Bet. 2002/03:KU10

Konstitutionsutskottets betänkande

2002/03:KU10

Granskning av statsrådens tjänsteutövning ochregeringsärendenas handläggning

Sammanfattning

Utskottet har även detta år granskat hur

Regeringskansliet utvecklas i vissa hänseenden.

Antalet anställda i Regeringskansliet ökar, låt vara

att den ökning som kan iakttas sedan förra året är

begränsad. Enligt utskottet vore det önskvärt att

Regeringskansliet presenterar en prognos för den

framtida personalsituationen.

Vad som har kommit fram under granskningen ger vid

handen att en utveckling mot jämställdhet mellan

könen i Regeringskansliet eftersträvas, men att det

ännu finns utrymme för förbättringar i detta

hänseende. Utskottet har från konstitutionella

utgångspunkter inte funnit anledning till några

vidare uttalanden i frågan.

Vid granskningen av regeringens protokoll har

utskottet uppmärksammat vissa brister i formellt

hänseende. Utskottet understryker ånyo starkt vikten

av god ordning i regeringsprotokollen.

Utskottet har tagit upp frågan om regeringsbeslut

som fattas utan att ha tagits med på de

ärendeförteckningar som upprättas inför

regeringssammanträdena, s.k. ärenden "utom listan".

Från en konstitutionell utgångspunkt är det

betänkligt om regeringens beslut i ärenden "utom

listan" leder till oklara beslutssituationer.

Utskottet framhåller vikten av att det efter

regeringssammanträdet står klart om regeringen har

beslutat i ett ärende och vad regeringen har

beslutat. De konstitutionellt betänkliga situationer

som kan uppstå i samband med regeringsbeslut "utom

listan" innebär enligt utskottets mening att en

sådan beslutsordning bör användas endast i verkliga

undantagsfall.

Utskottet har gått igenom två särskilda grupper av

ärenden som avgjorts i regeringsarbetet.

Den första gruppen är ärenden om nåd m.m. Liksom

vid tidigare granskningar av sådana ärenden har

utskottet funnit att regeringen tillämpat

nådeinstitutet restriktivt och att detta står i

överensstämmelse med nådens karaktär av

undantagsföreteelse. Antalet ansökningar om nåd hade

år 2001 sjunkit till inemot en tredjedel av antalet

ansökningar år 1989. Andelen bifall till

nådeansökningarna har under de senaste tio åren med

något undantag varit lägre än 10 %, medan den under

åren närmast dessförinnan var högre än så. Utskottet

redovisar också vissa andra iakttagelser om

nådeärenden m.m.

Den andra gruppen avser s.k. kommandomål, dvs.

regeringsärenden som gäller verkställighet inom

Försvarsmakten av författningar eller särskilda

regeringsbeslut som under statsministerns

överinseende får avgöras av chefen för det

departement till vilket ärendena hör. Granskningen

av de kommandomål som har förekommit under år 2001

har inte givit anledning till något uttalande av

utskottet.

Statens skadeståndsansvar regleras i

skadeståndslagen. Regeringen anses ha möjlighet att,

när den anser det påkallat, utan särskilt stöd i lag

betala ut ersättningar till enskilda, s.k.

ersättning ex gratia. Det ligger enligt utskottet i

sakens natur att denna möjlighet måste begagnas

återhållsamt. Utskottet har granskat

regeringsbesluten i 49 ärenden om ersättning ex

gratia som regeringen fattat sedan år 1998.

Beslutens innehåll har inte givit anledning till

någon vidare granskning eller några uttalanden från

utskottets sida.

Utskottet har granskat regeringens hantering av

vissa ärenden i samband med samarbetet i EU.

Granskningen avser frågor om sådana rambeslut som

kan fattas inom ramen för samarbetet i tredje

pelaren. En fråga har gällt regeringens beredning av

förslagen om att riksdagen skall godkänna rambeslut

och beslut som inte är slutligt antagna, en annan om

slutligen antagna rambeslut överensstämt med vad som

godkänts av riksdagen.

Utskottets uppfattning är att synpunkter från

myndigheter och andra berörda kan utgöra ett

värdefullt underlag för riksdagen, t.ex. när det

gäller att bedöma behovet av följdlagstiftning till

ett rambeslut eller beslut som föreslås bli godkänt

av riksdagen. Vid beredningen av en proposition om

godkännande av ett rambeslut eller beslut skall

därför enligt utskottets mening traditionellt

remissförfarande tillämpas i samma utsträckning som

vid lagstiftningsärenden. Även om de tidsramar som

gäller för antagandet av en överenskommelse i

ministerrådet kan medföra svårigheter för regeringen

att tillämpa ett traditionellt remissförfarande vid

beredningen av en proposition om riksdagens

godkännande, vill utskottet understryka att

underhandskontakter med myndigheter kan ersätta

remissbehandling endast då detta är oundgängligen

påkallat. Granskningen har inte föranlett något

uttalande i övrigt. Särskilda yttranden m och mp.

Med anledning av en anmälan har utskottet granskat

hur regeringen har utformat den ekonomiska

vårpropositionen år 2002. Utskottet understryker

vikten av att vårpropositionen ger ett allsidigt

underlag för en övergripande ideologisk diskussion

om den ekonomiska politiken på medellång och lång

sikt. Utskottet anför att det är en förutsättning

för att riksdagsbehandlingen på våren skall kunna

ägnas åt makroekonomiska bedömningar av den

ekonomiska utvecklingen att vårpropositionen

innehåller information som möjliggör detta.

Utskottets anmälan

Utskottet anmäler härmed enligt 12 kap. 2 §

regeringsformen för riksdagen resultatet av den i

det föregående redovisade granskningen.

Stockholm den 10 december 2002

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per

Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Pär Axel

Sahlberg (s), Kenth Högström (s), Ingvar Svensson

(kd), Mats Einarsson (v), Mats Berglind (s), Henrik

S Järrel (m), Anders Bengtsson (s), Tobias Krantz

(fp), Kerstin Lundgren (c), Helene Petersson (s),

Nils Fredrik Aurelius (m), Billy Gustafsson (s) och

Gustav Fridolin (mp).

2002/03

KU10

Inledning

Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall

konstitutionsutskottet granska statsrådens

tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.

Utskottet har rätt att för detta ändamål få ut

protokollen över beslut i regeringsärenden och de

handlingar som hör till dessa ärenden.

Det åligger konstitutionsutskottet att när skäl

föreligger till det, dock minst en gång om året,

meddela riksdagen vad utskottet vid sin granskning

har funnit förtjäna uppmärksamhet. I detta

betänkande behandlar utskottet vissa allmänna,

administrativt inriktade granskningsuppgifter

angående regeringsarbetet.

Utöver konselj-, regerings- och

statsministerprotokoll har vid

granskningen funnits att tillgå material

som tagits fram av utskottets kansli och

av Regeringskansliet. Ett antal akter i

regeringsärenden har gåtts igenom i

samband med granskningen. Väsentliga

delar av det material som funnits att

tillgå återges i bilaga 1- 8.2.

1. Regeringens sammansättning och

regeringsarbetets organisation

I tidigare granskningsbetänkanden har utskottet

beskrivit viktigare förändringar i både regeringens

sammansättning och regeringsarbetets organisation.

Den senaste redogörelsen avsåg år 2001. I det

följande redogör utskottet i huvudsak för vad som

ägt rum i detta hänseende fr.o.m. december 2001

t.o.m. november 2002.

1.1 Regeringen

Enligt 6 kap. 1 § regeringsformen består regeringen

av statsministern och övriga statsråd, som tillsätts

av statsministern. Statsministern utser enligt

7 kap. 1 § bland statsråden chefer för

departementen. Enligt 7 kap. 5 § kan statsministern

också förordna att ett ärende eller en grupp av

ärenden, som hör till visst departement, skall

föredras av annat statsråd än departementschefen.

De under perioden för utskottets granskning

förekommande förordnandena enligt 7 kap. 5 §

regeringsformen, därtill entlediganden och

förordnanden av statsråd, återfinns i bilaga 1.

Statsministern förordnade den 21 januari 2002 Lena

Sommestad att fr.o.m. den 31 januari 2002 vara

statsråd.

Statsministern förordnade samma dag statsrådet

Lena Sommestad att fr.o.m. den 31 januari 2002 i

chefen för Miljödepartementets ställe föredra de

ärenden som hör till Miljödepartementet.

Statsministern förordnade den 27 mars 2002

statsrådet Lena Sommestad att fr.o.m. den 2 april

2002 i chefen för Miljödepartementets ställe föredra

vissa förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern beslutade vidare att

Kemikalieinspektionen, Stockholms internationella

miljöinstitut, Statens geotekniska institut,

Boverket, Fonden för fukt- och mögelskador,

Lantmäteriverket, lantmäterimyndigheterna i länen,

Statens va-nämnd och Statens institut för ekologisk

hållbarhet skall tillhöra statsrådet Sommestads

ansvarsområde.

Statsministern förordnade den 12 juli 2002

statsrådet Lena Sommestad att fr.o.m. den 15 juli

2002 i chefen för Miljödepartementets ställe föredra

de ärenden som hör till Miljödepartementet.

Den 30 september 2002 yrkade Moderata

samlingspartiet i kammaren att riksdagen enligt 12

kap. 4 § regeringsformen skulle förklara att

statsminister Göran Persson icke åtnjöt riksdagens

förtroende.

Statsministern entledigade samma dag statsrådet

och chefen för Försvarsdepartementet Björn von

Sydow.

Statsministern förordnade samma dag statsrådet

Lena Hjelm-Wallén att fr.o.m. denna dag vara chef

för Försvarsdepartementet.

Yrkandet om misstroendeförklaring mot

statsministern avslogs av riksdagen den 2 oktober

2002.

Statsministern entledigade den 10 oktober 2002

statsrådet Ingela Thalén med verkan fr.o.m. samma

dag.

Statsministern entledigade den 15 oktober 2002

statsrådet och chefen för Näringsdepartementet Björn

Rosengren.

Statsministern förordnade samma dag statsrådet

Mona Sahlin att fr.o.m. samma dag vara chef för

Näringsdepartementet.

Statsministern entledigade den 21 oktober 2002

statsrådet Lena Hjelm-Wallén från uppdraget att vara

ställföreträdande statsminister, statsråd och chef

för Försvarsdepartementet.

Statsministern entledigade samma dag statsrådet

och chefen för Miljödepartementet Kjell Larsson och

statsrådet Britta Lejon.

Statsministern förordnade samma dag statsrådet

Margareta Winberg att fr.o.m. samma dag enligt 7

kap. 8 § regeringsformen vara ställföreträdande för

honom.

Samma dag förordnades statsrådet Lena Sommestad

att vara chef för Miljödepartementet, statsrådet

Leif Pagrotsky att vara chef för

Näringsdepartementet, Ann-Christin Nykvist att vara

statsråd och chef för Jordbruksdepartementet, Pär

Nuder att vara statsråd och för tiden t.o.m. den 3

november 2002 vara chef för Försvarsdepartementet,

Leni Björklund att fr.o.m. den

4 november 2002 vara statsråd och chef för

Försvarsdepartementet, Hans Karlsson att vara

statsråd, Lena Hallengren att vara statsråd, Gunnar

Lund att vara statsråd, Morgan Johansson att vara

statsråd och Berit Andnor att vara statsråd.

Samma dag förekom ytterligare ett antal

förordnanden enligt 7 kap. 5 § enligt

sammanställningen nedan.

Statsministern förordnade statsrådet Margareta

Winberg att fr.o.m. denna dag i chefen för

Näringsdepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden. Vidare

beslutades att Jämställdhetsombudsmannen och

Jämställdhetsnämnden skall höra till statsrådet

Winbergs ansvarsområde.

Statsministern förordnade statsrådet Lena

Hallengren att fr.o.m. denna dag i chefen för

Utbildningsdepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden. Vidare

beslutades att Nationellt centrum för flexibelt

lärande och Folkbildningsrådet skall höra till

statsrådet Hallengrens ansvarsområde.

Statsministern förordnade statsrådet Leif

Pagrotsky att fr.o.m. denna dag i respektive

departementschefs ställe föredra vissa

förvaltningsärenden. Förordnandet skall gälla

framför de andra förordnanden som statsministern

beslutat enligt 7 kap. 5 §.

Statsministern beslutade att Statens

haverikommission fr.o.m. den 4 november 2002 skall

tillhöra statsrådet Leni Björklunds ansvarsområde.

Statsministern förordnade med ändring av

förordnandet den 20 december 2000 statsrådet Mona

Sahlin att fr.o.m. denna dag i chefen för

Näringsdepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern beslutade vidare att Ombudsmannen mot

diskriminering på grund av sexuell läggning,

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Nämnden mot

diskriminering och Integrationsverket skall tillhöra

statsrådet Sahlins ansvarsområde.

Statsministern förordnade statsrådet Hans Karlsson

att fr.o.m. denna dag i chefen för

Näringsdepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern beslutade vidare att Rådet för

Europeiska socialfonden i Sverige (Svenska ESF-

rådet), Arbetsmarknadsstyrelserna,

länsarbetsnämnderna, Stiftelsen utbildning

Nordkalotten, Arbetslivsinstitutet,

Arbetsmiljöverket, Arbetsdomstolen,

Medlingsinstitutet, Statens nämnd för arbetstagares

uppfinningar, Nämnden för

styrelserepresentationsfrågor, ILO-kommittén och

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering

skall tillhöra statsrådets Karlssons ansvarsområde.

Statsministern förordnade med ändring av

förordnandet den 20 december 2000 statsrådet Ulrica

Messing att fr.o.m. denna dag i chefen för

Näringsdepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern beslutade vidare att Post- och

telestyrelsen, Statens järnvägar, Banverket,

Stängselnämnden, Vägverket, Rikstrafiken, Statens

väg- och transportforskningsinstitut,

Sjöfartsverket, Handelsflottans kultur- och

fritidsråd, Rederinämnden, Luftfartsverket,

Flygplatsnämnden, Statens institut för

kommunikationsanalys, Sveriges geologiska

undersökning, Bergsstaten, Skogsstyrelsen,

skogsvårdsstyrelserna, regionala utvecklingsbolag,

Stiftelsen Administrativ produktion i Malmfälten,

Glesbygdsverket, Stiftelsen Norrlandsfonden och

Turistdelegationen skall tillhöra statsrådet

Messings ansvarsområde.

Statsministern förordnade statsrådet Mona Sahlin

att fr.o.m. denna dag i chefen för

Justitiedepartementets ställe föredra vissa

förvaltningsärenden.

Statsministern förordnade statsrådet Lena

Hallengren att fr.o.m. denna dag i chefen för

Justitiedepartementets ställe föredra vissa

förvaltningsärenden. Statsministern beslutade vidare

att Ungdomsstyrelsen skall tillhöra statsrådet

Hallengrens ansvarsområde.

Statsministern förordnade statsrådet Berit Andnor

att fr.o.m. denna dag i chefen för

Utrikesdepartementets ställe föredra vissa ärenden.

Statsministern förordnade statsrådet Gunnar Lund

att fr.o.m. denna dag i chefen för

Utrikesdepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern beslutade vidare att Inspektionen för

strategiska produkter skall tillhöra statsrådet

Lunds ansvarsområde.

Statsministern förordnade statsrådet Hans Karlsson

att fr.o.m. denna dag i chefen för

Socialdepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern förordnade statsrådet Pär Nuder att

fr.o.m. denna dag i chefen för

Justitiedepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern beslutade även att Valmyndigheten

skall höra till statsrådet Nuders ansvarsområde.

Statsministern förordnade statsrådet Ann-Christin

Nykvist att fr.o.m. denna dag i chefen för

Justitiedepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern beslutade vidare att

Marknadsdomstolen, Konsumentverket och

Konsumentombudsmannen, Allmänna reklamationsnämnden,

Fastighetsmäklarnämnden och Resegarantinämnden skall

tillhöra statsrådet Nykvists ansvarsområde.

Statsministern förordnade med ändring av

förordnandet den 28 september 1999 statsrådet Lars-

Erik Lövdén att fr.o.m. denna dag i chefen för

Justitiedepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern förordnade statsrådet Gunnar Lund

att fr.o.m. denna dag i chefen för

Justitiedepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern beslutade vidare att

Datainspektionen, Kammarkollegiet, Statens

skaderegleringsnämnd, Statskontoret, Statens

personadressregisternämnd, Statistiska centralbyrån,

Statens utlandslönenämnd, Statens trygghetsnämnd,

Statens ansvarsnämnd, Statens kvalitets- och

kompetensråd, Offentliga sektorns särskilda nämnd,

Trygghetsstiftelsen, Statens pensionsverk, Nämnden

för statens avtalsförsäkringar, Statens

tjänstepensions- och grupplivsnämnd och

Skiljenämnden i vissa trygghetsfrågor skall tillhöra

statsrådet Lunds ansvarsområde.

Statsministern förordnade statsrådet Gunnar Lund

att fr.o.m. denna dag i chefen för

Finansdepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern beslutade vidare att

Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Statens

krigsförsäkringsnämnd, allmänna pensionsfonderna,

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank,

Styrelsen för sparbankernas säkerhetskassa,

Insättningsgarantinämnden och

Premiepensionsmyndigheten skall tillhöra statsrådet

Lunds ansvarsområde.

Statsministern förordnade med ändring av

förordnandet den 16 oktober 2000 statsrådet Lars-

Erik Lövdén att fr.o.m. denna dag i chefen för

Finansdepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern beslutade vidare att länsstyrelserna,

Statens bostadskreditnämnd och Statens bostadsnämnd

skall höra till statsrådet Lövdéns ansvarsområde.

Statsministern förordnade statsrådet Morgan

Johansson att fr.o.m. denna dag i chefen för

Socialdepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern beslutade vidare att

Smittskyddsinstitutet, Institutet för psykosocial

medicin, Statens folkhälsoinstitut, Statens

institutionsstyrelse och Alkoholsortimentsnämnden

skall höra till statsrådet Johanssons ansvarsområde.

Statsministern förordnade statsrådet Berit Andnor

att fr.o.m. denna dag i chefen för

Socialdepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern beslutade vidare att

Riksförsäkringsverket, de allmänna

försäkringskassorna, Handikappombudsmannen, Statens

institut för särskilt utbildningsstöd,

Hjälpmedelsinstitutet, Statens nämnd för

internationella adoptionsfrågor, Barnombudsmannen

och Arvfondsdelegationen skall höra till statsrådet

Andnors ansvarsområde.

Statsministern förordnade med ändring av

förordnandet den 30 november 2001 statsrådet Jan O

Karlsson att fr.o.m. denna dag i chefen för

Utrikesdepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern beslutade vidare att Svenska

institutet i Alexandria, Migrationsverket,

Utlänningsnämnden, Styrelsen för internationellt

utvecklingssamarbete (Sida), Nordiska

afrikainstitutet, Stiftelsen Östekonomiska

Institutet och Folke Bernadotteakademin skall höra

till statsrådet Karlssons ansvarsområde.

Statsministern förordnade med ändring av

förordnandet den 22 december 1998 statsrådet Leif

Pagrotsky att fr.o.m. denna dag i chefen för

Utrikesdepartementets ställe föredra vissa

förvaltnings- och lagstiftningsärenden.

Statsministern beslutade vidare att Styrelsen för

ackreditering och teknisk kontroll, SIS-

Standardiseringen i Sverige, Delegationen för

utländska investeringar i Sverige, Kommerskollegium,

Exportkreditnämnden, Sveriges exportråd,

handelssekreterare och auktoriserade handelskamrar

skall höra till statsrådet Pagrotskys ansvarsområde.

Statsministern förordnade statsrådet Leif

Pagrotsky att fr.o.m. denna dag i chefen för

Finansdepartementets ställe föredra vissa

förvaltningsärenden.

Statsministern beslutade den 7 november

2002 att Teracom AB fr.o.m. denna dag

skall tillhöra statsrådet Leif Pagrotskys

område.

2. Regeringskansliet

2.1 Personal

Konstitutionsutskottet har under en följd av år i

sina granskningsbetänkanden redogjort för

personalutvecklingen i Regeringskansliet. I likhet

med de senaste granskningarna riktar utskottet även

i år uppmärksamheten bl.a. mot frågor som gäller

andelen politiskt tillsatta tjänstemän och

personalutvecklingen inom Regeringskansliet samt i

viss mån jämställdhetsfrågor.

Antalet tjänstgörande i Regeringskansliet utom

Utrikesdepartementet var

2 558 personer i oktober 2002. Personalutvecklingen

under perioden

1999-2002 visar följande personalfördelning:

----------------------------------------------------------------

|

----------------------------------------------------------------

| | 1999 | 2000| 2001| 2002 |

----------------------------------------------------------------

|Statsrådsberedningen | | 54 | 59 | 61 (+2)|

| | 55 | (-1) | (+5) | |

----------------------------------------------------------------

|Justitiedepartementet| | 243 | 282 | 292 |

| | 219 | (+24) | (+39) | (+10)|

----------------------------------------------------------------

|Försvarsdepartementet| | 114 | 127 | 116 (- |

| | 118 | (-4) | (+13) | 11)|

----------------------------------------------------------------

|Socialdepartementet | | 168 | 190 | 194 (+4)|

| | 180 | (-12) | (+22) | |

----------------------------------------------------------------

|Finansdepartementet | | 388 | 382 | 396 |

| | 392 | (-4) | (-6) | (+14)|

----------------------------------------------------------------

|Utbildningsdepartementet| | 164 | 172 | 161 (- |

| | 160 | (+4) | (+8) | 11)|

----------------------------------------------------------------

|Jordbruksdepartementet| | 127 | 124 | 128 (+4)|

| | 119 | (+8) | (-3) | |

----------------------------------------------------------------

|Kulturdepartementet | | 120 | 74 | 70 (-4) |

| | 116 | (+4) | (-46) | |

----------------------------------------------------------------

|Näringsdepartementet | | 348 | 408 | 399 (-9)|

| | 328 | (+20) | (+60) | |

----------------------------------------------------------------

|Miljödepartementet | | 164 | 160 | 149 (- |

| | 150 | (+14) | (-4) | 11)|

----------------------------------------------------------------

|Regeringskansliets | | | | |

| | | | | |

| förvaltningsavdelning| | 545 | 572 | 592 |

| | 470 | (+75) | (+27) | (+20)|

----------------------------------------------------------------

|Totalt | 2 | 2 435 | 2 550 | 2558 |

| | 307 | (+128) | (+115) | |

| | | | | (+8) |

----------------------------------------------------------------

Antalet tjänstgörande (exklusive kommittéanställda) i

Regeringskansliet exklusive Utrikesdepartementet

1999-2002.

Framställningen visar att Regeringskansliets

personal har ökat i antal sedan utskottets

senaste granskning med totalt 8 personer. De

största ökningarna har skett på

förvaltningsavdelningen med 20 personer,

Finansdepartementet med 14 personer och

Justitiedepartementet med 10 personer. Tre

departement har haft minskningar i

personalstyrkan på vartdera 11 personer.

Jämfört med tidigare års personalökningar är

den aktuella ökningen marginell (den förklaras

också delvis av vissa tidsbegränsade

projektanställningar). Mot bakgrund av

tidigare granskningar kan utskottet se att

ökningen av antalet anställda i

Regeringskansliet utvecklat sig på följande

sätt:

---------------------

---------------------

|År | Antal |

---------------------

|1974 | 1 250 |

---------------------

|1982 | 2 022 |

---------------------

|1984 | 1 942 |

---------------------

|1986 | 1 856 |

---------------------

|1987 | 1 799 |

---------------------

|1988 | 1 782 |

---------------------

|1990 | 1 786 |

---------------------

|1991 | 1 803 |

---------------------

|1992 | 1 720 |

---------------------

|1993 | 1 849 |

---------------------

|1994 | 1 846 |

---------------------

|1996 | 2 157 |

---------------------

|1997 | 2 233 |

---------------------

|1999 | 2 307 |

---------------------

|2000 | 2 435 |

---------------------

|2001 | 2 550 |

---------------------

|2002 | 2 558 |

---------------------

Antalet tjänstgörande (exklusive

kommittéanställda) i Regeringskansliet

exklusive Utrikesdepartementet åren 1974-2002.

2.2 Politiskt tillsatta tjänstemän

Granskningen omfattar i detta avsnitt

även Utrikesdepartementet. Sedan

utskottets granskning år 1999 har

antalet politiskt tillsatta tjänstemän

i Regeringskansliet ökat, från 155

personer 1999 till 166 personer år

2001. Vid årets granskning uppgår

antalet politiskt tillsatta tjänstemän

till 165 personer.

Utvecklingen gestaltar sig enligt

följande tabell:

-------------------------------------------------

| | 1999 | 2000 | 2001 | 2002|

-------------------------------------------------

|Assistenter | 6|13 | 11 | 9 |

-------------------------------------------------

|Kabinetts- | 1| 1 | 1 | 1 |

| | | | | |

| sekreterare | | | | |

-------------------------------------------------

|Planeringschefer | 3| 5 | 4 | 6 |

-------------------------------------------------

|Politiskt | 75| 68 | 81 | 77 |

| | | | | |

| sakkunniga | | | | |

-------------------------------------------------

|Pressekreterare | 20| 22 | 22 | 22 |

-------------------------------------------------

|Sakkunniga | 0| 2 | 1 | 3 |

-------------------------------------------------

|Statsminister | 1| 1 | 1 | 1 |

-------------------------------------------------

|Statsråd | 18| 16 | 19 | 19 |

-------------------------------------------------

|Statssekreterare | 29| 24 | 25 | 25 |

-------------------------------------------------

|Samordnare | - | - | - | 1 |

-------------------------------------------------

|Biträdande | 2| 1 | 1 | 1 |

| | | | | |

| statssekreterare| | | | |

-------------------------------------------------

|Totalt | 155| 153| 166|

165 |

-------------------------------------------------

Antalet politiskt tillsatta tjänstemän

inklusive Utrikesdepartementet.

Den enda ökningen bland de

politiskt tillsatta tjänstemännen

har skett i personalkategorin

planeringschefer och sakkunniga

med två personer vardera. Övriga

personalgrupper har minskat något

eller inte förändrats alls.

Jämställdhetsfrågor

Reviderad handlingsplan

Utskottet har vid föregående års

granskning tagit upp olika frågor

rörande jämställdhetsarbetet inom

Regeringskansliet. Utskottet

återger i det följande vad som har

kommit fram under årets granskning

om hur jämställdhetsarbetet i

Regeringskansliet fortskrider.

I Handlingsplanen för jämställda

löner från slutet av år 2001

framgår tre faser som en utvald

arbetsgrupp skall arbeta sig

igenom. Den första fasen handlar

om inventering av gällande avtal

och dokument från

jämställdhetssynpunkt - dvs. om

skillnader finns som har direkt

eller indirekt samband med kön. I

den andra fasen skall gruppen

kartlägga och analysera

löneskillnader mellan kvinnor och

män som utför arbete som är att

betrakta som lika. Den tredje och

sista fasen är en kartläggning av

skillnader mellan grupp med

arbetstagare som är eller brukar

anses vara kvinnodominerad och

grupp som utför arbete som är att

betrakta som likvärdigt med sådant

arbete. Arbetet enligt

handlingsplanen beräknades bli

klart första kvartalet år 2002 med

en planerad komplettering av

handlingsplanen samtidigt.

Arbetsgruppen presenterade sitt

resultat i mars 2002. Då hade en

genomgång gjorts av bestämmelser

och praxis om löner och

anställningsvillkor, bl.a.

avseende vilka kriterier som

används vid lönesättning,

könsneutrala formuleringar och

manliga respektive kvinnliga

normer vad gäller hur den egna

kompetensen bedöms. Gruppen

föreslog att lönepolicyn och

verktyget för klartläggning och

analys av osakliga löneskillnader

skulle revideras något, bl.a.

avseende formuleringar. Genom

skärpningen av jämställdhetslagen

den

1 januari 2001 förlorade

handlingsdokumentet något av sin

aktualitet, varför en revidering

av dokumentet ansågs befogad. En

revidering skulle också tjäna

syftet att undanröja de

tolkningsproblem som kunde ha

uppkommit i handlingsplanen efter

lagändringen. Även ändringar i

Jämställdhetsplanen för år

2000-2002 föreslogs.

Arbetsgruppen presenterade också

sina slutsatser om varför

kvalifikationer och kompetens

bland främst äldre kvinnliga

medarbetare, med erfarenhet och

kunskap baserad på lång

tjänstgöring, saknades i

Regeringskansliets lönepolicy och

hur detta kunde avhjälpas. Åsikten

att det är svårt att hitta

tillräckligt kompetenta

företrädare för det

underrepresenterade könet inom

vissa personalgrupper hade bl.a.

framförts som skäl till

svårigheten att uppnå jämn

fördelning mellan könen. Detta

kunde enligt arbetsgruppen

avhjälpas bl.a. genom att vid

nomineringar alltid nominera både

en kvinna och en man.

Som en del av undersökningen

avseende löneskillnader

undersöktes de personalgrupper där

medianlönen skilt sig åt mellan

kvinnor och män. Slutsatserna av

arbetsgivarens undersökning av

lönesituationen blev att inga nya

löneskillnader som hade direkt

eller indirekt samband med kön

kunde upptäckas.

Kartläggningen av lönerna inom

Regeringskansliet gav också upphov

till andra frågor, bl.a. framgick

det att i nästan 2/3 av fallen

hade kvinnorna lägre medianlön än

männen. Detta faktum måste enligt

Regeringskansliet bli föremål för

fördjupade analyser. Arbetsgruppen

föreslog även att, förutom

lönejusteringar, hänsyn skulle tas

till erfarenhet, meritvärdet av

föräldraledighet och

jämställdhetsperspektiv vid

lönesättning.

En komplettering av

Regeringskansliets handlingsplan

för jämställda löner gjordes genom

en promemoria i september 2002 i

samarbete mellan

Regeringskansliet, fackförbunden

SACO S-RK och ST/RK,

Jämställdhetsombudsmannen (JämO)

och jämställdhetsenheten på

Näringsdepartementet. Fortfarande

konstateras att vissa skillnader i

lön mellan kvinnor och män som är

klassificerade inom samma grupp

finns, men det saknas enligt

promemorian för närvarande

underlag för att en bedömning

skall kunna göras om de skillnader

som identifierats har direkt eller

indirekt samband med kön. Vilket

slags underlag som avses är inte

klargjort i promemorian.

Enligt handlingsplanen

inkluderar pågående aktiviteter

för att främja jämställdheten

bl.a. ett karriärplaneringsprojekt

och ett mentorsprogram. Båda

projekten syftar till att främst

kvinnor skall söka högre

befattningar, även

chefsbefattningar. En förstudie är

föreslagen som skall ha till syfte

att utveckla assistentfunktionen

inom Regeringskansliet och på sikt

förändra fördelningen mellan

kvinnor och män inom den

personalgruppen. Andelen kvinnliga

chefer är fortfarande lägre än

andelen män, men andelen har

nästan fördubblats under perioden

1993-2002.

Beträffande frågan om

förekomsten av osakliga

löneskillnader i Regeringskansliet

har fackförbunden SACO S-RK och

ST/RK reserverat sig mot

handlingsplanens åtgärder

beträffande lönejustering,

eftersom de ansett att de, trots

att de erhållit tillräcklig

information i andra frågor, inte

erhållit sådan information att de

kan ställa sig bakom

arbetsgivarens slutsats att

osakliga löneskillnader ej

förekommer på Regeringskansliet.

De löneskillnader som framkommer

efter Regeringskansliets fortsatta

analys och bearbetning av

lönesituationen på myndigheten och

som visar sig ha direkt eller

indirekt samband med kön kommer

enligt handlingsplanen att rättas

till under innevarande

avtalsperiod.

Lönestatistik

För att något belysa

lönesituationen från

jämställdhetssynpunkt har

utskottet under en följd av år

redovisat vissa personalgruppers

löner inom Regeringskansliet. Även

i år återger utskottet lönebilden

för två utvalda personalgrupper,

juridiskt utredningsarbete och

allmänt utredningsarbete i

åldersgrupperna 30-49 och 50+.

Dessa åldersgrupper tillhör de

största i Regeringskansliet.

Uppgifterna avser september 2002.

Den statistik utskottet använder

sig av är liksom föregående år

baserad på uppgifter som erhållits

från Regeringskansliet.

Lönestatistiken är indelad i TNS-

familjer i olika

kvalifikationsnivåer. Detta ger en

bild av hur löneförhållandena ser

ut i olika grupper samt hur

könsfördelningen ser ut.

Inom chefsbefattningarna i

personalgruppen juridiskt

utredningsarbete respektive

allmänt utredningsarbete ser

lönesituationen för män och

kvinnor ut enligt tabellerna

nedan.

1. Personalgrupp juridiskt

utredningsarbete (urval)

-----------------------------------

|Kvinnor |Antal |Medianlön|Medellön

|

-----------------------------------

|30-49 |12 |45 250 |46 450 |

-----------------------------------

|50+ |5 |44 000 |45 360 |

-----------------------------------

|Män |Antal |Medianlön|Medellön

|

-----------------------------------

|30-49 |18 |46 000 |46 278 |

-----------------------------------

|50+ |16 |51 200 |51 375 |

-----------------------------------

Källa: TNS 303 nivå 3.

2. Personalgrupp allmänt

utredningsarbete (urval)

-----------------------------------

|Kvinnor |Antal |Medianlön|Medellön

|

-----------------------------------

|30-49 |21 |45 000 |45 238 |

-----------------------------------

|50+ |26 |47 000 |47 256 |

-----------------------------------

|Män |Antal |Medianlön|Medellön

|

-----------------------------------

|30-49 |37 |45 900 |44 947 |

-----------------------------------

|50+ |51 |47 000 |47 075 |

-----------------------------------

Källa: TNS 305 nivå 3.

Inom chefsbefattningarna för

juridiskt utredningsarbete

respektive allmänt

utredningsarbete är den

övervägande majoriteten av

cheferna män - 34 manliga chefer

inom den första gruppen att

jämföra med 17 kvinnliga.

Medellönerna skiljer sig också

mellan män och kvinnor, i

åldersgruppen 30-49 inom

personalgrupp juridiskt

utredningsarbete har kvinnorna

aningen högre medellön än männen,

172 kr mer än männen. I

åldersgruppen 50+ överstiger

männens löner kvinnornas med 6

015 kr. Enligt Regeringskansliet

beror skillnaderna på skillnader i

titlar inom TNS-gruppen. Hälften

av männen i gruppen är

expeditions-, rätts- eller

exp./rättschef, de övriga är

departementsråd. En av de fem

kvinnorna är expeditionschef, de

övriga är departementsråd.

Expeditions-, rätts- och

exp./rättschefer har högre

medellöner än departementsråd.

I den andra personalgruppen,

allmänt utredningsarbete, finns 88

manliga chefer att jämföra med 47

kvinnliga. Medellönerna för män i

åldersgruppen 30-49 är 291 kr

lägre än kvinnornas, och i

åldersgruppen 50+ är lönerna för

män 181 kr lägre än kvinnornas.

Utskottet har även tagit del av

lönesituationen på en lägre nivå

enligt tabellerna nedan.

3. Personalgrupp juridiskt

utredningsarbete (urval)

----------------------------------------

|Kvinnor |Antal |Medianlön |Medellön |

----------------------------------------

|30-49 |172 |33 300 |34 090 |

----------------------------------------

|50+ |17 |35 700 |34 741 |

----------------------------------------

|Män |Antal |Medianlön |Medellön |

----------------------------------------

|30-49 |117 |35 000 |35 135 |

----------------------------------------

|50+ |34 |40 350 |40 012 |

----------------------------------------

Källa: TNS 303 nivå 4.

4. Personalgrupp allmänt

utredningsarbete (urval)

----------------------------------------

|Kvinnor |Antal |Medianlön |Medellön |

----------------------------------------

|30-49 |117 |33 300 |34 221 |

----------------------------------------

|50+ |108 |35 700 |35 893 |

----------------------------------------

|Män |Antal |Medianlön |Medellön |

----------------------------------------

|30-49 |137 |33 800 |35 426 |

----------------------------------------

|50+ |200 |37 978 |38 384 |

----------------------------------------

Källa: TNS 305 nivå 4.

Löneskillnaderna mellan kvinnor

och män inom denna

kvalifikationsnivå är som följer.

I åldern 30-49 i den första

gruppen, juridiskt

utredningsarbete, tjänar männen i

genomsnitt 1 045 kr mer än

kvinnorna. I åldern 50+ tjänar

männen i genomsnitt 5 271 kr mer

än sina kvinnliga kolleger.

I den andra personalgruppen,

allmänt utredningsarbete,

återfinns följande löneskillnader

mellan män och kvinnor. I åldern

30-49 överstiger männens löner

kvinnornas med 1 205 kr. I åldern

50+ tjänar männen i genomsnitt

2 491 kr mer än kvinnorna. Enligt

Regeringskansliet är en förklaring

till skillnaderna inom den ovan

beskriva gruppen att en större

andel av männen har mer

kvalificerade arbetsuppgifter och

andra titlar än kvinnorna.

Tillsammans utgör dessa utvalda

personalgrupper 1 088 personer,

varav männen utgör 55 % och

kvinnorna 45 %. Av det totala

antalet anställda vid

Regeringskansliet (inklusive

Utrikesdepartementet) utgör dessa

utvalda grupper 27 % av de

anställda.

2.3 Regeringskansliet

som myndighet

Myndigheten Regeringskansliet

skapades genom en sammanslagning

av Statsrådsberedningen,

departementen och dåvarande

Regeringskansliets

förvaltningskontor år 1997.

Utskottet har vid tidigare

granskningar, bl.a. år 1999/

2000, noterat att det efter tre

års uppföljning efter

sammanslagningen inte varit

möjligt att få fram en samlad bild

av effekterna av sammanslagningen.

Vid granskningen år 2000/01

konstaterade utskottet att den

förhoppning som utskottet uttryckt

om att Regeringskansliet borde

kunna tillhandahålla en samlad

bild av effekterna av reformen

inte hade infriats.

Sammanslagningen granskades av

Riksdagens revisorer i förslag

2001/02:RR15 och även i utskottets

betänkande 2001/02:KU32. Utskottet

anförde i betänkandet att det

delade revisorernas bedömning att

en utvärdering av resultaten av

sammanslagningen behövs och att

den borde påbörjas snarast.

Riksdagen ställde sig bakom

revisorernas och utskottets

bedömning.

Som ett resultat av detta har

Regeringskansliet beslutat

tillsätta en arbetsgrupp

(protokoll 2002-11-22,

FA2002/1569/STAB) som skall

beskriva och analysera de

konsekvenser som sammanslagningen

medfört. I direktiven framgår att

gruppen löpande skall rapportera

till förvaltningschefen och att

uppdraget skall slutredovisas i en

rapport senast den 30 juni 2003.

Fokus på analyserna skall bl.a.

ligga på huruvida effekterna och

konsekvenserna av sammanslagningen

har påverkat den interna

effektiviteten, styrningen,

ledningen, personalen,

verksamheten, organisationen,

arbetsformerna och

administrationen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet noterar att

Regeringskansliets totala antal

anställda fortsätter att öka, även

om den ökning som har iakttagits i

årets granskning är begränsad.

Enligt utskottet vore det önskvärt

att Regeringskansliet presenterar

en prognos för den framtida

personalsituationen ställd i

jämförelse med de framtida

arbetsuppgifterna.

Vad som kommit fram i utskottets

granskning lämnar visserligen

belägg för att löneskillnader

mellan män och kvinnor finns inom

Regeringskansliet, i vissa viktiga

hänseenden till nackdel för

kvinnorna, men utskottet gör inte

någon mer ingående bedömning av

lönesituationen hos myndigheten.

Vad som har framkommit under

granskningen ger vid handen att en

utveckling mot jämställdhet mellan

könen i Regeringskansliet

eftersträvas men att det ännu

finns utrymme för ytterligare

förbättringar i detta hänseende.

Utskottet har i vart fall från

konstitutionella utgångspunkter

inte anledning att göra några

vidare uttalanden i frågan.

3. Regeringsprotokollen

Statistik

Antalet registrerade ärenden som

avgjorts vid regeringssammanträde

har ökat från 8 272 år 2000 till

10 521 år 2001.

Det kraftigt ökade antalet

regeringsärenden under år 2001

beror framför allt på en markant

ökning av antalet dispensärenden i

Socialdepartementet under detta

år. Enligt uppgift från

Socialdepartementet förklaras den

ökade ärendetillströmningen under

året av att läkemedel för

behandling av fetma och impotens

lyftes ut ur läkemedelsförmånerna.

Detta skedde genom en ändring av

den numera upphävda förordningen

(1996:1294) om högkostnadsskydd

vid köp av läkemedel m.m.

Från och med den 1 oktober 2002

har en ny ordning för det

offentliga subventionssystemet

rörande läkemedel införts (prop.

2001/02:63, bet. 2001/02:

SoU10, rskr. 2001/02:194). I

samband därmed har en ny

självständig myndighet -

Läkemedelsförmånsnämnden -

inrättats med uppgift att ansvara

för beslut rörande subventionering

och prisreglering i fråga om

läkemedel och andra varor som

ingår i läkemedelsförmånerna.

Nämnden har möjlighet att vid

behov avgränsa de

användningsområden rörande ett

visst läkemedel eller en annan

vara, för vilka offentliga

subventioner skall betalas ut.

Som framgår av nedanstående

uppställning har dock antalet

ärenden som avgjorts vid

regeringssammanträde näst intill

halverats under den senaste

tolvårsperioden. En väsentlig

orsak till denna nedgång torde

vara det sedan lång tid pågående

arbetet med att föra över ärenden

om överprövning av

förvaltningsärenden från

regeringen till allmän

förvaltningsdomstol (se bet.

1999/2000:KU10). I sammanhanget

kan även nämnas att enligt uppgift

från Utrikesdepartementet

överflyttades 9 269 ärenden till

Utlänningsnämnden i samband med

att nämnden inrättades år 1992.

1988 20 279

1989 19 293

1990 20 650

1991 21 394

1992 13 990

1993 13 992

1994 12 981

1995 11 691

1996 10 241

1997 9 373

1998 9 946

1999 9 007

2000 8 272

2001 10 521

I bifogade tabeller (bilaga

3.1-3.2) redovisas antalet

avgjorda regeringsärenden under år

2001 och deras fördelning på

ärendegrupper. Av tabellen framgår

att den största ärendegruppen (4

382) var dispens- och övriga

partsärenden, som ökat med 2 517

sedan föregående år. De

ärendegrupper som minskade i antal

var författningar, som minskat

från 922 till 897, regleringsbrev

samt anslags- och bidragsärenden,

som minskat från 1 954 till 1 878,

överklaganden, som minskat från

934 till 758, B-protokollärenden,

som minskat från 164 till 119 och

övriga ärenden, som minskat från

389 till 386. De ärendegrupper som

ökade i antal var propositionerna,

som ökat från 184 till 188,

kommitté- och utredningsdirektiv,

som ökat från 239 till 242, samt

anställningsärenden, som ökat från

1 538 till 1 588. I övrigt kan

konstateras att antalet

lagrådsremisser var oförändrat

jämfört med föregående år (83).

Socialdepartementet hade det

största antalet regeringsärenden

(3 027), därefter kom

Justitiedepartementet (1 831) och

Näringsdepartementet (1 433). Det

minsta antalet regeringsärenden

hade Jordbruksdepartementet (379)

och Kulturdepartementet (418).

Det största antalet

propositioner kom från

Justitiedepartementet (51),

Finansdepartementet (28) samt från

Närings- respektive

Socialdepartementet (vartdera 26).

Det minsta antalet propositioner

kom från Kulturdepartementet (4)

samt från Försvars- respektive

Jordbruksdepartementet (vartdera

7).

Formell granskning av

regeringsprotokollen år 2001

För konstitutionsutskottets

granskning av statsrådens

tjänsteutövning och

regeringsärendenas handläggning

har utskottet rätt att utfå

protokollen över beslut i

regeringsärenden och handlingar

som hör till dessa ärenden.

Regeringsprotokollen år 2001

från Justitiedepartementet och

Finansdepartementet har gåtts

igenom översiktligt inom

utskottets kansli. För detta år

har samma genomgång gjorts också

beträffande dels protokoll från

konseljer, dels underprotokoll

serie B, dvs. hemliga protokoll,

från samtliga departement.

Genomgången har avsett de

protokollerade besluten, inte de

handlingar som hör till besluten.

Genomgången av

konseljprotokollen och de hemliga

protokollen har inte visat några

formella brister.

När det gäller

Justitiedepartementet har det i

enstaka fall förekommit att

anteckningar med karaktär av

korrekturrättningar gjorts med

blyerts på originalbeslut.

Även beträffande

Finansdepartementet har framkommit

brister i vissa avseenden.

Ett beslut om ändring i en

förordning var inte undertecknat

av vederbörande statsråd (prot.

21, beslut 17).

Ett beslut om fortsatt

anställning som riksgäldsdirektör

var inte undertecknat av

ordföranden vid

regeringssammanträdet (prot. 23,

beslut 12).

Nämnas kan vidare att bilagorna

till två regeringsbeslut är

förväxlade med varandra. Sålunda

har en förordning fogats som

bilaga till ett beslut om

utfärdande av en lag (prot. 9,

beslut 3). På motsvarande sätt har

den aktuella lagen fogats som

bilaga till beslutet avseende

förordningen (prot. 9, beslut 6).

Slutligen kan nämnas att en

brist på enhetlighet har kunnat

noteras vad gäller den i

protokollen från

Finansdepartementet införda

dokumentationen av ivägsända

expeditioner. Ömsom utgörs

dokumentationen av ett dokument

som helt saknar namnunderskrifter,

ömsom av en kopia av det

undertecknade regeringsbeslutet.

Ibland saknas vederbörande

statsråds namnunderskrift på den

kopierade handlingen. I enstaka

fall förekommer också att

regeringsprotokollet innehåller

ett dokument som endast har

skrivits under av handläggande

tjänsteman.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill återigen starkt

understryka vikten av god ordning

i regeringsprotokollen. Det finns

annars en risk för att beslut kan

ifrågasättas som icke giltiga.

Enligt 7 kap. 7 §

regeringsformen gäller att

författningar, förslag till

riksdagen och andra expeditioner

av regeringens beslut för att bli

gällande skall skrivas under av

statsministern eller annat

statsråd på regeringens vägnar om

inte regeringen genom förordning

föreskrivit att tjänsteman i

särskilda fall får skriva under

expedition. Det är enligt

utskottet anmärkningsvärt att ett

beslut om ändring i en författning

inte undertecknats av statsrådet.

Enligt 12 § förordningen

(1975:1) om protokoll och

expeditioner i regeringsärenden

m.m. gäller att expedition av

beslut vid regeringssammanträde

skrivs under av ordföranden och

kontrasigneras av föredragande

statsråd, bl.a. om beslutet avser

tillsättning av tjänst som chef

för central förvaltningsmyndighet

eller därmed jämförlig tjänst.

Utskottet finner det

anmärkningsvärt att ett beslut om

fortsatt anställning som

riksgäldsdirektör inte

undertecknats av ordföranden vid

regeringssammanträdet.

Vidare anser utskottet att det

inte bör förekomma att

anteckningar i originalbeslut -

även om det bara gäller

korrekturrättelser - görs med

blyerts. Utskottet finner det inte

heller godtagbart att bilagor på

ett missvisande sätt fogas till

regeringsprotokollet, bl.a.

eftersom detta kan leda till

osäkerhet om huruvida en

expedition faktiskt täcks av ett

fattat regeringsbeslut.

Genomgången av konseljprotokollen

och de hemliga protokollen har

inte visat några brister i

formellt hänseende. Utskottet

anser dock att rutinerna i

Finansdepartementet för

hanteringen av regeringsärenden

bör stramas upp.

4. Beslut i

regeringsärenden "utom

listan"

Ärendet

Inledning

I två granskningsärenden från

riksmötet 2001/02 förekom beslut

av regeringen i ärenden "utom

listan", dvs. beslut som fattas

vid ett regeringssammanträde,

trots att ärendet inte har funnits

med på ärendeförteckningen inför

sammanträdet. I stället

kompletteras ärendeförteckningen

med ärendet efter sammanträdet.

Det ena granskningsärendet rörde

näringsminister Björn Rosengrens

utfästelser om statlig garanti

till flygbolag (bet. 2001/02:KU20

s. 69-79). Det andra ärendet rörde

upphandlingen av helikopter NH90

(a. bet. s. 81-87).

Ärendet rörande utfästelser om

statlig garanti till flygbolag

I ärendet rörande näringsminister

Björn Rosengrens utfästelser om

statlig försäkringsgaranti till

flygbolag hänvisades i

granskningsanmälan till att

Riksgäldskontoret fredagen den 19

oktober 2001 beslutade att den

statliga garantin skulle upphöra

att gälla från kl. 17.00 måndagen

den 22 oktober samma år. Enligt

anmälan gjordes, några timmar

efter det att Riksgäldskontorets

beslut hade trätt i kraft, ett

uttalande från näringsministerns

kansli om att regeringen tänkte

lösa frågan retroaktivt under

tisdagen den 23 oktober genom att

inkalla ett extra

regeringssammanträde.

Granskningen kom härefter att ta

sikte på bl.a. två

regeringsbeslut. I det ena hade

regeringen den 18 oktober 2001

beslutat att avlämna en

proposition till riksdagen om en

förlängning av den statliga

flyggarantin fr.o.m. den 25

oktober t.o.m. den 23 november

2001. Det andra regeringsbeslutet

fattades den 23 oktober 2001 och

innebar att Riksgäldskontoret

skulle fortsätta att ställa ut

garantier till flygbranschen

fr.o.m. den 22 oktober 2001 kl.

17.00 t.o.m. den 24 oktober 2001.

I en promemoria till utskottet

från Näringsdepartementet (a. bet.

bilaga A2.2.4) behandlades den

omständigheten att regeringen hade

beslutat en proposition om en

förlängning av garantin som var

daterad torsdagen den 18 oktober

2001, men propositionen avlämnades

inte till riksdagen förrän den 25

oktober. Enligt promemorian var

texten inte granskad och avstämd i

alla delar vid

regeringssammanträdet den 18

oktober. Tryckning av

propositionen skulle dessutom ske.

I promemorian redovisades vidare

att Björn Rosengrens

pressekreterare den 22 oktober

meddelade bl.a. Tidningarnas

telegrambyrå (TT) att regeringen

förberedde ett beslut den 23

oktober om att förlänga garantin.

Utskottet höll den 12 april 2002

en utfrågning med finansminister

Bosse Ringholm angående

granskningsärendet om den statliga

garantin till flygbolag (a. bet.,

bilaga B5). Vid utfrågningen

uppgav finansministern att det

inte är vanligt att regeringen

fattar preliminära beslut, men att

det sker då och då, som den 18

oktober 2001. Vidare uppgav han

att beslutet den 18 oktober om att

avlämna en proposition till

riksdagen var preliminärt i den

bemärkelsen att det var först när

förslaget slutligen kom upp den 23

oktober, efter en diskussion den

22, som beslutet fattades.

Regeringen gjorde den 18 oktober

en preliminär bedömning att den

skulle ha hög beredskap för att

kunna fatta ett "fortsatt beslut".

Så skedde också den 23 oktober.

Näringsminister Björn Rosengren

uppgav vid en utfrågning inför

utskottet den 16 april 2002 (a.

bet., bilaga B14) att regeringen

redan den 18 oktober hade fattat

ett preliminärt beslut om en

proposition till riksdagen om en

förlängning av garantin till

flygbolagen från den 25 oktober.

Alla detaljer i det förslaget var

dock inte klara och hade på

måndagen den 22 oktober ännu inte

lagts på riksdagens bord. Enligt

näringsministern var regeringens

beslut den 18 oktober preliminärt

också av det skälet att regeringen

ville avvakta att det slutligen

skulle stå klart om det fanns

försäkringslösningar eller inte.

Efter att detta beretts kom han på

eftermiddagen den 22 oktober

överens med finansministern om att

föreslå regeringen att garantin

skulle förlängas från måndagen den

22 oktober 17.00 till den 24

oktober kl. 24.00.

Överenskommelsen var vidare att

Finansdepartementet skulle

underrätta Riksgäldskontoret om

detta och att Näringsdepartementet

skulle informera flygbolagen före

kl. 17.00. Även medierna

informerades om överenskommelsen.

Ärendet om upphandlingen av

helikopter NH90

I granskningsärendet om

upphandlingen av helikopter NH90

påtalades i granskningsanmälan att

regeringen vid sitt sammanträde

torsdagen den 13 september 2001

skall ha beslutat att köpa

helikoptrar, men att

försvarsministern samma dag vid en

presskonferens förnekat att något

beslut tagits av regeringen.

Försvarsdepartementet uppgav i en

promemoria till utskottet att det

inför regeringssammanträdet den 13

september 2001 fanns ett

färdigberett regeringsbeslut om

medgivande till anskaffningen av

helikoptrarna (a. bet. bilaga

A2.3.2). Avsikten var att den

svenska anskaffningen skulle

offentliggöras senare samma dag

efter ett möte med

försvarsministrarna från Sverige,

Finland och Norge. Detta gjorde

att ärendet anmäldes "utom listan"

till regeringssammanträdet för att

sedan kunna lyftas in på listan i

samband med offentliggörandet av

affären. Ärendet togs upp på

regeringssammanträdet och

behandlades mer ingående på den

allmänna beredning som följde på

sammanträdet. Enligt departementet

bestämdes i det sammanhanget att

promemorior rörande finansiering,

operativa krav, motköp samt

Danmarks val av helikoptrar skulle

tas fram och delges Finans- och

Näringsdepartementen samt

Statsrådsberedningen. Dessa

promemorior upprättades och

delgavs dagen därpå. Med hänsyn

till dessa förhållanden var det

enligt departementet inte möjligt

att offentliggöra den svenska

anskaffningen i samband med

ministermötet senare på dagen den

13 september 2001.

I samband med utskottets

utfrågning av försvarsminister

Björn von Sydow den 16 april 2002

uppgav denne att man hade uppe

ärendet om helikoptrarna på

regeringssammanträdet den 13

september 2001 och förklarade att

det låg utom listan (a. bet.

bilaga B13). Därefter gjordes en

ordentlig genomdragning på den

efterföljande allmänna

beredningen, och det bestämdes då

att det skulle utarbetas ett par

promemorior som belyste olika

delar i situationen. Man hade en

ny allmän beredning på måndagen

därefter, och då konstaterades att

promemoriorna var

tillfredsställande. Om ingenting

ytterligare hände i frågan var

ärendet färdigt och kunde, som man

sa, lyftas in på listan. Detta

skedde dagen efter. Enligt

försvarsministern är det inte lätt

att formulera sig kring vilket

konstitutionellt skick ett ärende

har som befinner sig, som man

säger, utom listan. På ett sätt

har man inte beslutat om det. Hade

det t.ex. varit så att han på

måndagen hade konstaterat att hans

kolleger inte tyckte att

promemoriorna var

tillfredsställande eller att

expeditions- och rättschefen och

juristerna i Försvarsmakten och

Materielverket hade funnit någon

juridisk komplikation, hade han

inte "lyft in" ärendet på listan.

Enligt försvarsministern var det

öppet i den meningen. Det bästa

vore att han hade sagt att

regeringen övervägde ett beslut i

frågan. Vid en presskonferens hade

han dock sagt att regeringen inte

hade beslutat. Det var ingen bra

formulering. Han borde ha sagt:

Regeringen överväger ett beslut.

Den nu aktuella granskningen

Utskottet har i den nu aktuella

granskningen undersökt förekomsten

av beslut i regeringsärenden "utom

listan" under år 2001. Därutöver

har granskningen avsett

regeringens skäl för att ärendena

skulle ligga "utom listan" samt

tidpunkten för offentliggörandet

av regeringens beslut i dessa

fall.

Gällande regler

Regeringsformen

I 7 kap. 3-6 §§ regeringsformen

(RF) finns bestämmelser om

regeringssammanträdena.

Enligt 3 § avgörs regeringsärenden

av regeringen vid

regeringssammanträde.

Regeringsärenden som gäller

verkställighet inom Försvarsmakten

av författningar eller särskilda

regeringsbeslut kan dock, i den

omfattning som anges i lag, under

statsministerns överinseende

avgöras av chefen för det

departement till vilket ärendena

hör.

I Holmberg/Stjernquists

grundlagskommentar påpekas att

beslutsfattandet rörande

regeringsärendena är kollektivt.

Därmed har regeringsformen tagit

avstånd från att i formell mening

införa ministerstyre, dvs. att

låta departementschefen även

statsrättsligt avgöra ärendena (s.

225 f.). I proposition 1973:90

framförde justitieministern några

synpunkter på förhållandet mellan

formen för beslutsfattande i

regeringen och den bakomliggande

realiteten (s. 183). Han anförde

att avgörandena i alla

regeringsärenden enligt ett

parlamentariskt synsätt bör

präglas av eller åtminstone vara

förenliga med värderingar,

gemensamma för hela regeringen.

Med tanke på den stora mängden

regeringsärenden var det

visserligen ofrånkomligt att ett

avsevärt antal ärenden måste

avgöras efter reellt

ställningstagande från endast en

ledamot i regeringen. Men

avgörandet borde enligt

justitieministern vara ett uttryck

inte enbart för det enskilda

statsrådets värderingar utan för

hela regeringens. Han anförde att

med detta betraktelsesätt låg det

en realitet i att alla

regeringsärenden avgörs av

regeringen genom samfällt beslut,

fastän flertalet ärenden

realbehandlas av endast ett eller

ett par statsråd.

Därutöver hänvisade

justitieministern till de

praktiska svårigheterna att skilja

mellan enmansbeslut och samfällda

beslut, vilket skulle kunna leda

till kompetenstvister, samt till

de mellanformer av beslut som

förekom.

I 4 § sägs att statsministern

kallar övriga statsråd till

regeringssammanträde och är

ordförande vid sammanträdet. Minst

fem statsråd skall delta i ett

regeringssammanträde.

I förarbetena anförs att

naturligtvis alla statsråd helst

bör delta i regeringssammanträde

(prop. 1973:90 s. 290 f.).

Departementschefen påpekade att

detta uppenbarligen inte alltid är

möjligt. Man borde enligt honom

bl.a. tillgodose behovet av att

regeringen kan fungera med

reducerat antal ledamöter under

semestertider. Han delade därför

Grundlagberedningens uppfattning

att minimiantalet borde sättas vid

fem statsråd.

Vidare föreskrivs i 5 § att

departementschef är föredragande

vid regeringssammanträde i ärende

som hör till hans departement.

Statsministern kan dock förordna

att ärende eller grupp av ärenden,

som hör till visst departement,

skall föredragas av annat statsråd

än departementschefen.

Enligt 6 § förs protokoll vid

regeringssammanträde. Skiljaktig

mening skall antecknas i

protokollet.

Av 12 kap. 1 § RF framgår att

konstitutionsutskottet för sin

granskning av statsrådens

tjänsteutövning och

regeringsärendenas handläggning

har rätt att få ut protokollen

över beslut i regeringsärenden och

de handlingar som hör till dessa

ärenden.

I Holmberg/Stjernquists

grundlagskommentar påpekas att

protokollen från

regeringssammanträdena inte har

någon annan konstitutionell

betydelse än att ligga till grund

för konstitutionsutskottets

granskning (s. 231).

Statsrådsberedningens handbok

om handläggningen av ärenden i

Regeringskansliet

Inledning

I Statsrådsberedningens handbok

Handläggningen av ärenden i

Regeringskansliet, Gula boken (Ds

1998:39) finns en redogörelse för

regeringsprotokoll och rutiner i

samband med

regeringssammanträdena. Där sägs

att protokoll från ett

regeringssammanträde består av

huvudprotokoll som förs gemensamt

för alla departement och

underprotokoll som förs

departementsvis (s. 65).

Underprotokollen delas upp i serie

A för öppna och serie B för

hemliga ärenden. Regeringens

beslut ingår vanligen i

underprotokollen.

Huvudprotokollen

I huvudprotokollet antecknas dagen

för regeringssammanträdet, vilka

som är närvarande och vem som är

ordförande och protokollförare.

Dessutom antecknas i

huvudprotokollet vanligen endast

en hänvisning till att ärenden som

förtecknats i bilagor till

protokollet (ärendeförteckningar)

har behandlats av regeringen och

att regeringens beslut i ärendena

redovisas i underprotokollen.

Enligt handboken färdigställs

huvudprotokollen inte omedelbart

efter regeringssammanträdet. De

departement som haft ärenden uppe

vid sammanträdet skall först

färdigställa sina underprotokoll

och lämna över dessa tillsammans

med ärendeförteckningarna till

protokollföraren som bockar av

ärendena mot sina egna

förteckningar. Protokollföraren

skriver därefter på

underprotokollen och skickar

tillbaka dessa till respektive

departement.

Huvudprotokollet från

sammanträdet färdigställs först

sedan departementen har meddelat

protokollföraren att det statsråd

som föredragit ärendena justerat

underprotokollen. Protokollföraren

lägger då departementens

ärendeförteckningar som bilagor

till huvudprotokollet, skriver

under detta, syr ihop och sätter

ett papperssigill - "blåklocka" -

på det och lämnar det slutligen

till den som var ordförande vid

regeringssammanträdet, vanligen

statsministern, för justering.

När huvudprotokollen är

justerade skickas de till

konstitutionsutskottet för

granskning.

Ärendeförteckningarna och ärenden

"utom listan"

I handboken (s. 68 f.) sägs att

det i huvudprotokollet ingår

förteckningar över de ärenden som

handläggs vid

regeringssammanträdet.

Förteckningarna används också som

föredragningslistor vid

regeringssammanträdet och som

expeditionslistor efter

regeringssammanträdet. Dessutom

används de som information till

nyhetsmedier och allmänhet inför

regeringssammanträdet. För detta

ändamål publiceras förteckningarna

på Regeringskansliets hemsida

(www.regeringen.se).

Det föredragande statsrådets

ärendeförteckning -

föredragningslistan - är

kompletterad med uppgifter som

anger vilka beslut föredraganden

föreslår regeringen.

Enligt handboken inträffar det

ibland att ett ärende behandlas

vid ett regeringssammanträde utan

att ärendet dessförinnan har

tagits upp på någon

ärendeförteckning

(föredragningslista). Om sådana

ärenden "utom listan" förekommer,

måste den berörda

ärendeförteckningen kompletteras i

efterhand innan den tas in i

huvudprotokollet eller används som

expeditionslista.

I handboken påpekas att det i

mönstret för Regeringskansliets

beslutsformer ingår att man

skiljer på det reella avgörandet

under beredningen och det formella

beslutet vid

regeringssammanträdet. Normalt

fattas besluten i den ordningen.

För ärendena "utom listan" blir

däremot beslutsprocessen den

omvända. Det leder enligt

handboken ofta till oklarheter

kring beslutssituationen. I

handboken framhålls att det efter

ett regeringssammanträde (ibland

efter den följande allmänna

beredningen) alltid bör stå klart

om regeringen har beslutat i ett

ärende eller ej och vad regeringen

har beslutat; den slutliga

utformningen av själva

beslutstexten kan dock dröja

något.

Det bästa sättet att undvika

sådana oklara beslutssituationer

är enligt handboken att endast ta

upp färdigberedda ärenden på

ärendeförteckningarna till

regeringssammanträdena. Om man är

osäker på om ett ärende hinner

beredas så pass färdigt att ett

regeringsbeslut kan fattas vid ett

visst regeringssammanträde, bör

man - om det inte finns speciella

skäl för något annat, t.ex. att

ett beslut måste vara fattat före

en viss tidpunkt - vänta med att

ta upp det på ärendeförteckningen

tills man är säker. I handboken

påpekas att det i synnerhet gäller

förvaltningsärendena, som är ca 75

% av alla regeringsärenden.

När det gäller

riksstyrelseärendena, dvs.

propositioner, lagrådsremisser,

förordningar, kommittédirektiv och

regleringsbrev, är det enligt

handboken svårare att ha ett

strikt krav på slutförd beredning

före regeringssammanträdet.

Strävan bör dock vara att även

riksstyrelseärendena tas upp på

ärendeförteckningar först sedan de

är färdigberedda. När det blir

fråga om att ge avkall på detta

och ta upp ärenden "utom listan"

bör det vara avgörande om ett

ärendes formella beslutstid

verkligen har betydelse. I

handboken framhålls att man från

expeditions- och

offentlighetssynpunkt ofta inte

förlorar någon tid på att vänta.

Regeringsbeslutens

offentliggörande

I handboken påpekas att

regeringsbeslut i de allra flesta

fall skall expedieras (s. 17). Om

besluten inte expedieras, vilket

det är fråga om i mycket få fall,

finns de endast tillgängliga i

protokollen.

Vidare anförs att för sådana

beslut som skall expedieras gäller

att de blir allmänna handlingar

först när de expedieras. Detta

innebär att allmänheten och

massmedierna inte förrän då har

rätt att få ta del av beslutet.

Expedieringen av ett

regeringsbeslut kan dock ibland ta

tid. Enligt handboken brukar

Regeringskansliet därför som en

serviceåtgärd gentemot

massmedierna lämna ut

ärendeförteckningarna (utan

angivande av förslag till beslut)

inför regeringssammanträdena och

omedelbart efter sammanträdet ge

besked om utgången i ärendena där

det är möjligt. Vanligtvis är det

expeditionschefen som anger vilka

riktlinjer som gäller för hur

besked kan lämnas.

I handboken behandlas också

särskilt frågan om

ärendeförteckningarnas

offentlighet (s. 71 f.). Där

påpekas att om

ärendeförteckningarna till ett

visst regeringssammanträde bara

hade funktionen att utgöra en del

av protokollet över besluten vid

sammanträdet, skulle de bli

allmänna handlingar först då

huvudprotokollet hade justerats.

Detta kan i allmänhet dröja ganska

länge. Före denna tidpunkt finns

inget protokoll.

Ärendeförteckningarna publiceras

emellertid före

regeringssammanträdet via

Internet. Förteckningarna måste

därför enligt handboken betraktas

som allmänna och offentliga i och

med att de på detta sätt lämnas

ut. Exemplaren med tillfogade

uppgifter om de beslut som

föreslås anses däremot vara sådana

minnesanteckningar som inte blir

allmänna handlingar om de inte tas

om hand för arkivering, vilket

inte sker.

Promemorior från

Statsrådsberedningen

Promemorian den 5 november 2002

Utskottet har i en skrivelse till

Regeringskansliet begärt svar på

vissa frågor. I en promemoria

upprättad inom

Statsrådsberedningen (SB), bilaga

4.1, anförs som svar bl.a.

följande.

På utskottets fråga om vilka

beslut i regeringsärenden "utom

listan" som har förekommit under

2001 har SB bifogat en lista på ca

250 ärenden. Uppgifterna i listan

omfattar också ärenden som fanns

med i en ärendeförteckning som

upprättats inför

regeringssammanträdet och där

regeringen bestämde att inte

offentliggöra sitt beslut

omedelbart. Någon statistik om hur

ärendena fördelar sig på dessa

båda kategorier finns enligt SB

inte i Regeringskansliet. SB anför

att ett allmänt intryck dock är

att merparten hör till den förra

kategorin. Sammanlagt motsvarar de

båda kategorierna mindre än 3 % av

den totala mängden regeringsbeslut

under året.

I fråga om utskottets begäran om

en redogörelse för vilka olika

slags förlopp av en beslutsprocess

som kan förekomma när det gäller

beslut i regeringsärenden "utom

listan" och om något kan sägas

utgöra normalförloppet i sådana

fall anför SB följande. Inför

varje regeringssammanträde lämnar

departementen till SB

förteckningar över de ärenden som

avses bli behandlade vid

sammanträdet. Syftet med

förteckningarna är enligt SB i

första hand att de skall användas

som föredragningslistor vid

regeringssammanträdet. Att ett

ärende finns med i förteckningarna

behöver inte innebära att det blir

slutbehandlat vid

regeringssammanträdet. SB påpekar

att omvänt står det regeringen

fritt att ta upp och avgöra

ärenden som inte är med i

förteckningarna.

SB anför vidare att för det

andra används

ärendeförteckningarna för att

inför ett ordinarie

regeringssammanträde informera

press och allmänhet om vilka

ärenden som avses bli behandlade

vid regeringssammanträdet. Därför

publiceras de på regeringens

webbplats före

regeringssammanträdet.

En tredje funktion är enligt SB

att förteckningarna tjänar som

expeditionslistor.

Därutöver anför SB att

förteckningarna fungerar som

utkast till delar av protokollet

vid regeringssammanträdet.

Protokollet vid ett

regeringssammanträde färdigställs

sedan besluten vid ett

regeringssammanträde har

expedierats. SB påpekar att

protokollet nämligen skall återge

de beslut som har expedierats.

Enligt SB innebär regeringens

rutiner för sitt beslutsfattande

att ärenden bara i undantagsfall

behandlas vid ett

regeringssammanträde, om ärendet

inte har föranmälts genom att

finnas med i en ärendeförteckning.

Ett exempel är att ett brådskande

ärende har blivit färdigberett

efter det att förteckningen

upprättades.

Vidare anför SB att berörda

parter, press och allmänhet

normalt skall kunna få - och också

får - besked om utgången i

ärendena omedelbart efter

regeringssammanträdet, och detta

även om detaljerna i besluten ännu

inte är slutligt utformade. Denna

service tillhandahålls dock inte

undantagslöst. När regeringen

finner skäl till det väntar den

med att ge till känna att ett

beslut har fattats till dess att

beslutet får sin slutliga

utformning och blir underskrivet

och expedierat. Exempelvis gör

regeringen detta när det annars

kan uppstå spekulationer och

rykten som gör det avsevärt

svårare eller dyrare att genomföra

beslutet. Ett annat exempel är att

någon detalj i beslutsunderlaget

ytterligare bör granskas och

stämmas av innan avgörandet blir

slutgiltigt genom att expedieras.

Utskottet har vidare önskat en

kommentar till hur beslutsförlopp,

som granskningsärendena om

flygförsäkringsgarantier och

helikopterupphandling ger exempel

på, förhåller sig till

regeringsformens bestämmelse om

att ett regeringsärende avgörs vid

regeringssammanträde samt till vad

som anförs i Gula boken om vid

vilken tidpunkt det senast bör stå

klart huruvida ett regeringsbeslut

föreligger. SB anför härvid att

regeringen är noga med att vid

varje regeringssammanträde göra

klart vilka beslut som har fattats

vid ett sammanträde. En praxis som

tillåter att detta klaras ut först

efter sammanträdet skulle enligt

SB inte stå i god

överrensstämmelse med

grundlagsbestämmelsen om att

regeringsärendena skall avgöras av

regeringen vid

regeringssammanträden.

SB påpekar att en annan sak är

att regeringen ibland väntar med

att tillkännage ett fattat beslut

till dess att det expedierats.

Också i sådana fall har man i

dagligt tal sagt att ärendet är

"utom listan". Uttryck som att

ärendet är under övervägande och

att beslutet är preliminärt har

också använts. Inget av dessa

uttryck är enligt SB en helt

adekvat beskrivning. SB anför att

de alla kan ge underlag för

missförstånd om hur

beslutsfattandet går till. En

tydligare beskrivning är att

regeringen vid ett

regeringssammanträde har fattat

ett beslut som ännu inte har

blivit slutgiltigt genom att

expedieras eller genom att ges

till känna på något annat sätt.

På utskottets fråga om vem

kontrollerar eller var

kontrolleras att ett ärende som

"lyfts in" på departementets

ärendeförteckning och därmed

tillförts underprotokollet

formellt har avgjorts på det

aktuella regeringssammanträdet,

anför SB följande. För att

ärendeförteckningarna skall fylla

sin funktion som expeditionslistor

och utkast till delar av

protokollet görs de ändringar och

tillägg i förteckningarna som

regeringens ställningstaganden vid

regeringssammanträdet föranleder.

Detta svarar expeditionscheferna

för. Protokollföraren kontrollerar

att det blir gjort och vakar över

att protokollet också i övrigt

blir korrekt genom att jämföra med

sina anteckningar från

regeringssammanträdet.

Promemorian den 26 november

2002

Utskottet har i en skrivelse till

Regeringskansliet begärt svar på

vissa kompletterande frågor. I en

promemoria upprättad inom

Statsrådsberedningen (SB), bilaga

4.2, anförs som svar bl.a.

följande.

Andelen regeringsärenden som

föranmäls för press och allmänhet,

genom att ärendeförteckningar

inför de ordinarie

regeringssammanträdena publiceras

på regeringens webbplats

Information Rosenbad, överstiger i

allmänhet 97 % av den totala

mängden regeringsärenden.

I en bilaga till promemorian

lämnas uppgifter om vilka ärenden

som avgjordes vid ett

regeringssammanträde under 2001

utan att ha funnits med på den

ärendeförteckning som publicerades

på regeringens webbplats inför

regeringssammanträdet. Ärendena

redovisas departementsvis. I

bilagan anges så långt möjligt för

varje ärende skälet till att

regeringen valde att avgöra

ärendet trots att det inte fanns

med på ärendeförteckningen. Det

redovisas också om regeringens

beslut offentliggjordes omedelbart

efter regeringssammanträdet eller

om regeringen bestämde att inte

offentliggöra beslutet omedelbart.

Vidare anges, i de fall regeringen

bestämde att inte offentliggöra

beslutet omedelbart, varför

regeringen valde att dröja med

offentliggörandet.

SB framhåller att promemorian

bygger på minnesbilder som

Statsrådsberedningen har samlat in

från departementen med anledning

av konstitutionsutskottets

begäran. Det har inte varit

möjligt att fullständigt

rekonstruera de

ärendeförteckningar som

publicerades på regeringens

webbplats under 2001. Uppgifterna

om vilka ärenden som avgjordes

utan att ha funnits med på en

sådan förteckning är enligt SB

alltså något osäkra.

Därutöver anför SB att det inte

heller i efterhand går att med

full säkerhet reda ut hur

beredningsläget i varje ärende var

vid den tidpunkt då

ärendeförteckningen lämnades för

publicering. Även uppgifterna om

varför regeringen valde att avgöra

ärendet trots att det inte fanns

med på ärendeförteckningen är

enligt SB därför inte heltäckande

och exakta i alla delar.

Utskottets sammanställning av

bilagan till promemorian den 26

november 2002

Inledning

Bilagan till Statsrådsberedningens

promemoria den 26 november 2002

innehåller uppgifter om 206

regeringsärenden "utom listan". De

fördelar sig på respektive

departement enligt följande:

Statsrådsberedningen 1 ärende,

Justitiedepartementet 26,

Utrikesdepartementet 2,

Försvarsdepartementet 5,

Socialdepartementet 23,

Finansdepartementet 42,

Utbildningsdepartementet 13,

Jordbruksdepartementet 7,

Kulturdepartementet 9,

Miljödepartementet 18 samt

Näringsdepartementet 60 ärenden.

De redovisade ärendena kan,

utifrån angivna skäl till att de

behandlats "utom listan",

grupperas i fyra typkategorier

enligt följande:

1) Ärendet har blivit

färdigberett efter det att

ärendeförteckningen lämnades för

publicering.

2) Regeringen har av särskilt

skäl inte tagit med ärendet i

ärendeförteckningen.

3) Ärendet har varit beroende av

att regeringen fick en

riksdagsskrivelse (i de flesta

fall gällande antagen

lagstiftning) och skrivelsen har

kommit in till Regeringskansliet

efter det att ärendeförteckningen

har lämnats för publicering.

4) Det har inte i efterhand

kunnat klarläggas varför ärendet

inte fanns med på

ärendeförteckningen.

Redovisning i korthet för

respektive departement

Statsrådsberedningen

Statsrådsberedningen redovisar ett

ärende av typkategori 2. Som skäl

att ärendet varit "utom listan"

anges att regeringen ville

informera vissa berörda personer

innan regeringsbeslutet blev

allmänt känt. Beslutet

offentliggjordes omedelbart efter

regeringssammanträdet.

Justitiedepartementet

Justitiedepartementet redovisar

sammanlagt 26 ärenden, varav 5 hör

till kategori 1. Samtliga har

offentliggjorts genom expediering.

Nio ärenden hör till kategori 2.

Skälet till att ärendena varit

"utom listan" anges vara att

regeringen velat informera berörda

parter innan beslutet blev allmänt

känt eller att regeringen velat

informera om beslutet vid ett

särskilt tillfälle. I fem fall

offentliggjordes regeringens

beslut omedelbart efter

sammanträdet. I övriga fall skedde

detta genom expediering eller

sedvanlig publicering samt i ett

fall vid en presskonferens.

Nio ärenden kan hänföras till

kategori 3. Regeringsbesluten har

offentliggjorts genom sedvanligt

kungörande eller expediering.

I fråga om två ärenden har inte

i efterhand kunnat klarläggas

varför ärendet inte fanns med på

ärendeförteckningen (kategori 4).

Utrikesdepartementet

Utrikesdepartementet redovisar

sammanlagt två ärenden "utom

listan". Dessa ärenden blev

färdigberedda efter det att

ärendeförteckningen lämnades för

publicering (kategori 1).

Regeringsbesluten offentliggjordes

omedelbart.

Försvarsdepartementet

Försvarsdepartementet redovisar

fem ärenden "utom listan". Två av

dessa hör till kategori 1. Båda

regeringsbesluten offentliggjordes

omedelbart.

Ett ärende kan hänföras till

kategori 2 och rörde anskaffning

av medeltunga helikoptrar. Härvid

hänvisas till

Försvarsdepartementets promemoria

den 12 februari 2002 (s. 5) i

granskningsärendet 2001/02:12 (se

också ovan).

Två ärenden hör till kategori 3.

Besluten offentliggjordes

omedelbart.

Socialdepartementet

Socialdepartementet redovisar 23

ärenden. 19 av dessa hör till

kategori 1. Åtta regeringsbeslut

offentliggjordes omedelbart eller

dagen efter regeringssammanträdet.

Tio beslut offentliggjordes genom

att de överlämnades/expedierades

till berörd mottagare (riksdagen

eller Lagrådet i flertalet fall),

i vissa fall dessutom genom

pressmeddelande. I ett fall har

regeringen bestämt att beslutet

inte skulle offentliggöras

omedelbart, eftersom en detalj i

underlaget behövde granskas och

stämmas av ytterligare.

Tre fall hör till kategori 2.

Regeringen ville i två av dessa

fall informera om sitt beslut vid

ett särskilt tillfälle samt i ett

fall undvika hamstring av

läkemedel. Besluten har i två fall

offentliggjorts omedelbart eller

dagen efter regeringssammanträdet.

I det återstående fallet har detta

skett vid ett senare tillfälle.

I fråga om ett ärende har inte i

efterhand kunnat klarläggas varför

ärendet inte fanns med på

ärendeförteckningen (kategori 4).

Finansdepartementet

Finansdepartementet redovisar 42

ärenden. 20 av dessa hör till

kategori 1. Nio regeringsbeslut

offentliggjordes omedelbart eller

dagen efter regeringssammanträdet.

Sju beslut har publicerats i

vanlig ordning eller expedierats.

I fyra fall har regeringen bestämt

att beslutet inte skulle

offentliggöras omedelbart,

eftersom en detalj i underlaget

behövde stämmas av eller

beslutstexten ännu inte kunde

tillhandahållas i sin helhet.

Till kategori 2 kan hänföras 13

ärenden. Skälet till att ärendet

har varit "utom listan" i

flertalet av dessa fall har varit

att regeringen har velat informera

om sitt beslut vid ett särskilt

tillfälle. Åtta beslut har

offentliggjorts omedelbart eller

dagen efter regeringssammanträdet.

Övriga fem har offentliggjorts vid

en senare tidpunkt, genom

överlämnande eller expediering

till berörd part.

Åtta ärenden hör till kategori

3. Regeringens beslut har

offentliggjorts genom sedvanligt

kungörande.

I fråga om ett ärende har inte i

efterhand kunnat klarläggas varför

ärendet inte fanns med på

ärendeförteckningen (kategori 4).

Utbildningsdepartementet

Utbildningsdepartementet redovisar

13 ärenden. Åtta av dessa hör till

kategori 1. Tre beslut har

offentliggjorts omedelbart efter

regeringssammanträdet. I övriga

fall har regeringen bestämt att

beslutet inte skulle

offentliggöras omedelbart efter

sammanträdet, eftersom detaljer i

underlaget behövde granskas eller

stämmas av ytterligare.

Fyra ärenden hör till kategori

2. Skälet till att ärendena var

"utom listan" var att regeringen

först ville informera berörda

personer eller lämna information

om sitt beslut vid ett särskilt

tillfälle. I tre fall

offentliggjordes beslutet samma

dag som regeringssammanträdet, och

i ett fall någon eller ett par

veckor därefter.

I fråga om ett ärende har inte i

efterhand kunnat klarläggas varför

ärendet inte fanns med på

ärendeförteckningen (kategori 4).

Jordbruksdepartementet

Jordbruksdepartementet redovisar 7

ärenden. Två av dessa hör till

kategori 1. Beslutet har i det ena

fallet offentliggjorts några dagar

efter regeringssammanträdet. Vad

gäller det andra saknas uppgift om

offentliggörandet.

Ett fall går inte att hänföra

till någon kategori, eftersom

något skäl till att det varit

"utom listan" inte anges. Det

redovisas att ärendet behandlades

vid ett ordinarie

regeringssammanträde utan att

regeringen då fattade något

beslut. Ärendet avgjordes vid ett

extra regeringssammanträde dagen

därpå och offentliggjordes

omedelbart.

Fyra ärenden kan hänföras till

kategori 3. Besluten i dessa fall

har offentliggjorts genom

sedvanligt kungörande.

Kulturdepartementet

Kulturdepartementet redovisar 9

ärenden. Fem ärenden kan hänföras

till kategori 1. Tre beslut har

offentliggjorts omedelbart eller

dagen efter regeringssammanträdet.

Två beslut (propositioner) har

offentliggjorts i vanlig ordning.

Fyra fall hör till kategori 2. I

dessa har som skäl angetts att

regeringen ville informera berörda

personer innan regeringens beslut

blev allmänt känt. I två ärenden

offentliggjordes beslutet

omedelbart eller dagen efter

regeringssammanträdet. I övriga

två fall skedde detta senare.

Miljödepartementet

Miljödepartementet redovisar 18

ärenden. Tio ärenden hör till

kategori 1. Nio beslut

offentliggjordes omedelbart eller

dagen efter regeringssammanträdet.

Det återstående offentliggjordes

genom att expedieras.

Fyra ärenden kan hänföras till

kategori 2. Regeringen har i dessa

fall först velat informera berörda

personer om sitt beslut. Beslutet

har i tre fall offentliggjorts

omedelbart efter

regeringssammanträdet och i ett

fall genom expediering.

Vidare hör fyra ärenden till

kategori 3. Regeringens beslut har

offentliggjorts genom sedvanligt

kungörande.

Näringsdepartementet

Näringsdepartementet redovisar 60

ärenden "utom listan". Av dessa 21

kan ärenden hänföras till kategori

1. Ett beslut offentliggjordes

omedelbart efter

regeringssammanträdet. Sju beslut

har offentliggjorts i vanlig

ordning, t.ex. genom expediering.

I tio fall har regeringen bestämt

att beslutet inte skall

offentliggöras omedelbart. Skälet

har i flertalet av dessa fall

varit att någon detalj i

beslutsunderlaget behövde granskas

eller stämmas av ytterligare. I

fråga om tre ärenden saknas

uppgift om när beslutet

offentliggjordes.

Till kategori 2 kan 29 ärenden

hänföras. I flertalet av dessa

fall har som skäl angetts att

regeringen ville att det

föredragande statsrådet skulle ge

en samlad information om beslutet

vid ett framträdande i samband med

besök, presskonferens eller

liknande. Regeringens beslut anges

ha offentliggjorts omedelbart

efter regeringssammanträdet vid

ett tillfälle, och i övriga 28

fall efter någon tid (från "i nära

anslutning till

regeringssammanträdet" till två

veckor därefter).

Sex ärenden hör till kategori 3.

Regeringens beslut har

offentliggjorts genom sedvanligt

kungörande eller expediering.

I fråga om fyra ärenden har inte

i efterhand kunnat klarläggas

varför ärendet inte fanns med på

ärendeförteckningen (kategori 4).

Utskottets ställningstagande

I förevarande granskning har

utskottet behandlat den företeelse

i regeringens beslutsfattande som

brukar betecknas beslut i

regeringsärenden "utom listan".

Utskottets granskning har varit

inriktad på företeelsen i dess

egentliga mening, dvs. har avsett

regeringsärenden som har

behandlats vid ett

regeringssammanträde utan att de

har funnits med på den

ärendeförteckning som inför

sammanträdet görs tillgänglig för

allmänheten. Vidare har

granskningen tagit sikte på

tidpunkten för offentliggörandet

av regeringens beslut i dessa

ärenden och, i förekommande fall,

skälen till att man har dröjt med

ett offentliggörande.

Som redovisats ovan föreskrivs i

7 kap. 3 § regeringsformen (RF)

att regeringsärenden avgörs av

regeringen vid

regeringssammanträde.

Regeringsärendena skall således

formellt avgöras kollektivt av

regeringen vid

regeringssammanträde.

Statsrådsberedningen har i sin

handbok Gula boken påpekat att det

i mönstret för Regeringskansliets

beslutsformer ingår att man

skiljer på det reella avgörandet

under beredningen och det formella

beslutet vid

regeringssammanträdet. Normalt

fattas besluten i den ordningen.

För ärenden "utom listan" kan

beslutsprocessen däremot bli den

omvända. Som påpekas i handboken

kan detta ofta leda till

oklarheter kring

beslutssituationen.

De allra flesta regeringsbeslut

skall expedieras. De blir därmed

dokumenterade i allmänna

handlingar först när de

expedieras, dvs. först vid denna

tidpunkt har allmänheten rätt att

ta del av dem. Expedieringen kan

dock ta tid. I de fåtal fall

regeringsbeslut inte expedieras

finns de endast dokumenterade i

protokollen från

regeringssammanträdena som blir

allmänna handlingar först när

protokollen justeras. En sådan

justering tar i allmänhet ganska

lång tid. Ärendeförteckningarna

inför regeringssammanträdena

används därför, förutom till att

bl.a. utgöra föredragningslistor

vid sammanträdet, för att

informera allmänheten om vilka

ärenden som avses bli behandlade

vid regeringssammanträdet. Vidare

brukar, enligt

Statsrådsberedningens handbok,

Regeringskansliet omedelbart efter

sammanträdet ge besked om utgången

i regeringsärendena där det är

möjligt. Enligt utskottets mening

är dessa serviceåtgärder av stort

värde för allmänhetens möjligheter

att inom rimlig tid och på ett

lättillgängligt sätt få

information om regeringens beslut

i enskilda ärenden och att skapa

sig en bild av regeringens arbete

i ett vidare perspektiv.

Från en konstitutionell

utgångspunkt är det betänkligt om

regeringens beslutsfattande i

ärenden "utom listan" ofta leder

till oklara beslutssituationer.

Utskottet vill därför, i likhet

med Statsrådsberedningen,

framhålla att det efter

regeringssammanträdet alltid bör

stå klart om regeringen har

beslutat i ett ärende eller ej och

vad regeringen har beslutat. Någon

oklarhet kring beslutet i sig bör

alltså inte kvarstå efter

sammanträdet, utan detta bör i

förekommande fall enbart avse

detaljer i beslutsunderlaget eller

röra utformningen av

beslutstexten. En praxis som

tillåter att det efter

regeringssammanträdet klaras ut om

regeringen har beslutat i ett

ärende eller vad regeringen har

beslutat skulle, som

Statsrådsberedningen påpekar, inte

stå i god överensstämmelse med

bestämmelsen i 7 kap. 3 § RF om

att regeringsärendena skall

avgöras av regeringen vid

regeringssammanträde. De

konstitutionellt betänkliga

situationer som således kan uppstå

i samband med regeringsbeslut i

ärenden "utom listan" innebär,

enligt utskottets mening, att en

sådan beslutsordning endast bör

användas i undantagsfall. För

detta talar också det stora värdet

från informationssynpunkt av att

de ärenden som avses avgöras vid

regeringssammanträdet finns med på

förteckningen inför sammanträdet.

I sina skrivelser till utskottet

har Statsrådsberedningen anfört

att regeringen är noga med att vid

varje regeringssammanträde göra

klart vilka beslut som har fattats

vid sammanträdet.

Statsrådsberedningen anför också

att regeringens rutiner för sitt

beslutsfattande innebär att

ärenden bara i undantagsfall

behandlas "utom listan". Den

redovisning utskottet har erhållit

visar att 206 ärenden, såvitt

kunnat utrönas, har avgjorts av

regeringen "utom listan" under år

2001. Enligt Statsrådsberedningen

utgör detta mindre än 3 % av den

totala mängden regeringsbeslut

under året. Utskottet konstaterar

att denna mindre mängd talar för

att ordningen med beslut i ärenden

"utom listan" endast används i

undantagsfall. Mängden i sig kan

enligt utskottets mening dock inte

vara avgörande för att bedöma att

det är fråga om undantagsfall,

utan av vikt från konstitutionell

synpunkt är att det i det enskilda

ärendet faktiskt har funnits skäl

att behandla det som ett

undantagsfall.

Som framgått ovan utgör en

kategori av de ärenden "utom

listan" som redovisats för

utskottet ärenden som har blivit

färdigberedda efter det att

ärendeförteckningen inför

regeringssammanträdet lämnades för

publicering. De uppgifter som

redovisats för utskottet kring

dessa ärenden ger inte

tillräckligt underlag för att

bedöma huruvida det har varit

fråga om brådskande ärenden eller

inte. På föreliggande underlag är

det därför svårt att skapa sig en

entydig bild av om det i dessa

fall har funnits skäl att undanta

ärendena från de ordinarie

rutinerna kring regeringens

beslutsfattande. Vad gäller

flertalet departement kan

utskottet dock konstatera att de

allra flesta regeringsbesluten i

dessa ärenden har offentliggjorts

omedelbart efter

regeringssammanträdet eller i

sedvanlig ordning genom t.ex.

expediering. Från denna bild

avviker dock Utbildnings- och

Näringsdepartementen, där

regeringen i ungefär hälften av

ärendena i denna kategori har

bestämt att regeringens beslut

inte skall offentliggöras

omedelbart, eftersom detaljer i

beslutsunderlaget behövde granskas

eller stämmas av ytterligare.

När det gäller den kategori av

ärenden där regeringen av särskilt

skäl har bestämt att ärendet inte

skall finnas med på

ärendeförteckningen inför

regeringssammanträdet, kan

utskottet konstatera att skälet i

allmänhet har varit att regeringen

ville informera berörda personer

innan beslutet blev allmänt känt

eller att information skulle ges

vid ett särskilt tillfälle.

Regeringens beslut har i en

majoritet av fallen ändock

offentliggjorts omedelbart eller

någon dag efter

regeringssammanträdet. Från denna

bild avviker Näringsdepartementet.

I flertalet fall har skälet till

att behandla ärendet "utom listan"

varit att föredragande statsrådet

skulle ge en samlad information om

beslutet vid ett framträdande i

samband med besök, presskonferens

eller liknande. Av samma skäl har

regeringens beslut offentliggjorts

omedelbart efter sammanträdet

endast vid ett tillfälle. I övriga

fall har regeringen bestämt att

regeringens beslut inte skall

offentliggöras omedelbart utan

först i samband med det aktuella

framträdandet. Med hänsyn till att

beslutsordningen med ärenden "utom

listan" endast bör användas i

undantagsfall och till berörda

parters och allmänhetens

berättigade intresse av att så

snart det är möjligt få del av

färdiga regeringsbeslut, vill

utskottet framhålla att de skäl

som åberopas för att avvika från

ordinarie rutiner bör ha en viss

tyngd.

Utskottet har ovan framhållit

det konstitutionellt betänkliga i

en praxis som skulle tillåta att

det efter regeringssammanträdena

klaras ut vilka beslut som har

fattats vid respektive

sammanträde. Vidare har utskottet

pekat på det värdefulla i att

sådana servicerutiner tillämpas

kring regeringens beslutsfattande

att allmänheten har möjlighet att

inom rimlig tid och på ett

lättillgängligt sätt få

information om regeringens beslut

i enskilda ärenden samt att skapa

sig en bild av regeringens arbete

i stort. Mot denna bakgrund vill

utskottet framhålla det

betydelsefulla i att ordinarie

rutiner kring regeringens

beslutsfattande strikt

upprätthålls, så att ärenden "utom

listan" endast förekommer i

verkliga undantagsfall.

Granskningen föranleder i övrigt

inget uttalande från utskottets

sida.

5. Vissa ärendegrupper

5.1 Regeringens

handläggning av

nådeärenden m.m.

Gällande regler m.m.

Nådeärenden

Enligt 11 kap. 13 § första stycket

regeringsformen får regeringen

genom nåd efterge eller mildra

brottspåföljd eller annan sådan

rättsverkan av brott samt efterge

eller mildra annat liknande av

myndighet beslutat ingrepp

avseende enskilds person eller

egendom.

Enligt grundlagspropositionen

(prop. 1973:90) utgör

nådeinstitutet i främsta rummet

ett komplement till

straffrättskipningen (s. 412). Det

möjliggör ett efterskänkande eller

mildrande av straff genom särskild

statsakt i fall där exempelvis på

grund av omständigheter som

inträffat efter domen det utdömda

straffet framstår som obilligt.

Nåd förutsätter inte ansökan från

den dömde eller annan. Nåd kan

beviljas både i enskilt fall och

kollektivt. I det senare fallet

talar man om amnesti.

Handläggningen av nådeärenden

regleras genom lagen (1974:579) om

handläggningen av nådeärenden.

Lagen innehåller endast två

paragrafer, varigenom - utöver en

hänvisning till 11 kap. 13 §

regeringsformen - föreskrivs att

regeringen innan den avgör ett

nådeärende, om det föreligger

särskild anledning, skall inhämta

yttrande från Högsta domstolen

eller Rege-

ringsrätten.

I Justitiedepartementets

faktablad Ärenden om nåd m.m. (Ju

01.16) framhålls att det är

regeringens sak att i varje

enskilt ärende avgöra om nåd skall

beviljas eller inte. Nåd är inget

som man har rätt till. Vidare

anges att ett beslut om nåd kan

innebära att den dömde helt

befrias från straff, men oftast

bestämmer regeringen i stället

påföljden till skyddstillsyn,

villkorlig dom eller böter. Ett

beslut om nåd kan också innebära

att ett livstidsstraff tidsbestäms

eller att någon som är intagen i

kriminalvårdsanstalt omedelbart

friges. En annan typ av beslut är

att regeringen efterskänker eller

minskar ett s.k.

förverkandebelopp. Regeringen kan

även av nåd bevilja att tidpunkten

då fängelsestraffet skall börja

avtjänas skjuts upp eller att ett

avbrott görs i verkställigheten av

fängelsestraffet. Under det första

året efter det att en dom kan

verkställas är det dock i första

hand kriminalvårdens myndigheter

som beslutar om uppskov.

Regeringen får aldrig ompröva en

domstols dom eller lägga sig i

domstols handläggning av ett mål.

Skadestånd eller

rättegångskostnader som den dömde

skall betala kan inte bli föremål

för nåd.

Regeringen kan inte heller

besluta i frågor om hur ett

fängelsestraff skall avtjänas,

t.ex. på vilken anstalt straffet

skall avtjänas eller att det skall

ske genom intensivövervakning med

elektronisk kontroll, s.k.

fotboja. Dessa frågor avgörs av

kriminalvårdens myndigheter.

Upphävande av domstols beslut

om utvisning

Bestämmelser om domstols beslut om

utvisning på grund av brott finns

i 4 kap. utlänningslagen

(1989:529). Där anges vad som

krävs för en utvisning och vilka

faktorer som skall ses som

begränsningar för utvisning.

Enligt bestämmelserna får en

utländsk medborgare/statslös

utvisas för brott som kan leda

till fängelse, förutsatt att

utlänningen döms till ett

strängare straff än böter, eller

om domstolen i brottmålet

undanröjer en villkorlig dom eller

skyddstillsyn som ådömts tidigare.

En ytterligare förutsättning är

att det kan antas att utlänningen

kommer att göra sig skyldig till

fortsatt brottslighet eller att

brottet är särskilt allvarligt.

Utvisning kan ske för viss tid

eller på livstid. Domstolen skall

vid bedömningen beakta

omständigheter som rör

utlänningens anknytning till det

svenska samhället, särskilt

utlänningens levnadsomständigheter

och familjeförhållanden och

vistelsetiden i Sverige. Även

arbete, bostad, social anpassning

och kunskaper i svenska språket

inverkar på domstolens bedömning.

Hänsyn skall också tas till om

utlänningen på grund av

bestämmelserna i 8 kap. 1-4 §§

utlänningslagen inte kan sändas

till visst land eller om det

annars finns särskilda hinder. I

fall som rör barn skall domstolen

särskilt beakta vad hänsynen till

barnets hälsa och utveckling samt

barnets bästa i övrigt kräver.

Utvisning kan ske för viss tid

eller på livstid.

Regeringens prövning i ärenden

om upphävande av en domstols

beslut om utvisning har stora

likheter med nådeärenden. Enligt 7

kap. 16 § utlänningslagen

(1989:529) får regeringen, om den

finner att en dom eller ett beslut

om utvisning på grund av brott

inte kan verkställas eller om det

annars finns särskilda skäl för

att beslutet inte längre skall

gälla, upphäva avgörandet helt

eller delvis. Om domen eller

beslutet om utvisning inte upphävs

kan regeringen i stället bevilja

ett tidsbegränsat uppehålls- eller

arbetstillstånd.

Utvisningsbeslutet får i så fall

inte verkställas medan tillståndet

gäller.

Utvisningsbeslut kan

enligt faktabladet

upphävas eller mildras

då utvisningsbeslutet

inte går att verkställa

enligt reglerna om

verkställighetshinder i

8 kap. 1, 2 och 4 §§

utlänningslagen eller om

det finns särskilda skäl

för att beslutet inte

längre skall gälla.

Regeringen kan vid sin

bedömning aldrig ompröva

skuldfrågan i brottmålet

eller lägga sig i

domstolens hantering av

skuld- eller

utvisningsfrågan.

Regeringens uppgift är

enligt faktabladet i

stället att fungera som

en säkerhetsventil,

eftersom ett

utvisningsbeslut senare

kan få konsekvenser för

den dömde och/eller

andra i hans närhet som

inte kunnat förutses.

Handläggningen i

Regeringskansliet

Inom Justitiedepartementet

handläggs nådeärenden på enheten

för brottsmålsärenden och

internationellt rättsligt

samarbete (BIRS).

När en nådeansökan kommit och

registrerats inhämtar enheten den

aktuella domen och andra

handlingar från domstolens akt,

t.ex. belastningsregisterutdrag

och yttranden från den lokala

frivårdsmyndigheten. Om sökanden

är intagen på en

kriminalvårdsanstalt, inhämtas

vanligtvis behandlingsjournalen

från anstalten. Om nådeansökan är

gjord för en annan persons

räkning, skickas ansökan till den

personen för att han eller hon

skall få yttra sig över

innehållet. Ytterligare utredning

som kan komma i fråga är bl.a.

yttranden från

Kriminalvårdsstyrelsen,

frivårdsmyndigheten eller

länsstyrelsen. Läkarintyg enligt 7

§ lagen om särskild

personutredning i brottmål m.m.

kan också inhämtas. När en ansökan

om nåd görs av en person som är

dömd till fängelse och som ännu

inte börjat avtjäna sitt straff

underrättas alltid

frivårdsmyndigheten.

Handläggningstiden för

nådeärenden varierar mycket men är

i genomsnitt enligt ovannämnda

faktablad cirka två månader från

det att ansökan kommer till

departementet till dess att

regeringen fattar sitt beslut.

Nådeskäl m.m.

Oavsett om regeringen avslår eller

bifaller en nådeansökan motiveras

inte beslutet. Detta hänger samman

med det förhållandet att det inte

finns någon rätt till nåd. Man kan

heller inte tala om någon egentlig

praxis i nådeärenden.

Nådeinstitutet är enligt

regeringens webbsida om nåd till

för rena undantagssituationer och

de åberopade nådeskälen måste ha

tyngd. Dömandet är helt och hållet

förbehållet domstolarna, men det

kan vid eller under

verkställigheten visa sig att den

dömdes lidande blir så orimligt

stort eller att konsekvenserna i

det enskilda fallet för tredje man

blir sådana att det är orimligt

att verkställa straffet. Enligt

det tidigare nämnda faktabladet

sker regeringens beslut i

nådeärenden efter en bedömning av

samtliga omständigheter som finns

i ärendet. Framför allt är det

omständigheter som inträffat efter

domstolens prövning som beaktas.

Ett bifallsbeslut kan bli aktuellt

vid bl.a. svår fysisk eller

psykisk sjukdom eller när en annan

person drabbas hårt av att

sökanden måste avtjäna sitt

straff, s.k. tredjemansskäl. Ett

exempel på ett sådant skäl är när

ett underårigt barn inte kan tas

om hand på ett tillfredsställande

sätt om vårdnadshavaren måste

avtjäna ett fängelsestraff.

Exempel på nådeskäl som mycket

ofta åberopas och som aldrig leder

till bifall är enligt

informationen på webbsidan att den

dömde uppger sig vara oskyldig

till brottet, att den dömde

avvaktar Högsta domstolens beslut

om resning eller Europadomstolens

beslut, att brottet var en

engångsföreteelse, att den dömde

upplever allmän otrivsel i anstalt

eller att fängelsestraffet inte

fyller någon funktion då den dömde

är skötsam i övrigt.

På webbsidan framhålls också att

nedstämdhet inför

fängelsevistelsen och oro för

ekonomi och arbetssituation aldrig

ensamma är tillräckliga skäl för

att nåd skall beviljas, eftersom

ett fängelsestraff ju sällan kan

avtjänas utan sociala och

ekonomiska konsekvenser för den

dömde och hans eller hennes

familj.

De nådeskäl som oftast brukar

åberopas är medicinska skäl,

tredjemansskäl, sociala skäl -

rehabiliteringsskäl, arbetsskäl

och ekonomiska skäl, teknisk nåd i

verkställighetssituationer som

leder till stötande resultat samt

allmänt humanitära skäl (se SOU

2000:26, s. 46).

Vid prövningen av om ett

livstidsstraff skall tidsbestämmas

tar regeringen bl.a. hänsyn till

brottet och omständigheterna kring

detta, hur länge sökanden varit

frihetsberövad, sökandens allmänna

fysiska och psykiska

hälsotillstånd, skötsamheten och

utvecklingen under

anstaltsvistelsen, de sociala

förhållandena vid eventuell

frigivning, risken för återfall

och om sökanden vid kommande

frigivning kan bedömas farlig för

omgivningen. Verkställighetshinder

när det gäller utvisning på grund

av brott kan vara att den utvisade

riskerar dödsstraff, kroppsstraff,

tortyr eller förföljelse om

utvisningen verkställs. Ett annat

skäl att upphäva utvisningen kan

vara att sökanden har stark

familjeanknytning till Sverige

eller lider av svår sjukdom. De

omständigheter som beaktas är

framför allt sådana som tillkommit

efter utvisningsbeslutet och

alltså inte varit kända för

domstolen.

Det är enligt faktabladet

ovanligt att ett utvisningsbeslut

upphävs helt; det sker endast i

några enstaka fall och ett sådant

beslut brukar föregås av ett antal

beslut om tillfälliga uppehålls-

och arbetstillstånd.

Vissa utredningar

Utredningen om frigivningsprövning

av livstidsdömda (Ju 2000:10) har

i betänkandet Frigivning från

livstidsstraff (SOU 2002:26)

föreslagit att det införs ett nytt

system för prövning av frågan om

när livstidsdömda skall friges

från sina straff. Möjligheten för

livstidsdömda att begära nåd skall

dock finnas kvar. Förslaget

innebär att frågan om frigivning

från ett livstidsstraff skall

prövas årligen med början när tio

år av straffet har avtjänats.

Utredningen ansåg att det finns

uppenbara nackdelar med att

nådeinstitutet utgör den enda

möjligheten för livstidsdömda att

bli frigivna. Fördelarna med

nådeinstitutet som instrument för

frigivningsprövningen av

livstidsdömda är framför allt att

det är ett enkelt och relativt

formlöst förfarande. Det finns få

regler som styr handläggningen av

nådeärenden, och det finns inga

egentliga begränsningar för att

ansöka om nåd, vilket möjliggör

ett flexibelt förfarande. Nåd kan

t.ex. sökas av annan än den dömde

själv och det finns inte några

krav på att viss tid måste ha

avtjänats innan en ansökan om nåd

kan göras. Det finns inte heller

någon reglering av vilken

utredning som behövs i form av

exempelvis yttranden från andra,

och ett ärende kan därför hanteras

efter omständigheterna i det

enskilda fallet. På grund av

livstidsstraffets karaktär av ett

livsvarigt straff framstår också

möjligheten att bli frigiven från

ett livstidsstraff endast genom

nåd som mer logisk än en särskild

prövning.

Nackdelarna är emellertid att

eftersom det inte anges skäl för

besluten är det svårt att förutse

vilka krav som ställs eller under

vilka förutsättningar en

livstidsdömd kan komma att bli

frigiven. Detta medför enligt

utredningen en stor osäkerhet inte

bara för den dömde utan också för

kriminalvården. Att det är

regeringen som fattar besluten

innebär också att politiska

intressen kan komma att vägas in i

bedömningen om och i så fall när

en livstidsdömd skall friges.

Nådeinstitutet innebär även risk

för att en person som väljer att

inte ansöka om nåd kan komma att

vara frihetsberövad längre tid än

vad som är rimligt jämfört med

andra livstidsdömda.

En viktig synpunkt i

sammanhanget är enligt utredningen

att systemet med frigivning för

livstidsdömda endast genom nåd

kanske inte ligger helt i linje

med intentionerna i

Europakonventionen. Utredningen

noterar också att Förenta

nationerna i rekommendationer från

1996 om livstidsstraff i artikel 1

om allmänna principer bl.a.

rekommenderat att varje intagen

bör ha möjlighet till frigivning

under förutsättning att vissa

villkor uppställda i lag är

uppfyllda.

Utredningen understryker dock

att nådeinstitutet självfallet

fortfarande skall vara öppet för

livstidsdömda och kunna användas

framför allt när s.k. egentliga

nådeskäl är för handen, t.ex. svår

sjukdom eller liknande.

Frågan om utvisning på grund av

brott har utretts ur ett

barnperspektiv. I en

departementspromemoria kallad

Barnperspektivet i mål om

utvisning på grund av brott (Ds

2002:41) är utredarens slutsats

att domstolarna inte alltid

förfogar över ett underlag som är

tillräckligt för att kunna väga in

barnets bästa i beslutsprocessen

om en förälder skall utvisas på

grund av brott. För att förbättra

detta beslutsunderlag föreslås

vissa författningsändringar. En

annan slutsats är att den

lämpligare vägen till en mer

enhetlig rättstillämpning är

ytterligare vägledande utslag i

Högsta domstolen och inte via

ändringar i lagtext. Utredaren

anser vidare att övervägande skäl

talar mot att införa en möjlighet

för utvisningsdömda att under

utvisningstiden kunna göra kortare

besök hos sitt barn i Sverige.

Enligt utredaren visar statstiken

att det krävs allvarlig

brottslighet för att en utlänning

över huvud taget skall bli utvisad

om han har barn i Sverige.

Statistiska uppgifter

Under år 2001 dömdes enligt

Brottsförebyggande rådets

statistik 55 354 personer, varav 7

317 kvinnor. Antalet personer som

dömdes till fängelse eller

skyddstillsyn med fängelse var 12

768, varav 913 kvinnor.

Livstidsstraff ådömdes i tio domar

enligt BRÅ:s statistik och 7

livstidsdömda intogs i anstalt

enligt Kriminalvårdsstyrelsens

statistik. Av

Kriminalvårdsstyrelsens statistik

framgår att medelbeläggningen på

kriminalvårdsanstalterna var 3 892

och att antalet nyintagna var 9

317. De senaste fem åren har

antalet nyintagna livstidsdömda

fluktuerat mellan 7 och 15. Under

år 2001 avtjänade 105 personer

livstidsstraff, en ökning från år

1997 då antalet som avtjänade

livstidsstraff var 77.

Det kan också nämnas att antalet

personer som avtjänade

livstidsstraff under flera

decennier fram till slutet av

1980-talet uppgick till 20-25

personer årligen. Den avsevärda

ökningen beror främst på att fler

personer numera döms till

livstidsstraff och att

strafftiderna blivit längre (se

SOU 2002:26 s. 11).

21 % (483) av de under år 2001

nyintagna utländska medborgarna

hade enligt

Kriminalvårdsstyrelsens statistik

utvisningsbeslut i domarna.

År 2001 inkom till regeringen 566

nådeärenden och avgjordes 545

ärenden. Sedan 1991, då det kom in

1 299 ärenden, har antalet ärenden

minskat kontinuerligt. År 2001

bifölls 7,5 % av ansökningarna.

23 av besluten detta år gällde

tidsbestämning av livstidsstraff.

Endast i ett fall bifölls en

framställning om tidsbegränsning

(18 år). Under perioden 1991-2001

förekom under sex år att endast

ett bifallsbeslut meddelades

årligen och under ett år (1992)

att inte något ansökan om

tidsbestämning av livstidsstraff

bifölls. År 1998-2000 bifölls 2, 5

respektive 4 ansökningar.

Tidsbestämningarna låg länge med

något undantag på mellan 14 och 16

år. Sedan mitten av 1990-talet har

livstidsstraffen tidsbestämts till

mellan 18-25 år.

Nådeärenden 1991 - 2001

-----------------------------------------------------

|År |Inkomna |Samtliga|därav |Kvinnor |därav |

| | |avgjorda|bifall | |bifall|

| | | |% | |% |

-----------------------------------------------------

|1989 |1 538 |1 529 |10,3 |148 |22 |

-----------------------------------------------------

|1990 |1 581 |1 474 |10,4 |136 |18,4 |

-----------------------------------------------------

|1991 |1 299 |1 266 |11,1 |101 |18,8 |

-----------------------------------------------------

|1992 |1 418 |1 285 |5,8 |121 |3,2 |

-----------------------------------------------------

|1993 |1 320 |1 245 |4,7 |155 |7,7 |

-----------------------------------------------------

|1994 |1 300 |1 160 |7,3 | | |

-----------------------------------------------------

|1995 |1 131 |1 087 |9,0 | | |

-----------------------------------------------------

|1996 |1 037 |1 001 |6,9 | | |

-----------------------------------------------------

|1997 |661 |592 |5,4 | | |

-----------------------------------------------------

|1998 |623 |628 |11,6 | | |

-----------------------------------------------------

|1999 |675 |613 |9,5 | | |

-----------------------------------------------------

|2000 |677 |654 |7,9 | | |

-----------------------------------------------------

|2001 |566 |545 |7,5 |61 |13,1 |

-----------------------------------------------------

Avgjorda ärenden om tidsbestämning

av livstidsstraff

----------------------------------------------------

|År |Beslut |Sökande |Bifall |

Tidsbestämning |

| | | | |antal år |

----------------------------------------------------

|1991 |13 |9 |1 (7,7 %) |16 |

----------------------------------------------------

|1992 |15 |12 |0 |- |

----------------------------------------------------

|1993 |20 |13 |1 (5 %) |16 |

----------------------------------------------------

|1994 |11 |18 |3 (27,3 |15, 18, |

| | | |%) |resp. 18 år

|

| | | | |och 8|

| | | | |månader |

----------------------------------------------------

|1995 |18 |17 |1 (5,5 %) |20 |

----------------------------------------------------

|1996 |31 |22 |1 (3,2 %) |23 |

----------------------------------------------------

|1997 |20 |12 |1 (5,0 %) |18 |

----------------------------------------------------

|1998 |27 |23 |2 (7,4 %) |20 resp. 21

|

| | | | |år och 5|

| | | | |mån |

----------------------------------------------------

|1999 |30 |25 |5 (16,7 |25, 19, 18,

|

| | | |%) |ovf, resp.|

| | | | |19 |

----------------------------------------------------

|2000 |16 |15 |4 (25 %) |23, 18, 23|

| | | | |resp. 24 |

----------------------------------------------------

|2001 |23 |21 |1 (4,35 |18 |

| | | |%) | |

----------------------------------------------------

Utvisningsärenden 1995 - 2001

---------------------------------------------------

|År |Inkomna |Avgjorda |Bifall |

| | | | |

| | |(regeringsbeslut)|(i |

| | | |procent)* |

---------------------------------------------------

|1995 |311 |245 |11,0 |

---------------------------------------------------

|1996 |210 |199 |10,6 |

---------------------------------------------------

|1997 |251 |196 |9,7 |

---------------------------------------------------

|1998 |256 |243 |11,9 |

---------------------------------------------------

|1999 |315 |261 |20,7 |

---------------------------------------------------

|2000 |276 |262 |11,1 |

---------------------------------------------------

|2001 |234 |232 |14,6 |

---------------------------------------------------

*Upphävda utvisningsbeslut eller

tidsbegränsade uppehålls- och

arbetstillstånd.

Genomgång av akter

Inom utskottskansliet har gåtts igenom

ett tiotal av de akter i nådeärenden som

gäller tidsbestämning av livstidsstraff

samt ett tjugotal slumpvis urvalda akter

i andra nådeärenden och i ärenden om

upphävande av utvisning.

Tidsbestämning av livstidsstraff

En person fick för sjunde gången avslag

på sin begäran om tidsbestämning av

livstidsstraff. Fängelsestraffet hade

börjat verkställas 1993. Av handlingarna

framgår att sökanden under mars 2000

rymde från fängelset och att han ansågs

farlig.

En person som dömts för två mord och

vars straff börjat verkställas 1996 fick

avslag på sin ansökan, vari han hänvisat

till sin familj med små barn.

En person som dömts för mord och vars

fängelsestraff började verkställas 1993

fick i mars 2001 avslag på en andra

ansökan. Det skäl som åberopades i

ansökan var att personen numera var

drogfri.

I flera fall har ansökningar gjorts av

annan än den dömde. En person begärde nåd

för en av de inblandade i

Malexandermorden, vars straff börjat

verkställas i juli 2000. Sökanden

hänvisade till vad som förekommit i TV

och ansåg att den dömde i fråga måste

vara oskyldig.

En ansökan (femte gången) gällde en

person som hade avtjänat livstidsstraffet

sedan 1985; den längsta tiden bland

ärendena. Den livstidsdömde hade enligt

handlingarna gjort sig skyldig till mord

och sexualbrott men inte velat genomgå

adekvat behandling. Stor risk för

återfall ansågs föreligga enligt inhämtat

yttrande. Ansökan avslogs.

Efter att frågan prövats fyra gånger

tidigare fick en person som börjat

avtjäna fängelsestraffet 1991 åter

avslag. I handlingarna nämns särskilt att

bortträngning förelåg.

En person som dömts för mord på

familjemedlemmar och avtjänat sitt

fängelsestraff sedan 1992 fick avslag. I

ansökan åberopades kontakten med barn och

barnbarn.

En person vars fängelsestraff började

verkställas 1993 fick avslag på sin

ansökan.

Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrkte i

ett yttrande nåd för en person vars

fängelsestraff börjat verkställas år

1990. Ansökan avslogs - för andra gången.

En ansökan som gällde en person vars

fängelsestraff började verkställas 1988

avslogs för fjärde gången.

Kriminalvårdsstyrelsen avstyrkte ansökan.

Av handlingarna framgår att personen

misskött sig och begått brott under

permission.

En person vars fängelsestraff för mord

började verkställas 1995 fick avslag på

sin ansökan för tredje gången.

Justitieminister Thomas Bodström som

varit biträdande jurist hos personens

försvarare deltog inte i

regeringsbeslutet.

En ansökan bifölls efter tre tidigare

ansökningar och sökandens fängelsestraff

för mord tidsbestämdes till 18 år.

Fängelsestraffet hade börjat verkställas

i december 1990.

Andra nådeärenden

I några fall har sjukdom åberopats som

skäl för ansökan. En person med en i hög

grad livshotande leversjukdom fick nåd

från ett enmånads fängelsestraff efter

ett tidigare avslag.

En person som ådömts fängelse i sex

månader för framkallande av fara för

annan och olovlig körning fick avslag

sedan han inte kompletterat sin ansökan.

I ansökan hade åberopats att han hade

diabetes och hjärtfel.

Avslag fick också en person som

avtjänat fyra och ett halvt år av ett

sju-årigt fängelsestraff för försök till

dråp. Ansökan kom in i november 2000 och

tidpunkten för villkorlig frigivning var

beräknad till den 9 mars 2001. I ansökan

åberopades dels sjukdom, dels tredje mans

behov. I yttrande från

Kriminalvårdsstyrelsens läkare

tillstyrktes inte bifall.

Tredje mans behov har anförts i en rad

fall. En person som dömts till ett års

fängelse för grov misshandel åberopade i

sin ansökan om nåd att hustru och barn

skulle fara mycket illa om han inte fanns

närvarande. Regeringen bestämde av nåd

påföljden till villkorlig dom med

föreskrift om samhällstjänst. Det utdömda

fängelsestraffet skulle kvarstå som ett

s.k. alternativstraff.

En person som dömts till två års

fängelse för grov varusmuggling åberopade

hustruns sjukdom och att barnen bara hade

honom. Ansökan avslogs.

En person ansökte om nåd från ett åtta

månaders fängelsestraff för

narkotikabrott. I ansökan anfördes att

personen nu var drogfri och att hans barn

inte for väl av att fadern satt i

fängelse. Ansökan avslogs.

En kvinna som dömts till fängelse i ett

år ansökte om nåd i form av skyddstillsyn

efter att ha avtjänat halva tiden. Som

argument anfördes bl.a. att hennes barn

led skada och att hon rimligen borde ha

fått skyddstillsyn från början. Ansökan

avslogs.

En utländsk medborgare som dömts till

fängelse i sex år för grov varusmuggling

och kunde bli villkorligt frigiven i juli

2003 ansökte om nåd. Modern i hemlandet

hade enligt ansökan bara kort tid kvar

att leva. Ansökan avslogs.

En kvinna med missbruksproblematik som

dömts till fängelse i en månad för

bedrägeri och olovlig körning begärde nåd

under åberopande av att hennes sambo

behövde hennes stöd och att de

tillsammans hyrt en lantgård. Ansökan

avslogs.

I några av de genomgångna ärendena

åberopades en förändrad livssituation. En

person som dömts till två månaders

fängelse för grovt rattfylleri ansökte om

nåd genom att fängelsestraffet

omvandlades till skyddstillsyn. Personen

hade flera tidigare domar bakom sig men

hade nu slutat sitt missbruk.

Kriminalvårsverket hade i yttrande till

domstolen föreslagit skyddstillsyn.

Regeringen avslog ansökan.

En person som dömts till fängelse i ett

år och åtta månader och med

missbrukshistoria begärde nåd för att

kunna förbättra sin situation. Han avsåg

att starta eget och leva med den nya

familj som han hade skaffat sig. Ansökan

avslogs.

I några fall har sökanden åberopat att

han är oskyldig till det brott han dömts

för. En person som dömts till ett års

fängelse för sexuellt umgänge med barn

och anfört att han var oskyldig fick

avslag på ansökan.

Också en person som dömts till fängelse

i tre år för försök till grov våldtäkt

och som ansåg sig oskyldig fick avslag på

ansökan.

Vidare fick modern till en person som

dömts för grovt narkotikabrott avslag på

en ansökan för sonens räkning. I ansökan

anfördes att sonen var oskyldigt dömd.

I ett fall åberopades en felaktig dom

som skäl för nåd. Enligt ansökan hade

tingsrätten i sin dom på ett års fängelse

för grov misshandel inte inräknat en tid

om 14 dagar som personen suttit häktad.

Ansökan avslogs.

En person som dömts för grovt

bokföringsbrott till tre års fängelse med

tidigaste frigivning i september 2002

åberopade som skäl för sin ansökan om nåd

domstolens långa handläggningstid och

Europakonventionen. Brotten hade begåtts

1991-1993 och hovrätten avgjorde

brottmålet 1998. Vidare åberopades att de

skattetillägg som ålagts honom utgjorde

tillräckligt straff. I likhet med två

tidigare tillfällen (1999 resp. 2000), då

han åberopat barns behov, avslog

regeringen ansökan.

En person som dömts till fängelse två år

och sex månader för grovt bedrägeri fick

avslag på en ansökan om nåd som grundade

sig på att han upplevde fängelsemiljön

som mycket negativ.

I en ansökan begärdes nåd för en person

som för tredje gången dömts till fängelse

för egenmäktighet med barn. Sammantaget

hade han ådömts sju års fängelse för

detta brott som innebär att han tagit

sina två barn till Nordafrika och lämnat

dem där. Ansökan avslogs.

Upphävande av domstols beslut om

utvisning på grund av brott

Bland de genomgångna ärendena fanns en

rad ärenden som gällde frågan om

upphävande av domstols beslut om

utvisning på grund av brott.

En person som dömts till fängelse i

fyra år och sex månader och utvisning

till 2013 för grov våldtäkt på en

tolvårig styvdotter fick avslag på sin

ansökan. Som skäl för ansökan åberopades

att han hade barn i Sverige.

Regeringen avslog också en ansökan om

upphävande av utvisning från en person

som dömts för stöld till 14 dagars

fängelse och utvisning till juni 2005.

Verkställigheten hade inte kunnat ske

till hemlandet. Sedan september 2000 hade

man haft kontakt med personens hemland,

varifrån nu i mars 2001 förklarats att

man var villig att ta emot personen.

En person som dömts till en månads

fängelse och utvisning till 2005 för

häleri fick den 26 april 2001 avslag på

sin ansökan om upphävande av utvisningen.

I mars 2001 hade han dock accepterat att

åka hem och den 19 mars verkställdes

utvisningen.

En person som dömts till sex månaders

fängelse och utvisning till 2004 fick

avslag på sin ansökan. I ansökan

åberopades att sökanden hade flickvän och

syster i Sverige.

En person som dömts till åtta månaders

fängelse och utvisning till 2005 fick för

sjätte gången avslag på sin ansökan om

upphävande av utvisningen. Ansökan hade

tidigare gjorts av personens svenske

partner som också varit föremål för den

misshandel domen avsåg.

Regeringen avslog också en ansökan om

upphävande av utvisning som ådömts en

person för grov våldtäkt samman med

tretton års fängelse. Utvisningen hade

verkställts tre månader före

regeringsbeslutet. Regeringsärendet

uppkom när en ansökan om

uppehållstillstånd överlämnats från

Migrationsverket. Som skäl för ansökan

åberopades att sökanden hade sambo i

Sverige.

I ett beslut den 7 juni 2001 avslog

regeringen för andra gången en ansökan om

upphävande av utvisning av en person som

1993 dömts för grov stöld för inbrott och

utvisats med hänsyn till risken för

fortsatt brottslighet. Personen hade

tidigare varit utvisad till 1998 genom en

dom 1993. I ett intyg framhölls att

hustrun inte klarade sig utan mannens

stöd och att barnen mådde dåligt.

Utvisningen hade verkställts den 5 juni.

Ett inhibitionsyrkande hade avslagits den

1 juni och en tidigare ansökan i mars

2000.

Den 8 augusti 2001 avslog regeringen

för tredje gången en ansökan om

upphävande av utvisning till 2005 från en

person som dömts för mord på hustrun till

tio års fängelse och tidigast kunde

friges den 5 augusti. Regeringen hade

senast den 29 mars prövat ansökan. Som

skäl åberopades att personen träffade

sina familjehemsplacerade barn ofta.

Risk för tortyr i hemlandet åberopades

av en medborgare i Litauen som dömts till

fängelse i åtta månader och utvisning.

Utvisningen hade verkställts. Ansökan

avslogs.

En person som dömts för försök till

grov varusmuggling till fängelse i sex år

och sex månader och utvisning till 2015

fick för andra gången avslag på en

ansökan om upphävande av utvisningen. I

ansökan åberopades barn i Sverige.

Personen hade bott fem år i Sverige och

var dömd ett antal gånger. Hovrätten hade

prövat anknytningsfrågan och funnit att

det fanns synnerliga skäl för utvisning.

En kvinna ansökte om upphävande av

utvisning för en person som dömts för

grovt narkotikabrott till fängelse samt

utvisning till 2002 för grovt

narkotikabrott. I ansökan åberopades att

hon var gravid med den utvisade

(utvisningen hade verkställts 1998), som

hon besökt utomlands under långa

perioder under 1999 och 2000. Ansökan

avslogs.

En kvinna som bott i Sverige ett

femtontal år och dömts för grovt

narkotikabrott till fängelse i fem år och

utvisning ansökte om upphävande av

utvisning. Enligt handlingarna hade hon

ingen familj i Sverige, men vuxna barn i

hemlandet. Regeringen avslog ansökan.

Tidigare granskning

Under de senaste trettio åren har

konstitutionsutskottet granskat

regeringens tillämpning av nådeinstitutet

vid fyra tillfällen.

Konstitutionsutskottet granskade senast

regeringens handläggning av nådeärenden

våren 1994 (bet. 1993/94:KU30 s. 55 f.).

Utskottet framhöll att

konstitutionsutskottet formellt sett är

det enda organ som kan ta upp regeringens

handläggning av nådeärenden till

granskning. Viss särskild uppmärksamhet

ägnades ärenden som rör livstidsdomar och

domar för värnpliktsbrott. Granskningen

inriktades inte på innehållet i besluten

utan främst på det administrativa

förfarandet. Från de synpunkter som

utskottet hade att beakta gav

granskningen inte anledning till något

uttalande.

Regeringens tillämpning av

nådeinstitutet granskades också våren

1990 (bet. 1989/90:KU30 s. 34 f.).

Uppmärksamheten inriktades då främst på

ärenden som rörde personer dömda till

fängelse för trafiknykterhetsbrott,

misshandel, skattebedrägeri eller

narkotikabrott. Utskottets granskning gav

vid handen att regeringen utnyttjade sin

rätt att bevilja nåd med den

restriktivitet och försiktighet som

följer av nådeinstitutets karaktär av

undantagsföreteelse. Granskningen gav

inte anledning till något ytterligare

uttalande.

En granskning 1982 (bet. KU 1981/82:35

s. 8 f.) inriktades främst på ansökningar

om nåd avseende personer som dömts för

vägran att fullgöra värnplikt eller

vapenfri tjänst. Granskningen visade att

regeringen tillämpade nådeinstitutet

restriktivt, vilket stod i

överensstämmelse med nådens karaktär av

undantagsföreteelse. Någon större

förändring i regeringens praxis hade inte

kunnat konstateras. I den mån nåd

beviljades syntes regeringen följa hörda

myndigheters yttranden.

Tio år tidigare, våren 1972, granskades

också nådeärendena (bet. KU 1972:26 s.7

f.). Granskningen inriktades främst på

ansökningar om nåd avseende personer som

dömts för narkotikabrott. Närmare 80 % av

de 1 739 besluten år 1971 var

avslagsbeslut. Ett hundratal av ärendena

gällde personer som dömts för

narkotikabrott, och ansökningarna bifölls

bara i ett fåtal fall. Utskottets

granskning visade att Kungl. Maj:t syntes

tillämpa nådeinstitutet restriktivt,

vilket stämde överens med nådens karaktär

av undantagsföreteelse.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har vid tidigare granskningar

funnit att regeringen tillämpat

nådeinstitutet restriktivt och att detta

står i överensstämmelse med nådens

karaktär av undantagsföreteelse.

Utskottet kan konstatera att

tillämpningen under senare år inte blivit

mindre restriktiv. Den nu gjorda

granskningen visar att antalet

ansökningar om nåd 2001 sjunkit till

närmare en tredjedel av antalet

ansökningar 1989 och att andelen bifall,

som under åren 1989-1991 översteg 10 %,

under de senaste tio åren med något

undantag understigit 10 %.

När det gäller tidsbestämning av

livstidsstraff kan konstateras att

livstidsstraffen sedan mitten av 1990-

talet inte omvandlats till kortare tid än

arton år efter att tidigare vanligtvis ha

omvandlats till fängelse mellan fjorton

och sexton år.

I detta sammanhang kan noteras att

frågan om frigivning från livstidsstraff

efter prövning i annan ordning än genom

nåd av regeringen för närvarande bereds i

Regeringskansliet. Enligt Utredningen om

frigivningsprövning av livstidsdömda bör

antalet nådeansökningar från

livstidsdömda minska med det föreslagna

systemet.

När det gäller upphävande av domstols

beslut om utvisning enligt 7 kap. 16 §

utlänningslagen kan konstateras att

bifallsfrekvensen sedan 1995 legat något

högre procentuellt sett än i

nådeärendena. I sammanhanget skall dock

nämnas att det endast är i enstaka fall

som utvisningsbeslutet upphävs helt. I

allmänhet gäller regeringens beslut

tillfälliga uppehålls- och

arbetstillstånd och ett helt upphävande

brukar föregås av flera sådana

tillfälliga beslut.

Granskningen föranleder inte något

uttalande i övrigt från utskottets sida.

5.2 Regeringens handläggning

av s.k. kommandomål

Gällande ordning

I 7 kap. 3 § regeringsformen föreskrivs

att regeringsärenden avgörs av regeringen

vid regeringssammanträde. Enligt andra

meningen i paragrafen kan dock, i den

omfattning som anges i lag,

regeringsärenden som gäller

verkställighet inom Försvarsmakten av

författningar eller särskilda regerings-

beslut under statsministerns överinseende

avgöras av chefen för det departement

till vilket ärendena hör.

Enligt lagen (1974:613) om

handläggningen av vissa regeringsärenden

får ett regeringsärende handläggas i den

angivna ordningen, om ärendet angår något

av de ämnen som anges i åtta olika

punkter i lagen. Dessa punkter utgörs av

föreskrifter rörande Försvarsmaktens

mobilisering,

kommendering och placering av militär

personal,

tjänstledighet för militär personal,

totalförsvarspliktigas,

reservofficerares och reservpersonals

inkallelse och tjänstgöring i

Försvarsmakten,

tillträde till militära skyddsobjekt,

svenska örlogsbesök i utlandet samt

svenska militära transport- och

övningsflygningar till utlandet,

tillträde till svenskt territorium av

annan stats örlogsfartyg, militära

svävare eller militära luftfartyg samt

av fartyg, svävare eller luftfartyg

som äges eller brukas av annan stat

och nyttjas för annat än enbart

affärsdrift,

Försvarsmaktens deltagande vid

officiella ceremonier och i

allmännyttig verksamhet.

Bakgrund till den gällande ordningen

En särbestämmelse om beslutsfattandet i

kommandomål fanns även i 1809 års

regeringsform. Enligt denna skulle

kommandomålen - dvs. sådana regerings-

ärenden som hade samband med konungens

ställning som högste befälhavare över

krigsmakten[1] - avgöras av konungen

efter anmälan av chefen för

Försvarsdepartementet. I förarbetena till

1974 års regeringsform diskuterades

beslutsformerna i regeringen.

Grundlagberedningen behandlade frågan om

en uppdelning av regeringsärendena i

enmansärenden och kollektivärenden men

avstod från att förorda en sådan

uppdelning. I stället förordades att

beslutanderätten i regeringsärenden

skulle tillkomma ministären och utövas

vid regeringssammanträden med undantag

för ärenden som angår befälet över

försvarsmakten.[2] Dessa föreslogs kunna

avgöras under statsministerns över-

inseende av chefen för det departement

till vilket ärendet hör.

Förslaget mötte inte någon gensaga

under remissbehandlingen. Föredragande

statsrådet kom efter samråd med chefen

för Försvarsdepartementet till samma

uppfattning som beredningen. Han påpekade

att flertalet av de ärenden som handlades

som kommandomål i och för sig var av den

karaktären att de borde vara

regeringsärenden och att det främst var

kravet på snabbhet som påkallar att

kommandomålen borde kunna avgöras i

enklare former än andra regeringsärenden.

Betydelsen av en snabb handläggning

skulle accentueras om riket skulle komma

i en krissituation.[3] I

specialmotiveringen framhölls att

bestämmelsen avfattats så att också

statsministern inför riksdagen får bära

ett ansvar för ärendenas handläggning.[4]

Tidigare granskning

Konstitutionsutskottet har granskat

handläggningen av de s.k. kommandomålen

vid tidigare tillfällen. Vid en

granskning år 1992 anmärkte utskottet att

tre regeringsärenden om tillträde till

svenskt territorium av utländska militära

fordon hade handlagts i den ordning som

anges i 7 kap. 3 § andra meningen

regeringsformen trots att lagen om

handläggning av vissa regeringsärenden

inte medgav en sådan handläggningsordning

(bet. 1991/92:KU30 s. 25). Vid granskning

år 1994 uppmärksammade utskottet ett

beslut varigenom regeringen beviljat en

framställning från Norge att få sända

norsk uniformerad trupp och norska

militära fordon samt ammunition i 17

järnvägsvagnar genom Sverige. Ärendet

avgjordes i den ordning som anges i 7

kap. 3 § andra meningen regeringsformen.

Utskottet konstaterade att lagen om

handläggningen av vissa regeringsärenden

inte medger att en sådan fråga handläggs

i denna ordning. Utskottet utgick från

att Försvarsdepartementet skulle ge akt

på lagens tillämpningsområde. (Se bet.

1993/94:KU30 s. 7.)

Granskning av handläggningen av

kommandomål under år 2001

Inom konstitutionsutskottets kansli har

granskats 2001 års protokoll över

regeringsärenden som anges i 7 kap. 3 §

andra meningen regeringsformen samt

beslutskoncepten i dessa ärenden.

Besluten har avsett tillträde till

svenskt territorium och luftrum. En

uppställning över besluten finns i bilaga

till denna promemoria.

Antalet beslut under året har varit

totalt 19. De är fördelade över året

enligt följande: januari 1, februari 1,

mars 2, april 2, maj 1, juni 5, juli 1,

augusti 1, september 4 och oktober 1.

Några beslut under månaderna november och

december har inte redovisats.

Samtliga de aktuella besluten har

fattats av statsrådet Björn von Sydow

utom beslut nr 6, som fattats den 23

april av statsrådet Anna Lindh, och

beslut nr 13, som fattats den 26 juli av

statsrådet Lars Engqvist.

Protokoll har i enlighet med

förordningen (1975:1) om protokoll och

expeditioner i regeringsärenden m.m.

upprättats månadsvis och undertecknats i

början av månaden efter den då besluten

fattats. Undertecknare är i samtliga fall

statsrådet Björn von Sydow. Protokollen

har vidare noteringen "Uppvisat"

undertecknad av statsminister Göran

Persson och daterad någon eller några

dagar senare än Björn von Sydows

namnteckning.

Av granskningen aktualiserade

föreskrifter m.m.

Regeringsarbetet

Föreskrifter om regeringsarbetet finns i

7 kap. regeringsformen. Bland annat

föreskrivs att regeringen fördelar

ärendena mellan departementen och att

statsministern bland statsråden utser

chefer för departementen (1 §). En

departementschef är enligt huvudregeln

föredragande vid regeringssammanträden i

ärenden som rör hans eller hennes

departement, men statsministern kan

förordna att ett ärende eller en grupp av

ärenden som hör till ett visst

departement skall föredras av något annat

statsråd (5 §).

Regeringsformens bestämmelse om vem som

är chef för ett departement återspeglas i

6 § förordningen (1996:1515) med

instruktion för Regeringskansliet, där

det anges att chef för ett departement är

det statsråd som statsministern utser

enligt 7 kap. 1 § regeringsformen.

Förordnanden om ersättare för

statsråd

Enligt statsministerprotokoll för april

2001 beslutade statsministern den 19

april 2001 att förordna statsrådet Lindh

som ersättare för statsrådet von Sydow

"kv 22-23 och 25-28/4 2001". Enligt

statsministerprotokoll för juni och juli

2001 fattade statsministern den 5 juni

beslut om dels "regeringssammanträden och

departementsfördelning i

sommarregeringarna 2001", dels "ansvariga

statsråd i sommarregeringarna 2001", och

dels "statsrådens ansvarsområden i

sommarregeringarna 2001". Av dessa

beslut framgår att statsrådet Engqvist

under vecka 30 vid regeringssammanträde

den 26 juli skulle ha ansvar för

Försvarsdepartementets ärenden, att han

denna vecka skulle vara ansvarigt

statsråd för Försvarsdepartementet och

att hans ansvarsområde denna vecka skulle

omfatta Försvarsdepartementet. I övrigt

framgår av de senast nämnda besluten att

ordförande i regeringen under vecka 30

skulle vara statsrådet Ulvskog.

Uppgifter från Regeringskansliet

Utskottet har genom en skrivelse till

Regeringskansliet begärt kommentarer över

vad som bör läggas in i uttrycket chef

för departement i förhållande till

bestämmelsen i 7 kap. 3 § andra meningen

regeringsformen och i uttrycket

överinseende.

I svaret, bilaga 5.2.1, anförs att det

i regeringsformens bestämmelser om att

statsministern utser statsråd och

departementschefer ligger att

statsministern också kan utse ersättare

för statsråden. Statsministerns beslut

att utse en ersättare brukar utformas som

ett generellt uppdrag att vid

regeringssammanträden föredra de ärenden

som normalt skulle ha föredragits av den

kollega som har förhinder. Denna s.k.

ersättarlista anses i praxis sedan länge

ge ersättaren för en departementschef

inte bara ett berednings- och

föredragandeansvar för ärenden som skall

avgöras av regeringen vid

regeringssammanträden utan också en

beslutanderätt i ärenden som skall

avgöras av departementschefen enligt

förordningen (1996:1515) med instruktion

för Regeringskansliet eller enligt andra

författningar eller regeringsbeslut. På

samma sätt, anförs vidare i svaret, de

särskilda ersättarlistor som gäller för

s.k. sommarregeringar innebär att

ersättaren för en departementschef skall

vikariera inte bara som föredragande i

regeringen utan också som

departementschef.

I fråga om vad som bör läggas in i

uttrycket överinseende redogörs för

gällande regler och rutiner.

Utskottets ställningstagande

De ärenden som omfattas av granskningen

gäller sådana ämnen som enligt lagen

(1974:613) om handläggningen av vissa

regeringsärenden kan handläggas i den

särskilda ordning som anges i lagen.

Granskningen föranleder inte något

uttalande av utskottet.

**FOOTNOTES**

[1]: Se prop. 1973:90 s. 118.

[2]: A. prop. s. 122.

[3]: Se a. prop. s. 184.

[4]: A. prop. s. 289.

6. Ersättningar ex gratia

Enligt regeringsformen, 9 kap. 8 § RF,

står statens medel och dess övriga

tillgångar till regeringens disposition.

Statens medel får emellertid enligt 9

kap. 2 § RF inte användas på annat sätt

än riksdagen har bestämt. Riksdagen kan,

enligt 9 kap. 9 § RF, begränsa

dispositionsrätten genom att fastställa

grunder för förvaltningen av statens

egendom och förfogandet över den.

För att möjliggöra bl.a. utbetalning av

vissa typer av skadeersättningar har

riksdagen under en följd av år bemyndigat

regeringen att täcka oförutsedda utgifter

med hjälp av ett särskilt anslag

Oförutsedda utgifter.

Utskottet har gjort en genomgång av

regeringens beslut avseende ersättningar

ex gratia sedan år 1998. Utskottet har

tidigare granskat enskilda ärenden om

ersättning ex gratia, senast i betänkande

1991/92:KU30.

Promemoria från Regeringskansliet

Inför genomgången har utskottet i en

skrivelse till Regeringskansliet begärt

svar på vissa frågor.

I en promemoria upprättad inom

Statsrådsberedningen, bilaga 6.1,

anförs följande som svar på frågorna.

Förekomsten av beslut om ersättning ex

gratia sedan år 1998 samt i

förekommande fall även avslagsbeslut.

Sedan den 1 januari 1998 har det vid ett betydande

antal tillfällen förekommit ärenden om

ersättning ex gratia.

I en bilaga till detta svar anges 49

ärenden om ersättning. I 21 av

ärendena har regeringen beslutat eller

godkänt att ersättning skall utges. I

3 fall har regeringen uppdragit åt en

myndighet (Justitiekanslern respektive

Kammarkollegiet) att närmare utreda

ersättningsfrågorna. I 25 av ärendena

har regeringen avslagit en begäran om

ersättning. Därtill kommer ett stort

antal regeringsbeslut om avslag på

framställningar om ersättning ex

gratia i ärenden som handlagts i

Justitiedepartementet.

Hur handläggs ärendena i

Regeringskansliet? Hur väcks ärendena?

Handläggningen av ärenden om ersättning ex gratia

sker normalt i det departement till

vilket det enskilda ärendet sakligt

sett har störst anknytning. T.ex.

handläggs ett ärende som rör en

myndighet som sorterar under ett visst

departement av departementet i fråga.

Om det inte finns någon saklig

anknytning till ett visst departement

handläggs ärendet av enheten för

familjerätt och allmän

förmögenhetsrätt (L2) i

Justitiedepartementet. De ärenden som

inte handläggs av enheten bereds

gemensamt med Justitiedepartementet.

Initiativ till ärenden om ersättning

ex gratia tas nästan uteslutande av

enskilda eller organisationer genom

ersättningsanspråk som framställs mot

staten. Det förekommer att

Justitiekanslern på eget initiativ

vänder sig till regeringen och

föreslår att ersättning skall utgå

eller att en fordran skall efterges

(jfr SOU 1993:55, s. 100 och

109-110). I något fall har initiativ

till ett ärende om ersättning tagits

av en myndighet (Patientnämnden).

Ett specialfall utgör ersättning ex

gratia som utges av staten till följd

av ett förlikningsavtal med klaganden

inom ramen för processen vid

Europadomstolen för de mänskliga

rättigheterna. Initiativ till en

förlikning tas antingen av parterna

eller av Europadomstolen.

Förlikningsavtalet ingås med förbehåll

för regeringens godkännande. När

regeringen beslutat att godkänna

överenskommelsen skickas en

underrättelse till Europadomstolen.

Förlikningsbeloppet betalas ut så

snart regeringen har underrättats om

att domstolen har godtagit

överenskommelsen och avskrivit målet i

en dom.

Regeringen kan ge Justitiekanslern i

uppdrag att utreda frågan om

ersättning ex gratia (jfr SOU

1993:55, s. 100 och regeringens beslut

den 2 maj 2002 i Ju2001/5294/L2 och

Ju2001/6056/L2).

Gör regeringen och i så fall hur gör

regeringen avvägningen mellan

ersättning ex gratia och

skadeståndsersättning

Skadeståndsersättning får anses innebära en

ersättning som enligt lag skall utges

för åsamkad skada. Ett sådant anspråk

som riktar sig mot staten skall med

vissa angivna undantag handläggas av

den myndighet som utpekas i

förordningen (1995:1301) om

handläggning av skadeståndsanspråk mot

staten. I förordningen anges att vissa

framställningar skall handläggas av

Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen,

Riksåklagaren och Kammarkollegiet.

Andra anspråk skall handläggas av den

centrala förvaltningsmyndighet inom

vars verksamhetsområde skadan

inträffat. Om det inte finns någon

central förvaltningsmyndighet för en

viss verksamhet handläggs anspråket på

ersättning av Justitiekanslern. De

beslut som fattas av Justitiekanslern

eller annan myndighet med stöd av

förordningen får inte överklagas.

Frågor om skadeståndsersättning blir

därför normalt inte föremål för

regeringens prövning. Av det skälet

blir det heller inte aktuellt för

regeringen att göra någon avvägning

mellan ersättning ex gratia och

skadeståndsersättning.

Utskottets ställningstagande

Statens skadeståndsansvar är reglerat i

skadeståndslagen. Möjligheten att

utbetala ersättning ex gratia utgör ett

extraordinärt sätt för regeringen att

utan reglering i lag betala ersättning

till någon enskild då den anser det

påkallat. Det ligger i sakens natur att

denna möjlighet måste begagnas

återhållsamt.

Utskottet har gått igenom

regeringsbesluten i 49 ärenden som

regeringen fattat sedan år 1998.

Beslutens innehåll har inte givit

anledning till någon vidare granskning.

Granskningen föranleder inget ytterligare

uttalande från utskottets sida.

7. Hanteringen av vissa beslut

på tredje pelarens område inom

EU-samarbetet

Ärendet

Genom Amsterdamfördraget tillfördes

samarbetet i EU:s tredje pelare

(polissamarbete och straffrättsligt

samarbete) de nya beslutsformerna

rambeslut och beslut (artikel 34.2 b

respektive 34.2 c i Unionsfördraget).

Konstitutionsutskottet uttalade redan i

samband med riksdagens behandling av

propositionen om Amsterdamfördraget att

utskottet avsåg att följa utvecklingen

beträffande rambesluten och bevaka att

riksdagens inflytande över besluten

tillgodosågs (yttr. 1997/98:KU9y). I

samband med riksdagens behandling av

proposition 2001/02:72 Ändringar i

regeringsformen ( samarbetet i EU m.m.

under våren 2002 hänvisade utskottet till

dessa uttalanden och uttalade att det

inom ramen för sin allmänna granskning av

regeringsärendenas handläggning enligt 12

kap. 1 § regeringsformen (RF) avsåg att

granska regeringens hantering när det

gäller inhämtandet av riksdagens

godkännande enligt 10 kap. 2 § RF inför

regeringens deltagande i rambeslut och

andra beslut på andra och tredje pelarens

område (bet. 2001/02:KU18 s. 29).

Bakgrund

Syftet med rambeslut är att samordna

nationell lagstiftning. Rambesluten är

enligt Unionsfördraget bindande för

medlemsstaterna när det gäller det

resultat som skall uppnås men överlåter

åt medlemsstaterna själva att bestämma

form och tillvägagångssätt för att uppnå

det föreskrivna resultatet.

Besluten, som t.ex. kan syfta till att

åstadkomma viss samordning av nationella

myndigheters arbete mot

gränsöverskridande brottslighet, skall

överensstämma med målen för

polissamarbetet och det straffrättsliga

samarbetet inom tredje pelaren. Även

besluten är enligt fördraget bindande för

medlemsstaterna.

I proposition 1997/98:58 angående

Amsterdamfördraget (s. 16) gjorde

regeringen bedömningen att

medlemsstaterna i samarbetet är bundna av

de gemensamma besluten i tredje pelaren

på samma sätt som normalt följer av ett

internationellt samarbete enligt

folkrättsliga regler.

Unionsfördraget föreskriver inte några

speciella sanktioner mot den medlemsstat

som inte uppfyller sina skyldigheter

enligt ett sådant beslut att t.ex. inom

föreskriven tid vidta ändringar i den

nationella lagstiftningen. Rent allmänt

gäller dock att folkrätten i en del

situationer tillåter att andra stater

tillgriper vissa vedergällningsakter och

påtryckningsmedel för att förmå en annan

stat att upphöra med ett

folkrättskränkande beteende. Det kan vara

fråga om vedergällnings- eller

påtryckningsåtgärder i form av exempelvis

diskriminerande tullar eller

importrestriktioner eller diskriminerande

behandling av den andra statens

medborgare (se t.ex. Håkan Strömberg och

Göran Melander, Folkrätt, 1989, s. 88).

Till skillnad från gemenskapsregler i

första pelaren kan rambeslut och beslut

däremot inte ha direkt effekt. Detta

framgår av artikel 34.2 i fördraget.

Dessa beslutsinstrument kan således inte

skapa rättigheter och skyldigheter för

enskilda i medlemsstaterna. Sådana

rättigheter och skyldigheter kan uppkomma

först när t.ex. ett rambeslut genom

nationella rättsakter eller beslut har

införlivats med medlemsstatens interna

rättsordning.

Till skillnad från de folkrättsligt

bindande konventioner som fanns i tredje

pelaren även före Amsterdamfördraget blir

rambeslut och beslut bindande för

medlemsstaterna så snart de har antagits

av regeringarnas företrädare i

ministerrådet (se SOU 2001:19 s. 214 och

prop. 2001/02:72 s. 25 f.). Antagandet av

ett rambeslut eller ett beslut föregås

dock regelmässigt av en s.k. politisk

överenskommelse i rådet varigenom enighet

uppnås om innehållet i ett kommande

rambeslut eller beslut.

Hanteringen i Sverige av

rambeslut och beslut

Beslutsfattande på den tredje pelarens

område faller under de allmänna

bestämmelserna i 10 kap. RF om Sveriges

överenskommelser med främmande stater och

mellanfolkliga organisationer (se SOU

2001:19 s. 170). Enligt 1 § ingås

överenskommelser med andra stater eller

med mellanfolkliga organisationer av

regeringen. Ett svenskt statsråd kan

därför samtycka till ett för Sverige

bindande rambeslut eller beslut i tredje

pelaren först sedan regeringen har fattat

formligt beslut om sådant samtycke. För

beredningen av ett regeringsärende och

beslutsfattandet i övrigt gäller därvid

bestämmelserna i 7 kap. RF om

regeringsarbetet. Vidare finns i

riksdagsordningen (RO) bestämmelser som

behandlar regeringens skyldighet att

samråda med och informera riksdagen

beträffande EU-frågor.

Dessutom måste regeringen enligt 10

kap. 2 § RF inför ett beslut i

ministerrådet som rör tredje pelaren

inhämta riksdagens godkännande i de fall

då beslutet förutsätter att lag ändras

eller upphävs eller att ny lag stiftas

eller om beslutet i ministerrådet i

övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen

äger besluta. Vidare skall regeringen

även i annat fall inhämta riksdagens

godkännande om beslutet är av större

vikt.

Riksdagen har hittills i sju fall

godkänt att rambeslut antas (prop.

1999/2000:85, bet. 1999/2000:JuU20, rskr.

1999/2000:217; prop. 2000/01:58, bet.

2000/01:JuU17, rskr. 2000/01:156; prop.

2001/02:37, bet. 2001/02:SfU6, rskr.

2001/02:71; prop. 2001/02:71, bet.

2001/02:JuU15, rskr. 2001/02:151; prop.

2001/02:99, bet. 2001/02:JuU28, rskr.

2001/02:219; prop. 2001/02:118, bet.

2001/02:JuU29, rskr. 2001/02:256; prop.

2001/02:135, bet. 2001/02:

JuU22, rskr. 2001/02:267). För riksdagens

godkännande har därvid tillämpats en

ordning som innebär att riksdagen

godkänner ett utkast till rambeslut.

Ingen av de sju propositionerna med

förslag om att riksdagen skall godkänna

ett utkast till rambeslut har innehållit

förslag till lagändringar utan regeringen

har avsett att senare återkomma till

riksdagen med förslag om detta.

Första gången riksdagen hade att

behandla ett rambeslut (prop.

1999/2000:85, bet. 1999/2000:JuU20,

rskr. 1999/2000:217) konstaterade

justitieutskottet i sina överväganden

att regeringens förslag innebar att

riksdagen skulle godkänna ett inom EU

framförhandlat utkast till rambeslut

som sedan skulle antas av RIF-rådet

(a. bet. s. 6). Av hänsyn till

tidsschemat inom EU lade regeringen

inte fram de förslag till lagstiftning

som kan föranledas av rambeslutet,

utan avsåg att återkomma med sådana

förslag. Utskottet konstaterade att

rambeslutet torde medföra att svensk

lagstiftning måste ändras i vissa

avseenden. Vidare uttalade utskottet

följande.

Frågan blir då mot bakgrund av

Lagrådets uttalande under

riksdagsbehandlingen av

Amsterdamfördraget att regeringen inte

kunde delta i ett rambeslut som avsåg

en riksdagsbunden fråga om det inte

redan fanns en svensk lag som täckte

beslutet om det är möjligt för

riksdagen att godkänna ett utkast till

rambeslut och först därefter fatta

beslut om den lagstiftning som

nödvändiggörs av beslutet. Utskottet

kan för sin del inte se några

avgörande skäl häremot. Överensstämmer

det av riksdagen godkända utkastet

till rambeslut med det beslut som

sedan fattas av rådet, måste det anses

att regeringen ingår denna för riket

bindande internationella

överenskommelse med riksdagens

godkännande. Att avvakta med

lagstiftningen på det sätt som skett i

förevarande ärende bör emellertid

enligt utskottets mening inte ske

annat än när det är påkallat av de

tidsramar som gäller för EU:s

antagande av rambeslutet.

I förevarande ärende har regeringen valt

att avvakta med förslag till lagstiftning

under hänvisning till tidsplanen för

rambeslutets antagande. Mot denna

bakgrund har utskottet ingen erinran mot

att riksdagen nu endast föreläggs ett

utkast till rambeslut för godkännande.

Riksdagen godkände utkastet till

rambeslut den 18 maj 2000. Rambeslutet

antogs av EU:s ministerråd för rättsliga

och inrikes frågor den 29 maj 2000

(2000/383/RIF).

Vidare har riksdagen i ett fall godkänt

att ett beslut antas på tredje pelarens

område (prop. 2001/02:86, bet.

2001/02:JuU19, rskr. 2001/02:159). Därvid

har riksdagen, liksom i fallen med

rambeslut, godkänt utkastet till ett

beslut. Propositionen om godkännande av

det aktuella beslutet innehöll dock även

förslag till en lagändring som ansågs

vara påkallad i sammanhanget.

Riksdagen har under hösten 2002

slutligt antagit förslag till vissa

ändringar i RF (prop. 2001/02:72, bet.

2001/02:KU18 och 2002/03:KU6, rskr.

2002/03:

15 och 2002/03:16). Ändringarna, som

träder i kraft den 1 januari 2003,

innebär bl.a. att bestämmelsen i 10 kap.

2 § RF tillfogas ett nytt stycke som tar

sikte på samarbetet i EU. Av den nya

bestämmelsen framgår det uttryckligen att

riksdagen kan godkänna en internationell

överenskommelse som ingås inom ramen för

samarbetet i EU även om överenskommelsen

inte föreligger i slutligt skick.

Regeringen avgör under konstitutionellt

ansvar om en ändring av överenskommelsen,

som tillkommit efter riksdagens

godkännande men innan ministerrådet har

beslutat att anta överenskommelsen,

kräver riksdagens godkännande.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget

gjorde konstitutionsutskottet vissa

uttalanden beträffande tidpunkten vid

vilken regeringen bör inhämta riksdagens

godkännande. Därvid yttrade utskottet

bl.a. följande (bet. 2001/02:KU18 s. 28).

... en lämplig tidpunkt för riksdagens

godkännande förefaller vara då

förhandlingsläget inom EU-samarbetet

är sådant att den aktuella

överenskommelsen i princip är färdig.

Utskottet delar således regeringens

bedömning att regeringen normalt inte

bör inhämta riksdagens godkännande

förrän förhandlingarna i ministerrådet

har nått så långt att regeringen

bedömer att inga ändringar av

betydelse därefter kommer att ske,

dvs. efter att politisk enighet om

överenskommelsens innehåll har nåtts.

Avsikten med ett förfarande med

förhandsgodkännande enligt 10 kap. 2 §

RF, som ju innebär att regeringen

lämnar en proposition till riksdagen

med efterföljande motionsrätt, bör

enligt utskottets mening inte vara att

ge riksdagen och regeringen tillfälle

att mer allmänt samråda kring

förhandlingsarbetet rörande en

blivande överenskommelse inom ramen

för EU-samarbetet. Utskottet utgår

från att sådant samråd i stället äger

rum i de former som är avsedda för

detta.

Därefter övergick utskottet till att

behandla frågan om vilka ändringar i

utkastet till en överenskommelse som

riksdagens godkännande kan anses

omfatta. Utskottet anförde följande.

Utskottet delar regeringens bedömning

att riksdagens godkännande enligt den

föreslagna bestämmelsen måste anses

omfatta ändringar i utkastet till

överenskommelse som såväl ligger

utanför det enligt 10 kap. 2 § RF

riksdagsbundna området - eftersom

inget hindrar att regeringen med stöd

av 10 kap. 1 § RF träffar en separat

överenskommelse om sådana frågor - som

vissa ändringar som faller inom det

riksdagsbundna området. En annan

ordning skulle, såsom regeringen

påpekar, bli otymplig och mindre väl

anpassad till samarbetet i EU.

Innebörden av den föreslagna

bestämmelsen blir därmed att

regeringen, när det gäller ändringar

inom det riksdagsbundna området, under

konstitutionellt ansvar får avgöra om

en ändring i ett utkast till

överenskommelse är av ett sådant slag

att riksdagens godkännande måste

inhämtas. Enligt utskottets mening

måste utgångspunkten vid en sådan

bedömning vara det ovan nämnda syftet

med bestämmelserna i 10 kap. 2 § RF,

nämligen att riksdagens

ställningstagande inte skall

föregripas genom åtaganden som

regeringen gör.

Promemorior från

Justitiedepartementet

Genom en skrivelse till Regeringskansliet

har utskottet begärt svar på vissa

frågor. I en inom Justitiedepartementet

upprättad promemoria, bilaga 7.1, som

överlämnats som svar på utskottets

begäran, anförs att regeringen löpande

under förhandlingsarbetet och slutligen i

anslutning till att ett rambeslut är

färdigförhandlat gör en bedömning av om

det finns behov av lagstiftningsåtgärder

eller om det i övrigt gäller ämne i

vilket riksdagen skall besluta eller om

det är av större vikt.

Utgångspunkten för förhandlingsarbetet

inom ramen för det mellanstatliga

samarbetet i EU:s tredje pelare är

densamma som gäller vid andra

internationella förhandlingar av

mellanstatlig karaktär. I första hand

bedöms förslaget i förhållande till

gällande svensk lagstiftning. För det

fall förslaget förutsätter ändring av

svensk lag analyseras det i förhållande

till pågående nationellt

lagstiftningsarbete. I den mån sådant

förekommer kan ofta befintligt

beredningsunderlag utnyttjas.

Under förhandlingsarbetet samråder

regeringen med berörda myndigheter. Det

sker bl.a. genom att företrädare för

myndigheter deltar dels i förmöten och

referensgrupper i Justitiedepartementet,

dels i förhandlingsarbetet i

arbetsgrupper under ministerrådet. I

detta ligger att myndigheterna

fortlöpande ges möjlighet att ta

ställning till de sakfrågor som kommer

upp i förhandlingarna.

Tidpunkten för inhämtandet av

riksdagens formella godkännande avgörs av

tolkningen av uttrycket "överenskommelse"

i 10 kap. 2 § RF. Såvitt avser rambeslut

beslutar regeringen om

godkännandeproposition när utkastet till

rambeslut kan anses vara

färdigförhandlat. Detta är normalt fallet

när s.k. politisk överenskommelse har

träffats i ministerrådet och

Europaparlamentets yttrande har

behandlats. Politisk överenskommelse är

inte ett formellt antagande men markerar

att förhandlingarna avslutats och utgör

en tydlig viljeyttring från ministerrådet

i avvaktan på erforderlig förankring i

nationella parlament samt redaktionell

och språklig granskning.

Beredningen med berörda myndigheter och

andra intressenter av en s.k.

godkännandeproposition är beroende av ett

flertal olika faktorer och kan ske på

olika sätt. Den kan utformas som en

formell remiss till myndigheter och

organisationer eller genom att synpunkter

inhämtas under hand.

Viktiga omständigheter vid bedömningen

av hur beredningen skall utformas är

bl.a. omfattningen av den lagstiftning

som föranleds av överenskommelsen,

huruvida inledda nationella

lagstiftningsprojekt innehåller förslag

till de nödvändiga lagändringarna, den

tid inom vilken rambeslutet eller

beslutet förväntas bli antaget och

frågans vikt i övrigt. Bedömningen får

ske genom en sammanvägning av samtliga

dessa omständigheter.

Vid den sedvanliga

juristlingvistgranskning som sker efter

en politisk överenskommelse kontrolleras

den redaktionella kvaliteten i samtliga

elva språkversioner av instrumentet.

Exempelvis säkerställs att det föreligger

språklig överensstämmelse mellan

likalydande bestämmelser i olika

instrument. Denna granskning medför inga

ändringar av sakinnehållet.

I promemorian redogörs för två fall där

juristlingvistgranskningen efter

riksdagens godkännande har resulterat i

vissa språkliga och redaktionella

ändringar i dels ett slutligt antaget

rambeslut (rambeslutet om förstärkning av

det straffrättsliga skyddet och övriga

skyddet mot förfalskning i samband med

införandet av euron, bet.

1999/2000:JuU20, rskr. 1999/2000:217),

dels ett slutligt antaget beslut

(beslutet om inrättande av Eurojust, bet.

2001/02:

JuU19, rskr. 2001/02:159). I promemorian

anförs att juristlingvistgranskningen i

dessa fall inte medförde några

förändringar i det sakliga innehållet.

Det förelåg därför inte skäl att på nytt

inhämta riksdagens godkännande.

I en kompletterande promemoria, som

upprättats inom Justitiedepartementet,

bilaga 7.2, och som inkommit på

utskottets begäran, anförs att både

rambeslut och beslut på den tredje

pelarens område har karaktär av

mellanstatliga överenskommelser och är

bindande för Sverige på precis samma sätt

som andra folkrättsliga instrument.

Förfarandet under förhandlingsarbetet och

under beredningen av propositioner

skiljer sig därför inte från de rutiner

som används i samband med att

internationella överenskommelser ingås i

annat internationellt samarbete.

Muntliga synpunkter från

myndighetsföreträdare som inhämtas under

förhandlingsarbetet upptecknas normalt

inte och bevaras inte heller på annat

sätt.

Det förekommer att dokument med

förslag, t.ex. rådsdokument som har

kommit in till departementet, delas med

myndigheter och andra intressenter för

synpunkter under hand. Skriftliga

synpunkter som inkommer efter en sådan

underhandsdelning dokumenteras genom att

de sparas i den akt som upprättas för det

aktuella instrumentet.

I promemorian noteras att rambeslutet

om bekämpning av terrorism i

förhandlingarnas inledningsskede skickats

till Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen

och Juridiska fakulteten vid Uppsala

universitet för skriftliga synpunkter,

men att något svar inte inkommit.

När det gäller beredningen av en

proposition om godkännande av ett

rambeslut eller beslut har i ett fall en

promemoria med förslag till godkännande

av ett rambeslut remitterats formellt

(Sveriges tillträde till vissa

internationella överenskommelser för

bekämpande av penningförfalskning m.m.,

JU1999/5783/L5). Remissvaren har i

egenskap av allmänna handlingar lagts

till akten och därefter redovisats i

proposition 1999/2000:85 Sveriges

tillträde till vissa internationella

överenskommelser för bekämpande av

penningförfalskning m.m.

I övriga fall har myndigheter och andra

intressenter beretts tillfälle att lämna

synpunkter under hand på ett utkast till

proposition. Detta har skett som ett

sista led i det löpande samrådet med de

berörda instanserna. Lämnade synpunkter

har därefter beaktats vid utformningen av

propositionen. I propositionen har

angetts med vilka myndigheter och andra

intressenter som beredning har skett. I

promemorian nämns som exempel att

Riksåklagaren, Justitiekanslern,

Försvarsmakten och Statens räddningsverk

har beretts tillfälle att lämna

synpunkter på ett utkast till regeringens

proposition 2001/02:135 Sveriges

antagande av rambeslut om bekämpande av

terrorism.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis peka på att

riksdagen för godkännande av rambeslut

och beslut har tillämpat en ordning som

innebär att 10 kap. 2 § RF i gällande

lydelse medger att riksdagen, genom att

godkänna en ännu inte färdigförhandlad

överenskommelse, ger regeringen

statsrättslig befogenhet att ingå en för

Sverige folkrättsligt bindande

överenskommelse.

Den nyss nämnda ordningen har alltså

redan godtagits av riksdagen inom ramen

för 10 kap. 2 § RF i dess gällande

lydelse. Från och med den 1 januari 2003

kommer den också till klart uttryck i

grundlagstexten. Vid behandlingen av

grundlagsärendet underströk utskottet att

den sagda ordningen, tillsammans med

bestämmelserna i 10 kap. RO om

regeringens informations- och

samrådsskyldighet gentemot riksdagen i

EU-frågor, enligt utskottets mening lett

till att riksdagen i dessa frågor har

uppnått ett större inflytande än vid

internationellt samarbete i allmänhet.

Vid beredningen av en proposition om

godkännande av ett rambeslut eller beslut

skall regeringen inhämta behövliga

upplysningar och yttranden från berörda

myndigheter. I den omfattning som behövs

skall tillfälle lämnas sammanslutningar

och enskilda att yttra sig. Detta följer

av 7 kap. 2 § RF.

Det traditionella sättet för regeringen

att få upplysningar och yttranden är att

skicka ut betänkanden och promemorior på

remiss. Regeringen kan även skaffa sig

information på annat sätt, främst genom

remissmöten och genom att hämta in

underhandssynpunkter. Det är dock

vedertaget att komplicerade

lagstiftningsärenden regelmässigt skall

föregås av traditionell remissbehandling.

Orsaken till att riksdagen behöver

godkänna ett rambeslut eller ett beslut

är normalt sett att riksdagen också

kommer att behöva vidta

lagstiftningsåtgärder för att uppfylla de

folkrättsligt bindande förpliktelser som

uppkommer när ministerrådet slutligt har

antagit en sådan överenskommelse. Det är

utskottets uppfattning att synpunkter

från myndigheter och andra berörda

instanser kan utgöra ett värdefullt

underlag för riksdagen, t.ex. när det

gäller att bedöma behovet av

följdlagstiftning. Vid beredningen av en

proposition om godkännande av ett

rambeslut eller beslut skall därför

enligt utskottets mening traditionellt

remissförfarande tillämpas i samma

utsträckning som vid

lagstiftningsärenden.

Utskottet inser att de tidsramar som

gäller för antagandet av en

överenskommelse i ministerrådet kan

medföra svårigheter för regeringen att

tillämpa ett traditionellt

remissförfarande vid beredningen av den

proposition som skall ligga till grund

för riksdagens godkännande enligt 10 kap.

2 § RF. Mot den tidigare anförda

bakgrunden vill utskottet emellertid

understryka att underhandskontakter med

myndigheter kan ersätta remissbehandling

av traditionellt slag endast då detta är

oundgängligen påkallat av de tidsramar

som gäller för EU:s antagande av en

överenskommelse eller i andra

undantagssituationer.

Granskningen föranleder i övrigt inte

något uttalande av utskottet.

8. Den ekonomiska

vårpropositionen

Anmälan

I en anmälan har anförts att konstitutionsutskottet

bör genomföra en granskning av hur

regeringen har levt upp till riksdagens

beslut om krav på belysning av den

ekonomiska politiken på medellång och

lång sikt i den första ekonomiska

vårpropositionen efter reformeringen av

budgetprocessen (bilaga 8.1).

Anmälaren anför att

konstitutionsutskottet i samband med

fastställande av en förändrad

budgetprocess där riksdagen ställde sig

bakom KU:s betänkande 2000/01:KU23 gjorde

följande bedömning.

Konstitutionsutskottet delar

riksdagsstyrelsens och

finansutskottets uppfattning att

dubbelarbetet vår och höst bör

undvikas. Utrymme bör skapas så att

våren kan ägnas åt de övergripande och

långsiktiga frågorna.

Förändringar av budgetprocessen

Riksdagsutredningen

I början av 1990-talet tillsatte

talmanskonferensen en utredning som antog

namnet Riksdagsutredningen och hade i

uppdrag att se över formerna för

riksdagsarbetet med tyngdpunkt på

budgetberedningen. Riksdagsutredningens

slutsatser presenterades i tre

betänkanden, "Reformera riksdagsarbetet!"

(1993/94:TK1, 2 och 3).

Riksdagsutredningen lämnade bl.a. förslag

till att förnya riksdagens

budgetberedning genom införandet av den

s.k. rambeslutsmodellen och att det

statliga budgetåret skulle läggas om

till kalenderår. Vidare att en ny

struktur för budgetarbetet skulle skapas

med halvårsvis ekonomisk-politisk

information till riksdagen.

Budgetpropositionen skulle enligt

förslaget lämnas på hösten, och förslag

om tilläggsbudget och ekonomiska

riktlinjer m.m. skulle lämnas i en

ekonomisk vårproposition. Enligt

förslaget borde vårpropositionen

innehålla en finansplan och en

nationalbudget. I finansplanen borde

regeringen redovisa sin syn på det

ekonomiska läget och lägga fram förslag

om riktlinjer för budgetpolitiken för

såväl det närmast efterföljande

budgetåret som den närmast efterföljande

femårsperioden. Riksdagsutredningens

förslag till förändringar av

riksdagsarbetet antogs av riksdagen, och

den nya budgetprocessen tillämpades

första gången i budgetarbetet 1996

avseende budgetåret 1997 (bet.

1993/94:KU18, rskr. 1993/94:424 och bet.

1994/95:KU2, rskr. 1994/95:4-6).

Den ekonomiska vårpropositionen

regleras i riksdagsordningens

tilläggsbestämmelse 3.2.1 enligt

följande.

Om regeringen anser att proposition

med förslag till riktlinjer för den

framtida ekonomiska politiken och

anslag för löpande budgetår (ekonomisk

vårproposition) bör behandlas under

pågående riksmöte skall propositionen,

om hinder inte möter, avlämnas senast

den 15 april.

Införande av utgiftstak

I kompletteringspropositionen våren

1995 (prop. 1994/95:150, bil. 1)

föreslog regeringen att ett tak för de

offentliga utgifterna skulle införas.

I propositionen anfördes bl.a. att de

främsta fördelarna med ett utgiftstak

är att budgetpolitiken ges en

långsiktig inriktning med högre

förutsägbarhet. Den närmare

utformningen av utgiftstaket

preciserades i den ekonomiska

vårpropositionen våren 1996 (prop.

1995/96:150). Utgiftstaket föreslogs

bl.a. bli treårigt där besluten avsågs

att årligen rulla ett år framåt.

Utgiftstaket är treårigt och

nominellt. Det utgiftstak som föreslås

i denna proposition omfattar

följaktligen åren 1997, 1998 och 1999.

Besluten rullas sedan årligen. Våren

1997 förlängs utgiftstaksbeslutet

sålunda med ytterligare ett år till år

2000. Taket sätts i respektive års

prisnivå. Detta gör att taken blir

relativt lätta att följa upp och

jämföra med utfallet. Den nominella

principen innebär att det inte ges

utrymme för att låta oväntad inflation

öka utgifterna. Detta bidrar till att

hålla nere inflationen och

inflationsförväntningarna på dagens

låga nivåer (s. 50).

Riksdagskommittén

I december 1998 beslutade

talmanskonferensen att tillkalla en

parlamentarisk kommitté för att se över

och utvärdera vissa frågor rörande

riksdagens arbetsformer. Utredningen, som

antog namnet Riksdagskommittén, inledde

sitt arbete i januari 1999. I sitt

huvudbetänkande (2000/01:RS1 Riksdagen

inför 2000-talet) behandlade kommittén

tre av sina huvuduppgifter, varav en var

att utvärdera den nya budgetprocessen och

överväga behovet av förändringar.

Riksdagskommitténs bedömning vad gäller

den övergripande utvärderingen av

budgetprocessen var att intentionerna

bakom reformen av riksdagens

budgetberedning i huvudsak har uppfyllts

och att den reformerade budgetprocessen

är bättre än den tidigare i viktiga

avseenden. I sin bedömning anförde

kommittén att Riksdagsutredningens

ambition att riksdagens arbete på våren

med anledning av den ekonomiska

vårpropositionen skulle vara övergripande

och långsiktigt emellertid inte har

uppfyllts. Arbetet i riksdagen med den

nya vårpropositionen har tenderat bli

detaljinriktat och effekten av den nya

budgetprocessen har därför i praktiken

blivit att budgetarbete bedrivits två

gånger per år.

Angående problemet med dubbelarbetet

vår och höst anförde Riksdagskommittén i

sin bedömning att den reformerade

budgetprocessen i riksdagen tar mer tid

än vad som var intentionerna vid reformen

1996 samt att den innehåller arbetsmoment

som återkommer flera gånger under året,

vilket gör att budgetprocessen behöver

modifieras för att minska dubbelarbetet

och koncentrera budgetberedningen till

hösten. Enligt kommittén bör syftet vara

att renodla själva budgetregleringen till

hösten. Riksdagsbehandlingen av

vårpropositionen bör ägnas åt en

kombinerad makroekonomisk och ideologisk

diskussion som tar sin utgångspunkt i de

samlade politiska alternativen för den

ekonomiska politiken på medellång och

lång sikt. I sitt förslag anförde

kommittén att riksdagen för att undvika

dubbelarbetet inte skall ta ställning

till en preliminär fördelning av

utgifterna på utgiftsområdena på våren.

Dessutom bör regeringen inte lägga fram

förslag om utgiftstak för staten i

vårpropositionen, utan utgiftstak för år

tre bör behandlas i budgetpropositionen.

Förslaget till riksdagsbeslut i

vårpropositionen bör innehålla förslag om

att godkänna allmänna riktlinjer för den

ekonomiska politiken och för

budgetpolitiken.

Behandlingen i konstitutionsutskottet

I juni 2001 fattade riksdagen beslut om

Riksdagskommitténs förslag (bet.

2000/01:KU23, rskr. 2000/01:273-276). I

samband med behandlingen i

konstitutionsutskottet bereddes övriga

utskott som är berörda av regeringens

förslag i vårpropositionen tillfälle att

yttra sig.

Finansutskottet anförde i sitt yttrande

att utskottet delar uppfattningen att

dubbelarbetet vår och höst bör undvikas

och att vårens arbete bör ägnas åt de

övergripande och långsiktiga frågorna.

Uppföljning och utvärdering bör bli en

integrerad del av budgetprocessen. Enligt

finansutskottet är det därför

följdriktigt att riksdagen inte bör ägna

sig åt att behandla den preliminära

fördelningen av utgifterna på

utgiftsområden. Därigenom undviks att

fackutskotten redan på våren behöver

engageras i beredningen av ramarna för

utgiftsområdena. Finansutskottet anförde

i sitt yttrande i likhet med

Riksdagskommittén att vårens arbete bör

inriktas på de övergripande och

långsiktiga frågorna. Enligt

finansutskottet är det angeläget att

uppifrån-och-ned-perspektivet behålls i

budgetarbetet och att man inte redan på

våren fördjupar sig i budgetens olika

detaljer. Riksdagsbehandlingen på våren

bör ägnas åt makroekonomiska bedömningar

av den ekonomiska utvecklingen samt åt en

övergripande ideologisk diskussion som

tar sin utgångspunkt i de samlade

politiska alternativen för den ekonomiska

politiken på medellång och lång sikt.

Förslaget till riksdagsbeslut i

propositionen på våren bör innehålla

förslag till riktlinjer för den

ekonomiska politiken och för

budgetpolitiken. Själva budgetarbetet bör

koncentreras till hösten. För att undvika

dubbelarbete bör regeringen förelägga

riksdagen förslag om utgiftstak för år

tre först i samband med

budgetpropositionen. Därigenom undviks

enligt finansutskottet att partierna i

riksdagen redan på våren tvingas utforma

detaljerade budgetalternativ utan kan

koncentrera detta arbete till hösten i

samband med att regeringen presenterar

sitt budgetförslag.

Konstitutionsutskottet anförde

följande i sitt ställningstagande.

Konstitutionsutskottet delar

riksdagsstyrelsens och

finansutskottets uppfattning att

dubbelarbetet vår och höst bör

undvikas. Utrymme bör skapas så att

våren kan ägnas åt de övergripande och

långsiktiga frågorna. Om preliminär

fördelning av utgifterna på

utgiftsområden inte sker på våren

behöver de olika fackutskottens tid

inte även då tas i anspråk för

beredningen av frågan om ramarna för

de olika utgiftsområdena.

Konstitutionsutskottet delar vidare

finansutskottets mening att den

stramhet som behövs för att skapa

stadga och långsiktighet i det interna

budgetarbetet i Regeringskansliet bör

kunna åstadkommas på annat sätt än

genom att preliminära ramar beslutas

på våren. Regeringen bör kunna styra

budgetarbetet med samma fasthet genom

internt beslutade utgiftsramar.

Riksdagsbehandlingen på våren bör

som riksdagsstyrelsen och

finansutskottet framhållit ägnas åt

makroekonomiska bedömningar av den

ekonomiska utvecklingen samt åt en

övergripande ideologisk diskussion med

utgångspunkt i de samlade politiska

alternativen för den ekonomiska

politiken på medellång och lång sikt.

Förslaget till riksdagsbeslut i

propositionen på våren bör innehålla

förslag till riktlinjer för den

ekonomiska politiken och för

budgetpolitiken medan själva

budgetarbetet bör koncentreras till

hösten. För att undvika dubbelarbete

bör regeringen förelägga riksdagen

förslag om utgiftstak för år tre först

i samband med budgetpropositionen.

Lagen (1996:1059) om statsbudgeten bör

ändras i enlighet med vad

riksdagsstyrelsen föreslagit (yrkande

3). Utskottet tillstyrker vidare

riksdagsstyrelsens förslag till lag om

ändring i regeringsformen samt förslag

till lag om ändring i

riksdagsordningen i denna del

(yrkandena 1 samt 2 i denna del).

Konstitutionsutskottet anser vidare

i likhet med finansutskottet och mot

bakgrund av vad remissinstanserna

anfört att det är angeläget att redan

nu besluta om att en utvärdering bör

göras efter några år om vilka effekter

som omläggningen har inneburit såväl

vad gäller budgetprocessens innehåll

och budgetmässiga resultat som vad

gäller de arbetsmässiga konsekvenserna

för riksdagen. Enligt

konstitutionsutskottets mening bör en

sådan utvärdering innefatta de

erfarenheter som då vunnits inom

riksdagen. Detta bör ges regeringen

till känna.

2002 års ekonomiska vårproposition

Våren 2002 överlämnade regeringen den

första ekonomiska vårpropositionen

(prop. 2001/02:100) utformad enligt

riksdagens beslut om en förändrad

budgetprocess (bet. 2000/01:KU23,

rskr. 2000/01:273-276), vilken

beskrevs i det föregående avsnittet.

Med anledning av den förändrade

budgetprocessen anfördes följande i

propositionen vad gäller

propositionens innehåll.

I och med riksdagens beslut om en ny

ordning för hur de ekonomiska

vårpropositionerna skall utformas

innehåller denna proposition

riktlinjer för den ekonomiska

politiken och budgetpolitiken.

Finansplanen är regeringens förslag

till riktlinjer för den ekonomiska

politiken. (s. 15)

I det kapitel som behandlar

budgetpolitiska mål och statsbudgeten

anfördes följande vad gäller de

budgetpolitiska målen.

Riksdagen fastställer tre år i förväg

ett utgiftstak som sätter en övre

gräns för statens utgifter. Regeringen

har tidigare lämnat förslag om

utgiftstak och saldomål i den

ekonomiska vårpropositionen. Med

anledning av riksdagens beslut

(förslag 2000/01:RS1, bet.

2000/01:KU23, rskr. 2000/01:274 och

275) kommer utgiftstak och saldomål

för det tredje året från och med i år

i stället att föreslås i

budgetpropositionen. (s. 55)

Förslagen i vårpropositionen har fr.o.m.

1996 sträckt sig över de kommande tre

åren. Förra årets vårproposition sträckte

sig sålunda fram till år 2004. 2002 års

ekonomiska vårproposition, som är den

första efter riksdagens beslut om en

förändrad budgetprocess, innehåller även

den ett perspektiv som sträcker sig till

år 2004. Det kan noteras att

redovisningarna (t.ex. statistik i

tabeller) huvudsakligen sträcker sig till

år 2004.

Förslag till riksdagsbeslut i

vårpropositionerna

Konstitutionsutskottet anförde i sitt

ställningstagande (bet. 2000/01:KU23) att

förslaget till rikdagsbeslut i

vårpropositionen bör innehålla förslag

till riktlinjer för den ekonomiska

politiken och för budgetpolitiken medan

själva budgetarbetet bör koncentreras

till hösten. Det kan noteras att årets

ekonomiska vårproposition innehåller en

förslagspunkt om godkännande av det

förslag till riktlinjer för den

ekonomiska politiken som regeringen

förordar, i stället för som tidigare en

förslagspunkt om godkännande av de

allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken som regeringen förordar. Som en

följd av riksdagens beslut om en

förändrad budgetprocess kan det också

noteras att förslagspunkter om

fastställande av utgiftstak för staten

för det tredje året respektive

fastställande av saldomål för det tredje

året som tidigare upptagits som förslag

till riksdagsbeslut inte förekommer i

årets proposition. I stället föreslås att

riksdagen godkänner det förslag till

riktlinjer för budgetpolitiken som

regeringen förordar.

Förslagspunkten om beräkningen av de

offentliga utgifterna för de närmaste tre

åren förekommer heller inte i årets

proposition eftersom detta utgiftstak

utgörs av utgiftstaket för staten samt

beräknade utgifter i kommunsektorn.

Riksdagens beslut om en förändrad

budgetprocess har också lett till att

förslagspunkt om den preliminära

fördelningen av utgifterna på

utgiftsområdena inte heller upptas i

årets vårproposition. Inte heller

redovisas utgiftsramarna för den kommande

treårsperioden.

Promemoria från Finansdepartementet

Genom en skrivelse till Regeringskansliet

har konstitutionsutskottet begärt

kommentarer till vad som anförts i

granskningsanmälan. Som svar har

överlämnats en promemoria av den 8

november 2002 från Finansdepartementet

(bilaga 8.2). Enligt promemorian har

regeringen utformat 2002 års ekonomiska

vårproposition i enlighet med riksdagens

beslut. I promemorian anförs att det i

vårpropositionen således inte finns något

förslag om utgiftstak för år 2005 och

inte heller något förslag om preliminär

fördelning av utgifter för 2003 på

utgiftsområden.

Finansdepartementet anför att den

avsedda ekonomiska politiken och

budgetpolitiken på medellång sikt

beskrivs tämligen detaljerat och därmed

får anses vara väl belyst i propositionen

och kunna tjäna som underlag för en

ideologisk diskussion med utgångspunkt i

de samlade politiska alternativen för den

ekonomiska politiken på medellång sikt.

I promemorian betonar

Finansdepartementet att den inriktning av

den ekonomiska politiken som beskrivs

inte är begränsad till tidsrymden

2002-2004 utan även avser politikens

inriktning under överskådlig del av vad

som kan sägas vara lång sikt.

Vidare anför departementet att samtliga

oppositionspartier med anledning av

vårpropositionen lämnade motioner som

innehöll yrkanden om bl.a. inriktningen

av såväl den ekonomiska politiken som

budgetpolitiken. Detta avspeglades sedan

i finansutskottets betänkande (bet.

2001/02:FiU20) som innehöll två

huvudavdelningar; en om den ekonomiska

politiken och en om budgetpolitiken.

Enligt Finansdepartementet förefaller

det som om regeringens förslag i

vårpropositionen och de borgliga

partiernas partimotioner ledde till en

övergripande ideologisk diskussion med

utgångspunkt i de samlade politiska

alternativen för den ekonomiska politiken

på medellång och lång sikt av det slag

som konstitutionsutskottet eftersträvat.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att varken

riksdagsordningen eller budgetlagen

uttrycker krav på vårpropositionens

innehåll annat än att den skall innehålla

riktlinjer för den framtida ekonomiska

politiken. Utskottet vill understryka

vikten av att vårpropositionen ger ett

allsidigt underlag för en övergripande

ideologisk diskussion om den ekonomiska

politiken på medellång och lång sikt. En

förutsättning för att

riksdagsbehandlingen på våren skall kunna

ägnas åt makroekonomiska bedömningar av

den ekonomiska utvecklingen är att

vårpropositionen innehåller information

som möjliggör detta.

Utskottet vill erinra om att 2002 års

ekonomiska vårproposition är den första

efter riksdagens beslut om en förändrad

budgetprocess och att en utveckling av

dess innehåll kan förväntas.

Granskningen föranleder i övrigt inte

något uttalande från utskottets sida.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har

föranlett följande särskilda

yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilket avsnitt i

utskottets granskning som

behandlas i det särskilda

yttrandet.

1. Hanteringen av vissa beslut på

tredje pelarens område inom EU-

samarbetet (avsnitt 7)

av Per Unckel (m), Henrik S Järrel (m)

och Nils Fredrik Aurelius (m).

Vi önskar framhålla att Moderata

samlingspartiet inte ställer sig bakom

den tillämpade ordningen för riksdagens

godkännande av rambeslut och beslut. Vid

riksdagsbehandlingen av den ändring i 10

kap. 2 § RF som träder i kraft den 1

januari 2003 har Moderata samlingspartiet

i enlighet härmed klart deklarerat att

partiet inte stöder denna

grundlagsändring.

2. Hanteringen av vissa beslut på

tredje pelarens område inom EU-

samarbetet (avsnitt 7)

av Gustav Fridolin (mp).

Jag önskar framhålla att Miljöpartiet de

gröna inte ställer sig bakom den

tillämpade ordningen för riksdagens

godkännande av rambeslut och beslut. I

enlighet härmed har Miljöpartiet de gröna

vid riksdagsbehandlingen förkastat det

förslag till ändring i 10 kap. 2 § RF som

enligt riksdagens beslut träder i kraft

den 1 januari 2003.

Bilaga 1

Förordnanden enligt 7 kap. 5 §

regeringsformen

Bilaga 3.1

Regeringsärenden år 2001 per

ärendegrupp

Bilaga 3.2

Avgjorda regeringsärenden vid

regeringssammanträden 2000-2001

Bilaga 4.1

Promemoria från Regeringskansliet

Bilaga 4.2

Promemoria från Regeringskansliet

Bilaga 5.2.1

Promemoria från Regeringskansliet

Bilaga 6.1

Promemoria från Regeringskansliet

Bilaga 7.1

Promemoria från Regeringskansliet

Bilaga 7.2

Promemoria från Regeringskansliet

Bilaga 8.1

Granskningsanmälan 18 april 2002

Bilaga 8.2

Promemoria från Regeringskansliet

Sakregister 2000-2002

Konstitutionsutskottets

granskningsbetänkanden 2000 - 2002

A-lotteriet.........................

2001/02:20 s. 92

Assi Domän.........................

2001/02:20 s. 104

Avvisning till Egypten.............

2001/02:20 s. 128

Beredning av ärende, statens

skolor för vuxna..................

2001/02:20 s. 66

Beslut i regeringsärenden

"utom listan".....................

2002/03:10 s. 24

Beslut på tredje pelarens

område inom EU-samarbetet.........

2002/03:10 s. 58

Besvarandet av

interpellationer..................

2001/02:10 s. 30

Bisysslor, anställdas...............

2001/02:10 s. 18

Centrala studiestödsnämnden,

utbildningsminister Östros

ansvar för.......................

2001/02:20 s. 182

Chef för Östasiatiska museet,

tillsättning av..................

2001/02:20 s. 102

Den ekonomiska

vårpropositionen..................

2002/03:10 s. 65

Ersättning ex gratia................

2002/03:10 s. 56

Estonias, M/S, förlisning..........

2001/02:20 s. 147

EU-nämnden, samråd med..............

2001/02:20 s. 58

EU-toppmötet i Göteborg............

2001/02:20 s. 152

Ex gratia, ersättning...............

2002/03:10 s. 56

Finansinspektionens

sponsoravtal med

affärsbankerna...................

2001/02:20 s. 214

Flygbolag, statlig garanti

till..............................

2001/02:20 s. 69

Flygutbildningar,

lokalisering av...................

2001/02:20 s. 18

FN-sanktioner......................

2001/02:20 s. 115

Formerna för utrikespolitiska

beslut............................

2000/01:10 s. 32

.............................................

2001/02:20 s. 229

Fryshuset, hantering av

ärende om bidrag till.............

2001/02:20 s. 96

Fråga om krigsmateriel till

Natoländerna.....................

2000/01:20 s. 118

Försvarsmakten, lokalisering

av samlade flygutbildningar

inom..............................

2001/02:20 s. 18

Förvaltningslagen...................

2001/02:10 s. 35

Förvaltningsärenden

brevsvar..........................

2001/02:10 s. 33

dispens från arvs- och

gåvoskatt.........................

2000/01:10 s. 30

dispens från stämpelskatt.........

2000/01:10 s. 30

i Näringsdepartementet

(överklaganden)...................

2001/02:10 s. 35

undantag enligt 6 kap. 17 §

lagen (1992:1528) om

offentlig upphandling.............

2000/01:10 s. 30

vissa ärenden.....................

2001/02:10 s. 33

Gemensam myndighet för

statens skolor för vuxna..........

2001/02:20 s. 66

Göteborg, EU-toppmötet i...........

2001/02:20 s. 152

Handläggning av ett

tillsättningsärende..............

2001/02:20 s. 102

Hantering av ett ärende om

bidrag till Fryshusets

verksamhet........................

2001/02:20 s. 96

Heby kommun, kommun- och

landstingstillhörighet............

2001/02:20 s. 54

Helikopter NH90, upphandling

av................................

2001/02:20 s. 80

Hävande av ett vapenembargo.........

2001/02:20 s. 88

Indelningsärenden...................

2001/02:10 s. 39

Indragningen av

transportstödet från

årsskiftet 2000...................

2000/01:20 s. 68

Informationsbroschyr till

hushållen i samband med

Sveriges EU-medlemskap

2000/01:20 s. 76

Integrationsfrågor,

Regeringskansliet m.m.............

2001/02:10 s. 13

Internet, tillståndsgivning

till spel på......................

2001/02:20 s. 92

Interpellationer....................

2001/02:10 s. 30

besvarande av.....................

2001/02:20 s. 29

Interregnum på

skolministerposten................

2001/02:20 s. 29

Jämställdhetsfrågor,

Regeringskansliet m.m..............

2001/02:10 s. 9

Kommandomål, regeringens

handläggning av...................

2002/03:10 s. 52

Kommittéväsendet,

Anhörigkommittén.................

2001/02:20 s. 198

Kommunala indelningen,

ändringar i.......................

2001/02:10 s. 39

Kommundelning avseende

stadsdelen Torslanda..............

2001/02:20 s. 49

Konsultavtal,

Regeringskansliets................

2001/02:10 s. 14

Konsulter i Regeringskansliet.......

2001/02:10 s. 14

Kretsloppsmiljarden.................

2000/01:10 s. 22

Krigsmateriel till

Natoländerna, fråga om...........

2000/01:20 s. 118

Kunskapslyftet......................

2000/01:10 s. 24

Levande historia....................

2000/01:10 s. 25

Lokalisering av

Försvarsmaktens samlade

flygutbildningar,

tillkännagivande av

regeringen

2001/02:20 s. 22

Lotterier på Internet...............

2001/02:20 s. 92

M/S Estonias förlisning............

2001/02:20 s. 147

Miljöbalken, notifiering av........

2001/02:20 s. 110

Nåd, regeringens handläggning

av ärenden om.....................

2002/03:10 s. 39

Näringsdepartementet,

förvaltningsärenden

(överklaganden)...................

2001/02:10 s. 35

Näringsdepartementet som

beredningsorgan..................

2000/01:20 s. 112

Offentliggörande av

aktieförsäljning.................

2001/02:20 s. 261

Personalsituationen i

Regeringskansliet.................

2001/02:10 s. 10

Politiskt tillsatta

tjänstemän i

Regeringskansliet..................

2000/01:10 s. 6

...............................................

2001/02:10 s. 7

..................................

2002/03:10 s. 14

Prissättningen av Telias

aktie vid

börsintroduktionen...............

2000/01:20 s. 104

Propositionsavlämnandet.............

2001/02:10 s. 26

Protokoll, regeringens..............

2001/02:10 s. 24

Radio- och TV-

lagsutredningens uppdrag om

skydd för barn mot

olämpligt programinnehåll

2001/02:20 s. 204

Radiokommunikationssystem

baserat på TETRA-standard.........

2001/02:20 s. 34

Rambeslut och beslut................

2002/03:10 s. 59

Regeringens behandling av

riksdagens skrivelser.............

2000/01:10 s. 42

Regeringens beslut om en viss

organisationsförändring

inom Försvarsmakten

2000/01:20 s. 16

Regeringens fördelning av

stöd till lokala

investeringsprogram...............

2000/01:20 s. 24

Regeringens förhållande till

riksdagen.........................

2000/01:20 s. 16

Regeringens sammansättning

och regeringsarbetets

organisation.......................

2000/01:10 s. 3

...............................................

2001/02:10 s. 6

...................................

2002/03:10 s. 8

Regeringsbeslut, beslut att

befria Anhörigkommittén

från dess uppdrag om skärpt

transportörsansvar

2001/02:20 s. 197

Regeringskansliet....................

2000/01:10 s. 4

integrationsfrågor m.m............

2001/02:10 s. 13

konsultavtal......................

2001/02:10 s. 14

politiskt tillsatta

tjänstemän.........................

2001/02:10 s. 7

som myndighet......................

2000/01:10 s. 8

..............................................

2001/02:10 s. 21

..................................

2002/03:10 s. 19

organisering för särskilda

projekt...........................

2000/01:10 s. 16

Regeringsprotokollen................

2000/01:10 s. 28

..............................................

2001/02:10 s. 24

..................................

2002/03:10 s. 21

Regeringsärenden,

handläggning av...................

2000/01:20 s. 24

Regleringsbrev för Vägverket........

2000/01:20 s. 20

Riksdagen,

propositionsavlämnandet...........

2001/02:10 s. 26

SAS kartellsamarbete med

Maersk...........................

2001/02:20 s. 160

Skolministerposten,

interregnum på....................

2001/02:20 s. 29

Sotningsmonopolet...................

2001/02:20 s. 32

Statens skolor för vuxna,

gemensam myndighet för............

2001/02:20 s. 66

Statlig garanti till

flygbolag.........................

2001/02:20 s. 69

Statliga bidrag till

infrastrukturinvesteringar

i Stockholm......................

2001/02:20 s. 251

Statligt stöd till lokala

investeringsprogram...............

2000/01:10 s. 19

Statsminister Göran Perssons

uppmaning till kommunerna

om socialbidraget

2000/01:20 s. 140

Statsminister Göran

Perssons uttalande om en ny

flygplats i

Stockholmsregionen

2000/01:20 s. 137

Statsrådet Ulrica Messings

uttalande om att ladda ned

musik från Internet utan

betalning

2000/01:20 s. 146

Telias aktie, prissättning av......

2000/01:20 s. 104

Telia-Telenor-affären...............

2000/01:20 s. 79

Teracom AB.........................

2001/02:20 s. 171

TETRA,

radiokommunikationssystem

baserat på........................

2001/02:20 s. 34

Tillkännagivanden...................

2001/02:20 s. 52

Tillstånd till vapenexport.........

2001/02:20 s. 142

Tillståndsgivning till spel

på Internet.......................

2001/02:20 s. 92

Tjänstetillsättningar, chef

för Östasiatiska museet..........

2001/02:20 s. 102

Torslanda, kommundelning

avseende stadsdelen...............

2001/02:20 s. 49

Tredje pelaren inom EU-

samarbetet, beslut på

området...........................

2002/03:10 s. 58

Ubåtskränkningar i svenska

vatten...........................

2001/02:20 s. 219

Upphandling

av helikopter NH90................

2001/02:20 s. 80

av konsulter i

Regeringskansliet.................

2001/02:10 s. 14

av konsulttjänster i

samband med Telia-Telenor.........

2000/01:20 s. 79

av trafiken på

Västkustbanan.....................

2000/01:20 s. 52

Utnämningar, regeringens

utnämningspolitik................

2001/02:20 s. 167

Uttalanden av statsråd.............

2000/01:20 s. 135

offentliggörande av

aktieförsäljning.................

2001/02:20 s. 261

statsminister Göran

Perssons uttalande om en ny

flygplats i

Stockholmsregionen

2000/01:20 s. 137

statsrådet Ulrica Messings

uttalande om att ladda ned

musik från Internet utan

betalning

2000/01:20 s. 146

Vapenembargo, hävande av............

2001/02:20 s. 88

Vapenexport, tillstånd till........

2001/02:20 s. 142

Vissa frågor i samband med

Telia-Telenor-affären.............

2000/01:20 s. 79

Ändringar i den kommunala

indelningen.......................

2001/02:10 s. 39

Östersjömiljarden..................

2000/01:10 s. 23

..............................................

2000/01:20 s. 45