Bet. 2002/03:JUU7

Justitieutskottets betänkande

2002/03:JUU7

Processrättsliga frågor

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motionsyrkanden som rör processrättsliga frågor och

som väckts under den allmänna motionstiden år 2002.

Motionerna rör bl.a. svensk domstols behörighet,

rätten till domstolsprövning, offentlighet vid

domstol, straffprocessuella tvångsmedel och

kameraövervakning.

Utskottet avstyrker samtliga motioner, i första

hand med hänvisning till gällande lag eller pågående

arbete.

I ärendet finns 15 reservationer och ett särskilt

yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Svensk domstols behörighet

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju247.

Reservation 1 (v)

2. Rätten till domstolsprövning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju339

yrkande 7 och 2002/03:

Ju364 yrkande 14.

Reservation 2 (fp, kd)

3. Offentlighet vid domstol

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju282 yrkande 1.

Reservation 3 (m, fp, v)

4. Åklagarjäv

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju263.

Reservation 4 (v)

5. Offentligt biträde för barn

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju290.

6. Medlemskap i Advokatsamfundet

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju307.

Reservation 5 (m, c)

7. Målsägandebiträde för efterlevande

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju320 yrkande

4.

Reservation 6 (m, fp, kd, c)

8. Målsägandes rätt att yttra sig

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju280 yrkande

2.

Reservation 7 (m)

9. Kronvittnen

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju364 yrkande

10.

Reservation 8 (fp)

10. Vittneskallelser

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju249 yrkande

25.

11. Strafförelägganden

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju364 yrkande

9.

Reservation 9 (fp)

12. Enklare förfarande i snatterimål

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju365 yrkande

10.

Reservation 10 (fp, kd, c)

13. Överprövning av åtalsbeslut

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju342.

Reservation 11 (kd)

14. Hemliga tvångsmedel

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju249

yrkande 27, 2002/03:Ju267, 2002/03:Ju281 yrkande

11, 2002/03:Ju306, 2002/03:Ju357 yrkande 13 och

2002/03:Ju364 yrkande 20.

Reservation 12 (m, fp, kd, c)

Reservation 13 (v)

15. Personella tvångsmedel

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju281

yrkande 8 och 2002/03:

So442 yrkande 6.

Reservation 14 (m, fp)

16. Allmän kameraövervakning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju231,

2002/03:Ju278 yrkande 7 och 2002/03:Ju296.

17. Övervakningskameror i taxibilar

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju366 yrkandena

8 och 9.

Reservation 15 (m, kd)

Stockholm den 20 februari 2003

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan

Pehrson (fp), Susanne Eberstein (s), Alice Åström

(v), Margareta Sandgren (s), Beatrice Ask (m),

Lennart Nilsson (s), Ragnwi Marcelind (kd),

Elisebeht Markström (s), Yilmaz Kerimo (s), Torkild

Strandberg (fp), Johan Linander (c), Göran Norlander

(s), Cecilia Magnusson (m), Joe Frans (s), Leif

Björnlod (mp), Kerstin Andersson (s) och Hillevi

Engström (m).

2002/03

JuU7

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år

2002 som rör processrättsliga frågor. I

betänkandet tas upp frågor om bl.a. svensk

domstols behörighet, rätten till domstolsprövning,

offentlighet vid domstol, straffprocessuella

tvångsmedel och kameraövervakning. Utskottet

föreslår med hänvisning bl.a. till pågående

utredningsarbete, redan vidtagna åtgärder och

gällande regelverk att riksdagen avslår samtliga

motioner.

Jämför reservationerna 1-15.

Svensk domstols behörighet

I motion Ju247 (v) begärs en översyn av

jurisdiktionsreglerna beträffande skadestånd.

Motionärerna anser att svensk domstol bör vara

behörig att pröva skadeståndsanspråk grundade på

folkmord, krigsförbrytelser, tortyr eller andra

allvarliga övergrepp mot mänskliga rättigheter.

Motionsönskemålet rör i första hand frågan om

svensk domstols behörighet.

Vissa bestämmelser i ämnet finns i lagen

(1998:358) om Brysselkonventionen och i lagen

(1992:794) om Luganokonventionen samt i förordningen

(EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om

erkännande och verkställighet av domar på

privaträttens område (Bryssel I-förordningen).

Förordningen, som trädde i kraft den 1 mars 2002, är

direkt tillämplig i Sverige. Den bygger på en

revidering av Bryssel- och Luganokonventionerna.

Luganokonventionen gäller alltjämt i förhållande

till de konventionsstater som inte är medlemmar i

EU, dvs. Island, Norge, Schweiz och Polen. Vidare

gäller Brysselkonventionen tills vidare i

förhållande till Danmark, eftersom Danmark har ett

särskilt undantag från vissa bestämmelser i EG-

fördraget. I förhållande till övriga medlemsstater

är Bryssel I-förordningen tillämplig. Kompletterande

bestämmelser finns bl.a. i lagen (2002:460) med

kompletterande bestämmelser om domstols behörighet

och om erkännande och verkställighet av vissa

utländska avgöranden.

Enligt såväl Bryssel I-förordningen som Bryssel-

och Lugano-konventionerna kan en talan avseende

skadestånd utanför avtalsförhållanden mot den som

har hemvist i en medlemsstat (konventionsstat)

väckas antingen i den staten eller i en annan

medlemsstat (konventionsstat) vid domstolen i den

ort där skadan inträffade.

För det fall någon konventionsbaserad lag eller

EG-förordning inte är tillämplig gäller som

huvudregel att en tvist är underkastad svensk

domsrätt, om svensk lag anvisar ett forum här i

landet. Reglerna om forum i tvistemål innebär -

såvitt nu är aktuellt - i huvudsak följande.

Enligt 22 kap. 1 § rättegångsbalken får talan mot

den misstänkte om enskilt anspråk med anledning av

brott föras i samband med åtal för brottet. Om talan

inte förs i samband med åtalet skall talan föras i

den för tvistemål stadgade ordningen. Det sistnämnda

innebär i huvudsak att svarandens hemvist avgör i

vilken domstol talan skall föras.

Mot den som inte har känt hemvist vare sig inom

eller utom riket får talan väckas där han uppehåller

sig. Om den sökte är svensk medborgare som

uppehåller sig utom riket eller om hans uppehållsort

är okänd, kan talan mot honom föras där han inom

riket senast haft hemvist eller uppehållit sig.

Mot den som inte har känt hemvist inom riket får,

i fråga om tvist som gäller betalningsskyldighet,

talan föras där vederbörande har egendom.

En talan med anledning av en skadegörande handling

får vidare tas upp i den ort där handlingen företogs

eller där skadan uppkom.

Det anförda innebär - såvitt gäller utländska

medborgare med hemvist utomlands - att en talan som

enbart avser skadestånd på grund av brott begånget

utomlands i praktiken inte kan föras här.

När det gäller erkännande och verkställighet av

domar är huvudregeln att domar som meddelats i en

annan stat inte erkänns eller verkställs, om det

inte finns någon överenskommelse om annat. De ovan

nämnda Bryssel I-förordningen samt Bryssel- och

Luganokonventionerna innehåller bl.a. bestämmelser

om erkännande och verkställighet av utländska domar

på privaträttens område.

Utskottet har behandlat frågan om svensk domstols

behörighet tidigare, senast i betänkande

2001/02:JuU7 (s. 8 f). Utskottet hänvisade då till

ett tidigare uttalande som i huvudsak gick ut på

följande.

Utskottet höll i och för sig med motionärerna om

att skadestånd många gånger är en viktig sanktion

för att en målsägande skall få upprättelse. När det

gällde motionsönskemålet ville utskottet dock erinra

om att redan gällande regler ger en möjlighet att

föra en skadeståndstalan här om åtalet prövas här.

Att föra en skadeståndstalan i den aktuella typen av

mål utan samband med ett åtal framstod enligt

utskottet som orealistiskt av flera skäl, bl.a.

skulle målsäganden inte ha den fördel i fråga om

utredningen om den skadegörande handlingen som

samordningen med ett åtal normalt sett innebär.

Härtill kom att en sådan dom med stor sannolikhet

endast skulle kunna verkställas i stater inom EU

eller i Norge, Island och Schweiz. Mot denna

bakgrund var utskottet inte berett att förorda att

ett utredningsarbete sattes i gång i frågan.

Den 1 juli 2002 trädde Romstadgan för den

internationella brottmålsdomstolen i kraft. De

brottstyper som domstolen har mandat att döma för är

folkmord, brott mot mänskligheten och

krigsförbrytelser. Stadgan gäller bara brott som

begåtts efter det att domstolen formellt inrättades

den 1 juli 2002. För att domstolen skall kunna döma

måste gärningen, som huvudregel, antingen ha ägt rum

i, eller den som anklagas för brottet vara

medborgare i, ett land som är part i domstolen.

Domstolen har möjlighet att förplikta den som har

dömts för ett brott att betala skadestånd eller

lämna andra former av gottgörelse såsom återlämnande

av egendom och rehabilitering till brottsoffer.

Stadgan lämnar till domstolen att utveckla de

närmare principerna för gottgörelse till offren.

Frågan om gottgörelse kan väckas av brottsoffer och

i undantagsfall tas upp av domstolen på eget

initiativ. Domstolen kan anvisa att utbetalning till

brottsoffer skall ske genom en särskild

förvaltningsfond för brottsoffer som skall inrättas

enligt Romstadgan (artiklarna 75:2 och 79).

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i

frågan om svensk domstols behörighet. Utskottet är

alltså inte berett att förorda att ett

utredningsarbete sätts i gång i frågan. Riksdagen

bör avslå motion Ju247.

Rätten till domstolsprövning

I motion Ju339 (kd) begärs att kravet på

prövningstillstånd vid överklagande av tingsrättens

avgöranden i brottmål skall tas bort. I motion Ju364

(fp) efterfrågas ökade möjligheter att få mål

prövade i två instanser.

I brottmål krävs prövningstillstånd i vissa fall

när en dom överklagas till hovrätt. Sedan år 1993

gäller detta om den tilltalade inte dömts till

svårare påföljd än böter eller om han frikänts från

ansvar för brott för vilket inte är föreskrivet

svårare straff än fängelse sex månader (49 kap. 13 §

rättegångsbalken). Innebörden i regleringen är att

den tilltalade kan få en fullständig prövning i

hovrätten om åtalet bifallits och om påföljden

därvid bestämts till någonting annat än böter.

Justitieutskottet har tidigare behandlat yrkanden

liknande de nu aktuella (senast i bet. 2001/02:JuU7

s. 10 f). Vid riksmötet 1999/2000 begärdes ett

tillkännagivande av innebörd att rätten till

domstolsprövning inte får urholkas, något

motionärerna menade i viss mån redan skett genom

bl.a. krav på prövningstillstånd vid överklaganden.

Av grundläggande betydelse för frågan om rätt till

domstolsprövning är den europeiska konventionen av

den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna

(Europakonventionen). Konventionen med dess

tilläggsprotokoll gäller enligt lagen (1994:1219)

sedan den 1 januari 1995 som lag här i riket.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen skall var

och en, vid prövning av hans civila rättigheter och

skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för

brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig

förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig

och opartisk domstol som upprättats enligt lag. En

utförlig redogörelse för den närmare innebörden av

artikeln, liksom för exempel på de svenska

lagstiftningsåtgärder som föranletts av

konventionens krav, finns i justitieutskottets ovan

nämnda betänkande från riksmötet 1999/2000.

Hovrättsprocessutredningen uttalade i sitt

betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU

1995:124) att Europakonventionen inte torde hindra

att det i svensk rätt införs ett system med krav på

prövningstillstånd med möjlighet till s.k.

ändringsdispens vid fullföljd av talan från

tingsrätt till hovrätt i brottmål. Eftersom

konventionen inte föreskriver någon rätt till

överklagande av domar i tvistemål, kunde den inte

heller anses lägga hinder i vägen för krav på

prövningstillstånd när sådana mål fullföljs från

tingsrätt till hovrätt (SOU 1995:124 s. 159 f).

Vid behandlingen av den under riksmötet 1999/2000

väckta motionen delade utskottet motionärernas

uppfattning angående betydelsen av rätten till

domstolsprövning. Rätten till domstolsprövning,

framhöll utskottet, är i själva verket en

förutsättning för att man skall kunna tala om en

rättsstat. Enligt utskottets mening var - och, vill

utskottet nu anmärka, är alltjämt - den rätt till

domstolsprövning som följer av såväl

Europakonventionen som rättsstatens principer

tillgodosedd i svensk rätt när det gäller

anklagelser för brott och tvister mellan enskilda.

Utskottet pekade också på att svensk lagstiftning

under senare år utformats så att även

förvaltningsbeslut som rör ett enskilt subjekts

civila rättigheter och skyldigheter skall kunna

domstolsprövas. Mot denna bakgrund ansåg utskottet

att det saknades anledning för riksdagen att förorda

några åtgärder med anledning av motionen, och den

avstyrktes i denna del.

I sina betänkanden våren 2001 och våren 2002 fann

utskottet inte anledning att inta någon annan

hållning i frågan med anledning av de då väckta

motionsyrkandena, vilka avstyrktes.

På grundval av Hovrättsprocessutredningens

ovannämnda betänkande föreslog regeringen våren 1997

ett system med generellt prövningstillstånd i ledet

mellan tingsrätt och hovrätt (prop. 1996/97:131).

Emellertid återkallades propositionen sedan det

visat sig att erforderligt stöd inte fanns i

riksdagen (regeringens skrivelse 1996/97:168). Inte

minst från domstolshåll har även härefter efterlysts

regeländringar som på olika sätt är avsedda att

begränsa hovrätternas befattning med målen till vad

som kan vara motiverat i det enskilda fallet. En

arbetsgrupp, i vilken samtliga hovrätter varit

representerade, har bl.a. föreslagit en något

utvidgad tillämpning av dagens regler om

prövningstillstånd (Hovrätternas processgrupp,

promemorian Effektivare hovrättsförfarande, dnr

Ju1999/4445). Därefter har inom

Justitiedepartementet en promemoria

Hovrättsprocessen i framtiden (Ds 2001:36)

utarbetats. I promemorian föreslås bl.a. att det för

tvistemål skall införas ett generellt krav på

prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt.

Promemorian har varit föremål för remissbehandling

och bereds nu vidare i Justitiedepartementet.

Enligt utskottet bör det pågående

beredningsarbetet i fråga om tvistemålen inte

föregripas. I övrigt vidhåller utskottet sin

tidigare inställning. Utskottet är alltså inte

berett att ta initiativ för att begränsa kravet på

prövningstillstånd i brottmål. Motionerna Ju339 och

Ju364 i nu behandlade delar bör avslås.

Offentlighet vid domstol

I motion Ju282 (v) begärs en översyn av

tillämpningen av bestämmelserna om yppandeförbud, om

domstolsförhandlingar inom stängda dörrar samt om

säkerhetskontroll vid domstol. Motionärerna anser

att en lämplig form för redovisning torde vara

statistik över beslut om dessa åtgärder.

Enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen

skall domstolsförhandling vara offentlig.

I 5 kap. rättegångsbalken regleras frågor om

offentlighet vid domstol. I vissa fall kan

domstolsförhandling hållas inom stängda dörrar. Det

rör bl.a. vissa typer av brott såsom sexualbrott

eller när viss personalia skall gås igenom. Detsamma

gäller till skydd för uppgifter som hänför sig till

rikets säkerhet eller till en förundersökning i

brottmål (5 kap. 1 § rättegångsbalken). Enligt lagen

(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare gäller vidare vid förhandling i mål

mot den som inte fyllt 21 år att om offentlighet är

till uppenbar olägenhet till följd av den

uppmärksamhet den unge kan antas bli föremål för,

får rätten förordna att målet skall handläggas inom

stängda dörrar (27 § andra stycket).

Om det vid en domstolsförhandling inom stängda

dörrar har förebringats sekretessbelagda uppgifter

kan förordnas om s.k. yppandeförbud (5 kap. 4 §

rättegångsbalken). Ett sådant förbud innebär att

berörda parter blir bundna av en särskild

tystnadsplikt. De är därefter skyldiga att iaktta

sekretess gällande de sekretessbelagda uppgifter som

förebringats. Överträdelse av yppandeförbudet är

straffsanktionerad (9 kap. 6 §). Det är rätten som

fattar beslut om yppandeförbud.

En motsvarande befogenhet har även

förundersökningsledare vad gäller vad som förekommit

vid förhör (23 kap. 10 § femte stycket

rättegångsbalken). För uppgifter i en

förundersökning gäller inte sällan sekretess enligt

5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen. Förbudet

mot yppande utgör en komplettering till

sekretessbestämmelserna. Förbud kan riktas mot var

och en som varit närvarande vid förhöret, även

advokater. Försvarare kan dock inte åläggas

tystnadsplikt i förhållande till sin huvudman.

För uppgifter som omfattas av tystnadsplikten

gäller inte meddelarfrihet (16 kap. 1 § 5

sekretesslagen).

Utskottet har tidigare haft att ta ställning till

ett motionsyrkande motsvarande de nu framställda

såvitt avser domstolsförhandlingar inom stängda

dörrar. Efter att ha inhämtat upplysningar från

Domstolsverket fann utskottet våren 2002 inte

underlag för annat ställningstagande än att såväl

bestämmelsernas utformning som tillämpningen av

desamma var väl avvägda (bet. 2001/02:JuU7 s. 12).

Enligt vad utskottet, i samband med nu framställt

motionsyrkande, inhämtat från Domstolsverket förs

inte någon statistik över hur många förhandlingar

som hålls inom stängda dörrar eller över hur många

beslut om yppandeförbud som meddelas. Domstolsverket

har inte heller fått några indikationer på att

antalet sådana förhandlingar eller antalet beslut om

yppandeförbud skulle ha ökat.

Vidare har utskottet inhämtat från Riksåklagaren

att en allmän förfrågan skickats till de olika

åklagardistrikten rörande tillämpningen av

yppandeförbud. Det har visat sig att yppandeförbud

är sällan förekommande.

Utskottet övergår till att behandla frågan om

säkerhetskontroll i domstol.

En säkerhetskontroll kan vara allmän eller

särskild (1 § lagen [1981:1064] om säkerhetskontroll

i domstol). Domstolens chef (eller annan lagfaren

domare som denne delegerat beslutanderätten till)

kan besluta om allmän säkerhetskontroll i domstol (2

§). Beslut om särskild säkerhetskontroll fattas av

rätten, dvs. den eller de domare som handlägger

målet.

Den särskilda säkerhetskontrollen kan anordnas för

viss förhandling om det finns en konkret hotbild.

Det fordras att det på grund av särskilda

omständigheter finns risk för att det i samband med

den aktuella förhandlingen kan komma att förövas

brott som innebär en allvarlig fara för någons liv,

hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse

av egendom. En allmän säkerhetskontroll får

genomföras utan koppling till ett visst mål om det

finns anledning att befara att det i en domstols

lokaler kan komma att förövas sådana brott.

Kontrollen får i båda fallen omfatta

kroppsvisitation och undersökning av väskor, paket

och andra föremål som besökare till domstolen har

med sig eller som påträffas i domstolens lokaler.

Vid allmän säkerhetskontroll skall kroppsvisitation

och undersökning av väskor och andra föremål ske

genom användande av metalldetektorer eller liknande

anordning, eller, om det finns särskilda skäl, på

annat sätt. Identitetskontroll får äga rum endast

för att kunna fastställa om en person, som uppger

sig inte omfattas av säkerhetskontroll, t.ex. en

advokat, skall undantas från kontrollen (5 §).

För att allmän säkerhetskontroll skall få

genomföras krävs att någon form av konkret

säkerhetsrisk kan identifieras, men den behöver dock

inte vara hänförlig till viss person eller något

visst mål vid domstolen. Enligt motiven till

införandet av reglerna om allmän säkerhetskontroll

bör tröskeln inte sättas särskilt högt. Det räcker

att det finns anledning att befara att ett

allvarligt brott kan komma att begås i domstolens

lokaler. De brott som kan föranleda

säkerhetskontroll måste emellertid röra

kvalificerade gärningar. I första hand åsyftas brott

mot människors liv, hälsa och personliga frihet

såsom mord, dråp, allvarligare misshandel,

människorov, olaga frihetsberövande, mordbrand,

allmänfarlig ödeläggelse och sabotage. Vid beslut om

säkerhetskontroll skall alltid göras en avvägning

mellan riskerna och de olägenheter som kontrollen

kan medföra (prop. 2000/01:32 s. 62).

Utskottet uttalade i sitt betänkande att utskottet

delade regeringens uppfattning att de

samhällsviktiga intressen som den nya regleringen

var avsedd att skydda vägde tyngre än de måttliga

rättighetsinskränkningar som den medförde.

Inpasseringskontrollen vid allmänna

säkerhetskontroller kunde enligt utskottets mening

inte anses mer ingripande än de säkerhetskontroller

som tidigare kunde företas vid domstolsförhandling.

En annan sak var att användandet av

inpasseringskontroller kunde förutses öka. Detta var

också en av avsikterna med att införa möjligheter

till allmän säkerhetskontroll (2000/01:JuU16 s.

6-7).

En utförligare beskrivning av säkerhetsarbetet i

domstolarna finns i Domstolsverkets rapport DV-

2002:6 Framtida riktlinjer för säkerhetsarbete i

domstolsväsendet. I rapporten föreslås även att en

utvärdering av lagen om säkerhetskontroll i domstol

bör göras när lagen varit i kraft ytterligare några

år (s. 13).

Domstolsverket har regeringens uppdrag att

redovisa i vilken omfattning domstolarna under år

2002 beslutat om säkerhetskontroll samt de kostnader

domstolarna haft i anledning härav. Uppgifterna

kommer att sammanställas i årsredovisningen för år

2002.

Utskottet har, såvitt avser yppandeförbud,

domstolsförhandlingar inom stängda dörrar och

säkerhetskontroll vid domstol, inte underlag för

annat ställningstagande än att såväl gällande

bestämmelsers utformning som tillämpningen av

desamma är väl avvägda. Inte heller i övrigt har det

framkommit något som talar för att en utredning i

ämnet nu skulle vara befogad. Mot denna bakgrund

avstyrker utskottet bifall till motion Ju282 i nu

behandlad del.

Åklagarjäv

I motionen Ju263 (v) begärs att särskild

lagstiftning om jäv när det gäller åklagare skall

införas.

Bestämmelser om jäv för åklagare finns främst i 7

kap. 6 § rättegångsbalken. Enligt bestämmelsen får

en åklagare inte ta befattning med förundersökning,

åtal för visst brott eller annan åtgärd enligt

balken om det för honom eller henne beträffande

brottet finns omständighet som skulle utgöra jäv mot

domare. Detsamma gäller vid fullgörandet av andra

åklagaruppgifter. Jäv får inte grundas på åtgärd som

en åklagare har vidtagit på tjänstens vägnar, eller

gärning som förövats mot honom i tjänsten. En fråga

om jäv mot åklagare prövas av den överåklagare som

är chef för den myndighet där åklagaruppgiften

fullgörs. Riksåklagaren prövar dock jäv mot vice

riksåklagaren och andra åklagare som finns vid

Riksåklagaren, överåklagare och vice överåklagare.

Jäv mot riksåklagaren prövas av honom eller henne.

Utskottet har behandlat frågan om en särskild

reglering av jäv för åklagare tidigare. Vid

riksmötet 2000/01 konstaterade utskottet att domares

och åklagares olika roller och arbetsuppgifter i

rättsväsendet torde innebära att resultatet av en

jävsprövning inte alltid blir detsamma för åklagare

som för domare trots att det i grunden rör sig om

samma regler om vad som utgör jäv. Några problem med

detta sätt att reglera jävsgrunderna hade såvitt

utskottet kände till inte förekommit. Frågan hade

nyligen varit föremål för översyn av Riksåklagaren

utan att något behov av förändring i denna del

framkommit. Mot denna bakgrund fann utskottet i vart

fall då inget behov av en ny översyn av jävsreglerna

(bet. 2000/01:JuU23 s. 5-6).

Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag

och avstyrker bifall till motion Ju263.

Ombudsfrågor

Offentligt biträde för barn

I motion Ju290 (s) begärs att barnets vilja skall

beaktas mer än i dag vid överklagande av ett beslut

om offentligt biträde för barnet i ärenden där

barnet och föräldrarna har motstridiga intressen,

t.ex. i ärenden rörande omhändertagande av barn.

I mål och ärenden angående bl.a. omhändertagande

av barn skall offentligt biträde förordnas för den

som åtgärden avser samt för dennes vårdnadshavare,

om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Till offentligt biträde får förordnas advokat eller

biträdande jurist vid advokatbyrå eller annan som är

lämplig för uppdraget. Behövs offentligt biträde

både för den unge och för dennes vårdnadshavare,

förordnas gemensamt biträde, om det inte finns

motstridiga intressen mellan dem (39 § lagen 1990:52

med särskilda bestämmelser om vård av unga). Barnet

betraktas som part - dvs. har talerätt - i de mål

och ärenden enligt lagen som rör barnet. Om den unge

har fyllt 15 år, har han dessutom rätt att själv

föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag.

Den som är förordnad som offentligt biträde för

någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara

biträde för vårdnadshavaren, är utan särskilt

förordnande den unges ställföreträdare i det mål

eller ärende som förordnandet avser (36 §). Det

offentliga biträdet kan därigenom föra barnets talan

och t.ex. överklaga ett beslut om vård.

Ett beslut om förordnande av offentligt biträde

kan överklagas endast av Domstolsverket samt den som

är enskild part, dvs. den unge (8 § lagen 1996:1620

om offentligt biträde). Beslutet kan endast

överklagas av den enskilde om det kan anses ha gått

honom emot. Han kan därför inte överklaga ett beslut

att förordna offentligt biträde för honom på den

grunden att han inte behöver sådant biträde, men

däremot på den grunden att han är missnöjd med vem

som förordnats som biträde. Om den unge är under 15

år kan han inte själv föra sin talan. Han kan heller

inte företrädas av biträdet i denna fråga. Däremot

torde han i och för sig kunna företrädas av

vårdnadshavaren. Om vårdnadshavaren och den unge kan

anses ha intressen som strider mot varandra skall

emellertid överförmyndaren, eller i tillämpliga fall

rätten, förordna god man för den senare (11 kap. 2 §

tredje stycket föräldrabalken). Ett sådant

godmanskap skulle då omfatta endast biträdesfrågan.

Godmansförordnandet innebär att det kommer att

finnas en av vårdnadshavaren oberoende person som

företräder barnet i biträdesfrågan.

Byte av biträde får ske efter särskilt tillstånd

och bara om det finns särskilda skäl. Om byte av

biträde har skett en gång, får nytt byte ske endast

om det finns synnerliga skäl (5 § lagen om

offentligt biträde och 26 § första stycket

rättshjälpslagen 1996:1619).

Gällande bestämmer om överklagande av beslut om

offentligt biträde i sådana mål som avses i motionen

tar enligt utskottet hänsyn till barnets intresse i

den utsträckning som kan anses vara befogad.

Motionen Ju290 bör avslås.

Medlemskap i Advokatsamfundet

I motion Ju307 (m) begärs att reglerna rörande

utbildningskraven för att bli medlem i Sveriges

advokatsamfund skall ändras så att alla

juristutbildningar som förmedlar vissa kunskaper

skall ge möjlighet till medlemskap i samfundet.

Advokat är den som är ledamot av Sveriges

advokatsamfund (8 kap. 1 § andra stycket

rättegångsbalken). För att bli ledamot krävs bl.a.

att man har avlagt de kunskapsprov som är

föreskrivna för behörighet till domarämbete (8 kap.

2 § första stycket 2). De kunskapsprov som avses är

juris kandidatexamen och juristexamen (4 kap. 1 §

och kungörelsen 1964:29 angående kunskapsprov för

behörighet som domare, m.m.).

Advokatsamfundets styrelse får i enskilda fall

medge undantag från dessa krav beträffande den som

är auktoriserad som advokat i en annan stat i

enlighet med där gällande bestämmelser. Det finns

även möjlighet för den som genomgått utbildning som

krävs för att bli advokat i en stat inom Europeiska

unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

eller i Schweiz eller som blivit auktoriserad som

advokat i Danmark, Finland, Island eller Norge i

enlighet med där gällande bestämmelser att under

vissa förutsättningar bli ledamot i samfundet.

Under en lång tid har det i Sverige funnits en

enhetlig juristutbildning och denna utbildning har

lett fram till juris kandidatexamen. De mål som en

student skall ha uppnått för att erhålla en sådan

examen regleras i bilaga 2 till högskoleförordningen

(1993:100). Examen uppnås efter fullgjorda

kursfordringar om sammanlagt 180 poäng. För att

erhålla juris kandidatexamen skall studenten ha

förvärvat sådana teoretiska kunskaper och

färdigheter främst inom civilrätt, processrätt,

straffrätt, statsrätt, förvaltningsrätt, finansrätt

och internationell rätt som behövs för att kunna

komma i fråga för anställning som domare och

verksamhet som advokat. Han skulle vidare ha

förvärvat kännedom om sådana samhälls- och

familjeförhållanden som påverkar kvinnors och mäns

livsbetingelser, förvärvat kunskaper om hur fysiskt

och psykiskt våld påverkar kvinnor och män samt fått

insikt i sådana ämnesområden, t.ex. rättshistoria,

allmän rättslära och ekonomi, som kan vara av

särskild betydelse för tillämpningen av de juridiska

kunskaperna.

Under 1990-talet började emellertid en ny typ av

juristutbildningar växa fram, t.ex. det

affärsjuridiska magisterprogrammet med

Europainriktning vid Linköpings universitet. Dessa

utbildningar, som ofta kombinerar juridik med t.ex.

ekonomi- och språkstudier, omfattar färre poäng

juridik än vad en juris kandidatexamen gör. Då

utbildningarna inte uppfyller kravet på en juris

kandidatexamen ger de inte heller behörighet för

domarämbete. Den som genomgår en sådan utbildning är

följaktligen även utestängd från möjligheten att bli

ledamot i advokatsamfundet.

Den som vill bli medlem i Sveriges advokatsamfund

måste utöver övriga behörighetskrav från år 2004

även ha avlagt en godkänd advokatexamen.

Enligt vad utskottet inhämtat från

Justitiedepartementet finns det finns inga planer på

att ändra reglerna för medlemskap i advokatsamfundet

vad gäller kraven på juris kandidatexamen.

Utskottet vill framhålla att regleringen av

advokatväsendet syftar bl.a. till att tillgodose den

rättsökande allmänhetens behov av kvalificerade

ombud och biträden. Kraven för medlemskap i

advokatsamfundet innebär en trygghet för den som

vänder sig till en advokat. Att ändra kraven så att

även juristutbildningar som inte uppfyller kraven på

en juris kandidatexamen ger behörighet skulle

innebära en sänkning av kraven för att bli ledamot

av samfundet. Utskottets utgångspunkt är således att

gällande bestämmelser är väl avvägda och bör

behållas. I vart fall saknas underlag för något

annat ställningstagande nu. Utskottet avstyrker

bifall till motion Ju307.

Målsägandebiträde för efterlevande

I motion Ju320 (m) begärs en möjlighet att förordna

målsägandebiträde för efterlevande till någon som

dödats genom brott.

För att målsägandebiträde skall kunna förordnas

krävs först och främst att den som skall ha biträdet

kan betraktas som målsägande. Av 20 kap. 8 § fjärde

stycket rättegångsbalken följer att målsägande är

den mot vilken brott har blivit begånget eller som

därav blivit förnärmad eller lidit skada. För att

målsägandebiträde skall kunna förordnas krävs

vidare, såvitt nu är i fråga, att det med hänsyn

till målsägandens personliga relation till den

misstänkte eller andra omständigheter kan antas att

målsäganden har behov av sådant biträde.

Utskottet har tidigare avstyrkt liknande yrkanden

om målsägandebiträde för efterlevande, bl.a. våren

2001 i samband med behandlingen av

brottsofferpropositionen (bet. 2000/01:JuU20 s. 13).

Utskottet anförde då att det höll med motionären om

att efterlevande kan ha behov av stöd i samband med

rättegången och utskottet påpekade att det i den

praktiska rättstillämpningen förekommer att

efterlevande fått ett målsägandebiträde förordnat.

Att införa en möjlighet att förordna

målsägandebiträde för den som inte kan betraktas som

målsägande framstod emellertid som principiellt

tveksamt, en inställning som också regeringen

intagit. Utskottet noterade att regeringen i den

aktuella propositionen aviserade en översyn av

målsägandebiträdesinstitutet och ansåg att denna

borde avvaktas. Någon översyn har ännu inte gjorts.

Utskottet behandlade senast frågan om målsägande

för efterlevandet i ett betänkande om våldsbrott och

brottsoffer (bet. 2001/02:JuU11). Utskottet såg då

inte anledning att inta någon annan inställning än

tidigare.

Sedan dess har Osmo Vallo-utredningen i sitt

betänkande Osmo Vallo - utredning om en utredning

(SOU 2002:37) föreslagit en utvidgning av

möjligheterna att förordna målsägandebiträde för

efterlevande. I betänkandet föreslås en rätt till

målsägandebiträde för efterlevande till någon som

avlidit antingen under vistelse i polisarrest eller

genom något som en anställd inom polisen gjort i

tjänsten. Motsvarande föreslås gälla om någon

skadats allvarligt (s. 153).

Utskottet finner inte skäl att nu frångå sina

tidigare uttalanden i frågan om målsägandebiträde

för efterlevande. Motion Ju320 avstyrks.

Målsägandens rätt att yttra sig

I motion Ju280 (m) efterfrågas en uttrycklig rätt

för målsäganden att inför domstol avge sin

berättelse om hur brottet har påverkat honom eller

henne oavsett om detta har betydelse för utgången i

målet.

Utskottet har behandlat en liknande fråga om en

rätt för målsäganden att yttra sig tidigare (bet.

2000/01:JuU20).

I Brottsofferutredningens betänkande Brottsoffer -

Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40)

föreslogs att målsägandes rätt att ställa frågor

till bevispersoner utvidgas till att gälla även

sådana målsägande som inte för talan.

Under remissbehandlingen riktades kritik mot

förslaget. Kritiken gick i huvudsak ut på att det

här rör sig om mål där målsäganden inte för talan

vare sig genom att biträda åtalet eller genom att

föra talan om skadestånd. Målet rör således endast

själva ansvarsfrågan, och frågor som låg vid sidan

av ansvarsfrågan skulle tynga processen i onödan. Om

målsäganden vill kunna ställa frågor vore lösningen

på det enligt remissinstanserna att biträda åtalet.

Utskottet anförde bl.a. att rättegången syftar

till att pröva den talan som ligger på rättens bord.

Om målsäganden vill agera som part i rättegången

krävs inte mer av honom eller henne än att han

biträder åtalet. Detta sker genom att målsäganden

underrättar domstolen om det. En målsägande som är

part har naturligtvis rätt att till slutförande av

sin talan anföra det han eller hon finner

nödvändigt. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att

gällande regler tillgodosåg de anspråk på

möjligheter att yttra sig som kan vara befogade i

samband med rättegången (bet. 2000/01:JuU20 s.

24-25).

I praxis förekommer att målsäganden bereds

tillfälle att yttra sig även om frågor som inte har

direkt betydelse för bedömningen av åtalet.

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden

rörande målsägandens möjligheter att yttra sig.

Gällande lagstiftning och praxis ger enligt

utskottet målsäganden möjlighet att inför domstol

avge sin berättelse om hur brottet har påverkat

honom eller henne i den utsträckning som kan anses

vara befogad. Motion Ju280 avstyrks i nu behandlad

del.

Vittnen

Kronvittnen

I motion Ju364 (fp) begärs att möjligheten att

införa ett system med s.k. kronvittnen i svensk rätt

bör utredas.

Med kronvittnen förstås att en person som begått

brott slipper straff eller får ett lindrigare straff

för att han lämnar uppgifter till polisen som är av

avgörande betydelse för att ett brott klaras ut.

I vissa andra länder finns en sådan möjlighet.

Svensk lagstiftning medger emellertid inte en sådan

ordning. Enligt bestämmelserna i rättegångsbalken

får man under ett förhör inte använda löften eller

förespeglingar om särskilda förmåner för att

framkalla bekännelser eller uttalanden i viss

riktning (23 kap. 12 § rättegångsbalken).

Bestämmelsen avser att garantera bl.a. att

uppgifterna lämnas utan påtryckning och är de som

den hörde kan förväntas vidhålla under en framtida

rättegång.

1998 års narkotikakommission ansåg i sitt

slutbetänkande Vägvalet - Den narkotikapolitiska

utmaningen (SOU 2000:126) att det inte bör införas

något system med kronvittnen i svensk rätt (s. 198).

I sin diskussionspromemoria nr 11, Kontroll av den

illegala handeln - åtgärder för att begränsa

tillgången på narkotika, anförde kommissionen bl.a.

att möjligheterna att få mildare straff i och för

sig kanske skulle öka den misstänktes samarbetsvilja

när det gäller att lämna uppgifter till polisen.

Enligt kommissionen finns det emellertid starka

betänkligheter mot en sådan ordning. Det kan t.ex.

inte uteslutas att sanningshalten starkt måste

ifrågasättas just av den anledningen att uppgifterna

lämnats för att personen i fråga själv skall komma

lindrigare undan. Narkotikakommissionen ansåg det

finnas så starka principiella skäl mot att införa

kronvittnen i svensk rätt att man bör avstå från

det.

I en debatt i riksdagen den 30 november 2001 om

EU-harmonisering av lagstiftning på de process-,

straff- och polisrättsliga områdena uttalade

justitieministern att det enligt hans mening inte

bör införas ett system med kronvittnen i svensk

rätt.

Utskottet avstyrkte motionsyrkanden motsvarande

det nu väckta förra våren (bet. 2001/02:JuU7 s. 26).

Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan och

avstyrker bifall till motion Ju364 i här behandlad

del.

Vittneskallelser

I motion Ju249 (c) begärs att vittneskallelser bör

utformas på ett varsammare sätt så att den som

vittnar känner att han eller hon gör en insats för

samhället.

Den som skall höras som vittne vid allmän domstol

skall enligt 36 kap. 7 § rättegångsbalken kallas vid

vite att infinna sig vid förhandling inför rätten. I

kallelsen till vittnet skall lämnas behövliga

uppgifter om parterna och målet samt i korthet anges

vad förhöret gäller. Vittnet skall även erinras om

sina rättigheter och skyldigheter. Dessa innebär

bl.a. att om han eller hon uteblir kan vitet dömas

ut och rätten förelägga nytt vite, om målet utsätts

till senare dag, eller förordna att han eller hon

skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller

till den senare dagen. Vittnet skall även erinras om

att han eller hon kan förpliktas att i skälig

omfattning ersätta en part de kostnader som vittnets

utevaro orsakat parten. Vidare skall vittnet

upplysas om sin rätt till ersättning för kostnader

för resa och uppehälle samt för tidsspillan.

Enligt vad utskottet inhämtat från Domstolsverket

pågår ett arbete med utformning av kallelser m.m. i

samband med att det nya verksamhetsstödet, Vera,

skall införas vid domstolarna. Målsättningen är att

Vera skall vara infört vid samtliga domstolar vid

utgången av år 2004. Arbetet med att utforma

kallelser och andra handlingar sker i nära samarbete

med såväl domstolarna som andra myndigheter, bl.a.

Brottsoffermyndigheten.

Domstolsverkets arbete med att utforma kallelser

bör enligt utskottets mening inte föregripas, och

utskottet avstyrker bifall till motion Ju249 i här

behandlad del.

Strafförelägganden

I motion Ju364 (fp) begärs en möjlighet att låta

strafföreläggande avse även fängelse.

Strafföreläggande är en summarisk process i vilken

åklagaren kan lagföra brott som hör under allmänt

åtal. Reglerna om strafföreläggande finns i 48 kap.

rättegångsbalken och i strafföreläggandekungörelsen

(1970:60).

Strafföreläggande innebär att den misstänkte till

godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs

ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att

brottet bör föranleda. Strafföreläggande får vidare

avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening

med böter i fall då det är uppenbart att rätten

skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock

inte för brott som har begåtts av någon som inte

fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena

den villkorliga domen med föreskrift om

samhällstjänst. Vidare kan ett strafföreläggande

också omfatta ett enskilt anspråk som avser

betalningsskyldighet.

Är ett brott förenat med egendoms förverkande

eller annan sådan särskild rättsverkan i form av

avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond,

skall också den särskilda rättsverkan föreläggas den

misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad

för blodprovstagning och blodundersökning som avser

den misstänkte och som har gjorts för utredning om

brottet.

Ett strafföreläggande utfärdas av åklagare.

Strafföreläggandet eller ett skriftligt besked om

dess innehåll skall lämnas eller sändas till den

misstänkte för godkännande. Har ett

strafföreläggande godkänts, gäller det som

lagakraftvunnen dom. Godkänner den misstänkte inte

föreläggandet, skall åtal normalt väckas. Ett

godkännande som sker sedan åklagaren utfärdat

stämning eller stämningsansökan är utan verkan.

Utskottet har tidigare haft att ta ställning till

motionsyrkanden motsvarande det nu framställda.

Efter en grundlig redovisning av de gällande

bestämmelserna på området - och motiven för dessa -

våren 2000 framstod det enligt utskottets mening som

klart olämpligt att utvidga tillämpningsområdet för

strafföreläggande på det sätt motionärerna begärt.

Utskottet anförde att här inte bara bör framhållas

att det från rättssäkerhetssynpunkt framstår som

oacceptabelt att frihetsberövande skulle kunna ske

utan domstolsprövning utan också att allvaret i en

gärning som förskyllt fängelse bör inskärpas genom

lagföring inför domstol. Härtill kommer, fortsatte

utskottet, att det framstår som principiellt

felaktigt att i ännu ett avseende ge en åklagare

större möjlighet att bestämma påföljd än vad som

tillkommer en ensam lagfaren domare. Utskottet

avstyrkte motionsyrkandet (bet. 1999/2000:JuU18 s. 4

f) och vidhöll denna sin inställning våren 2001

(bet. 2000/01:JuU32 s. 17) och våren 2002 (bet.

2001/02:JuU7 s. 21 f).

Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag

och avstyrker bifall till motion Ju364 i här

behandlad del.

Enklare förfarande i snatterimål

I motion Ju365 (kd) förordas ett enklare förfarande

i fråga om snatteri.

Utskottet har tidigare behandlat liknande

yrkanden, senast våren 2000 (bet. 1999/2000:JuU6 s.

34-35). Utskottet avstyrkte då ett yrkande om ett

enklare förfarande i fråga om snatteri med

hänvisning bl.a. till ett förslag från

Rikspolisstyrelsen om utvidgade möjligheter för

polisen att utfärda ordningsbot, vilket då bereddes

i Regeringskansliet. Enligt förslaget - som

förutsatte en ändring i 48 kap. 13 § RB - skulle en

polisman kunna utfärda ordningsbot för brott på

vilket det kunde följa penningböter. Med en sådan

förändring skulle samtliga brott för vilka böter var

föreskrivet kunna beivras med ordningsbot. Förslaget

tog bl.a. sikte på snatterier.

En förutsättning för ordningsbot är enligt 48 kap.

13 § rättegångsbalken att det för brottet endast är

stadgat penningböter. Med de nuvarande reglerna kan

således ordningsbot inte komma i fråga vid snatteri,

då straffskalan för detta brott innehåller såväl

böter som fängelse.

Åklagarutredningen -90 tog i sitt betänkande Ett

reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61) ställning

för en ordning som innebar att det skulle bli

möjligt att ge föreläggande om ordningsbot vid

snatteri. Då frågan behandlades i propositionen om

ett effektivare brottmålsförfarande (prop.

1994/95:23, JuU2, rskr. 40) lades emellertid inte

något sådant förslag fram. Skälen härför var att

förslaget inte tycktes medföra några

effektivitetsvinster samt att det av

rättssäkerhetsskäl ansågs vara tveksamt om förslaget

borde genomföras.

Vad gäller effektivitetsvinsten sades det i

propositionen att det, för att det över huvud taget

skulle vara aktuellt att genomföra förslaget, måste

stå klart att detta leder till en effektivare

användning av de befintliga resurserna för

brottsbekämpningen. Åklagarutredningen hade i sitt

betänkande tagit upp en del praktiska svårigheter i

sammanhanget, och den mest påtagliga invändningen

mot förslaget var enligt regeringens mening att det,

särskilt i de större städerna, är relativt sällan

som polis kommer till platsen sedan ett snatteri

upptäckts. Det sker i allmänhet endast då

gärningsmannen inte kan identifieras, dvs. då han

inte är känd sedan tidigare och inte har

legitimation med sig. Utredningen görs i stället på

det sättet att en butikskontrollant eller

motsvarande får vissa uppgifter av den misstänkte på

platsen eller genom att polis kontaktas per telefon

varefter ett telefonförhör hålls med den misstänkte.

Åklagarutredningen hade anfört att förslaget kunde

få genomslag endast om polis tillkallas i större

utsträckning än i dag. Man måste här väga in att

ordningsbot endast kan komma i fråga i vissa fall.

Då detta inte är möjligt, t.ex. för att det

tillgripnas värde är för högt, innebär utryckningen

endast ett merarbete jämfört med de rutiner som

tillämpas i dag.

Regeringen ansåg således att det inte borde

införas någon möjlighet till ordningsbot vid

snatteri. Riksdagen gjorde ingen annan bedömning då.

I juni 1999 föreslog Rikspolisstyrelsen i en

skrivelse till regeringen utvidgade möjligheter för

polisen att utfärda ordningsbot i enlighet med vad

som redovisats ovan.

Beredningen för rättsväsendets utveckling tog upp

frågan om ordningsbot för snatteri i sitt

delbetänkande Snabbare lagföring 3 - Snatteribrott

(SOU 2002:44). Beredningen har föreslagit en

utvidgning av tillämpningsområdet för

ordningsbotsinstitutet. I betänkandet har även

föreslagits andra åtgärder för att förkorta den

genomsnittliga genomströmningstiden från

brottsanmälan till dom och verkställighet, bl.a. en

försöksverksamhet under två och ett halvt år, med

start den 1 juli 2003, med förenklad handläggning

vid snatteribrott.

Betänkandet bereds i Regeringskansliet.

Remisstiden gick nyligen ut och fortsatt beredning

pågår nu i Justitiedepartementet.

Utskottet håller med motionärerna om att det finns

skäl som talar för att lagföringen för snatteribrott

bör kunna ske mer effektivt. I avvaktan på

resultatet av det beredningsarbete som pågår i

frågan bör dock riksdagen inte uttala sig. Motion

Ju365 avstyrks i denna del.

Överprövning av åtalsbeslut

I motion Ju342 (kd) begärs att en utredning görs om

möjligheten att överpröva åtalsbeslut.

Utskottet har behandlat frågan om överprövning av

åtalsbeslut tidigare, senast i ett betänkande med

anledning av en proposition från regeringen rörande

7 kap. rättegångsbalken (bet. 2000/01:JuU23 s. 6 f).

Möjligheterna för högre åklagare att överpröva

lägre åklagares beslut härleds ur bestämmelserna om

de högre åklagarnas ansvar för åklagarverksamheten

och deras möjlighet att ta över arbetsuppgifter från

lägre åklagare.

Själva överprövningsförfarandet är inte

författningsreglerat. Däremot gäller av riksdagen

godkända riktlinjer för verksamheten i

Riksåklagarens kansli (JuU 1984/85:30).

Sammanfattningsvis innebär de följande. Ett

åklagarbeslut som kommer att prövas av domstol,

t.ex. ett åtalsbeslut, tas normalt inte upp till

prövning. Det sker inte heller någon överprövning av

beslut som kan prövas av domstol, t.ex. beslut om

beslag. Vidare prövas åklagarbeslut i princip endast

av en högre åklagare. Det står dock riksåklagaren

fritt att ta upp ett överprövningsbeslut till

prövning eller direkt pröva ett beslut av åklagare

som ännu inte överprövats. Riktlinjerna innebär

också att det krävs ett legitimt intresse för att få

en framställning prövad. Brottsmisstänkta,

tilltalade och målsägande, liksom myndigheter med

tillsynsuppgifter, anses ha ett sådant intresse.

Slutligen anses att en högre åklagare kan ta upp en

lägre åklagares beslut till överprövning trots att

det beslutet med hänsyn till riktlinjerna normalt

sett inte skulle bli föremål för överprövning.

Exempelvis är det alltid nödvändigt att överpröva

ett åklagarbeslut som inte vilar på laglig grund,

även om beslutet senare kan upphävas av domstol.

När det gäller praxis i fråga om

överprövningsverksamheten inhämtade utskottet i

samband med betänkande 2000/01:JuU23 följande.

Flertalet av de framställningar som kommer in till

Riksåklagaren rör åklagarbeslut som redan

överprövats en gång. Dessa beslut prövas normalt

inte i sak. Om ett åklagarbeslut har fattats av

kammaråklagare och beslutet inte har prövats av en

överordnad åklagare överlämnas ärendet till

vederbörande åklagarmyndighet. För att Riksåklagaren

skall ta upp ett tidigare överprövat beslut till ny

fullständig sakprövning krävs antingen att det

tillkommit nya fakta som ger underlag för en förnyad

bedömning eller att det uppdagas sådana fel i

handläggningen som kan ha påverkat utgången. Vem som

hos Riksåklagaren fattar beslut i

överprövningsärenden är en fråga som regleras i

myndighetens arbetsordning.

Överprövningsverksamheten vid åklagarmyndigheterna

utövas enligt de riktlinjer som nyss redovisats.

Prövningen av dessa ärenden sker huvudsakligen av de

biträdande överåklagarna.

Utskottet konstaterade våren 2001 att riksdagen

godkänt riktlinjer för hur överprövningsförfarandet

skall gå till (bet. 2000/01:JuU23 s. 6 f). I den mån

det behövdes mer detaljerade föreskrifter i ämnet

var det rimligt att det skedde i form av

föreskrifter inom åklagarväsendet. I sammanhanget

påpekade utskottet också att riksdagen våren 2000 på

förslag av utskottet beslutat ett tillkännagivande

om att regeringen skulle låta utreda frågan om ett

oberoende organ för tillsyn över polisen och

åklagarna (bet. 1999/2000:JuU11 s. 5).

Frågan utreds av Kommittén om tillsynen över

polis- och åklagarväsendena (dir. 2000:101 och

2002:82), som beräknas avsluta sitt arbete den 1 maj

2003.

Utskottet anser att pågående utredningsarbete bör

avvaktas. Mot den bakgrunden föreslår utskottet att

riksdagen avslår motion Ju342.

Straffprocessuella tvångsmedel

Hemliga tvångsmedel

I några motioner behandlas frågor om hemliga

tvångsmedel. I motionerna Ju249 (c) och Ju357 (kd)

anser motionärerna att buggning bör tillåtas i

kampen mot den grova brottsligheten. I motion Ju267

(v) begärs bl.a. en oberoende utvärdering av de

hemliga tvångsmedlen, en lagreglering av samtliga

hemliga tvångsmedel, inrättande av ett oberoende

kontrollorgan samt att den som utsatts för hemligt

tvångsmedel underrättas om detta. I motion Ju306 (s)

framställs i allmänna ordalag yrkanden om

lagstiftning mot grov brottslighet, t.ex. buggning.

I motion Ju281 (m) föreslås en kartläggning av

polisens arbetsmetoder, bl.a. beträffande

förutsättningarna för hemlig avlyssning. Slutligen

begärs i motion Ju364 (fp) vissa åtgärder mot grov

brottslighet, bl.a. att buggning tillåts.

I april 2000 presenterade regeringen en

lagrådsremiss om hemlig avlyssning m.m. I remissen

föreslog regeringen bl.a. att buggning skulle

införas som ett nytt hemligt tvångsmedel, benämnt

hemlig avlyssning, vid vissa typer av brott och

under vissa förutsättningar. Vidare föreslog

regeringen vissa utvidgningar av tvångsmedlen hemlig

kameraövervakning, hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning. Här kan också nämnas att det enligt

förslaget skulle införas ett system med offentliga

ombud i ärenden om hemliga tvångsmedel i syfte att

öka enskildas rättssäkerhet. Förslaget byggde på

Buggningsutredningens betänkande Om buggning och

andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) och

remissbehandlingen av detsamma.

Lagrådet gjorde bedömningen att hemlig avlyssning

borde kunna godtas som nytt straffprocessuellt

tvångsmedel med väsentligen det föreslagna

tillämpningsområdet, om behovet var reellt och

starkt. En förutsättning var dock enligt Lagrådet

att tvångsmedelsanvändningen var förenad med

tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Här pekade

Lagrådet på svagheter i remissförslaget bl.a. såvitt

gällde systemet med offentliga ombud.

En särskild fråga var behandlingen av s.k.

överskottsinformation, dvs. uppgifter om t.ex. andra

brott än det som föranlett tvångsmedlet. Den stora

bristen i remissen ansåg Lagrådet vara avsaknaden av

en utförligare reglering angående behandlingen av

överskottsinformation. Lagrådet framhöll särskilt

att denna fråga måste lösas; detta var enligt

Lagrådet en förutsättning för att en lagstiftning om

buggning skulle kunna godtas.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden

motsvarande de nu aktuella (senast i bet.

2001/02:JuU7). Utskottet konstaterade då att den

fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet pågick

inom Justitiedepartementet. Bland annat skulle

frågan om en lagreglering av överskottsinformation

utredas. Enligt utskottets mening borde det pågående

utredningsarbetet inte föregripas.

Regeringen har aviserat en proposition om

offentligt ombud m.m. som man avser att avlämna

senast den 20 mars i år.

Vidare har en särskild utredare fått i uppdrag att

utarbeta ett förslag till reglering av användningen

av överskottsinformation. Utredaren skall se över

bl.a. i vad mån information som avser annan

brottslig verksamhet än den som låg till grund för

beslutet om tvångsmedel skall få användas och om

information som inte har samband med något brott men

som har betydelse i ett annat sammanhang skall få

användas. Uppdraget kommer att redovisas under

våren.

Enligt utskottets mening bör det pågående

beredningsarbetet inte föregripas. Motionerna Ju267

och Ju306 liksom motionerna Ju249, Ju281, Ju357 och

Ju364 i nu behandlade delar bör avslås.

Personella tvångsmedel

I motionerna Ju281 (m) och So442 (fp) begärs att

polisen skall ges möjlighet att använda kräkmedel

för att säkra bevisning vid narkotikabrott när den

misstänkte svalt narkotikan.

Regler om undersökning av människokroppen vid

brottsmisstanke finns i 28 kap. 12 §

rättegångsbalken. Av paragrafen, jämförd med 28 kap.

11 § rättegångsbalken, framgår att kroppsbesiktning

får göras på den som skäligen kan misstänkas för ett

brott på vilket fängelse kan följa för att söka

efter föremål som kan tas i beslag eller annars för

att utröna omständigheter som kan vara av betydelse

för utredning av brottet. Med kroppsbesiktning avses

undersökning av människokroppens yttre och inre samt

tagande av prov från människokroppen samt

undersökning av sådana prov. En undersökning får

inte utföras så att den undersökte riskerar framtida

ohälsa eller skada.

Av 28 kap. 13 § rättegångsbalken följer att

förordnande om kroppsbesiktning meddelas av

undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Är

fara i dröjsmål, får beslutet fattas av polisman.

Annan mera ingående undersökning än blodprov får

endast utföras av läkare. Vid kroppsbesiktning,

liksom vid användning av övriga straffprocessuella

tvångsmedel, råder den s.k.

proportionalitetsprincipen. Sådan besiktning får

sålunda beslutas endast om skälen för den uppväger

det intrång eller men i övrigt som åtgärden medför

för den misstänkte eller för något annat motstående

intresse (28 kap. 13 § första stycket

rättegångsbalken jämförd med 28 kap. 3 a § samma

balk).

Rättegångsbalkens bestämmelser om kroppsbesiktning

erhöll - med visst undantag som här saknar intresse

- sin nuvarande utformning genom lagstiftning år

1993 (prop. 1993/94:24, bet. JuU7, rskr. 67). I den

promemoria som låg till grund för propositionen -

Ändrade regler om kroppsvisitation och

kroppsbesiktning, m.m. (Ds 1991:56) - föreslogs att

den misstänkte skulle kunna medicineras mot sin

vilja om förfarandet påtagligt skulle underlätta

möjligheterna att utföra en kroppsbesiktning. I

propositionen anfördes bl.a. att det är ett mycket

allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att

utsätta någon för tvångsmedicinering och att mycket

starka skäl därför krävdes för att införa en sådan

möjlighet i rättegångsbalken. Enligt

departementschefen måste vid en sådan bedömning

brottsbekämpande effektivitetshänsyn träda tillbaka.

Något förslag om tvångsmedicinering lades därför

inte fram i propositionen (prop. s. 48).

Under utskottets behandling av propositionen hade

utskottet att ta ställning till en motion, i vilken

föreslogs att begreppet kroppsbesiktning skulle

omfatta även åtgärder i form av medicinering med

kräkmedel samt magpumpning. Utskottet förklarade sig

inte ha någon annan uppfattning i denna fråga än vad

departementschefen uttalat i propositionen och

avstyrkte bifall till motionen (bet. 1993/94:JuU7 s.

7).

I betänkande 1996/97:JuU8 vidhöll utskottet denna

uppfattning (bet. s. 4). Motsvarande inställning

intog utskottet vid riksmötet 1997/98 (bet.

1997/98:JuU24 s. 15).

Frågan om tvångsmedicinering behandlades av

Polisrättsutredningen i dess slutbetänkande

Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen

(SOU 1995:47). Utredningen fann med hänsyn till vad

departementschefen anfört i proposition 1993/94:24

inte anledning att närmare beröra frågan om

tvångsmedicinering i syfte att genomföra en

kroppsbesiktning. Inte heller borde det införas

några bestämmelser som skulle göra det möjligt att

med stöd av den misstänktes samtycke ge honom

medicin för att möjliggöra en kroppsbesiktning.

Skillnaden för den misstänkte mellan att bli

erbjuden av polisen att ta t.ex. kräkmedel och att

tvingas att ta medlet var nämligen, enligt

utredningens uppfattning, mycket liten (SOU 1995:47

s. 337 f).

Narkotikakommissionen har i sitt slutbetänkande

Vägvalet - Den narkotikapolitiska utmaningen (SOU

2000:126) föreslagit att det i narkotikastrafflagen

(1968:64) skall tas in en bestämmelse om att den som

är skäligen misstänkt för narkotikabrott, som inte

är ringa, skall kunna ges läkemedel eller liknande

vid en kroppsbesiktning. Avsikten är att det vid

skälig misstanke om försäljning av narkotika skall

kunna fattas beslut om att använda kräkmedel eller

liknande vid kroppsbesiktning i sådana fall där det

i dag beslutas om att placera den misstänkte på s.k.

tulltoalett. Bakgrunden till förslaget är att

narkotikaförsäljare i framför allt storstäderna ofta

förvarar sitt varulager, främst kapslar av heroin, i

munnen, för att kunna svälja narkotikan om polis

närmar sig (s. 43). Däremot anser kommissionen inte

att kräkmedel skall få användas när misstanken avser

en köpare som svalt narkotika. Beslut om att använda

kräkmedel skall fattas av åklagare och åtgärden

enligt förslaget genomföras av läkare (betänkandet

s. 208 f).

I regeringens proposition 2001/02:91 Nationell

narkotikahandlingsplan hänvisades till 1993 års

lagstiftningsärende (se ovan). Regeringen kunde inte

se att det framkommit något skäl av tyngd att nu

frångå vad som uttalades när frågan senast var

föremål för regeringens bedömning (prop.

1993/94:24). Med hänsyn till framför allt det starka

skydd som måste finnas för den kroppsliga

integriteten är regeringen inte beredd att föreslå

någon möjlighet till tvångsmässig medicinering i

samband med kroppsbesiktning.

Såvitt avser frågan om användning av kräkmedel i

brottsutredande syfte delade justitieutskottet

regeringens uppfattning (yttr. 2001/02:JuU5y s. 7

f).

Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag

och avstyrker bifall till motionerna Ju281 och So442

i här behandlade delar.

Kameraövervakning

Allmän kameraövervakning

I några motioner behandlas frågor om

kameraövervakning. I motionerna Ju278 (v) och Ju296

(s) begärs att en utvärdering görs av lagen om

allmän kameraövervakning. I motion Ju231 (s) begärs

en översyn av bestämmelserna för kameraövervakning

på arbetsplatser.

Lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning

innehåller bestämmelser om användningen av

övervakningsutrustning. Lagen skiljer mellan allmän

kameraövervakning som kräver tillstånd och sådan som

bara kräver anmälan. Sålunda är det enligt 11 §

under vissa förutsättningar tillräckligt med anmälan

vid allmän kameraövervakning i banklokal eller

postkontor. Vidare får övervakningskamera på vissa

villkor sättas upp i butikslokal, dock inte

restaurang eller annat näringsställe (12 §). I vissa

närmare angivna fall krävs varken tillstånd eller

anmälan (7-9 §§). Det gäller t.ex. övervakning som

polismyndighet bedriver i syfte att förebygga eller

förhindra brott. Upplysning om allmän

kameraövervakning skall som huvudregel lämnas genom

tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt

(3-4 §§). Tillstånd meddelas av länsstyrelsen som

bl.a. har att beakta vad som anges i 6 §. Av

paragrafen framgår att tillstånd skall meddelas om

intresset av sådan övervakning väger tyngre än den

enskildes intresse av att inte bli övervakad. Vid

denna bedömning skall särskilt beaktas bl.a. om

övervakningen behövs för att förebygga brott. Ett

tillstånd till allmän kameraövervakning får helt

eller delvis meddelas för begränsad tid (19 §).

Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol (29 §).

Lagen har nyligen varit föremål för översyn av

Kameraövervakningsutredningen. I sitt betänkande

Allmän kameraövervakning (SOU 2002:110), som lades

fram den 18 december 2002, har utredningen

konstaterat att lagen om allmän kameraövervakning i

huvudsak är en väl fungerande lagstiftning.

Utredningen har dock föreslagit vissa ändringar;

bl.a. en bestämmelse som föreskriver att den som

bedrivit allmän kameraövervakning i strid med lagen

kan åläggas att ersätta den enskilde för skada och

kränkning av den personliga integriteten som

övervakningen har orsakat.

Utskottet kan inte finna annat än att

motionsönskemålen i stort får anses vara

tillgodosedda genom den översyn som

Kameraövervakningsutredningen nyligen har gjort.

Motionerna Ju231 och Ju296 liksom motion Ju278 i här

behandlad del bör avslås.

Övervakningskameror i taxibilar

I motion Ju366 (kd) efterfrågas bättre möjligheter

att få tillstånd att använda övervakningskameror i

taxibilar för att förhindra brott.

Frågan om kameraövervakning i taxibilar har

tidigare behandlats i utskottet (senast i bet.

2001/02:JuU7 s. 34). Vid det senaste tillfället

avstyrktes yrkanden motsvarande det nu aktuella med

hänvisning till den ovan nämnda

Kameraövervakningsutredningen. Sedan dess har

tillstånd till kameraövervakning i taxibilar getts i

två kammarrättsavgöranden (Kammarrättens i Stockholm

dom den 21 maj 2002 i mål 1166-2002 och

Kammarrättens i Göteborg dom den 3 juni 2002 i mål

956-2002). Justitiekanslern (JK), som var klagande i

båda fallen, har offentligt förklarat sig nöjd med

avgörandena som också vunnit laga kraft. I målen var

det fråga om övervakning med digitala

stillbildskameror. Kameran aktiveras när bilens

passagerardörr öppnas och/eller stängs. Vid varje

aktivering får kameran, efter två sekunder, ta högst

fem bilder med en sekunds intervall.

Det system för kameraövervakning i taxibilar som

beviljats i kammarrätt utgör enligt

Kameraövervakningsutredningen en lämplig avvägning

mellan övervakningsintresset och

integritetsintresset. Kravet på tillstånd bör dock

bestå (s. 18).

Utskottet kan inte finna annat än att

motionsönskemålet i stort får anses vara

tillgodosett genom den praxis som kommit till

uttryck i de två kammarrättsavgörandena. Motion

Ju366 bör avslås i denna del.

Reservationer

1. Svensk domstols behörighet (punkt 1)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju247.

Ställningstagande

För offren för krigsförbrytelser och andra grova

kränkningar av mänskliga rättigheter är det viktigt

att rättvisa skipas och att de drabbade ges

upprättelse. Det är naturligtvis av största

betydelse att de ansvariga ställs inför rätta och

döms för sina brott. För att offren skall kunna

gottgöras är det också viktigt att det finns

möjligheter att driva en skadeståndsprocess mot

förövarna. Jag ifrågasätter om de svenska reglerna

om forum i tvistemål är tillräckliga i detta

avseende. Regeringen bör därför ges i uppdrag att

utreda möjligheterna att i de aktuella fallen

utvidga rätten att föra talan om skadestånd i

Sverige.

2. Rätten till domstolsprövning (punkt 2)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd) och

Torkild Strandberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju339 yrkande 7

och 2002/03:Ju364 yrkande 14.

Ställningstagande

Under senare år har möjligheten att få sin sak

prövad i två instanser inskränkts. Samtidigt med

denna utveckling har förenklingar i

underrättsförfarandet införts, bl.a. har

delgivningsförfarandet blivit mer summariskt. Enligt

vår mening främjas inte rättssäkerheten av att

prövningen i första instans blir enklare och mer

summarisk samtidigt som möjligheten att få till

stånd en överprövning minskar.

Inte minst gäller detta kravet på

prövningstillstånd i brottmål. Även om påföljden

stannar vid böter kan den som döms drabbas mycket

hårt. Det är i högsta grad otillfredsställande att

bara en instans prövar mål som kan få vittgående

konsekvenser för den enskilde.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att

regeringen bör återkomma till riksdagen med

förslag om att utöka möjligheterna till

överprövning av domstolsavgöranden.

3. Offentlighet vid domstol (punkt 3)

av Johan Pehrson (fp), Alice Åström (v), Beatrice

Ask (m), Torkild Strandberg (fp), Cecilia

Magnusson (m) och Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju282 yrkande 1.

Ställningstagande

Det finns i dag uppgifter om att domstolarna i allt

större utsträckning håller förhandlingar inom

stängda dörrar och att antalet förundersökningar där

misstänkta och deras ombud beläggs med s.k.

yppandeförbud ökat. Också tillämpningen av

bestämmelserna om säkerhetskontroll kan

ifrågasättas. Utvecklingen riskerar enligt vår

mening att urholka förtroendet för domstolarna genom

att möjligheterna till insyn minskar. Givetvis finns

det ibland anledning att besluta om sådana åtgärder.

För att bevara denna möjlighet får det inte finnas

misstanke om att sådana beslut fattas

slentrianmässigt. Huvudregeln måste vara

offentlighet. Beslut om stängda dörrar, om

yppandeförbud och om säkerhetskontroll bör även

fortsättningsvis föregås av noggrann prövning.

Enligt vår mening bör frågan utredas om huruvida

antalet förhandlingar inom stängda dörrar ökat och

vad det i så fall beror på. Detsamma gäller för

beslut om yppandeförbud och säkerhetskontroll. Det

får ankomma på regeringen att föranstalta om en

sådan utredning.

1. Åklagarjäv (punkt 4)

2.

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju263.

Ställningstagande

Domare och åklagare har olika roller i

brottmålsförfarandet. Åklagarens grundläggande

uppgift är att - förutom att besluta om

strafförelägganden och åtalsunderlåtelser - uppträda

som part i målet och att i förekommande fall

företräda målsäganden vid utförande av talan om

enskilt anspråk. Domarens uppgift är att skipa rätt.

Samtidigt som åklagaren är part i målet skall

objektivitet iakttas. Den rollkonflikt som detta

leder till innebär att frågan om vilka jävsgrunder

som skall gälla för åklagare bör regleras särskilt.

Nuvarande ordning, med en reservationslös hänvisning

till jävsreglerna för domare, är enligt min mening

inte tillfredsställande. Regeringen bör tillsätta en

utredning som får i uppdrag att överväga en särskild

reglering av jäv för åklagare.

3. Medlemskap i Advokatsamfundet (punkt 6)

4.

av Beatrice Ask (m), Johan Linander (c), Cecilia

Magnusson (m) och Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2002/03:Ju307.

Ställningstagande

Den enda svenska utbildning som kan ligga till grund

för medlemskap i Sveriges advokatsamfund är juris

kandidatexamen. Under senare år har emellertid nya

juristutbildningar tillkommit, t.ex med ekonomisk

inriktning eller med inriktning mot EU-rätt. Dessa

jurister, med en bredare och mot näringslivets behov

inriktad utbildning, får inte antas till medlemmar i

Advokatsamfundet. Däremot har den som genomgått den

utbildning som krävs för att bli advokat i bl.a. en

stat inom Europeiska unionen möjlighet att bli

ledamot av Advokatsamfundet. Det finns inga krav på

att den utländska utbildningen skall motsvara en

svensk juris kandidatexamen. Det kan därför synas

inkonsekvent att inte andra svenska

juristutbildningar än juris kandidatexamen godtas av

lagstiftaren och av Advokatsamfundet. Den slutsats

vi drar är att kraven för medlemskap i

Advokatsamfundet behöver ses över och anpassas till

dagens behov och förutsättningar. Regeringen bör få

i uppdrag att göra en sådan översyn.

5. Målsägandebiträde för efterlevande (punkt 7)

6.

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Torkild Strandberg (fp), Johan

Linander (c), Cecilia Magnusson (m) och Hillevi

Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2002/03:Ju320 yrkande 4.

Ställningstagande

Det är rimligt att vid allvarlig brottslighet

betrakta närstående till brottsoffer som indirekta

brottsoffer, vilka har rätt till stöd och hjälp.

Rätten till målsägandebiträde bör utvidgas till att

omfatta även vissa efterlevande till den som utsatts

för brott, även om dessa inte kan betraktas som

målsägande enligt gällande lagstiftning. Regeringen

bör därför ges i uppdrag att återkomma till

riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser det

anförda.

7. Målsägandens rätt att yttra sig (punkt 8)

8.

av Beatrice Ask (m), Cecilia Magnusson (m) och

Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju280 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att en uttrycklig rätt för målsäganden att

inför domstol avge sin berättelse om hur brottet har

påverkat honom eller henne skulle öka allmänhetens

förtroende för rättsväsendet. Många målsägande

skulle också må bra av att inför rätten få ge

uttryck för de känslor som brottet orsakat.

Regeringen bör ges i uppdrag att utreda frågan om

hur en sådan rätt för målsägande bör regleras och

återkomma till riksdagen med ett lagförslag med den

inriktning vi nu förordat.

8. Kronvittnen (punkt 9)

av Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju364 yrkande 10.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör ett system med s.k.

kronvittnen utredas. Ett sådant innebär att den som

berättar sanningen och därmed medverkar till att

andra gärningsmän blir fällda själv kan få

lindrigare påföljd eller gå fri från straff. Sådana

uppgörelser bör kunna ske inom vissa strikt angivna

ramar och under förutsättning av att de misstänkta

som berörs biträds av försvarare. Varje sådan

uppgörelse bör också underställas domstol för

godkännande. Genom införandet av ett

kronvittnessystem skulle fler brott kunna klaras upp

inom rimlig tid. Regeringen bör få i uppdrag att

tillsätta en utredning med uppdrag att se över

frågan om ett kronvittnessystem skulle kunna införas

i svensk rätt.

9. Strafförelägganden (punkt 11)

av Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju364 yrkande 9.

Ställningstagande

Enligt vår mening finns det utrymme för att låta

strafföreläggande avse också fängelse. Särskilt

gäller detta vid s.k. artbrott, t.ex. rattfylleri,

där det finns en fast påföljdspraxis. Att använda

strafföreläggande i dessa fall skulle innebära både

en snabb reaktion på brottet och ett effektivare

utnyttjande av samhällets brottsbekämpande resurser.

Vi anser därför att det bör utredas om

strafföreläggande skall kunna avse fängelse som

påföljd. Det får ankomma på regeringen att tillsätta

en sådan utredning.

10. Enklare förfarande i snatterimål (punkt 12)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd),

Torkild Strandberg (fp) och Johan Linander (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju365 yrkande 10.

Ställningstagande

Vi anser att brottsligheten måste bekämpas mer

effektivt. En åtgärd som skulle kunna vidtas är att

göra det enklare att lagföra den som begår mindre

allvarliga brott, exempelvis snatteri. Ett underlag

för lagstiftning har tagits fram. Regeringen bör ges

i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med

ett lagförslag som tillgodoser det anförda.

11. Överprövning av åtalsbeslut (punkt 13)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 13

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju342.

Ställningstagande

Jag anser att förfarandet vid överprövning av

åtalsbeslut bör ses över. Enligt rådande ordning kan

den som är missnöjd med en åklagares beslut i en

åtalsfråga vända sig till högre åklagare. Ett

åtalsbeslut ändras sällan. Det är inte heller lätt

för en utomstående att avgöra om ett åtalsbeslut är

välgrundat. Enligt min mening behöver frågan ses

över. Regeringen bör få i uppdrag att ge utredningen

om tillsynen över polis- och åklagarväsendena

tydliga tilläggsdirektiv som tillgodoser vad jag

anfört.

12. Hemliga tvångsmedel (punkt 14)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Torkild Strandberg (fp), Johan

Linander (c), Cecilia Magnusson (m) och Hillevi

Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju249 yrkande

27, 2002/03:Ju281 yrkande 11, 2002/03:Ju306,

2002/03:Ju357 yrkande 13 och 2002/03:Ju364 yrkande

20 samt avslår motion 2002/03:Ju267.

Ställningstagande

Brottsligheten blir allt grövre och allt mer

svårutredd vilket ställer nya krav på polisens

arbets- och spaningsarbete. Vi menar att

utredningsmetoderna måste effektiviseras för att

möta dessa nya krav. Ett sätt är enligt vår mening

att införa möjlighet till buggning vid misstanke om

grova brott. Beslut om att införa sådan buggning

måste givetvis föregås av ytterst omsorgsfulla

överväganden. Bland annat måste klargöras hur man

bäst skall förfara för att undvika kränkning av

oskyldigas integritet och av hur

överskottsinformation skall hanteras.

När det gäller hemliga tvångsmedel pågår hela

tiden en utveckling som till stor del beror på att

de tekniska förutsättningarna för olika åtgärder

förändras. Enligt vår mening är det nödvändigt att

ett godkännande av en ny metod föregås av en analys

ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Lagstiftningen

måste också vara uppbyggd så att tillräckliga hänsyn

kan ta till deras integritet som berörs av åtgärden.

En annan aspekt på lagstiftningen är att den i

största möjliga utsträckning bör vara

teknikoberoende. Vad vi nu anfört gäller buggning

likaväl som andra hemliga tvångsmedel.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till

riksdagen med ett lagförslag om att införa buggning

i enlighet med vad vi här anfört.

Regeringen bör även skyndsamt tillsätta den vid

flera tillfällen aviserade utredningen med uppgift

att kartlägga, analysera och utvärdera sådan

lagstiftning som berör den enskildes integritet.

13 Hemliga tvångsmedel (punkt 14)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Ju267 samt avslår

motionerna 2002/03:Ju249 yrkande 27, 2002/03:Ju281

yrkande 11, 2002/03:Ju306, 2002/03:Ju357 yrkande 13

och 2002/03:Ju364 yrkande 20.

Ställningstagande

Svenskar har hittills i högre grad än medborgare i

andra länder litat på myndigheternas goda avsikter

när det varit fråga om att använda sig av hemliga

tvångsmedel. Det har lett till att vi i Sverige har

ovanligt suddiga gränser kring statens rätt att

tillgripa tvång, vilket i sin tur leder till

försämrad rättssäkerhet. Som exempel kan nämnas att

inte alla hemliga tvångsmedel lagreglerats och att

den parlamentariska kontrollen försvåras av att

underlaget för densamma innehåller vaga och

intetsägande uppgifter.

Mot denna bakgrund menar jag att det omgående

krävs grundläggande åtgärder för att stärka

rättssäkerheten vid användningen av hemliga

tvångsmedel. Sådana åtgärder måste vidtas innan man

ens diskuterar en utvidgning av metoderna för

övervakningen. Det krävs för det första en oberoende

utvärdering av behovet och effektiviteten av de

hemliga tvångsmedel och andra övervakningsmetoder

som används i dag. För det andra måste det införas

regler om att den som utsatts för hemliga

tvångsmedel skall underrättas om det i efterhand och

få möjlighet att överklaga beslutet. För det tredje

bör alla hemliga tvångsmedel som i dag används,

exempelvis annan s.k. teknisk avlyssning och

pejling, regleras i lag. För det fjärde måste det

inrättas ett oberoende kontrollorgan som har till

uppgift att tillgodose rättsskyddet dels vid

tillståndsprövningen, dels vid själva genomförandet

av tvångsåtgärden.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till

riksdagen med förslag till sådana lagändringar och

andra åtgärder som jag anser bör vidtas.

14. Personella tvångsmedel (punkt 15)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Torkild

Strandberg (fp), Cecilia Magnusson (m) och

Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:Ju281 yrkande 8 och

2002/03:So442 yrkande 6.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör det införas en möjlighet att

använda kräkmedel för att komma åt langning av

narkotika på ett mer effektivt sätt. En

förutsättning måste dock vara att det skall finnas

beslut av åklagare om att få använda kräkmedel. Vi

menar sålunda att det av Narkotikakommissionen

framlagda förslaget bör genomföras. Det får ankomma

på regeringen att snarast återkomma till riksdagen

med ett lagförslag.

15. Övervakningskameror i taxibilar (punkt 17)

av Beatrice Ask (m), Ragnwi Marcelind (kd),

Cecilia Magnusson (m) och Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2002/03:Ju336 yrkandena 8

och 9.

Ställningstagande

Vi anser att kameraövervakning i taxibilar

generellt bör vara möjlig i syfte att förebygga

brott. Det innebär att kamera i taxibilar bör

undantas från tillståndsprövning. I stället bör det

vara tillräckligt med en anmälan. Det

integritetsintrång som blir följden av en sådan

möjlighet väger enligt vår uppfattning inte över det

intresse som bär upp övervakning. Regeringen bör få

i uppdrag att vidta erforderliga åtgärder.

Särskilda yttranden

1. Vittneskallelser (punkt 10)

av Johan Linander (c)

Många vittnen har reagerat kraftigt på den

kallelse som domstolarna skickar ut inför en

förhandling. I många fall är den allt annat än

välkomnande och redogör på ett bryskt sätt för att

vittnet kan tvingas att betala vite, hämtas av polis

eller bli skyldig att betala rättegångskostnader om

han eller hon inte dyker upp. Vittneskallelserna bör

utformas på ett angenämare sätt så att de som

vittnar känner att de gör en insats för samhället.

Det är bra att Domstolsverket arbetar med frågan.

BILAGA

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från den allmänna

motionstiden år 2002

2002/03:Ju231 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en översyn av

bestämmelserna för kameraövervakning på

arbetsplatser.

2002/03:Ju247 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppgift att se över

jurisdiktionsreglerna i tvistemål i enlighet med vad

i motionen anförs.

2002/03:Ju249 av Johan Linander m.fl. (c):

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

vittneskallelserna bör utformas på ett varsammare

sätt.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att tillåta

buggning vid fall där grov brottslighet

föreligger.

2002/03:Ju263 av Alice Åström m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att särskild lagstiftning om jäv när det gäller

åklagare skall införas.

2002/03:Ju267 av Alice Åström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att en oberoende utvärdering av behovet och

effektiviteten av de hemliga tvångsmedel som finns

i dag skall genomföras.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regler måste införas som innebär att

den som utsatts för hemliga tvångsmedel skall

underrättas om det efter avslutad förundersökning

och ges möjlighet att överklaga felaktiga beslut.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att alla hemliga tvångsmedel som används

skall vara reglerade i lag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att ett oberoende kontrollorgan skall

inrättas som har till enda uppgift att tillgodose

rättsskyddet dels vid tillståndsprövningen av

hemliga tvångsmedel, dels vid genomförandet av

tvångsåtgärden.

2002/03:Ju278 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen bör

genomföra en utvärdering av lagen om allmän

kameraövervakning.

2002/03:Ju280 av Beatrice Ask m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om lagstadgad

rättighet för målsägande att inför domstol berätta

hur brottet påverkat honom eller henne.

2002/03:Ju281 av Beatrice Ask m.fl. (m):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att polisen skall

få tillåtelse att använda kräksirap för att på ett

effektivare sätt kunna komma åt langning och

missbruk.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

kartläggning av polisens nuvarande arbetsmetoder

och lagstiftning.

2002/03:Ju282 av Alice Åström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att offentligheten

i rättsprocessen skall bli föremål för en översyn.

2002/03:Ju290 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av att beakta

barnets vilja vid förordnande av offentligt biträde.

2002/03:Ju296 av Ronny Olander (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om behovet av att vara

vaksam mot det hot kameraövervakning kan innebära

för den personliga integriteten.

2002/03:Ju306 av Anders Karlsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om skärpt lagstiftning mot

grövre brottslighet.

2002/03:Ju307 av Gunnar Axén (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om kraven för att bli ledamot

av Sveriges Advokatsamfund.

2002/03:Ju320 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

4. Riksdagen beslutar att införa en ny bestämmelse 1

a § av följande lydelse i lagen (1988:609) om

målsägandebiträde: "Har efterlevande make, sambo,

bröstarvinge, fader, moder eller syskon till någon

som dödats genom brott med hänsyn till sina

personliga förhållanden eller andra omständigheter

behov av ett målsägandebiträde skall ett sådant

biträde förordnas när förundersökningen har

inletts. För ett förordnande enligt denna paragraf

gäller i övrigt samma bestämmelser som för ett

målsägandebiträde åt en måls-ägande."

2002/03:Ju339 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i

motionen anförs om att lagen om prövningstillstånd

ändras så att kravet på särskilt

prövningstillstånd avskaffas vid bötesdomar.

2002/03:Ju342 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning om reformering av åtalsväsendet enligt vad

i motionen anförs.

2002/03:Ju357 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till lag med innebörden att tillåta

buggning för att komma åt avancerad kriminalitet.

2002/03:Ju364 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

strafförelägganden.

10. Riksdagen begär att regeringen låter utreda ett

system med kronvittnen.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rätten till

prövning i två instanser.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om integritet och

tvångsmetoder.

2002/03:Ju365 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett enklare

förfarande vid snatterimål.

2002/03:Ju366 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om lagen om

övervakningskameror.

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till lag som gör det möjligt för

taxibolagen att sätta in övervakningskameror i

taxibilar.

2002/03:So442 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

6. Riksdagen begär att regeringen återkommer med

lagförslag om förutsättningarna för att använda

kräkmedel då misstänkta langare antas ha svalt

narkotikakapslar.