Bet. 2002/03:KU26

Konstitutionsutskottets betänkande

2002/03:KU26

Fri- och rättighetsskyddsfrågor

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Förstärkt skydd för fri- och

rättigheter

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:K379 yrkandena 7, 8 och 10

samt 2002/03:K386.

Reservation 1 (m)

2.En utredning om mänskliga fri- och

rättigheter

Riksdagen avslår motion 2002/03:K375.

Reservation 2 (kd)

3.Värdekommission

Riksdagen avslår motion 2002/03:K361.

Reservation 3 (kd)

4.Livsåskådning

Riksdagen avslår motion 2002/03:K307

yrkande 1.

5.Samvetsklausul

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ub495

yrkande 1.

Reservation 4 (kd) - villkorad

6. Förbud mot rasistiska organisationer

Riksdagen avslår motion 2002/03:K322.

7. Åtgärder mot det politiska våldet

Riksdagen avslår motion 2002/03:K385

yrkande 10.

Reservation 5 (fp)

8. Negativ föreningsfrihet

Riksdagen avslår motion 2002/03:K379

yrkande 13.

Reservation 6 (m, fp, kd, c)

9. Retroaktivitetsförbud

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:K237 och 2002/03:K241 yrkande

35.

Reservation 7 (m, kd, c)

10. Skyddet mot diskriminering i

2 kap. 15 § regeringsformen

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:K275, 2002/03:K310 yrkande 2

och 2002/03:L249 yrkande 8.

Reservation 8 (v, mp)

Reservation 9 (fp)

Reservation 10 (kd) - villkorad

11. Begreppet sexuell läggning i

1 kap. 2 § regeringsformen

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:K310 yrkande 1

Reservation 11 (fp, mp)

12. Samordning av ombudsmän m.m.

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:K241 yrkande 37, 2002/03:K280,

2002/03:K395, 2002/03:Ju364 yrkande

23, 2002/03:So444 yrkande 3,

2002/03:Sf289 yrkande 6, 2002/03:Sf334

yrkande 43 och 2002/03:A213 yrkande 2.

Reservation 12 (fp)

Reservation 13 (mp)

13. Minoritetsombudsman

Riksdagen avslår motion 2002/03:K366.

14. Översyn av lagstiftningen

Riksdagen avslår motion 2002/03:So512

yrkande 5.

Reservation 14 (fp, mp)

15. Åtgärder för att motverka

heteronormativitet

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ub556

yrkande 6.

16. De nationella minoriteternas

skydd och delaktighet

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:K264 yrkandena 1-4 samt

2002/03:K421.

17. Utvidgning av samiska

förvaltningsområdet

Riksdagen avslår motion 2002/03:K277

yrkande 1.

18. Omfattningen av det

finskspråkiga förvaltningsområdet

Riksdagen avslår 2002/03:K277 yrkande

2, 2002/03:K294 i denna del,

2002/03:K324 och 2002/03:K391.

19. Minoritetsfrågor

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:K294 i denna del och 2002/03:

K277 yrkande 3.

20. Äldreomsorg för den

finsktalande minoritetsgruppen

Riksdagen avslår motion 2002/03:K420.

21. ILO-konventionen nr 169

Riksdagen avslår motion 2002/03:K394.

Reservation 15 (fp, mp)

22. Teckenspråket

Riksdagen avslår motion 2002/03:K220.

23. Svenskt medborgarskap

Riksdagen avslår motion 2002/03:K408.

Reservation 16 (m)

24. Äganderätt

Riksdagen avslår 2002/03:K216

yrkandena 1 och 2, 2002/03:K323 och

2002/03:K379 yrkande 12.

Reservation 17 (m, fp, kd, c)

25. Internationella kvinnodagen

Riksdagen avslår motion 2002/03:K272.

Reservation 18 (v)

26. Upprättelse för personer som

placerades i interneringsläger

Riksdagen avslår motion 2002/03:K339

yrkandena 1 och 2.

Reservation 19 (v, mp)

27. Rättigheter för människoapor

Riksdagen avslår motion 2002/03:K342.

28. Partibidrag från fackligt

anslutna personer

Riksdagen avslår motion 2002/03:K384

yrkandena 1-4.

Reservation 20 (m, fp, kd, c, mp)

Stockholm den 13 februari 2003

På konstitutionsutskottets vägnar

Gunnar Hökmark

Följande ledamöter har deltagit i

beslutet: Gunnar Hökmark (m), Göran

Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund

(s), Helena Bargholtz (fp), Kenth

Högström (s), Ingvar Svensson (kd), Mats

Einarsson (v), Mats Berglind (s), Henrik

S Järrel (m), Anders Bengtsson (s),

Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c),

Helene Petersson (s), Nils Fredrik

Aurelius (m), Billy Gustafsson (s),

Gustav Fridolin (mp) och Inger Jarl Beck

(s).

2002/03:KU26

KU26

I detta betänkande behandlas 55

motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden 2002. Motionerna gäller ett

förstärkt skydd för fri- och

rättigheterna, skydd för livsåskådning,

förbud mot rasistiska organisationer

m.m., ett skydd för negativ

föreningsfrihet och mot retroaktiv

lagstiftning,

antidiskrimineringslagstiftningen, de

nationella minoriteterna, skydd för

teckenspråket, möjlighet att återkalla

ett svenskt medborgarskap, skyddet för

äganderätten, och ett skydd för

samvetsfrihet. Vidare behandlas motioner

om stöd till åtgärder mot rasism och

främlingsfientlighet, internationella

kvinnodagen som helgdag, upprättelse för

personer som placerats i

interneringsläger och rättigheter för

människoapor.

Utskottet har avstyrkt samtliga

motionsyrkanden. 20 reservationer har

avgetts.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Innehållsförteckning 2

Utskottets förslag till

riksdagsbeslut 5

Utskottets överväganden 9

Framväxten av det svenska fri- och

rättighetsskyddet 9

1974 års regeringsform 10

Förstärkta fri- och rättigheter

1976 10

1979 års reform 10

Grundlagsfäst integritetsskydd 11

Inkorporering av

Europakonventionen och andra

fri- och rättighetsfrågor 11

Förstärkt skydd för utsatta

grupper och ett skydd för

miljön 12

Gällande bestämmelser 13

Regeringsformen 13

Europakonventionen 14

EU-stadga om de grundläggande

rättigheterna 14

Förstärkt skydd för fri- och

rättigheterna, m.m. 15

Motionerna 15

Bakgrund 17

Utskottets ställningstagande 25

Livsåskådning 27

Motionen 27

Bakgrund 27

Tidigare behandling 30

Utskottets ställningstagande 30

Samvetsklausul 31

Motionen 31

Bakgrund 31

Tidigare behandling 32

Utskottets ställningstagande 33

Förbud mot rasistiska

organisationer, m.m. 33

Motionerna 33

Bakgrund 34

Tidigare behandling 38

Utskottets ställningstagande 38

Negativ föreningsfrihet 39

Motionen 39

Gällande regler 39

Tidigare riksdagsbehandling 40

Utskottets ställningstagande 41

Retroaktivitetsförbud 41

Motionerna 41

Gällande regler m.m.. 42

Tidigare behandling 43

Utskottets ställningstagande 44

Skydd mot diskriminering 44

Motionerna 44

Tidigare behandling m.m. 47

Utredning om en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning 49

Utskottets ställningstagande 51

Nationella minoriteter 52

Motioner 52

Bakgrund 54

Tidigare behandling 59

Utskottets ställningstagande 61

Teckenspråket 62

Motionen 62

Bakgrund 63

Tidigare behandling 64

Utskottets ställningstagande 64

Svenskt medborgarskap 64

Motionen 64

Bakgrund 65

Tidigare behandling 65

Utskottets ställningstagande 67

Äganderätten 67

Motionerna 67

Gällande regler 69

Tidigare riksdagsbehandling

m.m. 70

Utskottets ställningstagande 71

Internationella kvinnodagen 71

Motionen 71

Bakgrund 72

Utskottets ställningstagande 73

Upprättelse för personer som

placerades i interneringsläger 73

Motionen 73

Tidigare behandling 73

Utskottets ställningstagande 76

Rättigheter för människoapor 76

Motionen 76

Gällande regler 76

Tidigare behandling 77

Utskottets ställningstagande 77

Partibidrag från fackligt anslutna

personer 77

Motionen 77

Bakgrund 78

Utskottets ställningstagande 79

Reservationer 80

1.Förstärkt skydd för fri- och rättigheter (punkt 1) 80

2.En utredning om mänskliga fri- och rättigheter (punkt 2)

81

3. Värdekommission (punkt 3) 82

4. Samvetsklausul (punkt 5 - villkorad) 83

5.Åtgärder mot det politiska våldet (punkt 7) 84

6. Negativ föreningsfrihet (punkt 8) 85

7. Retroaktivitetsförbud (punkt 9) 85

8.Skyddet mot diskriminering i 2 kap. 15 § regeringsformen

(punkt 10) 86

9.Skyddet mot diskriminering i 2 kap. 15 § regeringsformen

(punkt 10) 87

10.Skyddet mot diskriminering i 2

kap. 15 § regeringsformen

(punkt 10 - villkorad) 87

Ställningstagande 87

11.Begreppet sexuell läggning i 1

kap. 2 § regeringsformen

(punkt 11) 88

12.Samordning av ombudsmän m.m.

(punkt 12) 88

13.Samordning av ombudsmän m.m.

(punkt 12) 89

14.Översyn av lagstiftningen

(punkt 14) 90

15.ILO-konventionen nr 169

(punkt 21) 90

16.Svenskt medborgarskap (punkt 23) 91

17.Äganderätt (punkt 24) 91

18.Internationella kvinnodagen

(punkt 25) 92

19.Upprättelse för personer som

placerades i interneringsläger

(punkt 26) 93

20.Partibidrag från fackligt

anslutna personer (punkt 28) 94

Ställningstagande 94

Särskilda yttranden 95

1. Förbud mot rasistiska

organisationer (punkt 6) 95

2. Samordning av ombudsmän m.m.

(punkt 12) 95

3. Utvidgning av det samiska

förvaltningsområdet (punkt 17) 95

4. Omfattningen av det

finskspråkiga förvaltningsområdet

(punkt 18) 96

5. Minoritetsfrågor (punkt 19) 96

6. Internationella kvinnodagen

(punkt 23) 96

Bilaga 1 Förteckning över behandlade

förslag 97

Motioner från allmänna motionstiden 97

Bilaga 2 Reservanternas lagförslag

(reservation 8) 103

Förslag till lag om ändring i

regeringsformen 103

Utskottets överväganden

Framväxten av det svenska fri- och

rättighetsskyddet

Redan konungabalken i Magnus Erikssons

landslag från mitten av 1300-talet

innehöll föreskrifter med inriktning på

skydd för medborgarna. Konungen skulle

styrka, älska och vårda all rättvisa och

sanning och undertrycka all vrångvisa och

osanning och all orätt samt vara sin

allmoge trogen och trofast, så att han

icke skulle fördärva någon, fattig eller

rik, på något sätt till liv eller lemmar,

utan att han var lagligen förvunnen,

såsom lagen säger och rikets rätt, och

han skulle icke heller på något sätt taga

något gods från någon utom enligt lag och

efter laga dom.

Delar av denna konungaed togs in i

senare konungaförsäkringar samt i 1719,

1720 och 1772 års regeringsformer.

Även 1809 års regeringsform innehöll en

bestämmelse vars syfte var att skydda den

enskilde mot övergrepp av den styrande

makten, 16 §. Där fastslogs vissa

rättsstatliga och för individen

väsentliga principer - inga ingrepp i den

enskildes personliga frihet, välfärd och

egendom utan laga rannsakan och dom,

skydd mot husrannsakan, garanti för laga

domstol samt religionsfrihet - vilka

ingår som ett viktigt led i de

medborgerliga fri- och rättigheterna. I

bestämmelsen nämns dock över huvud taget

inte vare sig yttrandefriheten,

mötesfriheten eller föreningsfriheten.

Med undantag för tryckfriheten och

rätten att ta del av allmänna handlingar

växte dock de medborgerliga fri- och

rättigheterna fram i sin moderna form i

den vanliga lagstiftningen. Utvecklingen

i Europa under 1930-talet aktualiserade

emellertid frågan om ett starkare skydd

för de medborgerliga fri- och

rättigheterna. År 1938 tillsattes den

s.k. tingstenska utredningen för att

utreda frågan om "införande i

regeringsformen av sådana principer, som

för det fortbestående svenska samhället

var av den fundamentala vikt att de ej

måtte kunna åsidosättas utan

grundlagsändring". Utredningens förslag,

som lades fram år 1941, ledde dock inte

till någon lagstiftningsåtgärd.

Erfarenheterna från andra världskriget

föranledde att frågan togs upp på nytt.

Författningsutredningen tillsattes år

1954 och lade i sitt slutbetänkande år

1963 fram ett förslag till ny

regeringsform som innehöll ett särskilt

kapitel om grundläggande fri- och

rättigheter. På grund av bl.a. den

remisskritik som framfördes ansågs det

att förslaget inte kunde läggas till

grund för en författningsreform. En ny

utredning, Grundlagberedningen,

tillsattes därför år 1966 för att

slutföra arbetet på en ny författning.

1974 års regeringsform kom i allt

väsentligt att bygga på

Grundlagberedningens år 1972 avgivna

förslag (SOU 1972:15).

1974 års regeringsform

I förarbetena till 1974 års regeringsform

framhöll departementschefen att den

politiska utvecklingen visat att en

demokrati kan växa fram och befästas utan

att grundlagen innehåller några bindande

regler om lagstiftningens innehåll i form

av en fri- och rättighetskatalog av det

slag som ofta återfinns i utländska

författningar. Enligt departementschefen

måste medborgarnas främsta skydd mot

övergrepp ligga i det demokratiska

systemet som sådant med fritt verkande

politiska partier som slår vakt om de

grundläggande politiska rättigheterna,

med fria val byggda på allmän och lika

rösträtt, med behandling i riksdagen av

lagförslag och med en vidsträckt allmän

debatt. Departementschefen framhöll att

den yttersta garantin för fri- och

rättigheter är demokratins förankring i

folkopinionen (prop. 1973:90 s. 192).

Vad departementschefen hade uttalat

föranledde ingen erinran från

konstitutionsutskottet. Utskottet var

angeläget att framhålla att i dessa delar

inte förelåg någon meningsskiljaktighet

inom utskottet. Däremot förelåg delade

meningar i fråga om sättet för och

omfattningen av regleringen i grundlag av

medborgerliga fri- och rättigheter (bet.

KU 1973:26, s. 40 f.).

Regeringens förslag till ny

regeringsform byggde, som nämnts, på

Grundlagberedningens förslag. När det

gäller fri- och rättighetsregleringen

utgjorde beredningens förslag resultatet

av en kompromiss som innebar att

regeringsformen i fråga om de politiska

fri- och rättigheterna och den personliga

friheten skulle innehålla klara

beskrivningar men medge att dessa fri-

och rättigheter skulle kunna begränsas

genom enkel majoritet. Lagprövningsrätten

erkändes men skulle inte skrivas in i

regeringsformen.

Förstärkta fri- och rättigheter 1976

Vid behandlingen av förslaget till

regeringsform begärde riksdagen en ny

utredning med uppgift att i hela dess

vidd på nytt överväga frågan om reglering

i grundlagen av skyddet för enskildas fri-

och rättigheter. Syftet med arbetet

skulle vara dels att sträva efter att

uppnå ett utbyggt skydd i grundlag för de

politiska fri- och rättigheterna, dels

att överväga frågan om en utvidgning av

rättighetsområdet i övrigt. Denna uppgift

utfördes av 1973 års fri- och

rättighetsutredning (SOU 1975:75) och

ledde år 1976 fram till vissa ändringar i

regeringsformen.

Ändringarna innebar att de rättsligt

sett bindande reglerna sammanfördes i 2

kap. Vidare utökades de rättigheter som

endast kan begränsas genom

grundlagsändring. Även de rättigheter som

kan inskränkas genom vanlig lag utökades

samtidigt som möjligheterna att besluta

om rättighetsbegränsande lag inskränktes

(prop. 1975/76:209, bet. KU 1975/76:56).

1979 års reform

En ny utredning,

Rättighetsskyddsutredningen, fick i

uppdrag att utreda några frågor som var

föremål för olika meningar. I utredningen

enades de fyra största riksdagspartierna

om flera förstärkningar av skyddet för de

redan införda rättigheterna genom ett

särskilt förfarande vid

rättighetsbegränsande lagstiftning,

utökad lagrådsgranskning och ett

grundlagsfästande av lagprövningsrätten

(SOU 1978:34). Utredningsförslaget fördes

fram till riksdagsbeslut år 1979 (prop.

1978/79:195, bet. KU 1978/79:39).

Grundlagsfäst integritetsskydd

Den 1 januari 1989 infördes i

regeringsformen en grundregel om skydd

för den enskildes personliga integritet

vid dataregistrering. Ändringen byggde på

ett förslag från Data- och

offentlighetskommittén (Ds Ju 1987:8).

Alla riksdagspartier var företrädda i

kommittén, som var enig i sitt förslag

(prop. 1987/88:57, bet. 1987/88:KU19).

Samtidigt gjordes en mindre justering i

fråga om mötes- och

demonstrationsfriheterna (prop.

1986/87:151, bet. 1987/88:KU36).

Inkorporering av Europakonventionen och

andra fri- och rättighetsfrågor

Den 2 december 1993 träffades en

överenskommelse i olika

författningsfrågor mellan

riksdagspartierna. Av överenskommelsen

framgår bl.a. att de förslag som den

parlamentariska Fri- och

rättighetskommittén hade lagt fram i

delbetänkandet Fri- och rättighetsfrågor

(SOU 1993:40) skulle läggas till grund

för lagstiftning. Fri- och

rättighetskommittén, som tillsattes år

1991, hade i uppdrag dels att överväga en

förstärkning av regeringsformens fri- och

rättighetsskydd liksom att utreda frågor

som rörde domstols kontroll av normbeslut

och förvaltningsbeslut, dels att överväga

om och i så fall hur Europakonventionen

skulle kunna införlivas med den interna

svenska rätten. Kommittén hade fått stor

frihet att ta upp olika frågor på de

områden som uppdraget avsåg. I direktiven

nämndes emellertid särskilt rätten till

enskilt ägande, beskattningsmaktens

gränser, närings- och yrkesfriheten och

den s.k. negativa föreningsfriheten samt

den med fri- och rättigheterna förenade

lagprövningsrätten. Utöver de i

direktiven särskilt nämnda frågorna

prövade kommittén också om det borde

införas grundlagsskydd för rätten till

liv, rätten till utbildning och

föräldrarätten, rätten till arbete och

fackliga rättigheter samt för

allemansrätten. Kommittén prövade även om

förfarandet vid rättighetsbegränsande

lagstiftning behövde förändras.

Fri- och rättighetskommittén föreslog

att regeringsformens bestämmelse om

egendomsskydd skulle utformas så att den

gav en närmare precisering av det

egendomsskydd som Europakonventionen ger.

Vidare föreslog kommittén ett uttryckligt

förbehåll för allemansrätten och att det

skulle införas ett grundlagsskydd för

närings- och yrkesfriheten samt en

bestämmelse som garanterar alla barn rätt

att kostnadsfritt få grundläggande

utbildning i allmän skola. Kommittén

föreslog också att Europakonventionen

skulle inkorporeras i den svenska rätten

genom en särskild lag och att det skulle

införas en särskild bestämmelse i

regeringsformen som stadgar att lag eller

annan föreskrift inte får meddelas i

strid med Sveriges åtaganden på grund av

Europakonventionen. Enligt kommitténs

bedömning stod svensk lagstiftning på

praktiskt taget alla områden i

överensstämmelse med Europakonventionen.

Fri- och rättighetskommitténs förslag

fördes fram till riksdagsbeslut år 1994

(prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24,

rskr. 1993/94:246, bet. 1994/95:KU5,

rskr. 1994/95:11).

Förstärkt skydd för utsatta grupper och

ett skydd för miljön

Frågan om att stärka grundlagsskyddet för

vissa utsatta grupper diskuterades under

en lång period. I betänkandet

Homosexuella och samhället (SOU 1984:63)

föreslog Utredningen om homosexuellas

situation i samhället att reglerna på fri-

och rättighetsområdet i 2 kap. 15 och 20

§§ regeringsformen skulle kompletteras

och även omfatta missgynnanden på grund

av sexuell läggning. Med sexuell läggning

avsåg utredningen hetero-, homo- och

bisexuell läggning. Förslaget ledde

emellertid inte till lagstiftning bl.a.

på grund av svårigheter att finna en

ändamålsenlig begränsning av det

föreslagna grundlagsförbudet (prop.

1986/87:124, bet. SoU 1986/87:31).

I betänkandet Ett samhälle för alla

(SOU 1992:52) föreslogs att 2 kap.

regeringsformen skulle kompletteras med

en ny paragraf där det sägs att lag eller

annan föreskrift inte får innebära att

någon medborgare missgynnas på grund av

funktionshinder. Förslaget avstyrktes av

de rättsliga remissinstanserna. I

betänkandet Lindqvists nia - nio vägar

att utveckla bemötandet av personer med

funktionshinder (SOU 1999:21) togs fasta

på kritiken och man föreslog i stället

ett tillägg till 1 kap. 2 § andra stycket

regeringsformen enligt vilket det

särskilt skulle åligga det allmänna att

verka för att alla medborgare oavsett

kön, ålder, funktionshinder, ras, sexuell

läggning, etnisk, språklig eller religiös

tillhörighet skall kunna uppnå full

delaktighet och jämlikhet i samhället.

Den 2 september 1999 beslutade

regeringen direktiv till en

parlamentarisk kommitté med uppdrag att

utreda vissa frågor som rörde

regeringsformen. 1999 års

författningsutredning gavs i sina

ursprungliga direktiv i uppdrag bl.a. att

se över lydelsen av regeringsformens

bestämmelse om egendomsskydd, 2 kap. 18

§. I mars 2000 fick utredningen genom

tilläggsdirektiv i uppdrag att bl.a.

föreslå hur skyddet för miljön samt

funktionshindrades och andra utsatta

gruppers delaktighet och jämlikhet i

samhället skulle regleras i 1 kap. 2 §

regeringsformen. Enligt

tilläggsdirektiven fick de invändningar

som framförts mot att i 2 kap.

regeringsformen införa en ny bestämmelse

om förbud mot diskriminering av

funktionshindrade anses ha en sådan tyngd

att ett stärkt skydd för såväl denna som

andra utsatta grupper borde ske inom

ramen för programstadgandet i 1 kap. 2 §

regeringsformen. 1999 års

författningsutredning avgav i februari

2001 delbetänkandet Vissa grundlagsfrågor

(SOU 2001:19). Utredningen hänvisade till

att när det gäller stiftande och ändring

av grundlag eftersträvas normalt största

möjliga enighet. Någon uppgörelse över

partigränserna om regeringsformens

bestämmelse om egendomsskydd, 2 kap.

18 §, kunde inte nås och utredningen lade

därför inte fram något förslag till

ändrad lydelse. 1999 års

författningsutrednings förslag till

ändringar i 1 kap. 2 § regeringsformen

fördes fram till riksdagsbeslut 2002

(prop. 2001/02:72, bet. 2001/02:KU18,

bet. 2002/03:KU6, rskr. 2002/03:15).

Gällande bestämmelser

Regeringsformen

Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall

den offentliga makten utövas med respekt

för alla människors lika värde och för

den enskilda människans frihet och

värdighet. Den enskildes personliga,

ekonomiska och kulturella välfärd skall

vara grundläggande mål för den offentliga

verksamheten. Det skall särskilt åligga

det allmänna att trygga rätten till

hälsa, arbete, bostad och utbildning samt

att verka för social omsorg och trygghet.

Det allmänna skall främja en hållbar

utveckling som leder till en god miljö

för nuvarande och kommande generationer.

Det allmänna skall verka för att

demokratins idéer blir vägledande inom

samhällets alla områden samt värna den

enskildes privatliv och familjeliv. Det

allmänna skall verka för att alla

människor skall kunna uppnå delaktighet

och jämlikhet i samhället. Det allmänna

skall motverka diskriminering av

människor på grund av kön, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung,

språklig eller religiös tillhörighet,

funktionshinder, sexuell läggning, ålder

eller annan omständighet som gäller den

enskilde som person. Etniska, språkliga

och religiösa minoriteters möjligheter

att behålla och utveckla ett eget kultur-

och samfundsliv bör främjas.

Det är inte fråga om en rättsligt

bindande regel utan om ett program- och

målsättningsstadgande som ger uttryck för

vissa särskilt viktiga principer för

samhällsverksamhetens inriktning.

Stadgandets främsta funktion är att

ålägga det allmänna att positivt verka

för att de ifrågavarande målsättningarna

i största möjliga utsträckning

förverkligas.

1 kap. 2 § regeringsformen ger, till

skillnad från reglerna i 2 kap. om de

grundläggande fri- och rättigheterna,

inte upphov till några rättigheter för

den enskilde. Den enskilde kan alltså

inte med stöd av 1 kap. 2 §

regeringsformen påkalla domstols

ingripande mot det allmänna. I vilken

utsträckning det allmänna lever upp till

målsättningarna kan enbart bli föremål

för politisk kontroll. Stadgandet kan

dock få rättslig betydelse som

tolkningsdata vid tillämpningen av olika

rättsregler.

I 2 kap. regeringsformen finns samlat

bestämmelserna om grundläggande fri- och

rättigheter. Kapitlet inleds med en

beskrivning av de positiva

opinionsfriheterna: yttrandefriheten,

informationsfriheten, mötesfriheten,

demonstrationsfriheten, föreningsfriheten

och religionsfriheten. De negativa

opinionsfriheterna behandlas i

nästföljande paragraf och innebär ett

skydd mot tvång att ge till känna sin

åskådning i politiska, religiösa,

kulturella eller dylika hänseenden och

att tillhöra sammanslutningar för sådana

åskådningar samt skydd mot tvång att

delta i demonstrationer o.d.

Kapitlet innehåller också bestämmelser

om skydd mot integritetskränkande

registreringar (3 §), förbud mot

dödsstraff (4 §), förbud mot kroppsstraff

och tortyr (5 §), skydd mot

kroppsvisitation och andra påtvingade

ingrepp (6 §), förbud mot landsförvisning

och skydd för medborgarskap (7 §),

rörelsefrihet (8 §), rätt till

domstolsprövning vid frihetsberövande (9

§), förbud mot retroaktiva straff- och

skattelagar (10 §), rätt till offentlig

rättegång och förbud mot att inrätta

domstol för redan begången gärning (11

§). Föreskrifter om möjligheterna att

göra begränsningar i de nämnda fri- och

rättigheterna finns i 12-14 §§. I

kapitlet finns också

diskrimineringsförbud såvitt avser ras,

hudfärg och etniskt ursprung (15 §) samt

kön (16 §).

Vidare innehåller kapitlet bestämmelser

om rätten till fackliga stridsåtgärder

(17 §), egendomsskydd och allemansrätt

(18 §), upphovsrätt och angränsande

rättigheter (19 §), närings- och

yrkesfrihet (20 §) och rätten till

utbildning (21 §). Fri- och

rättighetsregleringen i 2 kap. gäller

till stor del även till förmån för

utlänningar som vistas i Sverige (22 §).

Kapitlet avslutas med en bestämmelse (23

§) om att lag eller annan föreskrift inte

får meddelas i strid med Sveriges

åtaganden enligt Europakonventionen.

Det skydd för fri- och rättigheter som

ges i 2 kap. regeringsformen gäller

gentemot det allmänna och inte mellan

enskilda. Bestämmelserna i 17 § och 19 §

kan ses som undantag från denna regel.

Europakonventionen

Europakonventionen är numera uppdelad i

tre avdelningar. Rättigheter och friheter

behandlas i avdelning I (artikel 2-18).

Konventionen innehåller bestämmelser om

rätten till liv (artikel 2), förbud mot

tortyr samt omänsklig och förnedrande

behandling och bestraffning (artikel 3),

förbud mot slaveri, träldom och

tvångsarbete (artikel 4), rätten till

frihet och personlig säkerhet (artikel

5), rätten till domstolsprövning och en

rättssäker process (artikel 6), förbud

mot att döma till straff utan stöd i lag

och mot retroaktiva straffdomar (artikel

7), rätten till skydd för privat- och

familjeliv, hem och korrespondens

(artikel 8), rätten till tanke-, samvets-

och religionsfrihet (artikel 9), rätten

till yttrandefrihet (artikel 10), rätten

till församlings- och föreningsfrihet

(artikel 11), rätten att ingå äktenskap

(artikel 12), rätten till ett effektivt

rättsmedel (artikel 13) samt förbud mot

diskriminering (artikel 14). I artiklarna

15-18 regleras möjligheterna för staterna

att i vissa situationer göra

inskränkningar i rättigheterna.

I Europakonventionens första

tilläggsprotokoll finns bestämmelser om

skydd för egendom (artikel 1) och rätten

till undervisning (artikel 2).

EU-stadga om de grundläggande

rättigheterna

Europeiska unionens stadga om de

grundläggande rättigheterna proklamerades

högtidligen i samband med Europeiska

rådets möte i Nice den 7 december 2000.

Stadgans räckvidd anges i artikel 51, där

det anges bl.a. att bestämmelserna riktar

sig till unionens institutioner och organ

samt till medlemsstaterna endast när

dessa tillämpar unionsrätten. Stadgan

medför inte någon ny befogenhet eller ny

uppgift för gemenskapen och unionen. I

artikel 52.3 förklaras att i den mån som

stadgan omfattar rättigheter som

motsvarar sådana som garanteras av

Europakonventionen skall de ha samma

innebörd och räckvidd som i konventionen,

men bestämmelsen hindrar inte

unionsrätten från att tillförsäkra ett

mer långtgående skydd.

Stadgan innehåller medborgerliga och

politiska rättigheter med bl.a.

Europakonventionen och gemensamma

konstitutionella traditioner som förebild

samt ekonomiska och sociala rättigheter.

Rättigheterna har sammanfattats i sex

kapitel:

1. Värdighet

2. Friheter

3. Jämlikhet

4. Solidaritet

5. Medborgarnas rättigheter

6. Rättskipning

Det europeiska framtidskonventet arbetar

bl.a. med frågan om vilken ställning EU:s

stadga om de grundläggande rättigheterna

skall ha. En arbetsgrupp för stadgan

avgav i oktober 2002 en rapport. Gruppen

ansåg att stadgan efter vissa justeringar

bör införlivas i det konstitutionella

fördraget och att EU bör kunna ansluta

sig till europeiska konventionen om skydd

för de mänskliga rättigheterna.

Konventets arbete skall avslutas i juni

2003 med ett eller flera förslag till den

kommande regeringskonferensen.

Förstärkt skydd för fri- och

rättigheterna, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstaganden tre

motionsyrkanden som gäller behovet av

förstärkning av skyddet för fri- och

rättigheter bl.a. genom att en

utvidgning av det kvalificerade

beslutsförfarandet till att gälla även

andra fri- och rättigheter, genom att

Europakonventionens ställning förstärks

och genom att skyddet för fri- och

rättigheter skall gälla också

förhållanden mellan enskilda. Med

hänvisning till upprepade tidigare

ställningstaganden av riksdagen

avstyrks också ett motionsyrkande om

tillsättande av en värdekommission.

Jämför reservationerna 1 (m), 2 (kd)

och 3 (kd).

Motionerna

Bo Lundgren m.fl. (m) tar i motion K379

upp frågan om skyddet mot

rättighetsinskränkande lagstiftning. En

förstärkning av såväl minoritetsskyddet

som fri- och rättighetsskyddet är enligt

motionen ett viktigt led i strävan att

stärka medborgarnas förtroende för det

politiska systemet och den demokratiska

beslutsprocessen men skulle också

tydliggöra att Sverige är en rättsstat

som inte per automatik sätter statens

intresse framför individens rätt.

Grundlagens skydd mot

rättighetsinskränkningar bör vara lika

starkt, oavsett vilken fri- och rättighet

det gäller. Det skulle enligt motionen

bl.a. innebära att de tre allmänna

begränsningsgrunderna i 2 kap. 12 § andra

stycket regeringsformen blir tillämpliga

även vid begränsningar av t.ex.

äganderätten (yrkande 7). Motionärerna

konstaterar att regeringsformen utgår

från att majoritetsbeslut är den

beslutsform som bäst gagnar demokratins

och folkstyrelsens princip. Enligt

motionärernas mening bör emellertid ökad

hänsyn också tas till minoritetens

legitima intressen. I linje härmed bör

minoritetsskyddet stärkas generellt vid

beslut om lagstiftning som innebär

inskränkningar i de medborgerliga fri-

och rättigheterna. Detta skulle kunna ske

genom att reglerna om särskilt

beslutsförfarande 2 kap. 12 § tredje

stycket regeringsformen blir tillämpliga.

På så sätt skulle en riksdagsminoritet om

endast en sjättedel av ledamöterna i

kammaren alltid kunna tvinga fram ett års

uppskov med en i och för sig tillåten

rättighetsbegränsande lagstiftning

(yrkande 8). Den nuvarande bristen på

samstämmighet mellan Europakonventionens

och regeringsformens skyddsnivåer skulle

enligt motionen upphävas genom att

upphöja Europakonventionen till grundlag.

Ett annat sätt kan vara att utvidga

tillämpningsområdet för 2 kap. 12 §

regeringsformen till att omfatta även

Europakonventionen (yrkande 10).

Henrik von Sydow (m) begär i motion

K386 ett tillkännagivande till regeringen

om förstärkning av de mänskliga

rättigheternas genomslag i Sverige, med

hänvisning till kampen mot terrorismen.

Brott mot rättsstatens grundläggande

principer måste leda till mycket kännbara

konsekvenser för ansvariga politiker.

Åsidosättande av rättsstatens principer

måste jämställas med att grovt åsidosätta

sin tjänsteplikt som statsråd eller

ansvarig tjänsteman. Grundlagens skydd

mot rättighetsinskränkningar skall vara

lika starkt, oavsett vilken fri- eller

rättighet det gäller. Det innebär enligt

motionen konkret bl.a. att de tre

allmänna begränsningsgrunderna i 2 kap.

12 § andra stycket regeringsformen blir

tillämpliga även vid begränsningar av den

enskildes äganderätt. Det s.k.

uppenbarhetsrekvisitet bör avskaffas.

Minoritetsskyddet bör stärkas generellt

vid beslut om rättighetsinskränkande

lagstiftning genom att reglerna om

särskilt beslutsförfarande i 2 kap. 12 §

tredje stycket regeringsformen blir

tillämpliga.

I motion K375 av Ingvar Svensson m.fl.

(kd) begärs en utredning om förstärkta

mänskliga fri- och rättigheter. Den

nuvarande svenska rättsordningen utgår

enligt motionen i hög grad från ett

rättspositivistiskt betraktelsesätt, där

rätten definieras operationellt, det vill

säga rätt är det som lagstiftarna kallar

rätt. Men rätten ingår som ett

undersystem i ett samhälle, där de

grundläggande värdena - etiken - utgör

ett sammanhållande band. Rättsnormen

skall därför ta sin utgångspunkt i det

som är etiskt godtagbart. Den skall

alltså förankras i den svenska och

västerländska kulturtraditionen. Denna

syn på rättsstaten anknyter mer till ett

mera normalt europeiskt betraktelsesätt.

Det är viktigt att Sverige tydligare

anknyter till den traditionen.

Rättspositivismen bör successivt sorteras

ut ur det rättsliga perspektivet i

arbetet att förstärka de mänskliga fri-

och rättigheterna. Det svenska skyddet

för dessa fri- och rättigheter behöver

vidgas och förstärkas. Exempel på områden

som borde bearbetas ytterligare är t.ex.

vidden av skyddet för den mänskliga

integriteten, föräldrarätten, den

negativa föreningsfriheten och

äganderätten. Det behövs också ett

tydligt diskrimineringsskydd för

människans integritet oberoende av

religion, ålder, ras, hudfärg, kön,

språk, sexuell identitet, genetiska

särdrag, börd, ekonomisk eller social

ställning, funktionshinder och etnisk

eller politisk tillhörighet. Detta skydd

måste vara effektivt inte enbart i

förhållandet mellan den enskilde och det

allmänna utan rättsstaten måste också

tillförsäkra ett sådant skydd mellan

enskilda. I denna del kan det inte anses

råda full parallellitet mellan

regeringsformen och Europakonventionen.

Denna konvention kan antas ålägga

konventionsstaterna viss skyldighet att

genom lagstiftning trygga vissa fri- och

rättigheter även mellan enskilda. Det

vore enligt motionärerna värdefullt att

utreda om även fri- och rättigheter

mellan enskilda borde grundlagsfästas.

Ingvar Svensson m.fl. (kd) begär i

motion K361 ett tillkännagivande till

regeringen om behovet av en

värdekommission för att stimulera en bred

offentlig debatt om människovärdet och de

mänskliga fri- och rättigheterna.

Motionärerna hänvisar till den norska

värdekommissionen som hade som huvudmål

att bidra till en bred värdemässig och

samhällsetisk mobilisering för att stärka

positiva gemenskapsvärden och ansvaret

för miljön och samhällsgemenskapen. Det

ansågs viktigt att motverka likgiltighet

och främja personligt ansvar, deltagande

och demokrati. Det finns för en svensk

värdekommission anledning att fokusera på

följande frågeställningar: vilka de

grundläggande värdena för ett gott

samhälle är och vilka inspirationsgivarna

för dessa är, hur vi tillägnar oss

etiken/värdena, familjens, skolans,

rättssystemets, mediernas och övriga

signalgivares betydelse som värde- och

normöverförare, hur rättssystemet och

rättstänkande byggs upp utifrån den

gemensamma värdebasen, samhällsekonomins

beroende av en fungerande etik i form av

tillit och förtroende och ekonomins

drivkrafter, familjens betydelse för ett

gemenskapstänkande, värdebasens betydelse

för uppbyggande av företags- och

organisationskulturer, värdebasens

utveckling och betydelse i ett

informationssamhälle jämfört med

jordbruks- och industrisamhällena samt

värdebasens utveckling och betydelse i

ett samhälle som får allt större etnisk

mångfald.

Bakgrund

Grundlagsskydd för fri- och rättigheter i

förhållande till enskilda

Regeringsformens fri- och

rättighetskapitel reglerar - med vissa

undantag, exempelvis rätten till fackliga

stridsåtgärder - endast förhållandet

mellan enskilda och det allmänna, inte

förhållandet mellan enskilda inbördes.

För att skydda medborgarnas rättigheter

mot angrepp från andra enskilda,

exempelvis organisationer, har det i de

flesta fall ansetts tillräckligt med

vanlig lag.

Artikel 1 i Europakonventionen stadgar

att konventionsstaterna skall garantera

var och en som befinner sig under deras

jurisdiktion de fri- och rättigheter som

anges i konventionen. Europakonventionen

riktar sig alltså i första hand till

konventionsstaterna. Det är dessa som

skall rätta sig efter konventionens

bestämmelser och således avhålla sig från

att inkräkta på enskilda personers

grundläggande fri- och rättigheter, utom

i de fall där det finns stöd för sådant

handlande i konventionens

undantagsbestämmelser.

Många av konventionens bestämmelser

förpliktar konventionsstaterna att inte

handla på ett visst sätt. Som exempel kan

nämnas artiklarna 2, 9 och 10: staten

skall inte beröva någon livet och inte

hindra någon att utöva sin religion eller

att uttrycka sina åsikter, såvida det

inte finns stöd för ingrepp i

konventionen. Till staternas skyldigheter

att inte handla på ett visst sätt är i

många fall kopplat en plikt till positivt

handlande för att tillse att den enskilda

individen kommer i åtnjutande av

konventionens rättigheter också i

relation till andra enskilda rättssubjekt

(se Danelius, Mänskliga rättigheter i

europeisk praxis, andra upplagan s. 59).

Rätten till skydd för yttrandefriheten

kan t.ex. kräva att staten ingriper om

enskilda grupper söker hindra utgivning

av en tidning.

I sitt betänkande Medborgerliga fri-

och rättigheter (SOU 1975:75) diskuterade

1973 års fri- och rättighetsutredning

frågan mot vem ett grundlagsskydd för fri-

och rättigheter skulle gälla. Slutsatsen

blev att det inte var praktiskt möjligt

att i grundlag ta in en generell

reglering av skyddet för fri- och

rättigheterna såvitt gällde förhållandet

mellan de enskilda inbördes. Man skulle i

så fall - utan att ändå helt kunna

överblicka verkningarna av regelsystemet

- tvingas till en reglering som så

detaljerat angav vilka beteenden som var

förbjudna och vilka påföljder som skulle

knytas till de uppställda förbuden att

den till följd av sin omfattning

svårligen kunde rymmas inom en rimligt

tilltagen ram. Utredningen anförde vidare

att en grundlagsreglering som generellt

skyddar fri- och rättigheterna också

gentemot enskilda medför vissa problem

som gäller förhållandet mellan

grundlagens rättighetsskydd och vissa av

civilrättens regler. Ett av dessa problem

angavs ha sin grund i principen om

enskildas avtalsfrihet. En

grundlagsreglering skulle nämligen enligt

utredningen ge upphov till frågan

huruvida fri- och rättighetsreglerna

skall anses innefatta förbud mot vissa

typer av avtalsklausuler. Utredningen

anförde att man t.ex. kan hävda att det

inte bör vara möjligt för någon att i ett

avtal förbinda sig att aldrig träda in i

föreningar, utöva religion eller lämna en

viss ort. Om man intar den ståndpunkten

att en fri- och rättighetsreglering, som

gäller också för förhållandet enskilda

emellan, som huvudregel skulle utesluta

avtalsfrihet, tvingas man enligt

utredningen att undersöka i vilken

omfattning man genom särskilda

föreskrifter skall tillåta avtalsmässiga

inskränkningar i fri- och rättigheterna.

Utredningen anförde att det torde vara

ofrånkomligt att sådana inskränkningar i

viss utsträckning måste vara möjliga.

I proposition 1975/76:209 delade

regeringen utredningens bedömning att det

inte var praktiskt möjligt att i grundlag

ge rättigheterna ett omfattande skydd mot

angrepp från enskilda. I de flesta fall

förelåg enligt propositionen inte något

behov av ett sådant skydd. De möjligheter

som erbjöds genom vanlig lagstiftning

fick anses vara helt tillräckliga.

I sitt betänkande Förstärkt skydd för

fri- och rättigheter (SOU 1978:34)

diskuterade Rättighetsskyddsutredningen

frågan om det rättighetsskydd som genom

regeringsformen tillförsäkras medborgarna

gentemot det allmänna borde utsträckas

till att gälla även förhållanden mellan

enskilda. Utredningen fann emellertid att

det inte var möjligt att gå in på dessa

vittomfattande problem.

Fri- och rättighetskommittén

konstaterade i sitt delbetänkande Fri-

och rättighetsfrågor (SOU 1993:40) att

grundlagens rättighetsreglering - med

undantag för rätten till fackliga

stridsåtgärder och författares m.fl. rätt

till sina verk (2 kap. 17 och 19 §§

regeringsformen) - endast gäller

förhållandet mellan den enskilde och det

allmänna, inte förhållandet mellan

enskilda inbördes. För att skydda

medborgarnas rättigheter mot angrepp från

andra enskilda, exempelvis

organisationer, var det enligt kommittén,

till skillnad från skyddet gentemot den

offentliga makten, i de flesta fall

tillräckligt med vanlig lag. Detta

hindrade enligt kommittén dock inte att

det kunde finnas skäl att i grundlag ta

in vissa klart avgränsade regler som

gällde förhållandet mellan enskilda.

Kommittén anförde att detta exempelvis

kunde vara fallet då man gjort

bedömningen att den vanliga lagformen i

vissa hänseenden inte ger tillräckligt

starkt skydd för den enskilde gentemot

andra enskilda.

Kommittén delade Fri- och

rättighetsutredningens slutsats att det

inte var praktiskt möjligt att i grundlag

ta in en generell reglering av skyddet

för de medborgerliga fri- och

rättigheterna såvitt gällde förhållandet

mellan enskilda.

Frågan om grundlagsskydd för fri- och

rättigheter för enskilda mot andra

enskilda har berörts av

konstitutionsutskottet vid ett flertal

tillfällen i samband med behandling av

motioner om negativ föreningsrätt. Som

skäl för avstyrkande av motionerna har i

huvudsak anförts att det inte är

praktiskt möjligt eller lämpligt att till

utredning ta upp också den i sin helhet

mycket omfattande frågan om

rättighetsskydd för enskild mot annan

enskild. Frågor om sådant skydd borde

enligt utskottets mening som dittills

lösas inom den vanliga lagstiftningens

ram. (Se bet. KU 1983/84:8, 1984/85:30,

1986/87:17, 1987/88:9, 1987/88:32,

1989/90:KU7, 1990/91:KU6, 1992/93:KU2,

och 1993/94:KU24).

I betänkandet 1999/2000:KU11 (s. 53 f.)

avstyrkte utskottet ett motionsyrkande om

grundlagsskydd för fri- och rättigheter i

förhållande till andra enskilda.

Utskottet hänvisade till att såväl Fri-

och rättighetsutredningen 1975 som Fri-

och rättighetskommittén 1993 konstaterat

att det inte är praktiskt möjligt att i

grundlag ta in en generell reglering av

skyddet för fri- och rättigheterna såvitt

gällde förhållandet mellan enskilda.

Utskottet hade vid ett flertal tillfällen

uttalat sitt stöd för den uppfattningen

och det fanns inte anledning för

utskottet att nu ändra sin inställning.

Frågor om skydd för enskilda mot andra

enskilda bör som hittills lösas inom den

vanliga lagstiftningens ram. De olika

önskemål som därvid kan vara aktuella får

hanteras allteftersom de framkommer. - En

motion liknande den nu aktuella K375

avstyrktes senast våren 2002 med

hänvisning till tidigare

ställningstaganden (bet. 2001/02: KU15 s.

22). En reservation (kd) avgavs.

Minoritetsskydd vid lagstiftning på fri-

och rättighetsområdet

De grundläggande fri- och rättigheterna

som regleras i 2 kap. regeringsformen kan

sägas vara av tre slag. För det första

finns där fri- och rättigheter som är

absoluta i den meningen att de inte kan

begränsas annat än efter en ändring i

grundlagen. Till denna grupp av fri- och

rättigheter hör religionsfriheten (1 §

första stycket 6) och de s.k. negativa

opinionsfriheterna (2 §) samt förbuden

mot åsiktsregistrering (3 § första

stycket), dödsstraff (4 §), kroppsstraff

och tortyr (5 §). Hit hör vidare förbudet

mot landsförvisning och skyddet för

svenskt medborgarskap (7 §), rätten att

få ett frihetsberövande prövat av domstol

eller därmed jämställd nämnd (9 §) samt

förbuden mot retroaktivstrafflag (10 §

första stycket), retroaktiv skattelag (10

§ andra stycket) och tillfälliga

domstolar (11 §).

För det andra finns det fri- och

rättigheter som får begränsas, men i

princip bara genom lag. Dessa fri- och

rättigheter är yttrandefriheten (1 §

första stycket 1), informationsfriheten

(1 § första stycket 2), mötesfriheten (1

§ första stycket 3),

demonstrationsfriheten (1 § första

stycket 4), förenings-friheten (1 §

första stycket 5), skyddet mot påtvingat

kroppsligt ingrepp, kroppsvisitation och

husrannsakan och liknande intrång (6 §),

skyddet för förtrolig kommunikation (6

§), rörelsefriheten (8 §) samt rätten

till offentlig rättegång (11 § andra

stycket).

De nu angivna fri- och rättigheterna

får, enligt 2 kap. 12 § andra stycket

regeringsformen, endast begränsas i viss

utsträckning. En begränsning får bara

göras för att tillgodose ett ändamål som

är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. Begränsningen får aldrig gå

utöver vad som är nödvändigt med hänsyn

till det ändamål som har föranlett den

och inte heller sträcka sig så långt att

den utgör ett hot mot den fria

åsiktsbildningen såsom en av

folkstyrelsens grundvalar. En begränsning

får vidare inte göras enbart på grund av

politisk, religiös, kulturell eller annan

sådan åskådning. För yttrande- och

informationsfriheterna ges ytterligare

föreskrifter i 13 § och för mötes- och

demonstrationsfriheterna i 14 §. Vid

begränsning av rättigheter måste

lagstiftaren också beakta förbud i 15 och

16 §§ mot diskriminering med hänsyn till

ras, hudfärg eller etniskt ursprung eller

på grund av kön.

Till de två nu behandlade grupperna av

rättigheter kommer ett antal rättigheter

som alla kan få en stor del av sitt

innehåll bestämt genom vanlig lag, varvid

lagstiftaren inte i nämnvärd mån är

bunden av några styrande regler i

grundlagen. Hit hör reglerna om skydd mot

integritetskränkande ADB-registrering (3

§ andra stycket) och om skyddet för de

fackliga friheterna (17 §), för

äganderätten och allemansrätten (18 §),

för upphovsrätten och liknande

rättigheter (19 §), för närings- och

yrkesfriheten (20 §) och för rätten till

utbildning (21 §).

Av 2 kap. 12 § tredje stycket

regeringsformen framgår att ett särskilt

lagstiftningsförfarande skall tillämpas i

fråga om rättighetsbegränsande

lagstiftning. Bestämmelsen, som är

utformad som ett uppskovsförfarande,

infördes den 1 januari 1980 i syfte att

förstärka skyddet för de grundläggande

fri- och rättigheterna (prop.

1978/79:195, bet. KU 1978/79:39, rskr.

1978/79:359, bet. KU 1979/80:1, rskr.

1979/80:2). Om minst tio

riksdagsledamöter begär det skall ett

lagförslag om begränsningar i de icke-

absoluta fri- och rättigheterna vila i

minst tolv månader från det att det

första utskottsyttrandet över förslaget

anmäldes i kammaren. Ett uppskov kan dock

undvikas på två sätt. Lagförslaget kan

omedelbart avslås. Det kan också

omedelbart antas om minst fem sjättedelar

av de röstande förenar sig om beslutet.

Enligt paragrafens femte stycke prövar

konstitutionsutskottet för riksdagens

vidkommande om det särskilda

lagstiftningsförfarandet är tillämpligt i

fråga om ett visst lagförslag. Enligt 4

kap. 10 § riksdagsordningen får utskottet

inte förklara att det särskilda

förfarandet inte är tillämpligt utan att

Lagrådet först hörts i saken. Utskottet

är emellertid inte bundet av Lagrådets

yttrande.

Den parlamentariska

Rättighetsskyddsutredningen var i sitt

betänkande Förstärkt skydd för fri- och

rättigheter (SOU 1978:34) enig om att det

vore bäst om rättighetsskyddet utformades

med hjälp av en s.k. materiell metod,

varmed avses bl.a. att man i grundlagen

anger vilka rättighetsbegränsningar som

riksdagen skall få besluta genom vanlig

lag. Utredningen kom emellertid fram till

att det var svårt att på detta sätt

förstärka rättighetsskyddet, oavsett om

det gällde opinionsfriheterna eller de

"kroppsliga" fri- och rättigheterna, och

att ett särskilt förfarande för beslut om

lagar som begränsar fri- och

rättigheterna var det enda ytterligare

grundlagsskydd som kunde ges.

Rättighetsskyddsutredningen föreslog

därför att ett särskilt

lagstiftningsförfarande skulle införas.

Bakom förslaget stod representanterna i

utredningen för riksdagens fyra största

partier. Endast representanten för

Vänsterpartiet kommunisterna reserverade

sig mot förslaget.

När det gäller tillämpningsområdet för

det särskilda förfarandet hade det i

direktiven bl.a. uttalats att kommittén

borde överväga om förfarandereglerna

kunde begränsas till opinionsfriheterna

eller om de skulle ha större räckvidd.

Rättighetsskyddsutredningen ansåg att

inte bara opinionsfriheterna utan också

de kroppsliga friheterna var av

grundläggande betydelse för demokratins

funktion och bestånd, varför skyddet i

största möjliga utsträckning borde

omfatta också dessa. Det särskilda

beslutsförfarandet borde enligt

utredningen vara tillämpligt på de

begränsningsbara fri- och rättigheter som

fanns upptagna i 2 kap. 1-11 §§

regeringsformen. Bestämmelsen om

författares m.fl. rätt till sina verk

passade enligt utredningen inte för att

omfattas av detta skydd. Inte heller i

fråga om de fackliga rättigheterna ansåg

utredningen att begränsningar behövde

beslutas med särskilt förfarande.

Utredningen menade vidare att förbuden

mot rasdiskriminering och mot

könsdiskriminering hade en absolut

karaktär inom sina respektive

tillämpningsområden och därför inte var

aktuella i detta sammanhang, samt att

även regeln om ersättning vid

expropriation i princip var av denna

natur.

I proposition 1978/79:195, som hade

föregåtts av partiledaröverläggningar,

anfördes att det föreslagna förfarandet

skulle innebära en väsentlig förstärkning

av rättighetsskyddet och att det i allt

väsentligt borde genomföras. Beträffande

tillämpningsområdet för det särskilda

förfarandet konstaterade regeringen att

utredningens förslag i allt väsentligt

hade godtagits av remissinstanserna. Inte

heller regeringen såg några skäl att

frångå utredningsförslaget.

Konstitutionsutskottet tillstyrkte

enhälligt regeringens förslag i denna del

(bet. KU 1978/79:39).

Konstitutionsutskottet har vid

upprepade tillfällen därefter behandlat

motioner om kvalificerat

beslutsförfarande vid

rättighetsbegränsningar.

I betänkande 1996/97:KU26 fann

utskottet att de skäl som utskottet

tidigare anfört mot ett system med

kvalificerad majoritet vid

rättighetsbegränsningar fortfarande var

giltiga. Utskottet konstaterade att

möjligheterna att införa

rättighetsbegränsande lagar försvårats

genom det särskilda

lagstiftningsförfarandet, enligt vilket

en minoritet kan skjuta upp

riksdagsbehandlingen i minst tolv

månader. Den aktuella motionen avstyrktes

(s. 5).

I betänkande 1997/98:KU32 avstyrkte

utskottet den aktuella motionen med

motiveringen att bestämmelsen om särskilt

lagstiftningsförfarande i 2 kap. 12 §

tredje stycket regeringsformen ger ett

tillräckligt skydd för minoriteter när

det gäller inskränkningar i de

medborgerliga fri- och rättigheterna.

I betänkandet 1999/2000:KU11 (s. 59)

avstyrktes en motion i frågan. Utskottet

framhöll att det väsentligaste motivet

för det särskilda

lagstiftningsförfarandet är att de fri-

och rättigheter som omfattas anses ha

särskild betydelse för demokratins

funktion och bestånd. Utskottet hänvisade

också till att den nuvarande regleringen

vuxit fram under stort samförstånd mellan

riksdagspartierna. Utskottet framhöll att

det tidigare funnit att regleringen ger

ett tillräckligt skydd för minoriteter i

riksdagen, och utskottet gjorde inte nu

någon annan bedömning. Våren 2002 vidhöll

utskottet sin bedömning i frågan (bet.

2001/02:KU15 s. 23). En reservation (m)

avgavs.

Europakonventionens ställning

Europakonventionen gäller som lag här i

landet sedan den 1 januari 1995. När det

gäller konventionens ställning i svensk

rätt ansåg Fri- och rättighetskommittén

att regler om de mänskliga fri- och

rättigheterna är av sådan vikt att de har

sin plats i en grundlag (SOU 1993:40, del

B s. 127). Kommittén konstaterade dock

att 2 kap. regeringsformen redan innehöll

en omfattande reglering av fri- och

rättigheter, vari också stadgades under

vilka förutsättningar fri- och

rättigheterna får begränsas, och att

denna reglering till stor del utformats

med Europakonventionen som

inspirationskälla. Enligt kommittén

skulle en inkorporering av konventionen

med status av grundlag leda till en

dubbelreglering på grundlagsnivå av vissa

rättigheter och hur dessa får inskränkas.

Vid en eventuell konflikt mellan

konventionen och regeringsformen skulle

konventionen enligt kommittén dessutom

som senare lag ges företräde. Detta fann

kommittén mindre lämpligt och föreslog i

stället att Europakonventionen skulle få

status av vanlig lag. Konsekvensen av

detta skulle enligt kommittén bli att en

lag stiftad före inkorporeringslagen inte

skulle tillämpas om den stred mot

konventionen. För att garantera

Europakonventionen företräde även i

förhållande till senare stiftad lag ansåg

kommittén att den skulle ges en särskild

betydelse genom en bestämmelse i

regeringsformen som, efter förebild av 1

kap. 7 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen, stadgade att

lag eller annan föreskrift inte får

meddelas i strid med Europakonventionen.

Frågan om inkorporering av

Europakonventionen behandlades i

proposition 1993/94:117. Till grund för

propositionen låg en överenskommelse i

olika författningsfrågor som hade

träffats mellan riksdagspartierna i

december 1993. I propositionen delade

regeringen kommitténs bedömning att

inkorporeringen av Europakonventionen

skulle ske genom vanlig lag. Vidare

menade regeringen att den föreslagna

grundlagsbestämmelsen hade ett betydande

värde. Genom en regel i regeringsformen

markerades, enligt regeringen, den

särskilda betydelse som konventionen har

och som själva inkorporeringsförfarandet

syftade till att förstärka. Regeringen

underströk att konventionen genom den

föreslagna bestämmelsen inte fick

grundlags status och att det inte heller

skapades någon ny nivå i normhierarkin

mellan vanlig lag och grundlag. Enligt

regeringen innebar det att i fall av

verklig eller skenbar konflikt mellan

konventionen och annan lag - och

motstridigheten inte är av den uppenbara

karaktär som förutsätts i

lagprövningsregeln (11 kap. 14 §

regeringsformen) - måste konflikten lösas

genom lagtolkning eller med hjälp av

rättstillämpningsmetoder. Vidare framhöll

regeringen att någon risk för en konflikt

mellan Europakonventionens bestämmelser

och föreskrifterna i 2 kap.

regeringsformen inte gärna kan uppstå. I

den mån de två regelsystemen inte ger

samma skydd kommer, enligt regeringen,

den regel som går längst att bli den som

avgör hur långt skyddet för fri- och

rättigheterna sträcker sig. Med andra ord

kompletterar regelsystemen varandra.

Detsamma kunde enligt regeringen sägas om

tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens förhållande

till konventionen.

Vid riksdagsbehandlingen ställde sig

konstitutionsutskottet bakom regeringens

förslag, med undantag i ett visst

avseende för motivtexten beträffande

aktuella principer för lagtolkning och

rättstillämpningsmetoder (bet. 1993/94:

KU24 s. 17 f.).

Våren 2000 avstyrkte utskottet ett

motionsyrkande (m) om att

Europakonventionens rättighetsskydd borde

anpassas till regeringsformens högre

skyddsnivå (bet. 1999/2000:KU11 s. 59).

Utskottet framhöll att regleringen av

grundläggande fri- och rättigheter i 2

kap. regeringsformen till stor del

utformats med Europakonventionen som

inspirationskälla. Att Europakonventionen

inte gavs grundlags status berodde främst

på att man ville undvika en

dubbelreglering på samma konstitutionella

nivå av vissa rättigheter och av hur

dessa får begränsas.

Om Europakonventionen gavs ställning

som grundlag, skulle det innebära att den

som senare tillkommen lag gavs företräde

framför regeringsformen. I likhet med Fri-

och rättighetskommittén ansåg utskottet

att det skulle vara mindre lämpligt. Till

den del fri- och rättigheterna i

Europakonventionen har sin motsvarighet i

regeringsformen, omfattas de av samma

skydd mot rättighetsbegränsningar som det

som gäller enligt regeringsformen.

Utskottet ville i sammanhanget också

framhålla dels att artiklarna 15-18 i

konventionen reglerar möjligheterna för

staterna att i vissa situationer göra

begränsningar i konventionens

rättigheter, dels att flera av

konventionens artiklar innehåller en

tydlig reglering av i vilka situationer

som den rättighet som avses i artikeln

får begränsas. Att införa ytterligare

inskränkningar av när en rättighet som

avses i konventionen kan begränsas skulle

skapa oklarhet om konventionens

ställning. Enligt utskottets mening

saknades det mot denna bakgrund anledning

att utvidga tillämpningsområdet för 2

kap. 12 § regeringsformen till att

omfatta även Europakonventionen.

I betänkandet 2001/02:KU15 (s. 22)

avstyrktes motioner i frågan med

hänvisning till tidigare bedömningar. I

två reservationer (m resp. kd) begärdes

grundlagsskydd för Europakonventionen.

I betänkande 2000/01:KU11 konstaterade

utskottet att utrymmet för att tillämpa

uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 §

andra punkten regeringsformen har minskat

genom Sveriges medlemskap i EU och

införlivandet av Europakonventionen i

svensk rätt. Utskottet ansåg därför att

regeringen borde ges i uppdrag att låta

utreda frågor om skyldigheten enligt 11

kap. 14 § regeringsformen för domstolar

eller andra offentliga organ att i vissa

fall inte tillämpa en föreskrift och om

undantaget från denna skyldighet, det

s.k. uppenbarhetsrekvisitet.

Riksdagen beslutade i enlighet med

utskottets hemställan (rskr.

2000/01:149). Våren 2002 ansåg utskottet

alltjämt att det finns ett behov av att

de frågor som berördes i utskottets

tillkännagivande till regeringen under

föregående riksmöte blir föremål för

utredning. Enligt utskottets mening var

det angeläget att åtgärder vidtas så att

ett utredningsarbete snarast möjligt kan

inledas. Utskottet förutsatte att så sker

(bet. 2001/02:KU13 s. 57 f.).

Värdekommission

Lagutskottet har vid fyra tillfällen

avstyrkt motioner om tillsättandet av en

värdekommission. Senast skedde detta den

24 januari 2002 (2001/02:LU8) då

lagutskottet inledningsvis redovisade att

den dåvarande norska regeringen år 1998

tillsatte en kommission, den s.k.

Verdikommisjonen, som bestod av

företrädare för en mängd olika

samhällssektorer. Kommissionens arbete

finansierades med statliga medel men var

i övrigt helt fristående från staten.

Syftet med kommissionen var att den

skulle bidra till en bred värdemässig och

samhällsetisk mobilisering för att stärka

gemenskapsvärderingar och ansvar för

miljön och samhället. Arbetet bedrevs

bl.a. genom utfrågningar, seminarier,

konferenser, massmedieutspel,

institutionsbesök, folkmöten och genom

publicering av rapporter och andra

publikationer. Kommissionens arbete hade

nu slutredovisats. Lagutskottet fann inte

skäl ändra tidigare ställningstagande.

Vid föregående års behandling av frågan

(bet. 2000/01:LU13) hade lagutskottet

framhållit att det självfallet inte hade

någon annan uppfattning än motionärerna

vad gäller det angelägna i att det i så

många sammanhang som möjligt förs samtal,

diskussioner och debatter i sådana frågor

som tagits upp i motionerna. Som

utskottet funnit våren 1999 (bet.

1998/99:LU18) och våren 2000 (bet.

1999/2000:LU16) var dock den föreslagna

värdekommissionen inte en framkomlig väg

om man ville komma vidare med de

tankegångar som utskottet givit uttryck

för. Det föreligger nämligen en risk för

att bara tillsättandet av en statlig

kommission av många kan uppfattas som ett

försök att lägga fast en för alla

människor gemensam syn på de

frågeställningar som förts fram av

motionärerna. Det kunde inte heller

uteslutas att samtal och diskussioner i

andra sammanhang kring grundläggande

mänskliga värden avstannade och det

synsätt som kom till uttryck i

kommissionen blev allenarådande. Vad en

värdekommission skulle kunna lägga fast

kunde dessutom endast bli redovisningar

av uppfattningar hos enskilda ledamöter i

en statlig kommitté. Därtill kom att det

inte gick att bortse från att

kommissionens slutsatser kan bli så

allmänt hållna att de framstår som

ointressanta och arbetet därmed utförts i

onödan.

Lagutskottet hänvisade till

Biokteknikkommitténs betänkande Att

spränga gränser (SOU 2000:103), som lyfte

fram och hade förslag rörande sådana

spörsmål som motionärerna önskade få

belysta. Vad som därvid togs upp hade

nära beröringspunkter med delar av den

norska Verdikommisjonens arbete.

Lagutskottet hänvisade också till Forum

för levande historia. Det övergripande

målet för detta forum skall vara att

stärka viljan hos var och en att aktivt

verka för alla människors lika värde (SOU

2001:5). Det redovisade ledde enligt

lagutskottet fram till samma slutsatser

som våren 1999 och våren 2000.

Lagutskottet var således inte berett att

ställa sig bakom kravet på inrättandet av

en svensk värdekommission.

Konstitutionsutskottet avstyrkte våren

2002 en motion (kd) om inrättandet av en

värdekommission motsvarande den nu

aktuella. (bet. 2001/02:KU15, s. 22).

Enligt utskottets mening saknades

anledning att gå ifrån riksdagens

tidigare ställningstaganden i frågan. En

reservation (kd) avgavs.

Utskottets ställningstagande

Frågor om utvidgning av dels området för

de begränsningsgrunder i fråga om fri-

och rättigheter som gäller enligt 2 kap.

12 § andra stycket regeringsformen), dels

utvidgning av minoritetsskyddet vid fri-

och rättighetsbegränsande lagstiftning

enligt tredje stycket i samma paragraf

till ytterligare fri- och rättigheter har

behandlats av utskottet vid flera

tidigare tillfällen. Utskottet har

avstyrkt motioner om sådan utvidgning med

hänvisning till att den nu gällande

regleringen vuxit fram under stort

samförstånd mellan partierna och till att

regleringen ger ett tillräckligt skydd

för minoriteter i riksdagen. Utskottet

gör inte nu någon annan bedömning.

När det gäller det s.k.

uppenbarhetsrekvisitet vill utskottet

hänvisa till att utskottet avser att

behandla frågan i ett senare betänkande

om författningsfrågor. Utskottet anser

inte heller att det finns något behov av

ett tillkännagivande till regeringen om

kännbara konsekvenser för ansvariga

politiker för brott mot rättstatens

grundläggande principer. Som framhållits

i förarbetena till regeringsformen måste

medborgarnas främsta skydd mot övergrepp

ligga i det demokratiska systemet med

bl.a. allmänna val och en vidsträckt

allmän debatt. Genom de allmänna valen

utkrävs ansvar för politiska beslut.

Motionerna K379 yrkandena 7 och 8 (m),

och K386 (m) avstyrks.

När det gäller frågan om

Europakonventionens förhållande till

regeringsformen har utskottet tidigare

vid flera tillfällen hänvisat till att

regleringen av grundläggande rättigheter

i 2 kap. regeringsformen till stor del

utformats med Europakonventionen som

inspirationskälla och till att

konventionen inte getts grundlagsstatus

främst beroende på att man ville undvika

en dubbelreglering på samma

konstitutionella nivå av vissa

rättigheter och av hur dessa får

begränsas. När det gäller alternativet

att utvidga tillämpningsområdet för 2

kap. 12 § regeringsformen till att

omfatta även Europakonventionen har

utskottet hänvisat till att en sådan

ordning skulle skapa oklarhet om

konventionens ställning. Utskottet anser

mot denna bakgrund fortfarande att det

inte finns anledning att ge

Europakonventionen grundlags status eller

förstärka konventionens ställning på

annat sätt. Utskottet avstyrker motion

K379 yrkande 10 (m).

Också frågan om grundlagsskydd för fri-

och rättigheter i förhållanden mellan

enskilda har tidigare behandlats av

utskottet vid upprepade tillfällen.

Utskottet har hänvisat till att det efter

utredningar i frågan konstaterats att det

inte är praktiskt möjligt att i grundlag

ta in en generell reglering av skyddet

för fri- och rättigheter såvitt gäller

förhållandet mellan enskilda. Utskottet

gör fortfarande samma bedömning.

Utskottet har vidare vid flera tidigare

tillfällen tagit ställning mot en sådan

utvidgning av fri- och rättighetsskyddet

som nu förordas i motion K375 i fråga om

bl.a. den mänskliga integriteten och

föräldrarätt. Som utskottet uttalar i

senare avsnitt i detta betänkande anser

inte utskottet att skyddet för den

negativa föreningsrätten och äganderätten

är otillräckligt och när det gäller

diskrimineringsskyddet gör utskottet en

hänvisning till Diskrimineringskommitténs

arbete. Motion K375 (kd) avstyrks

följaktligen.

Riksdagen har tidigare vid ett flertal

tillfällen avslagit yrkanden om

tillsättandet av en värdekommission.

Enligt utskottets mening saknas anledning

att frångå riksdagens tidigare

ställningstaganden i frågan. Motion K361

(kd) avstyrks.

Livsåskådning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion (s) om

grundlagsskydd mot diskriminering på

grund av livsåskådning.

Motionen

Hillevi Larsson (s) begär i motion K307

en översyn av det lagrum i grundlagen som

förbjuder diskriminering på grund av

trosuppfattning så att även sekulära

livsåskådningar innefattas, exempelvis

veganism. Enligt motionären bör en

religiös livsåskådning inte vara

överordnad en sekulär livsåskådning. Tron

att det är fel att döda och äta upp djur

när det finns alternativ vilket motiverar

många vegetarianer och veganer är enligt

motionen på intet sätt en mindre stark

och okränkbar tro än tron på Gud.

Bakgrund

Enligt regeringsformens

målsättningsstadgande 1 kap. 2 § skall

det allmänna verka för att alla människor

skall kunna uppnå delaktighet och

jämlikhet i samhället. Det allmänna skall

motverka diskriminering av människor på

grund av kön, hudfärg, nationellt eller

etniskt ursprung, språklig eller religiös

tillhörighet, funktionshinder, sexuell

läggning, ålder eller annan omständighet

som gäller den enskilde som person.

Etniska, språkliga och religiösa

minoriteters möjligheter att behålla och

utveckla ett eget kultur- och samfundsliv

bör främjas.

Religionsfriheten hör till de

grundläggande fri- och rättigheter som

skyddas i 2 kap. 1 § regeringsformen. Den

definieras där som frihet att ensam eller

tillsammans med andra utöva sin religion

och utgör liksom de övriga i paragrafen

definierade friheterna en s.k. positiv

opinionsfrihet. I 2 kap. 2 §

regeringsformen föreskrivs skydd mot

tvång att ge till känna sin åskådning i

politiskt, religiöst, kulturellt eller

annat sådant hänseende och att tillhöra

trossamfund eller annan sammanslutning

för sådan åskådning som nämnts. Detta

skydd kan definieras som en negativ

opinionsfrihet.

Efter 1976 års författningsreform

(prop. 1975/76:209, bet. KU 1975/76:56

och 1976/77:1, rskr. 1976/77:2) kan

religionsfriheten över huvud taget inte

begränsas. Religionsfriheten är den enda

av de positiva opinionsfriheterna för

vilken detta gäller. Det hänger samman

med det sätt varpå friheten har

definierats i grundlagstexten:

definitionen syftar uteslutande på vad

som är specifikt just för

religionsfriheten - att ensam eller

tillsammans med andra utöva sin religion.

De moment i religionsfriheten som närmast

är utflöden av andra friheter, såsom

yttrandefriheten, informationsfriheten,

mötesfriheten och föreningsfriheten, kan

begränsas enligt vad som gäller för dessa

friheter.

De allmänna begränsningar som gäller

för människors handlande i samhället kan

i vissa fall komma att beröra åtgärder

som uppfattas såsom utövande av

religionsfriheten. En i allmänhet

straffbar handling är t.ex. inte skyddad

bara därför att den förekommer i ett

religiöst sammanhang. Grundlagsskyddet

innebär ett förbud mot bestämmelser som

uttryckligen riktar sig mot någon viss

religionsutövning eller som, även om de

har fått en mera allmän avfattning,

uppenbart syftar till att motverka en

viss religiös riktning.

Föredragande statsrådet framhöll (s.

104 f.) att religionsfriheten närmast

framstår som ett omfattande

rättighetskomplex med inslag av

yttrandefrihet, informationsrätt,

mötesfrihet och föreningsfrihet, att i

föreningsfriheten ingår betydande inslag

av mötesfrihet samt att

demonstrationsrätten nästan helt omfattas

av mötesfriheten. Om den närmare

innebörden yttrade statsrådet (a. prop.

s. 114):

Religionsfriheten anges t.ex. normalt

innefatta inte bara en frihet att hysa

viss religiös övertygelse och att

enskilt utöva religion utan också

frihet att sprida och ta del av

religiös förkunnelse, att anordna och

delta i gudstjänster samt att bilda

och medverka i religiösa

sammanslutningar. Samtidigt som det är

angeläget att bereda dessa särskilda

inslag i religionsfriheten ett

tillfredsställande skydd är det

självklart att reglerna om

religionsfriheten inte får hindra att

de bestämmelser som i allmänhet gäller

för begränsning av yttrande-,

informations-, mötes-, demonstrations-

och föreningsfriheterna är tillämpliga

också när dessa friheter utövas i

religiösa sammanhang. Det är t.ex.

angeläget att under en epidemi kunna

hindra sammankomster där smitta kan

spridas vare sig det är fråga om

gudstjänster, teaterföreställningar

eller politiska möten. Ärekränkande

yttranden måste, för att ta ett annat

exempel, kunna beivras också när de

fälls i religiösa sammanhang, och

rasistisk verksamhet skall givetvis

kunna hindras också när den till

äventyrs bedrivs under religiös

täckmantel.

Om övriga friheter finns föreskrifter som

anger hur och för vilka ändamål de får

begränsas (2 kap. 12-14 §§ RF).

Begränsningar får göras endast för att

tillgodose ett ändamål som är godtagbart

i ett demokratiskt samhälle.

Begränsningen får aldrig gå utöver vad

som är nödvändigt med hänsyn till det

ändamål som har föranlett den och inte

heller sträcka sig så långt att den utgör

ett hot mot den fria åsiktsbildningen som

en av folkstyrelsens grundvalar.

Begränsning får inte göras enbart på

grund av politisk, religiös, kulturell

eller annan sådan åskådning. Förbudet mot

begränsning enbart på grund av åskådning

gäller för både lagstiftning och

rättstillämpning och innebär således dels

att lagstiftaren inte kan besluta en

föreskrift som möjliggör ingrepp "enbart

på grund av någons verkliga eller

förmodade åskådning i politiska,

religiösa eller andra - t.ex.

konstnärliga eller vetenskapliga -

frågor", dels att det inte heller blir

möjligt för en tillämpande myndighet att

göra ingrepp i någons fri- och

rättigheter enbart på grund av dennes

åskådning. En myndighet får alltså inte

enbart av någons åskådning dra slutsatsen

att förutsättningarna för ingripande är

uppfyllda (a. prop. s. 120).

Yttrandefriheten och

informationsfriheten får begränsas med

hänsyn till rikets säkerhet,

folkförsörjningen, allmän ordning och

säkerhet, enskilds anseende, privatlivets

helgd eller förebyggandet och beivrandet

av brott. Vidare får friheten att yttra

sig i näringsverksamhet begränsas. I

övrigt får begränsningar av

yttrandefriheten och informationsfriheten

ske endast om särskilt viktiga skäl

föranleder det. Vid bedömandet av vilka

begränsningar som får ske skall särskilt

beaktas vikten av vidaste möjliga

yttrandefrihet och informationsfrihet i

politiska, religiösa, fackliga,

vetenskapliga och kulturella

angelägenheter.

Mötesfriheten och

demonstrationsfriheten får begränsas av

hänsyn till ordning och säkerhet vid

sammankomsten eller demonstrationen eller

till trafiken. I övrigt får dessa

friheter begränsas endast av hänsyn till

rikets säkerhet eller för att motverka

farsot. Mötes- och

demonstrationsfriheterna behandlas ibland

som en och samma rättighet,

församlingsfrihet. Med sammankomst för

"annat liknande syfte" avses bl.a.

gudstjänster och andra sammankomster för

religionsutövning. Mötesfriheten gäller

inte bara allmän sammankomst utan även

enskilt möte. Föreningsfriheten får

begränsas endast såvitt gäller

sammanslutningar vilkas verksamhet är av

militär eller liknande natur eller

innebär förföljelse av folkgrupp av viss

ras, med viss hudfärg eller av visst

etniskt ursprung.

Sverige är som nämnts ovan anslutet

till Europeiska konventionen om skydd för

de mänskliga rättigheterna och

grundläggande friheterna med

tilläggsprotokoll, och den har numera

också direkt införlivats med svensk

lagstiftning. Artiklarna 9-11 i

konventionen handlar om

opinionsfriheterna. Enligt artikel 9 har

var och en rätt till tankefrihet,

samvetsfrihet och religionsfrihet, och

denna rätt innefattar frihet bl.a. att

byta religion eller tro och frihet att

ensam eller i gemenskap med andra,

offentligt eller enskilt, utöva sin

religion eller tro genom gudstjänst,

undervisning, sedvänjor och ritualer.

Friheten att utöva sin religion eller tro

får endast underkastas sådana

inskränkningar som är föreskrivna i lag

och som i ett demokratiskt samhälle är

nödvändiga med hänsyn till den allmänna

säkerheten eller till skydd för allmän

ordning, hälsa eller moral eller till

skydd för andra personers fri- och

rättigheter.

Genom att tanke- och samvetsfrihet

nämns vid sidan av religionsfrihet görs

klart att konventionen skyddar såväl

religiösa som icke religiösa

livsåskådningar. Det skall således stå

individen fritt att ansluta sig till

vilken religion som helst men också att

ha en ateistisk uppfattning. Enligt

artikel 10 har var och en rätt till

yttrandefrihet. Denna rätt innefattar

åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och

sprida uppgifter och tankar utan

offentlig myndighets inblandning och

oberoende av territoriella gränser.

Utövandet av dessa friheter får

underkastas sådana formföreskrifter,

villkor, inskränkningar eller

straffpåföljder som är föreskrivna i lag

och som i ett demokratiskt samhälle är

nödvändiga med hänsyn till statens

säkerhet, till den territoriella

integriteten eller den allmänna

säkerheten, till förebyggande av oordning

eller brott, till skydd för hälsa eller

moral eller för annans goda namn och

rykte eller rättigheter, för att

förhindra att förtroliga underrättelser

sprids eller för att upprätthålla

domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

Enligt artikel 11 har var och en rätt

till frihet att delta i fredliga

sammankomster samt till föreningsfrihet.

Utövandet av dessa rättigheter får inte

underkastas andra inskränkningar än

sådana som är föreskrivna i lag och som i

ett demokratiskt samhälle är nödvändiga

med hänsyn till statens säkerhet eller

den allmänna säkerheten, till

förebyggande av oordning eller brott,

till skydd för hälsa eller moral eller

till skydd för andra personers fri- och

rättigheter.

Fri- och rättighetskommittén gjorde i

sitt betänkande Fri- och rättighetsfrågor

(SOU 1993:40, del B s. 62) en jämförelse

mellan Europakonventionen och svenska

regler till skydd för bl.a.

religionsfriheten, och kommittén fann

inte annat än att svensk lagstiftning

stod i överensstämmelse med

Europakonventionen.

I FN:s deklaration om de mänskliga

rättigheterna, som antogs 1948, sägs i

artikel 18 att envar har rätt till

tankefrihet, samvetsfrihet och

religionsfrihet. Denna rätt innefattar

frihet att byta religion eller tro och

att ensam eller i gemenskap med andra

offentligt eller enskilt utöva sin

religion eller tro genom undervisning,

andaktsövningar, gudstjänst och

iakttagande av religiösa sedvänjor.

Rätten till åsiktsfrihet och

yttrandefrihet omnämns i artikel 19 och

rätten till frihet i fråga om fredliga

möten och sammanslutningar i artikel 20.

Enligt artikel 20 har envar rätt till

frihet i fråga om fredliga möten och

sammanslutningar och ingen får tvingas

att tillhöra en sammanslutning.

Internationella konventionen om

medborgerliga och politiska rättigheter

innehåller också bestämmelser om

tankefrihet, samvetsfrihet och

religionsfrihet (artikel 18) samt om rätt

till fredliga sammankomster (artikel 21)

och rätt till föreningsfrihet (artikel

22).

Tidigare behandling

Utskottet behandlade frågan om att i

regeringsformen utvidga skyddet för

religionsfriheten till annan

livsåskådning i betänkandet 1992/93:KU2

(s. 13 f.). En motion i ämnet avstyrktes

med hänvisning till att

livsåskådningsfriheten enligt utskottets

mening redan skyddades av olika regler i

regeringsformen och att i den mån

begreppet livsåskådningsfrihet inte

omfattades av religionsfriheten gav andra

i regeringsformen upptagna fri- och

rättigheter ett gott skydd mot icke

önskvärda ingrepp. Det kunde enligt

utskottet inte heller bortses från de

avgränsningsproblem som kunde finnas när

det gäller att avgöra vad som inryms i

begreppet livsåskådningsfrihet. Våren

1997 avstyrkte utskottet åter en liknande

motion (fp) med samma motivering (bet.

1996/97: KU14).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.

Motion K307 (s) avstyrks.

Samvetsklausul

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstaganden en motion

(kd) om att samvetsfriheten skall

införlivas i regeringsformens

rättighetskatalog.

Jämför reservation 4 - villkorad (kd).

Motionen

Per Landgren och Tuve Skånberg (kd) begär

i motion Ub495 (yrkande 1) att

samvetsfriheten införlivas i

rättighetskatalogen i Sveriges grundlag.

Samvetet kan definieras som en etisk

medvetenhet i var människa. Med en

samvetsklausul kan man tillvarata

kunnandet och engagemanget hos alla de

personer som funnit sin uppgift inom

sjukvården, utan att tvinga den som hyser

samvetsbetänkligheter kring vissa svåra

etiska frågor att delta i viss

verksamhet. Detta kan gälla abort,

insättandet av abortiv spiral eller

transplantationer av och forskning som

inbegriper celler från aborterade foster,

embryonala stamceller samt annan praxis

som utifrån traditionell etik är

kontroversiell och oetisk. Annan

verksamhet som kan vara stötande ur ett

annat etiskt perspektiv är vissa

djurförsök eller transplantationer av

djurorgan till människor. Frågan när det

gäller samvetsklausul är hur Sverige

skall tillämpa Europakonventionen, som

redan är en del av svensk lagstiftning.

Bakgrund

Regeringen beslutade 1993 att tillsätta

en utredning (dir. 1993:48) om en

samvetsklausul i högskoleutbildningen.

Den särskilde utredaren hade till uppgift

att mot bakgrund av högskolereformen

utreda frågan hur studenternas rätt att

av religiösa, etiska eller andra skäl

vägra delta i vissa obligatoriska

utbildningsmoment kunde tillgodoses i

högskoleförordningen. Som exempel nämndes

studenter på barnmorskelinjen som nekats

dispens från den obligatoriska kursen i

insättning av spiral. Skälen till en

sådan vägran kunde vara religiösa eller

etiska. En vägran kunde innebära att

studenten inte blev godkänd på

utbildningen och alltså inte fick ut sitt

examensbevis.

Utredningen om en samvetsklausul i

högskoleutbildningen lade fram sitt

betänkande 1994 (SOU 1994:84). Utredaren

framhöll att frågan om behovet av en

samvetsklausul egentligen handlar om att

göra en rimlig avvägning mellan

samhällsintressena och respekten för

studenters etiska och religiösa

åskådningar. Enligt utredaren talade

sammantaget övervägande skäl för att inte

införa någon samvetsklausul inom

högskoleutbildningen. Utredaren föreslog

dock att det skulle införas en möjlighet

att hos Överklagandenämnden för högskolan

överklaga beslut som innebär att

studenten fått avslag på sin

dispensansökan. Den av utredningen

föreslagna ändringen genomfördes år 1996.

Tidigare behandling

Utbildningsutskottet behandlade våren

1994 flera motioner vari ifrågasattes

införandet av en s.k. samvetsklausul i

högskoleutbildningen som innebär att en

studerande av samvetsskäl kan befrias

från att delta i vissa utbildningsmoment

(bet. 1993/94:UbU16, rskr. 1993/94:308).

En majoritet av utbildningsutskottet tog

avstånd från att införa en bestämmelse

som innebär att studenter kan vägra att

genomgå ett obligatoriskt kursmoment av

religiösa, etiska eller andra skäl.

Den fråga som motionärerna väckte var

enligt majoritetens mening av mycket stor

principiell vikt. Utbildningsutskottets

grundläggande uppfattning var att varje

patient som söker hälso- och sjukvård

alltid skall vara säker på att få den

vård och behandling som situationen

kräver. Han eller hon skall vara

garanterad att bli behandlad av personal

som är utbildad och kompetent att sköta

uppgiften. Alla vårdsökande skall känna

sig förvissade om att personalen handlar

enligt vetenskap och beprövad erfarenhet

och följer gällande föreskrifter. Denna

princip ställer naturligtvis höga krav på

de patientorienterade utbildningarna. För

att vårdpersonal skall erhålla den

utbildning och kompetens som samhället

fordrar får det i princip inte finnas

utrymme för en student att vägra genomgå

ett obligatoriskt kursmoment.

Utbildningsutskottet erinrade om att

riksdagen tidigare i samband med

utformningen av barnmorskeutbildningen

behandlat frågan om ett eventuellt

införande av samvetsklausul med hänsyn

till sjukvårdspersonalens etiska

övertygelse (bet. 1986/87: SoU5). Någon

samvetsklausul hade emellertid inte

införts och yrkesverksam personal saknade

lagstadgad rätt att t.ex. slippa medverka

vid aborter. Utbildningsutskottet hade

under hand erfarit att problemen föreföll

vara av ringa omfattning. Det fanns

enligt utskottets mening förutsättningar

att i det enskilda fallet nå

tillfredsställande lösningar på

konflikten mellan utbildningens krav och

den etiska övertygelsen.

Utbildningsutskottet kunde i sammanhanget

peka på att, enligt Socialstyrelsens

allmänna råd för sjukvårdspersonal, borde

personer, som på etiska, religiösa eller

andra grunder inte kan acceptera att

abort utförs, inte delta i abortvården av

hänsyn till den abortsökande kvinnan.

Enligt utbildningsutskottets bestämda

mening borde en samvetsklausul i

högskoleutbildningen i enlighet med vad

som anförts i beslutade

utredningsdirektiv inte komma i fråga.

Utbildningsutskottet föreslog ett

tillkännagivande till regeringen om

detta.

Socialutskottet framhöll våren 1995 i

betänkande 1994/95:SoU21 att frågan om

samvetsklausul nyligen utretts (SOU

1994:84). Med hänsyn härtill var

socialutskottet inte berett att

tillstyrka ett motionsyrkande om en

samvetsklausul innebärande att

vårdpersonal skall ha möjlighet att avstå

från deltagande i forskning och

transplantationsverksamhet där vävnad

från aborterat foster används.

Våren 2002 avstyrkte

konstitutionsutskottet motionsyrkanden

(kd) motsvarande det nu aktuella (bet.

2001/02:KU15 s. 87 f.). Utskottet

hänvisade till att frågan om införande av

en samvetsklausul inom sjukvården och

högskoleutbildningen tidigare varit

föremål för ingående bedömningar inom

riksdagen och av en offentlig utredning.

Det hade befunnits att övervägande skäl

talade mot att införa sådana

samvetsklausuler. Utskottet var inte

berett att göra någon annan bedömning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte funnit nya

omständigheter som talar för en annan

bedömning än den utskottet tidigare

gjort. Motion Ub495 yrkande 1 (kd)

avstyrks.

Förbud mot rasistiska organisationer,

m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstaganden en motion

(mp) om förbud mot rasistiska

organisationer. Vidare avstyrks med

hänsyn till vidtagna åtgärder m.m. ett

motionsyrkande (fp) om åtgärder mot det

politiska våldet.

Jämför reservation 5 (fp). Särskilt

yttrande 1 (kd).

Motionerna

Gustav Fridolin och Helena Hillar

Rosenqvist (båda mp) begär i motion K322

ett förbud mot rasistiska organisationer.

Enligt motionärerna visar utredning efter

utredning att Sverige är ett av de länder

i Europa som har mest problem med

högerextremism och vardagsrasism. Den

svenska högerextremismen är i hög grad

uppbyggd kring det faktum att den är

laglig. Motionärerna ifrågasätter om det

är samhällets sak att garantera människor

rätten att organisera sig för att samlas

bakom kravet att utrota andra människor.

Varje samhälle har en naturlig gräns för

sin organisations- och yttrandefrihet.

Organisationsfrihet för rasisterna

kränker i dag svenskars med utländsk

bakgrund frihet att fritt röra sig, att

slippa vara rädda och ibland också den

primära rätten till liv. Ett förbud och

ökad upplysning och information måste gå

hand i hand. Motionärerna ifrågasätter

att ett förbud mot rasistiska

organisationer skulle innebära en sämre

kontroll. Motionärerna framhåller att det

kommer att bli svårt att dra gränser

mellan vilka organisationer som blir

olagliga och vilka som måste betraktas

som legala. Varje ny lag innebär dock

gränsdragningsproblem. Risken för att ett

förbud mot rasistiska organisationer

skulle öppna för ytterligare förbud väger

enligt motionerna inte tungt.

Helena Bargholtz m.fl. (fp) begär i

motion K385 att regeringen skall ta itu

med det politiska våldet (yrkande 10).

Motionärerna säger sig vara bekymrade

över de senaste årens utveckling när det

gäller brott med rasistiska, nazistiska

och antisemitiska förtecken. Att

människor skräms till tystnad kan enligt

motionen aldrig accepteras. När

demonstranter missbrukar demonstrations-

och yttrandefriheten på det sätt som

skett i Göteborg 2001 är det inte bara

ett angrepp mot dem som drabbades av

vandaliseringen utan också en attack mot

demokratin. Det odlas enligt motionen en

våldsromantik och en tro på att

utomparlamentariska aktioner är

överlägsna den representativa demokratin,

som får legitimera direkt

antidemokratiska handlingar. Det är alla

demokraters uppgift att reagera

kraftfullt när den extrema högern och den

yttersta vänstern gör gemensam sak.

Bakgrund

Enligt 2 kap. 1 § 5 regeringsformen är

varje medborgare gentemot det allmänna

tillförsäkrad föreningsfrihet, dvs.

frihet att sammansluta sig med andra för

allmänna eller enskilda syften.

Föreningsfriheten får enligt 2 kap. 14 §

begränsas endast såvitt gäller

sammanslutningar, vilkas verksamhet är av

militär eller liknande natur eller

innebär förföljelse av folkgrupp av viss

ras, med viss hudfärg eller av visst

etniskt ursprung.

Sverige ratificerade år 1971 FN-

konventionen om avskaffandet av alla

former av rasdiskriminering (SÖ 1971:40).

Konventionen syftar till faktisk

jämlikhet mellan människor utan

åtskillnad på grund av ras, hudfärg eller

nationellt eller etniskt ursprung.

Konventionsstaterna har åtagit sig att

förbjuda och med alla lämpliga medel,

däribland den lagstiftning som

omständigheterna påkallar, göra slut på

rasdiskriminering från personers,

gruppers eller organisationers sida

(artikel 2 1 d). Staterna skall, i syfte

att avskaffa rasdiskrimineringen och med

vederbörligt beaktande av de principer

som omfattas av den allmänna förklaringen

om de mänskliga rättigheterna och av de

rättigheter som uttryckligen anges i

artikel 5, bl.a. olagligförklara och

förbjuda organisationer och organiserad

och annan propaganda som främjar och

uppmanar till rasdiskriminering samt

förklara deltagande i dylika

organisationer eller dylik verksamhet som

en brottslig handling, straffbar enligt

lag (artikel 4 b). I artikel 5 nämns

bl.a. rätten till åsikts- och

yttrandefrihet samt till församlings- och

föreningsfrihet i fredligt syfte.

Ett förslag till lagstiftning riktad

mot rasistiska organisationers verksamhet

lades år 1991 fram av Utredningen för

åtgärder mot etnisk diskriminering i

betänkandet Organiserad rasism (SOU

1991:75). Utredningen föreslog en ny

bestämmelse i brottsbalken avseende

organiserad rasism och stöd åt

organiserad rasism. Enligt förslaget

skulle det göras straffbart att delta i,

bilda eller stödja en sammanslutning som,

genom att medverka i eller uppmana till

brottslighet som innebär våld, hot eller

tvång, måste anses förfölja folkgrupp

eller annan sådan grupp av personer på

grund av ras, hudfärg, nationellt eller

etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Motsvarande bestämmelse föreslogs införas

i tryckfrihetsförordningen.

Regeringen gjorde bedömningen att

utredningens förslag inte borde

genomföras (prop. 1993/94:101 s. 23) och

anförde bl.a. att det kunde förutses

stora svårigheter i bevishänseende. De

sammanslutningar som förslagets

straffbestämmelse tog sikte på torde inte

vara registrerade och kan lätt ombildas.

I praktiken torde det vara fråga om löst

sammansatta grupperingar utan någon

egentlig organisationsstruktur.

Svårigheten att tillämpa de aktuella

bestämmelserna kunde enligt regeringen

leda till att bestämmelserna blir

ineffektiva och därigenom utgör ett

dåligt hjälpmedel i kampen mot rasismen.

En rasistisk organisation kan nämligen

oförtjänt komma att uppfattas som godkänd

i samhället i fall då inget rättsligt

förfarande inleds eller, om så sker,

detta inte leder till fällande dom.

Ytterligare en aspekt var enligt

regeringen att det är svårt att utforma

straffbestämmelser av den typ utredningen

föreslagit utan att eftersätta

grundläggande rättssäkerhetskrav som

förutsebarhet och avgränsning av det

straffbara området. Som hade påpekats

från ett flertal remissinstanser fanns

det i en rad hänseenden betydande

osäkerhet om den närmare innebörden av de

föreslagna straffbestämmelserna.

Osäkerheten gällde både vilka

sammanslutningar som bestämmelsen skulle

vara tillämplig på och vilken befattning

med sammanslutningen som var avsedd att

medföra ansvar. Eftersom de föreslagna

straffbestämmelserna skulle föra med sig

en inskränkning av den grundlagsfästa

föreningsfriheten talade detta med

särskild styrka mot förslaget.

Kommittén om straffansvar för

organiserad brottslighet, m.m. avlämnade

i oktober 2000 betänkandet Organiserad

brottslighet, hets mot folkgrupp, hets

mot homosexuella, m.m. - straffansvarets

räckvidd (SOU 2000:88).

En av kommitténs huvuduppgifter var att

överväga om det borde införas ett

straffansvar för aktivt deltagande -

t.ex. finansiering av verksamheten eller

upplåtelse av lokal - i en sammanslutning

som har brottslighet som ett väsentligt

inslag i sin verksamhet. Däremot

avvisades i direktiven ett straffansvar

för själva medlemskapet i organisationer.

Enligt direktiven skulle en sådan

kriminalisering utgöra ett alltför stort

ingrepp i föreningsfriheten, och dessutom

skulle den komma att träffa förfaranden

som helt saknar straffvärde. Kommittén

diskuterade förutsättningarna för en

utvidgad kriminalisering av aktivt

deltagande i eller stöd till

sammanslutningar där allvarlig

brottslighet förekommer och gjorde

därefter bedömningen att en sådan

utvidgning inte borde genomföras.

Kommittén pekade dock på en lösning som

innebär att det införs särskilda

straffbestämmelser, som direkt tar sikte

på just de förfaranden som borde omfattas

av en utvidgning av det straffbara

området. En konkret modell för utvidgning

av det kriminaliserade området

utarbetades. Enligt denna modell skulle

det i brottsbalken tas in en ny paragraf,

som riktar sig mot personer i ledande

ställning i en sammanslutning där

allvarlig brottslig verksamhet förekommer

och mot dem som lämnar stöd till en sådan

sammanslutning. Kommittén ansåg dock inte

att en sådan kriminalisering borde

införas. Bestämmelserna skulle närmast

komma att utgöra kompletteringar av

nuvarande regler om medverkan,

förberedelse och stämpling till brott och

skulle följaktligen få ett förhållandevis

begränsat tillämpningsområde.

Bestämmelserna skulle vidare vara

förknippade med svårigheter i

bevishänseende, och vissa

tillämpningsproblem kunde förutses.

Sammantaget betydde problemen att det

kunde befaras att bestämmelserna inte

skulle bli särskilt effektiva. Vidare

fanns det enligt kommittén en risk för

att vissa organisationer som i dag verkar

tämligen öppet skulle välja att övergå

till "underjordisk" verksamhet eller i

vart fall försöka organisera sig så att

det blir svårt att identifiera personer

med ledande ställning i organisationen.

En kriminalisering enligt modellen

skulle enligt kommitténs bedömning inte

innebära en sådan begränsning av

föreningsfriheten som förutsätter en

ändring i regeringsformen. En fråga i

sammanhanget var emellertid om en sådan

kriminalisering ändå skulle kunna medföra

att möjligheten till politisk

opinionsbildning inskränktes på ett

otillbörligt sätt. I direktiven till

utredningen hade konstaterats att det

inom miljörörelsen och fredsrörelsen

finns grupper som för att uppnå politiska

mål som i och för sig är accepterade i

ett demokratiskt samhälle använder sig av

metoder som är brottsliga och genomför

sina aktioner i organiserad form. Även om

de brottsliga gärningarna som sådana

givetvis måste beivras kunde det enligt

direktiven inte komma i fråga att ingripa

mot deltagandet i eller stödet till

sådana organisationer i och för sig. Just

ett sådant ingripande skulle innebära att

möjligheterna till politisk

opinionsbildning skulle kringskäras på

ett sätt som är oacceptabelt i ett

demokratiskt samhälle. Enligt kommittén

kunde det inte gärna komma i fråga att

utforma straffbestämmelserna på ett

sådant sätt att skillnad skulle göras

mellan olika sammanslutningar beroende på

vilka mål de vill uppnå med de brottsliga

aktiviteterna. Kommittén ansåg att

övervägande skäl talade mot att införa de

diskuterade lagbestämmelserna. Kommittén

gjorde bedömningen att någon utvidgning

inte borde ske av det kriminaliserade

området såvitt gäller deltagande i eller

stöd till de sammanslutningar där det

förekommer allvarlig brottslighet.

Kommittébetänkandet har legat till

grund för regeringens förslag i

propositionen Hets mot folkgrupp m.m.

(prop. 2001/02:59). Frågan om det bör

införas ett utvidgat straffansvar för

aktivt deltagande i en sammanslutning som

har brottslighet som ett väsentligt

inslag i sin verksamhet behandlades inte

i propositionen.

Säkerhetspolisens verksamhet för

författningsskydd har enligt

verksamhetsberättelsen för 2001 inriktats

på inhemska grupper och nätverk samt

enskilda individer som genom sitt

handlande visat att de är beredda att ta

till våld eller hot i syfte att nå

politisk vinning eller som kan befaras

stödja sådana aktiviteter. Det gäller

främst personer med koppling till Vit

makt eller den autonoma miljön.

Antalet anmälda brott med ideologisk

koppling till vit makt-miljön ökade

mellan 1999 och 2000 från 1 331 till 2

092. Ökningen avsåg mest hets mot

folkgrupp, skadegörelse och olaga hot

medan antalet våldsbrott visade en

svagare ökning. Antalet anmälda brott av

antifascister och övrig vänster var 383

år 2000 mot 113 år 1997. År 2000 var

misshandel det tredje vanligaste av de

aktuella brotten, efter klotter och

skadegörelse.

Enligt verksamhetsberättelsen hade var

femte till sjätte

kommunalnämndsordförande övervägt att

lämna sitt uppdrag på grund av inträffade

hot. I september 2001 tillsattes inom

Regeringskansliet en arbetsgrupp mot våld

och hot mot politiker. I november 2002

presenterades handboken Ett hot mot

demokratin och broschyren Hot och våld

mot politiker. Broschyren är tänkt som

ett stöd till den förtroendevalde om

denne skulle utsättas för en

hotsituation.

Enligt budgetpropositionen för år 2003

(prop. 2002/03:1 utg. omr. 4) prioriteras

bl.a. att polisen skall utveckla sin

förmåga att bekämpa våldsbrott och brott

med rasistiska eller främlingsfientliga,

antisemitiska och homofobiska inslag (s.

18). Regeringen framhåller (s. 29) att

ordningsstörningar och våld av det slag

som förekom vid Europeiska rådets möte i

Göteborg utgör ett hot mot demokratin i

flera avseenden. Sådana angrepp hotar att

hindra demokratiskt valda företrädare att

mötas, och de hotar att hindra

demokratiska organisationer från att

anordna demonstrationer eller på annat

sätt uttrycka åsikter. Dessutom kan

angreppen leda till att människor skadas,

egendom förstörs och samhället känns

otryggare. Enligt propositionen skall

polisen och rättsväsendets övriga

myndigheter ha goda möjligheter och en

hög beredskap att effektivt kunna

förebygga och bekämpa allvarliga

ordningsstörningar.

I budgetpropositionen (utg.omr. 1 s.

16) redovisas också att det under

2000-2002 genomförts ett långsiktigt

utvecklingsarbete för den svenska

folkstyrelsen - Tid för demokrati.

Avsikten med utvecklingsarbetet har varit

att utveckla medborgarnas aktiva

deltagande i de politiska

beslutsprocesserna och i samhället i

övrigt. Ambitionen har varit att nå

sådana grupper som vanligen inte nås i

demokratiutvecklingsarbetet Under 2000

genomfördes ett nationellt rådslag om

demokrati och delaktighet, och bidrag har

lämnats till projekt för

utvecklingsarbete för den svenska

folkstyrelsen. En utvärdering av

utvecklingsarbetet aviserades. Regeringen

avser att med beaktande av resultatet av

utvärderingen överväga hur det fortsatta

stödet för demokratiutveckling skall vara

organiserat.

Göteborgskommittén hade som uppgift att

göra en kartläggning och analys av

händelserna i samband med EU-toppmötet i

Göteborg den 14-16 juni 2001. Med

utgångspunkt i den analysen och i

erfarenheter av liknande evenemang hade

kommittén att överväga och föreslå

åtgärder som med behållen respekt för

demonstrationsfriheten kan leda till att

allvarliga ordningsstörningar kan

förebyggas. Kommittén redovisade sitt

arbete i betänkandet Göteborg 2001 (SOU

2002:122). Enligt kommittén kan

protesterna i Göteborg inte enbart ses

som ordningsfrågor som skall hanteras med

polisiära insatser. En analys av de

bakomliggande orsakerna visar att det

framför allt handlar om frågor som bara

kan lösas politiskt inom de demokratiska

strukturerna. När det politiska

engagemanget liksom den politiska arenan

förändras krävs nya kanaler för dialog

och påverkan. Dagens nya rörelser präglas

av en mångfald av åsikter, ett icke-

hierarkiskt nätverk, avsaknad av visionen

om den stora samhällslösningen,

engagemang i de konkreta orättvisorna i

världen samt ett växande medieberoende.

Upparbetade kanaler, t.ex. traditionella

folkrörelser och politiska partier,

fångar inte alltid upp de nya rörelsernas

uttryckssätt. Kommittén betonar vikten av

den politiska dialogen i form av samtal

och andra kanaler för påverkan och

deltagande i det demokratiska

beslutsfattandet. Kommittén konstaterade

brister rörande polisens insatser för att

förebygga och bekämpa allvarliga

ordningsstörningar och föreslog en rad

förbättringar. Kommittén föreslog också

att det införs ett förbud mot maskering

vid demonstrationer och andra liknande

sammankomster.

Tidigare behandling

Riksdagen behandlade utförligt frågor om

rasistisk brottslighet under våren 1994

med anledning av ett regeringsförslag om

åtgärder mot rasistisk brottslighet och

etnisk diskriminering i arbetslivet

(prop. 1993/94:101, bet. 1993/94:JuU13).

Justitieutskottet, som tillstyrkte

regeringens förslag, delade regeringens

bedömning att FN-konventionen om

avskaffande av alla former av

rasdiskriminering inte innebär en absolut

plikt att lagstifta om ett sådant förbud,

utan att varje stat har rätt att själv

bestämma vilka metoder som skall användas

för att uppfylla konventionens syfte. Den

svenska lagstiftningen uppfyllde

konventionens krav, eftersom den medför

att varje yttring av rasism är förbjuden,

vilket i praktiken tvingar organisationer

som främjar rasdiskriminering till

passivitet. Med hänvisning till bl.a.

svårigheter att upprätthålla

grundläggande rättssäkerhetskrav vad

gäller förutsebarhet och avgränsning av

det straffbara området avstyrkte

justitieutskottet motioner om förbud mot

rasistiska organisationer. År 1996

vidhöll justitieutskottet denna bedömning

(bet. 1995/96:JuU14).

Konstitutionsutskottet behandlade i

betänkande 1996/97:KU14 bl.a. en motion

om kriminalisering av den som deltar i

eller lämnar stöd till sammanslutning som

ägnar sig åt rasistisk förföljelse

antingen genom att ligga bakom eller

uppmana till allvarliga brott. Utskottet

ansåg att riksdagen borde vidhålla sin

tidigare bedömning i fråga om förbud mot

rasistiska organisationer m.m. och

avstyrkte motionen.

Konstitutionsutskottet avstyrkte med

hänvisning till ett aviserat

utredningsarbete i betänkande

1997/98:KU32 en motion om ändringar i

regeringsformen som syftade till att

kunna kriminalisera enskilds deltagande i

organiserad brottslighet.

Våren 2000 avstyrkte utskottet ett

liknande motionsyrkande med hänvisning

till arbetet i Kommittén om straffansvar

för organiserad brottslighet m.m. (bet.

1999/2000:KU11).

Våren 2002 behandlade utskottet åter

frågan (bet. 2001/02:KU15 s. 82).

Utskottet hänvisade till att Kommittén om

straffansvar för organiserad brottslighet

m.m. i oktober 2000 redovisat resultatet

av sitt arbete (SOU 2000:88). Kommittén

ansåg efter ingående överväganden att det

inte borde ske en utvidgning av det

kriminaliserade området såvitt gäller

deltagande i eller stöd till

sammanslutningar där det förekommer

brottslighet. Remissbehandlingen av

utredningens betänkande ledde inte till

att regeringen gjort någon annan

bedömning. Mot bakgrund av att frågan

nyligen utretts var utskottet inte berett

att ställa sig bakom ett tillkännagivande

till regeringen i kriminaliseringsfrågan.

En reservation (kd) avgavs.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser liksom vid tidigare

ställningstaganden att bl.a.

svårigheterna att upprätthålla

grundläggande rättssäkerhetskrav vad

gäller förutsebarhet och avgränsning av

det straffbara området för med sig att

ett förbud mot rasistiska organisationer

inte bör införas. Motion K322 (mp)

avstyrks.

När det gäller frågan om det politiska

våldet delar utskottet självfallet

motionärernas uppfattning om vikten av

att våldsromantik och antidemokratiska

handlingar motverkas. Bland

prioriteringarna för polisen och

rättsväsendet i övrigt ingår att

förebygga och bekämpa brott med

rasistiska och främlingsfientliga inslag

liksom sådana händelser som inträffade

under EU-mötet i Göteborg våren 2001.

Företeelserna måste emellertid motverkas

också i andra sammanhang. Det är enligt

utskottets mening bl.a. angeläget att

främja ett aktivt deltagande i de

politiska beslutsprocesserna inom ramen

för den representativa demokratin. Ett

sådant långsiktigt utvecklingsarbete har

skett i projektet Tid för demokrati.

Enligt utskottets mening är ett

tillkännagivande till regeringen i frågan

inte påkallat. Utskottet avstyrker motion

K385 yrkande 10 (fp).

Negativ föreningsfrihet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstaganden ett

motionsyrkande om förstärkning av den

negativa föreningsrätten.

Jämför reservation 6 (m, fp, kd, och

c).

Motionen

I motion K379 av Bo Lundgren m.fl. (m)

begärs ett förslag om ändring av

regeringsformen vad gäller den negativa

föreningsfriheten (yrkande 13).

Motionärerna anser att det med rätten att

ansluta sig till en förening rimligen

också borde följa en rätt att utan

sanktion utträda ur en förening, men att

en sådan rätt är långt ifrån given med

nuvarande regelsystem. Enligt

motionärerna förekommer det fortfarande

att en facklig organisation nekar eller

ställer upp hinder när en medlem önskar

utträda. På samma sätt kan det uppstå

svårigheter när ett arbetsgivare

förbundit sig att endast anställa

personer med viss facklig tillhörighet.

Det förekommer enligt motionen också

påtryckningar på arbetsgivare att

acceptera kollektivavtal. Den nuvarande

bristen i regeringsformen bör snarast

avhjälpas på så sätt att det av

grundlagen uttryckligt framgår att

enskilda kan ingå exempelvis icke-

kollektivavtalsbundna arbetsrättsavtal.

Gällande regler

Enligt 2 kap. 1 § 5 regeringsformen är

varje medborgare gentemot det allmänna

tillförsäkrad föreningsfrihet: frihet att

sammansluta sig med andra för allmänna

och enskilda syften. Enligt 2 kap. 2 §

regeringsformen är varje medborgare

gentemot det allmänna skyddad mot tvång

att delta i sammankomst för

opinionsbildning eller i demonstration

eller annan meningsyttring eller att

tillhöra politisk sammanslutning,

trossamfund eller annan sammanslutning

för åskådning i politiskt, religiöst,

kulturellt eller annat sådant hänseende.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om den negativa föreningsfriheten

har behandlats av konstitutionsutskottet

vid ett flertal tillfällen (se bet. KU

1983/84:8, KU 1984/85:30, KU 1986/87:17,

KU 1987/88:9, KU 1987/88:32, 1989/90:KU7,

1990/91:KU6, 1992/93:KU2, 1999/2000:KU11

och 2001/02:KU15). Vid varje tillfälle

har motionerna avstyrkts. Som skäl härför

har i huvudsak anförts att det inte är

praktiskt möjligt eller lämpligt att till

utredning ta upp också den i sin helhet

mycket omfattande frågan om

rättighetsskydd för enskild mot annan

enskild. Frågor om sådant skydd borde

enligt utskottets mening som dittills

lösas inom den vanliga lagstiftningens

ram.

I betänkande 1993/94:KU24 behandlades

regeringens proposition om inkorporering

av Europakonventionen och andra fri- och

rättighetsfrågor. Utskottet behandlade

bl.a. en motion vari begärdes ett

tillkännagivande till rege-ringen om

grundlagsfäst negativ föreningsrätt.

Utskottet som avstyrkte motionen gjorde

följande bedömning (s. 49).

De personer eller organisationer mot

vilka en skyddsregel i grundlagen för

den negativa föreningsfriheten skulle

verka bör, som Fri- och

rättighetskommittén anför, ha rätt att

någorlunda detaljerat få veta vilka

handlingar från deras sida som är

förbjudna. Detta låter sig inte göras

med hjälp av sådana allmänna regler

som skulle bli aktuella i

regeringsformen. Utskottet anser att

det inte heller är möjligt att i

grundlagen reglera vilka påföljder som

eventuellt skall följa då exempelvis

en facklig organisation, en

arbetsgivare eller arbetskamrater

utövar påtryckningar på eller

diskriminerar en enskild.

Ett ytterligare problem som skulle

uppstå om ett skydd för den negativa

föreningsfriheten infördes i

grundlagen är, som kommittén påpekar,

hur en sådan reglering skall förhålla

sig till principen om avtalsfrihet. En

grundlagsreglering av den negativa

föreningsfriheten ger nämligen upphov

till frågan om denna skall anses

innefatta förbud mot vissa typer av

avtalsklausuler, exempelvis

organisationsklausuler. Utskottet

anser i likhet med kommittén att

principen om avtalsfrihet är så viktig

att denna inte bör inskränkas annat än

i de fall då avtalsfriheten klart

missbrukas. Inte heller detta

förhållande är möjligt att på ett

lämpligt sätt avgränsa i en

grundlagsregel.

I betänkande 1997/98:KU32 behandlades

åter frågan om förstärkt skydd för den

negativa föreningsfriheten. Utskottet

gjorde då följande bedömning.

Den grundlagsskyddade negativa

föreningsrätten ger medborgarna ett

skydd mot att det allmänna tvingar

någon att tillhöra en politisk

sammanslutning, trossamfund eller

annan sammanslutning för åskådning i

politiskt, religiöst, kulturellt eller

annat sådant hänseende. Den europeiska

konventionen angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna gäller sedan

den 1 januari 1995 som lag i Sverige.

Enligt konventionen skall envar äga

rätt till frihet att deltaga i

fredliga sammankomster samt till

föreningsfrihet, däri inbegripet

rätten att bilda och ansluta sig till

fackföreningar för att skydda sina

intressen. Enligt sin ordalydelse

garanteras endast den positiva

föreningsfriheten. Europadomstolen har

emellertid fastslagit att rätten till

föreningsfrihet inbegriper rätten att

inte vara medlem av en förening.

Utskottet vidhåller sin tidigare

inställning när det gäller frågan om

en utvidgad grundlagsfäst negativ

föreningsrätt och avstyrker därför

motionerna.

Motionsyrkanden liknande det nu aktuella

behandlades åren 2000 och 2002 (bet.

1999/2000:KU11 resp. bet. 2001/02:KU15).

Utskottet vidhöll sin tidigare

inställning i frågan och avstyrkte

motionsyrkandena. År 2000 framhöll

utskottet att några nya omständigheter

som talade för att förstärka

regeringsformens skydd för den negativa

föreningsfriheten inte hade framkommit.

Vid båda tillfällena avgavs reservationer

(m, kd, c och fp).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har vid flera tidigare

tillfällen avstyrkt motionsyrkanden om

förstärkning av regeringsformens skydd

för den negativa föreningsfriheten.

Utskottet anser fortfarande att det

inte framkommit några nya omständigheter

som talar för att förstärka

regeringsformens skydd för den negativa

föreningsfriheten. Motion K379 yrkande 13

(m) avstyrks.

Retroaktivitetsförbud

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare bedömningar en motion om

utvidgning av området för förbud mot

retroaktiv lagstiftning och en motion

om ytterligare begränsningar av

riksdagens möjligheter att besluta om

retroaktiv tillämpning av skattelag.

Jämför reservation 7 (m, kd, c).

Motionerna

I motion K241 av Maud Olofsson m.fl. (c)

begärs en översyn av

retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 §

regeringsformen som skyddar mot

retroaktiv lagstiftning i fråga om

strafflagstiftning och skatter eller

avgifter (yrkande 35). Det finns enligt

motionen problem när andra regler ändras

med retroaktiv verkan. Det är uppenbart

att förändringar av t.ex. bidrag kan ha

nog så stor betydelse för företags och

enskildas möjligheter att planera

långsiktigt. Det är därför enligt

motionen önskvärt att göra

retroaktivitetsförbudet mer allmänt

tillämpligt i fråga om all lagstiftning

med retroaktiv verkan som missgynnar

medborgare eller en grupp av medborgare.

Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begär i

motion K237 att regeringen skall lägga

fram förslag till sådana ändringar i

regeringsformen att det införs

ytterligare begränsningar av

möjligheterna för riksdagen att med

hänvisning till särskilda skäl fatta

beslut om skatter och avgifter med

retroaktiv verkan. Motionären vänder sig

mot det nuvarande utrymmet för undantaget

som medger att skatt eller statlig avgift

får tas ut trots att lagen inte trätt i

kraft när omständigheterna inträffat.

Gällande regler m.m..

Enligt 2 kap. 10 § första stycket

regeringsformen får straff eller annan

påföljd inte åläggas för gärning som icke

var belagd med brottspåföljd när den

förövades. Ej heller får svårare

brottspåföljd åläggas för gärningen än

den som var föreskriven då. Samma gäller

även förverkande och annan särskild

rättsverkan av brott. Enligt andra

stycket får skatt eller avgift ej uttagas

i vidare mån än som följer av föreskrift

som gällde när den omständighet

inträffade som utlöste skatt- eller

avgiftsskyldigheten. Finner riksdagen

särskilda skäl påkalla det, får dock lag

innebära att skatt eller statlig avgift

uttages trots att lagen inte hade trätt i

kraft när nyssnämnda omständighet

inträffade, om regeringen eller

riksdagsutskott då hade lämnat förslag

härom till riksdagen. Med förslag

jämställs ett meddelande i skrivelse från

regeringen till riksdagen om att sådant

förslag är att vänta.

1973 års fri- och rättighetsutredning

övervägde att införa ett förbud mot

retroaktiv lagstiftning enligt 8 kap. 3 §

regeringsformen, dvs. föreskrifter om

förhållandet mellan enskilda och det

allmänna, som avser ingrepp i enskilda

personliga eller ekonomiska förhållanden.

Av två skäl fann utredningen att det inte

var möjligt att föreslå ett sådant

förbud. Först konstaterades att något

undantagslöst förbud mot retroaktiv

lagstiftning inte upprätthålls på de

angivna rättsområdena, och att i lagtext

med någon grad av precision ange

förutsättningarna för när avsteg får

medges fann utredningen inte vara

möjligt. Till det sagda kom problemet att

avgöra vad som skall förstås med att en

lag är tillbakaverkande eller har

retroaktiv verkan. Utanför straffrättens

område, menade utredningen, är det ofta

oklart och föremål för delade meningar

vad som skall anses vara en retroaktiv

verkan av en lag (SOU 1975:75 s. 159).

Rättighetsskyddsutredningen, som 1978

övervägde frågan om förstärkt skydd mot

retroaktiv lagstiftning, framhöll att det

varit en angelägen uppgift att fortsätta

övervägningarna om retroaktivitetsförbud.

Som de tidigare övervägandena hade visat

uppställde sig emellertid några ganska

svårlösta problem när man undersökte

möjligheterna att vidga förbudet mot

retroaktiv lagstiftning. Ett bestod i att

man dittills inte helt kunnat undvika

retroaktivitet i lagstiftningsarbetet på

något rättsområde utanför straffrättens.

Ett annat huvudproblem var att avgöra vad

som skall förstås med att en lag är

tillbakaverkande eller har retroaktiv

verkan. Utanför straffrätten fanns inga

godtagna principer för att avgöra detta.

Det hade inte varit möjligt att överväga

hela frågan om en vidgning av förbudet

mot retroaktiv lagstiftning, och

utredningen begränsade sig till ett

förslag om att retroaktivitetsförbudet i

2 kap. 10 § regeringsformen skulle

utvidgas till att utöver straffrättens

område gälla föreskrifter om skatt jämte

avgifter till det allmänna (SOU 1978:34

s. 156).

Utredningen anförde inledningsvis att

huvudskälet mot retroaktiv lagstiftning

är att en sådan lagstiftning bryter mot

grundsatsen att man i förväg skall kunna

bedöma de rättsliga konsekvenserna av

sitt handlande. En medborgare som handlar

med utgångspunkt i gällande rätt riskerar

att hans handling kommer att bedömas

enligt regler som tillkommit i efterhand

när han inte kan göra gjort ogjort. Om

retroaktiviteten innebär skärpning av

skattelag kan han t.ex. i efterhand bli

vägrad avdrag för utgifter som var

avdragsgilla när de bestreds. Ett

indirekt resultat är ofta att den

enskilde finner att han har gjort en

civilrättslig handling som han inte

skulle ha gjort - eller skulle ha gjort

på annat sätt - om han vetat hur den

skulle bli bedömd skatterättsligt.

Å ena sidan var det enligt utredningen

ett samhällsintresse av vikt att

lagstiftaren skall kunna handla snabbt

sedan han väl fått ögonen på ett

oförutsett och inte önskvärt sätt att

utnyttja skatteregler. Direkt stötande

skulle det vara om just det förhållandet

att regeringen lägger fram en proposition

med förslag till lag som hindrar ett

visst slag av kringgående transaktioner

till följd av ett undantagslöst

retroaktivitetsförbud skulle leda till en

ökning av sådana transaktioner fram till

dess att lagen trätt i kraft. Å andra

sidan kan den skattskyldige som vill

förutse skattekonsekvenserna av sitt

handlande känna sig osäker om

lagstiftarens planer. Utredningen fann

att rimlig hänsyn till de motstående

intressena togs om ett förbud mot

retroaktiv skattelagstiftning

kompletterades med ett undantag för

sådana situationer där de skattskyldiga i

förväg har fått ett auktoritativt besked

om att en kommande skatteregel avsågs få

retroaktiv tillämpning.

Fri- och rättighetskommittén övervägde

i sitt betänkande Fri- och

rättighetsfrågor - Regeringsformen (SOU

1993:40, Del A, s. 110) frågan om

bestämmelsen i 2 kap. 10 § andra stycket

regeringsformen om förbud mot retroaktiv

skattelagstiftning är tillräckligt

effektiv eller om reglerna borde

förändras. Kommittén framhöll att det

utredningsarbete som ligger bakom den

nuvarande regleringen klart visar vilka

svårbemästrade gränsdragningsproblem som

måste övervinnas, där motstående

intressen ofta bryts mot varandra. Enligt

kommitténs uppfattning var de argument

som åberopades till stöd för den

nuvarande regleringen alltjämt hållbara.

Den utformning som bestämmelsen erhållit

syntes enligt kommittén också väl avvägd.

Sedan början av 1990-talet har

retroaktiv skattelagstiftning beslutats

en eller ett par gånger per riksmöte.

Tidigare behandling

Våren 1998 avstyrkte utskottet ett

motionsyrkande om en utredning om

skärpning av förbudet mot retroaktiv

skattelagstiftning (1997/98:KU32 s. 3

f.). Utskottet hänvisade till att

bestämmelserna i regeringsformen om

grundläggande fri- och rättigheter

nyligen hade utretts av Fri- och

rättighetskommittén. Kommittén hade bl.a.

uttalat att dess uppfattning var att den

utformning som bestämmelsen i 2 kap. 10 §

andra stycket regeringsformen om förbud

mot retroaktiv skattelagstiftning

erhållit syntes vara lämpligt avvägd.

Utskottet gjorde ingen annan bedömning.

En reservation (m) avgavs.

Våren 2002 (bet. 2001/02:KU15)

avstyrktes ett motionsyrkande (c)

motsvarande det nu aktuella K241 yrkande

35. Enligt utskottets mening gjorde sig

de skäl för att inte utvidga

retroaktivitetsförbudet som anfördes av

1973 års fri- och rättighetsutredning och

Rättighetsskyddsutredningen fortfarande

gällande. En reservation (c) avgavs.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sina tidigare

bedömningar. Motionerna K241 yrkande 35

(c) och K237 (m) avstyrks.

Skydd mot diskriminering

Utskottets förslag i korthet

Flera motionsyrkanden om skyddet mot

diskriminering på grund av sexuell

läggning avstyrks med hänvisning till

tidigare ställningstagande. En rad

motionsyrkanden i frågor som omfattas

av pågående utredningsarbete avstyrks

med hänvisning till att

utredningsarbetet inte bör föregripas.

Ett par motioner som gäller dels

genomgång av lagstiftning, dels behovet

av att motverka heteronormativitet och

att minoriteter utsätts för

diskriminering och utanförskap avstyrks

med hänvisning till HomO:s uppgifter.

Slutligen avstyrks en motion om en

minoritetsombudsman.

Jämför reservationerna 8 (v, mp), 9

(fp), 10 (kd), 11 (fp, mp), 12 (fp), 13

(mp) och 14 (fp, mp), särskilt yttrande

2 (c).

Motionerna

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion

L249 en översyn av 2 kap. 15

regeringsformen (yrkande 8). Den nyligen

beslutade ändringen i 1 kap.

regeringsformen är enligt motionen inte

tillräcklig på denna punkt. Homosexuella,

bisexuella och transpersoner bör omfattas

av regeringsformens förbud i 2 kap. mot

diskriminerande lagstiftning.

Mats Einarsson m.fl. (v) begär i motion

K275 att 2 kap. 15 § regeringsformen ges

följande lydelse: "Lag eller annan

föreskrift får ej innebära att någon

missgynnas därför att han eller hon med

hänsyn till ras, hudfärg, etniskt

ursprung eller sexuell läggning tillhör

minoritet." Motionärerna anser att den

nyligen införda ändringen i 1 kap.

regeringsformen som föreskriver att det

allmänna bl.a. skall motverka

diskriminering på grund av sexuell

läggning inte räcker för att motverka

diskriminering av skäl som har samband

med sexuell läggning. Att diskriminerande

lagstiftning förekommer har inte minst

Samboendekommittén påvisat i sitt

betänkande Nya samboregler (SOU

1999:104).

Också i motion K310 av Gabriel Romanus

m.fl. (fp, s, v, c, mp) begärs att 2 kap.

15 § regeringsformen utvidgas (yrkande

2). Motionärerna anser att det är

angeläget att införa ett skydd mot att

riksdagen kan anta lagar som

diskriminerar HBT-personer (homosexuella,

bisexuella och transpersoner). Trots

uttalanden av riksdag och regering finns

det lagstiftning som diskriminerar

homosexuella och bisexuella samt även

transpersoner. Transpersoner är individer

vars könsidentitet och/eller

könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid

skiljer sig från normen för det kön som

registrerats för dem vid födseln.

I motionen begärs också att sexuell

läggning skall omfattas av 1 kap. 2 §

regeringsformen (yrkande 1). Motionärerna

anser att riksdagen skall fullfölja den

påbörjade förändringen av skrivningarna

om diskriminering i regeringsformens 1

kap. 2 § men att denna utvidgas till att

också omnämna diskriminering på grund av

könsidentitet.

I motion So512 av Martin Andreasson

m.fl. (fp, s, v, c och mp) begärs en

översyn av lagstiftningen för att

undanröja förekomsten av återstående

diskriminering i lagstiftningen mot

homosexuella, bisexuella och

transpersoner (yrkande 5).

Tasso Stafilidis (v) begär i motion

Ub556 (yrkande 6) ett tillkännagivande

till regeringen om behovet av åtgärder

för att motverka heteronormativitet och

att minoriteter utsätts för

diskriminering och utanförskap.

Fortfarande existerar det enligt motionen

en heterosexuell norm. Homo- och

bisexuella diskrimineras fortfarande i

lagstiftningen. De osynliggörs,

nedvärderas, särbehandlas och utsätts för

våld enbart på grund av sin sexuella

läggning. Könsrollsnormerna tillåter ett

alltför litet spelrum för män och kvinnor

att utveckla sin egen könsidentitet och

inskränker livet för transpersoner, som

helt eller delvis vill leva i en könsroll

traditionellt förbehållen det motsatta

könet.

Gustav Fridolin (mp) begär i motion

K395 ett lagförslag med förbud mot

åldersdiskriminering. I motsats till vad

som gäller för diskriminering på grund av

kön, etnicitet eller funktionshinder är

åldersdiskriminering inte förbjudet. En

krogägare har rätt att diskriminera

myndiga människor genom olika

åldersgränser. Samhället bör inte tillåta

någon form av diskriminering. Vissa i dag

befintliga åldersgränser bör behållas.

Det gäller 20-årsgränsen för inköp av

alkohol på Systembolaget och likartad

"skyddslagstiftning". Det privata

näringslivet skall dock inte tillåtas

diskriminera människor.

I motion So444 av Kenneth Johansson

m.fl. (c) begärs åtgärder för att

förhindra åldersdiskriminering (yrkande

3). Det behövs en samlad

diskrimineringslagstiftning för att ge

diskrimineringsombudsmannen ett

kraftfullt verktyg. En sammanhållen

lagstiftning som också gäller utanför

arbetslivet gör det möjligt att ställa

krav på en större del av arbetslivet som

också omfattar åldersdiskriminering.

Diskriminering av äldre inom vården och

andra sammanhang är enligt motionärerna

ett reellt problem.

I motion Sf289 av Peter Eriksson m.fl.

(mp) begärs att lagarna om olika former

av diskriminering slås ihop till en

gemensam antidiskrimineringslag baserad

på mänskliga rättigheter (yrkande 6).

Motionärerna anser att diskrimineringen

måste förebyggas och motverkas inom alla

områden och på olika nivåer i samhället.

Det är en mänsklig rättighet att slippa

diskriminering på grund av ovidkommande

faktorer. Jämställdhets- och

mångfaldsplaner skall ingå som en

naturlig del av lagen.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion

Ju364 ett tillkännagivande till

regeringen om det svenska

ombudsmannasystemet (yrkande 23).

Motionärerna anser att JO:s makt minskat

med avskaffandet av ämbetsmannaansvaret,

och med införandet av en rad nya

ombudsmän sjunkit ned till att bli ett

ämbetsverk bland andra. Ombudsmannaidén

har försvagats och tunnats ut.

Ombudsmannainstitutionen bör tydliggöras

och förenklas. Ingripanden mot statliga

och kommunala ämbetsmän och myndigheter

bör samordnas under JO-ämbetet. Övriga

ombudsmän bör slås samman till ett

ombudsmannaämbete. Stor återhållsamhet

bör iakttas när det gäller att införa nya

ombudsmannauppgifter. JO skulle enligt

motionärerna med en sådan ordning kanske

återfå något av sin forna status, och det

sammanslagna ombudsmannaämbetet skulle få

större kraft. Det bör enligt motionen

vidare övervägas att utöka talerätten för

organisationer som särskilt tillvaratar

svaga och utsatta gruppers intressen.

I motion K241 av Maud Olofsson m.fl.

(c) begärs en samlad

diskrimineringslagstiftning och en

samordning av ombudsmannafunktionerna

(yrkande 37). Med en sammanhållen

lagstiftning som också gäller utanför

arbetslivet är det enligt motionen

möjligt att ställa krav på en större del

av samhällslivet, inkluderande

åldersdiskriminering. Med en sammanhållen

lagstiftning kan även de fem

ombudsmannafunktionerna DO, JämO, HomO,

HO och BO samordnas under riksdagen.

Sven Brus m.fl. (kd) begär i motion

Sf334 (yrkande 43) att Ombudsmannen mot

diskriminering ges ett särskilt ansvar

för opinionsbildning mot diskriminering,

främlingsfientlighet och rasism.

Motionärerna anser att DO eller en

framtida Rättighetsombudsman bör ha ett

speciellt ansvar och fungera som motor i

opinionsbildningen. Försöket med lokala

diskrimineringsombudsmän avvisas.

Motionärerna anser vidare att DO bör vara

en från regeringen fristående myndighet

och i stället underställas riksdagen.

Detta bör behandlas av den utredning som

nu utreder sammanslagning av

främjandeombudsmännen.

I motion A213 begär Sven Brus och

Kenneth Lantz (kd) att

diskrimineringsombudsmän utifrån kön,

etnicitet och sexuell läggning sammanförs

till att avse all form av diskriminering,

bl.a. på grund av ålder (yrkande 2).

Henrik S Järrel (m) begär i motion K280

att det inrättas ett ämbete för mänskliga

rättigheter, som bl.a. skulle överta de

nuvarande ombudsmannamyndigheternas roll

och uppgifter samt sortera under

riksdagen. Motionären hänvisar till att

FN har rekommenderat sina medlemsländer

att inrätta ett fristående organ med

uppgift att skydda och främja mänskliga

rättigheter. Det rimligaste vore därför

att sammanföra de nuvarande olika

ombudsmannainstituten till ett samlat MR-

ämbete för att vinna ökad slagkraft,

spridning av övergripande kompetens och

ett bättre, integrerat tillvaratagande av

den enskildes rättigheter. Ett sådant

rättighetsorgan bör enligt motionären

sortera direkt under riksdagen för att

markera större oberoende, konstitutionell

tyngd och demokratisk insyn.

Paavo Vallius (s) begär i motion K366 ett

tillkännagivande till regeringen om en

minoritetsombudsman. Enligt motionen har

insikten om riksdagens

minoritetspolitiska beslut inte nått

beslutsfattare på ett tillfredsställande

sätt. På den lokala nivån, där de flesta

besluten angående de nationella

minoriteterna fattas, upplever många att

de inte får lagens stöd och att den inte

tas på allvar. Detta gäller både inom

förvaltningsområdet och utanför det. För

att se till att intentionerna av beslutet

genomförs även i praktiken och för att

informationen om det nya politikområdet

når olika intressenter samt berörda

myndigheter kan en ny myndighet,

minoritetsombudsmannen, som på

motsvarande sätt som JämO och

Diskrimineringsombudsmannen, skall kunna

följa upp det konkreta genomförandet av

den nationella minoritetspolitiken vara

en lösning. Myndigheten skulle kunna

följa upp det konkreta genomförandet av

den nationella minoritetspolitiken.

Tidigare behandling m.m.

Sedan den 1 januari 2003 gäller enligt 1

kap. 2 § regeringsformen bl.a. att det

allmänna dels skall verka för att alla

människor skall kunna uppnå delaktighet

och jämlikhet i samhället, dels skall

motverka diskriminering på grund av kön,

hudfärg, nationellt eller etniskt

ursprung, språklig eller religiös

tillhörighet, funktionshinder, sexuell

läggning, ålder eller annan omständighet

som gäller den enskilde som person (prop.

2001/02:72, bet. 2001/02:KU18,

2002/03:KU6)

I propositionen framhölls att det inte

är fråga om en rättsligt bindande regel

utan om ett program- och

målsättningsstadgande som ger uttryck för

vissa särskilt viktiga principer för

samhällsverksamhetens inriktning.

Stadgandets främsta funktion är enligt

propositionen att ålägga det allmänna att

positivt verka för att de ifrågavarande

målsättningarna i största möjliga

utsträckning förverkligas. Till skillnad

från reglerna i 2 kap. regeringsformen om

de grundläggande fri- och rättigheterna,

ger 1 kap. 2 § regeringsformen inte

upphov till några rättigheter för den

enskilde. I propositionen påpekades att

den enskilde alltså inte med stöd av 1

kap. 2 § regeringsformen kan påkalla

domstols ingripande mot det allmänna. I

vilken utsträckning det allmänna lever

upp till målsättningarna kan enbart bli

föremål för politisk kontroll. Stadgandet

kan dock få rättslig betydelse som

tolkningsdata vid tillämpningen av olika

rättsregler.

När det gäller sexuell läggning

anfördes i propositionen att

Riksförbundet för sexuellt

likaberättigande begärt att även

könsidentitet inkluderas i uppräkningen.

Regeringen ville med anledning av detta

framhålla att uppräkningen av otillåtna

diskrimineringsgrunder endast är

exemplifierande och inte uttömmande. Det

åligger alltså det allmänna att motverka

diskriminering även på grund av andra -

liknande - osakliga omständigheter som

gäller den enskilde som person, än de som

uttryckligen har angetts.

I betänkande 2001/02:KU15 behandlade

utskottet under våren 2002

motionsyrkanden (v) om ett tillägg i 2

kap. 15 § som innebär ett skydd mot lagar

och andra föreskrifter som missgynnar

någon av skäl som har samband med sexuell

läggning. Utskottet hänvisade till

regeringens förslag om ändring av 1 kap.

2 § regeringsformen. Utskottet framhöll

att en sådan ändring i likhet med

diskrimineringsbestämmelserna i 2 kap.

innebär ett skydd mot att diskriminerande

lagar stiftas och bibehålls. Utskottet

var inte berett att förorda att en

bestämmelse om skydd mot diskriminering

på grund av sexuell läggning införs i 2

kap. regeringsformen eller att frågan om

grundlagsskyddet för vissa utsatta

grupper nu åter blev föremål för

utredning (s. 43). En reservation (v och

mp) avgavs.

I samma betänkande avstyrkte utskottet

ett motionsyrkande (c) om diskriminering

av ungdomar (bet. 2001/02:KU15 s. 44 f.).

Utskottet redovisade att kulturutskottet

nyligen avstyrkt motionsyrkanden om

åldersgränserna (bet. 2001/02:KrU8).

Kulturutskottet hänvisade till att en

ingående genomgång av

författningsreglerade åldersgränser

gjorts i utredningsbetänkandet Bevakad

övergång - Åldersgränser för unga upp

till 30 år (SOU 1996:111).

Kulturutskottet ville framhålla att

frågan om mera enhetliga åldersgränser

kompliceras av att uppsatta åldersgränser

avser så skilda förhållanden som ungas

rättigheter, deras skyldigheter och deras

behov av skydd. Att med dessa skilda

utgångspunkter fastställa en enda

enhetlig åldersgräns torde innebära stora

problem. Kulturutskottet var dock

medvetet om att ungdomar upplever mängden

av olika åldersgränser som

otillfredsställande och att gränserna

ibland kan kännas godtyckligt satta.

Gränser som funnits under en längre tid

kanske också kan upplevas som

otidsenliga, eftersom t.ex.

samhällsutveckling och

utbildningsväsendets utbyggnad på olika

sätt har påverkat ungdomars mognad.

Åldersgränser som ungdomar kan uppleva

som orättvisa och onödiga kan också vara

sådana som inte är författningsreglerade

utan satta av t.ex. restauranger och

andra nöjesarrangörer. Kontakter med

branschföreträdare hade tagits från

Regeringskansliet, men överläggningarna

hade inte lett till att splittringen av

åldersgränser för tillträde till

restauranger m.m. ändrats.

Kulturutskottet hänvisade till att

regeringen beslutat tillsätta en

parlamentarisk kommitté med uppdrag att

arbeta med frågan om en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning. I uppdraget

ingår att lämna förslag till hur

bestämmelserna om åldersdiskriminering i

EG-direktivet om likabehandling i

arbetslivet (2000:78/EG) skall genomföras

i Sverige. När det gäller

diskrimineringsgrunden ålder skall

utredningen kartlägga i vilken

utsträckning det finns ett behov av att

införa sådan lagstiftning på andra

samhällsområden än de områden som täcks

av direktivet om likabehandling i

arbetslivet.

Frågan om en samlad ombudsmannamyndighet

behandlades hösten 2000 (bet.

2000/01:KU3). Utskottet framhöll

inledningsvis i sin bedömning den

särställning som Riksdagens ombudsmän

har. Utskottet ansåg inte att det fanns

någon anledning att ifrågasätta JO:s

ställning och verksamhet.

När det gällde frågan om att föra ihop

de ombudsmän som är underställda

regeringen till en

ombudsmannaorganisation ansåg utskottet

att tiden nu var mogen att utreda frågan.

Enligt utskottet borde således en

utredning tillsättas med uppgift att

undersöka om det finns förutsättningar

för att slå samman några av eller

samtliga dessa ombudsmannainstitutioner

till en institution. Frågan om

huvudmannaskapet för dessa ombudsmän

måste, enligt utskottet, ses i ljuset av

de uppgifter ombudsmännen tilldelas. Vad

utskottet anfört gavs regeringen till

känna (rskr. 2000/01:33-35).

Våren 2002 behandlade utskottet

motioner om en sammanhållen

diskrimineringsorganisation och om ett MR-

ämbete. Utskottet hänvisade till att

regeringen beslutat om direktiv till en

kommitté som skall utreda frågan om en

samlad antidiskrimineringslagstiftning

och en samordning eller sammanslagning av

ombudsmän (bet. 2001/02:KU15 s. 29 f.).

Utskottet konstaterade dock att

Barnombudsmannen inte omfattades av

kommittédirektiven och föreslog ett

tillkännagivande till regeringen om att

uppdraget till kommittén skall omfatta

samtliga ombudsmän under regeringen. En

reservation (s, v) förelåg. Riksdagen

beslutade i enlighet med utskottets

förslag (rskr. 2001/02:191). I

proposition 2001/02:96 hade regeringen

nämnt sin avsikt att i tilläggsdirektiv

ge utredningen om en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning i uppdrag att

se över frågan om Barnombudsmannens

ställning. - Enligt uppgift från

Regeringskansliet beräknas

tilläggsdirektiv till utredningen

beslutas under våren 2003.

Utredning om en sammanhållen

diskrimineringslagstiftning

Regeringen har den 31 januari 2002

beslutat tillkalla en parlamentarisk

kommitté med uppdrag bl.a. att överväga

en gemensam lagstiftning mot

diskriminering som omfattar alla eller

flertalet diskrimineringsgrunder och

samhällsområden och överväga en

samordning eller sammanslagning av några

av eller samtliga av

Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen

mot etnisk diskriminering,

Handikappombudsmannen och Ombudsmannen

mot diskriminering på grund av sexuell

läggning, samt om den eller de framtida

ombudsmannainstitutioner som föreslås

skall vara underställda regeringen eller

riksdagen.

I uppdraget ingår att lämna förslag till

hur bestämmelserna om

åldersdiskriminering i EG-direktivet om

likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG)

skall genomföras i Sverige samt att

överväga om ett skydd mot diskriminering

av juridiska personer bör införas.

Kommittén skall också överväga om

lagstiftning mot diskriminering på grund

av funktionshinder, sexuell läggning och

könstillhörighet skall införas även på de

andra områden som omfattas av direktivet

2000/43/EG om likabehandling oavsett ras

eller etniskt ursprung än

arbetslivsområdet och högskoleområdet.

Kommittén skall vidare enligt direktiven

överväga om ett liknande skydd mot

diskriminering bör införas för samtliga

diskrimineringsgrunder på ytterligare

något eller några andra samhällsområden.

Beträffande diskrimineringsgrunden ålder

skall utredningen kartlägga i vilken

utsträckning det finns ett behov av att

införa sådan lagstiftning på andra

samhällsområden än de områden som täcks

av direktivet om likabehandling i

arbetslivet.

I direktiven framhålls att lagen om

förbud mot diskriminering i arbetslivet

på grund av sexuell läggning har till

ändamål att motverka diskriminering i

arbetslivet på grund av sexuell läggning.

I direktiven framhålls att med sexuell

läggning avses homosexuell, bisexuell och

heterosexuell läggning och att termen

sexuell läggning även förekommer i

direktivet om likabehandling i

arbetslivet och får anses ha samma

innebörd där. Enligt denna definition

omfattas inte s.k. transpersoner. Med

transpersoner brukar man avse

transvestiter, transsexuella och andra

personer som har en könsidentitet eller

ett beteende som tidvis eller alltid

skiljer sig från vad som utifrån

stereotypa men utbredda föreställningar

kan förväntas beroende på deras

biologiska kön. Transsexualism har både

inom EG-rätten och i svensk rätt ansetts

vara en fråga om könstillhörighet och

inte om sexuell läggning. Transsexuella

personer har därmed redan i dag ett skydd

mot diskriminering i arbetslivet genom

jämställdhetslagen och lagen om

likabehandling av studenter i högskolan.

Detta skydd omfattar emellertid inte

några andra transpersoner. I direktiven

hänvisas till att det under senare år i

olika sammanhang, bl.a. i flera

riksdagsmotioner, har framförts önskemål

om införande av ett särskilt skydd mot

diskriminering av transpersoner. Det

finns enligt regeringens mening anledning

att nu närmare undersöka om det finns

behov av att införa ett särskilt skydd

mot diskriminering av transpersoner och

hur ett sådant skydd i så fall skall

utformas.

Kommittén skall, med beaktande av de

ställningstaganden och förslag som

kommittén lägger fram i övrigt, särskilt

överväga om det finns skäl att ersätta

straffbestämmelsen om olaga

diskriminering med någon annan typ av

reglering. Kommittén skall belysa

eventuella fördelar och problem med ett

ersättande av bestämmelsen samt analysera

konsekvenserna av dubbelreglering genom

både civilrättslig eller

offentligrättslig lagstiftning och

straffrättslig lagstiftning.

Enligt direktiven har framförts att

alltför många specialiserade ombudsmän

skulle kunna undergräva den auktoritet

som ligger i ombudsmannainstitutionen som

sådan och medföra risk för att vissa

grupper kan falla mellan de olika

ombudsmännens verksamhet. Kommittén skall

överväga möjligheterna till och analysera

konsekvenserna av en sammanslagning av

några eller samtliga av JämO, DO, HO och

HomO till en institution eller att

samordna dem på något annat sätt.

Kommittén skall även överväga om den

eller de ombudsmannainstitutioner som

kommittén lämnar förslag om skall vara

underställda regeringen eller riksdagen.

I uppdraget ingår också att överväga hur

tillsynen över ett förbud mot

diskriminering på grund av ålder skall

utövas.

Från olika håll har det ifrågasatts om

de svenska ombudsmän som lyder under

regeringen uppfyller de krav på

opartiskhet och självständighet som har

kommit till uttryck i internationella

överenskommelser om organ för skydd av

mänskliga rättigheter. I flera

riksdagsmotioner, och även från

ombudsmännen själva, har det framförts

att myndigheter med ombudsmannaansvar bör

lyda under riksdagen med tanke på deras

särskilda roll som fristående och obundna

ombudsmannamyndigheter. Enligt

regeringens mening måste huvudmannaskapet

för ombudsmännen ses i ljuset av de

uppgifter ombudsmännen tilldelas.

Kommittén, som tagit namnet

Diskrimineringskommittén (N 2002:6),

skall redovisa uppdraget senast den 1

december 2004 (dir. 2002:11).

Utskottets ställningstagande

Flera motioner tar upp frågan om en

utvidgning av det skydd mot

diskriminerande lagstiftning som ges i 2

kap. 15 § regeringsformen till att också

omfatta diskriminering på grund av

sexuell läggning eller av homosexuella,

bisexuella och transpersoner. Riksdagen

har nyligen beslutat om ett införande i 1

kap. 2 § regeringsformen av ett skydd mot

diskriminering till följd av sexuell

läggning. Våren 2002 förklarade sig

utskottet inte berett att förorda att en

bestämmelse om skydd mot diskriminering

på grund av sexuell läggning skulle föras

in i 2 kap. regeringsformen. Utskottet

vidhåller detta ställningstagande och

avstyrker motionerna L249 yrkande 8 (fp),

K275 (v) och K310 yrkande 2 (fp, s, v, c,

mp).

När det gäller frågan om diskriminering

på grund av könsidentitet vill utskottet

hänvisa till att det i förarbetena till

den nyligen beslutade ändringen av 1 kap.

2 § regeringsformen framhållits att

uppräkningen av otillåtna

diskrimineringsgrunder endast är

exemplifierande och inte uttömmande. Det

åligger alltså det allmänna att motverka

diskriminering även på grund av andra -

liknande - osakliga omständigheter som

gäller den enskilde som person. Utskottet

anser mot denna bakgrund att det inte är

nödvändigt med utvidgning av 1 kap. 2 §

så att även diskriminering på grund av

könsidentitet omnämns. Motion K310

yrkande 1 (fp, s, v, c, mp) avstyrks.

Flertalet övriga frågor som tas upp i

motionerna berörs av uppdraget till

Diskrimineringskommittén. Kommittén skall

sålunda överväga en gemensam lagstiftning

mot diskriminering som omfattar alla

eller flertalet diskrimineringsgrunder

och samhällsområden och överväga en

samordning eller sammanslagning av

ombudsmän, dock ej Riksdagens ombudsmän.

Frågor som gäller diskrimineringsgrunden

sexuell läggning, ett särskilt skydd mot

diskriminering av transpersoner och

behovet av lagstiftning mot

diskriminering på grund av ålder omfattas

av kommitténs uppdrag. Enligt utskottets

mening bör resultatet av kommitténs

arbete inte föregripas. Utskottet är inte

heller berett att nu ställa sig bakom ett

krav på införande av en

minoritetsombudsman. Utskottet vill

hänvisa till redovisningen i följande

avsnitt som visar att det från

regeringens sida har vidtagits och

aviserats en rad åtgärder för att se till

att intentionerna bakom riksdagens beslut

om de nationella minoriteterna genomförs

och för att sprida information om

beslutet. Utskottet är inte berett att

därutöver nu förorda inrättandet av en

särskild minoritetsombudsman. Motionerna

K395 (mp), So444 yrkande 3 (c), Sf289

yrkande 6 (mp), Ju364 yrkande 23 (fp),

K241 yrkande 37 (c), Sf334 yrkande 43

(kd), A213 yrkande 2 (kd), K280 (m) och

K366 (s) avstyrks.

När det gäller en översyn av

lagstiftningen för att undanröja

förekomsten av återstående diskriminering

i lagstiftningen mot homosexuella,

bisexuella och transpersoner vill

utskottet hänvisa till att Ombudsmannen

mot diskriminering av homosexuella har

som uppgift bl.a. att föreslå regeringen

åtgärder som kan ha betydelse för att

motverka att diskriminering förekommer.

Dels sker detta inom ramen för det gängse

remissförfarandet, dels gör ombudsmannen

framställningar på eget initiativ. När

det gäller transsexualitet har

Jämställdhetsombudsmannen motsvarande

uppgift på arbetslivsområdet. Utskottet

anser mot denna bakgrund att en översyn

av hela lagstiftningsområdet i ett

sammanhang inte är nödvändig. Motion

So512 yrkande 5 (fp, s, v, c och mp)

avstyrks.

Också när det gäller frågan om åtgärder

för att motverka heteronormativitet och

att minoriteter utsätts för

diskriminering och utanförskap vill

utskottet hänvisa till HomO:s uppgifter.

Denna ombudsman skall verka för att

diskriminering på grund av sexuell

läggning inte förekommer. Motion Ub556

yrkande 6 (v) avstyrks följaktligen.

Nationella minoriteter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande ett

motionsyrkande (c) om att de nationella

minoriteterna skall omnämnas i

regeringsformen. Motionsyrkanden från

(c) respektive (s) om minoriteters

delaktighet och samrådsförfarande, om

fördelning av kulturmedel, om fortsatt

reformarbete och om äldreomsorg för den

finsktalande minoritetsgruppen avstyrks

med hänvisning till vidtagna åtgärder

och pågående arbete. Ett motionsyrkande

(fp) om utvidgning av det samiska

förvaltningsområdet till det sydsamiska

området avstyrks med hänvisning till

att frågan utreds. Fyra motionsyrkanden

(v och kd, resp. fp, kd samt s) om

utvidgning av det finskspråkiga

förvaltningsområdet till bl.a.

Mälardalsområdet avstyrks med

hänvisning till pågående överväganden

med anledning av en rapport. Med

hänvisning till tidigare

ställningstagande avstyrks ett

motionsyrkande (fp) om att alla

sverigefinländare skall få status som

nationell minoritet. En motion (mp) om

ratificering av ILO-konventionen nr 169

avstyrks med hänvisning till tidigare

ställningstagande att arbetet i

Gränsdragningskommissionen bör

avvaktas.

Jämför reservation 15 (fp och mp).

Särskilda yttranden 3 (fp, v, c och

mp), och 4-5 (fp, kd, v, c, och mp).

Motioner

Åsa Torstensson (c) begär i motion K264

att de nationella minoriteterna och

ursprungsbefolkningen skall nämnas i

regeringsformen (yrkande 3). Vidare

begärs tillkännagivanden till regeringen

om minoriteters delaktighet i demokratin

(yrkande 1) och om minoritetsgruppers

möjlighet att utöva sitt självbestämmande

exempelvis genom att ta över fördelningen

av kulturmedel till de egna

institutionerna (yrkande 2). Detta

förutsätter ett generöst stöd utan

motsvarande krav på insyn och kontroll. I

motionen framhålls också att offentliga

institutioner bör utnyttja

samrådsförfarande med minoriteter

(yrkande 4).

Martin Andreasson (fp) begär i motion

K277 att regeringen ges i uppdrag att

efter samråd med berörda kommuner och

länsstyrelse samt frivilligorganisationer

lägga fram de lagförslag som behövs för

en utvidgning av samiska

förvaltningsområdet till några kommuner i

det sydsamiska området (yrkande 1).

Motionären framhåller att sydsamiskan -

som i Sverige har sin ungefärliga

utsträckning i Västerbotten, Jämtland och

Härjedalen - nu talas av endast ca 500

personer och befinner sig i ett mycket

utsatt läge. Det finns en påtaglig risk

att språket helt dör ut. I motionen

begärs också att regeringen ges i uppdrag

att lägga fram de lagförslag som behövs

för en utvidgning av det finskspråkiga

förvaltningsområdet till Stockholms-

eller Mälardalsregionen (yrkande 2). Att

inkludera huvudstadsregionen i det

finskspråkiga förvaltningsområdet skulle

innebära förbättringar för finskspråkiga

i kontakten med myndigheter, men också

vara en markering av stor symbolisk

innebörd. Slutligen yrkas att regeringen

ges i uppdrag att pröva förutsättningarna

för att låta sverigefinländare oavsett

modersmål få status som nationell

minoritet i Sverige (yrkande 3).

Motionären hänvisar till kriterierna att

gruppen har en uttalad samhörighet, inte

har en med hänsyn till antalet

dominerande ställning och att den har en

religiös, språklig, traditionell eller

kulturell särart, att den har historiska

band med Sverige och att det finns en

självidentifikation där den enskilda

individen såväl som gruppen har vilja att

behålla sin identitet.

I motion K294 av Erling Wälivaara (kd)

begärs ett fortsatt reformeringsarbete

för att stärka minoritetsspråkens

ställning i hela landet. Det är enligt

motionen viktigt att minoritetsspråkens

ställning även utanför de

förvaltningsområden som gäller i enlighet

med riksdagens beslut stärks.

Reformarbetet måste enligt motionen

genomföras så att det stegvis blir en

positiv utveckling i hela landet.

Speciellt kommuner med stor

invandrartäthet har ett ansvar för

utvecklingen. Vidare sägs att Mälardalen,

Göteborgs-, Borås- och Olofströmsområdena

särskilt bör uppmärksammas eftersom stora

grupper sverigefinländare bor i dessa

områden.

Paavo Vallius (s) tar i motion K324

också upp frågan om en utvidgning av

förvaltningsområdet för finska språket.

Med beaktande av Sveriges och Finlands

gemensamma historia och det faktum att

finskan än i dag är ett levande språk i

Sverige är det enligt motionären dags att

lyfta fram finskans ställning i Stockholm

och Mälardalen.

I motion K391 av Elina Linna m.fl. (v,

kd) begärs att det i uppföljningen av

lagarna om rätt att använda samiska

respektive finska och meänkieli hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar

görs en översyn av begränsningarna i

förvaltningsområdena. Motionärerna

hänvisar till att 95 % av sverigefinnarna

bor utanför förvaltningsområdena, t.ex. i

Mälardalen och runt Göteborg.

Paavo Vallius m.fl. (s) begär i motion

K420 ett tillkännagivande till regeringen

om äldreomsorg för den finsktalande

minoritetsgruppen. Motionärerna anser att

de äldre bör få en lagstadgad rätt till

finskspråkig äldreomsorg i hela landet,

inte bara inom förvaltningsområdet. Det

är också viktigt att ge ekonomiskt stöd

till ny- eller ombyggnad för dem som vill

starta senior- eller äldreboende för

finsktalande äldre.

Informationsinsatserna till

biståndshandläggare i olika kommuner bör

öka. Det behövs medel för arbetet för

utökad äldreomsorg för finsktalande,

utbildning av sverigefinska pensionärer

om svensk äldreomsorg samt för temadagar

för politiker och tjänstemän om behovet

av finskspråkig äldreomsorg.

Organisationen Sverigefinska Pensionärer

bör få utse en representant till

regeringens pensionärskommitté.

Landstingsförbundet och Svenska

Kommunförbundet har ett stort ansvar när

det gäller information om behovet av

finskspråkig äldreomsorg, hemsjukvård,

rehabilitering, demensutredningar och

psykiatrisk vård och när det gäller

samarbetet mellan kommuner. Sverigefinska

föreningar och andra organisationer bör

få projektstöd. Svenska Kommunförbundet

och Landstingsförbundet bör ta upp frågan

om ökat stöd till Sverigefinska

Pensionärers distrikts- och

grundorganisationer och frågan om att

dessa skall få utse representanter till

kommunernas och landstingens

pensionärsråd.

I motion K421 av Paavo Vallius m.fl.

(s) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om de nationella

minoriteternas möjligheter till

inflytande och samråd i frågor som berör

dem. Motionärerna understryker att den

nationella minoritetspolitiken berör hela

landet och alla samhällsnivåer. Därför är

det enligt motionen av stor vikt för

politikens konkreta genomförande att

beslutsfattare på alla samhällsnivåer är

väl informerade om innebörden av

riksdagsbeslutet i frågan. Motionärerna

anser att minoriteternas organisationer

bör garanteras tillräckliga resurser i

framtiden för att på jämlika villkor

kunna ansvara för uppdraget som

intressenter för sina respektive

minoritetsgrupper. Vidare anser de att

regeringen ansvarar för att informationen

om innehållet och konsekvenserna av den

nationella minoritetspolitiken får

genomslag även lokalt och regionalt.

Åsa Domeij (mp) begär i motion K394 ett

förslag till en svensk anslutning till

ILO:s konvention 169 om ursprungsfolks

rättigheter. Enligt motionen innebär de

förberedande steg som tagits att Sverige

nu kan ansluta sig till ILO-konventionen.

Det finns ingen anledning att invänta

pågående och eventuellt tillkommande

utredningar med den tid det tar att

färdigställa dessa samt bereda en

proposition. En sådan ordning skulle

innebära att det tar åtta-tio år innan en

svensk anslutning skulle kunna komma i

fråga. Det bör räcka med den

viljeinriktning som Sverige visat när det

gäller att lösa återstående frågor.

Bakgrund

Sverige ratificerade i februari 2000 den

europeiska stadgan om landsdels- eller

minoritetsspråk

(minoritetsspråkskonventionen) och

Europarådets ramkonventionen om skydd för

nationella minoriteter. I

minoritetsspråkskonventionen framhålls

bl.a. att skydd och främjande av

landsdels- eller minoritetsspråk i olika

länder och regioner i Europa utgör ett

viktigt bidrag till uppbyggandet av ett

Europa som vilar på demokratiska

principer och kulturell mångfald inom

ramen för nationell suveränitet och

territoriell integritet.

Minoritetsspråkskonventionen innehåller

bestämmelser om vilka kriterier som

ligger till grund för att ett språk skall

behandlas som minoritetsspråk.

Kriterierna är att språket skall ha

använts av hävd i ett viss territorium

inom en stat av medborgare i staten, att

det skall vara annorlunda än det

officiella språket och att det talas av

tillräckligt många personer. Om språket

inte uppfyller kravet på historisk

geografisk anknytning kan det omfattas av

vissa av konventionens bestämmelser såsom

ett territoriellt obundet språk.

Europarådets ramkonvention om skydd för

nationella minoriteter, ramkonventionen,

är en principdeklaration som skall

förverkligas genom nationell lag och

lämplig regeringspolitik. Ramkonventionen

innehåller inte någon definition på en

nationell minoritet. I artikel 5 framgår

endast att nationella minoriteter har en

identitet som baseras på religion, språk,

traditioner och kulturarv. Konventionens

utformning medför att de ratificerande

staterna själva kan avgöra vad som

kännetecknar en nationell minoritet.

Under konventionens tillkomst har det

dock framgått att begreppet syftar på

grupper med långvarig anknytning till en

stat. Ramkonventionen omfattar

bestämmelser om skydd för språk samt

skydd och stöd för minoritetskulturer,

traditioner, kulturarv och religion,

vilket är vidare än de områden

minoritetsspråkskonventionen tar sikte

på. Regeringen framhöll i proposition

1998/99:143 Nationella minoriteter i

Sverige (s. 43) att följande kriterier

borde vara uppfyllda för att en grupp

skall betraktas som en nationell

minoritet:

Grupp med uttalad samhörighet som till

antalet i förhållande till resten av

befolkningen har en icke dominerande

ställning i samhället. Gruppbestämningen

kan inte enbart göras efter gruppens

numerära antal utan här måste också vägas

in och belysas gruppens struktur och

sammanhållning.

Religiös, språklig, traditionell

och/eller kulturell tillhörighet. Endast

ett av de uppräknade särdragen måste

föreligga men de särdrag som gruppen

uppvisar måste i något väsentligt

avseende skilja den från majoriteten.

Självidentifikation. Den enskilde såväl

som gruppen skall vilja ha en strävan att

behålla sin identitet.

Historiska eller långvariga band med

Sverige. Regeringen ansåg inte att det är

möjligt att dra någon absolut gräns mätt

i år. Regeringens bedömning var dock att

endast minoritetsgrupper vars

minoritetskultur funnits i Sverige före

sekelskiftet uppfyller kravet på

historiska och långvariga band.

De nationella minoriteterna är samer,

sverigefinnar, tornedalingar, romer och

judar. Lagarna (1999:1175 och 1176) om

rätt att använda samiska respektive

finska och meänkieli hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar ger

enskilda rätt att använda dessa språk i

offentliga sammanhang i de områden där

språken används av hävd och fortfarande

används i tillräcklig omfattning. För

samiska omfattas Arjeplogs, Gällivare,

Jokkmokks och Kiruna kommuner och för

finska och meänkieli Gällivare,

Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå

kommuner. Till följd av de nya lagarna

har 6 miljoner kronor avsatts som

statsbidrag till kommuner och Landstinget

i Norrbottens län för de åligganden som

följer av lagstiftningen. Bestämmelser om

fördelningen finns i förordningen

(2000:86) om statsbidrag till åtgärder

för att stödja användningen av samiska,

finska och meänkieli i kontakter med

förvaltningsmyndigheter och domstolar.

I budgetpropositionen för år 2003

(prop. 2002/03:1, utgiftsområde 8)

framhålls att inflytandet för de

nationella minoriteterna inom

minoritetspolitiken är av stor betydelse.

Bland annat hålls samrådsmöten med

företrädare för regeringen och

minoriteternas organisationer. För år

2001 tillfördes organisationer som

företräder nationella minoriteter 1 550

000 kr för att stärka deras möjligheter

till inflytande i frågor som berör dem.

Medlen har använts till bl.a.

mötesverksamhet, informationsinsatser

samt till åtgärder som syftar till att

förbättra kunskaperna i det egna språket.

Regeringen har vidare gett Skolverket,

Kulturrådet och Folkbildningsrådet i

uppdrag att inom respektive ansvarsområde

redovisa hur de nationella minoriteternas

intressen tillgodoses i olika avseenden.

Uppdraget har år 2001 redovisats i

rapporter till regeringen. Rapporterna

innehåller förslag till ytterligare

åtgärder. Av Kulturrådets rapport framgår

att stora och olika behov finns inom

minoriteterna när det gäller språkvård

och kulturverksamhet. Det statliga stödet

till litteratur- och kulturtidskrifter

ökades med 1 miljon kronor fr.o.m. år

2000 för att särskilt kunna beakta de

nationella minoriteterna vid fördelning

av stödet. Från och med år 2002

tillfördes Kulturrådet 7 miljoner kronor

för ett nytt bidrag för insatser som

syftar till att främja de nationella

minoriteternas språk och kultur.

Regeringen har vidare gett Ombudsmannen

mot diskriminering i uppdrag att under en

tvåårsperiod genomföra ett särskilt

arbete för att förebygga och motverka

diskriminering av romer. Inom

Regeringskansliet har en särskild

arbetsgrupp inrättats för att samordna

frågor inom minoritetspolitiken. För

samarbete mellan Sverige och Finland om

minoritets- och minoritetsspråksfrågor

har inrättats en finsk-svensk

arbetsgrupp.

En arbetsgrupp vid Länsstyrelsen i

Norrbottens län har bildats för att följa

i vilken utsträckning lagarna om rätt att

använda samiska, finska och meänkieli har

använts. Hittills har arbetsgruppen låtit

göra en enkätundersökning hos statliga

och kommunala förvaltningsmyndigheter

samt domstolar i förvaltningsområdena för

samiska respektive finska och meänkieli.

Härutöver skall länsstyrelsen årligen

redovisa hur statsbidraget till

kommunerna och landstinget fördelats samt

vilket resultat uppföljningen av de

regionala insatserna och kostnaderna för

dessa gett. I budgetpropositionen

framhålls att det, för att målet för

minoritetspolitiken skall kunna

förverkligas, krävs att samtliga

nationella minoriteters behov och

intressen beaktas i alla delar av landet

och på alla nivåer i

samhällsförvaltningen. Det gäller såväl

statliga myndigheter som kommuner och

landsting. Åtgärder kommer därför att

vidtas för att öka kunskapen om

minoritetspolitiken och diskutera

politikens konkreta genomförande på olika

nivåer i samhällsförvaltningen, särskilt

på den kommunala nivån.

I budgetpropositionen framhålls att ett

resultat av den nya minoritetspolitiken

är en större medvetenhet och kunskap om

de nationella minoriteterna både inom

minoritetsgrupperna själva och i

majoritetssamhället. Minoriteternas ökade

möjligheter till inflytande har lett till

växande aktiviteter bland

minoritetsgrupperna, bl.a. bildandet av

sverigefinländarnas delegation som ett

organ för den sverigefinländska

minoriteten, etablerandet av flera nya

romska riksorganisationer och initiativ

till ett språkvårdsorgan för meänkieli.

Länsstyrelsen i Norrbottens län skall år

2003 lämna en redovisning som särskilt

skall inriktas på de enskildas

förutsättningar att utnyttja de

rättigheter och möjligheter som finns.

Denna bör enligt budgetpropositionen

kunna lämna ett värdefullt bidrag kring

frågor om vilka hinder som eventuellt

finns för att den enskilde skall kunna

använda minoritetsspråken i kontakt med

myndigheter samt hur dessa hinder skall

åtgärdas. I budgetpropositionen anges

vidare att frågan om en utvidgning av

förvaltningsområdet för samiska har

tagits upp i olika sammanhang och att

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i

uppdrag att inom ramen för befintliga

resurser förutsättningslöst utreda

konsekvenserna av en eventuell utvidgning

av förvaltningsområdet för samiska så att

det omfattar några kommuner inom de södra

delarna av det traditionellt samiska

språkområdet, det sydsamiska området.

Uppdraget skall redovisas senast den 1

mars 2003.

Enligt budgetpropositionen har behovet

av äldreomsorg på andra språk än svenska

uppmärksammats på senare år. I juni 2001

redovisade Socialstyrelsen ett uppdrag

att kartlägga och redovisa hur olika

kommuner organiserat och genomfört

äldreomsorg för finsktalande. Av

rapporten framgår bl.a. att en anpassad

äldreomsorg kan erbjudas äldre

finsktalande utan att det medför större

kostnader. Frågan om vilka åtgärder som

skall vidtas med anledning av rapporten

övervägs för närvarande inom

Regeringskansliet.

Enligt budgetpropositionen bör det

göras ett fortsatt arbete för utvärdering

av insatserna inom ramen för

minoritetspolitiken. När det gäller de

regionala insatserna är det angeläget att

få kunskap om de enskildas

förutsättningar att utnyttja de

rättigheter och möjligheter som

lagstiftningen medför.

En gemensam finsk-svensk arbetsgrupp

för minoritets- och

minoritetsspråksfrågor tillsattes i juni

2001 som ett forum för dialog och

erfarenhetsutbyte, där olika problem kan

identifieras och förslag till lösningar

läggas fram. Sverige har haft

ordförandeskapet under det första

verksamhetsåret (1 juli 2001-30 juni

2002). I en rapport den 16 september 2002

från det första verksamhetsåret anges ett

antal frågeområden som behöver belysas

och utvecklas. Det gäller bl.a. former

för inflytande för minoriteterna,

kulturaktiviteter av olika slag,

äldreomsorg samt informationsinsatser för

att öka kunskapen om nationella

minoriteter och minoritetsspråk. För att

målen och syftet med politiken skall få

genomslag krävs enligt rapporten kunskap

och förståelse för minoriteternas kultur

och språk hos befolkningen i övrigt. Det

krävs också kunskap om minoriteterna och

minoritetspolitiken på alla nivåer i

samhällsförvaltningen. Här har

arbetsgruppen kunnat konstatera att det

fortfarande finns stora brister även om

betydande ansträngningar görs. Enligt

arbetsgruppens mening bör ytterligare

åtgärder vidtas för att öka kunskapen

både hos majoritetsbefolkningen och hos

myndigheterna. Särskilt när det gäller de

kommunala myndigheterna behövs åtgärder

för att minoritetspolitikens mål skall få

genomslag. Arbetsgruppen föreslog att

dessa frågor ges hög prioritet i det

fortsatta arbetet.

Arbetsgruppen konstaterade vidare att

den största delen av sverigefinnarna

lever i sådana delar av Sverige som inte

omfattas av den särskilda

minoritetsspråkslagstiftningen, bl.a.

Mälardalen. Att lagstiftningen inte

omfattar dessa områden upplevs av

sverigefinnarna själva som en klar brist.

Å andra sidan ges konkreta exempel på ett

tilltagande intresse för finska och finsk

kultur i dessa delar av Sverige. Ett

sådant exempel är grundandet av ett

finskt språk- och kulturcentrum vid

Mälardalens högskola, som tillkommit på

regionalt och lokalt initiativ.

Arbetsgruppen ansåg mot denna bakgrund

att det finns skäl att överväga

förutsättningarna för och konsekvenserna

av att utvidga lagstiftningen om rätt att

använda finska hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar

till vissa områden utanför det nuvarande

förvaltningsområdet.

En fråga som arbetsgruppen särskilt

diskuterade gäller möjligheten att

anordna äldreomsorg anpassad för

finsktalande. Arbetsgruppen noterade att

det av en rapport från Socialstyrelsen

bl.a. framgår att en anpassad äldreomsorg

kan genomföras utan att det medför större

kostnader. Arbetsgruppen ansåg att

resultaten av Socialstyrelsens

kartläggning borde följas upp och spridas

till kommunerna.

I mars 1999 överlämnade Utredningen om

ILO:s konvention nr 169 till regeringen

sitt betänkande Samerna - ett

ursprungsfolk i Sverige. Frågan om

Sveriges anslutning till ILO:s konvention

nr 169 (SOU 1999:25). Utredaren bedömde

att Sverige kan ansluta sig till ILO:s

konvention nr 169, men att detta inte bör

ske förrän ett antal åtgärder som rör

samernas rätt till mark blivit

genomförda, en process som beräknades ta

fem år. För det första måste den mark som

samerna har rättigheter till enligt

konventionen identifieras och en

gränsdragningskommission borde

tillsättas. För det andra måste

omfattningen av samernas jakt- och

fiskerätt inom den mark som de

traditionellt innehar klarläggas. När

dessa frågor klarats ut kan andra

åtgärder vidtas för att samernas

rättigheter skall nå upp till den nivå

som konventionen kräver. Det är framför

allt fråga om åtgärder för att ge samerna

ett stärkt skydd mot inskränkningar i

renskötselrätten, åtgärder för att

säkerställa att samerna har tillräckligt

med mark för att kunna fortsätta att

bedriva rennäring, införande av möjlighet

till ersättning från staten för

rättegångskostnader i principiellt

viktiga mål rörande samernas

markrättigheter samt genomförandet av en

nationell informationskampanj om samerna

som ursprungsfolk och om den samiska

kulturen. Enligt utredningen behövdes

också en nationell informationskampanj

som klargör vad en svensk anslutning

skulle innebära för berörda parter.

Utredaren rekommenderade att det borde

tas under övervägande om inte åtgärderna

kunde anses så angelägna att de borde

genomföras oavsett om en ratificering

kommer till stånd eller inte.

Regeringen beslutade den 24 januari

2002 om direktiv för en

gränsdragningskommission (dir. 2002:7).

Sammanfattningsvis innebär uppdraget att

kommissionen skall utreda omfattningen av

den mark där renskötselrätten föreligger.

I uppdraget ingår att fastställa i vilken

omfattning som samerna, såsom det anges i

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk

och stamfolk i självstyrande länder,

traditionellt innehar mark respektive

nyttjar mark tillsammans med andra.

Gränsdragningskommissionen (Jo 2002:01)

skall redovisa sitt arbete till

regeringen senast den 31 december 2004.

För en informationssatsning om samerna

har beviljats projektmedel på ca 6,5

miljoner kronor till 30 projekt.

Regeringen har gett Sametinget i uppdrag

att utveckla och etablera ett permanent

nationellt informationscentrum för

samefrågor.

Tidigare behandling

Våren 2002 behandlade utskottet

motionsyrkanden motsvarande motion K264

yrkandena 1 och 2 (c) om

tillkännagivanden till regeringen om

minoriteters delaktighet och

självbestämmande i demokratin (bet.

2001/02:KU15 s. 58). Utskottet hänvisade

till att det från regeringens sida

vidtagits en rad åtgärder i syfte att

stärka dessa gruppers möjligheter till

inflytande i frågor som rör dem och till

att det i den nationella handlingsplanen

för mänskliga rättigheter diskuterades

ytterligare åtgärder. Enligt utskottets

mening saknades anledning att göra ett

tillkännagivande till regeringen i dessa

avseenden. Motionsyrkandena avstyrktes.

När det gäller frågan om omnämnande av

de nationella minoriteterna och

ursprungsbefolkningen i regeringsformen

ville utskottet i likhet med tidigare

ställningstaganden i fråga om samerna

hänvisa till det grundlagsskydd som

finns. Ett sådant skydd finns dels i 1

kap. 2 § regeringsformen där det

föreskrivs att etniska, språkliga och

religiösa minoriteters möjligheter att

behålla och utveckla ett eget kultur- och

samfundsliv bör främjas, dels i 2 kap. 20

§ andra stycket som föreskriver att

samernas rätt att bedriva renskötsel

regleras i lag. Ett motionsyrkande

motsvarande K264 yrkande 3 avstyrktes.

Utskottet ansåg inte heller att det

behövdes ett tillkännagivande till

regeringen om ett systematiskt arbete

från politiska institutioners sida för

att tillvarata minoriteters synpunkter.

Utskottet hänvisade till att det på

regeringsnivå redan pågår ett sådant

arbete bl.a. genom de återkommande

sammanträffanden som förekommer mellan

företrädare för minoritetsorganisationer

och ansvarigt statsråd. Behovet av

insatser från regeringens sida för att

uppmärksamma kommunerna på intresset av

samrådsförfarande kan naturligen komma

upp i dessa sammanhang. Det fanns enligt

utskottet inte anledning att anta annat

än att åtgärder i möjligaste mån kommer

att vidtas för att komma till rätta med

de brister som då uppmärksammas. Ett

motionsyrkande motsvarande K264 yrkande 4

avstyrktes.

Utskottet avstyrkte också ett

motionsyrkande (kd) om fortsatta insatser

för att stärka minoritetsspråkens

ställning med hänvisning till att en rad

åtgärder vidtagits i form av bl.a. medel

för att främja språk och kultur,

utbildningsinsatser och insatser i radio

och TV samt en undersökning om

konsekvenserna av att utvidga det

geografiska området för rätten att

använda samiska hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar

till även några kommuner inom det

sydsamiska området.

I samband med behandlingen av

regeringens proposition Nationella

minoriteter hösten 1999 avstyrkte

utskottet en motion (c) om att termen

sverigefinnar borde ändras till

sverigefinländare och om att det vid

ratificeringen klart borde yttras att

även finlandssvenskarna i Sverige anses

ingå i den sverigefinska eller kanske

hellre sverigefinländska minoriteten

(prop. 1998/99:143, bet. 1999/2000:KU6 s.

22). Utskottet framhöll att den

minoritet i Sverige som har anknytning

till Finland innefattar en grupp med

finska som modersmål och en grupp med

svenska som modersmål. När uttrycket

sverigefinnar brukades i propositionen

åsyftades såvitt framgick personer som

har finska som modersmål. Den finländska

grupp som har svenska som modersmål

åsyftades med andra ord inte. Mot

bakgrund av de ändamål som

minoritetsspråkskonventionen skall tjäna

var detta enligt utskottet följdriktigt.

Enligt den bedömning som framgick av

regeringens proposition tillhör den i

första hand svensktalande gruppen inte

heller dem som bör anses omfattade av

åtagandena enligt ramkonventionen.

Utskottet gjorde i dessa avseenden inte

någon annan bedömning än den som låg till

grund för propositionen. Därav följde

emellertid inte att den finlandssvenska

minoritetsgruppen i Sverige inte skulle

kunna få del av åtgärder som enligt

propositionen skulle vidtas för dem som i

propositionen omtalades som

sverigefinnar.

I samma betänkande avstyrkte utskottet

en motion om finskspråkig äldreomsorg i

samband med behandlingen av regeringens

proposition Nationella minoriteter i

Sverige (prop. 1998/99:143, bet.

1999/2000:KU6, s. 45 f.). Vad särskilt

gäller den finskspråkiga minoriteten

konstaterades i ett yttrande från

socialförsäkringsutskottet att den är den

största minoriteten i Sverige.

Sverigefinnarna bor relativt koncentrerat

till vissa orter i landet och utgör ett

sådant antal att det borde finnas goda

möjligheter att erbjuda äldreomsorg på

finska till en inte alltför stor kostnad.

Dessutom angavs att situationen är sådan

att det inom en kort tid kunde förväntas

finnas ett stort antal äldre finsktalande

som är i behov av äldreomsorg.

Socialförsäkringsutskottet såg därför

positivt på att regeringen avsåg att ge

Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga

äldreomsorgen för finsktalande i kommuner

med ett stort antal äldre som använder

finska. Socialförsäkringsutskottet ansåg

dock inte att något tillkännagivande

borde föreslås. Konstitutionsutskottet,

som delade socialförsäkringsutskottets

uppfattning, framhöll att kommunerna

skall kunna erbjuda alla medborgare en

god äldrevård, vilket kan innebära att de

äldre bemöts på sitt eget språk. Inte

minst när det gäller de nationella

minoritetsspråken framstod det enligt

utskottet som naturligt att noga ge akt

på de behov som visar sig. I en

reservation (fp) framhölls att ett

kommittéförslag om rikstäckande åtgärder

som gäller äldreomsorg och som skulle

stödja initiativ inom det sydsamiska

området borde tas upp till förnyad

bedömning.

I betänkande 2001/02:KU15 avstyrkte

utskottet ett motionsyrkande (fp) om att

ILO-konventionen skall ratificeras (s. 61

f.) Utskottet vidhöll sitt

ställningstagande från föregående

riksmöte (bet. 2000/01:K14), vari en

motion i frågan avstyrkts med hänvisning

till att Utredningen om ILO-konvention

169 bedömt att Sverige inte bör ansluta

sig till ILO-konventionen förrän ett

antal åtgärder som rör samernas mark

blivit genomförda, bl.a. måste den mark

som samerna har rättigheter till enligt

konventionen identifieras genom försorg

av en gränsdragningskommission. Enligt

utskottets mening borde resultatet av

kommissionens arbete avvaktas. I en

reservation (fp, mp) begärdes ett

tillkännagivande till regeringen om att

ILO-konvention 169 bör ratificeras.

Utskottets ställningstagande

Utskottet avstyrkte våren 2002 ett

motionsyrkande om att de nationella

minoriteterna och ursprungsbefolkningen

skall omnämnas i regeringsformen.

Utskottet hänvisade till att ett skydd

redan finns genom bestämmelsen i 1 kap. 2

§ regeringsformen som föreskriver att

etniska, språkliga och religiösa

minoriteters möjligheter att behålla och

utveckla ett eget kultur- och samfundsliv

bör främjas och när det gäller samerna

genom bestämmelsen i 2 kap. 20 § andra

stycket som föreskriver att samernas rätt

att bedriva renskötsel regleras i lag.

Utskottet gör inte nu någon annan

bedömning. Motion K264 yrkande 3 (c)

avstyrks.

När det gäller minoriteters delaktighet

i demokratin och samrådsförfarande med

minoriteter vill utskottet hänvisa till

att regeringen understrukit att

inflytandet för de nationella

minoriteterna inom minoritetspolitiken är

av stor betydelse. En rad åtgärder har

vidtagits. Bland annat hålls samrådsmöten

med företrädare för regeringen och

minoriteternas organisationer. Åtgärder

kommer att vidtas för att öka kunskapen

om minoritetspolitiken och diskutera

politikens konkreta genomförande på olika

nivåer i samhällsförvaltningen, särskilt

på den kommunala nivån. En särskild

arbetsgrupp har bildats inom

Regeringskansliet för att samordna frågor

inom minoritetspolitiken. I detta

sammanhang kan också nämnas

utvecklingsarbetet Tid för demokrati där

avsikten varit att utveckla medborgarnas

aktiva deltagande i de politiska

beslutsprocesserna med ambitionen att nå

sådana grupper som vanligen inte nås i

demokratiarbete. Utskottet anser inte att

det behövs ett tillkännagivande till

regeringen om minoriteters delaktighet i

demokratin. När det gäller frågan om rätt

för minoritetsgrupperna att utan insyn

och kontroll fördela kulturmedel till de

egna institutionerna vill utskottet

hänvisa till att regeringen inrättat en

arbetsgrupp för att göra en samlad

översyn av minoritetsorganisationernas

rätt till stöd. Enligt utskottets mening

bör översynen avvaktas. Motionerna K264

yrkandena 1, 2 och 4 (c) samt K421 (s)

avstyrks.

Konsekvenserna av en eventuell

utvidgning av det samiska

förvaltningsområdet till några kommuner i

det sydsamiska området utreds för

närvarande förutsättningslöst av

Länsstyrelsen i Norrbottens län. Enligt

utskottets mening bör resultatet av detta

arbete inte föregripas. Motion K277

yrkande 1 (fp) avstyrks.

Att det finskspråkiga

förvaltningsområdet skall omfatta även

bl.a. Stockholms- eller Mälardalsregionen

har föreslagits i flera motioner. Den

gemensamma finsk-svenska arbetsgruppen

för minoritets- och minoritetsspråkfrågor

har i sin rapport den 16 september 2002

med hänvisning till att största delen av

sverigefinnarna lever utanför

förvaltningsområdet, bl.a. i Mälardalen,

funnit att det finns skäl att överväga

förutsättningarna för och konsekvenserna

av att utvidga lagstiftningen om rätt att

använda finska hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar

till vissa områden utanför det nuvarande

förvaltningsområdet. Utskottet är inte

berett att föregripa de överväganden som

pågår i Regeringskansliet med anledning

av rapporten. Motionerna K277 yrkande 2

(fp), K294 i denna del (kd), K324 (s) och

K391 (v, kd) avstyrks.

Av budgetpropositionen för 2003 framgår

att en rad åtgärder har vidtagits och att

det pågår arbete i skilda hänseenden för

att stärka de nationella minoriteterna

och stödja minoritetsspråken. Det gäller

utbildningsfrågor, kulturverksamhet,

massmedier, arkivfrågor och äldreomsorg.

Det saknas mot denna bakgrund anledning

att göra ett tillkännagivande till

regeringen om ett fortsatt reformarbete

för att stärka minoritetsspråkens

ställning i hela landet. Motion K294 i

denna del (kd) avstyrks.

Utskottet avstyrker också motion K277

yrkande 3 (fp) om att sverigefinländare

oavsett modersmål skall få status som

nationell minoritet i Sverige. Som

utskottet framhöll i samband med beslutet

om att godkänna ratificering av

minoritetsspråkskonventionen och

ramkonventionen tillhör den i första hand

svensktalande gruppen inte dem som bör

anses omfattade av åtagandena enligt

ramkonventionen. Därav följer dock inte

att den finlandssvenska minoritetsgruppen

i Sverige inte skulle kunna få del av

åtgärder för sverigefinnarna.

När det gäller äldreomsorg för den

finsktalande minoritetsgruppen utanför

förvaltningsområdet vill utskottet

hänvisa till att Socialstyrelsen funnit

att en anpassad äldreomsorg kan införas

utan större kostnader, att den gemensamma

finsk-svenska arbetsgruppen ansett att

resultatet av Socialstyrelsens

kartläggning bör följas upp och spridas

till kommunerna samt att frågan om vilka

åtgärder som bör vidtas övervägs inom

Regeringskansliet. Enligt utskottets

mening behövs inte ett tillkännagivande

till regeringen i frågan. Motion K420 (s)

avstyrks.

Frågan om ratificering av ILO-konvention

nr 169 har vid flera tidigare tillfällen

behandlats av utskottet. Utskottet har

avstyrkt motioner i frågan med hänvisning

bl.a. till det arbete som pågår i

Gränsdragningskommissionen. Utskottet

vidhåller denna bedömning. Motion K394

(mp) avstyrks.

Teckenspråket

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande att en

aviserad översyn bör avvaktas ett

motionsyrkande om att teckenspråket

skall bli ett nationellt

minoritetsspråk.

Motionen

Sofia Larsen och Birgitta Sellén (båda c)

begär i motion K220 att teckenspråket

skall bli ett nationellt minoritetsspråk.

Motionärernas uppfattning är att

teckenspråket skall erkännas och

likställas med minoritetsspråken så att

döva får laglig rätt till teckenspråket.

Vidare framhålls att teckenspråket bör få

samma resurser för sin utveckling och

spridning som minoritetsspråken.

Motionärerna begär ett tillkännagivande

till regeringen om detta.

Bakgrund

Teckenspråket har använts i Sverige sedan

1875 och är en viktig del av de dövas

kultur. Teckenspråket är modersmål för ca

10 000 personer i Sverige som är döva

från födsel eller tidig barndom.

Teckenspråkets status som eget språk

fastslogs i början av 1980-talet genom

att det i läroplanen för specialskolan

fastställdes att teckenspråk är

förstaspråk för döva.

Minoritetsspråkskommittén gjorde

bedömningen att teckenspråket inte skulle

omfattas av svensk ratificering av

minoritetsspråkskonventionen. Främjande

av teckenspråket kunde enligt kommittén

inte rymmas inom konventionens

övergripande syfte att stödja historiska

språk i Europa utifrån språkets

kulturella funktion (SOU 1997:192).

Regeringen och riksdagen gjorde inte

någon annan bedömning än kommittén (prop.

1998/99:143, bet. 1999/2000:KU6).

Kommittén för det svenska språket (Ku

2000:03) har i sitt betänkande Mål i mun

(SOU 2002:27) föreslagit att

teckenspråkets ställning skall klarläggas

och att åtgärder skall vidtas för att

stärka och utveckla teckenspråket. Det

finns enligt kommittén flera faktorer som

talar för att teckenspråket borde

betraktas som ett nationellt

minoritetsspråk. Kommittén anser att det

skall ingå i uppgifterna för den

utredning regeringen avser att tillsätta

att utreda och klarlägga teckenspråkets

ställning samt att lämna förslag med

syfte att stärka dess ställning.

Kommittén föreslår att insatser skall

vidtas för att stärka och utveckla

teckenspråket och tillgodose de dövas och

hörselskadades rättigheter. Även frågor

om bl.a. teckenspråksforskning och

utbildning av teckenspråkslärare bör

behandlas i samband med utredningen om

teckenspråkets ställning.

Europaparlamentet antog den 18 november

1998 en resolution om teckenspråk.

Parlamentet uppmanade bl.a. kommissionen

att lägga fram ett förslag för rådet om

offentligt erkännande av teckenspråk som

döva använder i varje medlemsstat, att

säkerställa att alla EU-program är

tillgängliga för döva och att behovet av

teckentolkning erkänns.

Europarådets parlamentariska församling

antog i januari 2001 en rekommendation

(1492/2001) vari ministerkommittén

rekommenderades att ge de olika

teckenspråk som används i Europa ett

skydd liknande det som ges genom

minoritetsspråkskonventionen, möjligen

genom att anta rekommendationer till

medlemsstaterna. I sitt svar till den

parlamentariska församlingen hänvisade

ministerkommittén till vad Kommittén för

rehabilitering och integrering (CD-P-RR)

anfört. Kommittén rekommenderade att

Europarådet förbereder ett dokument för

att skydda teckenspråk och användarnas

rättigheter och särskilt för att främja

individens rätt att allmänt använda

teckenspråk och underlätta denna

användning genom samordning av de

åtgärder som bedöms lämpligast med hänsyn

till de olika medel som finns i

medlemsstaterna.

EU och Europarådet anordnade år 1991

det europeiska året för språk 2001.

Syftet var att öka den språkliga

mångfalden i Europa, främja

flerspråkigheten och uppmuntra till ett

livslångt lärande. Teckenspråk omfattades

av verksamheten.

Tidigare behandling

Våren 2001 behandlade utskottet en rad

motioner i frågor kring nationella

minoriteter (bet. 2000/01:KU14).

Utskottet tillstyrkte därvid

motionsyrkanden (s) om teckenspråkets

ställning (s. 17). Utskottet ansåg inte

att teckenspråk skulle erkännas som

minoritetsspråk. Enligt utskottet hade

utvecklingen under senare år, bl.a.

arbetet inom ramen för Europarådets

verksamhet, understrukit vikten av att

teckenspråket har en stark ställning.

Utskottet ansåg att det var angeläget att

dövas och hörselskadades rättigheter när

det gäller teckenspråk och

teckenspråksinformation säkerställs.

Enligt utskottets mening behövdes i detta

syfte en översyn av rätten och

möjligheterna att använda teckenspråket,

liksom dövas och hörselskadades tillgång

till samhällets utbud av kultur och

litteratur. Riksdagen gav regeringen

detta till känna som sin mening (rskr.

2000/01:147). Våren 2002 behandlade

utskottet ett motionsyrkande liknande den

nu aktuella motionen och av samma

motionärer (bet. 2001/02:KU15 s. 59).

Utskottet hänvisade till att riksdagen

som sin mening gett regeringen till känna

att det behövs en översyn av rätten och

möjligheterna att använda teckenspråket

m.m. och till att ett arbete med att

föranstalta om en sådan översyn pågick i

Regeringskansliet. Enligt utskottets

mening borde resultatet av detta arbete

avvaktas. Motionen avstyrktes. - Enligt

uppgift från Regeringskansliet har visst

utredningsarbete inför utformningen av

kommittédirektiv genomförts under hösten

2002 och under våren 2003 fortsätter

arbetet med kommittédirektiven.

Utskottets ställningstagande

Enligt uppgift från Regeringskansliet

pågår ett arbete med att utforma direktiv

till en utredning som i enlighet med

riksdagens tillkännagivande till

regeringen skall se över frågor kring

teckenspråkets ställning. Enligt

utskottets mening bör resultatet av

utredningsarbetet avvaktas. Motion K220

(c) avstyrks.

Svenskt medborgarskap

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande

om att svenskt medborgarskap som getts

på felaktig grund skall kunna

återkallas.

Jämför reservation 16 (m).

Motionen

Krister Örnfjäder (s) begär i motion K408

en lagändring för att medborgarskap som

givits på felaktig grund skall kunna

återkallas. Motionären hänvisar till att

28 personer i en mutaffär vid

Migrationsverket tros ha köpt svenskt

medborgarskap.

Bakgrund

Enligt 2 kap. 7 § regeringsformen får

ingen medborgare som är eller har varit

bosatt i riket berövas sitt medborgarskap

i annat fall än då han samtidigt, efter

uttryckligt samtycke eller genom att

inträda i allmän tjänst blir medborgare i

annan stat.

1997 års medborgarskapskommitté

behandlade i sitt betänkande Svenskt

medborgarskap (SOU 1999:34)

medborgarskapets rättsliga betydelse.

Kommittén berörde därvid behovet av att

undvika statslöshet. Undvikande av

statslöshet är enligt kommittén en viktig

utgångspunkt för svensk lagstiftning och

praxis på medborgarskapsområdet. Detta

kommer till uttryck bl.a. genom att en

statslös person som regel kan bli

naturaliserad efter fyra års hemvist i

Sverige i stället för efter fem år, som

är det normala. Principen om undvikande

av statslöshet är inskriven i flera av de

konventioner som Sverige har åtagit sig

att följa.

Tidigare behandling

Frågan om återkallelse av medborgarskap

behandlades av riksdagen under 1998/99

års riksmöte (prop. 1997/98:178, bet.

1998/99:SfU3), då riksdagen beslöt att

öppna möjlighet att göra undantag från

kravet på styrkt identitet i ärenden om

svenskt medborgarskap. I propositionen

lämnades en redogörelse för såväl

folkrättslig bakgrund som vissa tidigare

överväganden i frågan om återkallelse. En

hänvisning gjordes till förarbetena till

den då gällande medborgarskapslagen

(prop. 1950:217). Bland annat återgavs

Lagrådets konstaterande att expatriering

var ett i svensk rätt dittills okänt

institut och Lagrådets påpekande att det,

om den då i lagrådsremissen föreslagna

möjligheten till expatriering infördes,

med fog kunde göras gällande att

naturaliserade medborgares rättigheter

och förmåner inte var desamma som andra

medborgares.

2 kap. 7 § regeringsformen har haft sin

nuvarande lydelse sedan 1979, då skyddet

för svenskt medborgarskap förstärktes

(prop. 1978/79:195, bet. KU 1978/79:39,

rskr. 1978/79:359, bet. KU 1979/80:1,

rskr. 1979/80:2). Föredragande statsrådet

framhöll som angeläget att skyddet mot

förlust av medborgarskapet i

regeringsformen så långt möjligt skulle

komma att gälla även sådana medborgare

som utan eget initiativ eller egen önskan

innehade medborgarskap också i annan

stat. De kategorier av personer som

därvid främst stod i blickpunkten var

personer som hade kommit till Sverige som

flyktingar eller av annan orsak och som

därefter hade blivit svenska medborgare

utan att befrias från sitt tidigare

medborgarskap i annan stat. Man kunde

inte utesluta möjligheten att vårt land i

ett skärpt utrikespolitiskt läge kunde

utsättas för påtryckningar i syfte att

tvinga fram sådana lagändringar att de

berörda personerna skulle berövas sitt

svenska medborgarskap. Också i fråga om

ett par andra kategorier med dubbelt

medborgarskap - bl.a. svenska kvinnor som

var eller hade varit gifta med medborgare

i sådana stater där hustrun automatiskt

fick mannens medborgarskap - framstod det

enligt föredragande statsrådet som

angeläget med ett starkare skydd för det

svenska medborgarskapet än den tidigare

grundlagsregeln gav.

I lagstiftningsärendet år 1998 gjorde

regeringen bedömningen att ett beslut om

naturalisation som meddelats på grundval

av felaktiga identitetsuppgifter inte

heller i fortsättningen borde kunna

återkallas. Regeringen hänvisade till att

strävan i svensk politik under de senaste

årtiondena hade varit att så långt

möjligt utjämna skillnaderna i rättsligt

avseende mellan svenska medborgare och

den övriga befolkningen och att införande

av en möjlighet att återkalla ett beslut

om svenskt medborgarskap skulle innebära

en grundläggande förändring av den

svenska medborgarskapsrätten, vilket

bl.a. skulle kräva en grundlagsändring.

Mot denna bakgrund krävde enligt

regeringens bedömning en sådan förändring

mycket starka skäl. Regeringen erinrade

om att frågan varit föremål för

regeringens prövning i flera tidigare

lagstiftningsärenden och att skälen mot

att införa en sådan ordning därvid

befunnits vara så starka att något

förslag aldrig hade förelagts riksdagen.

Samtidigt som det kunde förefalla

stötande att det saknades möjligheter att

ingripa och återkalla medborgarskapet för

en person som naturaliserats i falsk

identitet, särskilt när det skett för att

dölja ett kriminellt förflutet eller en

terroristanknytning, fanns det enligt

regeringen starka skäl som talade mot en

sådan ordning både från en principiell

ståndpunkt och ur en mer praktisk

synvinkel. En återkallelsemöjlighet

skulle bl.a. innebära att det skulle

komma att finnas två slag av svenskt

medborgarskap - ett oåterkalleligt för

den som blivit svensk medborgare vid

födseln och ett som kan återkallas för

den som förvärvat medborgarskapet genom

naturalisation.

Till detta kom enligt regeringen att en

person som berövats det svenska

medborgarskapet i de flesta fall skulle

bli statslös, något som hängde samman med

huvudprincipen i den svenska

medborgarskapslagstiftningen att den som

naturaliserades samtidigt måste avsäga

sig sitt tidigare medborgarskap om det

inte förlorades automatiskt. En avsikt

bakom återkallelse av ett medborgarskap

var att kunna avlägsna vederbörande från

landet, men det torde inte vara möjligt

beträffande den som blivit statslös. Även

i andra fall bedömdes

verkställighetshinder kunna uppkomma. En

återkallelse av svenskt medborgarskap

skulle vidare kunna leda till

familjerättsliga komplikationer.

Vid en samlad bedömning ansåg

regeringen att skälen för en

återkallelsemöjlighet, ställda mot de

starka invändningar som kunde resas

däremot, inte motiverade att en sådan

möjlighet infördes i svensk rätt.

Socialförsäkringsutskottet, som

behandlade frågan med anledning av en

motion, delade regeringens bedömning att

en möjlighet att återkalla beslut om

naturalisation inte borde införas.

Frågan om återkallelse av ett beslut om

naturalisation som har meddelats på

grundval av felaktiga uppgifter berördes

även i proposition 1999/2000: 147 Lag om

svenskt medborgarskap, vari föreslogs en

ny lag som bl.a. fullt ut ger möjlighet

att inneha dubbelt medborgarskap.

Förslaget tillstyrktes av

socialförsäkringsutskottet (bet.

2000/01:SfU8). Konstitutionsutskottet

framhöll i yttrande till

socialförsäkringsutskottet i fråga om den

motionsvis väckta frågan om möjligheten

att beröva en svensk medborgare som är

eller har varit bosatt här det svenska

medborgarskapet att detta skulle kräva en

grundlagsändring (yttr. 2000/01:KU4y).

Det innebar enligt utskottet att det bör

krävas mycket starka skäl för en ändring

och i princip också att en ändring inte

bör beslutas utan stor politisk enighet.

Förslaget i motionen skulle innebära en

genomgripande förändring av den svenska

medborgarskapsrätten. Efter en sådan

ändring skulle det komma att finnas två

slag av svenskt medborgarskap: ett

oåterkalleligt för den som blivit svensk

medborgare vid födseln och ett

återkalleligt för den som förvärvat

medborgarskapet genom naturalisation.

Utskottet ansåg inte att en ändring i

regeringsformen på denna punkt var

motiverad. I en reservation (m) anfördes

att regeringsformens regler om undantag

från förbudet att beröva svenska

medborgare medborgarskapet borde

kompletteras. Möjligheten borde utredas

att genom lag göra ytterligare undantag

för den som förvärvat medborgarskapet

genom naturalisation. Det var enligt

reservationen stötande för den allmänna

rättskänslan att t.ex. en terrorist eller

grov narkotikabrottsling, eller en annan

person som begått grova brott och som

ljugit eller bluffat sig till ett svenskt

medborgarskap inte kan fråntas detta.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill understryka att risken för

att personer blir statslösa om de berövas

sitt svenska medborgarskap strider mot

den viktiga utgångspunkten för svensk

lagstiftning och praxis på

medborgarskapsområdet att statslöshet bör

undvikas.

Utskottet anser liksom vid tidigare

bedömning att det bör krävas mycket

starka skäl för en ändring av

regeringsformens förbud mot att beröva

den som är eller varit bosatt i riket

svenskt medborgarskap och att en ändring

inte bör beslutas utan stor politisk

enighet. Utskottet är fortfarande inte

berett att tillstyrka en sådan ingripande

förändring som föreslås i motionen och

som skulle innebära att det skulle komma

att finnas två slags svenskt

medborgarskap. Motion K408 (s) avstyrks.

Äganderätten

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker fyra

motionsyrkanden om en förstärkning av

äganderätten med hänvisning till

tidigare ställningstaganden.

Jämför reservation 17 (m, fp, kd och

c).

Motionerna

Bo Lundgren m.fl. (m) begär i motion K379

(yrkande 12) ett förslag om ändring av

regeringsformens skydd för äganderätten

så att detta står i samklang med

Europakonventionen. Med egendom enligt

Europakonventionen avses inte bara

äganderätt till fast och lös egendom utan

även rättigheter som fordringar och

immateriella rättigheter. Något

motsvarande skydd för egendom bestående

av fordringar och immateriella tillgångar

finns inte i regeringsformen. Det är

enligt motionen angeläget att

regeringsformen innehåller en regel som

står i full samklang med

Europakonventionen, som slår fast att den

enskilda äganderättens princip är

okränkbar och att inskränkningar i

dganderätten endast får ske i klart

angivna fall och då med full ersättning

till den enskilde. I sammanhanget måste

också hänsyn tas till att

samhällsutvecklingen i stort, inte minst

genom IT-utvecklingen, bl.a. lett till

att en ökande andel av samhällets totala

förmögenhetsmassa i dag består av

immateriella tillgångar i form av

utbildning, dataprogram och databaser,

musik, varumärken, närings- och

patenträtter m.m. Mot bakgrund av detta

framstår det som angeläget att

grundlagsskyddet för den enskilda

äganderätten anpassas till

samhällsutvecklingen och att skyddet

utökas så att det uttryckligen omfattar

även annan egendom än mark och byggnader.

I motion K216 av Kenneth Johansson och

Eskil Erlandsson (båda c) begärs att

regeringen skall tillsätta en kommission

med uppgift att belysa den privata

äganderättens betydelse för ekonomisk

utveckling (yrkande 1). Vidare begärs ett

förslag från regeringen om stärkt skydd

av äganderätten i både grundlagen och den

vanliga lagstiftningen (yrkande 2).

Motionärerna anser att den privata

äganderättens betydelse inte kan

underskattas. Äganderätten är av

grundläggande betydelse för hela

samhällssystemet och en av grundstenarna

i den svenska rättsordningen. Enligt

motionärerna kännetecknas vår

författningstradition i flera avseenden

av bristande respekt för grundlagen. En

författning som inte ger ett starkt och

stabilt skydd för den privata

äganderätten riskerar enligt motionen att

få en kraftigt dämpande effekt på

företagande och ekonomisk tillväxt.

Åsa Torstensson och Eskil Erlandsson

(båda c) begär i motion K323 ett

tillkännagivande till regeringen om en

stärkt äganderätt med tydliga

ersättningsregler vid inskränkning i

nyttjanderätten. Inte minst införandet av

miljöbalken har enligt motionen bidragit

till att problematisera äganderätten.

Medan t.ex. jordägare har upplevt att

ägande- och nyttjanderätten inskränkts

utan rätt till ersättning har

naturvårdsintressen menat att

äganderätten inte får gå framför viktiga

intressen. Det finns, enligt

motionärerna, en fara i att ensidigt

hävda de gemensamma intressena framför

den enskildes äganderätt. Inte minst

riskerar det att leda till en ökad

misstro mot rättsstaten och till att

människor i allt mindre utsträckning

känner det personliga ansvaret för sin

egendom och för den egna miljöpåverkan.

De möjligheter som finns inte bara till

att expropriera egendom utan också till

att inskränka nyttjanderätten, måste

därför vara förenade med tydliga

ersättningsregler. Sådana inskränkningar

som inte drabbar generellt utan inom ett

bestämt geografiskt område eller enskilda

individer skall som huvudregel medföra

rätt till ersättning.

Gällande regler

Enligt 2 kap. 18 § första stycket

regeringsformen är varje medborgares

egendom tryggad genom att ingen kan

tvingas avstå sin egendom till det

allmänna eller till någon enskild genom

expropriation eller annat sådant

förfogande eller tåla att det allmänna

inskränker användningen av mark eller

byggnad utom när det krävs för att

tillgodose angelägna allmänna intressen.

Rätten till ersättning behandlas i

paragrafens andra stycke. Den som genom

expropriation eller annat sådant

förfogande tvingas avstå sin egendom

skall vara tillförsäkrad ersättning för

förlusten. Sådan ersättning skall också

vara tillförsäkrad den för vilken det

allmänna inskränker användningen av mark

eller byggnad på sådant sätt att pågående

markanvändning inom berörd del av

fastigheten avsevärt försvåras eller

skada uppkommer som är betydande i

förhållande till värdet på denna del av

fastigheten. Ersättningen skall bestämmas

enligt grunder som anges i lag.

I första tilläggsprotokollet till

Europakonventionen föreskrivs i artikel 1

att varje fysisk eller juridisk person

skall ha rätt till respekt för sin

egendom och att ingen får berövas sin

egendom annat än i det allmännas intresse

och under de förutsättningar som anges i

lag och i folkrättens allmänna

grundsatser. Dessa bestämmelser

inskränker dock inte en stats rätt att

genomföra sådan lagstiftning som staten

finner nödvändig för att reglera

nyttjandet av egendom i överensstämmelse

med det allmännas intresse eller för att

säkerställa betalning av skatter eller

andra pålagor eller av böter och viten.

Egendomsbegreppet i artikeln har getts

en vidsträckt innebörd. Med uttrycket

egendom avses inte enbart äganderätt till

fast och lös egendom i civilrättslig

mening utan även fordringar och

immateriella rättigheter skyddas av

artikeln.

I fråga om immateriella rättigheter

stadgas det i 2 kap. 19 § regeringsformen

att författare, konstnärer och fotografer

äger rätt till sina verk enligt

bestämmelser som meddelas i lag. Enligt

förarbetena har den verksamhet som

bedrivs av författare och andra

konstnärer stor betydelse för

opinionsbildningen och den andliga

odlingen över huvud taget. Det yttersta

syftet med bestämmelsen är att förstärka

skyddet för den fria åsiktsbildningen i

samhället. Föredragande statsråd ansåg

det därför inte motiverat att låta den

omfatta rättigheter av det slag som

tillkommer uppfinnare och mönsterskapare.

Inte heller sådana upphovsrätten

närstående rättigheter som innehas av

fonogramframställare eller radioföretag

ansågs böra omfattas (prop. 1975/76:209

s. 129).

Av grundlagsbestämmelsen framgår att

det skall finnas lagbestämmelser om

författares, konstnärers och fotografers

verk, men den säger ingenting om vad

dessa skall innehålla. De avsedda

lagbestämmelserna finns i lagen

(1960:729) om upphovsrätt till litterära

och konstnärliga verk. Där finns bl.a.

föreskrifter om upphovsmannens

förfoganderätt och ideella rätt, om

upphovsrättens övergång och dess

giltighetstid samt om

ersättningsskyldighet och straffansvar

vid intrång i upphovsmannens

förfoganderätt eller ideella rätt.

De begränsningar av yttrandefriheten

som upphovsrätten innebär anses

föranledda av särskilt viktiga skäl och

därför tillåtna enligt 2 kap. 13 §

regeringsformen (se prop. 1975/76:209 s.

155).

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

När riksdagen år 1994 behandlade

regeringens förslag till ny lydelse av 2

kap. 18 § regeringsformen avstyrkte

konstitutionsutskottet motioner om längre

gående grundlagsskydd än vad regeringen

hade föreslagit (bet. 1993/94: KU24 s. 28

f.). Utskottet ansåg det därvid inte

motiverat att låta all egendom, både fast

och lös, omfattas av grundlagens

egendomsskydd. Utskottet pekade också på

att bestämmelser varigenom den enskilde

tillförsäkras full ersättning eller

ersättning för hela förlusten inte skulle

vara helt rättvisande med hänsyn till att

vissa s.k. förväntningsvärden inte är

ersättningsgilla. Utskottet underströk

vidare att införandet av ett

grundlagsskydd för

rådighetsinskränkningar i sig inte

innebar att ersättningsrätten utvidgades

i förhållande till vad som redan gällde.

Frågan om innebörden av 2 kap. 18 §

regeringsformen behandlades av

konstitutionsutskottet våren 1998 i ett

yttrande till jordbruksutskottet över

regeringens förslag till ny miljöbalk,

varvid frågan om huruvida ordalydelsen i

paragrafen var förenlig med motiven

diskuterades (yttr. 1997/98:KU8y).

Utskottet gjorde då bedömningen att

grundlagsbestämmelsen trots den mindre

tillfredsställande ordalydelsen måste

uppfattas så att en utvidgning av

ersättningsrätten inte skett. Med

anledning av flera motioner från den

allmänna motionstiden kom ett enigt

konstitutionsutskott i betänkande

1997/98:KU30 (s. 7) fram till slutsatsen

att det inte gick att bortse från att

bestämmelsen i 2 kap. 18 § andra stycket

regeringsformen hade varit föremål för

omfattande debatt och att Lagrådet

förordat en ändring av bestämmelsen. Även

om utskottet ansåg att bestämmelsen måste

kunna uppfattas i enlighet med vad som

avsetts vid dess tillkomst fanns det

anledning att se över dess lydelse.

Frågan behandlades åter av utskottet

våren 2000 i betänkande 1999/2000: KU11.

Utskottet hänvisade till att det vid

flera tillfällen avstyrkt motioner om

utvidgning av grundlagens egendomsskydd.

Utskottet ansåg inte att det framkommit

skäl att ändra sin tidigare bedömning.

Utskottet ansåg inte heller att det fanns

skäl att ge äganderätten samma skydd mot

begränsningar som gäller för de s.k.

politiska rättigheterna. Även när det

gäller ersättningsfrågan hänvisade

utskottet till att det vid flera

tillfällen avstyrkt motioner om en

utvidgning till full ersättning.

Utskottet framhöll att när det i

betänkande 1997/98:KU30 förordades att

ordalydelsen av 2 kap. 18 §

regeringsformen skulle ses över, ansåg

utskottet att utredningen inte borde

omfatta frågan om utvidgning till full

ersättning. Utskottet gjorde fortfarande

samma bedömning.

1999 års författningsutredning, som

hade i uppdrag bl.a. att se över

ordalydelsen av regeringsformens

bestämmelse om egendomsskydd, avlämnade i

februari 2001 betänkandet Vissa

grundlagsfrågor (SOU 2001:19). När det

gällde regeringsformens egendomsskydd

konstaterade utredningen att man

misslyckats. Mot bakgrund av att ett

förslag till ändring av grundlag bör ha

ett brett parlamentariskt stöd och att

ett sådant stöd inte hade kunnat uppnås,

hade utredningen beslutat att avstå från

att lägga fram något förslag till ändrad

lydelse av 2 kap. 18 § regeringsformen.

Mot bakgrund av utredningens slutsats när

det gäller regeringsformens bestämmelse

om egendomsskydd lade inte regeringen

fram förslag till ändrad lydelse av 2

kap. 18 regeringsformen.

Frågan om Europakonventionens ställning

i lagstiftningen efter inkorporeringen

behandlades av utskottet i samband med

behandlingen av proposition 1993/94:117

med förslag till inkorporering av

Europakonventionen i svensk lagstiftning.

Utskottet delade regeringens bedömning

att i det säkerligen fåtal fall då en

svensk lagregel kan anses strida mot

konventionen, fick det bl.a. bli en

uppgift för domstolarna och

förvaltningsmyndigheterna att avgöra hur

konflikterna skall lösas (bet.

1993/94:KU24 s. 20).

Motioner om äganderätten, bl.a.

motioner (m respektive c) liknande K379

respektive K216 och K323 behandlades

senast våren 2002 i betänkande

2001/02:KU15 (s. 88 f.). Utskottet

vidhöll sina tidigare bedömningar när det

gäller ett förstärkt grundlagsskydd för

äganderätten och avstyrkte motionerna.

Utskottet ansåg mot bakgrund av tidigare

bedömningar inte heller att det behövdes

ett tillkännagivande till regeringen om

stärkande av äganderätten med tydliga

ersättningsregler vid inskränkning av

nyttjanderätten eller om en kommission

för att belysa den privata äganderättens

betydelse och avstyrkte därför motioner

om detta. En reservation (m, kd, fp, och

c) avgavs.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sina tidigare

bedömningar. Motionerna K379 yrkande 12

(m), K216 yrkandena 1 och 2 (c) samt K323

avstyrks.

Internationella kvinnodagen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare ställningstagande ett

motionsyrkande om att den 8 mars skall

bli helgdag.

Jämför reservation 18 (v), särskilt

yttrande 6 (mp).

Motionen

I motion K272 av Mats Einarsson m.fl. (v)

begärs att den 8 mars skall bli helgdag.

År 1980 proklamerade FN den 8 mars som

internationell kvinnodag. Motionärerna

hänvisar till att 15 länder redan

beslutat att göra den 8 mars till helgdag

och anser att Sverige bör vara

ytterligare ett land bland dessa. Ett

beslut om att den 8 mars skall vara

helgdag skulle dessutom vara en viktig

markering av att Sverige som land strävar

efter jämställdhet. Regeringen bör,

enligt motionärerna, utreda kostnaderna

och bedöma om de bör anses inrymmas i det

totala samhällsekonomiska utrymmet eller

om det bör ske en växling mot annan

helgdag, innan frågan slutligt avgörs.

Bakgrund

Enligt 1 § lagen (1989:253) om allmänna

helgdagar avses med allmän helgdag

söndagar, däribland påskdagen och

pingstdagen, samt nyårsdagen,

trettondedag jul, första maj, juldagen

och annandag jul, även när de inte

infaller på en söndag, vidare

långfredagen, annandag påsk, Kristi

himmelsfärdsdag, annandag pingst,

midsommardagen och alla helgons dag.

I förarbetena (prop. 1988/89:114 s. 5)

konstateras att flera funktioner är

knutna till helgdagsbegreppet genom

föreskrifter i olika författningar. Det

gäller framför allt föreskrifter som

reglerar när åtgärder skall vidtas och

hur tiden skall beräknas när en

förfallodag e.d. infaller på en söndag

eller annan allmän helgdag. Som exempel

nämns vidare att enligt 9 § semesterlagen

(1977:480) gäller bl.a. att helgdagar

normalt inte räknas som semesterdagar.

Vidare framhålls i propositionen att vad

som är allmän helgdag är av stor rättslig

och samhällsekonomisk betydelse.

Frågan om nationaldagen som allmän

helgdag har behandlats av utskottet vid

flera tillfällen. Vid riksmötet 1991/92

(bet. 1991/92:KU9) ansåg utskottet, som

var medvetet om att införande av

ytterligare en helgdag bl.a. hade

ekonomiska aspekter, att frågan på

lämpligt sätt borde bli föremål för

utredning.

Regeringen tillsatte i september 1993

en utredning med syfte att utreda

förutsättningarna för att göra

nationaldagen den 6 juni till helgdag.

Enligt direktiven (dir. 1993:104) var det

av vikt att utredningen särskilt

studerade de ekonomiska konsekvenserna

som inrättandet av en ny helgdag skulle

få, såväl för den offentliga sektorn som

för näringslivet och övriga delar av

samhället. I utredarens uppdrag låg också

att undersöka konsekvenserna, ekonomiska

och andra, av att inrätta nationaldagen

som helgdag på bekostnad av någon nu

existerande allmän helgdag.

Utredaren föreslog i sitt betänkande

(SOU 1994:58) att nationaldagen den 6

juni blir allmän helgdag samtidigt som

annandag pingst upphör att vara helgdag.

Utredaren hade kommit fram till denna

slutsats bl.a. genom att studera de

ekonomiska konsekvenserna av ytterligare

en helgdag. Sammanfattningsvis angav

utredaren att om man införde

nationaldagen som en helgdag, utan att

ändra något annat, skulle det medföra ett

årligt inkomstbortfall inom

tillverkningsindustrin på omkring 0,3 % i

genomsnitt. Bruttonationalprodukten

skulle minska med mellan 0,2 och 0,3 %,

dvs. mellan 3 och 4 miljarder kronor

baserat på 1992 års produktion. Utredaren

anförde att det inte kunde anses rimligt

att i dagens ekonomiska läge införa

ytterligare en helgdag. Om nationaldagen

skulle bli helgdag borde en befintlig

helgdag tas bort eller flyttas. I

budgetpropositionen 1994/95:100 (bil. 3

s. 14) angav regeringen att tanken att

göra nationaldagen till helgdag inte

borde fullföljas.

Konstitutionsutskottet har vid flera

tillfällen härefter avslagit motioner om

nationaldagen som helgdag (bet.

1995/96:KU11, 1997/98:KU9, 1999/2000:

KU18 och 2000/01:KU15). I betänkandet

1999/2000:KU18 avstyrkte utskottet en

motion om att göra den internationella

kvinnodagen till allmän helgdag.

Frågan om införande av nya helgdagar

behandlades senast i betänkande

2001/02:KU9 s. 5 f. Utskottet ansåg att

nationaldagen den 6 juni bör bli allmän

helgdag. Utskottet var medvetet om att

detta kan få ekonomiska konsekvenser för

samhället. Om den 6 juni blir allmän

helgdag på bekostnad av någon nu

existerande helgdag blir de ekonomiska

effekterna beroende av vilken existerande

allmän helgdag som skall komma i fråga.

Utskottet ansåg att det fick ankomma på

regeringen att utarbeta ett förslag som

innebär att nationaldagen den 6 juni

skall bli allmän helgdag. Riksdagen gav

regeringen detta till känna (rskr. 139 ).

När det gällde frågan om kvinnodagen den

8 mars hänvisade utskottet till sin

tidigare bedömning att motioner med

yrkanden om att göra den internationella

kvinnodagen till allmän helgdag skulle

avstyrkas. Två motioner (v respektive mp)

i frågan avstyrktes.

Enligt uppgift från Regeringskansliet

förbereds för närvarande utformningen av

direktiv till en utredning om

nationaldagen som helgdag.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare

ställningstagande. Motion K272 (v)

avstyrks.

Upprättelse för personer som placerades i

interneringsläger

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker bl.a. med

hänvisning till tidigare

ställningstagande en motion om

upprättelse för personer som under

andra världskriget placerades i

interneringsläger.

Jämför reservation 19 (v, mp).

Motionen

Karin Svensson Smith m.fl. (v) begär i

motion K339 ett tillkännagivande till

regeringen om upprättelse för dem som

under andra världskriget placerades i

interneringsläger, s.k. arbetskompanier

(yrkande 1). Ett tillkännagivande begärs

också om behovet om ett fullt

klarläggande kring interneringslägren

under andra världskriget, vilket motivet

var för deras upprättande, på vems

initiativ de tillkom samt om de kriterier

som avgjorde vem som placerades där

(yrkande 2). För att en granskning skall

komma till stånd är det enligt motionen

nödvändigt att regeringen helt häver

sekretessen i sammanhanget.

Kommenderingen av värnpliktiga till

arbetskompanier skedde i många fall efter

bristfälliga utredningar. Dessa

utredningar fick Karl Molin aldrig se när

han skulle granska källorna i sitt

avhandlingsarbete om de svenska

arbetskompanierna.

Tidigare behandling

En motion om åtgärder för upprättelse av

personer som internerades i arbetsläger

under andra världskriget avstyrktes av

utskottet hösten 1987 (bet. 1987/88:10 s.

11). Utskottet framhöll att det under

andra världskriget förekom att vissa

medborgare inkallades till

värnpliktstjänstgöring i särskilda

arbetskompanier. Enligt vad som

redovisades av försvarsminister Per Edvin

Sköld i ett interpellationssvar i

december 1941 inrättades efter

mobiliseringen inom ramen för

krigsorganisationen ett antal

arbetskompanier avsedda för bl.a.

vägarbeten. Till sådana kompanier

inkallades sådana personer "vilka med

skäl kunnat misstänkas för att bland

trupperna driva en agitation till

försvagande av försvarsviljan". Enligt de

principer som försvarsministern

redovisade skulle främst sådana

värnpliktiga som hade en ledande

ställning inom ytterlighetspartierna och

som kunde befaras bedriva

disciplinupplösande verksamhet inkallas

till arbetskompanierna.

Utskottet ansåg att man vid bedömningen

av vad som föreslogs i motionen måste

beakta det allvarliga läge vårt neutrala

land befann sig i under andra

världskriget och de speciella

förhållanden och säkerhetskrav som då

gällde. Enligt utskottet var det efter

den långa tid som förflutit inte

meningsfullt att vidta åtgärder i syfte

att utreda de påtalade förhållandena. En

reservation (vpk) avgavs.

De frågor som tas upp i motionen

diskuterades våren 2000 i en

interpellationsdebatt (prot.

1999/2000:91). Vice statsminister Lena

Hjelm-Wallén hänvisade till att

regeringen vid flera tillfällen besvarat

frågor om att ge upprättelse av eller

utröna sakförhållandena kring dem som

under andra världskriget inkallades till

värnpliktstjänstgöring i särskilda

arbetskompanier. I samtliga frågesvar

hade hänvisats till regeringens beslut av

den 30 maj 1985 att avslå en

framställning om en särskild utredning om

omständigheterna kring arbetskompanierna.

I motiveringen till sitt beslut framförde

regeringen följande:

Besluten att inrätta särskilda enheter

för värnpliktiga som bedömdes kunna

skapa oro genom till exempel

agitatorisk verksamhet vid de

reguljära förbanden hade sin bakgrund

i då rådande uppfattningar om vad som

utgjorde hot mot landet. Strävandena

att hålla Sverige utanför kriget

sattes före individens rättssäkerhet

på grunder som inte skulle anses

godtagbara i dagens samhälle. Den

tillgängliga dokumentationen visar

också att kommenderingen av

värnpliktiga till arbetskompanierna i

alltför många fall skedde efter

bristfälliga utredningar. Det är

emellertid inte meningsfullt att nu

granska förhållandena under början av

1940-talet i syfte att få underlag för

uttalanden om lämpligheten av vissa

åtgärder. Detta gäller särskilt som

det måste vara praktiskt omöjligt att

efter så lång tid pröva om uttagningen

av värnpliktiga till arbetskompanierna

i det enskilda fallet haft fog för sig

utifrån vad som kunde anses rimligt

vid den tidpunkten.

Lena Hjelm-Wallén delade den bedömning

som regeringen och riksdagen tidigare

gjort och framhöll att regeringens

tidigare hållning i frågan inte inneburit

att det saknas kunskaper om

omständigheterna kring arbetslägren.

Regeringen gav redan år 1975 historikern

Karl Molin tillgång till allt väsentligt

hemligt material om arbetskompanierna för

vetenskaplig forskning. Karl Molin

redovisade sina forskningsresultat i

boken Hemmakriget. Molin lämnar i boken

en uttömmande redogörelse för bakgrunden

till arbetskompaniernas tillkomst,

rekryteringsprinciperna, tjänstgöringen

vid kompanierna, den allmänna debatten om

dessa, statsmakternas åtgärder m.m.

Att frågan så grundligt har blivit

belyst var enligt statsrådets uppfattning

ytterligare ett skäl till varför

regeringen eller riksdagen inte nu bör ta

initiativ till en särskild statlig

utredning. Hon framhöll också att de

handlingar om arbetskompanierna som Karl

Molin fick tillgång till inte längre är

belagda med sekretess.

Statsrådet betonade att handläggningen

kring arbetskompanierna visade stora

brister. När man säger det är det enligt

henne också en sorts erkännande. Det

uttalades redan år 1985. Med reservation

för de brister som fanns och hur

utredningarna var måste man också komma

ihåg i vilken situation landet befann

sig. Det pågick krig runtomkring och

landet var i en krigssituation. De som då

var verksamma kände sig naturligtvis

potentiellt hotade. Att då värna landets

inre säkerhet var viktigt. Många av dem

som placerades i dessa läger var

medlemmar i Vänsterpartiets föregångare

Sveriges kommunistiska parti, SKP. Det

var ett parti som hade mycket nära

kontakt med Sovjetunionens kommunistiska

parti. Statsrådet hänvisade bl.a. till

ett uttalande från Ny Dag, SKP:s tidning,

där man i december 1939 i fråga om de

sovjetiska truppernas försök att invadera

Finland, angav att sovjettrupperna

representerade en fri finsk folkrepublik

omfattande de finländska och karelska

folken, genom ett i verklig mening

demokratiskt styrelseskick. Det var

därför enligt statsrådet inte helt

underligt att svenska myndigheter

ifrågasatte lojaliteten hos en hel del av

de personer som var engagerade i det

parti som är föregångaren till dagens

vänsterparti.

Frågan om ökad öppenhet i

Säkerhetspolisens arkiv har nyligen

behandlats av utskottet med anledning av

regeringens proposition 2001/02:191, vari

föreslogs ändringar i sekretesslagen

(1980:100) för att öka offentligheten för

uppgifter hos Säkerhetspolisen (bet.

2002/03:KU13). Det gäller dels uppgifter

som har förts in i allmänna handlingar

före år 1949, dels uppgifter om huruvida

personer har registrerats eller inte hos

Säkerhetspolisen enligt vissa numera

upphävda författningar. Förslaget innebar

att sekretessen föll bort för uppgift som

hänför sig till sådan

underrättelseverksamhet som avses i 3 §

polisdatalagen (1998:622) eller som i

annat fall hänför sig till

Säkerhetspolisens verksamhet för att

förebygga brott mot rikets säkerhet eller

terrorism, om uppgiften har införts i en

allmän handling före 1949. Utskottet

tillstyrkte förslaget.

I en motion (v), som väcktes med

anledning av propositionen, föreslogs att

riksdagen skulle begära att regeringen

lägger fram förslag till ändring i

sekretesslagen som gör det möjligt att

utan föregående sekretessprövning få

tillgång till handlingar hos t.ex.

Försvarsmakten och Utrikesdepartementet

som hänför sig till tiden före år 1949.

Motionärerna ansåg att det - om man menar

allvar med ambitionen att öka kunskaper

om andra världskriget - inte är

tillräckligt att endast Säkerhetspolisens

handlingar blir offentliga, utan att även

andra arkivs innehåll behöver kunna komma

till allmänhetens kännedom.

Utskottet noterade att sekretesstiden

för uppgifter som är belagda endast med

s.k. utrikessekretess och som härrör från

andra världskriget har gått ut och att

detsamma enligt huvudregeln gäller även

för s.k. försvarssekretess från samma

tid. För uppgifter av

underrättelsekaraktär ville utskottet

erinra om den utredning om ökad

offentlighet för uppgifter hos

Försvarsmakten som regeringen aviserat.

Om denna utredning kommer fram till att

samma ökade offentlighet kan införas för

uppgifter hos Försvarsmakten som nu

föreslås för uppgifter hos

Säkerhetspolisen, kommer det enligt

utskottets uppfattning knappast att

finnas behov av den ytterligare vidgade

offentlighet som anges i motionen. Den

bör därför anses vara i huvudsak

tillgodosedd genom den aviserade

utredningen. Utskottet avstyrkte

motionen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att de skäl som tidigare

anförts för att avstyrka ett

motionsyrkande om upprättelse för

personer som under andra världskriget

placerades i interneringsläger

fortfarande gör sig gällande. Man måste

beakta det allvarliga läge vårt neutrala

land befann sig i under andra

världskriget och de speciella

förhållanden och säkerhetskrav som då

gällde. Efter den långa tid som förflutit

framstår det inte heller som meningsfullt

att från statens sida vidta åtgärder i

syfte att utreda de påtalade

förhållandena. Frågan om ett fullt

klarläggande kring interneringslägren är

närmast en uppgift för forskningen. I

enlighet med vad utskottet redovisat i

betänkande 2002/03:KU13 kan det finnas

skäl att anta att sekretessregler inte

kommer att lägga hinder i vägen för ett

sådant klarläggande. Motion K339

yrkandena 1 och 2 (v) avstyrks.

Rättigheter för människoapor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande

om grundläggande rättighetsskydd för

människoapor.

Motionen

Sven-Erik Sjöstrand och Kjell-Erik

Karlsson (v) begär i motion K342 att

människoapor skall ges vissa

grundläggande rättigheter som hittills

varit reserverade endast för människor.

Dessa rättigheter borde vara rätten till

liv, rätten att slippa tortyr och rätten

att inte godtyckligt frihetsberövas.

Gällande regler

I djurskyddslagen (1988:534) finns

grundläggande bestämmelser om hur djur

skall hållas och skötas. Djur skall

behandlas väl och skyddas mot onödigt

lidande och sjukdom. Djur som används för

vetenskapligt ändamål skall dock inte

anses vara utsatta för onödigt lidande

eller sjukdom vid användningen, om denna

har godkänts av en djurförsöksetisk nämnd

(2 §). Djur skall ges tillräckligt med

foder och vatten och tillräcklig tillsyn.

Stall och andra förvaringsutrymmen för

djur skall ge djuren tillräckligt utrymme

och skydd samt hållas rena (3 §). Djur

får inte överansträngas. Inte heller får

de agas eller drivas på med redskap som

lätt kan såra eller på annat sätt skada

djuret (5 §). Djur får inte hållas bundna

på ett för djuren plågsamt sätt eller så

att de inte kan få behövlig rörelsefrihet

eller vila eller tillräckligt skydd mot

väder och vind (6 §).

Tidigare behandling

Utrikesutskottet avstyrkte våren 2001 ett

motionsyrkande om att Sverige skulle ta

initiativ till en FN-konferens och FN-

deklaration om djurens rättigheter.

Utrikesutskottet menade att Sverige,

internationellt och inom EU, verkar för

djurens rätt till rimliga livsvillkor men

ansåg inte att en speciell FN-konvention

skulle komma att förändra situationen för

djuren. Det arbete som redan bedrivs,

främst inom EU, kan stärkas och utvecklas

(bet. 2000/01: UU10).

Konstitutionsutskottet avstyrkte våren

2002 ett motionsyrkande (v) motsvarande

det nu aktuella (bet. 2001/02:KU15 s. 95

f.). Utskottet delade motionärernas

uppfattning om vikten av att djur - även

människoapor - har rimliga livsvillkor.

Djurskyddslagstiftningen ger också

uttryck för ett sådant synsätt. Utskottet

var dock inte berett att förorda att

skyddet för djuren skall likställas med

det skydd för de grundläggande fri- och

rättigheter som tillerkänns människor.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare

bedömning. Motion K342 (v) avstyrks.

Partibidrag från fackligt anslutna

personer

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion (fp, mp)

som vänder sig mot att fackligt

anslutna mot sin vilja skall behöva

bidra till politiska partier och mot

risken för tvånget att i sådana

sammanhang redovisa sin politiska

uppfattning. Utskottet vänder sig emot

de långtgående statliga ingrepp i

föreningars verksamhet som förslagen

innebär.

Jämför reservation 20 (m, fp, kd, c och

mp).

Motionen

Carl B Hamilton m.fl. (fp, mp) begär i

motion K384 en lag mot att fackligt

anslutna mot sin vilja skall behöva bidra

till politiska partier direkt eller

indirekt (yrkande 1). Vidare begärs en

lag som skyddar särskilt fackligt

anslutnas rätt att inte behöva avslöja

sin partisympati för att undgå att ge

bidrag till politiskt parti (yrkande 2).

I motionen begärs också tillkännagivanden

till regeringen om fackligt anslutnas

rätt att slippa ge partibidrag utan aktiv

handling och om fackligt anslutnas rätt

att inte behöva avslöja sin partsympati

för att undgå att genom sin fackliga

organisation ge bidrag till politiskt

parti (yrkandena 3 och 4).

Enligt motionen röstade 38-40 % av LO:s

medlemmar på annat parti än

Socialdemokraterna vid valet 2002. Det

finns en växande minoritet LO-anslutna

som tvingas finansiera ett parti på

vilket man inte lägger sin röst i de

allmänna valen. Särskilt anmärkningsvärt

är det enligt motionärerna när fackets

medlemmar inte själva vet eller får veta

hur mycket penningstöd deras fack ger

till politiska partier eller hur mycket

arbetstid som facket gratis ställer till

ett partis förfogande. En enskild kan

enligt motionen i dag inte ens formellt

tacka nej till att ge partibidrag om en

majoritet på ett medlemsmöte beslutat

tvångsuttaxera bidrag till ett parti.

Bakgrund

En särskild utredare fick i juni 2002 i

uppdrag att överväga hur man kan öka

allmänhetens insyn i hur de politiska

partierna finansierar sin politiska

verksamhet och hur de personer som driver

en s.k. personvalskampanj finansierar den

(dir. 2002:83). Uppdraget skall redovisas

i september 2003.

Utredaren skall redovisa och utvärdera

hur riksdagspartiernas frivilliga

överenskommelse angående redovisning av

partiernas intäkter har fungerat i

praktiken. Det är av flera skäl viktigt

att allmänheten kan få insyn i hur de

politiska partierna finansierar sin

politiska verksamhet och hur de personer

som driver en s.k. personvalskampanj

(valkandidater) finansierar sina

kampanjer. Sådan offentlighet kan öka det

politiska systemets legitimitet och

förebygga korruption. Informationen kan

också utgöra ett underlag för väljarna

vid val och främja en debatt om etik och

bevekelsegrunder i politiken. Redan det

förhållandet att partiernas verksamhet

till stor del finansieras av det allmänna

gör det rimligt att det finns insyn i

partiernas intäkter. För bedömningen av

partistödssystemets utformning och

effekter kan det också ha betydelse att

få reda på de övriga finansieringskällor

partierna har. Mot bakgrund av de

politiska partiernas stora betydelse i

dagens samhälle är det rimligt att

information om partiernas intäkter är

offentlig, särskilt som andra viktiga

maktcentrum inom såväl det allmänna som

näringslivet är underkastade vissa

offentlighetskrav.

I dag finns det ingen

författningsreglering i Sverige som ger

allmänheten insyn i partiers och

valkandidaters intäkter. Det är däremot

tradition att riksdagspartierna genom

ömsesidiga överenskommelser åstadkommer

öppenhet för sina intäkter. Den senaste

överenskommelsen angående redovisning av

partiernas intäkter som träffats mellan

riksdagspartierna är från april 2000.

Rekommendationerna i överenskommelsen

omfattar även information om hur enskilda

kandidater finansierar sina

personvalskampanjer. Riksdagspartierna är

således medvetna om vikten av insyn och

har vidtagit vissa åtgärder. Men det

finns enligt direktiven inga garantier

för att nya partier eller fristående

lokala partier tar sitt ansvar på samma

sätt. Därför finns det vissa skäl som

talar för att det, trots den samsyn som

finns i dag hos riksdagspartierna, kan

vara befogat med en författningsreglering

som ger insyn. I ett internationellt

perspektiv kan man konstatera att det är

vanligt med någon form av rättslig

reglering av partiernas och

valkandidaternas intäkter. Sådan

lagstiftning finns numera också i

Finland, Danmark och Norge. Frågan om

finansiering av politiska partier berörs

vidare allt oftare i olika

internationella sammanhang, för

närvarande t.ex. vid förhandlingar i FN

om en konvention mot korruption.

Utredningsuppdraget avser såväl

rikstäckande som lokala - exempelvis

kommunala - partier och kampanjer. Även

frågan om insyn i lämnat indirekt stöd i

form av exempelvis stödannonsering,

subventionering av annonskostnader och

personella resurser omfattas av

uppdraget. Utgångspunkten är att

allmänhetens insyn i politiska partiers

och valkandidaters intäkter skall öka. De

lösningar som använts i

riksdagspartiernas frivilliga

överenskommelse angående redovisning av

partiernas intäkter bör beaktas.

Utredaren skall redovisa och utvärdera

hur riksdagspartiernas frivilliga

överenskommelse har fungerat i praktiken

samt vilka internationella erfarenheter

som finns inom området. Utredaren skall

vidare följa hur frågan om offentlighet

för intäkter hanterats i samband med 2002

års val. Om utredaren finner det befogat

skall lämpliga åtgärder föreslås. Dessa

kan avse en utveckling av de frivilliga

insatserna, men även åtgärder från det

allmännas sida. Utredaren skall på

lämpligt sätt informera riksdagspartierna

om sitt arbete och även inhämta

partiernas synpunkter på kommande

förslag.

Statsrådet Pär Nuder har i november

2002 som svar på en interpellation från

Carl B Hamilton anfört att han är

övertygad om att det är till gagn för vår

demokrati och välfärdsutveckling att

löntagarnas organisationer engagerar sig

i politiken. Av flera skäl är det enligt

Pär Nuder viktigt att allmänheten kan få

insyn både i hur partierna finansierar

sin politiska verksamhet och hur de

valkandidater som bedriver

personvalskampanjer finansierar dem.

Väljarna skall kunna använda sådan

information som underlag för sina

ställningstaganden. Insyn och öppenhet är

också ett sätt att stärka det politiska

systemets legitimitet och förebygga

korruption (prot. 2002/03:26).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill hänvisa till att frågan om

allmänhetens insyn i hur partierna

finansierar sin politiska verksamhet för

närvarande är föremål för utredning. Även

frågan om insyn i lämnat indirekt stöd,

bl.a. från olika intresseorganisationer i

samhället, i form av exempelvis

stödannonsering, subventionering av

annonskostnader och personella resurser

omfattas av uppdraget. Som regeringen

framhållit är en sådan insyn viktig.

Informationen kan utgöra ett underlag för

väljarna vid val och främja en debatt om

etik och bevekelsegrunder i politiken.

Informationen kan också bidra till den

interna fackliga debatten i frågan.

Utskottet är däremot inte berett att

ställa sig bakom de långtgående statliga

ingrepp i föreningars verksamhet som

motionen innebär. Motion K384 yrkandena

1-4 (fp, mp) avstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges

inom parentes vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas

i avsnittet.

1.Förstärkt skydd för fri- och

rättigheter (punkt 1)

av Gunnar Hökmark (m), Henrik S Järrel

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

1. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:K379 yrkandena 7, 8 och 10 samt

delvis motion 2002/03:K386.

Ställningstagande

Regeringsformens fri- och rättighetsskydd

måste förstärkas. Vissa av de i

regeringsformen garanterade fri- och

rättigheterna åtnjuter inte ett

tillräckligt skydd mot

rättighetsbegränsande lagstiftning.

Skyddet för äganderätten och

näringsfriheten är t.ex. svagare än

skyddet för de s.k. opinionsfriheterna.

Sverige bör vara ett land där mänskliga

fri- och rättigheter skyddas fullt ut.

Därför bör grundlagens skydd mot

rättighetsinskränkningar vara lika

starkt, oavsett vilka fri- och

rättigheter det gäller. Det skulle bl.a.

innebära att de tre allmänna

begränsningsgrunderna i 2 kap. 12 § andra

stycket regeringsformen blir tillämpliga

även vid begränsningar av t.ex.

dganderätten. En inskränkning i den

enskildes äganderätt skulle då endast få

göras för att tillgodose ändamål som är

godtagbara i ett demokratiskt samhälle.

Vidare skulle det innebära att en

begränsning aldrig får gå ut över vad som

är nödvändigt med hänsyn till det ändamål

som har föranlett den. Begränsningar

skulle inte heller få göras på grund av

åskådning eller sträcka sig så långt att

de utgör ett hot mot den fria

åsiktsbildningen.

Enligt vår mening bör vid riksdagens

beslutsfattande ökad hänsyn tas till

politiska minoriteters legitima

intressen. Minoritetsskyddet bör stärkas

generellt vid beslut om lagstiftning som

innebär inskränkningar i de medborgerliga

fri- och rättigheterna, vilket kan ske

genom att reglerna om särskilt

beslutsförfarande i 2 kap. 12 § tredje

stycket regeringsformen blir tillämpliga.

Det uppskovsförfarande som där föreskrivs

skulle påtagligt förstärka

minoritetsskyddet och dessutom ge mer tid

för debatt, eftertanke och noggrant

övervägande. En förstärkning av såväl

minoritetsskyddet som fri- och

rättighetsskyddet skulle inte bara utgöra

ett viktigt steg i den allmänna strävan

att stärka medborgarnas förtroende för

det politiska systemet och den

demokratiska beslutsprocessen. Reformen

skulle också tydliggöra att Sverige är en

demokrati och en rättsstat som inte per

automatik sätter statens intresse framför

individens rätt.

Den nuvarande bristen på samstämmighet

mellan Europakonventionens och

regeringsformen skyddsnivåer skulle kunna

upphävas genom att upphöja

Europakonventionen till grundlag. Ett

annat sätt kan vara att utvidga

tillämpningsområdet för 2 kap. 12 §

regeringsformen till att omfatta även

Europakonventionen. Riksdagen bör som sin

mening ge regeringen detta till känna.

2.En utredning om mänskliga fri- och

rättigheter (punkt 2)

av Ingvar Svensson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 2 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

2. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:K375.

Ställningstagande

Rättens legitimitet är inte bara knuten

till sättet för beslutsfattande utan även

till medborgarnas sociala medvetenhet,

värdeskalor och värderingar. Den legitima

rättsstaten måste visa respekt för de

grundläggande mänskliga fri- och

rättigheterna. Rättskipning och

myndighetsutövning skall vara rimligt

förutsebara med stöd av lagen och med

hänsyn till etiska värden. En medborgare

skall åtnjuta rättsskydd både mot

enskilda och mot staten. Grundläggande

kriterier för en fungerande rättsstat är

mänskliga fri- och rättigheter,

maktdelning, förvaltningens lagenlighet,

rättsskydd genom oavhängiga domstolar och

den statliga maktutövningens

förutsebarhet. Rättsordningen måste

därför präglas av rättslikhet,

rättssäkerhet, rättstrygghet,

rättstillgänglighet och öppenhet.

Rättssäkerhet, likhet inför lagen, den

avtalsrättsliga partsautonomin (parters

självständighet) och avtalsfrihet skyddar

individens behov av att tryggt kunna

planera sitt liv. Rättsnormen skall ta

sin utgångspunkt i det som är etiskt

godtagbart. Den skall alltså förankras i

den svenska och västerländska

kulturtraditionen. Denna syn på

rättsstaten anknyter mer till ett mera

"normalt" europeiskt betraktelsesätt.

Det är viktigt att successivt sortera

ut rättspositivismen ur det rättsliga

perspektivet i arbetet att förstärka de

mänskliga fri- och rättigheterna. Det

svenska skyddet för dessa fri- och

rättigheter behöver vidgas och

förstärkas. Exempel på områden som borde

bearbetas ytterligare är t.ex. vidden av

skyddet för den mänskliga integriteten,

föräldrarätten, den negativa

föreningsfriheten och äganderätten. Det

behövs också ett tydligt

diskrimineringsskydd för människans

integritet oberoende av religion, ålder,

ras, hudfärg, kön, språk, sexuell

identitet, genetiska särdrag, börd,

ekonomisk eller social ställning,

funktionshinder, etnisk eller politisk

tillhörighet. Detta skydd måste vara

effektivt inte enbart i förhållandet

mellan den enskilde och det allmänna utan

rättsstaten måste också tillförsäkra ett

sådant skydd mellan enskilda.

Regeringsformen tillförsäkrar med

smärre undantag medborgarna fri- och

rättigheter uppräknade i 2 kap. 1 §

regeringsformen endast i förhållande till

det allmänna. Medborgarna tillförsäkras

däremot inte sådana generella fri- och

rättigheter i förhållande till andra

enskilda eller andra enskilda

rättssubjekt (företag eller

organisationer). I denna del kan det inte

anses råda full parallellitet mellan

regeringsformen och Europakonventionen.

Denna konvention kan antas ålägga

konventionsstaterna viss skyldighet att

genom lagstiftning trygga vissa fri- och

rättigheter även mellan enskilda. Enligt

vår mening vore det värdefullt att utreda

om även fri- och rättigheter mellan

enskilda borde grundlagsfästas och inte

som nu i huvudsak vara inriktade på

förhållandet mellan den enskilde och det

allmänna. Konstitutionsutskottets

majoritet har i ett tidigare betänkande

konstaterat att det inte är praktiskt

möjligt att i en grundlag ta in en

generell reglering av skyddet för

mänskliga fri- och rättigheter såvitt

avser förhållandet mellan enskilda. Det

finns emellertid några bestämmelser i

regeringsformen som visar att det är

möjligt. Det är med andra ord mer en

fråga om att vilja än att kunna. Denna

typ av frågeställning anknyter till

frågan om diskrimineringsförbud. Det är

angeläget just att ett sådant skydd får

bäring även mellan enskilda, inte bara

mellan den enskilde och det allmänna.

Regeringen bör tillsätta en utredning om

ett vidgat skydd för de mänskliga fri-

och rättigheterna i enlighet med vad som

anförs i reservationen.

3.Värdekommission (punkt 3)

av Ingvar Svensson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 3 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

3. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:K361.

Ställningstagande

Inget samhälle kan bestå utan ett

grundläggande etiskt minimum. Men om vi

inte bryr oss om att utkristallisera och

diskutera och förklara detta minimum är

risken uppenbar att det faller i glömska

och ersätts av ett moraliskt gungfly. Att

föra en debatt om dessa idéer borde

därför vara centralt i allt

samhällsengagemang. De politiska

partierna är naturligtvis inte de mest

centrala signalgivarna när det gäller

överförande av värden och värderingar.

Familjen är givetvis den viktigaste.

Skolan, medierna, vänner och kamrater

kompletterar denna uppgift. Lagstiftaren

deltar också - det torde vara påvisat att

lagstiftning är normerande, åtminstone i

viss utsträckning. Men även inom

politikens domäner finns det behov av ett

samtal, debatt, kring de grundläggande

mänskliga värdena. Och självfallet är det

oerhört centralt att de politiska beslut

som fattas av riksdag, landsting/regioner

och kommuner är grundade på ett

accepterat värdemönster.

Till det politiska ledarskapet hör

också möjligheten att starta en

diskussion och att försöka leda den in på

meningsfulla områden. I andra sammanhang

har regeringen och de politiska partierna

varit angelägna om att bidra till att

debatt skapas kring andra frågor.

Maktutredningen och Demokratiutredningen

var t.ex. så uppbyggda att ett av syftena

med dem vara att stimulera debatten kring

respektive frågeområde. EU 2004-kommittén

och etikkommissionen för företagandet

visar också att argumentet mot en värde-

eller etikkommission för hela

samhällslivet har undanröjts. För en

svensk värdekommission går det utmärkt

att använda sig av det grundläggande

upplägg som den norska värdekommissionen

har haft. Det finns t.ex. anledning att

fokusera på följande frågeställningar:

vilka de grundläggande värdena för ett

gott samhälle är och vilka

inspirationsgivarna för dessa är, liksom

hur vi tillägnar oss etiken/värdena,

familjens, skolans, rättssystemets,

mediernas och övriga signalgivares

betydelse som värde- och normöverförare,

hur rättssystemet och rättstänkande byggs

upp utifrån den gemensamma värdebasen,

samhällsekonomins beroende av en

fungerande etik i form av tillit och

förtroende, ekonomins drivkrafter,

familjens betydelse för ett

gemenskapstänkande, värdebasens betydelse

för uppbyggande av företags- och

organisationskulturer, värdebasens

utveckling och betydelse i ett

informationssamhälle jämfört med

jordbruks- och industrisamhällena och

värdebasens utveckling och betydelse i

ett samhälle som får allt större etnisk

mångfald. Sverige bör i syfte att bredda

och entusiasmera den etiska diskussionen

med sikte på samhällets fundament och

därmed de mänskliga fri- och

rättigheterna tillsätta en

värdekommission. Detta bör ges regeringen

till känna.

4.Samvetsklausul (punkt 5 - villkorad)

av Ingvar Svensson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser, såvida riksdagen inte beslutar

i enlighet med reservation 2, att

utskottets förslag under punkt 5 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

4. Därmed bifaller riksdagen delvis

motion 2002/03:Ub495 yrkande 1.

Ställningstagande

Samvetet kan definieras som en etisk

medvetenhet i var människa. Denna

medvetenhet är beroende av den

bakomliggande etiken och kulturen och

inte minst de grundläggande värden som

vår demokrati ytterst vilar på. Om

Sveriges riksdag skulle lagstifta om

t.ex. rätt till dödshjälp i någon form

och om det skulle ingå i en yrkesgrupps

uppgifter och åligganden att utföra

momentet, då hör det till de

grundläggande mänskliga rättigheterna i

en rättsstat att kunna vägra att utföra

detta för sitt samvetes skull, utan

rättslig eller någon annan påföljd.

De länder som har samvetsklausul kan

tillvarata kunnandet och engagemanget hos

alla de personer som funnit sin uppgift

inom sjukvården, utan att tvinga den som

hyser samvetsbetänkligheter kring vissa

svåra etiska frågor att delta i viss

verksamhet. Till syvende och sist handlar

det emellertid inte om att utreda

huruvida Sverige skall ha en

samvetsklausul inom sjukvården eller ej.

Frågan är i stället hur Sverige skall

tillämpa Europakonventionen, som redan är

en del av svensk lagstiftning. Enligt min

mening bör regeringen efter utredning

snarast återkomma till riksdagen med

lagförslag om att införliva

samvetsfriheten i rättighetskatalogen i

Sveriges grundlag.

5.Åtgärder mot det politiska våldet

(punkt 7)

av Helena Bargholtz (fp) och Tobias

Krantz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 7 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

5. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:K385 yrkande 10.

Ställningstagande

Demokratin bygger på samtalets metod. De

människor som i stället försöker ändra

samhället med våld och hot utgör ett hot

mot både enskilda individer och samhället

i stort. Vi är mycket bekymrade över de

senaste årens utveckling när det gäller

brott med rasistiska, nazistiska och

antisemitiska förtecken. Vi kan aldrig

acceptera att människor skräms till

tystnad. Kartläggning av politiska

motståndare, systematiska trakasserier

och publicering av "dödslistor" via olika

hemsidor utgör steg i ett försök att

tysta ned demokratiska motkrafter.

Brottsligheten inskränker sig dock inte

till hot, utan flera våldsdåd, och till

och med mord, har utförts av dessa

rörelser. När demonstranter missbrukar

demonstrations- och yttrandefriheten på

det sätt som skedde i Göteborg 2001 är

det inte bara ett angrepp mot dem som

drabbades av vandaliseringen utan det är

också en attack mot demokratin. Det odlas

en våldsromantik och en tro på att

utomparlamentariska aktioner är

överlägsna den representativa demokratin

som får legitimera direkt

antidemokratiska handlingar. Vi menar att

det är alla demokraters uppgift att

reagera kraftfullt när den extrema högern

och den yttersta vänstern gör gemensam

sak.

6.Negativ föreningsfrihet (punkt 8)

av Gunnar Hökmark (m), Helena

Bargholtz (fp), Ingvar Svensson (kd),

Henrik S Järrel (m), Tobias Krantz

(fp), Kerstin Lundgren (c) och Nils

Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 8 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

6. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:K379 yrkande 13.

Ställningstagande

Med rätten att ansluta sig till en

förening borde rimligen också följa en

rätt att utan sanktion utträda ur en

förening. Enligt den tolkning som

Europarådets organ i Strasbourg gett

Europakonventionen är också den negativa

föreningsfriheten skyddad på svensk

arbetsmarknad. Trots att Arbetsdomstolen

vid flera tillfällen klargjort att en

medlem i en facklig organisation har rätt

att lämna organisationen på egen begäran

förekommer det emellertid fortfarande att

fackliga organisationer nekar eller

ställer upp hinder då en medlem önskar

utträda eller skapar svårigheter för

arbetsgivare som vill anställa någon som

inte är fackligt ansluten. På samma sätt

kan det uppstå svårigheter för en

arbetssökande i de fall arbetsgivaren

förbundit sig att endast anställa dem med

viss facklig tillhörighet och den

arbetssökande tillhör en annan

organisation eller inte tillhör någon

facklig organisation alls. Det förekommer

även påtryckningar på arbetsgivare att

acceptera kollektivavtal. Rätten att stå

utanför en förening är alltså inte någon

självklarhet i Sverige. Någon uttrycklig

bestämmelse om skydd för den enskildes

rätt att stå utanför en organisation

finns inte i regeringsformens fri- och

rättighetskatalog. Regeringen bör lägga

fram ett sådant förslag.

7.Retroaktivitetsförbud (punkt 9)

av Gunnar Hökmark (m), Ingvar Svensson

(kd), Henrik S Järrel (m), Kerstin

Lundgren (c) och Nils Fredrik Aurelius

(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 9 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

7. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2002/03:K237 och 2002/03:K241 yrkande 35.

Ställningstagande

Regeringen föreslår då och då

lagstiftning med retroaktiv tillämpning

på skatteområdet. Syftet kan vara att

eliminera en skatteflyktsmöjlighet, att

förhindra ett överutnyttjande av någon

skattefördel innan nya skärpta regler

träder i kraft eller att över huvud taget

täppa till något oavsiktligt

skatteläckage. Användningen av den i

lagstiftningen tänkta begränsade

möjligheten att lagstifta med retroaktiv

verkan på skatteområdet leder till stor

rättsosäkerhet för enskilda individer och

för näringslivet. Det visar sig dessutom

att tiden mellan en skrivelse och en

proposition tenderar att bli allt längre.

Under de senaste tio åren har sådan

retroaktiv skattelagstiftning beslutats

en eller par gånger om året. Det är

uppenbart att det utrymme för retroaktiv

lagstiftning som av lagstiftaren var

tänkt att vid särskilda skäl möjliggöra

begränsade undantag används allt oftare.

De är därför nödvändigt att

regeringsformens principiella förbud mot

retroaktiv skattelagstiftning skärps.

Ett annat problem gäller retroaktiv

ändring av andra regler. Det är uppenbart

att förändringar av t.ex. bidrag kan ha

nog så stor betydelse för företags och

enskildas möjligheter att planera

långsiktigt. Det är därför önskvärt att

se över retroaktivitetsskyddet för att

göra det mer allmänt tillämpligt i fråga

om all lagstiftning med retroaktiv verkan

som missgynnar medborgare eller en grupp

av medborgare.

Regeringen bör därför återkomma till

riksdagen med förslag till ytterligare

begränsningar av möjligheten att besluta

lagar med retroaktiv verkan.

8.Skyddet mot diskriminering i 2 kap. 15

§ regeringsformen (punkt 10)

av Mats Einarsson (v) och Gustav

Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 10 borde ha följande lydelse:

Riksdagen beslutar att som vilande anta

bifogat förslag till lag om ändring i

regeringsformen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/3:K275 samt delvis

motionerna 2002/03:L249 yrkande 8 och

2002/03:K310 yrkande 2.

Ställningstagande

Rätten till likabehandling oavsett

sexuell läggning är en grundläggande

mänsklig rättighet, skyddad bl.a. enligt

den europeiska konventionen av den 4

november 1950 angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och 1966 års

internationella konvention om

medborgerliga och mänskliga rättigheter.

Enligt båda dessa

människorättsinstrument, som Sverige är

folkrättsligt bundet av, åligger det

statsmakterna att säkerställa att denna

rätt till likabehandling förverkligas.

Ett av många sätt att bidra till det vore

att införa ett skydd mot antagande av

lagar och andra föreskrifter som

missgynnar någon av skäl som har samband

med sexuell läggning. Vi välkomnar det

skydd mot diskriminering på grund av

sexuell läggning som nu införts i

målsättningsbestämmelserna i 1 kap. 2 §

regeringsformen, men anser att den inte

räcker för att motverka diskriminering av

någon av skäl som har samband med sexuell

läggning. Att diskriminerande

lagstiftning förekommer har inte minst

Samboendekommittén påvisat i sitt

betänkande Nya samboregler (SOU

1999:104). Det är således inte endast

principiella skäl som talar för att

införa ett förbud i grundlag. Även rent

praktiskt skulle en sådan ordning kunna

förebygga att diskriminerande regler

antas eller tillåts fortleva. Mot

bakgrund av vad vi här redovisat yrkar vi

därför att riksdagen beslutar att 2 kap.

15 § regeringsformen ges följande

lydelse: "Lag eller annan föreskrift får

ej innebära att någon missgynnas därför

att han eller hon med hänsyn till ras,

hudfärg, etniskt ursprung eller sexuell

läggning tillhör en minoritet."

9.Skyddet mot diskriminering i 2 kap. 15

§ regeringsformen (punkt 10)

av Helena Bargholtz (fp) och Tobias

Krantz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 10 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

9. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2000/03:K310 yrkande 2 och 2002/03:L249

yrkande 8 samt delvis motion

2002/03:K275.

Ställningstagande

Vi anser att den nyligen beslutade

ändringen i 1 kap. 2 § regeringsformen,

som ålägger det allmänna att motverka

diskriminering på grund av bl.a. sexuell

läggning, inte är tillräcklig. Inte bara

principiella skäl utan även vikten av att

förebygga att diskriminerande

lagstiftning antas eller får fortleva

talar för att förbudet i 2 kap. 15

regeringsformen mot diskriminerande

lagstiftning på grund av ras, hudfärg och

etniskt ursprung utvidgas till att även

omfatta sexuell läggning.

10. Skyddet mot diskriminering i

2 kap. 15 § regeringsformen (punkt 10

- villkorad)

av Ingvar Svensson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser, såvida riksdagen inte beslutar

i enlighet med reservation 2, att

utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

10. Därmed bifaller riksdagen delvis

motionerna 2000/03:K310 yrkande 2,

2002/03:L249 yrkande 8 och 2002/03:K275.

Ställningstagande

Grundlagens, dvs. närmast

regeringsformens, grundläggande synsätt

måste ändras så att det ges ett tydligt

diskrimineringsskydd för människans

integritet oberoende av religion, ålder,

ras, hudfärg, kön, språk, sexuell

identitet, genetiska särdrag, börd,

ekonomisk eller social ställning,

funktionshinder etnisk tillhörighet eller

politisk tillhörighet. Detta bör utredas

genom regeringens försorg.

11. Begreppet sexuell läggning i

1 kap. 2 § regeringsformen (punkt 11)

av Helena Bargholtz (fp), Tobias

Krantz (fp) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 11 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

11. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:K310 yrkande 1.

Ställningstagande

En grundläggande mänsklig rättighet är

att inte utsättas för diskriminerande

lagstiftning på grund av sin sexuella

läggning eller könstillhörighet. De facto

finns det många exempel på

diskriminerande lagstiftning (se SOU

1999:104). Därför vill vi att

regeringsformens portalparagraf skall

ange vilka grunder för diskriminering

eller särbehandling i samhället som är

otillåtna. Vi anser således att riksdagen

skall fullfölja den påbörjade

förändringen av skrivningarna om

diskriminering i regeringsformens 1 kap.

2 § men att denna utvidgas till att också

nämna diskriminering på grund av

könsidentitet.

12. Samordning av ombudsmän m.m.

(punkt 12)

av Helena Bargholtz (fp) och Tobias

Krantz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 12 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

12. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:Ju364 yrkande 23 och avslår

motionerna 2002/03:K241 yrkande 37,

2002/03:K280, 2002/03:K395, 2002/03:So444

yrkande 3, 2002/03:Sf289 yrkande 6,

2002/03:Sf334 yrkande 43 och 2002/03:A213

yrkande 2.

Ställningstagande

När Sverige genom 1809 års författning

fick sin första justitieombudsman, var

detta en världsnyhet. JO skulle vara den

valda folkförsamlingens ombud för att

tillse att vad riksdagen hade beslutat

genom lagar och författningar verkligen

efterlevdes av domare och ämbetsmän.

Under senare år har vi fått en hel flora

av ombudsmän: Jämställdhetsombudsmannen

1980, Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering 1986, Barnombudsmannen

1993, Handikappombudsmannen 1994 och

Ombudsmannen mot diskriminering på grund

av sexuell läggning 1999. Med

ämbetsansvarets avskaffande minskade JO:s

makt och med införandet av en rad nya

ombudsmän har ombudsmannafunktionen

sjunkit ned till att bli ett ämbetsverk

bland andra. Ombudsmannaidén har

försvagats och tunnats ut. I många fall

har det dessutom blivit en effektfull

åtgärd för politiker att peka på, när

egentligen svårare och mera

kostnadskrävande insatser varit av nöden.

Ombudsmannainstitutionen bör nu

tydliggöras och förenklas. Ingripanden

mot statliga och kommunala ämbetsmän och

myndigheter bör samordnas under JO-

ämbetet. Övriga ombudsmän bör slås samman

till ett ombudsmannaämbete. Hit kan då

föras eventuella nya

ombudsmannauppgifter. Stor återhållsamhet

bör dock iakttas när det gäller att

införa sådana. Med sådana åtgärder skulle

de enskilda medborgarnas möjligheter öka

och JO kanske återfå något av sin forna

status. Det sammanslagna

ombudsmannaämbetet skulle få större

kraft.

13. Samordning av ombudsmän m.m.

(punkt 12)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 12 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

13. Därmed bifaller riksdagen motion

2000/03:Sf289 yrkande 6 och avslår

motionerna 2002/03:K241 yrkande 37,

2002/03:K280, 2002/03:K395, 2002/03:Ju364

yrkande 23, 2002/03:So444 yrkande 3,

2002/03:Sf334 yrkande 43 och 2002/03:A213

yrkande 2.

Ställningstagande

Diskriminering måste förebyggas och

motverkas inom alla områden och på olika

nivåer i samhället. Det är en mänsklig

rättighet att slippa diskriminering på

grund av ovidkommande faktorer. Det är

väsentligt att detta sker genom en

samordnad och samlad syn på

diskrimineringsfrågorna till skillnad

från dagens spretiga rättssystem med helt

skilda lagar för olika diskriminerade

grupper och skilda lagar för arbetslivet

och utanför. Dessa olika lagar bör samlas

i en lag mot alla former av

diskriminering - en

antidiskrimineringslag baserad på

mänskliga rättigheter. Jämställdhets- och

mångfaldsplaner skall ingå som en

naturlig del av lagen. Detta bör ges

regeringen till känna.

14. Översyn av lagstiftningen

(punkt 14)

av Helena Bargholtz (fp), Tobias

Krantz (fp) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 14 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

14. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:So512 yrkande 5.

Ställningstagande

Någon samlad genomgång av homosexuellas

situation inom olika lagstiftningsområden

har inte gjorts sedan 1984. Bisexuellas

och transpersoners rättsliga situation

har aldrig varit föremål för någon samlad

genomgång. Det är dags att nu göra en

samlad översyn av förekomsten av

återstående diskriminering i

lagstiftningen mot homosexuella,

bisexuella och transpersoner för att få

fram förslag på lagreformer som kan

eliminera all återstående juridisk

diskriminering.

15. ILO-konventionen nr 169

(punkt 21)

av Helena Bargholtz (fp), Tobias

Krantz (fp) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 21 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

15. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:K394.

Ställningstagande

De steg som nu tagits är tillfyllest för

att Sverige nu skall kunna ansluta sig

till ILO-konventionen nr 169 om

ursprungsfolks rättigheter. Det finns

inte någon anledning att invänta pågående

och eventuellt tillkommande utredningar

med den tid det tar att därefter upprätta

ett lagförslag efter remissbehandling.

Tidsperspektivet med en sådan ordning är

åtta till tio år innan en svensk

anslutning kan komma i fråga, dvs. tjugo

år efter det att konventionen trädde i

kraft.

Det är genant att Sverige, som är ett

demokratiskt samhälle som värnar om

minoriteter och ursprungsfolk, inte

ansluter sig till en konvention som har

stor betydelse för det egna landets

ursprungsfolk, samerna. Sverige bör

genast ratificera konventionen. Det går

inte att avvakta att Sverige uppfyller

varje liten del. Det bör räcka med den

viljeinriktning som Sverige visat när det

gäller att lösa återstående frågor. ILO-

konventionen nr 169 bör genast

ratificeras.

16. Svenskt medborgarskap

(punkt 23)

av Gunnar Hökmark (m), Henrik S Järrel

(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 23 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

16. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:K408.

Ställningstagande

Regeringsformens regler om undantag från

förbudet att beröva svenska medborgare

medborgarskapet bör kompletteras.

Regeringen bör låta utreda möjligheten

att genom lag göra ytterligare undantag

för dem som förvärvat medborgarskapet

genom naturalisation. Det är stötande för

den allmänna rättskänslan att t.ex. en

grov narkotikabrottsling, eller en annan

person belastad med grovt brottsregister,

som förvärvat det svenska medborgarskapet

genom falska uppgifter eller bestickning

inte skall kunna fråntas detta. En person

med dubbelt medborgarskap bör i sådana

fall kunna fråntas det svenska

medborgarskapet.

17. Äganderätt (punkt 24)

av Gunnar Hökmark (m), Helena

Bargholtz (fp), Ingvar Svensson (kd),

Henrik S Järrel (m), Tobias Krantz

(fp), Kerstin Lundgren (c) och Nils

Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 24 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

17. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2002/03:K216 yrkande 2, 2002/03:K323 och

2002/03:K379 yrkande 12 samt delvis

motion 2002/03:

K216 yrkande 1.

Ställningstagande

Regeringen bör lägga fram förslag om

stärkt grundlagsskydd för äganderätten

och för immateriella rättigheter. Den

privata äganderättens betydelse kan inte

underskattas. Den privata äganderätten är

av grundläggande betydelse för hela

samhällssystemet. En författning som inte

ger ett starkt och stabilt skydd för den

privata äganderätten riskerar att ge en

kraftigt dämpande effekt på företagande

och ekonomisk tillväxt. Det är på sikt

ett stort hot mot välståndsutvecklingen.

Ett starkt skydd för egendom i

författningen liksom i den underliggande

lagstiftningen är grundförutsättningen

för ekonomisk utveckling. Det finns en

fara i att ensidigt hävda de gemensamma

intressena framför den enskildes

äganderätt. Inte minst riskerar det att

leda till ökad misstro mot rättsstaten

och till att människor i allt mindre

utsträckning känner det personliga

ansvaret för sin egendom och den egna

miljöpåverkan. Sådana inskränkningar som

inte drabbar generellt utan inom ett

bestämt geografiskt område eller enskilda

individer skall som huvudregel medföra

rätt till ersättning.

Den enskilda äganderätten skyddas

förutom av bestämmelserna i 2 kap. 18 §

regeringsformen även i

Europakonventionen. Med egendom avses i

konventionen inte bara äganderätt till

fast och lös egendom utan även

rättigheter som fordringar och

immateriella rättigheter. Något sådant

skydd för immateriella rättigheter ges

emellertid inte i regeringsformen. Det är

angeläget att regeringsformen innehåller

en regel som står i full samklang med

Europakonventionen, som slår fast att den

enskilda äganderätten i princip är

okränkbar och att inskränkningar i

äganderätten endast får ske i klart

angivna fall och då med full ersättning

till den enskilde. I sammanhanget måste

också hänsyn tas till att

samhällsutvecklingen i stort, som bl.a.

lett till att en ökande andel av

samhällets totala förmögenhetsmassa

består av immateriella tillgångar. Mot

den bakgrunden framstår det som angeläget

att grundlagsskyddet för den enskilda

äganderätten anpassas till

samhällsutvecklingen och att skyddet

utökas till att uttryckligen omfatta

annan egendom än mark och byggnader.

Äganderätten behöver stärkas med tydliga

ersättningsregler vid inskränkning i

nyttjanderätten.

Regeringen bör således efter utredning

lägga fram ett förslag om ändring av

regeringsformens skydd för äganderätten

så att detta förstärks och står i

samklang med Europakonventionen och så

att det finns tydliga ersättningsregler

vid inskränkning av nyttjanderätten.

Skyddet för äganderätten bör också

förstärkas genom annan lagstiftning.

18. Internationella kvinnodagen

(punkt 25)

av Mats Einarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 25 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

18. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:K272.

Ställningstagande

Regeringen bör lägga fram ett förslag

till lag om ändring i lagen (1989:253) om

allmänna helgdagar som innebär att den 8

mars blir allmän helgdag. År 1980

proklamerade FN den 8 mars som

internationell kvinnodag. Femton länder

har redan beslutat att göra den 8 mars

till helgdag. Ett sådant beslut för

Sveriges del skulle också vara en viktig

markering att Sverige som land strävar

efter jämställdhet. Innan frågan avgörs

bör regeringen utreda de

samhällsekonomiska kostnaderna och bedöma

om dessa bör anses inrymmas i det totala

samhällsekonomiska utrymmet eller om det

bör ske en växling mot en annan helgdag.

19. Upprättelse för personer som

placerades i interneringsläger

(punkt 26)

av Mats Einarsson (v) och Gustav

Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 26 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

19. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2002/03:K339 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Under andra världskriget internerades ett

stort antal värnpliktiga, det övervägande

flertalet kommunister. Motiven för att

flytta vissa av de värnpliktiga till

interneringsläger har aldrig delgetts de

som flyttades vare sig före eller efter

lägrens existens. Ingen dokumentation

över deras påstått orosskapande

verksamhet har presenterats. Ingen av de

internerade har fått officiella

anmärkningar över sitt uppträdande som

värnpliktiga. Flera av dem hade

förtroendeuppdrag, t.ex. i form av valt

batteriombud. Eftersom de berörda aldrig

fick någon officiell förklaring till

varför de placerades i interneringsläger,

hade de ingen möjlighet att försvara sig

eller överklaga beslutet. Därför är det

rimligt med en ursäkt till dem som ännu

är i livet och till anhöriga till dem som

har avlidit. Att lång tid har förflutit

var inget hinder för att frambringa en

ursäkt till dem som tvångssteriliserades

eller till samer för maktövergrepp och

borde följaktligen inte vara något hinder

beträffande dem som placerades i läger

under andra världskriget. För att

förhindra tillväxten av nazistiska

rörelser och minska risken för att

individers rättssäkerhet blir satt på

undantag, måste det enligt vår mening

vara högst meningsfullt att granska

förhållandena under början av 1940-talet.

Ännu lever några få av dem som blev

internerade i svenska läger utan att få

reda på varför. De har vid ett flertal

tillfällen krävt upprättelse. För de

anhöriga till de f.d. lägerfångar som

avlidit är kravet på upprättelse lika

rimligt. Detta bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna. För att

en granskning skall komma till stånd är

det nödvändigt att regeringen helt häver

sekretessen kring de handlingar som är

aktuella i sammanhanget. Behovet är stort

av ett fullt klargörande kring

interneringslägren under andra

världskriget, om vilket motivet var för

deras upprättande, på vems initiativ de

tillkom samt vilka kriterier som avgjorde

vem som placerades där. Detta bör ges

regeringen till känna.

20. Partibidrag från fackligt

anslutna personer (punkt 28)

av Gunnar Hökmark (m), Helena

Bargholtz (fp), Ingvar Svensson (kd),

Henrik S Järrel (m), Tobias Krantz

(fp), Kerstin Lundgren (c), Nils

Fredrik Aurelius (m) och Gustav

Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 28 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen

till känna vad som anförs i reservation

20 om tilläggsdirektiv till Utredningen

om offentlighet för partiers och

valkandidaters intäkter. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2002/03: K384

yrkandena 1-4.

Ställningstagande

Penningbidrag och andra former av stöd

till de politiska partierna har varit en

omdebatterad fråga under senare år. I

juni förra året beslöt regeringen att

tillkalla en särskild utredare med

uppgift att överväga hur man kan öka

allmänhetens insyn i hur de politiska

partierna finansierar sin politiska

verksamhet och hur de personer som driver

en s.k. personvalskampanj finansierar

den. I ett internationellt perspektiv kan

man konstatera att det är vanligt med

någon form av rättslig reglering av

partiernas och valkandidaternas intäkter.

En sådan lagstiftning finns t.ex. i

Finland, Danmark och Norge.

Direktiven till utredningen tar främst

sikte dels på frågan om finansiering av

personvalskampanjer, dels användningen av

offentliga medel (partistöd på olika

nivåer). För bedömningen av

partistödssystemets utformning och

effekter har det också betydelse att få

reda på de övriga finansieringskällor och

stödformer partierna och kandidaterna

har. Det måste i detta sammanhang göras

klart att även socialdemokraternas stöd

från fackföreningsrörelsen behöver bli

synligt. År 2002 uppgick det sammanlagda

stödet till någonstans mellan 75 och 85

miljoner kronor, enligt uppgifter lämnade

till riksdagens utredningstjänst (dnr

2002:144). Stödets exakta storlek har

varit svårt att fastställa. I flera fall

är bidragen hemliga också för LO:s egna

medlemmar.

Det är angeläget att öppenhet och insyn

präglar stöd och finansiering av de

politiska partierna. Detta måste gälla

oavsett arten och graden av stödform.

Enligt vår mening bör därför redovisning

av de politiska partiernas stöd från

fackliga organisationer också belysas av

utredningen. Utredningen bör ges

tilläggsdirektiv med sådan innebörd.

Detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har

föranlett följande särskilda yttranden. I

rubriken anges inom parentes vilken punkt

i utskottets förslag till riksdagsbeslut

som behandlas i avsnittet.

1. Förbud mot rasistiska organisationer

(punkt 6)

av Ingvar Svensson (kd).

De senaste årens händelser påvisar

behovet av förändringar när det gäller

åtgärder mot rasistiska och kriminella

organisationer. Eftersom Sverige saknar

en generell organisationslagstiftning är

det svårt - för att inte säga meningslöst

- att direkt förbjuda rasistiska eller

likvärdiga organisationer. Den förening

som förbjuds i dag, kan snabbt återuppstå

under annat namn i morgon. Därför är det

mycket effektivare att kriminalisera det

enskilda deltagandet i den typen av

organiserad rasism.

Kristdemokraterna har tidigare

aktualiserat frågeställningen om

kriminalisering av enskilds stöd eller

deltagande i kriminella organisationer.

Denna framställan behandlas i annat

sammanhang.

2. Samordning av ombudsmän m.m. (punkt

12)

av Kerstin Lundgren (c).

Det behövs en samlad

diskrimineringslagstiftning som kan vara

ett kraftfullt verktyg för

Diskrimineringsombudsmannen, DO. I dag

har vi skilda lagstiftningar för att

skydda mot diskriminering i arbetslivet

beroende på om det är diskriminering av

kön, etnicitet eller homosexualitet. Med

en sammanhållen lagstiftning som också

gäller utanför arbetslivet är det möjligt

att ställa krav på en större del av

samhällslivet, vilket även omfattar

åldersdiskriminering. Med en sammanhållen

lagstiftning kan även de fem

ombudsmannafunktionerna DO, JämO, HomO,

HO och BO samordnas under riksdagen. Jag

förutsätter att

Diskrimineringsutredningens arbete kommer

att leda till en sådan ordning.

3. Utvidgning av det samiska

förvaltningsområdet (punkt 17)

av Helena Bargholtz (fp), Mats

Einarsson (v), Tobias Krantz (fp)

Kerstin Lundgren (c) och Gustav

Fridolin (mp).

Regeringen har gett Länsstyrelsen i

Norrbotten i uppdrag att inom ramen för

befintliga resurser förutsättningslöst

utreda konsekvenserna av en eventuell

utvidgning av förvaltningsområdet för

samiska till några kommuner i det

sydsamiska området. Vi förutsätter att

regeringen sedan konsekvenserna utretts

och efter samråd med berörda kommuner,

länsstyrelser och frivilligorganisationer

lägger fram de lagförslag som behövs för

en utvidgning av det samiska

förvaltningsområdet till några kommuner i

det sydsamiska området.

4. Omfattningen av det finskspråkiga

förvaltningsområdet (punkt 18)

av Helena Bargholtz (fp), Ingvar

Svensson (kd), Mats Einarsson (v),

Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren

(c) och Gustav Fridolin (mp).

Den största gruppen av nationella

minoriteter är sverigefinnarna, av vilka

ca 95 % bor utanför förvaltningsområdena,

t.ex. i Mälardalen och runt Göteborg.

Minoritetspolitiken är ett nytt

politikområde som behöver utvärderas och

förbättras. Redan från början har det

funnits ett missnöje bland den

sverigefinländska befolkningen mot

avgränsningen av förvaltningsområdet till

de fem nordliga kommunerna. Det inte kan

bortses från den månghundraåriga

kontinuerliga närvaron av en finskspråkig

befolkning och finskspråkig kultur i

Stockholm. Att inkludera bl.a.

huvudstadsregionen i det finskspråkiga

förvaltningsområdet ser vi därför som ett

angeläget första steg. Enligt uppgift

övervägs en sådan ordning i

Regeringskansliet. Vi förutsätter att

regeringen återkommer till riksdagen med

erforderliga lagförslag.

5. Minoritetsfrågor (punkt 19)

av Helena Bargholtz (fp), Ingvar

Svensson (kd), Mats Einarsson (v),

Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren

(c) och Gustav Fridolin (mp).

Vi anser att kriterierna i Europarådets

ramkonvention om skydd för nationella

minoriteter, i motsats till den

europeiska stadgan om landsdels- eller

minoritetsspråk, är tillämplig på alla

sverigefinländare, inklusive

finlandssvenskar. Gruppen

finlandssvenskar uppfyller konventionens

kriterier att ha en uttalad samhörighet,

inte ha en med hänsyn till antalet

dominerande ställning och att ha en

religiös, språklig, traditionell

och/eller kulturell särart. Den har

historiska och långvariga band med

Sverige och det finns en

självidentifikation där den enskilda

individen såväl som gruppen har en vilja

och strävan att behålla sin identitet.

6. Internationella kvinnodagen (punkt 23)

av Gustav Fridolin (mp).

Femton länder har beslutat att göra den

av FN proklamerade internationella

kvinnodagen, den 8 mars, till nationell

helgdag. För Sveriges del vore ett sådant

beslut ett möjligt sätt att markera

jämställdhetssträvan, därför skulle jag

inte ha några principiella invändningar

mot att regeringen gör en

samhällsekonomisk bedömning om

möjligheterna att göra 8 mars till

nationell helgdag. Jag är dock i grunden

kritisk till hela det stelbenta systemet

med nationella helgdagar som gäller lika

för alla, oavsett religion, livsåskådning

och personliga prioriteringar och har

motionerat till förmån för en total

översyn med sikte på att införa

individuella "helgkonton" eller förlängd

semester. Mot bakgrund av detta har jag

valt att inte reservera mig till förmån

för motion 2002/03:K272.

BILAGA 1

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2002/03:K216 av Kenneth Johansson och

Eskil Erlandsson (c):

1. Riksdagen begär att regeringen

tillsätter en kommission med uppgift att

belysa den privata äganderättens

betydelse för ekonomisk utveckling.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till ändring om stärkt skydd

av äganderätten i både grundlagen och den

vanliga lagstiftningen.

2002/03:K220 av Sofia Larsen och Birgitta

Sellén (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om att

teckenspråket blir ett minoritetsspråk.

2002/03:K237 av Marietta de Pourbaix-

Lundin (m):

Riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till sådana ändringar i

regeringsformen att det införs

ytterligare begränsningar av

möjligheterna för riksdagen att med

hänvisning till särskilda skäl fatta

beslut om skatter och avgifter med

retroaktiv verkan.

2002/03:241 av Maud Olofsson m.fl. (c):

35. Riksdagen tillkännager för regeringen