Bet. 2002/03:KU23

Konstitutionsutskottets betänkande

2002/03:KU23

Statlig förvaltning

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas regeringens proposition

2002/03:62 Några förvaltningsrättsliga frågor.

Vidare behandlas 31 motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden 2002.

I propositionen föreslås att det i

förvaltningslagen (1986:223) införs en uttrycklig

skyldighet för myndigheterna att se till att

medborgarna kan kommunicera med dem med hjälp av

telefax och elektronisk post. Vidare föreslås en del

justeringar av teknisk art i dels lagen (1976:633)

om kungörande av lagar och andra författningar, dels

lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa

förvaltningsbeslut. I propositionen diskuteras även

några andra förvaltningsrättsliga frågor, bl.a.

införandet av utvidgad, generell skyldighet för

myndigheterna att ompröva sina beslut. Diskussionen

rör också myndigheternas användning av s.k.

nummerpresentation.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

2003.

Motionerna från den allmänna motionstiden gäller

myndigheters service, m.m., öppenhet i

förvaltningen, diarier på Internet, myndigheters

årsredovisningar, tillsättning av högre statliga

tjänster m.m., jämställdhet i förvaltningen,

regionalt ansvar i förvaltningen, s.k. HBT-kompetens

inom offentlig sektor, särskilda

informationsinsatser, opinionsbildande myndigheter,

myndigheters sponsring, alkoholfri representation,

vegetarisk och vegansk mat samt skydd för kvinnor

och barn.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Regeringens förslag

Riksdagen antar regeringens i bilaga 2 intagna

förslag till

a) lag om ändring i lagen (1976:633) om

kungörande av lagar och andra författningar,

b) lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),

c) lag om ändring i lagen (1988:205) om

rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.

2. Bemötandefrågor

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K215 och

2002/03:So296 yrkande 3.

Reservation 1 (c)

3. Utvidgad skyldighet att meddela

skriftligt beslut

Riksdagen avslår motion 2002/03:K269.

Reservation 2 (v, c, mp)

4. Dröjsmålstalan

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K226,

2002/03:K241 yrkande 36 och 2002/03:K363.

Reservation 3 (m, fp, kd, c)

5. Regelförenkling

Riksdagen avslår motion 2002/03:K336.

Reservation 4 (m, fp, kd, c)

6. Tillgänglig information och

kommunikation

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K334

yrkande 2 och 2002/03:

K359.

Reservation 5 (fp, c, mp)

7. Språkhjälp vid myndighetskontakt

Riksdagen avslår motion 2002/03:K299.

8. Öppenhet i förvaltningen

Riksdagen avslår motion 2002/03:K274 yrkande 1.

9. Diarier på Internet

Riksdagen avslår motion 2002/03:K241 yrkande

32.

Reservation 6 (fp, c)

10. Myndigheters årsredovisningar

Riksdagen avslår motion 2002/03:K250.

11. Tillsättning av högre statliga

tjänster

Riksdagen avslår motion 2002/03:K379 yrkande

18.

Reservation 7 (m, fp, kd, mp)

12. Medborgarskapskrav vid tillsättning av

tjänster

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf289 yrkande

16.

Reservation 8 (mp)

13. Jämställdhet i förvaltningen

Riksdagen avslår motion 2002/03:A242 yrkandena

1 och 21.

14. Regionalt ansvar i förvaltningen

Riksdagen avslår motion 2002/03:K332.

Reservation 9 (c)

15. HBT-kompetens inom offentlig sektor

Riksdagen avslår motion 2002/03:K310 yrkande 4.

Reservation 10 (fp, v, c, mp)

16. Tillgång till samhällsinformation

Riksdagen avslår motion 2002/03:K427.

17. Saklig och allsidig information om

demokrati, EU m.m.

Riksdagen avslår motion 2002/03:K383 yrkandena

3 och 14.

18. Opinionsbildande myndigheter

Riksdagen avslår motion 2002/03:K242.

Reservation 11 (m, fp, kd, c)

19. Myndigheters sponsring

Riksdagen avslår motion 2002/03:K239 yrkandena

1 och 2.

20. Alkoholfri representation

Riksdagen avslår motion 2002/03:K240.

Reservation 12 (mp)

21. Vegetarisk och vegansk mat

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K252,

2002/03:K307 yrkande 2, 2002/03:K330 och

2002/03:K349.

Reservation 13 (mp)

22. Skydd av personuppgifter

Riksdagen avslår motion 2002/03:K351.

Stockholm den 28 april 2003

På konstitutionsutskottets vägnar

Gunnar Hökmark

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar

Hökmark (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Pär Axel

Sahlberg (s), Kenth Högström (s), Ingvar Svensson

(kd), Mats Einarsson (v), Mats Berglind (s), Anders

Bengtsson (s), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren

(c), Helene Petersson (s), Nils Fredrik Aurelius

(m), Billy Gustafsson (s), Gustav Fridolin (mp) och

Bertil Kjellberg (m).

2002/03

KU23

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I departementspromemorian Fortsatt översyn av

förvaltningsprocessen (Ds 1997:29) föreslås att det

i förvaltningsrätten införs en allmän princip om

domstolsprövning av förvaltningsbeslut och att denna

princip kommer till utryck genom en bestämmelse i

förvaltningslagen (1986:223) om att talan mot beslut

får föras i allmän förvaltningsdomstol genom en

ansökan om rättens prövning. I promemorian lämnades

också flera andra förslag, bl.a. om kompletterande

regler för förfarandet i mål om resning,

återställande av försutten tid och rättsprövning.

Promemorian har remissbehandlats. En

remissammanställning är tillgänglig i

Justitiedepartementet (dnr Ju1997/1333).

Förslaget att i förvaltningsrätten införa en

allmän princip om domstolsprövning av

förvaltningsbeslut behandlades i proposition

1997/98:101. Nya bestämmelser trädde i kraft den 1

oktober 1998 (bet. 1997/98:JuU17, rskr.

1997/98:226). Regeringen tog i det ärendet inte

ställning till om rättsmedlet ansökan om rättens

prövning borde införas i förvaltningsprocessen.

I departementspromemorian Effektivare omprövning

av förvaltningsbeslut (Ds 1998:42) föreslås att

bestämmelserna i förvaltningslagen om omprövning av

beslut skall byggas ut. Syftet är att

omprövningsförfarandet skall bli effektivare. Endast

ett beslut som har omprövats skall få överklagas hos

domstol.

Promemorian har remissbehandlats. En

remissammanställning är tillgänglig i

Justitiedepartementet (dnr Ju1998/2357).

I departementspromemorian Några frågor om

myndigheternas service (Ds 2001:25) föreslås att det

i förvaltningslagen förs in en uttrycklig skyldighet

för myndigheter att vara tillgängliga för

allmänheten per elektronisk post och telefax. Vidare

diskuteras vissa frågor som har att göra med dels

hanteringen av allmänna handlingar i IT-miljö, dels

användningen inom förvaltningen av s.k.

nummerpresentation.

Promemorian har remissbehandlats. En

remissammanställning är tillgänglig i

Justitiedepartementet (dnr Ju2001/4047).

I propositionen Några förvaltningsrättsliga frågor

(prop. 2002/03:62) tar regeringen upp frågor som har

behandlats i promemoriorna. Regeringen tar även upp

några frågor om tekniska ändringar i dels lagen

(1976:633) om kungörande av lagar och andra

författningar, dels lagen (1988:205) om rätts-

prövning av vissa förvaltningsbeslut.

Under den allmänna motionstiden har det väckts ett

antal motioner avseende den statliga

förvaltningspolitiken. Dessa motionsyrkanden tas upp

till behandling i detta betänkande.

Bakgrund

Regeringen har inlett ett flerårigt

förvaltningspolitiskt handlingsprogram i syfte att

ge förutsättningar för att de tre värdena demokrati,

effektivitet och rättssäkerhet skall få genomslag i

hela förvaltningen. I handlingsprogrammet redovisas

insatser för att förbättra de statliga

myndigheternas service till medborgare och företag.

Ett vägledande begrepp i arbetet med att utveckla

förvaltningens service har blivit 24-

timmarsmyndigheten. Detta begrepp syftar på

myndigheter som är elektroniskt tillgängliga för

informationsinhämtande och ärendehantering. Ett mål

är att medborgare och företag skall kunna få

information, ställa frågor, lämna uppgifter samt

uträtta andra ärenden när det passar dem oberoende

av kontorstider och geografisk belägenhet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det i förvaltningslagen

(1986:223) införs en uttrycklig skyldighet för

myndigheterna att se till att medborgarna kan

kommunicera med dem med hjälp av telefax och

elektronisk post. Förslaget skall enligt regeringen

ses mot bakgrund av att myndigheterna skall uppfylla

högt ställda krav på tillgänglighet och

tillmötesgående och att informationstekniken är ett

centralt redskap när det gäller att utveckla

servicen. Det framstår därför som angeläget att det

införs en otvetydig skyldighet för myndigheterna att

erbjuda medborgarna möjlighet att komma i kontakt

med dem med hjälp av moderna kommunikationsmedel.

Vidare föreslås en del justeringar av teknisk art i

dels lagen (1976:633) om kungörande av lagar och

andra författningar, dels lagen (1988:205) om

rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

2003.

I propositionen diskuteras även några

andra förvaltningsrättsliga frågor.

Regeringen anser att inget av dessa

förslag bör genomföras. Diskussionen rör

också myndigheternas användning av s.k.

nummerpresentation. I denna del anser

regeringen att det inte nu är påkallat

med några lagstiftningsåtgärder.

Utskottets överväganden

Några förvaltningsrättsliga frågor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

ändring i förvaltningslagen (1986:223), som

innebär att det införs en uttrycklig

skyldighet för myndigheterna att se till att

medborgarna kan kommunicera med dem med hjälp

av telefax och elektronisk post. Utskottet

tillstyrker även regeringens förslag om

ändringar av teknisk art i dels lagen

(1976:633) om kungörande av lagar och andra

författningar, dels lagen (1988:205) om

rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.

Användning av fax och e-post hos myndigheterna

Bakgrund

Användning av fax och e-post

I 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1986:223) finns

grundläggande regler om serviceskyldighet i

myndigheternas förvaltningsverksamhet. Enligt dessa

föreskrifter gäller bl.a. följande.

Varje myndighet skall lämna upplysningar,

vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda

i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde.

Frågor från enskilda skall besvaras så snart som

möjligt (4 §). Myndigheterna skall ta emot besök och

telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider för

detta är bestämda, skall allmänheten underrättas om

dem på lämpligt sätt (5 §).

Justitieombudsmannen (JO) har i ett beslut den 31

maj 2000 framhållit att det inte finns några

författningsregler som innebär en skyldighet för

myndigheter att ta emot e-post (JO 2000/01 s. 510).

I regeringens förvaltningspolitiska program En

förvaltning i demokratins tjänst

(Justitiedepartementet 2000) framhålls att det är

ett grundläggande krav att förvaltningen anpassar

sig till de förändringar som sker i samhället. Det

sägs också att myndigheterna skall uppfylla höga

krav på tillgänglighet och tillmötesgående och ge

medborgarna tillfälle till dialog. Vidare betonas

att informationstekniken är det främsta redskapet

för att utveckla servicen i förvaltningen.

I departementspromemorian Några frågor om

myndigheternas service (Ds 2001:25) föreslås att det

i förvaltningslagen förs in en uttrycklig skyldighet

för myndigheter att vara tillgängliga för

allmänheten per elektronisk post (e-post) och

telefax (fax).

Enligt Statskontorets rapport Staten i omvandling

2000 (Statskontoret 2000:15) är förutsättningarna

för den framtida utvecklingen mot en elektronisk

förvaltning i Sverige goda. Nästan alla statliga

myndigheter har numera e-post i någon form. I juli

2000 uppgick andelen till 98 %. Det finns anledning

att anta att denna andel därefter har ökat

ytterligare. I vilken mån myndigheterna har endast

en central e-postadress och i vilken utsträckning

det är möjligt för allmänheten att sända e-post

direkt till enskilda tjänstemän framgår inte av

rapporten. Eftersom rapporten belyser endast den

statliga förvaltningen framgår det inte heller hur

e-postanvändningen hos kommunala myndigheter ser ut.

I rapporten Staten i omvandling 2001

(Statskontoret 2001:15) ger Statskontoret olika

exempel på den ökande användningen av Internet i de

statliga myndigheternas verksamhet. Det har skett en

kraftig uppgång när det gäller antal medborgare som

använder offentliga tjänster som tillhandahålls via

Internet. I september 2000 använde 1,4 miljoner

personer i arbetsför ålder, vilket motsvarar 30 %,

Internet för att ta kontakt med eller uträtta

ärenden hos statliga myndigheter, kommuner eller

landsting. Det är en uppgång med 800 000 personer

sedan maj 1998. På drygt två år har användningen av

förvaltningens Internettjänster således ökat med 145

%.

E-post och krav på skriftlighet

Det finns bestämmelser i flera författningar om att

åtgärder i vissa fall skall företas skriftligt. Som

några exempel kan nämnas 21 och 23 §§

förvaltningslagen, 7 c § lagen (1994:260) om

offentlig anställning, 5 kap. 4 och 14 §§ vallagen

(1997:157) samt 11 och 26 §§ personuppgiftslagen

(1998:20).

I en kommentar till förvaltningslagen uttalas att

det vid krav på skriftlighet inte gärna kan godtas

att en åtgärd vidtas genom ett elektroniskt

meddelande (Trygve Hellners och Bo Malmqvist, Nya

förvaltningslagen med kommentarer, 5 uppl., 1999, s.

100).

Mot bakgrund av att det i dag saknas en samlad bild

av hur olika formkrav påverkar förutsättningarna för

ökad elektronisk kommunikation, har regeringen

beslutat att det inom Regeringskansliet skall

inrättas en arbetsgrupp för att göra en översyn i

syfte att dels kartlägga och analysera befintliga

formkrav, dels bedöma och lämna förslag om vilka

regeländringar som är motiverade (regeringsbeslut

den 24 januari 2002, dnr Ju2002/462).

Arbetsgruppen skall redovisa resultatet av sitt

arbete i en rapport till regeringen senast den 15

april 2003 (regeringsbeslut den 12 december 2002,

dnr Ju2002/8760).

Propositionen

Användning av fax och e-post

Regeringen föreslår att det skall införas en

uttrycklig skyldighet för myndigheterna att se till

att medborgarna kan kommunicera med dem med hjälp av

fax och e-post.

Regeringen anför att fax och e-post i dag används

av ett mycket stort antal människor i vårt land.

Särskilt när det gäller e-post har antalet användare

ökat kraftigt under senare år.

Det är enligt regeringens mening ett grundläggande

villkor att förvaltningsmyndigheter anpassar sig

till de förändringar som sker i samhället.

Myndigheterna skall uppfylla högt ställda krav på

tillgänglighet och tillmötesgående.

Informationstekniken är ett centralt redskap när det

gäller att utveckla servicen i förvaltningen. Enligt

regeringen framstår det därför som angeläget att det

införs en otvetydig skyldighet för myndigheterna att

erbjuda medborgarna möjlighet att komma i kontakt

med dem med hjälp av moderna kommunikationsmedel.

Utgångspunkten är att det alltid skall vara möjligt

för en enskild att kontakta en myndighet med hjälp

av e-post i stället för att t.ex. använda telefon

eller brev. En hänvisning bör göras inte bara till

e-post utan även till fax. Detta utgör, menar

regeringen, i praktiken ett bekräftande av en

kontaktmöjlighet som redan i dag existerar hos

myndigheterna.

Förslaget innebär att 5 § förvaltningslagen

tillfogas ett nytt andra stycke.

I propositionen diskuterar regeringen också om den

nya bestämmelsen skall omfatta även andra nya

kommunikationssätt än fax och e-post. Regeringen

anser därvid att en skyldighet av det slag som nu är

i fråga endast bör avse ändamålsenliga, väl

definierade och etablerade medel för kommunikation,

såsom fax och e-post. Andra i dag förekommande vägar

att kommunicera, t.ex. genom s.k. SMS-meddelanden,

kan - i den mån de är att betrakta som

ändamålsenliga - inte anses vara så etablerade att

det finns anledning att nu föra in dem i

förvaltningslagens serviceregler. I anslutning till

detta framhåller regeringen att förvaltningslagen

inte är någon statisk författning, utan justeras i

takt med att omvärlden förändras och det ställs nya

krav på myndigheternas service.

E-post och krav på skriftlighet

Med anledning av den föreslagna bestämmelsen

behandlar regeringen i propositionen även frågan om

e-post och krav på skriftlighet. Den föreslagna

bestämmelsen avser enligt regeringen i första hand

att träffa sådana aktiviteter som brukar benämnas

faktisk förvaltningsverksamhet, t.ex. rådgivning

eller tillhandahållande av allmän information.

Huruvida ett e-postmeddelande uppfyller särskilda

krav på skriftlighet saknar i de sammanhangen

betydelse.

I andra sammanhang föreligger ett

författningsreglerat krav på skriftlighet. Enligt

regeringens bedömning är det inte helt klarlagt om

e-post uppfyller ett författningsreglerat krav på

skriftlighet. Regeringens förslag tar inte heller

ställning till den frågan. Det har varit en uppgift

för den inom Regeringskansliet inrättade

arbetsgruppen (se ovan) att genomföra det

analysarbete som regeringen har beslutat om. När

arbetsgruppens bedömningar och förslag till åtgärder

föreligger avser regeringen att ta ställning till

den fortsatta hanteringen av ärendet.

Förvaltningslagens omprövningsregler

Bakgrund

I 27 § förvaltningslagen finns regler om omprövning

av förvaltningsbeslut. De innebär i huvudsak att en

myndighet är skyldig att ändra ett beslut, som den

har meddelat som första instans, endast om

myndigheten finner att beslutet är uppenbart

oriktigt på grund av nya omständigheter eller av

någon annan anledning och ändringen kan ske snabbt

och enkelt och utan att det blir till nackdel för

enskild part.

Förvaltningslagens bestämmelser innebär inte att

myndigheterna är förhindrade att ompröva sina beslut

även i andra fall. Möjligheterna till omprövning i

dessa fall är dock oreglerade. Ledning får i stället

sökas i de allmänna principer om förvaltningsbesluts

rättskraft som har utbildats i praxis. Vidare kan

man i speciallagstiftningen finna

omprövningsbestämmelser som är mera heltäckande än

förvaltningslagens bestämmelser.

I departementspromemorian Effektivare omprövning av

förvaltningsbeslut (Ds 1998:42) föreslås att mera

utvecklade omprövningsregler skall införas i

förvaltningslagen. Enligt förslaget ges

myndigheterna ökade möjligheter att ompröva och

ändra sina beslut. Endast ett beslut som har

omprövats skall få överklagas hos domstol. Syftet är

enligt promemorian att effektivisera

omprövningsförfarandet med bibehållen rättssäkerhet.

Faktorer som enligt promemorian talar för en

utvidgad reglering av omprövningsförfarandet är

bl.a. arbetsläget i de allmänna

förvaltningsdomstolarna med långa handläggningstider

som följd, bättre underlag såväl för den enskildes

ställningstaganden om huruvida denne skall föra sin

sak vidare till förvaltningsdomstol som för

domstolarnas prövning, förvaltningens självkontroll,

särskilt inom den kommunala sektorn, och att

avståndet mellan den enskilde och beslutsfattaren

minskar till följd av en enklare och mindre

formaliebunden beslutsprocess och ett

decentraliserat beslutsfattande.

Propositionen

Regeringen gör bedömningen att det inte skall

införas några regler i förvaltningslagen om ett

generellt, utvidgat omprövningsförfarande.

Regeringen anför att förvaltningsförfarandet skall

vara så effektivt som möjligt med beaktande av

rättssäkerhetens krav, och tyngdpunkten i

förfarandet skall ligga i första instans. Detta

åstadkoms bl.a. genom ändamålsenliga rättelse- och

omprövningsregler. Grundläggande sådana regler finns

i förvaltningslagen. I en del specialförfattningar

finns kompletterande bestämmelser för specifika

rättsområden. Härutöver har myndigheterna möjlighet

att i vissa fall ändra fattade beslut enligt

principer som har utbildats i rättspraxis.

Mot förslaget att införa regler i

förvaltningslagen om ett generellt, utvidgat

omprövningsförfarande finns enligt regeringen flera

skäl, som har framförts av remissinstanser som

motsatt sig ovan nämnda departementspromemorias (Ds

1998:42) förslag. En generell omprövningsskyldighet

skulle skapa ett tungrott system med långa

handläggningstider. Det skulle leda till ökade

kostnader hos myndigheter utan motsvarande vinst hos

domstolarna. Vidare finns en risk att kvaliteten hos

"grundbesluten" skulle försämras. Reglerna för

omprövning skulle bli ännu mer komplicerade än i

dag. Förslaget innebär också att en

beslutsmyndighet, till skillnad från i dag, skall ta

ställning även till talerättsfrågor.

Mot denna bakgrund talar enligt regeringens mening

övervägande skäl för att departementspromemorians

förslag om ett generellt, utvidgat

omprövningsförfarande inte bör genomföras. I den mån

det är lämpligt bör enligt regeringen regler om

omprövning som avviker från vad som föreskrivs i

förvaltningslagen i stället tas in i

specialförfattningar med förfaranderegler för

särskilda sektorer av förvaltningen.

Ett nytt rättsmedel benämnt ansökan om rättens

prövning

Bakgrund

Sedan länge har i svensk rätt som en oskriven

princip ansetts gälla att ett förvaltningsbeslut får

överklagas till närmast högre myndighet och i sista

hand till regeringen. Rättsutvecklingen har

emellertid lett till att denna princip fått allt

mindre praktisk betydelse.

Genom en 1998 beslutad reform har i 22 a §

förvaltningslagen som huvudregel fastslagits att ett

förvaltningsbeslut får överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol, varmed avses länsrätt. Dennas

avgörande kan sedan, eventuellt efter

prövningstillstånd, överklagas hos kammarrätt och i

sista instans hos Regeringsrätten. Enligt 3 §

förvaltningslagen gäller emellertid avvikande

bestämmelser i lag eller förordning.

Det finns flera andra slag av prövningsinstanser

än ovan nämnda, men dessas behörighet kräver således

alltid uttryckligt stöd i lag eller förordning.

I departementspromemorian Fortsatt översyn av

förvaltningsprocessen (Ds 1997:29) föreslås att en

paragraf införs som ger uttryck för en allmän

princip att talan mot ett beslut i ett

förvaltningsärende får göras i allmän

förvaltningsdomstol, som innebär att huvudregeln att

förvaltningsbeslut skall överklagas till närmast

högre myndighet och ytterst till regeringen överges.

Som huvudregel föreslås i stället att talan hos en

allmän förvaltningsdomstol mot ett beslut av en

förvaltningsmyndighet skall väckas genom ett nytt

rättsmedel benämnt ansökan om rättens prövning.

Överklagande skall dock även fortsättningsvis vara

rättsmedlet i ledet

förvaltningsmyndighet-förvaltningsmyndighet och i

ledet förvaltningsdomstol-förvaltningsdomstol. Det

skall även gälla i ledet

förvaltningsmyndighet-förvaltningsdomstol i de fall

detta följer av föreskrifter i specialförfattningar.

Syftet med att införa rättsmedlet ansökan om rättens

prövning är enligt promemorian att betona den

skillnad som bör finnas mellan å ena sidan den

överprövning som sker hos domstolarna och å andra

sidan den omprövning som sker hos myndigheterna.

Den del av förslaget som avser en allmän princip

om domstolsprövning av förvaltningsbeslut har, som

framgått ovan, sedermera införts i förvaltningslagen

(prop. 1997/98:101, bet. 1997/98:JuU17, rskr.

1997/98:226). Regeringen tog därvid i propositionen

inte ställning till om rättsmedlet ansökan om

rättens prövning borde införas i

förvaltningsprocessen.

Propositionen

Regeringen gör bedömningen att det inte skall

införas ett nytt rättsmedel benämnt ansökan om

rättens prövning.

Regeringen anför att förslaget kan betecknas som

kosmetiskt. Utan några förändringar i övrigt innebär

det att ett led i överklagningskedjan ges en ny

benämning. Regeringen finner att de fördelar som en

sådan förändring eventuellt skulle medföra inte på

något sätt skulle uppväga nackdelarna. Resultatet

skulle närmast bli en terminologisk förvirring, som

kan antas lägga hinder i vägen för enskildas

möjlighet att ta till vara sin rätt genom att klaga

på förvaltningsbeslut hos en högre instans. En

betydande majoritet av de remissinstanser som yttrat

sig över departementspromemorians (Ds 1997:29)

förslag i denna del motsätter sig eller kan inte

tillstyrka att förslaget genomförs.

Användning av nummerpresentation

Bakgrund

JO konstaterar i ett beslut den 19 december 1995

(1996/97 s. 458) i frågan huruvida

nummerregistrering av inkommande samtal till en

myndighet är förenlig med grundlagen att det inte

finns någon författningsbestämmelse som positivt

tillerkänner alla rätt att vara anonyma i sin

kontakt med myndighet. Däremot finns i

tryckfrihetsförordningen (TF) och

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) vissa regler om

anonymitetsskydd. I TF och YGL finns bestämmelser om

rätt till anonymitet för den som med stöd av 1 kap.

1 § tredje stycket TF eller 1 kap. 2 § YGL lämnar

uppgifter för offentliggörande i tryckt skrift

respektive i radioprogram, filmer och

ljudupptagningar. Vidare får enligt 2 kap. 14 §

tredje stycket TF en myndighet inte på grund av att

någon begär att få ta del av allmän handling

efterforska vem sökanden är eller vilket syfte han

har med sin begäran i större utsträckning än vad som

behövs för att myndigheten skall kunna pröva om

handlingen kan lämnas ut. JO förutsatte som en

självklarhet att nummerregistreringen inom den

aktuella myndigheten inte begagnas för

efterforskning i strid med reglerna i TF och YGL.

Enligt 52 § telelagen (1993:597) får regeringen

eller, efter regeringens bemyndigande,

tillsynsmyndigheten meddela närmare föreskrifter,

bl.a. om de krav som skall ställas på teletjänster

som medger identifiering av det anropande eller

uppringda telefonnumret eller vidarekoppling.

Teleförordningen (1997:399) innehåller

bestämmelser som bl.a. reglerar nummerpresentation

m.m. Enligt 24 § avses med nummerpresentation en

teletjänst i ett allmänt tillgängligt telenät som

medger presentation av det anropande telefonnumret.

En anropande abonnent skall enligt 25 § ha möjlighet

att enkelt och kostnadsfritt varaktigt skyddas mot

nummerpresentation. En anropande användare skall ha

möjlighet att på motsvarande sätt förhindra

nummerpresentation vid enstaka samtal.

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande

1999/2000:KU7 en motion i vilken föreslogs att

riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till

känna vad som anförts i motionen om vikten av att

kunna ringa till myndigheter utan att den använda

telefonens nummer presenteras. Utskottet ansåg att

det är angeläget att enskilda även telefonledes kan

kontakta myndigheter anonymt för att lämna uppgifter

och begära upplysningar samt att det inte är

självklart att det är den enskilde som skall bära

ansvaret för att anonymiteten upprätthålls.

Utskottet menade att regeringen bör låta frågan om

hur anonymiteten skall kunna upprätthållas för

enskilda som kontaktar myndigheter per telefon, utan

att den enskilde själv skall behöva vara aktiv, bli

föremål för överväganden i något lämpligt

sammanhang. Med anledning av motionen föreslog

utskottet att riksdagen som sin mening skulle ge

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1999/2000:51).

Frågan om nummerpresentation har därefter

behandlats i departementspromemorian Några frågor om

myndigheternas service (Ds 2001:25). Enligt

promemorian finns det generellt sett inget påtagligt

behov hos myndigheterna av tillgång till tjänsten

nummerpresentation. Med hänsyn till de tveksamheter

som tjänsten kan ge upphov till när det gäller

allmänhetens möjligheter till förtroliga kontakter

med myndigheterna, t.ex. vid utövandet av rätten att

få del av innehållet i allmänna handlingar, bör

myndigheterna därför inte använda sig av tjänsten

för externa telefonsamtal annat än om den är av

väsentlig betydelse för att verksamheten skall kunna

bedrivas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt,

t.ex. inom räddningstjänsten och polisen. Någon

författningsreglering av saken är, enligt

promemorian, dock inte påkallad i nuläget.

Myndigheterna förutsätts självmant iaktta

erforderlig återhållsamhet på detta område.

Propositionen

Regeringen förutsätter att myndigheterna självmant

iakttar den försiktighet som är påkallad när det

gäller användning av nummerpresentation och anser

att det i varje fall i nuläget inte är påkallat med

en författningsreglering av saken.

Det torde enligt regeringens mening kunna

konstateras att det inte föreligger något mera

påtagligt behov hos myndigheterna av tillgång till

nummerpresentation för externa telefonsamtal. I

varje fall väger de skäl tyngre som talar emot en

generell användning av tjänsten. Regeringen uttalar

att myndigheterna därför bör, om det är tekniskt

möjligt, avstå från att använda sig av denna tjänst

annat än om den är av väsentlig betydelse för att

verksamheten skall kunna bedrivas på ett

ändamålsenligt och effektivt sätt. Som exempel på

verksamhet inom vilken nummerpresentation fyller ett

sakligt och välmotiverat behov nämner regeringen

räddningstjänsten. Ett annat exempel enligt

regeringen kan vara s.k. servicetelefoner, där

uppgifter om den uppringde med ledning av det

telefonnummer som uppringningen görs från

presenteras på en kundmottagares datorskärm i

samband med att denne tar emot samtalet.

Regeringens bedömning överensstämmer i princip med

bedömningen i den ovan nämnda

departementspromemorian (Ds 2001:25). I stort sett

samtliga remissinstanser som har yttrat sig ansluter

sig till eller har inte något att invända mot denna

bedömning.

Frågor av teknisk art

Bakgrund

I samband med att stat-kyrka-reformen trädde i kraft

den 1 januari 2000 upphävdes den dåvarande

bestämmelsen i 5 § lagen (1976:633) om kungörande av

lagar och andra författningar (prop. 1998/99:124,

bet. 1999/2000:KU5, rskr. 1999/2000:45).

Bestämmelsen avsåg kungörande av kyrkliga

författningar. Ändringen innebar att Svenska kyrkans

författningssamling inte längre omfattas av

föreskrifterna. I det nämnda lagstiftningsärendet

togs inte hänvisningarna i 6, 9 och 10 §§ till den

upphävda bestämmelsen bort.

I 12 § samma lag används ordet "besvär".

För att göra lagtext lättbegripligare används

numera ordet "överklagande" i stället för "besvär".

Någon saklig ändring avses inte därmed.

Bestämmelsen i 2 § andra stycket punkterna 4 och 5

lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa

förvaltningsbeslut överensstämmer inte med den

terminologi som används i andra författningar.

Propositionen

Regeringen föreslår att det görs en del justeringar

i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra

författningar med anledning av dels det tidigare

förbiseendet vad gäller hänvisningarna i 6, 9 och 10

§§ till den numera upphävda bestämmelsen om

kungörande av kyrkliga författningar, dels att ordet

"överklagande" numera används i stället för "besvär"

(12 §).

Regeringen föreslår även att punkterna 4 och 5 i 2

§ andra stycket lagen (1988:205) om rättsprövning

förs samman. Ändringen innebär att bestämmelsen

anpassas till den terminologi som används i andra

författningar. Ändringen medför inte att

bestämmelsens innebörd förändras i sak. Regeringen

föreslår även en rent språklig ändring i punkt 8

(tidigare punkt 9) i samma paragraf.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

ändringar i förvaltningslagen (1986:223), lagen

(1976:633) om kungörande av lagar och andra

författningar och lagen (1988:205) om rättsprövning

av vissa förvaltningsbeslut. Utskottet delar även

regeringens bedömningar i propositionen.

Myndigheters service, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstaganden motioner om

riktlinjer i förvaltningslagen för bemötandet

av medborgare, utvidgad skyldighet för

myndigheter att meddela skriftliga beslut och

införande av rätt till dröjsmålstalan. Vidare

avstyrker utskottet en motion gällande

regelförenklingsarbete. Med hänvisning till

pågående arbete för en tillgängligare

statsförvaltning avstyrker utskottet även

motioner om utvidgad skyldighet för

myndigheter avseende tillgänglig information

och kommunikation. Utskottet avstyrker också

en motion om rätt till utvidgad språkhjälp

vid kontakt med myndigheter. Jämför

reservationerna 1 (c), 2 (v, c, mp), 3 (m,

fp, kd, c), 4 (m, fp, kd, c) och 5 (fp, c,

mp).

Motioner

I motion 2002/03:K215 av Rigmor Stenmark (c)

föreslås att riksdagen som sin mening tillkännager

för regeringen att en översyn bör göras av

myndigheternas servicepolicy. Myndigheternas

personal bör utbildas för att bättre kunna bemöta

alla medborgare på ett positivt och respektfullt

sätt. Enligt motionären upplever människor alltför

ofta att de blir nonchalant bemötta vid

myndighetskontakter. Oklarheterna beträffande

tidpunkten för myndigheternas svar eller beslut, och

formerna under vilka de meddelas, är i dag sådana

att de skapar oro bland de sökande.

I motion 2002/03:K269 av Mats Einarsson m.fl. (v)

anförs att det är viktigt att den enskilde alltid

får ett skriftligt besked liksom skriftlig

upplysning om hur beslut överklagas. Därför föreslås

i motionen att förvaltningslagen bör ändras så att

myndigheten åläggs att underrätta den sökande

skriftligen om det beslut som fattats med anledning

av hans eller hennes ansökan. Motionärerna föreslår

att riksdagen begär att regeringen återkommer till

riksdagen med förslag till sådan ändring av

förvaltningslagen.

I motion 2002/03:K363 av Ingvar Svensson m.fl.

(kd) föreslås att riksdagen begär att regeringen

lägger fram förslag till lag om dröjsmålstalan. I en

rättsstat är det viktigt att medel står till buds

som garanterar den enskilde medborgarens rätt till

en säker och snabb handläggning av ett ärende. Detta

är enligt motionärerna särskilt angeläget vad gäller

fall av myndighetsutövning mot den enskilde. En

förstärkning av den enskildes ställning gentemot den

offentliga förvaltningen föreslås därför genom

införandet av en s.k. dröjsmålstalan. En sådan talan

ger den enskilde en möjlighet att i domstol få

prövat om ett förvaltningsärende onödigt uppehålls

hos den myndighet som har att fatta beslut i

ärendet. Möjlighet till dröjsmålstalan bör enligt

motionärerna finnas avseende förvaltningsärenden som

omfattar myndighetsutövning mot den enskilde.

I motion 2002/03:K226 av Maria Larsson (kd) begärs

en översyn av förvaltningslagen i syfte att sätta en

tydlig tidsgräns för myndigheters svar till

medborgare. Därvid anförs att en "rimlig" tidsgräns

är att medborgare skall få svar från statlig

myndighet inom tre månader. Ett svar kan då i vissa

fall innehålla besked om att svar i sakfrågan dröjer

ytterligare en tid samt om orsak till detta.

Motionären anser att samma regel bör omfatta alla

myndigheter på såväl nationell som regional och

lokal nivå.

I motion 2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c)

föreslås att riksdagen som sin mening tillkännager

för regeringen att det gentemot statliga myndigheter

och förvaltning bör inrättas en medborgarnas

rättighetslista. En sådan rättighetslista bör

innehålla krav på att dröjsmål inte får förekomma

utan giltiga skäl samt en längsta tid innan

medborgaren får svar från myndigheten eller

verkställigheten genomförs. Den bör också innehålla

krav på vänligt och korrekt bemötande från

myndigheters företrädare (yrkande 36).

I motion 2002/03:So296 av Kenneth Johansson m.fl.

(c) föreslås att riksdagen begär att regeringen

lägger fram förslag till ändring i förvaltningslagen

som innebär att lagen förses med riktlinjer för

bemötandet av medborgare (yrkande 3).

I motion 2002/03:K336 av Anna Grönlund (fp)

föreslås att riksdagen som sin mening tillkännager

för regeringen att en förenklingskommission bör

tillsättas med uppgift att se över och förenkla hela

samhällsbyråkratin. Mångfalden av lagar och regler

blir enligt motionären allt större. Många människor

känner inte till lagstiftningen och vet inte heller

vart man skall vända sig för att få svar på sina

frågor. Som exempel nämner motionären plan- och

bygglagen och regler för att starta eget.

Utgångspunkten för kommissionens arbete bör vara att

göra Sverige mindre byråkratiskt och svenskarnas

vardag enklare.

I motion 2002/03:K334 av Marietta de Pourbaix-

Lundin (m) föreslås att riksdagen som sin mening

tillkännager för regeringen att det bör framgå av

lagstiftningen att synskadade som kan läsa och

skriva punktskrift har rätt att kommunicera med

myndigheterna med hjälp av sitt skriftspråk (yrkande

2).

I motion 2002/03:K359 av Inger Lundberg (s)

föreslås att riksdagen som sin mening tillkännager

för regeringen att regeringen bör ta initiativ till

att utveckla information på myndigheternas hemsidor

på lätt svenska och att behoven hos språkstörda och

andra grupper med funktionshinder tas på stort

allvar i det fortsatta utvecklingsarbetet för

myndigheters information på Internet.

I motion 2002/03:K299 av Carina Hägg (s) föreslås

att riksdagen som sin mening tillkännager för

regeringen att myndighetsstrukturen skall inkludera

även tjänster som i dag utförs av den svarta

tjänstemarknaden och som vänder sig till invandrare

med bristande kunskaper i svenska språket. Som

exempel nämner motionären hjälp med att få en

blankett ifylld. I stället borde

konsumentsekreterarnas uppgifter kunna vidgas till

att omfatta sådan service.

Bakgrund

Bemötande och serviceskyldighet

Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall den

offentliga makten utövas med respekt för alla

människors lika värde och för den enskilda

människans frihet och värdighet. Enligt 1 kap. 9 §

regeringsformen skall domstolar samt

förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör

uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin

verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt

iaktta saklighet och opartiskhet.

Enligt 4 § förvaltningslagen skall varje myndighet

lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan

hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens

verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den

utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans

art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens

verksamhet. Frågor från enskilda skall besvaras så

snart som möjligt.

Bestämmelsen innebär att myndigheterna skall

hjälpa enskilda, varmed inte bara menas enskilda

individer utan också företag, organisationer och

andra privaträttsliga subjekt (prop. 1985/86:80 s.

59), att ta till vara sin rätt i

förvaltningsärenden. Det kan gälla exempelvis

upplysningar om hur man gör en ansökan, råd om vilka

handlingar som bör bifogas och hjälp med att fylla i

blanketter. Bestämmelsen ger uttryck för principen

att myndigheter har ett ansvar för att deras ärenden

blir tillräckligt utredda. Samtidigt innebär den att

myndigheten kan och bör anpassa sin service till den

aktuella arbets- och resurssituationen. Försåvitt

skäl föreligger som talar emot att en myndighet

hjälper en enskild skall dessa vägas mot den

enskildes behov av hjälp (prop. 1985/86:80 s. 60).

Myndigheterna skall enligt 5 § förvaltningslagen

ta emot besök och telefonsamtal från enskilda. Om

särskilda tider för detta är bestämda skall

allmänheten underrättas om dem på ett lämpligt sätt.

En myndighet skall ha öppet under minst två timmar

varje helgfri måndag-fredag för att kunna ta emot

och registrera allmänna handlingar och för att kunna

ta emot framställningar om att få ta del av allmänna

handlingar som förvaras hos myndigheten. Detta

gäller dock inte om en sådan dag samtidigt är

midsommarafton, julafton eller nyårsafton.

Bestämmelsen innebär att myndigheterna skall vara

tillgängliga för allmänheten i så stor utsträckning

som möjligt (prop. 1985/86:80 s. 61), men den

hindrar inte att de begränsar sitt öppethållande,

t.ex. sin telefonservice till vissa timmar på dagen,

när det är nödvändigt. Frågan hur långtgående

begränsningar som kan göras är inte bara en

resursfråga utan skall bedömas med hänsyn till också

verksamhetens art.

I en kommentar till förvaltningslagen uttalas att

omfattningen av myndigheternas serviceskyldighet är

en avvägningsfråga (Trygve Hellners och Bo

Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 5

uppl., 1999, s. 57). Det ligger i sakens natur att

delade meningar kan uppkomma om hur avvägningen bör

göras och att den enskilde i viss mån blir beroende

av myndighetens uppfattning. Myndigheten får dock

inte handla godtyckligt utan måste här som annars

iaktta saklighet och opartiskhet och beakta allas

likhet inför lagen (1 kap. 9 § RF).

Justitieombudsmannen (JO) skall enligt 12 kap. 6 §

regeringsformen utöva tillsyn över tillämpningen i

offentlig verksamhet av lagar och andra

författningar. Exempel på hur långt

serviceskyldigheten sträcker sig ges av JO i ett

uttalande rörande omfattningen av allmänhetens

möjligheter att per telefon komma i kontakt med en

myndighets tjänsteman (2000/01 s. 529). I en anmälan

riktad mot en vårdcentral ifrågasattes ett

telefonkösystem som innebär att telefonisten tar

emot telefonsamtalet och att sedan personalen ringer

upp den som ringt samt att telefonisten (som tar

emot samtalet) sitter på en annan myndighet (ett

kommundelskontor). Vidare uppgavs i anmälan att

begäran om att få ta del av en tjänstemans

direkttelefonnummer inte hade efterkommits. Med

beaktande av att mätningar som genomförts hade visat

att en stor majoritet av patienterna var nöjda med

det sätt på vilket telefonkösystemet fungerar fann

JO inte skäl att ifrågasätta själva

telefonkösystemet. Inte heller systemet med den

myndighetsgemensamma telefonväxeln ansågs av JO

medföra att serviceskyldigheten åsidosätts. Med

anledning av icke efterlevd begäran om att få ut

direkttelefonnummer anförde JO följande. Av

bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen

beträffande myndigheternas serviceskyldigheten

följer att tjänstemän vid myndigheter skall vara

tillgängliga för allmänheten på så sätt att varje

tjänsteman skall kunna nås personligen eller genom

en annan tjänsteman, t.ex. en sekreterare. Med det

avses dock inte att varje enskild tjänstemans

telefonnummer måste vara tillgängligt. Avgörande

härvidlag är hur myndighetens direktnummer är

dokumenterade inom myndigheten. Ifall direktnummer

endast är upptagna i interna telefonlistor och inte

tas om hand för arkivering utgör dessa

arbetsmaterial. Det föreligger då ingen skyldighet

enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och

sekretesslagen att lämna ut listorna eller uppgifter

därur. Är direktnumren däremot intagna i en allmän

handling föreligger skyldighet att lämna ut dem.

Regeringen redovisade i propositionen Statlig

förvaltning i medborgarnas tjänst (prop.

1997/98:136) riktlinjer för och kraven på den

framtida statliga förvaltningen. Propositionen

antogs av en enig riksdag (bet. 1997/98:KU:31, rskr.

1997/98:294-296).

Utifrån de riktlinjer som angavs i propositionen

har regeringen inlett ett flerårigt

förvaltningspolitiskt handlingsprogram, En

förvaltning i demokratins tjänst - ett

handlingsprogram (Justitiedepartementet 2000). I

programmet presenteras dels de grundläggande värden

och förutsättningar som enligt propositionen är

vägledande, dels regeringens åtgärder för en

långsiktig utveckling av förvaltningen. Allt arbete

i statsförvaltningen skall göras med utgångspunkt i

de grundläggande värdena demokrati, rättssäkerhet

och effektivitet (s. 9). I programmet betonas att

det sätt på vilket förvaltningen fungerar, hur den

styrs, leds, organiseras och arbetar har avgörande

betydelse för människors förtroende för det

demokratiska samhällets funktionsduglighet, men

också för välfärd och ekonomisk tillväxt.

Förvaltningen måste tillhandahålla tjänster på ett

sådant sätt att den ger den största möjliga nytta

för medborgare, företag, kommuner, organisationer

m.fl. inom givna ekonomiska ramar. Ett mål

beträffande myndigheternas service till medborgare

och företag är att medborgare och företag skall

kunna få information, ställa frågor, lämna uppgifter

samt uträtta andra ärenden när det passar dem,

oberoende av kontorstider och geografisk belägenhet

(s. 19). Ett annat viktigt mål härvidlag är att få

medborgare och företag mer delaktiga i

förvaltningens arbete med att utforma och erbjuda

sina tjänster. Bland regeringens åtgärder för bättre

service till medborgare och företag ingår bl.a. att

utarbeta kriterier för den s.k. 24-

timmarsmyndigheten i syfte att stimulera myndigheter

att utveckla elektroniska tjänster på ett sätt som

passar medborgares, företags och andra avnämares

behov, en försöksverksamhet med servicedeklarationer

i syfte att myndigheterna öppet skall redovisa sina

åtaganden vad gäller service samt skapa en dialog

med sina avnämare om hur servicen kan utvecklas och

i dialog med blivande och befintliga företagare

vidareutveckla användningen av Internet genom

särskilda ingångar till relevant och

situationsanpassad myndighetsinformation för

företagare i syfte att underlätta för företags

myndighetskontakter och ge lättillgänglig och

innehållsmässigt korrekt information om relevanta

ämnen (s. 20 f.). Ytterligare en åtgärd är ökad

samverkan mellan statliga och kommunala myndigheter

för att definiera områden där ansvarsgränsen är

oklar och skapa integrerade servicelösningar, dvs.

lösningar som är gemensamma för statliga och

kommunala tjänster.

Inom ramen för kvalitetsarbetet har regeringen

inrättat en särskild myndighet, Statens kvalitets-

och kompetensråd. Myndighetens verksamhet startade

den 1 januari 1999 och den är enligt förordningen

(1998:1647) med instruktion för Statens kvalitets-

och kompetensråd en central förvaltningsmyndighet

med uppgift att i medborgarnas intresse stödja och

stimulera arbetet med kvalitetsutveckling och

kompetensförsörjning inom den statliga

förvaltningen.

I regeringens skrivelse 2000/01:151 Regeringens

förvaltningspolitik, som behandlades av

konstitutionsutskottet (bet. 2001/02:KU24), redogör

regeringen bl.a. för att omfattande informations-

och utbildningsinsatser har genomförts för att

presentera innehållet i det förvaltningspolitiska

handlingsprogrammet. Målgrupper har framför allt

varit olika personalkategorier inom det statliga

området, bl.a. har alla statsanställda fått en kort

version av programmet. Den nya tekniken har använts

i informationsspridningen. Ett e-brev har gått ut

till alla statsanställda.

Regeringen redovisar i budgetpropositionen för

2003 (prop. 2002/03:1 utg.omr. 2 bil. 1) vilka

insatser som dittills genomförts och planerats inom

ramen för det förvaltningspolitiska

handlingsprogrammet. Regeringen gör bedömningen att

handlingsprogrammet har fått ett brett genomslag i

förvaltningen (s. 7). Enligt regeringen har de

statliga myndigheterna under de senaste åren i allt

högre grad vinnlagt sig om att vara tillgängliga och

serviceinriktade i sina kontakter med medborgare och

förtag. Utvecklingsarbetet de närmaste åren kommer

att inriktas på att genomföra en rad olika åtgärder

som beskrivs i propositionen.

Regeringen gav i januari 2001 ett tjugotal

myndigheter och försäkringskassor i uppdrag att

delta i ett tvåårigt försök med servicedialoger och

serviceåtaganden. Uppdraget var ett av initiativen i

regeringens förvaltningspolitiska handlingsprogram

och syftade till att pröva om servicedialoger och

serviceåtaganden bidrar till att utveckla

myndigheters service samt ökar medborgares och

företags insyn och delaktighet i förvaltningens

arbete. Samtidigt gav regeringen Statskontoret i

uppdrag att i samråd med Statens kvalitets- och

kompetensråd samordna och ge metodstöd till de

deltagande myndigheterna samt lämna en samlad

redovisning av försöket. I försöket har

myndigheterna frågat medborgare och företag vad de

tycker om myndighetens service och tjänster.

Synpunkterna har sedan tagits om hand i arbetet med

att utveckla verksamheterna. Myndigheterna har också

ställt ut löften till medborgarna och företagen om

vad de kan förvänta sig eller kräva när det gäller

t.ex. handläggningstider och bemötande.

I februari 2003 lämnade Statskontoret sin

slutrapport om försöket med servicedialoger och

serviceåtaganden, Lyssna för att lära och lova -

utvärdering av en försöksverksamhet med

servicedialoger och serviceåtaganden (Statskontoret

2003:9). Sammantaget bedömer Statskontoret att

servicedialoger och serviceåtaganden är

ändamålsenliga arbetsmetoder för att få till stånd

en medborgarorienterad verksamhetsutveckling.

Statskontoret anser därför att arbetet bör fortsätta

och spridas ytterligare i statlig förvaltning.

Vidare förordar Statskontoret i nuläget ingen

generell reglering av de berörda myndigheternas

arbete med servicedialoger och serviceåtaganden.

Styrningen bör i stället ske inom ramen för den

årliga resultatstyrningen. På så sätt kan styrningen

anpassas till enskilda myndigheters förutsättningar.

Statens kvalitets- och kompetensråd bör enligt

Statskontoret få i uppdrag att stödja myndigheternas

fortsatta arbete.

Vid konstitutionsutskottets behandling av

regeringens proposition Statlig förvaltning i

medborgarnas tjänst (prop. 1997/98:136) behandlade

utskottet bl.a. en motion i vilken det föreslogs att

det i förvaltningslagen borde införas riktlinjer

beträffande myndigheternas bemötande av medborgarna

(bet. 1997/98:KU31). Utskottet menade att det torde

vara mer effektivt att inom förvaltningen motverka

felaktigt bemötande av allmänheten genom

utbildningsinsatser och andra liknande åtgärder än

genom att göra ändringar i förvaltningslagen.

Utskottet avstyrkte motionen. Utskottet vidhöll

denna uppfattning i betänkandena 1999/2000:KU3,

2000/01:KU3 och 2001/02:KU24 med anledning av

motioner om ändring i förvaltningslagen kring

bemötandefrågor.

Skriftlig underrättelse

I 21 § förvaltningslagen föreskrivs att en sökande,

klagande eller annan part skall underrättas om

innehållet i det beslut varigenom myndigheten avgör

ärendet om detta avser myndighetsutövning mot någon

enskild. Parten behöver dock inte underrättas om det

är uppenbart obehövligt. Om beslutet går parten emot

och kan överklagas skall parten underrättas om hur

han eller hon kan överklaga det. Parten skall då

också underrättas om sådana avvikande meningar som

avses i 19 § eller som har antecknats enligt

särskilda bestämmelser. Myndigheten bestämmer om

underrättelsen skall ske muntligt, genom vanligt

brev, genom delgivning eller på något annat sätt.

Underrättelsen skall dock alltid ske skriftligt om

parten begär det.

Bestämmelsen innebär således bl.a. att det är

myndigheten som bestämmer formen för underrättelsen

med den modifikation som följer av sista meningen i

stycket ovan. Genom lydelsen i paragrafen i den nya

förvaltningslagen blev det klarare att

underrättelsen kan ske i en enklare och billigare

form än genom delgivning enligt delgivningslagen

(prop. 1985/86:80 s. 71).

Av justitieombudsmännens ämbetsberättelser framgår

att JO har uttalat att beslut, i vart fall om

beslutet går part emot, bör tillhandahållas parten i

skriftlig form. För det fall myndigheten muntligen

underrättar part om ett beslut skall detta

dokumenteras i akten (JO 1990/91 s. 417 och beslut

av JO den 7 november 2001, dnr 945-2000). JO har

även riktat kritik mot bristande dokumentation av

beslutsunderrättelse (JO 1995/96 s. 348) och mot att

beslut inte har meddelats part skriftligen trots att

parten begärt detta (JO 1994/95 s. 388).

Vid konstitutionsutskottets behandling av

regeringens skrivelse 2000/01:151 behandlade

utskottet bl.a. en motion i vilken det föreslogs att

förvaltningslagen borde ändras så att myndigheterna

åläggs att underrätta den sökande skriftligen om det

beslut som fattats med anledning av hans eller

hennes ansökan (bet. 2001/02:KU24). Utskottet ansåg

det inte motiverat att ändra bestämmelserna i

förvaltningslagen. Utskottet avstyrkte motionen.

Dröjsmål

Enligt 7 § förvaltningslagen skall varje ärende där

någon enskild är part handläggas så enkelt, snabbt

och billigt som möjligt utan att säkerheten

eftersätts. Vid handläggningen skall myndigheten

beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar

och yttranden från andra myndigheter om sådana

behövs. Myndigheten skall sträva efter att uttrycka

sig lättbegripligt. Även på andra sätt skall

myndigheten underlätta för den enskilde att ha med

den att göra.

I propositionen om ny förvaltningslag framhöll

departementschefen att reglerna i 7 § närmast är av

målsättningskaraktär. Frågan om snabb handläggning

ägnades särskild uppmärksamhet under förarbetena.

Konstitutionsutskottet uttalade följande (bet. KU

1985/86:21 s. 9):

Detta är en central fråga för de enskilda

människorna men även för myndigheterna. Om

behandlingen i många ärenden drar ut på tiden skapas

lätt stora ärendebalanser. Myndigheterna får då ägna

en hel del tid åt att besvara förfrågningar om de

ärenden som väntar på avgörande. Inte sällan

uppkommer dubbelarbete genom att ärendena måste

läsas in av olika handläggare. Det är dock den

enskilde som blir hårdast drabbad av att

ärendehandläggningen drar ut på tiden. Att i

ovisshet behöva gå och vänta under lång tid på ett

myndighetsbeslut som kanske gäller frågor som har

avgörande betydelse för en persons ekonomiska eller

personliga förhållanden kan förorsaka otrygghet och

personligt lidande, kanske också ekonomiska

förluster. Det gäller här inte en ren servicefråga

utan handlar i hög grad också om den enskilda

människans rättssäkerhet.

JO framför i förekommande fall kritik mot olika

myndigheter för dröjsmål och långsam handläggning av

särskilda ärenden. Av justitieombudsmännens

ämbetsberättelser framgår att JO under perioden

1999/2000-2002/03 har tagit upp frågan om dröjsmål

och/eller långsam handläggning 18 gånger. För att

åskådliggöra betydelsen av snabb handläggning kan

erinras om ett fall (JO 1989/90 s. 319) där JO

riktade kritik mot handläggningen av ett ärende hos

länsstyrelsen om byggnadsminnesförklaring för att

det hade dröjt mer än nio månader från det att

beredningen av ärendet var avslutad tills beslut

meddelades. I fråga om tidsfrist vid överlämnande av

skrivelse med överklagande och övriga handlingar

till överklagandeinstansen anser JO, med hänvisning

till 7 § förvaltningslagen, att det bör ske inom en

vecka efter det att överklagandet kom in till

myndigheten, försåvitt inte omprövning företas

(beslut av JO den 14 januari 2003, dnr 3528-2002).

I ett mål i Högsta domstolen (NJA 1998 s. 893)

ansågs staten skadeståndsskyldig enligt 3 kap. 2 §

skadeståndslagen när handläggningen av ett

bostadslån hos en länsbostadsnämnd dragit ut på

tiden så att lånet betalats ut i ett förhöjt

ränteläge.

Justitiekanslern (JK) har enligt lagen (1975:1339)

tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet

efterlever lagar och andra författningar samt i

övrigt fullgör sina åligganden. Enligt 9 §

förordningen (1975:1345) med instruktion för

Justitiekanslern skall JK granska de

ärendeförteckningar som myndigheterna lämnar JK

enligt särskilda föreskrifter.

Enligt 30 § verksförordningen (1995:1322) skall en

myndighet senast den 1 mars varje år lämna JK en

förteckning över de ärenden som kommit in till

myndigheten före den 1 juli föregående år men som

inte avgjorts vid årets utgång.

Av den granskning som JK utförde beträffande

ärendeförteckningar för år 1997 avseende ärenden som

kommit in till berörda myndigheter före den 1 juli

1996 men inte slutförts före utgången av 1996

framgår följande. 179 ärendeförteckningar hade

kommit in till JK. Av myndigheterna hade 58 inga

ärenden i balans medan 121 hade ärenden i balans. JK

hade med anledning av redovisad ärendebalans gjort

förfrågan i 2 fall. Ärenden som lett till åtgärd hos

JK uppgick till 2. Ett ärende hade lett till

inspektion.

Av den granskning som JK utförde beträffande

ärendeförteckningar för år 1998 avseende ärenden som

kommit in till berörda myndigheter före den 1 juli

1997 men inte slutförts före utgången av 1997

framgår följande. 181 ärendeförteckningar hade

kommit in till JK. Av myndigheterna hade 58 inga

ärenden i balans medan 123 hade ärenden i balans. JK

hade med anledning av redovisad ärendebalans gjort

förfrågan i 3 fall.

Fri- och rättighetskommittén avlämnade i augusti

1994 slutbetänkandet Domstolsprövning av

förvaltningsärenden (SOU 1994:117). Kommittén

föreslog bl.a. att en generell möjlighet till talan

mot den offentliga förvaltningens underlåtenhet att

avgöra ärenden borde införas i svensk rätt. Detta

var enligt kommittén av vikt för att den svenska

rättsordningen väl skall ansluta sig till den

europeiska standarden vad gäller domstolsprövning av

förvaltningsärenden. Det innebar också enligt

kommittén en förstärkning av den enskildes

rättsskydd gentemot förvaltningen. Den enskilde är

nämligen enligt kommittén ofta tvungen att invänta

ett tillstånd från det offentliga för att kunna

sätta i gång med näringsverksamhet, byggnation eller

andra projekt. En långsam behandling i

förvaltningsorganen kan skapa inte bara otrygghet

för den enskilde utan även ekonomiska förluster då

investeringar och andra projekteringar kan vara

svåra att planera. Detta talade enligt kommittén för

att den enskilde bör vara tillförsäkrad att

ärendehandläggningen inte drar ut på tiden genom en

möjlighet att föra talan mot dröjsmål hos en

myndighet. Kommittén föreslog att enskild part

skulle ha en generell möjlighet till dröjsmålstalan

i sådana förvaltningsärenden som hade väckts av

parten och som avsåg myndighetsutövning. Om

myndigheten inte hade avgjort det aktuella ärendet

inom sex månader från det att det väcktes skulle

parten få begära att allmän förvaltningsdomstol

prövade om ärendet onödigt uppehållits. Om domstolen

fann att så var fallet skulle den förelägga

myndigheten att avgöra ärendet inom bestämd tid.

I proposition 1995/96:133 Några frågor om

rättsprövning m.m. övervägde regeringen om det i

svensk rätt borde införas en generell möjlighet

till s.k. dröjsmålstalan i förvaltningsärenden

som avser myndighetsutövning mot enskild. Av de

remissinstanser som yttrat sig över Fri- och

rättighetskommitténs förslag avstyrkte de flesta

kommitténs förslag. Regeringen gjorde bl.a.

följande bedömning:

En grundläggande förutsättning för att införa en

rätt till dröjsmålstalan är att det verkligen

finns ett behov av ett sådant institut. Såsom

flera av remissinstanserna har påpekat, har vi i

Sverige medel mot långsam handläggning, främst

genom JO:s och JK:s tillsynsverksamhet.

Kommitténs redogörelse för vissa tillsynsärenden

hos JO, JK och konstitutionsutskottet visar i och

för sig att det ibland förekommer oacceptabelt

långa handläggningstider hos

förvaltningsmyndigheterna och även hos

regeringen. Därav kan man dock inte dra den

slutsatsen att långsam ärendehandläggning är ett

omfattande problem. I de fall långa

handläggningstider förekommer är det inte

klarlagt vad detta i allmänhet beror på. Är hög

arbetsbelastning hos myndigheterna huvudorsaken,

är det tveksamt om handläggningstiderna totalt

sett blir kortare, om det ges en rätt till

dröjsmålstalan. Det skulle tvärtom kunna

resultera i längre handläggningstider både hos

förvaltningsmyndigheterna och hos de länsrätter

som skall pröva dröjsmålstalan. Det kan inte

heller uteslutas att bestämda handläggningstider

och en rätt till dröjsmålstalan skulle kunna få

en negativ inverkan på noggrannheten i

ärendehandläggningen. Det är även osäkert vilka

kostnadseffekter ett införande av en generell

rätt till dröjsmålstalan skulle få.

Med hänsyn till det negativa remissutfallet och

mot bakgrund av det anförda anser regeringen att

kommitténs förslag om dröjsmålstalan inte bör

genomföras.

Någon generell rätt att föra talan mot myndigheters

passivitet finns således inte i den svenska

förvaltningsrätten. Däremot har det i vissa lagar på

det finansiella området införts bestämmelser om att

en sökande efter viss tid kan begära förklaring hos

kammarrätten att ett ärende onödigt uppehålls. Avger

kammarrätten sådan förklaring skall ansökan anses ha

avslagits om det beslutande organet inte meddelat

beslut inom viss angiven tid. Vidare finns i

konkurrenslagen (1993:20) en bestämmelse som innebär

att om Konkurrensverket inte har fattat beslut med

anledning av en anmälan om undantag från förbudet

mot konkurrensbegränsningar inom tre månader skall

undantag anses beviljat. Under det pågående

riksmötet har riksdagen även tillkännagett för

regeringen som sin mening att det bör sättas upp en

bestämd tid inom vilken myndigheter måste ha svarat

eller handlagt ärenden om företagsstart (se nedan).

I proposition 1997/98:136 Statlig förvaltning i

medborgarnas tjänst lade regeringen fram riktlinjer

för regeringens fortsatta arbete med att utveckla

den statliga förvaltningen. Som redogjorts för ovan

är regeringens mål enligt propositionen att den

svenska statsförvaltningen, med höga krav på

rättssäkerhet, effektivitet och demokrati, skall

vara tillgänglig och tillmötesgående och därigenom

vinna medborgarnas fulla förtroende.

I betänkande 1999/2000:KU3 behandlade utskottet en

motion med yrkande om införande av s.k.

dröjsmålstalan. Enligt utskottet hade det inte visat

sig föreligga ett generellt behov av att införa en

rätt till dröjsmålstalan eller ett system med

punktlighetsmål vid myndighetsutövning. I de fall

det ändå förekom långsam handläggning fanns enligt

utskottet möjligheten att JO eller JK i sin

tillsynsverksamhet granskade denna. Utskottet

vidhöll denna uppfattning i betänkande 2000/01:KU3

med anledning av motioner om dels en medborgarnas

rättighetslista, dels förslag till en lag om

dröjsmålstalan och i betänkande 2001/02:KU24 med

anledning av motioner om dels en medborgarnas

rättighetslista, dels förslag till en lag om

dröjsmålstalan och dels förslag till översyn av

förvaltningslagen i syfte att sätta en tydlig

tidsgräns för myndigheters svar till medborgare.

Regelförenklingsarbete

Riktlinjer för och kraven på den framtida statliga

förvaltningen redovisades av regeringen i

propositionen Statlig förvaltning i medborgarnas

tjänst (prop. 1997/98:136). Propositionen antogs,

som nämnts ovan, av en enig riksdag (bet.

1997/98:KU:31, rskr. 1997/98:294-296). Regeringens

mål är en statlig förvaltning som med utgångspunkt i

de grundläggande värdena demokrati, rättssäkerhet

och effektivitet sätter medborgare och företagare i

centrum.

I det fleråriga förvaltningspolitiska

handlingsprogrammet En förvaltning i demokratins

tjänst (Justitiedepartementet 2000) som inletts av

regeringen utifrån de riktlinjer som angavs i

propositionen bedriver regeringen ett arbete med att

bl.a. genomföra förenklingar för medborgare och

företagare. I programmet framhåller regeringen bl.a.

att reglerna i samhället skall vara tillgängliga och

lätta att förstå för alla som berörs. Enligt

programmet bör förvaltningen fortlöpande och

systematiskt förenkla och förbättra regelsystemen

såväl innehållsligt som redaktionellt och språkligt

(s. 14).

Varje år lämnar regeringen en skrivelse till

riksdagen där man redogör för

regelförenklingsarbetet inom Regeringskansliet,

kommittéväsendet och myndigheterna. Enligt skrivelse

2002/03:8 Regeringens redogörelse för

regelförenklingsarbetet med särskild inriktning på

små företag är det för regeringen en prioriterad

uppgift att identifiera krångliga befintliga regler

och att analysera alla förslag till nya och ändrade

regler ur ett småföretagsperspektiv. En permanent

funktion, Simplex, har etablerats inom

Regeringskansliet för att ge råd och stöd i detta

arbete, granska förslag på nya eller ändrade regler

inom Regeringskansliet samt att identifiera

befintliga regler i behov av förenkling. En

arbetsgrupp med företrädare för några av

näringslivets organisationer samt personer med

småföretagarbakgrund har biträtt

Näringsdepartementet i regelförenklingsarbetet. Man

har dels diskuterat arbetssätt och arbetsmetoder,

dels föreslagit förenklingar av befintliga regler.

De befintliga regelverken ses också över genom bl.a.

de utredningar som regeringen tillsätter. Vidare har

som en del av ett utbildningsprogram 300 tjänstemän

i nyckelpositioner inom Regeringskansliet, övriga

myndigheter och utredningsväsendet genomgått en

halvdagsutbildning i regelförenklingsarbete.

Enligt 4 § förordningen (1998:1820) om särskild

konsekvensanalys av reglers effekter för små

företags villkor (Simplexförordningen) är

myndigheterna skyldiga att årligen rapportera till

regeringen om det gångna verksamhetsårets arbete med

särskilda konsekvensanalyser. Under 2002 lämnade

myndigheterna sin tredje rapport enligt

förordningen. Totalt har 29 myndigheter under 2001

sammantaget infört och ändrat i 377 föreskrifter med

bäring på små företag. Myndigheterna har sammantaget

upphävt 136 föreskrifter och allmänna råd.

Näringsutskottet har under det pågående riksmötet

behandlat regeringens skrivelse om

regelförenklingsarbetet i betänkande 2002/03:NU1.

Utskottet föreslog därvid att riksdagen genom ett

tillkännagivande skulle anmoda regeringen att vidta

olika åtgärder för att intensifiera

regelförenklingsarbetet. Takten i

regelförenklingsarbetet måste öka, och ett

instrument för att åstadkomma detta är att det tas

fram ett mått som kan visa hur regelbördan

utvecklas. Utskottet ansåg vidare att det är

angeläget att regeringen under 2003 inger anmälan

till OECD med begäran om granskning av

regelförenklingsarbetet i Sverige. Regeringen bör

också göra en översyn av regelverket vid

företagsstart i syfte att åstadkomma en minskning av

handläggningstiden för dessa ärenden. Riksdagen

behandlade utskottets betänkande i december 2002

(rskr. 2002/03:74-76). Riksdagen beslutade då även

att tillkännage för regeringen som sin mening att

regeringen bör gå igenom hela det regelverk som

berör företagande i syfte att förenkla detta samt

att det bör sättas upp en bestämd tid inom vilken

myndigheterna måste ha svarat eller handlagt ett

ärende om företagsstart (bet. 2002/03:NU1

reservation 2).

Bostadsutskottet har under det pågående riksmötet

behandlat en motion om förenklingar i planprocesser

och nybyggnadsregler i betänkande 2002/03:

BoU4. Utskottet avstyrkte bl.a. den nämnda motionen

med hänvisning till att det inte ville föregripa

pågående utredningar. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 2002/03:120).

Skatteutskottet har under det pågående riksmötet

behandlat motioner om enklare redovisning och

deklaration för företagen i betänkande 2002/03:

SkU12. Utskottet konstaterade att det är viktigt att

regelförenklingsarbetet på skatte- och tullområdet

såvitt avser företagen fortsätter men att frågan om

förenklingar ibland kan vara komplicerad. Till

exempel kan, menade utskottet,

förenklingsambitionerna ibland komma i konflikt med

kraven på rättvisa och kontrollerbarhet i

beskattningen. Utskottet ansåg att det har skett en

hel del under senare år som är positivt från

förenklingssynpunkt och noterade dessutom med

tillfredsställelse att regeringen håller på med ett

antal konkreta och handfasta förenklings- och

förbättringsprojekt i vad särskilt avser de mindre

företagen. Utskottet avstyrkte motionerna. Riksdagen

följde utskottet.

Myndigheters information till och kommunikation

med personer med funktionshinder

Enligt 4 § förvaltningslagen skall varje myndighet

lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan

hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens

verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den

utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans

art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens

verksamhet. Enligt 8 § förvaltningslagen bör en

myndighet vid behov anlita tolk när den har att göra

med någon som inte behärskar svenska eller som är

allvarligt hörsel- eller talskadad.

Bestämmelsen innebär alltså att myndigheterna bör

anlita tolk i mellanhavanden med icke svenskspråkiga

personer eller personer med allvarlig hörsel- eller

talskada. Tolkhjälpen skall vara avgiftsfri för den

enskilde. Någon motsvarighet till bestämmelsen om

hörsel- och talskadade har inte ansetts böra

meddelas i förvaltningslagen i fråga om synskadade

(prop. 1971:30 s. 379 och 382).

Enligt förordningen (2001:526) om de statliga

myndigheternas ansvar för genomförandet av

handikappolitiken skall myndigheterna särskilt verka

för att deras lokaler, verksamhet och information är

tillgängliga för personer med funktionshinder.

I slutbetänkandet Ett samhälle för alla (SOU

1992:52) föreslog 1989 års handikapputredning ett

tillägg i 4 § förvaltningslagen för att understryka

vikten av att personer med funktionshinder får den

hjälp de behöver för att kunna ta del av information

från myndigheter. Tillägget skulle innebära att

myndigheter inom stat, kommun och landsting blev

skyldiga att se till att personer som av fysiska,

psykiska eller andra skäl möter svårigheter att få

tillgång till upplysningar och uppgifter ur allmänna

handlingar får behövlig hjälp med detta.

Utredningens förslag föranledde ingen åtgärd.

I Bemötandeutredningens slutbetänkande Lindqvists

nia - nio vägar att utveckla bemötandet av personer

med funktionshinder (SOU 1999:21) menade utredaren

att förvaltningslagens intentioner inte uttrycktes

tillräckligt klart i 4 §. Den nuvarande utformningen

ger myndigheterna ett stort utrymme att i varje

enskilt fall göra en bedömning av vilken information

de anser är rimligt att tillhandahålla, trots att

den enskildes behov borde styra detta. Rätten till

anpassad information är, ansåg utredaren, knuten

till grundläggande demokratiska rättigheter, varför

lagtexten borde förtydligas. Utredaren föreslog

därför att frågan om hur rätten till anpassad

information, bl.a. med hjälp av den nya tekniken,

kunde stärkas skulle behandlas av

Demokratiutredningen. Frågan togs emellertid inte

upp av utredningen.

I ett delbetänkande av Offentlighets- och

sekretesskommittén, Offentlighetsprincipen och den

nya tekniken (SOU 2001:3), föreslogs att

utskriftsundantaget i 2 kap. 13 §

tryckfrihetsförordningen skulle tas bort så att

rätten att få en avskrift eller en kopia av en

allmän handling kommer att gälla i princip

generellt, dvs. oavsett i vilken form handlingen

finns lagrad. I dagsläget, framhöll kommittén,

saknas rätt för den enskilde att få ut en allmän

handling, som lagrats i elektronisk form, i annan

form än som utskrift. Av 2 kap.

tryckfrihetsförordningen framgår att myndigheterna

enbart är skyldiga att tillhandahålla utskrifter.

Bestämmelserna i 15 kap. 4 § sekretesslagen och 4

och 5 §§ förvaltningslagen innebär inte heller någon

utvidgning av den enskildes rättigheter enligt

tryckfrihetsförordningen i detta avseende. Man kan

alltså inte åberopa dessa bestämmelser för att få ut

en offentlig handling, som lagrats elektroniskt, i

annan form än som utskrift. Förslaget från

Offentlighets- och sekretesskommittén att

utskriftsundantaget i 2 kap. 13 § tas bort skulle i

praktiken innebära att det införs en skyldighet för

myndigheterna att lämna ut allmänna handlingar som

finns lagrade elektroniskt i elektronisk form. En

konsekvens av förslaget som utredningen framhöll var

att det skulle förbättra synskadades möjligheter att

utnyttja rätten till insyn.

Regeringen valde med hänsyn till behovet av skydd

för den personliga integriteten att inte föreslå att

i grundlagen införa en skyldighet för myndigheter

att lämna ut allmänna handlingar i elektronisk form

(prop. 2001/02:70 s. 28). Däremot ansåg regeringen

att tryckfrihetsförordningen bör ändras så att den

möjliggör ett införande av en sådan skyldighet i

vanlig lag.

Konstitutionsutskottet delade regeringens

bedömning i frågan (bet. 2001/02:17 s. 17).

Våren 2000 godkände riksdagen regeringens förslag om

en nationell handlingsplan för handikappolitiken,

Från patient till medborgare (prop. 1999/2000:79,

bet. 1999/2000:SoU14, rskr. 1999/2000:240). Därmed

gäller följande nationella mål för

handikappolitiken:

- en samhällsgemenskap med mångfald som grund,

-

- att samhället utformas så att människor med

funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga

i samhällslivet samt

-

- jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar,

kvinnor och män med funktionshinder.

-

Följande arbetsområden skall enligt handlingsplanen

prioriteras under de närmaste åren:

1. att se till att handikapperspektivet genomsyrar

alla samhällssektorer,

2.

3. att skapa ett tillgängligt samhälle samt

4.

5. att förbättra bemötandet.

6.

Det innebär bl.a. att statliga myndigheter får i

uppdrag att integrera handikapperspektivet i sin

verksamhet. Till exempel skall de anpassa sina

lokaler och sin information så att den blir

tillgänglig för alla samhällsmedborgare.

I december 2002 överlämnade regeringen skrivelsen

Uppföljning av den Nationella handlingsplanen för

handikappolitiken (skr. 2002/03:25) till riksdagen.

I skrivelsen redogör regeringen för hur arbetet med

att genomföra den nationella handlingsplanen för

handikappolitiken utvecklats sedan våren 2000. Vad

gäller statliga myndigheter och institutioner är

målet att stora och besöksviktiga myndigheter fram

till år 2005 skall göra sin verksamhet tillgänglig.

Det skall ske genom handlingsplaner som redovisar

hur myndigheters lokaler, information och övriga

verksamhet kan göras tillgänglig och användbar.

Regeringen avser att vart tredje år i en skrivelse

återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur

arbetet med att genomföra handlingsplanen

fortskrider.

I skrivelsen meddelar regeringen även att

Handikappombudsmannen (HO) under 2003 kommer att få

till uppgift att bl.a. stödja de statliga

myndigheternas tillgänglighetsskapande arbete genom

att utveckla, förankra och sprida riktlinjer för dem

därvidlag. I november 2002 skickades HO:s förslag

till riktlinjer för en tillgänglig statsförvaltning

på remiss till handikapporganisationer och

myndigheter, och under våren 2003 avser HO

fastställa riktlinjerna. Ett avsnitt i förslaget

gäller kommunikation och information. I detta slås

fast att människor med olika typer av

funktionshinder skall kunna kommunicera med

myndigheter och söka information på lika villkor som

andra medborgare. I avsnittet behandlas riktlinjer

för bl.a. telefonsamtal, korrespondens och

meddelanden, skriftlig information och webbplats och

e-tjänster.

Språkhjälp vid myndighetskontakter

Som framgått i föregående avsnitt skall enligt 4 §

förvaltningslagen varje myndighet lämna

upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp

till enskilda i frågor som rör myndighetens

verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den

utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans

art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens

verksamhet. Enligt 8 § förvaltningslagen bör en

myndighet vid behov anlita tolk när den har att göra

med någon som inte behärskar svenska eller som är

allvarligt hörsel- eller talskadad.

Regeln om tolk tar sikte inte bara på muntlig

tolkning vid förhandlingar, förhör osv. utan också

på skriftlig översättning när handlingar på

främmande språk ges in till myndigheterna eller när

dessa skall meddela sig skriftligt med någon som

inte förstår svenska. I förarbetena ansåg

departementschefen att den som behöver tolk vid sina

kontakter med myndigheterna bör få sådant bistånd i

all rimlig utsträckning. Vilken utsträckning som är

rimlig ansågs bero på bl.a. tillgången på tolkar,

som kan variera från en ort till en annan och även

växla med tiden. Kostnaden för samhällets

tolkservice måste stå i rimlig proportion till den

betydelse som ärendet har för den enskilde. Med

hänsyn till det ansåg departementschefen att något

absolut krav på tolkning och översättning inte bör

föreskrivas i förvaltningslagen (prop. 1985/86:80 s.

27).

Vidare gäller regeln om tolk vid handläggning av

alla ärenden hos förvaltningsmyndigheter, inte

enbart ärenden som rör myndighetsutövning mot någon

enskild. Myndigheterna kan själva vidta åtgärder för

att minska behovet av att anlita särskilda tolkar,

t.ex. genom att översätta vissa hos myndigheterna

vanligt förekommande blanketter till olika främmande

språk. Det bör även uppmärksammas att en inlaga som

kommer in till en myndighet inte får avvisas enbart

av det skälet att den inte är avfattad på svenska

(prop. 1971:30 s. 382). Med nuvarande lagstiftning

åvilar det emellertid inte myndigheten att ha

särskild översättarservice ordnad, varför den

enskilde i sådana fall får räkna med risken för

försening (prop. 1973:30 s. 72).

Förvaltningslagen innehåller ingen regel om vilka

kvalifikationer den skall ha som fullgör uppdraget

som tolk i ärenden hos en förvaltningsmyndighet. I

förarbetena framhöll departementschefen att när en

myndighet anlitar tolk, måste den se till att tolken

är tillräckligt kvalificerad och i övrigt lämplig

för uppgiften. En auktoriserad tolk är därför oftast

att föredra framför en oauktoriserad. En reglering

av vilka kompetenskrav som bör ställas på de tolkar

som myndigheterna anlitar riskerar dock att leda

till en onödigt byråkratisk syn på tolkfrågan,

varför departementschefen ansåg att frågan inte bör

regleras (prop. 1985/86:80 s. 28).

Allmänt bygger lagstiftningen på den

underförstådda förutsättningen att svenska språket

skall användas av myndigheterna. Sedan våren 2000

har enligt lagen (1999:1175) om rätt att använda

samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

och lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och

meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

enskilda rätt att använda minoritetsspråken samiska,

finska och meänkieli hos domstolar och

förvaltningsmyndigheter med verksamhet i de

geografiska områden där språken använts av hävd och

fortfarande används i tillräcklig utsträckning.

Förslagen innebär också rätt att i dessa områden få

förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis

på de nämnda språken.

Frågan om myndighets skyldighet att låta översätta

en på utländskt språk författad överklagandeskrift

till svenska har behandlats av JO (1999/2000

s. 216). JO konstaterade därvid att

förvaltningslagens 8 § inte uppställer något absolut

krav på att tolk skall anlitas när en myndighet har

att göra med någon som inte behärskar svenska

språket, och att lagstiftningen således inte ger

stöd för att myndigheter skall tvingas till någon

slentrianmässig översättning av alla inkommande

handlingar på främmande språk. Den i JO-ärendet

aktuella myndigheten har för JO uppgett att den

normalt ser till att en överklagandeskrift översätts

men att om en klagande bedöms kunna få fram en

översättning på egen hand denne inledningsvis ombeds

att inkomma med en sådan. Vidare har myndigheten

uppgett att den låter översätta ett överklagande, om

klaganden som svar på uppmaningen att inkomma med en

översättning uppger att han inte behärskar det

svenska språket, alternativt inte hör av sig. JO

fann inte skäl att uttala någon kritik mot

myndigheten i detta avseende eller att vidta någon

ytterligare åtgärd.

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande

2001/02:KU15 ett motionsyrkande om bl.a. att

minoritetsspråken skulle kunna användas också hos

centrala myndigheter. Utskottet avstyrkte motionen

med hänvisning till tidigare ställningstagande av

utskottet (bet. 1999/2000:KU6) och bedömning av

regeringen (prop. 1998/99:143), som innebar att

Sverige är enspråkigt i den offentliga förvaltningen

och att rikstäckande bestämmelser om rätt att

använda samiska, finska och meänkieli hos domstolar

och förvaltningsmyndigheter skulle kunna bli mycket

resurskrävande, både ekonomiskt och när det gäller

tillgången till språkkunnig personal. Att i dag

genomföra rikstäckande åtgärder skulle därför enligt

utskottet vara i det närmaste praktiskt

ogenomförbart.

Konsumentvägledning i kommunerna

I propositionen Handlingsplan för konsumentpolitiken

2001-2005 (prop. 2000/01:135) gör regeringen

bedömningen att den kommunala konsumentvägledningen

är nödvändig och att det är viktigt att alla

människor i Sverige har tillgång till lokal

konsumentvägledning. Enligt regeringen är det

glädjande att fler kommuner nu satsar på någon form

av konsumentvägledning, men att ambitionen måste

vara att alla kommuner tillhandahåller

konsumentvägledning och att vägledningen håller hög

kvalitet. Av hänsyn till den kommunala

självstyrelsen ansåg regeringen dock att den

kommunala konsumentvägledningen bör vara ett

fortsatt frivilligt åtagande i kommunerna.

Lagutskottet delade regeringens bedömning (bet.

2001/02:LU2). Riksdagen följde utskottet (rskr.

2001/02:51).

Utskottets ställningstagande

I fråga om myndigheters bemötande av och

serviceskyldighet gentemot allmänheten vidhåller

utskottet sin tidigare uppfattning att det torde

vara mer effektivt att inom förvaltningen motverka

brister härvidlag genom utbildningsinsatser och

andra åtgärder, t.ex. servicedialoger och

serviceåtaganden, än genom att göra ändringar i

förvaltningslagen. Utskottet kan även konstatera att

det inom ramen för det förvaltningspolitiska

handlingsprogrammet pågår arbete med att utveckla

myndigheternas service till medborgare och företag.

Utskottet avstyrker därför motionerna 2002/03:K215

(c) och 2002/03:So296 (c) yrkande 3.

Formen för underrättelse om en myndighets beslut

är enligt huvudregeln att myndigheten själv

bestämmer om underrättelse skall ske skriftligt

eller muntligt, men om parten begär det skall

underrättelse ske skriftligt. JO har uttalat att

beslut som går part emot enligt nuvarande ordning

bör tillhandahållas parten i skriftlig form.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det

inte är motiverat att ändra de nu redovisade

bestämmelserna i förvaltningslagen. På nu anförda

grunder avstyrks motion 2002/03:K269 (v).

Vad gäller dröjsmålstalan noterar utskottet att

riksdagen under det pågående riksmötet riktat ett

tillkännagivande till regeringen om att det bör

sättas upp en bestämd tid inom vilken myndigheterna

måste ha svarat eller handlagt ett ärende om

företagsstart. Inom ramen för det

förvaltningspolitiska handlingsprogrammet har olika

myndigheter ställt ut löften i form av

serviceåtaganden till medborgarna och företagen om

vad de kan förvänta sig eller kräva när det gäller

t.ex. handläggningstider. En generell reglering

därvidlag skulle riskera att försvåra anpassningen

till enskilda myndigheters förutsättningar. Mot

denna bakgrund vidhåller utskottet sin tidigare

uppfattning att det inte har visat sig föreligga ett

generellt behov av att införa en rätt till

dröjsmålstalan eller ett system med tidsgränser för

myndighetsansvar. Motionerna 2002/03:K363 (kd),

2002/03:K226 (kd) och 2002/03:K241 (c) yrkande 36

avstyrks därför.

I fråga om regelförenklingsarbetet noterar

utskottet att riksdagen under det pågående riksmötet

även riktat ett tillkännagivande till regeringen om

behovet av att intensifiera regelförenklingsarbetet

avseende företagande. Inom Regeringskansliet pågår

löpande ett arbete med att förenkla regler. Något

nytt uttalande av riksdagen för att fästa

regeringens uppmärksamhet på behovet av

regelförenklingar mer allmänt behövs enligt

utskottets mening inte. Utskottet avstyrker därför

motion 2002/03:K336 (fp).

Funktionsnedsättning får enligt utskottets mening

inte utgöra ett hinder för att ta del av

myndighetsinformation och kommunicera med

myndigheter. Det är enligt utskottets mening av stor

vikt att myndigheterna arbetar aktivt med att göra

sin verksamhet tillgänglig. Utskottet vill härvidlag

betona de nationella målen i handikappolitiken, och

utskottet instämmer i de ovan redovisade

utgångspunkterna för de riktlinjer för en

tillgängligare statsförvaltning som tas fram av

Handikappombudsmannen under våren 2003. Mot bakgrund

av den nationella handlingsplanen för

handikappolitiken utgår utskottet från att

regeringen delar utskottets uppfattning. Utskottet

anser därför att det tills vidare inte är nödvändigt

med några sådana tillkännagivanden som begärs i

motionerna 2002/03:K334 (m) yrkande 2 och

2002/03:K359 (s).

Vad gäller myndigheters kontakt med invandrare med

bristande kunskaper i svenska har myndigheterna

enligt den nuvarande ordningen en allmän

serviceskyldighet att lämna upplysningar,

vägledning, råd m.m. i frågor som rör det egna

verksamhetsområdet. Däremot innebär ordningen ingen

absolut rätt till språkhjälp vid

myndighetskontakter, men myndigheterna bör vid behov

se till att sådan hjälp anlitas. Samtidigt bör

noteras att en inlaga avfattad på annat språk än

svenska inte är skäl att avvisa denna. För i

synnerhet myndigheter som har omfattande kontakter

med personer som inte behärskar svenska förefaller

det således av bl.a. arbetsekonomiska skäl

rationellt att vidta åtgärder som minskar behovet av

språkhjälp, t.ex. genom översättning av vissa

blanketter till olika främmande språk. Utskottet

vidhåller sitt tidigare ställningstagande, att

Sverige är enspråkigt i den offentliga

förvaltningen. Enligt utskottets mening innebär de

nuvarande bestämmelserna en rimlig avvägning mellan

den enskildes behov och samhällets kostnad. Vidare

skulle ett beslut om att ålägga

konsumentsekreterarna i kommunerna att bistå

invandrare med bristande kunskaper i svenska som

vänder sig till en myndighet dels riskera att

innebära att konsumentsekreterare åläggs en uppgift

som de inte är tillräckligt kvalificerade för med de

eventuella konsekvenser det skulle kunna få, dels

inskränka på den kommunala självstyrelsen då

konsumentvägledning är ett frivilligt kommunalt

åtagande. På nu anförda grunder avstyrks motion

2002/03:K299 (s).

Öppenhet i förvaltningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet utgår från att regeringen delar

utskottets inställning i fråga om

öppenhetsfrågornas betydelse och avstyrker

därför ett motionsyrkande om tillkännagivande

rörande att offentliganställda skall ges

grundläggande information om

meddelarfriheten.

Motion

I motion 2002/03:K274 av Alice Åström m.fl. (v)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening att alla anställda inom offentlig

verksamhet skall få grundläggande information om

meddelarfriheten och efterforskningsförbudet

(yrkande 1).

Bakgrund

Offentlighetsprincipen

Offentlighetsprincipen är en hörnsten i den svenska

demokratin. Den regleras bl.a. i regeringsformen,

tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen

och sekretesslagen. I regeringens skrivelse om

förvaltningspolitiken (skr. 2000/01:151) uttalas att

medborgare och medier skall ha tillgång till

upplysningar efter eget val och oberoende av

myndigheternas informationsverksamhet. Att

medborgarna har kunskap om offentlighetsprincipen

innebär att de känner till och begriper reglerna och

vet hur de kan utnyttja dem i praktiken. En öppen

myndighet innebär enligt regeringen att

- medborgarna har goda möjligheter till insyn i dess

verksamhet,

-

- den enskilde får god information i sitt ärende,

-

- arbetsklimatet i organisationen uppmuntrar till

intern debatt och att de anställda är delaktiga i

utvecklingen av verksamheten.

-

I skrivelsen slås fast att öppenheten är grunden för

allmänhetens förtroende för myndigheter och

förvaltningar - och därmed för demokratin.

Undersökningar visar att detta förtroende har

minskat under senare år. Det vilar alltså ett stort

ansvar på politiker och tjänstemän i den offentliga

sektorn att hålla kvar allmänhetens förtroende på en

hög nivå.

Regeringen uttalar i skrivelsen att vårt land har

ett regelverk som ger möjligheter till mycket god

insyn, men det finns klara brister i de anställdas

kunskaper och därmed även i efterlevnaden av

reglerna. En annan oroande faktor är att det finns

studier som pekar på att tystnaden på de offentliga

arbetsplatserna ökat. Många känner inte till eller

vågar inte använda sig av sin lagstadgade yttrande-

och meddelarfrihet.

Kampanjen Öppna Sverige

Inom ramen för sitt förvaltningspolitiska

handlingsprogram har regeringen tagit initiativ till

kampanjen Öppna Sverige i syfte att förbättra den

yttre och inre öppenheten inom offentlig sektor.

Kampanjen startade hösten 2000 och har letts av

Rådet för Öppna Sverige. Representanter för staten,

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har

ingått i rådet, och dess sekretariat har varit

knutet till Justitiedepartementet. Kampanjen har

bl.a. arbetat med att förbättra tillämpningen av

offentlighetsprincipen inom den offentliga sektorn

och verka för en större öppenhet på arbetsplatserna

i den offentliga sektorn.

Kampanjen avslutade sitt arbete den 30 juni 2002.

Rådet för Öppna Sverige har i sin slutrapport Öppna

Sverige - för en öppen offentlig förvaltning (Ds

2002:27) redovisat sin verksamhet och sina

slutsatser. Rådet rapporterar att totalt mer än 230

organisationer (myndigheter, kommuner,

landsting/regioner och försäkringskassor) har

deltagit aktivt i Öppna Sverige-kampanjen. Öppna

Sveriges hemsida, www.oppnasverige.gov.se har varit

en viktig kanal till projektledarna i de

organisationer som engagerat sig och till andra

intressenter och allmänheten. Hemsidan innehåller

information, utbildnings- och arbetsmaterial, goda

exempel, nyheter, debattartiklar, viktiga länkar

m.m. Rådet föreslår att en permanent funktion

inrättas för att främja öppenhet och insyn i

offentlig förvaltning. Den bör arbeta med bl.a.

verksamhetsområdet stimulans och stöd till offentlig

förvaltning. Funktionen bör verka inom hela den

offentliga förvaltningen och arbeta i nära samarbete

med departement, myndigheter, Svenska

Kommunförbundet, Landstingsförbundet och andra

centrala samhällsorganisationer. Öppenhetsfunktionen

bör enligt förslaget förläggas till Statens

kvalitets- och kompetensråd och den bör ledas av ett

särskilt öppenhetsråd med företrädare för staten,

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Statens kvalitets- och kompetensråd

I budgetpropositionen för 2003 (prop. 2002/03:1

utg.omr. 2 bil. 1) uttalar regeringen att den under

hösten 2002 avser att ta ställning till förslagen i

rapporten. Regeringen har uppdragit åt Statens

kvalitets- och kompetensråd att fr.o.m. den 1 juli

2002 och tills vidare ansvara för driften av Öppna

Sveriges hemsida.

Enligt regeringens regleringsbrev för budgetåret

2003 avseende Statens kvalitets- och kompetensråd

skall Statens kvalitets- och kompetensråd samverka

med kommun- och landstingssektorn i öppenhetsfrågor

och därvid bl.a. säkerställa att den information och

det material om öppenhet som finns tillgängligt via

Öppna Sveriges webbplats elektroniskt kan erbjudas

kommuner, landsting, myndigheter och allmänhet för

spridning. Ett av myndighetens mål är att

tillhandahålla efterfrågestyrt och behovsrelaterat

stöd till statsförvaltningens långsiktiga

kompetensförsörjning genom bl.a. utveckling av

ledningskompetens och spridning av grundläggande

förvaltningskunskap inklusive öppenhet och

insynsfrågor.

Utvecklingsrådet för den statliga sektorn

Utvecklingsrådet för den statliga sektorn är en

ideell förening vars medlemmar är Arbetsgivarverket,

Offentliganställdas Förhandlingsråd, SACO-S och

SEKO. Utvecklingsrådet stöder i första hand

partsgemensamt lokalt utvecklingsarbete, men

bedriver även centrala partsgemensamma

utvecklingsområden. Ett aktuellt utvecklingsområde

är Öppenhet på statliga arbetsplatser, vilket bl.a.

har uppmärksammats av regeringen i dess skrivelse om

förvaltningspolitiken (skr. 2000/01:151). Målet för

projektet är att bidra till kunskap hos statens

chefer och medarbetare om offentlighetsprincipen med

tyngdpunkt på yttrande- och meddelarfriheten. Det

skall också bidra till en öppen och konstruktiv

dialog på myndigheter och hitta exempel på metoder

som kan användas för att främja öppenhet och erbjuda

stöd till myndigheter som vill öka öppenheten på

arbetsplatserna genom att systematiskt förbättra

dialogen mellan medarbetare och chef samt

medarbetare emellan. Projektet gav under 2002 ut

skriften Bara vi har tydliga regler så. -

yttrandefrihet och meddelarfrihet för statligt

anställda (Utvecklingsrådet 2002). I skriften

fokuseras myndigheternas öppenhet i förhållande till

omvärlden och de rättigheter och skyldigheter som

gäller för statligt anställda. Syftet med skriften

är att kortfattat göra det tydligt vilka regler som

gäller för öppenhet på statliga arbetsplatser. Det

handlar bl.a. om informationsfrihet, yttrandefrihet

och angränsande frågor. Rättsfall och JO-uttalanden

refereras för att ge arbetsgivare och anställda

insikt i hur reglerna kan tillämpas.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande

2001/02:KU24 frågan om kunskaper om

offentlighetsprincipen generellt och därmed också

större öppenhet på arbetsplatser inom den offentliga

sektorn. Utskottet var av uppfattningen att

öppenhetsfrågorna även fortsättningsvis bör ägnas

stor uppmärksamhet och att ytterligare åtgärder kan

behöva övervägas. Utskottet utgick från att

regeringen delar utskottets inställning och ansåg

det därför inte nödvändigt med några sådana

tillkännagivanden som begärdes i motioner.

Uskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att

öppenhetsfrågorna bör ägnas stor uppmärksamhet och

att det kan finnas behov av att överväga ytterligare

åtgärder utöver de som redan har vidtagits.

Utskottet utgår från att regeringen delar utskottets

inställning i denna fråga. Det är därför inte

nödvändigt med ett sådant tillkännagivande som

begärs i motion 2002/03:K274 (v) yrkande 1.

Diarier på Internet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående arbete ett motionsyrkande om att

diarier hos riksdagen och regeringen skall

läggas ut på Internet. Jämför reservation 6

(fp, c).

Motion

I motion 2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening att regering och riksdag bör lägga ut

sina diarier på Internet i syfte att stärka

offentlighetsprincipen (yrkande 32). Överläggningar

om sådana insatser i landets alla kommuner bör också

inledas med kommun- och landstingsförbund.

Bakgrund

Den 1 januari 2001 infördes en ändring i

personuppgiftsförordningen (1998:1191) som

underlättar för kommuner och landsting att lägga ut

bl.a. diarier och protokoll på Internet.

Personuppgifter som direkt pekar ut den registrerade

får dock endast läggas ut om det inte gäller

känsliga personuppgifter eller uppgifter om

lagöverträdelser enligt 13 § respektive 21 § person-

uppgiftslagen och det saknas skäl att anta att det

finns risk för att den registrerades personliga

integritet kränks genom överföringen. Publicering av

personuppgifter på Internet kan också vara tillåten

enligt särregler i annan lag eller förordning (2 §

personuppgiftslagen). Sådana särregler har t.ex.

meddelats för vissa offentliga register på Internet

t.ex. i 9 § förordningen (1995: 1386) med

instruktion för Patent- och registreringsverket, 23

§ rättsinformationsförordningen (1999:175) och 8 §

andra stycket förordningen (2001:720) om behandling

av personuppgifter i verksamhet enligt utlännings-

och medborgarskapslagstiftningen.

Regeringens mål med arbetet inom ramen för det

förvaltningspolitiska handlingsprogrammet som

sammanfattas i begreppet 24-timmarsmyndighet är att

förenkla och förbättra samhällsservicen till

medborgare och företag. Det innebär att tillgången

till service skall vara oberoende av tid och plats,

att kontakterna med myndigheterna skall göras

enklare och att kvaliteten i servicen skall

förbättras. Informationstekniken skall användas för

att underlätta för medborgarna att få tillgång till

information som möjliggör ett aktivt deltagande i

beslutsprocesserna i den offentliga förvaltningen.

Den skall också användas för att öka medborgarnas

insyn och möjligheter att följa handläggningen och

lämna synpunkter i enskilda ärenden. Härigenom

stärks öppenheten, demokratin och

medborgarinflytandet.

Regeringen har den 7 juni 2001 uppdragit åt

Statskontoret att stimulera och stödja utvecklingen

av 24-timmarsmyndigheter genom att tillsammans med

myndigheterna utveckla och tillhandahålla metoder,

vägledningar och avtal samt initiera och genomföra

samverkansprojekt. Arbetet skall syfta till att

stimulera myndigheterna att bedriva ett aktivt

utvecklingsarbete för att förbättra sin

tillgänglighet och service med hjälp av

informationstekniken, genom åtgärder såsom bl.a. att

ta fram olika typer av vägledningar inom områden som

innehåll och utformning av hemsidor samt att efter

ett arbete i kontakt med Datainspektionen lämna

förslag till riktlinjer för elektroniskt

tillgängliga diarier som säkerställer kraven på

öppenhet och insyn i myndigheternas verksamhet utan

att ge avkall på skyddet för den personliga

integriteten. Arbetet skall bedrivas i bred

samverkan med de statliga myndigheterna och i

kontakt med företrädare för kommuner, landsting och

andra aktörer av betydelse för denna utveckling.

Annat pågående utrednings- och utvecklingsarbete

skall också beaktas. En slutlig redovisning av

uppdraget skall lämnas till regeringen senast den 30

juni 2003.

Statskontoret presenterar i sin halvårsrapport

till regeringen Utveckling av 24-timmarsmyndigheten.

Lägesrapport december 2002 (Statskontoret 2002:30)

bl.a. det samlade utfallet för staten, kommuner och

landsting inom området "e-demokrati", däribland

öppenhet vad gäller information om beslutsunderlag

etc. på Internet (s. 38 f.). Enligt rapporten går

arbetet med att lägga ut diarier på Internet

fortfarande trögt. Av myndigheterna rapporteras 8 %

lägga ut sina diarier på Internet; motsvarande andel

för kommunerna och landstingen är 5 respektive 29 %.

Annan typ av information, som protokoll, kalendarium

och arkiv, är det vanligare att man lägger ut på

Internet. Ett mönster är att stora myndigheter med

stora utvecklingsresurser har kommit längre i sitt

arbete än mindre myndigheter. Statskontoret

konstaterar också när det gäller området "e-

demokrati", möjligheter till insyn och delaktighet,

att det för statens del pågår en positiv utveckling,

men att den sker från mycket låga nivåer (s. 35).

I januari 2003 publicerade Statskontoret inom

ramen för sitt uppdrag att stimulera och stödja

utvecklingen av 24-timmarsmyndigheter rapporten

Diarier på Internet - vägledning för myndigheter

(Statskontoret 2003:1). I rapporten ges praktiska

anvisningar till de kommunala och statliga

myndigheter som avser att göra sina diarier

tillgängliga på Internet. Riktlinjerna belyser

frågor kring publicering av diarier på Internet

avseende

1 arbetsformer,

2

3 tekniska överväganden,

4

5 urval av information i diariet,

6

7 utformningen av informationen i diariet,

8

9 information i anslutning till diariet,

10

11 övergången till diarium på Internet.

12

Bland annat framhåller Statskontoret att arbetet med

diarium på Internet bör involvera personer från

åtminstone följande funktioner inom myndigheten:

registrator, arkiv, IT-stöd, extern information och

presskontakt och verksjuridik. Vad gäller själva

diariet kan det inte göras omedelbart tillgängligt i

sin helhet via Internet, utan vissa uppgifter måste

döljas för att den personliga integriteten inte

skall kränkas. Först måste sekretessbelagd

information döljas. När den sekretessbelagda

informationen dolts måste diariet anpassas enligt

bestämmelserna i personuppgiftslagen. Huvudregeln är

därvid att den information som läggs ut på Internet

inte får innehålla personuppgifter som direkt pekar

ut den enskilde. Vidare måste utformningen av

informationen i diariet anpassas både med hänsyn

till integritetsaspekter och begriplighet.

Utformningen av ärendemeningar och annan information

i diariet får dock inte bli sådan att diariet inte

kan användas för myndighetens interna arbete. Utöver

den information som finns i diariet måste det finnas

information som gör det praktiskt möjligt för

medborgarna att använda diariet. Diariet på nätet

skall därför åtföljas av användarinstruktioner.

I budgetpropositionen för 2003 (prop. 2002/03:1

utg.omr. 2 bil. 1) redogör regeringen för

Statskontorets uppdrag att utarbeta riktlinjer för

elektroniskt tillgängliga diarier. Enligt

propositionen kommer Statskontoret tillsammans med

ett antal andra myndigheter att fungera som

pilotmyndigheter härvidlag.

Regeringen beslutade den 20 september 2001 (SB

2001/8259) att starta ett projekt för

effektivisering och rationalisering av

Regeringskansliet. I januari 2003 överlämnade

projektet en rapport, Ett effektivare

regeringskansli - förslag till åtgärder, till

regeringen. Vad beträffar Regeringskansliets arkiv

bedrevs under 2002 enligt rapporten ett

utvecklingsarbete till vilket hörde förberedelser

för Regeringskansliets utveckling till en 24-

timmarsmyndighet, vilket bl.a. omfattar

tillgängliggörande av Regeringskansliets diarier och

annan allmän information på Internet (s. 127).

Frågan om diarier på Internet har tidigare

behandlats av konstitutionsutskottet, bl.a. i

betänkande 2001/02:KU17. Utskottet avstyrkte där ett

yrkande liknande det nu aktuella bl.a. med

hänvisning till att Statskontorets pågående arbete

med elektroniskt tillgängliga myndighetsdiarier bör

avvaktas, liksom arbetet inom Regeringskansliet med

att göra uppgifter ur RK-Dia tillgängliga på

Internet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att det för närvarande

pågår arbete med att göra såväl Regeringskansliets

som andra myndigheters diarier och annan allmän

information tillgängliga på Internet. Arbetet är

förenat med viss komplexitet, t.ex. kopplat till

hantering av sekretessbelagd information, och

förutsätter noggranna förberedelser. Utvecklingen

går ändå i positiv riktning. Utskottet vidhåller

sitt tidigare ställningstagande och avstyrker motion

2002/03:K241 (c) yrkande 32.

Myndigheters årsredovisningar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till det

pågående arbetet med att utveckla

resultatskrivelser en motion om att utveckla

myndigheternas årsberättelser.

Motion

I motion 2002/03:K250 av Håkan Juholt (s) föreslås

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att det finns skäl att utveckla

myndigheternas årsberättelser och genom det stärka

riksdagens möjlighet att utöva sin kontrollmakt. En

viktig del i riksdagens arbete är att följa upp

effekterna av beslut som riksdagen har fattat. För

den enskilde riksdagsledamoten och allmänheten är

myndigheternas årsredovisningar enligt motionären

det enklaste redskapet för att se hur riksdagens

beslut omsatts i människors vardag.

Årsredovisningarna bör enligt motionären utvecklas

med en separat redovisning till riksdagen av de

beslut som inte verkställts, med medföljande

motivering.

Bakgrund

Grunderna för riksdagens arbete anges i

regeringsformen (RF) och riksdagsordningen (RO).

Enligt 1 kap. 4 § RF granskar riksdagen rikets

styrelse och förvaltning. I 12 kap. RF

grundlagsfästs ett antal institut som utgör organ

för riksdagens kontrollmakt: konstitutionsutskottets

granskning av regeringens verksamhet,

misstroendeförklaring, justitieombudsmännen och

riksdagsrevisorerna (fr.o.m. 2003-07-01

Riksrevisionen). Enligt 4 kap. 16 § RO ingår i

respektive utskotts beredning av ärenden uppgiften

att följa upp och utvärdera riksdagsbeslut inom sitt

ämnesområde.

Riksdagskommittén fick i december 1998 i uppdrag

att utvärdera och se över utskottens verksamhet

beträffande uppföljning och utvärdering samt göra en

allmän översyn av riksdagens kontrollmakt på det

ekonomiska området. Enligt kommitténs direktiv

ställer införandet av mål- och resultatstyrning inom

staten och budgetprocessens ändrade utformning nya

krav på aktörerna i budgetprocessen, så även på

riksdagen. Riksdagens arbete med uppföljning,

utvärdering, revision och annan kontroll är en del

av denna process och behöver naturligen utvecklas i

takt med att verksamheten utvecklas hos övriga

aktörer. Om inte riksdagen tar en aktiv roll i

utvärdering och kontroll av de politiska effekterna

av riksdagens beslut finns risk för att

möjligheterna till politisk styrning från riksdagens

sida urholkas.

Riksdagskommittén anförde i sitt huvudbetänkande

Riksdagen inför 2000-talet (se förs. 2000/01:RS1)

att den nya styrmodellen förutsätter ett flöde av

styr- och kontrollinformation. Kommittén menade

vidare att det numera ställs formella krav på

myndigheterna att upprätta årsredovisningar med både

resultatredovisningar och resultat- och

balansräkningar. Den konstaterade även att

revisionen getts en förstärkt ställning; alla

årsredovisningar revideras av Riksrevisionsverket,

revisionsberättelserna underställs regeringen och de

viktigaste iakttagelserna i revisionen anmäls av

regeringen till riksdagen. Kommittén ansåg att

riksdagen i ökad utsträckning skulle följa upp och

utvärdera fattade beslut för att åstadkomma ett

bättre berednings- och beslutsunderlag i den

politiska styr- och beslutsprocessen.

Formerna för det statliga budgetarbetet regleras i

RF, RO och lagen (1996:1059) om statsbudgeten

(budgetlagen). Enligt 2 § budgetlagen skall

regeringen för riksdagen redovisa de mål som åsyftas

och de resultat som uppnåtts på olika

verksamhetsområden. Enligt 44 § samma lag fastslås

att regeringen är redovisningsskyldig inför

riksdagen för statens medel och de övriga tillgångar

som enligt 9 kap. 8 § RF står till regeringens

disposition.

I förordningen (2000:605) om årsredovisning och

budgetunderlag anger regeringen bestämmelser om

årsredovisning m.m. för myndigheter som lyder

omedelbart under regeringen. Enligt 2 kap. 4 § i

förordningen anger regeringen bestämmelser för

årsredovisningarnas innehåll. Enligt dessa

bestämmelser skall årsredovisningen bestå av

- resultatredovisning,

-

- resultaträkning,

-

- balansräkning,

-

- anslagsredovisning,

-

- finansieringsanalys,

-

- noter.

-

Myndighetens årsredovisning skall även innehålla en

sammanställning över väsentliga uppgifter från

resultaträkning, balansräkning och

anslagsredovisning. Sammanställningen skall även

innehålla uppgifter om låneram, anslagskredit samt

vissa nyckeltal. Myndigheten skall i

årsredovisningen även lämna information om andra

förhållanden av väsentlig betydelse för regeringens

uppföljning och prövning av verksamheten.

Enligt 3 kap. 1 § samma förordning skall

myndigheterna redovisa och kommentera verksamhetens

resultat i förhållande till de mål och i enlighet

med de krav på återrapportering som regeringen har

angett i regleringsbrev eller i något annat beslut.

I de fall regeringen inte beslutat om krav på

återrapportering skall myndigheten redovisa och

kommentera hur prestationerna har utvecklats med

avseende på volym, intäkter, kostnader och kvalitet.

Enligt 9 kap. 4 och 5 §§ samma förordning beslutar

regeringen varje år vilka verksamheter som skall

genomgå fördjupad prövning. Myndigheternas underlag

för regeringens fördjupade prövning skall lämnas i

en särskild rapport senast den 15 januari det år

regeringen bestämmer. Underlaget skall innehålla en

sammanfattande resultatanalys och förslag till

inriktning och finansiering av verksamheten för det

eller de budgetår underlaget avser. I

resultatanalysen skall verksamheten utvärderas och

redovisas i förhållande till de mål för verksamheten

som regeringen fastställt

I enlighet med Riksdagskommitténs förslag (se förs.

2000/01:RS1) har riksdagen uttalat att det vore

önskvärt att regeringen fr.o.m. år 2003 lämnar

resultatskrivelser på alla utgiftsområden (bet.

2000/01:KU23, rskr. 2000/01:273-276). I

budgetpropositionen för 2003 delar regeringen

riksdagens uppfattning att skrivelserna bör

integreras i det ordinarie budgetarbetet, för att

bl.a. stödja riksdagens ökade fokus på uppföljning

och utvärdering (prop. 2002/03:1 utg.omr. 2 s. 31).

Eftersom resultatskrivelser är ett nytt inslag i

budgetprocessen är det enligt regeringen väsentligt

att de utvecklas i dialog mellan riksdagsutskotten

och Regeringskansliet. Att ha som ambition att redan

2003 lämna resultatskrivelser för alla

utgiftsområden bedömer regeringen som alltför

optimistiskt. I stället förordar regeringen ett

successivt införande över ett antal år.

Under 2002 har regeringen lämnat ett antal

skrivelser till riksdagen vilka har karaktären av

resultatskrivelser. Som exempel kan nämnas

skrivelserna Sveriges genomförande av EU:s

sysselsättningsstrategi (skr. 2001/02:187) och

Kultur och delaktighet (skr. 2001/02:176) liksom

skrivelserna Utvecklingen inom den kommunala sektorn

(skr. 2001/02:102) och Sveriges nationella

hållbarhetsstrategi (skr. 2001/02:50). Dessa

regeringsskrivelser kan enligt regeringen ligga till

grund för en diskussion om utformning och omfattning

av kommande resultatskrivelser.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att det pågående arbetet med att

utveckla resultatskrivelser på alla utgiftsområden

kommer att stärka riksdagens möjlighet att i

framtiden utöva sin kontrollmakt och följa upp

effekterna av beslut som riksdagen har fattat.

Utskottet anser mot denna bakgrund att det inte

behövs något tillkännagivande i enlighet med vad som

yrkas i motion 2002/03:K250 (s). Motionen avstyrks.

Tillsättning av högre statliga

tjänster m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande om

ändrat förfarande vid tillsättning av högre

statliga tjänster och hänvisar bl.a. till ny

statistik som visar att andelen

generaldirektörer med politisk bakgrund har

minskat sedan slutet av 1980-talet samt till

pågående utredningsarbete. Vidare avstyrker

utskottet med hänvisning till pågående arbete

ett motionsyrkande om begränsning av

medborgarskapskrav vid tjänstetillsättningar.

Jämför reservationerna 7 (m, fp, kd, mp) och

8 (mp).

Motioner

I motion 2002/03:K379 (yrkande 18) av Bo Lundgren

m.fl. (m) föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening att regeringens

utnämningsmakt bör reformeras i syfte att öka

genomlysningen vid tillsättningen av statliga

myndighets- eller verkschefer och andra högre

tjänster. Mot bakgrund av grundlagens krav på

saklighet vid statliga tjänstetillsättningar är det

enligt motionärerna anmärkningsvärt att regeringen i

stor utsträckning tycks använda utnämningsmakten som

ett belöningsinstrument för det egna eller

närstående partiers företrädare. En möjlighet att

motverka detta vore att låta kandidater till högre

tjänster frågas ut offentligt inför det

riksdagsutskott som bereder ärenden som rör

myndighetens eller verkets område.

I motion 2002/03:Sf289 (yrkande 16) av Peter

Eriksson m.fl. (mp) föreslås att riksdagen begär att

regeringen lägger fram förslag till ändring av

kravet om svenskt medborgarskap vid tillsättningar.

Detta krav bör begränsas väsentligt och omfatta

betydligt färre anställningar och tillsättningar.

Som exempel nämner motionärerna att det inte finns

hållbara skäl att utestänga icke-svenska medborgare

från att vara nämndemän i domstolar.

Bakgrund

Allmänt om tillsättning av statliga tjänster

och bedömningsgrunder därvid

Enligt 11 kap. 9 § regeringsformen (RF) tillsätts

tjänst vid en domstol eller vid en

förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen av

regeringen eller av en myndighet som regeringen

bestämmer. Vid tillsättning av statlig tjänst skall

avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom

förtjänst och skicklighet.

Närmare bestämmelser om tillsättning av statliga

tjänster finns i lagen (1994:260) om offentlig

anställning (LOA). Enligt 4 § skall skickligheten

sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för

något annat. I förarbetena till lagen (prop.

1993/94:65) påpekades att förtjänst och skicklighet

i RF nämns endast som exempel och att även andra

sakliga grunder kan vägas in vid bedömningen. Enligt

4 § anställningsförordningen (1994:373), som trädde

i kraft samtidigt med 1994 års lag om offentlig

anställning, skall myndigheten utöver skickligheten

och förtjänsten också beakta sådana sakliga grunder

som stämmer överens med allmänna arbetsmarknads-,

jämställdhets-, social- och sysselsättningspolitiska

mål.

Myndighetschefer och vissa andra chefer tillsätts

normalt för en bestämd tid, i allmänhet sex år

första gången och därefter tre år per period. Enligt

33 § LOA får chefen för ett statligt affärsverk

eller för Statens arbetsgivarverk - om denne är

anställd för bestämd tid - skiljas från sin

anställning före utgången av denna tid, om det är

nödvändigt av hänsyn till verkets bästa. Är chefen

för någon annan förvaltningsmyndighet som lyder

omedelbart under regeringen anställd för bestämd tid

får han eller hon förflyttas till en annan statlig

anställning som tillsätts på samma sätt om det är

påkallat av organisatoriska skäl eller annars är

nödvändigt med hänsyn till myndighetens bästa.

I regeringens proposition 1997/98:136 Statlig

förvaltning i medborgarnas tjänst har regeringen

redogjort för sin bedömning av chefsförsörjningen i

statsförvaltningen. Regeringen har enligt

propositionen (s. 50 f.) mot bakgrund av

utnämningsmaktens ökade betydelse sett över sin

chefspolicy och utvecklat riktlinjer för

beredningsprocessen inom Regeringskansliet. Särskild

uppmärksamhet skall ägnas åt att bredda

rekryteringsbasen och få en bättre balans av

kompetens och erfarenheter i kollektivet av

myndighetschefer.

Chefspolicyn omfattar rekrytering, introduktion,

chefsutveckling, mål- och resultatdialog, rörlighet

samt löner och anställningsvillkor.

I fråga om rekryteringen av myndighetschefer anges

att den skall ske utifrån preciserade krav, ett

brett sökförfarande och ett omsorgsfullt

urvalsförfarande. En skriftlig kravprofil, baserad

på myndighetens nuvarande och kommande verksamhet,

skall alltid tas fram innan sökandet efter

kandidater påbörjas. Särskild vikt bör läggas vid

ledaregenskaper och tidigare erfarenheter som chef.

Ett brett sökförfarande innebär att regeringen söker

kandidater även från näringslivet, kommuner och

landsting. Vidare skall det så långt möjligt alltid

finnas en kvinnlig kandidat med i det slutliga

urvalet. Målet att rekrytera så kvalificerade ledare

som möjligt inom statsförvaltningen skall uppnås

genom att ta vara på den kompetens som finns bland

såväl kvinnor som män.

Enligt Statsrådsberedningens PM 1997:4

Samrådsformer i Regeringskansliet har statsministern

särskild betydelse vid beredningen av

utnämningsärenden, och flertalet utnämningar skall

beredas gemensamt med Statsrådsberedningen.

I skrivelsen Regeringens förvaltningspolitik (skr.

2000/01:151) lämnade regeringen 2001 en redogörelse

för arbetet med genomförandet av regeringens

förvaltningspolitiska handlingsprogram och en allmän

lägesbeskrivning avseende olika områden, bl.a.

chefsförsörjning. En av åtgärderna i

handlingsprogrammet som anges i skrivelsen är att

utveckla regeringens chefsprogram för

myndighetschefer.

I budgetpropositionen för 2003 redogör regeringen

bl.a. för utvecklingsinsatser för myndighetschefer

och för ledamöter i statliga styrelser, nämnder och

råd (prop. 2002/03:1 utg.omr. 2 bil. 1).

Statskontoret har på eget initiativ genomfört en

studie om regeringens utnämningsmakt. I studien har

jämförts hur det går till när verkschefer rekryteras

i Sverige med hur det går till i Danmark, England

och Holland. Studien har publicerats under rubriken

Det viktiga valet av verkschef (1999:21).

I studien pekas på att om man vill vidta åtgärder

för att öka förståelsen, trovärdigheten och

öppenheten vad gäller regeringens utövning av

utnämningsmakten kan man diskutera kompletterande

eller stödjande insatser under en eller flera av

följande faser i utnämningsprocessen:

- sök- och urvalsfasen,

-

- utnämningsfasen,

-

- uppföljningsfasen.

-

Såvitt avser sök- och urvalsfasen pekas i studien på

att regeringen skulle kunna bredda beslutsunderlaget

för sina verkschefsutnämningar genom att ta fram

skriftliga kravprofiler, annonsera ut lediga

verkschefstjänster, ta stöd av professionella

chefsrekryterare, använda professionella

urvalsmetoder och ingående anställningsintervjuer

med flera kandidater samt referenstagning. Ett

sådant mer formaliserat urvalsförfarande skulle

enligt studien ställa krav på större

beredningsresurser än vad regeringen nu har till

sitt förfogande.

Såvitt avser utnämningsfasen anges att i de

studerade länderna prövats vägen att regeringen tar

råd inför enskilda utnämningsbeslut av någon form av

fristående organ med uppgift att bilda sig en

uppfattning om och rangordna de mest kvalificerade

kandidaterna. Organet skulle utses av regeringen och

bestå av fyra eller fem personer med hög integritet

och ingående erfarenhet av såväl offentlig som

ideell och privat verksamhet.

I en nyligen utgiven rapport av Expertgruppen för

studier i offentlig ekonomi (ESO) har bl.a.

studerats politisk bakgrund bland generaldirektörer

(Ds 2003:7). År 2001 hade enligt undersökningen 33 %

av generaldirektörerna politisk bakgrund (statsråd,

statssekreterare, riksdagsman, politisk sakkunnig,

landstings- eller kommunalråd), 15 % hade haft en

opolitisk befattning inom Regeringskansliet

(expeditions- och rättschefer, departementsråd eller

kansliråd) och 52 % hade "annan bakgrund".

Utvecklingen sedan slutet av 1980-talet har varit

att andelen generaldirektörer med politisk bakgrund

minskat (42 % år 1989). Utvecklingen av andelen

generaldirektörer med opolitisk bakgrund inom

Regeringskansliet har gått i samma riktning (26 % år

1989). I stället har andelen generaldirektörer med

"annan bakgrund" ökat (32 % år 1989). Av de

generaldirektörer som utsågs under perioden oktober

1999-15 januari 2002 hade 21 % politisk bakrund.

Undersökningen visar också att andelen

generaldirektörer med politisk respektive icke-

politisk bakgrund inte skiljer nämnvärt mellan

myndigheter med olika antal anställda.

Konstitutionsutskottet har vid ett flertal

tillfällen inom ramen för sin granskning av

statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas

handläggning granskat regeringens utnämningar till

statliga chefstjänster. I samband med utskottets

granskning under 2001/02 års riksmöte inhämtade

utskottet en promemoria i ärendet från

Regeringskansliet och höll utfrågning med

statsminister Göran Persson (bet. 2001/02:KU20). I

promemorian framhöll regeringen att den sedan 1995

har en samlad policy för chefsförsörjningen

(Regeringens chefspolicy. Kvalitet i den statliga

chefsförsörjningen, Justitiedepartementet 2000). I

regeringens arbete med utnämningar av nya

myndighetschefer skall enligt denna policy särskild

vikt läggas vid ledaregenskaper och tidigare

erfarenheter som chef. Ett brett sökförfarande skall

möjliggöra att chefer rekryteras även från

näringslivet, kommuner och landsting. Vidare

anfördes att huvuddelen av myndighetscheferna kommer

från annan statlig anställning (48 från statlig

chefsanställning och 10 från politisk

anställning/verksamhet). 10 % kommer direkt från en

anställning inom näringslivet och 6 % har kommunal

bakgrund. I sitt ställningstagande hänvisade

utskottet till tidigare granskning av regeringens

utnämningspolitik, varvid utskottet gjort

bedömningen att den omständigheten att en person har

en politisk bakgrund inte skall vara

diskvalificerande vid tillsättningen av t.ex. en

generaldirektörstjänst, så länge endast sakliga

grunder som förtjänst och skicklighet tillämpas vid

tillsättningen. Utskottet har i stället velat

framhålla att politisk erfarenhet ofta kan vara en

viktig erfarenhet när det gäller att leda offentliga

verksamheter. Att det är svårare att rekrytera

personer från näringslivet kunde enligt utskottet ha

ett samband med de högre lönenivåer som ofta

tillämpas i näringslivet. Detta kunde också vara en

förklaring till att det kan uppfattas som att det

föreligger en politisk obalans i

tillsättningsärendena. Granskningen föranledde i

denna del inga ytterligare uttalanden från

utskottet.

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande

2000/01:KU11 motioner angående

tillsättningsförfarandet för högre statliga

tjänster. Såvitt gällde utnämningen av domare ansåg

utskottet att beredningen av betänkandet

Domarutnämningar och domstolsledning (se nedan)

borde avvaktas och avstyrkte motionerna i denna del.

Utskottet ansåg vidare att den nämnda beredningen

var av intresse även för bedömningen av

tillsättningsförfarandet för andra högre tjänster,

och utskottet såg inte någon anledning till åtgärd

med anledning av övriga motioner angående

tillsättningsförfarandet för högre statliga

tjänster.

Även i betänkande 2001/02:KU24 behandlade

konstitutionsutskottet motioner angående

tillsättningsförfarandet för högre statliga

tjänster. Utskottet vidhöll sitt tidigare

ställningstagande och avstyrkte motionerna.

Kommittén om domstolschefens roll och

utnämningen av högre domare

Med anledning av ett tillkännagivande från riksdagen

har formerna för tillsättandet av de högre

domartjänsterna varit föremål för utredning (bet.

1997/98:JuU24 s. 3 f., rskr. 1997/98:228). I sitt

betänkande Domarutnämningar och domstolsledning -

frågor om utnämning av högre domare och

domstolschefens roll (SOU 2000:99) har den

parlamentariska kommittén lämnat sitt förslag. I

betänkandet sägs att regeringen även

fortsättningsvis bör vara det organ som utnämner de

högre domarna och att den inte bör kunna delegera

uppgiften att utnämna ordinarie domare. Beredningen

av utnämningen till högre domarbefattningar bör

enligt betänkandet inledas i ett särskilt från såväl

riksdag som regering organisatoriskt självständigt

beredningsorgan, en förslagsnämnd, som lämnar

regeringen förslag på lämpliga kandidater.

Förslagsnämnden bör vara lagreglerad. Alla lediga

befattningar bör tillkännages offentligt och ett

system med intresseanmälningar införas. Nämnden

skall lämna regeringen ett offentligt förslag på

lämpliga kandidater till högre befattningar.

Regeringen skall enligt kommittébetänkandet kunna

välja fritt bland de personer som nämnden fört upp

på förslag. Om regeringen vill utse någon person som

nämnden inte fört upp på förslag, skall regeringen

anmäla det till justitieutskottet, som skall hålla

offentlig utfrågning. Om utskottet därefter yttrar

sig till förmån för någon av kandidaterna skall

regeringen vara bunden av yttrandet.

Utredningens betänkande har remissbehandlats och

bereds för närvarande i Regeringskansliet. För att

inte föregripa beredningsarbetet har

justitieutskottet under innevarande riksmöte

avstyrkt motioner om större öppenhet vid utnämningen

av högre domare (bet. 2002/03:JuU1).

Medborgarskapskrav vid tillsättning av tjänster

11 kap. 9 § tredje stycket RF innehåller

bestämmelser om i vilken utsträckning svenskt

medborgarskap krävs för innehav eller utövande av

offentliga anställningar (tjänster) och uppdrag. Som

huvudregel gäller att utlänningar är likställda med

svenska medborgare i fråga om behörighet att få

statliga eller kommunala anställningar eller

uppdrag. Det finns emellertid ett stort antal

undantag från huvudregeln om likställdhet. Krav på

svenskt medborgarskap för vissa statliga

anställningar eller uppdrag uppställs direkt i 11

kap. 9 § tredje stycket RF. Enligt nämnda föreskrift

får endast den som är svensk medborgare inneha eller

utöva domartjänst, ämbete som lyder omedelbart under

regeringen, tjänst eller uppdrag såsom chef för

myndighet som lyder omedelbart under riksdagen eller

regeringen eller såsom ledamot av sådan myndighet

eller dess styrelse, tjänst i Regeringskansliet

närmast under statsråd eller tjänst som svenskt

sändebud. Även i annat fall får endast den som är

svensk medborgare inneha tjänst eller uppdrag, om

tjänsten eller uppdraget tillsätts genom val av

riksdagen. I övrigt får krav på svenskt

medborgarskap för behörighet att inneha eller utöva

tjänst eller uppdrag hos staten eller kommun

uppställas endast i lag eller enligt förutsättningar

som anges i lag.

Utöver den grundläggande regleringen i 11 kap. 9 §

tredje stycket RF finns det även några

specialbestämmelser i RF som uppställer krav på

svenskt medborgarskap som behörighetsvillkor för

vissa anställningar och uppdrag. Bestämmelserna

avser riksdagsledamöter (3 kap. 10 § jfr 2 § första

stycket RF), den som tjänstgör som statschef (5 kap.

2 § första stycket RF) och statsråd (6 kap. 9 §

första stycket RF). För behörigheten att vara

statsråd krävs svenskt medborgarskap sedan minst tio

år.

I övrigt uppställs krav på svenskt medborgarskap

för statliga anställningar främst i LOA. Enligt 5 §

får bara svenska medborgare ha en anställning som

åklagare eller polis eller ha en militär

anställning. I 6 § första stycket ges regeringen

befogenhet att föreskriva, eller för särskilda fall

besluta, att vissa kategorier av anställningar skall

förbehållas svenska medborgare, nämligen

anställning inom Regeringskansliet eller

utrikesförvaltningen,

statlig anställning som kan vara förenad med

myndighetsutövning eller handläggning av frågor

som rör förhållandet till andra stater eller till

mellanfolkliga organisationer,

statlig anställning som kan medföra kännedom om

förhållanden som är av betydelse för landets

säkerhet eller för andra viktiga, allmänna eller

enskilda ekonomiska intressen.

De befogenheter som regeringen har enligt andra och

tredje punkterna ovan utövas i fråga om arbetstagare

hos riksdagen eller dess myndigheter av riksdagen

eller den myndighet som riksdagen bestämmer (6 §

andra stycket LOA).

Därutöver uppställs krav på svenskt medborgarskap

som behörighetsvillkor för offentliga anställningar

eller uppdrag i olika författningar som har lagstöd

i 11 kap. 9 § tredje stycket RF eller i 6 § LOA.

Kommittén om Medborgarskap

I december 2000 överlämnade Kommittén om

Medborgarskap betänkandet Medborgarskap i svensk

lagstiftning (SOU 2000:106) till regeringen.

Kommitténs uppdrag har varit att göra en översyn av

krav på svenskt medborgarskap och andra krav

relaterade till medborgarskap i lagstiftningen.

En ledande princip för kommitténs arbete var att

lika rättigheter och skyldigheter skall gälla i

största möjliga utsträckning för landets invånare.

Utgångspunkten var att medborgarskapskrav i

lagstiftningen skall tas bort om det inte är sakligt

motiverat att behålla kraven.

Beträffande offentliga anställningar och uppdrag

konstaterade kommittén att dagens regelverk är

oöverskådligt och omfattar fler anställningar och

uppdrag än vad som är sakligt motiverat. Enligt

kommittén bör därför regelverket ersättas av ett

mindre omfattande och tydligare system. Krav på

svenskt medborgarskap som behörighetsvillkor för

offentliga anställningar och uppdrag bör behållas

när det är motiverat med hänsyn till rikets säkerhet

eller förhållandet till andra stater. Även viss

verksamhet inom staten som på ett ingripande sätt

berör enskildas rättsförhållanden bör alltjämt

förbehållas den som är svensk medborgare. I grundlag

bör i första hand fästas krav på svenskt

medborgarskap för de viktigaste anställningarna

eller uppdragen hos de högsta statsorganen samt hos

organ med funktioner inom ramen för den

konstitutionella kontrollen. Beträffande övriga

anställningar eller uppdrag för vilka krav på

svenskt medborgarskap är sakligt motiverat är det

enligt kommitténs uppfattning tillräckligt att

kravet uppställs i lag eller enligt förutsättningar

som anges i lag. Kommittén ansåg även att regeringen

bör ha kvar sin befogenhet enligt 6 § första stycket

LOA att förordna eller för särskilda fall besluta om

krav på svenskt medborgarskap för statliga

anställningar. Regeringens kompetens bör i detta

avseende vidgas på så sätt att den förutom

anställningar även omfattar uppdrag hos staten.

Vidare ansåg kommittén, mot bakgrund av de

utgångspunkter som enligt kommitténs bedömning bör

gälla för ett reformerat regelsystem, att de

särskilda förutsättningar som föreskrivs för

regeringens kompetens bör ändras. Kommittén föreslog

att regeringen skall ha befogenhet att föreskriva

eller för särskilda fall besluta att bara svenska

medborgare får ha eller utöva statlig anställning

eller uppdrag

- som kan medföra kännedom om omständigheter som är

av betydelse för rikets säkerhet,

-

- som kan vara förenat med handläggning av frågor

som rör förhållandet till andra stater eller till

mellanfolkliga organisationer,

-

- som kan vara förenat med myndighetsutövning som på

ett ingripande sätt berör enskildas

rättsförhållanden.

-

Bland anställningar och uppdrag för vilka det i dag

råder medborgarskapskrav och för vilka kommittén

ansåg att medborgarskap även framöver bör ställas

som absolut krav kan nämnas statsråd, domare,

särskilda ledamöter i allmän domstol och allmän

förvaltningsdomstol, åklagare och polis.

Bland anställningar och uppdrag för vilka det i

dag råder medborgarskapskrav och för vilka kommittén

ansåg att medborgarskap framöver inte alltid bör

ställas som krav kan nämnas statssekreterare,

svenskt sändebud och ämbete och chef för myndighet

som lyder omedelbart under regeringen.

Bland anställningar och uppdrag för vilka det i

dag råder medborgarskapskrav och för vilka kommittén

ansåg att medborgarskap framöver inte bör ställas

som krav kan nämnas nämndemän, jurymän,

tingsnotarier, länsrättsnotarier och kronofogde.

Kommittén föreslog även bl.a. att krav på svenskt

medborgarskap eller medborgarskap inom EU eller EES

avskaffas för antagning till ledamot i Sveriges

advokatsamfund.

I propositionen Avskaffande för medborgarskapskrav

för advokater m.fl. (prop. 2001/02:92) föreslog

regeringen bl.a. ändring i rättegångsbalkens regler

som innebär att krav på svenskt medborgarskap eller

medborgarskap inom EU eller EES för antagning till

ledamot i Sveriges advokatsamfund avskaffas. I

propositionen meddelade regeringen att kommitténs

förslag i övriga delar är föremål för fortsatt

beredning i Regeringskansliet.

Justitieutskottet behandlade regeringens förslag i

betänkandet Avskaffande av medborgarskapskrav för

advokater m.fl. (bet. 2001/02:JuU20). Utskottet

föreslog att riksdagen skulle bifalla propositionen.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 2001/02:247).

Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 2002. I

sitt betänkande framhöll utskottet att målsättningen

på sikt bör vara att utlänningar bosatta i Sverige i

största möjliga utsträckning skall åtnjuta lika

rättigheter som svenska medborgare. En utgångspunkt

för integrationspolitiken är att alla som bor i

Sverige skall ha lika rättigheter, skyldigheter och

möjligheter. Det är därför, menade utskottet,

angeläget att olika hinder i yrkes- och

samhällslivet för personer med utländsk bakgrund i

möjligaste mån undanröjs.

Utskottets ställningstagande

Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende

fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst

och skicklighet. Den omständigheten att en person

har en politisk bakgrund skall enligt utskottet inte

vara diskvalificerande därvidlag, så länge endast

sakliga grunder är tillämpliga vid tillsättningen.

Utskottet vill i stället framhålla att politisk

erfarenhet ibland kan vara viktigt när det gäller

att leda offentliga verksamheter. Vidare visar

statistik att andelen generaldirektörer med politisk

bakgrund har minskat sedan slutet av 1980-talet. En

utredning, den s.k. Ansvarskommittén, ser för

närvarande över strukturen och uppgiftsfördelningen

inom samhällsorganisationen (dir. 2003:10). Enligt

utskottet kan Ansvarskommitténs arbete eventuellt

komma att beröra relationen mellan regeringen och de

statliga förvaltningsmyndigheterna på ett sätt som

får betydelse för utskottets uppfattning om

förfarandet vid tillsättningar av högre statliga

tjänster. Ytterligare diskussion om förfarandet vid

tjänstetillsättningar bör enligt utskottets mening

därför anstå tills utfallet av kommitténs arbete är

känt. Även beredningen i Regeringskansliet av

betänkandet Domarutnämningar och domstolsledning bör

avvaktas. Enligt vad utskottet tidigare uttalat är

denna beredning av intresse också för bedömningen av

tillsättningsförfarandet för andra högre tjänster än

domartjänster. Vad gäller tillsättning av högre

statliga tjänster ser utskottet mot denna bakgrund

inte någon anledning till åtgärd med anledning av

motion 2002/03:K379 (m) yrkande 18. Motionen

avstyrks.

Vad gäller medborgarskapskrav vid tillsättning av

statliga tjänster instämmer utskottet i

justitieutskottets uttalande från föregående

riksmöte, att det är angeläget att olika hinder i

yrkes- och samhällslivet för personer med utländsk

bakgrund i möjligaste mån undanröjs. Regeringen har

anfört att Kommittén om Medborgarskaps förslag är

föremål för fortsatt beredning. Med hänsyn till

detta anser utskottet att det tillsvidare inte är

nödvändigt med något sådant tillkännagivande som

begärs i motion 2002/03:Sf289 (mp) yrkande 16.

Motionen avstyrks därför.

Jämställdhet i förvaltningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående arbete inom Regeringskansliet

motionsyrkanden om dels ökad

kvinnorepresentation bland myndighetschefer

och ambassadörer, dels åtgärder för att komma

till rätta med osakliga löneskillnader för

handläggarna inom Regeringskansliet.

Motion

I motion 2002/03:A242 av Annelie Enochson m.fl. (kd)

föreslår motionärerna att riksdagen begär att

regeringen inför riksdagen redovisar hur man skall

öka kvinnorepresentationen bland myndighetschefer

och ambassadörer (yrkande 1). Motionärerna anser att

regeringen inte tillämpat sina egna

jämställdhetsdoktriner vid tillsättning av

myndighetschefer och ambassadörer, vilket resulterar

i fortsatt låga andelar kvinnor på ledande

positioner i myndigheter och ambassader.

Motionärerna föreslår också att riksdagen begär att

regeringen vidtar åtgärder för att komma till rätta

med osakliga löneskillnader för handläggarna i

Regeringskansliet (yrkande 21). Därvid anförs att

statistik för september 2002 visar att bland

handläggarna i exempelvis Justitiedepartementet

tjänar männen runt 4 000 kr mer per månad än

kvinnorna. Detta innebär enligt motionärerna att

löneskillnaden har ökat med nästan 1 000 kr sedan

augusti 2001.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

I regeringsformen finns föreskrifter vilkas ändamål

bl.a. är att jämställdhet mellan män och kvinnor

skall tillförsäkras (1 kap. 2 §, 2 kap. 16 § och 11

kap. 9 § andra stycket). Därutöver syftar

jämställdhetslagen (1991:433) till att främja

jämställdheten i arbetslivet. Det är framför allt

arbetsförhållandena för kvinnor i jämförelse med män

som jämställdhetslagen inriktar sig på att

förbättra, genom att bl.a. främja jämn

könsfördelning och jämställda arbetsförhållanden,

kartlägga löneskillnader samt förbättra

rekryteringsprocessen.

Den 1 januari 2001 trädde en rad ändringar i

jämställdhetslagen i kraft (prop. 1999/2000:143,

bet. 2000/01:AU3, rskr. 2000/01:4). Förändringarna

innebär bl.a. att en definition av begreppet

likvärdigt arbete förts in i jämställdhetslagen.

Arbetsgivare åläggs att varje år kartlägga och

analysera dels bestämmelser och praxis om löner och

andra anställningsvillkor som tillämpas hos

arbetsgivaren, dels löneskillnader mellan kvinnor

och män som utför arbete som är att betrakta som

lika eller likvärdigt. Vidare skall arbetsgivaren

varje år upprätta en handlingsplan för jämställda

löner med redovisning av resultatet av

kartläggningen och analysen; skyldigheten gäller

dock inte arbetsgivare som vid senaste

kalenderårsskifte sysselsatte färre än tio

arbetstagare.

Könsfördelningen inom staten

Regeringen har sedan 1995 en samlad policy för

chefsförsörjningen, Regeringens chefspolicy -

kvalitet i den statliga chefsförsörjningen

(Justitiedepartementet 2000). Policyn beskrivs

utförligt i proposition 1997/98:136. Vad gäller

rekrytering av myndighetschefer innebär policyn att

det så långt möjligt alltid skall finnas en kvinnlig

kandidat med i det slutliga urvalet. Målet att

rekrytera så kvalificerade ledare som möjligt inom

statsförvaltningen skall uppnås genom att ta vara på

den kompetens som finns bland såväl kvinnor som män.

En prioriterad fråga i chefspolicyn är att arbetet

med att öka andelen kvinnliga myndighetschefer

fortsätter.

I budgetpropositionen för 2003 redgör regeringen

för könsfördelningen inom den statliga sektorn

(prop. 2002/03:1 utg.omr. 2 bil. 1). Enligt

redogörelsen är staten den sektor på arbetsmarknaden

som har den jämnaste könsfördelningen. Andelen

kvinnor i staten uppgick år 2001 till 45 %, vilket

innebär en ökning med en procentenhet sedan 2000. I

kommuner och landsting, där många av yrkesgrupperna

inom vård, skola och omsorg är kvinnodominerade, är

ca 80 % av personalen kvinnor. Andelen kvinnor i

privat sektor är ca 40 %. Av redogörelsen framgår

även att andelen kvinnor bland de anställda med

chefsuppgifter på olika nivåer har ökat i små steg

och nu uppgår till 23 %. Bland myndighetschefer

utnämnda av regeringen är andelen 29 %. Även bland

personalen inom kärnverksamheterna har andelen

kvinnor ökat, från 40 till 41 %. I stöd- och

supportfunktionerna har den däremot sjunkit från 60

till 57 %. Dessa förändringar belyser enligt

regeringen en fortsatt trendmässig ökning av andelen

kvinnor på mer kvalificerade eller

sakområdesinriktade befattningar.

Vidare betonar regeringen i budgetpropositionen

att jämställdhet mellan kvinnor och män är av

grundläggande betydelse i ett demokratiskt samhälle,

och att jämställdhet skall prägla den statliga

förvaltningen. Regeringens riktlinjer skall

fullföljas i de statliga myndigheternas

arbetsgivarpolitik. Regeringen understryker också

behovet av ytterligare aktiva åtgärder för att bl.a.

åstadkomma samma möjligheter till utveckling och

befordran för kvinnor och män.

Med anledning av en fråga (1999/2000:410) av

Helena Bargholtz (fp) till utrikesminister Anna

Lindh om könsfördelningen i Regeringskansliet

svarade utrikesministern i januari 2000 att den

ojämna könsfördelningen inom UD är ett problem. UD

har av tradition varit ett mansdominerat

departement. Utrikesministern framhöll dock att

uppföljningen av UD:s jämställdhetsplan visar att

jämställdheten på UD går framåt. Resultatet av UD:s

årliga handläggarantagning de senaste tio åren har

bidragit till att över 55 % av UD:s yngre

handläggare är kvinnor. Utnämningar av kvinnor till

mellangradsnivå (kansliråd och ambassadråd) har

ökat, vilket kommer att skapa ett brett underlag för

framtida utnämningar av kvinnliga chefer.

Utrikesministern ville också framhålla att

jämställdhetsaspekten beaktas mycket noga vid varje

ny chefsutnämning.

I en nyligen utgiven rapport av Expertgruppen för

studier i offentlig ekonomi (ESO) har bl.a.

utvecklingen av andelen kvinnliga generaldirektörer

över tid studerats (Ds 2003:7). Enligt

undersökningen har andelen kvinnliga

generaldirektörer ökat sedan slutet av 1980-talet,

från 10 % år 1989 till 28 % år 2001. Undersökningen

visar vidare att männen dominerar vid stora

myndigheter med fler än 200 anställda. Bland små

myndigheter med upp till 100 anställda utgör

kvinnorna en tredjedel av generaldirektörerna.

Andelen sjunker något bland myndigheter med mellan

100 och 200 anställda. När det gäller de större

myndigheterna med fler än 200 anställda är endast

drygt 20 % av generaldirektörerna kvinnor.

Finansutskottet behandlade i betänkande

2001/02:FiU27 en motion om att regeringen snarast

bör redovisa hur man skall öka

kvinnorepresentationen bland myndighetschefer och

ambassadörer. Utskottet avstyrkte motionen men

föreslog att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad utskottet anfört om

jämställdhetsaspekterna på den statliga

arbetsgivarpolitiken. Utskottet underströk att

målsättningen för regeringens chefspolicy inom

utrikesförvaltningen är att ytterligare öka andelen

kvinnliga chefer såväl ute som hemma. Utskottet

ansåg att denna målsättning måste genomsyra hela

personalpolitiken och komma till uttryck bl.a. i

jämställd basrekrytering och aktivt

befordringsarbete. Vidare ansåg utskottet det som

angeläget att man inom Regeringskansliet förbereder

utveckling av strategier för jämställd tillsättning

av utredare och styrelseordförande för att öka

möjligheten till att föra en medveten

jämställdhetspolitik även inom detta område. Det var

enligt utskottet värdefullt att Statens kvalitets-

och kompetensråd fortsätter att aktivt arbeta med

att förverkliga jämställdhetsmålen genom sådana

satsningar som exempelvis ett program med syftet att

exponera kvinnor som kandidater till högre

chefsbefattningar och ett mentorsprogram för

relativt nya chefer på mellannivå. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 2001/02:327).

Löneskillnader inom staten

I budgetpropositionen för 2003 (prop. 2002/03:1

utg.omr. 2 bil. 1) redogör regeringen för

löneskillnader inom staten. Enligt lönestatistik

från Arbetsgivarverket var i september 2001

genomsnittslönen inom den statliga sektorn för män

23 800 kr och för kvinnor 20 500 kr, vilket innebär

att kvinnornas genomsnittslön omräknat till

heltidslöner, liksom 2000, uppgick till 86 % av

männens. Om lönerna för män respektive kvinnor som

arbetar vid samma myndighet och med likartade

arbetsuppgifter jämförs med hjälp av s.k. TNS

uppgick kvinnornas genomsnittslöner till 97 % i

förhållande till männens. Enligt budgetpropositionen

har Arbetsgivarverket i sina beräkningar med hänsyn

taget till förändringar i den statliga

befattningsstrukturen sett en positiv förändring på

denna punkt.

Vidare har enligt budgetpropositionen

Arbetsgivarverket undersökt hur stor den totala

löneskillnaden är mellan män och kvinnor inom staten

och sedan steg för steg tagit bort de delar av

löneskillnaden som statistiken kan visa sakliga skäl

för. Den löneskillnad som sedan återstår kallas den

oförklarade löneskillnaden. Inom denna ryms den

eventuella osakliga löneskillnaden, den som är

förbjuden i lag, men som inte kan fastställas utan

ingående analys på den enskilda arbetsplatsen.

Undersökningen, som avser tid före

jämställdhetslagens skärpning (se ovan), visar att

den totala löneskillnaden mellan kvinnor och män i

staten var 16,9 % år 2000 (kvinnorna tjänade alltså

83,1 % i förhållande till männen vid det

mättillfället). När sedan steg för steg hänsyn tas

till arbetstidens omfattning, befattningsnivå,

arbetsinnehåll och jämförelser enbart görs inom

respektive myndighet minskar löneskillnaden

successivt från 16,9 % till 3 %. I ett sista steg

beaktas även skillnader i bl.a. ålder och

utbildningsnivå, vilket minskar den löneskillnad som

lönestatistiken inte kan förklara, den oförklarade

löneskillnaden, till 1,8 %. Detta innebär alltså att

kvinnornas andel av männens lön uppgår till 98,2

procent med hänsyn taget till det ovanstående. Detta

trots att det, menar Arbetsgivarverket, är betydligt

vidare grupper än de som har lika eller likvärdiga

arbeten som har jämförts. Det innebär enligt

Arbetsgivarverket att den eventuella löneskillnad

som är osaklig enligt jämställdhetslagen torde vara

mindre än så.

Enligt budgetpropositionen uppgav i förra årets

redovisningar sju av tio myndigheter att de vidtar

aktiva åtgärder för att eliminera eventuella

osakliga löneskillnader mellan könen, vilket är en

något högre andel än året dessförinnan. Även när det

gäller åtgärder för att ge kvinnor och män lika goda

möjligheter till utveckling och befordran har en

liten ökning skett. Över hälften av myndigheterna

uppgav att de vidtar aktiva åtgärder.

Regeringen har i regleringsbrev för budgetåret

2003 avseende statliga arbetsgivarfrågor gett

Arbetsgivarverket i uppdrag att senast den 30 juni

2003 särskilt rapportera hur löneskillnaderna mellan

kvinnor och män utvecklas i staten.

Löneskillnader inom Regeringskansliet

Konstitutionsutskottet har i sin granskning av

personalutvecklingen inom Regeringskansliet berört

frågan om jämställdhet ett antal gånger (bet.

1991/92:KU30 s. 39, 1993/94:KU30 s. 9, 1994/95:KU30

s. 30, 1997/98:

KU10 s. 5, 1999/2000:KU10 s. 6, 2000/01:KU10 s. 6

samt 2001/02:KU10 s. 9).

Under föregående års granskning (bet. 2002/03:KU10

s. 17 f.) granskade utskottet vissa personalgruppers

löner inom Regeringskansliet, nämligen personal som

sysslar med juridiskt utredningsarbete och allmänt

utredningsarbete i ålderskategorierna 30-49 och 50-

år. Lönestatistiken är indelad i s.k. TNS-familjer i

olika kvalifikationsnivåer. I de två utvalda

personalgrupperna granskade utskottet två

kvalifikationsnivåer, vilket ger en bild av hur

löneförhållandena ser ut i olika grupper. Den

framtagna statistiken visar att löneskillnaderna

bland chefsbefattningarna (dvs. den högre

kvalifikationsnivån) mellan män och kvinnor inom

juridiskt utredningsarbete i kategorin 30-49 år är

172 kr till förmån för de senare. I kategorin 50- år

finns en större löneskillnad mellan könen, som

innebär att männen tjänar ca 6 000 kr mer än

kvinnorna. Enligt Regeringskansliet beror

skillnaderna på skillnader i titlar mellan kvinnor

och män inom TNS-gruppen. Hälften av männen i

gruppen är expeditions-, rätts- eller

exp./rättschef, de öviga är departementsråd. Av

kvinnorna är endast en av fem expeditionschef, de

övriga är departementsråd. Expeditions-, rätts-

eller exp./rättschefer har högre medellöner än

departementsråd. I personalgruppen allmänt

utredningsarbete är löneskillnaderna mellan män och

kvinnor mindre. I kategorin 30-49 år är lönerna för

män 291 kr lägre än för kvinnor, och i åldersgruppen

50- år är lönerna för män 181 kr lägre än för

kvinnor.

Bland anställda i ålderskategorin 30-49 år med en

lägre kvalifikationsnivå än chef visar statistiken

att männen tjänar i genomsnitt 1 045 kr mer än

kvinnorna i personalgruppen juridiskt

utredningsarbete. I ålderskategorin 50- år tjänar

männen i genomsnitt 5 271 kr mer än sina kvinnliga

kolleger. I personalgruppen allmänt utredningsarbete

för anställda i gruppen 30-49 år överstiger männens

löner kvinnornas med 1 205 kr. I gruppen 50- år

tjänar männen i genomsnitt 2 491 kr mer än

kvinnorna. Enligt Regeringskansliet är en förklaring

till skillnaderna att en större andel av männen har

mer kvalificerade arbetsuppgifter och andra titlar

än kvinnorna.

Utskottet menade att granskningen lämnade belägg

för att löneskillnader mellan män och kvinnor finns

inom Regeringskansliet, i vissa viktiga hänseenden

till nackdel för kvinnorna, men utskottet gjorde

inte någon mer ingående bedömning av lönesituationen

hos myndigheten. Vidare menade utskottet att vad som

framkommit under granskningen ger vid handen att en

utveckling mot jämställdhet mellan könen i

Regeringskansliet eftersträvas men att det ännu

finns utrymme för ytterligare förbättringar i detta

hänseende. Utskottet anförde att det i vart fall

från konstitutionella utgångspunkter inte hade

anledning att göra några vidare uttalanden i frågan.

Som omnänts ovan skall arbetsgivare enligt

jämställdhetslagen (1991:433) varje år kartlägga och

analysera dels bestämmelser och praxis om löner och

andra anställningsvillkor som tillämpas hos

arbetsgivaren, dels löneskillnader mellan kvinnor

och män som utför arbete som är att betrakta som

lika eller likvärdigt (10 §). Vidare skall

arbetsgivaren varje år upprätta en handlingsplan för

jämställda löner med redovisning av resultatet av

kartläggningen och analysen (11 §).

Den 31 januari 2003 överlämnade Regeringskansliet

till Jämställdhetsombudsmannen den senast utarbetade

handlingsplanen för jämställda löner i

Regeringskansliet. I handlingsplanen kartläggs och

analyseras utfallet av 2002 års lönenivå.

Kartläggningen omfattar 4 291 anställda. Frikretsen,

som lönesätts av regeringen, ingår inte. Analysen

syftar till att upptäcka, åtgärda och förhindra

eventuella osakliga skillnader i lön och andra

anställningsvillkor mellan kvinnor och män. En

metodik för kartläggning av löner har tagits fram

som kan tillämpas för Regeringskansliet.

I handlingsplanen beskrivs lönejusteringar och

andra åtgärder som skall vidtas för att uppnå saklig

lön mellan kvinnor och män inom grupper som utför

likvärdigt arbete. Bland andra åtgärder i planen kan

nämnas att på sikt utjämna könsfördelningen bland

ambassadörer och attachéer och en större andel

kvinnor bland vissa grupper ämnessakkunniga och

departementssekreterare inom Regeringskansliet.

Utöver dessa åtgärder avses i kommande lönerevision

lönerna för kvinnor över 45 år i samtliga grupper av

anställda att ses över.

Vidare i handlingsplanen beskrivs åtgärder som

skall vidtas för att uppnå saklig lön för arbete som

är att betrakta som likvärdigt. Till grund för

åtgärderna ligger analys av skillnader mellan

kvinno- respektive mansdominerande grupper inom

Regeringskansliet som utför arbete som är att

betrakta som likvärdigt.

I handlingsplanen beskrivs även ett antal

ytterligare åtgärder som skall vidtas för ett

framgångsrikt jämställdhetsarbete inom

Regeringskansliet. Bland annat skall chefer i

ledande ställning genomgå utbildning om

jämställdhetsperspektivet vid rekrytering,

lönesättning och befordran, föräldraledigas

lönesättning och löneutveckling följas upp i

lönekartläggningar, och djupintervjuer av

föräldralediga kvinnor och män genomföras för att

skapa bättre förutsättningar för arbetstagarna att

kunna förena förvärvsarbete och föräldraskap.

Förvaltningschefen i Regeringskansliet har

inbjudits till konstitutionsutskottet och därvid

presenterat handlingsplanen.

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande

2001/02:KU24 ett yrkande liknande det nu aktuella.

Utskottet gjorde bedömningen att löneskillnaderna

mellan män och kvinnor inom Regeringskansliet ger

anledning till fortsatt uppmärksamhet från

utskottets sida, men att det inte var nödvändigt med

ett tillkännagivande för regeringen i enlighet med

det yrkade. Motionen avstyrktes således.

Uskottets ställningstagande

Som utskottet konstaterat tidigare har staten ett

ansvar som föregångare och förebild på

jämställdhetsområdet (bet. 1999/2000:KU10 s. 9).

Utskottet vill i sammanhanget understryka att

gällande lagstiftning om jämställdhet i arbetslivet

syftar till att förbättra arbetsförhållandena för

kvinnor i jämförelse med män genom att bl.a. främja

jämn könsfördelning och jämställda

arbetsförhållanden, kartlägga löneskillnader samt

förbättra rekryteringsprocessen. Vad gäller

löneskillnader mellan kvinnor och män inom

Regeringskansliet vidhåller utskottet sin tidigare

bedömning att dessa ger anledning till fortsatt

uppmärksamhet från utskottets sida. Samtidigt

konstaterar utskottet att det inom Regeringskansliet

pågår arbete för jämställda löner. I arbetet ingår

även att utjämna könsfördelningen bland vissa

grupper av anställda. Utskottet ser positivt på

detta. Utskottet vill också framhålla vikten av att

det i det pågående arbetet även ges utrymme för

individuell lönesättning för att underlätta

rekrytering av personal från även den privata

sektorn. Mot bakgrund av det arbete som pågår anser

utskottet att det inte är nödvändigt med sådana

tillkännagivanden som begärs i motion 2002/03:A242

(kd) yrkandena 1 och 21. Motionsyrkandena avstyrks.

Regionalt ansvar i förvaltningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande en motion om

riktlinjer för regionalt ansvar i statlig

förvaltningsverksamhet. Jämför reservation 9

(c).

Motion

I motion 2002/03:K332 av Inger Lundberg m.fl. (s)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om komp-

lettering av det förvaltningspolitiska

handlingsprogrammet med riktlinjer om all statlig

verksamhets ansvar för att bidra till regional

utveckling. Därvid anförs att det finns många goda

skäl för en komplettering av handlingsprogrammet med

ett avsnitt om den statliga förvaltningens ansvar

för en god utveckling i hela landet. Att finna goda

former för regional utveckling kräver enligt

motionärerna både medvetenhet, kunskap och

uthållighet från olika statliga aktörers sida och

måste ha stöd i klara mål hos respektive myndighet.

För att det skall bli verklighet krävs tydlighet i

alla de handlingsprogram som härrör från riksdag och

regering.

Bakgrund

I verksförordningen (1995:1322), som är tillämplig

på myndigheter under regeringen (1 §), anges att

myndighetschefer skall beakta de krav som ställs på

verksamheten när det gäller bl.a. regionalpolitiken

(7 §).

Enligt 2 § förordningen (1997:1258) med

länsstyrelseinstruktion svarar länsstyrelsen för att

länet utvecklas på ett sådant sätt att fastställda

nationella mål får genomslag, samtidigt som hänsyn

skall tas till regionala förhållanden och

förutsättningar. Länsstyrelsen skall särskilt med

ett samlat regionalt perspektiv i länet samordna

olika samhällsintressen inom myndighetens

ansvarsområde. Länsstyrelsen skall främja länets

utveckling och noga följa länets tillstånd samt

underrätta regeringen om vad som är särskilt viktigt

för regeringen att få veta om länet och händelser

som inträffat där. I 3 § anges att länsstyrelsen har

uppgifter inom bl.a. regionalpolitik och regional

näringspolitik.

Av 15 § kommittéförordningen (1998:1474) följer

att kommittéer och särskilda utredare i sina

betänkanden skall redovisa eventuella konsekvenser

av sina förslag i de fall då förslagen har betydelse

för den kommunala självstyrelsen och för

sysselsättning och offentlig service i olika delar

av landet.

I regeringens handlingsprogram En förvaltning i

demokratins tjänst - ett handlingsprogram

(Justitiedepartementet 2000) anger regeringen som

mål att medborgare och företag skall kunna få

information, ställa frågor, lämna uppgifter samt

uträtta andra ärenden när det passar dem oberoende

av geografisk belägenhet.

Under föregående riksmöte behandlade

konstitutionsutskottet i betänkande 2001/02:KU24 en

motion om riktlinjer för regionalt ansvar i statlig

förvaltning. Utskottet konstaterade att gällande

ordning får anses innebära att det åligger statliga

myndigheter att utifrån respektive myndighets

förutsättningar bidra till uppnåendet av

regionalpolitiska mål. Utskottet ansåg därför att

det inte behövdes något tillkännagivande i enlighet

med vad som yrkades och avstyrkte motionen.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 2001/02:258).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att

gällande ordning får anses innebära att det åligger

statliga myndigheter att utifrån respektive

myndighets förutsättningar bidra till uppnåendet av

regionalpolitiska mål. Utskottet avstyrker därför

motion 2002/03:K332 (s).

HBT-kompetens inom offentlig sektor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående arbete ett motionsyrkande om höjd

kunskap och insikt om homosexuellas,

bisexuellas och transpersoners livsvillkor

(HBT-kompetens). Jämför reservation 10 (fp,

v, c, mp).

Motion

I motion 2002/03:K310 av Gabriel Romanus m.fl. (fp,

s, v, c, mp) anförs att det finns allvarliga

kunskapsbrister inom exempelvis hälso- och

sjukvården, utbildningsväsendet, rättsväsendet och

poliskåren samt socialtjänsten om homosexuellas,

bisexuellas och transpersoners (HBT) situation.

Motionärerna föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening att regeringen bör verka

för att personal vid myndigheter får bättre

kunskaper i HBT-frågor (yrkande 4).

Bakgrund

Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall den

offentliga makten utövas med respekt för alla

människors lika värde och för den enskilda

människans frihet och värdighet. Det allmänna skall

motverka diskriminering av människor på grund av

bl.a. sexuell läggning. Enligt 1 kap. 9 §

regeringsformen skall domstolar samt

förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör

uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin

verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt

iaktta saklighet och opartiskhet.

Enligt 4 § förvaltningslagen skall varje myndighet

lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan

hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens

verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den

utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans

art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens

verksamhet. Frågor från enskilda skall besvaras så

snart som möjligt.

Den 1 maj 1999 inrättades myndigheten Ombudsmannen

mot diskriminering på grund av sexuell läggning

(HomO). HomO skall dels se till att lagen (1999:133)

om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund

av sexuell läggning (HomoL) och lagen (2001:1286) om

likabehandling av studenter i högskolan följs, dels

enligt förordningen (1999:170) med instruktion för

Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell

läggning (HomOF) verka för att diskriminering på

grund av sexuell läggning inte heller förekommer på

andra områden i samhällslivet.

Enligt 2 § HomOF skall HomO efter samråd med

Folkhälsoinstitutet bl.a. ta initiativ till eller

medverka i upplysnings- och informationsverksamhet

samt andra opinionsbildande insatser som rör

diskriminering på grund av sexuell läggning. HomO

skall i sin verksamhet också upprätthålla kontakter

med organisationer vars verksamhet rör frågor om

sexuell läggning, övriga ombudsmän mot

diskriminering, universitet, högskolor och andra

myndigheter samt med landsting, kommuner och

organisationer på arbetsmarknaden.

Transsexualitet/transsexualism är inte en fråga om

sexuell läggning utan om könstillhörighet och faller

därför under Jämställdhetsombudsmannens (JämO)

ansvar.

Enligt regeringens regleringsbrev för budgetåret

2003 avseende Statens kvalitets- och kompetensråd

skall Statens kvalitets- och kompetensråd

identifiera och lyfta fram goda exempel från

statsförvaltningen, som andra myndigheter kan

studera och lära av. De goda exemplen skall spegla

centrala förvaltningspolitiska utvecklingsområden.

Områden som bör prioriteras är bl.a. mångfald och

kompetensförsörjning. Enligt vad utskottet har

inhämtat ingår inte HBT som ett särskilt område i

detta arbete.

Under 2001 lade regeringen fast inriktningen för

arbetet med att förebygga och motverka

diskriminering i regeringens handlingsplan mot

rasism, främlingsfientlighet, homofobi och

diskriminering (skr. 2000/01:59). I regeringens

nationella handlingsplan för mänskliga rättigheter

(skr. 2001/02:83), som lades fram i januari 2002,

tydliggjordes ombudsmännens roll i arbetet med de

mänskliga rättigheterna. I denna betonade regeringen

att kunskap om vad mänskliga rättigheter är och alla

människors lika värde är särskilt viktigt för

myndighetspersoner, och flera myndigheter bedriver

redan i dag utbildning om mänskliga rättigheter.

Regeringen ville särskilt framhålla vikten av att

anställda i den offentliga förvaltningen får del av

utbildning om mänskliga rättigheter. Regeringen

redovisade sin avsikt bl.a. att i t.ex.

regleringsbreven för 2002 ge ett antal myndigheter

och allmänna försäkringskassor i uppdrag att utbilda

sin personal om mänskliga rättigheter.

I regeringens budgetproposition för 2003 redogör

regeringen för insatser inom verksamhetsområdet

icke-diskriminering (prop. 2002/03:1 utg.omr. 14).

Verksamhetsområdet omfattar verksamheten vid HomO.

En omfattande del av HomO:s verksamhet består enligt

propositionen av utbildnings- och

informationsinsatser för att förebygga

diskriminering och förbättra kunskaperna om hur man

kan förhindra diskriminering och om hur den som

drabbats kan få upprättelse. Under 2001

aktualiserade HomO frågor som rör likabehandling

oavsett sexuell läggning inom många organisationer

och myndigheter, såsom fackförbund, försvaret,

Svenska kyrkan, polisen och åklagarväsendet. Ett

annat prioriterat område för HomO var enligt

propositionen att aktualisera frågor om icke-

diskriminering oavsett sexuell läggning när det

gäller barn och ungdomars situation, skola och

utbildning. HomO utvecklade under 2001 sitt

utbildnings- och informationsmaterial, både i

pappersform och på sin webbplats. Tillsammans med de

övriga ombudsmännen inrättade HomO en gemensam

webbplats: www.antidiskriminering.nu. Sidan riktar

sig till fackliga företrädare, arbetsgivare,

branschorganisationer och alla andra som arbetar för

att förebygga diskriminering. Utanför

verksamhetsområdet icke-diskriminering arbetar

enligt propositionen Statens folkhälsoinstitut med

frågor som rör diskriminering på grund av sexuell

läggning ur ett hälsoperspektiv. Institutet

initierar forskning, tar fram utbildningsmaterial,

anordnar seminarier, administrerar en

forskningsdatabas m.m.

I HomO:s årsredovisning för regeringen 2001

beskrivs myndighetens satsning på utbildning om

diskrimineringsfrågor och mänskliga rättigheter för

anställda inom rättsväsendet och närliggande

områden. Bland annat har HomO löpande medverkat i

utbildningen på Polishögskolorna i Stockholm och

Umeå; kontakter har också tagits med den nya

polishögskolan i Växjö. Skolorna har delvis olika

infallsvinklar på hur homo- och bisexualitet

behandlas i undervisningen, men i huvudsak sker det

med fokus på mänskliga rättigheter och

brottsofferproblematik. Avsikten är att säkerställa

att de människor som drabbas av brott med anknytning

till sexuell läggning får ett adekvat bemötande och

att brotten snabbt skall kunna klaras upp genom en

aktiv förundersökningsledning och snabb lagföring.

Under 2002 har en särskild arbetsgrupp inom

Regeringskansliet haft till uppgift att utarbeta

förslag till hur det framtida antirasistiska arbetet

skall utformas och bedrivas (Ds 2002:26). Arbetet

skall enligt uppdraget avse åtgärder mot rasism,

främlingsfientlighet och homofobi samt andra former

av antidemokratiska yttringar. Arbetsgruppen har

gjort en genomgång av det arbete som i dag bedrivs

på olika håll. Bland annat redovisas det arbete som

bedrivs eller skall bedrivas av Integrationsverket,

Statens folkhälsoinstitut, Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering, HomO och den nya myndigheten Forum

för levande historia. Arbetsgruppen föreslår bl.a.

att ett centrum mot rasism och andra former av

intolerans etableras i form av en ideell förening.

Inom centrumets ansvarsområden skall ligga att bl.a.

fungera som kontaktorgan för regeringen, myndigheter

och andra centrala aktörer och bedriva aktiv

verksamhet vad gäller dokumentation, information och

opinionsbildning. Enligt budgetpropositionen för

2003 avser regeringen att underlätta etablerandet av

ett sådant centrum (prop. 2002/03:1 utg.omr. 8).

I regeringens proposition Mål för folkhälsan (prop.

2002/03:35) lyfte regeringen fram att kunskapen om

homo-, bi- och transsexuellas levnadsvillkor och

hälsa alltjämt är begränsad. Det finns enligt

regeringen t.ex. inga nationella studier som visar

hur homo-, bi- och transsexuellas hälsa ser ut i

Sverige. Regeringen anförde att homo-, bi- och

transsexuella kvinnors och mäns hälsa i likhet med

många andra diskriminerade grupper är relaterad till

både diskriminering och livsstil. Bland annat nämner

regeringen att bristande kompetens inom hälso- och

sjukvården ofta leder till svårigheter att få

adekvat behandling, t.ex. rapporteras om

homosexuella kvinnors problem i kontakten med den

gynekologiska vården. I propositionen uttalar

regeringen att den avser att ge Statens

folkhälsoinstitut i uppdrag att, i samverkan med

berörda myndigheter och organisationer, följa upp

och analysera hälsan hos homo-, bi- och

transsexuella personer, med särskilt fokus på

ungdomar, samt lämna förslag till åtgärder som kan

förbättra deras levnadsvillkor.

Frågor om insatser för homosexuella m.fl. har

tidigare behandlats av justitieutskottet bl.a. i

betänkande 2001/02:JuU12. Utskottet avstyrkte där

ett yrkande liknande det nu aktuella bl.a. med

hänvisning till att det pågick arbete med den

inriktning som motionärerna efterfrågade.

Socialutskottet har i betänkande 2000/01:SoU13

behandlat och avstyrkt ett motionsyrkande liknande

det nu aktuella. Utskottet framhöll att det behövs

kraftfulla åtgärder för att på alla områden

motarbeta fördomar, okunskap och olika former av

diskriminering på grund av sexuell läggning. Detta

angavs vara av betydelse inte minst för att motverka

ohälsa. Vidare hänvisade utskottet till att det

nyligen åter hade framhållit vikten av att hälso-

och sjukvårdspersonalen har goda kunskaper om homo-,

bi- och transsexuellas behov av vård (bet.

2000/01:SoU10). Utskottet såg positivt på den av

regeringen framlagda handlingsplanen mot bl.a.

homofobi och diskriminering. I planen redogjordes

bl.a. för de åtgärder som vidtagits för att höja

personalkompetensen på området och för att motarbeta

sexuell diskriminering. Utskottet hänvisade till att

regeringen också avsåg att återkomma i vissa

frågeställningar bl.a. rörande transsexuella.

Utskottet förutsatte att regeringen fortsatte att

närmare kartlägga övriga problem och då det var

erforderligt lämnade förslag till hur dessa skall

lösas. Motionen fick enligt utskottet anses

åtminstone delvis tillgodosedd med det anförda. I

betänkande 2001/02:SoU13 behandlade socialutskottet

motioner om kompetens inom sjukvården i HBT-frågor.

Utskottet vidhöll sin uppfattning och avstyrkte

motionerna.

Konstitutionsutskottet har i betänkande

1999/2000:KU3 behandlat ett motionsyrkande om höjd

kompetens hos nyckelgrupper inom offentlig sektor

när det gäller kunskap om och insikt i homosexuellas

livsvillkor. Utskottet, som avstyrkte motionen,

hänvisade bl.a. till de riktlinjer för regeringens

fortsatta arbete med att utveckla den statliga

förvaltningen som hade lagts fram i proposition

1997/98:136 Statlig förvaltning i medborgarnas

tjänst. Vidare hänvisade utskottet till att

regeringen hade inrättat en särskild myndighet,

Statens kvalitets- och kompetensråd, som skall vara

central förvaltningsmyndighet med uppgift att i

medborgarnas intresse stödja och stimulera arbetet

med kvalitetsutveckling och kompetensförsörjning

inom den statliga förvaltningen. Utskottet uttalade

att det utgick från att myndigheterna prioriterar

utbildnings- och fortbildningsinsatser utifrån

respektive myndighets behov. I betänkande

2001/02:KU24 behandlade konstitutionsutskottet

motioner om behovet av höjd HBT-kompetens inom

offentlig sektor. Utskottet konstaterade att det

pågår arbete med den inriktning som motionärerna

efterfrågar och avstyrkte motionerna.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening är det av stor vikt att

olika former för diskriminering av homosexuella,

bisexuella och transpersoner i samhället undanröjs.

Respekten för alla människors lika värde och för den

enskilda människans frihet och värdighet skall vara

vägledande för myndigheters agerande gentemot

enskilda. Härvidlag utgör brister som förekommer hos

myndigheters personal vad gäller kunskap om och

förståelse för ovan nämnda gruppers situation ett

problem. Utskottet anser att det är behövligt med

åtgärder för att höja och garantera kompetensen hos

nyckelgrupper inom offentlig sektor när det gäller

kunskap om och insikt i homosexuellas, bisexuellas

och transpersoners livsvillkor. Utskottet

konstaterar att regeringen har tagit initiativ till

att sådant arbete nu bedrivs av bl.a. Ombudsmannen

mot diskriminering på grund av sexuell läggning

(HomO) vad gäller homosexuella och bisexuella.

Regeringen har även tagit initiativ till en

uppföljning och analys av homo-, bi- och

transsexuella personers hälsa, vilken skall

resultera i förslag till åtgärder som kan förbättra

livsvillkoren för dessa grupper. Utskottet

förutsätter att regeringen även framöver

uppmärksammar hur de aktuella grupperna bemöts av

olika myndigheter och vid behov ser till att

ytterligare åtgärder vidtas. Mot denna bakgrund

anser utskottet att det tills vidare inte finns

behov av ett sådant tillkännagivande som begärs i

motion 2002/03:K310 (fp, s, v, c, mp) yrkande 4.

Motionsyrkandet avstyrks.

Särskilda informationsinsatser

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till bl.a.

pågående utredning en motion om

informationsinsatser för att minska de

negativa effekterna av medieskuggan i vissa

kommuner. Vidare avstyrker utskottet med

hänvisning till pågående arbete

motionsyrkanden om framtagande av

lättillgänglig och saklig information om

demokrati, mänskliga rättigheter, EU m.m.

Motioner

I motion 2002/03:K427 av Eva Arvidsson m.fl. (s)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening att det är angeläget att med olika

insatser försöka minska de negativa effekterna av

den nuvarande medieskuggan som finns när det gäller

demokrati- och integrationsutveckling i Stockholms

län. Motionärerna refererar till en nyligen

publicerad forskningsrapport som visar att

medierapporteringen om kranskommuner runt Stockholm

är sporadisk och att de resurssvagare hushållen

sällan kommer i kontakt med medier som ger en vital

information om det svenska samhället.

I motion 2002/03:K383 av Gustav Fridolin (mp)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening att regeringen bör ges i uppdrag att

utarbeta en lättillgänglig demokratifolder om

demokratiprinciper, våra grundlagar, innefattande

styrelseskicket och beslutsprocesser och mänskliga

rättigheter, samt EU:s konstitution och

behörighetskompetens och beslutsprocesser.

Existerande informationsmaterial bör ses över

specifikt med hänsyn till EU-medlemskapet och dess

betydelse för den svenska demokratin. Materialet bör

finnas tillgängligt på andra språk än svenska samt

för synskadade (yrkande 3). I motionen föreslås

också att riksdagen begär att regeringen återkommer

med åtgärder för att stimulera mer objektiv EU-

information. Motionären framhåller vikten av

objektiv, saklig information om EU som inte är av

marknadsföringskaraktär eller politiskt färgad

(yrkande 14).

Bakgrund

Storstadspolitiken

Regeringen lämnade i proposition 1997/98:165 förslag

till en nationell politik för storstadsregionerna.

Enligt förslaget syftar den nationella

storstadspolitiken till att bl.a. bryta den sociala

och etniska segregationen i storstadsregionerna och

att verka för jämlika levnadsvillkor för alla

invånare i storstäderna, oavsett ursprung och kön.

Regeringen framhöll bl.a. att den allmänna

samhällsinformationen skall göra det möjligt för

medborgarna att hävda sina idéer och intressen i den

demokratiska processen, och att ansvaret för denna

information främst ligger på de politiska partierna,

folkrörelserna och massmedierna (s. 118).

Regeringen beslutade i januari 1999 att tillsätta

en Storstadsdelegation med uppgift att utveckla och

samordna den nationella storstadspolitiken med målen

att verka för långsiktigt hållbar tillväxt och bryta

segregationen i de berörda områdena. Delegationen

skall i sitt arbete utgå från de mål och den

inriktning för storstadspolitiken som regeringen har

föreslagit i proposition 1997/98:165.

I budgetpropositionen för 2003 redogör regeringen

för storstadspolitikens övergripande mål för 2003

(prop. 2002/03:1 utg.omr. 8). Dessa är

- att ge storstadsregionerna goda förutsättningar

för långsiktigt hållbar tillväxt och därmed kunna

bidra till att nya arbetstillfällen skapas såväl

inom storstadsregionerna som i övriga delar av

landet (tillväxtmålet) samt

-

- att bryta den sociala, etniska och diskriminerande

segregationen i storstadsregionerna och att verka

för jämlika och jämställda levnadsvillkor för

storstädernas invånare (segregationsmålet).

-

Enligt budgetpropositionen har det

storstadspolitiska arbetet främst inriktats på målet

att bryta segregationen i storstäderna genom lokala

utvecklingsavtal med sju storstadskommuner om

insatser i de socioekonomiskt mest utsatta

stadsdelarna. Avtalens längd varierar mellan tre och

fem år och sträcker sig i dagsläget som längst till

och med 2005. I avtalen samlas cirka 600 statliga

och kommunala storstadspolitiska insatser i

sammanlagt 24 stadsdelar. Samtliga avtal har

reviderats en eller flera gånger. Enligt

budgetpropositionen har ett värderingsarbete av

rapporter, särskilda studier m.m. inletts och kommer

att ligga till grund för regeringens

ställningstagande till storstadspolitikens fortsatta

utformning.

Utöver ovan nämnda kan även noteras att regeringen

har gett en särskild utredare i uppdrag att beskriva

och analysera fördelningen av makt och inflytande

inom olika delar av det svenska samhället ur ett

integrationspolitiskt perspektiv (dir. 2000:57).

Utredaren bör bl.a. belysa eventuella samband mellan

bostadsort och makt och inflytande samt den

betydelse det segregerade boendet i framför allt

storstadsområdena kan ha för makt och inflytande.

Ett slutbetänkande skall lämnas senast den 31

december 2003.

Presstöd

Konstitutionsutskottet har under våren 2003

behandlat en motion i vilken yrkas att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om behovet av en allsidig utredning

av presstödet (bet. 2002/03:KU25). Enligt motionen

har presstödet varit oförmöget att påverka

situationen för de delar av landet som saknar lokala

medier, de kommuner som ligger i medieskugga. I

motionen nämns Stockholms kranskommuner som

samhällen som saknar egna massmedier och en lokal

nyhetsbevakning. Utskottet var för närvarande inte

berett att förorda en mer övergripande översyn av

presstödet och avstyrkte motionen. Utskottet ville

dock bl.a. understryka att den vidare och allt

tydligare bilden av att storstädernas förorter

befinner sig i medieskugga är oroande tecken när det

gäller möjligheterna att genom presstödet värna om

mångfalden och främja en allsidig nyhetsförmedling

och opinionsbildning. Utskottet förutsatte att det

som utskottet anfört utgör sådana omständigheter som

beaktas i de överväganden som enligt vad utskottet

inhämtat för närvarande görs inom

Kulturdepartementet rörande behovet av en

presstödsutredning.

Grundläggande information om demokrati m.m.

I propositionen Demokrati för det nya seklet (prop.

2001/02:80) föreslog regeringen en långsiktig

strategi för att värna och fördjupa folkstyrelsen.

Regeringen lyfter i propositionen bl.a. fram

betydelsen av stor demokratisk medvetenhet bland

medborgare, dvs. insikt om att det är medborgarna i

en demokrati som utgör demokratin. Skolningen i

demokratisk medvetenhet måste enligt regeringen

förbättras ytterligare. Särskild tyngd bör läggas

vid att utveckla metoder för att förankra ett

demokratiskt medvetande bland barn och unga. Vidare

menar regeringen att ansvaret för att uppnå en ökad

medvetenhet måste bäras av alla men vissa har ett

särskilt stort ansvar. Forskning och folkbildning

har av tradition haft en stark ställning i Sverige

vad gäller att öka kunskapen om samhället och

demokratin och att fostra medborgare i demokratisk

medvetenhet. Fri och från staten autonom forskning

och folkbildning har framöver fortsatt stor

betydelse. Regeringen vill i detta sammanhang

särskilt betona att skolan har en nyckelroll.

Därutöver bör även kommunerna och landstingens

betydelse framhållas. En viktig roll har exempelvis

även aktiva arkiv, bibliotek och museer. De kan både

erbjuda mötesplatser och ge möjligheter att hämta

kunskaper och insikter som ger redskap för att

aktivt kunna medverka i samhället. I propositionen

tar regeringen upp ett antal initiativ till att öka

kunskapen och insikten om demokratin. Förslag

presenteras när det gäller skolan liksom angående

introduktionsprogram m.m. för personer som har

erhållit uppehållstillstånd i Sverige. Därutöver

återges regeringens initiativ att inrätta en ny

myndighet, Forum för levande historia, samt en

nationell handlingsplan för de mänskliga

rättigheterna i Sverige (se nedan).

I januari 2002 presenterade regeringen en

nationell handlingsplan för de mänskliga

rättigheterna i en skrivelse till riksdagen (skr.

2001/02:83). I skrivelsen avser regeringen bl.a. att

låta utarbeta en informationsstrategi för att sprida

kunskap om de mänskliga rättigheterna, inrätta en

särskild hemsida om mänskliga rättigheter, sprida

handlingsplanen till kommuner, vissa statliga

myndigheter och enskilda organisationer m.fl.,

översätta en sammanfattning av innehållet i

handlingsplanen till engelska och till de erkända

minoritetsspråken och göra en sammanfattning av

innehållet i handlingsplanen tillgänglig på

talkassett.

Enligt budgetpropositionen för 2003 avser

regeringen att under 2003 inrätta en myndighet

benämnd Forum för levande historia (prop. 2002/03:1

utg.omr. 1). Myndighetens uppdrag skall vara att

främja arbete med, diskussion om och reflektion över

demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter i

samtiden med utgångspunkt i Förintelsen.

Riksdagsförvaltningen skall genom aktiv information

verka för att allmänhetens intresse och kunskaper om

riksdagen och dess arbete ökar (förs. 2001/02:RS1).

Inom riksdagsförvaltningen har nyligen avslutats en

utredning om bl.a. den externa

informationsförsörjningen i riksdagsförvaltningen

(2002/03:URF1). Av utredningens betänkande framgår

att riksdagsförvaltningen producerar en stor mängd

extern information om bl.a. riksdagens funktion och

uppgifter. En stor del av informationen är gratis.

Den förmedlas både i elektronisk form via riksdagens

webbplats, i tryckt form som studiehäften,

informationsbroschyrer, presentationsmaterial m.m.

och i muntlig form via t.ex. riksdagens frågeservice

(telefon), riksdagens Infocentrum och

Riksdagsbiblioteket. I sammanhanget kan nämnas att

riksdagens webbplats under 2002 totalt hade nästan 4

milj. besökare, vilket motsvarar i genomsnitt nästan

11 000 besökare per dag. Riksdagens faktablad, med

fördjupad information om olika aspekter av

riksdagens organisation och arbetssätt, producerades

under 2001 i en upplaga på 141 000 exemplar på

språken svenska, engelska, franska och ryska. Under

2001 distribuerades också studiehäften,

informationsbroschyrer, presentationsmaterial m.m.

om sammanlagt cirka 300 000 exemplar. Delar av

materialet finns på talkassett. Under 2002

avslutades även i riksdagsförvaltningen en förstudie

vars syfte bl.a. var att kartlägga behov och

efterfrågan hos olika grupper i samhället med

särskilda behov vad gäller anpassning av riksdagens

dokument och informationsmaterial. Under 2003 har

riksdagsförvaltningen gett ut en lättläst

introduktion till demokratins grunder, den svenska

parlamentarismen och arbetet i riksdagen.

EU-information

Vad gäller information om EU har inom

riksdagsförvaltningen EU-upplysningen riksdagens

uppdrag (bet. 1994/95:KU36, rskr. 1994/95:388-389)

att ge allmänheten partipolitiskt neutral

information om EU och om Sveriges medlemskap i EU.

Verksamheten är inriktad på att sprida fakta om EU,

informera om arbetet i riksdagen samt ge råd och

vägledning till fördjupad information. Frågeservicen

står för en betydande del av verksamheten. Av ovan

nämnda utredning (2002/03:URF1) framgår att EU-

upplysningen under 2001 besvarade över 9 000

förfrågningar från allmänheten. Vidare hade den

under 2002 över 300 000 besök på sin webbplats. EU-

upplysningen ger ut ett antal egenproducerade

skrifter. I dessa förklaras och beskrivs ett flertal

områden inom EU, allt från EU:s historia till vart

man vänder sig för att ställa specifika frågor om EU

och Sveriges medlemskap i unionen. Samtliga skrifter

är kostnadsfria. Delar av materialet finns

tillgängligt på talkassett.

I oktober 2002 överlämnade en utredning

betänkandet Allmänhetens tillgång till EU-relaterad

information (SOU 2002:96) till regeringen.

Utredningen menar att det är en statlig uppgift att

underlätta för medborgarna att ta del av information

om EU-relaterade frågor och att det är angeläget att

staten fortsätter att erbjuda en central EU-

upplysning i allmänhetens tjänst. Utredningen

föreslår fortsatt och utvecklad verksamhet för EU-

upplysningen med riksdagen som huvudman. För en

placering vid riksdagen talar den saklighet och

opartiskhet som ytterst garanteras av riksdagens

parlamentariskt sammansatta riksdagsstyrelse.

Oberoende, allsidig, saklig och partipolitiskt

neutral information är enligt utredningen grunden

för verksamheten. Utredningen föreslår även ett

antal åtgärder för att ge EU-upplysningen en tydlig

identitet och göra den mer känd för allmänheten.

Remisstiden för betänkandet går ut den sista mars

2003.

Riksdagen beslutade i mars 2003 att fördela 140

milj. kr till EMU-information inför folkomröstningen

om EMU (prop. 2002/03:46, bet. 2002/03:FiU24, rskr.

2002/03:119). Av den summan går 90 milj. till

kampanjorganisationer, 30 milj. till

riksdagspartierna, 15 milj. till

folkbildningsinsatser och 5 milj. till EU-

upplysningen vid Sveriges riksdag. I propositionen

framhåller regeringen att det ställs särskilda krav

på neutralitet i den information som det här handlar

om. Informationen får inte förmedla budskap från ja-

eller nej-sidan utan skall på ett opartiskt sätt

lämna upplysningar om EMU, euron och andra aspekter

av verksamheten inom EU. EU-upplysningen vid

Sveriges riksdag anses av regeringen ha goda

förutsättningar att leva upp till de höga krav på

integritet som kan ställas i detta sammanhang.

Uskottets ställningstagande

Vilken betydelse det segregerade boendet i framför

allt storstadsområdena kan ha för makt och

inflytande utreds för närvarande av en

integrationspolitisk maktutredning. Resultatet av

denna utredning, som skall överlämnas till

regeringen senast den 31 december i år, kan enligt

utskottet förväntas ha betydelse för vilka åtgärder

som bör vidtas gällande demokrati- och

integrationsutvecklingen i bl.a. Stockholms län.

Utskottet vidhåller även sitt ställningstagande i

betänkande 2002/03:KU25 avseende behovet av en

presstödsutredning. Med hänvisning till detta

avstyrker utskottet motion 2002/03:K427 (s).

Enligt utskottets mening är det väsentligt med

förekomsten av saklig och allsidig information om

demokrati, mänskliga rättigheter och olika aspekter

av vårt styrelseskick. Ytterst är det ett offentligt

åtagande att garantera detta. Utskottet kan

konstatera att det också pågår omfattande

informationsverksamhet med ovan nämnda innehåll. Det

finns här anledning att särskilt nämna vikten av

opartisk information inför folkomröstningen om EMU.

Utskottet gör bedömningen att EU-upplysningen vid

Sveriges riksdag har goda förutsättningar att leva

upp till de krav som ställs därvidlag. Motion

2002/03:K383 (mp) yrkande 3 och 14 avstyrks därför.

Opinionsbildande myndigheter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om utredning av

opinionsbildande myndigheters roll. Jämför

reservation 11 (m, fp, kd, c).

Motion

I motion 2002/03:K242 av Tobias Krantz och Johan

Pehrson (fp) föreslås att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening att frågan om de nya

opinionsbildande myndigheternas roll bör utredas.

Motionärerna menar att det under senare år vuxit

fram en flora av myndigheter vars främsta uppgift

egentligen inte är att verkställa av statsmakterna

fattade beslut utan att ägna sig åt opinionsbildning

och att skapa debatt. Förekomsten av de nya

opinionsbildande myndigheterna bidrar enligt

motionärerna till att göra rollfördelningen mellan

folkvalda politiker och verkställande tjänstemän

otydlig, vilket i förlängningen kan bli ett problem

för demokratin.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen skall domstolar

samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör

uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin

verksamhet bl.a. iaktta saklighet och opartiskhet.

Bestämmelsen uttrycker en objektivitetsprincip som

bl.a. innebär att förvaltningsorganen i sin

verksamhet inte får låta sig vägledas av andra

intressen än dem de är satta att tillgodose och inte

heller grunda sina avgöranden på hänsyn till andra

omständigheter än sådana som enligt gällande

författningar får beaktas vid prövningen av ett

ärende. De får sålunda inte låta sig påverkas av en

önskan att gynna eller missgynna vissa enskilda

intressen, och de får inte ta hänsyn till

ovidkommande omständigheter, t.ex. en sökandes

härstamning eller politiska åskådning.

Enligt regeringens förvaltningspolitiska

handlingsprogram, En förvaltning i demokratins

tjänst - ett handlingsprogram (Justitiedepartementet

2000), skall allt arbete i statsförvaltningen göras

med utgångspunkt i de grundläggande värdena

demokrati, rättssäkerhet och effektivitet. De krav

som demokratin ställer innebär enligt programmet att

förvaltningen skall fullgöra sina uppgifter i

enlighet med de beslut som har fattats av riksdag

och regering. Kraven på rättssäkerhet innebär att

förvaltningen skall fatta materiellt riktiga beslut

på grundval av gällande lagar och andra

författningar samt att enskilda skall ha möjlighet

att få sin sak prövad i domstol. Kravet på

effektivitet innebär att förvaltningen skall

åstadkomma avsedda resultat och uppnå de mål som

fastställts av statsmakterna och att detta skall ske

kostnadseffektivt.

Regeringen har ansvaret för den offentliga

förvaltningen. Regeringen styr myndigheterna genom

bl.a. förordningar med instruktion för myndigheterna

och regleringsbrev. I det förvaltningspolitiska

handlingsprogrammet anges att styrningen av

myndigheterna måste utvecklas och

verksamhetsanpassas. I regeringens budgetproposition

för 2003 redogör regeringen för insatser som

vidtagits för att förbättra myndighetsstyrningen

(prop. 2002/03:1 utg.omr. 2 bilaga 1).

Regeringens styrning av förvaltningen inskränks i

11 kap. 7 § regeringsformen, enligt vilken ingen

myndighet, t.ex. regeringen, ej heller riksdagen

eller en kommuns beslutande organ (fullmäktige) får

bestämma hur en förvaltningsmyndighet i särskilt

fall skall besluta i ärende som rör

myndighetsutövning eller som rör tillämpning av lag.

I budgetpropositionen redogör regeringen även för

resultatet av en undersökning om medborgarnas syn på

offentlig förvaltning som genomfördes under vintern

2001/2002 (prop. 2002/03:1 utg.omr. 2 bilaga 1).

Undersökningen försöker täcka ett flertal statliga

myndigheter med medborgarkontakter, såväl som

kommunala verksamheter, ur ett

förvaltningsperspektiv. Medborgarnas förtroende för

de myndigheter som ingick i undersökningen är varken

högt eller lågt. Verksamheternas kvalitet, service

och korrekt behandling får högre betyg än reglernas

lättbegriplighet och förmågan att samarbeta. Det som

mest påverkar hur nöjda medborgarna är, är hur

myndigheterna sköter sina huvuduppgifter.

Demokratiutredningen såg i sitt betänkande En

uthållig demokrati (SOU 2000:1) med oro på hur verk

och myndigheter allt oftare uppträder som

opinionsbildare utifrån ett snävt

verksamhetsintresse. Utredningen ansåg att detta är

en misshushållning med skattemedel och att det

urgröper tilltron till myndigheternas opartiskhet

(s. 132). Utredningen ansåg att det är betänkligt

att myndigheter är medlemmar i lobbyorganisationer

som i konkurrens med varandra lobbar mot staten (s.

95). Resultatet blir, menade utredningen, att

myndigheter utkämpar en intressekamp mot varandra,

och den efterlyste en självrannsakan från de berörda

myndigheternas sida. Utredningen betonade att

myndigheternas uppgift inte är att propagera för det

egna områdets expansion eller en viss politisk

styrning, utan snarare att bl.a. bedöma om de krav

som kommer från organiserade intressen är befogade

eller inte (s. 134).

Vad gäller styrning kan man allmänt skilja mellan

normerande och styrande funktioner (jfr

Statskontoret 1998:23). Till normerande funktioner

räknas t.ex. författningsarbete inkl. myndigheternas

föreskrifter och allmänna råd. Till styrande

funktioner räknas hantering av administrativa,

ekonomiska och informativa styrmedel. Till den

senare kategorin hör opinionsbildande åtgärder och

övrig information, råd och service till andra

aktörer på fältet liksom utåtriktad utbildning. I

funktionerna ingår även framställning och

tillhandahållande av utbildnings- och

informationsmaterial.

Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande

2000/01:KU3 ett yrkande om att riksdagen bör

tillkännage för regeringen som sin mening att

myndigheter inte skall ägna sig åt opinionsbildning

och ideologisk produktion i syfte att påverka

regeringen. Utskottet utgick från att myndigheterna

iakttar regeringsformens krav på saklighet och

opartiskhet och avstyrkte motionen.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening kan opinionsbildande

åtgärder i vissa fall vara ett mer ändamålsenligt

styrmedel än regler. Som exempel kan nämnas att

myndigheter i olika sammanhang genom

upplysningskampanjer försöker att påverka vissa

attityder och beteenden i samhället. Utskottet utgår

från att myndigheterna i sådana sammanhang iakttar

regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet.

Försåvitt regeringen anser att så är påkallat kan

den ändra myndigheters arbetssätt genom t.ex.

ändringar i förordningar med instruktion för

myndigheterna och de årliga regleringsbrev som

regeringen utfärdar till myndigheterna. På nu

anförda grunder avstyrker utskottet motion 2002/03:

K242 (fp).

Myndigheters sponsring

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående utredning en motion om riktlinjer

för myndigheters sponsring.

Motion

I motion 2002/03:K239 av Lennart Fremling (fp)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening att regeringen bör medverka till att

ta fram riktlinjer för den offentliga sektorns

möjligheter att ta emot sponsring till sin

verksamhet (yrkande 1) samt för den offentliga

sektorns möjligheter att lämna sponsring till

aktiviteter utanför sin egen verksamhet (yrkande 2).

Det råder enligt motionären i dag en stor osäkerhet

hos statliga myndigheter och verk om vilka principer

som bör tillämpas.

Bakgrund

Riksdagens revisorer granskade under 2000/2001 på

eget initiativ sponsring av statliga myndigheter.

Resultatet av granskningen redovisades i rapporten

Sponsring av statliga myndigheter (2000/01:13).

Syftet med granskningen var att uppskatta

förekomsten av sponsring, studera hur myndigheterna

hanterar samarbetet med sponsorer samt vilka

effekter sponsringen har för myndigheternas

verksamhet. Granskningen omfattade 18 myndigheter

som har eller tidigare har haft ett samarbete med

sponsorer.

Riksdagens revisorer lämnade ett förslag till

riksdagen med anledning av rapporten (förs.

2001/02:RR9). I förslaget betonade revisorerna

vikten av att förtroendet för statliga myndigheters

verksamhet upprätthålls och att myndigheterna

iakttar opartiskhet i sin myndighetsroll. Sponsring

som finansieringsform skall enligt revisorerna inte

kunna tillämpas av en myndighet utan ett formellt

bemyndigande från regeringen. Om regeringen anser

att det är lämpligt med sponsring som

finansieringskälla för en myndighet bör detta,

menade revisorerna, framgå av regleringsbrev eller

via ett regeringsbeslut om finansieringslösningen är

av engångskaraktär. Vidare ansåg revisorerna bl.a.

att ramar för sponsringens omfattning bör anges i

styrdokumentet för att undvika att myndigheten får

en ekonomisk beroendeställning i förhållande till

sponsorn. Ekonomistyrningsverket bör enligt

revisorernas förslag ges i uppdrag att utarbeta

riktlinjer för hantering av sponsring i

redovisningen samt utreda hur statsmakterna på bästa

sätt kan få information om sponsring.

Konstitutionsutskottet behandlade förslaget i

betänkande 2001/02:KU19. Utskottet instämde i att

initiativ bör tas till en reglering av myndigheters

tillämpning av sponsring som finansieringsform.

Utskottet ansåg bl.a. att regeringen bör ta

initiativ till att se över lagen om offentlig

upphandling i syfte att klargöra hur den skall

tillämpas i fråga om sponsring i form av varor och

tjänster. Riksdagen följde utskottet (rskr.

2001/02:175-176).

Konstitutionsutskottet granskade under 2001/02 års

riksmöte regeringens agerande i frågan om

Finansinspektionens sponsoravtal med affärsbanker

m.fl. (bet. 2001/02:KU20 s. 214 ff.). I anmälan

anfördes att Finansinspektionen i samband med

värdskapet för en konferens upprättat sponsoravtal

med företag och organisationer. Av dessa stod

flertalet under Finansinspektionens tillsyn, och

några är stora affärsbanker. I en promemoria till

utskottet anförde Finansdepartementet att

departementet i förväg kände till att konferensen

skulle finansieras via medverkan av sponsorer och

att detta framkom av vårpropositionen 2001 där

Finansinspektionen tillfördes 4 milj. kr som

delfinansiering av konferensen. Vidare anförde

Finansdepartementet bl.a. att departementet liksom

Finansinspektionen bedömde det vara värdefullt att

den aktuella konferensen förlades till Stockholm och

att det dessutom är tradition att dessa konferenser

finansieras via sponsorer. Finansdepartementet

framhöll att sponsringen, som var en engångshändelse

för ett visst bestämt ändamål, inte innebar någon

möjlighet för sponsorerna att påverka genomförandet

av Finansinspektionens ordinarie verksamhet.

Utskottet ansåg det allmänt sett vara synnerligen

angeläget att myndigheternas verksamhet bedrivs i

sådana former att deras integritet inte kan

ifrågasättas, och det underströk vikten av att en

reglering vad gäller myndigheters tillämpning av

sponsring snarast kommer till stånd. Utskottet

erinrade också om att det i ett annat betänkande

hade instämt i Riksdagens revisorers förslag (se

ovan). Granskningen föranledde inte något uttalande

i övrigt från utskottets sida.

Regeringen beslutade den 13 februari 2003 att ge tre

myndigheter i uppdrag att utreda reglerna kring

sponsring av statliga myndigheter. Statskontoret

skall föreslå en definition av begreppet sponsring

och ta fram förslag till generella kriterier för

sponsring för myndigheter och statliga verksamheter.

Uppdraget skall redovisas senast den 15 september

innevarande år. Nämnden för offentlig upphandling

skall klarlägga under vilka förutsättningar lagen om

offentlig upphandling är tillämplig vid sponsring av

varor och tjänster till statliga myndigheter.

Uppdraget skall redovisas senast den 15 september

innevarande år. Högskoleverket skall kartlägga

förekomsten av sponsring inom universitets- och

högskoleområdet. Uppdraget skall redovisas senast

den 30 juni innevarande år.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har tidigare understrukit vikten av

reglering av myndigheters tillämpning av sponsring

som finansieringsform. Regeringen har genom uppdrag

till bl.a. Statskontoret tagit initiativ till

utredning om sådan reglering. Utskottet avstyrker

därför motion 2002/03:K239 (fp) yrkandena 1 och 2.

Alkoholfri representation

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande en motion om

alkoholfri representation för statlig

förvaltning och riksdagen. Jämför reservation

12 (mp).

Motion

I motion 2002/03:K240 av Tuve Skånberg (kd) föreslås

att riksdagen tillkännager för regeringen och

riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen

anförs om en policy för alkoholfri representation

för statlig förvaltning och för riksdagen. Det finns

enligt motionären bland allmänheten en irritation

över att politiker, på det som faktiskt är deras

arbetstid, dricker alkohol på skattebetalarnas

bekostnad. Bruket av offentliga medel i form av

statlig och kommunal representation med alkohol har

därför kritiserats. Politiker, inte minst

riksdagsledamöter, måste enligt motionären visa sin

vilja att prioritera och föregå med gott exempel.

Motionären föreslår en policy där all representation

under arbetstid är helt alkoholfri och

representation vid övriga tillfällen spritfri.

Bakgrund

Sedan 2001 skall enligt verksförordningen

(1995:1322), som är tillämplig på myndigheter under

regeringen (1 §), chefen vid en myndighet bl.a.

fastställa riktlinjer för myndighetens

representation (7 §).

Socialutskottet har avstyrkt motioner med krav på

att all offentlig representation skall vara

alkoholfri (bet. 1990/91:SoU23). Socialutskottets

uppfattning var att stat och kommun bör visa

återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig

representation. Socialutskottet utgick från att så

skedde utan att riksdagen tog något initiativ i

saken. I betänkande 1995/96:SoU3 fann

socialutskottet ingen anledning att frångå

riksdagens tidigare ställningstagande.

Även konstitutionsutskottet har tidigare behandlat

motioner med yrkanden om alkoholfri representation,

bl.a. under hösten 1999 (bet. 1999/2000:KU3).

Utskottet vidhöll sin uppfattning från tidigare

betänkanden, nämligen att stat och kommun bör visa

återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig

representation, och utgick från att så sker utan att

riksdagen tar något initiativ i saken. Utskottet

avstyrkte därför motionerna. Därefter har utskottet

vid två tillfällen, våren 2001 och våren 2002,

vidhållit denna uppfattning (bet. 2000/01:KU3,

2001/02:KU24).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.

Stat och kommun bör även fortsättningsvis visa stor

återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig

representation. Utskottet utgår från att så sker

utan att riksdagen tar något initiativ i saken.

Motion 2002/03:K240 (kd) avstyrks.

Vegetarisk och vegansk mat

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till bl.a.

den kommunala självstyrelsen motioner om rätt

till vegetarisk och vegansk mat. Jämför

reservation 13 (mp).

Motioner

I motion 2002/03:K252 av Birgitta Ohlsson (fp)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening att offentliga (kommun, landsting och

stat) inrättningar i Sverige såsom exempelvis

förskolan, grund- och gymnasieskolan, äldreomsorgen,

fängelser, sjukhus och övriga myndigheter skall vara

skyldiga att erbjuda vegetarisk och vegansk mat när

så efterfrågas. Etisk diskriminering av individer

som valt djurfri kost skall enligt motionären inte

accepteras i ett samhälle som bör stå neutralt inför

människors olika livsval.

I motion 2002/03:K307 av Hillevi Larsson (s)

föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening att diskriminering av vegetarianer

och veganer vid skolmåltider inte får förekomma på

landets skolor (yrkande 2). Tron att det är fel att

döda och äta upp djur när alternativ finns, som

motiverar många vegetarianer och veganer, är enligt

motionären på intet sätt en mindre stark och

okränkbar tro än tron på Gud.

I motion 2002/03:K330 av Marianne Carlström och

Christina Nenes (s) föreslås att riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening att det

är oacceptabelt att t.ex. elever på skolor inte får

fullvärdig mat med hänvisning till att de är

vegetarianer/veganer. Motionärerna föreslår också

att riksdagen begär skyndsamt förslag om hur de som

är vegetarianer/veganer av etiska skäl skall kunna

garanteras att få fullvärdig mat på skolor,

behandlingshem, fängelser, ålderdomshem och i andra

sammanhang där maten bekostas av det offentliga.

I motion 2002/03:K349 av Håkan Juholt (s) föreslås

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att vegetariska alternativ måste finnas i all

offentlig verksamhet där det förekommer

måltidsservering. Att en människa gör ett

vegetariskt val av etiska skäl innebär ett viktigt

livsval som i alla sammanhang enligt motionären

måste respekteras och tas på allvar.

Bakgrund

En grundläggande princip i den svenska

rättsordningen är alla människors lika värde. Denna

princip kommer till uttryck i bl.a. 1 kap. 2 §

regeringsformen där det sägs att den offentliga

makten skall utövas med respekt för alla människors

lika värde. Vidare sägs att det allmänna skall verka

för att demokratins idéer blir vägledande inom

samhällets alla områden samt värna den enskildes

privatliv och familjeliv. Det allmänna skall verka

för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet

och jämlikhet i samhället. Det allmänna skall

motverka diskriminering av människor på grund av

kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,

språklig eller religiös tillhörighet,

funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan

omständighet som gäller den enskilde som person.

I förarbetena uttalas att den gjorda uppräkningen

av olika otillåtna diskrimineringsgrunder markerar

att målsättningen om "delaktighet och jämlikhet" är

av störst betydelse för människor som tillhör

grupper som jämfört med andra grupper har en utsatt

position i samhället (prop. 2001/02:72 s. 49).

Uppräkningen är inte uttömmande, utan skall ses som

exempel på olika åtskillnadsgrunder som omfattar

grupper av människor som för närvarande riskerar

eller rent faktiskt utsätts för diskriminering eller

omotiverad särbehandling i samhället. Det åligger

alltså det allmänna att motverka diskriminering även

på grund av andra - liknande - osakliga

omständigheter som gäller den enskilde som person,

än de som uttryckligen har angetts.

Den 13 mars 2003 beslutade regeringen propositionen

Ett utvidgat skydd mot diskriminering (prop.

2002/03:65). Propositionen innehåller förslag till

en ny lag om förbud mot diskriminering och förslag

till ändringar i 1999 års arbetsrättsliga lagar med

förbud mot diskriminering. Diskrimineringsbegreppet

i lagarna föreslås anpassas till EG-rätten i

systematiskt och språkligt hänseende. Bland annat

föreslås en ny diskrimineringsgrund benämnd

"religion eller annan trosuppfattning". Orden annan

trosuppfattning får enligt regeringen inte tolkas

för vidsträckt. Endast en sådan annan

trosuppfattning som har sin grund i eller samband

med en religiös åskådning bör omfattas av

diskrimineringsförbudet. Däri måste anses ingå t.ex.

buddism liksom ateism och agnosticism, vars grunder

för åskådning har ett naturligt samband eller är

jämförbara med religion. Andra etiska eller

filosofiska värderingar som inte har samband med

religion faller utanför. Inte heller politiska

åskådningar omfattas. Diskrimineringsförbud i fråga

om diskrimineringsgrunden religion eller annan

trosuppfattning föreslås bl.a. inom socialtjänsten,

hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet.

I propositionen framhåller regeringen också vikten

av att ingen som deltar i, eller önskar delta i,

någon form av utbildning utsätts för diskriminering.

Regeringen anser att det är angeläget att ha en

diskrimineringslagstiftning som gäller för hela

utbildningsväsendet. Regeringen avser att snarast

tillsätta en särskild utredare med uppgift att

skyndsamt belysa vissa frågor som för skolväsendet

och utbildningsväsendet i övrigt är av avgörande

betydelse för att den kommande lagstiftningen skall

kunna utformas på ett sådant sätt att den väl kan

fylla sitt syfte.

Propositionen har avlämnats till riksdagen och

bereds av arbetsmarknadsutskottet.

Enligt 4 kap. 4 a § skollagen skall eleverna i

grundskolan erbjudas kostnadsfria skolmåltider.

Motsvarande reglering finns även för fristående

skolor (9 kap. 7 §). Gymnasieskolan omfattas inte av

någon liknande reglering.

Alla olika utbildningsformer - från förskola till

vuxenutbildning - kan ansöka om att få utmärkelsen

Miljöskola. Det är en utmärkelse som delas ut av

Myndigheten för skolutveckling. Utmärkelsen fungerar

som ett verktyg för förskolor och skolor att sätta

upp egna miljömål och sedan förverkliga dem.

Kriterier för utmärkelsen Miljöskola finns i

Skolverkets författningssamling (SKOLFS 1998:25).

Ett kriterium är att det finns vegetarisk mat som

alternativ.

Utbildningsutskottet har vid flera tillfällen

behandlat yrkanden om elevers rätt till vegetarisk

och vegansk kost. I betänkande 2000/01:UbU13

konstaterade utskottet att skollagen föreskriver att

eleverna i grundskolan inklusive fristående skolor

skall erbjudas kostnadsfria skolmåltider, men att

gymnasieskolan inte omfattas av någon liknande

reglering. Utskottet anförde att de flesta

gymnasieskolor trots detta erbjuder kostnadsfria

måltider. Vidare anförde utskottet att ett stort

antal kommuner i dag serverar alternativa rätter för

de elever som är vegetarianer respektive veganer.

Utskottet ansåg sig inte berett att förorda en

nationell reglering enligt yrkandet och avstyrkte

motionen. Under föregående riksmöte avstyrkte

utbildningsutskottet bl.a. motioner om elevers rätt

till vegetarisk och vegansk kost med hänvisning till

gällande ansvarsfördelning mellan staten, kommunerna

och skola (2001/02:UbU10).

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottet är det inte en angelägenhet för

riksdag och regering att besluta om regler för

vilken slags mat som serveras i offentlig regi,

t.ex. i skolan, utan för kommuner inom ramen för den

kommunala självstyrelsen och andra berörda

myndigheter. Utskottet är således inte berett att

förorda en nationell princip i detta avseende och

avstyrker därför motionerna 2002/03:K252 (fp),

2002/03:K307 (s) yrkande 2, 2002/03:K330 (s) och

2002/03:K349 (s).

Skydd för kvinnor och barn

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

pågående utredningar en motion om förbättrat

skydd för de kvinnor och barn som lever under

hotbild från sina före detta män respektive

pappor.

Motion

I motion 2002/03:K351 av Hans Hoff (s) föreslås att

riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att det är angeläget att se över vilka möjligheter

som står till buds för att förbättra skyddet för de

kvinnor och barn som lever i en hotbild från sina

före detta män. Endast skyddad identitet ger enligt

motionären i dag inte tillräckligt skydd. Det händer

att myndigheter avslöjar adress och bostad.

Motionären menar att det ofta brister i dagliga

rutiner hos myndigheterna.

Bakgrund

Enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) får en

person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt

för brott, förföljelser eller allvarliga

trakasserier på annat sätt vid flyttning medges att

vara folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten

(kvarskrivning). Kvarskrivning får medges endast om

den enskildes behov av skydd inte kan tillgodoses

genom besöksförbud eller på annat sätt.

Kvarskrivning får även avse den utsatte personens

medflyttande familj.

Enligt 1 § lagen (1991:483) om fingerade

personuppgifter kan en folkbokförd person som

riskerar att bli utsatt för allvarlig brottslighet

som riktar sig mot dennes liv, hälsa eller frihet få

medgivande att använda andra personuppgifter om sig

själv än de verkliga (fingerade personuppgifter).

Medgivande att använda fingerade personuppgifter får

inte lämnas om personen kan beredas tillräckligt

skydd genom kvarskrivning enligt 16 §

folkbokföringslagen eller på annat sätt. Ett

medgivande att använda fingerade personuppgifter får

även ges åt en familjemedlem till den utsatta, om

personerna varaktigt bor tillsammans

Enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen gäller sekretess

i verksamhet som avser bl.a. folkbokföringen eller

annan liknande registrering av befolkningen för

uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det

av särskild anledning kan antas att den enskilde

eller någon honom närstående lider men om uppgiften

röjs. Bestämmelsen innebär att presumtionen är att

uppgifterna är offentliga. Uppgifter om t.ex.

personer som är förföljda kan i

folkbokföringsregistren dock på olika sätt skyddas.

Sekretess gäller även bl.a. i ärende om fingerade

personuppgifter för uppgift om enskilds personliga

förhållanden, om det inte står klart att uppgiften

kan röjas utan att den enskilde eller någon honom

närstående lider men. Om en uppgift för vilken sådan

sekretess gäller har lämnats till en annan myndighet

gäller sekretessen också där.

I vissa fall förekommer det att man på förhand kan

misstänka att en uppgift kommer att efterfrågas för

att användas på ett sätt som kan vara till men för

den enskilde, t.ex. att en adressuppgift används som

ett led i förföljelse. I praxis förekommer då att

skattemyndigheten för in en s.k. sekretessmarkering

i registret. Markeringen anger att särskild

försiktighet bör iakttas vid bedömningen av om

uppgifter om personen i fråga kan lämnas ut,

eftersom uppgifterna kan omfattas av sekretess

(prop. 1997/98:9 s. 34 f.). Förfarandet med

sekretessmarkering är inte närmare lagreglerat men

motsvarar det som gäller för den hemligstämpel som

enligt 15 kap. 3 § sekretesslagen kan åsättas en

allmän handling.

Enligt 7 kap. 9 § sekretesslagen gäller sekretess

i grundskolan och gymnasieskolan för uppgift om

enskilds identitet, adress och andra liknande

uppgifter om enskilds personliga förhållanden, om

det av särskild anledning kan antas att den enskilde

eller någon honom närstående lider men om uppgiften

röjs. Sekretesskyddet motsvarar det som gäller för

adresser m.m. inom folkbokföringen.

Varje myndighet är ansvarig för sina egna

personregister. Det innebär att det är myndigheten

själv som, utifrån sina egna verksamhetsbehov,

bestämmer vad som skall presenteras för sina

handläggare. Det finns således ingen övergripande

policy för hur myndigheterna skall behandla

uppgifter om t.ex. sekretessmarkerade personer.

Justitieombudsmannen (JO) skall enligt 12 kap. 6 §

regeringsformen utöva tillsyn över tillämpningen i

offentlig verksamhet av lagar och andra

författningar. JO har i samband med ett beslut (JO

1990/91 s. 387) betonat vikten av att uppgifter om

vilka som av myndigheten har medgetts särskild

sekretessprövning på ett korrekt sätt finns i de

handlingar/svarsbilder som tjänstemän inom myndighet

har som underlag för sitt arbete. Markeringar om

särskild sekretessprövning, som skall vara en

varningssignal för tjänstemän vid myndigheten, bör

därför finnas i samtliga svarsbilder som dessa kan

komma att använda i sina kontakter med allmänheten.

JO beslutade med denna anledning att rikta kritik

mot en myndighet för att ett register inte

innehållit ifrågavarande markering i tillräcklig

utsträckning.

Enligt 20 kap. 3 § rättegångsbalken dömes, om någon

röjer uppgift som han är pliktig att hemlighålla

enligt lag eller annan författning m.m., för brott

mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst

ett år. Den som av oaktsamhet gör detta dömes till

böter. I ringa fall skall dock ej dömas till ansvar.

Av 3 kap. 1 § skadeståndslagen följer att den som

har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person-

eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel

eller försummelse i tjänsten. Enligt 3 kap. 2 §

skadeståndslagen skall staten vidare ersätta skador

som vållas genom fel eller försummelse vid

myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar

för.

Justitiekanslern (JK) har enligt lagen (1975:1339)

om justitiekanslerns tillsyn tillsyn över att de som

utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och

andra författningar samt i övrigt fullgör sina

åligganden. JK fattade den 29 november 2002 beslut i

en fråga gällande enskilds ersättningsanspråk på

staten med anledning av utlämnande av skyddade

personuppgifter (dnr 2306-01-40). En tjänsteman vid

en försäkringskassa hade lämnat ut sekretesskyddade

personuppgifter. Försäkringskassan anförde att den

inte hade haft vetskap om att tjänstemannen lämnat

ut sekretesskyddade personuppgifter, utan att denne

hade missbrukat sitt behörighetskort och brutit mot

gällande regler trots kännedom om dem. Enligt JK

krävs, för att skadeståndsansvar för staten skall

föreligga, att arbetstagarens handlande skall ha ett

funktionellt samband med arbetstagarens tjänst, men

det fordras inte att handlingen direkt avser

fullgörandet av ett tjänsteåliggande. Som ett

minimikrav gäller dock att det till väsentlig del är

just på grund av tjänsteförhållandet eller de

konkreta arbetsuppgifter arbetstagaren haft att

utföra som han kommit att vålla skada. I det

aktuella fallet hade enligt JK:s mening

tjänstemannen inte agerat i tjänsten, varför staten

i egenskap av arbetsgivare inte skulle svara för

tjänstemannens brottsliga handlande. Vidare menade

JK att staten också kan vara skadeståndsansvarig om

det har förekommit fel eller försummelse vid

myndighetsutövning. JK ansåg dock att det inträffade

inte gav stöd för att det hade förekommit något

sådant fel eller någon sådan försummelse.

För närvarande arbetar två utredningar med

offentlighets- och sekretessfrågor respektive

personsäkerhetsfrågor, alltså frågor som berör

systemet med skyddad identitet. Den ena utredningen

är Offentlighets- och sekretesskommittén (dir.

1998:32), som beräknas avsluta sitt arbete den 31

december 2003. Den andra utredningen har antagit

namnet Personsäkerhetsutredningen (dir. 2001:107),

som beräknas vara färdig den 1 september 2003.

Justitieutskottet behandlade i betänkande

2001/02:JuU11 en motion om strängare sekretess för

folkbokföringsuppgifter rörande förföljda personer.

Utskottet, som anmärkte att den aktuella

lagstiftningen låg utanför utskottets

beredningsområde, kunde inte se att det skulle

finnas något behov av en generell skärpning av

sekretessen för personuppgifter som förespråkas i

motionen.

Skatteutskottet behandlade i betänkande

2001/02:SkU19 motioner gällande åtgärder för att

förhindra att sekretessbelagda uppgifter om skyddad

identitet lämnas ut. Då det gäller

försäkringskassornas hantering av skyddade

personuppgifter inhämtade utskottet yttrande av

Riksförsäkringsverket (RFV), som har ansvaret för

folkbokföringen. Av yttrandet framgår att mycket

arbete har lagts ned på att utforma systemlösningar

åt försäkringskassorna som så långt det är möjligt

eliminerar risken för att skyddade personuppgifter

kommer på drift på grund av misstag eller felaktig

hantering. RFV betonade dock att den praktiska

hanteringen hos försäkringskassorna ställer krav på

organisation, arbetsrutiner och utbildning av

personalen i dessa frågor. Detta, anförde RFV, är

ett ansvar som ligger på varje särskild

försäkringskassa. RFV föreslog i sitt yttrande bl.a.

en översyn av administrativa regler i olika

verksamheter så att hänsyn kan tas till de människor

som har behov av skydd. Utskottet konstaterade att

de regelsystem som kan komma i fråga vid hanteringen

av skyddade personuppgifter för närvarande granskas

i olika utredningar och att försäkringskassorna

lägger ned stora ansträngningar på att förbättra

rutinerna, organisera arbetet och utbilda personalen

så att det undviks att skyddade uppgifter röjs.

Utskottet föreslog ett tillkännagivande till

regeringen om att frågan hur man bör hantera

skyddade personuppgifter hos myndigheterna för att

förhindra att uppgifterna läcker ut bör belysas

skyndsamt. Utskottet ansåg att detta inte krävde

någon centralt initierad ytterligare utredning utan

kunde ske i det pågående arbetet inom

Regeringskansliet, olika statliga utredningar och

enskilda berörda verk och myndigheter. Riksdagen

följde utskottet (rskr. 2001/02:200).

Utskottets ställningstagande

Gällande bestämmelser innehåller flera regler som

vid behov kan tillämpas för skydd av

personuppgifter. Dessa är sekretessmarkering,

kvarskrivning och användning av fingerade

personuppgifter. JO har till uppgift att övervaka

att myndigheter och offentliganställda rättar sig

efter lagar och författningar och fullgör sina

uppgifter. Även JK har tillsyn över att myndigheter

och deras tjänstemän efterlever lagar och andra

författningar. Utskottet konstaterar att det enligt

gällande ordning finns goda möjligheter att skydda

identiteten för personer som lever under hot och att

JO och JK bl.a. övervakar hur myndigheter och

tjänstemän tillämpar dessa. För närvarande pågår

utredningsarbete gällande offentlighets- och

sekretessfrågor respektive personsäkerhetsfrågor,

som skall avslutas under 2003. Detta arbete bör inte

föregripas. Utskottet avstyrker därför motion

2002/03:K351 (s).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Bemötandefrågor (punkt 2)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen vad som anförs

i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2002/03:K215 och 2002/03:So296 yrkande 3.

Ställningstagande

I förvaltningslagen finns angivet vilka rättigheter

medborgarna har i fråga om att ta del av handlingar,

information m.m. Det som saknas är enligt min mening

riktlinjer för bemötande av medborgarna. Behovet av

ett värdigt bemötande av medborgarna gäller alla

myndigheter, som t.ex. försäkringskassor,

arbetsförmedlingar och taxeringsmyndigheter. I

förvaltningslagen bör därför införas ett tillägg

angående bemötandefrågor. För att medborgarna alltid

skall bemötas med respekt av myndigheterna bör även

alla myndigheter ständigt se över sin servicepolicy

samt ge sin personal utbildning i bemötandefrågor.

Med bifall till motionerna 2002/03:K215 och

2002/03:So296 yrkande 3 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen detta till känna.

2. Utvidgad skyldighet att meddela skriftligt

beslut (punkt 3)

av Mats Einarsson (v), Kerstin Lundgren (c) och

Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K269.

Ställningstagande

Socialtjänstlagen ger den enskilde medborgaren rätt

till hjälp och stöd när han eller hon inte själv kan

tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda

på annat sätt. Den som är funktionshindrad har

särskilda rättigheter garanterade genom lagen om

stöd och service till vissa funktionshindrade.

Beslut med anledning av dessa lagar kan överklagas.

Detta förutsätter emellertid att besluten har

meddelats skriftligen till den hjälpsökande. Enligt

den nuvarande lydelsen av förvaltningslagen är det

myndigheten som bestämmer om underrättelsen skall

ske muntligt eller skriftligt. Den hjälpsökande har

visserligen rätt till skriftligt besked men kan lätt

bli överrumplad och känner oftast inte heller till

att han eller hon har rätt till ett skriftligt

besked.

Rättssäkerheten skulle förbättras väsentligt om

beslut alltid meddelas skriftligt. Eftersom den som

söker hjälp är i en utsatt situation socialt, t.ex.

på grund av ålder eller funktionshinder, kan ett

muntligt besked innebära osäkerhet om innebörden av

ett beslut även om det varit positivt. Det är inte

heller säkert att ett positivt beslut verkställs,

och då kan den enskildes situation bli än

besvärligare. Därför bör förvaltningslagen ändras så

att myndigheten åläggs att underrätta den sökande

skriftligen om det beslut som fattats med anledning

av hans eller hennes ansökan. Enligt vår mening bör

regeringen därför, i enlighet med vad som anförs i

motion 2002/03:K269, återkomma till riksdagen med

förslag på sådan ändring av förvaltningslagen. Detta

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

3. Dröjsmålstalan (punkt 4)

av Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp),

Ingvar Svensson (kd), Tobias Krantz (fp), Kerstin

Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m) och

Bertil Kjellberg (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:K226, 2002/03:

K241 yrkande 36 och 2002/03:K363.

Ställningstagande

I en rättsstat är det viktigt att medel står till

buds som garanterar den enskilde medborgarens rätt

till en säker och snabb handläggning av ett ärende.

Detta är enligt vår mening särskilt angeläget vad

gäller fall av myndighetsutövning mot den enskilde.

Den enskildes ställning gentemot den offentliga

förvaltningen bör därför stärkas genom införandet av

en s.k. dröjsmålstalan. En sådan talan ger den

enskilde en möjlighet att i domstol få prövat om ett

förvaltningsärende onödigt uppehålls hos den

myndighet som har att fatta beslut i ärendet.

Möjlighet till dröjsmålstalan bör enligt vår mening

finnas avseende förvaltningsärenden som omfattar

myndighetsutövning mot den enskilde. Vi anser mot

denna bakgrund att regeringen, i enlighet med vad

som anförs i motionerna 2002/03:K226, 2002/03:K241

yrkande 36 och 2002/03:K363, bör lägga fram förslag

till lag om dröjsmålstalan. Detta bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

4. Regelförenkling (punkt 5)

av Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp),

Ingvar Svensson (kd), Tobias Krantz (fp), Kerstin

Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m) och

Bertil Kjellberg (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K336.

Ställningstagande

En utgångspunkt i politiken skall vara att i alla

avseenden göra medborgarnas vardag så enkel som

möjligt. Samtidigt växer sig antalet lagar och andra

regler som påverkar medborgarnas vardagsliv allt

större. Många människor känner inte till

lagstiftningen och vet inte heller vart de skall

vända sig för att få svar på sina frågor. Ett

överbyråkratiserat samhälle vinner ingen på, och

särskilt drabbas de som inte har kunskap, tid eller

resurser. Vi anser därför att hela

samhällsbyråkratin måste ses över och förenklas. En

förenklingskommission bör tillsättas med

utgångspunkten att göra Sverige mindre byråkratiskt

och svenskarnas vardag enklare. Vad som nu har

anförts bör med bifall till motion 2002/03:K336 ges

regeringen till känna.

5. Tillgänglig information och kommunikation

(punkt 6)

av Helena Bargholtz (fp), Tobias Krantz (fp),

Kerstin Lundgren (c) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:K334 yrkande 2 och

2002/03:K359.

Ställningstagande

Personer med funktionshinder skall ha samma

möjligheter som andra att ta del av information.

Olika fysiska och psykiska funktionsnedsättningar

får enligt vår mening inte utgöra hinder för att ta

del av myndighetsinformation och kommunicera med

myndigheter. Regeringen bör ta initiativ till att

utveckla myndighetsinformationen så att denna finns

i tillgängliga format och versioner för människor

med särskilda behov. Myndigheternas hemsidor är

särskilt viktiga härvidlag. Det bör även införas en

rätt för synskadade att kommunicera med myndigheter

med punktskrift. Med bifall till motionerna

2002/03:K334 yrkande 2 och 2002/03:K359 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen detta till

känna.

6. Diarier på Internet (punkt 9)

av Helena Bargholtz (fp), Tobias Krantz (fp) och

Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K241 yrkande 32.

Ställningstagande

Regering och riksdag bör stärka

offentlighetsprincipen i det egna arbetet. Ett

rimligt första steg är att göra de egna diarierna

tillgängliga och sökbara på Internet och inleda

överläggningar om sådana insatser i landets alla

kommuner med kommun- och landstingsförbund. Med

bifall till motion 2002/03:

K241 yrkande 32 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen detta till känna.

7. Tillsättning av högre statliga tjänster

(punkt 11)

av Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp),

Ingvar Svensson (kd), Tobias Krantz (fp), Nils

Fredrik Aurelius (m), Gustav Fridolin (mp) och

Bertil Kjellberg (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2002/03:K379 yrkande 18.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning bör regeringens

utnämningsmakt ses över i syfte att öka öppenheten

vid tillsättningen av statliga myndighets- eller

verkschefer och andra topptjänster. En möjlighet att

öka denna öppenhet skulle kunna vara att låta

kandidater till sådana tjänster frågas ut offentligt

inför det riksdagsutskott som bereder ärenden som

rör myndighetens eller verkets område. Regeringen

bör utreda frågan och återkomma till riksdagen med

förslag härom. Vad som nu har anförts bör med

anledning av motion 2002/03:K379 yrkande 18 ges

regeringen till känna.

8. Medborgarskapskrav vid tillsättning av

tjänster (punkt 12)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:Sf289 yrkande 16.

Ställningstagande

Medborgarskapet har en grundläggande betydelse för

människors möjligheter att påverka och deras känsla

av tillhörighet till samhället. Det är även viktigt

för deras levnadsvillkor. Alla medborgare skall

behandlas lika och neutralt. Ingen får diskrimineras

på grund av t.ex. födelseort. Jag anser därför att

kravet på svenskt medborgarskap vid tillsättningar

av statliga tjänster skall begränsas väsentligt till

att omfatta betydligt färre tjänster än vad som i

dag är fallet. Exempelvis finns det enligt min

mening inte hållbara skäl till att utestänga icke-

svenska medborgare från att tjänstgöra som nämndemän

i domstolar. Med bifall till motion 2002/03:Sf289

yrkande 16 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen detta till känna.

9. Regionalt ansvar i förvaltningen (punkt 14)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K332.

Ställningstagande

Riksdagen har vid flera tillfällen slagit fast

vikten av att all statlig verksamhet bidrar till en

god regional utveckling. Detta återkommer bl.a. i de

allmänna direktiv som ges till statliga utredningar.

Däremot saknas ett tydligt uttalande om det

regionala ansvaret i regeringens

förvaltningspolitiska handlingsprogram, En

förvaltning i demokratins tjänst. Att finna goda

former för regional utveckling kräver medvetenhet,

kunskap och uthållighet från olika statliga aktörers

sida och måste ha stöd i klara mål hos ledningen hos

respektive myndighet. För att det skall bli

verklighet krävs tydlighet i alla de

handlingsprogram som härrör från riksdag och

regering. Jag anser att det finns starka skäl för

att komplettera det förvaltningspolitiska

handlingsprogrammet med ett avsnitt om den statliga

förvaltningens ansvar för en god utveckling i hela

landet. Vad som nu har anförts bör med bifall till

motion 2002/03:K332 ges regeringen till känna.

10. HBT-kompetens inom offentlig sektor

(punkt 15)

av Helena Bargholtz (fp), Mats Einarsson (v),

Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c) och

Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K310 yrkande 4.

Ställningstagande

Vi anser att kraftfulla åtgärder bör vidtas för att

på alla områden motarbeta fördomar, okunskap och

olika former av diskriminering av homosexuella,

bisexuella och transpersoner (HBT). En ökad HBT-

kompetens inom den offentliga sektorn är av stor

betydelse, inte minst för att motverka ohälsa och

för att stärka dessa gruppers rättssäkerhet samt

deras tillgång till utbildning och god social

omvårdnad. Utbildnings- och informationsinsatser för

att öka kunskapen om och förebygga diskriminering av

ovan nämnda grupper är därför viktiga. Visst sådant

arbete bedrivs i dag av bl.a. Ombudsmannen mot

diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO).

Transsexualitet/transsexualism är inte en fråga om

sexuell läggning utan om könstillhörighet. Det

arbete som bedrivs av HomO omfattar således inte

gruppen transpersoner. Det finns enligt vår mening

därför anledning att ägna särskild uppmärksamhet åt

vilka åtgärder som behövs för att inom offentlig

sektor öka kunskapen om

transsexualitet/transsexualism.

Med bifall till motion 2002/03:K310 yrkande 4 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen detta till

känna.

11. Opinionsbildande myndigheter (punkt 18)

av Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp),

Ingvar Svensson (kd), Tobias Krantz (fp), Kerstin

Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m) och

Bertil Kjellberg (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K242.

Ställningstagande

Under senare år har det vuxit fram en alltmer

vildvuxen flora av myndigheter vars främsta uppgift

egentligen inte är att verkställa av statsmakterna

fattade beslut, dvs. det som myndigheter

traditionellt sett är inrättade för. Det mer eller

mindre uttalade syftet är att ägna sig åt

opinionsbildning och skapa debatt. Förekomsten av de

nya opinionsbildande myndigheterna bidrar till att

göra rollfördelningen mellan folkvalda politiker å

ena sidan och verkställande tjänstemän å den andra

otydlig. Detta kan i förlängningen bli ett problem

för demokratin. Vi menar att den opinionsbildande

rollen främst bör fyllas av folkvalda politiker från

olika partier, inte av myndigheter och deras

tjänstemän. Frågan om de nya opinionsbildande

myndigheternas roll bör därför noggrant analyseras

och utredas. Med bifall till motion 2002/03:K242 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen detta till

känna.

12. Alkoholfri representation (punkt 20)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 20

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K240.

Ställningstagande

Arbetslivet är ett område som jag anser bör vara

alkoholfritt. Statliga medel skall inte användas för

alkoholinköp. Detta är enligt min mening ett viktigt

skäl för en alkoholfri offentlig representation. Det

viktigaste skälet är emellertid att det är ett

konkret sätt för stat, landsting och kommun att visa

solidaritet med dem som har eller riskerar att få

alkoholproblem. Som ett föredöme för övrig offentlig

verksamhet bör därför all representation i riksdagen

och den statliga förvaltningen vara alkoholfri.

Detta bör, med bifall till motion 2002/03:K240, ges

regeringen till känna.

13. Vegetarisk och vegansk mat (punkt 21)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 21

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:K330 och 2002/03:K349

samt delvis motionerna 2002/03:K252 och 2002/03:K307

yrkande 2.

Ställningstagande

Frågan om vegetarisk och vegansk mat handlar om

människors möjlighet att ta etiska

ställningstaganden, och ytterst också om människors

frihet. Det är oacceptabelt att t.ex. elever på

skolor inte får fullvärdig mat med hänvisning till

att de är vegetarianer eller veganer. Utöver att de

blir utsatta för diskriminering så försämras också

deras möjligheter att prestera goda studieresultat.

Regeringen bör skyndsamt arbeta fram förslag om hur

de som är vegetarianer eller veganer av etiska skäl

skall kunna garanteras att få fullvärdig mat på

skolor, behandlingshem, fängelser, ålderdomshem och

i andra sammanhang där maten bekostas av det

offentliga. Med bifall till motionerna 2002/03:

K330 och 2002/03:K349 samt delvis motionerna

2002/03:K252 och 2002/03:

K307 yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen detta till känna.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

2002/03:62

Riksdagen antar regeringens förslag till

· lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande

av lagar och andra författningar,

· lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223),

· lag om ändring i lagen (1988:205) om

rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.

·

Lagförslagen är intagna i bilaga 2 till betänkandet.

Motioner från allmänna

motionstiden

2002/03:K215 av Rigmor Stenmark (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att en översyn bör göras av

myndigheternas servicepolicy.

2002/03:K226 av Maria Larsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av

förvaltningslagen med syfte att sätta en tydlig

tidsgräns för myndigheters svar till medborgare.

2002/03:K239 av Lennart Fremling (fp):

1 Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om

behovet av riktlinjer för den offentliga

sektorns möjligheter att ta emot sponsring

till sin verksamhet.

2 Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om

behovet av riktlinjer för den offentliga

sektorns möjligheter att lämna sponsring

till aktiviteter utanför sin egen

verksamhet.

2002/03:K240 av Tuve Skånberg (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen och

riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen

anförs om en policy för alkoholfri representation

för statlig förvaltning och för riksdagen.

2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c):

- Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regering och

riksdag bör lägga ut sina diarier på Internet i

syfte att stärka offentlighetsprincipen.

-

- Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om införandet av en

medborgarnas rättighetslista.

-

2002/03:K242 av Tobias Krantz och Johan Pehrson

(fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en utredning av de

opinionsbildande myndigheternas roll.

2002/03:K250 av Håkan Juholt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om riksdagens kontrollmakt.

2002/03:K252 av Birgitta Ohlsson (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om att offentliga (kommun,

landsting och stat) inrättningar i Sverige såsom

exempelvis förskolan, grund- och gymnasieskolan,

äldreomsorgen, fängelser, sjukhus och övriga

myndigheter skall vara skyldiga att erbjuda

vegetarisk och vegansk mat när så efterfrågas.

2002/03:K269 av Mats Einarsson m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till sådan ändring i förvaltningslagen att den

sökande garanteras skriftligt besked om beslut

enligt vad i motionen anförs.

2002/03:K274 av Alice Åström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att alla

anställda inom offentlig verksamhet skall få

grundläggande information om meddelarfriheten och

efterforskningsförbudet.

2002/03:K299 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att myndighetsstrukturen

skall inkludera även tjänster som i dag utförs av

den svarta tjänstemarknaden och som vänder sig till

invandrare med bristande kunskaper i svenska

språket.

2002/03:K307 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att diskriminering av vegetarianer och veganer vid

skolmåltider inte får förekomma på landets skolor.

2002/03:K310 av Gabriel Romanus m.fl. (fp, s, v, c,

mp):

- Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att de som verkar

vid myndigheter skall ha kompetens i HBT-frågor.

-

2002/03:K330 av Marianne Carlström och Christina

Nenes (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vegetarisk och vegansk mat

i skolor m.m.

2002/03:K332 av Inger Lundberg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om komplettering av

handlingsprogram för statlig verksamhet med

riktlinjer om all statlig verksamhets ansvar för att

bidra till regional utveckling.

2002/03:K334 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

1 Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om rätten

att kommunicera med myndigheter med

punktskrift.

2002/03:K336 av Anna Grönlund (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att tillsätta en

förenklingskommission.

2002/03:K349 av Håkan Juholt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om rätt till vegetarisk kost.

2002/03:K351 av Hans Hoff (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om kvinnors skydd.

2002/03:K359 av Inger Lundberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om möjligheterna för människor

med funktionsnedsättning att ta del av

myndighetsinformation på Internet.

2002/03:K363 av Ingvar Svensson m.fl. (kd):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till lag om dröjsmålstalan enligt vad i motionen

anförs.

2002/03:K379 av Bo Lundgren m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om utnämningsmakten.

2002/03:K383 av Gustav Fridolin (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

lättillgänglig information om demokratin och det

svenska statsskicket.

1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med

åtgärder för att stimulera mer objektiv EU-

information.

2002/03:K427 av Eva Arvidsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vikten av alla medborgares

tillgång till samhällsinformation.

2002/03:Sf289 av Peter Eriksson m.fl. (mp):

- Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av kravet om svenskt medborgarskap vid

tillsättningar.

2002/03:So296 av Kenneth Johansson m.fl. (c):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i förvaltningslagen kring

bemötandefrågor.

2002/03:A242 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

- Riksdagen begär att regeringen inför riksdagen

redovisar hur man skall öka kvinnorepresentationen

bland myndighetschefer och ambassadörer, i enlighet

med vad som anförs i motionen.

-

Riksdagen begär att regeringen vidtar åtgärder

för att komma till rätta med osakliga

löneskillnader för handläggarna i

Regeringskansliet, i enlighet med vad som

anförs i motionen.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i

lagen (1976:633) om kungörande av

lagar och andra författningar

Härigenom föreskrivs att 6, 9, 10 och 12 §§ lagen

(1976:633) om kungörande av lagar och andra

författningar[1] skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

6 §

-----------------------------------------------------

Författningar som Författningar som

beslutas av centrala beslutas av centrala

myndigheter under myndigheter under

regeringen skall, om inte regeringen skall kungöras

annat följer av 5 § andra i den författningssamling

stycket, kungöras i den som myndigheten enligt

författningssamling som regeringens beslut låter

myndigheten enligt ge ut eller, om en sådan

regeringens beslut låter författningssamling

ge ut eller, om en sådan saknas, i någon annan av

författningssamling regeringen bestämd

saknas, i någon annan av författningssamling som

regeringen bestämd ges ut genom en central

författningssamling som myndighets försorg.

ges ut genom en central

myndighets försorg.

-----------------------------------------------------

Om författningen skall gälla endast inom ett eller

några län, kan myndigheten besluta att författningen

i stället skall kungöras i det berörda länets

författningssamling.

Om det inte finns någon författningssamling i

vilken kungörandet kan ske, skall författningen

kungöras i Svensk författningssamling. I övrigt får

en sådan författning som avses i första stycket

kungöras i Svensk författningssamling endast när det

av särskilda skäl anses vara den lämpligaste

åtgärden.

9 §[2]

-----------------------------------------------------

Författningar som Författningar som

beslutas av en beslutas av en

länsstyrelse eller av länsstyrelse eller av

någon annan regional någon annan regional

eller lokal statlig eller lokal statlig

myndighet som är myndighet som är

underordnad regeringen underordnad regeringen

skall, om inte annat skall kungöras i

följer av 5 § andra författningssamlingen för

stycket, kungöras i det län inom vilket

författningssamlingen för myndigheten har sitt

det län inom vilket säte. Länets

myndigheten har sitt författningssamling ges

säte. Länets ut genom länsstyrelsens

författningssamling ges försorg.

ut genom länsstyrelsens

försorg.

-----------------------------------------------------

Om utomordentliga förhållanden kräver det, kan

regeringen medge att författningen kungörs på något

annat sätt än i länets författningssamling.

10 §

-----------------------------------------------------

Om kungörandet av Om kungörandet av

kommunala författningar kommunala författningar

gäller, utöver vad som gäller vad som är

följer av 5 § andra särskilt föreskrivet.

stycket, vad som är

särskilt föreskrivet.

-----------------------------------------------------

12 §

-----------------------------------------------------

Om författning, som har Om författning, som har

kungjorts i kungjorts i

författningssamling som författningssamling som

avses i denna lag, avses i denna lag,

upphäves eller ändras upphävs eller ändras

efter besvär, skall den efter överklagande, skall

myndighet som har den myndighet som har

ombesörjt kungörandet ombesörjt kungörandet

låta kungöra upphävandet låta kungöra upphävandet

eller ändringen i de eller ändringen i de

former i vilka former i vilka

författningen författningen

ursprungligen kungjordes. ursprungligen kungjordes.

-----------------------------------------------------

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

**FOOTNOTES**

[1]: Lagen omtryckt 1989:935.

[2]: Senaste lydelse 1993:1607.

2. Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen

(1986:223)

Härigenom föreskrivs att 5 § förvaltningslagen

(1986:223) skall ha följ-

ande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

5 §[3]

Myndigheterna skall ta emot besök och telefonsamtal

från enskilda. Om särskilda tider för detta är bestämda,

skall allmänheten underrättas om dem på lämpligt sätt.

-----------------------------------------------------

Myndigheterna skall

också se till att det är

möjligt för enskilda att

kontakta dem med hjälp av

telefax och elektronisk

post och att svar kan

lämnas på samma sätt.

-----------------------------------------------------

En myndighet skall ha öppet under minst två timmar

varje helgfri måndag-fredag för att

kunna ta emot och registrera allmänna handlingar och

för att kunna ta emot framställningar om att få ta

del av allmänna handlingar som förvaras hos

myndigheten. Detta gäller dock inte om en sådan

dag samtidigt är midsommarafton, julafton eller nyårsafton.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

**FOOTNOTES**

[3]: Senaste lydelse 1999:286.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:205) om

rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen

(1988:205) om rättsprövning av vissa

förvaltningsbeslut skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

2 §[4]

-----------------------------------------------------

Lagen gäller inte Lagen gäller inte

beslut av en sådan nämnd beslut av en sådan nämnd

vars sammansättning är vars sammansättning är

bestämd i lag och vars bestämd i lag och vars

ordförande skall vara ordförande skall vara

eller ha varit ordinarie eller ha varit ordinarie

domare. domare.

Lagen gäller inte Lagen gäller inte

heller heller

1. beslut av 1. beslut av

arrendenämnd, hyresnämnd arrendenämnd, hyresnämnd

eller övervakningsnämnd, eller övervakningsnämnd,

2. beslut om svenskt 2. beslut om svenskt

medborgarskap, medborgarskap,

3. beslut om 3. beslut om

utlänningars vistelse i utlänningars vistelse i

riket, riket,

4. beslut om 4. beslut om

värnpliktigas eller totalförsvarspliktigas

reservpersonals och reservofficerares

inkallelse eller inkallelse och

tjänstgöring inom tjänstgöring,

försvarsmakten,

5. beslut enligt lagen

(1966:413) om vapenfri 5. beslut som rör

tjänst, skatter eller avgifter,

6. beslut som rör 6. beslut enligt lagen

skatter eller avgifter, (1992:1602) om valuta-

och kreditreglering eller

7. beslut enligt lagen beslut i frågor om allmän

(1992:1602) om valuta- likviditetsindragning

och kreditreglering eller eller allmän

beslut i frågor om allmän prisreglering,

likviditetsindragning

eller allmän 7. andra beslut enligt

prisreglering, lagen (1992:1300) om

krigsmateriel än sådana

8. andra beslut enligt som avser återkallelse av

lagen (1992:1300) om tillstånd enligt 3 eller

krigsmateriel än sådana 4 §,

som avser återkallelse av

tillstånd enligt 3 eller 8. beslut om tillstånd

4 §, till sådan verksamhet som

avses i 1 § 3 och 4 lagen

9. beslut om tillstånd (1984:3) om kärnteknisk

till sådan verksamhet som verksamhet,

avses i 1 § 3-4 lagen

(1984:3) om kärnteknisk 9. andra beslut enligt

verksamhet, lagen (2000:1064) om

kontroll av produkter med

10. andra beslut enligt dubbla användningsområden

lagen (2000:1064) om och av tekniskt bistånd

kontroll av produkter med än regeringens beslut som

dubbla användningsområden avser återkallelse av

och av tekniskt bistånd tillstånd.

än regeringens beslut som

avser återkallelse av

tillstånd.

-----------------------------------------------------

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

Elanders Gotab, Stockholm 2003

**FOOTNOTES**

[4]: Senaste lydelse 2000:1065.