i Irak. Kurserna på

världens aktiebörser fortsätter att sjunka under senvåren,

främst på IT- och telekommunikationsaktier.

Orderingången hos de svenska företagen stiger, men

utfallet är svagare än vad företagen tidigare räknat med,

visar KI:s barometrar för andra kvartalet. Den höga

inflationen i början av 2002 sjunker under senvåren, och de

svenska hushållen är fortfarande relativt optimistiska om

den framtida utvecklingen.

I inflationsrapporten från juni konstaterar Riksbanken

att tecknen på en konjunkturuppgång blivit tydligare, även

om osäkerheten fortfarande är stor. Det stigande oljepriset

verkar dock dämpande på efterfrågan. BNP i OECD-området

bedöms stiga med 1,4 % 2002 och 2,6 % respektive 2,7 % 2003

och 2004. Sveriges BNP väntas öka med 1,6 % 2002, 2,7 %

2003 och 2,5 % 2004. I huvudscenariot bedöms UND1X-

inflationen uppgå till 1,9 % respektive 2 % på ett och två

års sikt. De största riskerna för stigande inflation är

löneutvecklingen och det inhemska pristrycket. Detta gör

att risken för att inflationen blir högre än i

huvudscenariot anses vara större än risken för lägre

inflation. Justerat för riskerna bedöms därför UND1X stiga

med 2 % respektive 2,1 % på ett till två års sikt.

Direktionen gör bedömningen att inflationen ligger i linje

med inflationsmålet de närmaste åren. Direktionen beslutar

hålla reporäntan oförändrad. En ledamot reserverar sig mot

beslutet och anför att reporäntan bör höjas med 0,25

procentenheter. Enligt reservanten blir inflationen under

de närmaste åren några tiondelar högre än vad som anges i

inflationsrapporten.

Under sommaren och hösten accelererar kursfallen på

världens aktiebörser, bl.a. på grund av nya

redovisningsskandaler i t.ex. bolaget Worldcom. Oron på

finansmarknaderna förstärks av stigande risk för krig i

Irak. Under perioden juni till oktober sjunker börskurserna

i Förenta staterna med knappt 30 % samtidigt som kurserna i

Sverige under samma tid faller med knappt 40 %. I takt med

börsfallen dämpas hushållens och företagens optimism i både

Förenta staterna och euroområdet, och räntorna faller. Även

i Sverige minskar optimismen hos hushållen och i företagen.

I KI:s olika barometrar redovisar företagen en betydligt

lägre orderingång och produktion än förväntat, och

statistiken från detaljhandeln visar på en avtagande privat

konsumtion. Flertalet prognosmakare reviderar ned sina

prognoser över den internationella och svenska tillväxten.

Under senhösten börjar kurserna på de internationella

aktiebörserna stiga något från bottennivån i början av

oktober.

I inflationsrapporten från oktober konstaterar Riksbanken

att tillväxtutsikterna försämrats under de senaste

månaderna, vilket gör att den internationella

återhämtningen blir svagare och mer utdragen än vad banken

tidigare räknat med. Tillväxten i både OECD-området och

Sverige under 2002 och 2003 revideras ned jämfört med

bedömningarna i junirapporten. Den svenska tillväxten

försvagas också av att finanspolitiken väntas bli mindre

expansiv under de närmaste åren. I huvudscenariot väntas

UND1X stiga med i genomsnitt 2,6 % 2002 och 1,9 % 2003. I

september 2003 och 2004 bedöms UND1X-inflationen uppgå till

1,8 % respektive 1,9 %. Direktionen gör bedömningen att

inflationen kommer att ligga något under inflationsmålet på

ett till två års sikt. De stora svängningarna på

finansmarknaderna gör, enligt direktionen, att utvecklingen

är svårbedömd. Direktionen beslutar att hålla reporäntan

oförändrad men anger samtidigt att den avser att hålla ett

extra sammanträde en månad senare för att göra en ny

bedömning av situationen. En ledamot reserverar sig mot

beslutet. Ledamoten anför att bedömningen i

inflationsrapporten talar för att reporäntan bör sänkas med

0,25 procentenheter.

Vid sammanträdet i mitten av november beslutar en

enhällig direktion att sänka reporäntan med 0,25

procentenheter till 4 %. Direktionen motiverar beslutet med

att den senaste informationen visar att konjunkturen är

fortsatt svag i såväl Förenta staterna som Europa. Svagare

industrikonjunktur och lägre export talar för att den

svenska tillväxten blir lägre än vad som förväntades i

inflationsrapporten från oktober, vilket bidrar till att

dämpa pristrycket. Inflationen väntas, enligt direktionen,

ligga under inflationsmålet på ett till två års sikt.

Den internationella konjunkturen försvagas ytterligare

under återstoden av 2002, bl.a. på grund av risken för krig

i Irak. I mitten av november sänker den amerikanska

centralbanken sin styrränta med 0,5 procentenheter till

1,25 %, den lägsta nivå som noterats sedan början av 1960-

talet. I början av december följer den europeiska

centralbanken efter och sänker sin styrränta med en halv

procentenhet. I inflationsrapporten från december skriver

Riksbanken ned prognoserna för såväl den internationella

som den svenska utvecklingen. Den svagare konjunkturen

bidrar till att dämpa pristrycket, och banken räknar i sitt

huvudscenario med att UND1X stiger med i genomsnitt 1,9 %

under både 2003 och 2004. Samtidigt bedöms risken för lägre

inflation än i huvudscenariot vara större än risken för

högre inflation. Justerat för risken bedöms UND1X stiga med

1,9 % 2003 och 1,8 % 2004. Direktionen beslutar sänka

reporäntan med ytterligare 0,25 procentenheter till en nivå

på 3,75 %. En ledamot reserverar sig mot beslutet.

Ledamoten anför att riskbilden är balanserad, till skillnad

från bedömningen i inflationsrapporten. Risken för lägre

inflation är lika stor som risken för högre inflation,

varför reporäntan bör hållas oförändrad, enligt ledamoten.

Riksbankens räntepolitik 2000-2002 med anledning av

prognoserna

Som redovisats tidigare under avsnittet Inflationsmålet och

räntebeslutsregler styrs Riksbankens räntepolitik lite

förenklat av följande handlingsregel: Om Riksbankens

inflationsprognos - där inflationen mäts med UND1X och

under antagandet om en oförändrad reporänta - pekar mot att

inflationen på ett till två års sikt avviker från

inflationsmålet ska reporäntan normalt förändras (skäl till

avvikelser från regeln redovisas under avsnittet

Inflationsmålet och räntebeslutsregler). En prognos över 2

% innebär att reporäntan normalt ska höjas och en prognos

under 2 % att reporäntan ska sänkas.

En naturlig ansats i en utvärdering av penningpolitiken

är att försöka utröna om Riksbanken varit konsekvent i sin

räntepolitik. Har banken givit de prognoser man presenterat

i inflationsrapporterna och beslutsprotokollen, förändrat

reporäntan i den riktning som prognoserna indikerat och i

rätt proportioner?

På våren 2002 gjorde Konjunkturinstitutet, på uppdrag av

finansutskottets kansli, ett underlag för utvärderingen av

penningpolitiken 1999-2001. I underlaget belystes bl.a.

frågan om Riksbanken följt sin enkla handlingsregel under

perioden 1997-2001. Resultaten tydde i korthet på att

Riksbanken ganska väl följt den enkla handlingsregeln,

bortsett från två tillfällen. Det ena tillfället var i

slutet av 1998 och början av 1999 då reporäntan, i

förhållande till handlingsregeln, sänktes extra mycket. Det

andra tillfället var i början av 2000 då reporäntan höjdes

relativt kraftigt.

En genomgång av Riksbankens inflationsrapporter vid de

aktuella tidpunkterna tyder på att avvikelsen 1998/99

sannolikt kan förklaras av den stora osäkerhet om både den

reala och finansiella utvecklingen som rådde i samband med

den globala finansiella oron i slutet av 1998 och början av

1999. En möjlig förklaring till den i jämförelse stora

räntehöjningen på 0,5 procentenheter i februari 2000 kan

vara de då stundande löneförhandlingarna och de prognoser

om stora lönelyft som flera olika bedömare gjorde i början

av 2000.

Riksbanken redovisar i inflationsrapporten från mars 2003

i avsnittet Underlag för utvärdering av penningpolitiken

2000-2002 en liknande analys av Riksbankens ränteagerande.

Riksbankens slutsats är att bankens agerande under perioden

varit konsekvent. Skillnaden mellan den faktiska reporäntan

under perioden och den reporänta som följer av skattningar

av den enkla handlingsregeln är relativt små. Riksbankens

analys visar i korthet att reporäntan var något för hög

under 2000 i förhållande till handlingsregeln, vilket är

ungefär samma resultat som KI kom fram till i sin analys.

Under första halvåret 2001 låg reporäntan i linje med

regeln medan den var lägre än regeln i slutet av 2001,

enligt Riksbankens skattningar.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att utvärderingen visar att

inflationen mätt enligt både KPI och UND1X i genomsnitt

legat över Riksbankens inflationsmål på 2 % under den

undersökta perioden 2000-2002. Inflationen har dock legat

inom det uppsatta toleransintervallet på ( 1 procentenhet.

Överskridandet beror bl.a. på kraftiga men tillfälliga

prishöjningar på t.ex. energi, kött och grönsaker.

Genomgången av de enskilda åren under perioden 2000-2002

gör också att utskottet i efterhand kan konstatera att

Riksbanken i sina prognoser för 2000 överskattade

inflationstakten samtidigt som man underskattade tillväxten

i den svenska ekonomin. För åren 2001 och 2002 var

förhållandena de omvända. För dessa år överskattade

Riksbanken som regel tillväxten samtidigt som banken av

olika skäl underskattade inflationstrycket.

Utskottet kan dock samtidigt konstatera att Riksbankens

prognoser står sig förhållandevis väl i jämförelse med

andra prognosinstituts bedömningar under samma period. Så

gott som samtliga prognosinstitut, både svenska och

internationella, gjorde under den aktuella perioden samma

över- och underskattningar av både tillväxten och

inflationen som Riksbanken gjorde.

Olika skattningar av Riksbankens agerande

visar också att Riksbanken i huvudsak

utformat penningpolitiken i enlighet med

sin egen officiella handlingsregel, dvs.

att sänka eller höja reporäntan när

prognoserna visar att inflationen på ett

till två års sikt under- eller

överskrider inflationsmålet. Riksbankens

ränteförändringar under den undersökta

perioden följer i stort sett

handlingsregeln, förutom vid något eller

några enstaka tillfällen.

Fördelningen av Riksbankens resultat och

frågan om ansvarsfrihet för fullmäktige

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksbanksfullmäktige och

Riksbankens direktion beviljas ansvarsfrihet för

sin förvaltning av Riksbanken under 2002. Utskottet

föreslår också att riksdagen fastställer

Riksbankens balans- och resultaträkningar samt

godkänner fullmäktiges förslag till disposition av

2002 års resultat. Det innebär att Riksbanken

levererar in 7,5 miljarder kronor till statsverket,

att 12,4 miljarder kronor avräknas från

dispositionsfonden och att 4,8 miljarder kronor

överförs till resultatutjämningsfonden.

Bolagiseringen av Riksbankens kontanthantering

Den 1 juni 1999 övertog det nybildade bolaget PSAB Pengar i

Sverige AB huvuddelen av ansvaret för Riksbankens

kontanthantering. Bolaget fungerade fram till 2002 som ett

helägt dotterbolag till Riksbanken med uppgift att svara

för distribution, lagerhållning samt äkthets- och

kvalitetskontroll av kontanter. Det hade också möjlighet

att konkurrera på marknaden för betalnings- och

kontanthanteringstjänster med sådana uppgifter som

uppräkning av dagskassor, drift av serviceboxar, laddning

av sedelautomater samt värdetransporter.

Under 2002 delades bolaget upp i två separata bolag -

Svensk Kontantförsörjning AB (SKAB) och Pengar i Sverige AB

- där SKAB är ett helägt dotterbolag till Riksbanken och

Pengar i Sverige AB är dotterbolag till SKAB. Delningen

genomfördes formellt den 1 september 2002, men de båda

bolagen hade gemensam produktion fram t.o.m. den 16

februari 2003.

Av Riksbankens årsredovisning för 2002 framgår att den

konkurrensutsatta verksamheten (PSAB) ska säljas under 2003

och att Riksbanken prövar möjligheten att överlåta

resterande verksamhet (SKAB) till affärsbankerna.

När PSAB bildades 1999 överförde Riksbanken till bolaget

apportegendom och kapital på sammanlagt 419 miljoner

kronor. SKAB har därefter i december 2002 erhållit

ytterligare 200 miljoner kronor i aktieägartillskott.

Riksbanken har därefter av försiktighetsskäl skrivit ned

sitt aktieägarinnehav i SKAB/PSAB till 15 miljoner kronor,

dvs. med sammanlagt 604 miljoner kronor. Riksbanken har

utöver dessa nedskrivningar haft andra kostnader

förknippade med bolagiseringen av kontanthanteringen, bl.a.

konsultarvoden.

Riksdagens revisorer svarar för den årliga granskningen

av Riksbankens redovisning. Enligt vad finansutskottet

inhämtat har revisorerna givit två konsulter verksamma vid

Handelshögskolan i Stockholm i uppdrag att närmare granska

de kostnader som Riksbankens bolagisering av

kontanthanteringen har fört med sig. I uppdraget ingår

bl.a. att undersöka vad bolagiseringen hittills har kostat

Riksbanken brutto, att försöka utröna hur mycket

kontanthanteringen skulle ha kostat om den legat kvar i

banken samt även att bedöma vad som orsakat de höga

kostnaderna. Konsulterna ska redovisa resultatet av sin

undersökning till revisorerna i början av juni 2003.

Riktlinjer för Riksbankens vinstdisposition

Riksbanken har sedan 1987 års bokslut värderat tillgångar och skulder

till marknadsvärden. Denna princip innefattade från början

dock inte guldinnehavet som fram till årsskiftet 1998/99

fördes upp med samma, mycket låga bokföringsvärde som gällt

sedan 1950-talet.

Övergången till en marknadsvärdering medförde att

Riksbankens värdepappersportfölj kom att exponeras för

valuta- och ränterisker på ett mer påtagligt sätt än

tidigare. För att motverka de fluktuationer detta kunde ge

upphov till på resultatet och inleveranserna till staten

fastställde riksbanksfullmäktige 1988 nya riktlinjer för

dispositionen av Riksbankens resultat. Förenklat uttryckt

innebar de nya riktlinjerna att Riksbanken varje år skulle

leverera in 80 % av sitt överskott till staten medan

resterande 20 % skulle användas för att bygga upp det egna

kapitalet. Mer detaljerat innebar riktlinjerna följande:

1. Inleveranserna till statsverket ska varje år motsvara

80 % av de fem senaste årens genomsnittliga resultat före

bokslutsdispositioner. Det inlevererade beloppet ska

avrundas till jämnt 100-tal miljoner kronor.

2. Till dispositionsfonden ska årligen avsättas 10 % av

samma underlag. Avsättningar till dispositionsfonden ska

dock bara göras i den mån årets resultatet överstiger den

beräknade inleveransen till staten.

3. Återstoden av årets resultat före bokslutsdispositioner

ska föras till/från resultatutjämningsfonden.

4. Den resultatpåverkan som uppkom vid en eventuell

uppskrivning eller nedskrivning av kronans värde skulle

enligt de ursprungliga riktlinjerna inte påverka det

årsgenomsnitt som lades till grund för inleveranserna

till statsverket. Vid en av fullmäktige beslutad

justering av växelkursen borde i stället

dispositionsfonden utnyttjas.

Riktlinjerna kom i denna form att tillämpas fram t.o.m.

1992 års bokslut. Efter det att kronan släppts fri

modifierade emellertid fullmäktige den fjärde punkten och

fr.o.m. 1993 års bokslut har gällt att underlaget för

inleveranserna ska utgöras av de fem senaste årens

genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner

exklusive den resultatpåverkan som en ändrad kronkurs haft.

Varje förändring av kronkursen påverkar därmed underlaget

för inleveranserna. Har kronan fallit i värde ska

beräkningsunderlaget minskas, och inleveransen blir då i

motsvarande mån mindre. Har kronan stärkts ska

beräkningsunderlaget ökas, vilket gör att inleveransen blir

större.

I 1999 års bokslut modifierades riktlinjerna i

ytterligare ett avseende, vilket hade sin upprinnelse i att

Riksbanken året innan gått över till att marknadsvärdera

sitt guldinnehav. Den orealiserade värdestegring som

uppkommit på detta innehav har i de fyra senaste boksluten

behandlats på samma sätt som en valutakurseffekt och

således fått påverka inleveransens storlek. Därmed utgörs

numera underlaget för inleveranserna av de fem senaste

årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner

men efter det att valutakurseffekter och guldvärdeeffekter

räknats bort.

Fullmäktiges förslag till disposition av 2002 års

resultat

För 2002 uppvisar Riksbanken före bokslutsdispositioner ett

underskott på 71 miljoner kronor. Kronan stärktes under det

gångna året, vilket medförde att Riksbankens utländska

tillgångar blev mindre värda räknat i kronor. I enlighet

med de fastlagda riktlinjerna ska ett belopp motsvarande

denna valutakurseffekt tas från dispositionsfonden och

läggas till resultatet som därmed ökar med 13 161 miljoner

kronor.

Omvärderingen av Riksbankens guldinnehav ska behandlas på

motsvarande sätt. Riksbankens guldtillgångar uppgick

oförändrat till 185,4 ton, men det bokförda värdet av detta

innehav ökade under året med 774 miljoner kronor. Årets

resultat ska därför minskas med ett lika stort belopp som i

stället förs till dispositionsfonden.

Efter det att valutakurseffekten och omvärderingen av

guldtillgångarna har räknats bort uppgår resultatet före

bokslutsdispositioner därmed till

(-71 + 13 161 - 774 =) 12 316 miljoner kronor. Detta

resultat ligger till grund för beräkningen av inleveransen

och ska fördelas så att

- en post motsvarande 80 % av de fem senaste årens

genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner

(avrundad till närmast 100-tal miljoner kronor) levereras

in till statsverket,

- resterande belopp av beräkningsunderlaget sätts av till

resultatutjämningsfonden.

De fem senaste årens genomsnittliga resultat före

bokslutsdispositioner uppgår till 9 402 miljoner kronor och

80 % härav, eller avrundat 7 500 miljoner kronor, ska

levereras in till statsverket. Eftersom inleveransen är

större än årets resultat ska någon avsättning motsvarande

10 % av samma genomsnittsresultat inte göras till

dispositionsfonden.

Fullmäktiges förslag innebär således att 7,5 miljarder

kronor levereras in till statsverket. De föreslagna

vinstdispositionerna leder till att

resultatutjämningsfonden ökar med 4,8 miljarder kronor

medan dispositionsfonden minskar med netto 12,4 miljarder

kronor.

Riksdagens revisorer tillstyrker att fullmäktige och

direktionen beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning. De

tillstyrker också att balans- och resultaträkningarna för

2002 fastställs.

Finansutskottets ställningstagande

Främst till följd av kronans fall ökade Riksbankens eget

kapital snabbt under andra hälften av 1990-talet. På fem år

fördubblades det. Fullmäktige föreslog därför våren 2001

att Riksbanken utöver den reguljärt fastställda

inleveransen skulle leverera in 20 miljarder kronor extra

till statsverket. Även förra året föreslog en majoritet av

fullmäktiges ledamöter att Riksbanken skulle leverera in 20

miljarder kronor extra till statsverket. Fullmäktige

föreslår nu att årets inleverans i enlighet med tidigare

fastlagda regler ska uppgå till 7,5 miljarder kronor.

Förslaget innebär att Riksbanken på tre år har levererat in

sammanlagt 63 miljarder kronor till statsverket, varav 40

miljarder kronor i form av särskilda inleveranser. Trots

dessa betydande inleveranser försvagas bankens eget kapital

under samma period med endast 23,5 miljarder kronor.

Finansutskottet har inget att invända mot fullmäktiges

förslag till disposition av 2002 års resultat. Liksom

Riksdagens revisorer tillstyrker utskottet också att

riksdagen fastställer de balans- och resultaträkningar som

finns intagna i Riksbankens årsredovisning. Balansräkningen

och resultaträkningen framgår också av bilaga 2 till detta

betänkande.

Riksdagens revisorer prövar för närvarande frågan om

Riksbankens kostnader för bolagiseringen av

kontanthanteringen. I avvaktan på resultatet av denna

undersökning har utskottet tills vidare avstått från att

pröva denna fråga närmare. Utskottet har vid sin granskning

av Riksbankens förvaltning under 2002 i övrigt inte funnit

något som ger anledning till särskilt uttalande. I likhet

med Riksdagens revisorer tillstyrker utskottet därför att

Riksbanksfullmäktige och Riksbankens direktion beviljas

ansvarsfrihet för sin förvaltning under 2002.

Lagreglering av principerna för

Riksbankens inleveranser

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår en motion

med förslag om lagreglering av vilka principer som

skall gälla för Riksbankens utdelning av överskott.

Jämför reservation 1 (m).

Motionen

Moderata samlingspartiet anser i motion Fi8 att man bör

överväga att i riksbankslagen införa en paragraf som

reglerar Riksbankens soliditet och därmed utdelningen till

staten. Lagregleringen bör innebära att utdelning inte får

göras om det leder till att en eftersträvad nivå på det

egna kapitalet inte kan upprätthållas. Motionärerna

föreslår att riksdagsstyrelsen ska få i uppdrag att utreda

det framförda förslaget om en reglering i riksbankslagen av

vilka principer som ska gälla för utdelning av Riksbankens

överskott till staten (yrkande 2).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet behandlade förra året några snarlika

motionsyrkanden och konstaterade då att fullmäktige för sin

del ansett att frågan om en lagreglering av Riksbankens

balansräkning och vinstdispositioner inte borde

aktualiseras förrän i samband med ett eventuellt svenskt

inträde i valutaunionen. Utskottet delade denna uppfattning

och avstyrkte därför motionerna.

I den nu aktuella motionen är utgångspunkten för den

föreslagna lagre- gleringen att Riksbanken ska

upprätthålla en viss soliditet. Utskottet vill därför

framhålla följande. Trots de senaste årens betydande

inleveranser till statsverket har Riksbanken såväl i

förhållande till tidigare som internationellt sett en god

soliditet[1]. Riksbankens soliditet har sedan 1989

utvecklats på följande sätt.

Riksbankens soliditet 1989-2002

Procent

---------------------------------

År Soliditet År

Soliditet

---------------------------------

1989 32,0 1996 41,1

---------------------------------

1990 35,0 1997 49,6

---------------------------------

1991 26,7 1998 55,6

---------------------------------

1992 17,3 1999 50,5

---------------------------------

1993 30,3 2000 53,8

---------------------------------

1994 24,0 2001 49,5

---------------------------------

1995 29,8 2002 44,4

---------------------------------

Som framgår av sammanställningen har nivån på

Riksbankens soliditet varierat, men den var ändå

under 2002 väsentligt högre än under första

hälften av 1990-talet.

Även internationellt sett har Riksbanken en

god soliditet, vilket framgår av följande

jämförelse.

Vissa centralbankers soliditet 1999-2002

Procent

-----------------------------------

| |2002 |2001 |2000 |1999

|

-----------------------------------

|Sverige |44,4 |49,5 |53,8 |50,5

|

-----------------------------------

|EMU |15 |27 |25 |18 |

-----------------------------------

|Norge |- |4,6 |6,5 |6,5|

-----------------------------------

|Danmark |13 |16 |19 |15 |

-----------------------------------

|Finland |31 |42 |46 |31 |

-----------------------------------

|Storbritannien|12|13 |5,6 |6,3|

-----------------------------------

-----------------------------------

Anm. För Norges Bank saknas uppgift för 2002

Riksbankens ekonomiska styrka är således

fortfarande god. Det finns därför inte

anledning att nu aktualisera frågan om en

lagreglering av Riksbankens

vinstdispositioner. Utskottet avstyrker

därför motion Fi8 (m) yrkande 2.

Finans- och strukturpolitikens

ansvar för

inflationsbekämpningen

Utskottets förslag i korthet

Det är naturligt att det förekommer

ett samspel mellan penningpolitiken

och finanspolitiken. Det finns dock,

enligt utskottets mening, ingen

anledning att föreslå att riksdagen

gör ett uttalande av det slag som

föreslås i motionen. Utskottet

avstyrker motionen.

Jämför reservation 2 (m).

Motionerna

I motion Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

anförs att finanspolitiken måste ge

förutsättningar för en långsiktigt hållbar

och hög ekonomisk tillväxt utan inflation.

Enligt motionärerna behövs reformer inom

skatte- och arbetsmarknadsområdet för att

stärka utbudssidan i ekonomin. Det är när

företagen i ett relativt tidigt skede i en

uppåtgående konjunkturfas slår i

kapacitetstaket som inflationstrycket ökar.

I det läget tvingas Riksbanken strama åt

penningpolitiken - höja räntan - med lägre

tillväxt som följd. Jämfört med andra

länder är den svenska långsiktiga

tillväxten låg innan inflationen tar fart.

Riksbanken gör bedömningen att den

långsiktigt hållbara tillväxten i Sverige

ligger på 2-2,5 %. Det betyder, enligt

motionärerna, att den svenska ekonomin är i

stort behov av strukturreformer. Enligt

motionärerna gäller detta också den svaga

kronan. På lång sikt är det bara en högre

tillväxtkraft i ekonomin som kan

stabilisera kronkursen, och

förutsättningarna för en högre

tillväxtkraft skapas av en

tillväxtfrämjande finanspolitik (yrkande

1).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har tidigare behandlat

motionsyrkanden av samma innebörd, senast i

betänkande 2001/02:FiU23 Penningpolitiken

och Riksbankens förvaltning 2001.

Enligt utskottets mening är det naturligt

att det förekommer ett samspel mellan

penningpolitiken och finanspolitiken.

Utskottet vill erinra om att Riksbanken ska

stödja målen för den allmänna ekonomiska

politiken om detta kan ske utan att

prisstabilitetsmålet åsidosätts. När

finanspolitiken utformas görs noggranna

analyser av inflationen och

inflationstrycket, Riksbankens framtida

penningpolitik och sannolika nivåer på

reporäntan. Enligt utskottets mening finns

det dock ingen anledning att föreslå att

riksdagen ska göra uttalanden av det slag

som föreslås i motionen. Utskottet

avstyrker därför motion Fi8 (m) yrkande 1.

Offentliggörande av

direktionens protokoll

Utskottets förslag i korthet

Utskottet bedömer att den nuvarande

ordningen för offentliggörande av

direktionens protokoll fungerar

tillfredsställande. Därför finns det

för närvarande inga skäl att reglera

frågan i riksbankslagen. Utskottet

är dock medvetet om att situationen

kan förändras. Om utvecklingen går i

en negativ riktning vad gäller t.ex.

kraven på insyn och snabbhet i

offentliggörandet av protokollen är

utskottet berett att ta ny ställning

och överväga en eventuell

lagstiftning. Utskottet avstyrker

motionerna.

Jämför reservation 3 (m, fp, mp).

Motionerna

I motion Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

anförs att Moderata samlingspartiet i

samband med riksbanksreformen krävde att

det i lag skulle föreskrivas att

direktionens sammanträdesprotokoll skulle

offentliggöras. Riksdagens majoritet

beslutade emellertid att det borde ankomma

på direktionen att bestämma i vilken form

protokollen skulle göras tillgängliga.

Riksbanken har efter reformen frivilligt

valt att, med allt kortare fördröjning,

offentliggöra protokollen. För att ge

stadga åt detta förfarande bör, enligt

motionärerna, den nu i praxis tillämpade

ordningen förankras i riksbankslagen

(yrkande 4).

I motion Fi209 av Fredrik Reinfeldt m.fl.

(m) anförs i likhet med i motion Fi8 att

den nu tillämpade ordningen med

riksbanksprotokollen bör förankras i

riksbankslagen (yrkande 2).

I motion Fi265 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

anförs att Folkpartiet liberalerna

välkomnar Riksbankens beslut att med

fördröjning offentliggöra protokollen från

direktionens sammanträden. Detta beslut har

bidragit till dagens livaktiga diskussion

om penningpolitiken och därmed en djupare

förståelse bland allmänheten för politikens

mål. För att säkerställa denna ordning för

framtiden bör, enligt motionärerna, den nu

tillämpade praxisen införas i

riksbankslagen (yrkande 2).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsförslag om Riksbankens protokoll,

senast i betänkandet om penningpolitiken

och Rikbankens förvaltning 2001 (bet.

2001/02:FiU23).

Utskottet vill, liksom vid tidigare

behandlingar, anföra att sedan den nya

riksbankslagen trädde i kraft den 1 januari

1999 har Riksbanken valt att frivilligt,

med viss tidseftersläpning, publicera

protokollen från direktionens sammanträden.

Som framgår av tabell 3 har Riksbanken

systematiskt arbetat med att minska tiden

mellan mötena och protokollens

offentliggörande. Under 1999 dröjde det i

genomsnitt 29 arbetsdagar innan protokollen

offentliggjordes. I fjol var fördröjningen

nere i 10 arbetsdagar i genomsnitt.

Riksbanken arbetar efter regeln att

protokollen ska offentliggöras cirka två

veckor eller tio arbetsdagar efter

direktionsmötena. När det gäller protokoll

som innehåller beslut om interventioner på

valutamarknaden är dock situationen mer

komplicerad, ur bl.a. affärs- och

sekretessynpunkt. I januari 2002 beslutade

direktionen att direktionens motiv för

eventuella valutainterventioner ska

redovisas och offentliggöras i ett särskilt

protokoll - normalt minst en månad eller

högst ett år efter det att det beslutade

mandatet för interventionen löpt ut.

Tabell 3. Antal dagar mellan direktionens möten och

protokollens publicering

------------------------------------------------------

Antal arbetsdagar mellan

direktionens sammanträde och

protokollens publicering

------------------------------------------------------

Genomsnitt 1999 29

------------------------------------------------------

Genomsnitt 2000 12

------------------------------------------------------

Genomsnitt 2001 11

------------------------------------------------------

Genomsnitt 2002 10

------------------------------------------------------

Källa: Riksbanken

En anledning till att Riksbanken i den nya

riksbankslagen inte tvingades offentliggöra

protokollen var att en sådan regel skulle

kunna innebära avsteg från sekretesslagens

principer. En annan viktig anledning var att

det fanns en osäkerhet om värdet av

innehållet i protokollen om offentliggörandet

lagreglerades. För att stärka den

demokratiska insynen i Riksbankens och

direktionens verksamhet infördes i den nya

riksbankslagen en rätt för ordföranden och

vice ordföranden i riksbanksfullmäktige att

närvara och yttra sig vid direktionens

sammanträden. För att denna insyn ska fungera

är det, enligt utskottets mening, av

avgörande betydelse att direktionens möten

präglas av en öppen diskussion där olika

meningar om ekonomin och penningpolitiken

bryts. Ett offentliggörande av protokollen

får inte leda till att diskussionen på

direktionsmötena urvattnas genom att

ståndpunkter och ställningstaganden formas

redan före de beslutande mötena.

Utskottet har granskat direktionens

penningpolitiska protokoll för åren 1999 till

2002. Granskningen visar att debatten om det

ekonomiska läget och inriktningen av penning-

och räntepolitiken varit öppen och fri. Av

protokollen framgår hur diskussionen förts

och hur argumenten vägts. Under perioden har

direktionen hållit 42 sammanträden då beslut

om reporäntan tagits. Vid 23 sammanträden har

direktionen varit enig om fattade

räntebeslut, vid 19 sammanträden har en eller

flera ledamöter av direktionen reserverat sig

mot besluten eller den prognos av

inflationsutvecklingen som låg till grund för

besluten. Under 1999 och 2000 avlämnades fyra

respektive sju reservationer. Under 2001 och

2002 avlämnades tre respektive fem

reservationer.

Sammantaget är det utskottets bedömning att

den nuvarande ordningen för protokollens

offentliggörande fungerar tillfredsställande,

både vad gäller kraven på demokratisk insyn

och snabbheten i offentliggörandet. Därför

finns det enligt utskottets mening inga skäl

för att nu reglera frågan om direktionens

protokoll i riksbankslagen. Utskottet är dock

medvetet om att situationen kan förändras. Om

utvecklingen, mot förmodan, går i en negativ

riktning, där t.ex. innehållet i protokollen

urvattnas och det går allt längre tid mellan

direktionens möten och protokollens

publicering, är utskottet berett att ta ny

ställning i frågan och överväga en eventuell

lagstiftning.

Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna Fi8 (m) yrkande 4, Fi209 (m)

yrkande 2 och Fi265 (fp) yrkande 2.

Lagreglering av de offentliga

utfrågningarna om Riksbanken

Utskottets förslag i korthet

Offentliga utskottssammanträden

regleras av föreskrifterna i 4 kap. 12

§ riksdagsordningen med tillhörande

tilläggsbestämmelser. Någon särskild

reglering av de offentliga

utskottsutfrågningarna med

riksbankschefen är enligt utskottets

mening för närvarande inte erforderlig.

Utskottet är dock berett att ta frågan

under förnyad prövning om det i

framtiden visar sig svårt att få

riksbankschefen eller någon annan

medlem i direktionen att delta i

utskottets utfrågningar. Utskottet

avstyrker motionerna.

Jämför reservation 4 (m, fp).

Motionerna

I motion Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

anförs att för att säkerställa allmänhetens

insyn i Riksbankens verksamhet bör det i

riksbankslagen skrivas in en rätt att hålla

offentliga utskottsutfrågningar med

riksbankschefen. Som förebild bör användas

artikel 13 moment 3 andra stycket i

Amsterdamfördraget, där det föreskrivs att

ECB:s ordförande och övriga

direktionsledamöter på begäran av

Europaparlamentet eller på eget initiativ kan

höras av Europaparlamentets behöriga

kommittéer (yrkande 3).

I motion Fi209 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

föreslås med samma motivering som i motion

Fi8 att en rätt att hålla offentliga

utskottsutfrågningar med riksbankschefen bör

skrivas in i riksbankslagen (yrkande 1).

I motion Fi265 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

anförs att riksdagens rätt att avhålla

utfrågning med representanter för Riksbanken

stadfästs. Enligt motionärerna finns det i

riksdagsordningen ingen regel som garanterar

allmänhetens insyn genom offentliga

utfrågningar, ej heller om Riksbankens

skyldighet att delta (yrkande 1).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat

liknande motionsförslag om de offentliga

utskottsutfrågningarna, senast i betänkande

2001/02:FiU23 Penningpolitiken och

Riksbankens förvaltning 2001.

Vid samtliga tillfällen har utskottet

avstyrkt förslagen med motiveringen att de

offentliga utfrågningarna av riksbankschefen,

i likhet med andra offentliga

utskottssammanträden, regleras av

föreskrifterna i 4 kap. 12 § riksdags-

ordningen med tillhörande

tilläggsbestämmelser. Någon särskild

reglering av de offentliga

utskottsutfrågningarna med riksbankschefen är

inte nödvändig.

Enligt utskottets mening finns det ingen

anledning att nu ompröva detta

ställningstagande. Utskottet är dock berett

att ta frågan under förnyad prövning om det,

mot förmodan, skulle visa sig svårt att i

framtiden få riksbankschefen eller övriga

direktionsmedlemmar att delta i utskottets

offentliga utfrågningar.

Utskottet vill i sammanhanget tillägga att

utskottet under riksmötena 1995/96 till

2002/03 hållit sammanlagt 18 utfrågningar med

riksbankschefen. Av dessa har 15 varit

offentliga och tre interna. Sedan den nya

riksbankslagen trädde i kraft den 1 januari

1999 har en utfrågning av tio med

riksbankschefen varit sluten.

Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna Fi8 (m) yrkande 3, Fi209 (m)

yrkande 1 och Fi265 (fp) yrkande 1.

**FOOTNOTES**

[1]: Soliditeten definierad som summa

eget kapital inklusive

resultatutjämningsfond och årets resultat

mätt som andel av balansräkningens

omslutning.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges vilken punkt

i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Lagreglering av principerna för

Riksbankens inleveranser, punkt 6 (m)

av Fredrik Reinfeldt (m), Gunnar Axén (m)

och Tomas Högström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening för

riksdagsstyrelsen att den bör låta utreda hur

man i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

ska reglera de principer som ska gälla för

utdelning av Riksbankens överskott till

staten. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

yrkande 2.

Ställningstagande

Riksbanken måste ha ett tillräckligt stort

kapital för att i varje situation kunna utföra

de uppgifter den är ålagd. Riksbankens roll som

s.k. lender of last resort måste säkerställas,

dvs. banken måste ha en sådan styrka att den,

om det skulle behövas, kan ge kortsiktiga

krediter till problemtyngda banker.

Under de två närmast föregående åren har en

riksdagsmajoritet beslutat att överföra

sammanlagt 40 miljarder kronor utöver ordinarie

inleveranser till statskassan. Detta har

inneburit att Riksbankens förmåga att klara

svåra situationer har minskat.

Vi anser mot denna bakgrund att man i lagen

(1988:1385) om Sveriges riksbank bör

föreskriva vilka principer som ska gälla för

utdelning av Riksbankens överskott till

staten. Utgångspunkten för en sådan reglering

bör vara att utdelningarna inte får vara av

sådan omfattning att Riksbankens soliditet

understiger en viss, eftersträvansvärd nivå.

Det bör ankomma på riksdagsstyrelsen att låta

utreda hur en sådan reglering bör vara

utformad.

Vi tillstyrker således förslaget i den

moderata motionen Fi8 yrkande 2.

2. Finans- och strukturpolitikens

ansvar för inflationsbekämpningen,

punkt 7 (m)

av Fredrik Reinfeldt (m), Gunnar Axén (m)

och Tomas Högström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7

borde ha följande lydelse:

Riksdagen godkänner vad som i reservation 2

anförs om långsiktig inflationsbekämpning och

finans- och strukturpolitikens ansvar för att

ekonomin ska uppnå en långsiktigt hög

tillväxt utan inflation. Därmed bifaller

riksdagen motion

2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

yrkande 1.

Ställningstagande

I Riksbankens redogörelse för verksamhetsåret

2002 framgår att inflationen i den svenska

ekonomin stigit kraftigt under de senaste

åren, trots den vikande konjunkturen. Detta

tyder enligt vår mening på att risken är stor

att inflationstrycket stiger ytterligare när

konjunkturen så småningom vänder uppåt,

produktionen ökar och olika kapacitetsbrister

i den svenska ekonomin blir än mer tydliga.

Den långsiktiga uthålliga tillväxten i

Sverige, dvs. den tillväxttakt som den

svenska ekonomin kan uppnå utan att

inflationstrycket stiger, uppgår i dagsläget

till 2-2,5 %, enligt Riksbankens

bedömningar. I ett internationellt perspektiv

är det en låg siffra som enligt vår mening

visar att den svenska ekonomin är i stort

behov av strukturreformer.

Vi anser att finans- och strukturpolitiken,

dvs. riksdag och regering, måste ta ett

betydligt större ansvar för att vidta

åtgärder som höjer tillväxtpotentialen i den

svenska ekonomin och ökar förutsättningarna

för en långsiktigt hållbar och hög tillväxt

utan inflation. För att öka den uthålliga

tillväxttakten krävs en rad strukturella

reformer för att bl.a. stärka ekonomins

utbudssida. Skatterna måste reformeras och

sänkas och bidrags- och

transfereringssystemen förändras. Vidare

måste lönebildningen reformeras och

arbetsmarknaden göras mer flexibel. En

genomtänkt strukturpolitik främjar tillväxten

och hjälper Riksbanken att uppnå målet om

prisstabilitet. De senaste årens bristande

strukturpolitik leder till stigande

inflation, stigande räntor och en sämre

välfärdsutveckling.

Enligt vår mening är det också bara en

tillväxtfrämjande finanspolitik och en därmed

högre tillväxtkraft i den svenska ekonomin

som kan stärka och stabilisera de senaste

årens kraftigt fluktuerande kronkurs.

Vi föreslår att riksdagen godkänner vad vi

anfört om att finans- och strukturpolitiken

måste ta ett större ansvar för att minska

inflationstrycket och öka tillväxtkraften i

den svenska ekonomin. Riksdagen bifaller

därmed motion Fi8 yrkande 1.

3. Offentliggörande av direktionens

protokoll, punkt 8 (m, fp, mp)

av Fredrik Reinfeldt (m), Gunnar Axén (m),

Christer Nylander (fp), Tomas Högström

(m), Gunnar Nordmark (fp) och Mikael

Johansson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet framför i reservation 3.

Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna

2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

yrkande 4,

2002/03:Fi209 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

yrkande 2 och

2002/03:Fi265 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkande 2.

Ställningstagande

I flertalet länder med självständig

centralbank föreskrivs i lag att protokollen

från centralbankens direktionssammanträden

skall offentliggöras. I samband med reformen

av den svenska riksbanken beslutade

emellertid riksdagsmajoriteten att inte i lag

föreskriva en sådan skyldighet. Detta

motiverades med att det visserligen var

välkommet med ett offentliggörande men att

det borde ankomma på direktionen att bestämma

i vilken form protokollen skulle göras

tillgängliga.

Riksbanken har sedermera frivilligt valt

att - med allt kortare tidseftersläpning -

offentliggöra protokollen från direktionens

sammanträden. Vi kan i detta sammanhang

konstatera att de farhågor från

sekretessynpunkt som anfördes mot att göra

protokollen offentliga har visat sig vara

ogrundade. För att ge stadga åt förfarandet

anser vi därför att den ordning som nu

tillämpas av Riksbanken bör förankras i

riksbankslagen.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi anfört om en

lagreglering av offentliggörandet av

direktionens protokoll. Riksdagen bifaller

därmed delvis motionerna Fi8 yrkande 4, Fi209

yrkande 2 och Fi265 yrkande 2.

4. Lagreglering av de offentliga

utfrågningarna om Riksbanken, punkt 9

(m, fp)

av Fredrik Reinfeldt (m), Gunnar Axén (m),

Christer Nylander (fp), Tomas Högström (m)

och Gunnar Nordmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet framför i reservation 4.

Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna

2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

yrkande 3,

2002/03:Fi209 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

yrkande 1 och

2002/03:Fi265 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkande 1.

Ställningstagande

Vi anser att rätten till offentlig utfrågning

av riksbankschefen eller övriga

direktionsmedlemmar i Riksbanken bör

lagregleras.

En politiskt oberoende centralbank är väl

förenlig med - och förutsätter - en effektiv

demokratisk insyn och kontroll. Den senaste

riksbanksreformen öppnade också för flera

möjligheter i detta syfte. Däremot

genomfördes ingen lagreglering av rätten till

utskottsutfrågning av Riksbanken. I stället

har det utvecklats en ordning, där

riksbankschefen infinner sig i riksdagen för

utfrågning av finansutskottet. Till en början

hölls utfrågningarna vid slutna

utskottssammanträden, men på senare år har de

till övervägande del varit offentliga.

Vi konstaterar att det vid några tillfällen

i finansutskottet förelegat

meningsskiljaktigheter om huruvida en

utfrågning av riksbankschefen ska göras

offentlig eller ej. För att säkra

allmänhetens insyn bör det därför i

riksbankslagen skrivas in en rätt att avhålla

offentliga utskottsutfrågningar av

riksbankschefen eller övriga

direktionsmedlemmar i Riksbanken.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad vi anfört om

lagreglering av rätten av hålla offentliga

utskottsutfrågningar med företrädare för

Riksbanken. Riksdagen bifaller därmed delvis

motionerna Fi8 yrkande 3, Fi209 yrkande 1 och

Fi265 yrkande 1.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken

anges vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Lagreglering av principerna för

Riksbankens inleveranser, punkt 6 (fp)

av Christer Nylander (fp) och Gunnar

Nordmark (fp).

Liksom Moderata samlingspartiet anser vi att

formerna för Riksbankens utdelning till

staten bör finnas reglerade i lagen

(1988:1385) om Sveriges riksbank. De mycket

betydande extrautdelningar som Riksbanken

tvingades göra såväl 2001 som 2002 visar att

detta är nödvändigt. Utformningen av en sådan

reglering är emellertid avhängig utgången av

höstens folkomröstning om EMU. Vi avstår

därför från att nu begära att frågan utreds.

2. Offentliggörande av direktionens

protokoll, punkt 8 (v)

av Lars Bäckström (v).

Vänsterpartiet anser att det är naturligt att

protokollen från direktionssammanträdena i

Riksbanken ska offentliggöras. Vi har därför

tidigare biträtt förslag om att

offentliggörandet av direktionens protokoll

bör regleras i riksbankslagen.

De senaste åren har det dock utvecklats en

praxis där Riksbanken på frivillig basis

offentligtgjort protokollen från direktionens

sammanträden, med en tidseftersläpning på

omkring två veckor. Protokollen är också så

utformade att de fyller kraven på demokratisk

insyn i Riksbankens verksamhet, även om

protokollen sannolikt kan förbättras för att

ytterligare stärka insynen.

Till skillnad från vid tidigare års

behandling av frågan anger nu utskottets

majoritet i sitt ställningstagande att

utskottet är berett att överväga lagstiftning

om det i framtiden visar sig att utvecklingen

går i en negativ riktning vad gäller t.ex.

kraven på demokratisk insyn och snabbhet i

offentliggörandet av protokollen. Av denna

anledning avstår jag nu från att framföra ett

eget yrkande i ärendet.

3. Lagreglering av de offentliga

utfrågningarna om Riksbanken, punkt 9

(v)

av Lars Bäckström (v).

Jag anser att det är viktigt att riksdagen

genom finansutskottet löpande kallar

riksbankschefen eller andra medlemmar av

direktionen till offentliga

utskottsutfrågningar. Så har också

regelmässigt skett under en följd av år. I

motionsyrkande föreslås att möjligheten till

sådana utfrågningar ska lagfästas. Enligt min

mening finns också skäl att överväga ett

direkt stöd i lag för att genomföra dessa

offentliga utskottsutfrågningar.

Till skillnad från vid tidigare års

behandling av frågan anger dock nu

utskottets majoritet i sitt ställningstagande

att utskottet är berett att vidta åtgärder om

det i framtiden skulle visa sig svårt att få

riksbankschefen eller övriga

direktionsmedlemmar att delta i utskottets

offentliga utfrågningar. Av denna anledning

väljer jag att för tillfället inte framföra

något eget yrkande i ärendet.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Årsredovisning för Sveriges

riksbank för räkenskapsåret 2002

I redogörelse 2002/03:RB1 föreslår

Riksbankens direktion att riksdagen

fastställer Riksbankens resultaträkning och

balansräkning enligt förslaget.

Fullmäktiges i Riksbanken

förslag till disposition av

Riksbankens vinst för

räkenskapsåret 2002 m.m.

I förslag 2002/03:RB2 föreslår fullmäktige i

Riksbanken att riksdagen antar fullmäktiges

förslag om att resultatet för 2002 på -71

miljoner kronor disponeras på följande sätt:

Till statsverket inlevereras (enligt

vinstdispositionsprincipen) 7

500 mkr

Från Riksbankens dispositionsfond förs-12

387 mkr

Till Riksbankens resultatutjämningsfond

förs 4

816 mkr

Riksdagens revisorers berättelse

över granskningen av Riksbankens

verksamhet under år 2002

I redogörelse 2002/03:RR5 tillstyrker

Riksdagens revisorer följande.

1. Riksdagen beviljar fullmäktige i

Riksbanken ansvarsfrihet för verksamheten

under år 2002.

2.

3. Riksdagen beviljar direktionen i

Riksbanken ansvarsfrihet för förvaltningen

av Riksbanken under år 2002.

4.

5. Riksdagen fastställer Riksbankens

resultaträkning och balansräkning för år

2002.

6.

Följdmotion med anledning av

redogörelse RB1

2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

1. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs

om att en långsiktigt framgångsrik

inflationsbekämpning kräver en

finanspolitik som främjar utbudssidan i

ekonomin och som underlättar för både en

stabil valutakurs och en hög tillväxt.

2. Riksdagen uppdrar åt riksdagsstyrelsen att

utreda vad i motionen anförs om att i

riksbankslagen reglera vilka principer som

skall gälla för utdelning av Riksbankens

överskott till staten.

3. Riksdagen beslutar att det i

riksbankslagen införs en rätt till

utskottsutfrågning.

4. Riksdagen beslutar att det i

riksbankslagen införs regler om

offentliggörande av direktionens protokoll.

Motioner från allmänna

motionstiden 2002

2002/03:Fi209 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om att det

i riksbankslagen införs en föreskrift om

rätt till utskottsutfrågning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om att det

i riksbankslagen införs regler om

offentliggörande av direktionens protokoll.

2002/03:Fi265 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):

1. Riksdagen beslutar att det i

riksbankslagen införs en bestämmelse om

offentliga utfrågningar i riksdagens

utskott.

2. Riksdagen beslutar att det i

riksbankslagen införs en bestämmelse om

offentliggörande av direktionens protokoll,

efter möjlighet till viss fördröjning, av

direktionens protokoll.

Bilaga 2

Resultaträkning

Balansräkning

Miljoner kronor

Tillgångar

2002-12-31 2001-12-31

Skulder och eget kapital

2002-12-31 2001-12-31

Bilaga 3

Finansutskottets offentliga utfrågning

om den aktuella

penningpolitiken

Tid: Tisdagen den 18 mars 2003 kl.

10.00-12.23

Lokal: Andrakammarsalen, Riksdagshuset östra

Inbjuden

Riksbankschef Lars Heikensten

Deltagande ledamöter

Sven-Erik Österberg (s), ordförande

Fredrik Reinfeldt (m), vice ordförande

Karin Pilsäter (fp)

Mats Odell (kd)

Lars Bäckström (v)

Gunnar Axén (m)

Christer Nylander (fp)

Lena Ek (c)

Hans Hoff (s)

Agneta Gille (s)

Olle Sandahl (kd)

Jörgen Johansson (c)

Finansutskottets offentliga utfrågning av

riksbankschef Lars Heikensten

Ordföranden: Det var då dags att starta

finansutskottets sedvanliga utfrågning av

riksbankschefen i samband med avlämnandet av

inflationsrapporten. Jag hälsar Lars

Heikensten speciellt välkommen. Han har varit

här tidigare i utskottet men inte i denna

roll i samband med en inflationsrapport. Det

är debut. Så vi vill hälsa dig speciellt

välkommen till denna utfrågning.

Jag hälsar också utskottets ledamöter

välkomna, åhörare, medier och eventuella

åhörare som följer oss via den mediala

världen, TV-apparater, Internet och så

vidare. Ni är också hjärtligt välkomna hit

till dagens utfrågning.

En praktisk detalj är att vi kommer att ha

en kaffepaus, förmodligen efter den första

utskottsrundan. Det ligger då bra i tiden med

en kort paus. Vi fortsätter därefter med

ytterligare frågor.

Jag vill än en gång hälsa Lars Heikensten

välkommen hit. Jag lämnar över talarstolen

till dig. Varsågod.

Riksbankschef Lars Heikensten: Tack så

mycket. Jag vill börja med att tacka för

möjligheten att komma hit till

finansutskottet och tala om penningpolitiken.

Det är trevligt att så många ledamöter,

journalister och andra har mött upp en dag

som denna, då det egentligen finns mycket

annat att tänka på.

Det är första gången jag kommer hit i

egenskap av riksbankschef för att diskutera

penningpolitiken, som Sven-Erik Österberg

nämnde. Jag har sett fram emot detta

sammanträde med er som ju är vår ägare. Jag

ska göra vad jag kan för att ge er den

information som ni vill ha och behöver.

Ursprungligen kom dessa

utskottssammanträden till på Riksbankens eget

initiativ. Det var ett uttryck för den

strävan som har funnits i Riksbanken att

lägga en god grund för en bra och öppen

diskussion om penningpolitiken i samhället.

Det är en strävan som sedermera har kommit

att ta sig många andra uttryck: allt

fylligare inflationsrapporter, en tydlig

handlingsregel som vi följer i

penningpolitiken och som kan utvärderas, de

öppna diskussionsprotokollen och så vidare.

Jag tycker att det är extra viktigt att

utskottet har bra möjligheter att följa våra

överväganden i den situation som vi har

kommit i efter 1998-99 då lagstiftningen

givit oss en självständig ställning. Dessa

sammanträden är särskilt centrala, eftersom

de visar den tydliga koppling som finns

mellan oss och de i Sverige demokratiskt

valda organen. Dessa möten åskådliggör att

Riksbanken inte verkar i något slags

demokratiskt vakuum, som man ibland kan få

ett intryck av i den allmänna debatten.

Läget i världsekonomin och den svenska

ekonomin präglas naturligtvis just nu av en

oro och osäkerhet som hänger samman med

Irakfrågan. Vad världens centralbanker kan

göra i detta läge är att fortsätta att

bedriva sin penningpolitik på ett konsekvent

sätt för att därigenom i varje fall inte

bidra till att spä på osäkerheten eller öka

pessimismen. Om aktörerna på de finansiella

marknaderna för några år sedan kan sägas ha

visat en överdriven vilja att ta risker och

en också ganska överdriven optimism finns det

i dag tecken åt andra hållet, framför allt

kanske när man läser rubriker i medier och

lyssnar till olika bedömare och

marknadsaktörer. Centralbankerna bör försöka

balansera detta genom att upprätthålla

trovärdigheten för prisstabiliteten och genom

att säkra ett väl fungerande

betalningssystem.

Riksbanken strävar efter att bedriva en

penningpolitik som är tydlig och trovärdig

och som är allmänt accepterad i Sverige, både

av allmänheten och av aktörerna på de

finansiella marknaderna. Därför har vi

deklarerat ett explicit mål för

inflationstakten och förklarat att vi under

normala omständigheter försöker att hålla oss

till en enkel handlingsregel: Om prognoserna

för inflationen på ett till två års sikt

överstiger målet höjer vi räntan och vice

versa om prognoserna understiger målet. Denna

tankeram har många fördelar. Den gör det

lättare att påverka förväntningarna i

samhället angående penningpolitiken och, som

jag tidigare var inne på, den underlättar

utvärderingar. Ett av syftena med dagens möte

är att diskutera den penningpolitik som

Riksbanken har bedrivit tidigare. Både vi

själva och utomstående bedömare kan på ett

enklare sätt ta ställning till om politiken

är vettigt upplagd i förhållande till målet,

om de prognoser som vi gör är rimliga och om

vi följer de principer som vi själva har

deklarerat.

I dag tänkte jag börja med att beskriva den

aktuella penningpolitiska situationen och

kommentera det beslut som Riksbankens

direktion tog i går om räntan. Därefter

tänkte jag blicka tillbaka på utvecklingen de

senaste åren. Jag börjar med den aktuella

penningpolitiken.

Inflationen i dag överskrider

inflationsmålet. De senaste tolv månaderna

har inflationen, mätt med både KPI och de

olika mått på den underliggande inflationen

som vi traditionellt har använt, till exempel

det så kallade UND1X, stigit med över 3 %.

När det gäller UND1X är den 3,3 % närmare

bestämt. Betyder detta att penningpolitiken

varit för expansiv eller kanske rentav att

räntan borde höjas i denna situation? Nej,

det gör det inte. Åtminstone tror inte vi

det. Att inflationen gått upp de senaste

månaderna beror på kraftiga prishöjningar på

ett fåtal av de komponenter som ingår i både

KPI och UND1X, framför allt el och olja.

Exklusive energipriser har den underliggande

inflationen stigit med 1,9 % under det

senaste året, det vill säga den ligger

väldigt nära målet.

UND1X med och utan energi

Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken

Det är väl känt och allmänt accepterat att

penningpolitiken inte har särskilt stora

omedelbara effekter på den aktuella

inflationen. Det är en anledning till att

räntan normalt inte sätts med hänsyn till vad

inflationen är just i stunden utan med hänsyn

till den prognostiserade inflationen, den

bedömning vi gör av inflationen framöver. Om

vi hela tiden skulle försöka hålla

inflationen nära målet skulle det tvinga oss

till mycket stora ränteförändringar. Det

skulle i sin tur inte tjäna den ekonomiska

utvecklingen i stort. Detta gäller

naturligtvis speciellt om prishöjningarna är

följden av utbudsstörningar som samtidigt

leder till högre priser och en lägre

produktion, vilket man kan säga att dagens

prishöjningar i huvudsak är. Därför är det

viktigt att särskilja energiprishöjningarnas

effekter från effekterna av andra faktorer

som har påverkat inflationen. Låt mig

understryka att detta är helt i linje med det

förtydligande som Riksbanken offentliggjorde

i början av 1999 kring hur penningpolitik med

inflationsmål ska bedrivas.

Riksbankens bedömning i dag är att

energipriserna på ett till två års sikt

kommer att falla tillbaka till ungefär samma

nivåer som prognostiserades före höjningarna.

I den bedömningen ligger en liten trendmässig

ökning av elpriserna.

Det är ingen enkel uppgift att bedöma hur

mycket av en tillfällig uppgång i inflationen

som kan tänkas bli mer varaktig. Här spelar

naturligtvis konjunkturutvecklingen en roll,

både konjunkturutvecklingen i Sverige och den

i omvärlden. Den osäkerhet som just nu råder

i världsekonomin gör det svårare än vanligt

att tolka olika konjunkturindikatorer och att

förutsäga den framtida utvecklingen. När

svaga siffror kommer in - det har kommit in

svaga siffror från många håll under senare

tid - är det svårt att veta om de är en följd

av att konjunkturuppgången är på väg att

bromsas upp av mer grundläggande skäl, som

till exempel att hushållen vill öka sitt

sparande nu för att kompensera sig för de

förluster de har gjort när aktiepriserna har

fallit, eller om det bara handlar om en

handlingsförlamning i väntan på någon typ av

upplösning i Irakkrisen.

Bedömningarna av konjunkturläget och

naturligtvis ännu mer av oljepriserna beror i

hög grad på de antaganden som man nu gör om

hur den säkerhetspolitiska situationen kommer

att utvecklas. Låt mig innan jag säger några

ord om detta understryka det i och för sig

alldeles självklara att med ett krig följer

betydligt mer än ekonomiska konsekvenser av

den typ som Riksbanken har anledning att

fundera över, främst ett stort mänskligt

lidande. Låt mig också säga att vi på detta

område - när det gäller säkerhetspolitik -

naturligtvis är amatörer, även om vi har

försökt att använda oss av de goda

internationella kontakter vi har när vi har

lagt fast bedömningen.

I Riksbankens huvudscenario antas att en

lösning nås i Irakkonflikten som inte ger

anledning att väsentligt ompröva den

grundläggande bild vi har av en gradvis

återhämtning i konjunkturen under de närmaste

åren. De undersökningar som vi har gjort, de

samtal vi har fört och de diskussioner vi har

medverkat i ger bilden att de makroekonomiska

konsekvenserna av ett kort krig inte behöver

bli så annorlunda än de som skulle följa med

en mer fredlig lösning. I denna mening kan

man säga att vårt huvudscenario är konsistent

eller förenligt med bådadera, även om ett

krig nu framstår som det mest sannolika. I

inflationsrapporten utvecklar vi i en ruta

hur vi värderar konsekvenserna av en sämre

utveckling med mer dramatiska förlopp och

kanske framför allt mer långvariga förlopp,

vilket naturligtvis inte kan uteslutas.

Jag var tidigare inne på att det under de

senaste månaderna har kommit in en del

svagare indikatorer, inte minst när det

gäller utvecklingen i omvärlden. Det finns

tecken på att återhämtningen kan komma att

bli mer utdragen än vi tidigare räknade med.

Jämfört med den bedömning vi gjorde i

december är det framför allt utsikterna i

euroområdet som har försämrats. Sammantaget

gör vi bedömningen att tillväxten i omvärlden

blir något lägre än vad vi trodde när vi

gjorde vår förra publicerade bedömning och

inflationsrapport i december. Att vi

reviderat vår prognos för tillväxten i

omvärlden innebär också att vi räknar med ett

något mindre ansträngt resursutnyttjande i

världsekonomin.

Consensus Forecasts BNP-prognoser för 2003

för USA och euroområdet vid olika datum

Årlig procentuell förändring

Källa: Consensus

Ovanstående bild visar att vi inte är ensamma

om att ha blivit mer pessimistiska. Den

åskådliggör hur BNP-prognoserna för

innevarande år för euroområdet, och för

Förenta staterna, har reviderats ned av

världens samlade konjunkturbedömare. Bilden

är gjord på basis av en sammanställning som

görs av en firma som heter Consensus

Forecast.

Den något långsammare återhämtningen för

världsekonomin får naturligtvis också

återverkningar på utvecklingen i Sverige. Vi

har länge klarat oss förhållandevis väl. Det

hör i huvudsak samman med att vi har haft en

mycket expansiv finanspolitik under ett par

år. Vi har dessutom haft en relativt svag

växelkurs. Tillväxten i år väntas nu bli

lägre än i fjol och nästan en halv

procentenhet lägre än vad vi räknade med i

december: 1,7 % i stället för 2,1 %.

Detta får till följd att vi även räknar med

att det under de kommande åren finns något

mer lediga resurser i den svenska ekonomin än

vad vi tidigare utgått från. Vår prognos av

resursutnyttjandet har också i någon mån

påverkats av de revideringar som Statistiska

centralbyrån nyligen gjorde av

nationalräkenskaperna. De tyder på att

produktivitetstillväxten i den svenska

ekonomin varit högre än tidigare beräknat

under större delen av 1990-talet. Det tyder i

sin tur på att ekonomins långsiktiga

potentiella tillväxttakt möjligen kan vara

något högre än vad vi räknade med i vår

senaste bedömning.

Tabell 6. Försörjningsbalans i huvudscenariot

Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken

Skattade produktionsgap enligt tre metoder

Procent av potentiell BNP

Källor: SCB och Riksbanken

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att

konjunkturbilden i omvärlden och i Sverige är

likartad i den meningen att det tycks finnas

en del lediga resurser och att tillväxten

inte kommer att överstiga den långsiktigt

möjliga under de närmaste åren. Den bild som

Ove Nilsson nu lägger på visar

resursutnyttjandet för Sverige mätt med det

så kallade produktionsgapet. Jag skulle kunna

ha lagt på motsvarande bilder för euroområdet

och Förenta staterna. Då skulle man ha sett

att det där enligt vår bedömning är mer

lediga resurser än vad det är i den svenska

ekonomin. Men i vårt fall kan man se att

resursutnyttjandet har minskat på senare tid,

även om vi ligger relativt nära ett fullt

resursutnyttjande.

Utvecklingen just nu dämpas, som vi har

varit inne på tidigare, av oron kring Irak.

Det råder också en stor osäkerhet om hur

stora anpassningar som återstår efter den

tidigare mycket kraftiga uppgången i

aktiepriserna och andra tillgångspriser, men

också efter de stora investeringar som har

gjorts inte minst inom telekomsektorn. Det

finns siffror som talar för att merparten av

dessa anpassningar är avklarade, men bilden

är inte entydig. Samtidigt pågår, efter vad

man kan förstå, en återhämtning på många

håll, inte minst i Sverige, efter vad som

måste betraktas som en ganska mild

avmattning. Våra prognoser pekar på en

genomsnittlig BNP-tillväxt under de närmaste

åren som ligger i närheten av 2-2½. Det

bedömer vi vara i linje med ekonomins

långsiktigt hållbara tillväxttakt.

Resursutnyttjandet väntas därför inte

förändras så mycket under de närmaste åren.

Det innebär också att konjunktur- och

arbetsmarknadsläget inte förväntas komma att

utöva något större tryck på priser och löner

just nu eller under de närmaste åren.

Låt mig som alltid i dessa sammanhang

understryka att utvecklingen naturligtvis kan

komma att följa helt andra banor än vad vi

har räknat med i vårt huvudscenario. Det

kanske i sin tur får påtagliga konsekvenser

för inflationen både uppåt och nedåt. Den

nedåtrisk som vi främst oroar oss för är

kopplad till den internationella

utvecklingen. Inte minst utvecklingen i

euroområdet inger bekymmer. Där finns det

problem som kan leda till en svagare

utveckling. Uppåtriskerna hänger kanske

främst samman med den inhemska utvecklingen,

pris- och lönebildningen i Sverige.

Energipriserna pressar naturligtvis upp

kostnaderna i andra delar av ekonomin och kan

på så sätt spridas vidare. De kan också

påverka förväntningarna så att både

prissättare och de som förhandlar om löner

kan vilja kompensera sig för

prisutvecklingen. Vi står inför en

avtalsrörelse till hösten som även utan detta

riskerar att bli komplicerad och som

samtidigt kommer att spela en helt avgörande

roll för utvecklingen i Sverige under de

närmaste åren. Sammantaget har vi landat i

bedömningen att riskbilden är neutral. Vi ser

ungefär lika stora risker för att

inflationsbanan i vårt huvudscenario

underskrids som att den överskrids.

Eftersom jag inte nämnde det när jag

diskuterade riskbilden kanske jag ska säga

att den säkerhetspolitiska utvecklingen också

är en risk i sammanhanget. Ur

inflationssynpunkt är effekterna dock inte

entydiga. En trolig effekt på kort sikt är ju

en rejäl ytterligare uppgång i oljepriserna,

i varje fall om det blir ett mer komplicerat

krigsförlopp. Det innebär då ett hot mot

inflationen på kort sikt. Samtidigt bidrar

oljeprisuppgången till att dämpa efterfrågan.

Hushållen får mindre inkomster, kan man säga,

och företagen får lägre vinster. Det påverkar

i vinter konjunkturen och i förlängningen på

så vis inflationen.

UND1X-inflationen med osäkerhetsintervall

Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken

Riksbankens sammantagna bedömning är att

inflationen mätt med det mått som på senare

tid har väglett politiken, UND1X, på ett till

två års sikt kommer att underskrida målet.

Det kan ni se av bilden. Vid det här

tillfället är bilden mer komplicerad än

vanligt. UND1X-siffran i sig talar för att

reporäntan bör sänkas. Men en viktig orsak

till att målet underskrids på ett till två

års sikt är att el- och oljepriserna beräknas

falla ganska kraftigt från dagens höga nivåer

och att det tenderar att påverka inflationen

i det tidsperspektiv som vi nu tittar på, ett

till två år framåt. Lika lite som vi har

anledning att i penningpolitiken direkt ta

hänsyn till den prisuppgång som nu har skett

på kort sikt av olje- och elpriserna lika

lite har vi anledning att väga in det

kraftiga prisfall som kommer framöver. Det är

den underliggande mer trendmässiga

utvecklingen av inflationen som måste stå i

fokus för politiken. Rensad från

energipriserna kan man säga att inflationen

är ungefär i linje med vårt mål på två års

sikt.

Vi har gjort bedömningen att de prognoser

för inflationen som presenteras i

inflationsrapporten ger ett utrymme för en

sänkning av reporäntan med 0,25

procentenheter. Det är det beslut vi har

offentliggjort tidigare i dag och tog i går.

En viktig omständighet som påverkade beslutet

var den oro och osäkerhet som nu präglar

världsekonomin och som riskerar att leda till

en väsentligt sämre konjunkturutveckling än

vad vi har i huvudscenariot, inte minst på

kort sikt. Hur vi kommer att utforma

penningpolitiken framöver är i dagsläget

svårt att bedöma. Det kommer naturligtvis

bland annat att bero på hur Irakkrisen

utvecklas och vilka effekter den i sin tur

kan få på det allmänekonomiska läget och på

inflationsutsikterna.

Låt mig säga ytterligare en sak innan jag går

över till att diskutera historien, de senaste

årens inflationsutveckling. Vilket beslut om

reporäntan som vi bedömer vara lämpligt är

alltid avhängigt av vilken bedömning vi gör

av den ekonomiska politiken i stort. Vi gör

prognoser på växelkurser. Vi gör prognoser på

internationell efterfrågan. Vi måste också

göra prognoser på finanspolitiken som

påverkar hushållens konsumtion, företagens

agerande och så vidare. Under senare tid har

det höjts röster för att det i det nuvarande

läget skulle vara lämpligt att motverka den

försvagning eller de tendenser till

försvagningar som vi ser i ekonomin med en

mer expansivt inriktad finanspolitik. En del

debattörer menar till och med att det i

dagsläget skulle vara önskvärt att ge upp de

principer som väglett budgetpolitiken under

senare år med utgiftstak och överskottsmål.

Det kommer säkert inte som någon överraskning

för er att jag inte tror ett dugg på det. Om

det finns ett kortsiktigt manöverutrymme för

den ekonomiska politiken, och det är möjligt

att höja tillväxten och sysselsättningen utan

att inflationsmålet skulle hotas, bör ett

sådant utrymme tillvaratas genom att

reporäntan sänks. Att släppa det

finanspolitiska regelverket när det för

första gången under de här åren kan komma att

testas rejält skulle sända en mycket negativ

signal till alla dem som bedömer den svenska

ekonomiska utvecklingen. Det skulle i sin tur

riskera att få direkt kontraproduktiva

effekter för ränteutvecklingen och därmed för

den ekonomiska utvecklingen i stort.

R12. Prognosbanor för UND1X-inflationen och

utfall

Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken

Låt mig gå vidare och kommentera

penningpolitiken under de gångna åren. Det är

ju en av avsikterna med de här

utskottssammanträdena på våren att vi ska

göra det. Som underlag för en sådan

diskussion finns det ett appendix till

inflationsrapporten.

Fokus i min diskussion kommer att vara

inställt på den senare delen av denna period,

den senare delen av åren 2000-2002.

Anledningen till det är att ni hade en

diskussion här i utskottet med Urban

Bäckström förra året om utvecklingen 2001.

Det framgår tydligt av denna bild att

inflationen hamnade över målet under andra

hälften av 2001 och första halvan av 2002.

Det hade i stor utsträckning att göra med

utbudsstörningar liknande dem som vi upplever

i dag. Bilden var mer komplex då på det

sättet att det var flera olika varukategorier

som steg än vad det är nu. Livsmedelspriserna

steg till följd av galna ko-sjukan, mul- och

klövsjuka, höjda priser på frukt och

grönsaker och så vidare. Det skedde också en

uppgång av elpriserna och oljepriserna.

Vi gjorde då bedömningen, men kände oss nog

mer osäkra vid den tidpunkten än i dag, att

dessa prishöjningar i allt väsentligt var

tillfälliga och att inflationen snart skulle

komma att gå ned.

Det visade sig också bli fallet. Och i

denna mening var inte inflationsuppgången

2001 något allvarligt problem för

penningpolitiken. Men inflationen steg också

rensad för mat och energi. Det tycks alltså

ha funnits en stigande trend i olika mått på

den underliggande inflationen från början av

1999 fram till början av 2002. I efterhand

har det visat sig att Riksbanken och andra

prognosmakare, när vi gjorde prognoserna för

2002, under 2000 och 2001, överskattade BNP-

tillväxten. Det var så att säga innan bubblan

hade spruckit, och de flesta såg framför sig

en något starkare tillväxt. Samtidigt

underskattade vi inflationen. Den blev högre

trots att tillväxten blev lägre. Kanske var

vi något för optimistiska om ekonomins

förmåga att växa utan att inflationen skulle

skjuta fart. Detta ska dock i så fall ses mot

bakgrund av att prognoserna tidigare hade

slagit fel åt det andra hållet, när ekonomin

i Sverige och i omvärlden växte mycket snabbt

samtidigt som inflationen var låg. Gång på

gång hade vi, inte minst här i Sverige,

underträffat inflationsmålet.

Den överraskande prisuppgången under 2001

kom att påverka politiken. Även om Riksbanken

gjorde bedömningen, som jag sade tidigare,

och gjorde den redan i maj 2001, att

uppgången i allt väsentligt var tillfällig,

kvarstod en oro för att den i större

utsträckning än vi räknat med avspeglade att

resursutnyttjandet var högt i ekonomin. Vi

kunde inte utesluta det. Och när det fanns

tecken på att inflationsförväntningarna var

på väg att stiga under 2001, under senvåren

eller under den tidiga sommaren, samtidigt

som kronan försvagades, gjorde vi bedömningen

att det var nödvändigt att ingripa. Bland

annat höjde vi då reporäntan med en kvarts

procentenhet i juli det året.

Ett par månader senare, efter

terrorattackerna i USA den 11 september,

valde Riksbanken att sänka reporäntan med 0,5

procentenheter, och det skedde i ljuset av

försämrade konjunkturutsikter under senare

delen av sommaren och en väntad lägre

inflation. Några ytterligare sänkningar

genomförde vi inte. Orsaken var att en

försiktig uppgång i konjunkturen förväntades

framöver och att resursutnyttjandet bedömdes

vara relativt högt i den svenska ekonomin

trots den avmattning som vi såg tecken på.

Jämfört med andra länder var finanspolitiken

i Sverige påtagligt expansiv samtidigt som

den relativt svaga kronan gav draghjälp åt

den svenska ekonomin.

R11. Reporäntor för utvalda länder 1995-2003-

04-08

Procent

Källa: Riksbanken

Under 2002 höjde vi reporäntan vid två

tillfällen med 0,25 procentenheter.

Bakgrunden var att vi gjorde bedömningen att

resursutnyttjandet fortfarande var relativt

högt - ni kan påminna er från bilderna

tidigare på produktionsgapet att vi ändå har

legat relativt högt under denna period - och

att konjunkturen i det perspektiv som vi

inriktar oss på, ett till två år framåt,

väntades bli påtagligt starkare. Därmed fanns

det risker, enligt vårt sätt att se på saken,

för att inflationen kunde komma att öka. Till

bilden hörde också att inflationen var hög

och att det kvarstod en osäkerhet, som jag

var inne på tidigare, om resursutnyttjandet

kunde vara ännu mer ansträngt än vad vi

räknade med.

Återhämtningen, som syntes tydligt framför

allt i siffrorna från Förenta Staterna, kom

av sig i kölvattnet av fortsatta fall på

världens aktiebörser under sommaren i fjol.

Samtidigt bekräftades den tidigare

bedömningen att inflationsuppgången under

2001 i allt väsentligt var tillfällig;

inflationen var nu, som vi hade räknat med i

vårt huvudscenario - men som vi inte fullt ut

hade kunnat lita på - åter i linje med vårt

mål. Och det minskade naturligtvis

osäkerheten kring eventuella

spridningseffekter. I ljuset av framför allt

dessa två faktorer sänkte vi reporäntan två

gånger under hösten 2002.

Det finns både viktiga likheter och

skillnader mellan situationen nu och den som

rådde under 2001. Inflationen har stigit

kraftigt nu som då till följd av lätt

urskiljbara utbudsstörningar med vad som

antagligen är ganska snabbt övergående

effekter. Den säkerhetspolitiska oron har

också funnits under den här tiden alltsedan

den 11 september 2001. Men det finns också

skillnader. Kronan försvagades i början av

2001, periodvis ganska dramatiskt, vilket

tillsammans med tendenser till högre

inflationsförväntningar föranledde en

räntehöjning. Det senaste året har kronan

varit förhållandevis stabil mot euron, och

den har förstärkts mot dollarn.

Förväntningarna om konjunkturen såg också

något annorlunda ut 2001. Fram till början av

hösten var de flesta inställda på att det

skulle bli en relativt snabb tillväxt och ett

stigande resursutnyttjande, om än kanske

något lägre än man hade räknat med något år

dessförinnan. Men i dag är förväntningarna

inställda på ett i stort sett oförändrat

resursutnyttjande. Därmed är inte heller

trycket på priserna lika högt så länge inte

några andrahandseffekter uppkommer av de

energiprishöjningar som vi har sett.

Låt mig understryka ett par saker när det

gäller utvärderingarna av penningpolitiken.

För det första har Riksbanken, i likhet med

flera andra centralbanker, valt att vara

framåtblickande i sina beslut. Jag talade om

detta inledningsvis. Det framgår tydligt när

den faktiska politiken i detta

utvärderingsappendix jämförs med enkla

regelbaserade beslut där vi har jämfört vad

vi faktiskt har gjort med vilka beslut som

man skulle ha fått om man hade haft några

enkla beslutsregler som utgår från till

exempel BNP-tillväxten eller från den

aktuella inflationen. Innebörden av detta är

förstås att prognoser för inflationen och

prognoser för BNP-tillväxten blir väldigt

avgörande för penningpolitiken, normalt sett

betydligt mer avgörande än de faktiska och

observerade tillväxttakterna. En nackdel med

detta upplägg är förstås att prognosmissar

får effekter på politiken. Men en fördel som

vi anser överväger är att penningpolitiken

kan bli mindre ryckig och mer förutsägbar och

därmed också mer stabiliserande för den

allmänna ekonomiska utvecklingen. Visst kunde

vi ha höjt räntan, och det fanns de som

argumenterade för det, mer kraftfullt när

inflationen steg på grund av de höga mat- och

energipriserna under 2001. Men hade det gett

en dämpning av inflationen och en mer

fördelaktig utveckling av ekonomin? Det tror

inte jag på.

För det andra är det svårt att göra och

utvärdera prognoser, eftersom vår bild av

historien och dagsläget ständigt förändras

till följd bland annat av revideringar av

statistiken och det underlag som vi har att

utgå från. De senaste revideringarna, som jag

var inne på tidigare, har inneburit en

uppjustering av BNP och en uppjustering av

produktiviteten i Sverige för perioden

1993-2002. Riksbanken gjorde under 2000 och

2001 bedömningen att det fanns lediga

resurser i ekonomin och att inflationstrycket

därför var måttligt. När den faktiska

inflationen sedan steg såg vi oss tvungna att

ompröva denna bild, och vi gjorde en viss

justering i vår syn, vilket jag nämnde

tidigare, på resursutnyttjandet. Det visar

sig att de senaste siffrorna tyder på att den

ursprungliga bedömningen kanske ändå inte var

så felaktig. Vad man kan säga om detta är att

det är viktigt att inte ryckas med alltför

mycket av den färskaste statistiken och att

rita nya trender som man följer på basis av

ett par månaders utveckling, något som jag

för övrigt tycker väl har åskådliggjorts av

diskussionen kring den nya ekonomin som vi

hade för några år sedan.

Låt mig avsluta med att understryka någonting

som jag nämnde inledningsvis. Vi i Riksbanken

har ambitionen att ge er i utskottet ett så

bra underlag som möjligt för era bedömningar

och diskussioner. Om ni har önskemål och

synpunkter på hur det underlagsmaterial bör

se ut som ni får för att kunna utvärdera oss

och hur den information bör se ut som ni vill

ta del av vid den här typen av utfrågningar

eller i andra sammanhang då är ni väldigt

välkomna att återkomma till oss i precis de

former som ni själva väljer. Vi ska göra vad

vi kan för att möta era önskemål.

Ordföranden: Därmed vill jag tacka

riksbankschefen för hans inledningsanförande,

och vi släpper då fram frågor från utskottets

ledamöter.

Hans Hoff (s): Trots att Riksbanken i dag

sänker räntan har vi i Sverige 1 % högre

ränta än euroländerna. Min fråga till

riksbankschefen blir: Vad är orsakerna till

att räntenivån i Sverige är så pass mycket

högre?

Lars Heikensten: Jag tror att det enkla och

snabba svaret på frågan är att skälet är

skillnader i resursutnyttjandet, hur mycket

lediga resurser som finns. I framför allt

Tyskland, som ju är en väldigt stor del av

euroområdet, men även i de andra stora

länderna, Italien och Frankrike, har det i

flera år varit en svagare utveckling än hos

oss. Och det är det som är det grundläggande

skälet.

Hans Hoff (s): Jag får tacka för det svaret.

Det är nämligen en relativt stor differens

mellan euroländernas och Sveriges räntenivå i

dag.

Jag skulle vilja ställa en uppföljande fråga

i detta sammanhang. Den handlar om den

folkomröstning som vi står inför i höst, den

14 september, och som handlar om EMU. Blir

det ett ja kommer vi definitivt att ha samma

ränta som de övriga euroländerna. Men vad

händer om det blir ett nej i

folkomröstningen? Och vad är Riksbankens

bedömning av hur ett nej i folkomröstningen

kommer att påverka den svenska räntan på kort

sikt och på lite medellång sikt?

Lars Heikensten: Det är en svårare fråga än

den första. Jag kan börja med att säga att

när du förmodar att ett medlemskap innebär

att det blir en ränteanpassning är det

naturligtvis korrekt. Exakt hur den kommer

att gå till är en fråga som vi har anledning

att överväga i Riksbanken. En avvägning måste

ske eftersom vi sannolikt kommer att ha en

fast växelkurs. Samtidigt är det viktigt att

också ta hänsyn till inflationsperspektiven i

Sverige.

När det gäller vad som händer om vi står

utanför tror jag att detta i allt väsentligt

på lite sikt är en fråga om hur vi värderar

inflationsutsikterna i Sverige. Även om ECB

arbetar på ett sätt som skiljer sig lite

grann från vårt sätt är det ändå så att även

de har ett fokus på inflationsutsikterna och

resursutnyttjandet i europeisk ekonomi.

Därför är det väldigt svårt att säga något

bestämt om hur skillnaden mellan oss kommer

att utvecklas.

Sedan har jag i andra sammanhang kommenterat

hur den kortsiktiga effekten av ett

eventuellt nej blir. Hur det kommer att se ut

måndagen efter folkomröstningen, om det var

det som du avsåg här, tror jag väldigt mycket

beror på vad man trodde på fredagskvällen när

finansmarknaderna stängdes.

Fredrik Reinfeldt (m): Jag vill först hälsa

Lars Heikensten välkommen i den nya rollen.

Jag vill också tacka dig för att du föredrog

penningpolitiken på det sätt som du gjorde.

Jag tycker också, som du inledde med, att det

är svårt att inte börja med Irak och den

mycket snart förestående krigsutveckling som

vi står inför. Och det är svårt att ha en

annan bild än den som Riksbanken har kring

det strikt ekonomiska i den

scenariebeskrivning som finns i

inflationsrapporten. Detta kan få ett kortare

eller ett längre förlopp. Och jag tror att ni

ganska korrekt har beskrivit ungefär hur det

skulle påverka.

En väldigt viktig slutsats som ni gör i

texten är att påpeka att det inte ser ut som

på 1970-talet. Att vi har växlat bort vårt

stora oljeberoende gör att man ändå kan

hoppas att det inte ska få så väldigt

allvarliga följdförlopp för svensk ekonomi

som det kanske hade fått för 30 år sedan.

Detta leder över lite grann på min fråga. På

s. 15 finns det ett diagram som heter R 8 som

visar en prisbildningsmodell för den

nordiska elmarknaden. Den tror jag är väldigt

betydelsefull för denna inflationsrapport.

Förståelsen för dagens inflationsrapport

bygger mycket på att man accepterar er

beskrivning av att elprishöjningarna som har

varit mycket kraftiga är tillfälliga. Annars

skulle man ju hävda att UND1X, som vi har

lärt oss under senare tid och som är det som

Riksbanken följer, egentligen signalerar en

helt annan sak. Men man säger att det är

tillfälligt och därför lyfts det ut. Då är

grundfrågan hur tillfälligt detta är. Detta

visar nämligen det som vi har lärt oss när

det gäller elpriserna, nämligen att vi har en

sommar- och en vintermarknad. Därför är det

rätt att när man går mot vår och sommar

sjunker priserna. Det visar nämligen att när

vi bara behöver vatten och kärnkraft blir

priserna lägre. Men när vintern kommer

tillkommer mycket dyrare elproduktion. Här

nämns kolimport, gas och olja, och då stiger

priserna. Det som Riksbanken och en del andra

förståsigpåare då gör är att ägna sig åt att

prognostisera också väderlek och inte bara

siffermaterial, det vill säga att de hävdar

att det har varit extrema väderförhållanden.

Jag har hört några gånger nu att vi har

extrema väderförhållanden i Sverige och att

det var särskilt kallt i år. Det har det för

övrigt varit under flera vintrar nu. Frågan

är när det extrema blir normalt.

Det finns ju en betydande risk i

elprissättningen framöver. Ni nämner bland

annat den lag som ska träda i kraft den 1 maj

och som leder till ökningar. Det pågår

förhandlingar just nu om Barsebäck 2. Det

nämns som en randanmärkning här. Vi har också

det faktum att vi har en överenskommelse med

sittande majoritet som tänker ägna sig åt

betydande grön skatteväxling, alltså att

fortsätta att prisa upp elpriserna som över

huvud taget inte nämns. I stället förs bara

ett resonemang om vattentillgång i olika

vattenmagasin. Det tycker jag känns lite

underutvecklat. För att förstå denna

inflationsrapport är det helt beroende av att

det ät tillfälligt. Där skulle jag vilja ha

ett lite fördjupat resonemang om vad jag

tycker är rätt uppenbara risker, både av

politisk karaktär men också av

väderlekskaraktär, att det trots allt på

vintermarknaden kommer att återkomma en

ganska hög prisnivå på el framöver. Till det

kanske Irakkrig och andra effekter tillkommer

så att också oljepriset blir högt. Då blir

det kanske lite grann en bedömning av hur man

ska se på ränteutvecklingen.

Lars Heikensten: Det känns som om Fredrik

håller på att locka in mig på ganska minerad

mark. Det kan vara en reflexion i denna

fråga.

De bedömningar som vi gör av

prisutvecklingen på el tror jag är ganska

normala, och de är, såvitt jag förstår, de

som görs på terminsmarknaderna. Men du har

rätt i att det inte är någonting som vi

utvecklar så mycket i rap-porten. Men inte

minst med anledning av det som man har sett

av energimarknaden i Förenta staterna kan jag

känna en viss oro för att den struktur som i

dag finns riskerar att inte generera den typ

av utbyggnad som man långsiktigt kan behöva.

Därmed finns en del risker i detta på lite

längre sikt.

Det finns ett inslag i den här debatten där

man säger att det från elbolagens sida är

naturligt att man ska ha samma avkastning på

denna verksamhet som man ska ha på annan

industriell verksamhet. Det tycker inte jag.

Detta är en verksamhet av en annan karaktär

som är betydligt mer stabil. Det finns därför

inte alls någon anledning att acceptera

argumentet att ett elbolag ska ha samma

avkastning som till exempel ett IT-företag.

Fredrik Reinfeldt (m): Jag har också noterat

skrivningen om normalavkastning, och det är

väl ett riktigt påpekande.

När det gäller just dessa politiska risker

ser man det som ni i basen förutsätter. Ni

talar mycket om vattentillgång. Men ni talar

också om att kärnkraftsbasen är betydelsefull

för det låga grundpriset. Men ni kan

naturligtvis inte bedöma det, men jag

företräder ett parti som inte är med i dessa

nattliga förhandlingar. Men till slut

påverkar det ju om man tar bort den billiga

produktionen i basen att man får in mer av

det som måste till vintertid, det vill säga

den särskilt dyra elproduktionen. Jag förstår

att det är svårt för riksbankschefen att gå

in på sådana politiska processer. Men låt oss

bara vara väldigt tydliga när det gäller att

det betyder jättemycket för de prisresonemang

som förs i denna inflationsrapport vad som

kommer att hända med elpriset och oljepriset.

Lars Heikensten: Jag nämnde i en bisats i

anförandet att vi har räknat med en

trendmässig uppgång av elpriset, men det är

ingen dramatik i detta i det tidsperspektiv

vi har.

Samtidigt vill jag understryka att jag delar

Fredriks oro för den långsiktiga utvecklingen

på denna marknad.

Karin Pilsäter (fp): Jag kan förstå att det

har funnits bättre dagar än just i går att

sitta och försöka fatta detta beslut med den

enorma osäkerhet som råder just i dessa dagar

om vad som kommer att hända i Irak. Det har

ju varit osäkert väldigt länge, så det är

ingen nyhet att det är en internationell

kris. Men just precis just nu måste det ha

varit extra svårt för er att sätta ned

fötterna just i går.

Jag tänkte fråga lite grann kring just

detta. Riksbankschefen sade att man inte ska

ryckas med av den färskaste statistiken och

att det kan ligga ett värde i att vara

förutsägbar och så vidare. Vid ett tidigare

tillfälle före jul sade ni att ni lämnade

räntan oförändrad men flaggade redan från

början för en omprövning väldigt snabbt.

Jag undrar om riksbankschefen kan utveckla

resonemanget lite grann kring detta? Om

kriget driver upp oljepriserna, finns det då

en risk för att man väldigt snabbt kommer att

behöva ändra räntan eller att det går över

väldigt fort och att det därför blir fart på

den internationella konjunkturen? Hur har ni

värderat risken med att behöva göra en

förändring väldigt snabbt och därmed

ryckigheten i förhållande till vikten av att

nu verka lugnande med en räntesänkning som

har kommit i dag, alltså värderingen av denna

ryckighet och osäkerhet kontra att lämna det

besked som ni lämnade i dag?

Lars Heikensten: Ofta när man fattar

penningpolitiska beslut - det ligger nästan i

det sätt som vi jobbar på - är beslutsläget

ganska öppet. Det hänger samman med att vi

kontinuerligt förändrar våra bedömningar och

att verkligheten normalt inte förändras så

väldigt snabbt. Det ligger implicit i din

fråga att man kunde ha tänkt sig att i detta

läge låta räntan ligga still. Och det är

klart att det i och för sig hade varit

möjligt. Bedömningarna ligger ju nära 2 %.

Visst är det så.

Jag tror också att mina kolleger kan ha

haft lite olika uppfattningar när det gäller

exakt hur man vill argumentera i denna fråga.

En av de tydligaste uppåtriskerna som

finns, och som vi lyfter fram i olika

sammanhang, är lönebildningen. Det är framför

allt en uppåtrisk, om du så vill, på ett-två

års sikt. Det är svårt att tro att vi kommer

att ha så väldigt mycket mer information på

kort sikt på det området annat än vad som

sammanhänger med konjunkturutvecklingen i

stort.

På kortare sikt, under de närmaste månaderna,

har i varje fall jag svårt att se vad som

radikalt skulle kunna skingra den oro som

finns. Man kan visserligen säga, och det tror

jag, och jag tror också att det står i

texten, att om det skulle bli en väldigt

snabb upplösning av kriget är det klart att

mycket talar för att man kommer att få se en

ordentlig reaktion på de finansiella

marknaderna i positiv riktning. Möjligen kan

man säga att detta på kort sikt kan leda till

ett påtagligt större stämningsomslag. Men

samtidigt har vi en osäkerhet därför att det

finns mer grundläggande anpassningsproblem i

botten. Och innan vi vet huruvida den här

eventuella uppgången, den positiva

reaktionen, som eventuellt kommer på en, två

eller tre månaders sikt är någonting som

verkligen signalerar att konjunkturen

faktiskt är på väg upp kommer det rimligen

att ta längre tid. Så på kort sikt har jag en

större oro för att det kommer information som

pekar nedåt. Det hör till bilden, Karin, att

man alltid kan säga att vi återkommer. Det är

hela tiden så att om det skulle visa sig att

vi faktiskt ser tydliga tecken på en

förstärkning under det närmaste halvåret har

vi ett antal tillfällen att återkomma.

Karin Pilsäter (fp): När det gäller den

psykologiska effekten av osäkerhet är det

klart att om det blir en snabb lösning av

denna konflikt tror jag att människor tar en

räntehöjning med ganska gott jämnmod i

förhållande till alternativet. Men det är en

annan sak.

Det finns väldigt mycket som jag skulle vilja

fråga om. Men jag ska ta upp en annan sak,

och det gäller statsfinanserna och

budgettaket. Riksbankschefen tog i sitt

anförande upp att detta verkligen sätts på

prov. På s. 18 har ni också angett att denna

budgetosäkerhet skulle kunna ha en negativ

effekt på hushållen, det vill säga att man

inte vet vilka besparingar som kommer och var

de kommer att hamna och hur snabbt. Jag

förmodar att det är det som ni syftar på.

Skulle du vilja sätta det i något samband med

risken när det gäller lönebildningen -

uppåtrisken och Kommunals avtal? Kan du säga

om det finns något samband mellan risken för

hushållens osäkerhet här och den uppåtrisk

som finns när det gäller lönebildningen?

Lars Heikensten: Skatter påverkar ju

lönebildningen, om jag börjar i den ändan.

Det finns belagt på lite olika sätt, även om

man säkert kan diskutera säkerheten i de

undersökningar som finns. Jag tror att det

finns anledning att tro att till exempel en

högre kommunalskattehöjning - vi räknar med i

genomsnitt 20 öres kommunalskattehöjningar

under innevarande år, och vi hade 60 förra

året - är en sådan faktor som kan påverka

människors kravbild inför

avtalsförhandlingar. Sedan tror jag att det

ändå ytterst är efterfrågeläget på

arbetsmarknaden som spelar den viktigaste

rollen.

Men när vi talar om osäkerhet i

statsfinanserna i detta läge är det snarare

fokuserat på att det finns en möjlighet att

det blir en svagare ekonomisk utveckling och

att en svagare ekonomisk utveckling helt

enkelt förstärker de statsfinansiella

bekymren. Ska man då leva upp till

regelverken, vilket vi anser att man bör

göra, får man en negativ efterfrågeeffekt.

Samtidigt är det klart att om man inte gör

det leder det till effekter som jag tror

långsiktigt är kostsammare.

Låt mig också tillägga något om Karins

kommentar till det som jag sade. När jag

nämnde april så utlovade jag inte en

räntehöjning i april om det blir en

stabilisering i Irak. Vi tar var dag som den

kommer, och vi får väl se vad som händer i

olika avseenden. Jag vill säga detta så att

ingen lämnar detta rum med föreställningen

att jag har signalerat någonting om

framtiden, för det är i så fall ett misstag.

Ordföranden: Jag tror att vi tolkade dig

rätt.

Mats Odell (kd): Först tackar jag för en

intressant genomgång av inflationsrapporten.

Det talades tidigare här om minerade

områden, och jag tänkte följa med Lars

Heikensten ut i gränstrakterna mellan

penningpolitik och finanspolitik som han tar

oss ut i i sitt anförande. På s. 4 i hans

anförande står det:

Om det finns ett kortsiktigt

manöverutrymme, och det är möjligt att få en

högre tillväxt och sysselsättning utan att

inflationsmålet hotas, bör detta tillvaratas

genom att reporäntan sänks. Att släppa det

finanspolitiska regelverket när det för

första gången kan komma att testas igen

skulle sända en mycket negativ signal till

alla dem som bedömer den svenska ekonomiska

utvecklingen.

Här kommer man ganska nära den bild som

kamraterna på nej-sidan inför

folkomröstningen vill slå vakt om, nämligen

att Riksbanken ska hålla ett skarpladdat

vapen, inte bara mot arbetsmarknadens parter

utan också mot dem som håller på med

budgetförhandlingar. Jag tycker att det här

är en intressant passus. Vi är ju inte här

för att göra det lätt för dig, Lars, utan vi

vill ju få ut så mycket som möjligt av den

här utfrågningen. Mot den bakgrunden skulle

jag vilja ställa en fråga.

Uppstår dessa negativa signaler om man till

exempel lastar över en del av kostnaderna på

en annan part, alltså saldoneutralt, men ändå

tycker att man får ett så kallat

reformutrymme och då vidtar ett antal

reformer? Är detta den negativa signal där

det visar sig att det hade varit ett misstag

att sänka reporäntan och att det, såvitt jag

förstår, därmed skulle komma att

tillrättaläggas på ett lämpligt sätt?

Den andra frågan handlar om ERM 2. Jag har

inte läst hela inflationsrapporten, men jag

har tittat på olika känsliga avsnitt som

bland annat kallas uppåtrisker och

nedåtrisker. Det finns mycket som tyder på

att vi har folkomröstning den 14 september.

Och en möjlighet, risk, uppåt eller nedåt,

kan ju vara att det blir ett ja. Då ska

Sverige ganska snart gå med i ERM 2, om jag

har läst regeringens propositioner rätt, och

vi delar den uppfattningen. Min fråga är: Hur

kommer det att påverka Riksbankens roll? Vi

har ju i direkt teknisk mening ett problem

att både plötsligt styra mot ett

inflationsmål och ett växelkursmål för att

hålla den kurs som läggs fast. Det är det

ena. Det andra är: Vilken effekt kan detta

förväntas få på inflationsutvecklingen?

Lars Heikensten: Jag börjar med den första

frågan. Jag tror inte att min komparativa

fördel är att gissa hur marknadsaktörer och

andra som följer ekonomin reagerar på

enskilda förslag. Mer allmänt kan jag säga

att vi som har följt den svenska ekonomisk-

politiska diskussionen i 15 år, eller

någonting sådant, vet ju en del om hur mycket

manöverutrymme man har i olika situationer

och hur det är beroende av både situationen

och historien.

Vi vet att marginalerna beror mycket på

utgångsläget. Nu har vi ett antal år bakom

oss där vi till följd av en ganska strikt

finanspolitik, och dessutom en väldigt

förmånlig allmänekonomisk utveckling, har en

helt annan statsfinansiell situation än vi

hade för åtta-tio år sedan. Det ger möjlighet

att tänja på gränserna ibland - en, två eller

tre gånger. Men jag tror inte att det ger

full frihet i längden. Man betalar så

småningom ett pris, hur mycket som sedan syns

direkt och vad det beror på kan man alltid

diskutera.

När nu Mats reste frågan vill jag gärna

passa på att säga att jag tror att vi har

skaffat oss en överdrivet positiv bild av

statens finanser. Vi ska komma ihåg att den

statliga skulden inte är på en särskilt

mycket lägre nivå än den var när 90-

talskrisen inleddes. Vi har inte på ett

radikalt sätt förändrat vår statsfinansiella

situation jämfört med något slags långsiktigt

rimligt läge även om vi har gjort det jämfört

med den akuta kris där vi befann oss i början

av 1990-talet. Jag tror också att det skulle

kunna gå att leda i bevis att en icke

oväsentlig del av förbättringen är en följd

av att vi har sålt ut, privatiserat och så

vidare när det gäller statlig egendom av

olika slag. Därmed är inte de samlade

reserverna så stora som man får ett intryck

av när man bara tittar på finansiella

skulden. Om jag ska referera till ett

närliggande exempel så kan jag referera till

de 20 miljarder som Riksbanken levererade

förra året. Jag skulle också kunna hitta ett

antal exempel som befinner sig längre bort

från mitt eget verksamhetsfält.

Poängen är alltså att man ska vara lite

vaksam när det gäller att slå sig för bröstet

med anledning av den statsfinansiella

situationen. Det är viktigt att beakta detta

oberoende av vilket ställningstagande man gör

i EMU-frågan, framför allt i ljuset av den

demografiska utvecklingen. Det här - den

offentligfinansiella utvecklingen och

demografin - är en fråga som jag gärna tar

chansen att återkomma till i något sammanhang

längre fram. Jag tror att vi i Riksbanken nu

måste ägna den lite mer intresse än vad vi

har gjort under några år. De offentliga

finanserna löper på ett annat sätt risk att

påverka utrymmet för penningpolitiken än vad

de har gjort under större delen av andra

halvan av 90-talet.

Den andra frågan handlade om ERM, som jag

förstod det, och vad det kan tänkas betyda

för Riksbanken. Jag touchade lite grann vid

den i samband med den fråga som Hans ställde.

Det är som du säger - regeringen bestämmer om

vi ska gå med i ERM eller inte. Vi deltar

aktivt i en diskussion om vad vi tror är en

lämplig anslutningskurs i det sammanhanget.

Det är också en diskussion som i hög grad

kommer att behöva föras med våra europeiska

partner.

När det sedan gäller hur man vill lägga upp

penningpolitiken så är det viktigt att notera

att vi får ett växelkursmål. Det finns

diskussioner om hur precist detta är - om hur

breda band man kan vilja ha och så vidare.

Men vi har ju också ett inflationsmål därför

att vi ska uppfylla konvergenskravet när det

gäller inflationen. Vi har sagt att vi avser

att fortsätta publicera inflationsprognoser

under perioden. Personligen tycker jag att vi

bör fortsätta att göra det även om Sverige

skulle komma med i EMU. Vi bör göra det någon

eller några gånger om året som underlag för

en bredare ekonomisk-politisk diskussion i

Sverige.

Exakt hur vi vill eller kommer att vilja

göra avvägningen mellan de här två målen vill

jag inte gå in på i det här sammanhanget.

Dock vill jag gärna säga att jag tycker att

man ibland överdriver problemet i

diskussioner. Det är inte konstigt att man

gör det i Sverige, givet att vi har historien

från hösten 1992 bakom oss. Det var en

traumatisk upplevelse för de flesta av oss.

Men man ska komma ihåg att situationen nu är

alldeles annorlunda. Då hade vi tio år eller

så bakom oss då vi var ekonomisk-politiskt ur

kurs. Då följde vi också en helt annan

utveckling än det Europa till vilket vi hade

ambitionen att vara länkade. I dag har vi en

ungefär lika lång tidsperiod bakom oss där vi

har följt samma typ av stabiliseringspolitik

och i själva verket har varit väl så

framgångsrika i vissa avseenden som man har

varit nere i EMU:s kärnländer. Vi ser också

att de länder som tidigare har gjort den här

resan egentligen inte har haft några bekymmer

att tala om.

I grunden handlar det om att det finns en

övertygelse om att den kurs som vi väljer när

vi går in faktiskt är den kurs som vi till

slut ska ha när vi går med i EMU - om det nu

blir ett ja i folkomröstningen. Då är inte

spekulation intressant på det sätt som den

var i den gamla situationen. Man ska alltså

vara försiktig med att dra paralleller med -

92.

Mats Odell (kd): Du pratar om den kurs som vi

väljer om vi går med i EMU när det gäller den

tredje fasen. Men skillnaden är att vi då

kommer att ha den kursen, och under ERM-

perioden ha en ränta som av allt att döma

ligger minst 1 % högre. Sedan kommer den då

plötsligt att sänkas.

Låt oss ändå fortsätta promenaden i

minfälten och ta upp det här med den

överdrivna uppfattningen om statens finanser.

Vi har en annan diskussion som tangerar det

här, nämligen diskussionen om

överskottsmålen. Det talas ofta om att samla

i ladorna. Det är bara det att i de ladorna

har vi visserligen ganska mycket höbalar, men

vi har lånat dem av andra. Om vi nu ska börja

betala tillbaka så kan det knappast vara att

samla i ladorna.

Det finns en problematik här som jag inte

begär att du ska svara rakt av på. Men jag

har läst Riksbankens remissvar på EMU-

utredningen, och där tas de

stabiliseringspolitiska effekterna av

utrymmet i penningpolitiken upp, det vill

säga överskottsmålen. Det skulle ändå vara

intressant om du ville säga något om denna

heta potatis också.

Lars Heikensten: Apropå din avrundning av det

förra temat vill jag först säga att det är

för tidigt att ha en välgrundad uppfattning

om hur man hanterar räntorna i en sådan här

situation. Det beror dels på en del

principiella ställningstaganden som

Riksbanken ännu inte har gjort, som har att

göra med hur vi ser på växelkursmålet

relativt inflationsmålet, dels på den

faktiska ekonomisk-politiska utvecklingen.

Det finns länder, exempelvis Finland, som

gick med i EMU och som valde att mycket

snabbt sänka sin ränta ned till den nivå som

man hade i de då centrala kärnländerna. Det

finns också länder, till exempel Italien, som

vid samma tid valde att mycket länge ligga

med en rejäl räntedifferens. Man gjorde helt

enkelt olika bedömningar av vad som var

klokt. Delvis tror jag att det hade att göra

med att Italien var ett land som länge hade

haft en hög inflation, och man ville göra

allt man kunde för att få ned

inflationsförväntningarna. Men det finns fler

aspekter på detta val än så. Det är alltså

svårt att ha en alldeles bestämd uppfattning

om detta nu.

Om det andra kan man säga att det nu börjar

bli mycket politik i vår diskussion! Även om

denna fråga kan man naturligtvis ha olika

uppfattningar också i Riksbanken, men jag har

i olika sammanhang sedan lång tid tillbaka

argumenterat för att vi bör bemöda oss om att

fortsätta förstärka statens finanser. Det var

det här som jag var inne på alldeles nyss.

Jag har under de år som jag har följt svensk

ekonomisk politik aldrig varit i situationen

att statens finanser har blivit för starka.

Jag är rätt trygg i förvissningen om att jag

inte kommer att få uppleva den situationen

framöver heller, måste jag säga.

Det finns ingen anledning att ställa större

amorteringar på statsskulden emot andra typer

av åtgärder. Det finns ingen anledning att

resonera så att vi inför det tydliga

perspektivet med en besvärligare demografisk

situation framför oss måste välja, och säga:

Vi kan inte förbättra statens finanser. I

stället måste vi koncentrera oss på att

förbättra förutsättningarna för att få ett

bra arbetskraftsutbud. Jag tycker inte att

det är någon naturlig problemformulering. Det

är ganska uppenbart att man behöver göra

bådadera i den här situationen. Man kan

ställa de här åtgärderna emot varandra så här

i den politiska debatten, om man vill, men

jag tycker att det är svårt att formulera

problemet på det sättet om man har en

ekonomisk utgångspunkt. Bådadera behövs,

enligt min uppfattning. Huruvida man sedan

vill lägga de ökade offentliga medlen i den

ena eller den andra fonden, eller vad man

vill kalla det, är en diskussion som jag inte

vill ge mig in på. Men jag tror att det hade

varit önskvärt att ha ett högre överskottsmål

under de år som vi har bakom oss, och det är

fortfarande önskvärt att amortera mer enligt

min uppfattning.

Lars Bäckström (v): Jag ska göra en

kommentar, och glädja Lars Heikensten med att

Lars Bäckström aldrig har trott att statens

finanser är överdrivet goda. Bägge Lars i

församlingen är alltså överens på den

punkten.

Men vi skulle ju inte tala om de gemensamma

åsikterna, utan kanske mer om

frågeställningarna. Jag lyssnade på svaret

till Hans Hoff. Jag har inte hunnit läsa den

här tjocka boken, för den kom klockan nio och

jag läser långsamt. Men om jag förstod svaret

till Hans Hoff från Lars Heikensten rätt så

innebar det att ja, vi har högre ränta i

Sverige än i euroområdet på grund av att vi

har starkare och bättre ekonomi än

euroområdet och på grund av att vi har mindre

lediga resurser. Min första fråga är: Hörde

och förstod jag rätt? Man kan ju höra fel,

och kanske inte heller förstå. Det var min

enkla fråga.

Lars Heikensten: Det har varit en svagare

ekonomisk tillväxt under några år i Tyskland,

som jag sade, och även i Italien och i

Frankrike. Det gör att man i dag har fler

lediga resurser.

Lars Bäckström (v): Så det är helt enkelt så

att vi har högre ränta på grund av att vi har

bättre ekonomi. Det var ju roligt att vi har

bättre ekonomi - det måste man säga!

Min nästa fråga är snarast ett batteri av

frågor. Det står i rapporten och det sägs i

föredragningen att man nog har missbedömt den

långsiktiga tillväxtpotentialen i Sverige och

att man har fått nytt material från SCB. I

anförandet sägs det: Det tyder i sin tur på

att ekonomins långsiktiga potentiella

tillväxttakt också kan vara något högre. Då

undrar vän av ordning - så att det blir

enkelt för den som läser protokollet - högre

än vadå? Hur mycket kommer till och hur

mycket är det som vi ska lägga på? Det är ju

x som ska läggas på y. Vad är då Riksbankens

bedömning av pålägget, och vad är den nya

nivå som ni från Riksbankens sida bedömer som

långsiktigt och uthålligt hållbart?

Ni säger också att ni inte grundar er så

mycket på aktuella data utan mer på en

långsiktig prognos. Jag hann bläddra fram

till s. 10 och såg att ni nu bedömer

tillväxttakten om två år. Men 2004 är ju inte

ens om två år, utan det är nästa år! Ni har

reviderat ned UND1X från 1,9 till 1,2 %. Det

är målstyrelsevariabeln. Målet är 2 %. Det är

ju en rejäl nedrevidering - med 0,7

procentenheter! Det ligger långt under de två

procent som är målvariabel. Samtidigt

redovisar ni en ganska stigande arbetslöshet

och säger att ni kanske hade underskattat

tillväxtpotentialen. Man ska ju hålla sina

mål, och det ska vi göra. Jag lovar! Men ska

inte också Riksbanken hålla sina mål?

Det är viktigt att hålla sparmålet. Men vi

har ju inget fast sparmål för varje år, utan

vi sade 2 % under en konjunkturcykel. Har

Riksbanken någon uppfattning om vad som är en

rimlig nivå på det offentliga sparandet just

nu?

Lars Heikensten: Låt mig börja med att lägga

på en overheadbild som visar just det som vi

pratade om tidigare. Det är ett sätt att

närma sig det här med resursutnyttjandet. Där

ser man att vi antagligen - det är vår

bedömning - har ett lite lägre

resursutnyttjande.

Jag ska till att börja med hoppa på den

fråga som Lars ställde sist. Det är möjligt

att du får återkomma med någon fråga, för det

blev mycket på en gång. Diagrammet finns i

rapporten, och där finns också dels en

bedömning av det faktiska saldot, dels en

bedömning av det strukturella saldot, där man

har rensat det som beror på

konjunkturutvecklingen. Om man säger att man

har 2 % över konjunkturcykeln så bör man ha

ungefär 2 % i ett läge där man har ett fullt

resursutnyttjande i ekonomin. Det här är

svåra saker, och som jag var inne på vet vi

inte ens från det ena året till det andra

exakt var vi befinner oss.

De bedömningar som vi gör tyder ändå på att

man 2005 skulle ha ett saldo som är ungefär

plus 1% av BNP. Det skulle man då ha efter

ett par år med hyfsad tillväxt i ekonomin

enligt de här bedömningarna, men antagligen

med aningen lediga resurser kvar. Jag tror

att det är lite för lite om man långsiktigt

ska klara 2 % över cykeln. Jag tror därför

att man borde ha en högre ambitionsnivå än så

om man i genomsnitt framöver ska uppnå de

målsatta två procenten.

Som jag antydde tidigare så jobbar vi med

de här sakerna. Men vi har inte satt av

resurser för att jobba på den detaljnivå som

man kanske skulle önska. Sammanfattningsvis

är detta alltså min bild: En högre

ambitionsnivå skulle behövas om man ska leva

upp till det mål på 2 % som man har satt upp

över cykeln.

Jag får be dig upprepa den fråga som du

ställde dessförinnan, för jag uppfattade den

inte riktigt.

Lars Bäckström (v): Vad bedömer ni just nu

från Riksbankens sida som ett rimligt sparmål

för offentlig ekonomi? Det är inte nödvändigt

att ni har någon uppfattning, men om ni har

det så vore det intressant att veta.

Jag är också lite förvånad över att ni ligger

på en bedömning av 1,3 % i inflation för

2004. Det är långt under målsättningen på

2 %.

Lars Heikensten: Det jag tidigare sa är så

långt som jag kommer när det gäller att

precisera min syn på statens finanser. Jag

har ingen bestämd uppfattning, och vi har

inte räknat på det sättet så att vi kan säga

vad som är önskvärt just nu. Men jag anger

ändå en färdriktning.

När det gäller inflationen så är den så låg

om ett till två år till följd av att den

kraftiga elprisuppgång som vi nu har då

faller ur systemet. Det var det som jag var

inne på inledningsvis - det finns ingen

anledning i det här läget, om man nu gör

bedömningen att det här i allt väsentligt är

en fråga om en utbudsutveckling, att oroa sig

alltför mycket över uppgången. Men det finns

inte heller någon anledning att lägga upp

politiken framöver utifrån en nedgång i

energipriset, för det kommer ju att slå

tillbaka igen. Det är en mer långsiktig

underliggande trendmässig inflation som vi

måste fokusera på.

Du frågade inledningsvis om den potentiella

tillväxten. Vi har valt att formulera oss

försiktigt under de här åren och tala om att

vi tror att en potentiell tillväxt mellan 2

och 2 ½ % är vad ekonomin klarar av. Jag tror

inte att det är någon poäng att gå längre än

så. Osäkerheten är så pass stor, och jag tror

att man får leva med det. Det hindrar inte

att vi när vi får ny information gör

marginella revideringar upp eller ned. Vi har

då alltid möjlighet att i det läget korrigera

räntan om vi känner att det finns utrymme för

det. Det har inte handlat om några stora

förskjutningar vare sig när vi blev aningen

mer pessimistiska under 2001 eller som nu

aningen mer optimistiska. Det handlar om

någon tiondel på BNP - mer är det inte.

Lena Ek (c): Herr ordförande! Jag vill börja

med att hälsa riksbankschefen välkommen till

utskottet. Det ska bli både roligt och

intressant att arbeta på det här viset i

fortsättningen.

Mina frågor rör två områden. Många

kommentatorer har bedömt utvecklingen i Irak

även i ett krigsfall - jag tog med en

sammanfattning från ett utländskt TV-bolag -

som a nice little war. Det skulle alltså vara

kort och avgränsat och det skulle inte bli

några större störningar i tillgången på olja

och en faktor som kan dra i gång den tunga

industrin. Jag tror inte på den bilden. Jag

tror att det finns väsentligt större risker i

detta. Här finns en massa psykologiska

faktorer och här finns en massa stora och

väsentliga skillnader mot Kuwaitkrisen, där

arabvärlden i stort ställde upp på de

insatser som gjordes. Det är helt annorlunda

den här gången. Vi ser redan inställda order

och handelsförbindelser som störs. Den delen

av krisbilden finns inte med här. Det handlar

till stor del om aktiemarknad och utbud av

olja. Jag skulle vilja ha en kommentar till

det.

Den andra frågan gäller lönebildningen.

Kommunals avtal nämns. En sak som inte

diskuteras är den rejäla minskningen i ökning

av disponibel inkomst som hushållen får på

grund av att det var en valfläskbudget förra

året och att verkligheten nu kommer i fatt.

Det blir skattehöjningar i kommuner och ett

scenario med ökat ansvar för sjukkostnader

för arbetsgivare som slår tungt i kommun- och

landstingssektorn. Det blir uppskjutna

vallöften, vallöften som vissa hushåll redan

har räknat med. Allt detta är ekonomiska men

också psykologiska effekter som försvårar

lönebildningen rätt rejält. Jag skulle vilja

höra en liten utvikning om de riskfaktorer

som finns om vi ligger på för höga nivåer

framöver.

Lars Heikensten: När det gäller den första

frågan så är jag lite osäker på hur mycket

jag egentligen kan tillföra. Vi har som jag

nämnde tidigare gjort en analys av detta i

rapporten, där vi laborerar med några olika

scenarier. Jag kan lägga på en overheadbild

så att ni kan se detta.

Det finns ett godartat scenario, och sedan

har vi laborerat med ett mer besvärligt och

ett allvarligt. Det säger sig nästan självt

att ju mer problematiska scenarierna är och

ju mer utdragen processen blir, desto större

risker finns det för att framför allt

oljepriserna stiger. De riktigt allvarliga

konsekvenserna för världsekonomin inträder

antagligen i första hand om krig och terror

får en spridning till andra delar av världen.

Men oroligheterna påverkar säkert redan i dag

benägenheten för t.ex. charterresande. Vi ser

att flygbolagen och försäkringsbolagen har

bekymmer och så vidare. Det är klart att

händelserna den 11 september och det som har

hänt därefter har haft en dämpande effekt på

vissa sektorer i världsekonomin. Ju mer

utdraget detta blir, desto mer påtagliga blir

effekterna.

Tabell R3. Olika krigsscenarier

----------------------------------------------------

Scenario

------------------------------------------------------------------------

Fas Godartad Besvärligt Allvarligt

------------------------------------------------------------------------

(Olje- och (Olja 35 USD/fat, (Olja 45 USD/fat,

aktiepriser som i fall i fall i

huvudscenariot, aktiepriser 10 aktiepriser 20

dvs 25 USD/fat) procent) procent

------------------------------------------------------------------------

Krig Snabbt Mer utdraget Utdraget krig (>2

krigsförlopp, 6-7 krigsförlopp (1-2 kvartal)

veckor kvartal) Spridning av

Ingen utslagen Viss spridning av konflikten i

oljekapacitet konflikten regionen eller

OPEC täcker Viss utslagen till andra delar

bortfall av oljekapacitet i av världen

oljeleveranser Irak eller något Utslagen

från Irak grannland oljekapacitet i

OPEC klarar inte Irak och något

fullt ut att grannland

täcka bortfall av Kraftigt bortfall

oljeleveranser av oljeleveranser

------------------------------------------------------------------------

Återuppbyggnad Snabbt tillträde Svårare få stöd Instabil ny regim

av ny regim för ny regim, tillsätts

baserad på viss oro i Oroligheter i

befintlig social regionen regionen/andra

struktur Högre grad av

oroshärdar/terrordåd

Irakisk direktfinansiering i väst

oljeproduktion för Finansiering av

finansierar återuppbyggnaden återuppbyggnad

återuppbyggnad belastar de

krigförande

länderna

------------------------------------------------------------------------

Vi har försökt kvantifiera detta i en

fördjupningsruta i rapporten, för att ge lite

mer kött på benen. Men det är naturligtvis

oerhört svårt. Man kan ju alltid diskutera

exakt hur man vill väga av och bygga upp den

här typen av scenarier. För dem som är

intresserade kan jag rekommendera läsning av

rutan. Det finns också en intressant rapport

från någonting som heter Center for Strategic

Studies eller något liknande i Washington som

kom för några månader sedan, där man för en

diskussion om olika scenarier. Den är på tio

sidor eller så, och den ger en hel del. Det

var några exempel som jag kan lämna.

Nu till lönerna. Jag tycker att det är

viktigt att börja med att understryka att

löneutvecklingen normalt sett hänger mycket

ihop med efterfrågeläget på

arbetsmarknaderna. Det är det som det oftast

handlar om. I ett land som Förenta staterna

är det mot den bakgrunden lättare att bedriva

penningpolitik än i Sverige. Där är sambanden

mellan löneutvecklingen och konjunkturen

väldigt stark. Har man en rimlig bild av

konjunkturen så har man i allmänhet en bra

bild av löneutvecklingen också. I Sverige

förekommer det större skillnader än vad det

gör i Förenta staterna. Det sammanhänger med

det förhandlingssystem som vi har, som

tenderar att klumpa ihop många avtal vid

enskilda tillfällen. Ibland kan

avtalsrörelsernas eget förlopp och inre

processer leda till att man kommer ut högre,

och ibland faktiskt också lite lägre, än vad

man skulle ha väntat sig givet

konjunkturläget.

Vi har under ett antal år haft en

löneökningstakt som är högre än vad vi

långsiktigt borde ha. Det har haft

konsekvenser för vinstandelarna i ekonomin

bland annat. Som vi resonerade om här i

utskottet för någon månad sedan så måste vi

alltså eftersträva att komma ned på lägre

nivåer, sannolikt runt 3 ½ %, i

genomsnittliga lönekostnadsökningar. Då

inkluderar det vad som kan behövas i

avtalspensioner och annat.

Vad gäller riskerna i sammanhanget så

nämner vi det här med Kommunals avtal. Å

andra sidan är ju den finansiella situationen

i kommunerna inte särskilt stark. Vi har inte

föreställt oss att det skulle vara möjligt

för Kommunal att förhandla upp sina löner så

mycket. Det är den prognos som föreligger,

och det är inget uttalande vad som är motivet

utifrån några andra utgångspunkter. Vi gör

inte uttalanden om vad som är rätt och fel

när det gäller enskilda parters krav.

Vi har inte prognostiserat att kommande

förhandlingar skulle leda till några större

höjningar och har därför inte trott på så

stora spridningseffekter heller. Men det är

klart att det finns spänningar på

arbetsmarknaden mellan olika

löntagarkollektiv. Det är en risk. En annan

risk är att vi går in i avtalsrörelsen och

har några år bakom oss då inflationen inte

har varit 2 %, utan över, även om det har

varit av skäl som gjort att vi inte bedömt

att det varit nödvändigt med högre räntor.

Vi hade ett antal år under slutet av 90-

talet då anpassningen fungerade ganska väl.

De kännetecknades av att vi hade en förmånlig

allmänekonomisk bild och en mycket låg

inflation. Vi hade till yttermera visso också

skattesänkningar, och inte skattehöjningar

som vi får under innevarande år. Det finns

alltså ett antal faktorer som gör att

lönebildningen nu kan vara lite mer

komplicerad. Å andra sidan har

låginflationsregimen satt sig. Det finns en

helt annan tilltro till att vi får ungefär

2 % inflation i det långa loppet. Det finns

också en ganska bred förståelse för hur det

här fungerar hos arbetsmarknadens parter, som

jag uppfattar det. Det kan också vara på

plussidan.

Låt mig till slut ta upp en annan sak, när

vi nu kom in på det här med lönerna. Jag har

fört en diskussion tidigare med några av

fullmäktiges ledamöter om Riksbankens egen

löneutveckling eftersom detta är en central

och känslig fråga för oss - jag sitter ju här

nu och talar om att jag tycker att 3 ½ % i

löneökningar är det som är lämpligt för

nationen som helhet. Om man tittar hur det

har varit i vårt eget fall i den jämförelse

som vi har gjort - och jämför

genomsnittslönen under 2001 med

genomsnittslönen 2002 - så ser man att vi har

haft en löneökningstakt på 5,4 % i

genomsnitt.

Bakom detta ligger avtalsmässiga lönelyft i

nivå med staten i övrigt. På det sättet har

vi försökt leva upp till de ambitioner som

finns att leva som vi lär.

Samtidigt har vi befunnit oss i sådana

sektorer av ekonomin som IT och finansiella

tjänster. Det är där en stor del av våra

medarbetare jobbar. I det arbetsmarknadsläge

som har rått under ett antal år - men som

inte råder just nu - har det varit svårt att

behålla arbetskraft. Vi har då och då fått

höja löner för att behålla den. Vi har ändå

haft en mycket hög personalomsättning för de

här strategiska grupperna.

Vid sidan om detta har det skett en

strukturförändring inom Riksbanken som gjort

att vi har förhållandevis färre

yrkeskategorier med lägre löner. De

nyanställda har i allmänhet högre löner än de

som slutat. Det är en strukturell effekt.

Båda de här effekterna har jag lagt samman

under rubriken kompetens-växling. Därutöver

har vi gjort en del lönejusteringar, framför

allt för att utjämna könsmässiga skillnader.

Jag är inte nöjd med denna utveckling, men

jag tror att det är ungefär så långt man har

kunnat komma i den här situationen, med det

arbetsmarknadsläge som har rått. Vi har inga

tecken på att vi betalar högre löner i

Riksbanken än vad man gör på andra ställen

för jämförbar typ av kompetens. Snarare är

mönstret ganska tydligt det motsatta,

åtminstone inom vissa av våra

verksamhetsområden.

Lena Ek (c): Det här låg ju inte inom min

fråga, men det är ganska intressant att

konstatera det ändå. Det hade varit kul med

en punkt till, där man hade jämfört

manligt-kvinnligt. Det som man ser i

Medlingsinstitutets genomgång av frågorna är

att riskbilden är stor för att vi har en

höjning som vi inte klarar av långsiktigt

strukturellt. De politiska besluten påverkar

detta så att de det senaste året har

försvårat förhandlingssituationen märkbart.

Inte heller hade något av fackförbunden gjort

en medveten jämställdhetssatsning.

Jag ska inte förlänga det här mer, men jag

ville bara göra de här kommentarerna.

Lars Heikensten: Låt mig bara mycket kort

säga att den jämförelse som du är intresserad

av mellan män och kvinnor finns i vår

jämställdhetsplan. Där finns nog allt

material som du kan vara intresserad av.

Ordföranden: Därmed var vi klara med den

första utskottsrundan. Jag föreslår att vi

ajournerar oss i tio minuter för en

kaffepaus.

Ordföranden: Vi är beredda att fortsätta

utfrågningen av riksbankschefen Lars

Heikensten. Jag ger första frågan till Agneta

Gille, Socialdemokraterna. Varsågod.

Agneta Gille (s): Tack så mycket, herr

ordförande. Jag skulle vilja ställa en fråga

om SKAB och den eventuella försäljningen och

ge en bakgrundsbild.

För ett år sedan behandlade finansutskottet

ett förslag från Riksbanken om att

bruksområdet i Tumba skulle överföras till

Statens Fastighetsverk. Förslaget bifölls av

riksdagen. Det var föranlett av att

Riksbanken hade sålt sitt helägda dotterbolag

Tumba Bruk AB till ett amerikanskt bolag.

Riksbanken hade också sålt Myntverket till

finska statens myntverk.

Riksdagen fick aldrig tillfälle att ta

ställning till försäljningen av dessa båda

bolag. Finansutskottet konstaterade också i

sitt betänkande att regeringen alltid är

skyldig att underställa riksdagen ett förslag

där man avser att sälja aktier i ett bolag

där staten har ett majoritetsintresse. Ett

sådant förslag ska framläggas även om staten

efter försäljningen har kvar hälften eller

mer än hälften av rösterna.

Finansutskottet konstaterade också att det

för Riksbankens del inte fanns någon

motsvarande formell skyldighet. Budgetlagen

omfattar inte riksdagsförvaltningen och

riksdagens myndigheter. Men enligt utskottets

mening var det emellertid önskvärt att

budgetlagens föreskrifter om försäljningen av

egendomen också gjordes tillämpliga för just

Riksbanken. Genom ett tillkännagivande fick

riksdagsstyrelsen i uppdrag att ta initiativ

till en översyn av hur budgetlagens

föreskrifter i tillämpliga delar kan

överföras på riksdagsområdet.

Läser man i direktionens framlagda

årsberättelse och direktionens protokoll för

år 2002 kan man se att Riksbanken har för

avsikt att sälja eller överlåta de båda bolag

som ansvarar för Riksbankens

kontanthantering. Det är dotterbolaget Svensk

Kontantförsörjning AB, SKAB, och

dotterbolaget Pengar i Sverige AB, PSAB.

Jag vill fråga riksbankschefen om Riksbanken

har för avsikt att underställa riksdagen

förslaget om dessa båda

företagsförsäljningar?

Lars Heikensten: Om jag har förstått saken

rätt är det som Agneta Gille säger.

Regelverket gäller för myndigheter under

regeringen, men det gäller inte för

Riksbanken. Vi har inte explicit tagit

ställning till om vi kan eller ska

underställa riksdagen de frågorna för beslut

eller granskning.

Jag bad själv ordföranden i januari att jag

skulle få komma till finansutskottet

tillsammans med dem som jobbat lite närmare

med PSAB och SKAB under de gångna åren för

att ha en ordentlig diskussion. I det

sammanhanget gjorde jag klart att det var

Riksbankens ambition att avveckla

verksamheten under innevarande år. Jag har

därmed också inbjudit till en diskussion i

finansutskottet om de här frågorna. Vi hade

då en ganska lång diskussion om olika

aspekter på utvecklingen.

Jag och direktionen får fundera på saken. Den

här processen med de två bolagen har pågått

ganska länge. Vi har löpande haft

diskussioner med riksdagen i de frågorna. Jag

känner mig i och för sig ganska trygg med att

det finns ett stöd för huvudinriktningen på

vårt arbete.

Agneta Gille (s): Jag skulle vilja ställa en

följdfråga. I Norge har man beslutat att inte

sälja hela penninghanteringen. Man har sålt

75 % och behållit 25 %, såvitt jag har

förstått. Jag skulle vilja ha en kommentar

till varför vi i Sverige ska sälja 100 %.

Lars Heikensten: För att detta ska bli

begripligt för alla här är det möjligt att

jag ska backa lite grann och säga ett par

saker om bakgrunden.

Hösten 1998 fattade Riksbankens dåvarande

fullmäktige - det var innan vi fick en

direktion - beslutet att man skulle avskilja

verksamheten. Det var en verksamhet som då

sysselsatte ungefär 300 personer i Riksbanken

och som gick med ett ganska kraftigt löpande

underskott. Tanken var att vi skulle avskilja

verksamheten och bilda ett bolag och sedan

pröva förutsättningarna att avyttra bolaget.

Bakom beslutet låg två ganska enkla tankar.

Det första skälet var att verksamheten skulle

må bättre och utvecklas bättre i bolagsform.

Den hade kanske inte fått det fokus som den

förtjänade i den typ av struktur som fanns.

Det andra skälet var att det varit en ganska

låg innovationstakt och effektivitet i

kontanthanteringen i samhället som helhet. Vi

trodde att vi genom att avskilja verksamheten

och ta bort det subventionselement som fanns

från statens sida skulle kunna åstadkomma en

mer rationell nationell struktur. Riksbankens

verksamhet svarade för en del av

kontanthanteringen i Sverige, men en ganska

liten del av den totala hanteringen. Vi satt

så att säga med en egen struktur för

kontanthanteringen som vi inte trodde hade

betjänat den totala marknadens utveckling.

Skälen var alltså två, både att verksamheten

i sig skulle må bättre av en förändring och

att man skulle kunna utveckla en bättre

marknad.

Den norska lösningen som du talar om

innebar att norrmännen tog hela verksamheten

några år senare än vad vi gjorde och bildade

ett bolag tillsammans med bankerna. De köpte

som kollektiv 75 % av verksamheten. Det har

på ett sätt varit bra för dem. De fick snabbt

en lösning som innebar att de som var de

närmaste intressenterna, banksektorn, tog ett

större ansvar och engagerade sig i

verksamheten. Deras centralbank kom på det

viset snabbare bort från huvudansvaret för

verksamheten. Den upplösning vi valde har

krävt en större arbetsinsats under flera år.

Nackdelen med den norska modellen är att

den inte har åstadkommit den

strukturförändring som vi tycker att man

behöver på marknaden. Man har i huvudsak

bevarat den gamla strukturen men med nya

huvudmän, om man uttrycker sig så. Sedan tror

jag i och för sig att det är en öppen fråga i

Norge om den norska centralbanken avser att

ligga kvar med sitt ägande eller inte.

Det finns ett myndighetsintresse i

verksamheten. Vi hade tänkt att ta hänsyn

till detta genom mycket tydliga avtal där vi

lägger fast de principer enligt vilka

verksamheten kan bedrivas. Däri ligger bland

annat krav på att de ska verka med

konkurrensneutralitet och sådana saker. Vi

vill säkra att bankerna, om de nu tar över en

del av detta, inte missbrukar sin ställning

och gynnar sig själva på bekostnad av andra

aktörer.

Vi tror att det kan vara en väl så fungerande

modell som att vi själva går in och äger en

fjärdedel.

Ordföranden: Tack för det. Ordet går till

Gunnar Axén, Moderaterna. Varsågod.

Gunnar Axén (m): Vi har konstaterat att

tillväxttakten för närvarande inte ger upphov

till några inflationsimpulser. Men redan inom

ett par år börjar vi nå den högre delen av

det intervall som Riksbanken tidigare har

bedömt vara den långsiktigt hållbara

tillväxttakten.

För oss här är det av största intresse,

eller borde vara av största intresse, att

ställa oss frågan vilka politiska åtgärder vi

kan vidta för att höja den långsiktigt

hållbara tillväxttakten. Det gäller inte

minst mot bakgrund av vad som skrivs i

inflationsrapporten om att det finns

möjligheter till en högre tillväxt på sikt,

det vill säga 2006-2007, men att det kräver

en stigande medelarbetstid och ett förbättrat

funktionssätt för arbetsmarknaden allmänt

sett.

Det vore intressant att höra vilka politiska

åtgärder som skulle kunna tänkas höja den

långsiktigt hållbara tillväxttakten. Nu är

det enkla svaret på den frågan att det är

minerad mark, förstår jag. Men det i sig

skulle vara ett svar på min fråga. Jag hoppas

att kunna få höra lite mer om vad vi kan göra

för att höja den långsiktigt hållbara

tillväxttakten. Om inte annat vill jag

åtminstone få en utveckling av vad som står i

inflationsrapporten om vad som kan göras för

att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt.

Ordföranden: Varsågod, Lars Heikensten.

Lars Heikensten: Jag hade inte tänkt säga

minerad mark. Det var den formulering jag

använde före kaffepausen.

Det är klart att det här är ett

problemområde där det har förekommit en

diskussion i Sverige under lång tid. Den

diskussionen har handlat om

socialförsäkringar, skattesystemets

utformning, det legala regelverket på

arbetsmarknaden, lönebildningen,

arbetsmarknadspolitikens uppläggning och ett

antal områden. Jag tror att alla ni delar min

bedömning att vi inte lider brist på förslag.

Det finns väldigt många förslag.

Vad det handlar om är att skapa politisk

samling kring åtgärder. Det är ofta åtgärder

som är svåra att vidta av politiska skäl. De

påverkar människors vardag på olika sätt. Jag

kan ha förståelse för att det är svårt att

fatta den typen av beslut samtidigt som jag

är övertygad om att det finns mycket som man

kan göra om man vill som kan förbättra

tillväxten. Men jag vill inte inlåta mig på

en diskussion om detaljer om vad som är

lämpligt och inte lämpligt.

Gunnar Axén (m): Det är ungefär här vi brukar

hamna i dessa utskottsutfrågningar. Jag har

förut sagt att vi landar på att det bör

fattas en rad kloka beslut inom ett antal

centrala politiska områden. Men jag kan inte

tänka mig många instanser som är bättre än

Riksbanken på att bedöma och förklara vad det

är som kan göras för att höja den långsiktiga

tillväxttakten. Jag hade hoppats på att

åtminstone få höra lite mer om vad som

behöver göras för att arbetsmarknadens

funktionssätt.

Riksbankschefen sade i sitt anförande att han

efterfrågade vad vi härifrån ville ha mer i

form av underlagsmaterial för våra

diskussioner här i huset. Jag kan skicka med

att det skulle vara av intresse om Riksbanken

kanske kunde utveckla lite mer vad som kan

göras politiskt för att höja den långsiktigt

hållbara tillväxttakten. Det behöver inte

innebära politiska ställningstaganden från

Riksbankens sida utan snarast bedömningar av

vilka olika sorters åtgärder som är möjliga

att vidta.

Lars Heikensten: Jag var för en stund sedan

inne på att jag när det gäller

statsfinanserna tror att vi kommer att ha

anledning att ägna lite mer uppmärksamhet åt

dem under de närmaste åren. Vi har alltid

vetat att det finns en nära koppling på ett

principiellt plan mellan finanspolitikens

uppläggning i ett konjunkturperspektiv och

att den är långsiktigt hållbar. De här

frågorna har inte varit så centrala med den

ekonomiska och statsfinansiella utveckling

som vi har haft under några år. Jag

föreställer mig att de kan bli mer centrala

nu. Vi måste då för att kunna ha ett bra

underlag för diskussionen om penningpolitiken

förbättra vår analys och engagera oss mer.

På samma vis ser jag på den här typen av

åtgärder. Det är klart att vi ska se till att

vi är duktiga på att analysera

tillväxtproblemen i den utsträckning som det

behövs för att vi ska kunna göra vårt jobb

bra. Om vi därutöver ska delta i den allmänna

diskussionen kring dessa frågor kan man ha

lite olika uppfattningar om. Det har man

också internationellt i centralbanksvärlden.

Jag såg att Bundesbank nyligen publicerade

en lång rapport med rätt konkreta synpunkter

på den strukturella utvecklingen i Tyskland.

Med den rap-porten ligger Bundesbank längst

ut åt det ena hållet i spektrat. Det skulle

vara närmast otänkbart i Förenta staterna

eller Storbritannien att man gav sig in på

den typen av diskussioner. Det finns alltid

olika attityder kring detta.

Men visst finns det frågor som ligger i

gränslandet. Pensionsfrågan är en sådan. Det

finns ett antal frågeställningar som vi

kanske kan ha anledning att återkomma till.

Men min allmänna linje är den att vi tenderar

att ha så många andra strider att utkämpa att

vi bör vara lite försiktiga med att ge oss in

på områden där vi inte med nödvändighet

behöver befinna oss.

Ordföranden: Tack för det. Jag lämnar ordet

till Christer Nylander, Folkpartiet.

Varsågod.

Christer Nylander (fp): Tack så mycket. Den

här utfrågningen har liksom rapporten handlat

väldigt mycket om läget i Irak och hur det

påverkar olje- och energipriser och därmed

inflationen. Men det finns också en annan

effekt av konflikten. Det är hur

valutamarknaden påverkas. Jag har lite

funderingar kring det.

Om man gör en snabb genomläsning av

utvärderingen visar det sig att just

bedömningar av valutornas förändringar är

ganska svåra att göra, åtminstone på kort

sikt. Det fanns exempelvis skiljaktigheter i

direktionen när det gäller

valutainterventionen som gjordes, och så

vidare.

Valutamarknaden påverkas på kort sikt av

förändringarna i priset på olja och energi.

Men den påverkas också på lång sikt om man

tänker sig ett omfattande krig och därmed

till exempel en omfattande återuppbyggnad av

Irak. Det lär påverka dollarns ställning.

Jag skulle vilja höra hur Riksbanken bedömer

att valutamarknaden kan förändras och hur det

i så fall påverkar den svenska inflationen.

Lars Heikensten: Vi för inte några resonemang

av den här typen särskilt långt i rapporten.

Jag kan komplettera och utveckla det som sägs

där lite grann. När det gäller

dollarutvecklingen - dollarn i förhållande

till exempel euron - har de flesta

bedömningar och beräkningar som tar sin

utgångspunkt i mer fundamentala faktorer

pekat på att dollarn under en följd av år har

varit övervärderad. Det har funnits olika

uppfattningar om huruvida detta var motiverat

eller inte och vad det var som låg bakom

utvecklingen. Här fanns det en koppling till

diskussionen om den nya ekonomin. Mycket

utländskt investeringskapital flödade in i

Amerika och kompenserade de stora löpande

underskott som man hade.

Nu har vi fått en anpassning av dollarn

nedåt under senare tid. Många som kommenterar

den löpande utvecklingen på valutamarknaden

fokuserar på att det här beror på oron kring

Irak, risken för krig och så vidare. Men vi

vet inte om det är det eller om det är så att

den mer långsiktiga anpassning som behövs

till slut har kommit i gång. Jag tror att det

ligger ett betydande inslag av det senare i

den här utvecklingen. Det är min bedömning.

Det är naturligtvis så att

investeringskapital i dag inte flyter in i

Förenta staterna i samma utsträckning som det

har gjort tidigare, särskilt inte på

aktiemarknaden. De beräkningar som jag har

sett, som OECD och andra har gjort, av hur

dollar- och eurokursen borde se ut

långsiktigt, pekar på att det skulle krävas

ytterligare anpassning av dollarn nedåt för

att man skulle komma i närheten av någonting

som skulle kunna sägas vara en balans i

utrikesbetalningarna i USA. Det är förstås

inte klart på vilken sikt detta kan komma att

ske. Men den förhärskande uppfattningen när

man läser marknadsbrev etcetera har varit att

om det blir en lösning på Irakfrågan som inte

blir alltför negativ från USA:s synpunkt

kommer dollarn att börja återhämta sig. Men

jag sätter ett frågetecken i kanten för det,

givet de mer fundamentala faktorerna.

När det sedan gäller Sverige är den

centrala frågan från inflationssynpunkt

kronan i förhållande till andra valutor. Där

har vi uppfattningen att kronan är

undervärderad och har varit undervärderad i

genomsnitt under en följd av år. Det har

funnits perioder när den har varit ganska

stark, när IT-bubblan var som störst till

exempel, men om vi ser i genomsnitt de gångna

fem åren har den varit undervärderad. För

denna uppfattning kan man få visst stöd genom

att titta på handelsöverskottens utveckling.

I stort sett oberoende av konjunkturcykeln

och oberoende av att Erikssons export har

fallit tillbaka, från att ha varit 17 % av

hela exporten eller vad det var när den

toppade, är det ändå så att Sverige

kontinuerligt har haft överskott i

handelsbalansen. Det är någonting som jag i

och för sig tror är önskvärt och bra, givet

en motsatt utveckling under 70- och 80-talen.

Men jag har svårt att tro att det är en

utveckling som skulle vara naturlig i

längden.

När vi prognostiserar utvecklingen i det

relativt korta perspektiv vi rör oss med i

rapporten, två år framåt, räknar vi med en

förstärkning av ungefär den storleksordning

vi har räknat med tidigare. Sedan vet vi att

kronan tenderar att påverkas negativt av ett

allmänt osäkert klimat. Så har det varit

under ett antal år. Det beror så klart på vår

historia från början av 90-talet. Men undan

för undan borde man ändå föreställa sig att

vi skulle ta oss ur den historien, och

fluktuationerna är betydligt mindre nu än de

var för fem år sedan, ska man väl också säga.

Det är bara att titta på hur vi reagerade

hösten 1998 till exempel jämfört med hur

bilden har varit på senare tid. Då ser man

att det är en stabilare utveckling nu än då,

även om det allmänna läget inte nödvändigtvis

är stabilare.

Christer Nylander (fp): Tack för det svaret!

Det var intressant.

Det står på s. 28 i rapporten att ni ändrar

er bedömning av kronans förstärkning till en

långsammare takt än i tidigare bedömning. En

följdfråga: Ligger det en inflationsrisk i

detta, och innebär i så fall en större

utdragenhet av Irakkonflikten, och därmed ett

större åtagande för USA när det gäller

återuppbyggnaden, större förändringar av

inflationsriskerna för Sveriges del?

Lars Heikensten: Anledningen till att vi tror

att det blir en lite svagare

växelkursutveckling den här gången är att

kronan en tid har varit svagare än vi hade

räknat med. Detta i sin tur tror vi

sammanhänger med den allmänna osäkerhet i

världsekonomin som jag tidigare pratat om.

Skulle det vara så att den håller i sig, och

kronan till följd av detta utvecklas svagare

än vi har räknat med, är det klart att den

effekten i sig tenderar att leda till lite

högre inflation. Men detta är i så fall

antagligen i ett annat klimat där tillväxten

i världen blir svagare. Då kanske risken för

att inflationen skulle skjuta fart trots allt

inte är så stor just till följd av detta. Det

är två stycken mekanismer, två ting som

händer på samma gång, och de drar åt olika

håll i den här situationen.

Olle Sandahl (kd): Det är uppenbart att vi

när det gäller den här typen av bedömningar

och beslut rör oss i gränsmarkerna mellan

vetenskap och konst. Rapporten gör heller

inte någon hemlighet av att det inte finns

någon total enighet i bedömningarna rörande

lämplig hantering av räntenivån. Kikar man

igenom protokollen framgår det att ungefär

varannan gång föreligger enighet och varannan

gång föreligger avvikande uppfattningar. Då

infinner sig genast två frågor i tanken. Om

nu, ska man kalla det oppositionen hade fått

igenom sitt förslag, vilket om jag förstår

det rätt i allmänhet har varit höjd ränta i

någon mån, hur skulle läget då enligt

riksbankschefens bedömning ha sett ut i dag

jämfört med hur det ser ut?

Den andra frågan vill jag ställa med tanke på

den kommande omröstningen angående anslutning

till EMU och rösträttsreglerna i Europeiska

centralbankens styrelse. Där har man ett

roterande system. Vad skulle det innebära om

man inte ens kan komma överens om det? Men

det kanske man inte ska, för i konstens land

är man inte ense. Men bakgrunden till

besluten omfattar ju en liten lokaliserad

nation där man inte är enig. Om man då tänker

sig att Sverige i en mycket större gemenskap

representeras förslagsvis vid vartannat

beslut, hur bedömer riksbankschefen det? Är

det en rimlig situation eller hur ska man

förhålla sig till det?

Lars Heikensten: Den första frågan kan man

närma sig på många olika sätt, men jag tror

att det är viktigt att ändå påminna sig att

vi träffas en gång var sjätte vecka ungefär.

Därför blir det så både för den som

reserverar sig och för majoriteten att det så

att säga är ett nytt läge sex veckor senare.

Då får man på nytt pröva situationen i

ljuset av vad som har hänt. Det är klart att

om man tittar på de skillnader som har

funnits möte för möte ser man att de är

väldigt små. Det handlar vanligen om 25

punkter upp eller ner. Det är klart att en

enskild sådan skillnad spelar väldigt liten

roll för hur utvecklingen blir.

Låt mig ta som exempel den diskussion som

kanske är den viktigaste och svåraste att

fundera över så här i efterskott. Antag att

vi hade valt att höja räntorna mer 1999 och

2000 i linje med reservanternas uppfattning

men att vi valt att gå upp en hel

procentenhet eller 1 ½ % över ett antal

möten. Det skulle möjligen kunna ha inträffat

om reservanterna redan från början fått med

sig majoriteten och sedan stått på sig och

krävt ytterligare höjningar.

Det som då hade inträffat hade ju varit att

vi fått en lägre inflation under 2001 och

2002. Samtidigt hade vi fått en lägre allmän

efterfrågan. Vi hade faktiskt bidragit till

att dra ned tillväxten i en situation där

tillväxten ändå minskade. Det här hänger i

grunden ihop med att bilden under de här åren

kom att utvecklas väldigt annorlunda både mot

vad majoriteten i det här läget och de som

intog en annan uppfattning räknade med. Vi

som tillhörde majoriteten trodde att det

skulle bli en fortsatt konjunkturuppgång och

att det skulle bli aktuellt med ytterligare

räntehöjningar, men vi tyckte att man kunde

skjuta på dem lite grann. De som tillhörde

minoriteten i det här läget ville vidta

räntehöjningar med detsamma, men hade

gemensamt med majoriteten tron att

konjunkturen skulle dra i väg rejält uppåt.

Sedan blev det inte så. Konjunkturen gick ned

kraftigt i stället.

Det här resonemanget åskådliggör

svårigheterna att i efterskott bilda sig en

uppfattning om vad som är rätt eller fel. Jag

tror att man behöver en lång period för att

få en klar bild av detta. Men jag tycker ändå

att det är värdefullt att den här typen av

diskussioner publiceras. Jag tror att det

bidrar till att inte bara ni och de som utses

till fullmäktige på ett bättre sätt kan

utvärdera vårt agerande utan också till en

mer levande diskussion i samhället i stort

kring de här frågorna. Det tror jag vi är

betjänta av.

När det sedan gäller din andra fråga vill

jag säga att man kan ha många funderingar om

detta. Den här frågan tangerar naturligtvis

också den aktuella EMU-diskussionen i

Sverige. Utgångspunkten för förändringarna i

rösträttsreglerna är, såvitt jag förstår, att

man från Europeiska centralbankens sida, men

också i den allmänna diskussionen som har

förts i Europa kring EMU, har tyckt att det

var viktigt att komma till effektivare

beslutsprinciper för penningpolitiken. Man

har varit rädd för att sammansättningen med

en bred styrelse med för närvarande 17

personer, om jag inte minns fel, det kanske

till och med är 18 nu, inte skulle vara

särskilt tjänlig i en situation där det

kommer in ytterligare länder. Man är redan i

dag en mycket stor grupp när det handlar om

att få en meningsfull diskussion. Med 10

länder till blir detta naturligtvis än mer

problematiskt.

Om detta kan man väl säga att den frågan

kan man närma sig på många sätt. Man behöver

inte närma sig den enbart genom en diskussion

om rösträttsreglerna. Man skulle också kunna

närma sig frågan utifrån en diskussion om på

vilket sätt underlagen ska tas fram, hur

målet ska formuleras, med vilken tydlighet

penningpolitiken ska bedrivas och hur man ska

uppmuntra en bredare diskussion kring

penningpolitiska spörsmål. Det finns en massa

olika aspekter på detta, förutom själva

röstregeln, om målet är att man ska ha en

effektivare penningpolitik. Det har vi

försökt att lyfta fram i de sammanhang där vi

har diskuterat de här sakerna.

Men ytterst är detta nu en politisk fråga.

Frågan har alltså hanterats av ECB. Där har

vi inte varit med, av uppenbara skäl, så vi

har inte haft möjlighet att påverka detta. Nu

är det en fråga som ska beslutas på politisk

nivå. Då bör man bara komma ihåg, tycker jag,

för att sätta den här frågan lite grann i

perspektiv, att man aldrig har röstat om

penningpolitiken, i alla fall inte vad jag

känner till. Rösträtten är uppenbarligen inte

så avgörande för möjligheten att påverka. Det

vågar man väl säga.

En annan sak som jag tycker att man kan

påminna sig är att med det förslag som har

lagts fram skulle Sverige få rösta vid 57 %

av mötena, såvitt jag förstår, om man nu

skulle börja rösta, medan Tyskland om jag

minns rätt får rösta på runt 80 % av mötena.

Det innebär ändå att tyskarna röstar inte ens

dubbelt så ofta som vi, trots att det är en

nation med 75-80 miljoner invånare och vi är

en nation med drygt 9 miljoner. Vi har alltså

inte kommit så illa ut.

Men min huvudsakliga slutsats av detta är

ändå att det viktiga i det här sammanhanget

är att driva en uppläggning av

penningpolitiken i stort som gör att man

säkrar de egenskaper som jag var inne på

tidigare, bra beslutsunderlag, öppenhet och

tydlighet.

Olle Sandahl (kd): Jag vill närmast göra en

konklusion av svaret som ju låter

betryggande, nämligen att det inte i första

hand är rösträttsmakten utan betydelsen av

att ge beslutsunderlag och förse styrelsen

med den information som behövs för kloka

beslut och att Riksbankschefen bedömer att

det finns möjlighet till det. Det låter som

ett bra svar för mig.

Lars Bäckström (v): Jag ska försöka vara så

konkret som möjligt. I ditt tal, Lars

Heikensten, sade du att det var viktigt att

vi håller utgiftstak och överskottsmål.

Utgiftstaket är det ganska enkelt att hålla

reda på om man håller sig under eller inte.

Jag har sett någon uppgift, inte från

regeringen utan jag tror att det var från

Ekonomistyrelsen, där man hävdar att

sparmålet i en BNP-prognos låg någonstans

under 1 %, det kanske var 0 % offentligt

sparande. Anser Riksbanken att det är rimligt

att ligga så lågt? Skulle Riksbanken varna

för att gå under nollprocentsnivån i det

offentliga sparandet? Det skulle man kunna

göra, för att göra en politisk vinkling, om

man till exempel håller utgiftstaket och

samtidigt sänker skatterna. Men är det

farligt att i nuvarande läge ligga kring 0 %

i det offentliga sparandet eller under 1 %?

Bedömer riksbankschefen det så?

Den andra konkreta frågan: Nu räknar ni i

Riksbanken med 1,8 % inflation om två år. Med

anledning av det sänker ni styrräntan med

0,25 %. Vad hade krävts för nivå och prognos

om två år för att ni skulle ha sänkt med 0,5

procentenheter, alltså 500 punkter?

Lars Heikensten: Låt mig börja med den sista

frågan. Man får en bild i inflationsrapporten

om man tittar på en ruta på slutet. Den

åskådliggör vad som händer om man har en

ränteutveckling i linje med den som marknaden

förutsätter. Tittar man där kan man mekaniskt

räkna fram ungefär hur mycket 25 hundradelar

gör på tillväxten. Men riktigt så enkelt är

det inte. Vi väger hela tiden in olika

aspekter vid sidan om som kan påverka

beslutet lite grann. Därför har jag inget

bestämt svar på den frågan.

När det gäller den första frågan vill jag

säga att vi inte har tagit ställning till

det. Vad jag tycker att man kan säga är

ungefär det jag var inne på tidigare. Jag

tror att vi bör vara försiktiga med att

överskatta den soliditet vi har uppnått i de

offentliga finanserna totalt sett. Det har

funnits en tendens, tycker jag, att ge bilden

av att de är bättre än jag är rädd att de är

i en del avseenden. Det var en sak som jag

sade. En annan sak jag sade var att jag tror

att det under de närmaste åren kommer att

behövas en stramare finanspolitik än man har

lagt fast om man över cykeln ska nå det

tvåprocentsmål som riksdagen har ställt sig

bakom. Det är min tentativa bedömning. Som

stöd för det redovisade jag diagram 21. Men

huruvida vi just nu borde ha en stramare

politik eller ej har jag ingen välgrundad

uppfattning om i det här läget. Det vill jag

inte ta ställning till.

Låt mig också nämna att vi när vi har gjort

de här beräkningarna har utgått från - detta

är en prognos, inte ett värdeomdöme - att man

kommer att införa någon typ av delat

kostnadsansvar för sjukförsäkringen för att

hantera problematiken med utgiftstaket. Vi

har utgått från att man inte kommer att

genomföra de förändringar i

föräldraförsäkringen och sjukförsäkringen som

har diskuterats med höjning av taket. Ändå är

vi oroliga för att man inte kommer att klara

de uppsatta målen med mindre än att

ytterligare åtgärder av olika slag vidtas.

Lars Bäckström (v): Det är egentligen inte en

följdfråga, bara ett sista tema som utgår

från svaret till Hans Hoff - bara för att få

in detta i mitt huvud. Det betyder alltså att

om vi hade varit med i EMU hade vi haft en

ränta som hade varit lägre, och då hade vi

riskerat att få problem med den inhemska

prissättningen. Det är innebörden av vad

riksbankschefen sade i svaret till Hans Hoff.

Lars Heikensten: Om allting annat hade varit

likadant utom just detta blir det svaret ja.

1 % lägre ränta hade givit en högre inflation

då. Men allting annat hade antagligen inte

varit likadant.

Lars Bäckström (v): Det är ju det man inte

vet.

Lars Heikensten: Det är sant.

Jörgen Johansson (c): Herr ordförande! Det är

ett intressant material vi har fått, och det

hade varit ännu intressantare om vi hade

kunnat få det lite tidigare så att man hade

kunnat borra lite djupare i det. Men jag

konstaterar vid en snabbläsning att det

knappast är några normala omständigheter vi

har för tillfället. Det visar också

anförandet, där det ständigt pratas om att

det är svårare att göra tolkningar i dag.

Risken är uppenbar för att den här rapporten

inte följer huvudscenariot och, kort sagt,

det är svårbedömt. Det genomsyrar hela

anförandet.

Att situationen knappast är normal kan vi

konstatera på energisidan. Börsfall 15-30 %,

krigsrisken med tillhörande terrorism, en

sviktande internationell marknad, en

lönebildning som inte klaras inom normen,

ohälsan och så vidare. Samtidigt har vi en

budget för innevarande år som i mångt och

mycket bygger på att den inhemska

konsumtionen ligger på en hög nivå. Men även

den beräknas i rapporten minska. Som du säger

i ditt anförande är rapporten också ett

underlag för att politikerna ska kunna

konstatera om politiken är vettigt upplagd

sett ur historieperspektivet. Men jag skulle

vilja att du vidareutvecklade hur den

minskade konsumtionen på den inhemska

marknaden påverkar situationen i dag.

Lars Heikensten: Låt mig börja med det du

sade först om att det vore trevligt att ha

tillfälle att läsa rapporten. Jag har pratat

med ordföranden om möjligheten, som jag

personligen tycker vore bra, att man tog en

diskussion kring utvärderingsdelen i något

annat sammanhang. Den kanske kan förtjäna

det. Den finns det inga problem att

publicera. Den innehåller ingen ny känslig

penningpolitisk information på det sättet.

Man skulle mycket väl kunna tänka sig att

separera ut den. Men det är upp till er att

diskutera detta och bestämma hur ni vill

lägga upp det. Det förefaller mig som om det

skulle kunna finnas vissa poänger med det.

Det hindrar inte att jag eller andra

företrädare för Riksbanken kan komma och

diskutera den aktuella penningpolitiken så

ofta som ni önskar. Vi har ju fyra rapporter

per år. Jag är öppen för olika upplägg där.

Det är bara för er att försöka komma överens.

Däremot är det svårt att hantera

informationsaspekten de dagar vi fattar

penningpolitiska beslut. Det är en mycket

grannlaga uppgift. Där måste vi hålla på att

inte i förväg sprida informationen utanför

huset i en eller annan form, tyvärr.

Nu till frågan. Konsumtionen i Sverige fick

i fjol ett väldigt stöd av att

finanspolitiken var så expansiv. Det gäller

för övrigt året innan också. Det är

egentligen extraordinärt att vi har klarat

oss igenom de här två åren så pass väl som vi

har gjort i tillväxttermer, givet att vi har

haft sådana bekymmer på industrisidan som vi

ändå hade. Vi drabbades värre än många andra

länder.

När inkomsterna ökade så mycket som de

gjorde i fjol valde hushållen att sätta av en

hel del av de pengarna till ett ökat

sparande. Vi var inte direkt överraskade av

det, för det är det historiska mönster som

tenderar att finnas. Det kan den här gången

dessutom ha förstärkts av att det fanns en

osäkerhet om framtiden.

Nu har vi föreställt oss att - även om

inkomstutvecklingen med största sannolikhet

blir betydligt svagare, bland annat därför

att finanspolitiken nu inte har den mycket

expansiva inriktning som den hade då -

konsumtionen i år skulle kunna komma att öka

en del, därför att hushållen nu skulle

konsumera en del av de reserver som de har

byggt upp under fjolåret. En del av de

inkomster de fick i fjol kommer de att

konsumera i år. Den typen av utjämning är det

normala mönstret.

Men det är klart att det finns en osäkerhet

som kanske i första hand hänger samman med

hur hushållen värderar framtiden. Den

bedömning vi har gjort har utgått från att vi

har föreställt oss en gradvis försiktig

konjunkturuppgång. Skulle den inte

materialiseras, skulle inte den information

som inkommer styrka den bilden, är det klart

att hushållens konsumtion utgör en risk. Den

risken kan ytterligare förstärkas. Det nämnde

jag i något sammanhang som en av dina

kolleger tog upp och som har att göra med hur

finanspolitiken kan behöva läggas upp i ett

sådant scenario och hur det skulle kunna

påverka utrymmet för konsumtion.

Jörgen Johansson (c): Jag delar uppfattningen

att det är uppenbart att risken förstärks.

Jag har även en uppmaning till ordföranden

att se över arbetsformerna för de här mötena,

om man kan ändra dem så att vi får materialet

tidigare.

Ordföranden: Jag tar till mig det.

Därmed var den andra utskottsrundan

avslutad, och jag ser ingen som har någon

ytterligare fråga till riksbankschefen.

Jag ber att få tacka samtliga, men vänder

mig speciellt till Lars Heikensten. Tack för

din närvaro här i dag! Tack utskottets

ledamöter, och tack alla ni som på annat sätt

följt denna utfrågning. Därmed förklarar jag

utfrågningen avslutad.