Bet. 2002/03:JUU10

Justitieutskottets betänkande

2002/03:JUU10

Straffrättsliga frågor

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet

motionsyrkanden rörande olika straffrättsliga frågor

som väckts under den allmänna motionstiden år 2002.

De behandlade yrkandena tar framför allt upp frågor

om brott och påföljder för brott, t.ex. upplopp,

barnpornografi, olaga diskriminering, högmålsbrott,

narkotikabrott, rattfylleri, djurplågeri,

livstidsstraff och samhällstjänst.

Utskottet föreslår, med anledning av ett

motionsyrkande från Vänsterpartiet, ett

tillkännagivande om att regeringen skall utvärdera

och analysera frågan om vållande till annans död i

samband med rattfylleri.

När det gäller övriga motioner hänvisar utskottet

bl.a. till att gällande regelverk är ändamålsenliga

samt till pågående utrednings- och beredningsarbete,

och föreslår att riksdagen avslår dem.

I ärendet finns 18 reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Upplopp

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju266.

Reservation 1 (v)

2. Barnpornografi

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K410 och

2002/03:So360 yrkande 8.

Reservation 2 (fp, kd, c)

3. Ökad rättstrygghet för homosexuella

m.fl.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju283

yrkandena 5 och 6, 2002/03:Ju287, 2002/03:Ju292,

2002/03:Ju293, 2002/03:L249 yrkandena 9-11 samt

2002/03:A315 yrkande 12.

Reservation 3 (fp)

Reservation 4 (v, mp)

Reservation 5 (c)

4. Olaga diskriminering m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju305,

2002/03:Ju326, 2002/03: Ju376 och 2002/03:Sf289

yrkande 5.

Reservation 6 (mp)

5. Högmålsbrott

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju355.

6. Underlåtenhet att bistå nödställd

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju302.

7. Förbud mot deltagande i rasistiska och

kriminella organisationer

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju338.

Reservation 7 (kd)

8. Påföljd för personrån

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju365 yrkande

6.

Reservation 8 (kd)

9. Narkotikabrott

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju281 yrkandena

1 och 2.

Reservation 9 (m)

10. Preskriptionstider för miljöbrott och

brott mot djurskyddslagen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju257 och

2002/03:Ju340 yrkande 9.

Reservation 10 (kd)

Reservation 11 (mp)

11. Rattfylleri

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju216,

2002/03:Ju372, 2002/03: Ju388 och 2002/03:So442

yrkande 15.

12. Vållande till annans död i samband med

rattfylleri

Riksdagen tillkännager som sin mening för

regeringen vad utskottet anfört. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2002/03:Ju268.

13. Påföljd för djurplågeri

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju381.

Reservation 12 (v)

14. Ekologiskt nödvärn m.m.

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju254.

Reservation 13 (mp)

15. Livstidsstraffet

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju256,

2002/03:Ju349 yrkande 13, 2002/03:Ju353 yrkande 6

och 2002/03:Ju390.

Reservation 14 (fp, kd, v, mp)

16. Ett reformerat straffsystem m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju236

yrkandena 6, 8 och 15, 2002/03:Ju249 yrkandena 34

och 35 samt 2002/03:Ju285.

Reservation 15 (m)

Reservation 16 (c)

17. Villkorlig frigivning

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju265 yrkande

1.

Reservation 17 (v)

18. Samhällstjänst

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju349 yrkande

25.

Reservation 18 (kd)

Stockholm den 27 mars och 3 april 2003

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Susanne Eberstein

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan

Pehrson[1]1 (fp), Susanne Eberstein (s), Alice

Åström (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice Ask

(m), Lennart Nilsson (s), Helena Zakariasén[2]2 (s),

Ragnwi Marcelind (kd), Elisebeht Markström (s),

Jeppe Johnsson (m), Yilmaz Kerimo (s), Torkild

Strandberg (fp), Johan Linander[3]2 (c), Göran

Norlander (s), Cecilia Magnusson (m), Joe Frans (s),

Leif Björnlod (mp), Kerstin Andersson[4]1 (s), Karin

Granbom[5]2 (fp) och Viviann Gerdin[6]1 (c).

**FOOTNOTES**

[1]:1 Dock ej punkterna 11 och 12.

[2]:2 Endast punkterna 11 och 12.

[3]:

[4]:

[5]:

[6]:

2002/03

JuU10

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet ett

antal motioner som väckts under den allmänna

motionstiden år 2002. Motionerna rör i

huvudsak frågor om brott och påföljder för

brott. Utskottet föreslår, med

anledning av ett motionsyrkande från

Vänsterpartiet, ett tillkännagivande om att

regeringen skall utvärdera och analysera

frågan om vållande till annans död i samband

med rattfylleri. När det gäller övriga

motioner hänvisar utskottet bl.a. till att

gällande regelverk är ändamålsenliga samt

till pågående utrednings- och

beredningsarbete, och föreslår att riksdagen

avslår dem.

Jämför reservationerna 1-18.

Frågor om brott

Upplopp

I motion Ju266 (v) begärs en översyn av

bestämmelserna i 16 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken

rörande upplopp och våldsamt upplopp. Motionärerna

anser att bestämmelserna är ålderdomligt formulerade

och att de förarbeten som finns inte ger tillräcklig

ledning i alla situationer som kan uppstå i ett

modernt samhälle.

I 16 kap. 1 § brottsbalken förordnas att om en

folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga

uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot

myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss

åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets

befallning, dömes för upplopp, anstiftare och

anförare till fängelse i högst fyra år och annan

deltagare i folksamlingens förehavande till böter

eller fängelse i högst två år. Om folksamlingen

skingrar sig på myndighets befallning, dömes

anstiftare och anförare för upplopp till böter eller

fängelse i högst två år. Har folksamlingen gått till

förenat våld å person eller egendom, dömes enligt 2

§, vare sig myndighet var tillstädes eller ej, för

våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till

fängelse i högst tio år och annan deltagare i

folksamlingens förehavande till böter eller fängelse

i högst fyra år.

Lagrummen är i princip likalydande med de äldre

bestämmelserna i 11 kap. 1 och 2 §§ 1864 års

strafflag i 1948 års lydelse. Motiven till nuvarande

bestämmelser finns främst i proposition 1962:10 och

proposition 1948:144.

Utskottet kan hålla med om att bestämmelserna om

upplopp och våldsamt upplopp inte är någon modern

lagstiftning. Mot bakgrund bl.a. av händelserna i

samband med EU-toppmötet i Göteborg år 2001 utgår

utskottet ifrån att regeringen kommer att se över

bestämmelserna och tillämpningen av dessa. Utskottet

är dock inte för närvarande berett att initiera ett

lagstiftningsarbete. Utskottet avstyrker bifall till

motion Ju266.

Barnpornografibrott

I motion K410 (kd, v, c) begärs att förbudet mot

innehav av barnpornografi utvidgas och förtydligas

så att det även omfattar bl.a. lagring av bilder på

s.k. cyberhårddiskar eller i s.k. Temporary Internet

Files. I motion So360 (kd) begärs att all form av

barnpornografi förbjuds på Internet och i medier.

Barnpornografiska alster faller utanför

regleringen i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen och saknar alltså

yttrandefrihetsrättsligt grundlagsskydd.

I 16 kap. 10 a § brottsbalken stadgas om straff

för barnpornografibrott. Enligt bestämmelsen skall

den som skildrar barn i pornografisk bild, den som

sprider, överlåter, upplåter, förevisar, eller på

annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för

någon annan, den som förvärvar eller bjuder ut en

sådan bild av barn, den som förmedlar kontakter

mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn

eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar

till att främja handel med sådana bilder, eller den

som innehar en sådan bild av barn, dömas för

barnpornografibrott till fängelse i högst två år

eller, om brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader.

Är brottet att anse som grovt skall dömas för

grovt barnpornografibrott till fängelse lägst sex

månader och högst fyra år. Vid bedömande av om

brottet är grovt skall särskilt beaktas om det har

begåtts yrkesmässigt eller i vinstsyfte, utgjort led

i brottslig verksamhet som utövas systematiskt eller

i större omfattning, avsett en särskilt stor mängd

bilder eller avsett bilder där barn utsätts för

särskilt hänsynslös behandling.

I motiven till bestämmelsen om barnpornografibrott

framhålls att med innehav avses besittning i

civilrättslig mening. Frågan om någon skall anses

inneha barnpornografi avgörs alltså på samma sätt

som vid t.ex. innehav av narkotika. Det är således

inte straffbart att endast titta på en

barnpornografisk bild som någon annan förevisar.

Eftersom den straffrättsliga regleringen när det

gäller innehav följer det civilrättsliga

besittningsbegreppet, torde den som på sin dators

skärm tittar på en barnpornografisk bild eller film

som förmedlas genom datakommunikation inte kunna

anses inneha bilden. Om skildringen däremot sparas

genom att föras över på t.ex. datorns hårddisk

uppkommer dock ett innehav (prop. 1997/98:43 s. 164

f).

Utskottet har tidigare behandlat frågor om

utvidgning av förbudet mot innehav av barnpornografi

(bet. 1999/2000:JuU7 s. 10). Utskottet underströk

att den kriminalisering av innehav av

barnpornografiska bilder som skedde den 1 januari

1999 innebar en inte oväsentlig utvidgning av det

straffbara området. Utskottet kunde då inte se att

det visats föreligga ett behov av att straffa även

den som på en datorskärm betraktar barnpornografiska

bilder. En sådan straffbestämmelse skulle dessutom

innebära icke oväsentliga problem från

bevissynpunkt.

Den 23 november 2001 undertecknade Sverige

Europarådets s.k. cyber-crime konvention (Convention

on Cybercrime). Konventionen tar sikte på brott som

begåtts mot eller via Internet och andra nätverk för

dataöverföring, bl.a. barnpornografi. Den innehåller

också ett ramverk av regler för hur Internet skall

kunna övervakas. Syftet med konventionen är bl.a.

att få fram en gemensam policy för hur samhället

genom lagstiftning och internationellt samarbete

skall skydda sig mot denna typ av brott.

Konventionen bereds för närvarande inom

Justitiedepartementet.

Vidare avser regeringen att under våren 2003

överlämna en proposition till riksdagen om Sveriges

antagande av ett inom EU framförhandlat rambeslut om

åtgärder för att bekämpa sexuell exploatering av

barn och barnpornografi.

Enligt utskottet bör det pågående

beredningsarbetet inte föregripas. Motion K410 och

motion So360 i nu behandlad del bör avslås.

Ökad rättstrygghet för homosexuella m.fl.

Flera motioner rör frågor om brott mot och

diskriminering av personer på grund av deras

sexuella läggning eller sexuella identitet m.m. I

motionerna berörs flera områden, bl.a. olaga

diskriminering, hets mot folkgrupp, försvårande

omständigheter vid bedömning av straffvärdet vid här

aktuella brott, möjligheter för åklagare att väcka

åtal för förolämpning samt utbildningsinsatser

rörande homosexuellas m.fl. situation.

I motion Ju287 (v, s, fp, c, mp) begärs att

förbudet i 16 kap. 9 § fjärde stycket brottsbalken

mot olaga diskriminering av någon på grund av att

denne har homosexuell läggning utvidgas till att

även omfatta sexuell läggning och könsidentitet.

Vidare begärs i motionen att brottsbalkens

bestämmelse om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 §

skall omfatta även den som hotar eller uttrycker

missaktning för en grupp av personer med anspelning

på deras sexuella läggning eller könsidentitet.

I motion Ju287 begärs också att det skall ses som

en försvårande omständighet enligt 29 kap. 2 § 7

brottsbalken om syftet med ett brott är att kränka

en person på grund av dennes könsidentitet. I

motionerna Ju292 (s) och Ju293 (s) begärs en översyn

av denna straffskärpningsregel i syfte att brott med

homofobiska respektive sexistiska motiv skall

betraktas som lika allvarliga som brott med

rasistiska motiv.

I motion Ju287 begärs vidare att bestämmelsen om

åtal i 5 kap. 5 § 4 brottsbalken även skall omfatta

förolämpning med anspelning på någons sexuella

läggning eller könsidentitet. I motion A315 (m)

begärs att förolämpning skall falla under allmänt

åtal.

I motion Ju283 (v) begärs att

utbildningsinsatserna vad gäller rasistisk

brottslighet respektive de homosexuellas situation

skall intensifieras hos alla myndigheter och andra

instanser som kommer i kontakt med brottsoffer. I

motion Ju287, som tar sikte på rättstrygghet för

homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-

personer), begärs ökade utbildningsinsatser inom

rättsväsendet om brottsbalkens bestämmelse om

försvårande omständigheter. I motion Ju287 begärs

slutligen att samarbetet mellan polisen och s.k.

HBT-organisationer förbättras, att åtgärder vidtas

för att höja polisens HBT-kompetens vid

brottsutredningar samt att rättsväsendets allmänna

kompetens höjs vad gäller homosexuellas, bisexuellas

och transpersoners situation och utsatthet för

brott. Även i motion L249 (fp) begärs åtgärder för

att ge polisen och övrig personal inom rättsväsendet

ökade kunskaper om homosexuellas, bisexuellas och

transpersoners situation. I motionen begärs också

åtgärder för att förbättra polisens rutiner vid

anmälningar av brott mot sådana personer samt för

att öka kontakten mellan polisen och

frivilligorganisationer på området.

I 16 kap. 9 § första stycket brottsbalken

föreskrivs att en näringsidkare som i sin verksamhet

diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg,

nationella eller etniska ursprung eller

trosbekännelse genom att inte gå honom till handa på

de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet

tillämpar i förhållande till andra, skall dömas för

olaga diskriminering. Straffet för brottet skall

bestämmas till böter eller fängelse i högst ett år.

Enligt paragrafens andra stycke tillämpas den

nämnda bestämmelsen också på den som är anställd i

näringsverksamhet eller annars handlar på en

näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i

allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.

Vidare gäller, enligt paragrafens tredje stycke,

att ansvar för olaga diskriminering också drabbar

anordnare av allmän sammankomst eller offentlig

tillställning och medhjälpare till sådan anordnare,

om han diskriminerar någon på grund av hans ras,

hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller

trosbekännelse genom att vägra honom tillträde till

sammankomsten eller tillställningen på de villkor

som gäller för andra.

Slutligen gäller, enligt paragrafens fjärde

stycke, att om någon som avses i paragrafens

första-tredje stycke på där angivet sätt

diskriminerar annan på grund av att denne har

homosexuell läggning, inträder likaledes ansvar för

olaga diskriminering.

I 16 kap. 8 § brottsbalken stadgas att den som i

uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar

eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller

annan sådan grupp av personer med anspelning på ras,

hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,

trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets

mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om

brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt döms

till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt

beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt

eller kränkande innehåll och spritts till ett stort

antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka

betydande uppmärksamhet.

Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1

januari 2003, utvidgades bestämmelsen om hets mot

folkgrupp till att avse även hets med anspelning på

sexuell läggning. I ärendet som avsåg bl.a.

ändringar i tryckfrihetsförordningen avgav

justitieutskottet ett yttrande till

konstitutionsutskottet i de delar som avsåg hets mot

folkgrupp m.m. samtidigt som justitieutskottet avgav

ett betänkande till kammaren rörande brottet

övergrepp i rättssak m.m. (prop. 2001/02:59, yttr.

2001/02:JuU4y, bet. 2001/02:JuU12, rskr.

2001/02:234, rskr. 2002/03:8, SFS 2002:800).

I samband med lagändringen uttalade sig

justitieutskottet om huruvida även anspelning på

sexuell identitet skulle omfattas av bestämmelsen.

Utskottet framhöll att man inte ifrågasatte att

enskilda transpersoner ofta drabbas av hot, våld och

andra kränkningar och att detta naturligtvis inte

var acceptabelt. Enligt utskottet tar bestämmelsen

om hets mot folkgrupp dock inte sikte på denna typ

av övergrepp mot enskilda. Sådana gärningar är

kriminaliserade enligt andra bestämmelser. Utskottet

ville understryka att de personer som ingår i

beteckningen transpersoner naturligtvis inte är

mindre skyddsvärda än andra. Men även om det skulle

förekomma hetspropaganda mot transpersoner som grupp

saknades det enligt utskottet i vart fall belägg för

att detta skulle ha skett på ett sådant sätt att det

då skulle kunna motivera någon ytterligare

begränsning av yttrandefriheten. Denna grupp borde

inte vid denna tidpunkt föras in i bestämmelsen om

hets mot folkgrupp. Utskottets ställningstagande

innebar att regeringens förslag tillstyrktes.

Utskottet välkomnade också den översyn av

situationen för transpersoner som regeringen då

aviserat och som utskottet återkommer till nedan

(yttr. 2001/02:JuU4y s. 2 f).

Av 29 kap. 2 § 7 brottsbalken följer att det, vid

bedömningen av straffvärdet för ett brott, skall ses

som en försvårande omständighet om ett motiv för

brottet varit att kränka en person, en folkgrupp

eller en annan sådan grupp av personer på grund av

ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,

trosbekännelse, sexuell läggning eller annan

liknande omständighet. Genom en lagändring den 1

juli 2002 omfattar bestämmelsen uttryckligen

kränkning av en person på grund av hans eller hennes

sexuella läggning (prop. 2001/02:59, 2001/02:KU23,

SFS 2002:332). Även enligt stadgandets tidigare

lydelse omfattades en persons sexuella läggning av

bestämmelsen genom rekvisitet "annan liknande

omständighet" (prop. 1993/94:101 s. 22).

I samband med lagändringen yttrade sig

justitieutskottet, i likhet med vad som ovan anförts

om utvidgningen av bestämmelsen rörande hets mot

folkgrupp, om huruvida även anspelning på sexuell

identitet skulle omfattas av bestämmelsen i 29 kap.

2 § 7 brottsbalken. Utskottet konstaterade att

transpersoner, liksom homosexuella, utgör en utsatt

grupp i samhället. Det förhållandet att

transpersoner som grupp inte föreslogs komma att

omfattas av regleringen av hets mot folkgrupp i 16

kap. 8 § brottsbalken fick inte innebära att

enskilda transpersoner skulle komma att åtnjuta ett

sämre skydd mot hot och trakasserier än personer i

andra utsatta grupper. Det var därför enligt

utskottet positivt att det pågick ett omfattande

arbete inom rättsväsendet för att på ett effektivare

sätt kunna bemöta brottslighet med homofobiska

inslag m.m. Utskottet konstaterade att situationen

för transpersoner emellertid inte enbart var en

fråga som berörde straffrätten utan sträckte sig

över en rad olika områden (yttr. 2001/02:JuU4y s. 3

f).

Konstitutionsutskottet uttalade bl.a. att

straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 7

brottsbalken även omfattar kränkningar av individer

eller grupper på grund av omständigheter, hänförliga

till individen eller gruppen, som liknar de i

bestämmelsen specifikt uppräknade omständigheterna.

Detta framgår av bestämmelsens mer sammanfattande

grund "annan liknande omständighet". Bestämmelsen

kan därför tillämpas t.ex. om ett motiv för brottet

har varit att kränka en person eller en grupp av

personer på grund av transvestism eller

transsexualism eller någon annan sådan omständighet

som kan hänföras till personen eller personerna i

gruppen (bet. 2001/02:KU23 s. 46).

Vad gäller bestämmelser om åtal så hör alla brott,

som inte uttryckligen är undantagna, enligt 20 kap.

3 § rättegångsbalken under allmänt åtal. Att ett

brott faller under allmänt åtal innebär att

målsäganden inte behöver ange brottet till åtal för

att åklagaren skall väcka åtal.

I brottsbalken är ärekränkningsbrotten i 5 kap.

undantagna från allmänt åtal. Det innebär bl.a. att

förolämpning inte får åtalas av annan än

målsäganden. Detta gäller dock inte undantagslöst.

Om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av

särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt,

får åklagare enligt 5 kap. 5 § brottsbalken åtala

bl.a. för förolämpning mot någon med anspelning på

hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller

etniska ursprung eller trosbekännelse eller för

förolämpning med anspelning på hans eller hennes

homosexuella läggning.

Justitieutskottet har tidigare behandlat frågan om

förolämpning skall falla under allmänt åtal (bet.

2001/02:JuU7 s. 22 och 2001/02:JuU12 s. 5 f).

Utskottet ansåg då att gällande bestämmelser var

ändamålsenligt utformade och avstyrkte bifall till

motionsyrkandena.

Regeringen beslutade år 1999 att tillkalla en

särskild utredare med uppgift att göra en översyn av

bestämmelsen om olaga diskriminering (dir. 1999:49).

I uppdraget ingick även att göra en analys av

rättsväsendets tillämpning av bestämmelsen.

I februari 2001 begränsades uppdraget genom

tilläggsdirektiv (dir. 2001:14). Enligt de nya

direktiven skulle utredningen, som antagit namnet

1999 års diskrimineringsutredning, inte längre ha

till uppgift att lämna konkreta förslag till

författningsändringar eller andra åtgärder.

Utredningen skulle i stället övergripande redovisa

sina resultat och ställningstaganden i de frågor

uppdraget omfattade samt lämna förslag till

inriktning på det fortsatta arbetet i dessa frågor.

Anledningen till begränsningen av uppdraget var att

regeringen avsåg att ge en ny utredning i uppdrag

att studera möjligheterna till en mer generell

lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla

eller flertalet samhällsområden och

diskrimineringsgrunder. Frågor som exempelvis vilka

sanktionsformer som är lämpligast i syfte att

åstadkomma en effektiv lagstiftning mot

diskriminering borde lämpligen behandlas vidare inom

ramen för en sådan bredare översyn. I denna översyn

skall 1999 års diskrimineringsutrednings

ställningstaganden ingå som ett underlag.

1999 års diskrimineringsutredning redovisade sitt

uppdrag till regeringen i juni 2001 i betänkandet

Ett effektivt diskrimineringsförbud - Om olaga

diskriminering och begreppen ras och sexuell

läggning (SOU 2001:39).

Regeringen beslutade i januari 2002 att tillkalla

en parlamentarisk kommitté med uppdrag att bl.a.

överväga en gemensam lagstiftning mot diskriminering

som omfattar alla eller flertalet

diskrimineringsgrunder och samhällsområden (dir.

2002:11). Kommittén, som tagit sig namnet

Diskrimineringskommittén, skall också överväga om

det, mot bakgrund av vad den i övrigt kommer fram

till, finns skäl att ersätta straffbestämmelsen om

olaga diskriminering i 16 kap. 9 § brottsbalken med

någon annan typ av reglering. Vidare skall kommittén

bl.a. överväga om ett skydd mot diskriminering av

alla s.k. transpersoner bör införas. Avseende

transpersoner anges i direktiven att kommittén skall

kartlägga och analysera behovet av och formerna för

en reglering av ett förbud mot diskriminering av

alla transpersoner. Kommittén skall belysa fördelar

och problem med att införa en sådan reglering. Den

skall vidare ta ställning till vilken personkrets

som skall omfattas av ett eventuellt förbud och hur

ett sådant förbud lämpligen kan avgränsas och

sanktioneras samt hur det skall förhålla sig till

förbudet mot könsdiskriminering. Kommittén skall

överväga om någon myndighet skall ha till uppgift

att särskilt ta till vara transpersoners rättigheter

och om en eventuell lagstiftning mot diskriminering

av transpersoner skall ingå i en gemensam

diskrimineringslagstiftning. Förslag till

författningsändringar och andra åtgärder som

uppdraget kan ge anledning till skall lämnas.

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag till

regeringen senast den 1 december 2004.

Vad gäller utbildningsinsatser anför regeringen i

budgetpropositionen för år 2003 (prop. 2002/03:1

utg.omr. 4 s. 18 f) att polisen bl.a. skall utveckla

sin förmåga att förebygga och bekämpa brott med

rasistiska eller främlingsfientliga, antisemitiska

och homofobiska inslag. Även åklagarna skall

ytterligare utveckla sin kapacitet att bekämpa

sådana brott. Rättsväsendet skall höja sin kompetens

om rasism, främlingsfientlighet, antisemitism och

homofobi. Anställda i rättsväsendet skall ha god

kunskap såväl om grunden för brottslighet med sådana

inslag som om situationen för de grupper som utsätts

för sådana brott. Den kunskapen kan också motverka

de fördomar som kan finnas om de grupper som utsätts

för sådana brott. En förbättrad grundutbildning och

ökad fortbildning i dessa frågor bör kunna medverka

till ökad samverkan mellan rättsväsendets

myndigheter, liksom också till förbättrad

metodutveckling för att förebygga och bekämpa denna

brottslighet. Samtliga myndigheter inom

rättsväsendet har upprättat strategier för att

garantera att personalen har en god kunskap på dessa

områden.

Regeringen gav våren 2001 Brottsförebyggande rådet

(BRÅ) i uppdrag att följa upp rättsväsendets

insatser mot rasistisk, främlingsfientlig och

homofobisk brottslighet samt olaga diskriminering

och analysera hur insatserna påverkar utvecklingen

av ifrågavarande brottslighet. I juni 2002

presenterade BRÅ regeringsuppdraget i en rapport

(2002:9) Hatbrott en uppföljning av rättsväsendets

insatser. I rapporten beskrivs vilka åtgärder

rättsväsendet har vidtagit för att prioritera

hatbrotten. Det kan konstateras att polis- och

åklagarväsendet är de myndigheter som har störst

möjligheter att vidta åtgärder som kan ha effekt på

utvecklingen av hatbrottsligheten. I undersökningen

görs också en uppföljning från anmälan till

tingsrättsdom av de hatbrott som anmäldes år 2000.

En central frågeställning var i vilken utsträckning

domstolarna har tillämpat

straffskärpningsbestämmelserna och beaktat de

rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska

omständigheterna vid brotten.

Utskottet har tidigare behandlat liknande yrkanden

om särskilda insatser för homosexuella m.fl., senast

våren 2002 (bet. 2001/02:JuU12 s. 7 f). Utskottet

konstaterade då med tillfredsställelse att det

pågick ett omfattande arbete med den inriktning som

efterfrågades i motionerna. Något behov av

uttalanden av riksdagen fanns enligt utskottet

därför inte, och utskottet avstyrkte då aktuella

motioner.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att

förtryck, våld och diskriminering som riktar sig mot

någon på grund av dennes sexuella läggning,

könsidentitet eller ras måste tas på stort allvar.

Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att

regeringen tillkallat en parlamentarisk kommitté med

uppdrag att bl.a. överväga en gemensam lagstiftning

mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet

diskrimineringsgrunder och samhällsområden.

Kommitténs arbete bör inte föregripas. Vad gäller

motionsönskemålen rörande åtalsbestämmelsen i 5 kap.

5 § brottsbalken anser utskottet att gällande

bestämmelser är ändamålsenligt utformade. Slutligen

vill utskottet understryka det angelägna i att

personalen inom rättsväsendet har goda kunskaper

inom samtliga de områden som tagits upp i de nu

väckta motionerna. Det pågår också såväl utbildning

och kompetensutveckling som forskning inom dessa

områden, och frågorna är väl kända inom de berörda

myndigheterna. Det finns enligt utskottets mening

inte anledning för riksdagen att för närvarande ta

några ytterligare initiativ. Utskottet föreslår att

motionerna Ju283, L249 och A315 i här behandlade

delar samt motionerna Ju287, Ju292 och Ju293 avslås.

Olaga diskriminering m.m.

I motion Ju326 (s) begärs att diskrimineringsbrott

där det grundläggande människovärdet kränks skall

leda till hårdare straff än vad som är fallet i dag

samt att polis och åklagare bättre skall prioritera

diskrimineringsbrott. I motion Ju376 (m) begärs en

översyn av förbudet mot könsdiskriminering för att

förhindra att män diskrimineras vid tillträde till

restauranger m.m. I motion Sf289 (mp) begärs att

bestämmelsen i 16 kap. 9 § brottsbalken om olaga

diskriminering i näringslivet ersätts med en

civilrättslig lag och rätt till rättshjälp.

I motion Ju305 (s) framförs att åtgärder måste

vidtas för att förstärka kampen mot brott med

rasistiska motiv. Här pekar motionären särskilt på

det hot mot det demokratiska samhället som den

tilltagande våldsanvändningen gör och han föreslår

att det i brottsbalken införs ett nytt kapitel

rubricerat Brott mot demokratin.

Som utskottet redogjort för tidigare i detta

betänkande föreskrivs i 16 kap. 9 § brottsbalken att

en näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar

någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella

eller etniska ursprung eller trosbekännelse eller på

grund av att denne har homosexuell läggning, genom

att inte gå honom till handa på de villkor som

näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i

förhållande till andra, skall dömas för olaga

diskriminering. Straffet för brottet skall bestämmas

till böter eller fängelse i högst ett år. Detta

gäller även t.ex. den som är anställd i

näringsverksamhet.

Som nämnts ovan har regeringen tillkallat en

parlamentarisk kommitté (Diskrimineringskommittén)

med uppdrag att bl.a. överväga en gemensam

lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla

eller flertalet diskrimineringsgrunder och

samhällsområden (dir. 2002:11). Kommittén skall

också överväga om det, mot bakgrund av vad den i

övrigt kommer fram till, finns skäl att ersätta

straffbestämmelsen om olaga diskriminering i 16 kap.

9 § brottsbalken med någon annan typ av reglering.

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag till

regeringen senast den 1 december 2004.

Regeringen överlämnade den 13 mars 2003 till

riksdagen propositionen Ett utvidgat skydd mot

diskriminering (prop. 2002/03:65). Propositionen

innehåller bl.a. förslag till en ny lag om förbud

mot diskriminering. Den föreslagna lagstiftningen är

ett led i genomförandet av två EG-direktiv,

direktivet 2000/34/EG om genomförande av principen

om likabehandling av personer oavsett deras ras

eller etniska ursprung och direktivet 2000/78/EG om

inrättande av en allmän ram för likabehandling i

arbetslivet. Den föreslagna lagen om förbud mot

diskriminering innehåller en bestämmelse om förbud

mot diskriminering vid yrkesmässigt

tillhandahållande av varor, tjänster eller bostäder

(9 §). Förbudet innebär en viss dubbelreglering i

förhållande till bestämmelsen om olaga

diskriminering i 16 kap. 9 § brottsbalken. Enligt

regeringen är denna dubbelreglering under en

övergångstid nödvändig för att kunna genomföra det

ovan nämnda EG-direktivet rörande etnisk

diskriminering i tid och samtidigt inte föregripa

Diskrimineringskommitténs arbete. Lagförslaget

innebär således att en ny civilrättslig bestämmelse

kommer att gälla vid sidan av den straffrättsliga.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2003 (prop.

2002/03:65 s. 1 f och s. 131 f).

Utskottet har tidigare haft att ta ställning till

motionsyrkanden om åtgärder mot brott och

diskriminering med rasistiska motiv (bet.

2001/02:JuU10 s. 20 f). Utskottet ansåg då i likhet

med motionärerna att det var viktigt att åtgärder

vidtas för att förhindra och bekämpa brott med

rasistiska förtecken. Enligt utskottet pågick också

arbete på flera håll för att se över och förändra

lagstiftningen på detta område. Mot den bakgrunden

fanns det enligt utskottet då inte skäl att göra

något särskilt uttalande i frågan, och utskottet

föreslog att de aktuella motionerna skulle avslås.

Utskottet anser att Diskrimineringskommitténs

arbete inte bör föregripas och avstyrker bifall till

motionerna Ju376 och Ju305 samt motionerna Ju326 och

Sf289 i här behandlade delar.

Högmålsbrott

I motion Ju355 (s) begärs att nuvarande bestämmelse

om s.k. högmålsbrott avskaffas så att alla, även

statschefen, behandlas lika inför lagen.

Högmålsbrotten regleras i 18 kap. brottsbalken.

Det lagrum som närmast åsyftas i motionen är

kapitlets 2 §. Av denna bestämmelse följer att om

gärning som avses i 3-5 kap. brottsbalken (brott mot

liv och hälsa, frihet och frid samt ärekränkning)

innebär förgripelse mot bl.a. kungen eller annan

medlem av kungahuset, får dömas till fängelse i

högst fyra år om det på brottet annars kan följa

fängelse i högst sex månader och i högst sex år om

det på brottet annars kan följa fängelse i mer än

sex månader men högst fyra år.

Bestämmelsen upptar inte något självständigt brott

utan utgör endast en möjlighet till straffskärpning

för det fall någon begår brott mot kungen eller

annan person som omfattas av bestämmelsen.

Utskottet behandlade under förra våren

motionsyrkanden om avskaffande av högmålsbrott (bet.

2001/02:JuU10 s. 22). Utskottet anförde då att det

främsta skälet för en möjlighet att vid vissa brott

mot bl.a. kungen kunna skärpa straffet är att sådana

brott normalt sett riktar sig mot riket och vårt

statsskick och inte mot kungen som privatperson.

Detta förhållande gör att brotten får anses vara mer

straffvärda än motsvarande brott riktade mot

privatpersoner. Mot den bakgrunden ansåg utskottet

att det saknades skäl att ta bort denna möjlighet

till straffskärpning.

Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan och

avstyrker bifall till motion Ju355.

Underlåtenhet att bistå en nödställd

I motion Ju302 (m) begärs att ett straffrättsligt

ansvar införs för den som underlåter att tillkalla

hjälp eller att försöka rädda eller på annat sätt

bistå en nödställd person som befinner sig i

allvarlig fara för liv och hälsa.

Dagens regler innebär att det inte finns någon

generell straffsanktionerad skyldighet att ingripa i

situationer som är farliga för andra personer.

I många situationer kan dock ett

underlåtenhetsansvar komma i fråga. Som huvudregel

förutsätter ett sådant ansvar att gärningsmannen kan

sägas ha haft en handlingsplikt. En sådan plikt har

t.ex. föräldrar gentemot sina barn och lärare

gentemot sina elever. Enligt 13 kap. 10 §

brottsbalken kan vidare den som underlåter att

avvärja allvarlig fara, t.ex. brand eller omfattande

förstörelse, som han eller hon själv framkallat

bestraffas för sin underlåtenhet. Vidare kan, enligt

23 kap. 6 § brottsbalken, straffansvar åläggas den

som underlåter att avslöja eller hindra ett

allvarligt brott, t.ex. mord, dråp, grov misshandel,

våldtäkt, rån och grov skadegörelse, som är å färde.

Den som bevittnar en pågående grov misshandel och

som har möjlighet att larma polis eller annan men

underlåter att göra det kan alltså straffas.

Utskottet har behandlat frågan om straffrättsligt

ansvar för underlåtenhet att ingripa i vissa

situationer tidigare, senast våren 2002 (bet.

2001/02:JuU10 s. 24 f). För en utförlig redogörelse

av de regler som finns på olika områden och som

stipulerar en skyldighet att vidta åtgärder hänvisas

dit.

Regeringen beslutade under år 1994 att tillkalla

en särskild utredare med uppdrag att se över vissa

frågor inom straffrättens allmänna del (dir.

1994:39). I utredningens betänkande Straffansvarets

gränser (SOU 1996:185) föreslås bl.a. att det införs

en särskild straffbestämmelse avseende underlåtenhet

att bistå nödställd.

Regeringen behandlade Straffansvarsutredningens

förslag i proposition 2000/01:85 Förberedelse till

brott m.m. (s. 20 f). Enligt regeringen borde inte

något generellt straffrättsligt ansvar för

underlåtenhet att bistå nödställd införas.

Utskottet delade regeringens uppfattning.

Utskottet framhöll därvid bl.a. följande. Det kan i

och för sig finnas ett värde i att införa ett

generellt straff-ansvar för underlåtenhet att bistå

nödställd. Genom en sådan straffbestämmelse

bekräftar samhället den allmänna moraliska

skyldighet som finns att hjälpa någon som befinner

sig i en nödsituation. Emellertid torde det inte

finnas något större praktiskt behov av en sådan

reglering. Den nuvarande lagstiftningen innehåller

redan bestämmelser om underlåtenhetsansvar för de

allra mest straffvärda fallen. Så har t.ex. en

förälder skyldighet att hjälpa sitt barn om barnet

befinner sig i allvarlig risk för liv eller hälsa.

Vidare är underlåtenhet att avvärja den fara en

person själv framkallat för någon annan i

allvarligare situationer straffsanktionerad, liksom

underlåtenhet att avslöja eller hindra pågående

brott av allvarligt slag. Att införa en allmän

straffrättslig bestämmelse vid underlåtenhet att

bistå nödställd kan därför ifrågasättas.

Principiellt sett bör återhållsamhet iakttas i fråga

om nykriminaliseringar. Om en kriminalisering införs

krävs att den präglas av legalitet och

förutsägbarhet. En regel om straffansvar för

underlåtenhet att bistå nödställd skulle rimligen få

utformas som en generell bestämmelse. Det torde inte

vara möjligt att i bestämmelsen närmare ange och

precisera vilka åtgärder som i olika situationer

skulle krävas av den som riskerar att träffas av

straffansvaret. Även om Straffansvarsutredningen i

sitt förslag nämner åtgärder som att larma eller

rädda den nödställde är det sannolikt att de olika

ingripanden som krävs skulle kunna variera mycket

kraftigt beroende på i vilken situation

handlingsplikten aktualiseras. Ytterst skulle det

därför få ankomma på domstolarna att göra en

bedömning av vad som kunnat krävas i en viss

situation. Detta skulle innebära svårigheter för

enskilda att avgöra när de är skyldiga att ingripa

samt vilket handlande som krävs av dem i den

aktuella situationen. I sammanhanget måste också

beaktas att hotet om att straffansvar kan följa om

någon inte ingriper till förmån för en nödställd

emellanåt skulle kunna leda till att olämpliga

åtgärder vidtas.

Sammantaget ansåg utskottet att nackdelarna med

att införa ett generellt straffrättsligt ansvar för

underlåtenhet att bistå nödställd vägde tyngre än de

skäl som talade för att införa ett sådant ansvar

(bet. 2000/01:JuU25 s. 9 f).

Utskottet vidhöll våren 2002 sin tidigare

inställning i frågan och avstyrkte ett

motionsyrkande liknande det nu framställda (bet.

2001/02:JuU10 s. 24 f).

Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag

och avstyrker bifall till motion Ju302.

Förbud mot deltagande i rasistiska och

kriminella organisationer

I motion Ju338 (kd) begärs att enskilds stöd till

eller deltagande i rasistisk organisation,

terroristgrupp eller annan organiserad brottslighet

kriminaliseras. Motionärerna pekar bl.a. på de

nynazistiska yttringar som drabbat samhället och på

den verksamhet som bedrivs av kriminella s.k. mc-

klubbar.

Av 2 kap. 1 § första stycket 5 regeringsformen

(RF) följer att varje medborgare är gentemot det

allmänna tillförsäkrad föreningsfrihet - frihet att

sammansluta sig med andra för allmänna eller

enskilda syften. Föreningsfriheten kan enligt 2 kap.

12 § första stycket RF begränsas genom lag. Av andra

stycket samma paragraf följer att en sådan

begränsning får göras endast för att tillgodose

ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som

är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som

föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att

den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen

såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning

får ej göras enbart på grund av politisk, religiös,

kulturell eller annan åskådning.

Den svenska lagstiftningen innehåller inte något

direkt förbud mot att bilda eller delta i

organisationer som ägnar sig åt rasistisk

verksamhet. Det är inte heller möjligt att tvångsvis

upplösa sådana organisationer. Däremot är dessa

organisationers möjlighet att verka starkt

begränsade av att i stort sett varje annan form av

yttring av rasism och etnisk diskriminering är

förbjuden i lagstiftningen.

Enligt gällande rätt kan deltagande i brottslighet

som sker i organiserad form i viss utsträckning

beivras med stöd av reglerna om förberedelse,

stämpling och medverkan till brott. I 23 kap. 2 §

första stycket brottsbalken föreskrivs att den som,

med uppsåt att utföra eller främja brott, tar emot

eller lämnar pengar eller annat som betalning för

ett brott eller för att täcka kostnader för

utförande av ett brott, eller skaffar, tillverkar,

lämnar, tar emot, förvarar, transporterar,

sammanställer eller tar annan liknande befattning

med något som är särskilt ägnat att användas som

hjälpmedel vid ett brott skall, i de fall det

särskilt anges, dömas för förberedelse till brottet,

om han inte gjort sig skyldig till fullbordat brott

eller försök. Enligt andra stycket skall i särskilt

angivna fall också dömas för stämpling till brott.

Med stämpling förstås att någon i samråd med annan

beslutar gärningen eller att någon söker anstifta

annan eller åtar sig eller erbjuder sig att utföra

gärningen.

Av 23 kap. 4 § andra stycket brottsbalken följer

att ansvar enligt balken inte skall ådömas endast

den som utfört en gärning utan också den som främjat

gärningen med råd eller dåd. Detsamma skall gälla

beträffande i annan lag eller författning

straffbelagd gärning, för vilken fängelse är

föreskrivet.

I vissa fall kan dock den som bildar eller deltar

i en sammanslutning - eller med dagens språkbruk en

organisation - straffas för olaglig kårverksamhet.

Det handlar i sådana fall om en organisation som,

utan att ha uppdrag av försvaret eller

ordningsmakten, ägnar sig åt t.ex. polisliknande

verksamhet. Enligt 18 kap. 4 § brottsbalken döms

sålunda den som bildar eller deltar i en sådan

sammanslutning eller för en sådan sammanslutning tar

befattning med vapen, ammunition eller annan dylik

utrustning, upplåter lokal eller mark för dess

verksamhet eller understöder den med pengar eller på

annat sätt för olovlig kårverksamhet till böter

eller fängelse i högst två år.

Vidare bör nämnas att det i 16 kap. 8 §

brottsbalken föreskrivs straff för hets mot

folkgrupp. Den som i uttalande eller i annat

meddelande som sprids hotar eller uttrycker

missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av

personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt

eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell

läggning, skall enligt bestämmelsen dömas för hets

mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om

brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt döms

till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt

beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt

eller kränkande innehåll och spritts till ett stort

antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka

betydande uppmärksamhet.

Hets mot folkgrupp är straffbart även när sådana

yttranden sprids i tryckta skrifter, filmer, radio

och TV och andra medier som omfattas av

tryckfrihetsförordningen (TF) och

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) - se 7 kap. 4 § 11

TF och 5 kap. 1 § YGL.

Frågan om förbud mot deltagande i rasistiska

organisationer övervägdes i samband med behandlingen

av proposition 1993/94:101 Åtgärder mot rasistisk

brottslighet och etnisk diskriminering i

arbetslivet. I propositionen konstaterade regeringen

att svensk lagstiftning uppfyllde de krav som

Sverige åtagit sig genom att ratificera Förenta

nationernas konvention om avskaffande av alla former

av rasdiskriminering. Vid en bedömning av ett förbud

mot deltagande i rasistiska organisationer utifrån

allmänna straffrättsliga utgångspunkter framhöll

regeringen bl.a. att svensk lagstiftning medförde

att varje yttring av rasism var förbjuden och att

lagstiftningen var tillräcklig för att i praktiken

tvinga organisationer som främjar rasdiskriminering

till passivitet (prop. s. 19 och 23 f).

Utskottet delade regeringens bedömning (bet.

1993/94:JuU13 s. 11).

Regeringen beslutade under hösten 1998 att

tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med

uppdrag att utreda frågor om straffansvar för

deltagande i organisationer som sysslar med

brottslig verksamhet samt vissa andra frågor med

anknytning härtill (dir. 1998:66).

I oktober 2000 lade Kommittén om brottslighet med

anknytning till vissa organisationer m.m. fram sitt

betänkande Organiserad brottslighet, hets mot

folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. -

straffansvarets räckvidd - (SOU 2000:88). Kommittén

hade utarbetat en konkret modell för straffansvar

för aktivt deltagande i en sammanslutning som har

brottslighet som ett väsentligt inslag i sin

verksamhet. Denna modell innebar att det skulle bli

möjligt att straffa dels den som, i ledande

ställning inom en sammanslutning, där allvarlig

brottslig verksamhet förekommer, underlåter att göra

vad som skäligen kan begäras för att verksamheten

skall upphöra, dels den som lämnar ekonomiskt

bidrag, upplåter hus, del av hus eller mark eller

lämnar annat liknande stöd till en sammanslutning av

sådant slag. För ansvar i det sistnämnda fallet

skulle dock fordras att stödet inte var obetydligt.

Det var kommitténs bedömning att modellen utgjorde

den lämpligaste lösningen, om man ville åstadkomma

en kriminalisering som träffar de förfaranden som

kommittén i och för sig ansåg vara straffvärda.

Flera skäl - bl.a. risken för en otillbörlig

inskränkning av möjligheterna till politisk

opinionsbildning och svårigheter att precisera det

straffbara området - kunde emellertid anföras mot

införandet av en bestämmelse av det diskuterade

slaget och kommitténs majoritet ansåg att dessa skäl

var så starka att någon utvidgning inte borde ske av

det kriminaliserade området såvitt gäller deltagande

i eller stöd till sammanslutningar där allvarligt

brottslighet förekommer. En minoritet förordade dock

att en utvidgning av det kriminaliserade området

skulle ske i enlighet med den utarbetade modellen.

Den del av betänkandet som rör straffansvar för

deltagande i vissa organisationer behandlades inte i

propositionen Hets mot folkgrupp, m.m. (2001/02:59).

Frågan om medlemskap i terroristorganisation

berörs i den av regeringen nyligen till riksdagen

överlämnade propositionen om straffansvar för

terroristbrott (prop. 2002/03:38). I propositionen

föreslås vissa lagändringar, bl.a. en ny lag om

straff för terroristbrott, som syftar till att

genomföra det inom EU antagna rambeslutet om

bekämpande av terrorism. Enligt rambeslutet skall

medlemsländerna kriminalisera vissa handlingar som

begås inom ramen för särskilt planlagd och

organiserad terroristbrottslighet. Det skall vara

straffbart att leda en terroristgrupp. Det skall

även vara straffbart att delta i gruppens

verksamhet, vari inbegrips att förse den med

information, materiellt stöd eller alla former av

finansiering, om den som deltar i gruppens

verksamhet har vetskap om att detta deltagande

bidrar till gruppens brottsliga verksamhet, dvs. att

begå terroristbrott. Att vara medlem i en viss

organisation eller allmänt sympatisera med de mål en

organisation har faller utanför det straffbara

området. Det är således endast aktiva handlingar som

kan visas bidra till gruppens terroristbrottslighet

som är straffbara. För straffbarhet förutsätts

dessutom att den som deltar har vetskap om att just

detta deltagande kommer att bidra till gruppens

terroristbrottslighet. Enligt regeringen torde de

handlingar som enligt rambeslutet skall vara

straffbara i svensk rätt i huvudsak täckas av

gällande bestämmelser om ansvar för medverkan,

försök, förberedelse och stämpling till brott (s. 40

f).

Utskottet anser att de skäl mot att införa ett

förbud mot deltagande i rasistiska och kriminella

organisationer som Kommittén om brottslighet med

anknytning till vissa organisationer m.m. lade fram

i sitt betänkande (SOU 2000:88) fortfarande är

giltiga. Utskottet är därför inte berett att förorda

införandet av ett sådant förbud i svensk rätt och

avstyrker bifall till motion Ju338.

Påföljd för personrån

I motion Ju365 (kd) begärs en utvärdering av

påföljderna för personrån. Motionärerna bakom motionen

anför bl.a. att antalet personrån har ökat dramatiskt i

storstäderna och att rånarna oftast är mycket unga och

uppträder i gäng. Respekten för ordningsmakten hos

dessa ungdomar har enligt motionärerna minskat, detta

till stor del beroende på att påföljden för

brottsligheten inte anses vara tillräckligt

avskräckande och att reaktionen på brottet kommer för

sent.

Straffskalan för rån innefattar fängelse i lägst

ett och högst sex år. För grovt rån är straffskalan

fängelse i lägst fyra och högst tio år (8 kap. 5 och

6 §§ brottsbalken).

I brottsbalken finns emellertid regler om

särbehandling av unga lagöverträdare. Av 30 kap. 5 §

följer att det krävs synnerliga skäl för att en

person skall kunna dömas till fängelse för brott han

begått före 18 års ålder. Vidare gäller att för

brott som någon begått efter det att han fyllt 18 år

men innan han fyllt 21 år fängelse endast får dömas

ut om det med hänsyn till gärningens straffvärde

eller annars finns särskilda skäl för det. Den unges

ålder skall dessutom enligt 29 kap. 7 § beaktas vid

straffmätningen. Regelsystemet syftar till att se

till att ungdomar som döms för brott, så långt som

möjligt, får påföljder som verkställs av sociala

myndigheter.

Regeringen beslutade i augusti 2002 att tillsätta

en utredning med uppdrag att bl.a. göra en översyn

av påföljdssystemet för unga lagöverträdare och

följa upp och vidareutveckla 1999 års påföljdsreform

såvitt avser de unga lagöverträdarna. Utredaren

skall redovisa sitt uppdrag till regeringen senast

vid utgången av september 2004 (dir 2002:95).

Vad gäller påföljder för unga som begår personrån

är utskottet, i avvaktan på resultatet av den

tillsatta utredningen om påföljder för unga

lagöverträdare, inte berett att nu göra några

uttalanden. Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion Ju365 i nu behandlade delar.

Påföljder för narkotikabrott

I motion Ju281 (m) begärs att livstids fängelse

införs för grovt narkotikabrott och att

maximistraffet för ringa narkotikabrott höjs från

sex månaders fängelse till ett års fängelse.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare

behandlat liknande motionsyrkanden rörande

straffskalor för narkotikabrott, senast våren 2002 i

samband med regeringens proposition 2001/02:91

Nationell narkotikahandlingsplan (yttr.

2001/02:JuU5y s. 8 f).

Frågor om straffskalor och därmed sammanhängande

frågor behandlades inte i propositionen.

Narkotikakommissionen hade i sitt betänkande

Vägvalet - den narkotikapolitiska utmaningen (SOU

2000:126), som låg till grund för den aktuella

propositionen, inte funnit anledning att föreslå

förändringar i de då gällande straffbestämmelserna i

narkotikastrafflagen. Det innebar bl.a. att

kommissionen inte ansåg det fanns skäl att införa

livstids fängelse i straffskalan för grovt

narkotikabrott. Vidare fann kommissionen inte annat

än att den straffmätning som då tillämpades i

narkotikamål fick anses vara lämplig.

Inte heller utskottet såg anledning att ändra

straffskalorna - eller tillämpningen av desamma -

för vare sig ringa eller grovt narkotikabrott.

När det gällde yrkandet om livstidsstraff

konstaterade utskottet att man under 1990-talet i

princip årligen haft att ta ställning till denna

fråga. Utskottet har vid samtliga tillfällen

konstaterat att de straff som mäts ut för grovt

narkotikabrott regelmässigt är långa och att något

behov av ytterligare straffskärpningar inte ansetts

föreligga. Det har också hänvisats till att

införandet av livstidsstraff som påföljd för grovt

narkotikabrott inte ligger i linje med 1980-talets

reformarbete på påföljdssystemets område med att

utmönstra de tidsobestämda straffen.

Utskottet avstyrkte mot denna bakgrund bifall till

de förra året behandlade motionsyrkandena.

Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag

och avstyrker bifall till motion Ju281 i här

behandlade delar.

Preskriptionstid för miljöbrott och brott mot

djurskyddslagen

I motion Ju257 (mp) begärs att preskriptionstiderna

för miljöbrott och brott mot djurskyddslagen ses

över. I motion Ju340 (kd) begärs att

preskriptionstiden för miljöbrott förlängs.

För brott enligt miljöbalken och djurskyddslagen

(1988:534) gäller de bestämmelser om åtals- och

påföljdspreskription som följer av brottsbalken.

Enligt 35 kap. 1 § brottsbalken gäller bl.a. att

påföljd för brott inte får ådömas om inte den

misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för

brottet inom två år, om det på brottet inte kan

följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år,

om svåraste straffet är högre men inte över fängelse

i två år och tio år, om svåraste straffet är högre

men inte över fängelse i åtta år. Innefattar en

handling flera brott får påföljd ådömas för alla

brotten så länge påföljd kan ådömas för något av

dem. De ovan angivna tiderna skall, enligt 35 kap. 4

§ brottsbalken, räknas från den dag brottet begicks.

Utskottet har tidigare behandlat liknande yrkanden

som de nu aktuella (bet. 2001/02:JuU10 s. 30 f).

Utskottet framhöll att det i svensk lagstiftning

gäller generella bestämmelser om preskription vilka

följer brottets straffvärde. Detta innebär att alla

brott med likartat straffvärde normalt har samma

preskriptionstid. För att kunna motivera en

avvikelse från de generellt gällande

preskriptionstiderna måste enligt utskottet starka

skäl kunna åberopas, i synnerhet om fråga är att

förlänga preskriptionstiden. Enligt utskottet

förelåg inte skäl att införa en sådan avvikelse för

brott enligt miljöbalken eller djurskyddslagen,

varför då aktuellt motionsyrkande avstyrktes.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i

frågan. Motion Ju257 och motion Ju340 i nu behandlad

del avstyrks.

Rattfylleri

I motion Ju216 (fp) begärs att personer som för

tredje gången gjort sig skyldiga till rattfylleri

skall dömas till behandling för sitt missbruk. I

motion Ju388 (s) begärs en översyn av tillämpningen

av bestämmelser om påföljd för rattfylleri med

utgångspunkt i att grovt rattfylleri bör leda till

fängelsestraff.

I motion Ju372 (s) begärs att s.k. eftersupning

straffbeläggs i syfte att förbättra möjligheterna

att lagföra rattfyllerister. Motionärerna efterlyser

en lagstiftning i Sverige efter mönster av vad som

gäller i t.ex. Norge.

I motion So442 (fp) begärs en översyn av reglerna

om drograttfylleri. Enligt motionärerna bör

utredningen avse såväl straffsatsen som beviskraven

för drograttfylleri, varvid de senare bör

harmonieras med dem för alkoholpåverkade bilförare.

Enligt 4 § första stycket lagen (1951:649) om

straff för vissa trafikbrott skall den dömas för

rattfylleri som för ett motordrivet fordon eller en

spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker

i så stor mängd att alkoholkoncentrationen under

eller efter färden uppgick till minst 0,2 promille i

hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans

utandningsluft.

För rattfylleri döms också, enligt paragrafens

andra stycke, den som för ett motordrivet fordon

eller en spårvagn efter att ha intagit narkotika som

avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor

mängd att det under eller efter färden finns något

narkotiskt ämne kvar i blodet. Detta gäller dock

inte om narkotikan intagits i enlighet med läkares

eller annan behörig receptutfärdares ordination.

Av tredje stycket i samma paragraf framgår att

även den som vid förandet av ett motordrivet fordon

eller en spårvagn är så påverkad av alkoholhaltiga

drycker att det kan antas att han eller hon inte på

betryggande sätt kan föra fordonet skall dömas för

rattfylleri. Detsamma gäller om föraren är lika

påverkad av något annat medel (s.k. kliniskt

rattfylleri).

Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i

högst sex månader.

Är brottet grovt, skall föraren enligt 4 a §

trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till

fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet

är grovt skall särskilt beaktas om föraren har haft

en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0

promille i blodet eller 0,50 milligram per liter i

utandningsluften, om föraren annars har varit

avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel

eller om framförandet av fordonet har inneburit en

påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Grovt rattfylleri är ett brott av sådan art att

fängelse normalt skall väljas som påföljd (se 30

kap. 4 § brottsbalken). Rätten kan dock med

tillämpning av 30 kap. 9 § brottsbalken döma till

skyddstillsyn i vissa fall. Som särskilda skäl för

att välja skyddstillsyn i stället för fängelse kan

rätten beakta om missbruk av t.ex. alkohol i

väsentlig grad har bidragit till att brottet begåtts

och den tilltalade förklarar sig villig att gå

igenom lämplig behandling som enligt en för honom

uppgjord plan kan anordnas i samband med

verkställigheten (kontraktsvård). Även i andra fall

kan en dom på skyddstillsyn förenas med föreskrift

om behandling. Verkställigheten av korta

fängelsestraff sker i många fall genom

intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Under det senaste dryga decenniet har ett flertal

reformer genomförts beträffande rattfylleribrotten.

Den 1 juli 1990 sänktes straffbarhetsgränsen för

rattfylleri från 0,5 till 0,2 promille alkohol i

blodet och trafiknykterhetsbrotten delades in i två

svårhetsgrader, rattfylleri och grovt rattfylleri.

Vid bedömning av om ett brott är grovt skulle,

förutom alkoholhalten och påverkansgraden, särskilt

beaktas om körningen hade inneburit påtaglig fara

för trafiksäkerheten (prop. 1989/90:2). Målet med

sänkningen av straffbarhetsgränsen var bl.a. att

motverka riskbeteenden även för grupper som kan vara

mer benägna att bli påverkade av en förhållandevis

måttlig alkoholkonsumtion än genomsnittsföraren,

t.ex. ungdomar (prop. s. 32). Vad gäller frågan om

s.k. drograttfylleri anfördes bl.a. att det

uppenbart krävdes en särskild straffbeläggning som

tar sikte på de fall då en förare är påverkad av

annat medel än alkohol. Den föreslagna bestämmelsen

innebar att ansvar för s.k. kliniskt rattfylleri

skulle kunna komma i fråga så snart föraren var så

påverkad att han vid en objektiv bedömning framstår

som olämplig som förare. (prop. s. 35 f).

Normalpåföljden för rattfylleri skulle enligt

propositionen komma att bli böter. Om straffvärdet

för en gärning var så stort att det föranleder

fängelse bör den bedömas som grovt rattfylleri. Även

vid flerfaldig brottslighet och återfall kan

fängelse komma i fråga för rattfylleri (prop. s.

48).

Vid behandlingen av propositionen i riksdagen

anslöt sig utskottet till regeringens förslag utom

såvitt avsåg den föreslagna sänkningen av den nedre

straffbarhetsgränsen, där utskottet förordade en

sänkning till 0,2 promille till skillnad mot

föreslagna 0,3 (bet. 1989/90:JuU2 s. 1 f).

År 1994 sänktes gränsvärdet för grovt rattfylleri

från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet.

Regeringen uttalade i motiven bl.a. att

normalpåföljden för grovt rattfylleri skall vara

fängelse. Bestämmelserna om vållande till annans död

respektive kroppsskada eller sjukdom skärptes

samtidigt när brotten begåtts i samband med

trafiknykterhetsbrott (prop. 1993/94:44).

År 1999 infördes en nollgräns för narkotika i

trafiken. Detta innebar att den som för ett

motordrivet fordon med ett narkotiskt ämne i blodet

döms för rattfylleri (prop. 1998/99:43). - För grovt

rattfylleri i dessa fall krävs att föraren varit

avsevärt påverkad eller att framförandet av fordonet

inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Utskottet har tidigare haft att ta ställning till

motionsyrkanden rörande drograttfylleri, senast

under våren 2002 (yttr. 2001/02:JuU5y s.15 f).

Utskottet framhöll därvid att det till skillnad från

vad som gäller vid alkoholpåverkan inte finns några

fastställda gränsvärden för narkotika i trafiken.

Bakgrunden till detta, anförde utskottet, är att det

för närvarande inte är möjligt att införa en

reglering med gränsvärden för andra trafikfarliga

medel än alkohol. Det allt överskuggande problemet i

sammanhanget var att genom vetenskapliga studier

eller på annat sätt fastställa sambandet mellan en

viss påvisad koncentration av en drog i blodet och

en viss trafikfarlig påverkan (se prop. 1998/99:43

s. 22). Detta innebar emellertid enligt utskottet

inte att narkotikapåverkade bilförare undgår ansvar

för grovt rattfylleri. Den i bestämmelsen angivna

promillehalten för alkohol är endast en av de

omständigheter som kan föranleda att brottet bedöms

som grovt; har den som är narkotikapåverkad varit

avsevärt påverkad eller har bilfärden inneburit en

påtaglig fara för trafiksäkerheten kan brottet också

vara att bedöma som grovt. Mot bakgrund härav, och

då bestämmelserna om drograttfylleri nyligen hade

varit föremål för såväl utredning som lagstiftning,

ansåg utskottet att det inte fanns skäl till en

sådan översyn som då föreslogs.

Vad gäller s.k. eftersupning gäller enligt den

norska lagstiftningen att en förare av motorfordon

inte får inta alkohol eller annat berusande eller

bedövande medel under de första sex timmarna efter

en körning om han eller hon förstår eller måste ha

förstått att körningen kan leda till

polisundersökning. Förbudet mot eftersupning gäller

dock inte efter det att blodprov eller

alkoholutandningsprov tagits eller efter det att

polisen beslutat att något sådant prov inte skall

tas.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat och

avstyrkt motioner angående eftersupning, senast

under våren 2002 (bet. 2001/02:JuU10 s. 26 f).

Utskottet vidhöll då sin tidigare inställning, dvs.

att problemet med påstådd eftersupning torde vara

relativt litet sett i förhållande till samtliga

trafiknykterhetsbrott och att tungt vägande

invändningar av bl.a. rättssäkerhetsnatur kan riktas

mot att införa ett förbud mot eftersupning.

Utskottet har inhämtat att det inom

Regeringskansliet har initierats ett arbete som går

ut på att göra en utvärdering och analys av de

reformer som skett beträffande rattfylleribrottet

under det senaste decenniet. I samband därmed kommer

bl.a. att tas upp hur bestämmelser avseende

påföljdsval, principer för straffvärdesbestämning

och frågor om vårdbehov kommit att tillämpas. I

arbetet kommer också reformernas effekt på

trafiksäkerhetsområdet att utvärderas. Enligt

utskottet bör detta arbete inte föregripas.

Motionerna Ju216, Ju372, Ju388 och So442 i här

behandlade delar avstyrks.

Vållande till annans död i samband med

rattfylleri

I motion Ju268 (v) begärs att ansvar för dråp skall

kunna utdömas vid rattfylleri med vållande till

annans död som följd.

För det fall den som gör sig skyldig till

rattfylleri vid körningen orsakar annans död eller

personskada skall han eller hon normalt sett, enligt

3 kap. 7 respektive 8 §§ brottsbalken, även dömas

för vållande till annans död, grovt brott,

respektive vållande till kroppsskada eller sjukdom,

grovt brott. Vid bedömande av om brottet är grovt

skall nämligen särskilt beaktas om gärningsmannen,

när det krävts särskild uppmärksamhet eller

skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller

något annat medel. Straffet för vållande till annans

död, grovt brott, respektive vållande till

kroppsskada eller sjukdom, grovt brott, skall

bestämmas till fängelse i lägst sex månader och

högst sex respektive fyra år.

Bestämmelserna om vållande till annans död

respektive kroppsskada eller sjukdom skärptes genom

en lagändring den 1 januari 1994. Ändringen innebar

en straffskärpning när brotten begåtts i samband med

trafiknykterhetsbrott. Sådana brott skulle som

huvudregel bedömas som grova om gärningsmannen var

berusad. Maximistraffet för grovt brott höjdes

(prop. 1993/94:44 s. 43 f).

Som bakgrund till dessa lagändringar anfördes i

propositionen (s. 49 f) att det finns situationer

där skillnaden i straffvärde mellan ett uppsåtligt

brott och ett grovt oaktsamt brott framstår som

mycket liten. Som exempel anges fall där någon i

hotfullt syfte siktat på en annan person med ett

skarpladdat vapen och vapnet gått av. Straffvärdet

för ett sådant förfarande närmar sig i vissa fall

nivån för straffminimum för dråp. Motsvarande

resonemang torde enligt departementschefen kunna

tillämpas på vissa fall av grovt vållande till

annans död i samband med trafiknykterhetsbrott. Det

kan nämligen förekomma fall där den som i

alkoholpåverkat tillstånd framför motorfordon gör

sig skyldig till ett så utpräglat risktagande att

det visar sig att han i det närmaste varit helt

likgiltig inför effekterna av sitt handlande.

Genom en lagändring år 2002 byttes det tidigare

exemplet på när brottet som huvudregel bedöms som

grovt - då gärningen begåtts vid framförande av

motorfordon och föraren varit påverkad av alkohol

eller annat medel - ut mot den mer generella

reglering som gäller i dag (prop. 2000/01:85 s. 45

f). Det då införda kravet på särskild uppmärksamhet

eller skicklighet tar bl.a. sikte på

trafiksituationer (bet. 2000/01:JuU25 s. 5).

Av rättspraxis framgår att påföljden för grovt

rattfylleri och vållande till annans död normalt

bestäms till fängelse ett år (se t.ex. RH 1995:78

angående en kraftigt berusad bilförare som körde

ihjäl en likaledes kraftigt berusad kamrat som

frivilligt följt med på färden).

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden

om påföljd vid rattfylleri med vållande av annans

död (senast bet. 2001/02:JuU10 s. 26 f). Utskottet

framhöll att vållande till annans död respektive

kroppsskada normalt sett är att bedöma som grovt om

brottet begåtts i samband med onykterhet i trafik.

På dessa brott kan fängelse om maximalt sex

respektive fyra år följa. Vid bedömningen av

brottsrubriceringen i det enskilda fallet måste

hänsyn dock tas till samtliga föreliggande

omständigheter. Detsamma gäller vid bestämmande av

påföljd för brottet. Utskottet fann då att gällande

lagstiftning var utformad på ett ändamålsenligt sätt

och att det inte fanns anledning att ändra i

lagstiftningen.

Utskottet anser att det finns anledning att se

mycket allvarligt på brott som innebär att någon som

är påverkad av alkohol eller andra medel vid

framförande av motorfordon orsakar andra människors

död. Skillnaden i straffvärde mellan ett uppsåtligt

dödande och ett grovt oaktsamt dödande i samband med

rattfylleri kan, som anfördes i motiven till den

skärpning av bestämmelsen om vållande till annans

död som skedde 1994, i vissa fall framstå som mycket

liten. Enligt utskottets mening och som också

framhålls i motion Ju268 bör frågan om straffansvar

när en person under rus och vid framförande av

motorfordon dödar en annan bli föremål för översyn.

Frågan om grovt vållande till annans död är

komplicerad. Bestämmelsen om att brottet skall anses

som grovt om gärningsmannen, när det krävts särskild

uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad

av alkohol eller något annat medel omfattar inte

endast vållande till annans död i samband med

trafikolyckor. Även t.ex. olyckor i arbetslivet,

felbehandling inom sjukvården, vådaskjutningar vid

jakt eller militärövningar, flyg-, båt- och

tågolyckor omfattas av bestämmelsen. Härtill kommer

att dråp, som motionärerna hänvisar till, är ett

uppsåtligt brott med straffskalan fängelse från sex

till tio år. En ändring i bestämmelsen rörande grovt

vållande till annans död i linje med motionärernas

önskemål kan få konsekvenser som är svåra att

överblicka.

Som anförts ovan har det inom regeringskansliet

initierats ett arbete som går ut på att göra en

utvärdering och analys av de reformer som skett

beträffande rattfylleribrottet under det senaste

decenniet. Utskottet vill att utvärderingen också

skall omfatta vållande till annans död i samband med

rattfylleri. Detta bör riksdagen med anledning av

motion Ju268 som sin mening ge regeringen till

känna.

Påföljd för djurplågeri

I motion Ju381 (v) begärs att straffpåföljden för

vanvård av djur och djurplågeri skärps.

Enligt 16 kap. 13 § brottsbalken skall den som

uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom

misshandel, överansträngning eller vanvård eller på

annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande

dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i

högst två år.

I 36 § djurskyddslagen (1988:534) föreskrivs att

den som bryter mot vissa bestämmelser i lagen eller

föreskrifter som meddelats med stöd av denna skall

dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Reglerna skärptes den 1 januari 2003. Innan dess var

maxstraffet fängelse i högst ett år (prop.

2001/02:93, bet. MJU20, SFS 2002:550).

I sammanhanget kan även nämnas att länsstyrelsen,

när någon allvarligt försummat tillsynen eller

vården av ett djur eller misshandlat djur, skall

förbjuda honom eller henne att ta hand om djur eller

visst slag av djur. Är det ägaren av djuret kan

länsstyrelsen också ålägga honom eller henne att

göra sig av med djuret och förbjuda honom eller

henne att skaffa nya djur. Förbudet kan avse viss

tid eller gälla tills vidare (29 § djurskyddslagen).

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden (bet. 2001/02:JuU10 s. 30 f).

Utskottet konstaterade att visst beredningsarbete då

pågick inom Regeringskansliet såvitt gällde

bestämmelserna i djurskyddslagen om vanskötsel av

djur. Något arbete vad gäller bestämmelsen om

djurplågeri pågick inte. Enligt utskottet hade det

inte heller framkommit att skäl förelåg att då

initiera en förändring i denna lagstiftning.

Utskottet avstyrkte därför bifall till de aktuella

motionsyrkandena.

Beredningsarbetet ledde bl.a. fram till den ovan

nämnda straffskärpningen i 36 § djurskyddslagen.

Utskottet finner inte nu skäl att förordna om

ytterligare skärpning av straffen för djurplågeri

respektive vanvård av djur. Motion Ju381 avstyrks.

Ekologiskt nödvärn m.m.

I motion Ju254 (mp) begärs att de allmänna grunderna

för ansvarsfrihet i 24 kap. brottsbalken

kompletteras så att försök att avvärja ett pågående

eller överhängande ingrepp i känsliga naturmiljöer

faller in under den s.k. nödvärnsrätten och att

bestämmelser införs om rätt att samvetsvägra, dvs.

att utan påföljd vägra att utföra visst arbete.

Av 24 kap. 1 § brottsbalken följer att en gärning

som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den

med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det

angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är

uppenbart oförsvarlig.

Rätt till nödvärn föreligger bl.a. mot ett

påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på

person eller egendom.

Enligt 24 kap. 4 § brottsbalken skall en gärning

som någon begår i nöd utgöra brott endast om den med

hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som

åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är

oförsvarlig. Nöd föreligger när fara hotar liv,

hälsa, egendom eller något annat viktigt av

rättsordningen skyddat intresse.

Av 24 kap. 6 § brottsbalken följer att en person

som har handlat i nödvärn eller nöd skall gå fri

från ansvar även om han eller hon har gjort mer än

vad som är medgivet, om omständigheterna var sådana

att han eller hon svårligen kunde besinna sig (s.k.

nödvärnsexcess).

Bestämmelser om miljöbrott finns numera i 29 kap.

miljöbalken.

Utskottet har tidigare behandlat liknande frågor

om ekologiskt nödvärn och samvetsvägran (bet.

1994/95:JuU24 s. 24).

När det gällde ekologiskt nödvärn konstaterade

utskottet att ansvarsfrihetsreglerna var tillämpliga

t.ex. när det gäller brottsliga angrepp på person

eller egendom. I princip var reglerna tillämpliga

t.ex. vid miljöbrott enligt då gällande 13 kap. 8 a

§ BrB. När det däremot gällde ansvarsfrihet för att

avvärja ingrepp som inte var brottsliga ställde det

sig annorlunda. Enligt utskottets mening fanns det

inte anledning att utvidga reglerna om ansvarsfrihet

till att omfatta sådana situationer.

När det gällde s.k. samvetsvägran konstaterade

utskottet först att skyldigheten att utföra t.ex.

farligt arbete eller arbete som innebär spridning av

gift m.m. torde vila på avtalsrättslig grund.

Självklart fanns det inte heller möjlighet att med

straffrättsligt stöd tvinga någon att begå brott

inom ramen för sitt arbete. Utskottet ansåg att

gällande regler torde tillgodose syftet med det då

framställda motionsyrkandet om en reglering.

Utskottet har ingen annan uppfattning i dag, och

utskottet avstyrker bifall till motion Ju254.

Frågor om straff

Livstidsstraffet

Flera motioner berör frågan om livstidsstraff. I

motionerna Ju256 (mp), Ju349 (kd), Ju353 (fp) och

Ju390 (v) begärs att livstidsstraffet skall ersättas

med tidsbestämda straff.

Fängelse på livstid stadgas för närvarande,

förutom för vissa av brotten i 22 kap. brottsbalken

om landsförräderi m.m., för ett fåtal brott, bl.a.

för mord, grov mordbrand, grov allmänfarlig

ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord.

Regeringen får av nåd efterge eller mildra en

brottspåföljd (11 kap. 13 § regeringsformen). När

det är fråga om ett livstidsstraff sker detta

normalt sett genom att livstidsstraffet ersätts av

ett tidsbestämt straff. Längden av de tidsbestämda

straffen har sedan mitten av 1990-talet ökat något.

Detta kan förklaras bl.a. av behovet att anpassa de

omvandlade straffen till de straffskärpningsregler

för återfall i brott och vid flerfaldig brottslighet

som numera finns. En viktig förklaring ligger också

i att tidsbestämningen av livstidsstraffen på

senare år i allt högre grad kommit att ske efter en,

i varje enskilt fall, individuell prövning av

omständigheterna kring det begångna brottet och den

dömdes personliga förhållanden. Efter det att

straffet tidsbestämts tillämpas reglerna om

villkorlig frigivning i vanlig ordning.

Regeringen tillkallade den 30 november 2000 en

särskild utredare som skulle utarbeta förslag till

en ny ordning för prövning av frigivning av

livstidsdömda (dir. 2000:85).

Utredningen om frigivningsprövning av

livstidsdömda föreslog i sitt betänkande Frigivning

från livstidsstraff (SOU 2002:26) bl.a. ett system

med frigivningsprövning för de livstidsdömda som

skall leda till att en tidpunkt fastställs för

villkorlig frigivning. Prövningen skall baseras på

fakultativa regler och utformas som ett system med

villkorlig frigivning grundad på förhållandena i det

enskilda fallet. Tidpunkten för frigivningen skall

således bestämmas efter en prövning i varje enskilt

fall. Alla livstidsdömda skall dock ha rätt till

frigivningsprövning när de avtjänat tio år av

straffet. För att förbättra förutsebarheten för de

livstidsdömda och kriminalvården skall enligt

utredningens mening de kriterier som skall beaktas

vid frigivningsprövningen så tydligt som möjligt

regleras i lag. Med hänsyn bl.a. till behovet av

straffrättslig kompetens och att det är fråga om ett

litet antal ärenden per år föreslås att frågan om

frigivning av livstidsdömda skall göras av

Stockholms tingsrätt.

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden som de nu aktuella, senast våren

2002 (bet. 2001/02:JuU10 s. 32 f). Utskottet ansåg

att då pågående utredningsarbete borde avvaktas samt

avslog aktuella motioner.

Betänkandet bereds för närvarande inom

Justitiedepartementet.

Utskottet anser att pågående beredningsarbete bör

avvaktas. Motionerna Ju256 och Ju390 samt motionerna

Ju349 och Ju353 i här behandlade delar avstyrks.

Ett reformerat straffsystem m.m.

I motion Ju236 (m) begärs vissa förändringar i

brottsbalkens påföljdssystem, bl.a. förespråkas att

straffsystemet skall ses över och reformeras samt

att påföljderna i vissa fall bör skärpas. Vidare

begärs att den s.k. mängdrabatten som tillämpas när

någon skall dömas för flera brott avskaffas och att

obligatoriskt maximistraff skall dömas ut för den

som för tredje gången döms för ett grovt vålds-

eller sexualbrott, om inte särskilda skäl föreligger

däremot. I motionerna Ju249 och Ju285 (båda c)

begärs att återfall i likartad brottslighet bör

bedömas som en försvårande omständighet vid

straffmätningen. I motion Ju249 begärs även att

straffskalornas miniminivå höjs vid grova brott.

När det gäller den s.k. mängdrabatten följer det

av 30 kap. 3 § brottsbalken att rätten, om någon

döms för flera brott, normalt sett skall döma till

gemensam påföljd för brottet.

Härvid gäller att böter får användas som gemensamt

straff endast om böter kan följa på vart och ett av

brotten. Fängelse får däremot användas som gemensamt

straff om fängelse kan följa på något av brotten (25

kap. 5 § och 26 kap. 2 § brottsbalken).

Bestämmelser om fängelsestraffets längd när någon

döms för flera brott finns i 26 kap. 2 §

brottsbalken. Härav följer att fängelse på viss tid

inte får överstiga de högsta straffen för brotten

sammanlagda med varandra. Fängelsestraffet får inte

heller överstiga det svåraste straffet med mer än

ett år om det svåraste straffet är kortare än

fängelse i fyra år. Om det svåraste straffet är

fängelse i fyra år men inte uppgår till fängelse i

åtta år får det svåraste straffet överskridas med

två år. Om, slutligen, det svåraste straffet är

fängelse i åtta år eller längre får det svåraste

straffet överskridas med fyra år. Det anförda

innebär t.ex. att straffet för två eller flera fall

av misshandel och/eller stöld maximalt är fängelse i

tre år. Om däremot flera fall av t.ex. grov stöld

föreligger till bedömning är det maximala straffet

fängelse i åtta år.

I sammanhanget bör även nämnas att det enligt 29

kap. 1 § brottsbalken är den samlade brottslighetens

straffvärde som skall ligga till grund för

domstolens bedömning beträffande straffmätningen.

När det gäller återfall i brott finns det vid

tillämpningen av det nuvarande påföljdssystemet

möjlighet att beakta återfallet på olika sätt.

Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken får rätten som ett

skäl att välja fängelse, i stället för en icke

frihetsberövande påföljd, beakta att den tilltalade

tidigare gjort sig skyldig till brott.

Vidare skall rätten normalt sett, om den som är

villkorligt frigiven från ett fängelsestraff

återfaller i brott under prövotiden, förverka den

villkorligt medgivna friheten eller del av denna (34

kap. 4 § brottsbalken).

Om det förhållandet att en person har återfallit i

brott inte tillräckligt kan beaktas genom

påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt

medgiven frihet skall rätten vid straffmätningen,

utöver brottets straffvärde, beakta återfallet (29

kap. 4 § brottsbalken).

Vid återfall i brott finns också i vissa fall en

möjlighet för domstolarna att döma till ett högre

straff än vad som annars kan följa på det aktuella

brottet (26 kap. 3 § brottsbalken).

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden

liknande de som nu är aktuella, senast våren 2002

(bet. 2001/02:JuU10 s. 33 f). Utskottet ansåg därvid

att brottsbalkens bestämmelser om påföljdsval och

straffmätning har fått en tillfredsställande

utformning. Enligt utskottets mening gav gällande

lagstiftning domstolarna goda möjligheter att

utifrån brottet och den tilltalades personliga

förhållanden välja en adekvat påföljd för brottet.

Goda möjligheter fanns enligt utskottet också att

nyansera påföljdsbedömningen för det fall att den

tilltalade samtidigt skall dömas för flera brott.

Vad gällde önskemålet om en översyn av

straffskalorna i brottsbalken kunde utskottet då

inte se att det fanns behov av en sådan översyn.

Vidare ansåg utskottet att gällande lagstiftning gav

goda möjligheter för domstolarna att vid

straffmätningen beakta att en person har återfallit

i brott. Hänsyn skall därvid tas till

omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt

utskottet var denna ordning ändamålsenlig, och

utskottet avstyrkte då aktuella motionsyrkanden.

Utskottet har alltjämt denna uppfattning.

Motionerna Ju236 och Ju249 i här behandlade delar

samt motion Ju285 avstyrks.

Villkorlig frigivning

I motion Ju265 (v) yrkas att förstagångsförbrytare

skall kunna friges villkorligt när halva strafftiden

avtjänats.

Enligt 26 kap. 6 § brottsbalken skall den som

avtjänar fängelse på viss tid normalt sett friges

villkorligt när två tredjedelar av strafftiden, dock

minst en månad, har avtjänats.

Bestämmelserna om villkorlig frigivning trädde i

kraft den 1 januari 1999 (SFS 1998:604). Tidigare

gällde att villkorlig frigivning fick ske efter det

att halva strafftiden avtjänats om strafftiden var

två år eller längre.

Utskottet uttalade i samband med införandet av nu

gällande bestämmelser följande. Systemet med

villkorlig frigivning efter halva strafftiden har i

vissa fall utsatts för betydande kritik. Den har

främst avsett skillnaden mellan det utdömda straffet

och den tid som avtjänats i anstalt. Utskottet anser

att det inte är lämpligt med ett system som innebär

att bara halva det utdömda straffet verkställs genom

vistelse i anstalt. Den nuvarande möjligheten till

villkorlig frigivning efter halva strafftiden bör

därför - som regeringen föreslagit - slopas (bet.

1997/98:JuU21 s. 11 f).

Utskottet har tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden som det nu framställda (bet.

2001/02:JuU10 s. 34 f). Utskottet såg då ingen

anledning till att förespråka att en möjlighet till

halvtidsfrigivning återinfördes.

Utskottet har ingen annan uppfattning i dag, och

utskottet avstyrker bifall till motion Ju265 i här

behandlad del.

Samhällstjänst

I motion Ju349 (kd) begärs att en utvärdering görs

av samhällstjänstdomar för att utröna om

tillämpningen är likartad vid landets domstolar.

Villkorlig dom får, om den tilltalade samtycker

till det, förenas med en föreskrift om

samhällstjänst. Även skyddstillsyn får, med den

tilltalades samtycke, förenas med en föreskrift om

samhällstjänst. En sådan föreskrift skall avse

skyldighet att utföra oavlönat arbete i lägst 40 och

högst 240 timmar (27 kap. 2 a § och 28 kap. 2 a §

brottsbalken).

Samhällstjänst infördes på försök den 1 januari

1990. En föreskrift om samhällstjänst kunde då

endast beslutas i samband med dom på skyddstillsyn.

Systemet med samhällstjänst såsom alternativ till

fängelse permanentades genom lagstiftning år 1998.

Samtidigt infördes en möjlighet att meddela

föreskrift om samhällstjänst vid villkorlig dom. Den

nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1999

(prop. 1997/98:96, bet. JuU21, SFS 1998:604).

I propositionen anförde regeringen också att den

hade för avsikt att utvärdera påföljdsreformen när

den varit i kraft en tid (prop. s. 182).

Regeringen gav år 2001 i uppdrag åt

Brottsförebyggande rådet att utvärdera

påföljdskombinationerna villkorlig dom med

föreskrift om samhällstjänst och skyddstillsyn

förenad med föreskrift om samhällstjänst såsom de

kommit att tillämpas, främst efter den 1 januari

1999.

Brottsförebyggande rådet har i rapporten

Samhällstjänst - I samhällets tjänst? (BRÅ-rapport

2003:3) redovisat regeringsuppdraget. I rapporten

konstateras bl.a. att samhällstjänst som påföljd

sällan ersätter fängelsestraff som är längre än ett

par månader. Det används ofta vid skattebrott och

grovt rattfylleri, men sällan vid stöld och olovlig

körning. Det förklaras bl.a. av att den dömde måste

klara av att sköta sin samhällstjänst. Är risken för

misskötsamhet stor är samhällstjänst inget lämpligt

alternativ. Ett problem är att det är svårt för

frivården att hitta tillräckligt med arbetsplatser

med lämpliga arbetsuppgifter. Flera frivårdsenheter

efterlyser också en policy med tydligare riktlinjer

och direktiv för verkställighet av påföljden. I

rapporten konstateras att allvarlig misskötsamhet är

sällsynt. BRÅ uppmärksammar dock att det saknas

tydliga och enhetliga riktlinjer för hur

misskötsamhet skall bedömas och hanteras av frivård,

övervakningsnämnder och åklagare.

BRÅ:s rapport bereds för närvarande inom

Justitiedepartementet.

Utskottet kan inte finna annat än att

motionsönskemålet om en utvärdering av

samhällstjänstdomar i stort får anses vara

tillgodosett genom den utvärdering som

Brottsförebyggande rådet har gjort. Beredningen av

BRÅ:s rapport får nu avvaktas. Motion Ju349 i här

berörd del avstyrks.

Reservationer

1. Upplopp (punkt 1)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju266.

Ställningstagande

Brottsbalkens bestämmelser om upplopp respektive

våldsamt upplopp är ålderdomligt formulerade. De

uttalanden som görs i motiven till bestämmelsen ger

inte tillräcklig vägledning vid bedömningen av olika

situationer som kan uppstå i ett modernt samhälle.

Detta har bl.a. visat sig vid Högsta domstolens

överprövning av ett antal domar rörande våldsamt

upplopp i samband med EU-toppmötet i Göteborg år

2001. Dessa domar tyder bl.a. på att en förändring

har skett i praxis vad gäller påföljd för våldsamt

upplopp. Enligt min mening bör en översyn ske av

bestämmelserna om upplopp respektive våldsamt

upplopp. Det får ankomma på regeringen att tillsätta

en utredning i frågan.

2. Barnpornografi (punkt 2)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd),

Torkild Strandberg (fp) och Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:K410 och

2002/03:So360 yrkande 8.

Ställningstagande

Den tekniska utvecklingen har gått framåt markant

sedan förbudet mot innehav av barnpornografi trädde

i kraft den 1 januari 1999. Med en normal

bredbandsuppkoppling har man i dag till en relativt

låg kostnad i princip obegränsad tillgång till

Internet. I stället för att ladda ned bilder till

sin dator kan man skaffa sig tillträde till

särskilda sajter med t.ex. barnpornografiska bilder

och titta på bilderna där. Andra förfaranden som

dykt upp under senare år är s.k. cyberhårddiskar,

där man kan hyra utrymme på en hårddisk som ligger

ute på Internet, och s.k. peer-to-peer-sidor, där

olika användare kan byta filer med varandra. Ett

flertal andra länder, bl.a. Storbritannien, Norge

och Danmark, har infört förbud mot barnpornografi

som sträcker sig längre än vad det svenska förbudet

gör. Vi anser att det svenska förbudet bör utvidgas

och förtydligas till att avse även sådana

förfaranden som vi nu nämnt.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till

riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser vad vi

nu anfört.

3. Ökad rättstrygghet för homosexuella m.fl.

(punkt 3)

av Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju283 yrkandena

5 och 6, 2002/03:Ju287 yrkandena 1 och 2 samt 6-8,

2002/03:Ju292, 2002/03:Ju293 och 2002/03:L249

yrkandena 9-11 samt avslår motionerna 2002/03:Ju287

yrkandena 3-5 och 2002/03:A315 yrkande 12.

Ställningstagande

I arbetet med att förhindra och utreda brott mot

homo-, bi- eller transsexuella spelar polisen

självfallet en mycket viktig roll. Polisens insatser

är också av ovärderligt slag vad gäller att på ett

adekvat sätt ta hand om brottsoffer ur denna grupp.

Enligt vår mening finns det dock mycket som kan

göras för att detta arbete skall bli än mer

effektivt. Det som främst behövs är inte ändrade

lagar utan ökade kunskaper och bättre rutiner inom

polisen. Mycket tyder på att vissa utredningar

skulle kunna bedrivas effektivare om speciella

utredare med god kännedom om de homo- och

bisexuellas situation deltar i arbetet. Polisen

måste också bl.a. bli bättre på att bemöta

brottsoffer ur dessa grupper, t.ex. genom ett tätare

samarbete med de frivilligorganisationer som finns

på området. En annan åtgärd som bör vidtas är att

genom utbildning m.m. förstärka HBT-kompetensen inom

hela rättsväsendet. Härigenom skulle också tillfälle

ges att förbättra kunskapen om

straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 7

brottsbalken. Det är angeläget att hänsyn tas till

hithörande brottslighets karaktär av hatbrott vid

straffmätningen. Regeringen bör därför ges i uppdrag

att vidta erforderliga åtgärder för att tillgodose

vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju283,

Ju287, Ju292, Ju293 och L249 i berörda delar. Övriga

här aktuella yrkanden bör avslås av de skäl

majoriteten anfört.

4. Ökad rättstrygghet för homosexuella m.fl.

(punkt 3)

av Alice Åström (v) och Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju283 yrkandena

5 och 6, 2002/03:Ju287, 2002/03:Ju292,

2002/03:Ju293, 2002/03: L249 yrkandena 9-11 samt

2002/03:A315 yrkande 12.

Ställningstagande

Homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-

personer) utsätts ofta för olika typer av förtryck,

våld och diskriminering i samhället. Trots detta ger

inte lagstiftningen dessa grupper tillräckligt

skydd. Särskilt transpersoner saknar det skydd som

olika bestämmelser ger andra utsatta grupper i

samhället, trots att transpersoner ofta tydligt

skiljer sig från den normativa könsrollen och därmed

är särskilt utsatta. Enligt vår mening måste

åtgärder vidtas för att stärka skyddet för samtliga

dessa grupper.

Enligt 16 kap. 9 § brottsbalken är det förbjudet

för en näringsidkare att diskriminera en person på

grund av att denne har homosexuell läggning. Däremot

ger bestämmelsen inget skydd åt personer som är

bisexuella eller transpersoner.

Den som sprider missaktning mot en grupp av

personer med anspelning på deras sexuella läggning

kan dömas för hets mot folkgrupp enligt 16 kap. 8 §

brottsbalken. Hets mot en grupp med anspelning på

deras könsidentitet omfattas dock inte av

bestämmelsen.

Enligt 29 kap. 2 § 7 brottsbalken är det en

försvårande omständighet om syftet med ett brott är

att kränka en person på grund av dennes sexuella

läggning. Däremot omfattar bestämmelsen inte

uttryckligen transpersoner, vilket vi anser vara

olyckligt med hänsyn till denna grupps stora

utsatthet för riktad brottslighet.

En åklagare har enligt 5 kap. 5 § 4 brottsbalken

möjlighet att under vissa förutsättningar väcka åtal

för förolämpning mot någon med anspelning på hans

eller hennes homosexuella läggning. Bestämmelsen

omfattar däremot inte annan sexuell läggning än

homosexualitet och inte heller sexuell identitet.

Samtliga de bestämmelser vi redovisat ovan bör

enligt vår mening utsträckas till att omfatta såväl

sexuell läggning som sexuell identitet. Det finns

enligt vår mening ingen anledning att avvakta

Diskrimineringskommitténs arbete på detta område. I

stället bör regeringen snarast återkomma till

riksdagen med ett lagförslag i enlighet med vad vi

har anfört.

I arbetet med att förhindra och utreda brott mot

homo-, bi- eller transsexuella spelar polisen

självfallet en mycket viktig roll. Polisens insatser

är också av ovärderligt slag vad gäller att på ett

adekvat sätt ta hand om brottsoffer ur denna grupp.

Enligt vår mening finns det dock mycket som kan

göras för att detta arbete skall bli än mer

effektivt. Polisen måste bl.a. bli bättre på att

bemöta brottsoffer ur dessa grupper. För att lyckas

med detta skulle polisen behöva ett tätare samarbete

med de HBT-organisationer som finns. En sådan

samverkan skulle både öka polisens kunskaper och

höja förtroendet för polisväsendet inom en

brottsutsatt grupp där många drar sig för att anmäla

brott eftersom de känner oro för vilket bemötande de

skulle få hos polisen. En annan åtgärd som bör

vidtas är att genom utbildning m.m. förstärka HBT-

kompetensen inom hela rättsväsendet. Regeringen bör

därför även ges i uppdrag att vidta erforderliga

åtgärder för att tillgodose vad vi nu anfört.

5. Ökad rättstrygghet för homosexuella m.fl.

(punkt 3)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju283 yrkandena

5 och 6, 2002/03:Ju287 yrkandena 1, 2, 4 och 6-8,

2002/03:Ju292, 2002/03:Ju293, 2002/03:L249 yrkandena

9-11 och 2002/03:A315 yrkande 12 samt avslår motion

2002/03:Ju287 yrkandena 3 och 5.

Ställningstagande

Homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-

personer) utsätts ofta för olika typer av förtryck,

våld och diskriminering i samhället. Trots detta ger

inte lagstiftningen dessa grupper tillräckligt

skydd. Särskilt transpersoner saknar det skydd som

olika bestämmelser ger andra utsatta grupper i

samhället, trots att transpersoner ofta tydligt

skiljer sig från den normativa könsrollen och därmed

är särskilt utsatta. Enligt min mening måste

åtgärder vidtas för att stärka skyddet för samtliga

dessa grupper.

Enligt 29 kap. 2 § 7 brottsbalken är det en

försvårande omständighet om syftet med ett brott är

att kränka en person på grund av dennes sexuella

läggning. Däremot omfattar bestämmelsen inte

uttryckligen transpersoner, vilket jag anser vara

olyckligt med hänsyn till denna grupps stora

utsatthet för riktad brottslighet.

En åklagare har enligt 5 kap. 5 § 4 brottsbalken

möjlighet att under vissa förutsättningar väcka åtal

för förolämpning mot någon med anspelning på hans

eller hennes homosexuella läggning. Bestämmelsen

omfattar däremot inte annan sexuell läggning än

homosexualitet och inte heller sexuell identitet.

Båda dessa bestämmelser bör enligt min mening

utsträckas till att omfatta såväl sexuell läggning

som sexuell identitet. Det finns därvid ingen

anledning att avvakta Diskrimineringskommitténs

arbete på detta område. I stället bör regeringen

snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag

i enlighet med vad jag här har anfört.

I arbetet med att förhindra och utreda brott mot

homo-, bi- eller transsexuella spelar polisen

självfallet en mycket viktig roll. Polisens insatser

är också av ovärderligt slag vad gäller att på ett

adekvat sätt ta hand om brottsoffer ur denna grupp.

Enligt min mening finns det dock mycket som kan

göras för att detta arbete skall bli än mer

effektivt. Polisen måste bl.a. bli bättre på att

bemöta brottsoffer ur dessa grupper. För att lyckas

med detta skulle polisen behöva ett tätare samarbete

med de HBT-organisationer som finns. En sådan

samverkan skulle både öka polisens kunskaper och

höja förtroendet för polisväsendet inom en

brottsutsatt grupp där många drar sig för att anmäla

brott eftersom de känner oro för vilket bemötande de

skulle få hos polisen. En annan åtgärd är som bör

vidtas är att genom utbildning m.m. förstärka HBT-

kompetensen inom hela rättsväsendet. Regeringen bör

därför även ges i uppdrag att vidta erforderliga

åtgärder för att tillgodose vad jag nu anfört.

I fråga om brotten olaga diskriminering och hets

mot folkgrupp i motion Ju287 har jag samma

uppfattning som majoriteten.

6. Olaga diskriminering m.m. (punkt 4)

av Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Sf289 yrkande 5 och avslår

motionerna 2002/03:Ju305, 2002/03:Ju326 och

2002/03:Ju376.

Ställningstagande

Jag anser att diskriminering måste förebyggas och

motverkas inom alla områden och på alla nivåer i

samhället. Det är väsentligt att detta sker genom en

samordnad och samlad syn på diskrimineringsfrågorna.

Dagens system har emellertid skilda lagar för olika

diskriminerade grupper samt skilda lagar för

arbetslivet och utanför detta. De olika lagar

rörande diskriminering som finns bör samlas i en

civilrättslig lag mot diskriminering - en

antidiskrimineringslag baserad på mänskliga

rättigheter. Jag anser därför att bestämmelsen i 16

kap. 9 § brottsbalken skall ersättas med en

civilrättslig lag mot diskriminering. Denna lag

skall kompletteras med en förstärkt rätt till

rättshjälp. Regeringen bör få i uppdrag att genom

tilläggsdirektiv till Diskrimineringskommittén se

till att arbetet i denna bedrivs i linje med vad jag

här anfört.

Motionerna Ju305 och Ju376 samt motion Ju326 i här

behandlade delar bör dock avslås.

7. Förbud mot deltagande i rasistiska och

kriminella organisationer (punkt 7)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju338.

Ställningstagande

Utvecklingen under senare år visar att nya åtgärder

behöver vidtas för att framgångsrikt kunna bekämpa

rasistiska organisationer och annan organiserad

brottslighet, som t.ex. de s.k. mc-klubbarna. Dessa

organisationer utgör ett hot mot såväl enskilda

personer som det demokratiska samhället. En åtgärd

som jag anser skall vidtas är att kriminalisera

deltagande i eller stöd till sådana organisationer.

Förbudet skulle omfatta bl.a. sammanslutningar som

ägnar sig åt rasistisk förföljelse genom att ligga

bakom eller uppmana till allvarlig brottslighet samt

s.k. mc-klubbar. Mot bakgrund av det anförda anser

jag att regeringen efter utredning bör återkomma

till riksdagen med förslag om att förbjuda

deltagande i rasistiska och kriminella

organisationer.

8. Påföljd för personrån (punkt 8)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju365 yrkande 6.

Ställningstagande

Antalet personrån har ökat dramatiskt i våra

storstäder under de senaste åren. Rånarna är oftast

mycket unga och uppträder i gäng. Respekten för

ordningsmakten hos dessa ungdomar har minskat. Till

stor del beror detta på att påföljden inte anses

vara tillräckligt avskräckande och att reaktionen

från samhället kommer för sent. Det är angeläget att

påföljderna för personrån blir så ingripande att de

unga som begår sådana gärningar förstår allvaret i

sina handlingar.

Regeringen bör utarbeta tilläggsdirektiv till den

pågående utredningen för att beakta vad jag nu

anfört. Detta innebär att jag ställer mig bakom

motion Ju365 i nu behandlad del.

9. Narkotikabrott (punkt 9)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och

Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju281 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Narkotikamissbruket är ett stort samhällsproblem,

inte minst med hänsyn till de stora sociala problem

det orsakar. Därtill kommer att det inom

narkotikahanteringen finns enorma vinster att göra,

vilket medför att narkotikabrottslingarna profiterar

hänsynslöst på andra människors beroende och olycka.

I detta perspektiv - och med hänsyn till det

allmänna rättsmedvetandet - är de straff som i dag

döms ut inte alltid tillräckliga. Vi anser att en

översyn bör göras av straffskalorna för

narkotikabrott. Nya påföljder behövs för ringa

narkotikabrott. Dagens praxis är inte ändamålsenlig;

den har låg eller ingen avhållande effekt. För att

ge en tydlig signal om en strängare syn bör

straffmaximum för ringa narkotikabrott höjas från

fängelse sex månader till fängelse ett år. Vi anser

det också motiverat att införa livstidsstraff för

grovt narkotikabrott.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med

erforderliga lagförslag.

10. Preskriptionstider för miljöbrott och brott

mot djurskyddslagen (punkt 10)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju340 yrkande 9 och avslår

motion 2002/03:Ju257.

Ställningstagande

Åklagarväsendet hinner i dag inte med att utreda

alla anmälningar om miljöbrott. Detta leder bl.a.

till att många miljöbrott preskriberas och att den

som begått brottet följaktligen går fri. Enligt min

mening är detta inte acceptabelt. Situationen kräver

en snabb lösning. Jag anser mot denna bakgrund att

preskriptionstiderna för miljöbrott skall förlängas.

Det får ankomma på regeringen att snarast återkomma

till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser

vad jag nu anfört. Däremot finner jag ingen

anledning till motsvarande ändring i

djurskyddslagen.

11. Preskriptionstider för miljöbrott och brott

mot djurskyddslagen (punkt 10)

av Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju257 och

2002/03:Ju340 yrkande 9.

Ställningstagande

Att utreda brott mot miljöbalken och djurskyddslagen

kan många gånger ta lång tid på grund av ärendenas

komplexitet. Till detta kommer att rättsväsendet har

kapacitetsbrister, vilket gör att dessa brott hamnar

längre ned i prioritetsordningen. Sammantaget

innebär detta långa handläggningstider som medför

att man hamnar i tidsnöd när det gäller delgivning.

Enligt min mening bör det därför övervägas att

förlänga preskriptionstiderna för sådana brott.

Det får ankomma på regeringen att göra en översyn

av de aktuella bestämmelserna och återkomma till

riksdagen i frågan.

12. Påföljd för djurplågeri (punkt 13)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 13

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 12. Därmed

bifaller riksdagen motion 2002/03:Ju381.

Ställningstagande

Under de senaste åren har domstolarna haft att pröva

flera fall av brott mot djurskyddslagen, där det

rört sig om stora djurbesättningar som utsatts för

vanvård. De påföljder som dömts ut har enligt min

mening inte svarat mot brottets svårhetsgrad. En

skärpning av lagstiftningen bör därför övervägas.

Det får ankomma på regeringen att utreda frågan och

återkomma till riksdagen med ett lagförslag som

tillgodoser vad jag nu anfört.

13. Ekologiskt nödvärn m.m. (punkt 14)

av Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju254.

Ställningstagande

De allmänna grunderna för ansvarsfrihet i 24 kap.

brottsbalken bör kompletteras så att ett försök att

avvärja ett pågående eller överhängande ingrepp i

känsliga naturområden, t.ex. genom att kedja fast

sig vid ett träd, omfattas av bestämmelserna om

nödvärn. Nödvärnsrätten skall givetvis inte omfatta

våld mot människor eller djur, inte heller

skadegörelse av annans egendom. Vidare bör det

införas bestämmelser som gör det möjligt för en

enskild att vägra uträtta vissa arbetsuppgifter,

t.ex. sådana uppgifter som kan skada känsliga

naturmiljöer eller sådana som direkt eller indirekt

kan främja rasistiska organisationers verksamhet,

utan att detta skall få konsekvenser för den

enskilde.

Det får ankomma på regeringen att utreda frågan

och återkomma till riksdagen med ett lagförslag som

tillgodoser vad jag nu anfört.

14. Livstidsstraffet (punkt 15)

av Johan Pehrson (fp), Alice Åström (v), Ragnwi

Marcelind (kd), Torkild Strandberg (fp) och Leif

Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju256,

2002/03:Ju349 yrkande 13, 2002/03:Ju353 yrkande 6

och 2002/03:Ju390.

Ställningstagande

Antalet livstidsdömda i svenska

kriminalvårdsanstalter har ökat under senare år.

Härtill har framför allt bidragit att regeringens

nådepraxis blivit mera restriktiv, vilket medfört

att den faktiska strafftiden blivit längre.

Livstidsstraffet är enligt vår mening inte

tillfredsställande från förutsägbarhetssynpunkt,

eftersom straffet regelmässigt genom nåd omvandlas

till ett tidsbestämt straff. Denna ordning innebär

dessutom att det är regeringen och inte domstolen

som bestämmer straffets längd, vilket är

otillfredsställande från konstitutionell

utgångspunkt. Vi anser därför att livstidsstraffet

skall avskaffas. Att enbart ändra ordningen för

prövningen av när de livstidsdömda skall friges,

vilket är innebörden av det betänkande som för

närvarande bereds inom Justitiedepartementet, är

enligt vår mening inte tillräckligt.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till

riksdagen med ett förslag till lagändring som

tillgodoser vad vi nu anfört.

15. Ett reformerat straffsystem m.m. (punkt 16)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och

Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju236 yrkandena

6, 8 och 15, 2002/03:Ju249 yrkandena 34 och 35 samt

2002/03:Ju285.

Ställningstagande

Samhällets reaktioner mot brott skall kännetecknas

av tydlighet, proportionalitet och medkänsla för

såväl gärningsmännens som brottsoffrens

livssituation. Ett oavvisligt mål med

påföljdssystemet måste dessutom vara att påverka den

dömde att bryta med sin kriminalitet och komma till

rätta med de orsaker som ligger bakom den. För att

kunna åstadkomma detta måste vi ha ett fungerande

och allmänt accepterat påföljdssystem.

Enligt vår uppfattning uppvisar det svenska

straffsystemet i dag en rad brister. De fastlagda

straffskalorna i kombination med en rad regler för

påföljdsbestämning och straffmätning har lett till

en domstolspraxis som inte sällan strider mot

medborgarnas uppfattning om lämpliga straffnivåer.

För att komma till rätta med de brister som finns

och åstadkomma ett mer proportionerligt

påföljdssystem anser vi att en rad åtgärder måste

vidtas.

Straffen för grov brottslighet skall skärpas. Vi

föreslår därför att straffskalorna för bl.a. rån och

grov misshandel skall justeras uppåt på så sätt att

straffminimum höjs från ett till två år.

Härutöver krävs det att bestämmelserna om s.k.

mängdrabatt ändras. Enligt vår mening skall varje

brott avspeglas i straffet på ett klarare sätt än

vad som sker i dag. Återfall i brottslighet av

samma art och svårhet måste på ett tydligt sätt leda

till straffskärpningar. Det finns inte anledning att

ge personer som har begått likartad brottslighet vid

flera tillfällen någon särskild rabatt. Särskilt

gäller detta personer som gång på gång återfaller i

allvarlig våldsbrottslighet. Vi anser därför att det

bör införas en ordning som innebär att den dömde

skall erhålla det maximala straff som kan följa på

brottet när han eller hon återfaller i likartad grov

vålds- eller sexualbrottslighet för tredje gången,

om inte särskilda skäl talar däremot.

Det får ankomma på regeringen att till riksdagen

återkomma med ett lagförslag som tillgodoser vad vi

nu anfört.

16. Ett reformerat straffsystem m.m. (punkt 16)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 16

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju236 yrkande

15, 2002/03:Ju249 yrkandena 34 och 35 och

2002/03:Ju285 samt avslår motion 2002/03:Ju236

yrkandena 6 och 8.

Ställningstagande

Studier visar att en begränsad grupp personer står

för en mycket stor andel av brottsligheten. Mot den

bakgrunden kan det te sig stötande för allmänheten,

inte minst för de personer som varit utsatta för

brott, att återfallsförbrytare i vissa fall får en

betydande straffrabatt eller slipper åtal för mindre

förseelser. Enligt min mening skall brottslingar som

vid upprepade tillfällen återfaller i brottslighet

successivt och systematiskt ådömas allt längre

straff. Detta bör komma till klarare uttryck i

brottsbalken.

Jag anser även att utrymme måste skapas för att

höja straffskalornas miniminivå vid grova brott.

Det får ankomma på regeringen att till riksdagen

återkomma med ett förslag som tillgodoser vad jag nu

anfört.

Det anförda innebär att jag ställer mig bakom

motionerna Ju236 och Ju249 i nu berörda delar. Jag

är däremot inte beredd att ställa mig bakom den

lösning som förordas i motion Ju236 om att

maximistraff som huvudregel skall ådömas den som för

tredje gången återfaller i likartad grov vålds-

eller sexualbrottslighet. Inte heller kan jag se att

det finns något behov av en genomgripande översyn av

brottsbalken.

17. Villkorlig frigivning (punkt 17)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 17

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju265 yrkande 1.

Ställningstagande

Jag är mycket kritisk till utvecklingen mot allt

längre strafftider. Inte någonstans i världen har

det visat sig att hårda fängelsestraff har någon

effekt på brottsutvecklingen. Samtidigt finns det

forskning som visar att långa fängelsestraff minskar

möjligheterna för de intagna att återanpassa sig

till samhället. Enligt min uppfattning måste alla

människor, även om de har begått brott, ges en

möjlighet att rehabiliteras och integreras i

samhället igen. Särskilt viktigt är det att bryta de

förstagångsdömdas kriminella bana. Mot den

bakgrunden anser jag att halvtidsfrigivning skall

införas för dem som första gången döms till ett

fängelsestraff.

Det får ankomma på regeringen att utreda frågan

och återkomma till riksdagen med ett lagförslag som

tillgodoser vad jag nu anfört.

18. Samhällstjänst (punkt 18)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 18

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju349 yrkande 25.

Ställningstagande

Det är angeläget att domstolarna i landet har en

gemensam praxis vad gäller utdömande av

samhällstjänst. Den utvärdering som BRÅ har gjort av

samhällstjänst som påföljd är bra men inte

tillräcklig. BRÅ:s utvärdering bör kompletteras med

uppgifter om hur olika domstolar tillämpar

bestämmelserna om samhällstjänst för att utröna om

det finns några skillnader över landet och i så fall

orsakerna till dessa. Regeringen bör få i uppdrag

att besluta om en komplettering av BRÅ:s utvärdering

i linje med vad jag här anfört.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2002/03:K410 av Inger Davidson m.fl. (kd, v, c):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

om att förbudet mot innehav av barnpornografi

utvidgas och förtydligas på sätt som i motionen

anförs.

2002/03:Ju216 av Hans Backman (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att personer som för tredje

gången gjort sig skyldiga till rattfylleri skall

dömas till behandling för sitt missbruk.

2002/03:Ju236 av Bo Lundgren m.fl. (m):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av ett

nytt reformerat straffsystem.

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om att om inte särskilda skäl föreligger

skall obligatoriska maxstraff dömas ut för

personer som för tredje gången döms för ett grovt

vålds- eller sexualbrott.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett avskaffande av

rabattsystemet vid påföljdsbestämningen.

2002/03:Ju249 av Johan Linander m.fl. (c):

34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att höja

straffskalornas miniminivå vid grova brott.

35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att se över om

upprepande av likartade brott bör bedömas som en

försvårande omständighet i lagstiftningen.

2002/03:Ju254 av Gustav Fridolin (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen lämnar förslag

till ändringar i 24 kap. brottsbalken i enlighet

med vad i motionen anförs om ekologiskt nödvärn.

2. Riksdagen begär att regeringen lämnar förslag

till ändringar i relevant lagstiftning enligt vad

i motionen anförs om samvetsvägran.

2002/03:Ju256 av Leif Björnlod och Gustav Fridolin

(mp):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till sådana lagändringar att livstidsstraffet

omvandlas till ett tidsbestämt straff.

2002/03:Ju257 av Leif Björnlod (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om översyn av

preskriptionstider för brott mot miljöbalken och

djurskyddslagen.

2002/03:Ju265 av Alice Åström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att möjlighet till

halvtidsfrigivning för förstagångsdömda skall

införas.

2002/03:Ju266 av Alice Åström m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen snarast ser över 16

kap. 1 och 2 §§ BrB i enlighet med det i motionen

anförda.

2002/03:Ju268 av Alice Åström m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att frågan om straffansvar

när en person under rus och vid framförande av

motorfordon dödar en annan skall bli föremål för

översyn.

2002/03:Ju281 av Beatrice Ask m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa

livstids fängelse för grovt narkotikabrott.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att höja

maxstraffet för ringa narkotikabrott från sex

månader till ett år.

2002/03:Ju283 av Rossana Valeria D m.fl. (v):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

utbildningsinsatserna vad gäller rasistisk

brottslighet skall intensifieras hos alla

myndigheter och andra instanser som kommer i

kontakt med brottsoffer.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

utbildningsinsatserna vad gäller homosexuellas

situation skall intensifieras hos alla myndigheter

och andra instanser som kommer i kontakt med

brottsoffer.

2002/03:Ju285 av Birgitta Carlsson och Jan Andersson

(c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att upprepande av likartade

brott skall ses som en försvårande omständighet i

lagstiftningen.

2002/03:Ju287 av Alice Åström m.fl. (v, s, fp, c,

mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att könsidentitet

skall nämnas i brottsbalkens bestämmelse om

försvårande omständighet, 29 kap. 2 § 7.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

utbildningsinsatser om brottsbalkens bestämmelse

om försvårande omständighet, 29 kap. 2 § 7.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att sexuell

läggning och könsidentitet skall omfattas av

brottsbalkens bestämmelse om olaga diskriminering

i 16 kap. 9 §.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att sexuell

läggning och könsidentitet skall omfattas av

brottsbalkens bestämmelse i 5 kap. 5 § 4.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att sexuell

läggning och könsidentitet skall omfattas av

brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp i

16 kap. 8 §.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa ett

samarbete mellan HBT-organisationer och polisen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att höja polisens

HBT-kompetens vid brottsutredningar.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökad HBT-kompetens

inom rättsväsendet.

2002/03:Ju292 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att brott med homofobiska

motiv av rättsväsendet skall betraktas som lika

allvarliga som brott med rasistiska motiv.

2002/03:Ju293 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att brott med sexistiska

motiv av rättsväsendet skall betraktas som lika

allvarliga som brott med rasistiska motiv.

2002/03:Ju302 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

om införande av ett straffrättsligt ansvar för

underlåtenhet att bistå nödställd i enlighet med vad

som anförs i motionen.

2002/03:Ju305 av Anders Karlsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av

lagstiftningen vad gäller brott mot demokratin.

2002/03:Ju326 av Luciano Astudillo (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

diskrimineringsbrott, där det grundläggande

människovärdet kränks, skall leda till hårdare

straff än vad som är fallet i dag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen ger

både polis och övriga rättsväsendet tydliga

direktiv att ta diskrimineringsbrott på större

allvar.

2002/03:Ju338 av Ingvar Svensson m.fl. (kd):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring så att enskilds stöd till eller

deltagande i rasistisk organisation, terroristgrupp

eller annan organiserad brottslighet kriminaliseras.

2002/03:Ju340 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag som innebär att preskriptionstiden för

miljöbrott förlängs.

2002/03:Ju349 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utreda och

ersätta livstidsstraffet med ett långt men

tidsbestämt straff.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utvärdering av

samhällstjänstdomar.

2002/03:Ju353 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om livstidsstraff.

2002/03:Ju355 av Hillevi Larsson och Marie Granlund

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om avskaffande av

högmålsbrott.

2002/03:Ju365 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utvärdering av

påföljden för personrån.

2002/03:Ju372 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en lag mot

eftersupning.

2002/03:Ju376 av Carl-Axel Roslund (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om komplettering av förbudet

mot könsdiskriminering.

2002/03:Ju381 av Tasso Stafilidis (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att straffpåföljden för

vanvård av djur och djurplågeri skall skärpas.

2002/03:Ju388 av Agneta Lundberg och Hans Stenberg

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om rattfylleri.

2002/03:Ju390 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att livstidsstraffet skall avskaffas och ersättas

med tidsbestämda straff.

2002/03:L249 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökade kunskaper

inom rättsväsendet om brott mot homosexuella,

bisexuella och transpersoner.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förbättrade

rutiner vid anmälningar om hatbrott mot

homosexuella, bisexuella och transpersoner.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om samverkan mellan

polisen och frivilligorganisationer för att

motverka hatbrott mot homosexuella, bisexuella och

transpersoner.

2002/03:Sf289 av Peter Eriksson m.fl. (mp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ersätta 16

kap. 9 § brottsbalken om olaga diskriminering i

näringslivet med en civilrättslig lag och rätt

till rättshjälp.

2002/03:So360 av Annelie Enochson (kd):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att snarast

förbjuda all form av barnpornografi på nätet och i

media.

2002/03:So442 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om straffskala och

beviskrav för drograttfylleri.

2002/03:A315 av Anders G Högmark m.fl. (m):

12. Riksdagen beslutar att förolämpning skall falla

under allmänt åtal i enlighet med vad som anförs i

motionen.