Bet. 2002/03:KU20

Konstitutionsutskottets betänkande

2002/03:KU20

Frågor beträffande trossamfund

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas sex motionsyrkanden

från den allmänna motionstiden rörande

begravningsverksamheten, Svenska kyrkan och statlig

hjälp vid betalning av avgift till trossamfund.

Samtliga motioner avstyrks med hänvisning till bl.a.

tidigare ställningstaganden.

I betänkandet finns fem reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Begravningsverksamheten

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K260 och

2002/03:K293.

Reservation 1 (v)

Reservation 2 (mp)

2. Svenska kyrkan

Riksdagen avslår motion 2002/03:K271.

Reservation 3 (v, mp)

3. Statlig medverkan vid uppbörd av avgift

till trossamfund

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K309 och

2002/03:K414 yrkandena 1 och 2.

Reservation 4 (v, mp)

Reservation 5 (fp)

Stockholm den 11 februari 2003

På konstitutionsutskottets vägnar

Gunnar Hökmark

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar

Hökmark (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Pär Axel

Sahlberg (s), Mats Einarsson (v), Mats Berglind (s),

Henrik S Järrel (m), Anders Bengtsson (s), Kerstin

Lundgren (c), Helene Petersson (s), Nils Fredrik

Aurelius (m), Billy Gustafsson (s), Gustav Fridolin

(mp), Inger Jarl Beck (s), Liselott Hagberg (fp) och

Tuve Skånberg (kd).

2002/03

KU20

Utskottets överväganden

Begravningsverksamheten

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstaganden motioner rörande

ändrat huvudmannaskap för

begravningsverksamheten och ändrad utformning

av begravningsavgiften. Jämför

reservationerna 1 och 2.

Gällande bestämmelser

Enligt 2 kap. 1 § begravningslagen (1990:1144) skall

allmänna begravningsplatser med ett tillräckligt

antal gravplatser och andra gravanläggningar av

allmänt förekommande slag anordnas och hållas av de

territoriella församlingarna inom Svenska kyrkan.

Regeringen får för särskilda fall besluta att en

kommun i stället skall anordna och hålla allmänna

begravningsplatser för dem som är folkbokförda inom

kommunen. I 1995 års principbeslut slogs fast att

Svenska kyrkan skall behålla huvudmannaskapet för

den helt övervägande delen av

begravningsverksamheten.

Enligt bestämmelserna i 9 kap. skall alla som är

folkbokförda i Sverige betala en begravningsavgift

för att täcka kostnaderna för

begravningsverksamheten. Denna avgift skall vara

inkomstrelaterad och grundas på en särredovisning av

begravningsverksamhetens intäkter och kostnader.

Regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer föreskriver på förslag av huvudmannen den

avgiftssats enligt vilken de som inte tillhör

Svenska kyrkan skall betala begravningsavgift.

Huvudmannen fastställer avgiftssats för dem som

tillhör Svenska kyrkan. I de fall en kommun är

huvudman fastställer kommunen dock alltid

avgiftssatsen. Avgiften betalas till den som är

huvudman för begravningsverksamheten på

folkbokföringsorten.

Av propositionen 1998/99:38 Staten och

trossamfunden - begravningsverksamheten,

kulturminnena, personalen, avgiftsbetalningen, m.m.

(s. 109) framgår att en utgångspunkt för den

nuvarande regleringen är att kostnaderna för

begravningsverksamheten, liksom enligt tidigare

ordning, skall tas ut av alla skattskyldiga i

förhållande till inkomsten och enligt likformiga

grunder. En annan utgångspunkt för förslaget rörande

finansieringen av begravningsverksamheten är att

enligt 1995 års principbeslut skall de som tillhör

Svenska kyrkan betala sina kostnader via

kyrkoavgiften.

I propositionen diskuterades även frågan hur de som

inte tillhör Svenska kyrkan och de som bor i en

kommun som är huvudman för begravningsverksamheten

skall betala sin del av kostnaderna. Därvid anfördes

bl.a. följande (a. prop. s. 109).

Principerna om att alla människor skall bidra till

begravningsverksamheten på ett likformigt sätt i

förhållande till sin inkomst leder enligt

regeringens uppfattning till att verksamheten bör

finansieras genom en särskild avgift, som betalas av

alla och som i hanteringshänseende behandlas som en

skatt. För att markera att alla bidrar till

verksamheten på samma villkor bör den finansieras

genom en sådan avgift även i de fall en kommun är

huvudman. Denna ordning med en särskild

begravningsavgift utgör inte något hinder mot att de

som tillhör Svenska kyrkan betalar in sin avgift via

kyrkoavgiften när en församling är huvudman.

Vidare framhölls i propositionen att den som inte

tillhör Svenska kyrkan, men är folkbokförd på en

plats där en församling är huvudman för

begravningsverksamheten, bör betala

begravningsavgift enligt samma grunder som gäller

för de tillhöriga som bor inom samma huvudmans

förvaltningsområde.

I propositionen anfördes även att regeringen hade

övervägt möjligheten att något annat organ än

församlingen i sådana fall skulle fastställa

avgiften för den som inte tillhör Svenska kyrkan.

I denna del hänvisades emellertid till förslaget

att det endast skulle finnas en huvudman för

begravningsverksamheten inom ett geografiskt

område. Detta innebär enligt propositionen att

huvudmannen får ett totalansvar för denna

verksamhet. Vidare anfördes följande (s. 109 f.).

Det är därmed i praktiken inte tänkbart med någon

annan ordning än att detta ansvar även får

omfatta det fulla ekonomiska ansvaret för

verksamheten genom budgetering och långsiktig

ekonomisk planering. Till ett sådant ekonomiskt

ansvar hör också att förfoga över finansieringen

av kostnaderna. Enligt regeringens uppfattning

måste det därför överlåtas till varje huvudman

att inom sitt förvaltningsområde besluta om

storleken på den avgift till täckande av

verksamhetens kostnader som skall betalas av

samtliga som är folkbokförda inom området.

När någon av Svenska kyrkans församlingar är

huvudman för begravningsverksamheten kommer

församlingen således att fastställa

begravningsavgiften även för dem som inte tillhör

Svenska kyrkan. Det är nödvändigt att dessa personer

i sådana fall har möjlighet att förvissa sig om att

de betalar lika stor avgift till

begravningsverksamheten som de tillhöriga och att

församlingens avgiftsintäkter oavkortat används för

begravningsverksamheten. Av denna anledning bör

begravningsverksamheten hållas skild från övrig

verksamhet och dess intäkter och kostnader

särredovisas. Detta bör framgå av begravningslagen

... Regeringen finner att det bör vara en uppgift

för huvudmännen att själva utforma en särredovisning

av begravningsverksamhetens intäkter och kostnader

som ger ett rättvisande underlag för fastställande

av begravningsavgiften ... Den tillsynsverksamhet

som länsstyrelserna utövar bör utgöra en tillräcklig

säkerhet för att särkostnadsredovisningarna

uppfyller de krav som det är rimligt att ställa på

dem. Av likställighetsskäl bör en särredovisning av

begravningsverksamhetens intäkter och kostnader

gälla även när en kommun är huvudman.

Vid riksdagsbehandlingen föreslog

konstitutionsutskottet med hänsyn till

normgivningsreglerna i regeringsformen en ändring i

regeringens förslag. Utskottets förslag innebar att

en statlig myndighet skall föreskriva

avgiftssatserna för dem som inte tillhör Svenska

kyrkan (bet. 1998/99:KU18). Riksdagen följde

utskottet (rskr. 1998/99:176).

Enligt bestämmelserna i 10 kap. begravningslagen

skall länsstyrelsen förordna ombud med uppgift att

granska hur församlingarna tar till vara de

personers intressen som inte tillhör Svenska kyrkan.

Ombudet har rätt att få tillgång till samtliga

handlingar som rör begravningsverksamheten och att

närvara, ställa frågor och göra påpekanden vid

sammanträden i församlingen då frågor om

verksamheten behandlas. Till ombudens uppgifter hör

bl.a. att kontrollera att samråd sker med berörda

grupper i samband med anläggning, utvidgning eller

väsentlig ändring av begravningsplatser samt att

underlaget för fastställande av begravningsavgiften

är rättvisande. Om anmärkning kan riktas mot

förvaltningen skall ombudet underrätta länsstyrelsen

om detta.

Begravningsavgiften skall täcka de kostnader som

huvudmannen har för att sköta verksamheten enligt

bestämmelserna i begravningslagen. Det betyder att

kostnader för åtgärder som omfattas av begreppet

begravningsverksamhet helt skall täckas av

begravningsavgiften. Detta innebär i sin tur att

dödsboet inte skall debiteras några kostnader när

det tar i anspråk de tjänster som ingår i

begravningsverksamheten (a. prop. s. 113).

I 9 kap. 6 § begravningslagen preciseras vilka

tjänster som innefattas i begreppet

begravningsverksamhet. Huvudmannen för det

förvaltningsområde där den avlidne var folkbokförd

skall utan kostnad för dödsboet tillhandahålla

· gravplats eller motsvarande på allmän

begravningsplats under en tid av 25 år,

·

· gravsättning inklusive gravöppning, återfyllning

och iordningställande av öppnad grav,

·

· transporter från det huvudmannen övertagit

ansvaret för stoftet till dess att gravsättning

har skett, med undantag av transport för

gravsättning utanför huvudmannens

förvaltningsområde, om inte transporten beror på

avtal om tillhandahållande av särskilda

gravplatser,

·

· kremering,

·

· lokal för förvaring och visning av stoftet, samt

·

· lokal för begravningsceremoni utan religiösa

symboler.

·

Motioner

I motion K293 av Torsten Lindström (kd) föreslås att

riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av begravningslagen så att

begravningsväsendet övergår till ett primärkommunalt

huvudmannaskap.

I motion K260 av Leif Björnlod (mp) föreslås att

riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning för att se över huvudmannaskapet för

begravningsverksamheten och begravningsavgiften samt

för att utröna hur ett system kan utformas för att

göra det möjligt att avge viljeyttring vad gäller

begravningsförfarande m.m. Motionären anför att den

avgiftsskyldige under sitt yrkesverksamma liv hinner

betala in en ansenlig summa till

begravningsverksamheten. Därför ifrågasätter

motionären om den samlade summan korresponderar med

de kostnader den enskilde efter döden medför för

aktuell huvudman, exempelvis i de fall då den

enskilde önskar bli kremerad och få sin aska spridd

t.ex. i havet eller på en del av en kyrkogård.

Motionären anser vidare att varje religiöst samfund

som erbjuder begravningsplats och skötsel/service i

anledning av detta självt bör bekosta verksamheten

genom en avgift som tas ut av samfundets medlemmar.

Frågan bör utredas närmare i syfte att åstadkomma en

tros- och åskådningsneutral reglering av

huvudmannaskap för begravningsverksamhet samt i

syfte att tillse att den som avser att begagna sig

av en viss begravningsform och därtill hörande

skötsel/service erlägger en proportionerlig avgift

för densamma.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till de

nuvarande bestämmelserna i begravningslagen om

huvudmannaskapet för och finansieringen av

begravningsverksamheten (prop. 1998/99:38) avstyrkte

konstitutionsutskottet ett flertal följdmotioner,

vilka vände sig mot den föreslagna ordningen för

huvudmannaskapet för begravningsverksamheten (bet.

1998/99:KU18). Utskottet uttalade därvid att

övervägande skäl talar för att församlingarna

behåller ansvaret för den verksamhet de historiskt

sett haft ansvaret för. Vidare anförde utskottet att

förslaget att församlingarna skall behålla

huvudmanna-skapet för begravningsverksamheten är en

väsentlig del av den samförståndslösning av

kyrka-stat-frågan som eftersträvats sedan länge.

Vidare yttrade utskottet att starka skäl talar för

att det bara bör finnas en huvudman inom varje

förvaltningsområde. Utskottet anförde att det finns

ett starkt behov av att en huvudman har ett

totalansvar för samtliga som är folkbokförda inom

området och att huvudmannen kan räkna med dem som

underlag vid finansiering av verksamheten. Dessutom

hänvisade utskottet till att regeringen framhållit

att det också finns samhällsekonomiska skäl för att

verksamheten hålls samlad hos en huvudman och att

förändringar som medför ökade kostnader undviks.

Utskottets ställningstagande föranledde en

gemensam reservation (m, kd, fp) till förmån för ett

motionsyrkande om att riksdagen skulle avslå

regeringens lagförslag såvitt avsåg

transportkostnader.

Utskottets ställningstagande

I fråga om begravningsverksamheten vidhåller

utskottet tidigare ställningstaganden beträffande

såväl huvudmannaskapet som utformningen av

begravningsavgiften. Mot den bakgrunden avstyrker

utskottet motionerna K293 (kd) och K260 (mp).

Svenska kyrkan

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande ett motionsyrkande

om förändrade relationer mellan staten och

Svenska kyrkan. Jämför reservation 3.

Bakgrund

Riksdagen fattade år 1995 ett principbeslut om

ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan

(prop. 1995/96:80, bet. 1995/96:KU12).

Principbeslutet följdes upp under följande år genom

en serie beslut. Av dessa får här anses vara av

främst betydelse de ändringar i regeringsformen och

tryckfrihetsförordningen samt de lagar om

trossamfund, om Svenska kyrkan och om införande av

lagen om Svenska kyrkan som beslöts år 1998 (prop.

1997/98:116, bet. 1997/98:KU20, 1998/99:KU5).

Betydelsefulla ändringar i gällande lagstiftning,

som gäller begravningsverksamheten, kulturminnena,

personal och avgiftsbetalning, beslöts också år 1999

(prop. 1998/99:38, bet. 1998/99:KU18). Samma år

fattades beslut om statens stöd till trossamfund

(prop. 1998/99:124, bet. 1999/2000:KU5).

I lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan finns

föreskrifter bl.a. om Svenska kyrkan som

trossamfund, om dess organisatoriska uppbyggnad, om

kyrkoavgiften, om kyrklig egendom, om rätten att ta

del av kyrkans handlingar och om kyrkans arkiv.

I lagen (1998:1593) om trossamfund finns

bestämmelser om bl.a. registrering av trossamfund

och om statlig hjälp med avgifter till registrerade

tros-samfund. Bestämmelser om statligt stöd finns

också i lagen (1999:932) om stöd till trossamfund.

De ändringar som år 1999 gjordes i

begravningslagen (1990:1144) innebar inte någon

ändring av Svenska kyrkans huvudmannaskap för den

helt övervägande delen av begravningsverksamheten.

Huvudman för begravningsverksamheten är den

församling eller kyrkliga samfällighet inom Svenska

kyrkan eller - efter särskilt beslut av regeringen -

den kommun som är skyldig att anordna och hålla

allmänna begravningsplatser för dem som är

folkbokförda inom ett visst geografiskt avgränsat

förvaltningsområde. Som huvudman tillhandahåller

församlingarna och samfälligheterna särskilda

gravplatser för dem som inte tillhör något kristet

trossamfund. Lagändringarna innebar en förstärkt

tillsyn genom ombud, som tillsätts av länsstyrelsen,

och särskilda regler om samråd. Begravningsavgiften

skall fastställas på grundval av

särkostnadsredovisning av verksamhetens intäkter och

kostnader för att säkerställa att de medel som

inflyter från dem som inte tillhör Svenska kyrkan

används enbart för begravningsverksamheten och inte

kommer kyrkans religiösa verksamhet till del. En

skyldighet infördes också för församlingarna och

samfälligheterna att samråda med företrädare för

andra trossamfund och andra berörda parter i frågor

som gäller anläggning, utvidgning eller ändring av

en befintlig begravningsplats.

Motion

I motion K271 av Gudrun Schyman m.fl. (v) föreslås

att riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av berörda lagar i syfte att

åstadkomma ett slutligt skiljande av Svenska kyrkan

från staten i enlighet med vad i motionen anförs.

Motionärerna framhåller att ännu efter alla de

konkreta lagändringar som skiljandet krävde har

Svenska kyrkan en särställning och de formella

banden till staten är inte helt avskurna. Som

exempel nämns att det i en särskild lag om Svenska

kyrkan sägs bl.a. att denna organisation är ett

"evangelisk-lutherskt trossamfund" och "en öppen

folkkyrka", att Svenska kyrkan i begravningslagen

ges en särställning som huvudman för

begravningsverksamheten, även för begravningsplatser

för andra trosriktningar och för icke-troende, och

att Svenska kyrkan i lagen om trossamfund ges rätt

till hjälp av staten med indrivning av

medlemsavgifter. Motionärerna anser att det inte

finns några hållbara argument för att ge ett

religiöst samfund en sådan särställning som Svenska

kyrkan har.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid riksmötet 2000/01 avstyrkte

konstitutionsutskottet en motion (v) av samma

innebörd som den nu aktuella motionen. Utskottet

konstaterade att ändringarna i relationerna mellan

staten och Svenska kyrkan, som beslutades efter ett

omfattande utrednings- och förhandlingsarbete, hade

varit i kraft under drygt ett år. Vidare anförde

utskottet att det inte fann skäl att förorda en

ändring eller omprövning av relationerna (bet.

2000/01:KU11).

Utskottets ställningstagande föranledde en

gemensam reservation (v, mp).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande

och avstyrker därför motion K271 (v).

Statlig medverkan vid uppbörd av

avgift till trossamfund

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande ett motionsyrkande

om utvärdering av lagen om avgift till

registrerat trossamfund och om behovet av att

jämställa religiösa föreningar med andra

privata föreningar också vad gäller sättet att

finansiera verksamheten. Vidare avstyrker

utskottet två motionsyrkanden om förbättrat

rättsskydd för den enskilde mot trossamfund som

får hjälp av staten med att ta in avgifter.

Utskottet betonar dock vikten av att den

redovisning av medlemsuppgifter som ligger till

grund för den statliga hjälpen vid betalning av

avgift till trossamfund håller en genomgående

hög kvalitet. Jämför reservationerna 4 och 5.

Bakgrund

Bestämmelser om religionsfrihet finns i

regeringsformen och den europeiska konventionen

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna. Enligt 2 kap. 2 §

regeringsformen är den enskilde gentemot det

allmänna skyddad mot tvång att tillhöra något

trossamfund. Bestämmelserna i Europakonventionen

gäller, enligt den praxis som har utvecklats, till

skillnad från regeringsformens föreskrifter inte

bara för enskilda personer utan även för religiösa

samfund (se prop. 1997/98:116 s. 21).

Enligt 3 § lagen (1998:1593) om trossamfund är

ingen skyldig att tillhöra något trossamfund. Ett

avtal eller löfte som strider mot denna bestämmelse

är ogiltigt.

Bestämmelsen innebär att varje trossamfund måste

ge möjlighet för den som vill att utträda ur

trossamfundet. Om ett trossamfund enligt sina

stadgar eller liknande grundregler har en regel om

att utträde inte kan ske, är den regeln således utan

verkan. Bestämmelsen hindrar dock inte att

trossamfundet föreskriver en viss kortare tid innan

utträde beviljas för den som önskar utträde. Inte

heller hindrar den att ett trossamfund föreskriver

att utträde endast kan ske vid viss tidpunkt varje

år (prop. 1997/98:116 s. 108).

Enligt 4 § samma lag kan barn som har fyllt 12 år

inte inträda i eller utträda ur ett trossamfund utan

eget samtycke.

Enligt 16 § har Svenska kyrkan rätt till hjälp av

staten med bestämmande, debitering och redovisning

av avgifter från dem som tillhör Svenska kyrkan samt

med att ta in avgifterna. Regeringen kan även, under

i lagen närmare angivna förutsättningar, besluta att

annat registrerat trossamfund skall få sådan hjälp.

Vidare får regeringen besluta att ett trossamfund

som har beviljats hjälp inte längre skall få det.

Närmare bestämmelser om förfarandet har meddelats

i bl.a. lagen (1999:291) om avgift till registrerat

trossamfund.

Avgift av det aktuella slaget skall tas ut med

viss procentsats av den kommunalt beskattningsbara

inkomsten. I hanteringshänseende skall avgiften

behandlas som en skatt.

De uppgifter som behövs för debitering av avgift

till trossamfund skall lämnas till Riksskatteverket

(RSV) på datamedium av trossamfundet. Uppgifter om

tillhöriga/avgiftsskyldiga skall gälla för helt

inkomstår och avse förhållandena den 1 november året

före inkomståret. Trossamfunden lämnar uppgift om

antingen en enhetlig avgiftssats för samfundet eller

den avgiftssats som skall gälla för varje individ.

Uppgift om avgiftssatser för det följande

inkomståret skall lämnas till RSV senast den 3

december. Regeringen eller den myndighet regeringen

bestämmer får meddela närmare föreskrifter om hur

uppgifter skall lämnas.

Enligt 6 § lagen om avgift till registrerat

trossamfund krävs samtycke från enskilda som skall

betala avgift via skattebetalningssystemet till

annat tros- samfund än Svenska kyrkan.

Frågan om utformningen av kravet på samtycke har

diskuterats i förarbetena till den nyss nämnda

lagen.

I betänkandet Statlig medverkan vid

avgiftsbetalning (SOU 1997:46) lade RSV fram förslag

till lagstiftning på området. Verkets förslag

innebar att skriftligt samtycke skulle inhämtas från

de personer vilkas avgifter skulle uppbäras med

skatteförvaltningens hjälp. Enligt förslaget skulle

medgivandet omfatta avgiftsskyldighet till

trossamfundet och uppbärande av avgiften med hjälp

av skatteförvaltningen (se a. bet. s. 20).

RSV noterade i sammanhanget att det fanns samfund

som i sina stadgar eller motsvarande hade en klart

formulerad avgiftsskyldighet för samfundets

medlemmar/tillhöriga. Det hade ifrågasatts om det

inte skulle räcka med att ändra stadgarna så att de

innefattade både avgiftsskyldigheten som sådan och

att avgiften skulle tas ut med hjälp av staten. Med

hänvisning till uttalanden i utredningsdirektiven

(dir. 1995:162 s. 9) framhöll RSV att det ansetts

viktigt att de medlemmar som så önskar skall få

betala sin avgift på annat sätt än genom

skattemyndigheternas försorg. RSV betraktade det som

tveksamt om valet enbart skulle kunna göras genom

val av samfundstillhörigheten som sådan. Verket

angav därvid som sin uppfattning att det i praktiken

saknas möjlighet att välja på vilket sätt man vill

betala om frågan avgörs av stadgarnas innehåll (a.

bet. s. 90).

I betänkandet diskuterade vidare RSV möjliga

modeller för hur RSV eller Skattemyndigheten

(SKM) skall hantera klagomål från enskilda och

anförde bl.a. följande (s. 98 f.).

SKM eller RSV bör vid misstanke om fel först

kontrollera att den aktuella personen verkligen

finns med bland de uppgifter som samfundet

lämnat. Om personen inte finns med eller RSV/SKM

har begått andra fel måste dessa fel rättas till.

Om uppgifterna i skatteregistret stämmer överens med

de uppgifter som trossamfundet lämnat finns flera

alternativ till hantering.

Alt 1. Uppgift om personen finns med på filen från

trossamfundet. SKM tar dock den enskildes påstående

om att han/hon inte är avgiftsskyldig för gott och

tar bort uppgiften ur registret.

Alternativet är rättssäkert för den enskilde. Det berövar

däremot utan vidare trossamfundet den uppbördshjälp

som det fått rätt till.

Alt. 2. Skatteförvaltningen befattar sig

överhuvudtaget inte med frågor som rör avgift till

trossamfund. Den enskilde hänvisas till samfundet

och/eller till allmän domstol. Endast samfundets

rättelse eller domstols dom godtas som grund för

ändring i skatteregistret.

Skatteförvaltningen skulle helst inte vilja hantera frågor om

avgift till trossamfund eftersom avgiften är av

privaträttslig natur. Frågor om medlemskap i en

förening bör inte hanteras i en skatteprocess utan

handläggas av allmän domstol. Alternativet är dock

tveksamt från rättssäkerhetssynpunkt, särskilt med

tanke på att avgiften behandlas som skatt och därmed

kan lämnas för indrivning till KFM[1].

Alt. 3. SKM begär från samfundet en kopia av

utredning om tillhörighet (för Svenska kyrkans del)

eller ett skriftligt medgivande från den enskilde

daterat senast den 1 november året före det

inkomstår oenigheten gäller. Om samfundet kan visa

handlingen godtar SKM detta och ändrar inte i

registret utan hänvisar den enskilde till samfundet.

Om bevis/medgivande inte kan visas upp tar SKM bort

uppgifterna om personens avgiftsskyldighet.

SKM blandar sig i förhållandet mellan samfundet och den

enskilde men beaktar bara den ena partens uppgifter.

Alt 4. SKM begär från samfundet en kopia av

utredning om tillhörighet (för Svenska kyrkans del)

eller ett skriftligt medgivande från den enskilde

daterat senast den 1 november året före det

inkomstår oenigheten gäller. Om samfundet kan visa

handlingen ger SKM den enskilde möjlighet att visa

upp ett bevis om att betalningsskyldighet till

samfundet inte fanns vid denna tidpunkt. Om den

enskilde kan visa denna handling godtar SKM den

enskildes uppgifter.

Detta alternativ stämmer i princip överens med dagens hantering

av frågor om tillhörighet till Svenska kyrkan.

Alternativet förutsätter att Svenska kyrkan vid

utträde ur kyrkan och övriga trossamfund när någon

återkallar sitt medgivande utfärdar bevis om att den

enskilde inte längre är betalningsskyldig till

samfundet.

Av proposition 1998/99:38 Staten och trossamfunden -

begravningsverksamheten, kulturminnena, personalen,

avgiftsbetalningen, m.m. framgår att ett antal

remissinstanser ansåg att undantag från krav på

skriftligt medgivande till avgiftsbetalning borde

kunna göras (s. 229 f.).

I propositionen (s. 229 f.) anfördes att det borde

anses tillräckligt om tros-samfundets stadgar anger

att avgiften får tas ut via

skattebetalningssystemet. Enligt propositionen fick

medlemmarna genom sitt medlemskap i trossamfundet

anses ha samtyckt både till att betala avgift och

att göra detta via skattebetalningssystemet. Om

trossamfundets stadgar inte innehöll någon regel om

hur avgiften skall betalas måste medlemmarnas

samtycke till att betala via

skattebetalningssystemet hämtas in på annat sätt.

Ett sådant samtycke torde i princip kunna hämtas in

både muntligt och skriftligt. Med hänsyn till den

enskilde borde ett sådant samtycke dock vara

skriftligt. Även praktiska skäl ansågs tala för en

sådan lösning. Om trossamfundets stadgar saknade

regler för såväl avgiftsskyldighet som sättet att

betala avgift borde det skriftliga samtycket omfatta

båda dessa frågor. Vidare borde enligt propositionen

regeringen ges möjlighet att i samband med beslutet

om statlig hjälp med att ta in avgifter bedöma

vilken form av samtycke som krävs i det enskilda

fallet.

Beträffande konsekvenserna av de olika formerna

av samtycke uttalades i propositionen följande

(s. 230 f.).

När de enskildas skriftliga samtycke krävs bör

trossamfundet, med den föreslagna ordningen,

hämta in sådant från var och en som skall

debiteras avgift. Samtycket bör gälla tills

vidare och dokumentationen om det förvaras hos

samfundet.

Om samtycke skall ges "via stadgarna" bör

trossamfundet svara för att medlemmarnas

skyldigheter klart kommer till uttryck i

stadgarna och att informera medlemmarna om

innebörden av avgiftsbetalning via

skattebetalningssystemet.

I de fall trossamfundet och den enskilde har olika

uppfattning om dennes medlemskap/avgiftsskyldighet

kan ett samtycke via stadgarna möjligen sägas ge den

enskilde en något svagare ställning gentemot

samfundet än ett skriftligt medgivande. Exempelvis

torde ett skriftligt medgivande som inte återkallats

kunna ses som ett bevis på att avgiftsskyldighet

finns och från vilken tidpunkt, medan

avgiftsskyldighet som bygger på samtycke via

stadgarna kan vara svårare att konstatera, inte

minst vad gäller tidpunkten för när

avgiftsskyldigheten skall anses ha inträtt. Här kan

nämnas att avgiftsskyldighet enligt regeringens

förslag kommer att gälla för helt inkomstår.

Förhållandena den 1 november året före inkomståret

bör, som tidigare nämnts, bestämma

avgiftsskyldigheten för hela det kommande

inkomståret. Den som detta datum är registrerad som

medlem/tillhörig/betjänad bör alltså vara skyldig

att betala avgift för hela det kommande året.

Propositionens lagförslag i det aktuella

sammanhanget innebär att samtycke kan lämnas i form

av skriftligt medgivande från den enskilde eller

genom att trossamfundets stadgar innehåller en klart

uttalad skyldighet för medlemmarna att betala avgift

till trossamfundet via skattebetalningssystemet.

Propositionens förslag innebär vidare att uppgift

om att en person tillhör Svenska kyrkan respektive

är skyldig att betala avgift till annat trossamfund

skall få registreras i skatteregistret samt att

trossamfundet skall ersätta staten för skadestånd

som har betalats på grund av en oriktig uppgift som

har lämnats av trossamfundet. I fråga om

registeransvarigs skadeståndsskyldighet hänvisades

därvid till regleringen av skadeståndsansvaret i 48

§ personuppgiftslagen (a. prop. s. 232 ff.). Av

paragrafen följer bl.a. att den

personuppgiftsansvarige skall ersätta den

registrerade för skada och kränkning av den

personliga integriteten som en behandling av

personuppgifter i strid med denna lag har orsakat.

Det bör noteras att bestämmelserna i paragrafen är

sådana specialbestämmelser om skadestånd som tar

över de allmänna skadeståndsreglerna i

skadeståndslagen. I den utsträckning en

ersättningsfråga inte berörs i paragrafen - t.ex.

frågan om hur ersättningen för en person- eller

sakskada skall beräknas - tillämpas de allmänna

reglerna i skadeståndslagen. Vidare bör noteras att

paragrafen bara gäller vid behandling av

personuppgifter i strid med bestämmelserna i

personuppgiftslagen. Detta innebär bl.a. att

skadestånd enligt paragrafen inte kan utgå vid brott

mot motsvarande bestämmelser i s.k. särskilda

registerförfattningar, som enligt 2 §

personuppgiftslagen gäller framför denna lag (se SOU

1997:39 s. 436 f.).

Vid riksdagsbehandlingen tillstyrkte

konstitutionsutskottet regeringens förslag i nu

beskrivna delar. Vidare avstyrkte utskottet en

följdmotion till propositionen som bl.a. gick ut på

att varken Svenska kyrkan eller annat trossamfund

skulle bistås med statlig uppbördshjälp (bet.

1998/99:KU18).

Utskottet hänvisade till att principbeslutet år

1995 om ändrade relationer mellan staten och Svenska

kyrkan innebär att staten skall biträda Svenska

kyrkan - eller annat trossamfund efter beslut av

regeringen - med uppbörden av avgift. Skälen för

detta var att det för att Svenska kyrkan skall

upprätthålla en demokratiskt uppbyggd rikstäckande

verksamhet är en förutsättning att förändringen av

relationerna mellan staten och kyrkan inte innebär

någon drastisk försämring av kyrkans ekonomi. Genom

principbeslutet har slagits fast att kyrkoavgiften

kostnadsfritt för Svenska kyrkan skall tas ut

tillsammans med och på samma sätt som inkomstskatten

under förutsättning att hjälpen kan inordnas i

gällande uppbördssystem. Av jämställdhetsskäl bör

enligt principbeslutet motsvarande erbjudande kunna

riktas även till andra trossamfund.

Utskottets ställningstagande föranledde en

gemensam reservation (v, mp).

Vid riksmötet 1999/2000 avstyrkte

konstitutionsutskottet med hänvisning till tidigare

ställningstaganden en motion i vilken begärdes att

Svenska kyrkan och andra trossamfund själva skall

ansvara för uppbörden av avgifter (bet.

1999/2000:KU5).

Utskottets ställningstagande föranledde en

reservation (mp).

Motioner

I motion K414 av Tasso Stafilidis (v) föreslås dels

att riksdagen tillkännager för regeringen vad i

motionen anförs om det akuta behovet av att

förbättra rättsskyddet för den enskilde mot

registrerade trossamfund som får hjälp av staten med

beräkning, debitering och redovisning av avgifter

och med att ta in avgifterna (yrkande 1), dels att

riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om det långsiktiga behovet av

att utvärdera lagen om avgift till registrerat

trossamfund och att i framtiden jämställa religiösa

föreningar med andra privata föreningar också vad

gäller sättet att finansiera verksamheten (yrkande

2). Enligt motionären finns det ett akut behov av

att förbättra skyddet för enskilda mot obefogade

krav från registrerade trossamfund. Detta gäller

t.ex. i fall då det registrerade trossamfundet och

den enskilde har olika uppfattningar i frågan

huruvida den enskilde alls är medlem i det

registrerade trossamfundet. Motionären anser att

lagen bör ändras så att skattemyndigheterna skall ta

den enskildes uppgifter om avgiftsskyldighet för

goda och hänvisa det registrerade trossamfundet till

den vanliga rättsliga processen för att få den

enskildes betalningsskyldighet fastställd. På längre

sikt bör lagen utvärderas med sikte på att jämställa

religiösa föreningar med andra föreningar som verkar

inom det svenska samhället också vad gäller

finansieringsvägar.

I motion K309 av Allan Widman och Ulf Nilsson (fp)

anförs att endast det första alternativet som RSV

redovisat för hanteringen av klagomål från enskilda

kan vara godtagbart. Alternativet innebär att

skattemyndigheterna skall ta den enskildes uppgifter

om avgiftsskyldighet för goda och hänvisa det

registrerade trossamfundet till den vanliga

rättsliga processen för att få den enskildes

betalningsskyldighet fastställd.

Skriftligt svar från finansminister Bosse

Ringholm

Finansminister Bosse Ringholm har i skriftligt svar

den 16 oktober 2002 besvarat en fråga av Tasso

Stafilidis (v) om vad statsrådet avser att göra för

att säkerställa att en enskild inte ska drabbas av

avgifter till föreningar som denne inte är medlem i,

eller som drivs in genom statlig uppbörd utan att

personen har samtyckt till vare sig avgiften eller

uppbörden.

Bosse Ringholm har i svaret anfört bl.a. att

regeringen i sina beslut om att medge uppbördshjälp

har angett att den förutsätter att trossamfundet ger

medlemmarna information om vad det innebär för den

enskilde att avgiften tas ut via

skattebetalningssystemet. Systemet för uppbörd av

avgifter från trossamfund fungerar på det sättet att

ett trossamfund som beviljats uppbördshjälp

överlämnar en datafil med uppgift på de medlemmar

som ska betala avgift genom statens medverkan.

Uppgifterna skall gälla för visst inkomstår och

endast avse personer som den 1 november året före

det inkomstår som avgiften avser har eller anses ha

samtyckt till att betala avgift till trossamfundet.

Avgiften ingår i medlemmens preliminära och slutliga

skatt.

Bosse Ringholm har vidare i svaret anfört att

frågan om former för medlemskap, liksom former för

samtycke till att avgift tas in med statlig hjälp,

är en fråga mellan den enskilde och trossamfundet.

Den enskilde ska alltså vända sig till trossamfundet

om han eller hon anser att medgivande inte har

lämnats eller att han eller hon inte är medlem i

samfundet. Om ett trossamfund skickar in en rättelse

till RSV på grund av att den fil som tidigare har

skickats in visat sig innehålla personer som inte

samtyckt till att betala avgift, räknas avgiften om

för ifrågavarande personer och återbetalas i

förekommande fall på det sätt som gäller för

återbetalning av skatt.

Bosse Ringholm har slutligen uppgett att han inte

anser att det finns skäl att vidta några åtgärder i

detta avseende.

Skrivelse från Riksskatteverket (RSV)

Av en skrivelse från RSV, som inkommit på utskottets

begäran, framgår att sju trossamfund har beviljats

hjälp med att ta in avgifter via

skattebetalningssystemet fr.o.m. år 2001. Av dessa

samfund använder sig endast Romersk-katolska kyrkan

av "samtycke via stadgarna". Denna form av samtycke

innebär att medlemmarnas skyldighet att betala

avgift via skattebetalningssystemet är inskriven i

samfundets stadgar. De övriga sex samfunden hämtar

in skriftligt samtycke till avgiftsbetalningen från

sina medlemmar.

Om en person meddelar SKM att han eller hon inte

anser sig vara avgiftsskyldig, trots att personen i

fråga finns med i den datafil med uppgifter om

avgiftsskyldiga som respektive samfund lämnar in

till RSV, uppmanas personen att kontakta samfundet

för eventuell rättelse. Ifall trossamfundet bedömer

att personen inte är avgiftsskyldig skickar

samfundet därefter en rättelsefil till RSV som ser

till att uppgiften om avgiftsskyldighet tas bort.

Såväl RSV som skattemyndigheterna har tagit emot

samtal och brev från personer som anser att de inte

är skyldiga att betala avgift och att de inte lämnat

samtycke till att betala avgift via

skattebetalningssystemet. Klagomålen har nästan

uteslutande gällt avgiften till Romersk-katolska

kyrkan och den form för samtycke ("samtycke via

stadgarna") som samfundet använder. RSV hänvisar i

detta sammanhang till sitt yttrande av den 28

augusti 2000 (dnr 7377-00/151) över samfundets

ansökan om avgiftshjälp, i vilket verket särskilt

framhöll att den information som samfundet dittills

hade gett medlemmarna inte var tillräcklig och att

samfundet borde åläggas att informera på ett sådant

sätt att medlemmarna var helt införstådda med

avgiftsskyldigheten och grunderna för den (stadgar

och lagstiftning) samt vad det innebär att avgift

tas in via skattebetalningssystemet. I yttrandet

anförde RSV vidare att regeringen bör följa upp och

bedöma om samfundet gett tillräcklig information.

De klagande hänvisas, ofta muntligen, till

samfundet för eventuell rättelse. Därför finns det

inte någon uppgift om antalet kontakter som tagits

med RSV och skattemyndigheterna. Antalet rättelser

från Romersk-katolska kyrkan uppgår per den 27

januari 2003 till 3 874 för inkomståret 2001 och

till 5 310 för inkomståret 2002. Vissa personer kan

dock, enligt RSV, förekomma i rättelserna för flera

år. Enligt uppgift till RSV kommer vidare Romersk-

katolska kyrkan inom kort att sända ytterligare

rättelsefiler som avser inkomståren 2001, 2002 och

2003. Antalet rättelser från övriga trossamfund är

enligt RSV försumbart.

I åtminstone ett fall har beräkningen av en

persons skatt (preliminär skatt inklusive avgift

till trossamfund) överklagats till länsrätten, som

avslagit begäran om ändring (Länsrättens i

Västernorrlands län dom den 16 oktober 2002 i mål nr

2736-01). Ytterligare en länsrättsdom har rört en

begäran om rättelse av personuppgift i

beskattningsdatabasen. Även i detta fall har

länsrätten avslagit begäran om ändring (Länsrättens

i Stockholms län dom den 20 november 2002 i mål nr

12884-02).

Av uppgifter på RSV:s hemsida (www.rsv.se), som

avser inkomståret 2003, framgår att ca 75 000

personer via skattsedeln betalar avgift till de sju

tros-samfund som har beviljats hjälp med att ta in

avgifter via skattebetalningssystemet. Antalet

personer som på detta sätt betalar avgift till ett

trossamfund fördelar sig därvid enligt följande på

de olika samfunden: Svenska Missionsförbundet 13

500; Romersk-katolska kyrkan 55 000; Svenska

Alliansmissionen 1 000; Svenska Baptistsamfundet 1

000; Evangeliska Frikyrkan 2 000; Frälsningsarmén 1

400; Metodistkyrkan i Sverige 600.

Utskottets ställningstagande

I motion K414 yrkande 2 begärs ett tillkännagivande

för regeringen om det långsiktiga behovet av att

utvärdera lagen om avgift till registrerat

trossamfund och att i framtiden jämställa religiösa

föreningar med andra privata föreningar också vad

gäller sättet att finansiera verksamheten.

Utskottet, som vidhåller sitt tidigare

ställningstagande, avstyrker motionen i denna del.

I motionerna K309 och K414 yrkande 1 framförs krav

på förbättrat rättsskydd för den enskilde mot

registrerade trossamfund som får hjälp av staten med

beräkning, debitering och redovisning av avgifter

och med att ta in avgifterna.

Utskottet vill inledningsvis betona vikten av att

de medlemsförteckningar och övriga uppgifter som

ligger till grund för den statliga hjälpen vid

betalning av avgift till trossamfund håller en

genomgående hög kvalitet. För att detta skall kunna

uppnås krävs, enligt utskottets mening, att

medlemmarna informeras av det registrerade

trossamfundet på ett sådant sätt att de är helt

införstådda med avgiftsskyldigheten och grunderna

för denna samt vad det innebär att avgift tas in via

skattebetalningssystemet.

De problem som hittills har förekommit i detta

avseende måste, i enlighet med principbeslutet år

1995 om ändrade relationer mellan staten och Svenska

kyrkan, i första hand avhjälpas av trossamfunden

själva. Utskottet utgår från att så nu sker, och att

samfundsmedlemmar får tydlig information om

avgiftsskyldigheten och grunderna för denna samt om

vad det innebär att avgiften tas in via

skattebetalningssystemet. Vidare förutsätter

utskottet att regeringen, som bestämmer om staten

skall biträda trossamfund med uppbörd av avgifter,

följer upp och bedömer om tillräckliga åtgärder har

vidtagits i nu aktuellt avseende. Vid angivna

förhållanden finner utskottet att tillräckliga skäl

inte har framkommit för att riksdagen nu skall vidta

ytterligare åtgärder. Mot den anförda bakgrunden

avstyrks motionerna K309 och K414 yrkande 1.

**FOOTNOTES**

[1]: Kronofogdemyndigheten

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Begravningsverksamheten (punkt 1)

av Mats Einarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K293 och avslår motion

2002/03:K260.

Ställningstagande

I ett modernt samhälle kan det inte anses vara

rimligt att ett enskilt trossamfund, dvs. Svenska

kyrkan, tyngs med en uppgift av så allmän och

generell natur som den att sköta

begravningsväsendet. För att bättre möta de krav

religionsfriheten ställer och skapa en principiellt

hållbar ordning för en verksamhet som så påtagligt

är en uppgift för samhället, anser jag att

övervägande skäl talar för att kommunerna tar över

huvudmannaskapet. På detta sätt uppnås vidare det ur

demokratisk synvinkel högst angelägna syftet att

också de personer som inte är medlemmar i Svenska

kyrkan - och som således saknar rösträtt i de

kyrkliga valen - ges möjlighet att påverka

begravningsavgiftens nivå. Regeringen bör därför,

som begärs i motionen, lägga fram förslag till

ändring i begravningslagen så att

begravningsväsendet övergår till primärkommunalt

huvudmannaskap.

2. Begravningsverksamheten (punkt 1)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:K260 och 2002/03:K293.

Ställningstagande

I ett modernt samhälle kan det inte anses vara

rimligt att ett enskilt trossamfund, dvs. Svenska

kyrkan, tyngs med en uppgift av så allmän och

generell natur som den att sköta

begravningsväsendet. För att bättre möta de krav

religionsfriheten ställer och skapa en principiellt

hållbar ordning för en verksamhet som så påtagligt

är en uppgift för samhället, bör därför ansvaret för

begravningsväsendet överföras till kommunerna. Detta

hindrar givetvis inte att kommunerna, efter eget

ställningstagande, i sin tur lägger ut skötseln på

entreprenad, exempelvis till en organisation med

lång erfarenhet av och hög kompetens på området.

Dessa överväganden görs lämpligen av de i allmänna

val demokratiskt utsedda företrädarna i kommunerna.

På detta sätt uppnås vidare det ur demokratisk

synvinkel högst angelägna syftet att också de

personer som inte är medlemmar i Svenska kyrkan -

och som således saknar rösträtt i de kyrkliga valen

- ges möjlighet att påverka begravningsavgiftens

nivå.

Under sitt yrkesverksamma liv hinner den

avgiftsskyldige betala in en ansenlig summa till

begravningsverksamheten. Det kan ifrågasättas om den

samlade summan korresponderar med de kostnader den

enskilde efter döden medför för aktuell huvudman,

exempelvis i de fall då den enskilde önskar bli

kremerad och få sin aska spridd t.ex. i havet eller

på en del av en kyrkogård.

Dessa frågor bör utredas närmare i syfte att

åstadkomma en tros- och åskådningsneutral reglering

av huvudmannaskap för begravningsverksamhet samt i

syfte att tillse att den som avser att begagna sig

av en viss begravningsform och därtill hörande

skötsel/service erlägger en proportionerlig avgift

för densamma. Regeringen bör därefter återkomma till

riksdagen med sådana förslag till lagändringar som

har den inriktning som efterfrågas i motionerna.

3. Svenska kyrkan (punkt 2)

av Mats Einarsson (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K271.

Ställningstagande

Som anförs i motion K271 (v) finns det inte några

hållbara argument för att ge ett religiöst samfund

en sådan särställning som Svenska kyrkan har även

efter det att relationerna mellan kyrkan och staten

ändrats fr.o.m. år 2000. Regeringen bör därför, som

begärs i motionen, lägga fram förslag till ändring i

lagstiftningen som gäller trossamfund och Svenska

kyrkan som gör att Svenska kyrkan slutgiltigt skiljs

från staten.

4. Statlig medverkan vid uppbörd av avgift

till trossamfund (punkt 3)

av Mats Einarsson (v) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K414 yrkandena 1 och 2 samt

2002/03:K309 (delvis).

Ställningstagande

Vi anser att inget trossamfund bör få statens hjälp

med att ta in avgifter. Begravningsavgiften bör

behandlas separat och betalas över skattsedeln, men

övriga avgifter för trossamfundens verksamhet bör

enligt vår mening trossamfunden själva ta in. Som

begärs i motion K414 yrkande 2 bör därför lagen på

längre sikt utvärderas med sikte på att jämställa

religiösa föreningar med andra föreningar som verkar

inom det svenska samhället också vad gäller

finansieringsvägar.

Vidare finns det enligt vår mening ett akut behov

av att förbättra skyddet för enskilda mot obefogade

krav från registrerade trossamfund. Den nuvarande

ordningen på området innebär att trossamfund med

hjälp av staten kan tvinga enskilda att betala in

avgift till trossamfundet också i fall då

avgiftskrav är obefogade. Detta kan gälla t.ex. i

fall då det registrerade trossamfundet och den

enskilde har olika uppfattningar i frågan huruvida

den enskilde alls är medlem i det registrerade

trossamfundet. Vi anser att lagen bör ändras så att

skattemyndigheterna skall ta den enskildes uppgifter

om avgiftsskyldighet för goda och hänvisa det

registrerade trossamfundet till den vanliga

rättsliga processen för att få den enskildes

betalningsskyldighet fastställd.

5. Statlig medverkan vid uppbörd av avgift till

trossamfund (punkt 3)

av Helena Bargholtz (fp) och Liselott Hagberg

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K309 och 2002/03:

K414 yrkande 1 (delvis). Vidare avslår riksdagen

motion 2002/03:K414 yrkande 2.

Ställningstagande

Den nuvarande ordningen för hanteringen av klagomål

från enskilda vid statlig uppbörd av avgift till

trossamfund är av rättssäkerhetsskäl oacceptabel. I

stället bör en ordning tillämpas som innebär att

skattemyndigheterna skall ta den enskildes uppgifter

om avgiftsskyldighet för goda och hänvisa det

registrerade trossamfundet till den vanliga

rättsliga processen för att få den enskildes

betalningsskyldighet fastställd.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2002/03:K260 av Leif Björnlod (mp):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning för att se över huvudmannaskapet för

begravningsverksamheten och begravningsavgiften samt

för att utröna hur ett system kan utformas för att

göra det möjligt att avge viljeyttring i livet vad

gäller begravningsförfarande m.m.

2002/03:K271 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av berörda lagar i syfte att åstadkomma

ett slutligt skiljande av Svenska kyrkan från staten

i enlighet med vad i motionen anförs.

2002/03:K293 av Torsten Lindström (kd):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av lagen så att begravningsväsendet

övergår till ett primärkommunalt huvudmannaskap.

2002/03:K309 av Allan Widman och Ulf Nilsson (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om lagen (1999:291) om avgift

till registrerat trossamfund.

2002/03:K414 av Tasso Stafilidis (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om det akuta behovet

att förbättra rättsskyddet för den enskilde mot

registrerade trossamfund som får hjälp av staten

med beräkning, debitering och redovisning av

avgifter och med att ta in avgifterna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om det långsiktiga

behovet av att utvärdera avgiftslagen och att i

framtiden jämställa religiösa föreningar med andra

privata föreningar också vad gäller sättet att

finansiera verksamheten.