Bet. 2002/03:KU19

Konstitutionsutskottets betänkande

2002/03:KU19

Riksdagens arbetsformer

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 38 motionsyrkanden

från den allmänna motionstiden 2002 som rör

arbetsformerna i riksdagen och riksdagsledamöternas

arbetsvillkor. Motionerna gäller bl.a. riksdagens

arbetsår, riksdagens öppnande, kammarsammanträden,

budgetprocessen, den allmänna motionstiden,

ärendenas beredning, riksdagens frågestunder,

arvoden och inkomstgarantier, ledighet, EU-nämnden,

riksdagens IT-policy, riksdagsevenemang,

miljöledningssystem i riksdagen och studieuppehåll i

förtroendeuppdrag. Samtliga motioner avstyrks. Tio

reservationer och två särskilda yttranden har

avgetts.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagens arbetsår

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K205 och

2002/03:K387 i denna del.

2. Svensk flagga vid talarstolen

Riksdagen avslår motion 2002/03:K217.

3. Riksdagens öppnande

Riksdagen avslår motion 2002/03:K245.

4. Ledamöternas placering i

plenisalen

Riksdagen avslår motion 2002/03:K316.

Reservation 1 (m, kd)

5. Europaparlamentarikernas deltagande

i riksdagsdebatter m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K385

yrkandena 8 och 9 samt 2002/03:K432 yrkande 7 i

denna del.

Reservation 2 (fp)

6. Debatter i första- och

andrakammarsalarna

Riksdagen avslår motion 2002/03:K392.

7. Budgetprocessen

Riksdagen avslår motion 2002/03:K370.

Reservation 3 (kd)

8. Den allmänna motionstiden

Riksdagen avslår motion 2002/03:K256.

9. Beredningen av jordbruksfrågor

m.m.

Riksdagen avslår motion 2002/03:MJ422 yrkande

1.

Reservation 4 (fp)

10. Familjeutskott

Riksdagen avslår motion 2002/03:So453 yrkande

3.

11. Jämställdhetsaspekter i

utskottsarbetet

Riksdagen avslår motion 2002/03:A319 yrkande 4.

Reservation 5 (v, mp)

12. Utskottens arbetsformer

Riksdagen avslår motion 2002/03:K379 yrkande 22

i denna del.

Reservation 6 (m)

13. Riksdagens frågestunder

Riksdagen avslår motion 2002/03:K209.

14. Riksdagsledamotsarvodet

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K228

yrkandena 1-2 samt 2002/03:K314.

Reservation 7 (mp)

15. Sänkning av arvodet

Riksdagen avslår motion 2002/03:K228 yrkande 3.

Reservation 8 (mp) - villkorad

16. Arvodet till ledamöter i

riksdagsstyrelsen

Riksdagen avslår motion 2002/03:K204.

17. Inkomstgaranti och

visstidspension

Riksdagen avslår motion 2002/03:K285 yrkandena

1-3.

18. Ersättningen till ersättare

Riksdagen avslår motion 2002/03:K338.

19. Ledighet

Riksdagen avslår motion 2002/03:K387 i denna

del.

Reservation 9 (v, mp)

20. Resor

Riksdagen avslår motion 2002/03:K210.

21. EU-nämnden

Riksdagen avslår motion 2002/03:K318.

22. Riksdagens IT-policy

Riksdagen avslår motion 2002/03:K278 yrkandena

1 och 2.

23. Teknisk utrustning

Riksdagen avslår motion 2002/03:K279 yrkandena

1 och 2.

24. Riksdagsevenemang

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K214 och

2002/03:K320 yrkandena 1 och 2.

25. Miljöledningssystem i riksdagen

Riksdagen avslår motion 2002/03:Fi216 yrkande

6.

Reservation 10 (v, mp)

26. Regionalt riksdagskontor i

Göteborg

Riksdagen avslår motion 2002/03:K393.

27. Studieuppehåll vid

förtroendeuppdrag

Riksdagen avslår motion 2002/03:K429 yrkandena

1 och 2.

Stockholm den 20 mars 2003

På konstitutionsutskottets vägnar

Gunnar Hökmark

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar

Hökmark (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Pär Axel

Sahlberg (s), Ingvar Svensson (kd), Mats Einarsson

(v), Mats Berglind (s), Henrik S Järrel (m), Anders

Bengtsson (s), Tobias Krantz (fp), Helene Petersson

(s), Nils Fredrik Aurelius (m), Billy Gustafsson

(s), Gustav Fridolin (mp), Christer Adelsbo (s) och

Åsa Torstensson (c).

2002/03

KU19

Utskottets överväganden

Riksdagens arbetsår

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstaganden motioner (v

respektive m) om en jämnare spridning av

arbetet under riksdagsåret.

Motionerna

I motion K387 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs i

denna del förändringar av riksdagens arbetsformer i

syfte att öka jämställdheten på arbetsplatsen. Det

är enligt motionen angeläget att sprida arbetet

jämnare under året om både kvinnor och män skall

kunna vara riksdagsledamöter och samtidigt ha familj

och vänner. Ett alternativ vore att låta riksdagen

sammanträda tre dagar i veckan i 10 månader om året

för att utjämna arbetsbelastningen. Vidare vänder

sig motionen mot att voteringstiderna förläggs vid

tidpunkter då barnen skall hämtas på dagis.

Rolf Gunnarsson (m) begär i motion K205 att det

uppdras år riksdagsstyrelsen att ändra

arbetsordningen för Sveriges riksdag. Motionären

vänder sig mot att riksdagen är stängd under tre

månader under sommaren. Under den tid riksdagen är

samlad är arbetstempot i stället högt, men aningen

ryckigt. Frågan är enligt motionen om det inte vore

bättre att ha riksdagsarbetet i gång under längre

tid av året. Med stor fördel skulle riksdagen kunna

öppnas kring 20-25 augusti i samband med skolstarten

och då samhället i övrigt öppnar. Det relativt långa

uppehållet under jul och nyår kan också förkortas

med cirka en vecka.

Tidigare riksdagsbehandling

Hösten 2000 behandlade utskottet ett par

motionsyrkanden om arbetsåret i riksdagen (bet.

2000/01:KU4, s. 9 f.). Utskottet delade

motionärernas uppfattning om vikten av en någorlunda

jämn arbetsbelastning under riksdagsåret.

Arbetsperioderna mellan de plenifria veckorna är

oftast mycket intensiva medan sommaruppehållet är

förhållandevis långvarigt. Det var emellertid enligt

utskottet talmannens ansvar att efter överläggning i

riksdagsstyrelsen och i samråd med de särskilda

företrädarna för partigrupperna årligen planera

riksdagsarbetet med den begränsningen i huvudsak att

nytt riksmöte i enlighet med 1 kap. 2 §

riksdagsordningen skall inledas i september. Till

detta kom Riksdagskommitténs uttalande bl.a. om att

riksdagsarbetet bör avslutas i juni. Enligt

utskottets mening saknades anledning att förutsätta

annat än att talmannen, riksdagsstyrelsen eller de

särskilda företrädarna för partigrupperna tar

initiativ till de förändringar som behövs för att

åstadkomma en så jämn arbetsrytm som möjligt.

Utskottet var inte berett att då föreslå ändringar i

de regler och riktlinjer som styr utrymmet för

arbetsplaneringen. Motionsyrkandet avstyrktes.

Ett yrkande liknande det i motion K205 och av

samme motionär behandlades åter hösten 2001 (bet.

2001/02:KU12 s. 12 f.). Utskottet var fortfarande

inte berett att föreslå en sådan ändring av

riksdagsordningen att riksmöte mellan valår kan

inledas i augusti. Också när det gäller frågan om

juluppehållets längd ville utskottet hänvisa till

sitt ställningstagande hösten 2000. Frågan om en

jämnare arbetsrytm var således en fråga närmast för

talmannen, riksdagsstyrelsen och de särskilda

företrädarna för partigrupperna. I sammanhanget

hänvisade utskottet vidare till att inget hindrade

att utskotten sammanträder före riksmötets öppnande

i september. Detta var emellertid en fråga för

utskotten att själva ta ställning till. Utskottet

avstyrkte följaktligen motionen.

Frågan om voteringstiderna behandlades hösten 2000 i

utskottets betänkande 2000/01:KU4. Utskottet

framhöll att fasta voteringstider prövades med olika

variationer. Utskottet ville hänvisa till att frågan

om uppläggningen av kammarens överläggningar enligt

2 kap. 13 § riksdagsordningen är en sådan fråga som

är föremål för talmannens samråd med de särskilda

företrädarna för partigrupperna och enligt 1 kap. 7

§ för överläggningar i riksdagsstyrelsen.

Överenskommelser om begränsningar i antalet yrkanden

i kammaren och därmed antalet voteringar hade

ingåtts. Något särskilt initiativ med anledning av

motionerna om kammarens voteringar var enligt

utskottets mening inte påkallat.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sina tidigare ställningstaganden

och avstyrker motionerna K387 i denna del (v) och

K205 (m).

Svensk flagga vid talarstolen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion (m) om svensk

flagga vid talarstolen med hänvisning till

tidigare ställningstagande.

Motionen

Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begär i motion K217

initiativ från riksdagsstyrelsen till ett sådant

flaggarrangemang i plenisalen att den svenska

flaggan placeras i anslutning till talarstolen.

Enligt motionen är kammarens talarstol ett ofta

förekommande inslag i medierna då debatter och

viktiga samhällsfrågor från Sveriges riksdag skall

debatteras. I många länders parlament finns

nationens flagga nära talarstolen. Sveriges riksdag

har numera en svensk flagga placerad i ett hörn

långt borta från talarstolen. Det vore en fördel om

man varje gång ett inslag från kammarens talarstol

visades direkt kunde se den svenska flaggan.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade i betänkande 1999/2000:KU18

motioner om flaggning. När det gällde frågan om den

svenska flaggan skulle placeras mer centralt i

riksdagens plenisal, t.ex. i anslutning till

talarstolen, ansåg utskottet att det fick ankomma på

talmannen att besluta om utsmyckningen av plenisalen

och om flaggningen i och i anslutning till

Riksdagshuset (s. 12).

Också i betänkande 2000/01:KU15 ansåg utskottet

när det gäller flaggning i och i anslutning till

riksdagens byggnader att sådana frågor lämpligast

behandlas av talmannen t.ex. i samråd med

riksdagsstyrelsen (s. 13).

Frågan behandlades också hösten 2001 i betänkande

2001/02:KU9. Utskottet vidhöll sin tidigare

bedömning och avstyrkte därför motionsyrkandet (s.

16).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande

och avstyrker motion K217.

Riksdagens öppnande

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion (m) om Karl

XI:s drabanter vid riksdagens högtidliga

öppnande med hänvisning till att det ankommer

på talmannen att i samråd med vice talmännen

fastställa ordningen för

öppningssammanträdet.

Motionen

I motion 2002/03:K245 av Margareta Pålsson (m)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om

riksdagens öppnande. Ett intåg av Karl XI:s

drabanter skulle ytterligare förgylla öppnandet. Det

skulle ena de gamla och de nya svenskarna samt

påminna om historiens vingslag.

Gällande regler

Riksmötet öppnas enligt 1 kap. 6 § riksdagsordningen

vid ett särskilt sammanträde senast på riksmötets

tredje dag, varvid statschefen på talmannens

hemställan förklarar riksmötet öppnat. Talmannen

fastställer efter samråd med vice talmännen

ordningen för detta sammanträde.

Tidigare behandling

Under riksmötet 1978/79 behandlade utskottet ett par

motioner om att återinföra traditionen med Karl XI:s

drabanter vid riksdagens högtidliga öppnande (bet.

KU 1978/79:29 s. 10 f.). Utskottet avstyrkte

motionsyrkandena och hänvisade till tidigare

ställningstaganden angående formerna för riksmötets

öppnande. Utskottet hade tidigare avstyrkt liknande

motioner och hänvisat till att det enligt

riksdagsordningen ankommer på talmannen att efter

samråd med vice talmännen fastställa ordningen för

riksdagens öppningssammanträden. Också under senare

riksmöten avstyrktes med samma motivering motioner

om att utarbeta former för riksmötets öppnande som

ansluter till dem som tidigare brukats (bet. KU

1979/80:44 s. 27, KU 1982/83:14 s. 4).

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen under

senare år behandlat frågor om formerna för

riksmötets öppnande, senast vid 1997/98 års riksmöte

(bet. 1997/98:KU27). Genomgående har utskottet

därvid hänvisat till tidigare uttalanden om att det

ankommer på talmannen att efter samråd med vice

talmännen fastställa ordningen vid

öppningssammanträdet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har tidigare hänvisat till att det

ankommer på talmannen att efter samråd med vice

talmännen fastställa ordningen för

öppningssammanträden. Utskottet vidhåller denna

bedömning. Motion K245 (m) avstyrks.

Kammarsammanträdena, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående diskussioner om utformningen av

plenisalen och om debattformerna i kammaren

motioner (m respektive fp) om att

platsfördelningen i riksdagens kammare skall

ske efter partitillhörighet och inte efter

valkrets, om att vissa debatter skall

genomföras i första- eller andrakammarsalen,

om Europaparlamentarikers yttranderätt i

kammaren och om särskilda riksdagsdebatter

inför förhandlingar inom EU.

Jämför reservationerna 1 och 2.

Motionerna

Gunnar Hökmark (m) begär i motion K316 att

platsfördelningen i riksdagens kammare skall ske

efter partitillhörighet och inte efter valkrets.

Åtgärden bör vidtas inför nästa riksmöte. En

partivis placering skulle tydliggöra de politiska

partigruppernas roll och de skiljelinjer som kommer

till uttryck i de politiska debatterna. Den skulle

kunna bidra till att höja den politiska temperaturen

och dramatiken genom en större närvaro och genom

bättre deltagande till stöd för den egna politiska

uppfattningen. Det skulle underlätta ett samarbete

och gemensamt engagemang i debattens förande mellan

dem som står varandra nära i politisk uppfattning. I

nästan alla andra demokratiska länder är

parlamentsledamöterna placerade partivis. Det

nuvarande sättet att placera ledamöterna i den

svenska riksdagen får närmast ses som en historisk

kvarleva. Motionären hänvisar också till att

kommunfullmäktige och landstingsledamöterna ofta

sitter partivis, liksom ledamöterna i

Europaparlamentet.

Tomas Högström och Gunnar Axén, (båda m) begär i

motion K392 en reformering av riksdagsarbetet på så

sätt att debatterna med anledning av

interpellationer och om utskottens betänkanden skall

genomföras i första- eller andrakammarsalen.

Därigenom skulle det finnas möjligheter att skapa

ett bättre debattklimat än i dag. Närheten skulle

öka och förutsättningarna att tala till och med

varandra skulle bli bättre. Dessutom skulle publiken

komma betydligt närmare debattörerna. En annan

fördel är att riksdagsledamöterna inte skulle ha

någon reserverad plats på det sätt som gäller i

plenisalen.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) och Helena Bargholtz

m.fl. (fp) begär i motionerna K432 yrkande 7 i denna

del respektive K385 yrkande 9 att de svenska

ledamöterna av Europaparlamentet får möjlighet att

delta i debatter i den svenska riksdagen om EU-

politik och alltså ges yttranderätt i riksdagen. Det

vore ett sätt att i praktiken knyta ihop

beslutsfattare på olika nivåer. EU är en unik

organisation med både över- och mellanstatliga

inslag. Det är därför enligt motionen angeläget att

frågor som behandlas i EU också debatteras i Sverige

på ett helt annat sätt än i dag. I motion K385

yrkande 8 begärs också åtgärder för att bättre

förankra regeringens förhandlingsmandat i viktiga

utrikespolitiska frågor. När bl.a. EU-samarbetet har

utvecklats och alltmer antagit karaktär av

överstatlighet har enligt motionärerna förankringen

av regeringens förhandlingsmandat varit en fråga för

debatt. I formell mening är det klart att det är

regeringens sak att företräda Sverige i dessa

sammanhang, men när en opinion kritiserar såväl

innehållet i den förda politiken som

förhandlingarnas former kan det enligt motionen vara

skadligt för förtroendet om inte formerna

diskuteras. Det behövs bättre fortlöpande

information om regeringens ställningstagande till

frågor i de pågående och kommande förhandlingar där

Sverige deltar. Vidare behövs det särskilda

riksdagsdebatter inför kommande förhandlingsrundor

samt forum med frivilligorganisationer, politiska

partier och folkrörelser där frågor inför eller

parallellt med toppmöten och förhandlingar

diskuteras.

Tidigare behandling m.m.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat

motionsyrkanden om ledamöternas placering i kammaren

motsvarande motion K316. Hösten 2001 behandlade

utskottet ett sådant motionsyrkande (bet.

2001/02:KU12). Utskottet avstyrkte yrkandet med

hänvisning till att liknande motionsförslag

avstyrkts vid flera tillfällen. I ett tidigare

betänkande (bet. KU 1987/88:43) anförde utskottet

bl.a. att en partivis placering av ledamöterna

skulle vara en markering av den framträdande roll

som de politiska partierna numera spelar i

riksdagen. Det skulle enligt utskottet troligen

också ha vissa andra fördelar från kontakt- och

debattsynpunkt. Emellertid fanns det enligt

utskottets bedömning inte någon tillräckligt stark

opinion bland ledamöterna för att bryta traditionen.

I ett betänkande år 1992 (bet. 1992/93:KU9) ansåg

utskottet att effekterna från debatt- och

kontaktsynpunkt inte skulle bli de som avsågs i den

då aktuella motionen. Utskottet ansåg att en

omdisponering av plenisalen måste ske om man vill

skapa en tätare atmosfär vid debatterna och

avstyrkte motionen. Utskottet vidhöll vid frågans

behandling under 1996/97, 1997/98 och 2001/02 års

riksmöten sin tidigare uppfattning (bet.

1996/97:KU13, 1997/98:KU27 och 2001/02:KU12).

Reservationer (m, kd) har avgetts.

Våren 1998 avstyrkte utskottet ett yrkande (mp) om

att debatter med anledning av utskottsbetänkanden

borde kunna hållas i första- eller andrakammarsalen

(bet. 1997/98:KU27 s. 49). Utskottet hänvisade till

ett ställningstagande hösten 1996 (bet. 1996/97:KU3)

då utskottet konstaterat att riksdagens plenisal

ofta är för stor för den aktivitet som pågår där. De

tillfällen då den är fylld av ledamöter är betydligt

färre än de tillfällen då den ger ett ödsligt

intryck. Vid de tillfällen då alla ledamöter eller

näst intill alla är närvarande behövs emellertid

platserna. Att var och en har sin bestämda plats i

kammaren kan också ha andra fördelar. Utskottet

framhöll att det skulle innebära praktiska

svårigheter att flytta vissa debatter till en annan

lokal än kammaren, särskilt beträffande debatter av

utskottsbetänkanden, dvs. arbetsplenum. Ett särskilt

problem i dessa fall var enligt utskottet att ingen

av de gamla kammarsalarna är utrustade med

voteringsanläggning. Det föreföll enligt utskottet

inte ändamålsenligt att förlägga just dessa debatter

till annan lokal än kammaren och behålla kammaren

för andra ändamål, såsom förutom

interpellationsdebatter och frågestunder, fåtaliga

tillfällen som öppningssammanträden och

allmänpolitiska debatter. Hösten 2000 vidhöll

utskottet denna bedömning (bet. 2000/01:KU4 s.12).

Sedan en tid tillbaka pågår ett arbete inom

riksdagen med att undersöka hur plenisalen kan

förändras för att främja en kreativ debatt. En

promemoria om bl.a. plenisalens utformning har sänts

ut till riksdagsgrupperna i syfte att inleda en

diskussion. Talmannen har uttryckt sin förhoppning

att alla ledamöter i sina riksdagsgrupper under

våren aktivt kommer att delta i diskussionerna

(prot. 2002/03:42).

Frågan om kontakterna med de svenska

Europaparlamentarikerna togs upp i

riksdagsstyrelsens förslag 2000/01:RS1. Det

framhölls att Europaparlamentet och riksdagen är två

skilda parlament. Det är värdefullt med goda

kontakter mellan de svenska Europaparlamentarikerna

och riksdagens ledamöter men deras olika mandat

skall inte sammanblandas. Kontakterna borde enligt

förslaget även fortsättningsvis gå genom partierna,

men det finns anledning att utveckla kontakterna

mellan Europaparlamentarikerna och andra delar av

riksdagen. Till exempel borde utskotten och EU-

nämnden överväga att bjuda in Europaparlamentariker

till utfrågningar, öppna eller slutna, och

möjligheten att i riksdagen ordna ett öppet

seminarium där Europaparlamentarikerna deltar borde

utnyttjas. Konstitutionsutskottet gjorde inte någon

annan bedömning (bet. 2000/01:KU23). Hösten 2001

avstyrktes ett motionsyrkande (fp) om

Europaparlamentarikernas medverkan i särskilda

debatter i Sveriges riksdag med hänvisning till

detta ställningstagande (bet. 2001/02:KU12 s. 16).

En reservation (fp) avgavs på denna punkt.

Utskottets ställningstagande

Inom riksdagen förs för närvarande på talmannens

initiativ en diskussion om utformningen av

plenisalen och om debattformerna i kammaren. Nya

debattformer prövas i en försöksverksamhet. Enligt

utskottets mening är den pågående diskussionen och

försöksverksamheten angelägna. Utskottet anser att

resultatet av de överväganden och diskussioner som

pågår inte bör föregripas. Motionerna K316 (m), K392

(m), K385 yrkandena 8 i denna del och 9 samt K432

yrkande 7 i denna del avstyrks. När det gäller

frågan om bättre fortlöpande information om

regeringens ställningstagande till frågor i pågående

och kommande förhandlingar där Sverige deltar vill

utskottet hänvisa till att omfattande sådan

fortlöpande information bl.a. finns på EU-nämndens

webbsida. Enligt utskottets mening är det inte

heller påkallat med ett tillkännagivande om ett

forum i riksdagens eller regeringens regi med

frivilligorganisationer, politiska partier och

folkrörelser där frågorna diskuteras parallellt med

toppmötena. Motion K385 yrkande 8 i dessa delar

avstyrks följaktligen.

Budgetprocessen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande en motion (kd) om

en utredning om budgetprocessens andra steg.

Jämför reservation 3.

Motionen

Ingvar Svensson m.fl. (kd) begär i motion K370 att

riksdagsstyrelsen ges i uppdrag att genomföra en

utredning kring budgetprocessens andra steg med

syfte att underlätta justeringar inom beslutad ram.

Det nuvarande systemet innebär enligt motionen

låsning och rigiditet. Att både anslag och

anslagsvillkor skall tas i ett enda klubbslag är

till gagn för en regering och speciellt för en

minoritetsregering, men det rigida systemet minskar

riksdagens makt och innebär en nedgradering av det

andra steget i budgetprocessen. Motionärerna

framhåller att varje oppositionsparti vill visa upp

sina helhetsbilder i budgetbesluten. Eftersom man i

en viss fråga måste hitta en majoritet för justering

inom utgiftsområdesramen är majoritetsbeslut ingen

reell möjlighet med hänsyn till att man i alla andra

frågor måste ställa sig bakom regeringsförslagen.

Systemet innebär att budgetprocessens andra steg för

många ledamöter framstår som relativt meningslöst.

Tidigare behandling m.m.

Den nya budgetprocessen utvärderades under åren 1999

och 2000 av Riksdagskommittén. I kommitténs uppdrag

ingick att överväga behovet av förändringar. Därvid

skulle bl.a. undersökas om intentionerna bakom

omläggningen av budgetprocessen hade uppfyllts och

vilka konsekvenser i övrigt omläggningen medfört som

påverkat riksdagens ställning. Kommittén bedömde att

intentionerna bakom budgetreformen i huvudsak

uppfyllts och framhöll att rambeslutsmodellen

innebär att en minoritetsregerings möjlighet att få

igenom budgetpropositionen i riksdagen har ökat,

vilket var en avsedd effekt av reformen. Kommittén

ansåg att det var en fördel att budgetprocessen

försvårar hoppande majoriteter för ökade anslag utan

finansiering. Rambeslutsprocessen stärker enligt

kommittén i så måtto regeringsmakten, men det

viktigaste ur riksdagens synvinkel är att

budgetreformen ökar möjligheterna för riksdagen att

göra en samordnad beredning av regeringens

budgetförslag. Kommittén bedömde att även om

rambeslutsmodellen ännu inte prövats under perioder

med svåra ekonomiska påfrestningar eller

parlamentarisk osäkerhet har den nya budgetprocessen

bättre förutsättningar att fungera under sådana

omständigheter än vad den gamla hade.

Kommittén hade under sitt arbete fångat upp ett

missnöje bland riksdagens ledamöter som gällde

svårigheten för utskotten att göra ändringar i

anslagen i förhållande till regeringens förslag.

Kommittén bedömde dock att huvudförklaringen till

det minskade antalet ändringar ligger i det

förhållandet att regeringen valt att presentera

förslag som i förväg förhandlats med ett eller två

av oppositionspartierna. Utskotten hade endast i

begränsad omfattning utnyttjat den frihet de har att

i budgetprocessens andra steg på hösten ändra

anslagsbelopp inom de av kammaren fastställda

utgiftsramarna. Detta var enligt kommittén naturligt

med hänsyn till att regeringen, som inte haft egen

majoritet i kammaren, varje år försäkrat sig på

förhand om stöd för sitt budgetförslag från vissa

andra partier. Kommitténs utvärdering ledde till

vissa förslag bl.a. rörande dubbelarbetet höst och

vår. Förslagen lades av riksdagsstyrelsen fram för

riksdagen (förs. 2000/01:RS1). Utskottet tillstyrkte

förslagen (bet. 2000/01:KU23). Utskottet ansåg också

att det var angeläget att redan då besluta om att en

utvärdering bör göras efter några år i fråga om

vilka effekter omläggningen inneburit såväl vad

gäller budgetprocessens innehåll och budgetmässiga

resultat som vad gäller de budgetmässiga

konsekvenserna för riksdagen. Riksdagen beslutade i

enlighet med utskottets förslag att som sin mening

ge regeringen detta till känna (rskr.

2000/01:273-276).

Hösten 2001 avstyrkte konstitutionsutskottet ett

motionsyrkande (kd) liknande det nu aktuella (bet.

2001/02:KU12 s. 18 f.). Riksdagens beslut våren 2001

om budgetprocessen innebär att en utvärdering skall

göras om några år. Enligt utskottets mening borde

resultatet av den nämnda utvärderingen avvaktas. I

en reservation (v) framhölls det angelägna i att gå

vidare med en omfattande utvärdering med bedömning

av förutsättningarna för att göra långsiktiga och

korrekta utgiftsprognoser liksom utgiftstakens

konsekvenser, införandet av ett inkomstgolv,

sparmålet samt nivån och användningen av

budgeteringsmarginalen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande

och avstyrker motion K370 (kd).

Den allmänna motionstiden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet, som inte anser att ett

tillkännagivande i frågan är påkallat,

avstyrker en motion (fp) om reformerad

motionstid.

Motionen

Eva Flyborg (fp) begär i motion K256 att

riksdagsstyrelsen återkommer till riksdagen med

förslag till en reformerad motionstid. Ständig

motionsrätt vore bättre än motionsrätten under den

allmänna motionstiden. Ett alternativ till den

ständiga motionsrätten är enligt motionären att

lägga in en vecka i kvartalet. Med ständig

initiativrätt eller motionstiden fördelad på 3-4

gånger per år skulle dramatiken kring motionerandet

försvinna. Riksdagen skulle få en jämnare

arbetsfördelning över året. Antalet motioner skulle

minska och kvaliteten i beredningen bli högre.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

I riksdagsstyrelsens förslag 2000/01:RS1 framhölls

bl.a. att den fria motionsrätten bör vara kvar.

Genom tidigare riksdagsbeslut hade utskotten

rekommenderats att planera arbetet för hela

valperioden med fördjupning på vissa områden under

olika år. Genomslaget för detta arbetssätt hade dock

inte varit stort. Som ett led i att uppnå det

rekommenderade arbetssättet ansåg riksdagsstyrelsen

att utskotten behövde planera mer långsiktigt och

mer tematiskt. Varje ämnesområde inom ett utskotts

beredningsområde bör behandlas minst två gånger

under en valperiod, första gången under det första

riksmötet och andra gången under något av de

följande riksmötena. Efter genomgången av utskottets

hela beredningsområde under första året av

valperioden bör utskottet göra en planering för

resten av valperioden. Minst en behandling under det

andra, tredje eller fjärde riksmötet bör vara mer

ingående och innehålla inslag av

uppföljning/utvärdering och EU-bevakning.

Riksdagsstyrelsen ansåg vidare att utskotten vid

behov skall kunna ge motionerna en förenklad

behandling. Förenklad beredning kan användas vid det

första riksmötet och vid de övriga riksmöten under

valperioden då utskottet inte bestämt sig för att ha

en fördjupad ärendeberedning. Vid förenklad

behandling kan motionsförslag som behandlar frågor

där beslutanderätten enligt utskottets uppfattning

bör ligga kvar hos regeringen, en

förvaltningsmyndighet eller hos kommunerna kunna

avstyrkas utan ytterligare beredning. I fråga om

motionsförslag som upprepas bör vid förenklad

behandling utskottet hänvisa till tidigare

ställningstagande. Frågan om motionernas behandling

var emellertid enligt förslaget en fråga av så stor

vikt för riksdagsarbetet att utredningsarbetet borde

fortsätta. I detta sammanhang kunde också

motionsinstitutets utformning komma att beröras.

Vid behandlingen av riksdagsstyrelsens förslag

gjorde utskottet inte någon annan bedömning än

riksdagsstyrelsen i fråga om värdet av förenklad

motionsbehandling. Utskottet, som noterade att

utredningsarbetet när det gäller motionsbehandlingen

fortsätter, delade även i övrigt riksdagsstyrelsens

bedömning i fråga om riktlinjer för förändringar i

utskottens arbete (bet. 2000/01:KU23). Riksdagen

godkände de föreslagna riktlinjerna för förändringar

i utskottens arbete.

Under hösten 2001 behandlade utskottet en

likalydande motion som den nu aktuella (bet.

20001/02:KU12 s. 17 f.). Utskottet hänvisade till

att frågan om motionsinstitutets utformning

behandlades i Riksdagskommittén. Enligt utskottets

mening borde resultatet av detta arbete avvaktas.

Utskottet avstyrkte därför motionen.

Riksdagsstyrelsen beslutade den 20 november 2002

att ge Riksdagskommittén i uppdrag att fortsätta

sitt arbete med beredning av frågor som rör

utvecklingen av riksdagens arbetsformer m.m.

Riksdagskommittén skall finnas kvar i ytterligare

ett par år för att skapa kontinuitet i arbetet med

att utveckla riksdagens arbetsformer. Kommittén

förutsätts ta hand om de frågor om riksdagsarbetet

som riksdagen överlämnar till riksdagsstyrelsen men

även frågor som initieras på annat sätt.

Utskottets ställningstagande

Riksdagskommittén framhöll våren

2001 att frågan om motionernas

behandling är en fråga av så stor

vikt att utredningsarbetet måste

fortsätta. Riksdagskommittén

fortsätter sitt arbete med beredning

av frågor som rör utvecklingen av

riksdagens arbetsformer. Utskottet

anser mot denna bakgrund att ett

tillkännagivande till

riksdagsstyrelsen om utvidgning av

motionstiden inte är påkallat.

Motion K256 (fp) avstyrks.

Ärendenas beredning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande ett motionsyrkande

(fp) som gäller bl.a. beredningen av

jordbruksfrågor och ett (kd) som gäller

inrättandet av ett familjeutskott, liksom en

motion (v) om en formell plattform för

utskottens arbete med jämställdhetsfrågor.

Med hänvisning till pågående diskussioner

inom riksdagen avstyrks också en motion (m)

om större möjligheter för utskotten att

själva bestämma sina arbetsformer.

Jämför reservationerna 4 (fp), 5 (v, mp) och

6 (m).

Motionerna

I motion MJ422 av Lennart Fremling m.fl. (fp) begärs

att jordbruksfrågorna skall behandlas som närings-

och konsumentpolitiska frågor (yrkande 1). Enligt

motionärerna måste jordbrukaren få en tydligare

ställning som företagare, och jordbruket skall i

större utsträckning betraktas som likställt andra

näringar. Det naturligaste vore att

jordbruksfrågorna i framtiden hanteras av

näringsutskottet samt att livsmedelspolitiken

hanteras som konsumentfrågor. Motionärerna vill

också införa ett särskilt konsumentdepartement.

Mikael Oscarsson (kd) begär i motion So453 yrkande

3 ett förslag om inrättandet av ett familjeutskott.

Familjepolitiken är enligt motionären i dag svår för

en enskild att få grepp om. Även för politiker

saknas ofta konsekvensbeskrivningar av de fattade

besluten. Motionären hänvisar till att

bostadsförsörjningsprogram hanteras i ett utskott,

barnbidragen i ett annat och förskoleverksamheterna

i ett tredje osv. Därför borde ett familjeutskott

inrättas.

Ulla Hoffmann m.fl. begär i motion A319 åtgärder

för att föra upp jämställdhetsfrågor i respektive

utskott (yrkande 4). Motionärerna hänvisar till att

det som bedöms vara jämställdhetspolitik i dag har

sin hemvist i arbetsmarknadsutskottet trots att

könsperspektivet har lika stor bäring på övriga

utskott. Varje annat utskott kan således om det så

vill förbise könsperspektivet och de konsekvenser de

olika förslagen kan få för kvinnor respektive män.

Formella instrument kan vara ett stöd i arbetet med

en feministisk jämställdhetspolitik. Motionärerna

anser därför att riksdagsstyrelsen bör pröva vilka

åtgärder som är nödvändiga för att riksdagens

utskott skall få en formell plattform för att föra

upp jämställdhetsfrågor inom sina respektive

sakområden. Detta kan ske genom en övergripande

tilläggsparagraf eller genom att det uppdras till

samtliga utskott att i sin beredning beakta

könsperspektivet.

I motion K379 yrkande 22 i denna del av Bo

Lundgren m.fl. (m) begärs förändringar i utskottens

arbetsformer. Ett sätt att återupprätta riksdagens

roll i det politiska arbetet kan enligt motionen

vara att ge utskotten större möjligheter att själva

besluta sina arbetsformer. Bland annat skulle detta

kunna inkludera en rätt för utskotten att i större

utsträckning än i dag öppna vissa av sina

sammanträden för allmänheten. De möjligheter som den

nya tekniken erbjuder, t.ex. IT och Internet, bör

enligt motionen kunna innebära en ökad insyn i

utskottens arbete. En försöksverksamhet i denna

inriktning bör kunna bidra till att vitalisera

riksdagens arbete, samtidigt som medborgarnas insyn

i och intresse för den politiska beslutsprocessen

ökar.

Bakgrund

Den nuvarande utskottsorganisationen tillkom i

samband med författningsreformen 1971. Ett system

med fackutskott ersatte den tidigare ordningen,

enligt vilken utskotten var indelade enligt

statsrättsliga grunder. Fackutskottsprincipen kan

kortfattat sägas innebära att ärenden inom samma

ämnesområden bereds inom samma utskott oavsett om de

är lagärenden eller anslagsärenden. Ett undantag

från fackutskottsprincipen är lagutskottets

särskilda ansvar för lagstiftningsärenden inom den

centrala civilrätten. Den nya ordning som infördes

innebar att utskottsindelningen speglade

departementsindelningen. Därefter har

departementsindelningen ändrats vid ett stort antal

tillfällen medan endast marginella förändringar av

utskottsindelningen skett.

Riksdagsutredningen anlade 1993 vissa allmänna

utgångspunkter för ändringar i

utskottsorganisationen och förordade regelbundna

översyner av ärendefördelningen mellan utskotten

(1993/94:TK1 s. 143 f.). Ibland kunde det behövas

större mer långsiktiga förändringar i

utskottsstrukturen. Det fanns dock formella och

praktiska gränser för omfördelningarna under en

valperiod. Sålunda kräver många ämnesområden

specialkunskaper, vilket gör att det medför problem

att flytta ärenden från ett utskott med ledamöter

som valts med tanke på sina kunskaper och intresse

för de aktuella ämnesområdena till ett annat som

kräver helt andra kunskaper. Vidare framhölls att

det är viktigt att utskottsorganisationen är

anpassad till de politikområden som är aktuella i

samhället och i riksdagsarbetet. Målen att ärendena

får en sakligt sett logisk placering och hålls

samman i ämnesområden kan behöva prioriteras högre

än målet att nå en volymmässigt helt jämn

arbetsbelastning.

I ett senare betänkande (1993/94:TK3 s. 21 f.)

ansåg Riksdagsutredningen att ändringar i

utskottsindelningen borde anstå till dess ett

definitivt beslut om utgiftsområdena fattats.

Riksdagsutredningen redovisade dock ett utkast till

en utskottsindelning som innebar att antalet utskott

minskades från 16 till 15 eller 14. Enligt skissen

skulle utrikesutskottet och försvarsutskottet slås

ihop till ett utrikes- och säkerhetsutskott, ett

särskilt invandrings- och biståndsutskott inrättas

samt socialförsäkrings- och socialutskotten slås

ihop. Frågan om sammanslagning av lag- och

justitieutskotten berördes också. I ett förslag

1995/96:TK2 framhölls att oavsett de krav den nya

budgetprocessen ställer finns det goda skäl att

diskutera förändringar i utskottsindelningen. Den

nuvarande organisationen har varit i stort sett

oförändrad sedan enkammarreformen. Under den tid som

förflutit har mycket ändrats när det gäller

arbetsbelastningen inom olika områden och också i

fråga om sambandet mellan olika ärendegrupper. Ett

skäl till att en ändring i utskottsindelningen trots

allt inte föreslogs var att det innan erfarenheter

vunnits av den nya budgetprocessen var svårt att

förutse vilka effekterna blev på riksdagsarbetet.

Syftet var att återkomma med ett förslag under

riksmötet som kunde träda i kraft 1998. I mars 1998

återkom talmanskonferensen med en genomgång av

erfarenheterna av problem med utskottsindelningen

som upplevts i 1996 och 1997 års budgetarbete

(1997/98:TK1). Talmanskonferensen fann att den

nuvarande utskottsorganisationen på det hela taget

är väl lämpad att klara uppgiften att bereda

riksdagsärenden. Det torde i stor utsträckning vara

oundvikligt att det råder skillnader i

arbetsbelastningen mellan utskotten. De allra mest

arbetsbelastade utskotten är konstitutionsutskottet

och finansutskottet, och vilka övriga utskott som

har de tyngsta arbetsbördorna varierar från år till

år bl.a. beroende på inom vilka områden stora

lagstiftningsreformer görs. Det var därför omöjligt

att genom ändrad utskottsindelning helt ta bort

skillnaderna i belastning mellan utskott (s.16).

Tidigare behandling

Utskottet avstyrkte hösten 2001 fyra motionsyrkanden

om ändrad utskottsindelning (bet. 2001/02:KU12). I

en fp-motion begärdes att miljö- och

jordbruksutskottet skulle ändras till natur- och

miljöutskottet och att i övrigt

utskottsorganisationen anpassas till denna

förändring. Det behövdes en konsumentpolitik för

maten, en naturvårdspolitik för den biologiska

mångfalden och en näringspolitik för företagen.

Utskottet hänvisade till att det hösten 2000

avstyrkt motioner om ändringar i utskottsindelningen

med hänvisning till tidigare riksdagsbehandling. År

1999 hade utskottet behandlat en motion om att

miljö- och jordbruksutskottet skulle ändra namn till

miljöutskottet (bet. 1998/99:KU20 s. 6). Utskottet

ansåg att frågan om en överföring av ansvarsområden

borde tas upp i samband med en allmän översyn av

ärendefördelningen mellan utskotten, något som då

inte syntes motiverat. Utskottet var inte heller

hösten 2000, då bl.a. också en motion (kd) om

inrättande av ett familjeutskott behandlades, berett

att förorda en sådan allmän översyn av

ärendefördelningen mellan utskotten som

motionsyrkandena kunde anses förutsätta (bet.

2000/01:KU4). Hösten 2001 hänvisade utskottet till

Riksdagskommitténs arbete.

Hösten 1998 behandlade utskottet ett motionsyrkande

om ansvaret för bostadspolitiska frågor (bet.

1998/99:KU1). Utskottet avstyrkte motionsyrkandet

och erinrade om att det enligt 6 kap. 1 §

regeringsformen tillkommer statsministern att

tillsätta de övriga statsråd, som tillsammans med

statsministern utgör regeringen. Utskottet hänvisade

vidare till att regeringen enligt 7 kap. 1 §

regeringsformen fördelar ärendena mellan

departementen. Mot denna bakgrund bör riksdagen

enligt utskottet vara ytterst återhållsam med att

uttala sig eller på annat sätt söka påverka

regeringen i fråga om hur den skall organisera sitt

arbete. Hösten 2002 avstyrkte utskottet

motionsyrkanden om en särskild djurskyddsminister

och en minister för den samlade minoritetspolitiken

med hänvisning till att detta är frågor som det inte

ankommer på riksdagen att besluta om (bet.

2002/03:KU1).

Hösten 2000 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande

(v) om en formell plattform för jämställdhetsfrågor

i utskottsarbetet liknande motion A319 yrkande 4

(bet. 2000/01:KU4 s. 26 f.). När det gäller

jämställdhetsfrågornas behandling i riksdagen ville

utskottet hänvisa till regeringsformens bestämmelser

om att den offentliga makten skall utövas med

respekt för alla människors lika värde och att det

allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika

rättigheter. Enligt utskottets mening saknades

anledning att anta annat än att dessa bestämmelser

utgör en grund i allt beslutsfattande i utskotten.

Någon ytterligare formell plattform ansågs inte

nödvändig.

Talmannen har tillsammans med gruppledarna, de vice

talmännen och utskottsordförandena inlett

diskussioner i syfte att sätta riksdagens arbete mer

i fokus och för att uppmuntra insyn, öppenhet och

deltagande. Möjligheterna att öka insynen i

riksdagsarbetet utanför kammaren diskuteras också.

Ett exempel är frågan om inte EU-nämndens

sammanträden borde vara mera offentliga (prot.

2002/03:42).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sina tidigare ställningstaganden

i fråga om ändrad utskottsindelning och i frågan om

hur regeringen organiserar sitt arbete. Motionerna

MJ422 yrkande 1 (fp) och So453 yrkande 3 (kd)

avstyrks följaktligen.

När det gäller frågan om en formell plattform för

jämställdhetsfrågor i utskottsarbetet vill utskottet

liksom vid tidigare ställningstagande i frågan

hänvisa till regeringsformens bestämmelser om att

den offentliga makten skall utövas med respekt för

människors lika värde och att det allmänna skall

tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter. Det

kan förutsättas att dessa bestämmelser utgör en

grund i allt utskottsarbete. En ytterligare formell

plattform kan inte anses nödvändig. Utskottet

avstyrker följaktligen motion A319 yrkande 4 (v).

När det härefter gäller frågan om att ge utskotten

större möjligheter att själva besluta sina

arbetsformer vill utskottet hänvisa till de

diskussioner som talmannen initierat i syfte att

uppmuntra insyn, öppenhet och deltagande och som

också rör en ökad insyn i riksdagsarbetet utanför

kammaren. Enligt utskottets mening bör resultatet av

den pågående diskussionen inte föregripas. Motion

K379 yrkande 22 i denna del (m) avstyrks.

Riksdagens frågestunder

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion (m) om

debattordningen vid riksdagens frågestunder

med hänvisning till diskussioner som pågår

bl.a. om utnyttjandet av riksdagens

frågestunder.

Motionen

Rolf Gunnarsson (m) begär i motion K209 en

förändring av debattordningen vid riksdagens

frågestunder. Motionären hänvisar till att enligt

debattordningen får frågeställaren först ordet,

därefter får statsrådet ordet för svar, vilket följs

av en kompletterande fråga och sist får statsrådet

ordet för ett avslutande svar. Enligt motionären har

detta sista ord missbrukats vid många tillfällen och

statsrådet har gett frågeställaren "en spark", som

denne inte kan försvara sig emot. Det är enligt

motionen den riksdagsledamot som frågar som bör ha

det sista ordet. Det är regeringen som kommer till

riksdagen för att utfrågas inte tvärtom. Det finns

enligt motionären en möjlighet att få ordet en

tredje gång men den debattordningen har inte

genomförts i kammaren.

Gällande regler

Enligt 6 kap. 3 § riksdagsordningen framställs

muntlig fråga vid frågestund som anordnas i

kammaren. Talmannen beslutar om vem som skall få

ordet vid frågestund. Enligt anvisningar av

talmannen skall frågor och svar vara korta och i

princip inte överstiga en minut. Frågeställaren kan

enligt anvisningarna normalt räkna med att få ordet

för minst en följdfråga eller kommentar. Vanligen

får statsrådet det sista inlägget i ett replikskifte

men talmannen kan, om det finns skäl, ge

frågeställaren ordet för ett avslutande inlägg.

Talmannen har i syfte att inleda en diskussion

skickat ut en promemoria om bl.a. riksdagens

debattformer till riksdagsgrupperna. En rappare och

tydligare argumentation behövs enligt talmannen för

att kammaren skall återta sin naturliga roll som

opinionsbildare och opinionsspeglare. Talmannen har

uttryckt sin förhoppning att alla ledamöter i sina

riksdagsgrupper under våren aktivt kommer att delta

i diskussionerna om debattformerna. I den utsända

promemorian redovisas möjliga förändringar, bl.a.

strategiska överväganden om hur frågestunden avses

utnyttjas, prioriterad ställning för

partiledare/gruppledare, inledning med tyngre

frågor, skapande av utrymme för fler frågor genom

att inte alltid tillåta följdfrågor eller ge

statsrådet sista ordet, uppmuntran till raka frågor

och raka svar, koncentration till färre ämnen genom

att minska antalet närvarande statsråd och

premiering av partier med hög närvaro när det gäller

fördelningen av frågor.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade hösten 2001 ett likalydande

motionsyrkande av samme motionär (bet. 2001/02:KU12

s. 26 f.). Utskottet var inte berett att ändra den

regel i riksdagsordningen som föreskriver att

talmannen beslutar om vem som skall få ordet i

frågestund. Utskottet pekade på att talmannens

anvisningar ger utrymme för att frågeställaren i

särskilda fall ges sista ordet. Frågan om en ändring

av anvisningarna är en uppgift för talmannen och

inget hindrar att frågan tas upp t.ex. i talmannens

samråd med de särskilda företrädarna för

partigrupperna. Utskottet avstyrkte motionsyrkandet.

Utskottets ställningstagande

På talmannens initiativ pågår för närvarande en

diskussion om bl.a. utnyttjandet av frågestunderna.

Som en möjlig förändring diskuteras att inte alltid

ge statsrådet sista ordet. Mot denna bakgrund och

med hänsyn till att de nuvarande anvisningarna ger

talmannen möjlighet att ge frågeställaren sista

ordet i en frågestund anser utskottet att ett

tillkännagivande till riksdagsstyrelsen i frågan

inte är påkallat. Motion K209 (m) avstyrks.

Arvoden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motioner (mp

respektive v) om ett ändrat system för

fastställande av ledamöternas arvoden och ett

yrkande (mp) om sänkning av arvodet med 10

000 kr. Utskottet hänvisar bl.a. till att det

saknas anledning att anta att de föreslagna

systemen skulle ha bättre förutsättningar att

vara en långsiktig lösning än den nuvarande

nämnden. Ett motionsyrkande (m) om slopande

av arvodet för uppdrag som ledamot i

riksdagsstyrelsen avstyrks.

Jämför reservationerna 7 samt 8 - villkorad

(båda mp).

Motionerna

Gustav Fridolin (mp) begär i motion K228 sådana

lagändringar att riksdagen skall fatta beslut om

riksdagsledamöternas arvode efter förslag från

arvodesnämnden (yrkande 1) och att om yrkandet

bifalls ledamöternas arvode sänks med 10 000 kr per

månad (yrkande 3). Motionären begär också att det

skall tillsättas en utredning med syfte att föreslå

principer enligt vilka arvodena skall bestämmas

(yrkande 2).

Det är enligt motionen självklart att risken är

stor att man med höga arvoden i riksdagen lockas att

sitta allt längre och att man jämför sig alltmer med

en mindre grupp högavlönade i samhället, i stället

för med låg- och medelinkomsttagare (som utgör den

stora majoriteten av svenska folket). En jämförelse

med en genomsnittlig medborgare ger för handen att

riksdagsarvodet är på tok för högt och en

fullständigt självklar grund för politikerförakt.

Motionären vänder sig emot påståendet att det behövs

ett högt ledamotsarvode i riksdagen för att man ska

locka kompetenta personer till politiken. Förutom

att sådana uttalanden andas hån mot dem som gett sig

in i politiken på grund av ett genuint engagemang

och inte på grund av privatekonomiska skäl, kan det

kraftigt ifrågasättas.

Arvodesnämnden är en myndighet under riksdagen och

ledamöterna i nämnden utses av riksdagens

förvaltningsstyrelse. I praktiken bestämmer sålunda

riksdagsledamöterna fortfarande nivån på sina egna

arvoden, även om man delegerat själva

beslutsfattandet till ett annat (dock internt)

organ. Motionären anser att det vore bättre om

ledamöterna själva öppet och formellt tar ansvar för

arvodesnivåerna. Riksdagens arvodesnämnd kan

behållas för att förbereda och ge förslag i

arvoderingsfrågor. Arvodesnivåerna kan beräknas

utifrån en rad faktorer, exempelvis en uppskattning

av väljarkårens genomsnittsinkomst. Man kan även

tänka sig att arvodet skall utgå ifrån ett

genomsnitt av vad individer med likvärdiga arbeten

uppbär i inkomst. Riksdagen bör tillsätta en

utredning som har till uppgift att föreslå principer

för bestämmandet av arvodet.

Ledamöternas arvoden bör omgående sänkas med 10

000 kr per månad vilket ger en fingervisning åt

vilket håll man anser att arvodena i dagsläget bör

justeras. På ett år innebär en sådan arvodessänkning

minskade utgifter med drygt 40 miljoner kronor att

jämföra med satsningen på lokala

diskrimineringsombudsmän som i dag uppgår till 4

miljoner per år.

Peter Pedersen (v) begär i motion K314 att det

gällande systemet för fastställande av

riksdagsarvodet ändras och att det övervägs ett

system där nivån på arvodet fastställs genom att det

knyts som en fastställd procentsats i förhållande

till prisbasbeloppet. Det finns enligt motionären

goda argument för att arvodet skall vara

förhållandevis högt. Det minskar risken för att ett

stort flertal möjliga ledamöter från olika partier

avstår från att kandidera på grund av att det skulle

innebära en inkomstminskning. Såsom lagstiftare i

Sveriges högsta beslutande organ skall ledamöterna

vara omutbara, dvs. inte kunna påverkas ekonomiskt

för att fatta beslut i viss riktning. I

internationell jämförelse är de svenska

riksdagsledamöternas löner inte heller speciellt

höga. Enligt motionen handlar det emellertid om

trovärdighet. Ledamöterna skall vara representativa

inför folket. Riksdagsledamöternas höga ersättningar

riskerar att skapa en förtroendeklyfta mellan de

folkvalda ledamöterna och det folk de representerar.

Det riskerar också att skapa en klyfta mellan

parlamentarikerna och övriga partimedlemmar och ger

problem för den som har ett låglöneyrke att anpassa

sig tillbaka till den vanliga tillvaron när

riksdagsperioden är över. Ett sätt att begränsa

riksdagsarvodets utveckling är att göra som i många

kommuner och landsting och knyta arvodet till en

fastställd procentsats av prisbasbeloppet. Ett annat

sätt kunde vara att låta arvodesnämnden

föreslå/besluta om arvodet högst en gång per

mandatperiod.

Rolf Gunnarsson (m) begär i motion K204 att

förtroendeuppdraget att sitta i riksdagsstyrelsen

inte skall ge ett extra arvode. Motionären kan inte

ställa upp på att det skulle vara ett mer betungande

arbete att sitta i riksdagsstyrelsen, vilket belönas

med extra arvode, än det är att exempelvis ha många

debatter, många interpellationer, att skriva många

väl underbyggda och faktaspäckade motioner, att

ställa många frågor till statsråd eller att delta

intensivt i kammarens arbete i övrigt, vilket ingår

i det ordinarie arbetet. Motionären hänvisar till

att han läst protokollen från riksdagsstyrelsens

arbete och sett tyngden på dess arbete under

verksamheten fram till september 2002.

Gällande regler

Enligt 9 kap. 6 § riksdagsordningen skall

riksdagsledamot av statsmedel åtnjuta arvode för

sitt uppdrag. Bestämmelser härom meddelas i lag.

Enligt 3 kap. 1 § lagen (1994:1065) om ekonomiska

villkor för riksdagens ledamöter betalas

ledamotsarvode med ett belopp för månad som

Riksdagens arvodesnämnd fastställer. För närvarande

uppgår arvodet till 42 300 kr.

Enligt 1 § lagen (1989:185) om arvoden m.m. för

uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ

betalas månadsarvode för ledamot m.m. av

riksdagsstyrelsen med 15 % av arvodet som

riksdagsledamot.

Bakgrund

Perioden 1866-1962

År 1866-1909 utgick ersättning endast till andra

kammarens ledamöter. Dessa fick för varje ordinär

lagtima riksdag 1 200 riksdaler i "arvode".

År 1909 infördes ersättningsrätt även för första

kammarens ledamöter enligt samma regler som gällde

för andra kammarens ledamöter.

År 1918 infördes en skillnad mellan "stockholmare"

och andra. Begreppet "arvode" slopades och ersattes

av begreppet "dagtraktamente''''''''''''''''". Dessa fastställdes

till 15 riksdaler, dock högst 1 800 riksdaler per

riksdag för "stockholmare" och för övriga till 20

riksdaler, dock högst 2 400 riksdaler per riksdag.

År 1921 höjdes dagtraktamentena till, för

"stockholmare" 24 riksdaler, dock högst 3 400

riksdaler per riksdag, och för övriga 32 riksdaler,

dock högst 4 500 riksdaler per riksdag.

År 1933 slopades begreppet dagtraktamente och

ersattes av begreppet arvode. En sänkning

genomfördes med hänsyn till den ekonomiska krisen.

"Stockholmare" fick 3 000 kr, övriga 4 000 kr för

ordinär lagtima riksdag.

År 1941 överfördes alla materiella regler från

riksdagsordningen till den nya stadgan (1941:98) om

ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Med bibehållande av begreppet arvode övergick man

till månadsbelopp, 750 kr per månad för

"stockholmare" och 1 000 kr per månad för övriga.

År 1949 övergick man till årsarvoden, som med

hänsyn till gällande allmänna lönestopp fastställdes

till de belopp som utgått under år 1948, för

"stockholmare" 6 650 kr och för övriga 8 866 kr.

År 1951 höjdes arvodena till 9 000 kr respektive

12 000 kr. År 1954 uppdelades arvodet på

grundarvode, 9 000 kr för alla ledamöter, samt

kostnadsersättning, 3 000 kr för "stockholmare" och

8 000 kr för övriga. År 1957 höjdes grundarvodet

till 12 000 kr.

År 1959 höjdes grundarvodet till 24 000 kr.

Kanslideputerade gavs rätt att jämte kamrarnas

talmän besluta om tillägg och avdrag som svarade mot

förändringar i löner till befattningshavare i

statens tjänst. Konstitutionsutskottet framhöll att

det var naturligt att förändringar i den allmänna

lönenivån borde få återverkningar även på

riksdagsmannaarvodet. Med hänsyn till

riksdagsmannauppdragets natur var det emellertid

enligt utskottet mindre lämpligt att genom någon

form av automatik anknyta arvodet till en viss grupp

löntagare. I första hand borde dock jämförelse göras

med statstjänstemän i motsvarande inkomstläge.

Perioden 1962-1990

År 1962 höjdes grundarvodet till 26 000 kr med

hänvisning till att jämförelse borde göras med

statstjänstemän i motsvarande inkomstläge.

Konstitutionsutskottet framhöll att med en sådan

höjning skulle årsarvodet komma att utgöra omkring

två tredjedelar av årslönen för statlig

befattningshavare med lön enligt löneklass 1 å

löneplan B (B 1).

År 1966 höjdes grundarvodet till 31 000 kr,

motsvarande två tredjedelar av lönen i löneklass C

1. Samtidigt genomfördes vissa ändringar i 1941 års

ersättningsstadga för att förtydliga att Riksdagens

förvaltningskontor - som ersatt Kanslideputerade -

kunde besluta om de ändringar i grundarvodet som

svarade mot förändringar i löner till

befattningshavare i statens tjänst.

År 1972 ersattes 1941 års stadga av

Ersättningsstadga för riksdagens ledamöter. Arvode

skulle fortfarande utgå med belopp för månad som

motsvarade två tredjedelar av lönen till

statstjänstemän i löneklass 1 på löneplan C.

År 1974 beslutades att arvode skulle utgå med

belopp för månad som motsvarade tio tolftedelar av

lönen till statstjänstemän i löneklass F 25, dvs. då

76 500 kr per år, i enlighet med förslag från en

opartisk kommitté.

År 1983 beslutades att arvode skulle utgå med ett

belopp för månad som motsvarade den genomsnittliga

lönen för tjänster som byråchefer vid statliga

myndigheter och domare med befattningar som rådmän,

hovrättsråd och kammarrättsråd. Arvodet skulle

således beräknas med utgångspunkt från årets alla

månader och inte som tidigare från endast tio

månader.

Våren 1988 beslutade riksdagen lagen (1988:589) om

ersättning m.m. till riksdagens ledamöter. I lagen

fanns bestämmelser om förmåner till

riksdagsledamöterna. Ledamotsarvode skulle betalas

med ett belopp för månad som motsvarade den

genomsnittliga lönen för tjänster som rådmän,

hovrättsråd och kammarrättsråd. I september 1990 var

ledamotsarvodet 21 625 kr per månad. Vid en

tillämpning av ersättningslagen skulle det ha höjts

med närmare 4 000 kr fr.o.m. den 1 oktober 1990.

Riksdagen beslutade emellertid genom lagen

(1990:1417) om avvikelser från vissa bestämmelser i

ersättningslagen om oförändrade arvoden för tiden

den 1 oktober 1990-den 31 december 1991.

Perioden 1990-1998

I december 1990 beslutade riksdagen sålunda att

lagen inte skulle tillämpas beträffande arvoden för

tiden den 1 oktober 1990-den 31 december 1991. I

stället skulle ledamotsarvode betalas med samma

belopp sedan den 1 januari 1990 eller 21 625 kr per

månad. Med anledning av en motion (m), vari begärdes

en utredning syftande till att statsrådens arvoden

skulle bestämmas med utgångspunkt i

riksdagsledamöternas arvoden hade

konstitutionsutskottet (1990/91:KU18) framhållit att

starka skäl talade för samordning av fastställande

av arvoden för statsråd och för riksdagsledamöter.

Riksdagen gav regeringen och Riksdagens

förvaltningskontor detta till känna (rskr.

1990/91:88).

I juni 1991 beslutade riksdagen lagbestämmelser

med innebörd att statsrådsarvodet knöts till arvodet

för riksdagsledamöter (1990/91:KU48).

Statsministerns arvode bestämdes till 215 % av

ledamotsarvodet och övriga statsråds arvoden till

198 % (bet. 1990/91:KU48).

I december 1991 beslutade riksdagen att byråchefer

vid statliga myndigheter inte längre skulle ingå i

den jämförelsegrupp som riksdagsarvodena enligt

ersättningslagen skulle bygga på. Genom särskild

reglering bestämdes arvodet till 22 230 kr för tiden

den 1 januari 1992-den 31 mars 1992, och för tiden

den 1 april 1992-den 31 mars 1993 skulle arvodet

höjas med ett belopp som motsvarade den

genomsnittliga höjningen av månadslönen som kunde

tillkomma jämförelsegruppen fr.o.m. den 1 april

(1991/92:KU5).

I december 1992 höjdes arvodet till 23 425 kr

retroaktivt från den 1 april 1992.

Jämförelsegruppens genomsnittliga månadslön var då

27 764 kr.

I mars 1993 beslutade riksdagen att arvodet för

tiden den 1 april 1993- den 31 december 1993 skulle

vara 23 425 kr jämte det belopp som motsvarade den

genomsnittliga höjningen fr.o.m. den 1 april 1993

för jämförelsegruppen (1992/93:KU21).

Med anledning av riksdagens beslut hade i december

1991 tillkallats en kommitté med uppgift att lämna

förslag till konstruktionen av statsrådens arvoden

m.m. I utredningsbetänkandet Vad är ett statsråds

arbete värt? (SOU 1993:22) framhölls att arvodena

till statsråden inte automatiskt borde kopplas till

någon annan grupps arvoden eller något index för

löner eller priser. I stället borde arvodena

fastställas av en särskild myndighet under

riksdagen, Statsrådslönenämnden.

När utskottet våren 1993 behandlade frågan om

ledamotsarvodet skulle en tillämpning av

ersättningslagen innebära att arvodet skulle ha

höjts med 4 339 kr till 27 764 kr. Utskottet ansåg

att en återgång till ersättningslagen inte borde ske

den 1 april, utan arvodet borde vara 23 425 kr.

Utskottet ansåg emellertid att riksdagsledamöterna

och statsråden borde tillgodoräknas de höjningar som

jämförelsegruppen kunde komma att få efter den 1

april 1993. De angivna beloppen borde därför höjas

med det belopp som motsvarar den genomsnittliga

höjning som kunde tillkomma jämförelsegruppen. De

arvodesnivåer som utskottet förordade borde gälla

intill dess frågan om reglerna för hur arvodet skall

bestämmas blivit avgjord.

I skrivelse våren 1993 överlämnade regeringen

utredningsbetänkandet till riksdagen (skr.

1992/93:240). Skrivelsen behandlades i

konstitutionsutskottet tillsammans med motioner om

ett nytt system för bestämmande av arvodena till

riksdagsledamöter och ett förslag från

förvaltningskontoret om en nämnd för bestämmandet av

arvodena till riksdagsledamöterna. I en skrivelse

den 17 november 1993 hade förvaltningskontoret

föreslagit en ny ordning för bestämmandet av

riksdagsledamöternas arvoden som innebär att en

nämnd bestående av tre utomstående personer

bestämmer nivån på ledamöternas arvoden. Nämndens

ledamöter borde utses av riksdagens

förvaltningsstyrelse (1993/94:KU11). Utskottet

förordade att det skulle inrättas två nämnder för

bestämmande av arvode till statsråd respektive

riksdagsledamöter. Riksdagen beslutade i enlighet

med förslaget.

Den 1 januari 1994 inrättades en

Statsrådsarvodesnämnd och en Riksdagens arvodesnämnd

som myndigheter under riksdagen för fastställande av

arvoden till statsråd respektive riksdagsledamöter.

Riksdagsledamöternas arvode höjdes till 25 000 kr

per månad.

Den 1 juli 1994 trädde den nu gällande lagen

(1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens

ledamöter i kraft. Bestämmelsen om att

ledamotsarvode betalas med ett belopp per månad som

Riksdagens arvodesnämnd fastställer fördes över till

3 kap. 1 § i den nya lagen.

Den 1 oktober 1994 höjdes arvodet till 26 500 kr

per månad.

Den 1 januari 1996 höjdes arvodet till 27 500 kr

per månad.

Den 1 januari 1997 höjdes arvodet till 29 500 kr

per månad.

Den genomsnittliga lönen för tjänster som

hovrättsråd, kammarrättsråd och rådmän uppgick då

enligt uppgift från Domstolsverket till ca 32 700 kr

per månad. Statsrådens arvoden höjdes den 1 januari

1994 till 55 000 kr per månad, den 1 januari 1996

till 60 000 kr per månad och den 1 juli 1997 till

65 000 kr per månad.

Hösten 1997 behandlade utskottet ett par motioner

om ledamotsarvodet (bet. 1997/98:KU6). I den ena

motionen (m) hänvisades till den koppling till

lönerna för vissa statliga tjänster som fanns under

åren 1962-1990. Mot bakgrund av att systemet med

arvodesnämnd kunde uppfattas som godtyckligt var det

enligt motionen önskvärt med en återgång till ett

bundet system med koppling till löneutvecklingen i

samhället i övrigt, t.ex. genom att riksdagsarvodet

knyts till någon eller några yrkesgrupper inom den

privata eller offentliga sektorn. I den andra

motionen (v) begärdes att arvodena inte skulle öka

mer än genomsnittet för de statsanställdas löner.

Utskottet framhöll att ordningen för fastställande

av riksdagsledamöternas arvoden hade funnits i

närmare fyra år och att arvodena i praktiken inte

varit knutna till någon viss jämförelsegrupp sedan

oktober 1990. Dessförinnan gällde under 28 år att

arvodena var knutna till lönerna för en viss grupp

statstjänstemän. Enligt utskottets mening hade den

nya ordningen nu gällt så länge att det var möjligt

att utvärdera den i jämförelse med den tidigare

gällande knytningen till en viss grupp löntagare och

dessutom med utvecklingen av statsrådens arvoden.

Utskottet förordade att en översyn av ordningen för

fastställande av riksdagsledamöternas arvoden skulle

genomföras.

Den 1 januari 1998 höjdes arvodet till 30 300 kr.

Perioden 1998-2002

Riksdagens förvaltningsstyrelse utsåg i februari

1998 förre landshövdingen Gösta Gunnarsson att

genomföra en utvärdering av ordningen för att

fastställa riksdagsledamöternas arvode. Han föreslog

att riksdagsledamöternas arvode skulle återställas

till en högre nivå eller till 36 000 kr per månad.

Av höjningen utgjorde 2 000 kr en växling från

kostnadsersättning till arvode. Förändringarna

föreslogs träda i kraft den 1 januari 1999 och

tillämpas fr.o.m. den 1 november 1998.

Som skäl för förslaget anfördes bl.a. att

riksdagsledamöternas ställning i det demokratiska

systemet, den arbetsinsats uppdraget fordrar och de

särskilda arbetsförhållanden som gäller för

uppdraget i sig motiverade en höjning av arvodets

nivå. Härtill kom enligt utredningen att en höjning

kunde ha en positiv effekt på möjligheterna att

rekrytera personer från breda samhällsskikt för

uppdraget som riksdagsledamot. En låg arvodesnivå

var på sikt en fara för riksdagens arbete och

anseende och därmed för det demokratiska systemet,

Vidare anfördes att det svenska riksdagsarvodet vid

en internationell jämförelse var lågt och att

arvodet blivit avsevärt lägre än ersättningen till

jämförbara grupper, t.ex. ledande förtroendevalda

inom landsting och kommuner och domare. Skillnaden i

förhållande till statsrådens löner hade växt och

uppgick till 36 700 kr.

Det föreslogs också att Riksdagens arvodesnämnd

skulle fortsätta sin verksamhet. Nämnden borde

emellertid motivera sina ställningstaganden när

riksdagsarvodet skall förändras. Nämndens inriktning

borde vara att utifrån ett helhetsperspektiv finna

en nivå för riksdagsledamöternas arvoden som

vidmakthåller riksdagens ställning och som främjar

rekryteringen av personer från så breda

samhällslager som möjligt för uppgiften som

riksdagsledamot. Arvodesnivån bör också uppfattas

som rimlig av allmänheten.

Arvodesnämnden hade enligt utredningen fungerat

väl sedan den infördes 1994, och den hade

förutsättning att bli den långsiktiga lösning som

arvodesfrågan behöver. Systemet med arvodesnämnd

borde därför fortsätta och tillämpas under en längre

tid. Nämndsystemet uppfyller bättre kravet att

arvodet så långt möjligt skall undandras

ledamöternas inflytande än t.ex. systemet med

jämförelsesgrupp. Jämförelsesystemets svagheter

framkom enligt utredningen i samband med den s.k.

Rehnbergöverenskommelsen under åren 1990-1993, då

arvodesförändringar i enlighet med ersättningslagens

bestämmelser av politiska skäl inte ansågs kunna

genomföras.

Förvaltningsstyrelsen lade fram ett förslag i

enlighet med utredningsbetänkandet (1998/99:RFK3).

Förvaltningsstyrelsens föreslag innebar en höjning

av riksdagsledamöternas arvode från 30 300 till 36

000 kr/månad. 2 000 kr av höjningen utgjorde en

växling från kostnadsersättning till arvode.

Förändringarna föreslogs träda i kraft den 1 januari

1999 och tillämpas fr.o.m. den 1 november 1998. Det

föreslogs också att Riksdagens arvodesnämnd skulle

fortsätta sin verksamhet och att nämnden

fortsättningsvis skulle motivera sina

ställningstaganden i fråga om ändringar av

arvodesnivån.

Enligt en mp-motion var förslaget ett ologiskt och

dåligt förslag därigenom att det underkänner

systemet med en arvodesnämnd genom att föreslå att

riksdagen själv skall fatta beslut om en betydande

arvodeshöjning samtidigt som arvodesnämnden föreslås

vara kvar. Riksdagens beslut i början av 1990-talet,

då ökningen av arvodesnivån hölls tillbaka, var ett

medvetet beslut av riksdagen och medförde därför

ingen eftersläpning. Enligt motionärerna fanns det

två möjliga vägar för att bestämma

riksdagsledamöternas arvoden i framtiden: antingen

fick arvodesnämnden fortsätta sitt arbete utan

inblandning från riksdagen eller så skulle nämnden

avskaffas och ett nytt system införas där arvodet

bestäms från den allmänna löneökningen i samhället

eller någon annan jämförbar grupp.

Principiellt delade utskottet de skäl som

utredningen anfört för en engångsmässig justering av

arvodesnivån, bl.a. att hänsyn borde tas till de

framtida rekryteringsmöjligheterna och det faktum

att arvodet för svenska riksdagsledamöter var lågt

både vid en internationell jämförelse och i

jämförelse med ledande förtroendevalda i större

landsting och kommuner. Utskottet tillstyrkte att

arvodet skulle uppgå till 36 000 kr per månad men

endast från den 1 januari 1999 och avstyrkte mp-

yrkandet (bet. 1998/99:KU1).

Utskottet instämde i utredarens bedömning att en

särskild nämnd frikopplad från riksdagen är bättre

än t.ex. systemet med en jämförelsegrupp. Utskottet

delade också utredarens uppfattning att öppenheten

och tydligheten i arvodesfrågan borde bli bättre

genom de motiv som nämnden föreslogs ange.

Den 1 oktober 1999 höjdes arvodet till 38 000 kr

per månad.

Den 1 oktober 2000 höjdes arvodet till 40 000 kr

per månad. Arvodesnämnden hänvisade till att arvodet

enligt förarbetena bör bestämmas bl.a. med hänsyn

till löneutvecklingen för statsråden och för vissa

statstjänstemän (främst domare i den s.k.

rådsklassen). Arvodesnämnden konstaterade i sitt

beslut att nämnda grupper fått löneförhöjningar med

4 000 kr respektive 2 000 kr per månad och fann mot

bakgrund härav att riksdagsledamöternas arvoden

skulle höjas.

Den 1 oktober 2001 höjdes arvodet till 41 500 kr

per månad. Arvodesnämnden konstaterade i sitt beslut

att statsrådens arvoden har höjts med 3 000 kr per

månad fr.o.m. den 1 juli 2001 men att något avtal

för domargruppen inte förelåg ännu, dock att

motsvarande grupper statstjänstemän torde ha fått

löneökningar med 3-4 %.

Den 1 november 2002 höjdes arvodet till 43 200 kr

per månad.

Våren 2000 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande i

syfte att inskränka möjligheterna till

uppdragsarvode (bet. 1999/2000:KU22). Utskottet

framhöll att de uppdrag som ersätts enligt

arvodeslagen är sådana som tillkommer utöver det

ordinarie riksdagsuppdraget. Dessa uppdrag medförde

enligt utskottet ofta ett betydande merarbete i

fråga om ansvar, inläsningsarbete och tidsåtgång.

Det var därför enligt utskottet motiverat att det

betalas särskild ersättning för dessa uppdrag utöver

det ordinarie ledamotsarvodet.

Utskottet behandlade hösten 2001 ett yrkande från

samme motionär om att förtroendeuppdraget att sitta

i riksdagsstyrelsen inte skall ge extra arvode (bet.

2001/02:KU12 s. 9 f.). Utskottet ansåg fortfarande

att det, mot bakgrund av det merarbete som uppdragen

innebär, var motiverat med de särskilda arvoden som

anges i arvodeslagen. Motionsyrkandet avstyrktes.

Utskottets ställningstagande

Frågan om hur arvodet till riksdagsledamöterna skall

bestämmas och om arvodets storlek har varit föremål

för ingående bedömningar och olika system för

bestämningen av arvodet har prövats. Enligt

utskottets mening har den nuvarande ordningen med en

självständig nämnd som fastställer arvodet fungerat

väl och bör kunna ses som den långsiktiga lösning

som arvodesfrågan behöver. Som framhölls vid

utvärderingen 1998 uppfyller nämndsystemet kravet

att arvodet så långt möjligt skall undandras

ledamöterna inflytande bättre än tidigare system med

jämförelsegrupper, vilket visade sig inte kunna

upprätthållas.

Enligt utskottets mening saknas det anledning att

anta att ett nytt system som bygger på vissa

principer för bestämmandet av arvodet skulle ha

bättre förutsättningar att vara en långsiktig

lösning än den nuvarande arvodesnämnden. Utskottet

avstyrker följaktligen motion K228 yrkandena 1 och 2

(mp) och K314 (v). Mot bakgrund av vad utskottet

anfört om värdet av en självständig nämnd är

utskottet inte heller berett att begränsa nämndens

handlingsutrymme till endast ett beslut alternativt

förslag om året. Av samma skäl anser utskottet inte

heller att riksdagen bör besluta om en sänkning av

det arvode nämnden fastställt. Motion K228 yrkande 3

avstyrks.

När det gäller arvodet för uppdrag som ledamot i

riksdagsstyrelsen vidhåller utskottet sitt tidigare

ställningstagande och avstyrker motion K204 (m).

Inkomstgaranti och visstidspension

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till de

skäl som utgjorde grund för införandet av

inkomstgarantin en motion (fp) om bl.a.

slopande av visstidspensionen och

inkomstgarantin.

Motionen

I motion K285 av Anita Brodén (fp) begärs att

inkomstgarantin ses över och visstidspensionen

slopas. Det är enligt motionen angeläget att

riksdagsledamöterna inte ges förmåner som skiljer

sig väsentligt från de regler som är gängse i

samhället i övrigt. Det är enligt motionären inte

rimligt att inkomstgaranti i längre perioder eller i

vissa fall visstidspensioner gäller för

heltidspolitiker. Det behövs snarast en översyn,

vilket märks inte minst på att förmånerna beräknas

efter treårsintervaller som riksdagsledamot och inte

är uppdaterade efter nuvarande fyraåriga

mandatperioder. Inkomstgaranti längre tid än ett

till två år samt visstidspension bör tas bort

(yrkandena 1-3).

Gällande regler

Enligt 9 kap. 6 § riksdagsordningen skall

bestämmelser om ekonomiska förmåner i anledning av

riksdagsuppdraget meddelas i lag. Enligt 13 kap. 1 §

lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för

riksdagens ledamöter har en ledamot som före 65 års

ålder lämnar riksdagen efter minst tre års

sammanhängande tid rätt till inkomstgaranti från och

med den tidpunkt arvodet upphör. Inkomstgarantin

gäller enligt 13 kap. 2 § till ingången av den månad

ledamoten fyller 65 år. Enligt 13 kap. 3 § gäller

inkomstgarantin under ett år för den som lämnar

riksdagen efter kortare tid än sex år. För den som

varit ledamot en sammanhängande tid av minst sex

hela år gäller inkomstgarantin i två år om ledamoten

är yngre än 40 år, i fem år om ledamoten är mellan

40 och 50 år och till ingången av 65 år om ledamoten

uppnått 50 års ålder.

Enligt 8 § betalas inkomstgarantin för månad under

det första garantiåret med 80 % av den del av

garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 basbelopp

och med 40 % av den del som överstiger 1,67 % men

inte 2,5 basbelopp. För tid därefter är

procentsatserna 66 respektive 33 % om ledamotens

sammanlagda tid i riksdagen varit minst tolv år.

Beroende på den sammanlagda tiden i riksdagen

betalas inkomstgaranti beräknat efter fallande

procentsatser. Om ledamotens sammanlagda tid i

riksdagen är sex men inte sju år är procentsatserna

33 % respektive 16,5 %.

Inkomstgarantin minskas enligt 13 kap. 10 § på

visst sätt med inkomst av anställning m.m. som

överstiger ett basbelopp.

De som var ledamöter den 1 juli 1988 och vid

avgången fyllt 50 år har rätt att välja

visstidspension enligt övergångsbestämmelserna i

lagen om ekonomiska villkor för riksdagens

ledamöter. Den som har valt denna ersättningsform

kan inte senare byta system.

Pensionsunderlaget för beräkning av

visstidspension utgörs av det aktuella

ledamotsarvodet, exkl. eventuella fasta tillägg,

multiplicerat med tidsfaktorn (förhållandet mellan

antal hela år som riksdagsledamot - högst tolv - och

kravet för hel förmån - tolv år). Visstidspensionen

utgör 65 % av pensionsunderlaget. Vid tolv år som

riksdagsledamot blir visstidspensionen 28 080 kr per

månad, vid tio år i riksdagen blir visstidspensionen

23 400 kr per månad (43 200 x 10/12 x 0,65).

Visstidspensionen betalas ut t.o.m. månaden före

den ledamoten fyller 65 år. Den byts då ut mot

ålderspension. Ålderspensionen utgör 16 % av det

aktuella ledamotsarvodet, dvs. för närvarande 6 912

kronor per månad vid tidsfaktorn 1,0000 (tolv år).

Visstidspensionen kan komma att samordnas med

inkomst från statlig anställning på så sätt att

inkomsten reduceras med pensionsbeloppet.

Löneförmåner m.m. för statligt anställda regleras i

Allmänt löne- och förmånsavtal, ALFA,

Arbetsgivarverket (Cirkulär 2002:A5). Beräkning av

löneavdrag regleras i 2 kap. 7 § ALFA. Enligt

allmänna råd till paragrafen kan en statlig

arbetsgivare besluta om löneavdrag från statlig

anställning om den anställde överkompenserats på

grund av förmåner från annat håll. Reglerna innebär

att den enskilda myndigheten beslutar om löneavdrag

med anledning av visstidspension skall ske eller ej.

Regeln tillämpas olika bland myndigheterna). Den

statliga inkomstens bruttobelopp är dock

pensionsgrundande.

Tidigare behandling

Det gamla systemet med visstidspension och

avgångsersättning ersattes av inkomstgarantin när

ersättningslagen infördes den 1 juli 1988.

Förvaltningskontoret uttalade i det förslag som

föregick lagen (förs. 1987/88:13 s. 4 f.) att de

motiv som anfördes vid införandet av bestämmelserna

om visstidspension och avgångsersättning fortfarande

hade bärkraft. Förvaltningskontoret framhöll att

uppdraget som riksdagsledamot var behäftat med

osäkerhet och att det var rimligt att de som tog på

sig ett sådant viktigt samhällsuppdrag fick en

trygghet i händelse av att de av det ena eller andra

skälet lämnade uppdraget. Ett system som gav ett

rimligt mått av trygghet var enligt

förvaltningskontoret viktigt bl.a. av

rekryteringsskäl och med hänsyn till behovet för ett

parti att förändra personuppsättningen i riksdagen.

Av förvaltningskontorets överväganden framgick också

bl.a. att ett av flera syften med inkomstgarantin

var att förbättra tryggheten för personer under 50

års ålder.

Utskottet ansåg att de skäl förvaltningsstyrelsen

anfört för att det dåvarande systemet med

inkomstgaranti och avgångsvederlag skulle upphöra

och ersättas med ett system med inkomstgaranti var

väl grundade. Genom det föreslagna systemet ökade

tryggheten väsentligt för ledamöter som tjänstgjort

i riksdagen under kanske lång tid men som, när

uppdraget upphör inte fyllt 50 år. Förslaget innebar

också en anpassning till de regler som gällde för

statsråd och verkschefer m.fl. och för

förtroendevalda i landsting och kommuner (bet. KU

1987/88:42).

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening gör sig de skäl som låg

till grund för införandet av bl.a. inkomstgarantin

fortfarande gällande. Mot bakgrund av att uppdraget

som riksdagsledamot är behäftat med osäkerhet är det

rimligt att de som tar på sig ett sådant viktigt

samhällsuppdrag får en trygghet i händelse av att de

av någon anledning lämnar uppdraget. Av bl.a.

rekryteringsskäl och med hänsyn till behovet för ett

parti att förändra personuppsättningen i riksdagen

är det viktigt med ett system som ger ett rimligt

mått av trygghet. Utskottet anser inte att

inkomstgarantin och visstidsförmånerna bör försämras

eller slopas. Utskottet är inte heller berett

förorda att förmånerna beräknas efter fyra år i

stället för tre år även om valperioderna numera är

fyra år. Motion K285 (fp) avstyrks.

Ersättningen till ersättare

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker bl.a. med hänvisning till

tidigare ställningstagande en motion (s) om

förbättrade villkor för ersättare.

Motionen

I motion K338 av Carin Lundberg och Lars Lilja (båda

s) begärs att villkoren för ersättare för

riksdagsledamöter förbättras. Det är enligt motionen

inte helt ovanligt att en ordinarie ledamot är

tjänstledig bara under tid av året som riksdagen

sammanträder och att ersättarens tjänstgöring då

avslutas när sommaruppehållet börjar. Ett problem är

att ersättaren varit borta så länge att han inte

tjänat in någon semesterlön. I stället får denne

antingen arbeta hela sommaren eller vara ledig utan

lön. För den som har sin anställning inom skolan

finns inte heller möjligheten att arbeta. Problemet

kan lösas genom att riksdagen betalar förlorad

semesterlön, dock max för den sista

tolvmånadersperioden.

Ersättarna kommer också i kläm genom reglerna om

inkomstgaranti och pension. Det krävs tre

sammanhängande år för att få inkomstgaranti och sex

sammanhängande år för att komma i fråga för pension.

Den som tjänstgjort som ersättare nästan en hel

period, men med avbrott på någon månad är därmed

diskvalificerad från inkomstgarantiåret. Samma sak

kan inträffa när det gäller pensionen.

Pensionsproblemet skulle också kunna lösas med en

regel om att pension skall utbetalas till ledamot

som vid avgången fyllt 50 år samt tjänstgjort minst

sex år i följd eller sammanlagt minst åtta år som

riksdagsledamot.

Gällande regler

Enligt 4 § semesterlagen (1977:480) har arbetstagare

i princip rätt till 25 semesterdagar varje

semesterår. Under semesterledighet skall

arbetstagare ha semesterlön i den mån han har tjänat

in sådan under intjänandeåret. Semesterlönen utgör

12 % av arbetstagarens under intjänandeåret

förfallna lön i anställningen (16 §). Upphör

arbetstagare att vara anställd hos arbetsgivaren

innan han har erhållit den semesterlön som han har

tjänat in, skall arbetstagaren enligt 28 § i stället

erhålla semesterersättning.

Enligt 9 kap. 6 § riksdagsordningen skall

bestämmelser om gottgörelse till ersättare för

riksdagsledamot meddelas i lag. Enligt 1 kap. 2 §

lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för

riksdagens ledamöter tillämpas bestämmelserna om

arvode, reskostnadsersättning, traktamente m.m.,

kostnadsersättning och teknisk utrustning samt

försäkrings- och sjukvårdsförmåner fr.o.m. den dag

då ledamoten tar plats i riksdagen t.o.m. 30 dagar

efter det att uppdraget att vara ledamot upphör. För

den som ersätter annan ledamot än talmannen eller

ett statsråd eller en statssekreterare tillämpas

bestämmelserna dock endast för den tid som

ersättaren enligt bevis från riksdagen skall

fullgöra uppdraget. Om uppdraget upphör tidigare än

vid den tidpunkten, tillämpas bestämmelserna t.o.m.

30 dagar efter den dag uppdraget upphör, dock längst

till den dag som anges i beviset.

Också egenpensionsförmåner och inkomstgaranti

regleras i lagen om ekonomiska villkor för

riksdagens ledamöter. För ersättare gäller, om inte

annat sägs i lagen, samma bestämmelser som för

ledamot. Ledamot som fullgjort minst sex hela år i

riksdagen och vid avgången fyllt 50 år har rätt till

ålderspension som betalas ut fr.o.m. 65-årsmånaden,

eller fr.o.m. månaden efter den senare tidpunkt då

riksdagsuppdraget upphör. Pensionsunderlaget utgör

medeltalet av arvodena, inklusive uppdragsarvoden,

för de kalenderår riksdagsuppdraget innehafts under

en femårsperiod närmast före avgångsåret.

Ledamot som fullgjort minst tre sammanhängande

hela år i riksdagen före 65 års ålder och inte är

berättigad till ålderspension, har rätt till

egenlivränta. Egenlivränta betalas ut fr.o.m. den

månad ledamoten fyller 65 år.

Ledamot som lämnar riksdagsuppdraget före 65 års

ålder efter minst tre års sammanhängande tid i

riksdagen har rätt till inkomstgaranti fr.o.m. den

tidpunkt arvodet upphör. Garantitidens längd och

garantibeloppets storlek är beroende av ledamotens

ålder och antal riksdagsår.

För ledamot som lämnar riksdagen efter en

sammanhängande tid av minst sex hela år gäller

inkomstgarantin i två år om ledamoten inte uppnått

40 års ålder, i fem år om ledamoten uppnått 40 men

inte 50 års ålder, till ingången av den månad då

ledamoten fyller 65 år om ledamoten uppnått 50 års

ålder.

För att uppnå dessa sex år kan inte perioder som

är fristående från varandra sammanräknas. Däremot

får en ledamot, som tillhört riksdagen i sex

sammanhängande år och efter uppehåll återkommer,

räkna samtliga hela år vid beräkning av tidsfaktorn.

Under det första garantiåret utgör inkomstgarantin

80 % av underlaget vid avgången. Det innebär att för

ledamot med enbart ledamotsarvodet som

garantiunderlag är inkomstgarantin under första året

för närvarande 34 560 kr per månad. Därefter betalas

inkomstgarantin ut med 66 % eller för närvarande 28

512 kr om den sammanlagda tiden i riksdagen är tolv

år och med lägre procentsatser om den sammanlagda

tiden varit kortare. För den som har en sammanlagd

riksdagstid på sex år är procentsatsen 33 % eller

14 256 kr.

Inkomstgarantin reduceras i förhållande till andra

förvärvsinkomster eller inkomster som ersätter

förvärvsinkomster. Förtidspension och sjukbidrag

från den allmänna försäkringen avräknas helt. I

övrigt gäller att inkomstgarantin skall börja

reduceras först sedan förvärvsinkomster m.m.

motsvarande ett prisbasbelopp per år undantagits.

Tidigare behandling

I betänkandet 1997/98:KU6 anförde utskottet i fråga

om ersättning efter kortare uppdrag som ersättare

för riksdagsledamot att det vore rimligt att

ersättaren tillförsäkrades en viss minsta ersättning

vid avgångstillfället. Med anledning därav föreslog

förvaltningsstyrelsen (förs. 1998/99:RFK2) när det

gäller uppdrag som blivit kortare än som framgår av

beviset från riksdagen att bestämmelserna i 3-6 kap.

och 15 kap. lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor

för riksdagens ledamöter skulle tillämpas fr.o.m.

den dag då ledamoten tar plats i riksdagen t.o.m. 30

dagar efter det att uppdraget att vara ledamot

upphör. Till grund för förslaget låg bl.a.

bedömningen att en tidsperiod på 30 dagar är

erforderlig för att förbereda återgången till

tidigare arbete eller nya arbetsuppgifter. Utskottet

tillstyrkte förslaget (bet. 1998/99:KU1).

Hösten 2001 behandlade utskottet en motion om

semesterersättning av samma motionärer som de nu

aktuella (bet. 2001/02:KU12 s. 11 f.). Utskottet

framhöll att det förhållandet att ersättningen till

ersättare i normalfallet upphör samtidigt med att

uppdraget tar slut, alltså utan den 30-dagarsperiod

som annars tillkommer, som motionärerna framhåller,

självfallet skulle kunna vålla svårigheter i vissa

fall. Det kan således ibland vara ett problem att

återgå till en anställning vid riksmötets slut i

början av sommaren även om ersättaren haft kännedom

om ersättningsreglerna och därigenom i tid kunnat

planera för sin verksamhet efter uppdragets slut.

Utskottet pekade dock på att bortsett från

statsrådsersättarna är flertalet ersättaruppdrag av

kortvarig natur och har, när det gäller något längre

uppdrag, endast i ett par fall under de senaste åren

upphört i samband med sommaruppehållet. Utskottet

var mot den bakgrunden inte berett att nu förorda en

ändring av reglerna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande

och är inte nu berett föreslå ändrade villkor för

ersättare. Motion K338 (s) avstyrks.

Ledighet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

riksdagsuppdragets karaktär ett

motionsyrkande (v) om att riksdagsledamöter

skall ha rätt till partiell sjukskrivning.

Jämför reservation 9 (v, mp).

Motionen

I motion K387 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) i denna del

begärs att det införs en möjlighet för

riksdagsledamöterna av vara partiellt sjukskrivna.

Dagens vårdnadshavare anses böra dela på

föräldraledigheten och många tar ut partiella

ledigheter för att barnet i så stor utsträckning som

möjligt skall få tillgång till båda föräldrarna. I

budgetpropositionen för år 2003 anges att partiell

sjukskrivning skall användas i större utsträckning

för att den sjuke inte skall förlora kontakten med

arbetet. Så som riksdagsarbetet bedrivs i dag finns

det enligt motionärerna risk för att

småbarnsföräldrar av båda könen och personer med

hälsoproblem utesluts. Kvinnor drabbas särskilt hårt

av riksdagens arbetsformer. Motionärerna anser att

riksdagsstyrelsen skall utreda och föreslå

förändringar i syfte att införa möjlighet till

partiell sjukskrivning.

Gällande regler

Enligt 1 kap. 8 § riksdagsordningen kan

riksdagsledamot efter prövning erhålla ledighet från

sitt uppdrag. Beviljas ledamot ledighet för en tid

av minst en månad skall hans uppdrag under den tid

han är ledig utövas av ersättare.

Utskottets ställningstagande

Utskottet är inte berett att nu ställa sig bakom ett

krav på rätt till partiell sjukledighet för

riksdagsledamöter. Riksdagsarbetet och det uppdrag

ledamöterna fått från väljarna låter sig enligt

utskottets mening knappast förenas med partiell

ledighet med mycket korta perioder av arbete i

riksdagen. Motion K387 (v) i denna del avstyrks.

Resor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till att

frågan ankommer på riksdagsstyrelsen att

avgöra en motion (m) om att riksdagen skall

upphöra med inköp av SJ:s årskort till

samtliga ledamöter.

Motionen

I motion K210 av Ulla Löfgren och Elisabeth Nyström

(m) begärs att riksdagen upphör med inköpen av SJ:s

årskort till samtliga riksdagsledamöter.

Motionärerna hänvisar till att det numera införts

konkurrens på spåren. För riksdagsledamot som bor på

en ort där exempelvis Tågkompaniet eller Connex är

operatörer, gäller inte kortet för resor mellan

Stockholm och hemorten. Efter avregleringen är det

därför frågan om inte riksdagens inköp av årskort

hos SJ kan betraktas som förtäckt företagsstöd till

det statliga SJ. Dessutom föredrar många

riksdagsledamöter att ta flyget i stället för tåget.

Staten skulle enligt motionärerna spara åtskilliga

miljoner kronor om riksdagen upphörde med det

slentrianmässiga inköpet av årskort hos SJ för

samtliga ledamöter och i stället lät behoven styra

hur riksdagsledamöterna kan åka på billigaste sätt.

Gällande regler

Enligt 4 kap. 2 § lagen (1994:1065) om ekonomiska

villkor för riksdagens ledamöter har en ledamot rätt

till ersättning för kostnader för tjänsteresor med

belopp motsvarande den faktiska kostnaden. Kostnader

för tjänstresa med egen bil ersätts med de belopp

som gäller för tjänstemän inom

riksdagsförvaltningen. Enligt 4 kap. 3 § beslutar

ledamoten själv om inrikes tjänsteresor och lämpligt

färdmedel med hänsyn tagen till kostnads- och

tidsaspekter. Riksdagsförvaltningen meddelar närmare

föreskrifter om användning av färdmedel. Enligt

riksdagsstyrelsens tillämpningsföreskrifter RFS

2002:5 har en ledamot rätt att erhålla ett årskort

på tåg. Ett sådant kort får endast användas för

tjänsteresa som en ledamot företar som ett led i

sitt uppdrag som riksdagsledamot eller resa med

anledning av andra statliga uppdrag än

riksdagsuppdrag.

Utskottets ställningstagande

Frågan om årskort på tåg för riksdagens ledamöter

ankommer på riksdagsstyrelsen att avgöra.

Riksdagsstyrelsen har efter ingående övervägningar

upphandlat årskort hos SJ för samtliga ledamöter

till ett stark reducerat pris. Det saknas enligt

utskottets mening anledning för utskottet att

föreslå något initiativ i frågan. Motion K210 (m)

avstyrks följaktligen.

EU-nämnden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion (fp) om

avskaffande av EU-nämnden med hänvisning till

att riksdagens arbete med EU-frågor för ett

par år sedan varit föremål för en översyn.

Motionen

I motion K318 av Johan Pehrson och Cecilia Nilsson

Wikström (fp) begärs att riksdagen uppdrar åt

riksdagsstyrelsen att lägga fram förslag om

avskaffande av EU-nämnden. Sverige är enligt

motionärerna ett av de få länder som så tydligt har

valt modellen med ett enda utskott/nämnd i det

nationella parlamentet, i vilket regeringen skall

förankra sina positioner inför ministerrådsmötena. I

flera andra länder är det vanligt att den

parlamentariska beredningen sker i fackutskotten.

Det finns, enligt motionärerna, starka skäl att byta

ordning också i Sverige. För det första ökar

förutsättningarna att skapa ökad kvalitet i

beredningen när de riksdagsledamöter som skall

bereda ärendet är experter på sitt område. För det

andra skulle en sådan ordning innebära att alla

riksdagsledamöter på ett naturligt sätt drogs in i

EU-arbetet. Europafrågorna är en del av den

politiska vardagen och borde hanteras i riksdagen

med den utgångspunkten. Det ligger enligt

motionärerna ett viktigt demokrativärde i att EU-

nämnden läggs ned. EU och EU-frågor får inte ses som

ett elitprojekt som hanteras av en liten, närmast

exklusiv, skara politiker.

Tidigare behandling

EU-frågornas behandling i riksdagen sågs över av

Riksdagskommittén, vars förslag ledde till att

riksdagsstyrelsen under riksmötet 2000/01 till

riksdagen lade fram förslaget Riksdagen inför 2000-

talet (förs. 2000/01:RS1).

När det gäller riksdagens arbete med EU-frågor

ansåg riksdagsstyrelsen att utskotten skall ha en

stark roll. Utskotten skall följa viktiga frågor

under kommissionens beredningsprocess och under den

fortsatta beslutsprocessen. EU-frågorna borde ingå

som en integrerad del av utskottens ärendehantering

och tas upp i betänkanden som behandlar närliggande

frågor. Utskotten kunde också ta ett initiativ och

föreslå kammaren att göra ett tillkännagivande.

Utskott kunde avge yttrande till EU-nämnden.

Samtliga utskott borde upprätta en EU-promemoria

över EU-frågorna inom sitt beredningsområde. Det var

för den offentliga debattens skull önskvärt att

utskotten i särskilt viktiga frågor anordnade öppna

utfrågningar. Riksdagens hantering av den årliga EU-

skrivelsen borde utvecklas så att det i större

utsträckning ges en samlad bild av hanteringen i

riksdagen av EU-frågorna.

EU-nämnden borde enligt förslaget fortsätta att

verka enligt den praxis som utvecklats.

Riksdagsstyrelsen underströk det angelägna i att

utskottens synpunkter beaktas i nämndens samråd med

regeringen.

Riksdagsstyrelsens förslag remitterades till en

rad myndigheter och organisationer.

Konstitutionsutskottet konstaterade att remissvaren

när det gäller EU-frågorna genomgående var positiva.

Utskottet delade denna positiva bedömning och

tillstyrkte förslagen (bet. 2000/01:KU23).

Utskottets ställningstagande

EU-nämndens verksamhet har för bara ett par år sedan

varit föremål för en översyn. I detta sammanhang

underströks utskottens grundläggande betydelse för

hanteringen av EU-frågorna och framhölls att EU-

nämnden borde fortsätta att verka enligt den praxis

som utvecklats. Resultatet av översynen fick ett

positivt bemötande, och konstitutionsutskottet

delade denna positiva inställning. Utskottet gör

inte nu någon annan bedömning. Utskottet är således

inte berett att nu förorda en annan hantering av EU-

frågorna än den gällande med en EU-nämnd för

regeringens samråd med riksdagen samtidigt som

frågorna ingår som en integrerad och betydelsefull

del i utskottens ärendehantering.

Motion K318 (fp) avstyrks.

Riksdagens IT-policy

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande en motion (m) om

nya riktlinjer för användning av Internet och

elektroniskt post vid datorer anslutna till

riksdagsförvaltningens nätverk.

Motionen

I motion K278 av Per Bill (m) begärs nya riktlinjer

för användning av Internet och elektronisk post vid

datorer anslutna till riksdagförvaltningens nätverk

i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande

1). Vidare begärs att nya riktlinjer skall utgå från

en modern, offensiv IT-policy som speglar ett

förtroende för riksdagens ledamöter och medarbetare

och stimulerar till arbete och engagemang (yrkande

2).

Motionären framhåller att riksdagen måste visa att

den finns i framkanten av utvecklingen och ta fram

nya, moderna och offensiva IT-riktlinjer där

människor och utveckling bejakas.

Storebrorsperspektivet måste försvinna till förmån

för tillit och stimulans.

Bakgrund

Förvaltningsstyrelsen fastställde den 14 juni 2000

generella riktlinjer för användning av Internet och

elektronisk post (e-post) vid datorer anslutna till

riksdagsförvaltningens nätverk.

Utrustningen är enligt riktlinjerna till för att

användas av riksdagsledamöterna för utförande av

uppdraget som riksdagsledamot, av

riksdagsförvaltningens anställda för utförande av

arbetsuppgifterna och av de anställda vid

partikanslierna för utförande av arbete för

riksdagsgruppen eller ledamöterna.

Riksdagsförvaltningen medger privat nyttjande av

Internet och e-post i mindre omfattning.

Användningen skall ske med gott omdöme, och

nyttjandet får inte orsaka riksdagsförvaltningen

extra kostnader eller, när det gäller tjänstemännen,

gå ut över det ordinarie arbetet. Användaren skall

alltid ha i åtanke att riksdagens domännamn

(riksdagen.se) finns med i avsändaradressen vid

sändning av e-post och vid besök på webbplatser.

Nyttjandet måste därför ske på ett ansvarsfullt sätt

och vara förenligt med de grundläggande värderingar

riksdagen företräder.

Det är inte tillåtet att via riksdagens nätverk

göra privata värdepapperstransaktioner, delta i s.k.

chattgrupper eller kedjebrev eller ladda ned spel

eller andra programvaror. Användaren måste vidare

beakta upphovsrättsregler och licensrättigheter.

Nätverket får inte nyttjas för näringsverksamhet

eller administration av föreningsverksamhet som inte

är knuten till riksdagen.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade hösten 2000 motionsyrkanden

liknande de nu aktuella (bet. 2000/01:KU4).

Utskottet hänvisade till att riksdagens

Internetpolicy nyligen antagits (juni 2000) och

framhöll att det är riksdagsstyrelsen som har att

fatta beslut i denna typ av frågor. Hösten 2001

vidhöll utskottet detta ställningstagande (bet.

2001/02:KU12).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.

Motion K278 yrkandena 1 och 2 (m) avstyrks.

Teknisk utrustning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande en motion (m) om

användningen av bärbara datorer under

utskottens och kammarens sammanträden.

Utskottet framhåller dock att det är rimligt

att formerna för det praktiska arbetet i

riksdagen utvecklas på samma sätt som

användningen av ny teknik utvecklas i

samhället i övrigt.

Motionen

Per Bill (m) begär i motion K279 att det blir

tillåtet att använda sig av bärbara datorer under

utskottens och kammarens sammanträden (yrkandena 1

och 2). Det är enligt motionen dags att riksdagen

omfamnar den nya tekniken på riktigt och inte bara

pratar om dess förträfflighet. I många avseenden är

Sverige ett ledande IT-land, men policyn kring

datoranvändandet i själva riksdagsarbetet rimmar

illa med detta.

Bakgrund

Någon särskild regel som förbjuder användning av

bärbar dator i plenisalen finns inte. Enligt

kammarkansliet har det emellertid inträffat att en

ledamot av talmannen ombetts att inte arbeta med

sådan utrustning under pågående debatt, eftersom det

bedömts som störande för övriga närvarande. Det kan

i sammanhanget nämnas att t.ex. tidningsläsning av

samma skäl enligt praxis inte är tillåten i samband

med plenum. Frågan om ledamots användning av bärbar

dator under utskottssammanträden har varit aktuell i

finansutskottet och utbildningsutskottet. I båda

utskotten har användningen av bärbar dator

accepterats. I andra utskott har frågan berörts

informellt.

Tidigare behandling

Konstitutionsutskottet avstyrkte våren 1998 ett

motionsyrkande (m) om att bärbara datorer i

plenisalen borde tillåtas (bet. 1997/98:KU27 s. 50).

Enligt utskottets mening borde riksdagen inte

alltför detaljerat reglera vad som är tillåtet och

inte tillåtet att göra under överläggningarna i

kammaren. Den fråga som aktualiserades i motionen

och liknande andra frågor borde avgöras av

talmannen, eventuellt efter diskussion i

talmanskonferensen, som kan ta initiativ i fråga om

reglering av ordningsfrågor om så är påkallat.

Också hösten 2000 avstyrkte utskottet en motion

(m) om användningen av bärbara datorer (bet.

2000/01:KU4). När det gäller frågan om användningen

av bärbara datorer i kammaren ansåg utskottet

fortfarande att denna fråga borde avgöras av

talmannen, om det behövs efter diskussion i

riksdagsstyrelsen och med de särskilda företrädarna

för partigrupperna, som kan ta initiativ i fråga om

reglering av ordningsfrågor. Frågan om användningen

av bärbara datorer under utskottssammanträden kunde

enligt utskottet tas upp i ordförandekonferensen med

utskottens ordförande. Något särskilt initiativ med

anledning av motionen var enligt utskottets mening

inte nödvändigt. Hösten 2001 vidhöll utskottet detta

ställningstagande (2001/02:KU12).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande

och avstyrker motion K279 (m) yrkandena 1 och 2.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang

framhålla att det är naturligt och rimligt att

formerna för det praktiska arbetet i riksdagen

utvecklas på samma sätt som användningen av ny

teknik utvecklas i samhället i övrigt.

Riksdagsevenemang

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motioner (mp

respektive c) om vissa evenemang i riksdagens

regi med hänvisning dels till

riksdagsförvaltningens uppgifter, dels till

utskottens möjligheter att arbeta tematiskt.

Motionerna

I motion K320 av Helena Hillar Rosenqvist och Leif

Björnlod (mp) begärs att riksdagen uppmärksammar

Birgittajubileet 2003 genom att hålla en minnesdag

vid ett lämpligt datum under det pågående

riksdagsåret 2002/03 (yrkande 1). Vidare begärs att

riksdagen anordnar en utställning om Birgittas liv

och gärning, som skall pågå under en vecka vid samma

tidpunkt som minnesdagen (yrkande 2). Motionärerna

hänvisar till att det år 2003 är 700 år sedan den

heliga Birgitta föddes. Birgittaåret syftar till att

vidga den svenska allmänhetens intresse för Birgitta

och hennes betydelse genom historien. 31 maj-1 juni

2003 kommer särskilda högtidsdagar att hållas i

Vadstena. Motionärerna anser att Birgittaåret borde

uppmärksammas i Sveriges riksdag genom en minnesdag

och en utställning som förslagsvis skall pågå veckan

före högtidsdagarna i Vadstena.

Rigmor Stenmark (c) begär i motion K214 att

riksdagen under ett år arbetar med temat

landsbygdens utveckling. Det allra mest

betydelsefulla för att tillvarata hela landet och få

en balans i riket när det gäller att arbeta, bo och

leva i hela landet är enligt motionären att Sveriges

riksdag har en bred kunskap om vad som krävs för

detta. Motionären vill väcka intresset för att låta

ett av riksdagsåren denna mandatperiod ha

utvecklingen för Sveriges landsbygd som tema, ett år

som fokuserades på landsbygdens möjligheter till

fromma för hela landet och då motioner, frågor,

interpellationer och seminarier koncentrerades till

att handla om möjligheter och problem som måste

lösas för vår landsbygd. Det skulle vara ett

riksdagsår då man stannade upp och skaffade sig

kunskaper om betydelsen av inhemska livsmedel och om

vilken tillgång vi har i vårt land när det gäller

rekreationsmöjligheter, turism och småföretagande.

Tidigare behandling

Hösten 2000 avstyrkte utskottet några

motionsyrkanden om särskilda riksdagsevenemang och

utmärkelser (bet. 2000/01:KU4). Det gällde bl.a. att

riksdagen skulle anordna en riksdagens dag och utse

en "Årets entreprenör". Enligt utskottets mening var

sådana informationsinsatser och utmärkelser som

motionerna tagit upp närmast frågor för

riksdagsförvaltningen. Utskottet var inte berett att

förorda något särskilt initiativ med anledning av

motionsyrkandena.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser fortfarande att riksdagsevenemang -

som minnesdag för den heliga Birgitta - närmast är

en fråga för riksdagsförvaltningen. Utskottet är

därför inte berett att förorda något särskilt

initiativ med anledning av motion K320 yrkandena 1

och 2 (mp). När det gäller frågan om ett temaår för

landsbygdens utveckling vill utskottet hänvisa till

att utskotten kan välja att behandla vissa frågor

tematiskt och i samband därmed hålla offentliga

utfrågningar. I samband med ett sådant tematiskt

utskottsarbete är det naturligt att också

interpellationer och frågor ställs i ämnet.

Utskottet är inte berett att föreslå riksdagen ett

initiativ i frågan. Motion K214 (c) avstyrks.

Miljöledningssystem i riksdagen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande en motion (v) om

ett miljöledningssystem i riksdagen.

Jämför reservation 10 (v, mp).

Motionen

I motion Fi216 yrkande 6 av Karin Svensson Smith

m.fl. (v) begärs att ett miljöledningssystem införs

för att miljöanpassa verksamheten i riksdagen.

Motionärerna anser att det för att bibehålla

Sveriges goda internationella renommé i miljöarbete

är angeläget att riksdagens miljöarbete förstärks

och påskyndas. Ett miljöledningssystem bör införas,

där t.ex. en mer strikt miljöanpassad resepolicy för

ledamöter och anställda kan ingå.

Tidigare behandling

Hösten 2000 avstyrkte utskottet bl.a. ett

motionsyrkande (v) om införande av ett

miljöledningssystem i riksdagen (bet. 2000/01:KU4,

s. 45 f.). Utskottet hänvisade till att utformningen

av organisationen för riksdagens interna miljöarbete

ankommer på riksdagsförvaltningen och dess ledning.

Förvaltningen bedriver ett aktivt internt

miljöarbete och miljöhänsyn är en integrerad del av

verksamheten. Det fanns enligt utskottet inte

anledning att förutsätta annat än att

förvaltningsledningen följer utvecklingen av system

för miljöarbetet, gör de översyner som behövs i

lämplig form och anammar det särskilda

miljöledningssystem som kan behövas. Något särskilt

initiativ med anledning av motionerna om

miljöledningssystem var enligt utskottets mening

inte påkallat.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare

ställningstagande. Motion Fi216

yrkande 6 (v) avstyrks.

Regionalt riksdagskontor i Göteborg

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande en motion (fp, s,

kd, v) om regionalt riksdagskontor i

Göteborg.

Motionen

I motion K393 av Eva Flyborg m.fl. (fp, s, kd, v)

begärs att det inrättas ett lokalt riksdagskontor i

Göteborg. Det är enligt motionärerna ett problem att

riksdagen, informationscentret och

Riksdagsbiblioteket ligger samlat inom ett par

kvarter i Stockholm. Riksdagen behöver inrätta ett

antal regionala riksdagskontor i landet, det första

i Göteborg. Vid ett sådant kontor kan

kammardebatter, frågestunder, interpellationer m.m.

hela tiden vara uppkopplade via storbilds-TV. Kunnig

personal kan assistera vid Rixlexssökningar m.m.

Förslagsvis kan även de lokala riksdagsledamöterna

bemanna kontoret enligt ett rullande schema.

Kontoret bör kunna finansieras inom givna

budgetramar.

Tidigare behandling

Hösten 2000 behandlade utskottet en likalydande

motion (bet. 2000/01:KU4 s. 41 f.). Utskottet delade

motionärernas uppfattning om det angelägna i att

göra informationen om riksdagsarbetet lättillgänglig

framför allt för dem som bor utanför Stockholm.

Utskottet var dock inte berett att förorda en sådan

lösning som föreslogs i motionen. Närmare till hands

låg enligt utskottets mening att bygga på verksamhet

som redan finns, som medborgarkontor och bibliotek.

I sådana lokaler kan bl.a. informationsmaterial

ställas ut genom riksdagens försorg och ges

möjligheter att nå riksdagsinformationen genom

Internet. Detta var emellertid en fråga för

riksdagsförvaltningen. Enligt utskottets mening var

något särskilt initiativ med anledning av motionen

inte nödvändigt. Hösten 2001 vidhöll utskottet denna

bedömning (bet. 2001/02:K12 s. 31 f.). En

reservation (fp) avgavs till förmån för motionen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare

bedömning. Motion K393 (fp, s, kd,

v) avstyrks följaktligen.

Studieuppehåll vid förtroendeuppdrag

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande en motion (s) om

studieuppehåll vid förtroendeuppdrag.

Motionen

Hillevi Larsson (s) begär i motion K429 ändringar i

4 kap. 6 § regeringsformen och 4 kap. 11 §

kommunallagen i syfte att studerande skall kunna

åtnjuta samma rätt till ledighet för att fullgöra

förtroendeuppdrag som arbetstagare har (yrkandena 1

och 2). Det borde enligt motionären vara självklart

att införa samma regler för studerande som för

arbetstagare vad gäller rätten att få komma tillbaka

efter det politiska uppdragets avslutning.

Studerandes rätt till ledighet regleras bara i

högskoleförordningen (1993:100) där det anges att en

högskola får medge att den som är antagen till

grundläggande högskoleutbildning vid högskolan får

fortsätta sina studier efter studieuppehåll.

Högskoleverkets föreskrifter (HSVFS 1999:1) innebär

att särskilda skäl för att en student får fortsätta

sina studier efter studieuppehåll kan vara

medicinska, sociala eller andra särskilda

omständigheter. Som exempel på sådana särskilda

omständigheter nämns bl.a. studentfackliga uppdrag.

Om en högskola inte anser att ett förtroendeuppdrag

är en särskild omständighet för ett studieuppehåll

måste studenten acceptera det. Motionen anser att

det förhållandet att bestämmelsen i 4 kap. 6 §

regeringsformen innebär att arbetstagaren alltid kan

komma tillbaka till sitt jobb efter fullgjort

politiskt uppdrag inte är ett skäl för att

ytterligare försvåra för studerande. Att en

progressiv lagstiftning inte får genomslag i

praktiken är enligt motionären inte ett skäl för att

förhindra framåtsyftande lagstiftning på andra

områden.

Bakgrund

Enligt 4 kap. 6 § regeringsformen får

riksdagsledamot och ersättare fullgöra uppdrag som

ledamot utan hinder av tjänsteuppgift eller annan

sådan förpliktelse som åligger honom.

I Holmberg/Stjernquists grundlagskommentar (s.

175) anförs att stadgandet innebär att skyldighet

att fullgöra tjänst eller uppdrag, som inte låter

sig förena med ledamotsuppdraget, rättsligen sett

skall vika för ledamotsuppdraget, vare sig

åliggandet är av offentligrättslig natur, t.ex.

värnplikt eller annan tjänsteplikt, eller av

privaträttslig (SOU 1972:15, s. 135). Företagare som

åtagit sig ett uppdrag vilket han inte kunnat

fullgöra på grund av riksdagsmannaskapet, måste

enligt grundlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 262)

anses skyldig att vidta rimliga åtgärder för att

medkontrahenten inte skall åsamkas förlust. Och

riksdagsledamot bör över huvud taget beträffande

egna åtaganden inte kunna åberopa stadgandet annat

än i fråga om uppgift som förutsätter hans

personliga insats i sådan omfattning att hans

medverkan i riksdagsarbetet blir allvarligt lidande.

Vidare påpekas i kommentaren att bestämmelsen i och

för sig inte innebär någon garanti mot att

arbetsgivare avskedar eller inte återanställer

anställd som avbrutit sin anställning för utövande

av riksdagsuppdrag.

Förtroendevalda har enligt 4 kap. 11 §

kommunallagen (1991:900) rätt till den ledighet från

sina anställningar som behövs för uppdragen.

Enligt 7 kap. 20 § högskoleförordningen

(1993:100) får en högskola, om det finns särskilda

skäl, medge att den som är antagen till

grundläggande högskoleutbildning vid högskolan får

anstånd att påbörja studierna eller får fortsätta

sina studier efter studieuppehåll. Högskoleverket

meddelar närmare föreskrifter om anstånd och om

studieuppehåll. Enligt 1 § Högskoleverkets

föreskrifter (HSVFS 1999:1) kan särskilda skäl för

anstånd med att påbörja studierna vara sociala,

medicinska eller andra särskilda omständigheter som

t.ex. vård av barn, värnplikts- eller

civilpliktstjänstgöring, studentfackliga uppdrag

eller uppskjuten ledighet enligt lagen (1974:981) om

arbetstagares rätt till ledighet för utbildning.

Anståndstiden får vara högst 18 månader, om det inte

finns synnerliga skäl för en längre tid.

Studieuppehåll anses enligt 3 § vara ett uppehåll

som anmälts till högskolan av studenten. Av 4 §

framgår att särskilda skäl att få fortsätta

studierna efter uppehåll kan vara i huvudsak desamma

som de skäl som anges i 1 §. Högskolans medgivande

om att en student får fortsätta sina studier efter

uppehåll skall lämnas för en bestämd tid.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade våren 2001 ett liknande

motionsyrkande om ledighet för

riksdagsledamotsuppdrag av samma motionär (bet.

2001/02:KU13 s. 40 f.). Utskottet delade

uppfattningen att den skeva ungdomsrepresentationen

i de politiska församlingarna är ett problem.

Utskottet hänvisade till att det i regeringens

proposition 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet

framhållits bl.a. att det har blivit allt svårare

att rekrytera ungdomar till politiska

förtroendeuppdrag (s. 23). Trots ökad

utbildningsnivå deltar ungdomar fortfarande i mindre

utsträckning än medelålders personer i den politiska

verksamheten (s. 24). Utskottet konstaterade att

åtgärder måste vidtas för att unga människor i ökad

utsträckning skall engageras och ges möjlighet att

engagera sig i politiskt arbete. Motionärernas

förslag i motionen var att bestämmelsen i 4 kap. 6 §

regeringsformen ändras så att den anger att

riksdagsledamot och ersättare får fullgöra uppdrag

som ledamot utan hinder av inte enbart

tjänsteuppgift eller annan sådan förpliktelse utan

också studier. Utskottet ville härvid framhålla att

bestämmelsen i 4 kap. 6 § regeringsformen inte, som

redovisats ovan, innebär någon garanti mot att

arbetsgivare avskedar eller inte återanställer någon

som avbrutit sin anställning för utövande av

riksdagsuppdrag. Bestämmelsen medför alltså inte

någon rätt att få återgå till en anställning efter

att denna avbrutits för ett uppdrag som

riksdagsledamot eller ersättare. Utskottet

konstaterade vidare att föreskrifter på

högskoleområdet innebär att elever kan medges att få

fortsätta studier efter uppehåll om det finns

särskilda skäl. Vad som utgör särskilda skäl avgörs,

såsom utskottet uppfattat det, med ledning av

Högskoleverkets föreskrifter och respektive

högskolas egen praxis. Utskottet var mot denna

bakgrund inte nu berett att förorda någon sådan

ändring av regeringsformen som efterfrågades i

motionen.

I betänkande 2001/02:KU14 (s. 66 f.) behandlade

utskottet den fråga om ledighet för kommunala

uppdrag som tas upp i den nu aktuella motionens

yrkande 2. Utskottet hänvisade till vad det anfört

beträffande ledighet för uppdrag som

riksdagsledamot. Utskottet ansåg att den bedömning

av möjligheterna till ledighet från studier för

förtroendeuppdrag som utskottet gjorde i betänkande

2001/02:KU13 ägde giltighet även i fråga om

kommunala förtroendeuppdrag. Utskottet avstyrkte

motionsyrkandet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och

avstyrker motion K429 yrkandena 1 och 2.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Ledamöternas placering i plenisalen

(punkt 4)

av Gunnar Hökmark (m), Ingvar Svensson (kd),

Henrik S Järrel (m) och Nils Fredrik Aurelius

(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad som anförs i reservation 1. Därmed

bifaller riksdagen motion 2002/03:K316.

Ställningstagande

I nästan alla demokratier är ledamöterna placerade

partivis. Det svenska sättet att ordna placeringen

får närmast ses som en historisk kvarleva från den

tid då riksdagsledamöterna främst uppfattades som

företrädare för sina valkretsar. I andra politiskt

valda församlingar brukar inte en geografisk

indelningsgrund följas. Kommunfullmäktigeledamöter

och landstingsledamöter sitter ofta partivis, och

samma förhållande råder i Europaparlamentet. En

platsfördelning i riksdagens plenisal efter

partitillhörighet skulle skänka debatten större

livfullhet och åskådlighet. Partiernas uppträdande i

voteringar och skillnader i närvaro skulle kunna

avläsas snabbt. Placeringen inom respektive

partisektor kan göras efter antalet riksdagsår eller

överlämnas till partiernas bestämmande. En

förändring av ledamöternas placering i plenisalen

lär inte kräva någon ombyggnad eller installation av

ny apparatur, och åtgärden bör därför kunna

genomföras under nästa riksmöte. Motion K316

tillstyrks.

2. Europaparlamentarikernas deltagande i

riksdagsdebatter m.m. (punkt 5)

av Helena Bargholtz (fp) och Tobias Krantz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen och

riksdagsstyrelsen som sin mening vad som anförs

i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen

motion 2002/03: K385 yrkandena 8 och 9 och

2002/03:K432 yrkande 7 i denna del.

Ställningstagande

EU är en unik organisation med både överstatliga och

mellanstatliga inslag. Det är därför angeläget att

frågor som behandlas i EU också debatteras i Sverige

på ett helt annat sätt än i dag.

Europaparlamentarikerna bör därför ges möjlighet att

delta i debatter i riksdagen om EU-politik, alltså

ges yttranderätt i riksdagen.

Förankringen av regeringens förhandlingsmandat har

varit föremål för debatt. Det finns en rad åtgärder

som kan användas för att på olika sätt skapa en

bättre demokratisk förankring. Det gäller bättre

fortlöpande information om regeringens

ställningstagande till frågor i de pågående och

kommande förhandlingar som Sverige deltar i,

särskilda riksdagsdebatter inför kommande

förhandlingsrundor och ett forum med

frivilligorganisationer, politiska partier och

folkrörelser där frågorna kan diskuteras.

Detta bör med bifall till motionerna K385

yrkandena 8 och 9 samt K432 yrkande 7 i denna del

ges riksdagsstyrelsen och regeringen till känna.

3. Budgetprocessen (punkt 7)

av Ingvar Svensson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad som anförs i reservation 3. Därmed

bifaller riksdagen motion 2002/03:K370.

Ställningstagande

När Riksdagsutredningen för ett antal år sedan

fastnade för rambudgetmodellen var tanken att det

andra steget i riksdagens budgetprocess skulle vara

fyllt av flexibilitet och vitalitet. I stället har

vi fått ett system som innebär låsning och

rigiditet. Att både anslag och anslagsvillkor för

ett helt utgiftsområde skall tas i ett enda

klubbslag är till gagn för en regering och speciellt

för en minoritetsregering. Men det rigida systemet

minskar riksdagens makt och innebär en nedgradering

av det andra steget i budgetprocessen. Varje

oppositionsparti vill i budgetbesluten visa upp sina

helhetsbilder. Men skulle man i någon fråga hitta en

majoritet för en viss justering inom

utgiftsområdesramen så är den enda möjligheten att i

alla andra frågor ställa upp bakom

regeringsförslaget. I praktiken är därmed

majoritetsbesluten ingen reell möjlighet.

Budgetprocessen framstår speciellt för oppositionens

ledamöter som relativt meningslöst. Det är dags att

ta itu med frågan om budgetprocessens andra steg.

Riksdagen bör besluta att ge riksdagsstyrelsen i

uppdrag att utreda lösningar för att åstadkomma en

mer relevant och flexibel möjlighet att göra

justeringar inom ett utgiftsområdes ram.

4. Beredningen av jordbruksfrågor m.m.

(punkt 9)

av Helena Bargholtz (fp) och Tobias Krantz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad som anförs i reservation 4. Därmed

bifaller riksdagen motion 2002/03:MJ422 yrkande 1.

Ställningstagande

Jordbrukaren måste få en tydligare ställning som

företagare, och jordbruket måste i större

utsträckning betraktas likställt med andra näringar.

Det naturligaste torde vara att jordbruksfrågorna i

framtiden hanteras av näringsutskottet samt att

livsmedelspolitiken hanteras som konsumentfrågor.

Detta bör med bifall till motion MJ422 yrkande 1 ges

riksdagsstyrelsen till känna.

5. Jämställdhetsaspekter i utskottsarbetet

(punkt 11)

av Mats Einarsson (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad som anförs i reservation 5. Därmed

bifaller riksdagen motion 2002/03:A319 yrkande 4.

Ställningstagande

Det som bedöms vara s.k. jämställdhetspolitik har i

dag sitt hemvist i arbetsmarknadsutskottet, trots

att könsperspektivet har lika stor bäring på övriga

utskott. Detta leder till att det endast är

arbetsmarknadsutskottet som har till uppgift att

behandla jämställdhet inom sitt sakområde. Varje

annat utskott kan om det så vill förbise

könsperspektivet och de konsekvenser olika förslag

kan få för kvinnor respektive män.

Formella instrument kan vara till stöd för en

ny feministisk jämställdhetspolitik. Mot

denna bakgrund bör riksdagsstyrelsen pröva

vilka åtgärder som är nödvändiga för att

riksdagens utskott skall få en formell

plattform för att föra upp

jämställdhetsfrågor inom sina respektive

sakområden. Detta kan ske genom en

övergripande paragraf eller genom att det

uppdras till samtliga utskott att bevaka

könsperspektivet. Detta bör med bifall till

motion A319 yrkande 4 ges riksdagsstyrelsen

till känna.

6. Utskottens arbetsformer (punkt 12)

av Gunnar Hökmark (m), Henrik S Järrel (m) och

Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad som anförs i reservation 6. Därmed

bifaller riksdagen motion 2002/03:K379 yrkande 22 i

denna del.

Ställningstagande

Riksdagen har allt oftare kommit att uppfattas som

en svagare och mindre viktig institution framför

allt jämfört med regeringen. Detta är en oroande

utveckling som bör brytas snarast. Ett sätt att

återupprätta riksdagens roll i det politiska arbetet

kan vara att ge utskotten större möjligheter att

själva besluta om sina arbetsformer. Bland annat

skulle detta kunna inkludera en rätt för utskotten

att, i större utsträckning än i dag, öppna vissa av

sina sammanträden för allmänheten. De möjligheter

som den nya tekniken erbjuder, t.ex. IT och

Internet, bör kunna innebära en ökad insyn i

utskottens arbete. En försöksverksamhet i denna

riktning bör kunna bidra till att vitalisera

riksdagens arbete, samtidigt som medborgarnas insyn

i och intresse för den politiska beslutsprocessen

ökar. Detta bör med bifall till motion K379 yrkande

22 i denna del ges riksdagsstyrelsen till känna.

7. Riksdagsledamotsarvodet (punkt 14)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad som anförs i reservation 7. Därmed

bifaller riksdagen motion 2002/03:K228 yrkandena 1

och 2 samt delvis motion 2002/03:K314.

.

Ställningstagande

Sedan 1994 är det så ordnat att riksdagens ledamöter

formellt inte behöver besluta om sina egna arvoden.

Denna grannlaga uppgift har överlämnats till

Riksdagens arvodesnämnd. Det synes principiellt

riktigt att riksdagsledamöterna inte skall sätta

sina egna arvoden, men det är inte riktigt så

enkelt. Arvodesnämnden är en myndighet under

riksdagen. Ledamöterna i nämnden utses av riksdagens

förvaltningsstyrelse. I praktiken bestämmer sålunda

riksdagsledamöterna fortfarande nivån på sina egna

arvoden, även om man delegerat själva

beslutsfattandet till ett annat (dock internt)

organ. Det man vinner på det här systemet är att man

själv, som enskild riksdagsledamot, slipper försvara

arvodeshöjningar. Jag anser att det vore bättre om

ledamöterna själva öppet och formellt tar ansvar för

arvodesnivåerna. Vid arvodeshöjning får de ta - och

bemöta - den kritik en sådan höjning kan tänkas

medföra. Om det nu är riktigt att

riksdagsledamöterna skall ha höga arvoden bör

ledamöterna rimligtvis kunna försvara det. Enligt

min mening kan emellertid Riksdagens arvodesnämnd

behållas. Dess uppgift skall dock vara att förbereda

och ge förslag i arvoderingsfrågor. Arvodesnivåerna

kan beräknas utifrån en rad faktorer. Man kan tänka

sig att arvodet skall beräknas utifrån en

uppskattning av väljarkårens genomsnittsinkomst. Man

kan även tänka sig att arvodet skall utgå ifrån ett

genomsnitt av vad individer med likvärdiga arbeten

uppbär i inkomst. En rad olika faktorer måste

beaktas vad avser t.ex. arbetsuppgifter och ansvar.

Riksdagen bör därför tillsätta en utredning som har

till uppgift att föreslå principer enligt vilken

vår, ledamöternas, arvodessättning skall ske. Lagen

(1993:1426) med instruktion för Riksdagens

arvodesnämnd och lagen (1994:1065) om ekonomiska

villkor för riksdagens ledamöter bör ändras så att

det är riksdagen som fattar beslut om arvodena efter

förslag från nämnden. Detta bör med bifall till

motion K228 yrkandena 1 och 2 ges riksdagsstyrelsen

till känna.

8. Sänkning av arvodet (punkt 15 - villkorad)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser, såvida riksdagen beslutar i enlighet med

reservation 7, att utskottets förslag under punkt 15

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad som anförs i reservation 8. Därmed

bifaller riksdagen motion 2002/03:K228 yrkande 3.

Ställningstagande

Ledamöternas arvoden bör omgående sänkas,

inledningsvis med 10 000 kr per månad. Detta ger en

fingervisning om på vilken nivå arvodena bör ligga.

En sådan sänkning är också ekonomiskt intressant. På

en månad skulle statens utgifter minskas med ungefär

3,5 miljoner kronor och på ett år med drygt 40

miljoner kronor bortsett från olika skatter och

avgifter.

9. Ledighet (punkt 19)

av Mats Einarsson (v) och Gustav Fridolin (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad som anförs i reservation 9. Därmed

bifaller riksdagen motion 2002/03:K387 i denna del.

Ställningstagande

Jämställdhet innebär att kvinnor och män har lika

rättigheter, skyldigheter och möjligheter att ha ett

arbete som ger ekonomiskt oberoende att vårda hem

och barn och att delta i politiska, fackliga och

andra aktiviteter i samhället. Skall man uppnå

jämställdhet mellan könen måste våra arbetsplatser

vara utformade med utgångspunkten att arbetstagare

kombinerar förvärvsliv med vård av hem och barn.

Riksdagen borde föregå med gott exempel av flera

skäl. Det skulle bl.a. öka jämställdhetspolitikens

trovärdighet. Formerna för riksdagsarbetet är i

stort sett oförändrade sedan jordbrukssamhällets

tid, vilket innebär att de härstammar från en tid då

män utförde betalt arbete i det offentliga rummet

och kvinnor arbetade obetalt i hemmet.

I 1 kap. 8 § riksdagsordningen samt

tilläggsbestämmelse (1.8.1) regleras ledighet från

uppdraget. Partiell ledighet har hittills inte

beviljats. Vad gäller partiell sjukskrivning står

det i budgetpropositionen för 2003 att partiell

sjukskrivning skall användas i större utsträckning

för att den sjuka inte skall förlora kontakten med

arbetet. Enligt 1 kap. 8 § finns det varken utrymme

för ett flexibelt uttag av föräldraförsäkringen

eller partiell sjukskrivning. Såsom arbetet bedrivs

i dag är risken stor att småbarnsföräldrar av båda

könen och personer med hälsoproblem utesluts.

Eftersom det fortfarande är kvinnorna som grupp som

tar det största ansvaret för hem och barn drabbas

kvinnor särskilt hårt av riksdagens arbetsformer.

Det är ett demokratiskt problem, och det innebär

också att riksdagen inte kan föregå med gott exempel

vad gäller att vara en "god" arbetsgivare. Vi anser

därför att riksdagsstyrelsen skall utreda och

föreslå förändringar av riksdagens arbetsformer i

syfte att öka jämställdheten på arbetsplatsen.

Behovet av att införa möjlighet att vara partiellt

sjukskriven bör med bifall till motion K387 i denna

del ges riksdagsstyrelsen till känna.

10.Miljöledningssystem i riksdagen (punkt 25)

av Mats Einarsson (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 25 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad som anförs i reservation 10. Därmed

bifaller riksdagen motion 2002/03:Fi216 yrkande 6.

Ställningstagande

Arbetsplatser, industrier och företag använder sig i

allt högre grad av så kallade miljöledningssystem

för att uppmärksamma miljöarbetet och ge det tydligt

uppsatta ramar och mål. Detta är något som bör

välkomnas av det allmänna och som tydligt

korresponderar med de olika mål för miljöpolitiken

som riksdagen har satt upp. För att i praktisk

handling uppmuntra till användandet av

miljöledningssystem i olika verksamheter borde

riksdagen också införa ett sådant, där till exempel

en mer strikt miljöanpassad resepolicy för ledamöter

och anställda kan ingå. Detta är inte minst påkallat

för att bibehålla Sveriges goda internationella

renommé i miljöarbetet. Riksdagen har vid tidigare

behandling av motioner som krävt upprättande av ett

miljöledningssystem i riksdagen förutsatt att

riksdagsförvaltningen och dess ledning följer

utvecklingen av system för miljöarbetet, gör de

översyner som behövs i lämplig form och anammar det

särskilda miljöledningssystem som kan behövas. Då

utvecklingen i näringslivet varit sådan att alltfler

företag använder sig av miljöledningssystem så är

det angeläget att nu riksdagen, som borde inneha

rollen som föregångare, förstärker och påskyndar

sitt miljöarbete genom att ett miljöledningssystem

införs. Detta bör med bifall till motion

2002/03:Fi216 yrkande 6 ges regeringen till känna.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken

anges inom parentes vilken punkt i

utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. EU-nämnden (punkt 21)

av Helena Bargholtz (fp) och Tobias Krantz (fp).

Riksdagens inflytande över svensk Europapolitik

måste förstärkas och arbetsformerna i frågor som rör

Sveriges förhållande till Europeiska unionen

utvecklas. Fackutskotten bör ges en starkare roll i

beredningen av EU-ärenden; det höjer kvaliteten i

riksdagens kontroll och granskning av regeringen.

Fler riksdagsledamöter bör på ett naturligt sätt

dras in i EU-arbetet. Europafrågorna är en del av

den politiska vardagen och borde hanteras i

riksdagen med den utgångspunkten.

En lösning på de reformbehov som finns är att

avskaffa EU-nämnden och i stället ge fackutskotten

motsvarande roll och befogenheter. En annan modell

är att i stället öka fackutskottens utrymme att

påverka EU-nämnden genom ett mer formaliserat

remissförfarande mellan nämnd och utskott i EU-

frågor.

Riksdagens arbete med EU-frågor och frågan om ett

eventuellt avskaffande av EU-nämnden kräver, enligt

vår mening, ytterligare belysning och överväganden.

2. EU-nämnden (punkt 21)

av Gustav Fridolin (mp).

Jag känner stor sympati för det krav om EU-nämndens

avskaffande som förs fram i motion K318. Det är inte

en tillfredsställande ordning att så få av

riksdagens ledamöter som i dag känner sig delaktiga

i EU-arbetet eller att fackutskotten berövas

inflytande i frågor som har bäring på de

politikområden de är satta att bereda. Det är inte

heller tillfredsställande att en regering som kommer

från ett parti som bara innehar en minoritet av

platserna i riksdagens kammare enbart behöver

samråda med riksdagen om de viktiga frågor som

avgörs inom ramen för Europeiska unionen. För att

komma till rätta med dessa problem vill Miljöpartiet

de gröna antingen att EU-nämnden övergår från att ha

en rådgivande roll inför möten i EU:s ministerråd

till att få en rent beslutande roll rörande Sveriges

position i olika frågor inom EU-samarbetet eller att

EU-nämnden avskaffas och frågorna överförs till

fackutskotten som får beslutanderätt över Sveriges

inställning. Vi att avser återkomma till riksdagen

med motion i denna riktning.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2002/03:K204 av Rolf Gunnarsson (m):

Riksdagen beslutar att förtroendeuppdraget att sitta

i riksdagsstyrelsen inte skall ge extra arvode.

2002/03:K205 av Rolf Gunnarsson (m):

Riksdagen beslutar att uppdra åt riksdagsstyrelsen

att ändra arbetsordningen för Sveriges riksdag.

2002/03:K209 av Rolf Gunnarsson (m):

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad i motionen anförs om en förändring av

debattordningen vid riksdagens frågestunder.

2002/03:K210 av Ulla Löfgren och Elizabeth Nyström

(m):

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad i motionen anförs om att upphöra med

inköpen av SJ:s årskort till samtliga

riksdagsledamöter.

2002/03:K214 av Rigmor Stenmark (c):

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad i motionen anförs om att under ett

riksdagsår arbeta med temat landsbygdens utveckling.

2002/03:K217 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen vad i

motionen anförs om ett initiativ till sådant

flaggarrangemang i plenisalen att den svenska

flaggan placeras i anslutning till talarstolen.

2002/03:K228 av Gustav Fridolin (mp):

1. Riksdagen beslutar ändra lagen (1993:1426) med

instruktioner för Riksdagens arvodesnämnd och

lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för

riksdagens ledamöter på ett sådant sätt att

riksdagen fattar beslut om riksdagsledamöternas

arvoden efter förslag från Arvodesnämnden.

2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med syfte att föreslå principer enligt

vilka riksdagsledamöternas arvoden skall

bestämmas.

3. Riksdagen beslutar vid bifall till yrkande 1 att

ledamöternas arvoden skall sänkas med 10 000

kronor per månad.

2002/03:K245 av Margareta Pålsson (m):

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad i motionen anförs om riksdagens

öppnande.

2002/03:K256 av Eva Flyborg (fp):

Riksdagen begär att riksdagsstyrelsen återkommer

till riksdagen med förslag till en reformerad

motionstid i enlighet med vad som anförs i motionen.

2002/03:K278 av Per Bill (m):

1. Riksdagen beslutar att uppdra åt

riksdagsstyrelsen att skriva nya riktlinjer för

användning av Internet och elektronisk post (e-

post) vid datorer anslutna till

riksdagsförvaltningens nätverk i enlighet med vad

som anförs i motionen.

2. Riksdagen beslutar att uppdra åt

riksdagsstyrelsen att dessa nya riktlinjer skall

utgå från en modern, offensiv IT-policy som

speglar ett förtroende för riksdagens ledamöter

och medarbetare och stimulerar till arbete och

engagemang i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2002/03:K279 av Per Bill (m):

1. Riksdagen ger riksdagsstyrelsen till känna vad i

motionen anförs om att det i samtliga utskott blir

tillåtet att använda sig av bärbara datorer under

pågående sammanträde.

2. Riksdagen ger riksdagsstyrelsen till känna vad i

motionen anförs om att det blir tillåtet att

använda sig av bärbara datorer i kammaren under

pågående förhandlingar.

2002/03:K285 av Anita Brodén (fp):

1. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som

sin mening vad i motionen anförs om

inkomstgaranti.

2. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som

sin mening vad i motionen anförs om

visstidsförmåner.

3. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som

sin mening vad i motionen anförs om en översyn av

lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för

riksdagens ledamöter avseende 3- respektive 4-

årsperioder.

2002/03:K314 av Peter Pedersen (v):

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad i motionen anförs om att ändra det

gällande systemet för fastställande av

riksdagsarvodet och överväga ett system där nivån på

arvodet fastställs genom att det knyts som en

fastställd procentsats i förhållande till

prisbasbeloppet.

2002/03:K316 av Gunnar Hökmark (m):

Riksdagen beslutar att platsfördelningen i

riksdagens plenisal skall ske efter

partitillhörighet och inte efter valkrets i enlighet

med vad som anförs i motionen.

2002/03:K318 av Johan Pehrson och Cecilia Nilsson

Wikström (fp):

Riksdagen uppdrar åt riksdagsstyrelsen att lägga

fram förslag om avskaffande av EU-nämnden.

2002/03:K320 av Helena Hillar Rosenqvist och Leif

Björnlod (mp):

1. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som

sin mening vad i motionen anförs om att riksdagen

bör uppmärksamma Birgittajubileet 2003 i Sveriges

riksdag, genom att hålla en minnesdag vid ett

lämpligt datum under det pågående riksdagsåret

2002/03.

2. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som

sin mening vad i motionen anförs om att riksdagen

bör anordna en utställning om Birgittas liv och

gärning, som skall pågå under en vecka vid samma

tidpunkt som minnesdagen.

2002/03:K338 av Carin Lundberg och Lars Lilja (s):

Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin

mening vad i motionen anförs om villkoren för

ersättare för riksdagsledamöter.

2002/03:K370 av Ingvar Svensson m.fl. (kd):

Riksdagen begär av riksdagsstyrelsen en utredning

kring budgetprocessens andra steg med syfte att

underlätta justeringar inom beslutad ram enligt vad

i motionen anförs.

2002/03:K379 av Bo Lundgren m.fl. (m):

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om riksdagens storlek

och dess arbetsformer (delvis).

2002/03:K385 av Helena Bargholtz m.fl. (fp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för att

bättre förankra regeringens förhandlingsmandat i

viktiga utrikespolitiska frågor.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om EU-

parlamentarikernas yttranderätt i riksdagen.

2002/03:K387 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

Riksdagen ger riksdagsstyrelsen i uppdrag att utreda

och föreslå förändringar av riksdagens arbetsformer

i syfte att öka jämställdheten på arbetsplatsen samt

införa möjlighet att vara partiellt sjukskriven.

2002/03:K392 av Tomas Högström och Gunnar Axén (m):

Riksdagen beslutar uppdra åt riksdagsstyrelsen att

lägga fram förslag till reformerat riksdagsarbete i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2002/03:K393 av Eva Flyborg m.fl. (fp, s, kd, v):

Riksdagen beslutar att ge riksdagsstyrelsen i

uppdrag att inrätta ett regionalt riksdagskontor i

Göteborg.

2002/03:K429 av Hillevi Larsson m.fl. (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att 4 kap. 6 § regeringsformen bör

förändras så att den anger att riksdagsledamot och

ersättare får fullgöra uppdrag som ledamot utan

"hinder av tjänsteuppgift eller studier".

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att 4 kap. 11 § kommunallagen (1991:900)

bör förändras så att den anger att förtroendevalda

har rätt till den ledighet från sina anställningar

eller studier som behövs för uppdragen samt att

konsekvensändringar bör göras i

högskoleförordningen och föreskrifterna till

högskoleförordningen.

2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att svenska EU-

parlamentariker bör ges möjlighet att delta i

vissa debatter i Sveriges riksdag och behovet av

att se över möjligheten att stärka de nationella

parlamentens inflyttande (delvis).

2002/03:Fi216 av Karin Svensson Smith m.fl. (v):

6. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som

sin mening vad i motionen anförs om att ett

miljöledningssystem bör införas för att

miljöanpassa verksamheten i riksdagen.

2002/03:So453 av Mikael Oscarsson (kd):

3. Riksdagen uppdrar åt riksdagsstyrelsen att lägga

fram förslag om inrättande av ett familjeutskott.

2002/03:MJ422 av Lennart Fremling m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

jordbruksfrågorna skall behandlas som närings- och

konsumentpolitiska frågor.

2002/03:A319 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

4. Riksdagen uppdrar åt riksdagsstyrelsen att vidta

åtgärder för att föra upp jämställdhetsfrågor i

respektive utskott i enlighet med vad som anförs i

motionen.