Bet. 2002/03:JUU11

Justitieutskottets betänkande

2002/03:JUU11

Våldsbrott och brottsoffer

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet olika frågor om

våldsbrott och brottsoffer i motioner som väckts

under den allmänna motionstiden år 2002.

Motionerna gäller bl.a. stöd i olika former till

brottsoffer, skydd för utsatta kvinnor, olika

myndigheters åtgärder för att skydda och stödja

brottsoffer samt stöd till unga brottsoffer.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats 27 reservationer och

två särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Allmänt om brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju312

yrkande 2, 2002/03:Ju320 yrkande 1, 2002/03:Ju364

yrkande 17, 2002/03:Ju369 yrkande 1 och

2002/03:So451 yrkande 1.

Reservation 1 (m, fp, kd, c)

Reservation 2 (mp)

2. Åtgärder mot våld mot kvinnor och

barn

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju208,

2002/03:Ju249 yrkande 8 och 2002/03:Ju348.

Reservation 3 (v, c)

3. Haverikommission vid dödligt våld

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju234

yrkande 1 och 2002/03: Ju253 yrkande 1.

Reservation 4 (m, fp, c)

4. Europeiskt samarbete för bättre

skydd av brottsoffer

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju341 yrkande

4.

5. Trygghetspaket för hotade kvinnor

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju234

yrkande 6, 2002/03:Ju288, 2002/03:Ju363 yrkandena

1-3 och 2002/03:A242 yrkande 37.

Reservation 5 (fp, kd)

6. Utvärdering av

fridskränkningsreformen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju260,

2002/03:Ju363 yrkande 7 och 2002/03:A242 yrkande

33.

Reservation 6 (m, fp, kd)

7. Straffskalan för grov

kvinnofridskränkning

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju234 yrkande

13.

Reservation 7 (m, fp)

8. Våldtäkt

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju234

yrkande 14, 2002/03:Ju249 yrkande 17,

2002/03:Ju332, 2002/03:Ju363 yrkandena 8 och 9,

2002/03:So451 yrkande 2 samt 2002/03:A242 yrkande

39.

Reservation 8 (m, fp, kd, c)

9. Påföljder för sexualbrott

Riksdagen avslår motion 2002/03:A315 yrkande 9

i denna del.

Reservation 9 (m)

10. Preskription av sexualbrott mot

barn

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju328.

Reservation 10 (fp, kd, c)

11. Misshandel av kvinnor och barn

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju236

yrkande 3, 2002/03:Ju253 yrkande 4 och

2002/03:A315 yrkande 9 i denna del.

Reservation 11 (m)

12. Könsstympning

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju233 yrkandena

1 och 3.

Reservation 12 (m, fp, c)

13. Obligatorisk häktning

Riksdagen avslår motion 2002/03:A315 yrkande 8.

14. Polisens insatser

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju234

yrkande 2, 2002/03:Ju249 yrkande 10,

2002/03:Ju253 yrkande 5, 2002/03:Ju363 yrkande 12

och 2002/03:A242 yrkande 34.

Reservation 13 (m, fp, kd, c)

15. Socialtjänstens skyldighet att

anmäla brott

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju279 yrkande

3.

Reservation 14 (m, kd, c)

16. Sekretessåtgärder till skydd för

hotade kvinnor

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju249

yrkande 7 och 2002/03: Ju250 yrkande 2.

Reservation 15 (m)

Reservation 16 (c)

17. Bemötande av brottsoffer m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju249

yrkande 12, 2002/03:Ju312 yrkande 1,

2002/03:Ju320 yrkande 2 och 2002/03:Ju363 yrkande

17.

Reservation 17 (m, fp, kd, c)

18. Information om permissioner

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju369 yrkande

3.

Reservation 18 (m, fp, kd, c)

19. Ökad kompetens inom rättsväsendet

om brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju249

yrkande 11, 2002/03:Ju250 yrkande 7,

2002/03:Ju253 yrkande 3, 2002/03:Ju283 yrkande 2

samt 2002/03:Ju363 yrkandena 13 och 18.

Reservation 19 (m, fp, kd, c)

Reservation 20 (v, mp)

20. Kompetens om invandrarkvinnors

situation m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju250

yrkande 4, 2002/03:Ju279 yrkande 2 och

2002/03:Sf226 yrkande 11.

Reservation 21 (m, fp)

21. Ökad kompetens om samkönat

partnervåld

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju234

yrkande 17 och 2002/03:L249 yrkande 13.

Reservation 22 (fp)

22. Behandling av misshandlande män

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju250 yrkande

8.

Reservation 23 (m)

23. Kriminalstatistik rörande sexuella

övergrepp mot barn

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju361 yrkande

2.

Reservation 24 (m, fp, kd, c)

24. Situationen för äldre och

funktionshindrade brottsoffer

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju283 yrkande

7.

Reservation 25 (v)

25. Rättsligt biträde till kvinnliga

brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju249

yrkande 9 och 2002/03:A242 yrkande 38.

Reservation 26 (m, c)

26. Stödperson

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju250

yrkandena 3 och 5 samt 2002/03:Ju369 yrkande 6.

27. Brottsofferstatus till barn som

bevittnar våld inom familjen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju224

yrkande 3, 2002/03:Ju234 yrkande 11,

2002/03:Ju244, 2002/03:Ju249 yrkande 16,

2002/03:Ju253 yrkande 2, 2002/03:Ju334, och

2002/03:So510 yrkande 5.

Reservation 27 (m, fp, kd, c)

28. Ökat stöd till unga brottsoffer

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju251.

Stockholm den 27 mars 2003

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan

Pehrson (fp), Susanne Eberstein (s), Alice Åström

(v), Beatrice Ask (m), Lennart Nilsson (s), Helena

Zakariasén (s), Ragnwi Marcelind (kd), Elisebeht

Markström (s), Jeppe Johnsson (m), Yilmaz Kerimo

(s), Johan Linander (c), Göran Norlander (s), Joe

Frans (s), Leif Björnlod (mp), Kerstin Andersson

(s), Hillevi Engström (m) och Karin Granbom (fp).

2002/03

JuU11

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motioner med anknytning till frågor om våldsbrott

och brottsoffer. Motionerna har väckts under den

allmänna motionstiden år 2002.

Allmänt om brottsoffer

I detta avsnitt behandlas ett antal motioner

om mer övergripande insatser på

brottsofferområdet. Utskottet föreslår att

samtliga motioner avslås. Utskottet hänvisar

bl.a. till genomförda reformer och en till

riksdagen överlämnad proposition rörande

insatser för barn i utsatta situationer.

Jämför reservationerna 1-4.

I motionerna Ju208 och Ju249 (båda c) begärs att en

nollvision avseende våld mot kvinnor respektive mot

kvinnor och barn antas. I motion Ju348 (v)

efterfrågas ett åtgärdsprogram avseende mäns hot och

våld mot kvinnor i syfte att förebygga och förhindra

dödligt våld mot kvinnor i nära relationer. I motion

Ju320 (m) anförs att en ny strategi för stödet till

brottsoffer bör utformas, innebärande bl.a. ett

tydligt samhälleligt ställningstagande för

brottsoffret. I motionerna Ju364 (fp) och Ju369 (m)

anförs att brottsoffrens ställning bör stärkas,

bl.a. genom ökad lagföring av gärningsmän samt

större trygghet för, bättre bemötande av och mer

information till brottsoffren. I motion So451 (v)

efterfrågas återrapporteringskrav till regeringen

för olika myndigheter, bl.a. Rikspolisstyrelsen,

Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen och

Brottsoffermyndigheten, avseende myndigheternas

arbete mot sexualiserat våld. I motion Ju312 (kd)

anförs att all lagstiftning rörande brottsoffer bör

samlas i en särskild brottsofferbalk.

Brottsoffrens behov av skydd och stöd har under de

senaste två decennierna varit föremål för en mängd

olika utredningar och förslag. Våren 1995 föreslog

utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

(bet. 1994/95:JuU13) ett tillkännagivande om att det

behövdes en utvärdering av de åtgärder som vidtagits

på brottsofferområdet under den senaste

tioårsperioden. Regeringen beslutade i juni samma år

att tillkalla en särskild utredare med uppgift bl.a.

att åstadkomma en utvärdering av det

lagstiftningsarbete m.m. som ägt rum. Utredningen,

som antog namnet Brottsofferutredningen, redovisade

sitt uppdrag i betänkandet Brottsoffer -Vad har

gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40). I betänkandet

lämnades en lång rad förslag som berör brottsoffrens

ställning och hur dessa bemöts i rättsväsendet och

inom hälso- och sjukvården. Här kan bl.a. nämnas

förslag rörande lagstiftningen om besöksförbud,

målsägandebiträdes uppgifter, stödperson i

rättegång, medling och utbildning för personal inom

bl.a. rättsväsendet som kommer i kontakt med

brottsoffer. Även frågor om brottsskadeersättning

och åtgärder med anledning av hot mot målsägande och

vittnen berördes i betänkandet.

De av Brottsofferutredningen lämnade förslagen

behandlades i riksdagen vid flera olika tillfällen.

Ett antal av förslagen togs upp i proposition

2000/01:79 Stöd till brottsoffer. I propositionen

lämnade regeringen en redovisning av pågående arbete

med brottsofferfrågor och presenterade bl.a. en

strategi för det fortsatta stödet till brottsoffren.

Strategin bygger på tanken att hela samhället måste

engageras. Det handlar bl.a. om förbättrat samarbete

mellan rättsväsendets myndigheter,

utbildningsinsatser och forskning. Socialtjänstens

uppgifter skall förtydligas och ett ökat stöd skall

ges till vittnen och målsägande.

Vid behandlingen av nämnda proposition våren 2001

ställde sig riksdagen bakom regeringens överväganden

och avslog motionsyrkanden liknande flera av de nu

aktuella (bet. 2000/01:JuU20, rskr. 205).

I anslutning till antagandet av propositionen Stöd

till brottsoffer gav regeringen i juni 2001 ett

stort antal myndigheter olika uppdrag i syfte att

förverkliga regeringens intentioner. Bland annat

gavs Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren i uppdrag

att upprätta handlingsplaner för hur myndigheterna i

fortsättningen avser att arbeta för att se till att

berättigade krav från brottsoffer på myndigheterna

uppfylls. I uppdragen ingår också att Riksåklagaren

och Rikspolisstyrelsen i samråd skall utarbeta en

metod för kvalitetssäkringsarbete på

brottsofferområdet. Rikspolisstyrelsen och

Riksåklagaren redovisade sina respektive uppdrag i

februari 2003.

Rikspolisstyrelsen redovisar i sin handlingsplan

ett antal konkreta åtgärder avseende det fortsatta

brottsofferarbetet inom polisen. Det rör bl.a.

åtgärder för att förbättra samverkan mellan

polismyndigheterna och andra myndigheter,

organisationer och andra aktörer i lokalsamhället,

bättre rutiner för att kunna göra tidiga och

kontinuerliga hot- och riskbedömningar, åtgärder för

att säkerställa en effektiv förundersökningsledning

samt att åtgärder för att säkerställa att

brottsoffer får relevant, begriplig och fortlöpande

information i det egna ärendet.

Riksåklagaren redovisar också i sin handlingsplan

ett antal åtgärder för att förbättra

brottsofferarbetet inom åklagarväsendet. Det rör sig

här bl.a. om rutiner för information till och

bemötande av brottsoffer och åtgärder för att

ärenden med särskilt sårbara eller utsatta

brottsoffer i möjligaste mån skall handläggas av

åklagare med särskild kompetens och av samma

åklagare från förundersökning till rättegång. Vidare

planeras en handbok för åklagares bemötande av

brottsoffer och kompetensutveckling rörande

åklagarnas hantering av målsägandenas enskilda

anspråk.

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren redovisar

också i respektive handlingsplan uppdraget att i

samråd med varandra utarbeta en metod för

kvalitetssäkring av polisens och åklagarnas arbete

på brottsofferområdet. De metoder som utarbetats

innehåller främst löpande enkätundersökningar i

olika former, riktade till brottsoffer som kommit i

kontakt med rättsväsendet. Enkätundersökningarna

syftar till att ge en uppfattning om hur brottsoffer

upplever rättsväsendets bemötande. Vidare planeras

självutvärderingar där anställda inom

åklagarväsendet respektive polisväsendet först får

redovisa hur de tror att brottsoffer upplever sig

bemötta av dem själva, varefter de konfronteras med

resultaten av undersökningar om hur brottsoffer

anser sig bemötta.

Regeringen tillsatte i december 2001 en utredning

med uppdrag att lämna förslag på åtgärder som ökar

skyddet för olika grupper av hotade och misshandlade

målsägande och vittnen (dir. 2001:107). Utredningen,

som har antagit namnet Personsäkerhetsutredningen,

avgav i augusti 2002 delbetänkandet Nationell

handlingsplan mot våld i nära relationer (SOU

2002:71). I delbetänkandet ges förslag syftande till

att motverka våld inom familjen och till att erbjuda

utsatta kvinnor och andra närstående skydd och stöd.

Utredningen föreslår bl.a. att en nationell

handlingsplan mot våld i nära relationer antas,

innefattande ett antal myndighetsuppdrag och

åtgärder som syftar till att förstärka skyddet för

våldsutsatta kvinnor och andra närstående. Det

handlar t.ex. om att ytterligare förbättra

myndigheternas handläggningsrutiner rörande

familjevåldsärendena och att utveckla nya

arbetsmetoder. Vidare innehåller handlingsplanen en

ökad ekonomisk satsning på kvinnojourerna. För att

tillgodose behovet av en förstärkt nationell

samordning av insatserna föreslås att en särskild

samordnare utses i samband med att den Nationella

handlingsplanen antas. Personsäkerhetsutredningens

delbetänkande bereds för närvarande inom

Justitiedepartementet.

I detta sammanhang kan även nämnas att regeringen

den 20 mars 2003 överlämnade en proposition till

riksdagen (prop. 2002/03:70) med förslag till ett

antal lagändringar som i första hand syftar till att

motverka våld mellan personer som är eller har varit

närstående. I propositionen föreslås bl.a. ändringar

i lagen (1988:688) om besöksförbud som innebär att

ett besöksförbud skall kunna avse den gemensamma

bostaden och utvidgas till ett större geografiskt

område än vad som idag är möjligt.

Värt att nämna här är också propositionen om

stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m.

(prop. 2002/03:53) i vilken regeringen föreslår ett

antal lagstiftningsåtgärder i syfte att stärka

skyddet för dessa barn. Bland annat föreslås

införande av en gemensam skyldighet för bl.a.

polisen, socialtjänsten och skolan att samverka

kring barn och ungdomar som far illa eller riskerar

att fara illa. Vidare föreslås en särskild

straffskärpningsgrund i brottsbalken för sådana fall

då ett brott varit ägnat att skada tryggheten och

tilliten hos ett barn i dess förhållande till en

närstående person.

I regleringsbreven för år 2003 har regeringen

givit Riksåklagaren respektive Rikspolisstyrelsen i

uppdrag att redovisa det brottsbekämpande arbete som

har bedrivits när det gäller bl.a. våld mot kvinnor

och mot barn. Redovisningen skall innehålla en

sammanhållen nationell beskrivning och analys av hur

verksamheten har utvecklats och dess resultat.

Utskottet återkommer nedan i betänkandet, främst

under rubriken Myndigheternas åtgärder, med

ytterligare redogörelser för en del av de insatser

som olika myndigheter gör för brottsoffren.

Utskottet har behandlat liknande yrkanden som de

nu aktuella tidigare, senast i februari 2002 (bet.

2001/02:JuU11 s. 6 f).

Utskottet instämmer i vad bland annat motionärerna

bakom Ju364 och Ju369 anför om betydelsen av ett väl

fungerande rättsväsende där gärningsmän lagförs. Det

övergripande målet för kriminalpolitiken är också

att minska brottsligheten och öka människors

trygghet. Riksdagen har i olika sammanhang, bl.a. i

samband med behandling av statsbudgeten, klargjort

att det är viktigt att fler brott klaras upp och

leder till lagföring och att detta är prioriterade

uppgifter för polisen respektive åklagarväsendet.

Riksdagen har också uttalat att polisen skall

utveckla sin förmåga att förebygga och bekämpa

våldsbrott, bl.a. våld mot kvinnor och barn (bet.

2002/03:JuU1 s. 34 f och s. 57).

Det är naturligtvis också mycket viktigt att olika

åtgärder inriktade på att ge brottsoffren stöd

vidtas. Här handlar det, som regeringen anförde i

proposition 2000/01:79 Stöd till brottsoffer, mycket

om att ändra attityder. Bland annat Riksåklagaren

och Rikspolisstyrelsen har, som redovisats ovan,

utarbetat handlingsplaner med konkreta åtgärder för

det fortsatta brottsofferarbetet. Utskottet

behandlar i kommande avsnitt bl.a. insatser av olika

myndigheter och bemötandefrågor.

Genom de av regeringen föreslagna utökade

möjligheterna till användning av besöksförbud ges

större möjligheter till skydd och stöd för kvinnor

som utsatts för eller riskerar att utsättas för hot

och våld i en nära relation. Barnens situation som

brottsoffer uppmärksammas i proposition 2002/03:53,

genom de förslag som ges där.

Önskemålet i motion So451 om återrapporteringskrav

rörande sexualiserat våld får till stor del anses

tillgodosett genom de uppdrag regeringen givit bl.a.

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i respektive

regleringsbrev för år 2003.

Utskottet kan inte se att införande av en särskild

brottsofferbalk skulle vara en verkningsfull åtgärd

i arbetet mot brott och för att stödja och hjälpa

brottsoffer. I stället är det konkreta åtgärder som

behövs på en mängd olika områden för att dessa

syften bättre skall kunna uppnås.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju208,

Ju249, Ju312, Ju320, Ju348, Ju364, Ju369 och So451 i

nu behandlade delar.

I motionerna Ju234 (fp) och Ju253 (m) begärs att

en haverikommission inrättas som kan tillsättas vid

dödligt våld - såvitt avser motion Ju234 - mot

närstående kvinnor och - såvitt avser motion Ju253 -

mot barn.

Regeringen överlämnade den 20 februari 2003

propositionen Stärkt skydd för barn i utsatta

situationer m.m. (prop. 2002/03:53). I propositionen

föreslås ett flertal lagstiftningsåtgärder i syfte

att stärka skyddet för barn i utsatta situationer,

bl.a. inom socialtjänstens samt på hälso- och

sjukvårdens område. Regeringens förslag bygger på

förslag som kommittén mot barnmisshandel lämnade i

sitt slutbetänkande Barnmisshandel - Att förebygga

och åtgärda (SOU 2001:72).

När det gäller utredningar vid barns död aviserar

regeringen i propositionen att Socialstyrelsen skall

få i uppdrag att utreda och analysera

förutsättningarna för att utforma ett system för

dödsfallsutredningar när barn avlidit på grund av

mord, dråp eller misshandel, bl.a. med avseende på

sekretesshinder och organisation. Regeringen anför

att det redan idag alltid genomförs s.k.

rättsmedicinsk obduktion när ett brott misstänks i

samband med ett barns död. Dödsfallsutredningar,

något som redan förekommer i vissa andra länder,

görs emellertid inte för att fastställa dödsorsaken

utan för att utifrån ett helhetsperspektiv försöka

förstå vad som inträffat och hur det kunnat ske.

Huvudsyftet är att utskilja mönster, såväl i

familjen som i samhället, som kan antas ha varit av

betydelse för dödsfallet. Dödsfallsutredningar ger

information om hur samhällets skyddsnät fungerar för

de barn som far mest illa, och utifrån detta kan

slutsatser dras om vilka förändringar som behöver

vidtas. Det kan handla om lagändringar,

metodutveckling, bättre och tydligare samverkan,

forskning och utbildning.

Regeringen anför i propositionen att ett system

med dödsfallsutredningar bör prövas i en målgrupp

avgränsad till barn i åldern 0-17 år som avlidit på

grund av mord, dråp och misshandel, vilket skulle

innebära 10-12 utredningar per år. I målgruppen

inkluderas inte bara vuxnas våld mot barn utan också

barns våld mot varandra. Att utveckla ett system för

dödsfallsutredningar för barn som avlidit i samband

med våld eller misshandel kräver emellertid

ytterligare utredning och analys, bl.a. vad gäller

sekretessfrågor. Regeringen avser därför att, som

just nämnts, uppdra åt Socialstyrelsen att genomföra

en sådan utredning (prop. 2002/03:53 s. 66 f).

Utskottet behandlade liknande yrkanden som de nu

aktuella i februari 2002 (bet. 2001/02:JuU10 s. 16

f).

Utskottet instämmer i vad motionärerna anför om

vikten av att samhället på olika sätt skaffar sig

tillräckliga kunskaper om orsakerna till dödligt

våld mot närstående för att i framtiden på bästa

sätt kunna förhindra att barn och kvinnor dödas av

närstående. Som nämnts ovan avser också regeringen

att - efter att Socialstyrelsen genomfört en

utredning och analys beträffande bl.a.

sekretessfrågor - låta pröva ett system med s.k.

dödsfallsutredningar när barn avlidit på grund av

mord, dråp och misshandel. Härigenom får önskemålen

från motionärerna bakom Ju253 anses i huvudsak

tillgodosedda. När det gäller motsvarande

dödsfallsutredningar vid dödligt våld mot kvinnor

anser utskottet att det är lämpligt att först låta

pröva och utvärdera dödsfallsutredningar beträffande

barn innan ställning tas till om det skulle kunna

vara en meningsfull åtgärd även vid dödligt våld mot

kvinnor. Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna Ju234 och Ju253 i nu behandlade delar.

Europeiskt samarbete för bättre

brottsofferskydd

I detta avsnitt behandlas ett motionsyrkande

om Sveriges roll i det europeiska samarbetet

kring brottsoffer. Utskottet föreslår, med

hänvisning till pågående arbete inom EU, att

motionsyrkandet av-slås.

I motion Ju341 (kd) anförs att arbetet med att

utveckla det europeiska samarbetet för bättre

brottsofferskydd måste fortsätta.

I programmet inför Sveriges ordförandeskap i

Europeiska rådet under första halvåret 2001 angavs

att Sverige skulle verka för att besluten från det

särskilda toppmötet i Tammerfors år 1999 skulle

följas upp. I slutsatserna från Tammerfors framhölls

att miniminormer för skydd av brottsoffer bör

utarbetas, särskilt när det gäller offrens tillgång

till rättvisa och rätt till skadestånd, inbegripet

ersättning för juridiska kostnader. Vidare angavs

att det bör inrättas nationella program för såväl

statliga som icke-statliga åtgärder för bistånd till

och skydd för offren.

Av ordförandeprogrammet framgick dessutom bl.a.

att Sverige avsåg att verka för att medlemsstaternas

samarbete bygger på hörnstenarna förebyggande av

brott, bekämpande av brott och reparation av

följderna av brott. En självklar utgångspunkt var

att arbetet baseras på respekt för alla människors

lika värde. Sverige kommer att fortsätta att vara

pådrivande när det gäller att föra in de

brottsförebyggande aspekterna i EU-samarbetet.

Arbetet med att stärka brottsoffrens ställning i

rättsprocessen skall drivas vidare. Särskild kraft

kommer också att ägnas åt åtgärder mot handel med

människor, särskilt kvinnor och barn.

Under det svenska ordförandeskapet antog

Europeiska unionens råd den 15 mars 2001 ett

rambeslut om brottsoffrets ställning i

straffrättsliga förfaranden. Enligt rambeslutet

skall medlemsstaterna bl.a. säkerställa att

brottsoffer får möjlighet att höras under det

rättsliga förfarandet och lägga fram bevis (artikel

3), att de får tillgång till relevant information

för att kunna bevaka sina intressen (artikel 4) samt

att de erhåller ett adekvat skydd för sig själva

och, vid behov, för sina familjer (artikel 8).

Europeiska kommissionen lade i september 2001 fram

en grönbok, Ersättning till brottsoffer (KOM [2001]

536 slutlig). Syftet med grönboken var bl.a. att

starta ett samråd med alla berörda parter om

åtgärder som skulle kunna vidtas på gemenskapsnivå

för att förbättra de statliga ersättningarna till

brottsoffer i EU.

Efter remissbehandling av grönboken lämnade

Europeiska kommissionen den 16 oktober 2002 ett

förslag till rådets direktiv om

brottsofferersättning (2002/0247 [CNS]). Förslaget

innehåller miniminormer för brottsoffers rätt till

statlig ersättning samt särskilda bestämmelser för

gränsöverskridande fall. Bland annat föreslår

Europeiska kommissionen att brottsoffer skall ha

rätt till förskottsutbetalning av den statliga

ersättningen under vissa förutsättningar, nämligen

om de grundläggande villkoren för ersättning är

uppfyllda, det finns anledning att anta att det

slutliga beslutet om ersättning inte kan fattas inom

kort tid efter det att ansökan har lämnats in, det

är befogat med hänsyn till sökandens ekonomiska

förhållanden att betala ut förskott och det med

rimlig säkerhet kan antas att gärningsmannen helt

eller delvis inte kan fullgöra en dom eller ett

beslut om skadestånd till brottsoffret (artikel 5 i

förslaget). Enligt förslaget skall medlemsstaterna

senast den 30 juni 2005 ha genomfört för direktivets

efterföljande nödvändiga författningsändringar.

Kommissionens förslag till direktiv behandlas för

närvarande i rådet på arbetsgruppsnivå.

Här kan också nämnas Daphneprogrammet, ett

fyraårigt EU-program som arbetar med att motverka

våld mot barn, ungdomar och kvinnor. Från svensk

sida är Socialstyrelsen och Socialdepartementet

representerade. Programmet gäller från den 1 januari

2000 t.o.m. den 31 december 2003 och har sammanlagt

20 miljoner euro att fördela. Hittills har ca 140

projekt erhållit ekonomiskt bidrag från

Daphneprogrammet. Kommissionen har den 4 februari

2003 föreslagit att en andra fas, ett Daphne II-

program, skall inrättas under perioden 2004-2008.

Kommissionen föreslår att 65 miljoner euro skall

kunna fördelas i programmet.

Utskottet behandlade motsvarande yrkande i

februari 2002. Utskottet ansåg då att

motionsyrkandet var tillgodosett genom det arbete

som regeringen redan bedriver och planerar att

fortsätta driva inom EU rörande brottsoffrens

situation (bet. 2001/02:JuU11 s. 8 f).

Utskottet har inte ändrat sin uppfattning sedan

föregående behandling av denna fråga utan kan

tvärtom konstatera att arbetet inom EU rörande stöd

och hjälp till brottsoffer fortsätter med

oförminskad styrka och att den svenska regeringen är

pådrivande i dessa frågor. Utskottet avstyrker

motion Ju341 i nu behandlad del.

Trygghetspaket för hotade kvinnor,

m.m.

I detta avsnitt behandlas bl.a.

motionsyrkanden om trygghetsåtgärder för

hotade och förföljda kvinnor, såsom fler

trygghetspaket och möjlighet att få använda

tårgas- och pepparspray i självförsvarssyfte.

Utskottet föreslår att motionsyrkandena

avslås. Jämför reservation 5 (fp, kd).

I motionerna Ju363 och A242 (båda kd) begärs att

utsatta och hotade kvinnor i större utsträckning

skall förses med olika hjälpmedel såsom

trygghetspaket, larm och pepparspray.

I motionerna Ju234 (fp), Ju288 (m) och Ju363 (kd)

anförs att regleringen för innehav av peppar- och

tårgasspray på olika sätt bör lättas för kvinnor. I

motion Ju234 begärs att förföljda och hotade kvinnor

i större utsträckning skall få vapenlicens för

tårgasspray. I Ju363 anförs att det bör bli lagligt

för hotade kvinnor att använda pepparspray. I motion

Ju288 anförs, med hänvisning till kvinnors behov av

att kunna freda sig, att licenskravet för

pepparspray bör tas bort.

Det är polisens uppgift att ge skydd åt hotade och

förföljda personer. Sådana personer kan utrustas med

särskilda s.k. trygghetspaket som polisen

tillhandahåller. Det finns drygt 400 trygghetspaket

i landet. Ett trygghetspaket består av en väska som

innehåller bl.a. telefoner och larmanordningar.

Enligt vad utskottet inhämtat har trygghetspaketen

numera försetts med larmtelefoner som är kopplade

till GSM-telesystemet. Avsikten är att telefonerna

skall kunna spåras genom användning av det s.k. GPS-

systemet (Global Positioning System). Telefonerna

har inledningsvis dragits med tekniska problem.

Bland annat har batteriets drifttid varit mycket

kort. I Stockholms län kommer 100 telefoner att

ersättas med nya telefoner som har längre

batteridrifttid.

Är det fråga om mycket allvarliga hot är det

möjligt för den hotade personen att bl.a. få

livvaktsskydd. På grund av de höga kostnaderna och

intrånget i den hotade personens privatliv är det

emellertid relativt ovanligt att den möjligheten

används.

Under åren 1993-1997 bedrevs försök med att förse

hotade och förföljda personer med pepparspray i

självförsvarssyfte. Enligt vad som inhämtats från

Rikspolisstyrelsen har erfarenheterna av

försöksverksamheten inte varit särskilt goda. För

att kunna förse hotade personer med pepparspray

krävs att de beviljas vapenlicens. Vid prövning av

licensfrågan framkom under försöksperioden inte

sällan uppgifter om brister i den skyddade personens

vandel, vilket hindrade att licens beviljades.

Härtill kom att många hade svårt med handhavandet av

sprayen. Bland annat dessa omständigheter medförde

att få kvinnor utnyttjade möjligheten att disponera

pepparspray i självförsvarssyfte. Några planer från

Rikspolisstyrelsen att i framtiden verka för att

trygghetspaketen utrustas med pepparspray finns för

närvarande inte.

Inom Justitiedepartementet har bedömningen gjorts

att Rikspolisstyrelsens försöksverksamhet med att

låna ut peppar- och tårgasspray till bl.a.

våldshotade kvinnor och utvärderingen av densamma

inte har gett tillräckligt underlag för att kunna

dra några slutsatser i frågan. Ett uppdrag till

Rikspolisstyrelsen om att utreda förutsättningarna

för och lämpligheten av att inleda en ny

försöksverksamhet övervägs därför inom

Justitiedepartementet.

Enligt regleringsbrevet för år 2003 skall

Rikspolisstyrelsen bl.a. redovisa det

brottsbekämpande arbete som har bedrivits när det

gäller våld mot kvinnor och de åtgärder som

vidtagits för att vidareutveckla polisens förmåga

att göra hotbildsbedömningar.

Utskottet behandlade liknande yrkanden senast i

februari 2002 (bet. 2001/02:JuU11 s. 13 f).

Utskottet kan konstatera att det inom

polisorganisationen finns ett ganska stort antal

trygghetspaket som hotade och förföljda kvinnor kan

förses med. Dessa trygghetspaket är också föremål

för materiella uppgraderingar.

När det gäller frågan om att förse hotade och

förföljda kvinnor med tårgas- eller pepparspray har,

som redovisas ovan, en försöksverksamhet bedrivits

som gett ett begränsat utvärderingsresultat och

delvis dåliga erfarenheter. Ett utredningsuppdrag

till Rikspolisstyrelsen om förutsättningarna för en

ny försöksverksamhet övervägs inom

Justitiedepartementet. Mot bakgrund härav anser

utskottet att det för närvarande inte finns skäl

till något uttalande i denna fråga. Att, som

motionären bakom Ju288 föreslår, helt ta bort kravet

på vapenlicens för pepparspray kan enligt utskottets

mening inte komma ifråga.

Motionerna Ju234, Ju288, Ju363 och A242 avstyrks i

nu behandlade delar.

Straffrättsliga överväganden

I detta avsnitt behandlas ett antal

motionsyrkanden med straffrättslig anknytning

till brottsofferområdet, bl.a. rörande grov

kvinnofridskränkning, sexualbrott och

könsstympning. Utskottet föreslår att

samtliga motionsyrkanden avslås. Utskottet

hänvisar därvid bl.a. till gällande

lagstiftning på området. Jämför

reservationerna 6-12.

Grov kvinnofridskränkning

I motionerna Ju260 (m) och Ju363 (kd) begärs en

utvärdering av fridskränkningsreformen och i motion

A242 (kd) begärs att fridskränkningslagstiftningen

förtydligas. I motion Ju234 (fp) yrkas att

straffminimum för grov kvinnofridskränkning höjs

till ett års fängelse.

Vid riksmötet 1997/98 lade regeringen fram

propositionen Kvinnofrid (prop. 1997/98:55).

Propositionen innehöll förslag till åtgärder mot

våld mot kvinnor, prostitution och sexuella

trakasserier i arbetslivet. Utskottet behandlade

förslagen i betänkandet Kvinnofrid (1997/98:JuU13,

rskr. 250, SFS 1998:393). I enlighet med ett av

regeringen i propositionen framlagt förslag infördes

i 4 kap. brottsbalken en ny paragraf, 4 a §, som

upptar bestämmelser om brotten grov fridskränkning

och grov kvinnofridskränkning. Paragrafen erhöll ny

lydelse den 1 januari 2000 (prop. 1998/99:145, bet.

1999/2000: JuU3, rskr. 22, SFS 1999:845).

Enligt lagrummet gäller att den som begår

brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap.

brottsbalken (alltså brott mot liv och hälsa, brott

mot frihet och frid samt sexualbrott) mot en

närstående eller tidigare närstående person döms, om

var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad

kränkning av personens integritet och gärningarna

varit ägnade att allvarligt skada personens

självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse,

lägst sex månader och högst sex år. Har gärningarna

begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har

varit gift med eller som han bor eller har bott

tillsammans med under äktenskapsliknande

förhållanden, skall han i stället dömas för grov

kvinnofridskränkning till samma straff.

Av förarbetena till bestämmelsen framgår att ett

huvudsakligt motiv för denna varit att införa ett

nytt brott som markerar det särskilt straffvärda i

en långvarig och upprepad kränkning av en annan

person och där förfarandet består av en serie i och

för sig straffbelagda gärningar (prop. 1997/98:55 s.

74 f).

I maj 2000 publicerade Brottsförebyggande rådet

(BRÅ) rapporten Grov kvinnofridskränkning - En

kartläggning (BRÅ-rapport 2000:11). Rapporten

innehåller en beskrivning av hur domstolarna har

bedömt brottet och vilka kategorier män som dömts

för brottet grov kvinnofridskränkning. Enligt BRÅ

var det ännu för tidigt att dra några långtgående

slutsatser om hur den nya lagstiftningen fungerar,

men BRÅ konstaterade samtidigt att domstolarna

betraktat brottet som särskilt allvarligt.

Inom Regeringskansliet finns en interdepartemental

arbetsgrupp med representanter från

Justitiedepartementet, Socialdepartementet och

Näringsdepartementets jämställdhetsenhet. I denna

arbetsgrupp används olika myndigheters

återredovisningar av regeringsuppdrag inom ramen för

kvinnofridsreformen som underlag för det fortsatta

arbetet.

För att förstärka sitt arbete med att motverka

våld mot kvinnor inrättade regeringen i maj 2000

även ett nationellt råd för kvinnofrid. Rådet skall

vara ett forum där regeringen kan utbyta

erfarenheter och idéer med företrädare för

organisationer och forskare som är engagerade i

frågor som rör våld mot kvinnor. Rådet skall även

uppmärksamma problemområden som behöver åtgärdas.

När rådet inrättades valde regeringen ut några

prioriterade arbetsområden för rådet att särskilt

fokusera på, nämligen våld mot kvinnor med

funktionshinder, lokala kvinnojourers arbete och

verksamhetsvillkor, våld mot äldre kvinnor, insatser

riktade till män som misshandlar kvinnor,

situationen för barn i misshandelsförhållanden, våld

mot invandrade kvinnor samt våld i homosexuella

förhållanden. Rådet fick också i uppdrag att sprida

erfarenheter från olika former av projektverksamhet

samt synliggöra forskning på området. Rådets uppdrag

skall pågå till den 30 juni 2003.

Utskottet kan inledningsvis konstatera att

insatser för att förhindra våld och hot mot

närstående kvinnor sedan flera år tillbaka har

uppmärksammats på olika sätt inom rättsväsendet samt

av regering och riksdag. Kvinnofridsbrottet i sin

nuvarande lydelse infördes den 1 januari 2000. Det

är ännu för tidigt för säkra slutsatser om hur

bestämmelsen fungerar i praktiken. En utvärdering

framstår alltså inte ännu som meningsfull.

Motionerna Ju234, Ju260, Ju363 och A242 avstyrks i

nu behandlade delar.

Sexualbrott

I motionerna Ju234 (fp), Ju249 (c), Ju332 (c), Ju363

(kd) och A242 (kd) yrkas att straffansvaret för

våldtäkt skall utvidgas till att även omfatta fall

då brottsoffret befunnit sig i ett

vanmaktstillstånd, t.ex. genom berusning eller

narkotikapåverkan, som inte orsakats av

gärningsmannen. I Ju363 påpekas också att

brottsoffrets beteende och sexualhistoria inte skall

ha betydelse vid bedömning av gärningsmannens skuld

till sexualbrott.

I motion A315 (m) anförs att hela straffskalan för

sexualbrott bör utnyttjas i större utsträckning.

I motion Ju328 (s) yrkas att reglerna om

preskription av brott skall ändras så att

incestbrott inte skall kunna preskriberas.

I motion So451 (v) anförs att regeringen bör

påskynda beredningen av Sexualbrottskommitténs

förslag till ändringar i sexualbrottslagstiftningen.

Enligt 6 kap. 1 § brottsbalken skall ansvar för

våldtäkt ådömas den som genom våld eller genom hot

som innebär eller för den hotade framstår som

trängande fara tvingar någon annan till samlag eller

till annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn

till kränkningens art och omständigheterna i övrigt

är jämförlig med påtvingat samlag. Med våld

jämställs att försätta någon i vanmakt eller annat

sådant tillstånd. Straffskalan för våldtäkt omfattar

fängelse lägst två och högst sex år. Om brottet med

hänsyn till våldets eller hotets art och

omständigheterna i övrigt är att anse som mindre

allvarligt, döms till fängelse i högst fyra år. Är

brottet grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse,

lägst fyra och högst tio år.

1998 års Sexualbrottskommitté överlämnade i mars

2001 till regeringen sitt betänkande, Sexualbrotten

- Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och

angränsande frågor (SOU 2001:14). Kommittén föreslår

i betänkandet bl.a. en ny straffbestämmelse om

våldtäkt. Straffansvaret träffar den som med våld

eller hot tvingar en annan person till en sexuell

handling som är allvarligt kränkande med hänsyn till

tvångets art eller omständigheterna i övrigt. Redan

en lägre grad av tvång skall kunna leda till

straffansvar för våldtäkt. För våldtäkt skall enligt

förslaget också den dömas som av en annan person

tilltvingar sig en sexuell handling genom att

utnyttja att denna person inte har förmåga att värja

sig på grund av berusning eller ett liknande

tillstånd eller den hotfulla situation han eller hon

befinner sig i.

Vad gäller preskriptionstiden för sexualbrott

infördes den 1 januari 1995 en särskild bestämmelse

i 35 kap. 4 § brottsbalken. Bestämmelsen syftade

till att stärka skyddet för barn och ungdomar mot

att bli utnyttjade i sexuella sammanhang. Den

särskilda preskriptionsregeln avser brott enligt 6

kap. 1-4 och 6 §§ brottsbalken, dvs. våldtäkt,

sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt

utnyttjande av underårig och sexuellt umgänge med

avkomling respektive syskon, som begåtts mot barn

under 15 år samt försök till sådana brott.

Preskriptionstiden skall i dessa fall beräknas från

den dag då målsäganden fyller eller skulle ha fyllt

15 år. Detta innebär också att den absoluta

preskriptionstiden förlängs på motsvarande sätt. Ett

grovt våldtäktsbrott mot ett barn kommer alltså att

preskriberas först när barnet fyller 30 år.

Sexualbrottskommittén har vad gäller

preskriptionstiden för sexualbrott föreslagit att en

ny preskriptionsbestämmelse införs som rör

sexualbrott mot personer under 18 år. Enligt

förslaget förlängs preskriptionstiden på så sätt att

den, för de brott som avses, skall beräknas från den

dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år.

Viss utvidgning föreslås också vad gäller de brott

som skall omfattas av preskriptionsbestämmelsen.

Brott som normalt inte föranleder någon annan

påföljd än böter bör dock inte omfattas av

bestämmelsen.

Sexualbrottskommitténs betänkande bereds för

närvarande inom Justitiedepartementet. En

proposition i ämnet har aviserats till hösten 2003.

Utskottet anser att detta arbete inte bör

föregripas och föreslår att riksdagen avslår

motionerna Ju234, Ju249, Ju332, Ju328, Ju363, So451,

A242 och A315 i nu behandlade delar.

Misshandel av kvinnor och barn

I motionerna Ju236 och A315 (båda m) anförs att

påföljdsreglerna bör ändras så att män som

misshandlar kvinnor inte döms till samhällstjänst

utan till fängelse. I motion Ju253 (m) anförs att

straffen för barnmisshandel bör skärpas.

Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken döms den som

tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller

smärta eller försätter honom i vanmakt eller något

annat sådant tillstånd för misshandel till fängelse

i högst två år eller, om brottet är ringa, till

böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet

grovt, döms enligt 3 kap. 6 § samma balk för grov

misshandel till fängelse lägst ett och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall

särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller

om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller

allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild

hänsynslöshet eller råhet.

Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken skall rätten vid

val av påföljd fästa särskilt avseende vid

omständigheter som talar för en lindrigare påföljd

än fängelse. Enligt 30 kap. 7 § brottsbalken kan

rätten som särskilda skäl för villkorlig dom i

stället för fängelse beakta om den tilltalade

samtycker till att domen förenas med en föreskrift

om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig

med hänsyn till den tilltalades person och övriga

omständigheter. Enligt 30 kap. 9 § kan rätten även

som särskilda skäl för skyddstillsyn i stället för

fängelse beakta detsamma.

Misshandel av normalgraden anses i rättspraxis

vara ett brott av sådan art att påföljden normalt

skall bestämmas till fängelse. Möjligheten att

kombinera villkorlig dom och skyddstillsyn i

kombination med samhällstjänst har dock i praxis

bedömts vara en tillräckligt ingripande påföljd i

vissa fall, även när misshandel gällt närstående (se

bl.a. NJA 2000 s. 17, III).

I den ovannämnda propositionen Stärkt skydd för

barn i utsatta situationer (prop. 2002/03:53)

föreslås ett antal lagstiftningsåtgärder i syfte att

stärka skyddet för barn i utsatta situationer. Bland

annat föreslås att en ny särskild

straffskärpningsgrund införs i 29 kap. 2 §

brottsbalken. Enligt den föreslagna lydelsen av

bestämmelsen skall såsom en försvårande omständighet

vid bedömningen av straffvärdet - utöver vad som

gäller idag - beaktas om brottet varit ägnat att

skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess

förhållande till en närstående person.

Utskottet kan konstatera att regeringen i den nyss

nämnda propositionen lämnat förslag till ändring av

brottsbalken i syfte att domstolarna vid

straffmätning och påföljdsval skall se särskilt

allvarligt på brott som varit ägnade att skada barns

trygghet och tillit till en närstående person.

Därmed ökar möjligheten till straffskärpning bl.a.

vid misshandel av barn. Härigenom får motion Ju253 i

nu behandlad del i stort anses tillgodosedd.

BRÅ har i rapporten Samhällstjänst - i samhällets

tjänst? (BRÅ-rapport 2003:3) redovisat ett

regeringsuppdrag att utvärdera de numera

permanentade påföljdskombinationerna skyddstillsyn

respektive villkorlig dom med samhällstjänst.

Utvärderingen är gjord med särskilt fokus på hur

samhällstjänstpåföljderna utvecklats och hur de

tillämpats rättsligt och praktiskt. I rapporten

redovisar BRÅ en analys av 15 000 brottmålsdomar

från år 2001, där samhällstjänst utifrån

strafflatituden skulle kunna vara aktuellt. Analysen

visar bl.a. att påföljdskombinationer med

samhällstjänst är ungefär lika vanliga som fängelse

för misshandel av normalgraden (analysen ej

specificerad på misshandel mot kvinnor eller barn)

och att påföljder med samhällstjänst även förekommit

vid grov kvinnofridskränkning. BRÅ-rapporten har

överlämnats till regeringen och bereds för

närvarande inom Justitiedepartementet.

Vad gäller påföljderna för våld mot närstående

kvinnor kan utskottet konstatera att dessa brott i

praxis betraktas som brott av sådan art att

påföljden normalt skall bestämmas till fängelse,

även om det i enskilda relativt lindriga fall kan

finnas omständigheter som talar för en icke

frihetsberövande påföljd. Detta är en fråga för

rättstillämparen. I avvaktan på resultatet av

beredningen av den ovannämnda BRÅ-rapporten är

utskottet inte berett att göra något uttalande i

saken. Utskottet avstyrker bifall till motionerna

Ju236 och A315 i nu behandlade delar.

Könsstympning

I motion Ju233 (m) begärs att även den som uppmanar

till könsstympning eller hjälper annan att låta

könsstympa sitt barn skall kunna åtalas. I samma

motion anförs också att könsstympningsbrott i större

utsträckning bör lagföras.

Enligt lagen (1982:316) med förbud mot

könsstympning av kvinnor får inte ingrepp i de

kvinnliga yttre könsorganen utföras i syfte att

stympa dessa eller åstadkomma andra bestående

förändringar av dem (könsstympning). Detta gäller

oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller

inte. Även om kvinnan, eller vårdnadshavaren om det

gäller ett barn, uttryckligen begär ett ingrepp av

detta slag får det således inte utföras. Om brottet

har medfört livsfara, allvarlig sjukdom eller i

annat fall inneburit ett synnerligen hänsynslöst

beteende skall det bedömas som grovt. Även försök,

förberedelse och stämpling samt underlåtelse att

avslöja brott är enligt lagen straffbart. Av 23 kap.

4 § brottsbalken följer att också anstiftan och

medhjälp till könsstympning är straffbelagt.

Den som bryter mot förbudet skall dömas till

fängelse i högst fyra år. För grovt brott skall

fängelsestraffet bestämmas till lägst två år och

högst tio år.

Utskottet har tidigare behandlat frågor rörande

straffansvar m.m. för könsstympning. Våren 1998

ställde sig utskottet bakom ett regeringsförslag om

skärpningar i lagstiftningen, bl.a. vad gällde

straffskalan (prop. 1997/98:55, bet. 1997/98:JuU13).

Utskottet uttalade som skäl för sitt

ställningstagande i huvudsak följande. Enligt

utskottets mening finns det all anledning att se

mycket allvarligt på den typ av ingrepp som en

könsstympning innebär. Sådana ingrepp är oförenliga

med vår syn på individens rätt till kroppslig

integritet samt kvinnans rätt att bestämma över sig

själv och att leva sitt liv efter egna

förutsättningar och behov. Det strider också mot

vetenskap och beprövad erfarenhet att utföra ett

sådant ingrepp. Alla former av könsstympning innebär

ett bestående lidande för den stympade kvinnans del,

och ingreppet leder ofta till allvarliga fysiska och

psykiska skador (bet. 1997/98:JuU13 s. 23 f).

Motionsyrkanden rörande könsstympning behandlades

av utskottet senast i februari 2002 (bet.

2001/02:JuU10 s. 14 f). Då höll utskottet fast vid

sina tidigare ställningstaganden och konstaterade

bl.a. att de gällande straffrättsliga reglerna på

området, såvitt kunde bedömas, är ändamålsenligt

utformade.

Som utskottet tidigare framhållit finns det all

anledning att se mycket allvarligt på den typ av

ingrepp som könsstympning innebär. Enligt utskottets

mening är dock de straffrättsliga bestämmelserna på

området, såvitt nu kan bedömas, utformade på ett

ändamålsenligt sätt. Så är t.ex. redan förberedelse

och stämpling samt anstiftan och medhjälp till

könsstympning straffbart. Utskottet instämmer i att

det är angeläget att lagföringen ökar. Det är därför

angeläget att polis och åklagare lägger ned

ordentliga resurser på att utreda dessa brott. En

viktig förebyggande roll har bl.a.

socialförvaltningen, skolan samt hälso- och

sjukvården. Det ligger alltså närmast till hands att

könsstympning uppmärksammas där. Utskottet vill

därför erinra om skyldigheten för sjukvård och skola

att anmäla till de sociala myndigheterna när ett

barn far illa. Med detta sagt anser utskottet att

något uttalande från riksdagen inte är påkallat nu.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion Ju233

i nu aktuella delar.

Obligatorisk häktning

I detta avsnitt behandlas ett motionsyrkande om att

s.k. obligatorisk häktning skall införas även för

försök till brott med ett straffminimum om minst två

år. Utskottet föreslår med hänvisning till att

gällande lagstiftning får anses ändamålsenlig att

motionsyrkandet avslås.

I motion A315 (m) yrkas att reglerna om s.k.

obligatorisk häktning ändras så att de även omfattar

försök till brott, för vilka är föreskrivet minst

två års fängelse.

I 24 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om

häktning. Enligt 24 kap. 1 § får den som på

sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för

vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller

däröver, under vissa förutsättningar häktas.

Häktning får dock inte ske om straffet i det

konkreta fallet kan antas bli böter. Är för brottet

inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två

år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart att

skäl till häktning saknas (s.k. obligatorisk

häktning). Av sistnämnda bestämmelse följer att

häktning som huvudregel skall ske av den som på

sannolika skäl är misstänkt för t.ex. mord, dråp,

våldtäkt och grov våldtäkt.

Straff för försök till brott bestäms enligt 23

kap. 1 § andra stycket brottsbalken högst till vad

som gäller för fullbordat brott och får inte sättas

under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade

brottet är fängelse i två år eller däröver. Försök

till de nyss nämnda brotten omfattas alltså inte av

regeln om obligatorisk häktning.

Vid behandlingen av yrkanden av i huvudsak

motsvarande innebörd som det nu behandlade anförde

utskottet i februari 2002 - i likhet med tidigare

ställningstaganden i frågan - att häktning för

exempelvis försök till våldtäkt kan ske bl.a. om det

föreligger risk för att gärningsmannen begår nya

brott av samma slag. Några nya lagstiftningsåtgärder

ansåg utskottet inte vara påkallade (bet.

2001/2002:JuU7 s. 20).

Utskottet har inte ändrat sin tidigare inställning

i denna fråga. Motion A315 i här behandlad del

avstyrks.

Myndigheters åtgärder

I detta avsnitt behandlas ett antal

motionsyrkanden om bl.a. polisens arbete mot

våld mot kvinnor och barn samt olika

myndigheters bemötande av brottsoffer.

Utskottet föreslår, bl.a. med hänvisning till

vidtagna åtgärder och gällande regelverk, att

motionsyrkandena avslås av riksdagen. Jämför

reservationerna 13-18.

Polisens insatser m.m.

I motionerna Ju234 (fp), Ju249 (c), Ju253 (m) och

Ju363 (kd) anförs att polisens insatser för att

bekämpa våld mot kvinnor och barn på olika sätt bör

förbättras. I motion Ju234 efterfrågas en

förstärkning av polisens resurser för bekämpning av

kvinnovåld. I motion Ju249 anförs att polisens

rutiner och attityder beträffande brott mot kvinnor

och barn bör förbättras. I motion Ju253 efterfrågas

särskilda familjevåldsenheter på samtliga

polismyndigheter och i motion Ju363 anförs att

utredningstiden vid barnmisshandel inte bör få

överskrida tre månader.

I polisens årsredovisning för år 2002 redovisas

det brottsbekämpande arbete som polisen bedrivit

avseende våld mot kvinnor och mot barn. Där anges

bl.a. följande. Det brottsförebyggande arbetet på

området har fortsatt att utvecklas, främst i

samverkan med socialtjänst, sjukvård och andra

organisationer såsom brottsofferjourer och olika

kris- och stödcentrum. Polismyndigheterna runt om i

landet har genom bl.a. utbildning, uppföljning och

användning av den s.k. SARA-modellen, som bl.a.

syftar till att tidigt bedöma risken för upprepat

partnervåld, utvecklat förmågan att göra mer

strukturerade hotbilds- och riskbedömningar. Polisen

i Stockholm har inrättat en familjevåldsenhet vilket

sedan tidigare funnits vid Polisen i Skåne och

Uppsala. Samtliga polismyndigheter har i någon form

skapat åtgärds- eller policydokument som rör våld

mot kvinnor. Till detta kommer flera samverkande och

många gånger projektliknande arbeten i

länsgemensamma grupper som tar sikte på att öka

kunskapen om problembilden samt förebygga och

förhindra våldsbrott. Tyngdpunkten i arbetet har

bl.a. legat på att förebygga brott för att också

minska frekvensen av återfall för män som

misshandlat kvinnor (s. 13 f).

Beträffande utredning och lagföring av brott mot

kvinnor anges i årsredovisningen att flertalet

polismyndigheter har redovisat att de genom

fortlöpande interna diskussioner och

utbildningsinsatser ökat personalens motivation och

förbättrat förstahandsåtgärderna vid brott mot

kvinnor. Mer konkret har det handlat om bättre

fotodokumentation av skador samt åtgärder för att

rättsintyg skall utfärdas snabbt och riktigt. Genom

bl.a. regelbundna möten med åklagare har

arbetsmetoderna utvecklats och förbättrats. Exempel

på detta är direktkontakt med åklagare från

brottsplatsen, skriftliga utredningsdirektiv och

snabbare informationsflöde mellan utredare och

förundersökningsledare. Vidtagna åtgärder för att

vidareutveckla polisens bemötande och stöd till

brottsoffer och vittnen i samband med utredning och

lagföring har främst avsett tidiga kontakter med

målsäganden och snabbare handläggning av ärenden och

beslut, information om vem som är kontaktperson,

handläggare eller förundersökningsledare i ärendet

samt förbättrad information i samband med kallelser

till förhör (s. 21 f).

För att främja barnperspektivet i utredningarna

har polismyndigheterna satsat på utbildning och

information. Några myndigheter har även samverkat

och utvecklat åtgärder i handlingsplaner och

särskilda åtgärdsprogram. I utvecklingsarbetet

samverkar polismyndigheterna aktivt med andra

myndigheter och organisationer som arbetar med barn.

Beträffande utredning och lagföring för brott mot

barn har åtgärder vidtagits syftande bl.a. till ökad

tillgång till särskilt utbildade utredare för förhör

med barn, tidig kontakt med vårdnadshavare, kortare

handläggningstider och förbättrade rutiner för

underrättelser till socialtjänsten (s. 14 och 21 f).

I regeringens regleringsbrev avseende

Rikspolisstyrelsen för år 2003 anges - i likhet med

vad som angavs i regleringsbrevet för år 2002 - att

Rikspolisstyrelsen skall redovisa det

brottsbekämpande arbete som har bedrivits när det

gäller våld mot kvinnor och mot barn. Redovisningen

skall innehålla en sammanhållen nationell

beskrivning och analys av hur verksamheten har

utvecklats och dess resultat. Av redovisningen skall

även framgå bl.a. antalet och andelen ärenden som

avser våld mot kvinnor eller mot barn, vidtagna

åtgärder för att vidareutveckla polisens förmåga att

göra hotbildsbedömningar, vidtagna åtgärder för att

beakta barnperspektivet i verksamheten utifrån FN:s

barnkonventions bestämmelser och intentioner,

vidtagna åtgärder för att förkorta

genomströmningstiderna samt vidtagna åtgärder för

att vidareutveckla polisens bemötande och stöd till

brottsoffer och vittnen. Större skillnader mellan

polismyndigheterna skall därvid analyseras och

kommenteras.

I 2a § förundersökningskungörelsen (1947:948) -

som trädde i kraft den 1 januari 2002 - anges att

förundersökning där målsäganden vid tiden för

anmälan inte fyllt 18 år skall bedrivas särskilt

skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens liv,

hälsa, frihet eller frid och det för brottet är

föreskrivet fängelse i mer än sex månader.

Förundersökningen skall vara avslutad och beslut

fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom

tre månader efter den tidpunkt då det finns någon

som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen

får överskridas endast om det är motiverat med

hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra

särskilda omständigheter.

Utskottet vill inledningsvis understryka hur

viktigt polisens arbete med att bekämpa våld mot

kvinnor och barn är. Omfattande åtgärder har

vidtagits och ett omfattande arbete pågår alltjämt

inom polisen vad gäller insatserna för att bekämpa

våld mot kvinnor och barn. Regeringen har också i

regleringsbrevet för år 2003 ålagt

Rikspolisstyrelsen att redovisa det brottsbekämpande

arbete som under året har bedrivits på detta område.

Utskottet vill understryka betydelsen av att detta

goda arbete fortsätter och intensifieras inom

polisen. Något behov av ett tillkännagivande från

riksdagen i denna fråga är emellertid inte påkallat.

Yrkandet i Ju363 om att utredningstiden rörande

barnmisshandel inte bör få överskrida tre månader är

tillgodosett genom den nu gällande lydelsen av 2a §

förundersökningskungörelsen. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motionerna Ju234, Ju249, Ju253 och

Ju363.

I motion Ju279 (m) yrkas att det införs en

skyldighet för socialtjänsten att polisanmäla

misstanke om att hjälpsökande utsatts för våld eller

hot.

I 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) föreskrivs

att sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift

om enskilds personliga förhållanden, om det inte

står klart att uppgiften kan röjas utan att den

enskilde eller någon honom närstående lider men. Av

14 kap. 2 § sekretesslagen följer att sekretess i

socialtjänstens verksamhet inte hindrar att

uppgifter som angår misstanke om brott lämnas till

åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan

myndighet som har att ingripa mot brottet, om för

brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än

fängelse i två år. Sekretessbelagda uppgifter i

socialtjänstens verksamhet som angår misstanke om

brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot

någon som inte har fyllt arton år får lämnas till

åklagarmyndighet eller polismyndighet även i andra

fall om brottet kan antas föranleda annan påföljd än

böter.

Någon författningsreglerad skyldighet för

socialtjänsten att polisanmäla brott finns inte (jfr

12 kap. 10 § socialtjänstlagen [2001:453]).

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det

är viktigt att allvarliga brott polisanmäls. Vid en

avvägning mellan intresset av att upprätthålla den

starka sekretess som måste gälla inom

socialtjänstens verksamhet och intresset av att

brott beivras framstår den nuvarande regleringen i

14 kap. 2 § sekretesslagen som ändamålsenlig. Även

om sekretessreglerna förhindrar att socialtjänsten

polisanmäler många brott mot vuxna torde

socialtjänsten i regel verka för att den

hjälpsökande själv polisanmäler brottet. Något

starkt behov av att i andra fall ålägga

socialtjänsten att polisanmäla brott föreligger

enligt utskottets mening inte. Motion Ju279 avstyrks

i nu behandlad del.

I motion A242 (kd) vill motionärerna ha en

utvidgad användning av videokameror i samband med

utredningar om kvinnovåld.

Som anförts ovan anges i polisens årsredovisning

för år 2002 att flertalet av polismyndigheterna har

redovisat att de genom fortlöpande interna

diskussioner och utbildningsinsatser ökat

personalens motivation och förbättrat

förstahandsåtgärderna vid misstänkt kvinnovåld. Mer

konkret har det handlat om bättre fotodokumentation

av skador samt åtgärder för att rättsintyg utfärdas

snabbt och riktigt. Genom bl.a. regelbundna möten

med åklagare har arbetsmetoderna utvecklats och

förbättrats. Exempel på detta är direktkontakt med

åklagare från brottsplatsen, skriftliga

utredningsdirektiv och snabbare informationsflöde

mellan utredare och förundersökningsledare (s. 21).

Vad avser metoder och arbetssätt i samband med

utredning av brott mot i första hand kvinnor har

utskottet inhämtat att Rikspolisstyrelsen har

rekommenderat polismyndigheterna att överväga att

använda videokameror för dokumentation i samband med

att polis anländer till en brottsplats.

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har gemensamt

utarbetat ett utbildningsmaterial för polis och

åklagare rörande utredning av mäns våld mot kvinnor.

I utbildningsmaterialet ges bl.a. ingående

instruktioner om hur en brottsplatsundersökning vid

misstanke om våld mot kvinnor bör genomföras. Bland

annat anges att både själva brottsplatsen och

målsägandens eventuella skador bör dokumenteras med

videokamera.

Även vad gäller den praktiska användningen av

videoteknik ges ingående instruktioner. Beträffande

målsägandens skador rekommenderas att sådan

dokumentation utförs i två huvudsakliga steg. I steg

ett får målsäganden inför videokameran i korthet

berätta vad som hänt och därvid tala om var hon har

skador och vem som har misshandlat henne. Efter en

paus dokumenteras sedan målsägandens skador på

videofilm. Under denna inspelning bör kvinnan inte

uttala sig utan det är tillräckligt att den som

filmar skadorna beskriver dessa under upptagningens

gång. Avsikten med denna indelning i två steg är att

den senare delen alltid skall kunna användas i en

rättegång tillsammans med ett läkarintyg. Steg ett

av filmen skall sparas för att användas i de fall

där målsäganden av någon anledning vägrar att uttala

sig eller radikalt ändrar sina uppgifter.

I utbildningsmaterialet anges vidare att förhör

och videodokumentation av kvinnans skador normalt

sett bör ske på polisstation eftersom det där i de

flesta fall finns en stationär kamera uppmonterad i

ett särskilt avsatt rum, vilket ger en tekniskt

betydligt bättre videoupptagning och därmed bättre

förutsättningar att i efterhand uppfatta skadorna.

Man undviker därigenom också störande moment, såsom

personer som inte bör vara i närheten i samband med

förhör. Det påpekas dock att det finns tillfällen då

det är bättre att videofilma direkt på plats, t.ex.

om kvinnan vägrar att följa med till polisstationen

eller det på grund av skador, avstånd eller

personalbrist inte är möjligt att åka till

polisstationen för ett första förhör.

Utskottet vill inledningsvis påtala att frågan om

vilka utredningsmetoder de enskilda

polismyndigheterna bör använda sig av utgör sådana

operativa överväganden som det inte ankommer på

riksdagen att uttala sig om. Utskottet kan vidare

konstatera att videokamera numera torde användas i

relativt stor omfattning i polisens

utredningsverksamhet beträffande våld mot kvinnor,

att sådan användning förespråkas av

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren samt att

formerna för användandet styrts upp genom det

utarbetade utbildningsmaterialet. Utskottet kan inte

se annat än att motionärernas önskemål på detta

område härigenom är i huvudsak uppfyllda.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion

A242 i nu behandlad del.

Sekretessåtgärder till skydd för hotade kvinnor

m.m.

I motion Ju249 (c) yrkas att handläggnings- och

kostnadsansvaret för ärenden som rör bl.a. hotade

kvinnors behov av att lämna landet överflyttas från

kommunerna till Rikspolisstyrelsen.

I 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100) föreskrivs

att sekretess gäller bl.a. i verksamhet som avser

folkbokföring eller annan liknande registrering av

befolkningen. Sekretessen gäller för uppgift om

enskilds personliga förhållanden, om det av särskild

anledning kan antas att den enskilde eller någon

honom närstående lider men om uppgiften röjs.

I vissa fall förekommer det att man på förhand kan

misstänka att en uppgift kommer att efterfrågas för

att användas på ett sätt som kan vara till men för

den enskilde, t.ex. att en adressuppgift används som

ett led i förföljelse. I praxis förekommer då att

skattemyndigheten för in en s.k. sekretessmarkering

i registret. Markeringen anger att särskild

försiktighet bör iakttas vid bedömningen av om

uppgifter om personen i fråga kan lämnas ut,

eftersom uppgifterna kan omfattas av sekretess

(prop. 1997/98:9 s. 34 f).

Enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) får en

person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt

för brott, förföljelser eller allvarliga

trakasserier på annat sätt, vid flyttning medges att

vara folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten

(kvarskrivning). Kvarskrivning kan ske endast efter

ansökan av den enskilde och får endast medges om den

enskildes behov av skydd inte kan tillgodoses genom

besöksförbud eller på annat sätt. Kvarskrivningen

får även avse den utsatta personens medflyttade

familj. Av 17 § samma lag framgår att kvarskrivning

får medges för högst tre år i taget.

Längre gående regler till skydd för den utsatte

finns därutöver i lagen (1991:483) om fingerade

personuppgifter. Enligt 1 § i lagen kan en

folkbokförd person som riskerar att bli utsatt för

allvarlig brottslighet som riktar sig mot dennes

liv, hälsa eller frihet få medgivande att använda

andra personuppgifter om sig själv än de verkliga.

Medgivande att använda fingerade personuppgifter får

inte lämnas om personen kan beredas tillräckligt

skydd genom kvarskrivning enligt 16 §

folkbokföringslagen eller på annat sätt. Medgivande

att använda fingerade personuppgifter lämnas av

Stockholms tingsrätt. Ansökan om medgivande görs av

Rikspolisstyrelsen efter framställning från den som

vill använda fingerade personuppgifter. Om

Rikspolisstyrelsen avslagit en framställan om

fingerade personuppgifter får den enskilde själv

ansöka hos tingsrätten om sådant medgivande.

Personsäkerhetsutredningen har, som nämnts ovan, i

uppdrag att bl.a. utforma ramen för ett program till

skydd för bevispersoner m.fl. och föreslå den

lagstiftning som behövs på området. I detta uppdrag

ligger bl.a. att undersöka behovet av att lagreglera

berörda huvudmäns samarbete och ansvarsfördelning i

fall då en person omfattas av ett skyddsprogram.

I Personsäkerhetsutredningens delbetänkande

Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer

(SOU 2002:71) föreslås att personer som utsätts för

hot och förföljelse skall kunna bli folkbokförda i

särskild ordning, s.k. skyddad folkbokföring.

Förutsättningarna för att medge sådan skyddad

folkbokföring bör enligt förslaget vara att den

enskilde av särskilda skäl kan antas bli utsatt för

brott, förföljelser eller allvarliga trakasserier på

annat sätt. Vidare bör skyddad folkbokföring medges

endast om den enskildes behov av skydd inte kan

tillgodoses genom besöksförbud eller på annat sätt.

Utredningens förslag bereds för närvarande i

Justitiedepartementet.

Utskottet konstaterar att de frågor som

motionärerna uppmärksammar i huvudsak omfattas av

Personsäkerhetsutredningens uppdrag. I avvaktan på

att utredningen avslutar sitt arbete, vilket skall

ske senast den 1 september 2003, anser utskottet att

några ställningstaganden i denna fråga inte bör

göras. Utskottet föreslår att motion Ju249 avslås av

riksdagen i nu behandlad del.

I motion Ju250 (m) påtalas behovet av att tillse

att kvinnors sekretessbelagda personuppgifter inte

lämnas ut av myndigheter.

En uppgift för vilken sekretess gäller enligt

sekretesslagen och som i det enskilda fallet kan

konstateras inte skall lämnas ut får inte röjas för

enskild. Det innebär att tjänstemän som har att

befatta sig med sådana uppgifter är förbjudna att

röja uppgiften, vare sig det sker muntligen eller

genom att en handling lämnas ut (1 kap. 1 och 2 §§

sekretesslagen).

Ett beslut att lämna ut en allmän handling kan

inte överklagas, varför myndigheternas tillämpning i

dessa fall inte kommer under domstols bedömning.

Däremot står myndigheterna under tillsyn av JO och

JK rörande sin tillämpning av

offentlighetsprincipen.

Den av regeringen tillsatta Offentlighets- och

sekretesskommittén (dir. 1998:32) har bl.a. i

uppdrag att göra en allmän översyn av

sekretesslagen. Kommittén skall därvid bl.a. lämna

förslag till förbättringar av lagen, så att t.ex.

onödiga bestämmelser upphävs och lagen görs mer

överskådlig. Kommittén kan också föreslå lämpliga

utbildningsinsatser på offentlighets- och

sekretesslagsområdena samt andra åtgärder som syftar

till att stärka medvetenheten om lagstiftningen på

dessa områden. I sitt delbetänkande Ordning och reda

bland allmänna handlingar (SOU 2002:97) pekar

kommittén på betydelsen av att all personal i

offentlig förvaltning har kunskap om regelsystemet

om offentlighet och sekretess och förmåga att

tillämpa det i sin verksamhet. Kommittén pekar på

att det redan idag pågår ett omfattande arbete med

att bl.a. skapa förutsättningar för utbildning på

området för personal inom den offentliga

förvaltningen. Bland annat arbetar Riksarkivet,

Statens kvalitets- och kompetensråd, Statskontoret,

Svenska Kommunförbundet samt Lanstingsförbundet med

dessa frågor. Kommittén framhåller dock att det är

ett ansvar för samtliga myndigheters ledning att se

till att personalens kunskaper om gällande regler är

tillräckliga och används samt att frågor om

offentlighet och sekretess beaktas i samband med

verksamhetens organisation och användningen av olika

tekniska lösningar.

Här kan också nämnas slutrapporten från den

kampanj som Rådet för Öppna Sverige under perioden

hösten 2000 till juni 2002 genomförde i syfte att

öka öppenheten inom offentlig sektor (Ds 2002:27). I

rapporten pekar rådet på behovet av ökad och

bibehållen kompetens bland personal inom statlig och

kommunal förvaltning i frågor om offentlighet och

sekretess.

Utskottet instämmer i vad motionärerna anför om

betydelsen av att sekretessbelagda personuppgifter

inte röjs för obehöriga. Utskottet kan inte se att

det föreligger några brister i det gällande

regelverket på området. Utskottet ansluter sig till

vad Offentlighets- och sekretesskommittén anfört om

att ansvaret för att personalens kunskaper om

gällande regler är tillräckliga och används samt att

frågor om offentlighet och sekretess beaktas hos

myndigheterna i olika sammanhang tillkommer

ledningen för respektive myndighet. Någon anledning

till ett uttalande från riksdagens sida föreligger

inte. Utskottet avstyrker således bifall till motion

Ju250 i nu behandlad del.

Bemötande av brottsoffer m.m.

I motionerna Ju249 (c), Ju312 (kd), Ju320 (m) och

Ju363 (kd) påtalas behovet av förbättrat stöd,

bemötande och information till brottsoffer under

förundersökning och rättegång.

Sedan länge pågår ett arbete inom rättsväsendets

myndigheter med t.ex. frågor om bemötande av och

attityder gentemot brottsoffer. Rikspolisstyrelsen

inledde år 1998, på uppdrag av regeringen, en

översyn av arbetet beträffande våld mot kvinnor.

Rikspolisstyrelsen tog bl.a. initiativ till

bildandet av en referensgrupp. Domstolsverket,

Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen,

Socialstyrelsen, Brottsförebyggande rådet,

Brottsoffermyndigheten och Rikskvinnocentrum ingår.

Gruppen har koncentrerat sina insatser framför allt

till frågor kring fortbildning.

Rikspolisstyrelsen har också bildat en polisiär

arbetsgrupp som består av befattningshavare från

olika polismyndigheter. Syftet är bl.a. att fånga

upp, sammanställa och sprida "goda idéer". I en

genomförd rutin- och metodinventering har bl.a.

undersökts i vilken utsträckning brottsoffren fick

relevant information. Vid översynen konstaterades

vissa brister i detta avseende. Som en följd härav

har Rikspolisstyrelsen bl.a. gjort ett utskick till

samtliga polismyndigheter rörande erfarenheterna

från översynen där goda exempel redovisas. Här kan

också nämnas den brottsofferhandledning som

Rikspolisstyrelsen tagit fram där bl.a. vikten av

att en polismyndighet tillhandahåller brottsoffer

fortlöpande och relevant information beskrivs (RPS

2001:1). Vidare kan här nämnas att

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren gemensamt tagit

fram ett utbildningsmaterial om utredning av mäns

våld mot kvinnor. I materialet ges en relativt

utförlig beskrivning av det stöd och den information

som skall ges till misshandlade kvinnor.

Som utskottet redovisat ovan fick bl.a.

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren dessutom i juni

2001 ett regeringsuppdrag att bl.a. upprätta en

handlingsplan för hur de i fortsättningen avser att

arbeta för att se till att berättigade krav från

brottsoffer på myndigheterna bör uppfyllas. I

uppdragen ingår också att Riksåklagaren och

Rikspolisstyrelsen i samråd skall utarbeta en metod

för kvalitetssäkringsarbete på brottsofferområdet.

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren redovisade sina

respektive uppdrag i februari 2003.

Rikspolisstyrelsen redovisar i handlingsplanen

bl.a. ett antal åtgärder för att säkerställa att

brottsoffer får relevant, begriplig och, vid behov,

fortlöpande information. Det anförs bl.a. att

polismyndigheterna bör genomföra en översyn av den

lokala information som lämnas till brottsoffer samt

av de informationsrutiner som finns för att i

praktiken tillförsäkra att brottsoffer får

information. Vidare anges att informationen skall

vara anpassad så att brottsoffren förstår hur en

förundersökning går till, vad olika beslut innebär

och vad en fortsatt rättsprocess innebär. I

handlingsplanen påtalas även betydelsen av att

polismyndigheterna tillser att berörd personal har

grundläggande kunskap om bl.a. brottsoffers

reaktioner och behov samt att de har förmåga att

omsätta dessa teoretiska kunskaper i praktisk

tillämpning.

Riksåklagaren redovisar i sin handlingsplan bl.a.

konkreta åtgärder för att förbättra åklagarnas

bemötande av och tillgänglighet för brottsoffren

samt hur informationen till brottsoffren skall kunna

ytterligare förbättras. Bland annat anförs att

Riksåklagaren under åren 2003-2004 avser att ge

brottsoffren särskild uppmärksamhet i utredningen om

åklagares behov av kanslistöd och åklagarväsendets

service till allmänheten samt att inventera och

sprida lokala initiativ när det gäller kontakt med

brottsoffer. Vidare avser Riksåklagaren bl.a. att

införa delvis nya beslutsmotiveringar i befintliga

system samt att på olika sätt sprida information om

åklagarorganisationens roll i brottsofferarbetet och

vad andra organisationer gör för att stödja

brottsoffer under pågående förundersökning och

rättegång.

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren redovisar

också i respektive handlingsplan uppdraget att

utarbeta en metod för kvalitetssäkring av polisens

och åklagarnas arbete på brottsofferområdet. De

metoder som utarbetats innehåller främst löpande

enkätundersökningar i olika former, riktade till

brottsoffer som kommit i kontakt med rättsväsendet.

Enkätundersökningarna syftar till att ge en

uppfattning om hur brottsoffer upplever

rättsväsendets bemötande. Vidare planeras

självutvärderingar där anställda inom

åklagarväsendet respektive polisväsendet först får

redovisa hur de tror att brottsoffer upplever sig

bemötta av dem själva, varefter de konfronteras med

resultaten av undersökningar om hur brottsoffer

anser sig bemötta.

I 2003 års regleringsbrev har Rikspolisstyrelsen -

som tidigare nämnts - fått i uppdrag att redovisa

det brottsbekämpande arbete som har bedrivits när

det gäller våld mot kvinnor och mot barn. Av

redovisningen skall bl.a. framgå vidtagna åtgärder

för att vidareutveckla polisens bemötande och stöd

till brottsoffer och vittnen.

I årsredovisningen för år 2002 har

Rikspolisstyrelsen redovisat motsvarande tidigare

uppdrag. Där anges att vidtagna åtgärder för att

vidareutveckla polisens bemötande och stöd till

brottsoffer och vittnen främst har avsett tidiga

kontakter med målsäganden och snabbare handläggning

av ärenden och beslut, information om vem som är

kontaktperson, handläggare eller

förundersökningsledare i ärendet samt förbättrad

information i samband med kallelser till förhör.

Beträffande åtgärder som särskilt avsett polisens

bemötande av barn som brottsoffer har speciella

åtgärder varit bl.a. tillgång till särskilda

utredare för förhör med barn, tidig kontakt med

vårdnadshavare, kortare handläggningstider och

förbättrade rutiner för underrättelser till

socialtjänsten. Rikspolisstyrelsen konstaterar att

de åtgärder som vidtagits inom området våld mot

kvinnor och barn ökat kunskapen om dessa brottstyper

avsevärt och att en betydligt större andel av

anmälningar om våld mot barn klaras upp än vad som i

övrigt gäller för våldsbrottsligheten (s. 21 f).

Även Riksåklagaren har under de senaste åren i

regleringsbrevet fått motsvarande uppdrag som

Rikspolisstyrelsen. Riksåklagaren har redovisat sina

insatser i årsredovisningen för år 2002.

Här kan också framhållas de förslag till stärkande

av brottsoffrens ställning som regeringen lade fram

i propositionen Stöd till brottsoffer (2000/01:79)

våren 2001. I propositionen presenterade regeringen

bl.a. en övergripande strategi för hur det fortsatta

stödet till brottsoffren skall utvecklas. Regeringen

aviserade också vissa förordningsändringar för att

ge brottsoffer bättre information i samband med

förundersökningar. Som en följd härav har t.ex. 13 a

§ förundersökningskungörelsen (1974:948) ändrats.

Utskottet behandlade liknande yrkanden som de nu

aktuella senast i februari 2002 (bet. 2001/02:JuU11

s. 19 f).

Utskottet konstaterar att frågor om bemötande av

brottsoffer under senare år på olika sätt har

uppmärksammats inom rättsväsendets myndigheter. Det

pågår ett omfattande arbete med fortbildning kring

dessa frågor. De handlingsplaner som bl.a.

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har antagit

innehåller omfattande konkreta åtgärder som kommer

att vidtas under de närmaste åren. Utskottet kan

inte se något behov av att riksdagen uttalar sig i

dessa frågor utan föreslår att riksdagen avslår

motionerna Ju249, Ju312, Ju320 och Ju363 i nu

behandlade delar.

Information om permissioner

I motion Ju369 (m) yrkas att det skall införas en

skyldighet att informera brottsoffret inför

permissioner som gärningsmannen beviljas.

Av 35 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

följer att om en intagen avtjänar straff för ett

brott som har riktat sig mot någons liv, hälsa,

frihet eller frid skall målsäganden tillfrågas om

han eller hon vill bli underrättad bl.a. om den

intagne får permission, om den intagne uteblir från

permission eller annan vistelse utanför anstalten,

om den intagne rymmer eller när denne friges. En

begärd underrättelse behöver inte lämnas angående en

planerad vistelse utanför anstalten när en

underrättelse på grund av beslutad bevakning eller

andra förhållanden framstår som uppenbart obehövlig.

Detsamma gäller när en underrättelse kan befaras

medföra fara för den intagnes liv eller hälsa.

Underrättelse till målsägande angående frigivning

skall lämnas i lämplig tid före frigivningen och i

andra fall så tidigt som möjligt. Underrättelsen

skall utformas på ett sätt som är lämpligt med

hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Utskottet behandlade motsvarande yrkande senast i

februari 2002 (bet. 2001/02:JuU11 s. 29 f).

Utskottet anförde därvid att de då aktuella

motionsyrkandena fick anses tillgodosedda genom den

gällande lagstiftningen rörande information vid

permissioner.

Utskottet är alltjämt av denna uppfattning. Motion

Ju369 i nu behandlad del bör därför avslås av

riksdagen.

Kompetenshöjande åtgärder

Utskottet behandlar i detta avsnitt en rad

motionsyrkanden om utbildning och

kompetensutveckling i olika frågor för

anställda inom rättsväsendet. Utskottet

föreslår, bl.a. med hänvisning till vidtagna

och kontinuerliga utbildningsinsatser inom

rättsväsendets myndigheter, att riksdagen

avslår motionsyrkandena. Vidare behandlar

utskottet tre yrkanden rörande forskning och

utredning på brottsofferområdet. Utskottet

föreslår att även de motionsyrkandena avslås.

Jämför reservationerna 19-25.

Utbildning och kompetensutveckling inom

rättsväsendet

I ett antal motioner tas frågor om utbildning och

kompetensutveckling för anställda inom rättsväsendet

upp. I motion Ju249 (c) begärs ökad utbildning för

anställda inom rättsväsendet och vissa andra

myndigheter, bl.a. rörande krishantering, om olika

kulturer och religioner samt om bemötande av

kvinnliga brottsoffer. I motion Ju250 (m) anförs att

fortbildning och handledning för poliser och andra

yrkesgrupper inom rättsväsendet om bl.a. våld mot

kvinnor bör öka. I motionerna Ju253 (m) och Ju363

(kd) anförs att polisens, åklagarnas och

domstolarnas barnkompetens måste öka, främst i

utredningar rörande våld och sexuella övergrepp mot

barn. I motion Ju363 begärs också obligatorisk

utbildning för personal som kommer i kontakt med

brottsoffer. I motion Ju283 (v) påtalas att

kunskapen om våld mot kvinnor och orsakerna bakom

sådant våld måste öka hos myndigheter som kommer i

kontakt med kvinnliga brottsoffer.

I motionerna Ju279 (m) och Sf226 (fp) påtalas

behovet av ökad kulturell kompetens inom polis- och

åklagarväsendet, bl.a. rörande hedersproblematik. I

motion Ju250 (m) anförs att invandrarkvinnors

utsatta situation särskilt bör beaktas i olika

sammanhang.

Det bedrivs inom rättsväsendets myndigheter såväl

utbildning som kompetensutveckling för de kategorier

anställda som är närmast berörda. Här kan nämnas att

det inom polisen pågår ett fortlöpande arbete med

vidareutveckling av grundutbildningen syftande till

kvalitetsutveckling på samtliga områden med bl.a.

kompetensutveckling för lärare samt

forskningsanknytning av utbildningen (prop.

2002/03:1 volym 3 s. 61). Polishögskolan erbjuder

dessutom vidareutbildning för hela polisväsendet.

Under år 2002 har utbildningar bl.a. rörande våld

mot barn prioriterats (Polisens årsredovisning 2002

s. 33). Riksåklagaren har på senare år gjort

målmedvetna satsningar på att förstärka och

förbättra grund- och vidareutbildningen för

åklagarna. Under år 2002 har ett särskilt

utbildningsmaterial om våld mot kvinnor tagits fram.

Ett antal särskilt utsedda familjevåldsåklagare har

under år 2002 fullföljt en sex veckor lång

utbildning (Riksåklagarens årsredovisning 2002). För

domare finns ett årligt utbildningsprogram med

kurser, seminarier och utbildningsdagar för olika

personalkategorier. Vidare har under år 2002 stora

satsningar gjorts när det gäller yngre domare. Ett

helt nytt kursprogram för fiskaler och adjunkter har

tagits fram (prop. 2002/03:1 volym 3 s. 85).

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen

behandlat frågor som rör utbildning och

kompetensutveckling i olika ämnen för rättsväsendets

anställda.

Som exempel kan nämnas att utskottet behandlade

frågan om utbildning och fortbildning bl.a. i frågor

rörande brottsoffer och våld mot kvinnor våren 2000

(bet. 1999/2000:JuU23 s. 20 f). Utskottet hänvisade

då till de förstärkta utbildningsinsatser som blev

resultatet av regeringens proposition Kvinnofrid

(prop. 1997/98:55, bet. JuU13) med bl.a. ändrad

examensordning för ett antal utbildningar. Utskottet

instämde i motionärernas uppfattning att det i hög

grad är angeläget att det inom rättsväsendet finns

goda kunskaper hos dem som kommer i kontakt med

brottsoffer och frågor om brottsoffer; särskilt

ansågs detta gälla i fråga om kunskaper om

våldsbrott mot kvinnor och barn. Av den redogörelse

utskottet gjorde i betänkandet framgick att ett

omfattande utbildnings- och fortbildningsarbete

redan pågick såväl inom det högre

utbildningsväsendet som inom berörda myndigheter.

Dessutom övervägdes inom Justitiedepartementet

behovet av ytterligare utbildningsinsatser. Härmed

ansågs motionsönskemålen väsentligen tillgodosedda.

Utskottet har inhämtat att Högskoleverket bedriver

ett arbete med att utvärdera bl.a. hur lärosätena

uppfyller målen i respektive examensordning gällande

jämställdhet mellan kvinnor och män. Högskoleverket

har hittills utvärderat socionom- och

juristutbildningarna och därvid framfört kritik mot

att frågor om våld mot kvinnor negligeras. Utskottet

har nu erfarit att regeringen avser att ge

Högskoleverket i uppdrag att mer specifikt följa upp

dessa utvärderingar samt också särskilt granska

andra relevanta utbildningars behandling av

kvinnofrid och våld mot kvinnor.

Utskottet behandlade utbildningsfrågor såvitt

avser brottsoffer även våren 2001. Regeringen hade

då aviserat olika myndighetsuppdrag inriktade på att

förbättra kunskaperna om brottsoffer för berörda

yrkesgrupper, varför de då aktuella

motionsönskemålen ansågs vara tillgodosedda (bet.

2000/01: JuU20 s. 16 f).

De aviserade uppdragen beslutades under sommaren

2001. Rikspolisstyrelsen och Brottsoffermyndigheten

gavs i uppdrag av regeringen att i samverkan

genomföra utbildning i brottsofferfrågor för

personal inom polisväsendet. Även Domstolsverket och

Riksåklagaren samverkade på motsvarande sätt med

Brottsoffermyndigheten (regeringens dnr

Ju2001/4708-4710/KRIM).

Uppdraget redovisades i Brottsoffermyndighetens

årsredovisning för år 2002. Samverkan med

Rikspolisstyrelsen innebar främst att

Brottsoffermyndigheten deltog med föreläsare inom

polisens grundutbildning och inom ett stort antal

fortbildningar på initiativ av enskilda

polisdistrikt eller grupper inom polisen.

Brottsoffermyndigheten deltog även i en konferens

riktad till chefer för utbildningsenheter eller

motsvarande. Samverkan med Riksåklagaren medförde

att kanslisterna vid samtliga åklagarkammare under

hösten 2001 bl.a. deltog i en halvdagsutbildning om

vissa grundläggande insikter i brottsoffers

reaktioner, om vikten av bra bemötande samt om

principer för skadestånd och brottsskadeersättning.

Samtidigt fortsatte Brottsoffermyndigheten sitt

deltagande i de ordinarie åklagarkurserna. Vid dessa

utbildningstillfällen fokuseras bl.a. på skadestånd

och principer för brottsskadeersättning. Samverkan

med Domstolsverket innebar bl.a. att

Brottsoffermyndigheten deltog i fiskalsutbildningen

på samma teman under en halv dag och även i en

utbildning riktad till dem som i sin tur skall leda

utbildningen av samtliga tingsnotarier (s. 19 f).

Slutligen skall här nämnas att det inom

rättsväsendets myndigheter på olika sätt bedrivs

utbildning i och utveckling av den kulturella

kompetensen. Myndigheterna - främst polis och

åklagare - har fört in dessa frågor i andra

ämnesområden som t.ex. våld mot kvinnor i stället

för att särbehandla just frågan om kulturkompetens.

När utskottet i februari 2002 senast behandlade

liknande yrkanden underströk utskottet det angelägna

i att personalen inom rättsväsendet har goda

kunskaper inom här aktuella områden. Utskottet

konstaterade vidare att det pågår såväl utbildning

och kompetensutveckling som forskning inom dessa

områden, och att frågorna är väl kända inom de

berörda myndigheterna. Det fanns enligt utskottets

mening därför inte anledning för riksdagen att ta

några ytterligare initiativ (bet. 2001/02:JuU7 s. 13

f).

Utskottet har inte ändrat sin uppfattning i denna

fråga. Som framgår av redovisningen ovan från

Brottsoffermyndighetens årsredovisning för år 2002

har samverkan kring utbildning i brottsofferfrågor

resulterat i ett stort antal olika aktiviteter inom

polis-, åklagar- och domstolsväsendena.

Utskottet välkomnar det uppdrag regeringen avser

att ge Högskoleverket rörande uppföljning av

inslagen i olika utbildningar av frågor om

kvinnofrid och våld mot kvinnor. En sådan

uppföljning torde vara angelägen rörande de

utbildningar som uppräknas i regeringens proposition

Kvinnofrid (1997/98:55 s. 67 f).

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju249, Ju250, Ju253, Ju279, Ju283, Ju363 och Sf226.

I motionerna Ju234 och L249 (båda fp) begärs

insatser för ökad kompetens inom bl.a.

rättsväsendets myndigheter om samkönat partnervåld.

Som nämnts ovan har regeringen inrättat ett

nationellt råd för kvinnofrid utgörande ett forum

där regeringen kan utbyta erfarenheter och idéer med

företrädare för organisationer och forskare samt

uppmärksamma problemområden som behöver åtgärdas.

Ett av de av regeringen särskilt prioriterade

arbetsområdena för rådet är våld i homosexuella

förhållanden, bland såväl kvinnor som män. Enligt

vad utskottet inhämtat kommer rådet under våren 2003

att utarbeta en skrift innehållande en kartläggning

av omfattningen och arten av problematiken på

området. Sannolikt kommer rådet även att hålla ett

seminarium eller en hearing i ämnet innan rådets

uppdrag avslutas i juni 2003.

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning

att samkönat partnervåld bör uppmärksammas på olika

sätt inom bl.a. rättsväsendet. Särskilda

utbildningsinsatser om denna problematik kan komma

att visa sig nödvändiga. I avvaktan på den

kartläggning av omfattningen och problematiken på

området som regeringens nationella råd för

kvinnofrid kommer att presentera senare i vår är

dock utskottet inte berett att göra några uttalanden

i denna fråga.

Riksdagen bör avslå motionerna Ju234 och L249 i nu

behandlade delar.

Forskning och utredning

I motion Ju250 (m) efterfrågas forskningsinsatser

för att utveckla behandlingsmetoder för män som

misshandlar kvinnor.

Under 1990-talet har kriminalvården utvecklat

behandlingsprogram för män dömda för våld mot

kvinnor på ett femtontal platser i landet. Inom

ramen för satsningen på nationella program utvecklas

för närvarande ett behandlingsprogram för

misshandlande män - Våld i nära relation (VIN).

Programmet skall vara forskningsbaserat och

utvärderingsbart och kunna bedrivas både på anstalt

och i frivård. I samband med denna programutveckling

har ett s.k. risk- och behovsbedömningsinstrument -

SARA - börjat användas. Kriminalvårdens

forskningskommitté har beviljat medel till en

jämförande studie mellan England och Sverige rörande

SARA-bedömningar.

Utskottet instämmer i vad motionärerna anför om

betydelsen av att män som misshandlar kvinnor får

adekvat och effektiv behandling. Utan sådana

insatser är risken för återfall i liknande

brottslighet, ofta mot samma måls-ägande, stor. Det

är angeläget att behandlingsprogram på detta område

är forskningsbaserade så att det kan säkerställas

att metoderna för behandling är verkningsfulla. Som

framgår ovan pågår insatser inom kriminalvården för

att förbättra behandlingsinsatserna på detta område.

Någon anledning till ett uttalande i denna fråga

från utskottets sida föreligger inte. Utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion Ju250 i nu

behandlad del.

I motion Ju361 (kd) efterfrågas brottsstatistik

rörande antalet anmälda sexuella övergrepp mot barn

under 15 år.

I den officiella kriminalstatistik som årligen

utges av BRÅ återfinns uppgifter om bl.a. antalet

anmälda brott, uppdelat på respektive

brottsrubricering, samt antalet lagförda personer,

också det uppdelat på respektive brottsrubricering.

Beträffande statistiken över antalet polisanmälda

sexualbrott har uppgifterna dessutom brutits ned i

antalet brott begångna mot personer under 15 år (se

tabell 1.4 i BRÅ-rapport 2002:13).

Utskottet kan konstatera att kriminalstatistiken

rörande polisanmälda sexualbrott redan idag är

specificerad för sexualbrott begångna mot barn under

15 år. Motionsyrkandet får därför anses tillgodosett

genom den statistik som tas fram av BRÅ. Riksdagen

bör avslå motion Ju361 i nu behandlad del.

I motion Ju283 (v) anförs att situationen för

äldre och funktionshindrade brottsoffer bör utredas.

Utskottet har tidigare nämnt att regeringen

inrättat ett Nationellt råd för kvinnofrid, som

skall vara ett forum där regeringen kan utbyta

erfarenheter och idéer med företrädare för

organisationer och forskare som är engagerade i

frågor som rör våld mot kvinnor samt uppmärksamma

problemområden som behöver åtgärdas. Två av de

särskilt prioriterade arbetsområden som rådet skall

fokusera på är våld mot kvinnor med funktionshinder

och våld mot äldre kvinnor.

Rådet har i sin delrapport avseende verksamheten

fram t.o.m. juni 2002 redovisat vad man gjort på

bl.a. dessa områden och vilka slutsatser man kunnat

dra.

Beträffande funktionshindrade kvinnor som utsätts

för våld anför rådet att situationen för denna grupp

kan vara mycket svårtolkad, svårutredd och komplex

eftersom flera parter kan vara inblandade, dels som

förövare, dels som en del i omsorgen kring den

funktionshindrade kvinnan. Kvinnor med

funktionshinder anmäler t.ex. sällan övergrepp då de

ofta befinner sig i ett beroendeförhållande till

förövaren, antingen denne är nära anhörig eller

personal. Rådet vill i första hand uppmärksamma de

specifika rättssäkerhetsaspekter som kan komplicera

utredningar gällande övergrepp på funktionshindrade

kvinnor. Rådet gav i september 2001 ut skriften När

man slår mot det som gör ont - våld mot kvinnor med

funktionshinder.

Beträffande våld mot äldre kvinnor anför rådet att

kunskaperna om sådant våld fortfarande är mycket

bristfälliga. Få äldre kvinnor anmäler det våld som

de utsätts för i hemmet, och bara en bråkdel av det

våld som förekommer mot äldre kvinnor kommer till

allmän kännedom. Många äldre kvinnor har levt i

förhållanden där våldet har förekommit som ett

''''''''''''''''''''''''''''''''naturligt'''''''''''''''''''''''''''''''' mönster i familjen. Äldre kvinnor som

utsätts för våld ber därför ofta inte om hjälp.

Rådet gav i mars 2002 ut skriften Han var väl inte

alltid så snäll - våld mot äldre kvinnor. Som nämnts

ovan skall rådet slutföra sitt uppdrag i juni 2003.

Utskottet instämmer i vad motionärerna anför om

betydelsen av att äldre och funktionshindrade

uppmärksammas som en brottsoffergrupp med särskilda

och, i förhållande till andra brottsofferkategorier,

delvis annorlunda behov. Motionärernas önskemål får

emellertid för närvarande anses tillgodosedda genom

de studier som relativt nyligen gjorts inom ramen

för regeringens råd för kvinnofrid. Utskottet är

inte berett att förespråka något uttalande från

riksdagens sida i denna fråga utan föreslår att

riksdagen avslår motion Ju283 i nu behandlad del.

Rättsligt biträde för målsäganden

och anhöriga m.m.

I detta avsnitt behandlas yrkanden om

rättsligt biträde och stödpersoner till

personer utsatta för brott och deras

anhöriga. Utskottet föreslår att

motionsyrkandena avslås. Utskottet hänvisar

bl.a. till gällande reglering på området.

Jämför reservation 26 (m, c).

I motion Ju249 (c) anförs att flickor och kvinnor

bör kunna beviljas rättshjälp innan polisanmälan

gjorts. I motion A242 (kd) anförs att kvinnor som

utsatts för misshandel eller våldtäkt skall ha rätt

till bl.a. juridiskt biträde under hela

förundersökningen och rättegången.

Genom lagen (1988:609) om målsägandebiträde

infördes en rätt för målsägande att på statens

bekostnad få ett särskilt biträde - ett

målsägandebiträde - under förundersökning och

rättegång rörande vissa brott. Rätten tillkommer

inte bara målsägande som är parter i rättegången

utan även sådana målsägande som endast skall höras i

anledning av brottet.

En förundersökning skall inledas så snart det på

grund av angivelse eller av annat skäl finns

anledning att anta att ett brott som hör under

allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 §

rättegångsbalken).

Enligt lagen om målsägandebiträde skall, när

förundersökning har inletts, ett målsägandebiträde

förordnas i mål om vissa brott. Det rör sig för det

första om sexualbrott, om det inte är uppenbart att

målsäganden saknar behov av biträde. Vidare rör det

sig om brott mot liv och hälsa och brott mot frihet

och frid, under förutsättning att fängelse kan följa

på brotten, och mål om rån eller grovt rån eller

försök, förberedelse eller stämpling till sådant

brott, allt under förutsättning att det med hänsyn

till målsägandens personliga relation till den

misstänkte eller andra omständigheter kan antas att

målsäganden har behov av ett sådant biträde.

Slutligen kan, efter en lagändring den 1 juli 2001

(prop. 2000/01:79, bet. JuU20, rskr. 205, SFS

2001:230), målsägandebiträde förordnas i mål om

annat brott på vilket fängelse kan följa, t.ex.

brott mot besöksförbud, om det med hänsyn till

målsägandens personliga förhållanden och övriga

omständigheter kan antas att målsäganden har ett

särskilt starkt behov av ett sådant biträde (1 §).

Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens

intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till

målsäganden. Målsägandebiträdet skall bistå

målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i

anledning av brottet, om detta inte görs av

åklagaren (3 §). Målsägandebiträde förordnas på

begäran av målsäganden eller när det annars finns

anledning till det. Till målsägandebiträde får

förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå

eller någon annan som är lämplig för uppdraget. I

huvudsak gäller rättegångsbalkens regler om

rättegångsbiträde för målsägandebiträde (4 §).

Målsägandebiträdet har rätt till ersättning enligt

samma principer som gäller för ett biträde enligt

rättshjälpslagen (5 §).

Av 13 a § förundersökningskungörelsen (1947:948)

följer bl.a. att i de fall där brottet är sådant att

det kan komma i fråga att förordna målsägandebiträde

eller att meddela besöksförbud skall målsäganden så

snart som möjligt underrättas om de regler som

gäller för förordnande därom.

Enligt vad utskottet har inhämtat från

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren är problemet

med att inte alla målsägande som är i behov av ett

måls-ägandebiträde under förundersökningen får det

uppmärksammat inom myndigheterna. En översyn av

gällande föreskrifter på området samt behovet av

ytterligare utbildningsinsatser görs för närvarande

där.

Utskottet har inhämtat att Rikspolisstyrelsen,

Riksåklagaren och Domstolsverket i samband med

arbetet med det ovan nämnda regeringsuppdraget att

utarbeta en metod för kvalitetsutveckling inom

brottsofferområdet har genomfört en

enkätundersökning bland målsägande. I

enkätundersökningen, som genomfördes i samband med

domstolsförhandlingar, svarade målsägandena bl. a.

på frågan om de under förundersökningen fick någon

information från polisen om möjligheterna att få ett

målsägandebiträde förordnat för sig.

Undersökningsresultatet bearbetas och analyseras för

närvarande vid Rikspolisstyrelsen. Bedömningen inom

Rikspolisstyrelsen är att polisens insatser att

informera målsägandena om möjligheterna att få

målsägandebiträde varierar från polisman till

polisman. Insatser för att förmå alla polismän att

ta ett lika stort ansvar i detta avseende kommer att

vidtas.

Utskottet behandlade liknande yrkanden senast i

februari 2002 (bet. 2001/02:JuU11 s. 21 f).

Utskottet konstaterade då att den nuvarande

regleringen på området ger möjlighet för de kvinnor

som så önskar att få juridiskt biträde i de

situationer som motionärerna då efterlyste.

Utskottet har - såvitt avser yrkandet i motion

A242 - inte någon annan uppfattning idag. När det

gäller begäran i motion Ju249 om möjligheten till

rättsligt biträde innan polisanmälan gjorts kan

utskottet i och för sig se situationer där viss

juridisk rådgivning skulle kunna vara värdefull för

brottsoffret. I dessa situationer torde dock

stödbehovet i första hand vara av mer medmänsklig

karaktär, t.ex. för att få målsäganden att känna sig

trygg och våga anmäla brottet. För att lämna sådant

stöd torde främst socialtjänsten och

brottsofferjourerna spela en viktig roll. Utskottet

avstyrker bifall till motionerna Ju249 och A242 i nu

behandlade delar.

I motionerna Ju250 och Ju369 (båda m) påtalas

behovet av stödpersoner i olika sammanhang, bl.a.

för målsäganden i domstol, för misshandlade kvinnor

och till barn i familjer där det förekommer

kvinnomisshandel.

En målsägande som skall höras med anledning av

åklagarens talan får ha med sig en lämplig person

som personligt stöd. En sådan stödperson skall om

möjligt underrättas om rättegången (20 kap. 15 §

rättegångsbalken). Stödpersonen har rätt att närvara

vid rättegången. En stödperson har också rätt att

närvara vid förhör under förundersökningen, om inte

närvaron är till men för utredningen (23 kap. 10 §

tredje stycket rättegångsbalken). En stödperson är

till skillnad från målsägandebiträdet inte förordnad

av rätten och har inte rätt till ersättning av

allmänna medel.

Av 13 a § förundersökningskungörelsen (1947:948)

följer bl.a. att måls-äganden, då det inte är

uppenbart att det inte behövs eller då det inte är

förenat med betydande svårighet, så snart som

möjligt skall ges information om reglerna för

stödperson och om vilka myndigheter, organisationer

och andra som kan lämna stöd och hjälp.

Utskottet har ingen annan uppfattning än

motionärerna rörande betydelsen av att målsäganden

får ett tillräckligt stöd under förundersökningen

och i domstol. Systemet med stödpersoner fyller här

en mycket viktig funktion. Mot vad som anförs i

motionerna Ju250 och Ju369 måste utskottet anmärka

att det visserligen finns regler om stödpersoner i

rättegångsbalken. Som framgått förordnas de

emellertid inte av rätten. Det finns alltså, till

skillnad från vad som gäller för målsägandebiträde,

inga begränsningar i fråga om rätten till stödperson

under förundersökning och rättegång. Utskottet kan

inte se annat än att regleringen på området är

ändamålsenligt utformad. Här behandlade

motionsyrkanden är tillgodosedda genom gällande

regler, och de bör avstyrkas.

Unga brottsoffer

I detta avsnitt behandlas olika åtgärder för

att ge stöd till unga brottsoffer. Utskottet

föreslår, bl.a. med hänvisning till gällande

reglering och pågående utredningsarbete, att

samtliga motionsyrkanden avslås. Jämför

reservation 27 (m, fp, kd, c).

I motionerna Ju224 (kd), Ju234 (fp), Ju244 (s),

Ju249 (c), Ju253 (m), Ju334 (s) och So510 (c) anförs

att barn som bevittnar våld inom familjen bör ges

brottsofferstatus i brottmålsprocessen och därmed

bl.a. kunna inträda i rättegången och erhålla

skadestånd.

Utskottet börjar med att anmärka att begreppet

brottsoffer är okänt i den straffprocessuella

lagstiftningen. Den som har blivit utsatt för ett

brott är målsägande. Det sagda hindrar inte att en

person som inte är målsägande ändå kan ha drabbats

av verkningarna av ett brott och alltså i denna

bemärkelse vara ett offer för brott. Detta kan t.ex.

gälla barn i familjer där det förekommer våld. Ett

sådant barn kan också, som strax framgår, ha rätt

till skadestånd på civilrättsliga grunder.

Målsägande är den mot vilken brott är begånget

eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada

(20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken). En

målsägande kan inträda i brottmålsrättegången som

part när han eller hon framställer ett yrkande om

ansvar eller skadestånd. I praxis har kretsen av

personer som är att anse som målsägande och därmed

kan inträda i processen som part hållits relativt

snäv. I 20 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken

finns ett undantag för fall när någon dödats genom

brott. I de fallen får den avlidnes anhöriga, t.ex.

den avlidnes barn, samma rätt att som målsägande i

brottmålsprocessen bl.a. föra talan med anledning av

brottet. Av det nu anförda följer att ett barn som

bevittnat icke dödligt våld inom familjen, men som

själv inte blivit utsatt för någon brottslig

handling, inte är att anse som en målsägande som kan

inträda i brottmålsprocessen.

Den nu redovisade regleringen avser endast barnets

processuella ställning i brottmålsprocessen. Barnets

rätt till skadestånd på grund av åsamkad

personskada, t.ex. i form av psykiskt lidande av

övergående eller bestående art, regleras i

skadeståndslagen (1972:207). För att barnet skall

anses berättigat till sådant skadestånd krävs i och

för sig inte att barnet blivit utsatt för ett brott,

det avgörande för skadeståndsskyldigheten är om

någon bedöms uppsåtligen eller av vårdslöshet ha

vållat barnets skada. En talan om sådant skadestånd

handläggs som ett tvistemål vid tingsrätten.

Reglerna i rättegångsbalken om domstolens

sammansättning och om sammanläggning av mål, s.k.

kumulation, innebär ett hinder mot att ett brottmål

rörande t.ex. misshandel mot barnets mor och ett

tvistemål rörande barnets skadeståndstalan mot samma

man som är åtalad i brottmålet läggs samman (jfr 1

kap. 3a-3b §§ samt 22 kap. 1 § rättegångsbalken).

Som nämnts ovan föreslår regeringen i

propositionen Stärkt skydd för barn i utsatta

situationer m.m. (prop. 2002/03:53) att en ny

särskild straffskärpningsgrund införs i 29 kap. 2 §

brottsbalken. Enligt den föreslagna lydelsen av

bestämmelsen skall såsom en försvårande omständighet

vid bedömningen av straffvärdet - utöver vad som

gäller idag - beaktas om brottet varit ägnat att

skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess

förhållande till en närstående person. I den

allmänna motiveringen till bestämmelsen anför

regeringen att den främst syftar till att tydliggöra

och markera att exempelvis brott mot närstående barn

ofta bör åsättas ett högre straffvärde, just därför

att barnet därigenom riskerar att berövas sin

trygghet. Straffskärpningsgrunden är dock inte

begränsad till att enbart gälla de fall då brottet

riktat sig direkt mot ett barn utan bör omfatta även

sådana fall då brottet förövats i närvaro av ett

närstående barn, t.ex. i fall då ett barn tvingas

bevittna att en förälder blir slagen av den andre

föräldern (prop. 2002/03:53 s. 69 f). Utskottet

anför härutöver att bestämmelsen också torde kunna

komma till användning om en person som tillhör

närståendekretsen t.ex. misshandlar, eller blir

misshandlad av, en tredje person (se 2002/03:JuU1y).

I den nu nämnda propositionen redogör regeringen

också för sina överväganden kring huruvida

misshandelsbegreppet bör utvidgas, t.ex. vid s.k.

psykiskt våld mot barn samt vid försummelser att

tillgodose barnens behov. Regeringen redovisar också

sin syn på om misshandelsbrott mot barn bör

särregleras. Regeringen delar i dessa frågor

Kommitténs mot barnmisshandel uppfattning i

betänkandet Barnmisshandel - Att förebygga och

åtgärda (SOU 2001:72) och stannar för att inte nu

föreslå några förändringar i misshandelsbrottet.

I propositionen anför regeringen vidare att det

finns skäl att fortsätta arbetet med nu aktuella

frågor och därvid analysera om det finns möjligheter

att ytterligare förstärka barns skydd mot våld i

hemmet. Det får enligt regeringen inte råda något

tvivel om att barn som direkt eller indirekt drabbas

av våld ges ett så fullgott rättsligt skydd som

möjligt (prop. 2002/03:53 s. 69).

Enligt 5 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453)

skall socialnämnden verka för att barn och ungdomar

växer upp under trygga och goda förhållanden. I

5 kap. 11 § i samma lag anges att socialnämnden bör

verka för att den som utsatts för brott och dennes

anhöriga får stöd och hjälp. Ansvaret för att barn

får erforderlig barnpsykiatrisk behandling vilar på

det landsting där barnet är bosatt.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att

barns utsatta situation i familjer där våld

förekommer på alla sätt måste uppmärksammas.

Utskottet instämmer också i vad regeringen anför i

propositionen om stärkt skydd för barn i utsatta

situationer om att barn som drabbas av våld måste

ges ett så fullgott skydd som möjligt och välkomnar

att regeringen avser att fortsätta arbetet med dessa

frågor och analysera om det finns möjligheter att

ytterligare förstärka barns skydd mot våld i hemmet.

Samhällets insatser för dessa barn måste

prioriteras på olika sätt. Många av barnen är t.ex.

i behov av barnpsykiatrisk behandling. Barnen och

deras mödrar har också ofta ett behov av hjälp och

stöd på olika sätt från bl.a. de sociala

myndigheterna, såväl i en akut fas som mer

långsiktigt. Den reglering som idag finns för detta

stöd framstår enligt utskottet som i huvudsak

ändamålsenligt utformad. Härtill kommer regeringens

förslag i propositionen Stärkt skydd för barn i

utsatta situationer. I denna del finns således en

samsyn mellan utskottet och motionärerna. Utskottet

är emellertid i detta sammanhang inte berett att

förespråka en ändring av den nuvarande

processrättsliga systematiken där i princip endast

den som utsatts för brott är målsägande och kan

inträda i brottmålsprocessen.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju224, Ju234, Ju244, Ju249, Ju253, Ju334 och So510 i

här aktuella delar.

I motion Ju251 (m) anförs att samhället bör öka

stödet för unga brottsoffer. Motionären anför bl.a.

att ungdomar som rånar andra ungdomar är ett ökande

fenomen i främst Stockholm, men även i andra svenska

städer, och anför att gärningsmannens

kommun/socialdistrikt borde ha det ekonomiska

ansvaret för stödet till brottsoffret.

Enligt 5 kap. 11 § socialtjänstlagen (2001:453)

bör socialnämnden verka för att bl.a. den som

utsatts för brott får stöd och hjälp. Av 2 kap. 2 §

följer att det är socialtjänsten i den kommun där

brottsoffret vistas som har ansvaret för detta

stöd.

Ett exempel på konkreta insatser för unga

brottsoffer är den verksamhet med stödcentrum för

unga brottsoffer som bedrivs bl.a. i Stockholm.

Den 1 juni 1999 startade Socialtjänstförvaltningen i

Stockholms stad och Polismyndigheten i Stockholms

län tillsammans en försöksverksamhet med ett

stödcentrum för unga brottsoffer. Verksamheten

riktar sig till alla unga brottsoffer - oavsett i

vilken kommun eller stadsdel dessa bor - som

polisanmält att de blivit utsatta för brott såsom

personrån, misshandel, våldtäkt och olaga hot i City

polismästardistrikt. Det övergripande syftet med

verksamheten är att hjälpa och stödja brottsoffren

samt att få gärningsmännen att upphöra med sin

kriminella verksamhet. Verksamheten finansieras av

socialtjänstförvaltningen (löner) och polisen

(lokaler, telefon etc.). Inledningsvis erhölls även

bidrag från Brottsofferfonden. I verksamheten, som

permanentades år 2001, är tre socionomer anställda

och dessutom är ett tjugotal frivilliga stödpersoner

engagerade. Stödpersonerna är rekryterade bland

juridikstuderande vid Stockholms universitet.

Verksamheten bedrivs främst i form av stödsamtal

till brottsoffren och medföljandestöd i samband med

rättegångar. Härutöver erbjuds även medling mellan

brottsoffer och gärningsman. Enligt uppgift från

verksamhetsansvariga på Stödcentrum för unga

brottsoffer etableras en klientkontakt med ca 40 %

av alla brottsoffer som kontaktas genom brev från

centret. En verksamhet med den i Stockholm som

förebild har startats i Eskilstuna kommun. Vidare

planeras ytterligare ett projekt i Skärholmen och på

sikt ett i Stockholms västra förorter.

Utskottet instämmer i vad motionären bakom motion

Ju251 anför om behovet av stöd till unga

brottsoffer. Utskottet ser också mycket positivt på

den typ av verksamhet som bedrivs för unga

brottsoffer i bl.a. Stockholm. Det är naturligtvis

angeläget att det runt om i Sverige finns en

genomtänkt form av stöd till brottsoffer, såväl unga

som vuxna. Möjligheter finns att vid uppstartande av

sådan verksamhet ansöka om visst statligt stöd,

t.ex. från Brottsofferfonden och Brottsförebyggande

rådet. Några tungt vägande skäl att överflytta det

ekonomiska ansvaret för stöd till brottsoffer från

offrets hemkommun till gärningsmannens kan utskottet

inte se, särskilt som stödinsatserna för

brottsoffret lämpligen ges i brottsoffrets

hemkommun. Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion Ju251 i nu behandlad del.

Reservationer

1. Allmänt om brottsoffer (punkt 1)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan

Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin

Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju320 yrkande 1,

2002/03:Ju364 yrkande 17 och 2002/03:Ju369 yrkande 1

samt avslår motionerna 2002/03:Ju312 yrkande 2 och

2002/03:So451 yrkande 1.

Ställningstagande

En viktig uppgift för rättsväsendet är att skipa

rättvisa och att återupprätta brottsoffret. Att

utreda brott, gripa och lagföra gärningsmannen är

fortfarande rättsstatens första och viktigaste

skyldighet gentemot brottsoffren. I detta ligger

även att straffsystemet kan uppfattas som rättvist

och att påföljderna blir tillräckligt ingripande.

Att utsättas för brott utgör en grov och allvarlig

kränkning av den personliga integriteten. Det är

därför mycket viktigt att samhället i sitt bemötande

av brottsoffer ger dem sitt reservationslösa stöd.

Två grundläggande principer måste därför gälla i

mötet mellan den som utsatts för brott och

myndigheter av skilda slag. För det första skall

brottsoffrets rättigheter ges samma prioritet som

den misstänktes. För det andra får myndigheter

aldrig agera så att brottsoffrets problem på något

sätt ökar.

Det bör ankomma på regeringen att beakta det

anförda i det fortsatta arbetet med att förbättra

situationen för brottsoffren.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna

Ju320, Ju364 och Ju369 i nu behandlade delar. Övriga

här behandlade motioner bör däremot inte föranleda

någon åtgärd från riksdagens sida.

2. Allmänt om brottsoffer (punkt 1)

av Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:So451 yrkande 1 samt avslår

motionerna 2002/03:Ju312 yrkande 2, 2002/03:Ju320

yrkande 1, 2002/03:Ju364 yrkande 17 och

2002/03:Ju369 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi lever idag i ett samhälle där kön är den mest

genomgripande kategorisering som existerar. Denna

könsmaktsordning innebär att kvinnor systematiskt

underordnas män och att kvinnor utsätts för våld och

övergrepp av män. Myndigheterna inom rättsväsendet

spelar en nyckelroll för arbetet mot bl.a.

sexualiserat våld. Dessa myndigheters arbete med

samverkan och utbildning rörande sexualiserat våld

bör följas upp. Regeringen bör i regleringsbreven

för dessa myndigheter ange krav på rapportering och

utveckling av arbetet mot sexualiserat våld.

Detta innebär att jag ställer mig bakom motion

So451 i nu behandlad del. Beträffande övriga här

behandlade motioner instämmer jag med majoriteten.

3. Åtgärder mot våld mot kvinnor och barn

(punkt 2)

av Alice Åström (v) och Johan Linander (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju208,

2002/03:Ju249 yrkande 8 och 2002/03:Ju348.

Ställningstagande

Våld mot kvinnor och barn måste bekämpas betydligt

mer effektivt. Samhällets mål måste vara en

nollvision avseende våld mot kvinnor och barn. För

att uppnå detta krävs omfattande åtgärder. Alla

samhällets aktörer måste se över vad som kan göras

och samverka för att öka kvinnors och barns trygghet

och förebygga brott. Riksdagen bör ge regeringen i

uppdrag att ta initiativ till ett åtgärdsprogram för

att effektivt förebygga mäns hot och våld mot

kvinnor samt för genomförande av en nationell

nollvisionskampanj rörande våld mot kvinnor och

barn.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna

Ju208 och Ju348 samt motion Ju249 i nu behandlad

del.

4. Haverikommission vid dödligt våld (punkt 3)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe

Johnsson (m), Johan Linander (c), Hillevi

Engström (m) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:Ju234 yrkande 1 och

2002/03:Ju253 yrkande 1.

Ställningstagande

Att någon berövas livet efter våld inom hemmets fyra

väggar är inte bara ett familjetrauma, utan också

ett misslyckande för samhället. Varje gång en kvinna

eller ett barn mister livet genom ett brott begånget

av en närstående bör en utredning göras om de

bakomliggande orsakerna och hur katastrofen hade

kunnat undvikas. Det kan t.ex. handla om hur och i

vilken utsträckning polisen och de sociala

myndigheterna agerat för att ge kvinnan eller barnet

skydd. Genom tillsättande av en sådan

"haverikommission" kan vi lära av misstagen,

förbättra det förebyggande arbetet och även verka

för att samhällets resurser används på det bästa och

mest effektiva sättet.

Enligt vår mening bör en försöksverksamhet med

dödsorsaksutredningar avseende såväl barn som

kvinnor genomföras. Beträffande

dödsorsaksutredningar avseende barn kan en sådan

verksamhet starta genast eftersom saken redan är

tillräckligt utredd. Regeringen bör få i uppdrag att

vidta erforderliga åtgärder med anledning av vad vi

anfört.

Det sagda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna Ju234 och Ju253 i berörda delar.

5. Trygghetspaket för hotade kvinnor (punkt 5)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd) och

Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju234 yrkande 6,

2002/03:Ju363 yrkandena 1-3 och 2002/03:A242 yrkande

37 samt avslår motion 2002/03:Ju288.

Ställningstagande

Det är av största vikt att hotade kvinnor har

tillgång till trygghetspaket och larm. Även hotade

vittnen bör ha rätt till sådan utrustning. Enligt

vår uppfattning måste utrustning av detta slag

finnas tillgänglig för alla som har behov av den.

Idag förekommer det att hotade personer får stå i kö

för att få skyddsutrustning, vilket vi finner

oacceptabelt. Även annat skydd såsom hundar och

livvakt bör finnas tillgängligt för den som har

behov av det. Hotade kvinnor bör också få möjlighet

att i undantagsfall använda någon form av tårgas-

eller pepparspray i självförsvar. Det får ankomma på

regeringen att undersöka de faktiska behoven och

återkomma till riksdagen med förslag på

tilläggsbudget om det behövs.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna Ju234, Ju363 och A242 i här behandlade

delar. Motion Ju288 bör däremot avslås av riksdagen.

6. Utvärdering av fridskränkningsreformen

(punkt 6)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Hillevi

Engström (m) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju260,

2002/03:Ju363 yrkande 7 och 2002/03:A242 yrkande 33.

Ställningstagande

Avsikten med den nya bestämmelsen om grov

kvinnofridskränkning var att mindre grova men

upprepade brott mot samma kvinna skulle bedömas som

allvarligare brott än vad som varit fallet tidigare.

Vid en första uppföljning av tillämpningen av lagen,

utförd av BRÅ, har det visat sig att endast en

mindre del av alla polisanmälningar om grov

kvinnofridskränkning lett till åtal och att straffen

för brottet legat relativt lågt i förhållande till

den tillämpliga straffskalan. Regeringen bör snarast

genomföra en utvärdering av den nya lagen och

utifrån resultaten föreslå ändringar i

lagstiftningen.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion

Ju260 samt motionerna Ju363 och A242 i nu behandlade

delar. Motion Ju234 i nu behandlad del bör däremot

avslås.

7. Straffskalan för grov kvinnofridskränkning

(punkt 7)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe

Johnsson (m), Hillevi Engström (m) och Karin

Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju234 yrkande 13.

Ställningstagande

Införandet av brottet grov kvinnofridskränkning var

en angelägen reform som visat sig ha spelat en stor

roll för att få fler förövare fällda för gärningar

som tidigare hamnade i en juridisk gråzon. Vi anser

dock att samhället skall se allvarligare på denna

typ av brott och att straffminimum för

kvinnofridsbrott därför skall vara fängelse minst

ett år. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma

till riksdagen med ett lagförslag med denna

innebörd.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion

Ju234 i nu behandlad del. Övriga här behandlade

motionsyrkanden bör däremot, på av majoriteten

anförda skäl, inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

8. Våldtäkt (punkt 8)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan

Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin

Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju234 yrkande

14, 2002/03:Ju249 yrkande 17, 2002/03:Ju332 yrkande

3, 2002/03: Ju363 yrkandena 8 och 9 samt

2002/03:A242 yrkande 39 samt avslår motionerna

2002/03:Ju332 yrkandena 1 och 2 samt 2002/03:So451

yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att det förhållande att en kvinna själv

försatt sig i vanmakt, t.ex. genom att berusa sig

eller ta droger, inte bör medföra att den som

utnyttjar kvinnans värnlöshet och förgriper sig på

henne sexuellt därför inte skall kunna dömas för

våldtäkt. Vi anser att riksdagen nu bör ge

regeringen till känna att den fortsatta beredningen

av Sexualbrottskommitténs förslag bör inriktas

särskilt på att bl.a. utarbeta ett förslag till

lagstiftning med den innebörden att den som

tilltvingar sig sexuellt umgänge genom att utnyttja

offrets oförmåga att värja sig på grund av

självförvållad berusning skall dömas för våldtäkt.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna

Ju234, Ju249, Ju332, Ju363 och A242 i nu behandlade

delar. Övriga här aktuella motionsyrkanden bör

däremot avslås av riksdagen.

9. Påföljder för sexualbrott (punkt 9)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och

Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:A315 yrkande 9 i denna del.

Ställningstagande

Straffen för sexualbrott är för låga i förhållande

till hur allvarliga dessa brott är. Endast den nedre

delen av straffskalan utnyttjas av domstolarna,

något som måste ändras. Det får ankomma på

regeringen att i samband med beredningen av

Sexualbrottskommitténs betänkande överväga åtgärder

på området och återkomma till riksdagen med förslag

på erforderlig lagstiftning.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion A315

i nu behandlad del.

10.Preskription av sexualbrott mot barn

(punkt 10)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd),

Johan Linander (c) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju328.

Ställningstagande

Barn som utsätts för incestbrott förtränger ofta det

inträffade. Det kan medföra att brottet inte

uppdagas förrän långt senare, kanske inte förrän i

vuxen ålder. I vuxen ålder kan brottsoffret behöva

ytterligare tid för att överväga anmälan av brottet.

Detta motiverar att det inte finns någon

preskriptionstid för bl.a. incestbrott. Vid

beredningen av Sexualbrottskommitténs betänkande bör

regeringen beakta vad vi nu anfört. I sitt kommande

förslag till lagstiftning på området bör regeringen

utforma bestämmelsen om preskription av sexualbrott

mot barn på så sätt att preskriptionstiden förlängs.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion

Ju328.

11.Misshandel av kvinnor och barn (punkt 11)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och

Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:Ju236 yrkande 3,

2002/03:Ju253 yrkande 4 och 2002/03:A315 yrkande 9 i

denna del.

Ställningstagande

Vi anser att det är oacceptabelt att påföljden för

misshandel mot en närstående kvinna stannar vid

villkorlig dom med samhällstjänst. Det rör sig i

dessa fall om allvarliga brott som regelmässigt bör

rendera ett fängelsestraff. Även straffen för våld

mot barn är regelmässigt för låga. Endast den lägre

delen av straffskalan tillämpas av domstolarna.

Regeringen bör låta utreda påföljdssystemet med

avseende på dessa typer av brott och därefter

återkomma till riksdagen med förslag på erforderliga

lagändringar.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna

Ju236, Ju253 och A315 i nu behandlade delar.

12.Könsstympning (punkt 12)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe

Johnsson (m), Johan Linander (c), Hillevi

Engström (m) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju233 yrkandena 1 och 3.

Ställningstagande

Könsstympning är ett mycket allvarligt brott och

innebär en kränkning av den drabbades mänskliga

rättigheter. Sådana brott måste därför bekämpas på

ett kraftfullt och effektivt sätt. Trots

straffskärpning och andra lagstiftningsåtgärder

könsstympas barn och unga kvinnor som bor i Sverige.

Det sker antingen här eller i deras tidigare

hemländer. Det har också visat sig att religiösa

ledare uppmanat eller hjälpt föräldrar till

möjligheten att könsstympa sina barn. Såvitt vi

känner till har ingen lagförts i Sverige för

könsstympning.

Effektiva åtgärder måste vidtas för att tillse att

misstänkta fall kommer till polis och åklagares

kännedom och resulterar i åtal och påföljande

domstolsprövning. Det gäller inte bara dem som utför

könsstympningen utan även föräldrar som låter sina

barn bli könsstympade och rådgivare som förmår andra

till brott mot könsstympningslagen. Om detta inte

sker kan det tolkas som att könsstympning är ett

brott som samhället inte tycker att det är värt att

beivra.

Det får ankomma på regeringen att vidta de

åtgärder som föranleds av vad vi nu anfört. Detta

innebär att vi ställer oss bakom motion

2002/03:Ju233 i nu aktuella delar.

13.Polisens insatser (punkt 14)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan

Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin

Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju234 yrkande 2,

2002/03:Ju249 yrkande 10, 2002/03:Ju253 yrkande 5

och 2002/03:Ju363 yrkande 12 samt avslår motion

2002/03:A242 yrkande 34.

Ställningstagande

Vi anser att polisens insatser mot kvinnovåld måste

förbättras. Det är dels en resursfråga, det behövs

fler och bättre utbildade poliser, dels en fråga om

bättre rutiner och attityder bland poliserna. Våld

inom hemmets väggar får inte betraktas som mindre

allvarliga ordningsstörningar, utan måste tas på

största allvar. Att utreda brott rörande våld inom

familjen ställer särskilda krav på utredarnas

kompetens och arbetssätt. Regeringen bör vidta

åtgärder för att dels se till att polismyndigheterna

är rätt organiserade för att bekämpa denna typ av

brott, t.ex. genom inrättande av särskilda

familjevåldsenheter, dels tillförsäkra att alla

poliser får den utbildning och handledning som krävs

för att de skall betrakta dessa brott som de

allvarliga gärningar det rör sig om. Regeringen bör

också vidta erforderliga åtgärder för att tillse att

bestämmelsen i 2a § förundersökningskungörelsen

(1947:948) om maximalt tre månaders handläggningstid

vid bl.a. misshandel av barn efterföljs ute på

polismyndigheterna.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna

Ju234, Ju249, Ju253 och Ju363 i nu behandlade delar.

Motion A242 i nu behandlad del bör däremot avslås.

14.Socialtjänstens skyldighet att anmäla brott

(punkt 15)

av Beatrice Ask (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m), Johan Linander (c) och Hillevi

Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju279 yrkande 3.

Ställningstagande

Vi anser att det skall införas en lagreglerad

skyldighet för socialtjänsten att polisanmäla alla

brott rörande våld och hot mot person som kommer

till dess kännedom. Personalen inom socialtjänsten

har inte den typ av kompetens som krävs för att göra

lämplighetsavvägningar av i vilka fall en

polisanmälan bör göras. Med den tvingande

bestämmelse som vi föreslår ökar möjligheterna till

hjälp åt det drabbade offret samtidigt som

möjligheterna till lagföring ökar och en del av

mörkertalet synliggörs. Med en sådan ordning skulle

många fall av t.ex. kvinnomisshandel som idag inte

kommer till polisens kännedom bli anmälda.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med

förslag på erforderlig lagstiftning. Detta innebär

att vi ställer oss bakom motion Ju279 i nu behandlad

del.

15.Sekretessåtgärder till skydd för hotade

kvinnor (punkt 16)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och

Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju250 yrkande 2 samt avslår

motion 2002/03:Ju249 yrkande 7.

Ställningstagande

Hotade och misshandlade kvinnor kan på olika sätt få

sina personuppgifter skyddade för att kunna leva ett

någorlunda normalt liv utan risk för att bli utsatta

för hot eller våld från samma man. Dessvärre

förekommer det alltför ofta att olika myndigheter av

okunskap röjer kvinnans adress för mannen vilket

leder till ökad otrygghet och annat lidande för

kvinnan. Åtgärder måste vidtas så att

sekretessbelagda uppgifter om kvinnan inte lämnas ut

av misstag. Det får ankomma på regeringen att

säkerställa att personalen på berörda myndigheter

erhåller tillräcklig kunskap om regelverket på

området.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion

Ju250 i nu behandlad del. Motion Ju249 i nu

behandlad del bör dock, på av majoriteten anförda

skäl, avslås.

16.Sekretessåtgärder till skydd för hotade

kvinnor (punkt 16)

av Johan Linander (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 16

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju249 yrkande 7 samt avslår

motion 2002/03:Ju250 yrkande 2.

Ställningstagande

I de fall där hotbilden är så allvarlig att en

kvinna och hennes eventuella barn måste få hjälp med

att bl.a. flytta utomlands är det socialtjänsten som

skall hjälpa till med det praktiska arrangemanget

och finansiera flytten. Det har emellertid visat sig

att socialtjänsten ibland inte har tillräcklig

kompetens för att genomföra arrangemanget. Eftersom

det är mycket viktigt att dessa kvinnor får

kompetent hjälp vill vi flytta över ansvaret för det

praktiska genomförandet och finansieringen till

Rikspolisstyrelsen. Det får ankomma på regeringen

att vidta de åtgärder som krävs för att åstadkomma

detta.

Detta innebär att jag ställer mig bakom motion

Ju249 i nu behandlad del. Motion Ju250 i nu

behandlad del bör däremot inte föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

17.Bemötande av brottsoffer m.m. (punkt 17)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan

Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin

Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:Ju249 yrkande 12,

2002/03:Ju312 yrkande 1, 2002/03:Ju320 yrkande 2 och

2002/03:Ju363 yrkande 17.

Ställningstagande

Vi anser att det är viktigt att på alla sätt öka

brottsoffrens känsla av trygghet. Samtidigt är det

också angeläget att se till att de känner sig

delaktiga i den rättsprocess där de själva är

målsägande. Det finns visserligen redan en

skyldighet för polisen att informera den drabbade om

utredningen och vart denne kan vända sig för att få

hjälp och stöd. Informationen till brottsoffren

fungerar emellertid i praktiken inte

tillfredsställande. Ett sätt bland många att

förbättra informationen till målsägandena skulle

kunna vara att förse alla som polisanmäler ett brott

med en informationsbroschyr innehållande svar på de

vanligaste frågorna som brottsoffer har. Det är

också mycket vanligt att åklagare varken träffar

eller talar med målsäganden innan huvudförhandlingen

äger rum. Enligt vår mening måste informationen till

brottsoffren bli bättre.

Regeringen bör därför ges i uppdrag att snarast

vidta åtgärder i syfte att förbättra bemötandet och

informationen till brottsoffren i enlighet med vad

vi nu har anfört.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motionerna Ju249, Ju312, Ju320 och Ju363 i dessa

delar.

18.Information om permissioner (punkt 18)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan

Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin

Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju369 yrkande 3.

Ställningstagande

Det är inte ovanligt att personer som avtjänar

fängelsestraff för övergrepp på t.ex. maka eller

sambo i samband med permission gör sig skyldiga till

nya brott mot samma målsägande. För att ge dessa

brottsoffer en rimlig chans att själva vidta de

åtgärder som de finner nödvändiga och lämpliga för

att skydda sig mot nya övergrepp anser vi att det

skall införas en undantagslös skyldighet att

informera brottsoffret om den dömdes permissioner. I

samband därmed bör också frågor om säkerhet och

skydd diskuteras.

Regeringen bör vidta de åtgärder som föranleds av

vad vi nu anfört.

Vi ställer oss alltså bakom motion Ju369 i här

behandlad del.

19.Ökad kompetens inom rättsväsendet om

brottsoffer (punkt 19)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan

Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin

Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju249 yrkande

11, 2002/03:Ju250 yrkande 7, 2002/03:Ju253 yrkande 3

samt 2002/03:Ju363 yrkandena 13 och 18 samt avslår

motion 2002/03:Ju283 yrkande 2.

Ställningstagande

Det är ytterst viktigt att det satsas ordentligt på

utbildning inom rättsväsendets myndigheter samt

andra myndigheter som kommer i daglig kontakt med

brottsoffer. Utbildning behövs rörande bl.a.

brottsoffrens situation och behov, om krishantering,

kulturskillnader samt bakomliggande orsaker till

våld mot kvinnor. Även barnkompetensen inom hela

rättsväsendet måste öka.

Regeringen bör vidta erforderliga åtgärder för att

säkerställa att adekvat och tillräcklig utbildning

ges till sådan personal som vi nu omnämnt. Detta

innebär att vi ställer oss bakom motionerna Ju249,

Ju250, Ju253 och Ju363 i nu behandlade delar. Motion

Ju283 i nu behandlad del bör däremot avslås av

riksdagen.

20.Ökad kompetens inom rättsväsendet om

brottsoffer (punkt 19)

av Alice Åström (v) och Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 19

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 20. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju283 yrkande 2 samt avslår

motionerna 2002/03:Ju249 yrkande 11, 2002/03:Ju250

yrkande 7, 2002/03:Ju253 yrkande 3 samt

2002/03:Ju363 yrkandena 13 och 18.

Ställningstagande

Brottslighet mot kvinnor kännetecknas ofta av ett

systematiskt förtryck av kvinnan som person. Brotten

begås ofta i hemmet och spänner över ett vitt fält

av brottskategorier. Det är vid mäns våld mot

kvinnor ofta den systematiska kränkningen av kvinnan

som karaktäriserar kvinnans utsatta situation.

Våldet kan eskalera i grad och omfattning, och det

kan gå år utan att offret söker hjälp. När så

äntligen sker är det initiala bemötandet mycket

viktigt. Alla aktörer, bl.a. inom rättsväsendet,

måste ha kunskap om de strukturer som är grunden för

våld mot kvinnor och kunskap om hur mottagandet av

dessa kvinnor skall ske.

Det får ankomma på regeringen att vidta de

åtgärder som erfordras för att kunskaperna om våld

mot kvinnor och de strukturer som detta våld grundas

i ökar inom de myndigheter och instanser som kommer

i kontakt med kvinnliga brottsoffer. Detta innebär

att vi ställer oss bakom motion Ju283 i nu behandlad

del. Övriga här behandlade motionsyrkanden bör, på

de av majoriteten anförda skälen, inte föranleda

någon åtgärd från riksdagen.

21.Kompetens om invandrarkvinnors situation

m.m. (punkt 20)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe

Johnsson (m), Hillevi Engström (m) och Karin

Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 21. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:Ju250 yrkande 4,

2002/03:Ju279 yrkande 2 och 2002/03:Sf226 yrkande

11.

Ställningstagande

Många invandrarkvinnor lever i socialt utanförskap.

Familjen är för många den enda trygghet de har i det

nya landet. Många unga kvinnor från andra kulturer

som försöker anpassa sig till det svenska samhället

får problem att hantera situationen att både vara en

god dotter och samtidigt leva ett normalt liv.

Det finns idag nästan ingen forskning inom detta

område, men erfarenheten hos polis och kvinnojourer

visar dock att anmälningarna om misshandel mot

invandrarkvinnor har ökat. Det är angeläget att det

finns tillräckligt med personal inom bl.a. polis-

och åklagarväsendena samt de sociala myndigheterna

som är särskilt utbildade på frågor om

invandrarkvinnors situation och utsatthet.

Det får ankomma på regeringen att vidta

erforderliga åtgärder, eventuellt i

budgetsammanhang, för att tillse att större insatser

görs för utbildning av personalen inom rättsväsendet

om invandrarkvinnornas situation och särskilda

behov. Detta innebär att vi ställer oss bakom

motionerna Ju250, Ju279 och Sf226 i nu behandlade

delar.

22.Ökad kompetens om samkönat partnervåld

(punkt 21)

av Johan Pehrson (fp) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 22. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:Ju234 yrkande 17 och

2002/03:L249 yrkande 13.

Ställningstagande

Det samkönade partnervåldet följer samma mönster som

råder inom olikkönade parförhållanden. Samhällets

insatser mot våld inom samkönade relationer brister

ibland därför att kunskapen och förmågan att

upptäcka och förstå att det rör sig om

partnerrelaterat våld saknas. För att motverka detta

krävs framförallt utbildningsinsatser inom

sjukvården, socialtjänsten samt inom polisen och de

rättsvårdande myndigheterna.

Det får ankomma på regeringen att vidta

erforderliga åtgärder för att sådana

utbildningsinsatser kommer till stånd inom de

statliga myndigheterna samt för att stimulera sådana

insatser inom kommuner och landsting.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna

Ju234 och L249 i nu behandlade delar.

23.Behandling av misshandlande män (punkt 22)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och

Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 23. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju250 yrkande 8.

Ställningstagande

Män som misshandlar kvinnor är i stor omfattning i

behov av vård och behandling. De måste motiveras

till att bearbeta sitt aggressiva beteende gentemot

kvinnor. Det finns idag metoder för behandling av

män som misshandlar kvinnor. Det är också bra att

ett forskningsbaserat nationellt behandlingsprogram

för misshandlande män utarbetas inom kriminalvården.

Metoderna för behandling av dessa män behöver dock

utvecklas. Ytterligare forskning behövs inom detta

område. Det får ankomma på regeringen att - om

nödvändigt i budgetsammanhang - vidta de åtgärder

som erfordras för att stimulera forskning inom detta

område. Det anförda innebär att vi ställer oss bakom

motion Ju250 i nu behandlad del.

24.Kriminalstatistik rörande sexuella övergrepp

mot barn (punkt 23)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan

Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin

Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 24. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju361 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att den statistik som finns att tillgå

rörande sexuella övergrepp mot barn under 15 år inte

är tillräcklig. Bland annat kan man inte av

statistiken utläsa hur stor del av

polisanmälningarna om sexualbrott mot barn under 15

år som leder till åtal och lagföring i domstol. Inte

heller går det av kriminalstatistiken att utläsa hur

stor del av sexualbrotten mot barn under 15 år som

begås inom familjen. Det får ankomma på regeringen

att vidta erforderliga åtgärder för att mer specifik

statistik utarbetas på detta område.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion

Ju361 i nu behandlad del.

25.Situationen för äldre och funktionshindrade

brottsoffer (punkt 24)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 24

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 25. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju283 yrkande 7.

Ställningstagande

Äldre och funktionshindrade är särskilt sårbara för

att utsättas för brott. Brott mot dessa grupper är

ofta dolda brott som begås i hemmet eller på en

vårdinrättning. Gärningsmännen är inte sällan

anhöriga eller personal på vårdinrättningarna,

vilket gör offren än mer utsatta. Det är mycket

viktigt att personal som kommer i kontakt med dessa

grupper, t.ex. distriktssköterskor och läkare, har

redskap för att på olika sätt kunna hjälpa offret.

Den kartläggning som gjorts inom ramen för

regeringens Råd för kvinnliga brottsoffer är bra.

Mer behöver dock göras, bl.a. bör närmare utredas

hur våld mot dessa grupper kan upptäckas och anmälas

i större utsträckning och hur stöd till offren bäst

utformas. Regeringen bör därför ge

Brottsoffermyndigheten i uppdrag att genomföra

ytterligare utredningsåtgärder avseende situationen

för äldre och funktionshindrade brottsoffer.

Detta innebär att jag ställer mig bakom motion

Ju283 i nu behandlad del.

26.Rättsligt biträde till kvinnliga brottsoffer

(punkt 25)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m), Johan

Linander (c) och Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 25

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 26. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:Ju249 yrkande 9 och

2002/03:A242 yrkande 38.

Ställningstagande

Målsägandebiträde förordnas enligt min mening i för

liten utsträckning i förhållande till det behov som

finns och i många fall i ett för sent skede av

processen.

Jag anser att flickor och kvinnor som utsatts för

vålds- och sexualbrott men som inte vågar

polisanmäla brottet i vissa fall bör kunna få hjälp

av ett måls-ägandebiträde inför polisanmälan. Detta

för att de bl.a. skall kunna få råd och information

samt hjälp med att ansöka om skydd m.m. Den hjälpen

skall idag kunna lämnas av socialtjänsten. Detta

fungerar emellertid inte i praktiken då

socialtjänstens personal ofta brister i de juridiska

kunskaperna.

Jag anser att regeringen bör låta göra en översyn

av de gällande reglerna på området och därefter

återkomma till riksdagen med ett förslag till

erforderlig lagstiftning. Detta innebär att jag

ställer mig bakom motionerna Ju249 och A242 i nu

behandlade delar.

27.Brottsofferstatus till barn som bevittnar

våld inom familjen (punkt 27)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan

Linander (c), Hillevi Engström (m) och Karin

Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 27 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 27. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju224 yrkande 3,

2002/03:Ju234 yrkande 11, 2002/03:Ju244,

2002/03:Ju249 yrkande 16, 2002/03:Ju253 yrkande 2,

2002/03:Ju334 och 2002/03:So510 yrkande 5.

Ställningstagande

Frågan om barns brottsofferstatus är komplicerad.

Den berör centrala begrepp i straffprocessen. Enligt

vår mening är frågan också angelägen; det handlar

t.ex. om rätten att föra talan om skadestånd i

brottmålsprocessen och om rätten till

brottsskadeersättning. Enligt vår mening bör frågan

snarast utredas. Det får ankomma på regeringen att

tillsätta en utredning med uppdrag att utreda dessa

frågor. Detta innebär att vi ställer oss bakom

motionerna Ju 224, Ju234, Ju244, Ju249, Ju253, Ju334

och So 510 i nu behandlade delar.

Särskilda yttranden

1. Europeiskt samarbete för bättre skydd av

brottsoffer (punkt 4)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Under senare år har brottsoffrens situation

uppmärksammats i ökad grad i många länder. Men

nationella insatser räcker inte alltid. För att vi

med kraft skall kunna förbättra stödet till

brottsoffren måste de nationella insatserna

kompletteras med internationellt samarbete.

Brottsoffrens rättigheter anses idag vara något

som varje land har att göra gällande långt utanför

de egna gränserna. Normen för brottsoffrens

rättigheter uttrycks klart och entydigt i FN-

resolutionen från 1985 om grundläggande

rättsprinciper för brottsoffer. I denna anges bl.a.

att ett brottsoffer skall ha rätt till ersättning

från gärningsmannen, rätt till ersättning från

staten, rätt till medicinsk, social och psykologisk

hjälp samt rätt att få tillgång till den egna

processen.

Vi anser att Sverige liksom övriga medlemsstater

inom EU gemensamt måste verka för att dessa viktiga

principer får ett verkligt genomslag. De måste bli

verklighet för många, fler inom och utom EU än vad

som är fallet i dag. EU antog i mars 2001 ett

rambeslut om brottsoffer som stärker brottsoffrens

ställning. Brottsoffren skall nu garanteras vissa

rättigheter, även när brottet begåtts utanför det

egna landet men inom unionen. Europeiska

kommissionen lämnade i oktober 2002 ett förslag till

rådets direktiv om brottsofferersättning,

innehållande bl.a. miniminormer för brottsoffers

rätt till statlig ersättning samt regler för

gränsöverskridande fall. Detta är ett positivt steg

i rätt riktning. Vi vill understryka betydelsen av

att arbetet med att utveckla det europeiska

samarbetet för bättre brottsofferskydd fortsätter.

Det är härvid också viktigt att man inom EU går från

ord till handling och att dessa åtgärder får en

reell betydelse för brottsoffren.

2. Stödperson (punkt 26)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och

Hillevi Engström (m).

Stödpersoner för målsägande är ett mycket

betydelsefullt inslag i brottmålsprocessen, särskilt

vid våldsbrott begångna av en till brottsoffret

närstående person. Vid bl.a. mål om grov

kvinnofridskränkning utgör ofta rättegången en

mycket påfrestande upplevelse för målsäganden. Det

är viktigt att informationen om möjligheten att ha

med sig en stödperson vid polisförhör och rättegång

förbättras och verkligen når ut till alla berörda

målsägande. Varje processuell möjlighet att

underlätta för brottsoffret bör delges honom eller

henne på ett klart och tydligt sätt och tidigt i

processen.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2002/03:Ju208 av Rigmor Stenmark (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att en kampanj genomförs

med mottot Nollvision mot kvinnovåld.

2002/03:Ju224 av Annelie Enochson (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att barn får

brottsofferstatus.

2002/03:Ju233 av Inger René (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att den som

uppmanar till könsstympning av kvinnor bör kunna

åtalas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att misstänkta

fall av könsstympning resulterar i

domstolsprövning.

2002/03:Ju234 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om tillsättandet av

"haverikommission".

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förstärkning av

polisen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vapenlicens för

tårgasspray.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om barn som

brottsoffer i lagstiftningen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om straffskärpning

vid kvinnofridsbrott.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

våldtäktslagstiftningen.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om samkönat

partnervåld.

2002/03:Ju236 av Bo Lundgren m.fl. (m):

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av brottsbalkens regler om

samhällstjänst i enlighet med vad som anförs i

motionen om misshandelsbrott.

2002/03:Ju244 av Anita Jönsson och Jarl Lander (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ökat skydd för barn som på

olika sätt drabbas av våld i hemmet.

2002/03:Ju249 av Johan Linander m.fl. (c):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att lägga över

ansvaret från kommunerna till Rikspolisstyrelsen

när det gäller handläggning av ärenden som rör

kvinnor som måste få en ny identitet samt lämna

landet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en nollvision för

våld mot kvinnor och barn.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökad rättshjälp

för flickor och kvinnor.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om nya rutiner och

attityder inom polisen när det gäller brott mot

kvinnor och barn.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökade satsningar

på utbildning för poliser, personal inom

rättsväsendet, socialtjänsten, primärvården samt

tjänstemän inom kommuner och landsting.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om brottsoffers rätt

till information om vad som händer efter en

polisanmälan.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att barn som

upplever familjevåld skall betraktas som

brottsoffer.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en skärpning av

våldtäktslagstiftningen.

2002/03:Ju250 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att åtgärder måste

vidtas så att sekretessbelagda uppgifter inte

läcker ut.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en stödperson till

den misshandlade kvinnan.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att invandrarkvinnornas situation särskilt

beaktas.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en stödperson till

barn i familjer där kvinnomisshandel förekommer.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

fortbildning och handledning för polisen och det

övriga rättsväsendet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om forskning.

2002/03:Ju251 av Lena Adelsohn Liljeroth (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ökat stöd till unga

brottsoffer.

2002/03:Ju253 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén

(m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om införande av

dödsorsaksutredningar, s.k. haverikommission, vid

mord på barn.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om psykisk misshandel

av barn.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om barnkompetens i

polisutredningar och domstolsprocesser där barn är

inblandade.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skärpt straff vid

barnmisshandel.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om inrättande av

familjevåldsenheter inom polismyndigheterna.

2002/03:Ju260 av Jeppe Johnsson och Anita Sidén (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att det nya brottet grov

kvinnofridskränkning snarast utvärderas.

2002/03:Ju279 av Hillevi Engström (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att personal med

specialistkompetens för ärenden rörande s.k.

hedersproblematik skall finnas inom polis- och

åklagarväsendet i hela landet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om socialtjänstens

skyldighet att alltid anmäla till polis eller

åklagare om misstanke finns att en hjälpsökande

utsatts för våld eller hot mot person.

2002/03:Ju283 av Rossana Valeria D. m.fl. (v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att kunskaperna om

våld mot kvinnor och de strukturer som detta våld

grundas i måste öka hos alla de myndigheter och

instanser som kommer i kontakt med brottsoffer.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

Brottsoffermyndigheten skall uppdras att särskilt

utreda situationen för äldre och funktionshindrade

brottsoffer.

2002/03:Ju288 av Elizabeth Nyström och Ulla Löfgren

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att ta bort licenstvånget

för pepparsprej.

2002/03:Ju312 av Mikael Oscarsson och Dan Kihlström

(kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att se över

stödet och informationen till brottsoffer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om att all

lagstiftning beträffande brottsoffer bör samlas i

en brottsofferbalk.

2002/03:Ju320 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en ny

strategi för hur stödet till brottsoffer skall

utformas.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i förundersökningskungörelsen

(1947:948) om att brottsoffrens delaktighet i

rättsprocessen bör öka i enlighet med vad som

anförs i motionen.

2002/03:Ju328 av Christer Skoog och Jan Björkman

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om slopande av

preskriptionstid vid incestbrott.

2002/03:Ju332 av Claes Västerteg m.fl. (c):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av 6 kap. 1 § första

stycket brottsbalken, så att andra meningen

förlängs med "eller att otillbörligt utnyttja

person som befinner sig i vanmakt eller annat

hjälplöst tillstånd eller lider av en psykisk

störning".

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av 6 kap. 3 § första

stycket brottsbalken, andra meningen stryks.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att våldtäkt

alltid är våldtäkt.

2002/03:Ju334 av Carina Ohlsson och Monica Green

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om möjlighet att begära

skadestånd för barn som bevittnat våld.

2002/03:Ju341 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att fortsätta

arbetet med att utveckla det europeiska samarbetet

för bättre brottsofferskydd.

2002/03:Ju348 av Peter Pedersen (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om att regeringen i

samverkan med berörda myndigheter tar fram ett

åtgärdsprogram för att förebygga mäns hot och våld

mot kvinnor.

2002/03:Ju361 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

2. Riksdagen begär att regeringen tar fram specifik

statistik över de senaste årens anmälda sexuella

övergrepp mot barn under 15 år.

2002/03:Ju363 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skyndsamma

åtgärder beträffande hjälpmedel för kvinnor som

lever med överfallshot.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utsatta

kvinnor skall få s.k. trygghetspaket, larm och

pepparsprej.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att göra det

lagligt för hotade kvinnor att använda pepparsprej

i självförsvar.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

utvärdering av kvinnofridslagen.

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till en lagändring i 6 kap. brottsbalken

om sexualbrott gällande våldtäktsbegreppet i

enlighet med vad i motionen anförs.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att brottsoffrets

beteende eller sexualhistoria inte skall ha någon

betydelse när domstolen skall bedöma ansvarsdelen.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

handläggningstid vid barnmisshandel inte får

överskrida tre månader.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utredningar om

sexuella övergrepp på barn skall ha högsta

prioritet och att handläggare av dessa ärenden

måste ha hög kompetens.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

informationsinsatserna till brottsoffret

förbättras under polisutredning.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om obligatorisk

utbildning av dem som dagligen kommer i kontakt

med brottsoffer.

2002/03:Ju364 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för att

stärka brottsoffrens ställning.

2002/03:Ju369 av Beatrice Ask m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

stärka brottsoffrens ställning.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om brottsoffers rätt till information vid

gärningsmäns permissioner.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag som vidgar rätten till stödperson för

målsägande i domstol.

2002/03:L249 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökade kunskaper om

våld mot närstående i samkönade relationer.

2002/03:Sf226 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

polisen breddar sin kulturella kompetens i syfte

att bättre kunna informera om invandrarkvinnors

rättigheter, kunna ta emot anmälningar om våld mot

kvinnor och utreda dessa brott.

2002/03:So451 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om krav på

återrapportering i regleringsbrev avseende arbete

mot sexualiserat våld.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att beredningen av Sexualbrottskommitténs

förslag skall påskyndas.

2002/03:So510 av Viviann Gerdin och Birgitta Sellén

(c):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i

motionen anförs om att barn som lever i familjer

där våld förekommer skall betraktas som

brottsoffer.

2002/03:A242 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

33. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av fridskränkningslagen, i

enlighet med vad som anförs i motionen.

34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att videofilmning

bör användas i alla polisdistrikt för

dokumentering av misshandel.

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behov av

hjälpmedel för hotade kvinnor som utsätts för

överfall.

38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att kvinnor som

utsatts för misshandel eller våldtäkt skall

erbjudas juridiskt biträde och psykolog- eller

kuratorhjälp.

39. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en lagändring i 6

kap. brottsbalken om sexualbrott gällande

våldtäktsbegreppet.

2002/03:A315 av Anders G Högmark m.fl. (m):

8. Riksdagen beslutar införa obligatorisk häktning

för försök till brott, för vilket minst två års

fängelse är föreskrivet i enlighet med vad som

anförs i motionen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om straffsatserna för

vålds- och sexualbrott.