Bet. 2002/03:KU14

Konstitutionsutskottets betänkande

2002/03:KU14

Nya administrativa rutiner m.m. förinkomstgarantier

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet

riksdagsstyrelsens förslag 2001/02:RS3 Nya

administrativa rutiner m.m. för inkomstgarantier.

Utskottet tillstyrker i sak riksdagsstyrelsens

förslag att den administrativa handläggningen av

ärenden om inkomstgaranti skall överlämnas till

Statens pensionsverk (SPV) samtidigt som

möjligheterna att kontrollera att rätt belopp

betalas ut inom ramen för systemet förbättras.

Utskottet föreslår att vissa av lagreglerna på

området utformas i överensstämmelse med vad som

under utskottsberedningen av ärendet har förordats

av Lagrådet. Det rör bl.a. möjligheten att få vissa

beslut om inkomstgaranti överprövade i domstol och

skyldighet att betala ränta på belopp som skall

betalas tillbaka av en garantitagare. Lagändringarna

föreslås träda i kraft den 1 mars 2003.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Riksdagen antar utskottets i bilaga 4 intagna förslag till lag

om ändring i sekretesslagen. Därmed bifaller

riksdagen delvis riksdagsstyrelsens förslag i denna

del.

2. Lag om ändring i lagen (1994:1065) om ekonomiska

villkor för riksdagens ledamöter

Riksdagen antar utskottets i bilaga 4 intagna

förslag till lag om ändring i lagen om ekonomiska

villkor för riksdagens ledamöter. Därmed bifaller

riksdagen delvis riksdagsstyrelsens förslag i denna

del.

3. Lag om ändring i lagen (1996:304) om arvode m.m.

till Sveriges företrädare i Europaparlamentet

Riksdagen antar utskottets i bilaga 4 intagna

förslag till lag om ändring i lagen om arvode m.m.

till Sveriges företrädare i Europaparlamentet.

Därmed bifaller riksdagen delvis riksdagsstyrelsens

förslag i denna del.

4. Lag om ändring i lagen (2000:419) med

instruktion för riksdagsförvaltningen

Riksdagen antar utskottets i bilaga 4 intagna

förslag till lag om ändring i lagen med instruktion

för riksdagsförvaltningen. Därmed bifaller riksdagen

delvis riksdagsstyrelsens förslag i denna del.

5. Lag om ändring i lagen (1989:186) om

överklagande av administrativa beslut av

riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter

Riksdagen avslår riksdagsstyrelsens i bilaga 1 intagna förslag

till lag om ändring i lagen om överklagande av

administrativa beslut av riksdagsförvaltningen och

riksdagens myndigheter.

Stockholm den 10 december 2002

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per

Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Pär Axel

Sahlberg (s), Kenth Högström (s), Ingvar Svensson

(kd), Mats Einarsson (v), Mats Berglind (s), Henrik

S Järrel (m), Anders Bengtsson (s), Tobias Krantz

(fp), Kerstin Lundgren (c), Helene Petersson (s),

Nils Fredrik Aurelius (m), Billy Gustafsson (s) och

Gustav Fridolin (mp).

2002/03

KU14

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Inom riksdagsförvaltningen genomfördes efter valet

1998 en uppföljning av vissa ettåriga

inkomstgarantier som utgått enligt lagen (1994:1065)

om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter.

Uppföljningen föranledde ett beslut i mars 2000 av

riksdagens förvaltningsstyrelse om en översyn av det

rapporteringssystem som gällde i fråga om

inkomstgarantier. Sedan denna översyn genomförts

beslutade riksdagsstyrelsen i februari 2002 att ge

riksdagsförvaltningen i uppdrag att ta fram ett

detaljerat förslag som utgår från principen att

inkomstgarantier till f.d. ledamöter ansluts till

den handläggningsordning som gäller för statliga

chefspensioner m.fl. och som innebär att Statens

pensionsverk (SPV) övertar den administrativa

hanteringen för utbetalning av garantin.

Under våren 2002 granskade Riksdagens revisorer

med hjälp av KPMG Bohlins AB systemet med

inkomstgaranti för riksdagsledamöter. Granskningen

har lett till vissa ställningstaganden av Riksdagens

revisorer.

Efter att ha övervägt de tidigare förslagen

beslutade riksdagsstyrelsen den 10 september 2002

att föreslå riksdagen att anta förslag till vissa

lagändringar. Riksdagsstyrelsens lagförslag

återfinns i bilaga 1.

Sedan kammaren hänvisat förslaget till

konstitutionsutskottet har utskottet inbjudit sju

remissinstanser att yttra sig över förslaget. En

förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5.

Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt

förslaget eller lämnat det utan kommentarer. I vissa

av remissyttrandena förespråkas en annorlunda

utformning av den nya lagregleringen i några

hänseenden.

Efter remissbehandlingen upprättades inom

utskottets kansli ett något överarbetat utkast till

lagreglering. Utkastet sammanföll med

riksdagsstyrelsens förslag sånär som på ett par

punkter. Utskottet har inhämtat yttrande från

Lagrådet över lagförslagen i kansliutkastet. Det

till Lagrådet remitterade kansliutkastet återfinns i

bilaga 2. Lagrådets yttrande finns i bilaga 3. De

lagförslag utskottet lägger fram finns i bilaga 4.

De synpunkter som tillförts ärendet av

remissinstanserna och Lagrådet redovisas i det

följande under rubriken Utskottets överväganden i de

sammanhang till vilka de hör.

Inga motioner har väckts i ärendet.

Förslagets huvudsakliga innehåll

Det förslag riksdagsstyrelsen har lagt fram gäller

lagar om ändring i sekretesslagen (1980:100), lagen

(1989:186) om överklagande av administrativa beslut

av riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter,

lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för

riksdagens ledamöter, lagen (1996:304) om arvode

m.m. till Sveriges företrädare i Europaparlamentet

och lagen (2000:419) med instruktion för

riksdagsförvaltningen.

Förslagen syftar i huvudsak till att göra det

möjligt för riksdagsförvaltningen att genom avtal

lämna över handläggningen av ärenden om

inkomstgaranti till SPV och att förbättra

möjligheterna att kontrollera att rätt belopp

betalas ut inom ramen för systemet med

inkomstgaranti. Möjligheterna till kontroll stärks

genom att garantitagarnas uppgifter om sina

inkomster skall kunna verifieras hos arbetsgivare

och annan som har betalat ut ersättning eller förmån

till en garantitagare. I syfte att skydda en del av

de uppgifter som inhämtas i kontrollsyfte föreslås

en regel om sekretess för uppgifter som hänför sig

till ärenden om inkomstgaranti.

Bakgrund

Det nuvarande systemet

Inkomstgaranti för riksdagens ledamöter

Bestämmelser om inkomstgaranti finns i 13 kap. lagen

(1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens

ledamöter, nedan kallad ersättningslagen. Reglerna

innebär i huvudsak följande.

En riksdagsledamot som lämnar sitt uppdrag efter

minst 3 års sammanhängande tid i riksdagen och som

inte fyllt 65 år är berättigad till inkomstgaranti.

För den som varit riksdagsledamot kortare tid än 6

hela sammanhängande år gäller inkomstgarantin under

1 år och är 80 % av garantiunderlaget. Det

underlaget består av ledamotsarvodet vid avgången

samt ev fasta tillägg. Uppgår tiden i riksdagen till

mer än 6 sammanhängande år gäller inkomstgarantin i

2 år, om riksdagsledamoten inte uppnått 40 års

ålder. Har ledamoten uppnått 40 men inte 50 års

ålder gäller inkomstgarantin i 5 år. Om ledamoten

uppnått 50 års ålder vid avgången gäller garantin

till ingången av den månad då han eller hon fyller

65 år.

Under det första året är inkomstgarantin alltid 80

% av underlaget. Därefter beror garantins storlek på

hur länge ledamoten suttit i riksdagen. För hel

inkomstgaranti krävs 12 års tjänstgöring i

riksdagen. Garantin är då 66 % av garantiunderlaget.

För den som tjänstgjort mellan 6 och 11 år är

garantin mellan 33 och 60,5 % av garantiunderlaget.

Inkomstgarantin reduceras om garantitagaren har

vissa andra inkomster. Dock skall inkomster

motsvarande ett prisbasbelopp per år undantas vid

samordningen (för närvarande 3 158 kr per månad).

Att ersättningsbeloppet skulle minskas om

garantitagaren hade andra inkomster var en viktig

förändring i förhållande till det tidigare systemet

med visstidspension och avgångsersättning.

Inkomstgaranti för företrädare i

Europaparlamentet

För den som är eller har varit både företrädare i

Europaparlamentet och riksdagsledamot gäller lagen

(1996:304) om arvode m.m. till Sveriges företrädare

i Europaparlamentet, nedan kallad företrädarlagen.

Bestämmelserna i den lagen anknyter till

bestämmelserna om inkomstgaranti i ersättningslagen.

Om en f.d. riksdagsledamot tar plats i

Europaparlamentet regleras hans rätt till

inkomstgaranti uteslutande i företrädarlagen.

Handläggningsrutiner avseende inkomstgaranti

Bestämmelser om administrativa rutiner för beslut

och utbetalning av inkomstgaranti finns i

tillämpningsföreskrifter till ersättningslagen och

företrädarlagen samt i anvisningar till blanketter

för inkomstgarantin.

Information och beslut om inkomstgarantier

I samband med att en ledamot avgår lämnas såväl

allmän som riktad information om reglerna för

inkomstgaranti och pensionsförmåner. Varje enskild

ledamot får information om vilka ersättningar han

eller hon är berättigad till och storleken på dessa.

Vidare sänds ansökningshandlingar ut.

När ansökan lämnats in fattar

riksdagsförvaltningen beslut om rätt till

inkomstgaranti. Tillsammans med beslutet får

ledamoten ett informationsmaterial där rutinerna för

inkomstrapportering och utbetalning av

inkomstgaranti beskrivs samt blanketter för en

månatlig rapportering av inkomster som påverkar

inkomstgarantin.

Om en ledamot inte lämnar någon ansökan fastställs

inte någon rätt till inkomstgaranti.

Rapportering varje månad

De uppgifter som lämnats på ansökningsblanketten

ligger till grund för om, och i så fall hur stort,

avdrag som skall göras på den utbetalning som sker

den första månaden. Därefter skall garantitagaren en

gång per månad, före den 5:e, skicka in en

redogörelse för faktiska inkomster föregående månad

och en preliminär beräkning av inkomster för aktuell

månad. Utbetalning av inkomstgaranti sker den 25:e i

varje månad.

Rutiner för när månadsrapport uteblir

Om garantitagaren inte skickar in någon

inkomstuppgift, betalas inkomstgaranti ut med samma

belopp som tidigare i ytterligare två månader.

Påminnelser sänds från riksdagsförvaltningen till

garantitagaren. Om garantitagaren inte hör av sig,

upphör utbetalningen tills han eller hon inkommit

med begärda inkomstrapporter.

Årsavstämning

I mitten av januari varje år ombeds garantitagaren

att lämna en årsuppgift för det gångna året.

Årsuppgiften skall innehålla uppgift om de inkomster

som påverkar inkomstgarantin. Den skall ha kommit in

senast den 15 februari. Därefter görs en

årsavstämning. Om årsuppgiften visar att

garantitagaren har haft högre inkomster än vad som

angetts i månadsrapporterna leder det till ett krav

på återbetalning, som i vissa fall verkställs genom

avdrag på kommande utbetalning. I andra fall skickas

en faktura. Om årsuppgiften visar att garantitagaren

har haft lägre inkomster, görs i regel en

utbetalning till garantitagaren.

Fordringar

Om möjligt räknas uppkomna fordringar av vid

kommande utbetalningar. Om skulden överstiger 5 000

kr, delas avdraget upp på tre tillfällen om inte

annat överenskommits med garantitagaren. Om det inte

finns någon kommande utbetalning att göra avdrag på,

sänds i stället en faktura. Vid för sen betalning

debiteras dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen

(1975:635), dvs. referensränta med tillägg av 8

procentenheter. I övrigt tas ingen ränta ut.

Handläggningsrutiner hos SPV avseende

chefspensioner

SPV har hand om statliga chefspensioner. Dessa

regleras i förordningen (1995:1038) om statliga

chefspensioner m.m. Verket hanterar också de s.k.

förordnandepensionerna som gäller för dem som

tillträtt en statlig förordnandetjänst före den 1

oktober 1995. I fråga om dessa gäller fortfarande

den i övrigt upphävda förordningen (1991:1160) om

förordnandepension m.m.

Förordnandepension och chefspension skall minskas

med inkomst av anställning eller annat

förvärvsarbete som pensionstagare har för tiden före

den månad som pensionstagaren fyller 65 år. Efter 65

års ålder samordnas i allmänhet andra pensioner,

såsom t.ex. ITP (Industrins och handelns

tilläggspension för tjänstemän).

En pensionstagare med förordnandepension får under

år 2002 tjäna upp till 109 800 kr per år utan att

det påverkar pensionen. Motsvarande belopp för den

som har chefspension är 58 308 kr.

När en ansökan har kommit in till SPV, fattas ett

beslut av SPV – i vissa fall av regeringen – om

förordnandepension alternativt chefspension. Ett

beslut om förordnandepension/chefspension fattas

alltid, även om pensionstagaren har en annan inkomst

som är mycket hög. På den inkomstuppgift som SPV

begär in, behöver sökanden inte lämna uppgift om

utbetalare, t.ex. arbetsgivare eller

pensionsutbetalare – endast ett belopp skall anges.

Kontantprincipen används, vilket innebär att

ersättningar skall redovisas för det år som de

betalas ut, oavsett vilket år ersättningen hänför

sig till.

Den som har förordnandepension eller statlig

chefspension krävs av SPV i november (år 1) på

preliminära inkomstuppgifter för kommande

kalenderår. Med hänsyn till lämnade inkomstuppgifter

betalas förordnandepension/chefspension ut under år

2. Om inkomsten ändras, skall pensionstagaren anmäla

detta till SPV. Slutlig reglering görs i

februari/mars år 3, efter att SPV har krävt

uppgifter om faktiska inkomster.

Den som efter årsavstämning har pengar att fordra

får ingen ränta. SPV tar inte heller ut någon ränta

på återkrav som återbetalas enligt de villkor som

anges i faktura, vilket i regel innebär att

betalning skall ske inom en månad. För skuld som

inte betalas inom en månad tillämpas förordningen

(1993:1138) om hantering av statliga fordringar. Den

innebär att dröjsmålsränta enligt räntelagen

(1975:635) debiteras, dvs. gällande referensränta

utökad med 8 procentenheter. Detsamma gäller om

återbetalning inte sker i enlighet med en

överenskommen avbetalningsplan. För krav som

återbetalas enligt överenskommen avbetalningsplan

debiteras ränta motsvarande statens utlåningsränta.

Varje år får omkring tio pensionstagare pengar

återbetalda, och cirka tio pensionstagare krävs på

återbetalning, efter årsavstämningen. SPV bevakar ca

100 förordnandepensioner och chefspensioner per år.

För närvarande erhåller cirka tio personer inte

någon utbetalning av pension på grund av för hög

inkomst.

Utskottets överväganden

Förslaget i allmänhet

En utgångspunkt för riksdagsstyrelsens förslag är

att hanteringen av inkomstgarantierna skall flyttas

över till SPV. Utskottet har inte något att invända

i princip mot att denna avsikt förverkligas, inte

heller mot att möjligheterna till kontroll av att

rätt belopp betalas ut förbättras. Utskottet

instämmer i att vissa föreskrifter på området bör

meddelas genom lag. I det följande berör utskottet

de synpunkter på enskilda inslag i

riksdagsstyrelsens lagförslag som har anförts av

remissinstanserna. Redaktionellt betonade synpunkter

berörs dock inte särskilt. Utskottet berör vidare

vad Lagrådet har anfört.

Formen för överlämnande till SPV

Enligt Lagrådets uppfattning kan det sättas i fråga

om den tilltänkta överföringen av arbetsuppgifter

genom ett avtal mellan riksdagsförvaltningen och SPV

är förenlig med de principer som ligger till grund

för fördelningen av kompetens mellan myndigheter.

Övervägande skäl talar enligt Lagrådet för att en

sådan ändring av fördelningen av arbetsuppgifter

mellan olika myndigheter som det är fråga om här bör

ske genom generella föreskrifter i lag eller annan

författning och inte genom avtal mellan

myndigheterna själva. Lagrådet anser att frågan bör

ytterligare övervägas utifrån bl.a. konstitutionella

utgångspunkter.

Enligt Lagrådet leder de lösningar som föreslagits

med utgångspunkt i att överlämnandet av

arbetsuppgifter till SPV skall ske genom ett avtal

till att lagregleringen blir otydlig och

missvisande. Bland annat anges i lagen om ekonomiska

villkor för riksdagens ledamöter och lagen om arvode

m.m. till Sveriges företrädare i Europaparlamentet

att vissa ansökningar skall göras hos

riksdagsförvaltningen och att riksdagsförvaltningen

skall skaffa vissa uppgifter från garantitagare,

arbetsgivare m.fl., trots att avsikten är att SPV i

dessa hänseenden skall verka i

riksdagsförvaltningens ställe. Sådana otydligheter

blir enligt Lagrådet desto mer besvärande när

lagreglerna, såsom i detta fall, har enskilda

sökande som sina adressater. När det dessutom

föreslås att en straffrättslig sanktion skall

införas för arbetsgivare eller annan som inte

fullgör sin skyldighet att lämna uppgifter på

begäran av riksdagsförvaltningen uppkommer särskilda

problem med hänsyn till den straffrättsliga

legalitetsprincipen, om det i själva verket inte är

riksdagsförvaltningen utan SPV som begär dessa

uppgifter.

De statliga förvaltningsmyndigheterna lyder enligt

11 kap. 6 § regeringsformen under regeringen, om de

ej enligt regeringsformen eller annan lag är

myndigheter under riksdagen. Riksdagen granskar

rikets styrelse och förvaltning. Enligt

regeringsformen styr regeringen riket under ansvar

inför riksdagen (1 kap. 4 och 6 §§ RF). Dessa

grundläggande konstitutionella regler bildar

utgångspunkten för bedömningen av den fråga som

Lagrådet har pekat på. En annan utgångspunkt är att

statliga myndigheter i princip skall utöva endast

sådan verksamhet som de har författningsstöd för.

De myndigheter som lyder under regeringen får som

regel författningsstöd för sin verksamhet genom de

instruktioner som regeringen utfärdar genom

förordningar. Inom de gränser som följer av vad

riksdagen kan anses ha medgivit genom lag och i

budgetregleringens form kan regeringen själv utforma

och ändra sådana instruktioner. Regeringens ansvar

inför riksdagen visar sig i att regeringen och

statsråden i olika former, konstitutionellt och

politiskt, kan göras ansvariga av riksdagen för det

sätt på vilket den statliga förvaltning som lyder

under regeringen fyller sina uppgifter. Av detta

följer att de statliga förvaltningsmyndigheterna

under regeringen inte utan vidare kan åläggas

uppgifter genom beslut av riksdagen utanför

regeringens kontroll.

För SPV gäller förordningen (1997:131) med

instruktion för Statens pensionsverk. Enligt denna

instruktion är SPV central förvaltningsmyndighet för

frågor som rör den statliga tjänstepensionen och

statens tjänstegrupplivförsäkring. I 3 § sägs att

SPV får utföra uppdrag åt myndigheter och andra

uppdragsgivare under förutsättning att det är fråga

om uppgifter som ligger nära verkets huvuduppgifter.

Av det anförda framgår att det finns stöd i

regeringsförfattning för det tilltänkta

överlämnandet av myndighetsuppgifter till SPV. För

riksdagsförvaltningens del skulle författningsstödet

komma att utgöras av den lagreglering som föreslås

i detta ärende. Det tilltänkta överlämnandet av

arbetsuppgifter till SPV bör inte behöva vålla några

svårigheter för regeringen att inför riksdagen bära

ansvaret i fråga om SPV:s verksamhet. Inte heller

bör man behöva räkna med att regeringen genom

förordningar ändrar förutsättningarna för

verksamheten på ett sätt som skulle kunna

ifrågasättas från konstitutionella synpunkter.

Det anförda utesluter inte att ett överlämnande av

myndighetsuppgifter på det sätt som har föreslagits

kan ge upphov till vissa rättsliga frågor om

ansvaret för verksamheten. Det straffrättsliga

ansvaret för felaktig myndighetsutövning torde

visserligen inte kompliceras av att vissa beslut

kommer att fattas av SPV i riksdagsförvaltningens

ställe. En mera komplicerad fråga kan möjligen visa

sig vara det skadeståndsrättsliga ansvaret för fel

vid myndighetsutövning. Denna fråga framstår

emellertid som en intern fråga för staten som part i

ett utomobligatoriskt skadeståndsrättsligt

förhållande. Den bör därför i eventuellt uppkommande

fall kunna lösas i praktiken.

Att uppgifter överlämnas mellan myndigheter genom

avtal är inte något nytt. Bland annat finns, som

framgår av riksdagsstyrelsens förslag, sedan 1996

ett avtal mellan riksdagsförvaltningen och SPV

enligt vilket SPV betalar ut ett antal

pensionsförmåner till riksdagsledamöter. Det nu

föreslagna avtalet ansluter till det tidigare.

Det nu anförda visar enligt utskottets mening att

ett överlämnande av myndighetsuppgifter på det sätt

som har föreslagits inte bör vara något reguljärt

sätt att ordna offentliga förvaltningsuppgifter. Det

kan å andra sidan inte anses uteslutet av

konstitutionella skäl. Med hänsyn till de särskilda

förhållanden som talar för att den nu föreslagna

överlåtelsen kommer till stånd anser utskottet att

den kan accepteras. Utskottet tillstyrker sålunda

riksdagsstyrelsens förslag i detta hänseende.

Utskottet återkommer i det följande till vissa

ändringar i lagförslagen som syftar till att

avhjälpa sådana otydligheter som Lagrådet har pekat

på.

Förslaget till lag om ändring i

sekretesslagen

Riksdagsstyrelsens förslag innebär att det genom lag

skall föreskrivas om skyldighet för garantitagare

och utbetalare av ersättningar att lämna uppgifter

som behövs för tillämpningen av systemet med

inkomstgaranti. Enligt riksdagsstyrelsen finns det

goda skäl för en hög grad av öppenhet rörande

uppgifter inom ramen för detta system. En del

uppgifter framstår som harmlösa, särskilt om det rör

sig om en sedvanlig löneutbetalning för ett

traditionellt arbete. Uppgiften att en person har en

pension som grundas på kollektivavtal framstår

enligt vad riksdagsstyrelsen anför inte heller som

särskilt känslig. Även det förhållandet att

inkomstuppgifterna rör personer som har eller har

haft förtroendeuppdrag bidrar enligt

riksdagsstyrelsen till att ge behovet av insyn en

särskild tyngd.

Mot dessa intressen står enligt vad

riksdagsstyrelsen anför behovet av skydd för den

personliga integriteten. Om vissa ersättningar

framstår som harmlösa, är detta enligt

riksdagsstyrelsen inte fallet generellt. Särskilt i

fråga om vissa uppdragsersättningar framstår saken

som annorlunda. Som exempel nämner riksdagsstyrelsen

arvoden för uppdrag som hänför sig till politiskt

arbete, exempelvis arvoden för att skriva i en

tidning. Riksdagsstyrelsen anför även andra fall i

vilka uppgifterna inte framstår som harmlösa.

Vid en samlad bedömning av de intressen som står

mot varandra väger skyddsaspekten enligt

riksdagsstyrelsen så tungt att uppgifter i ett

ärende om inkomstgaranti i vissa fall bör kunna

skyddas av sekretess. Riksdagsstyrelsens förslag

innebär att sekretess skall gälla hos myndighet för

uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska

förhållanden i ärende om inkomstgaranti för den som

varit riksdagsledamot eller Sveriges företrädare i

Europaparlamentet, om det kan antas att den som

uppgiften rör lider skada eller men om uppgiften

röjs. Som exempel på uppgifter som normalt sett bör

betraktas som känsliga och inte lämnas ut nämner

Riksdagsstyrelsen uppgifter som inhämtats i

kontrollsyfte, bl.a. uppgifter om

pensionsförsäkringar och arvodesinkomster som är

hänförliga till opinionsbildande arbete. Det

särskilda intresse av insyn som finns i denna typ av

ärenden bör enligt riksdagsstyrelsen tillgodoses

genom att de beslut som fattas undantas från

sekretessen.

Justitiekanslern (JK) har anfört att det är

rimligt att anta att offentlighetsintresset är

ovanligt starkt i ärenden av det slag som det här är

fråga om och att det kan ifrågasättas om inte det

starka offentlighetsintresset borde föranleda ett

ännu mer begränsat sekretesskydd än det som

riksdagsstyrelsen har föreslagit. Ett sätt att uppnå

detta skulle enligt JK kunna vara att begränsa

sekretessen hos myndigheten till fall då det kan

antas att den som uppgiften rör lider betydande men

eller avsevärd skada om uppgiften röjs. JK

ifrågasätter om sekretess normalt bör råda för

uppgifter om arvodesinkomster som är hänförliga till

opinionsbildande arbete.

En given utgångspunkt för bedömningen är att den

insyn som följer av offentlighetsgrundsatsen inte

bör inskränkas utan mycket starka skäl. Det som JK

har anfört till stöd för en annan avvägning av de

intressen som står emot varandra än den som ligger

till grund för riksdagsstyrelsens förslag är enligt

utskottets mening väl värt att beakta. Såsom

riksdagsstyrelsen anfört väger emellertid behovet av

skydd för den personliga integriteten också tungt.

Enligt utskottets mening är riksdagsstyrelsens

förslag väl avvägt i detta hänseende. Utskottet

tillstyrker att riksdagsstyrelsens förslag antas i

sak. Lagtexten bör dock redigeras i enlighet med ett

förslag som framförts av Lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i

lagen om överklagande av

administrativa beslut av

riksdagsförvaltningen och riksdagens

myndigheter

Enligt 9 kap. 5 § riksdagsordningen skall beslut i

förvaltningsärende som fattats av riksdagens organ

vid överklagande prövas av Regeringsrätten i de fall

som särskilt anges av riksdagen och i övrigt av

Riksdagens besvärs-nämnd. Av lagen om överklagande

av administrativa beslut av riksdagsför-valtningen

och riksdagens myndigheter framgår att överklaganden

av den typ av beslut som det här är fråga om prövas

av Riksdagens besvärsnämnd.

Riksdagsstyrelsens förslag innebär att vissa

grundläggande beslut enligt reglerna för

inkomstgaranti skall fattas av

riksdagsförvaltningen. Andra beslut skall fattas av

SPV, bl.a. sådana om återbetalning av för mycket

utbetald ersättning. Beslut av SPV överklagas i

regel till allmän förvaltningsdomstol enligt 22 a §

förvaltningslagen (1986:223). Det innebär att

besluten överklagas till länsrätten.

Riksdagsstyrelsen anför att det inte finns någon

anledning att av hänsyn till Sveriges

internationella åtaganden ändra på den ordning som i

dag gäller för överprövning av beslut som fattas av

riksdagsförvaltningen. Inte heller i fråga om de

beslut som enligt riksdagsstyrelsens förslag skall

komma att fattas av SPV anser styrelsen med hänsyn

tagen till processekonomiska aspekter m.m. att det

skulle vara bäst att föreslå en ändring av den

ordning som gäller för överprövning av

riksdagsförvaltningens beslut i hithörande frågor.

Riksdagsstyrelsens förslag innebär följaktligen att

de beslut som skall fattas av SPV såväl som de som

skall fattats av riksdagsförvaltningen får

överklagas hos Riksdagens besvärsnämnd.

Kammarrätten i Sundsvall har anfört att det inte

kan uteslutas att Riksdagens besvärsnämnd inte

uppfyller kraven på en opartisk och oavhängig

domstol enligt artikel 6 i den europeiska

konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna. Då nämnden till

största delen består av riksdagsledamöter och då de

ärenden som behandlas i nämnden rör ersättning till

f.d. riksdagsledamöter kan det för en objektiv

iakttagare framstå som att det föreligger en sådan

intressegemenskap mellan ledamöterna i nämnden och

den part ärendet rör, att nämndens opartiskhet kan

ifrågasättas. Mot bakgrund av att beslut i vissa

liknande ärenden överklagas till allmän

förvaltningsdomstol anser kammarrätten att de nu

aktuella överklagandena väl skulle passa för

handläggning inom de allmänna

förvaltningsdomstolarna. För att undvika att vissa

ärenden om inkomstgaranti prövas av Riksdagens

besvärsnämnd och vissa ärenden av allmän

förvaltningsdomstol skulle enligt kammarrätten en

överflyttning till SPV även av prövningen av det

grundläggande beslutet om inkomstgaranti kunna

övervägas.

Lagrådet har anfört att det starkt kan

ifrågasättas om Riksdagens besvärsnämnd i de ärenden

det här är fråga om helt uppfyller kraven i artikel

6 i Europakonventionen. Några garantier för att

förfarandet inför nämnden fullt ut motsvarar kraven

i artikel 6 finns enligt Lagrådet inte. Därtill

kommer enligt Lagrådet att de fyra ledamöter som

jämte ordföranden ingår i nämnden själva är

riksdagsledamöter och att vissa av de beslut som

fattas i fråga om inkomstgaranti och

efterlevandeskydd kan tänkas få betydelse för dessa

le-damöter själva eller deras anhöriga. Enligt

Lagrådets mening bör det därför finnas en rätt till

överprövning i domstol av SPV:s eller

besvärsnämndens beslut rörande inkomstgaranti.

Eftersom Lagrådets prövning är begränsad till de

lagförslag som ingår i remissen avstår Lagrådet från

att uttala sig om i vilken utsträckning de

synpunkter Lagrådet har anfört har tillämpning även

på andra beslut än dem som omfattas av remissen.

Riksdagsstyrelsens förslag till lag om ändring i

lagen (1989:186) om överklagande av administrativa

beslut av riksdagsförvaltningen och riksdagens

myndigheter innefattar ett undantag från den

huvudregel om tillgång till domstolsprövning av

förvaltningsbeslut som numera gäller enligt 22 a §

förvaltningslagen (1986:223). Antas inte

riksdagsstyrelsens förslag, blir huvudregeln

tillämplig. Det skulle innebära att SPV:s beslut i

ärenden om inkomstgaranti skulle kunna överklagas

till allmän förvaltningsdomstol.

Mot bakgrund av vad som har anförts under

remissbehandlingen och av Lagrådet anser utskottet

att de beslut som skall fattas av SPV i frågor om

inkomstgaranti bör kunna överprövas i domstol.

Utskottets lagförslag, bilaga 4, innehåller

följaktligen inte något förslag till ändring i lagen

om överklagande av administrativa beslut av

riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter.

Utskottet berör avslutningsvis i detta betänkande

det som Lagrådet har anfört i fråga om beslut som

fattas av Riksdagens besvärsnämnd, vilket rör även

andra beslut än dem som omfattas av remissen.

Förslagen till lagar om ändring i

lagen (1994:1065) om ekonomiska

villkor för riksdagens ledamöter och

lagen (1996:304) om arvode m.m. till

Sveriges företrädare i

Europaparlamentet

Lagrådet har föreslagit att 13 kap. 17 och 18 §§

lagen om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter

slås samman till en enda paragraf. Mellan de två

paragraferna föreligger den skillnaden att en

ansökan avseende inkomst-garanti inte skall avse

rätten till en sådan garanti utan utbetalning av

denna, medan den som vill ha efterlevandeskydd skall

ansöka om detta skydd och inte om utbetalning.

Enligt Lagrådet behövs inte någon ansökan annat än i

de fall då utbetalning begärs. Lagrådet anför att

det är självklart att det, när en sådan ansökan

görs, måste prövas både om det föreligger en rätt

till inkomstgaranti eller efterlevandeskydd och

vilket belopp som i så fall skall utbetalas.

Lagrådets förslag avser även 9 kap. 17 och 18 §§

lagen om arvode m.m. till Sveriges företrädare i

Europaparlamentet.

Den ordning riksdagsstyrelsen har föreslagit utgår

från att riksdagsförvaltningen utan särskild ansökan

från garantitagaren skall fatta ett beslut för varje

avgången ledamot av riksdagen i frågan om rätten till

inkomstgaranti. Som skäl för förslaget har

riksdagsstyrelsen i huvudsak anfört att det blir

lättare att få en samlad bild av riksdagens åtaganden i

fråga om avgångna ledamöter, att den som bara vill ha

garantin fastställd slipper att lämna uppgifter om sin

ekonomi och att systemet blir mer lättadministrerat för

SPV, vars uppgifter på detta sätt i princip blir

begränsade till att se till att rätt belopp betalas ut.

Såsom berörts i det som riksdagsstyrelsen har anfört

betingas förslaget till icke ringa del av de praktiska

förhållanden under vilka avgöranden av frågan om en

avgången ledamot är berättigad till inkomstgaranti

träffas. Sådana avgöranden föregås ofta av tämligen

omfattande utredningar om ledamotens tjänstgöring i

riksdagen. Det framstår som mindre ändamålsenligt att

dessa utredningar skulle utföras av SPV. Dessa hänsyn

bör enligt utskottets mening få vägra tyngre än de mera

redaktionellt betonade synpunkter Lagrådet har anfört.

Utskottet förordar således att regleringen på denna

punkt utformas i enlighet med vad riksdagsstyrelsen har

föreslagit.

Lagrådet har berört vissa aspekter på utformningen

av förslaget till lagregler om skyldighet för

garantitagare att lämna uppgifter (13 kap. 19 §

respektive 9 kap. 19 §). Utskottets lagförslag har

utformats i huvudsaklig enlighet med vad Lagrådet

förordat.

Enligt riksdagsstyrelsens förslag skall arbetsgivare

och andra som har betalat ut ersättning eller förmån

på begäran av riksdagsförvaltningen lämna de

uppgifter för namngiven person om sådana

förhållanden som är av betydelse för tillämpningen

av lagarna om ekonomiska villkor för riksdagens

ledamöter och om arvode m.m. till Sveriges

företrädare i Europaparlamentet (13 kap. 20 §

respektive 9 kap. 20 §). JO har i sitt

remissyttrande pekat på att skyldigheten att lämna

ut uppgifterna enligt riksdagsstyrelsens förslag

inte är sanktionerad. Det kan enligt JO:s bedömning

därför inte uteslutas att bestämmelsen inte får

avsedd verkan. Om bestämmelsen skall förenas med

någon form av sanktion, kan enligt JO en jämförelse

göras med vissa andra föreskrifter om

uppgiftsskyldighet som sanktioneras med penningböter

eller vite.

Om en möjlighet att tillgripa sanktioner bedöms

som behövlig i detta fall har Lagrådet för sin del

funnit att vite framstår som en lämpligare sanktion

än penningböter.

Det är enligt utskottets mening angeläget att den

nya ordning som nu avses komma till stånd i fråga om

administrationen av systemet med inkomstgaranti kan

fungera utan störningar. Det påpekande som JO gjort

bör med hänsyn härtill föranleda att skyldigheten

att lämna uppgifter till riksdagsförvaltningen

sanktioneras. Utskottet förordar i enlighet med vad

Lagrådet anfört att vite väljs som sanktion.

Den situation som inträder när garantitagaren

erhållit ett för högt belopp och skillnaden skall

återkrävas berörs i Lagrådets yttrande vid

behandlingen av de remitterade förslagen till 13

kap. 21 § lagen om ekonomiska villkor för riksdagens

ledamöter och 9 kap. 21 § lagen om arvode m.m. till

Sveriges företrädare i Europaparlamentet. Lagrådet

förordar bl.a. att bestämmelserna om ränta skiljs ut

till en särskild paragraf. Denna bör enligt vad

Lagrådet anför utformas så att ränta skall bestämmas

efter den räntesats som anges i räntelagen

(1975:635). Om det har betalats ut ett för högt

belopp avseende inkomstgaranti och skillnaden inte

har betalats tillbaka inom en månad efter det att

krav på återbetalning framställts, skall

garantitagaren betala ränta för därpå följande tid

intill dess betalning sker. Har garantitagaren

försummat att lämna uppgifter som erfordras för

bestämmande av det belopp som skall betalas

tillbaka, skall ränta enligt Lagrådets förslag tas

ut från den dag då uppgifterna senast skulle ha

lämnats. Lagrådet anser att en sådan reglering

skapar ett incitament till fullgörande av

skyldigheten att lämna uppgifter om väsentligt

ändrade förhållanden och harmonierar bättre med att

den som uppfyller uppgiftsskyldigheten är

underkastad straffansvar för de uppgifter han eller

hon lämnar. Utskottets lagförslag är utformat i

enlighet med vad Lagrådet har anfört.

Framtida översyn av regelverket

De ändringar i reglerna om inkomstgarantier m.m. som

utskottet nu föreslår har utformats i syfte att

möjliggöra den praktiskt viktiga överflyttningen av

administrativa uppgifter till SPV och samtidigt

uppnå en bättre kontroll inom systemets ram.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut begränsas

till vad som är nödvändigt för att uppnå dessa

syften. Utskottet har emellertid inhämtat att en

översyn av lagarna (1994:1065) om ekonomiska villkor

för riksdagens ledamöter och (1996:304) om arvode

m.m. till Sveriges företrädare i Europaparlamentet

förbereds inom riksdagsförvaltningen. Vad som har

förekommit under beredningen av detta ärende ger

enligt utskottets mening anledning till antagande

att en sådan översyn skulle vara av värde; inte

minst förtjänar det som Lagrådet har anfört om att

lagreglerna efter ett överlämnande genom avtal av

administrativa uppgifter till SPV kommer att te sig

missvisande att uppmärksammas inom ramen för en mera

allsidig översyn. Vidare bör frågan om tillgång till

domstolsprövning i fråga om sådana beslut i ärenden

om inkomstgaranti som enligt vad som nu föreslås

kommer att överprövas av riksdagens besvärsnämnd tas

upp i samband med en sådan översyn. Detsamma gäller

enligt utskottets mening vad Lagrådet i detta ärende

har anfört om överprövning av beslut i andra frågor

än inkomstgaranti. Utskottet utgår från att en sådan

mera allmän och förutsättningslös översyn kommer

till stånd.

Ikraftträdande

Hänsyn till att den nya ordningen skall kunna

införas på ett i administrativt hänseende väl

förberett sätt talar för att lagändringarna får

börja gälla något senare än enligt

riksdagsstyrelsens förslag. Utskottet föreslår att

de nya lagreglerna får träda i kraft den 1 mars

2003.

Bilaga 1

Riksdagsstyrelsens lagförslag

Riksdagsstyrelsen har följande förslag till lagtext.

1.1 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100)

Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen

(1980:100)[1] skall införas en ny paragraf, 9 kap.

28 §, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

9 kap.

28 §

-----------------------------------------------------

Sekretess gäller hos

myndighet för uppgift om

enskilds personliga eller

ekonomiska förhållanden i

ärende om inkomstgaranti

för den som varit

riksdagsledamot eller

Sveriges företrädare i

Europaparlamentet, om det

kan antas att den som

uppgiften rör lider skada

eller men om uppgiften

röjs.

Sekretess gäller inte

beslut som fattas i ett

sådant ärende.

För uppgift i allmän

handling gäller

sekretessen i högst tjugo

år.

-----------------------------------------------------

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

**FOOTNOTES**

[1]: Lagen har tryckts om 1992:1474.

1.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:186)

om överklagande av administrativa beslut av

riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:186) om

överklagande av administrativa beslut av

riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter

skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

1 §[2]

Denna lag gäller överklagande av beslut av

a) riksdagsförvaltningen

b) Riksbanken

c) Riksdagens ombudsmän

d) Riksdagens revisorer.

-----------------------------------------------------

Lagen gäller även

överklagande av beslut

som fattats av en annan

myndighet i

riksdagsförvaltningens

ställe.

-----------------------------------------------------

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

**FOOTNOTES**

[2]: Senaste lydelse 2000:428.

1.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1065)

om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1065)

om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter

dels att 13 kap. 17 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya

paragrafer, 13 kap. 18–21 §§, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

13 kap.

17 §[3]

-----------------------------------------------------

Den som vill komma i Den som vill ha

åtnjutande av efterlevandeskydd skall

inkomstgaranti eller ansöka om det hos

efterlevandeskydd skall riksdagsförvaltningen.

göra ansökan hos

riksdagsförvaltningen.

Inkomstgaranti kan inte

betalas för längre tid

tillbaka än sex månader

före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid

tillbaka än två år före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

18 §

-----------------------------------------------------

Den som vill att

inkomstgaranti skall

betalas ut skall ansöka

om det hos

riksdagsförvaltningen.

Inkomstgaranti kan inte

betalas ut för längre tid

tillbaka än sex månader

före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

19 §

-----------------------------------------------------

Riksdagsförvaltningen

får begära att den som

ansökt om utbetalning av

inkomstgaranti skall

lämna de uppgifter som

behövs för tillämpningen

av denna lag. Om

garantitagaren inte

lämnar begärda uppgifter,

får riksdagsförvaltningen

hålla inne utbetalningen

av inkomstgaranti.

Den som har beviljats

utbetalning av

inkomstgaranti skall

självmant lämna uppgift

till

riksdagsförvaltningen om

sådana väsentligt ändrade

inkomstförhållanden som

kan påverka ersättningen.

Den som begär

utbetalning av

inkomstgaranti skall på

heder och samvete intyga

att uppgifter som lämnas

i ett sådant ärende är

riktiga.

-----------------------------------------------------

20 §

-----------------------------------------------------

Arbetsgivare och annan

som har betalat ut

ersättning eller förmån

skall på begäran av

riksdagsförvaltningen

lämna de uppgifter för

namngiven person om

sådana förhållanden som

är av betydelse för

tillämpningen av denna

lag.

-----------------------------------------------------

21 §

-----------------------------------------------------

Om årsavstämningen visar

att inkomstgaranti

betalats ut med för högt

belopp skall

garantitagaren betala

tillbaka

mellanskillnaden.

Detsamma gäller om det

senare framkommer att

inkomstgaranti betalats

ut med för högt belopp.

Garantitagaren skall

betala ränta på det

belopp som krävs

tillbaka.

Om det finns särskilda

skäl får återkravet

efterges helt eller

delvis.

-----------------------------------------------------

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

**FOOTNOTES**

[3]: Senaste lydelse 2000:432.

1.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:304)

om arvode m.m. till Sveriges företrädare i

Europaparlamentet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:304) om

arvode m.m. till Sveriges företrädare i

Europaparlamentet

dels att 9 kap. 17 § samt rubriken närmast före

nämnda paragraf skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya

paragrafer, 9 kap. 18–21 §§, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

Ansökan Handläggning av ärenden

-----------------------------------------------------

9 kap.

17 §[4]

-----------------------------------------------------

Den som vill ha Den som vill ha

inkomstgaranti eller efterlevandeskydd skall

efterlevandeskydd skall ansöka om det hos

ansöka om det hos riksdagsförvaltningen.

riksdagsförvaltningen.

-----------------------------------------------------

Inkomstgaranti kan inte

betalas för längre tid

tillbaka än sex månader

före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid

tillbaka än två år före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

18 §

-----------------------------------------------------

Den som vill att

inkomstgaranti skall

betalas ut skall ansöka

om det hos

riksdagsförvaltningen.

Inkomstgaranti kan inte

betalas för längre tid

tillbaka än sex månader

före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

19 §

-----------------------------------------------------

Riksdagsförvaltningen

får begära att den som

ansökt om utbetalning av

inkomstgaranti skall

lämna de uppgifter som

behövs för tillämpningen

av denna lag. Om

garantitagaren inte

lämnar begärda uppgifter,

får riksdagsförvaltningen

hålla inne utbetalningen

av inkomstgaranti.

Den som har beviljats

utbetalning av

inkomstgaranti skall

självmant lämna uppgift

till

riksdagsförvaltningen om

sådana väsentligt ändrade

inkomstförhållanden som

kan påverka ersättningen.

Den som begär

utbetalning av

inkomstgaranti skall på

heder och samvete intyga

att uppgifter som lämnas

i ett sådant ärende är

riktiga.

-----------------------------------------------------

20 §

-----------------------------------------------------

Arbetsgivare och annan

som har betalat ut

ersättning eller förmån

skall på begäran av

riksdagsförvaltningen

lämna de uppgifter för

namngiven person om

sådana förhållanden som

är av betydelse för

tillämpningen av denna

lag.

-----------------------------------------------------

21 §

-----------------------------------------------------

Om årsavstämningen visar

att inkomstgaranti

betalats ut med för högt

belopp skall

garantitagaren betala

tillbaka

mellanskillnaden. Det-

samma gäller om det

senare framkommer att

inkomstgaranti betalats

ut med för högt belopp.

Garantitagaren skall

betala ränta på det

belopp som krävs

tillbaka.

Om det finns särskilda

skäl får återkravet

efterges helt eller

delvis.

-----------------------------------------------------

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

**FOOTNOTES**

[4]: Senaste lydelse 2001:1001.

1.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:419)

med instruktion för riksdagsförvaltningen

Härigenom föreskrivs att det i lagen (2000:419) med

instruktion för riksdagsförvaltningen skall införas

en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

2 a §

-----------------------------------------------------

Riksdagsförvaltningen

får överlämna en uppgift

att handlägga frågor som

anges i 2 § första

stycket 3 till en annan

myndighet. Vad som sägs

om riksdagsförvaltningen

skall i sådant fall gälla

den myndigheten såvitt

angår vad som föreskrivs

i

1. 1 och 5 §§ lagen

(1989:186) om

överklagande av

administrativa beslut av

riksdagsförvaltningen och

riksdagens myndigheter,

2. 13 kap. 18–21 §§

lagen (1994:1065) om

ekonomiska villkor för

riksdagens ledamöter samt

3. 9 kap. 18–21 §§ lagen

(1996:304) om arvode m.m.

till Sveriges företrädare

i Europaparlamentet.

-----------------------------------------------------

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

Bilaga 2

Till Lagrådet

Kansliutkastets lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100)

Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen

(1980:100)[5]1 skall införas en ny paragraf, 9 kap.

28 §, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

9 kap.

28 §

-----------------------------------------------------

Sekretess gäller hos

myndighet för uppgift om

enskilds personliga eller

ekonomiska förhållanden i

ärende om inkomstgaranti

för den som varit

riksdagsledamot eller

Sveriges före-trädare i

Europaparlamentet, om det

kan antas att den som

uppgiften rör lider skada

eller men om uppgiften

röjs.

Sekretess gäller inte

beslut som fattas i ett

sådant ärende.

För uppgift i allmän

handling gäller

sekretessen i högst tjugo

år.

-----------------------------------------------------

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

**FOOTNOTES**

[5]:1 Lagen har tryckts om 1992:1474.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:186) om

överklagande av administrativa beslut av

riksdagsför-valtningen och riksdagens myndigheter

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:186) om

överklagande av administrativa beslut av

riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter

skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

1 §[6]2

Denna lag gäller överklagande av beslut av

a) riksdagsförvaltningen

b) Riksbanken

c) Riksdagens ombudsmän

d) Riksdagens revisorer.

-----------------------------------------------------

Lagen gäller även

överklagande av beslut

som fattats av en annan

myndighet i

riksdagsförvaltningens

ställe.

-----------------------------------------------------

__________

Denna lag träder i kraft den 1

januari 2003.

**FOOTNOTES**

[6]:2Senaste lydelse 2000:428.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1065) om

ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1065)

om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter

dels att 13 kap. 17 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya

paragrafer, 13 kap. 18–21 §§, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

13 kap.

17 §[7]3

-----------------------------------------------------

Den som vill komma i Den som vill ha

åtnjutande av efterlevandeskydd skall

inkomstgaranti eller ansöka om det hos

efterlevandeskydd skall riksdagsförvaltningen.

göra ansökan hos

riksdagsförvaltningen.

Inkomstgaranti kan inte

betalas för längre tid

tillbaka än sex månader

före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid

tillbaka än två år före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

18 §

-----------------------------------------------------

Den som vill att

inkomstgaranti skall

betalas ut skall ansöka

om det hos

riksdagsförvaltningen.

Inkomstgaranti kan inte

betalas ut för längre tid

tillbaka än sex månader

före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

19 §

-----------------------------------------------------

Riksdagsförvaltningen

får begära att den som

ansökt om utbetalning av

inkomstgaranti skall

lämna de uppgifter som

behövs för tillämpningen

av denna lag. Om

garantitagaren inte

lämnar begärda uppgifter,

får riksdagsförvaltningen

hålla inne utbetalningen

av inkomstgaranti.

Den som har beviljats

utbetalning av

inkomstgaranti skall

självmant lämna uppgift

till

riksdagsförvaltningen om

sådana väsentligt ändrade

inkomstförhållanden som

kan påverka ersättningen.

Den som begär

utbetalning av

inkomstgaranti skall på

heder och samvete intyga

att uppgifter som lämnas

i ett sådant ärende är

riktiga.

-----------------------------------------------------

20 §

-----------------------------------------------------

Arbetsgivare och annan

som har betalat ut

ersättning eller förmån

skall på begäran av

riksdagsförvaltningen

lämna de uppgifter för

namngiven person om

sådana förhållanden som

är av betydelse för

tillämpningen av denna

lag.

Den som underlåter att

fullgöra sin skyldighet

enligt första stycket

döms till penningböter.

-----------------------------------------------------

21 §

-----------------------------------------------------

Om årsavstämningen visar

att inkomstgaranti

betalats ut med för högt

belopp skall

garantitagaren betala

tillbaka

mellanskillnaden.

Detsamma gäller om det

senare framkommer att

inkomstgaranti betalats

ut med för högt belopp.

Det belopp som skall

betalas tillbaka anses i

första hand som ett

förskott som skall minska

kommande utbetalningar av

inkomstgaranti.

Garantitagaren skall

betala ränta på det

belopp som krävs

tillbaka.

Om det finns särskilda

skäl får återkravet

efterges helt eller

delvis.

-----------------------------------------------------

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

**FOOTNOTES**

[7]:3 Senaste lydelse 2000:432.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:304) om

arvode m.m. till Sveriges företrädare i

Europaparlamentet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:304) om

arvode m.m. till Sveriges företrädare i

Europaparlamentet

dels att 9 kap. 17 § samt rubriken närmast före

nämnda paragraf skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya

paragrafer, 9 kap. 18–21 §§, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

Ansökan Handläggning av ärenden

-----------------------------------------------------

9 kap.

17 §[8]4

-----------------------------------------------------

Den som vill ha Den som vill ha

inkomstgaranti eller efterlevandeskydd skall

efterlevandeskydd skall ansöka om det hos

ansöka om det hos riksdagsförvaltningen.

riksdagsförvaltningen.

-----------------------------------------------------

Inkomstgaranti kan inte

betalas för längre tid

tillbaka än sex månader

före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid

tillbaka än två år före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

18 §

-----------------------------------------------------

Den som vill att

inkomstgaranti skall

betalas ut skall ansöka

om det hos

riksdagsförvaltningen.

Inkomstgaranti kan inte

betalas för längre tid

tillbaka än sex månader

före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

19 §

-----------------------------------------------------

Riksdagsförvaltningen

får begära att den som

ansökt om utbetalning av

inkomstgaranti skall

lämna de uppgifter som

behövs för tillämpningen

av denna lag. Om

garantitagaren inte

lämnar begärda uppgifter,

får riksdagsförvaltningen

hålla inne utbetalningen

av inkomstgaranti.

Den som har beviljats

utbetalning av

inkomstgaranti skall

självmant lämna uppgift

till

riksdagsförvaltningen om

sådana väsentligt ändrade

inkomstförhållanden som

kan påverka ersättningen.

Den som begär

utbetalning av

inkomstgaranti skall på

heder och samvete intyga

att uppgifter som lämnas

i ett sådant ärende är

riktiga.

-----------------------------------------------------

20 §

-----------------------------------------------------

Arbetsgivare och annan

som har betalat ut

ersättning eller förmån

skall på begäran av

riksdagsförvaltningen

lämna de uppgifter för

namngiven person om

sådana förhållanden som

är av betydelse för

tillämpningen av denna

lag.

Den som underlåter att

fullgöra sin skyldighet

enligt första stycket

döms till penningböter.

-----------------------------------------------------

21 §

-----------------------------------------------------

Om årsavstämningen visar

att inkomstgaranti

betalats ut med för högt

belopp skall

garantitagaren betala

tillbaka

mellanskillnaden. Det-

samma gäller om det

senare framkommer att

inkomstgaranti betalats

ut med för högt belopp.

Det belopp som skall

betalas tillbaka anses i

första hand som ett

förskott som skall minska

kommande utbetalningar av

inkomstgaranti.

Garantitagaren skall

betala ränta på det

belopp som krävs

tillbaka.

Om det finns särskilda

skäl får återkravet

efterges helt eller

delvis.

-----------------------------------------------------

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

**FOOTNOTES**

[8]:4 Senaste lydelse 2001:1001.

5 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:419) med

instruktion för riksdagsförvaltningen

Härigenom föreskrivs att det i lagen (2000:419) med

instruktion för riksdagsförvaltningen skall införas

en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

2 a §

-----------------------------------------------------

Riksdagsförvaltningen

får överlämna en uppgift

att handlägga frågor som

anges i 2 § första

stycket 3 till en annan

myndighet. Vad som sägs

om riksdagsförvaltningen

skall i sådant fall gälla

den myndigheten såvitt

angår vad som föreskrivs

i

1. 1 och 5 §§ lagen

(1989:186) om

överklagande av

administrativa beslut av

riksdagsförvaltningen och

riksdagens myndigheter.

2. 13 kap. 18–21 §§

lagen (1994:1065) om

ekonomiska villkor för

riksdagens ledamöter samt

3. 9 kap. 18–21 §§ lagen

(1996:304) om arvode m.m.

till Sveriges företrädare

i Europaparlamentet.

-----------------------------------------------------

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

Bilaga 3

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2002-11-26

Närvarande: f.d. justitierådet Hans Danelius,

regeringsrådet Gustaf Sandström, justitierådet Dag

Victor.

Riksdagens konstitutionsutskott har den 19 november

2002 beslutat inhämta Lagrådets yttrande över

lagförslagen i ett utkast som upprättats av

utskottets kansli vid behandlingen av

riksdagsstyrelsens förslag 2001/02:RS3 Nya

administrativa rutiner m.m. för inkomstgarantier.

Kansliutkastet innefattar

1. förslag till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100),

2. förslag till lag om ändring i lagen (1989:186) om

överklagande av administrativa beslut av

riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter,

3. förslag till lag om ändring i lagen (1994:1065)

om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter,

4. förslag till lag om ändring i lagen (1996:304) om

arvode m.m. till Sveriges företrädare i

Europaparlamentet, och

5. förslag till lag om ändring i lagen (2000:419)

med instruktion för riksdagsförvaltningen.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av

kanslichefen Bertil Wennberg och hovrättsassessorn

Sven Johannisson.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Allmänt

En grundläggande tanke i de remitterade förslagen är att

handläggningen av vissa frågor om inkomstgarantier

m.m. avseende tidigare ledamöter i riksdagen eller

företrädare för Sverige i Europaparlamentet skall

överföras från riksdagsförvaltningen till Statens

pensionsverk (SPV). Detta avses kunna ske genom att

riksdagsförvaltningen i den föreslagna nya 2 a § i

lagen med instruktion för riksdagsförvaltningen ges

ett bemyndigande att till en icke namngiven annan

myndighet överföra uppgiften att handlägga berörda

frågor.

Utnyttjas bemyndigandet kommer en del av de

arbetsuppgifter som riksdagsförvaltningen har enligt

sin instruktion att föras över till en annan

myndighet. Av remissen framgår att överföringen

avses ske genom avtal mellan riksdagsförvaltningen

och SPV. Med stöd av avtalet skall SPV sedan fatta

beslut i eget namn.

Enligt Lagrådets uppfattning kan det sättas i

fråga om överföring av arbetsuppgifter på angivet

sätt är förenlig med de principer som ligger till

grund för fördelningen av kompetens mellan

myndigheter. Övervägande skäl talar för att en sådan

ändring i fördelningen av arbetsuppgifter mellan

olika myndigheter som det är fråga om här bör ske

genom generella föreskrifter i lag eller annan

författning och inte genom avtal mellan

myndigheterna själva.

Lagrådet har inte underlag för att mera konkret

ange vilka författningsändringar som lämpligen bör

genomföras för att de berörda uppgifterna skall

läggas på SPV men anser att denna fråga bör

ytterligare övervägas utifrån bl.a. konstitutionella

utgångspunkter.

De lösningar som föreslås i remissen inger inte

endast konstitutionella betänkligheter utan leder

också till att lagregleringen blir otydlig och

missvisande. I de föreslagna nya bestämmelserna i

lagen om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter

och lagen om arvode m.m. till Sveriges företrädare i

Europaparlamentet anges sålunda att vissa

ansökningar skall göras hos riksdagsförvaltningen

och att riksdagsförvaltningen skall införskaffa

vissa uppgifter från garantitagare, arbetsgivare

m.fl., trots att avsikten är att SPV i dessa

hänseenden skall verka i riksdagsförvaltningens

ställe. Sådana otydligheter blir desto mer

besvärande när lagreglerna, såsom i detta fall, har

enskilda sökande som sina adressater. När det

dessutom föreslås att en straffrättslig sanktion

skall införas för arbetsgivare eller annan som inte

fullgör sin skyldighet att lämna uppgifter på

begäran av riksdagsförvaltningen (13 kap. 20 § lagen

om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter och 9

kap. 20 § lagen om arvode m.m. till Sveriges

företrädare i Europaparlamentet) uppkommer särskilda

problem med hänsyn till den straffrättsliga

legalitetsprincipen, om det i själva verket inte är

riksdagsförvaltningen utan SPV som begär dessa

uppgifter. Lagrådet återkommer till denna fråga i

sina kommentarer till 13 kap. 20 § lagen om

ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter.

Om de invändningar av mera principiell art som

Lagrådet här gett uttryck för skulle godtas, kan det

bli fråga om att göra en relativt omfattande

bearbetning av de framlagda förslagen. Trots detta

finner Lagrådet skäl att, för det fall att dessa

förslag i huvudsak skulle bli bestående, i det

följande ange sin syn på de enskilda lagbestämmelser

som ingår i remissen. Därvid har Lagrådet inte

avvikit från den i och för sig otillfredsställande

föreslagna ordningen att riksdagsförvaltningen

omnämns i ett antal paragrafer trots att vad som

avses i själva verket är SPV.

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

9 kap. 28 §

Lagrådet förordar en mindre redaktionell

omredigering enligt följande:

”Sekretess gäller i ärende om inkomstgaranti

avseende den som har varit riksdagsledamot eller

Sveriges företrädare i Europaparlamentet för uppgift

om enskilds personliga eller ekonomiska

förhållanden, om det kan antas att den som uppgiften

rör lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte beslut i ett sådant ärende.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller

sekretessen i högst tjugo år.”

Förslaget till lag om ändring i lagen om

överklagande av administrativa beslut av

riksdagsförvaltningen och riksdagens

myndigheter

1 och 5 §§

I 1 § föreslås ett tillägg av innebörd att lagen

även gäller överklagande av beslut som fattats av en

annan myndighet i riksdagsförvaltningens ställe. Av

5 och 7 §§ i nu förevarande lag framgår att ett

beslut av riksdagsförvaltningen som gäller ekonomisk

förmån åt en ledamot av riksdagen och som utgår med

anledning av uppdraget får överklagas till

Riksdagens besvärsnämnd. Det nu föreslagna tillägget

i 1 § är avsett att medföra att beslut av SPV i

ärenden om inkomstgaranti skall kunna överklagas

till Riksdagens besvärsnämnd (Riksdagsstyrelsens

förslag 2001/02:RS3 s. 28).

Att beslut av den regeringen underställda

myndigheten SPV skall överklagas till Riksdagens

besvärsnämnd framstår i och för sig som en

okonventionell ordning vars lämplighet kan

ifrågasättas från principiell synpunkt. Mot den

föreslagna ordningen kan emellertid även andra

invändningar göras.

De beslut det här är fråga om avser tidigare

riksdagsledamöters eller deras efterlevandes

ekonomiska krav. De är grundade på lag och måste

anses gälla sådana civila rättigheter som avses i

artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga

rättigheterna. Av denna artikel följer att det då

skall finnas en rätt att få anspråken prövade av en

oavhängig och opartisk domstol.

Riksdagens besvärsnämnd består enligt 9 kap. 5 §

riksdagsordningen av ordförande, som skall inneha

eller ha innehaft domarämbete, och av fyra andra

ledamöter, valda inom riksdagen. Av 2 § lagen

(1988:205) om rättsprövning av vissa

förvaltningsbeslut framgår att denna lag inte gäller

beslut av en nämnd vars sammansättning är bestämd i

lag och vars ordförande skall vara eller ha varit

ordinarie domare. En ansökan om rättsprövning är

alltså inte ett tillgängligt rättsmedel med avseende

på beslut av Riksdagens besvärsnämnd och detta

oavsett hur det förhåller sig med de övriga

kriterier som också skall vara uppfyllda för att

rättsprövning skall kunna ske.

Frågan är då om Riksdagens besvärsnämnd själv i

ärenden av detta slag kan anses som en sådan

oavhängig och opartisk domstol som avses i artikel 6

i Europakonventionen.

Det finns i Europadomstolens praxis exempel på att

domstolsliknande nämnder har ansetts uppfylla de

krav som ställs på en oavhängig och opartisk domstol

i artikel 6 i konventionen. En förutsättning har

emellertid varit att nämnden i fråga om

sammansättning och förfarande uppfyller de krav som

ställs på en domstol. Detta innebär bl.a. att

ledamöterna skall vara fristående i förhållande till

parterna och att de inte får ha något eget intresse

i de frågor som är föremål för bedömning. I kravet

på opartiskhet ingår dessutom inte enbart ett krav

på att ledamöterna rent faktiskt skall vara

opartiska (s.k. subjektiv opartiskhet), utan det får

inte heller finnas yttre omständigheter som utgör

ett legitimt skäl att ifrågasätta ledamöternas

opartiskhet (s.k. objektiv opartiskhet).

I fråga om Riksdagens besvärsnämnd saknas

processregler motsvarande dem som gäller för

domstolar. Några garantier för att förfarandet inför

nämnden fullt ut motsvarar kraven i artikel 6 i

konventionen finns därför inte. Därtill kommer att

de fyra ledamöter som jämte ordföranden ingår i

nämnden själva är riksdagsledamöter och att vissa av

de beslut som fattas i fråga om inkomstgaranti och

efterlevandeskydd kan tänkas få betydelse för dessa

ledamöter själva eller deras anhöriga.

Under sådana förhållanden kan det i vart fall

starkt ifrågasättas om Riksdagens besvärsnämnd i

dessa ärenden helt uppfyller kraven i artikel 6 i

Europakonventionen. Enligt Lagrådets mening bör det

därför finnas en rätt till överprövning i domstol av

SPV:s eller besvärsnämndens beslut rörande

inkomstgaranti.

Eftersom Lagrådets prövning är begränsad till de

lagförslag som ingår i remissen avstår Lagrådet från

att uttala sig om i vilken utsträckning de nu

anförda synpunkterna har tillämpning även på andra

beslut än dem som omfattas av denna remiss.

Som en följd av att lagen genom tillägget i 1 §

kommer att reglera även beslut som fattats i

riksdagsförvaltningens ställe föreslår Lagrådet att

orden ”av riksdagsförvaltningen” utgår i 5 §.

Förslaget till lag om ekonomiska villkor för

riksdagens ledamöter

Allmänt

I 13 kap. 17 och 18 §§ görs en distinktion mellan

efterlevandeskydd och inkomstgaranti (jfr dock

kapitlets rubrik ”Inkomstgaranti”, som tycks ha

varit avsedd att innefatta även bestämmelser om

efterlevandeskydd). De följande bestämmelserna i 19

§ om skyldighet att på begäran lämna uppgifter och i

21 § om återbetalningsskyldighet gäller enligt sin

ordalydelse enbart inkomstgaranti. I bestämmelsen i

20 § om arbetsgivares eller annans

uppgiftsskyldighet omnämns varken inkomstgaranti

eller efterlevandeskydd, och hänvisningen till

”denna lag” kan ge intrycket att bestämmelsen har en

ännu vidare syftning. Lagrådet antar emellertid att

även denna paragraf till följd av sin placering

mellan 19 och 21 §§ är avsedd att tillämpas enbart

på inkomstgaranti. Lagrådet finner det svårt att

förstå varför reglerna om uppgiftsskyldighet inte

skall på motsvarande sätt gälla för

efterlevandeskydd men har inte tillräckligt underlag

för att föreslå en utvidgning av regleringen i detta

hänseende.

13 kap. 17 och 18 §§

I nuvarande 17 § finns bestämmelser om ansökningar

om inkomstgaranti och efterlevandeskydd och

rättsverkningar av sådana ansökningar. Enligt

förslaget skall dessa bestämmelser fördelas på två

paragrafer varav den första handlar om

efterlevandeskydd och den andra om inkomstgaranti.

Mellan de två paragraferna föreligger den skillnaden

att en ansökan avseende inkomstgaranti inte skall

avse rätten till en sådan garanti utan utbetalning

av denna, medan den som vill ha efterlevandeskydd

skall ansöka om detta skydd och inte om utbetalning.

Regler om själva rätten till inkomstgaranti och

efterlevandeskydd finns emellertid i andra

bestämmelser i lagen, och det synes därför varken i

det ena eller i det andra fallet finnas behov av en

ansökan annat än i de fall då utbetalning begärs.

Det är självklart att det, när en sådan ansökan

görs, måste prövas både om det föreligger en rätt

till inkomstgaranti eller efterlevandeskydd och

vilket belopp som i så fall skall utbetalas.

Enligt Lagrådets mening borde det därför vara

möjligt att slå samman 17 och 18 §§ till en enda

paragraf av förslagsvis följande lydelse:

”Den som vill att utbetalning avseende

inkomstgaranti eller efterlevande-skydd skall ske

skall ansöka om det hos riksdagsförvaltningen.

Utbetalning avseende inkomstgaranti får inte göras

för längre tid tillbaka än sex månader före

ansökningsmånaden. För efterlevandeskydd får

utbetalning inte göras för längre tid tillbaka än

två år före ansökningsmånaden.”

13 kap. 19 §

I paragrafen föreslås olika bestämmelser om

uppgiftsskyldighet. Bestämmelserna skall ses mot

bakgrund av den ordning för utbetalning och kontroll

av inkomstgaranti som avses bli tillämpad. I korthet

innebär den att utbetalning skall ske på grundval av

uppgifter om vilken inkomst som sökanden förväntar

sig att få. Dessa uppgifter skall sedan årsvis

stämmas av mot de faktiska inkomsterna, vilket kan

leda till rätt att få ytterligare ersättning eller

skyldighet att återbetala visst belopp. För att

systemet skall fungera krävs att sökanden lämnar

dels preliminära uppgifter i sin ansökan, dels

slutliga uppgifter i samband med årsavstämningen. De

närmare skyldigheterna är avsedda att fastställas

genom föreskrifter. Härutöver skall sökanden också

vara skyldig att lämna uppgifter på särskild

begäran.

Avsikten är att den som lämnar felaktiga uppgifter

skall kunna drabbas av ansvar för osann eller

vårdslös försäkran enligt 15 kap. 10 § brottsbalken.

En förutsättning för att detta skall kunna ske är

att det av lag eller författning framgår att

uppgifterna skall lämnas skriftligen och på heder

och samvete. Det bör alltså av lagen framgå att det

finns en uppgiftsskyldighet som är anknuten till

ansökan om utbetalning och till en begäran av

riksdagsförvaltningen samt dessutom till de

föreskrifter som meddelas av riksdagsförvaltningen.

Vad som närmast motsvarar detta är första stycket

första meningen.

Härutöver finns enligt andra stycket i förslaget

en skyldighet att självmant lämna uppgifter vid

väsentligt ändrade inkomstförhållanden.

Underlåtenhet att lämna sådana uppgifter är

emellertid enligt förslaget inte sanktionerad. Vad

som sägs om betydelsen av ränta på s. 30 i

Riksdagsstyrelsens förslag framstår som missvisande

med hänsyn till att ränta synes vara avsedd att utgå

endast efter det att återkrav framställts (jfr s.

23). Detta innebär också att den som underlåter att

fullgöra skyldigheten att lämna uppgift om

väsentligt ändrade inkomstförhållanden inte drabbas

av någon olägenhet till följd härav utan tvärtom

erhåller förmånen av en räntefri kredit fram till

dess att återkrav framställs i samband med den

slutliga avstämningen. För att i någon mån skapa ett

incitament till fullgörande av skyldigheten att

lämna uppgift om väsentligt ändrade förhållanden

synes det böra övervägas att låta skyldigheten att

betala ränta inträda redan vid den tidpunkt då

utbetalningsbeloppen rätteligen borde ha reducerats.

Om den som helt underlåter att fullgöra sin

skyldighet att lämna uppgift om väsentligt ändrade

förhållanden inte drabbas av någon sanktion för

denna underlåtenhet, synes det för övrigt knappast

rimligt att den som uppfyller den osanktionerade

skyldigheten att lämna uppgift om väsentligt ändrade

förhållanden är underkastad straffansvar för de

uppgifter som han eller hon lämnar.

I första stycket andra meningen finns en

bestämmelse om att en utbetalning får hållas inne om

garantitagaren inte lämnar begärda uppgifter. Det

kan diskuteras om samma regel borde gälla även i

fråga om brister i en ansökan eller för uppgifter

som inte uppfyller kraven i en föreskrift. Det får

emellertid antas att sådana brister regelmässigt

leder till en begäran att sökanden skall lämna

behövliga uppgifter, varför regleringen kan

begränsas på föreslaget sätt. Möjligheten att

innehålla utbetalningar är enligt vad som upplysts

avsedd att avse framtida betalningar även i det

fallet att de uppgifter som begärts hänför sig till

tidigare utbetalningar. Detta bör framgå av

lagtexten.

Mot bakgrund av vad som nu anförts och med vissa

redaktionella justeringar i övrigt skulle paragrafen

kunna ges förslagsvis följande lydelse:

”Ansökan om utbetalning av inkomstgaranti skall vara

skriftlig och innehålla de uppgifter som behövs för

att bedöma sökandens rätt till utbetalning. Den som

ansökt om utbetalning skall även i övrigt

skriftligen lämna sådana uppgifter enligt utfärdade

föreskrifter eller när riksdagsförvaltningen begärt

sådana uppgifter. Uppgifterna skall lämnas på heder

och samvete.

Om den som ansökt om utbetalning inte lämnar de

uppgifter som begärts får riksdagsförvaltningen

hålla inne vidare utbetalningar.

Om den som har beviljats utbetalning av

inkomstgaranti får väsentligt ändrade

inkomstförhållanden och dessa kan antas påverka

rätten till utbetalning skall han eller hon utan

särskild begäran lämna uppgift om detta till

riksdagsförvaltningen.”

13 kap. 20 §

I första stycket finns bestämmelser om skyldighet

för den som betalat ut ersättning eller förmån att

lämna uppgifter till riksdagsförvaltningen. Enligt

det föreslagna andra stycket är skyldigheten

sanktionerad med penningböter.

Den som är uppgiftsskyldig enligt första stycket

torde i allmänhet vara en juridisk person. Då

juridiska personer inte kan straffas kommer det att

bli nödvändigt att med stöd av principerna för

företagaransvar identifiera den som inom den

juridiska personen är personligen ansvarig. Med

tanke på att straffet endast är penningböter torde

sanktionen i praktiken ofta inte alls kunna komma

till användning. Dessutom blir regleringen – som

berörts redan inledningsvis – svårförenlig med den

straffrättsliga legalitetsprincipen. I

straffbestämmelsen i andra stycket hänvisas nämligen

till första stycket, där det talas om en begäran av

riksdagsförvaltningen. I praktiken är det emellertid

fråga om en begäran som avses komma från SPV. Det

förslag till ändring i 2 a § i lagen med instruktion

för riksdagsförvaltningen enligt vilket

riksdagsförvaltningen i nu förevarande paragraf

skall kunna avse SPV kan knappast anses motsvara det

straffrättsliga kravet på stöd i klar och tydlig

lag. Om en straffsanktion skall bibehållas, bör det

därför göras klart att det är fråga om en begäran

antingen från riksdagsförvaltningen eller från den

som trätt i riksdagsförvaltningens ställe vid

handläggningen av dessa ärenden.

Förslaget att sanktionera skyldigheten enligt

första stycket har sin bakgrund i synpunkter som JO

framfört under remissbehandlingen. JO pekade i sitt

yttrande, förutom på penningböter som tänkbar

sanktion, även på möjligheten till

vitessanktionering. Om en möjlighet att tillgripa

sanktioner bedöms som behövlig i detta fall finner

Lagrådet för sin del att vite framstår som en

lämpligare sanktion.

13 kap. 21 §

I paragrafen behandlas den situation som inträder

när garantitagaren erhållit ett för högt belopp och

skillnaden skall återkrävas. I första meningen

används ordet "årsavstämningen", vars närmare

innebörd dock inte framgår av lagtexten. Lagrådet

anser därför att denna term bör undvikas i

paragrafen.

I paragrafens andra stycke behandlas skyldigheten

att betala ränta på det belopp som krävs tillbaka. I

bestämmelsen anges emellertid inte vare sig

räntenivån eller den tid för vilken ränta skall

beräknas. Eftersom det här rör sig om en specifik

ekonomisk förpliktelse för enskilda rättssubjekt,

bör åtminstone huvudprinciperna för fastställande av

räntan anges i lagen. I viss mån kan det vara

lämpligt att som förebild använda bestämmelserna i

6-8 §§ förordningen (1993:1138) om hantering av

statliga fordringar. För tydlighetens skull förordar

Lagrådet att bestämmelserna om ränta skiljs ut till

en särskild paragraf.

Lagrådet föreslår att de två paragraferna får

ungefär följande utformning:

"21 §

Om det har betalats ut ett för högt belopp

avseende inkomstgaranti skall garantitagaren betala

tillbaka skillnaden. Ett belopp som skall betalas

tillbaka skall, när det är lämpligt, minska kommande

utbetalningar av inkomstgarantin. Om det finns

särskilda skäl får återkravet efterges helt eller

delvis.

22 §

Om det har betalats ut ett för högt belopp

avseende inkomstgaranti och skillnaden inte har

betalats tillbaka inom en månad efter det att krav

på återbetalning framställts, skall garantitagaren

betala ränta för därpå följande tid intill dess

betalning sker. Räntan skall bestämmas efter den

räntesats som anges i räntelagen (1975:635). Om det

finns särskilda skäl får kravet på ränta efterges

helt eller delvis.

Vad som sägs i första stycket skall också gälla om

garantitagaren försummat att lämna uppgifter som

erfordras för bestämmande av det belopp som skall

betalas tillbaka. I ett sådant fall skall ränta tas

ut från den dag då uppgifterna senast skulle ha

lämnats in."

Förslaget till lag om ändring i lagen om arvode

m.m. till Sveriges företrädare i

Europaparlamentet

9 kap. 17-21 §§

De synpunkter som Lagrådet framfört i anslutning

till 13 kap. 17-21 §§ lagen om ändring i lagen om

ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter har

motsvarande giltighet med avseende på nu förevarande

bestämmelser.

Förslaget till ändring i lagen med instruktion

för riksdagsförvalt-ningen

2 a §

Genom de ändringar i lagen om överklagande av

administrativa beslut av riksdagsförvaltningen och

riksdagens myndigheter som behandlats i det

föregående synes punkt 1 i den nu ifrågavarande

paragrafen kunna utgå. Om det emellertid skulle

anses önskvärt att även i lagen med instruktion för

riksdagsförvaltningen erinra om möjligheterna till

överklagande av beslut som fattats av annan

myndighet i riksdagsförvaltningens ställe, bör detta

ske i ett andra stycke och få formen av en erinran

av t.ex. följande lydelse: ”Om rätten att överklaga

beslut av sådan myndighet som avses i första stycket

finns bestämmelser i 1 och 5 §§ lagen (1989:186) om

överklagande av administrativa beslut av

riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter.”

Bilaga 4

Utskottets lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen

(1980:100)[9]1 skall införas en ny paragraf, 9 kap.

28 §, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

9 kap.

28 §

-----------------------------------------------------

Sekretess gäller i

ärende om inkomstgaranti

avseende den som har

varit riksdagsledamot

eller Sveriges

företrädare i

Europaparlamentet för

uppgift om enskilds

personliga eller

ekonomiska förhållanden,

om det kan antas att den

som uppgiften rör lider

skada eller men om

uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte

beslut i ett sådant

ärende.

I fråga om uppgift i

allmän handling gäller

sekretessen i högst tjugo

år.

-----------------------------------------------------

____________

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2003.

**FOOTNOTES**

[9]:1 Lagen har tryckts om 1992:1474.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1065) om

ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1065)

om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter

dels att 13 kap. 17 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fem nya

paragrafer, 13 kap. 18–22 §§, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

13 kap.

17 §[10]2

-----------------------------------------------------

Den som vill komma i Den som vill ha

åtnjutande av efterlevandeskydd skall

inkomstgaranti eller ansöka om det hos

efterlevandeskydd skall riksdagsförvaltningen.

göra ansökan hos

riksdagsförvaltningen.

Inkomstgaranti kan inte

betalas för längre tid

tillbaka än sex månader

före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid

tillbaka än två år före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

18 §

-----------------------------------------------------

Den som vill att

inkomstgaranti skall

betalas ut skall ansöka

om det hos

riksdagsförvaltningen.

Inkomstgaranti kan inte

betalas ut för längre tid

tillbaka än sex månader

före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

19 §

-----------------------------------------------------

Ansökan om utbetalning

av inkomstgaranti skall

vara skriftlig. Den som

ansökt om utbetalning

skall även i övrigt

enligt utfärdade

föreskrifter eller när

riksdagsförvaltningen

begärt det skriftligen

lämna sådana uppgifter

som behövs för att bedöma

sökandens rätt till

utbetalning. Uppgifterna

skall lämnas på heder och

samvete.

Om den som ansökt om

utbetalning inte lämnar

de uppgifter som begärts

får riksdagsförvaltningen

hålla inne vidare

utbetalningar.

Om den som har beviljats

utbetalning av

inkomstgaranti får

väsentligt ändrade

inkomstförhållanden och

dessa kan antas påverka

rätten till utbetalning

skall han eller hon utan

särskild begäran lämna

uppgift om detta till

riksdagsförvaltningen.

-----------------------------------------------------

20 §

-----------------------------------------------------

Arbetsgivare och annan

som har betalat ut

ersättning eller förmån

skall på begäran av

riksdagsförvaltningen

lämna de uppgifter för

namngiven person om

sådana förhållanden som

är av betydelse för

tillämpningen av denna

lag.

Den som underlåter att

fullgöra sin skyldighet

enligt första stycket får

föreläggas att fullgöra

skyldigheten.

Föreläggandet får förenas

med vite.

-----------------------------------------------------

21 §

-----------------------------------------------------

Om det har betalats ut

ett för högt belopp

avseende inkomstgaranti

skall garantitagaren

betala tillbaka

skillnaden. Ett belopp

som skall betalas

tillbaka skall, när det

är lämpligt, minska

kommande utbetalningar av

inkomstgarantin. Om det

finns särskilda skäl får

återkravet efterges helt

eller delvis.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

22 §

-----------------------------------------------------

Om det har betalats ut

ett för högt belopp

avseende inkomstgaranti

och skillnaden inte har

betalats tillbaka inom en

månad efter det att krav

på återbetalning

framställts, skall

garantitagaren betala

ränta för därpå följande

tid intill dess betalning

sker. Räntan skall

bestämmas efter den

räntesats som anges i

räntelagen (1975:635). Om

det finns särskilda skäl

får kravet på ränta

efterges helt eller

delvis.

Vad som sägs i första

stycket skall också gälla

om garantitagaren

försummat att lämna

uppgifter som erfordras

för bestämmande av det

belopp som skall betalas

tillbaka. I ett sådant

fall skall ränta tas ut

från den dag då

uppgifterna senast skulle

ha lämnats in.

-----------------------------------------------------

__________

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2003.

**FOOTNOTES**

[10]:2 Senaste lydelse 2000:432.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:304) om

arvode m.m. till Sveriges företrädare i

Europaparlamentet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:304) om

arvode m.m. till Sveriges företrädare i

Europaparlamentet

dels att 9 kap. 17 § samt rubriken närmast före

nämnda paragraf skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fem nya

paragrafer, 9 kap. 18–22 §§, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

Ansökan Handläggning av ärenden

-----------------------------------------------------

9 kap.

17 §[11]3

-----------------------------------------------------

Den som vill ha Den som vill ha

inkomstgaranti eller efterlevandeskydd skall

efterlevandeskydd skall ansöka om det hos

ansöka om det hos riksdagsförvaltningen.

riksdagsförvaltningen.

-----------------------------------------------------

Inkomstgaranti kan inte

betalas för längre tid

tillbaka än sex månader

före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid

tillbaka än två år före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

18 §

-----------------------------------------------------

Den som vill att

inkomstgaranti skall

betalas ut skall ansöka

om det hos

riksdagsförvaltningen.

Inkomstgaranti kan inte

betalas för längre tid

tillbaka än sex månader

före ansökningsmånaden.

-----------------------------------------------------

19 §

-----------------------------------------------------

Ansökan om utbetalning

av inkomstgaranti skall

vara skriftlig. Den som

ansökt om utbetalning

skall även i övrigt

enligt utfärdade

föreskrifter eller när

riksdagsförvaltningen

begärt det skriftligen

lämna sådana uppgifter

som behövs för att bedöma

sökandens rätt till

utbetalning. Uppgifterna

skall lämnas på heder och

samvete.

Om den som ansökt om

utbetalning inte lämnar

de uppgifter som begärts

får riksdagsförvaltningen

hålla inne vidare

utbetalningar.

Om den som har beviljats

utbetalning av

inkomstgaranti får

väsentligt ändrade

inkomstförhållanden och

dessa kan antas påverka

rätten till utbetalning

skall han eller hon utan

särskild begäran lämna

uppgift om detta till

riksdagsförvaltningen.

-----------------------------------------------------

20 §

-----------------------------------------------------

Arbetsgivare och annan

som har betalat ut

ersättning eller förmån

skall på begäran av

riksdagsförvaltningen

lämna de uppgifter för

namngiven person om

sådana förhållanden som

är av betydelse för

tillämpningen av denna

lag.

Den som underlåter att

fullgöra sin skyldighet

enligt första stycket får

föreläggas att fullgöra

skyldigheten.

Föreläggandet får förenas

med vite.

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

21 §

-----------------------------------------------------

Om det har betalats ut

ett för högt belopp

avseende inkomstgaranti

skall garantitagaren

betala tillbaka

skillnaden. Ett belopp

som skall betalas

tillbaka skall, när det

är lämpligt, minska

kommande utbetalningar av

inkomstgarantin. Om det

finns särskilda skäl får

återkravet efterges helt

eller delvis.

-----------------------------------------------------

22 §

-----------------------------------------------------

Om det har betalats ut

ett för högt belopp

avseende inkomstgaranti

och skillnaden inte har

betalats tillbaka inom en

månad efter det att krav

på återbetalning

framställts, skall

garantitagaren betala

ränta för därpå följande

tid intill dess betalning

sker. Räntan skall

bestämmas efter den

räntesats som anges i

räntelagen (1975:635). Om

det finns särskilda skäl

får kravet på ränta

efterges helt eller

delvis.

Vad som sägs i första

stycket skall också gälla

om garantitagaren

försummat att lämna

uppgifter som erfordras

för bestämmande av det

belopp som skall betalas

tillbaka. I ett sådant

fall skall ränta tas ut

från den dag då

uppgifterna senast skulle

ha lämnats in.

-----------------------------------------------------

__________

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2003.

**FOOTNOTES**

[11]:3 Senaste lydelse 2000:433.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:419) med

instruktion för riksdagsförvaltningen

Härigenom föreskrivs att det i lagen (2000:419) med

instruktion för riksdagsförvaltningen skall införas

en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

2 a §

-----------------------------------------------------

Riksdagsförvaltningen

får överlämna en uppgift

att handlägga frågor som

anges i 2 § första

stycket 3 till en annan

myndighet. Vad som sägs

om riksdagsförvaltningen

skall i sådant fall gälla

den myndigheten såvitt

angår vad som föreskrivs

i

1. 13 kap. 18–22 §§

lagen (1994:1065) om

ekonomiska villkor för

riksdagens ledamöter samt

2. 9 kap. 18–22 §§ lagen

(1996:304) om arvode m.m.

till Sveriges företrädare

i Europaparlamentet.

-----------------------------------------------------

__________

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2003.

Bilaga 5

Remissinstanser

Riksdagens ombudsmän

Kammarrätten i Sundsvall

Justitiekanslern

Statens pensionsverk

Riksförsäkringsverket

Riksskatteverket

Alecta