Bet. 2002/03:KU17

Konstitutionsutskottets betänkande

2002/03:KU17

Tryck- och yttrandefrihet

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet motioner från den

allmänna motionstiden år 2002 om tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga frågor. Motionerna rör

bl.a. följande ämnen

1. meddelarfrihet,

2. rätt till genmäle,

3. censurfrågor,

4. pornografi,

5. hets mot transpersoner,

6. värnande av tryck- och yttrandefriheterna i

arbetet inom EU.

Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till

betänkandet har fogats åtta reservationer och fem

särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Meddelarfrihet

Riksdagen avslår motion 2002/03:K274 yrkandena

2 och 3.

2. Utredning om yttrandefriheten

Riksdagen avslår motion 2002/03:K241 yrkande

28.

Reservation 1 (c)

3. Rätt till genmäle

Riksdagen avslår motion 2002/03:K373 yrkande 1.

Reservation 2 (kd)

4. Avskaffande av vuxencensuren

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K416 och

2002/03:Kr372 yrkande 12.

Reservation 3 (m, fp)

5. Våld m.m. på Internet

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K422,

2002/03:So360 yrkande 7 och 2002/03:So510 yrkande

2.

6. Anspelningspornografi

Riksdagen avslår motion 2002/03:So510 yrkande

3.

Reservation 4 (mp)

7. Djurpornografi

Riksdagen avslår motion 2002/03:K261.

Reservation 5 (mp)

8. Pornografi

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ub556

yrkande 5, 2002/03:K300 och 2002/03:K343.

9. Internetombudsman

Riksdagen avslår motion 2002/03:K401.

10. Hets mot transpersoner

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K310

yrkande 3, 2002/03:L318 yrkande 6 och

2002/03:L249 yrkande 7.

Reservation 6 (fp, c)

Reservation 7 (mp)

11. Hets mot funktionshindrade

Riksdagen avslår motion 2002/03:K380 yrkandena

1 och 2.

Reservation 8 (mp)

12. Vit makt-musik

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ub494 yrkande

5.

13. Tobaksreklam

Riksdagen avslår motion 2002/03:So276 yrkande

2.

14. Skadeståndsprocesser inom EU

Riksdagen avslår motion 2002/03:K346 yrkandena 1

och 2.

Stockholm den 18 februari 2003

På konstitutionsutskottets vägnar

Gunnar Hökmark

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar

Hökmark (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Pär Axel

Sahlberg (s), Kenth Högström (s), Ingvar Svensson

(kd), Mats Einarsson (v), Mats Berglind (s), Henrik

S Järrel (m), Anders Bengtsson (s), Tobias Krantz

(fp), Kerstin Lundgren (c), Helene Petersson (s),

Nils Fredrik Aurelius (m), Billy Gustafsson (s) och

Gustav Fridolin (mp).

2002/03

KU17

Utskottets överväganden

Yttrandefrihet och meddelarfrihet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2002/03:K274 yrkandena 2 och 3 om

meddelarfrihet för anställda i privat

verksamhet.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2002/03:K241 yrkande 28 om att utreda

möjligheten till större restriktivitet när

det gäller att begränsa yttrandefriheten (2

kap. 13 § regeringsformen).

Motion

I motion 2002/03:K274 av Alice Åström m.fl. (v)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om att

anställda i offentligt finansierad verksamhet som

överförts i privat regi skall jämställas med

offentligt anställda vad beträffar meddelarfrihet

och efterforskningsförbud (yrkande 2) och att

riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till lagstiftning som innebär att anställda inom

privat verksamhet tillförsäkras meddelarfrihet och

att alla arbetsgivare skall omfattas av

efterforskningsförbudet i enlighet med vad i

motionen anförs (yrkande 3). Yttrande- och

meddelarfriheten är två av den svenska demokratins

grundvalar. Dessa friheter ger underlag för

nyhetsförmedling, opinionsbildning och allmän

debatt. Det borde vara en allmän samhällelig strävan

att också privat verksamhet kännetecknas av största

möjliga öppenhet. Meddelarfriheten bör, enligt

motionärerna, utvidgas till att fullt ut gälla även

privatanställda. Anställdas meddelarfrihet - med

rimligt avvägd respekt för det som kan vara

företagshemligheter - skall vara norm och

efterforskningsförbudet gälla även privata

arbetsgivare. Motionärerna föreslår således att det

införs bestämmelser som så långt som möjligt

jämställer privat- och offentliganställda på detta

område. Ett särskilt problem uppstår, enligt

motionärerna, när offentligt finansierad verksamhet

övergår till att drivas i privat regi. Den

grundlagsfästa meddelarfriheten och förbudet mot

efterforskning gäller då inte längre. I stället

inträder en långtgående tystnadsplikt med hänvisning

till regler om skyddande av företagshemligheter.

Frågan har beretts i en statlig utredning men något

förslag till ny lagstiftning har inte presenterats.

Vänsterpartiet anser, enligt motionären, att förslag

till en sådan lagstiftning snarast skall presenteras

och att denna så långt som möjligt skall bygga på

samma principer som reglerna för offentliganställda.

Om så erfordras skall lagen kompletteras med regler

om vad som skall bedömas som skyddsvärda

företagshemligheter.

I motion 2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c)

föreslås att riksdagen begär att regeringen

tillsätter en utredning av 2 kap. 13 §

regeringsformen samt en ny ordning för att skydda

enskildas yttrandefrihet i nya medier (yrkande 28).

En lagstiftning om större individuell yttrandefrihet

bör, enligt motionärerna, i huvudsak ske inom ramen

för en förstärkt yttrandefrihet i regeringsformen.

IT skapar helt nya möjligheter för människor att

kommunicera och göra sin röst hörd, alltmer

oberoende av etablerade medier. Det är en positiv

utveckling och det ligger i yttrandefrihetens anda

att sådana nya möjligheter bör tas till vara. För

att uppnå en mer individualiserad yttrandefrihet bör

2 kap. 13 § RF utredas med inriktning mot större

restriktivitet i möjligheten att inskränka

yttrandefriheten. Detta avser såväl de allmänt

hållna formuleringarna i första stycket som den

generella möjligheten att begränsa yttrandefriheten

så länge begränsningen avser form och inte innehåll,

i tredje stycket. Även en ny ordning där

yttrandefrihetsgrundlagen i tillämpliga delar kan

skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier bör

prövas.

Bakgrund

Varje svensk medborgare är, enligt 2 kap. 1 §

regeringsformen, gentemot det allmänna tillförsäkrad

bl.a. yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift

eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar

samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

Yttrandefriheten kan begränsas i lag. Enligt 2

kap. 12 § regeringsformen får bl.a. yttrandefriheten

begränsas genom lag i den utsträckning som 13-16 §§

medgiver. Sådan begränsning får dock göras endast

för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett

demokratiskt samhälle. Den får aldrig gå utöver vad

som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som

föranlett den. Begränsningen får inte heller sträcka

sig så långt att den utgör ett hot mot den fria

åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens

grundvalar. Vidare får en begränsning aldrig göras

enbart på grund av politisk, religiös, kulturell

eller annan sådan åskådning.

Enligt 2 kap. 13 § regeringsformen får

yttrandefriheten begränsas med hänsyn till rikets

säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och

säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd

eller förebyggandet och beivrandet av brott eller i

övrigt om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid

bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall

särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga

yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga,

vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

Tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen innehåller regler som

syftar till att skydda den som medverkar vid

tillkomsten av en tryckt skrift eller ett radio-

eller TV-program eller en teknisk upptagning av

text, bild eller ljud genom att lämna uppgifter för

offentliggörande. Skyddet åstadkoms genom

bestämmelser om meddelarfrihet och anonymitetsskydd.

Grundläggande bestämmelser om meddelarfrihet finns

i 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen

och i 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Meddelarfriheten innebär att det i viss utsträckning

är möjligt att straffritt lämna normalt

sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt

skrift, radio eller TV eller teknisk upptagning.

Bestämmelser om anonymitetsskydd finns i 3 kap.

tryckfrihetsförordningen. Anonymitetsskyddet består

av flera delar. En är efterforskningsförbudet i 4 §.

Detta innebär att myndigheter och andra allmänna

organ inte får efterforska författaren till en

framställning som har införts eller varit avsedd att

införas i en tryckt skrift, den som har gett ut

eller avsett att ge ut tryckt skrift eller den som

lämnat ett meddelande för publicering. Författaren,

meddelaren eller utgivaren får dock efterforskas då

detta behövs för åtal eller annat ingripande som är

tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen. Vid sådan

efterforskning skall den i 3 § stadgade

tystnadsplikten beaktas. Motsvarande bestämmelser om

anonymitetsskydd finns i 2 kap. 1, 3 och 4 §§

yttrandefrihetsgrundlagen.

Den som uppsåtligen utför otillåtna

efterforskningar döms till böter eller fängelse i

högst ett år, 3 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen

respektive 2 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Meddelarskyddet innebär att de offentliga

funktionärerna, dvs. de som är anställda hos

myndigheterna och andra personer som deltar i en

myndighets verksamhet på grund av uppdrag,

tjänsteplikt eller annan liknande grund, kan

utsättas för sanktioner för att de har lämnat ett

meddelande för publicering bara i de fall och i den

ordning som tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen anvisar. För andra

personkategorier gäller frågan närmast om det är

möjligt att avtalsvägen avstå från rättigheter som

tryckfrihetsförordningen ger och om skadestånd och

andra påföljder kan inträda vid kontraktsbrott genom

uppgiftslämnande för offentliggörande utan att detta

kolliderar med reglerna i tryckfrihetsförordningen

och yttrandefrihetsgrundlagen. Övervägande skäl har

ansetts tala för att avtalade tystnadsplikter

generellt tar över meddelarfriheten (prop.

1986/87:151 s. 117-119).

Frågan om att utvidga meddelarfriheten utanför

myndighetsområdet har flera gånger varit föremål för

utredning och övervägande.

Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70) lämnade

förslag om en utvidgning av meddelarfriheten.

Regeringen (prop. 1986/87:151) valde dock att inte

föra fram förslaget. Utskottet (bet. KU 1987/88:36)

ansåg att det fanns skäl att utvidga

meddelarfriheten till att i princip gälla även

utanför den offentliga sektorn. Enligt utskottet var

dock det material som förelåg i ärendet inte

tillräckligt. Utskottet ansåg att regeringen i

stället borde se till att frågan blev föremål för

utredning.

Meddelarskyddskommittén (SOU 1990:12) föreslog en

grundlagsreglering om rätt för enskilda inom företag

och organisationer att lämna uppgifter, som omfattas

av avtalad tystnadsplikt, för publicering utan att

drabbas av straff eller andra rättsföljder.

Regeringen (prop. 1990/91:64) konstaterade att

förslaget mött starkt motstånd bland

remissinstanserna och fann att det inte var möjligt

att föra fram frågan om en vidgad insyn inom den

privata sektorn till grundlagsstiftning i samband

med 1991 års riksdagsval. Konstitutionsutskottet

(bet. 1990/91:KU21) ansåg att det var angeläget att

öka insynen i det privata näringslivet och i de

stora organisationerna. Vilken väg man

lagstiftningstekniskt skulle gå var enligt utskottet

en komplicerad fråga. Också utskottet kunde

konstatera att det inte hade varit möjligt att föra

fram frågan om ett förstärkt meddelarskydd på den

privata sektorn inför riksdagsvalet år 1991. Liksom

regeringen ansåg utskottet att frågan borde ägnas

fortsatt uppmärksamhet.

Våren 1995 avstyrkte utskottet en motion där det

begärdes att meddelarskyddet skulle utvidgas till

att gälla utanför den offentliga sektorn. Utskottet

uttalade att det var angeläget att öka insynen i det

privata näringslivet och i de stora

organisationerna, men att frågan

lagstiftningstekniskt var mycket svår att lösa med

hänsyn till de olika motstående intressen som gjorde

sig gällande. Enligt utskottet var det möjligt att

resultatet av arbetet i den då nyligen tillsatta

Kommunala förnyelsekommittén (Fi 1995:02) skulle

kunna ge vissa uppslag som förde frågan framåt.

Utredningens arbete borde därför avvaktas (bet.

1994/95:KU14).

Kommunala förnyelsekommittén drog, i sitt

slutbetänkande Förnyelse av kommuner och landsting

(SOU 1996:169), bl.a. följande slutsatser.

Offentlighetsprincipens tillämpning i kommunala

företag är inskränkt i förhållande till vad som

gäller på myndighetsområdet. Reglerna har dock inte

varit i kraft tillräckligt länge för att det skall

gå att dra några generella slutsatser om utfallet.

Utvecklingen bör följas kontinuerligt. Yttrande- och

meddelarfriheten för kommunalt anställda har

påverkats negativt under 1990-talets förnyelsearbete

och neddragningar.

Demokratiutredningen ansåg, i betänkandet En

uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på

2000-talet (SOU 2000:1), det angeläget att utvidga

och förstärka meddelarskyddet så att det gäller även

för privatanställda, eftersom offentlig finansiering

av privat verksamhet blir vanligare - t.ex. inom

sjukvård eller miljöfarlig verksamhet. Utredningen

menade att demokratiska värderingar och etiska

principer är lika viktiga när andra aktörer övertar

offentligfinansierad verksamhet.

Regeringskansliet uppdrog i september 2000 åt en

särskild utredare att biträda Justitiedepartementet

med att utreda frågan om yttrande- och

meddelarfrihet för anställda i verksamheter med

anknytning till det allmänna (Ju 2000:R). Uppdraget

gällde t.o.m. den 1 maj 2001.

Med hänsyn till detta uppdrag samt till att

Demokratiutredningens förslag att utvidga

meddelarskyddet så att det gäller även för

privatanställda remissbehandlades fann inte

utskottet i betänkande 2000/01:KU9 skäl att

föregripa dessa arbeten varför motioner om

offentliganställdas respektive privatanställdas

yttrandefrihet avstyrktes.

Den särskilde utredaren har redovisat sitt uppdrag i

promemorian Yttrandefrihet för privatanställda (Ds

2001:9). I promemorian förordas bl.a. en

lagstiftning som riktar sig till alla privata

arbetsgivare och privatanställda och som garanterar

privatanställda yttrande- och meddelarfrihet i fråga

om åsikter och upplysningar om verksamhet inom eller

med anknytning till det allmänna.

Promemorian fick vid remissbehandlingen under

våren 2001 mycket kritik.

Enligt vad utskottet inhämtat bereds frågan om

yttrande- och meddelarfrihet för privatanställda i

Justitiedepartementet.

I proposition 2001/02:74 Yttrandefrihetsgrundlagen

och Internet föreslog regeringen bl.a. ett utvidgat

grundlagsskydd för ny kommunikation som sker med

hjälp av elektromagnetiska vågor. I fråga om den

fortsatta utvecklingen när det gäller det tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga systemet ansåg regeringen

att det borde övervägas ett inrättande av en stående

beredning med uppgift att följa den mediala och

tekniska utvecklingen samt utreda och lämna förslag

till lösningar av olika problem på yttrandefrihetens

område. Utskottet tillstyrkte regeringens förslag

(bet. 2001/02:KU21, 2002/03:KU8). I betänkandet

(2001/02:KU21) behandlade utskottet också en motion

i vilken yrkades att riksdagen skulle begära att

regeringen tillsatte en utredning av 2 kap. 13 §

regeringsformen med inriktning mot större

restriktivitet i möjligheten att inskränka

yttrandefriheten. Utskottet avstyrkte motionen.

Riksdagen följde utskottet.

Enligt vad utskottet inhämtat från

Justitiedepartementet har någon stående beredning

ännu inte tillsatts men departementet arbetar med

målet att en sådan beredning skall tillsättas inom

kort.

Utskottets ställningstagande

Frågan om yttrande- och meddelarfrihet för

privatanställda bereds i Justitiedepartementet.

Detta arbete bör enligt utskottet inte föregripas.

Motion 2002/03:K274 yrkandena 2 och 3 avstyrks

därför.

Frågan om inrättande av en stående beredning med

uppgift att följa den mediala och tekniska

utvecklingen samt utreda och lämna förslag till

lösningar av olika problem på yttrandefrihetens

område bereds i Justitiedepartementet. Med hänsyn

härtill samt till att utskottet inte är berett att

föreslå att en kommitté skall utreda om 2 kap. 13 §

regeringsformen kan ändras med inriktning mot större

restriktivitet i möjligheten att inskränka

yttrandefriheten avstyrker utskottet motion

2002/03:K241 yrkande 28.

Rätt till genmäle

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2002/03:K373 yrkande 1 om laglig

genmälesrätt.

Motion

I motion 2002/03:K373 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om laglig

genmälesrätt (yrkande 1). Mediesamhället tenderar

att karakteriseras av tillspetsning och

konkretisering, vinkling, personifiering,

intensifiering och polarisering. Denna utveckling

kan i flera avseenden hota enskildas integritet och

värdighet. Det borde vara en självklarhet att

medierna tar ett demokratiskt och etiskt ansvar i

sitt arbete. Ändå bör ett förstärkt skydd övervägas.

Vad som diskuterats på andra håll i Europa är en

laglig genmälesrätt. EG:s TV-direktiv förordar för

övrigt i viss mån en sådan rätt. I den svenska

radio- och TV-lagen återfinns den rätten i 6 kap. 3

§, men den är tämligen tandlös: uppgifter skall

"beriktigas när det är befogat". För övriga medier

finns inte motsvarande regler i lag, men väl i

branschinterna etiska normer. Uttrycket "när det är

befogat" blir en gummiparagraf utan egentlig kärna.

En mer detaljerad och substantiell genmälesrätt bör

övervägas eftersom självsaneringen knappast är

omfattande på området. Ett antal människor får sina

liv "formligen" krossade av dramaturgin i

mediesamhället. Det kan hävdas, vilket

konstitutionsutskottet gjort, att det finns en

grundlagsfäst princip som säger att den som sänder

program självständigt skall avgöra vad som skall

förekomma i programmen. I all stillhet kan det dock

vara befogat att påpeka att Granskningsnämndens

utslag skall publiceras oberoende av denna

rättighet. De kanaler som är föremål för denna

Granskningsnämndens verksamhet har alltså fått sin

grundlagsfästa frihet inskränkt utifrån en sådan

slutsats. I denna fråga måste en avvägning göras mot

den enskildes grundläggande rättigheter och

personliga värdighet i förhållande till program- och

utgivaransvar. En genmälesrätt kan alltså, beroende

på hur den är utformad, möjligen ge upphov till

förändringar av grundlagen på området. Regeringen

bör, enligt motionärerna, i någon form överväga en

sådan laglig genmälesrätt.

Bakgrund

Med tryckfrihet förstås, enligt 1 kap. 1 §

tryckfrihetsförordningen (TF), bl.a. varje svensk

medborgares rätt att, utan några av myndighet eller

annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva

skrifter. I överensstämmelse med bl.a. detta och

till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och

en allsidig upplysning skall det stå varje

medborgare fritt att, med iakttagande av TF:s

bestämmelser till skydd för enskild rätt och allmän

säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och

åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt

meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne

som helst.

Uppgift att vara utgivare för periodisk skrift

skall enligt 5 kap. 3 § TF innefatta befogenhet att

öva inseende över skriftens utgivning och att

bestämma över dess innehåll så att intet däri får

införas mot utgivarens vilja.

Den som sänder radioprogram skall, enligt 3 kap. 4 §

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), självständigt

avgöra vad som skall förekomma i programmen. Vad som

sägs i yttrandefrihetsgrundlagen om radioprogram

gäller enligt 1 kap. 1 § tredje stycket YGL förutom

program i ljudradio också program i television och

innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild

eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska

vågor. Utgivaren skall enligt 4 kap. 3 § YGL ha

befogenhet att utöva tillsyn över framställningens

offentliggörande och att bestämma över dess innehåll

så att ingenting får införas i den mot hans vilja.

Enligt 6 kap. 3 § radio- och TV-lagen (1996:844)

skall uppgifter som förekommit i ett TV-program, som

inte är reklam och som sänts på annat sätt än genom

tråd, beriktigas när det är befogat. Även uppgifter

som förekommit i TV-program som inte är reklam och

som sänts genom tråd bör beriktigas när det är

befogat.

Sändningstillstånd som meddelas av regeringen får,

enligt 3 kap. 1 § radio- och TV-lagen, förenas med

villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas

opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en

vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet

skall råda i ljudradion och televisionen. Ett

sändningstillstånd får enligt 3 kap. 2 § därutöver

förenas med villkor avseende skyldighet bl.a. att ta

hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda

genomslagskraft, sända genmälen, och respektera den

enskildes privatliv samt att till Granskningsnämnden

för radio och TV lämna uppgifter som är nödvändiga

för nämndens bedömning om sända program stämmer

överens med de villkor som har meddelats.

Villkoren för sändningstillstånden för Sveriges

Television AB (SVT), Sveriges Radio AB (SR),

Sveriges Utbildningsradio AB (UR) och TV 4 AB

innebär bl.a. att sändningarna skall vara opartiska

och sakliga och att en vidsträckt yttrande- och

informationsfrihet skall råda. SVT, SR, UR och TV 4

är också skyldiga att bereda den som har ett befogat

anspråk på att bemöta ett påstående tillfälle till

genmäle. Enligt sändningstillstånden måste SVT, SR,

UR, TV 4 och de digitala markbundna TV-kanalerna

vidare ta hänsyn till mediets särskilda

genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och

utformning och tiden för sändning av programmen. De

måste också respektera den enskilde individens

privatliv.

Granskningsnämnden för radio och TV övervakar genom

granskning i efterhand om sända program står i

överensstämmelse med radio- och TV-lagen och de

villkor som kan gälla för sändningarna. Nämnden får,

enligt 10 kap. 8 § radio- och TV-lagen, besluta att

den sändande på lämpligt sätt skall offentliggöra

nämndens beslut, när nämnden funnit att någon har

brutit mot villkor om att sända genmälen eller

bestämmelsen om beriktigande. Beslutet, som får

innefatta ett föreläggande vid vite, får dock inte

innebära att offentliggörande måste ske i den

sändandes program.

Pressens samarbetsnämnd, bestående av

Tidningsutgivarna, Svenska journalistförbundet och

Publicistklubben, har fastställt etiska regler,

publicitetsregler, för press, TV och radio. Av

publicitetsreglernas första punkt framgår att

massmediernas roll i samhället och allmänhetens

förtroende för dessa medier kräver korrekt och

allsidig nyhetsförmedling. Enligt

publicitetsreglernas femte punkt skall felaktig

sakuppgift rättas när det är påkallat. Den som gör

anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är

befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse

och genmäle skall i lämplig form publiceras utan

dröjsmål.

Den som känner sig personligen kränkt eller på annat

sätt orättvist behandlad i en tidningspublicering

kan vända sig till Allmänhetens pressombudsman (PO).

Denne kan försöka bidra till en rättelse eller ett

genmäle. I åtskilliga fall görs en utredning som kan

leda till att PO överlämnar anmälan till Pressens

opinionsnämnd (PON) med förslag till klander. PON

behandlar ärenden som gäller tillämpningen av god

publicistisk sed. Nämnden har att fritt pröva

innebörden av detta begrepp. Om PO avskriver ett

ärende kan anmälaren själv överklaga beslutet till

PON. Företag vars tidning eller Internetpublicering

klandrats bör, enligt PON:s stadgar, utan dröjsmål i

oavkortat skick och på väl synlig plats publicera

opinionsnämndens hela uttalande.

Utskottet behandlade i betänkande 2000/01:KU18 ett

motionsyrkande liknande det nu aktuella. Utskottet

gjorde då bl.a. följande uttalande.

Det finns, enligt utskottet, inte utrymme för att

införa en laglig genmälesrätt. Utskottet vill dock i

sammanhanget framhålla vikten av att framför allt

public service-företagen tillämpar de befintliga

reglerna om beriktigande och genmäle på ett generöst

sätt, särskilt i förhållande till enskilda

individer. Motionen avstyrktes.

Även i betänkande 2001/02:KU21 behandlade utskottet

en motion liknande den nu aktuella. Utskottet

avstyrkte motionen och gjorde följande

ställningstagande.

En ansvarig utgivare för en periodisk skrift skall

enligt tryckfrihetsförordningen bestämma över

skriftens innehåll så att intet däri får införas mot

utgivarens vilja. Det är en grundläggande princip i

yttrandefrihetsgrundlagen att den som sänder program

självständigt skall avgöra vad som skall förekomma i

programmen. Enligt utskottets mening bör detta inte

ändras. Det finns därmed inte utrymme för att införa

en laglig genmälesrätt.

Utskottets ställningstagande

En ansvarig utgivare för en periodisk skrift skall

enligt tryckfrihetsförordningen och under

straffansvar bestämma över skriftens innehåll så att

intet däri får införas mot utgivarens vilja.

Motsvarande bestämmelse finns i

yttrandefrihetsgrundlagen. Detta bör inte ändras.

Det finns därmed inte utrymme för att införa en

laglig genmälesrätt. Pressens samarbetsnämnd har

fastställt etiska regler för press, TV och radio.

Den som känner sig kränkt eller på annat sätt

orättvist behandlad i en tidningspublicering har

möjligheten att vända sig till Allmänhetens

pressombudsman samt till Pressens opinionsnämnd.

Granskningsnämnden för radio och TV övervakar genom

granskning i efterhand om sända program står i

överensstämmelse med radio- och TV-lagen och de

villkor som kan gälla för sändningarna. Med hänsyn

till vad som anförts ovan är utskottet inte berett

att införa en laglig genmälesrätt och avstyrker

motion 2002/03:K373 yrkande 1.

Vissa censurfrågor, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna 2002/03:K416 och 2002/03:Kr372

yrkande 12 om att avskaffa filmcensuren.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna 2002/03:K422, 2002/03:So360

yrkande 7 och 2002/03:So510 yrkande 2 om

bl.a. en åldersgräns för visning av

pornografi på Internet.

Motioner

I motion 2002/03:K416 av Tasso Stafilidis (v)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa

filmcensuren. I dag censureras filmer innan de får

visas på biograferna. Detta är för att skydda

personer från skadlig inverkan av filmerna.

Videofilmer, böcker, TV-program eller teaterpjäser

förhandscensureras dock inte. Det våld och det

lidande vi kan se på TV, inte minst TV-nyheterna, är

minst lika allvarligt och otäckt. De skadeverkningar

som det som censureras bort skulle kunna orsaka är

till allra största delen desamma som visningen av

materialet medför via video eller TV-utsändningar.

Om det finns material som är för skadligt för 15-

åringar att se kan man införa en 18-årsgräns i

stället för att förbjuda alla att se materialet. Det

är motionärens mening att filmcensuren helt bör

avskaffas.

I motion 2002/03:Kr372 av Lennart Kollmats m.fl.

(fp) föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

en ny åldersgräns på 18 år i samband med att

vuxencensuren bör avskaffas (yrkande 12).

Förhandsgranskningen av vuxenfilmer skall, enligt

motionärerna, avskaffas. Enda skälet till statlig

granskning av film skall vara att sätta

åldersgränser för den granskade filmens publik. Det

skulle innebära att biofilm som inte har granskats

ej heller får visas för barn och ungdom. Ytterligare

en åldersgräns på 18 år bör, enligt motionären,

införas.

I motion 2002/03:K422 av Jörgen Johansson (c)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om behovet av

en översyn av det utbud som tillhandahålls via bl.a.

Internet och att utvärdera lämpliga åtgärder för att

skapa positiva motbilder till negativ

attitydpåverkan. Utbudet på Internet är okänt för

flertalet i den äldre och medelålders generationen.

För några år sedan blev många riksdagsledamöter

chockade när de fick insikt om porrutbudet på våra

TV-kanaler. Det som då visades framstår i dag som

tämligen blygsamt i förhållande till dagens

Internetutbud, ett utbud som barn ofta tillgodogör

sig utan en vuxen motbild. Följden blir ofta att

respekten för medmänniskor undermineras då de unga

försöker leva upp till en overklig värld som är

skapad via nätet. Det behövs lämpliga modeller vad

gäller föräldrautbildning och upplysningsverksamhet,

och samtidigt behöver det skapas en samhällsinsikt

om vad som håller på att ske. Regeringen bör därför

låta göra en översyn av det utbud som tillhandahålls

via bl.a. Internet och samtidigt utvärdera lämpliga

åtgärder för att skapa positiva motbilder till

negativ attitydpåverkan, t.ex. i skolan eller i

samband med föräldrautbildning.

I motion 2002/03:So360 av Annelie Enochson (kd)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om att införa

en 18-årsgräns på Internet för visning av porr

(yrkande 7). Det är samhällets skyldighet att skydda

barn och ungdomar från påtvingad sexualisering och

att sätta gränser för barns och ungdomars, likaväl

som för vuxnas, sexuella handlingar gentemot

minderåriga. Att minska utbudet i medier av

sexualiserade bilder är ett sätt. Att införa en 18-

årsgräns på Internet för visning av porr är en sådan

begränsning för barnens bästa som snarast bör

införas.

I motion 2002/03:So510 av Viviann Gerdin och

Birgitta Sellén (c) föreslås att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att utreda konsekvenserna av det

sexualiserade våldet i syfte att sätta gränser för

vad som skall få visas i medierna (yrkande 2). Det

sexualiserade våldet i samhället har ökat och blivit

allt grövre och gränserna har suddats ut för det

tillåtna. I spåren följer en ökad människohandel

världen över, och i några EU-länder ser vi hur

prostitutionen legaliseras. För att möta orsakerna

till våld och exploatering av kvinnor och barn

behöver vi inrikta oss på att förändra normer och

värderingar. Det handlar om vilka attityder som

finns i samhället, att vuxna tar ansvar och

mobiliserar sina krafter för att ge en motbild till

den sex- och våldskultur de formligen översköljs av.

Det behövs förändringar i lagstiftningen som sätter

gränser för vad som skall tillåtas att visas på TV,

film/video och över Internet. Detta arbete kan,

enligt motionärerna, startas nationellt men behöver

också ske internationellt. Första steget kan ske

genom att vi i Sverige inte tillåter att

sexualiserat och övrigt grovt våld får visas genom

våra mediekanaler.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är

varje svensk medborgare gentemot det allmänna

tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och

vissa liknande överföringar samt filmer, videogram,

ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar

offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och

i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

YGL är, enligt 1 kap. 6 §, tillämplig på

sändningar av radioprogram som är riktade till

allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska

hjälpmedel. Med sådana sändningar av radioprogram

avses även tillhandahållande av direktsända och

inspelade program ur en databas.

Av 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att

det inte får förekomma att något som är avsett att

framföras i ett radioprogram eller en teknisk

upptagning först måste granskas av en myndighet

eller något annat allmänt organ. Det får dock genom

lag meddelas föreskrifter om granskning och

godkännande av rörliga bilder i filmer, videogram

eller andra tekniska upptagningar som skall visas

offentligt. Sådana föreskrifter finns i lagen

(1990:886) om granskning och kontroll av filmer och

videogram (granskningslagen). Av 1 § i den lagen

framgår att en framställning i en film eller ett

videogram skall vara granskad och godkänd av Statens

biografbyrå, innan den får visas vid allmän

sammankomst eller offentlig tillställning. Från

granskningsplikt undantas enligt 2 § 2 filmer och

videogram som utgör reklam för vara eller tjänst.

Enligt 5 § får framställningen i en film eller ett

videogram inte godkännas för visning för barn under

sju år, under elva år eller under femton år, om den

kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen psykisk

skada. Statens biografbyrå utövar tillsyn över

efterlevnaden av lagen. Byrån skall därvid verka för

att överträdelser av bestämmelserna beivras.

Utan hinder av yttrandefrihetsgrundlagen gäller,

enligt 3 kap. 11 § yttrandefrihetsgrundlagen, det

som föreskrivs i lag för det fall att någon i

förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar

ut filmer, videogram eller andra tekniska

upptagningar med rörliga bilder med ingående

skildringar av verklighetstrogen karaktär som

återger våld eller hot om våld mot människor eller

djur. Enligt 16 kap. 10 c § brottsbalken döms den

som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i

yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte

till den som är under femton år lämnar ut en film,

ett videogram eller en annan teknisk upptagning med

rörliga bilder som innefattar ingående skildringar

av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller

hot om våld mot människor eller djur för otillåten

utlämning av teknisk upptagning till böter eller

fängelse i högst sex månader. Bestämmelsen gäller

inte filmer eller videogram som Statens biografbyrå

godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn

under femton år.

Utredningar m.m.

Rådet mot skadliga våldsskildringar (U 1990:3),

Våldsskildringsrådet, inrättades år 1990 som ett

organ med uppgift att samordna verksamhet mot

skadliga våldsskildringar i rörliga bilder.

Enligt direktiven (dir. 1990:40) är en

grundläggande uppgift för rådet att vara ett

samarbetsorgan för Skolöverstyrelsen,

Socialstyrelsen, Statens biografbyrå,

Brottsförebyggande rådet, Statens ungdomsråd,

Arkivet för ljud och bild och Barnmiljörådet.

Tyngdpunkten i rådets samordnande uppgifter skall

ligga på information och utbildning.

Våldsskildringsrådet överlämnade i maj 1993

betänkandet En gräns för filmcensuren (SOU 1993:39).

Rådet föreslog att vuxencensuren skulle tas bort.

Rådet förordade också att åldersgränserna för

filmvisning på biografer skulle finnas kvar

oförändrade och att ytterligare en gräns vid 18 år

införs. Betänkandet har remissbehandlats, men

regeringen har inte lämnat några förslag med

anledning av detta.

Nordiska Dokumentationscentralen för

Masskommunikationsforskning (Nordicom) finns i

Göteborg och har funnits i drygt 25 år. Nordicoms

uppgift är att sprida kunskap om medie- och

kommunikationsförsörjningen i de nordiska länderna.

Genom olika nationella och nordiska kanaler

förmedlar Nordicom kunskap om forskningen och dess

resultat till forskare, studenter, beslutsfattare,

mediepraktiker, journalister, informatörer, lärare

och den intresserade allmänheten.

Nordicom fick år 1997 i uppdrag av Unesco att

bilda ett informationscentrum, International

Clearinghouse on Children and Violence on the

Screen, för att sprida information i hela världen om

forskning kring barn, ungdomar och medievåld. En

bakomliggande tanke är att förståelsen av frågor som

rör barn och medievåld måste breddas och fördjupas

via en effektiv kunskapsspridning. En övergripande

utgångspunkt för Nordicoms arbete är konventionen om

barnets rättigheter. Det är ur denna synvinkel

begreppet våld betraktas. Verksamhetsområdet

innefattar kunskap om våldshandlingar i TV-fiktions-

program och långfilmer på bio, nyhets- och

faktaprogram, video- och dataspel, bilder och texter

tillgängliga på Internet.

Europeiska unionens råd har antagit rådets

rekommendation 98/560/EG av den 24 september 1998 om

utvecklingen av konkurrenskraften hos den europeiska

industrin för audiovisuella tjänster och

informationstjänster genom främjande av nationella

system för att uppnå en jämförbar och effektiv

skyddsnivå för minderåriga och för den mänskliga

värdigheten. Rekommendationen vänder sig till

medlemsstaterna, berörda branscher och kommissionen.

Den omfattar alla audiovisuella tjänster och

informationstjänster som görs tillgängliga för

allmänheten, oavsett spridningssätt. Som exempel

nämns radio- och TV-sändningar, privata

direktanslutna tjänster eller tjänster på Internet.

Medlemsstaterna rekommenderas att, som ett

komplement till lagstiftningen, främja inrättandet

på frivillig grund av nationella system för skydd av

minderåriga och den mänskliga värdigheten inom de

olika mediebranscherna. Vidare rekommenderas

medlemsstaterna att samarbeta på gemenskapsnivå för

att utveckla metoder för en jämförbar utvärdering.

Kommissionen ansvarar för att utveckla dessa metoder

tillsammans med berörda nationella myndigheter.

Med anledning av Europeiska unionens råds

rekommendation har Våldsskildringsrådet i

tilläggsdirektiv den 22 december 1998 (dir.

1998:110) fått i uppdrag att informera berörda

branscher om innehållet i rekommendationen, följa

branschernas självreglerande arbete med de frågor

som rekommendationen omfattar, fungera som

samtalspartner i frågor som rör skydd av barn och

den mänskliga värdigheten om branscherna så önskar

och fortlöpande rapportera till Kulturdepartementet

och Näringsdepartementet om hur branschernas

självregleringsarbete fortskrider. Arbetet med

uppdraget skall enligt direktivet fortsätta så länge

rekommendationen gäller eller regeringen fattar

annat beslut. Våldsskildringsrådet lämnade senast i

januari 2002 en rapport om självregleringen i

Sverige till de berörda departementen.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med riksdagens behandling av

proposition 1989/90:70 om våldsskildringar i

rörliga bilder m.m., i vilken lagen om granskning

och kontroll av film och videogram föreslogs,

yttrade konstitutionsutskottet bl.a. följande

till kulturutskottet (1989/90:KU7y) när det

gällde frågan om förhandsgranskning av film och

videogram för privat bruk.

Mot obligatorisk förhandsgranskning kan anföras

viktiga principiella invändningar. Den utgör en

form av censur och innebär därför ett allvarligt

ingrepp i yttrandefriheten. Den enda form av

censur som förekommer i vårt land är den sedan

länge förekommande förhandsgranskningen av filmer

och videogram som skall visas offentligt. När det

gäller förhandsgranskning av filmer och videogram

som är avsedda för privat bruk gör sig emellertid

enligt utskottet de principiella invändningarna

mot censur gällande i avsevärt högre grad. Sedan

länge har det inte förekommit någon censur av

yttranden som är avsedda att spridas till

medborgarna i deras hem. Att införa obligatorisk

förhandsgranskning av videogram och filmer som är

avsedda för privat bruk skulle därför innebära

ett betydande avsteg från de principer som gäller

på det yttrandefrihetsrättsliga området. För en

sådan censur krävs således mycket starka skäl.

Som framgår av det föregående är det inte

förenligt med regeringsformen att införa

förhandsgranskning för att komma till rätta med

problemet med våldsskildringarna, om det finns

någon annan lika effektiv och mindre ingripande

metod. Utskottet anser att det åtgärdsprogram som

läggs fram i propositionen - särskilt när det

gäller förslagen om straffbestämmelserna och om

bättre kontroll och tillsyn - har goda

förutsättningar att få större effekt än

obligatorisk förhandsgranskning. I likhet med

regeringen finner utskottet därför att det inte

bör införas en lagstiftning om obligatorisk

förhandsgranskning av videogram som sprids till

den enskilde konsumenten genom uthyrning eller

försäljning.

När det gällde frågan om avskaffande av

vuxencensuren uttalade utskottet följande.

Enligt utskottets mening framstår det som helt

klart att det bör förekomma förhandsgranskning av

filmer och videogram som skall visas offentligt

för barn. En förhandsgranskning av filmer avsedda

att visas offentligt för barn inger inte heller

några större yttrandefrihetsrättsliga

betänkligheter. En mycket mera komplicerad fråga

är om förhandsgranskningen också skall gälla för

vuxna. Här gör sig givetvis de

yttrandefrihetsrättsliga aspekterna gällande med

betydande styrka. Det kan dock knappast hävdas

att en lagstiftning som går ut på att förhindra

offentlig visning av mycket extrema

våldsskildringar av spekulativ karaktär eller av

barnpornografi utgör en fara för

yttrandefriheten.

Utskottet behandlade vid riksmötet 1994/95 bl.a. en

motion vari yrkades att förhandsgranskningen av

biograffilm för vuxna skulle avskaffas och att i

stället en ny åldersgräns på 18 år borde införas för

offentlig visning av filmer och videogram samt en

motion vari förordades en tvingande 18-årsgräns både

för filmer som skall visas på biografer och för

distribution via videogram. Utskottet uttalade bl.a.

följande.

Våldsbrottsligheten är ett allvarligt

samhällsproblem. På senare tid har förekommit

flera fall av oprovocerat våld där unga människor

är inblandade. Händelserna har gett upphov till

oro på många håll. I motionerna finns också

uttryck för sådan oro. En rad åtgärder har

vidtagits för att begränsa skadeverkningarna av

våldsskildringarna i medierna. De flesta

videogram som distribueras är numera också

föremål för frivillig förhandsgranskning.

Utskottet har dock tidigare uttalat sig mot

obligatorisk förhandsgranskning.

Vid riksmötet 1998/99 behandlade utskottet

motionsyrkanden som på olika sätt rörde

våldsskildringar. Utskottet, som avstyrkte samtliga

motioner, uttalade bl.a. att "medievåldet skall

angripas främst genom information och frivilliga

åtgärder, inte i första hand genom

förbudslagstiftning och censuråtgärder, såsom

obligatorisk förhandsgranskning av videogram".

Vidare uttalade utskottet att frågan om avskaffande

av den s.k. vuxencensuren inte var helt

oproblematisk och att den granskning av filmer och

videogram som förekom kan ha en viss återhållande

effekt på våldsskildringar. Utskottet var därför

inte berett att föreslå någon ändring (bet.

1998/99:KU22).

Under hösten 2000 behandlade utskottet ett antal

motionsyrkanden om bl.a. avskaffande av

vuxencensuren, införande av en ny åldersgräns på 18

år och obligatorisk videogramgranskning. Utskottet,

som avstyrkte samtliga motioner, vidhöll sin

tidigare uppfattning. Utskottet har därefter inte

ändrat sina bedömningar (bet. 2000/01:KU9 och

2001/02:KU31).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning att

frågan om avskaffande av den s.k. vuxencensuren inte

är helt oproblematisk och att den granskning av

filmer och videogram som förekommer kan ha en viss

återhållande effekt på våldsskildringar. Utskottet

är därför inte berett att föreslå någon ändring och

avstyrker därför motionerna 2002/03:K416 och

2002/03:Kr372 yrkande 12.

I motion 2002/03:So360 yrkande 7 tas frågan upp om

samhällets skyldighet bl.a. att skydda barn och

ungdomar från påtvingad sexualisering samt att

minska utbudet i medier av sexualiserade bilder.

Även i motionerna 2002/03:K422 och 2002/03:So510

yrkande 2 tas liknande frågor upp. Utskottet anser,

liksom tidigare, att det är viktigt att samhället på

olika sätt söker motverka pornografi, men inte i

första hand genom lagstiftning. Även

opinionsbildningens betydelse för att på sikt skapa

värdefulla attitydförändringar bör betonas. Det är

inte enbart TV, radio och tidningar utan även

politiska partier, föreningar, offentliga personer

och privatpersoner som har en viktig roll när det

gäller att motverka pornografi i alla dess former.

Våldsskildringsrådet inrättades år 1990 som ett

organ med uppgift att samordna verksamhet mot

skadliga våldsskildringar i rörliga bilder.

Våldsskildringsrådet ansvarar bl.a. för att följa

branschernas självreglerande arbete och fungera som

samtalspartner i frågor som rör skydd av barn och

medier. Utskottet avstyrker motionerna 2002/03:K422,

2002/03:So360 yrkande 7 och 2002/03:So510 yrkande 2.

Pornografi

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2002/03:So510 yrkande 3 om

anspelningspornografi.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2002/03:K261 om djurpornografi.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2002/03:Ub556 yrkande 5 om att det är

upp till varje vuxen person att få tillägna

sig pornografiska alster.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna 2002/03:K300 och 2002/03:K343 om

pornografi.

Motioner

I motion 2002/03:So510 av Viviann Gerdin och

Birgitta Sellén (c) föreslås att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att all barnpornografi snarast

förbjuds (yrkande 3). Gränserna för de sexualiserade

övergreppen har suddats ut successivt, och även

barnen drabbas. Tillvänjningen av våldsinslagen sker

dagligen i medierna. Vuxna kvinnor kläs ut till barn

med nappar och blöja för att väcka lust till barn. I

förlängningen drabbar det alla, även barnen, genom

den exploatering av barnpornografin som i dag är en

storindustri. Världen behöver vuxna som tar ansvar,

som inser riskerna som barnen utsätts för när de

exploateras som sexobjekt. Vi måste ställa oss på

barnens sida genom att all pornografi med anspelning

på barn snarast förbjuds.

I motion 2002/03:K261 av Gustav Fridolin och Ulf

Holm (mp) föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

förbud mot tidelag och framställning, förmedling och

innehav av djurpornografiskt material. Djur utsätts,

enligt motionärerna, för sexuella övergrepp i dag.

Rapporter om detta kommer till

djurskyddsorganisationerna i allt större omfattning.

På Internet sprids i dag bilder där djur utnyttjas

sexuellt och där det hävdas att bilderna är tagna i

Sverige. Enligt vår mening är dessa signaler

tillräckliga för att ett förbud ska vara motiverat.

Tidigare i 1944 års djurskyddslag fanns en paragraf

med ett rakt förbud. Djurskyddslagen från 1988

saknar sådan. Enligt vår mening bör ett förbud mot

tidelag införas. Paragrafen bör även vara

straffsanktionerad. Motionärerna anser också att

åtgärder bör vidtas då det gäller djurpornografiskt

material, särskilt bildmaterial. Justitiekanslern

har i ett PM för ett antal år sedan själv dragit en

parallell mellan barnpornografi och djurpornografi.

Justitiekanslern pekar på att det i båda fallen

handlar om individer som knappast kan anses ha givit

sitt samtycke. I vissa sammanhang har det gjorts

gällande att ett förbud mot framställning,

förmedling och innehav av djurpornografiskt material

skulle vara ett alltför stort ingrepp i

yttrandefriheten. Motionärerna har svårt att se det

påstådda. Under alla omständigheter bör frågan

hanteras mer seriöst än att möjligheterna till ett

stärkt skydd för djuren inom det här området bara

viftas bort. Möjligheterna till ett stärkt skydd bör

bli föremål för en ordentlig genomlysning. Det

känns, enligt motionärerna, som ett självklart krav

att vårt samhälle inte skall tillåta att djur

utnyttjas sexuellt eller att dessa övergrepp skall

få förevigas på bild och film.

I motion 2002/03:Ub556 av Tasso Stafilidis (v)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om att det är

upp till varje vuxen individ att få tillägna sig

sexuellt upphetsande alster och att det inte är

samhällets uppgift att lägga någon värdering i det,

under förutsättning att ingen skadas eller kränks

(yrkande 5). Jämställdhet vad gäller sexuell

utövning mellan parter skall vara jämlik, oavsett

vilket kön man är skapad med eller har tillägnat

sig. Alla är vi olika när det gäller hur vi bäst

blir sexuellt stimulerade. Därför måste det vara upp

till varje vuxen människa att tillägna sig sexuellt

upphetsande alster och det är inte samhällets

uppgift att lägga någon värdering i det, under

förutsättning att ingen skadas eller kränks.

I motion 2002/03:K300 av Carina Hägg (s) föreslås

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av en

undersökning om pornografins utbredning i Sverige.

Sverige är i dag ett mycket öppet land, och det är

för det mesta positivt. Men det innebär att vi får

allt svårare att kontrollera exempelvis TV-kanaler,

videoutbud och Internet. Genom dessa kanaler

strömmar pornografiskt material till vårt land, utan

att vi har möjlighet eller insikt i vilka vägar det

tar. Det finns ingen möjlighet att stoppa olämpligt

material genom Internet eller utländska TV-kanaler.

Detta innebär att pornografin kan breda ut sig i

Sverige, utan att vi själva vill det. För ungdomar

och barn innebär det att de formar sin bild av

kärlek med ledning av det som de kommer i kontakt

med. För att vi skall ha någon möjlighet att påverka

måste vi, enligt motionären, veta på vilka vägar och

i vilken omfattning som pornografin nu kommer till

vårt land. Vi behöver också undersöka hur

marknadsföringen av exempelvis porrfilmer sker,

liksom hur pornografins utbredning påverkar vårt

samhälle.

I motion 2002/03:K343 av Veronica Palm (s)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om pornografi

som hinder för verklig jämställdhet. Så länge det

finns pornografi kan vi aldrig uppnå verklig

jämställdhet. Pornografi är, vid sidan av

sexualiserat våld, det yttersta och mest makabra

beviset på att vi lever i ett patriarkat - ett

system som värderar män högre än kvinnor. Pornografi

fungerar också som ideologiskt bränsle och bidrar

till att vidmakthålla systemet. I all pornografi ges

budskapet att kvinnor är objekt, tillgängliga för

mäns behov. Pornografi är dokumentation av mäns

övergrepp på kvinnor och barn. Budskapet är att

kvinnor njuter av sexuellt våld. Att försvara

pornografi är att försvara sexuellt utnyttjande i

yttrandefrihetens och tryckfrihetens namn. I kampen

för ett jämställt samhälle och uppluckring av

traditionella könsroller är det logiskt att också

motverka all form av pornografi.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

Enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken döms den som

1. skildrar barn i pornografisk bild,

2.

3. sprider överlåter, upplåter, förevisar eller på

annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig

för någon annan,

4.

5. förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn,

6.

7. förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av

sådana bilder av barn eller vidtar någon annan

liknande åtgärd som syftar till att främja handel

med sådana bilder, eller

8.

9. innehar en sådan bild av ett barn

10.

för barnpornografibrott till fängelse i högst två år

eller, om brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader. Med barn avses en

person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad

eller som, när det framgår av bilden och

omständigheterna kring den, är under 18 år.

Varken tryckfrihetsförordningen eller

yttrandefrihetsgrundlagen är tillämpliga på

skildring av barn i pornografisk bild (1 kap. 10 §

respektive 1 kap. 13 §).

Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång

med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller

som sprider en sådan skildring kan, om inte

gärningen med hänsyn till omständigheterna är

försvarlig, dömas för olaga våldsskildring enligt 16

kap. 10 b § brottsbalken (BrB).

Enligt 2 kap. 14 § ordningslagen (1993:1617) får

offentlig tillställning som utgör pornografisk

föreställning inte anordnas. Straffet för

överträdelse av förbudet är enligt 2 kap. 29 § 5

samma lag böter eller fängelse i högst sex månader.

Med offentlig tillställning förstås, enligt 2 kap. 3

§ ordningslagen, bl.a. tävlingar och uppvisningar,

danstillställningar, marknader och mässor.

Tidigare riksdagsbehandlingar

Utskottet behandlade vid riksmötet 1993/94 motioner

om en allmän översyn av den lagstiftning som berör

pornografin och dess tillämpning samt om en översyn

av definitionen av pornografi. Enligt utskottet

fanns det anledning att avvakta ytterligare

erfarenheter av tillämpningen av straffbestämmelsen

om olaga våldsskildring och av den nya

yttrandefrihetsgrundlagen innan ställning togs till

behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Utskottet avstyrkte motionerna (bet. 1993/94:KU1).

Vid riksmötena 1994/95 och 1996/97 avstyrkte

utskottet motioner om förbud mot

anspelningspornografi med hänvisning till pågående

utredningsarbete i Barnpornografiutredningen (bet.

1994/95:KU14 och 1996/97:KU15).

Under riksmötet 1997/98 behandlade utskottet

motioner med yrkanden bl.a. om en översyn av

lagstiftningen om kvinnoförnedrande pornografi, om

att begränsa tillgängligheten av pornografi, om en

åldersgräns för köp av pornografiska skrifter samt

om förbud mot rullande reklam för pornografi.

Utskottet (bet. 1997/98:KU19) gjorde följande

bedömning.

Enligt den lagstiftning vi har i dag kan den som

t.ex. i stillbild eller i en rörlig bild skildrar

sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden

eller bilderna sprids eller som sprider en sådan

skildring dömas för olaga våldsskildring till

böter eller fängelse i högst två år. Begås

gärningen genom tryckt skrift eller t.ex. i en

film skall de anses som tryckfrihets- respektive

yttrandefrihetsbrott. Utskottet är inte berett

att föreslå ytterligare lagstiftningsåtgärder med

anledning av motionerna varför dessa avstyrks.

Barnpornografiutredningen (SOU 1997:29) gjorde

bedömningen att ett barn som ser en film där vuxna

personer framställs som barn rimligen inte kan antas

identifiera sig med dessa personer. Barn i allmänhet

borde enligt utredningen därför inte kunna anses

kränkta av denna typ av pornografi på samma sätt som

av barnpornografi. Vidare menade utredningen att det

inte torde vara möjligt att avgränsa en

kriminalisering av befattning med dessa alster till

befattning med sådana som uppmuntrar till tankar på

sexuellt umgänge med unga personer. Därmed ansåg

utredningen att det inte var möjligt att generellt

straffbelägga denna typ av pornografi av annat skäl

än att den kan såra den allmänna

anständighetskänslan, vilket utredningen menade inte

räckte som en grund för kriminalisering.

Utredningens slutsats blev följaktligen att

straffrättsliga åtgärder mot denna kategori av

pornografiska bilder inte borde genomföras.

Regeringen gjorde ingen annan bedömning än den som

utredningen hade gjort (prop. 1997/98:43).

Vid riksmötet 1998/99 avstyrkte utskottet motioner

om en översyn av lagstiftningen om pornografi, om

åtgärder mot pornografi i dagligvaruhandeln, om

införande av en 18-årsgräns för köp av pornografiska

tidskrifter och videofilmer samt vid uthyrning av

pornografiska videofilmer och om att förbjuda

pornografisk reklam på liknande sätt som tobaks- och

alkoholreklam. Utskottet ansåg det viktigt att

samhället på olika sätt söker motverka pornografi,

men inte i första hand genom lagstiftning. Även

opinionsbildningens betydelse för att på sikt skapa

värdefulla attitydförändringar betonades. Utskottet

uttalade att det inte enbart är TV, radio och

tidningar utan även politiska partier, föreningar,

offentliga personer och privatpersoner som har en

viktig roll när det gäller att motverka pornografi i

alla dess former (bet. 1998/99:KU22). Utskottet

gjorde i betänkandena 2000/01:KU9 och 2001/02:

KU21 samma bedömning.

Utskottet gjorde i betänkande 2000/01:KU9

följande bedömning med anledning av några

motioner i vilka föreslogs att

anspelningspornografi skulle förbjudas.

När det gäller frågan om anspelningspornografi

har såväl Barnpornografiutredningen som

regeringen gjort bedömningen att en

kriminalisering inte bör ske. Utskottet finner

inte skäl att göra någon annan bedömning.

Motionerna avstyrks.

Med anledning av ett motionsyrkande enligt vilket

begärdes ett tillkännagivande till regeringen om att

det är upp till varje vuxen individ att få tillägna

sig sexuellt upphetsande alster och att det inte är

samhällets uppgift att lägga någon värdering i det,

under förutsättning att ingen skadas eller kränks,

ville utskottet i samma betänkande peka på att

befattning med pornografi som sådan inte är

kriminaliserad i Sverige. Däremot är skildringar av

barn i pornografisk bild kriminaliserat som

barnpornografibrott (16 kap. 10 § BrB). Detta gäller

även innehav av sådan bild. Utskottet fann inte skäl

att föreslå någon åtgärd med anledning av motionen,

varför den avstyrktes.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har tidigare gjort bedömningen att en

kriminalisering av s.k. anspelningspornografi inte

bör ske. Utskottet gör i dag ingen annan bedömning

och avstyrker därför motion 2002/03:So510 yrkande 3.

Utskottet är inte berett att föreslå ytterligare

inskränkningar i tryckfriheten eller

yttrandefriheten och avstyrker av denna anledning

motion 2002/03:

K261.

Med anledning av ett motionsyrkande tidigare år i

vilket begärdes ett tillkännagivande till regeringen

om att det är upp till varje vuxen individ att få

tillägna sig sexuellt upphetsande alster och att det

inte är samhällets uppgift att lägga någon värdering

i det, under förutsättning att ingen skadas eller

kränks, ville utskottet peka på att befattning med

pornografi som sådan inte är kriminaliserad i

Sverige. Däremot är skildringar av barn i

pornografisk bild kriminaliserat som

barnpornografibrott (16 kap. 10 § BrB). Detta gäller

även innehav av sådan bild. Utskottet fann inte skäl

att föreslå någon åtgärd med anledning av motionen,

varför den avstyrktes. Utskottet, som vidhåller sitt

tidigare ställningstagande, avstyrker motion

2002/03:Ub556 yrkande 5.

I motionerna 2002/03:K300 och 2002/03:K343

framförs yrkanden som gäller pornografi. Utskottet

har tidigare med anledning av motioner som tagit upp

frågor kring pornografi ansett det viktigt att

samhället på olika sätt söker motverka pornografi,

men inte i första hand genom lagstiftning. Även

opinionsbildningens betydelse för att på sikt skapa

värdefulla attitydförändringar betonades. Utskottet

uttalade att det inte enbart är TV, radio och

tidningar utan även politiska partier, föreningar,

offentliga personer och privatpersoner som har en

viktig roll när det gäller att motverka pornografi i

alla dess former. Utskottet vidhåller denna

uppfattning och är inte berett att tillstyrka

motionerna 2002/03:K300 eller 2002/03:K343.

Internetombudsman

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2002/03:K401 om inrättande av en

Internetombudsman.

Motion

I motion 2002/03:K401 av Peter Pedersen (v) föreslås

att riksdagen begär att regeringen överväger ett

inrättande av en Internetombudsman i syfte att

skydda barns integritet, intressen och hälsa från

skadlig inverkan och utnyttjande via Internet.

Tyvärr är pornografin mycket frekvent på olika

hemsidor i cybervärlden, där även barnpornografi

läggs ut. Pornografi är inte förbjudet, men dess

innehåll och budskap lämpar sig definitivt inte för

barn. I detta sammanhang utgår motionären från att

barn är barn och att de måste ha rätt till sin

barndom, rätt att känna trygghet, värme och omtanke,

rätt att få leka, utbildas och varsamt utvecklas

till vuxna individer. Riksdagen bör ge regeringen i

uppdrag att överväga inrättandet av en

Internetombudsman som ges starka befogenheter att

verka och ingripa för att skydda främst barns

integritet, intressen och hälsa från skadlig

inverkan och utnyttjande via Internet. Porrfilm kan

ses nattligen i någon satellit-TV-kanal, och här bör

föräldrar kunna märka om deras barn sitter uppe och

tittar på TV sena nätter eller om videon ständigt

går på inspelning vid dessa sena tider. På Internet

är allt detta oerhört mer lättillgängligt, och många

barn överträffar dessutom sina föräldrar i

datakunskaper och i Internetanvändning. I hemmet kan

den som vill med hjälp av en dator söka information,

t.ex. pornografi, dygnet runt. Det är därför viktigt

att vuxna, t.ex. föräldrar och lärare, får kunskaper

som gör att de kan motverka att barn ostört kan söka

efter för dem olämpligt innehåll på nätet. Även i

detta avseende kan en Internetombudsman vara till

stor nytta.

Bakgrund

I maj 1998 trädde en lag i kraft om ansvar för

elektroniska anslagstavlor (SFS 1998:112), dvs.

tjänster för elektronisk förmedling av meddelanden.

Enligt lagen har den som tillhandahåller en

elektronisk anslagstavla på t.ex. Internet ett visst

ansvar för innehållet, bl.a. genom skyldigheten att

ta bort vissa meddelanden som uppenbart avses i

brottsbalkens bestämmelser om t.ex.

barnpornografibrott och olaga våldsskildring.

I proposition 1999/2000:86 Ett informationssamhälle

för alla bedömde regeringen att samhällets intresse

av att skydda barn från skadligt innehåll i nya

informationsbärande medier, bl.a. Internet, måste

tryggas. Regeringen anförde att den utöver

nationella åtgärder aktivt skulle delta i det

internationella arbetet för att skapa ett gott skydd

för barn i en globaliserad medievärld.

I skälen för sin bedömning konstaterade regeringen

att Sverige deltar i internationellt samarbete på

området, bl.a. inom EU. Regeringen erinrade om

ministerrådets under 1998 antagna rekommendation om

skydd av minderåriga och den mänskliga värdigheten i

audiovisuella tjänster och informationstjänster

respektive rådets handlingsplan för att främja en

säkrare användning av Internet. Vidare anförde

regeringen att Våldsskildringsrådet ansvarar för att

informera branscherna om rekommendationens innehåll,

följa branschernas självreglerande arbete och

fungera som deras stöd och samtalspartner i frågor

som rör skydd av barn och medier. Regeringen

påpekade att även handlingsplanen syftade till att

främja branschens självreglering. Därutöver anförde

regeringen att rekommendationen och handlingsplanen

under 1999 följdes upp av två separata

rådsslutsatser av EU:s ministerråd om

självregleringens roll inom nya medietjänster och

behovet av att skydda barn från skadligt innehåll

vid framväxten av digital distributionsteknik. Att

självreglering förespråkas som komplement till

regelverket i dessa och andra internationella

dokument hade enligt regeringen delvis att göra med

den snabba tekniska utvecklingen. Nationell

lagstiftning är inte heller tillräcklig när det

gäller ett globalt medium som Internet. Därutöver

framhöll regeringen att informationsinsatser och

medvetandegörande insatser också är mycket viktiga.

Härvid nämnde regeringen bl.a. det arbete som

bedrivs inom Våldsskildringsrådet samt the Unesco

International Clearinghouse on Children and Violence

on the Screen, vars verksamhet är placerad vid

Göteborgs universitet med finansiering av den

svenska regeringen.

Internetombudsmannen är en ideell förening, som

bildades år 1999, med syfte att organisera

Internetanvändare samt ordna kunskapsgenererande

verksamhet med relevans för Internetanvändning åt

allmänheten. Internetombudsmannen har i dag sitt

säte vid högskolan i Borlänge och drivs av studenter

och lärare. Internetombudsmannens ambition är att

hjälpa Internetanvändarna genom att svara på frågor

inom teknisk nätsäkerhet vilket bl.a. innebär

frågeställningar vad gäller brandväggar, virus,

hacking och annan teknisk problematik.

Internetombudsmannen för debatt inom

säkerhetsområdet samt försöker påverka

beslutsfattare och utvecklare för att skapa en säker

miljö på Internet. Föreningen kan nås via hemsidan

(www.internetombudsmannen.se).

I regeringens skrivelse 1999/2000:137 Barn - här och

nu, Redogörelse för barnpolitiken i Sverige med

utgångspunkt i FN:s konvention om barnets

rättigheter redovisade regeringen barnfrågorna under

Sveriges ordförandeskap i ministerrådet inom EU

våren 2001. I detta sammanhang redogjorde regeringen

för sitt beslut att under det svenska

ordförandeskapet arrangera ett expertseminarium med

namnet Barn och unga i det nya medielandskapet (s.

136 f.). Regeringen anförde att seminariet låg i

linje med det redan pågående arbetet inom EU med att

skapa en acceptabel skyddsnivå för barn i ett

medielandskap kännetecknat av globalisering, snabb

teknikutveckling och framväxt av nya system för

mediedistribution. Härvid framhöll regeringen att

globaliseringen och teknikutvecklingen visade på

behovet av att, vid sidan av nationell lagstiftning,

förstärka insatserna för att skapa dialog med

branscherna, etablera internationella nätverk samt

förebygga skadeverkningar genom kunskapsinsamling

och informationsspridning. Regeringen påpekade

vidare att medvetenheten och enigheten inom EU är

stor om att det nya medielandskapet kräver nya

metoder för att skydda barn.

Expertseminariet om det nya medielandskapet och

dess konsekvenser för barn och unga hölls i februari

2001. Vid seminariet behandlades bl.a. frågan om

skydd av minderåriga från skadligt innehåll på

Internet och i dator- och TV-spel.

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande

2000/01:KU9 motioner där frågor om begränsningar av

vissa hemsidor på offentliga datorer respektive av

utbudet på Internet berördes. Motionerna tog bl.a.

sikte på skyddet för barn och unga vid deras

användning av Internet. I sin bedömning hänvisade

utskottet till regeringens skrivelse 1999/2000:137

Barn - här och nu, Redogörelse för barnpolitiken i

Sverige med utgångspunkt i FN:s konvention om

barnets rättigheter. Utskottet konstaterade att det

redan pågick ett omfattande arbete som syftade till

att skydda barn från skadligt och olämpligt

medieinnehåll och avstyrkte motionerna.

Utskottet behandlade i betänkande 2000/01:KU19 ett

motionsyrkande om en Internetombudsman. Utskottet

framhöll att ett omfattande arbete pågick såväl

nationellt som internationellt. Vid sidan av

lagstiftningsåtgärder pågick ett arbete för att

främja självreglerande insatser samt genom att

sprida information och att göra föräldrar och andra

medvetna om de risker som är förknippade med

användningen av nya informationsbärande medier. En

viktig del i arbetet med att skydda barnen i det nya

medielandskapet var givetvis att göra kompetens och

kunskap på området lätt tillgängliga för föräldrar

och andra vuxna som ansvarar för barnens skydd.

Utskottet utgick från att regeringen noggrant följer

upp och tar till vara de insatser som hittills

gjorts i detta syfte. Förutom insatser för att samla

och förmedla kompetens har även Barnombudsmannen

till uppgift att bevaka barnens skydd också på detta

område. Någon åtgärd med anledning av vad som

anfördes i motionen var därför inte nödvändig.

Motionen avstyrktes.

Hösten 2002 inleddes ett EU-projekt om barns och

ungdomars säkerhet på Internet. I projektet deltar

bl.a. det svenska Våldsskildringsrådet. Projektet

går under namnet SAFT (Safety and Awareness for

Tweens). Fem länder medverkar i projektet. Projektet

är ett informations- och utbildningsprojekt för en

säkrare användning av Internet bland barn och

ungdomar. Det finansieras med EU-medel och kommer

att pågå i 18 månader. Målgrupperna för projektet är

föräldrar, barn och unga, lärare och massmedier.

Projektets syfte är att öka medvetenheten om både

farorna och fördelarna med Internet när det gäller

barn och ungdomar. Projektgruppen vill sprida

kunskap till barn och ungdomar om hur de kan undvika

risker när de använder Internet och vidare lära

föräldrar hur de kan skydda barnen mot olämpligt

material på Internet. Det är tänkt att ske genom

kampanjer riktade till barn och föräldrar samt genom

framtagande av utbildningspaket för skolan och

lärarna med information om säker Internetanvändning

för unga. I projektet deltar också

Internetindustrin, bl.a. genom att föra ut

information till Internetanvändarna om säker

Internetanvändning för barn och ungdomar. Projektet

kommer att inledas med att samtliga deltagarländer

på nationell nivå genomför en studie av

användarvanor, riskbeteenden och upplevelser av

innehåll på Internet.

Parallellt med att opinionsundersökningen

genomförs i de medverkande länderna sker nästa steg

som är att bygga upp ett nationellt nätverk i

respektive land. Det skall omfatta

Internetindustrin, myndigheter och ideella

organisationer som är berörda och engagerade i

frågan. Därefter skall det inom ramen för projektet

anordnas en intern workshop av Internetindustrin

samt ett dialogseminarium mellan industrin och

övriga målgrupper. Utifrån detta skall en s.k. Safe

Use Guide, om hur unga kan använda Internet på ett

säkert sätt, tas fram och distribueras till

Internetanvändarna. Projektet innebär också att ett

utbildningspaket om säker Internetanvändning tas

fram. Utbildningspaketet, som skall innehålla råd

och praktiska övningar kring Internetanvändning,

skall kunna användas av lärare och elever i skolan

och barn och föräldrar i hemmen. Vidare skall ett

omfattande informationsarbete gentemot medierna

inledas för att sprida kunskap om projektet och om

hur barn och ungdomar säkrare kan använda Internet.

Allmänhet, politiker m.fl. är målgrupperna för

informationen som kommer att spridas av

Våldsskildringsrådet.

Utskottets ställningstagande

Med hänsyn till bl.a. Våldsskildringsrådets arbete

och till det pågående SAFT-projektet anser inte

utskottet att någon åtgärd med anledning av vad som

anförs i motion 2002/03:K401 är nödvändig. Motionen

avstyrks därför.

Hets mot folkgrupp

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna 2002/03:K310 yrkande 3,

2002/03:L318 yrkande 6 och 2002/03:L249

yrkande 7 om hets mot transpersoner.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2002/03:K380 yrkandena 1 och 2 om hets

mot funktionshindrade.

Motioner

I motion 2002/03:K310 av Gabriel Romanus m.fl. (fp,

s, v, c, mp) föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

att transpersoner, dvs. könsidentitet, skall

omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelser i

7 kap. 4 § 11 om hets mot folkgrupp (yrkande 3). I 7

kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen konstateras att

hets mot folkgrupp i tryckt skrift är straffbart.

Motionärerna vill att riksdagen fullföljer den

påbörjade förändringen av denna bestämmelse så att

hets mot folkgrupp på grund av sexuell läggning

inkluderas. Reformen bör dock kompletteras med ett

motsvarande förbud mot hets mot grupp med anspelning

på könsidentitet. Motionärerna anser att riksdagen

bör ge regeringen i uppdrag att återkomma med

förslag som innebär en ändring av 7 kap. 4 § 11

tryckfrihetsförordningen.

I motion 2002/03:L318 av Gustav Fridolin m.fl.

(mp) föreslås att riksdagen begär att regeringen

lägger fram förslag till sådan lagändring att även

transpersoner omfattas av lagen om hets mot

folkgrupp (yrkande 6). Trots att kunskap om att hets

och hot mot homo- och bisexuella och transpersoner

oftast kan vara svåra att skilja på sinsemellan, är

könsidentitet/köns-identitetsuttryck inte

inkluderade i lagstiftningen om hets mot folkgrupp.

Risken blir att de personer som i dag hetsar mot

homo- och bisexuella och transpersoner väljer att

ändra sin terminologi och på så sätt kunna komma

undan lagstiftningen. Att få slippa hets som

transperson måste vara lika självklart som att

slippa det som homo- och bisexuell. Miljöpartiet

anser att även transpersoner skall omfattas av lagen

om hets mot folkgrupp.

I motion 2002/03:L249 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens

bestämmelser om hets mot folkgrupp (yrkande 7).

Folkpartiet liberalerna har under ett antal år

arbetat för att bestämmelsen om hets mot folkgrupp

utvidgas till att omfatta hets mot homosexuella,

bisexuella och transpersoner. Det är bekymmersamt

att den lagtekniska utformningen av beslutet om

grundlagsändring innebär att transpersoner utestängs

från skydd mot hets. Frågan om hets mot grupp med

anspelning på könsidentitet bör inkluderas i

bestämmelsen om hets mot folkgrupp bör, enligt

motionärerna, dock utredas vidare.

I motion 2002/03:K380 av Gustav Fridolin (mp)

föreslås att riksdagen begär att regeringen dels

lämnar förslag på lagstiftning i enlighet med vad i

motionen anförs om att förbjuda hets mot personer

med funktionshinder (yrkande 1), dels tillsätter en

utredning om hetsen, hoten och våldet mot människor

med funktionshinder i enlighet med vad som i

motionen anförs (yrkande 2). Uppmaningar till våld

eller hot om våld mot personer med funktionshinder

borde, enligt motionären, vara förbjudet enligt

samma principer som det är förbjudet att hetsa mot

andra folkgrupper. Förutom hotet från den svenska

högerextremismen och högerextrema grupper så

existerar det generella attityder som direkt kränker

och diskriminerar personer med funktionshinder.

Förekomsten av detta beror på att vår nation och

världen i stort bygger på funktionsförtryckande

normer och värderingar. Handikappism, dvs. fördomar

mot personer med funktionshinder, är i dagens

samhälle tyvärr norm mer än ett undantag. Detta

vill, enligt motionären, miljöpartisterna ändra på.

De vill på allvar konfrontera de

funktionsförtryckande normerna och värderingarna som

ger möjligheten till handikappismen att frodas. Ett

steg i rätt riktning för att motverka de generella

samhälleliga attityder som direkt kränker och

diskriminerar personer med funktionshinder är som

sagt en skärpning i grundlagen så att denna

innefattar förbud mot hets av personer med

funktionshinder. Det kan invändas att grundlagens

hetslagstiftning inte bör bli mer omfattande, men

miljöpartisterna ser det som mycket viktigt att alla

de grupper som behöver skydd också får det. Personer

med funktionshinder är en sådan grupp. På samma sätt

är det viktigt att faktiskt utreda hetsen, hoten och

våldet mot personer med funktionshinder. Det finns

ett stort behov av en genomgripande utredning med

möjlighet att genomlysa hela problemfältet och på

allvar se vilka vidare lösningar som finns för att

komma till rätta med hoten och våldet mot personer

med funktionshinder.

Bakgrund

Den 1 januari 2003 trädde en ändring i 16 kap. 8 §

brottsbalken i kraft som innebär att den som i

uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar

eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller

annan sådan grupp av personer, med anspelning på

ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,

trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets

mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om

brottet är ringa, till böter. Enligt en ändring i 7

kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen, som också

trädde i kraft den 1 januari 2003, anses gärningen

som tryckfrihetsbrott om den begås i tryckt skrift.

I proposition 2001/02:59 Hets mot folkgrupp, som

föregick ändringarna i tryckfrihetsförordningen

och i brottsbalken, behandlade regeringen frågan

om skyddet skulle begränsas till att avse endast

homosexuell läggning. Regeringen anförde bl.a.

följande.

Med "transpersoner" brukar i regel avses

transvestiter, transsexuella och andra personer

som har en könsidentitet eller ett

könsrollsöverskridande beteende, som tidvis eller

alltid skiljer sig från samhällets gängse normer

för hur en man respektive en kvinna förväntas

vara. I betänkandet 2000/01:SfU11 behandlade

socialförsäkringsutskottet en motion med yrkande

att även bisexuella och transpersoner borde

omfattas av den nationella handlingsplanen mot

rasism, främlingsfientlighet, homofobi och

diskriminering i regeringens skrivelse

2000/01:59. Utskottet konstaterade att

bisexualitet är en sexuell läggning, varför

bisexuella således omfattas av handlingsplanen i

fråga om diskriminering på grund av sexuell lägg-

ning. Angående transpersoner ville utskottet

skilja på transsexualism och transvestism.

Transsexualism, menade utskottet, har inget med

personens sexuella läggning att göra utan berör

könsidentiteten. Utskottet framhöll att

diskriminering på grund av transsexualism är att

betrakta som könsdiskriminering. Transvestism

däremot, menade utskottet, är ett sexuellt

beteende.

Regeringen ifrågasätter inte att enskilda

transpersoner ofta drabbas av hot, våld och andra

kränkningar. Detta är naturligtvis oacceptabelt.

Bestämmelsen om hets mot folkgrupp tar dock inte

sikte på dessa sorters övergrepp mot enskilda.

Sådana gärningar är kriminaliserade enligt andra

bestämmelser. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp

tar i stället sikte på hets mot kollektivt

bestämda grupper. Regeringen vill framhålla att

de personer som ingår i beteckningen

transpersoner naturligtvis inte är mindre

skyddsvärda än andra. Men även om det skulle

förekomma hetspropaganda mot transpersoner som

grupp saknas det i vart fall belägg för att detta

skulle ha skett på ett sådant sätt att det nu

skulle kunna motivera någon ytterligare

begränsning av yttrandefriheten. Denna grupp bör

därför inte föras in i bestämmelsen om hets mot

folkgrupp.

Även om det är just de homosexuellas utsatta

situation som motiverar att tillämpningsområdet

för bestämmelsen om hets mot folkgrupp utvidgas,

anser regeringen att den lagtekniska utformningen

av denna utvidgning bör ske på ett sätt som

stämmer överens med utformningen av bestämmelsen

i övrigt. Regeringen ansluter sig här till att

brottsbeskrivningen generellt bör avse straffbara

anspelningar på sexuell läggning. Lagrådet har

inte ifrågasatt det sålunda föreslagna

tillämpningsområdet utan tvärtom funnit att

argumentet får godtas.

Lagrådet anför dock att uttrycket sexuell

läggning kan uppfattas på olika sätt och att det

torde föreligga en betydande risk för att det

kommer att missuppfattas av många. Med hänsyn

till det intresse av en klar och tydlig

lagstiftning som gör sig särskilt gällande vid

strafflagstiftning förordar Lagrådet att

uttrycket, i tryckfrihetsförordningens och

brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp,

skall ersättas med "homosexuell, bisexuell eller

heterosexuell läggning".

Regeringen delar Lagrådets uppfattning i fråga

om intresset av en klar och tydlig

strafflagstiftning och har också förståelse för

Lagrådets förslag. Framför allt är det av

rättssäkerhetsskäl viktigt att inte riskera att

åstadkomma oförutsebara konsekvenser för

enskilda.

I fråga om uttrycket sexuell läggning har

riksdagen gett regeringen i uppdrag att utreda en

enhetlig term i svensk lag för vad som i dag be-

tecknas som sexuell läggning (bet. 1997/98:JuU20,

rskr. 1997/98:276). Regeringen uppdrog därefter

till 1999 års diskrimineringsutredning att se

över användningen av uttrycket sexuell läggning i

syfte att åstadkomma en konsekvent användning av

uttrycket i lagstiftningen (dir. 1999:49).

Utredningen har - i betänkandet Ett effektivt

diskrimineringsförbud, Om olaga diskriminering

och begreppen ras och sexuell läggning (SOU

2001:39) - uttalat att begreppet sexuell

läggning, när det förekommer i lagtext, bör avse

homo-, bi- och heterosexuell läggning.

Enligt regeringens mening är det ett angeläget

intresse att utvecklingen mot att etablera

uttrycket sexuell läggning som en vedertagen

lagteknisk term för homo-, bi- och

heterosexualitet kan fortsätta, så att uttrycket,

nu och framöver, kan användas med denna innebörd

på ett enhetligt och konsekvent sätt i

lagstiftningen. En sådan fortsatt konsekvent

användning av uttrycket i lagstiftningen är också

ägnad att undanröja de farhågor för

missuppfattningar som Lagrådet har uttryckt.

Regeringen gör bedömningen att det inte heller

med en användning av det mer sammanfattande

uttrycket sexuell läggning skulle kunna uppkomma

sådan oklarhet som kan leda till rättsförluster

för enskilda. Regeringen föreslår att

bestämmelserna utformas så att de träffar hot och

missaktning med anspelning på sexuell läggning.

Uttrycket sexuell läggning i bestämmelserna om

hets mot folkgrupp skall alltså, liksom i övrig

lagstiftning, omfatta homo-, bi- och heterosex-

uell läggning, men inte sådana sexuella

intressen, variationer, inriktningar eller

beteenden, som kan finnas hos såväl hetero- och

homo- som bisexuella personer. Begreppet sexuell

läggning omfattar således inte transsexualism

eller transvestism. Det omfattar inte heller

böjelser såsom exempelvis pedofili.

Utskottet tillstyrkte i betänkandena 2001/02:KU23

och 2002/03:KU7 regeringens förslag till

ändringar samt anförde följande med anledning av

ett antal motioner som gällde transpersoner.

Regeringen framhåller i propositionen att de

personer som ingår i beteckningen transpersoner

inte är mindre skyddsvärda än andra. Även om det

skulle förekomma hetspropaganda mot transpersoner

som grupp saknas det, enligt regeringen, i vart

fall belägg för att detta skulle ha skett på ett

sådant sätt att det nu skulle kunna motivera

någon ytterligare begränsning av

yttrandefriheten. Denna grupp bör därför inte

föras in i bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

Utskottet delar denna uppfattning och avstyrker

därför motionerna.

Regeringen beslutade den 31 januari 2002 att

tillkalla en parlamentarisk kommitté (dir.

2002:11) med uppdrag att bl.a. överväga en

gemensam lagstiftning mot diskriminering som

omfattar alla eller flertalet

diskrimineringsgrunder och samhällsområden,

överväga om skydd mot missgynnande av personer

med funktionshinder på grund av bristande

tillgänglighet bör införas på andra

samhällsområden än i arbetslivet och högskolan

och överväga om ett skydd mot diskriminering av

alla s.k. transpersoner bör införas. Kommittén

skall redovisa uppdraget senast den 1 december

2004. Det står kommittén fritt att ta upp sådana

andra frågor inom ramen för uppdraget som

aktualiseras under utredningsarbetet. När det

gäller diskriminering av s.k. transpersoner anges

följande i direktiven.

Lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet

på grund av sexuell läggning har till ändamål att

motverka diskriminering i arbetslivet på grund av

sexuell läggning. Med sexuell läggning avses

homosexuell, bisexuell och heterosexuell

läggning. Termen sexuell läggning förekommer även

i direktivet om likabehandling i arbetslivet och

får anses ha samma innebörd där. Enligt denna

definition omfattas inte s.k. transpersoner. Med

transpersoner brukar man avse transvestiter,

transsexuella och andra personer som har en

könsidentitet eller ett beteende som tidvis eller

alltid skiljer sig från vad som utifrån

stereotypa men utbredda föreställningar kan

förväntas beroende på deras biologiska kön.

Transsexualism har både inom EG-rätten och i

svensk rätt ansetts vara en fråga om

könstillhörighet och inte om sexuell läggning.

Transsexuella personer har därmed redan i dag ett

skydd mot diskriminering i arbetslivet genom

jämställdhetslagen och lagen om likabehandling av

studenter i högskolan. Detta skydd omfattar

emellertid inte några andra transpersoner.

Varje individ skall ha rätt till respekt och

likabehandling. Under senare år har det i olika

sammanhang, bl.a. i flera riksdagsmotioner,

framförts önskemål om införande av ett särskilt

skydd mot diskriminering av transpersoner. Det

finns enligt regeringens mening anledning att nu

närmare undersöka om det finns behov av att

införa ett särskilt skydd mot diskriminering av

transpersoner och hur ett sådant skydd i så fall

skall utformas.

Uppdraget

Kommittén skall kartlägga och analysera behovet

av och formerna för en reglering av ett förbud

mot diskriminering av alla transpersoner.

Kommittén skall belysa fördelar och problem med

att införa en sådan reglering. Kommittén skall ta

ställning till vilken personkrets som skall

omfattas av ett eventuellt förbud. Kommittén

skall vidare ta ställning till hur ett sådant

förbud lämpligen kan avgränsas och sanktioneras

samt hur det skall förhålla sig till förbudet mot

könsdiskriminering. Kommittén skall också

överväga om någon myndighet skall ha till uppgift

att särskilt ta till vara transpersoners

rättigheter. Kommittén skall också överväga om en

eventuell lagstiftning mot diskriminering av

transpersoner skall ingå i en gemensam

diskrimineringslagstiftning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har tidigare delat regeringens bedömning

att de personer som ingår i beteckningen

transpersoner inte är mindre skyddsvärda än andra

samt att även om det skulle förekomma hetspropaganda

mot transpersoner som grupp har det i vart fall

saknats belägg för att detta skulle ha skett på ett

sådant sätt att det skulle kunna motivera någon

ytterligare begränsning av yttrandefriheten, varför

denna grupp därför inte borde föras in i

bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Utskottet

vidhåller denna uppfattning och avstyrker därför

motionerna 2002/03:K310 yrkande 3, 2002/03:L318

yrkande 6 och 2002/03:L249 yrkande 7.

Utskottet är inte berett att föreslå ytterligare

inskränkningar i tryckfriheten eller

yttrandefriheten med anledning av motion

2002/03:K380. Motionen avstyrks.

Vit makt-musik

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2002/03:Ub494 yrkande 5 om att

förbjuda produktion av s.k. vit makt-musik.

Motion

I motion 2002/03:Ub494 av Gustav Fridolin (mp)

föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag om ändringar i relevant lagstiftning

för att förbjuda produktionen av s.k. vit makt-musik

(yrkande 5). Det krävs, enligt motionären, skärpta

lagar och praxis. Den s.k. vit makt-musiken är ett

allvarligt problem.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen är varje

svensk medborgare gentemot det allmänna

tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och

vissa liknande överföringar samt filmer, videogram,

ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar

offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och

i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Av 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att

det inte får förekomma att något som är avsett att

framföras i ett radioprogram eller en teknisk

upptagning först måste granskas av en myndighet

eller något annat allmänt organ.

Såsom tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp anses,

enligt 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen,

gärning varigenom någon hotar eller uttrycker

missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av

personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt

eller etniskt ursprung, trosbekännelser eller

sexuell läggning, om gärningen begås genom tryckt

skrift. Begås gärningen i ett radioprogram eller en

teknisk upptagning skall den, enligt 5 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen, anses som

yttrandefrihetsbrott.

Utskottets ställningstagande

Med hänsyn till att hets mot

folkgrupp är dels ett

tryckfrihetsbrott, dels ett

yttrandefrihetsbrott anser utskottet

att motion 2002/03:Ub494 yrkande 5

får anses tillgodosett.

Motionsyrkandet avstyrks därför.

Tobaksreklam

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2002/03:So276 yrkande 2 om ett

lagförslag om förbud mot kvarvarande

tobaksreklam.

Motion

I motion 2002/03:So276 av Annelie Enochson (kd)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om ett

lagförslag om förbud mot kvarvarande tobaksreklam

(yrkande 2). Tidigare förelåg ett EU-direktiv om

förbud mot direkt och indirekt tobaksreklam och

sponsring med tobakspengar. Hösten 2000 underkändes

dock detta direktiv av EG-domstolen. Ett nytt

förslag från kommissionen tycks bli mycket urlakat,

varför ett nytt nationellt initiativ torde behövas

för att åstadkomma ett förbud mot all marknadsföring

av tobaksvanor.

Bakgrund

En näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till

konsumenter får, enligt

14 § tobakslagen (1993:581), inte använda

kommersiella annonser i periodiska skrifter eller i

andra jämförbara skrifter på vilka

tryckfrihetsförordningen är tillämplig. Inte heller

får vid sådan marknadsföring användas kommersiella

annonser i ljudradio- eller TV-program. Vid

marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter på

något annat sätt skall en näringsidkare iaktta

särskild måttfullhet. I synnerhet gäller att reklam

eller annan marknadsföring inte får vara

påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av

tobak.

Sedan den 1 januari 2003 får, enligt 14 a §

tobakslagen, en näringsidkare som marknadsför

antingen en annan vara än en tobaksvara eller en

tjänst till konsumenter inte använda ett

varukännetecken som helt eller delvis används för en

tobaksvara eller enligt gällande bestämmelser om

varumärken är registrerat eller inarbetat för en

sådan vara, om marknadsföringen sker i kommersiella

annonser i periodiska skrifter eller i andra

jämförbara skrifter på vilka

tryckfrihetsförordningen är tillämplig, eller i

kommersiella annonser i ljudradio- eller TV-program

eller i TV-sändningar över satellit som omfattas av

radio- och TV-lagen. Om en näringsidkare använder

ett sådant varukännetecken som avses i första

stycket vid marknadsföring till konsumenter på

något annat sätt skall näringsidkaren iaktta den

måttfullhet som är betingad av att kännetecknet

också kan förknippas med tobaksvaran.

Den 1 januari 2003 trädde också en ändring i 1

kap. 9 § tryckfrihetsförordningen i kraft enligt

vilken, utan hinder av förordningen, gäller vad i

lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons som

används vid marknadsföring av andra varor än

tobaksvaror samt tjänster om det i annonsen

förekommer ett varukännetecken som är i bruk för en

tobaksvara eller enligt gällande bestämmelser om

varumärken är registrerat eller inarbetat för en

sådan vara.

I proposition 2001/02:64 Vissa tobaksfrågor lade

regeringen fram de förslag till ändringar i

tryckfrihetsförordningen och tobakslagen som

trädde i kraft den 1 januari 2003. I

propositionen anförde regeringen bl.a. följande

när det gällde vissa andra reklamformer.

Sammanfattningsvis anser regeringen att det finns

skäl som talar för att begränsa tobaksreklamen

också på säljställen ytterligare men att man vid

utformningen av sådana begränsningar bör ta

hänsyn dels till att det bör vara möjligt att

lämna relevant produktinformation om tobaksvaror,

dels till att begränsningarna måste harmonisera

med övriga restriktioner på området.

Under de senaste åren har tobaksbolag genomfört

s.k. tobaksfester i syfte att lansera nya

cigarettmärken. Konsumentverket har utfärdat

föreläggande enligt vilket ett tobaksbolag

förbjöds att sända ut inbjudningskort försedda

med logotyper för cigarettmärken. Konsumentverket

har även väckt talan hos Marknadsdomstolen och

yrkat förbud för samma tobaksbolag att

marknadsföra tobaksvaror i samband med s.k.

tobaksfester.

Mot bakgrund av det anförda avser regeringen ge

Konsumentverket i uppdrag att tillsammans med

Statens folkhälsoinstitut lämna förslag till

ytterligare begränsningar av reklam för

tobaksvaror vid säljställen för sådana varor.

Vidare bör Konsumentverket tillsammans med

Statens folkhälsoinstitut närmare utreda och

kartlägga omständigheterna kring s.k.

tobaksfester, där nya tobaksvaror marknadsförs,

som förekommit under senare tid. I samband härmed

bör även övervägas vilka åtgärder som kan behöva

vidtas i lagstiftningen ur ett

folkhälsoperspektiv.

Utskottet delade i betänkande 2001/02:KU28

regeringens bedömning när det gällde vissa andra

reklamformer.

Regeringen uppdrog, genom beslut den 19 juni 2002,

åt Konsumentverket att lämna förslag till

ytterligare begränsningar av reklam för tobaksvaror

vid säljställen och överväga vilka åtgärder som kan

behöva vidtas för att begränsa tobaksbolagens

marknadsföring genom s.k. tobaksfester. I uppdraget

ingår även att utreda förekomsten av andra

marknadsföringskampanjer genom arrangemang av

tävlingar, konserter och liknande såväl i Sverige

som i andra jämförbara länder. I samband därmed

skall även övervägas vilka åtgärder som kan behöva

vidtas i lagstiftningen ur ett folkhälsoperspektiv.

Vid genomförandet av uppdraget skall Konsumentverket

samverka med Statens folkhälsoinstitut. Uppdraget

skall redovisas senast den 1 juli 2003.

Utskottets ställningstagande

Konsumentverket har fått regeringens

uppdrag att bl.a. lämna förslag till

ytterligare begränsningar av reklam

för tobaksvaror vid säljställen. Vid

genomförandet av uppdraget skall

Konsumentverket samverka med Statens

folkhälsoinstitut. Uppdraget skall

redovisas senast den 1 juli 2003.

Utskottet anser inte att resultatet

av uppdraget skall föregripas och

avstyrker därför motion

2002/03:So276 yrkande 2.

Skadeståndsprocesser

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motion 2002/03:K346 yrkandena 1 och 2 om den

svenska tryck- och yttrandefriheten i EU-

samarbetet.

Motion

I motion 2002/03:K346 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs dels om att

regeringen inom EU skall verka för att förslag som

skadar tryck- och yttrandefriheten förkastas

(yrkande 1), dels om utredning om risker för tryck-

och yttrandefriheten genom indrivning i Sverige av

utländska skadestånd (yrkande 2). Hos EG-

kommissionen pågår arbete med en rättsakt om vilket

lands lag som skall vara tillämplig vid rättegångar

som gäller förhållanden utanför avtal. I det

preliminära förslaget finns en artikel som är

oförenlig med det grundlagsfästa svenska skyddet för

tryckfrihet, yttrandefrihet och meddelarfrihet. EG-

kommissionens förslag innebär att mycket av det som

i Sveriges rättsordning är tryck- och

yttrandefrihetsmål skulle ses som ett slags

konsumenträttsliga tvister och därmed behandlas i

det land där klaganden har sin hemvist, oavsett

utgivningsland eller motsvarande. Förslaget, det

s.k. Rome II, kan på en rad sätt bli skadligt för

nyhetsförmedlingens, samhällsdebattens och konstens

frihet i Europa. För Sverige är det angeläget att

medverka till att lagstiftning av denna innebörd

aldrig införs inom EU.

EG-kommissionens arbete på förslaget om "Rome II"

och de allvarliga risker det medför för tryck- och

yttrandefrihet i Europa togs vid förra riksmötet upp

i en motion av Ana Maria Narti m.fl. (fp). Motionen

behandlades i lagutskottet och avslogs. Bakgrunden

var att regeringen i en skrivelse till riksdagen

redogjort för "Rome II"-förslaget som en

konsumentpolitisk fråga, dock utan att redovisa för

riksdagen att det förslag som förbereddes kunde få

följder för tryck- och yttrandefrihet. Sedan vårens

riksdagsbehandling har den nya version av EG-

kommissionens förslag som vi här kritiserar sänts ut

för diskussion, och det har även varit på remiss

inom Sverige, där Justitiedepartementet gett bl.a.

några myndigheter och organisationer tillfälle att

yttra sig. Sedan dess har Justitiedepartementet på

tjänstemannanivå till EG-kommissionen den 16

september 2002 framfört att den tilltänkta EU-

förordningen "inte bör omfatta" sådant som

"kränkning av privatlivet eller personlighetsskyddet

eller ärekränkning". Departementet har hänvisat till

de svenska grundlagarna men också ifrågasatt om

förslaget med stöd av artikel 65 i EG-fördraget kan

falla inom gemenskapsrättens tillämpningsområde. I

remissvaren som inkommit ges från en rad håll stöd

för den bedömning av EG-kommissionens förslag som

motionärerna för fram. Att Justitiedepartementet i

en skrivelse till EU avstyrkt förslaget är mot denna

bakgrund en självklarhet. Det här är dock en fråga

av stor vikt, som bör tas upp på högre nivå. Att

förslaget, som angriper svenska grundlagar, är

oacceptabelt för vårt land bör slås fast även i ett

riksdagsbeslut.

I förlängningen på sådana ärenden uppkommer frågan

vilka utländska skadestånd för tryckfrihetsbrott och

liknande som egentligen går att kräva in i Sverige,

trots att skadeståndsdomen står i strid med svensk

grundlag och inte skulle ha kunnat vara möjlig vid

rättegång i Sverige. Såväl EG-kommissionens förslag

som andra tecken på att skadeståndsprocesser över

gränserna kan bli ett tilltagande hot mot det fria

ordet motiverar att den här frågan belyses närmare.

Regeringen bör låta utreda denna fråga.

Bakgrund

Lagutskottet behandlade i betänkande 2001/02:LU28

den motion som omnämns i den nu aktuella

motionen. Lagutskottet lämnade i betänkandet

följande bakgrund och gjorde följande

ställningstagande med anledning av motionen.

Bakgrund

Bestämmelser om tillämplig lag i

avtalsförhållanden finns i konventionen den 19

juni 1980 om tillämplig lag för

avtalsförpliktelser, den s.k. Romkonventionen.

Utgångspunkten i konventionen är att parterna har

frihet att själva välja vilket lands lag som

skall vara tillämplig. Om parterna inte har valt

någon lag, skall den lag tillämpas som avtalet

har närmast anknytning till. När det gäller

konsumentavtal finns i artikel 5 vissa

skyddsregler som innebär att parternas lagval

inte får innebära att konsumenten berövas det

skydd som tillförsäkras honom eller henne enligt

tvingande regler i det land där konsumenten har

sin vanliga vistelseort. Om parterna i ett

konsumentavtal inte har avtalat något särskilt i

lagvalsfrågan skall lagen i konsumentens hemland

tillämpas.

För närvarande pågår inom kommissionen

överväganden som syftar till att Romkonventionen

skall göras om till en EU-förordning.

Frågan om tillämplig lag i utomobligatoriska

förhållanden, dvs. där det inte råder något

avtalsförhållande mellan parterna, är inte lag-

eller konventionsreglerad. I de flesta av EU:s

medlemsländer har dock i praxis utvecklats en

princip, den s.k. lex loci delicti-principen, som

innebär att lagen i det land där den skadegörande

handlingen företas skall tillämpas. I vissa

situationer kan dock det problemet uppstå att den

skadegörande handlingen företas i ett annat land

än det där skadan uppkommer. Så kan exempelvis

bli fallet vid förtal i massmedier med

internationell spridning, miljöfarliga utsläpp

och databrottslighet. Problemet har lösts på

olika sätt i EU:s medlemsländer. I vissa länder

är det avgörande kriteriet var den

skadeståndsgrundande handlingen utfördes, medan

det i andra länder är avgörande var den

skadelidande har sitt hemvist. Ytterligare en

kategori är de länder som låter den skadelidande

välja den för honom eller henne mest fördelaktiga

lagen. I svensk rätt är rättsläget för närvarande

osäkert.

Under det senaste decenniet har frågan om en

reglering på EU-nivå av lagvalsfrågan i

utomobligatoriska förhållanden diskuterats i

olika sammanhang. Något formellt förslag har ännu

inte lagts fram. Kommissionen presenterade dock

den 3 maj 2002 ett utkast till en förordning om

tillämplig lag för utomobligatoriska

förpliktelser. Syftet med utkastet är att inleda

en diskussion om en gemenskapsrättsakt i ämnet.

Enligt huvudregeln i utkastet till förordning

skall tillämplig lag för en utomobligatorisk

förpliktelse som härleder sig från en

skadeståndsgrundande handling vara lagen i det

land där skadan uppkom, oavsett i vilket land den

händelse som orsakade skadan ägde rum och oavsett

i vilket land eller i vilka länder den indirekta

skadan uppkom.

Vad gäller tillämplig lag i utomobligatoriska

förpliktelser som härleder sig från en kränkning

av privatlivet eller personlighetsskyddet eller

från ärekränkning skall lagen i det land där den

som lidit skadan hade sitt hemvist vid tidpunkten

för den skadeståndsgrundande handlingen vara

tillämplig.

Kommissionen har uppmanat alla berörda parter att

senast i mitten av september 2002 lämna

synpunkter på utkastet och dess lagvalsregler.

Utkastet och de synpunkter som framförs kommer,

enligt vad som anförs i utkastet, att beaktas vid

den fortsatta beredningen av en kommande rättsakt

på området.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening pekar motionärerna på en

viktig och intresseväckande frågeställning som

varit föremål för diskussion runt om i Europa

under senare år. Utskottet förutsätter att

regeringen i den fortsatta beredningen av frågan

noga beaktar de synpunkter som förts fram i den

nu aktuella motionen, utan att något

tillkännagivande kommer till stånd.

Motionsspörsmålet är emellertid inte renodlat

konsumenträttsligt utan aktualiserar en rad olika

frågeställningar på civil- och processrättens

område. Med hänsyn till detta är utskottet inte

berett att, på förevarande underlag och i detta

sammanhang, förorda något särskilt uttalande

eller annan åtgärd från riksdagens sida med

anledning av motionen. Med det anförda föreslår

utskottet att motion 2001/02:L32 skall avslås.

Justitiedepartementet lämnade den 16 september

2002 svar på utkast till rådets förordning om

tillämplig lag för utomobligatoriska

förpliktelser. Justitiedepartementet svarade

bl.a. följande.

Redan nu bör följande anföras beträffande den

föreslagna artikel 7 (ärekränkning m.m.).

Enligt artikeln skall tillämplig lag för en

utomobligatorisk förpliktelse som härleder sig

från en kränkning av privatlivet eller

personlighetsskyddet eller från ärekränkning vara

lagen i det land där den som lidit skada hade

hemvist vid tidpunkten för den

skadeståndsgrundande handlingen.

Förordningen bör inte omfatta frågor av detta

slag. De skadeståndssituationer som täcks av den

föreslagna artikeln omfattar olika kränkande

uttalanden av enskilda. Det är tveksamt om det

kan anses falla inom gemenskapsrättens

tillämpningsområde att reglera lagvalet för dessa

fall med stöd av artikel 65 i EG-fördraget.

Behovet av en sådan reglering kan starkt

ifrågasättas. Det är svårt att se på vilket sätt

regeln skulle behövas för att den inre marknaden

skall fungera väl. Den fria rörligheten för

varor, personer, tjänster och kapital torde inte

hindras av att det saknas gemenskapsbestämmelser

om lagvalet för dessa fall.

En reglering enligt artikel 7 riskerar

därutöver att utgöra ett ingrepp i nationella

regler om yttrandefrihet. Under alla förhållanden

måste en lösning ges på det problemet. Genom den

svenska regeringsformen skyddas yttrandefriheten,

som innebär att alla har en frihet att i tal,

skrift eller bild eller på annat sätt meddela

upplysningar och uttrycka tankar, åsikter och

känslor. I regeringsformen skyddas också

friheten att skaffa fram och ta emot upplysningar

och att i övrigt ta del av andras yttranden. I

tryckfrihetsförordningen finns särskilda

bestämmelser om dessa friheter när det gäller

tryckta skrifter. Bestämmelserna innebär att

skadeståndsansvar kan komma i fråga endast för

vissa särskilt uppräknade allvarliga brottsliga

handlingar. Vidare är ansvaret begränsat till

vissa i tryckfrihetsförordningen särskilt

utpekade personer. Det finns vidare en

meddelarfrihet, som innebär att var och en har

rätt att, utan att behöva röja sin identitet,

lämna information till exempelvis en tidning för

offentliggörande. Motsvarande regler för

yttrandefriheten i bl.a. radio, television,

filmer, videogram, ljudupptagningar och andra

tekniska upptagningar finns i

yttrandefrihetsgrundlagen.

Det skall här anmärkas att det till

Amsterdamfördraget antogs en förklaring (20) om

att den artikel som torde utgöra rättslig grund

för kommissionens utkast, artikel 65 (f.d.

artikel 73m), inte hindrar någon medlemsstat från

att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser

om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier.

Enligt vad utskottet inhämtat från

Justitiedepartementet behandlades förslaget vid en

hearing den 7 januari 2003 hos EG-kommissionen med

representanter för bl.a. olika branschföreträdare.

Arbete pågår för närvarande i EG-kommissionen med

ett reviderat förslag där kommissionen enligt

uppgift kommer att överväga behovet av förändringar.

Tjänstemän från Justitiedepartementet har vid

utskottets sammanträde den 30 januari 2003 lämnat

muntlig information om aktuella EU-frågor. Bland

annat lämnades information om arbetet med den

aktuella förordningen om tillämplig lag för

utomobligatoriska förpliktelser samt om att Sverige

framfört som sin ståndpunkt att en gemensam akt som

reglerar de aktuella frågorna bör utformas så att

den inte kommer i konflikt med

tryckfrihetsförordningen eller

yttrandefrihetsgrundlagen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill med anledning av motion 2002/03:K346

kraftigt betona vikten av att Sverige i EU verkar

för att förslag som skadar tryck- och

yttrandefriheten förkastas. Det tilltänkta förslaget

skulle kunna innebära en möjlighet att driva en

skadeståndsprocess mot den ansvarige för yttranden i

en bok, en tidning eller en TV-kanal, något som inte

skulle behöva ske i det aktuella landet utan i

vilket land som helst inom EU. Då reglerna för

tryckfriheten varierar avsevärt inom unionen kan den

som anser sig förfördelad då välja ett land med det

svagaste försvaret för yttrandefriheten.

Det är enligt utskottets mening inte acceptabelt

att nyhetsförmedling och öppen debatt begränsas

genom att möjligheterna till rättsliga processer

vidgas på det sätt som kan befaras med det här

diskuterade utkastet till ny rättslig ordning på

unionsnivå. Av det skriftliga material samt av den

muntliga information som utskottet erhållit från

Justitiedepartementet framgår att Sverige i det

aktuella arbetet har fört fram att en eventuell

reglering i EU av utomobligatoriska förpliktelser

inte får stå i strid med den svenska

tryckfrihetsförordningen eller

yttrandefrihetsgrundlagen. Utskottet förutsätter att

regeringen även i det forsatta arbetet med det

aktuella förslaget kraftfullt verkar för att detta

inte kommer i konflikt med tryck- och

yttrandefriheten. Utskottet avser att följa hur

arbetet fortskrider. Härmed anser utskottet att

motion 2002/03:K346 yrkandena 1 och 2 får anses

tillgodsedda varför motionen avstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Utredning om yttrandefriheten (punkt 2)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K241 yrkande 28.

Ställningstagande

Yttrandefrihet handlar om rätten att ifrågasätta,

kritisera och debattera, vilket också innebär att

även yttranden som kan uppfattas som kränkande eller

sårande måste tillåtas. I 2 kap. 13 § första stycket

regeringsformen konstateras att yttrandefriheten får

begränsas med hänsyn till "... enskilds anseende,

privatlivets helgd ...". Vidare sägs i tredje

stycket att föreskrifter som utan avseende på

yttrandets innehåll reglerar visst sätt att sprida

eller mottaga yttranden inte betraktas som

inskränkningar av yttrandefriheten och

informationsfriheten. Därigenom öppnas möjligheten

att undanta t.ex. nya medier från RF:s övriga

skrivningar om yttrandefrihet. För att följa den

mediala och tekniska utvecklingen skall en stående

beredning inrättas med uppgift att utreda och lämna

förslag till lösningar av olika problem på

yttrandefrihetens områden. Antingen bör denna

beredning eller en särskild utredning ges ett

tydligt uppdrag att utreda 2 kap. 13 §

regeringsformen i syfte att uppnå en mer

individualiserad yttrandefrihet med inriktning mot

större restriktivitet i möjligheten att inskränka

yttrandefriheten. Detta bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna. Därmed tillstyrker jag

motion 2002/03:K241yrkande 28.

2. Rätt till genmäle (punkt 3)

av Ingvar Svensson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K373 yrkande 1.

Ställningstagande

Mediesamhället tenderar att karakteriseras av

tillspetsning och konkretisering, vinkling,

personifiering, intensifiering och polarisering.

Denna utveckling kan i flera avseenden hota

enskildas integritet och värdighet. I likhet med vad

som i viss mån förordas i TV-direktivet och som

diskuteras på andra håll i Europa bör ett förstärkt

skydd för den enskilde genom lagfäst genmälesrätt

övervägas. Detta bör ges regeringen till känna. Jag

anser därför att riksdagen bör bifalla motion

2002/03:K373 yrkande 1.

3. Avskaffande av vuxencensuren (punkt 4)

av Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp),

Henrik S Järrel (m), Tobias Krantz (fp) och Nils

Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:Kr372 yrkande 12 och

2002/03:K416.

Ställningstagande

Vuxencensuren har sedan länge spelat ut sin roll.

Enligt vår mening bör därför förhandsgranskning av

biograffilm för vuxna avskaffas. Denna censur är

svårförenlig med yttrandefriheten och en onödig

inskränkning i människors fria val. Genom

straffbestämmelserna i brottsbalken och

yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller dem som i

t.ex. film eller videogram skildrar sexuellt våld

eller tvång, eller närgånget eller utdraget skildrar

grovt våld mot människor eller djur, ges en viss

garanti för att filmer som visas offentligt inte

innehåller olaga våldsskildringar. Det enda skälet

för att granska en film skall vara att fastställa en

åldersgräns för den granskade filmens publik. Enligt

detta förslag skulle då en biofilm som inte

granskats inte heller få visas för barn och ungdom.

I samband med ett avskaffande av vuxencensuren bör

enligt vår mening ytterligare en åldersgräns, på 18

år, införas för offentlig visning av filmer.

Regeringen bör återkomma med förslag till

lagstiftning i enlighet härmed.

4. Anspelningspornografi (punkt 6)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2002/03:So510 yrkande 3.

Ställningstagande

För att möta orsakerna till våld och exploatering av

kvinnor och barn anser jag att det är viktigt att vi

inriktar oss på att förändra normer och värderingar.

Tillvänjningen av vålds- och porrinslagen sker

dagligen i medierna. Vuxna människor kläs ut till

barn i pornografiska sammanhang där enda syftet

torde vara att väcka lust till barn. Jag anser att

s.k. anspelningspornografi bör förbjudas. Regeringen

bör därför se över frågan samt återkomma till

riksdagen med relevant lagstiftning. Detta bör

riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

5. Djurpornografi (punkt 7)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K261.

Ställningstagande

Djur utsätts i dag för sexuella övergrepp. Rapporter

om detta kommer till djurskyddsorganisationerna i

allt större omfattning. På Internet sprids bilder

där djur utnyttjas sexuellt och där det hävdas att

bilderna är tagna i Sverige. Enligt min mening är

dessa signaler tillräckliga för att ett förbud skall

vara motiverat. Jag anser att åtgärder bör vidtas då

det gäller djurpornografiskt material, särskilt

bildmaterial. Justitiekanslern har i ett PM för ett

antal år sedan själv dragit en parallell mellan

barnpornografi och djurpornografi. Justitiekanslern

pekade på att det i båda fallen handlar om individer

som knappast kan anses ha givit sitt samtycke. I

vissa sammanhang har det gjorts gällande att ett

förbud mot framställning, förmedling och innehav av

djurpornografiskt material skulle vara ett alltför

stort ingrepp i yttrandefriheten. Jag har svårt att

se det påstådda. Under alla omständigheter bör

frågan hanteras mer seriöst än att möjligheterna

till ett stärkt skydd för djuren inom det här

området bara viftas bort. Möjligheterna till ett

stärkt skydd bör bli föremål för en ordentlig

genomlysning. Det känns som ett självklart krav att

vårt samhälle inte skall tillåta att djur utnyttjas

sexuellt eller att dessa övergrepp skall få

förevigas på bild och film. Detta bör riksdagen

tillkännage för regeringen som sin mening.

6. Hets mot transpersoner (punkt 10)

av Helena Bargholtz (fp), Tobias Krantz (fp) och

Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:L249 yrkande 7 samt avslår

motionerna 2002/03:K310 yrkande 3 och 2002/03:L318

yrkande 6.

Ställningstagande

Våra partier har under ett antal år arbetat för att

bestämmelsen om hets mot folkgrupp utvidgas till att

omfatta hets mot homosexuella, bisexuella och

transpersoner. Det är bekymmersamt att den

lagtekniska utformningen av beslutet om

grundlagsändring innebär att transpersoner utestängs

från skydd mot hets. Vi anser att frågan om hets mot

grupp med anspelning på könsidentitet bör inkluderas

i bestämmelsen om hets mot folkgrupp bör utredas

vidare. Detta bör riksdagen tillkännage för

regeringen som sin mening.

7. Hets mot transpersoner (punkt 10)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:K310 yrkande 3 och

2002/03:L318 yrkande 6 samt avslår motion

2002/03:L249 yrkande 7.

Ställningstagande

Trots att alltfler inte anser homosexualitet vara något

onormalt har andelen som utsätts för hot och våld

beroende på sin sexuella läggning ökat. Den aktuella

paragrafen har utökats till att även omfatta anspelning

på sexuell läggning, vilket jag anser är bra. Jag anser

emellertid att också transpersoner bör omfattas.

Transpersoner är ett samlande begrepp för alla de

individer vars könsidentitet och/eller

könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig

från normen för det kön som registrerats för dem vid

födseln. Regeringen bör ta initiativ till att lägga

fram lagförslag som förbjuder hets, inte enbart mot

homo- eller bisexuella utan även mot transpersoner. Jag

anser att riksdagen bör tillkännage detta för

regeringen som sin mening.

8. Hets mot funktionshindrade (punkt 11)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 11

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K380 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Uppmaningar till våld eller hot om våld mot

personer med funktionshinder borde vara förbjudet

enligt samma principer som det är förbjudet att

hetsa mot andra folkgrupper. Förutom hotet från den

svenska högerextremismen och högerextrema grupper så

existerar det generella attityder som direkt kränker

och diskriminerar personer med funktionshinder.

Förekomsten av detta beror på att vår nation och

världen i stort bygger på funktionsförtryckande

normer och värderingar. Ett steg i rätt riktning för

att motverka de generella samhälleliga attityder som

direkt kränker och diskriminerar personer med

funktionshinder är en skärpning i grundlagen så att

denna innefattar förbud mot hets av personer med

funktionshinder. Det kan invändas att grundlagens

hetslagstiftning inte bör bli mer omfattande, men vi

miljöpartister ser det som mycket viktigt att alla

de grupper som behöver skydd också får det. Personer

med funktionshinder är en sådan grupp. På samma sätt

är det viktigt att faktiskt utreda hetsen, hoten och

våldet mot personer med funktionshinder. Det finns

ett stort behov av en genomgripande utredning med

möjlighet att genomlysa hela problemfältet och på

allvar se vilka vidare lösningar som finns för att

komma till rätta med hoten och våldet mot personer

med funktionshinder. Därför bör regeringen dels

lämna förslag till lagstiftning i enlighet med vad

jag anför om att förbjuda hets mot personer med

funktionshinder, dels tillsätta en utredning om

hetsen, hoten och våldet mot människor med

funktionshinder.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Meddelarfrihet

av Gunnar Hökmark (m), Henrik S Järrel (m) och

Nils Fredrik Aurelius (m).

Vi anser att det finns en principiell och

grundläggande skillnad mellan det offentliga och

privata. Meddelarfriheten är ett instrument som

skall skydda medborgarna mot övergrepp från den

offentliga makten. Att rakt av överföra detta till

den privata sektorn vore att förvandla det privata

till offentligt, vilket vi inte kan acceptera. Det

finns för övrigt redan ett tydligt skydd för

privatanställda som avslöjar brott eller särskilt

allvarliga missförhållanden.

2. Meddelarfrihet

av Mats Einarsson (v) och Gustav Fridolin (mp).

Vi anser att det är angeläget att anställda i

offentligt finansierad verksamhet som överförts i

privat regi jämställs med offentligt anställda vad

beträffar meddelarfrihet och efterforskningsförbud.

Vidare menar vi att det behövs ett lagskydd för

meddelarfrihet på privata arbetsplatser i allmänhet.

Dessa frågor bereds nu av regeringen och då vi anser

oss ha anledning att förvänta ett positivt förslag

avstår vi från att reservera oss till förmån för

motion 2002/03:K274 yrkandena 2 och 3.

3. Yttrandefrihet

av Ingvar Svensson (kd).

Jag har, i betänkande 2002/03:KU26, tagit ställning

för att regeringen bör tillsätta en utredning om ett

vidgat skydd för de mänskliga fri- och

rättigheterna. Frågan om ändring av regeringsformens

2 kap. 13 § bör utredas i ett sådant större

sammanhang.

4. Sexualiserat våld och anspelningspornografi

av Helena Bargholtz (fp) och Kerstin Lundgren

(c).

Det sexualiserade våldet har blivit grövre och

gränserna för övergreppen har suddats ut, även

barnen drabbas. Vuxna kvinnor kläs ut till barn med

nappar och blöja för att väcka lust till barn. Det

är helt klart att normer och värderingar måste

ändras för att bryta den maktordning i vilken barn

och kvinnor görs till sexobjekt. Detta är ett

långsiktigt och komplext arbete som självfallet

påverkas av motkrafternas utveckling. Lagstiftningen

har förändrats för att stärka skyddet av barn under

18 år, och det skall inte uteslutas att ytterligare

skärpningar kan bli nödvändiga. Utfallet av

nuvarande lagars tillämpning och resultatet av

branschernas självreglerande arbete förutsätts

följas noggrant av regeringen.

5. Vit makt-musik

av Gustav Fridolin (mp).

De svenska högerextrema rörelsernas ekonomiska

resurser kommer i hög grad från försäljningen av

dylik musik, och även i många andra europeiska

länder påträffas högerextrem musik som producerats i

Sverige. För att komma till rätta med detta krävs,

enligt min mening, dels att samhället tydligare

utnyttjar lagarna kring hets mot folkgrupp för att

verka mot produktion och distribution av vit makt-

musik, dels att regeringen studerar frågan för att

se vilken ny lagstiftning som eventuellt kan komma

att vara relevant.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c):

28. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning av 2 kap. 13 § RF samt en ny ordning för

att skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier.

2002/03:K261 av Gustav Fridolin och Ulf Holm (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om förbud mot tidelag och

framställning, förmedling och innehav av

djurpornografiskt material.

2002/03:K274 av Alice Åström m.fl. (v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att anställda i

offentligt finansierad verksamhet som överförts i

privat regi skall jämställas med offentligt

anställda vad beträffar meddelarfrihet och

efterforskningsförbud.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till lagstiftning som innebär att

anställda inom privat verksamhet tillförsäkras

meddelarfrihet och att alla arbetsgivare skall

omfattas av efterforskningsförbudet i enlighet med

vad i motionen anförs.

2002/03:K300 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en undersökning

om pornografins utbredning i Sverige.

2002/03:K310 av Gabriel Romanus m.fl. (fp, s, v, c,

mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att transpersoner,

dvs. könsidentitet, skall omfattas av

tryckfrihetsförordningens bestämmelse i 7 kap. 4 §

11 om hets mot folkgrupp.

2002/03:K343 av Veronica Palm (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om pornografi som hinder för

verklig jämställdhet.

2002/03:K346 av Helena Bargholtz m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

inom EU skall verka för att förslag som skadar

tryck- och yttrandefriheten förkastas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utredning om

risker för tryck- och yttrandefriheten genom

indrivning i Sverige av utländska skadestånd.

2002/03:K373 av Ingvar Svensson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om övervägande av

laglig genmälesrätt.

2002/03:K380 av Gustav Fridolin (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen lämnar förslag på

lagstiftning i enlighet med vad i motionen anförs

om att förbjuda hets mot personer med

funktionshinder.

2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning om hetsen, hoten och våldet mot

människor med funktionshinder i enlighet med vad

som i motionen anförs.

2002/03:K401 av Peter Pedersen (v):

Riksdagen begär att regeringen överväger inrättande

av en Internetombudsman i syfte att skydda barns

integritet, intressen och hälsa från skadlig

inverkan och utnyttjande via Internet.

2002/03:K416 av Tasso Stafilidis (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att avskaffa filmcensuren.

2002/03:K422 av Jörgen Johansson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en översyn av

det utbud som tillhandahålls via bl.a. Internet och

att utvärdera lämpliga åtgärder för att skapa

positiva motbilder till negativ attitydpåverkan.

2002/03:L249 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens

bestämmelser om hets mot folkgrupp.

2002/03:L318 av Gustav Fridolin m.fl. (mp):

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till sådan lagändring att även

transpersoner omfattas av lagen om hets mot

folkgrupp.

2002/03:So276 av Annelie Enochson (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett lagförslag om

förbud mot kvarvarande tobaksreklam.

2002/03:So360 av Annelie Enochson (kd):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa en 18-

årsgräns på Internet för visning av porr.

2002/03:So510 av Viviann Gerdin och Birgitta Sellén

(c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utreda

konsekvenserna av det sexualiserade våldet i syfte

att sätta gränser för vad som skall få visas i

medierna.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att all

barnpornografi snarast förbjuds.

2002/03:Kr372 av Lennart Kollmats m.fl. (fp):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en ny åldersgräns

på 18 år i samband med att vuxencensuren bör

avskaffas.

2002/03:Ub494 av Gustav Fridolin (mp):

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om ändringar i relevant lagstiftning för

att förbjuda produktionen av s.k. vit makt-musik.

2002/03:Ub556 av Tasso Stafilidis (v):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det är upp

till varje vuxen individ att få tillägna sig

sexuellt upphetsande alster och att det inte är

samhällets uppgift att lägga någon värdering i

det, under förutsättning att ingen skadas eller

kränks.