Bet. 2002/03:KU30

Konstitutionsutskottets betänkande

2002/03:KU30

Granskningsbetänkande

Sammanfattning

Behandlade frågor

I detta betänkande redovisas den granskning som

utskottet har slutfört under 2003/03 års riksmöte

efter det att utskottet i december 2002 justerade

ett granskningsbetänkande som avsåg allmänna,

administrativt inriktade granskningsuppgifter

(2002/03:KU10).

Betänkandet inleds med ett avsnitt om vissa frågor

som rör regeringens förhållande till riksdagen. Där

behandlas statsminister Göran Perssons sätt att

sörja för att interpellationer besvaras.

Granskningen gäller vilket statsråd som bör besvara

en interpellation. I avsnittet behandlas också en

fråga om hur justitieminister Thomas Bodström

besvarat en fråga och en interpellation.

Finansminister Bosse Ringholms hantering av frågan

om att med anledning av ett tillkännagivande av

riksdagen lägga fram ett förslag om de s.k. 3:12

reglerna om viss beskattning i samband med

andelsbyten behandlas också i detta avsnitt. I

avsnittet behandlas slutligen omfattningen av

regeringens skyldighet att samråda med EU-nämnden.

Frågan gäller ett s.k. non-paper om

ordförandeskapet i EU, som överlämnats till

representanter för Europeiska unionens medlemsstater

m.fl. i november 2002 utan att ämnet hade behandlats

i EU-nämnden.

I det närmast följande avsnittet (2) redovisas

utskottets granskning av handläggningen av vissa

regeringsärenden m.m. Granskningen har avsett

regeringens agerande angående hundskolan i

Sollefteå, upphandlingen av helikopter NH90,

hanteringen av energimarknaden och av frågan om ett

tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och

landsting, ansvaret för barnomsorgsköer i Göteborg,

ansvaret för Sveriges agerande vid Internationella

valfångstkommissionens möte, avlyssningen av

telefonerna vid Grön ungdoms avdelning i Stockholm,

ansvaret för hanteringen av medel från Europeiska

socialfonden och regeringens agerande rörande en

fängslad svensk medborgare på Guantanamobasen.

I de följande avsnitten (3-7) behandlas vissa

särskilda frågor, nämligen statsminister Göran

Perssons agerande i samband med ett intervjuprojekt,

statsministerns roll när det gäller f.d.

näringsminister Björn Rosengrens uppdrag åt

Stenbeckssfären, överenskommelsen mellan

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet

om visst samarbete, statsrådet Jan O Karlssons

ersättning från Europeiska revisionsrätten m.m. samt

vissa frågor om uttalanden av statsråd.

Utskottet har beslutat att skjuta upp behandlingen

av en granskningsanmälan till ett senare betänkande.

Det gäller en anmälan rörande viss anskaffning av

materiel i Ryssland.

Vissa resultat av granskningen

I fråga om besvarandet av interpellationer anför

utskottet att det är väsentligt att det statsråd

vars tjänsteutövning interpellationen avser besvarar

interpellationen. Detta gäller enligt vad utskottet

uttalar självfallet också statsministern när frågan

gäller övergripande överväganden för regeringens

arbete.

Beträffande finansminister Bosse Ringholms

hantering av frågan om de s.k. 3:12-reglerna om

andelsbyten anför utskottet att regeringen, om den

inte avser att vidta en begärd åtgärd i enlighet med

ett riksdagsbeslut, måste redovisa detta för

riksdagen inom tidsramen, om en sådan har ställts

upp av riksdagen. Även skälen för att

riksdagsbeslutet inte följs bör tas upp i

sammanhanget. Redovisningen bör lämnas i en form som

gör den tillgänglig för riksdagens samtliga

ledamöter.

Såvitt gäller omfattningen av regeringens

skyldighet att samråda med EU-nämnden anför

utskottet att det knappast kan hävdas att

regeringens företrädare i diskussioner som gäller

utformningen av det konstitutionella fördraget för

EU kan försvara bristande förankring och stöd i

Sveriges riksdag med att det är personliga

uppfattningar som förs fram. Man måste enligt vad

utskottet anför kunna förutsätta, både från

riksdagens och från mottagarkretsens sida, att de

uppfattningar som den svenska regeringens

företrädare för fram i diskussioner med de övriga

medlemsstaternas företrädare inte bara är personliga

uppfattningar utan faktiskt uttrycker de

ståndpunkter som Sverige som medlemsstat intar.

Statsministern och utrikesministern kan mot denna

bakrund enligt vad utskottet uttalar inte undgå

kritik för bristande samråd och förankring i fråga

om ett s.k. non-paper rörande frågan om en vald

ordförande i Europeiska rådet. Reservation (s).

Beträffande regeringens agerande när det gäller

hundskolan i Sollefteå understryker utskottet vikten

av sådana rutiner att det inte finns risk för att de

skyldigheter som föreskrivs i lagen om offentlig

upphandling förbises.

När det gäller upphandlingen av helikopter NH90

anför utskottet att det yttersta ansvaret för att

förebygga vissa sådana brister som iakttagits i

fråga om menbedömning åvilar regeringen och i detta

fall särskilt den dåvarande försvarsministern Björn

von Sydow. Vid granskningen har emellertid inte

framkommit att de ifrågavarande bristerna kan knytas

till Björn von Sydows utövning av statsrådstjänsten

eller i övrigt till handläggningen av något

regeringsärende.

Beträffande f.d. näringsminister Björn Rosengrens

hantering av energimarknaden anför utskottet att det

givetvis kan finnas utrymme för olika bedömningar i

frågan om vissa investeringar i Tyskland bidragit

till att uppnå målen för Vattenfalls verksamhet. Vad

som kommit fram under granskningen ger emellertid

enligt utskottet inte grund för någon annan

bedömning än att Vattenfalls agerande kan anses

förenligt med vad riksdagen har beslutat. Utskottet

har följaktligen inte skäl att rikta kritik mot

regeringen eller något enskilt statsråd för att ha

brustit i fråga om styrningen av Vattenfall eller

för att ha åsidosatt vad riksdagen beslutat.

Reservation (m, fp, kd, c och mp).

I fråga om finansminister Bosse Ringholms

hantering av frågan om ett tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommuner och landsting

anför utskottet att det givetvis är av vikt att EG-

fördragets bestämmelser om underrättelse till

kommissionen om planerade stödåtgärder följs.

Granskningen föranleder i övrigt inte något

uttalande av utskottet.

Beträffande miljöminister Lena Sommestads ansvar i

fråga om Sveriges agerande vid Internationella

valfångstkommissionens möte i Cambridge anför

utskottet att den komplicerade situationen vid mötet

knappast hade kunnat förutses. Granskningen har

vidare inte utvisat att den svenska positionen i

valbevarandefrågan har förändrats. Därutöver har

framkommit att man inom Regeringskansliet har sett

över sina rutiner inför förhandlingar av liknande

slag. Avsikten är att arbetet med att förbättra

rutinerna skall fortsätta. Granskningen föranleder i

övrigt inget uttalande från utskottets sida.

Reservation (m, fp, kd, c och mp).

Rörande hanteringen av medel från Europeiska

socialfonden noterar utskottet att ett antal

statsråd under den tid Sverige fått del av medel

från EG:s strukturfonder varit ansvariga för de

frågor som hanteringen av medel aktualiserar. Av

utredningen framgår att hanteringen inte varit utan

problem och fört med sig svårigheter för enskilda

och organisationer. Utskottet utgår från att

regeringen och granskade myndigheter fortsatt följer

utvecklingen av medlens hantering.

När det gäller statsminister Göran Perssons

agerande i samband med ett intervjuprojekt anför

utskottet att granskningen har utvisat att avsikten

med avtalet mellan statsministern och Sveriges

Television AB var att det aktuella intervjuprojektet

skulle genomföras i hemlighet. Härigenom kunde den

aktuelle reportern använda Göran Perssons under

intervjuerna lämnade uppgifter, förutom i den

avslutande dokumentären, i programföretagets

nyhetsrapportering inom ramen för gällande

källskydd. Av betydelse i detta sammanhang är att

intervjuprojektet har kommit att pågå under

osedvanligt lång tid. Efter att avtalet kommit till

allmänhetens kännedom har SVT beslutat att den

aktuelle reportern inte längre skall vara politisk

kommentator i företagets nyhetssändningar. - Enligt

utskottets mening kan det inte hävdas att avtalet

mellan Göran Persson och SVT har ett sådant samband

med regeringens verksamhet att dess ingående skulle

ha gett upphov till dokumentationsskyldighet för

Göran Persson och att den därmed upprättade

handlingen borde ha registrerats som allmän handling

i Regeringskansliet. - Därutöver framhåller

utskottet att när det gäller frågor som rör

statsråds relationer med public service-företagen,

vid sidan av det som förekommer inom ramen för

formulerandet av företagens uppdrag, bör statsråden

iaktta en hög grad av försiktighet så att risk inte

uppstår för att företagens självständighet och

oberoende rubbas eller deras granskande uppgift

påverkas. Samma försiktighet bör enligt utskottet

iakttas när det gäller värnandet av

statsrådstjänstens integritet. Enligt utskottets

mening innebär en sådan försiktighetsprincip i

nämnda avseenden att Göran Persson borde ha

eftersträvat en form för det aktuella

intervjuprojektet som inte förutsatte att det

hemlighölls. Från rättslig och strikt

konstitutionell utgångspunkt kan vad som förevarit i

granskningsärendet emellertid inte föranleda någon

kritik från utskottets sida. Reservation (m, fp, kd

och c).

Beträffande statsminister Göran Perssons roll när

det gäller f.d. näringsminister Björn Rosengrens

uppdrag åt Stenbeckssfären anför utskottet att det

saknas anledning att rikta någon kritik mot

statsministern. Det finns inte förutsättningar för

statsministern att hindra att ett statsråd, som

lämnar regeringen, tar nytt uppdrag inom t.ex.

näringslivet. - Utskottet anser i princip att det

både i offentlig och privat verksamhet är av godo

med erfarenhet från samhällets olika sektorer.

Sekretesslagens och insiderlagens regler ger ett

gott skydd för statens intressen när verksamhet i

staten lämnas för tjänstgöring inom t.ex.

näringslivet. Det kan emellertid enligt utskottets

mening inte bortses från att ett statsrådsuppdrag

kan lämnas för en tjänst eller ett uppdrag som

skulle kunna rubba allmänhetens förtroende för att

ett f.d. statsråd utövat sitt statsrådsuppdrag helt

utan hänsyn till kommande anställnings- eller

uppdragsmöjligheter eller för att det f.d.

statsrådet i sin nya anställning eller i sitt nya

uppdrag inte får särskilda fördelar i kontakterna

med företrädare för staten. Det kan därför finnas

anledning för regeringen att pröva t.ex. en

möjlighet för en tidskarantän.

Granskningen av överenskommelsen mellan

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet

ger vid handen att samma anställningsvillkor gäller

för de politiskt sakkunniga tjänstemän som anställts

i Regeringskansliet i enlighet med överenskommelsen

som för andra politiskt sakkunniga som anställts

där, med ett undantag. Anställningen för de

politiskt sakkunniga från samarbetspartierna gäller

tills vidare under den tid som samarbetet pågår,

medan andra villkor för anställningens upphörande

gäller för övriga politiskt sakkunniga. Enligt

utskottets mening innebär inte den form av samarbete

med andra partier som regeringen under förevarande

mandatperiod har valt för beredning och

parlamentarisk förankring av sina beslut något

otillbörligt gynnande av de i samarbetet ingående

partierna. Granskningen föranleder i övrigt inget

uttalande från utskottets sida. Reservation (m, fp,

kd och c)

När det gäller frågan om efterlön från

Revisionsrätten till statsrådet Jan O Karlsson anser

utskottet att det förhållandet att ett statsråd

utöver statsrådsarvodet erhåller ersättning från

annat håll inte i sig behöver ge anledning till

ifrågasättande. Om en sådan ersättning är förbunden

med en förpliktelse som kan komma i konflikt med

uppdraget som statsråd är det emellertid inte

godtagbart. Enligt utskottets mening torde en sådan

konflikt knappast finnas med anledning av statsrådet

Jan O Karlssons efterlön från Revisionsrätten.

Utskottet framhåller i detta sammanhang värdet av

att statsministern innan ett statsrådsuppdrag

erbjuds undersöker om den person som är aktuell för

uppdraget har en kvarvarande lojalitet som är

kopplad till en fortsatt ersättning och som riskerar

att komma i konflikt med uppdraget som statsråd.

Beträffande ersättning för representation av Jan O

Karlsson hänvisar utskottet bl.a. till att åklagare

ansett att det saknas anledning att ifrågasätta den

arbetsrelaterade karaktären av ett möte den 19

september 2002. Utskottet finner inte anledning till

något uttalande i övrigt i denna del.

Utskottet står fast vid sina tidigare bedömningar

när det gäller uttalanden av statsråd. Utskottet

hänvisar till att ett statsråd i likhet med andra

medborgare har rätt att göra uttalanden i olika

sammanhang, samtidigt som en viss försiktighet måste

iakttas så att uttalanden inte kommer i konflikt med

domstolars och myndigheters självständighet eller

kan tolkas som uppmaningar till lagbrott.

Granskningen av ett uttalande av f.d.

näringsminister Björn Rosengren om statligt ägande

föranleder inte något annat uttalande från

utskottets sida. Reservation (m, fp, kd och c).

Med anledning av ett uttalande av statsrådet Jan O

Karlsson om tanken att använda bostadsplattformar

som bostäder för asylsökande hänvisar utskottet till

behovet av försiktighet. Det är enligt utskottet

angeläget att ett uttalande av ett enskilt statsråd

inte riskerar att uppfattas som direktiv till en

myndighet, vilka skall meddelas av regeringen

kollektivt i form av t.ex. förordningar och

regleringsbrev. Granskningen i denna del föranleder

inte något annat uttalande från utskottets sida.

Utskottets anmälan

Utskottet anmäler härmed enligt 12 kap. 2 §

regeringsformen för riksdagen resultatet av den i

det föregående redovisade granskningen.

Stockholm den 22 maj 2003

På konstitutionsutskottets vägnar

Gunnar Hökmark

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar

Hökmark (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala

Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Kenth Högström

(s), Ingvar Svensson (kd), Mats Einarsson (v), Mats

Berglind (s), Anders Bengtsson (s), Tobias Krantz

(fp), Kerstin Lundgren (c), Helene Petersson (s),

Nils Fredrik Aurelius (m), Billy Gustafsson (s),

Gustav Fridolin (mp), Inger Jarl Beck (s) och Bertil

Kjellberg (m).

2002/03

KU30

Inledning

Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall

konstitutionsutskottet granska statsrådens

tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.

Utskottet har rätt att för detta ändamål få ut

protokollen över besluten i regeringsärenden och de

handlingar som hör till ärendena.

Som underlag för den granskning som nu redovisas

har utskottet haft att tillgå material som tagits

fram av utskottets kansli och, på begäran av

utskottet, av Regeringskansliet. I ett par fall har

utskottet också inhämtat yttranden från myndigheter

och sakkunniga. Utredningsmaterialet redovisas i

bilaga A1.1.1-A7.2.3.

För att inhämta upplysningar har utskottet vidare

företagit ett antal utfrågningar, i huvudsak

offentliga. Uppteckningar från utfrågningarna utgör

bilaga B1-B9.

I det följande lämnas först en sammanfattande

redogörelse för det granskningsarbete som

ligger till grund för betänkandet och

resultatet av granskningen. De olika

granskningsfrågorna behandlas därefter i

betänkandets huvudavsnitt. Därpå följer

de reservationer som har fogats till

betänkandet.

1. Regeringens förhållande till riksdagen

1.1 Interpellationer ställda till

statsministern

Anmälan

I en anmälan till konstitutionsutskottet, bilaga

A.1.1.1, har begärts att utskottet granskar

statsministerns sätt att sköta

interpellationsbesvarandet. Riksdagens makt som

granskare håller, enligt anmälaren, på att

undermineras. Maktdelningen fungerar allt sämre. Ett

oroande tecken är att statsministern numera inte

besvarar de interpellationer som de folkvalda,

riksdagsledamöterna, ställer till honom. Fortsätter

detta försvinner, enligt anmälaren, i praktiken den

rätt och skyldighet att ställa regeringen och dess

främste företrädare till svars som en

riksdagsledamot har.

Bakgrund

Regeringsformen

Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen (RF) skall

konstitutionsutskottet granska statsrådens

tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.

Varje annat utskott och varje riksdagsledamot får

hos konstitutionsutskottet skriftligen väcka fråga

om statsråds tjänsteutövning eller handläggningen av

regeringsärende.

Enligt 12 kap. 5 § RF får, enligt bestämmelserna i

riksdagsordningen (RO), riksdagsledamot framställa

interpellation eller fråga till statsråd i

angelägenhet som angår dennes tjänsteutövning.

En interpellation skall, enligt 6 kap. 1 § RO, ha

bestämt innehåll och vara försedd med motivering.

Interpellation besvaras inom två veckor från det att

den ingetts. Gör kammaren under tvåveckorsperioden

uppehåll i sitt arbete förlängs tiden med vad som

motsvarar uppehållet. Om svar inte lämnas inom den

tid som angetts i andra stycket skall statsrådet

meddela riksdagen varför svaret uteblir eller

anstår. En interpellation förfaller om den inte har

besvarats vid det riksmöte då den väcktes.

Interpellationer ställda till statsminister

Göran Persson

Av en hos riksdagens utredningstjänst upprättad

sammanställning över vilka interpellationer som

ställts till statsminister Göran Persson sedan

1998/99, bilaga A.1.1.2, framgår bl.a. följande.

Under 1998/99 ställdes 10 interpellationer,

1999/2000 ställdes 14 interpellationer, 2000/01

ställdes 14 interpellationer och 2001/02 ställdes 23

interpellationer. I samtliga fall besvarades

interpellationerna av annat statsråd än

statsministern.

I interpellation 2002/03:88 av Per Bill (m) den 9

december 2002 till statsminister Göran Persson om

riksdagens kontrollmakt anförde interpellanten

bl.a.:

Till riksdagens uppgifter hör också att granska

regeringen och de statliga myndigheterna. Denna

riksdagens kontrollmakt är en av riksdagens

viktigaste funktioner. Till sitt förfogande har

riksdagen flera instrument. Interpellationer är

den enskilde riksdagsledamotens starkaste

instrument eftersom ledamoten väljer ämne, frågor

och dessutom har relativt gott om tid att

debattera ärendet i riksdagens kammare.

Vidare anförde interpellanten att statsministern

under den senaste mandatperioden inte har besvarat

en enda interpellation från någon riksdagsledamot.

Den 21 januari 2003 besvarade statsrådet Pär Nuder

interpellationen och anförde bl.a.

Genom statsrådens svar på interpellationer från

riksdagens ledamöter får riksdagen underlag för

sin granskning av regeringen. Varje sådant svar

föregås av ett samråd inom regeringen. Statsråden

samråder med varandra om svarets innehåll och

utformningen på samma sätt som inför formliga

regeringsbeslut. Rättschefen i

Statsrådsberedningen har gett ut riktlinjer om

detta.

Det är alltså regeringen och inte bara ett

enskilt statsråd som står bakom de svar som

lämnas. Ett svar blir i det väsentliga detsamma

oavsett vem av statsråden som lämnar svaret.

Betydelsen av vem som lämnar svaret är i

motsvarande mån begränsad.

Vid den debatt i kammaren som brukar följa när

statsrådet har läst upp ett interpellationssvar

har interpellanten och andra riksdagsledamöter

tillfälle att ställa följdfrågor. Det ligger i

sakens natur att också svaren på följdfrågor bör

uttrycka regeringens gemensamma ståndpunkt, även

om dessa svar inte har föregåtts av samråd inom

regeringen på samma sätt som svaret i statsrådets

huvudanförande. Inget hindrar för övrigt att

följdfrågor efter en interpellationsdebatt ställs

och besvaras till exempel vid en senare muntlig

frågestund där statsministern är närvarande.

Enligt fast praxis är det i första hand

interpellationens innehåll och arbetsfördelningen

inom regeringen som blir avgörande för vem av

statsråden som svarar på interpellationen. Vem

interpellanten anger som mottagare är däremot

inte avgörande.

Promemoria från Statsrådsberedningen

Genom en skrivelse till Regeringskansliet har

konstitutionsutskottet begärt en kommentar till

granskningsanmälningen och svar på frågan varför de

aktuella interpellationerna besvarats av annan än

statsministern. Regeringskansliet har som svar

översänt en inom Statsrådsberedningen den 13

februari 2003 upprättad promemoria, bilaga A1.1.3. I

promemorian anförs bl.a. följande. Att

interpellationer ställda till statsministern under

1998/99-2002/03 har besvarats av ett annat statsråd

beror främst på två saker: interpellationernas

innehåll och arbetsfördelningen inom regeringen. De

flesta av dessa interpellationer föll inom det

svarande statsrådets verksamhetsområde enligt

förordningen (1996:1515) med instruktion för

Regeringskansliet eller enligt ett förordnande av

statsministern med stöd av 7 kap. 5 §

regeringsformen. Vem interpellanten anger som

mottagare är däremot inte avgörande. Oavsett vem av

statsråden som lämnar ett interpellationssvar

föregås svaret av ett samråd inom regeringen.

Statsråden samråder med varandra om svarets innehåll

och utformning på samma sätt som inför formliga

regeringsbeslut. Det är alltså regeringen och inte

bara ett enskilt statsråd som står bakom de svar som

lämnas. Statsrådets svar är i själva verket

regeringens. Ett svar blir i det väsentliga detsamma

oavsett vem av statsråden som lämnar svaret.

Betydelsen av vem som lämnar svaret är i motsvarande

mån begränsad.

Utskottets ställningstagande

Riksdagsledamot får, i enlighet med 12 kap. 5 §

regeringsformen, framställa interpellation eller

fråga till statsråd i angelägenhet som angår dennes

tjänsteutövning. Möjligheten att framställa

interpellation är enligt utskottets mening en viktig

del av riksdagens kontrollmakt. Utskottet anser

också att det är väsentligt att det statsråd vars

tjänsteutövning interpellationen angår besvarar

interpellationen. Detta gäller självfallet också

statsministern när frågan gäller övergripande

överväganden för regeringens arbete.

Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande

från utskottets sida.

1.2 Justitieminister Thomas

Bodströms agerande i samband med

utövande av kontroll- och

granskningsfunktionen

Anmälan

I en granskningsanmälan, bilaga A1.2.1, har anförts

att konstitutionsutskottet bör granska

justitieminister Thomas Bodströms agerande i samband

med riksdagsledamots försök till utövande av

kontroll- och granskningsfunktionen.

Enligt anmälan ställde Lennart Fridén våren 2002

en skriftlig fråga till justitieministern rörande

uppföljning av förmyndarskapsreformerna i slutet av

1980-talet. Det svar som justitieministern gav

berörde dock 1995 års förmyndarskapsreform. Lennart

Fridén ställde då en interpellation i samma ämne

till justitieministern. I anmälan anförs att det

svar ministern gav vid interpellationsdebatten var

ofullständigt samt att justitieministern vägrade

fortsätta debatten efter sitt eget och Lennart

Fridéns första anförande. Lennart Fridén sände med

anledning av detta ett brev till justitieministern

där han kommenterade såväl frågesvaret som

interpellationsdebatten samt bad om en kommentar

till ett inlägg han hade tänkt använda i den

tidigare interpellationsdebatten. Enligt

granskningsanmälan innehöll inte det svar som

Lennart Fridén erhöll från justitieministern svar i

sak.

I anmälan anförs att justitieministern genom sitt

agerande har hindrat Lennart Fridén från att utföra

den granskning av statsråd som är en

riksdagsledamots konstitutionella uppgift.

Gällande bestämmelser

Enligt 12 kap. 5 § regeringsformen får

riksdagsledamot, enligt bestämmelser i

riksdagsordningen (RO), framställa interpellation

eller fråga till statsråd i angelägenhet som angår

dennes tjänsteutövning. De närmare bestämmelserna

finns i 6 kap. RO. Enligt 6 kap. 2 § RO skall en

fråga ha bestämt innehåll. Enligt 6 kap. 4 § får en

skriftlig fråga vara försedd med en kort inledande

förklaring. En skriftlig fråga besvaras skriftligen.

Enligt 6 kap. 1 § RO skall en interpellation ha

ett bestämt innehåll och vara försedd med

motivering. En interpellation besvaras inom två

veckor från det att den ingetts. Om svar inte lämnas

inom den angivna tiden skall statsrådet meddela

riksdagen varför svaret uteblir eller anstår. I

tilläggsbestämmelserna (6.1.3) regleras

interpellationsdebatten i kammaren enligt följande.

När ett statsråd besvarar en interpellation får

svaret lämnas i ett anförande som räcker längst

sex minuter. Statsrådet kan därutöver få ordet

för ytterligare tre anföranden, varav de första

två får räcka längst fyra minuter vardera och det

tredje längst två minuter.

Interpellanten kan få ordet för högst tre

anföranden, varav de första två får räcka längst

fyra minuter vardera och det tredje längst två

minuter.

Andra talare kan få ordet för högst två

anföranden, varav det första får räcka längst

fyra minuter och det andra längst två minuter.

Förmyndarskapsreformerna 1989 och 1995

Den reform riksdagen fattade beslut om hösten 1988

(prop. 1987/88:124, bet. 1988/89:LU9, rskr.

1988/89:10) innebar att institutet omyndigförklaring

avskaffades. I stället infördes, vid sidan av

godmansinstitutet, en ny form av hjälp och stöd åt

den som inte kan vårda sig själv och sin egendom

kallad förvaltarskap. Ett väsentligt inslag i

reformen var att den för vilken förvaltare

förordnades inte blev fråntagen sin rösträtt vid

allmänna val, vilket varit fallet för den som var

omyndigförklarad.

Den reform som genomfördes år 1995 (prop.

1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 1994/95:29)

innebar bl.a. ändrade regler beträffande

förmyndares, gode mäns och förvaltares förvaltning

av egendom samt tillsynen över sådan förvaltning.

Syftet var att modernisera reglerna på området och

anpassa dessa till dagens situation. De särskilda

reglerna om redovisning och kontroll av förmyndares

förvaltning inskränktes väsentligt beträffande

föräldrars förvaltning av barns egendom.

Skriftlig fråga och frågesvar

Den 12 april 2002 ställde riksdagsledamoten Lennart

Fridén en skriftlig fråga (2001/02:1043) till

justitieminister Thomas Bodström om uppföljning och

översyn av lagar rörande svaga grupper. I

inledningen till frågan anförde Lennart Fridén att

det i slutet av 1980-talet genomfördes ett antal

reformer som berörde det som brukar kallas "svaga"

grupper i samhället, t.ex. mentalvårdsreformen och

de ändrade förmyndarskapsreglerna. Lennart Fridén

anförde att effekterna av alla sådana nyinriktningar

måste utvärderas och frågade justitieministern om

vilka åtgärder ministern avsåg att vidta för att en

utvärdering av de berörda lagreglerna skall komma

till stånd.

Den 24 april 2002 inkom justitieministern med svar

på Lennart Fridéns fråga. I frågesvaret hänvisade

ministern till att frågeställaren hade ställt sin

fråga utifrån 1995 års förmyndarskapsreform.

Justitieministern anförde att regeringen den 4 april

2002 beslutade om att tillkalla en särskild utredare

som har i uppdrag att undersöka hur de nya reglerna

på förmyndarskapsområdet utfallit och om de i något

avseende bör ändras. Utöver frågan om

förmyndarskapsreformen skall utredningen ta upp

flera andra frågor som rör skyddet för

hjälpbehövande. Enligt svaret har den utredning

frågeställaren efterfrågade i och med detta redan

inletts.

Interpellationsdebatt

Med anledning av justitieministerns frågesvar

ställde Lennart Fridén i en interpellation

(2001/02:426) frågan om vilka åtgärder

justitieministern ansåg borde komma i fråga för att

åter öka skyddet för de kategorier av människor som

före reformen av förmynderskap och godmanskap i

slutet av 1980-talet var mindre utsatta än de är i

dag.

Interpellationen besvarades i kammaren den 27 maj

2002 (prot. 2001/02:

113). I sin inledning poängterade justitieministern

att interpellationssvaret avsåg 1989 års reform, men

att hans tidigare frågesvar hade avsett 1995 års

förmynderskapsreform. Justitieministern anförde

bl.a. att regeringen nyligen har beslutat tillkalla

en särskild utredare som, utöver uppdraget att

utvärdera 1995 års förmyndarskapsreform, skall ha i

uppgift att se närmare på flera frågor som rör

skyddet för hjälpbehövande, vilket han också nämnde

i det tidigare frågesvaret. I utredarens uppdrag

ligger att han skall föreslå de

författningsändringar som kan anses behövliga.

Vidare sade ministern att om det skulle visa sig

finnas fog för den kritik som framförts i

interpellationen finns det förutsättningar för att

saken kan uppmärksammas av utredningen.

Brev och brevsvar

I ett brev till justitieminister Thomas Bodström

daterat den 27 maj 2002 kommenterade Lennart Fridén

interpellationsdebatten. Vidare bifogade han sitt

andra inlägg han hade förberett inför

interpellationsdebatten och önskade en kommentar på

detta.

Den 6 juni 2002 sände justitieministern ett svar

till Lennart Fridén i vilket han bl.a. framförde att

han ansåg att det svar på interpellationen som han

inledningsvis lämnade i kammaren på ett fullgott

sätt berörde de sakfrågor som därefter togs upp i

Lennart Fridéns anförande. Brevväxlingen återges i

bilaga A1.2.2.

Promemoria från Justitiedepartementet

Genom en skrivelse till Regeringskansliet har

konstitutionsutskottet begärt kommentarer till vad

som anförts i granskningsanmälan. Som svar har

överlämnats en promemoria av den 27 november 2002

från Justitiedepartementet (bilaga A1.2.3). I

promemorian anförs att det i den skriftliga frågan

talades om "de ändrade förmyndarskapsreglerna"

vilket vid utarbetandet av svaret kom att

identifieras som 1995 års reform, som allmänt brukar

betecknas som "förmyndarskapsreformen". Vidare

anförs att det är olyckligt att frågan kommit att

missuppfattats på detta sätt.

När det gäller interpellationsdebatten anför

Justitiedepartementet att de kommentarer som

interpellanten ansåg att hans inlägg hade kunnat

föranleda redan hade framställts av

justitieministern i interpellationssvaret och att

det inte fanns skäl att upprepa dessa.

Utskottets ställningstagande

Vad som har framkommit i ärendet

föranleder inte något uttalande av

utskottet.

1.3 Finansminister Bosse Ringholms

hantering av frågan om de s.k. 3:12-

reglerna om andelsbyten

Anmälan

I en anmälan begärs att konstitutionsutskottet

granskar finansminister Bosse Ringholms hantering av

frågan om avskaffande av den s.k. Pomperipossaeffekt

som drabbar många småföretagare, bilaga A1.3.1.

Bakgrund

I olika sammanhang hade uppmärksammats fall där

mindre fåmansföretag, framför allt inom IT-

branschen, avyttrats och säljaren som ersättning

erhållit aktier i ett köpande börsbolag. I samband

med avyttringen avtalade säljaren och huvudägaren i

det köpande bolaget att säljaren inte skulle avyttra

de mottagna andelarna under en viss tid eller

avyttra endast en viss del av andelarna årligen.

Syftet med dessa villkor var regelmässigt att det

köpande bolaget velat försäkra sig om att säljaren

skulle vara verksam i bolaget även efter

överlåtelsen.

Säljaren kunde välja mellan att på vanligt sätt

beskattas för vinsten eller att begära uppskov med

beskattningen enligt de särskilda regler som gäller

vid uppskovsgrundande andelsbyten Om säljaren valde

att ta upp vinsten till beskattning skulle vinsten

enligt de s.k. 3:12-reglerna att på visst sätt komma

att delas upp i två delar. Den ena delen beskattades

i inkomstslaget kapital och den andra i

inkomstslaget tjänst.

Även för det fall säljaren valde att begära

uppskov med beskattningen skedde en uppdelning

mellan inkomstslagen tjänst och kapital. Enligt

reglerna om uppskovsgrundande andelsbyten gällde att

vinsten från andelsbytet skulle beskattas senast det

beskattningsår då äganderätten till den andel som

mottogs vid ägarbytet övergick till någon annan

eller andelen upphörde att existera. Om det köpande

bolaget gick i konkurs sågs detta som en avyttring

av andelar som mottagits vid andelsbytet. Den

skattskyldige gjorde i så fall en kapitalförlust

samtidigt som vinsten från andelsbytet skulle

beskattas. Den del av uppskovsbeloppet som skulle

beskattas i inkomstslaget kapital fick kvittas mot

den kapitalförlust som uppkommit genom konkursen.

Någon motsvarande kvittningsrätt fanns däremot inte

för den del av uppskovsbeloppet som skulle beskattas

i inkomstslaget tjänst. Situationen var densamma om

andelarna i det köpande bolaget avyttrades med

förlust.

Under våren 2002 behandlade skatteutskottet frågan

i betänkande 2001/02:SkU15 (s. 21-22). Utskottet

föreslog ingen åtgärd med hänvisning till att de

redan inom Finansdepartementet pågick ett arbete med

att analysera frågeställningen.

I en promemoria upprättad den 12 april 2002 inom

Finansdepartementet diskuterades problemet och

redovisades några tänkbara lösningar. Promemorian

remissbehandlades och remisstiden bestämdes till den

15 juni 2002. Skatteutskottets kansli skickade ut

promemorian till utskottets ledamöter och

suppleanter.

Inom skatteutskottet väcktes tanken att föreslå

riksdagen ett initiativ i frågan eftersom det stod

klart att det inte fanns några förutsättningar för

regeringen att överlämna en proposition i ärendet

under våren 2002.

Utskottet beslutade den 24 april 2002 enhälligt

att föreslå att riksdagen skulle tillkännage för

regeringen som sin mening vad utskottet anfört om

att regeringen skulle återkomma till riksdagen med

ett förslag till en retroaktivt verkande lagändring

som skulle eliminera de effekter som kunde uppstå i

förlustsituationer till följd av att ett

tjänstebelopp skulle upptas till beskattning av den

som genom ett uppskovsgrundande andelsbyte hade

avyttrat kvalificerade andelar i fåmansföretag. Av

utskottets ställningstagande framgick vidare att

regeringen - efter lagrådsgranskning och de

eventuella kompletteringar som därefter kunde

behövas - borde återkomma till riksdagen med

förslaget senast under augusti 2002 (bet.

2001/02:SkU29). Riksdagen beslutade den 16 maj 2002

i enlighet med utskottets förslag (rskr.

2001/02:245).

Händelseförloppet hösten 2002

Någon proposition inkom inte till riksdagen under

augusti 2002 och inte heller beslutades om

lagrådsremiss.

Den 9 september 2002 anförde finansminister Bosse

Ringholm i ett skriftligt frågesvar (fråga

2001/02:1562) endast att beredningen i denna fråga

ännu inte var avslutad.

Den 17 september 2002 hölls enligt en promemoria

av skatteutskottets kanslichef (bilaga A1.3.4) ett

möte mellan skatteutskottets kansli och

avdelningschefen och enhetscheferna på

Finansdepartementets skatte- och tullavdelning.

Avsikten var att gå igenom vilka ärenden som skulle

komma att lämnas till riksdagen under hösten 2002

eller under överblickbar del av våren 2003. Angående

andelsbytesfrågan lämnades beskedet att något beslut

angående frågans fortsatta hantering inte hade

fattats av Finansdepartementets politiska ledning,

att arbetet med att ta fram en lagrådsremiss

fortsatte samt att man avsåg att föra upp en

proposition i den kommande

propositionsförteckningen.

Den 18 september 2002 hänvisade finansministern i

ett nytt frågesvar till sitt tidigare lämnade svar

(fråga (2001/02:1599).

I propositionsförteckningen den 1 oktober 2002

aviserades en proposition till den 8 oktober 2002.

Dessförinnan hade skatteutskottets kansli under hand

från några ledamöter fått förfrågan om något

ytterligare fanns att berätta rörande andelsfrågan.

Efter underhanskontakter med Regeringskansliet kunde

skatteutskottets kansli bara förmedla att

beredningen ännu inte var avslutad.

Den 7 oktober 2002 höll skatteutskottet

konstituerande sammanträde.

Under sammanträdet yrkade två ledamöter att

ordföranden skulle kalla till sammanträde den 10

oktober för en diskussion av det förhållandet att

regeringen inte vidtagit någon åtgärd med anledning

av riksdagens tillkännagivande våren 2002 angående

beskattningen av vissa andelsbyten och eventuellt

väcka ett initiativ i frågan. Ordföranden förklarade

att han inte fann skäl att sammankalla utskottet och

att skattefrågan enligt hans mening borde väckas

inom finansutskottet.

Den 8 oktober 2002 avlämnades budgetpropositionen

men den aktuella frågan berördes inte. Andra frågor

som senare under hösten skulle tas upp i

särpropositioner redovisades. Därtill lämnades en

samlad bedömning av de offentlig-finansiella

effekterna.

Motioner från allmänna motionstiden som tog upp

frågan remitterades till finansutskottet eftersom

eventuella retroaktiva förändringar skulle innebära

en förändrad beräkning av statens inkomster för 2003

och finansutskottet är exklusivt behörigt att

föreslå omräkningar av statens inkomster inför ett

budgetår.

Enligt en TT-notis den 9 oktober 2002 ville

finansministern inte ge ett löfte om när förslaget

kunde vara klart. Frågan om ett initiativ väcktes

någon dag senare i Finansutskottet.

Ytterligare någon eller några dagar senare fick

skatteutskottets kansli under hand besked från

Regeringskansliet att regeringen avsåg att lämna en

lagrådsremiss till Lagrådet. Lagrådsremissen är

daterad den 17 oktober 2002 och Lagrådet avgav

yttrande den 4 november 2002.

Den 19 oktober 2002 presenterade finansminister

Bosse Ringholm lagrådsremissen i en artikel på DN-

debatt och framhöll att han kände stor tveksamhet

inför lagstiftningen med den vidd man tvingats ge

den och den kostnad den därmed fått. Det hade av

konstitutionella skäl inte visat sig möjligt att

begränsa skattesänkningen till de verkligt ömmande

fallen. Han framhöll att regeringen fått utstå en

hel del offentlig kritik för att förslaget inte var

färdigt redan i augusti men att man dock haft goda

skäl för att ta tid på sig. Problemet var inte så

enkelt som det ibland framställdes i massmedierna.

Dessutom blev lösningen betydligt dyrare än vad som

kunde förutses vid riksdagsbehandlingen. Hastverk i

lagstiftningen gynnade ingen enligt finansministern.

Finansministern framhöll att så snart riksdagens

beslut var fattat om att reglerna skulle ändras

bedrevs arbetet med siktet inställt på att uppfylla

riksdagens önskemål. Det var emellertid inte

alldeles okomplicerat att konstruera regler som

sträcker sig flera år bakåt i tiden. Det saknades

motsvarigheter i tidigare skattelagstiftning. De nya

reglerna skulle komma att öka spänningen i

skattesystemet.

Finansministern såg emellertid ingen möjlighet att

lagstifta på ett sätt som var konstitutionellt

godtagbart och rättvist och som samtidigt begränsade

de retroaktiva reglerna till de verkligt ömmande

fallen. Det var enligt ministern lätt att ställa

allmänt formulerade krav på förändringar, men det

var svårare att presentera förslag som tål en

kritisk granskning och som dessutom skall

finansieras.

Mellan skatteutskottets kansli och

Regeringskansliet diskuterades vid denna tid, när

det stod klart att proposition skulle överlämnas för

behandling före juluppehållet, tidpunkten för

avlämnandet. Regeringskansliet hade behov av

ytterligare rådrum för överarbetning med hänsyn till

Lagrådets yttrande, och utskottskansliet å sin sida

måste beakta behovet av normal motionstid,

utskottsbehandling och kammarbehandling. Man kom

överens om inriktningen att propositionen borde

överlämnas den 13 november 2002. Propositionen

beslutades den 7 november och remitterades till

finansutskottet, som beaktade regeringens förslag

vid sin inkomstberäkning och därefter överlämnade

propositionen till skatteutskottet för lagteknisk

beredning.

Promemorior från Finansdepartementet

Som svar på en begäran från konstitutionsutskottet

om en kommentar från Regeringskansliet till vad som

anförs i granskningsanmälan framhålls i en

promemoria från finansdepartementet den 10 december

2002 (bilaga A1.3.2) att en lagrådsremiss

utarbetades under sommaren 2002. Lagrådsförslaget

byggde på ett av de förslag som presenterats i

promemorian, med beaktande av de synpunkter som

förts fram av remissinstanserna. Arbetet med

lagrådsremissen bedrevs med sikte på att en färdig

proposition skulle kunna överlämnas till riksdagen

inom den tid som riksdagen begärt. Under arbetets

gång visade det sig emellertid att förslagets

statsfinansiella effekter var större än vad man

kunnat förvänta sig. Att reglerna skulle tillämpas

retroaktivt beräknades sålunda medföra en

engångskostnad på 283 miljoner kronor, och för

framtiden skulle de nya reglerna medföra ett årligt

inkomstbortfall på 9 miljoner kronor. Detta berodde

på att de retroaktiva reglerna inte kunde begränsas

till endast dem som drabbats.

Mot bakgrund av de höga kostnaderna gjordes

förnyade ansträngningar att finna en mindre kostsam

lösning som uppfyllde både de konstitutionella

kraven på lagstiftning och de önskemål regeringen

gett uttryck för. Det visade sig dock enligt

promemorian omöjligt, i första hand av

konstitutionella skäl.

Lagrådets yttrande den 4 november 2002 bekräftade

lagstiftningens komplexa beskaffenhet. Bland annat

anförde Lagrådet att det med hänsyn till ärendets

komplexitet hade varit önskvärt om framför allt

förslaget om ikraftträdande och

övergångsbestämmelser hade gjorts till föremål för

en mer omsorgsfull beredning.

Trots försök att finna en finansiering lyckades

regeringen inte att under den snålt tilltagna tid

som stod till buds att finna en lösning som var

acceptabel och försvarbar.

Mot bakgrund av ärendets komplexitet och de

kostnader som var förenade med den omfattande

retroaktiva tillämpningen var det av största vikt

att lagstiftningen skulle uppfylla högt ställda

krav. Det skulle vara förenat med betydande

svårigheter att utan att ge avkall på bl.a.

rättssäkerhetens krav forcera fram en lagstiftning

inom den korta tid som stod till buds.

Som svar på en fråga från konstitutionsutskottet

om i vilken mån de uppmärksammade svårigheterna och

det förhållandet att en proposition inte kunde

lämnas inom den begärda tiden förmedlades till

skatteutskottet framhålls i en promemoria den 11

februari 2003 från finansdepartementet (bilaga

A1.3.3) att det under beredningen av ett

lagstiftningsärende är vanligt att ansvariga

tjänstemän på Finansdepartementets skatteavdelning

håller kontakt mede skatteutskottets kansli för att

hålla kansliet informerat om eventuella

förskjutningar i tidsplaneringen i akt och mening

att underlätta kansliets planering av

utskottsarbetet och att så också skedde i detta

ärende. Från och med slutet av augusti 2002 fram

till dess propositionen avlämnades informerades

kansliet således fortlöpande om arbetets

fortskridande.

I promemorian hänvisas också till frågesvaren den

9 och 18 september 2003 och till

propositionsförteckningen som överlämnades till

riksdagen den 1 oktober 2003.

Kontakterna mellan Regeringskansliet och

skatteutskottets kansli

På konstitutionsutskottets begäran har

skatteutskottets kanslichef lämnat en skriftlig

redogörelse för kontakterna mellan Regeringskansliet

och skatteutskottets kansli samt andra händelser som

förekommit i samband med regeringens avlämnande av

proposition 2002/03:15 Utvidgning av reglerna om

framskjuten beskattning vid vissa andelsbyten

(bilaga A1.3.4).

Skatteutskottets kansli fick enligt redovisningen

inga andra upplysningar i ärendet än vad

finansministern lämnade i frågesvar,

propositionsförteckning eller liknande. Möjligen

fick kansliet vid några tillfällen beskeden någon

dag tidigare än de offentliggjordes i den mån

uppgifterna behövdes för utskottets planering.

I en promemoria av den 14 april 2003 från

departementsrådet Hases Per Sjöblom (bilaga A1.3.5)

framhålls att skatteutskottets kanslichef uppgett

att han med sitt yttrande endast avsett att betona

att den typ av kontakter det handlade om i första

hand berörde vad som skett på politisk nivå och att

vad som eventuellt skett på tjänstemannanivå inte

var av motsvarande intresse. Kanslichefen gav

uttryck för att det vore olyckligt om hans yttrande

uppfattats på det sättet att det faktiskt inte

förekommit några kontakter på tjänstemannanivå.

Utfrågning med finansminister Bosse Ringholm

Utskottet har den 1 april 2003 hållit en offentlig

utfrågning med finansminister Bosse Ringholm, bilaga

B5. Finansministern framhöll att frågan om

retroaktiviteten vållat svårigheter både lagtekniskt

och kostnadsmässigt. Att se till att

övergångsreglerna skulle fånga upp både de som

faktiskt begärt uppskov och de som låtit bli men

hade kunnat få uppskov om de velat föranledde de

största svårigheterna. Efter skatteutskottets

betänkande den 24 april 2002 utarbetades under

sommaren en lagrådsremiss som byggde på ett av de

förslag som fanns med i en departementspromemoria av

den 12 april 2002. I enlighet med skatteutskottets

begäran i betänkandet gjordes reglerna retroaktiva

tillbaka till januari 1999. Lagrådsremissen delades

under hand med bl.a. Riksskatteverket och en del

domstolar. Arbetet pågick hela tiden med avsikten

att förslaget skulle vara färdigt inom de av

riksdagen angivna tidsramarna.

Under arbetets gång upptäckte man emellertid att

komplexiteten i lagstiftningen var väsentligt större

än vad riksdagen hade förutsett. Särskild

försiktighet och särskilt noggrant övervägande är

nödvändigt vid retroaktiv lagstiftning. Det visade

sig också att förslagets statsfinansiella effekter

var större än riksdagen hade förutsett. När reglerna

skulle tillämpas retroaktivt visade de sig medföra

en engångskostnad på 283 miljoner kronor jämfört med

en tidigare uppskattning som gjorts av

skatteutskottet på 11 till 12 miljoner kronor. Med

den nya lagstiftningen kommer det i framtiden också

att bli ett inkomstbortfall på 9 miljoner kronor per

år, dvs. den summa som utskottet då hade föreställt

sig att det totalt skulle handla om. Finansieringen

av förslaget blev alltså ett mycket mer

svårbemästrat problem än vad någon hade kunnat tänka

sig när uppdraget gavs av riksdagen.

Under sommaren och augusti-oktober hade han

löpande kontakt med skatteutskottets ordförande.

Både innehållet i det begärda förslaget och ett

alternativ och den oerhört komplicerade

retroaktiviteten diskuterades.

I frågesvar den 9 och 18 september redovisades att

beredningen av frågan ännu inte var avslutad. Det

borde enligt finansministern ha varit en

självklarhet framför allt för skatteutskottets

ledamöter, men även för övriga riksdagsledamöter att

det som beredningen avsåg dels var komplexiteten i

lagstiftningen dels retroaktiviteten dels de

kostnadsberäkningar som visat sig vara felaktiga.

Han uppfattade det som en självklarhet att alla

berörda väl kände till detta.

I propositionsförteckningen den 1 oktober 2002

angavs att propositionen skulle avlämnas den 8

oktober. Skatteutskottets kansli informerades senare

om att denna tidpunkt förskjutits. Skälen för

förseningen var komplexiteten i förslaget framför

allt beroende på den retroaktiva lagstiftningen, men

också de höga och ofinansierade kostnaderna.

Informella kontakter förekom härutöver och

skatteutskottets kansli underrätades om hur arbetet

fortskred. Vid olika tillfällen informerades

enskilda riksdagsledamöter och skatteutskottets

ordförande direkt.

Anledningen till att frågan inte togs upp i

budgetpropositionen som lämnades den 8 oktober var

att det skulle ha blivit fråga om en vild gissning

om intäktsbortfallet. Om det förts någon form av

resonemang skulle det inte ha kunnat mynna ut i

något skarpt förslag och ännu mindre i någon skarp

kostnadsberäkning. En gissning skulle ha förvirrat

situationen ytterligare.

Den 19 oktober lämnades förslaget till Lagrådet. I

sitt yttrande den 4 november bekräftade Lagrådet

svårigheten med den komplexa lagstiftningen och

framförde att det varit önskvärt att ärendet gjorts

till föremål för en mer omsorgsfull beredning.

Den 7 november lämnades propositionen till

riksdagen.

Han anser att riksdagens beslut följts och att

riksdagen i god ordning informerats om

tidsförskjutningen Under augusti månad pågick

arbetet med propositionen och först i månadsskiftet

augusti/september var bedömningen att det inte var

möjligt komma fram med en proposition.

Finansministern hänvisade till att skatteutskottets

kanslichef i sin promemoria angett att frågan tagits

upp på ett möte den 17 september under ett möte

mellan skatteutskottets kansli och chefer vid

Finansdepartementets skatte- och tullavdelning,

varvid det getts besked om att beslut inte fattats

av Finansdepartementets politiska ledning, att

arbetet med att ta fram en lagrådsremiss fortsatte

och att man avsåg att föra upp ärendet i den

kommande propositionsförteckningen.

Finansministern framhöll att han delar

konstitutionsutskottets bedömning att regeringens

utgångspunkt måste vara att tillkännagivanden skall

följas och att regeringens bedömningar så ej kan ske

bör redovisas för riksdagen. Regeringen hade en hög

ambitionsnivå och arbetade intensivt för att försöka

efterkomma riksdagens beställning. Om de

budgetmässiga konsekvenserna varit kända skulle de

naturligtvis ha redovisats i budgetpropositionen

som avlämnades den 8 oktober.

Den 28 eller 29 augusti hade regeringen

fortfarande ambitionen att försöka få fram en

proposition. Under september lämnades besked på två

sätt dels i frågesvaren dels också löpande till

skatteutskottets kansli, bl.a. den 17 september.

Regeringen arbetade hela tiden med ambitionen att

följa riksdagens önskemål, därför fanns det inte

skäl att göra avslut och informera riksdagen om att

regeringen inte skulle klara av uppdraget.

Regeringen fullföljde faktiskt riksdagens begäran,

om än senare.

Skatteutskottets yttrande 2002/03:SKU3y

Skatteutskottet har den 29 april 2003 yttrat sig

till konstitutionsutskottet över regeringens

skrivelse 2002/03:75 med redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser till

regeringen. Beträffande riksdagens tillkännagivande

till regeringen om de s.k. 3:12-reglerna och

reglerna om andelsbyten konstaterar skatteutskottet

följande.

Den berörda propositionen (prop. 2002:15) inkom

till riksdagen först drygt två månader efter den

tidpunkt riksdagen bestämt i sitt beslut den 16

maj 2002, vilket byggde på ett enhälligt

betänkande av skatteutskottet, vars formuleringar

efter omsorgsfull prövning godkänts av alla sju

partierna inom utskottet. Tillkännagivandet i

betänkande 2001/02:SkU29 var tydligt och innebar

att regeringen senast under augusti 2002 skulle

återkomma till riksdagen med ett förslag till en

retroaktivt verkande lagändring som eliminerade

de effekter som uppstod i förlustsituationer till

följd av att ett tjänstebelopp skulle tas upp

till beskattning av den som genom ett

uppskovsgrundande andelsbyte hade avyttrat s.k.

kvalificerade andelar i fåmansföretag. Utskottets

initiativ klargjorde att de som gjort andelsbyten

med kvalificerade andelar för vilka uppskov hade

beviljats eller hade kunnat beviljas fr.o.m. att

nya omstruktureringsregler infördes den 1 januari

1999 inte skulle tjänstebeskattas till den del en

vid andelsbyte mottagen andel avyttras med

förlust, dvs. till ett värde understigande

omkostnadsbeloppet. Den innebörd regeringen läser

ut av tillkännagivandet i den ovan berörda

proposition 2002/03:15, som avlämnades i november

2002, är helt korrekt.

Av betänkandet framgår vidare att utskottets

förslag anknöt direkt till ett analysarbete som

pågick i Finansdepartementet och som redan hade

lett fram till en promemoria den 12 april 2002 om

de s.k. 3:12-reglerna och reglerna om

andelsbyten. I promemorian hade redovisats fyra

olika tänkbara modeller som skulle kunna läggas

till grund för en ändring av regelsystemet för

att komma till rätta med det förhållandet att en

fåmansföretagare som avyttrat kvalificerade

andelar skulle ta upp i princip hälften av ett

uppskovsbelopp från ett tidigare andelsbyte som

en tjänsteinkomst utan möjlighet att kunna kvitta

en förlust som uppkommit genom en värdenedgång på

de mottagna andelarna mot tjänsteinkomsten. I

promemorian tillhandahölls inte någon teknisk

lösning för en retroaktiv tillämpning och den

offentligrättsliga kostnaden vid en retroaktivt

verkande ändring angavs bli beroende av hur olika

gränsdragningsproblem hanterades. Av promemorian

framgick att tjänstedelen i uppskovsbeloppen från

åren 1999 och 2000 uppgick till sammanlagt ca 979

miljoner kronor. Utskottet lämnade i sitt

betänkande öppet hur frågan skulle lösas rent

tekniskt och hur finansieringen av det kommande

förslaget skulle ske. Utskottets betänkande

innehåller således ingen kostnadsberäkning, men

på grundval av de nyss redovisade

beloppsuppgifterna i Finansdepartementets

promemoria, som utskottet hade tillgång till,

måste det antas att beräkningen höll sig kring

några hundra miljoner kronor.

Som framgår av betänkandet hade utskottet tagit

vissa underhandskontakter för att kontrollera att

en begäran av riksdagen om en proposition senast

under augusti 2002 var realistisk. Bland annat

hade utskottet under hand erfarit att en

lagrådsgranskning skulle kunna påbörjas under

senare hälften av augusti. Vidare kunde

konstateras att det grundläggande analys- och

kartläggningsarbetet redan hade gjorts och fanns

redovisat i Finansdepartementets ovannämnda

promemoria, som även innehöll nödvändigt

statistiskt underlag. Remissbehandlingen av den

promemorian skulle vara avslutad den 15 juni

2002.

När utskottet föreslår ett tillkännagivande om

att regeringen skall företa en åtgärd anger

utskottet normalt inte någon viss precis tidpunkt

eller något visst datum för när åtgärden skall

vara genomförd, eftersom svårigheterna i samband

med genomförandet ofta inte låter sig överblicka

i förväg. Som angivits ovan var förhållandena i

detta ärende dock speciella och det hade varit

värdefullt om regeringen, när en proposition

under augusti månad uteblev, hade lämnat besked

åtminstone i budgetpropositionen för 2003 om hur

regeringen avsåg att hantera frågan. Utskottet

kan ha förståelse för att just detta

lagstiftningsprojekt visade sig vara osedvanligt

komplicerat, både rättsligt, tekniskt och

kostnadsberäkningsmässigt, men frånvaron av

besked i budgetpropositionen - medan andra

planerade lagstiftningsprojekt på skatteområdet

på sedvanligt sätt redovisades - skapade, i

kombination med en del andra utspel i medierna av

finansministern och statssekreteraren i

Finansdepartementet om den aktuella frågan, under

någon tid osäkerhet om regeringens avsikter, inte

bara i riksdagen utan även ute i landet och i

synnerhet bland de berörda skattskyldiga. Detta i

sin tur ledde bl.a. till att enskilda

riksdagsledamöter i såväl finansutskottet som

skatteutskottet aviserade förslag om initiativ på

detta område, eftersom osäkerhet förelåg om

regeringen skulle lägga en proposition eller ej.

En sådan osäkerhet hade enligt utskottets mening

kunnat undvikas om regeringen hade lagt fram, om

än inte en exakt kostnadsberäkning, så åtminstone

en avsiktsförklaring i budgetpropositionen, som

enligt de budgetprinciper som gäller skall vara

fullständig även i fråga om uppgifter om planerad

skattelagstiftning.

Avslutningsvis noterar utskottet att

proposition 2002/03:15, som inkom till riksdagen

i november 2002, motsvarade riksdagens önskemål

om ny lagstiftning på det aktuella området.

Lagstiftningsärendet kunde därefter behandlas i

riksdagen på normalt sätt under hösten 2002, och

de nya lagbestämmelserna sättas i kraft den 1

januari 2003. Dröjsmålet med propositionens

avlämnande kom därigenom att inte fördröja

ikraftträdandet.

Betydelsen av riksdagens tillkännagivanden till

regeringen

Konstitutionsutskottet har vid tidigare tillfällen

granskat frågor kring efterkommandet av riksdagens

tillkännagivande till regeringen. I betänkande

1994/94:KU30 underströk utskottet att utgångspunkten

måste vara att det önskemål som tillkännagivandet

avser bör tillgodoses. Om det visar sig föreligga

omständigheter som hindrar ett genomförande eller om

regeringen gör en annan bedömning än riksdagen måste

regeringen dock kunna underlåta att vidta de

åtgärder tillkännagivandet avser. En förutsättning

borde då enligt utskottet vara att regeringens

bedömningar i detta avseende redovisas för

riksdagen. I såväl utskottets granskning hösten 1997

(bet. 1997/98:KU10), hösten 1998 (bet. 1998/99:KU10)

och våren 2002 (bet. 2001/02:KU20) liksom i samband

med behandlingen av regeringens redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser till

regeringen (bet. 2001/02:KU6) har utskottet

återkommit till detta ställningstagande.

Granskningen våren 2002 gällde bl.a. ett

tillkännagivande från riksdagen till regeringen

rörande en delning av Torslanda kommun. Utskottet

anförde:

Som utskottet tidigare anfört i andra sammanhang

finns det inte någon reglering i fråga om s.k.

tillkännagivanden. Utskottet förutsätter dock att

regeringen hörsammar riksdagens

tillkännagivanden. Om regeringen anser sig kunna

underlåta att vidta de åtgärder ett

tillkännagivande avser, måste regeringens

bedömning vad gäller riksdagsbeslut redovisas för

riksdagen i samband med att regeringen lämnar sin

redogörelse till riksdagen för vilka åtgärder

regeringen vidtagit med anledning av riksdagens

beslut.

Utskottets ställningstagande

Riksdagens tillkännagivande innebar att det begärdes

att en proposition skulle lämnas till riksdagen

senast under augusti månad. Propositionen lämnades

dock först i november efter att den 1 oktober ha

aviserats i propositionsförteckningen. Det uppstod

därigenom ett dröjsmål som innebar att det under en

tid kunde råda osäkerhet om regeringens avsikter

både bland riksdagsledamöter och berörda

skattskyldiga

Som konstitutionsutskottet tidigare anfört

förutsätter utskottet att regeringen hörsammar

riksdagens tillkännagivanden och att regeringen

redovisar för riksdagen sina bedömningar om de

begärda åtgärderna inte vidtas. Om regeringen inte

avser att vidta en begärd åtgärd i enlighet med

riksdagsbeslutet måste detta enligt utskottets

mening redovisas för riksdagen inom tidsramen, om en

sådan uppställts av riksdagen. Även skälen för att

riksdagsbeslutet inte följs bör tas upp i

sammanhanget. Om en redovisning inte kan ges i

skrivelse eller proposition till riksdagen bör den

enligt utskottets mening lämnas till riksdagen i

annan form som gör den tillgänglig för riksdagens

samtliga ledamöter.

Granskningen föranleder inte något uttalande i

övrigt.

1.4 Omfattningen av regeringens

skyldighet att samråda med EU-

nämnden

Anmälan

I en anmälan som kom in till konstitutionsutskottet

den 19 november 2002 begärs att utskottet granskar

om regeringen, främst statsministern och

utrikesministern, i ett särskilt fall fullgjort det

samråd med EU-nämnden som kan anses rimligt och om

agerandet i fallet står i överensstämmelse med den

praxis som gäller för regeringens agerande i

förhållande till nämnden. Fallet gäller ett förslag

om ordförandeskapet i EU, som enligt anmälan i form

av ett non-paper delats till övriga medlemsstater,

innan ledamöterna i EU-nämnden informerades.

I nämnda papper anges förslag till tänkbara

förändringar av ordförandeskapet i Europeiska rådet

och i rådet. Den nya modell som skisseras är en vald

ordförande för Europeiska rådet tillsammans med ett

starkt gruppordförandeskap. Den valda ordföranden

skulle kunna ha en eller flera vice ordförande,

representerande länderna i gruppordförandeskapet.

Den valda ordföranden skulle arbeta heltid under en

treårsperiod med uppgift att förbereda och leda

Europeiska rådets möten och spela en framträdande

roll i att företräda unionen utåt. Ett

gruppordförandeskap skulle bestå av ett begränsat

antal medlemsstater, t.ex. tre. Dess huvuduppgift

skulle vara att leda, styra och samordna de nio

rådsformationerna.

Anmälan bifogas, bilaga A 1.4.1, liksom nämnda

non-paper, bilaga A 1.4.2.

Ärendet

En av punkterna vid EU-nämndens sammanträde den 15

november 2002 var information och samråd inför

ministerrådsmöte (Allmänna frågor och yttre

förbindelser) den 18 och 19 november. I handlingarna

inför sammanträdet fanns en preliminär dagordning

för mötet, som under punkt 4 Förberedelser inför

Europeiska rådet i Köpenhamn[1] innehöll

underpunkterna

· Utvidgningen

·

· Konventet

·

· Ordförandeskapsfunktionen

·

Till punkten om ordförandeskapet angavs i den

kommenterade dagordningen, dagtecknad den 11

november 2002, följande.

4.3 Ordförandeskapsfunktionen

Diskussionspunkt.

Europeiska rådet i Sevilla gav rådet i uppdrag

att till toppmötet i Köpenhamn presentera en

delrapport med förslag till reformer av

ordförandeskapsfunktionen. Frågan kommer att

diskuteras vid Rådet för allmänna frågor den

18-19 november. Vid toppmötet i Köpenhamn bör en

överenskommelse om vissa reformåtgärder kunna nås

för att effektivisera rådets arbete, däribland

ett utökat samarbete mellan ordförandeskapen.

Sverige har presenterat ett non-paper där det

bl.a. föreslås en vald ordförande i Europeiska

rådet i kombination med ett starkt

gruppordförandeskap där en grupp medlemsstater

delar på ansvaret under längre tid än dagens

system med sexmånadersrotation. Syftet med

förslaget är ökad effektivitet och kontinuitet i

rådet samtidigt som den institutionella balansen

inte ändras. I ett gruppordförandeskap måste det

finnas en balans mellan både små och stora

medlemsstater och mellan gamla och nya

medlemsstater. Därutöver måste en regional

spridning säkras.

Enligt uppgifter från EU-nämndens kansli

införskaffades papperet från Utrikesdepartementet

dagen före sammanträdet och lades på nämndens bord.

Den preliminära dagordningen och den kommenterade

dagordningen hade i sedvanlig ordning tillställts

ledamöterna före sammanträdet.

Vid EU-nämndens sammanträde kritiserades

utrikesministern för regeringens hantering av nämnda

non-paper och förslaget i det om en vald ordförande

i Europeiska rådet. Utrikesministern framhöll att

papperet skulle ses som ett debattbidrag, inte vara

föremål för beslutsfattande, samt att vad som skulle

diskuteras vid toppmötet i Köpenhamn framför allt

handlade om åtgärder utan fördragsändring, dvs.

samarbete mellan ordförandeskapen. Utrikesministern

beklagade och bad om ursäkt för att papperet lagts

fram i Bryssel utan att ha presenterats för EU-

nämnden och antagits där. Under diskussionen

uttalade ordföranden att det finns "olika

uppfattningar om det non-paper som diskussionen har

handlat om, liksom om fortsättningen. Jag kan finna

att det inte finns fortsatt stöd för det i dagens

läge." Vid avslutningen av diskussionen tackade hon

för den lämnade informationen och beklagade att

papperet inte hade presenterats ordentligt i

nämnden, då det kanske hade kunnat bli en lugnare

debatt. Eftersom det var frågan om en

diskussionspunkt och något beslut inte skulle

fattas, kunde hon bara konstatera och beklaga det

som skett.

Vid EU-nämndens sammanträde den 6 december 2002

inför Europeiska rådets Köpenhamnsmöte utvecklade

statsministern sin syn på ordförandeskapet. Han

angav också att non-paperet kunde ha behandlats på

ett annat sätt, "även om det kanske är formellt

korrekt. Men det är en politisk process, och vi ser

framför oss nu hur vi har ett kontinuerligt infor-

mellt samråd".

Rättslig reglering av samrådet mellan riksdagen

och regeringen i EU-frågor

Den grundläggande bestämmelsen om regeringens samråd

med riksdagen i EU-frågor finns fr.o.m. den 1

januari 2003 i 10 kap. 6 § regeringsformen. Enligt

denna bestämmelse, som tidigare var intagen i

riksdagsordningen, skall regeringen fortlöpande

informera riksdagen och samråda med organ som utses

av riksdagen om vad som sker inom ramen för

samarbetet i Europeiska unionen.

Samrådsorganet är enligt närmare bestämmelser i

10 kap. riksdagsordningen (tidigare i 8 kap.) EU-

nämnden. I kapitlet föreskrivs bl.a. att regeringen

skall redovisa sitt agerande i EU för riksdagen, att

regeringen skall informera riksdagen om sin syn på

de förslag från kommissionen som regeringen bedömer

som betydelsefulla, att riksdagen för samråd med

regeringen i frågor som gäller EU inom sig för varje

valperiod skall tillsätta en nämnd för EU samt att

regeringen skall underrätta EU-nämnden om frågor som

avses bli behandlade i unionens råd (ministerrådet)

och rådgöra med nämnden om hur förhandlingarna i

rådet skall föras inför beslut som regeringen

bedömer som betydelsefulla och i andra frågor som

nämnden bestämmer.

Motivet för att inrätta EU-nämnden var att

riksdagen genom avtalet om Sveriges anslutning till

de europeiska gemenskaperna överlät beslutanderätt

till dessa gemenskapers institutioner. Som

kompensation för den förlorade beslutanderätten

borde riksdagen ges möjlighet inte bara till

kontroll i efterhand utan även till att på förhand

påverka regeringens ställningstaganden inför

förhandlingar och beslutsfattande inom EU (bet.

1994/95:KU22 s. 14).

Formerna för regeringens information till och

samråd med riksdagen behandlades ingående senast vid

beredningen av riksdagsstyrelsens förslag Riksdagen

inför 2000-talet, som grundade sig på förslag av

Riksdagskommittén[2].

Skyldigheten för regeringen enligt riksdagsordningen

att informera EU-nämnden och samråda med den gäller,

som framgår ovan, frågor som avses bli behandlade i

ministerrådet. Någon skyldighet att samråda med

nämnden inför möten med Europeiska rådet eller under

regeringskonferenser är inte föreskriven i

riksdagsordningen. En praxis med samrådsförfarande

även i dessa fall har dock utvecklats.

Bakgrunden till att någon skyldighet inte har

föreskrivits om samråd inför möten i Europeiska

rådet anges i förarbetena[3] vara att vid dess möten

främst fattas beslut i övergripande politiska frågor

och att dessa beslut senare, om det behövs, får

omsättas genom beslut i ministerrådet. Samarbetet i

detta råd kan enligt förarbetena närmast beskrivas

som mellanstatligt. Det kan dock, framhölls vidare,

främst med tanke på de politiska bindningar som

uppstår i Europeiska rådet anses naturligt att

riksdagen skall ges information om den ståndpunkt

Sverige skall inta i de frågor som skall avhandlas

på kommande möten i detta råd.

I rapporten från Riksdagskommitténs referensgrupp

för riksdagens arbete med EU-frågor[4] hänvisas till

uttalandena i förarbetena och påpekas att samråd med

statsministern regelmässigt ägt rum i nämnden inför

Europeiska rådets möten. I rapporten påpekas också

att Schengenavtalet, som legat utanför det egentliga

EU-samarbetet, behandlats som en egen punkt flera

gånger i nämnden och att de konvergensprogram och

sysselsättningsprogram som Sverige lämnar in till EU

formellt blir rådsfrågor först när de anmäls på

rådet, men eftersom de kan vara politiskt viktiga

dokument ändå diskuterats i EU-nämnden med

regeringsföreträdare vid tidpunkten för

regeringsbeslut om respektive program.

I rapporten framhålls att EU-nämnden löpande

samrådde med regeringen inför och under den

regeringskonferens som ägde rum under 1996 och 1997

och som resulterade i Amsterdamfördraget och att den

regeringskonferens om institutionella frågor som

sammankallades i februari 2000, dvs. den

regeringskonferens som ledde fram till

Nicefördraget, behandlades på snarlikt sätt.

I Riksdagskommitténs förslag, som blev

riksdagsstyrelsens, behandlas också frågan om

regeringens underlag till EU-nämnden. I förslaget

framhålls att det åligger regeringen att presentera

ett så fullgott underlag för nämnden att samrådet

blir meningsfullt och förutsätts att regeringen

överlämnar det material som skall gå ut till nämnden

så fort som det är praktiskt möjligt. Det påpekas

att det är angeläget att det finns utrymme för

partierna att internt diskutera och förankra

frågorna.

Här kan bakgrundsvis också nämnas att regeringen

inte är statsrättsligt bunden av EU-nämndens

ståndpunkter men att det anses föreligga en politisk

skyldighet för regeringen i fråga om dess agerande.

I riksdagsstyrelsens förslag Riksdagen inför 2000-

talet konstaterades att praxis har utvecklats så att

det inte anses tillräckligt att regeringen inte gör

något som står i strid med EU-nämndens synpunkter

utan i stället agerar i enlighet med nämndens råd

och ståndpunkter, och att Riksdagskommittén - i

likhet med riksdagsstyrelsen senare - ansåg att

denna praxis bör bestå. Riksdagskommittén nämnde att

en fråga dock kan utvecklas på ett sätt som gör att

regeringen bedömer att en avvikelse från nämndens

ståndpunkt är nödvändig. Kommittén ville i detta

sammanhang erinra om möjligheten för regeringen att

söka förnyad kontakt med nämnden. Om regeringen

ändock inte agerar i enlighet med nämndens

ställningstaganden skall regeringen enligt

Riksdagskommittén tydligt redovisa skälen för

avvikelsen i den skriftliga återrapport som skall

tillställas kammarkansliet och EU-nämnden efter

rådsmötet, och som konstitutionsutskottet påpekat

måste mycket goda skäl föreligga för att regeringen

inte skall företräda nämndens ståndpunkt. Riksdagen

godkände de riktlinjer för riksdagens arbete med EU-

frågor som riksdagsstyrelsen föreslog.

EU:s framtidskonvent

I EU:s framtidskonvent, som inleddes i februari 2002

och planeras pågå till juni 2003, diskuteras bl.a.

institutionernas ställning och funktionssätt. För

att ändra fördragen behövs därefter en

regeringskonferens.

Uppgifter från Statsrådsberedningen

Konstitutionsutskottet har genom en skrivelse till

Regeringskansliet begärt dels besked om i vilket

sammanhang det aktuella non-paperet lagts fram och

om vilken karaktär ett non-paper har i EU-

sammanhang, dels redovisning för den bedömning som

gjordes om behovet av information till eller samråd

med EU-nämnden om det aktuella non-paperet, dels de

kommentarer i övrigt som anmälan ger anledning till.

Svar har inkommit från Regeringskansliet i form av

en promemoria från Statsrådsberedningen, se bilaga

A 1.4.3.

Enligt promemorian överlämnade "Sverige" den 4

november 2002 ett papper till representanter för

samtliga medlemsstater i Europeiska unionen,

samtliga kandidatländer, ordförandeskapet,

rådssekretariatet och kommissionen. Det omedelbara

skälet till överlämnandet var en diskussion mellan

medlemsstaternas ambassadörer i frågan som skulle

äga rum i Coreper 2 den 7 november 2002.

Uttrycket non-paper är enligt promemorian helt

informellt. I internationella sammanhang har det

enligt promemorian förekommit att papper med tankar

och idéer överlämnats utan att den överlämnande

parten ansett sig bunden av innehållet. Överlämnaren

har kunnat förvänta sig att mottagaren inte åberopar

innehållet i papperet vid förhandlingar utan att

papperet i stället behandlas informellt. Sådana

papper kan ha mycket skiftande karaktär, från enkla

arbetspapper som innehåller fakta och argument till

omfattande underlag inför möten. I EU-sammanhang

överlämnas ofta papper av teknisk karaktär till

ordförandeskapet, rådssekretariatet eller

kommissionen som bidrag till förslag som dessa avser

att lägga fram. Det förekommer även att sådana

papper lämnas till medlemsstaterna.

I promemorian framhålls vidare att regeringen

informerade EU-nämnden om det överlämnade papperet

genom den kommenterade dagordningen inför

ministerrådsmötet den 18 och 19 november 2002 och

därmed fullgjorde sin informationsskyldighet enligt

dåvarande 10 kap. 5 § första stycket

riksdagsordningen. Regeringen hade vid den aktuella

tidpunkten inte någon skyldighet att informera eller

samråda med EU-nämnden inför frågans behandling i

Coreper 2 den 7 november 2002 eller innan papperet

överlämnades. Regeringen agerar under politiskt

ansvar när den företräder Sverige inom EU och måste

ha möjlighet att delta i debatten inom EU genom att

föra fram tankar och idéer. Utöver den skyldighet

som föreligger att informera och samråda med

riksdagen måste det ankomma på regeringen att från

fall till fall bedöma och avgöra när information

skall lämnas till riksdagen i en särskild fråga. I

det aktuella fallet bedömde regeringen inte att

riksdagen behövde informeras om att papperet skulle

överlämnas eller att frågan skulle diskuteras i

Coreper 2 den 7 november 2002. Frågan hade dessutom

varit föremål för diskussion under en längre tid

inom EU.

Avslutningsvis påpekas i promemorian att frågan om

ordförandeskapet i Europeiska rådet finns på

dagordningen i EU:s framtidskonvent och kommer att

behandlas i nästa regeringskonferens.

Utfrågning med utrikesminister Anna Lindh och

statsminister Göran Persson

Utskottet höll den 8 april 2003 offentlig utfrågning

i ärendet med dels utrikesminister Anna Lindh, dels

statsminister Göran Persson. Utskrifter från

utfrågningarna finns intagna i bilagorna B8 samt B9.

Utrikesminister Anna Lindh uppgav bl.a. följande.

Danmark fick i Sevilla i uppdrag att som

ordförandeland driva diskussionen om

ordförandeskapet och språkfrågan. Diskussioner om

dessa frågor har förts i Coreper. De stora länderna

och Beneluxländerna har drivit kravet att man skall

ta bort det roterande ordförandeskapet och i stället

införa en vald ordförande, en stark Europapresident,

medan många små länder vänt sig emot detta och vill

ha kvar dagens ordförandeskapsrotation. Det aktuella

tankepapperet - ett s.k. non-paper - innehöll en idé

till en kompromiss som sågs som en idé bland många

för hur man skulle kunna få en lösning på

ordförandeskapsfrågan. Idén var en bland många som

diskuterades i Coreper. EU-nämnden informerades om

papperet den 15 november 2002, eftersom det var

möjligt att det skulle bli en diskussion i allmänna

rådet några dagar senare.

På fråga om diskussionen i EU-nämnden i november

påverkade Sveriges förhållningssätt vid allmänna

rådet när tankepapperet diskuterades svarade Anna

Lindh att det aldrig blev någon diskussion i rådet.

Om det hade blivit någon diskussion skulle

diskussionen i EU-nämnden ha påverkat henne. Det

danska ordförandeskapet sammanställde en rapport

kring ordförandeskaps- och språkfrågorna till

Europeiska rådets möte i Köpenhamn, men det har inte

varit någon mer diskussion utan det hela har

skjutits upp.

Frågan har inte diskuterats i formella sammanhang,

inte heller vid några luncher, middagar eller i

några sådana sammanhang där ministrarna har sina

informella diskussioner. Den enda gång som Anna

Lindh kan påminna sig att hon över huvud taget har

haft den här frågan uppe med något land var att hon

en gång vid ett möte med den franske

utrikesministern - som är en av förespråkarna för en

mycket stark president - förordade att man skulle

ha kvar de roterande ordförandeskapen. Hon sade då

att man eventuellt kan titta på en möjlighet till

kombination men att det är viktigt att ha kvar de

roterande ordförandeskapen.

Hon tror att en lösning enligt tankepapperet är en

bra lösning och att det innebär möjlighet till en

kompromiss. Innan det är dags att fatta beslut får

naturligtvis diskussionen och förankringen i EU-

nämnden fortsätta. "Det är självklart att EU-nämnden

fattar besluten om vilken position som Sverige i

slutändan skall inta. Men det kan inte hindra att

regeringen ändå måste kunna ha en uppfattning i en

avgörande fråga när vi sitter mitt i diskussionen i

Bryssel."

Vad avser det formella förfarandet är det viktiga

enligt Anna Lindh att komma ihåg att ett tankepapper

eller non-paper är ett informellt sätt att testa

idéer och att väldigt många tankepapper ständigt

läggs fram. Väldigt mycket är sådant som diskuteras

men som sedan aldrig går vidare. Att förankra alla

sådana papper skulle bli en svårarbetad process. Det

är viktigt att EU-nämnden och riksdagen är med, men

det naturliga är att de engageras aktivt inför det

att beslut skall fattas och förhandlingar verkligen

föras.

Däremot borde EU-nämnden i detta fall åtminstone

ha fått information. Även om regeringen inte hade

behövt lämna information hade det naturligtvis varit

"en positiv gest". Det var olyckligt att ärendet

hanterades med EU-nämnden på sätt som skett.

På fråga om tankepapperet skulle ha lagts fram i

den form och med det innehåll som skedde om

regeringen haft klart för sig att det saknades ett

parlamentariskt stöd för de konkreta förslagen

förklarade Anna Lindh att om regeringen hade fått

klart för sig att det saknades stöd för idén i

tankepapperet hade de haft en diskussion med

partierna i EU-nämnden. Hon är övertygad om att det

då hade funnits ett betydligt starkare stöd för

förslaget. Enligt hennes uppfattning är det mer

formen än själva sakfrågan som har avgjort olika

partiers ställningstagande.

Statsminister Göran Persson hänvisade i stort till

vad utrikesminister Anna Lindh sagt. Göran Persson

framhöll att det inte finns något formellt felaktigt

i hanteringen och att samråd i EU-nämnden inte sker

inför Coreperdiskussioner utan inför

ministerrådsmöten. Han framhöll också åsikten att

oppositionen mot förslaget i tankepapperet till

största delen bottnar i missnöje hos partierna med

att inte ha kommit in tillräckligt tidigt och att

därmed ett gott förslag blockeras. Med facit i hand

hade det varit bättre om förslaget hade förankrats i

EU-nämnden innan det lades fram i Coreper. Göran

Persson har inte i debatt i EU-sammanhang drivit

förslaget i tankepapperet, även om han på någon

middagsdiskussion någon gång kan ha uttryckt sympati

för tanken. Däremot har han tolkat var uppfattningen

ligger, var majoriteten ligger, vad det är för

resultat vi nog kommer att få se så småningom. Han

har också drivit sin mening i debatt i den svenska

riksdagens kammare. Även om samråd inte behövs före

Corepermöten, bör man enligt statsministern ändå

försöka att i en levande debatt, diskussion och

underhandskontakter förankra sig, i stället för att

hamna i en EU-nämnd där man plötsligt upplever att

det är kontroversiellt. Det borde man ha kunnat

lyssna sig till innan. Där kanske det finns

anledning att reflektera över handlaget.

Göran Persson ville vidare peka på glädjen att få

hjälpa till med det europeiska kompromissandet, och

han hoppas att Sverige inte hamnar i ett läge där

landet inte får fullt ut pröva att bidra till en

europeisk utveckling.

Utskottets ställningstagande

Vad avser beteckningen non-paper eller tankepapper

konstaterar utskottet att den är okänd för

lagstiftaren och att sådana handlingar därmed

lagstiftningsmässigt inte utgör någon särskild

kategori. Liksom andra handlingar omfattas de av

regelverket om allmänna handlingars offentlighet.

Att beteckningen i andra sammanhang kan ha ett värde

är dock tydligt. I Regeringskansliets promemoria

framhålls som utmärkande att överlämnaren av ett

tankepapper kan förvänta sig att mottagaren inte

åberopar innehållet vid förhandlingar.

Vad sedan avser hanteringen av frågan i EU-nämnden

kan konstateras att regeringen informerat nämnden om

tankepapperets existens och huvudsakliga innehåll

genom den kommenterade dagordningen till

ministerrådsmötet den 18 och 19 november 2002, där

ordförandeskapsfunktionen fanns upptagen som en

diskussionspunkt. Den kommenterade dagordningen

tillställdes nämnden inför dess sammanträde den 15

november 2002. Regeringen hade således fullgjort sin

informationsskyldighet gentemot nämnden före det

ministerrådsmöte då frågan skulle kunna komma upp,

även om själva tankepapperet förelades nämnden och

dess ledamöter först vid sammanträdet.

Tankepapperet hade emellertid betydligt tidigare

överlämnats till företrädare för de andra

medlemsstaterna och kandidatländerna samt EU:s

centrala institutioner inför ett Corepermöte. Någon

skyldighet för regeringen att samråda med EU-nämnden

inför Corepermöten föreligger inte. Den svenske

statsministern och andra företrädare för den svenska

regeringen har givetvis ett utrymme att delta i den

offentliga debatten om EU:s framtidsfrågor.

Utskottet har vid tidigare granskningar, som rört

uttalanden av statsråd, konstaterat som en

utgångspunkt att statsråd i likhet med andra

medborgare har rätt att göra uttalanden i olika

sammanhang men att vissa särskilda hänsyn kan behöva

tas[5]. Det aktuella dokumentet kan emellertid inte

ses som ett allmänt inlägg i den offentliga debatten

utan har haft en speciell mottagarkrets i form av de

övriga medlemsstaternas regeringar inför

diskussionen om ett konstitutionellt fördrag för EU.

Även om beteckningen non-paper innebär att

förslagsställaren inför fortsatta diskussioner inte

behöver känna sig bunden av innehållet är det

uppenbart att den svenska regeringen på detta vis

förde fram ett förslag som saknade den förankring i

nämnden som både statsministern och utrikesministern

i efterhand konstaterat borde ha funnits.

Statsministern konstaterade inför utskottet att

förslaget mycket väl kunde bli verklighet till följd

av regeringens initiativ. Det är vidare uppenbart

att detta förslag utan förankring har kommit att

framstå som den svenska regeringens linje. Utskottet

vill i detta sammanhang understryka att det knappast

kan hävdas att regeringens företrädare i

diskussioner som gäller utformningen av det

konstitutionella fördraget kan försvara bristande

förankring och stöd i Sveriges riksdag med att det

är personliga uppfattningar som man därmed för fram.

Man måste kunna förutsätta, både från riksdagens och

från mottagarkretsens sida, att de uppfattningar som

den svenska regeringens företrädare för fram i

diskussioner med de övriga medlemsstaternas

företrädare inte bara är personliga uppfattningar

utan faktiskt uttrycker de ståndpunkter som Sverige

som medlemsstat intar. Statsministern och

utrikesministern kan mot denna bakgrund inte undgå

kritik för bristande samråd och förankring i denna

fråga.

**FOOTNOTES**

[1]: Europeiska rådets möte i Köpenhamn skulle

hållas den 12 och 13 december 2002.

[2]: Förslag 2000/01:RS1, bet. 2000/01:KU23,

rskr. 2000/01:273-276.

[3]: SOU 1994:10 s. 96 f. och 107, prop.

1994/95:19 s. 538, bet. 1994/95:KU22 s. 19.

[4]: Bilaga 6 till förslag 2000/01:RS1.

[5]: Se senast bet. 2001/02:KU20 s. 265.

2. Handläggningen av vissa

regeringsärenden m.m.

2.1 Regeringens agerande när det

gäller Hundskolan i Sollefteå

Anmälan

I en anmälan till konstitutionsutskottet, bilaga

A2.1.1, har begärts att utskottet granskar om det av

dåvarande försvarsministern Björn von Sydow

deklarerade regeringsuppdraget åt Försvarsmakten,

att uppenbart gynna Hundskolan i Sollefteå,

överensstämmer med de regler som finns angående

offentlig upphandling. Vidare bör utskottet i övrigt

granska om regeringens allmänna hantering av ärendet

är i linje med konkurrenslagstiftningen eller i

övrigt är olämpligt med tanke på

konkurrenssituationen för företag inom

hundskoleområdet. Tisdagen den 9 juli meddelade

regeringen i ett pressmeddelande att den beslutat

uppdra åt Länsstyrelsen i Västernorrlands län att

utreda möjligheterna till uppgörelse mellan staten

och ägarna till det privatägda bolaget Hundskolan i

Sollefteå om övertagande av verksamhet för fortsatt

drift i Sollefteå. Regeringens avsikt var enligt

Björn von Sydow att flytta en väsentlig del av

verksamheten vid Försvarets hundtjänstenhet från

Rosersberg utanför Stockholm till Sollefteå.

Regeringen uppdrog också i slutet av juni åt

Försvarsmakten att utöka samarbetet med Hundskolan i

Sollefteå AB för att pröva hur skolans verksamhet

kan bidra till den fortsatta utvecklingen av

Försvarsmaktens förmåga till ammunitions- och

minröjning med hjälp av hundar. Hundskolan i

Sollefteå har, enligt anmälaren, tidigare varit

föremål för tveksamma insatser då regeringen bestämt

att 7,5 miljoner av skattebetalarnas pengar skulle

användas för att subventionera hundskolans

verksamhet. Regeringens agerande, är enligt

anmälaren, häpnadsväckande. Genom att

skattesubventionera viss privat verksamhet, utan

upphandling beordra försvaret att särskilt vända sig

till en särskild anbudsgivare samt att meddela sin

avsikt att socialisera hela verksamheten begår

regeringen, enligt anmälaren, övertramp på allt som

har med fri konkurrens att göra.

Gällande lagstiftning

Lagen om offentlig upphandling

Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling (LOU)

trädde i kraft 1 januari 1994. All upphandling skall

enligt LOU göras affärsmässigt utan ovidkommande

hänsyn. En upphandlande enhet får som regel inte

vända sig till enbart en leverantör. Undantag från

denna princip gäller endast ett fåtal speciella

fall. Lagen styr hur en upphandling skall göras med

hänsyn till former för anbudskonkurrens,

tidsperioder och annonsering, val av anbudsgivare

m.m.

Enligt 1 kap. 2 § gäller lagen vid upphandling som

görs av staten, kommuner, landsting och sådana andra

upphandlande enheter som avses i lagens 1 kap. 5 och

6 §§. Enligt 1 kap. 4 § är huvudregeln om

affärsmässighet att upphandling skall göras med

utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns

och även i övrigt genomföras affärsmässigt.

Anbudsgivare, anbudssökande och anbud skall

behandlas utan ovidkommande hänsyn.

Konkurrenslagen

Konkurrenslagen (1993:20) trädde ikraft den 1 juli

1993. Lagen har enligt 1 § till ändamål att

undanröja och motverka hinder för en effektiv

konkurrens i fråga om produktion av och handel med

varor, tjänster och andra nyttigheter. Lagen

innehåller två förbud, ett mot avtal mellan företag

om de har till syfte att hindra, begränsa eller

snedvrida konkurrensen på marknaden på ett märkbart

sätt eller om det ger ett sådant resultat (6 §) och

ett mot missbruk från ett eller flera företags sida

av en dominerande ställning på marknaden (19 §).

Bakgrund

Hundskolan i Sollefteå startades av försvaret 1936

och blev 1970 en civil verksamhet under

Försvarsdepartementet. År 1992 omvandlades Statens

hundskola till Sveriges hundcenter AB. Bolaget ägdes

av staten (70 %) och av Sollefteå kommun (30 %). År

1995 övertog kommunen samtliga aktier. Aktierna

såldes år 1996 till Irisgruppen under Synskadades

riksförbund (SRF). Sedan IRIS tog över verksamheten

gick hundskolan med förlust och den 10 juli 2002

försattes företaget i konkurs.

Innan konkursbegäran lämnades in anordnades ett

möte med representanter från Närings- Försvars- och

Utrikesdepartementet samt hundskolan. Efter detta

möte gick Näringsdepartementet den 24 april 2002 ut

med ett pressmeddelande enligt vilket Hundskolan i

Sollefteå skulle leva vidare. Länsstyrelsen i

Västernorrlands län skulle på regeringens uppdrag

medverka till att finna såväl kort- som långsiktiga

lösningar för den framtida hundskoleverksamheten i

Sollefteå. Försvarsdepartementet skulle anmoda

Försvarsmakten att senast den 6 maj redovisa dess

behov av min- och ammunitionssökhundar samt redovisa

effekten av att anskaffa samtliga hundar av denna

typ från externa leverantörer. I pressmeddelandet

sades också att Regeringskansliet skulle göra en

översyn av tjänstehundsverksamheten inom andra

myndigheter samt överväga ytterligare åtgärder för

att säkerställa den framtida verksamheten för

hundskolan.

I ett beslut den 25 april 2002 uppdrog regeringen

åt Länsstyrelsen i Västernorrlands län att utreda

den framtida hundskoleverksamheten i Sollefteå. I

bakgrundsbeskrivningen anfördes bl.a.

I regeringens skrivelse 1999/2000:33

Utvecklingsprogram för kommuner med särskilda

omställningsprogram främst på grund av

strukturomvandlingar inom Försvarsmakten redogörs

bl.a. för ett fempunktsprogram som regeringen

initierat för att åstadkomma en positiv

utveckling i de prioriterade kommunerna. Inom

Regeringskansliet har den s.k.

Omställningsgruppen, t.o.m. den 31 december 2001,

arbetat med att bistå kommunerna genom att

föreslå och genomföra utvecklingsprogrammen.

Sollefteå är en av de kommuner som omfattas av

omställningsarbetet och ett flertal viktiga

åtgärder har vidtagits av regeringen och andra

statliga aktörer. Bl.a. har, enligt

Omställningsgruppens slutrapport, beslut om

bidrag med sammanlagt 108,5 miljoner kronor

fattats inom ramen för dess arbete. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län har härutöver den 18 april

2002 fått regeringens uppdrag att särskilt bistå

Sollefteå kommun i genomförandet av

utvecklingsprogram i samband med

omställningsarbete främst på grund av

strukturförändringar inom Försvarsmakten, m.m.

Regeringen har också i nämnda beslut anslagit 15

miljoner kronor till länsstyrelsen för bidrag

till projekt inom utvecklingsprogrammet. Medlen

bör bl.a. användas för att utveckla projekt för

verksamheten vid hundskolan.

Försvarsdepartementet har genom beslut den 24

april 2002 anmodat Försvarsmakten att, efter

samråd med Statens räddningsverk, senast den 6

maj 2002 redovisa sina framtida behov av

sökhundar och hur de planerar att tillgodose

dessa.

Den 23 maj lämnade dåvarande försvarsminister Björn

von Sydow information i riksdagen om regeringens

samlade syn på minhantering. Vid denna information

sade han att försvaret var villigt att utifrån sina

behov av minhundar medverka till att nå en lösning

avseende Hundskolan i Sollefteå, men att försvarets

behov inte räckte för att ensamt lösa skolans

problem. Vidare sade försvarsministern att arbetet

inom Regeringskansliet skulle fortsätta för att

ekonomiskt och verksamhetsmässigt säkra den

verksamhet som enligt regeringen bör ligga på

Hundskolan i Sollefteå.

I ett regeringsbeslut den 4 juli 2002 uppdrog

regeringen åt Länsstyrelsen i Västernorrlands län

att utreda möjligheterna till uppgörelse mellan

staten och ägarna till Hundskolan i Sollefteå AB om

övertagande av verksamhet för fortsatt drift i

Sollefteå. I beslutet anfördes också att regeringen

den 19 juni 2002 beslutat att ändra föreskrifterna i

regleringsbrevet för Försvarsmakten för år 2002 och

uppdra åt myndigheten att fortsatt utveckla förmågan

till ammunitions- och minröjning. Som ett led i

detta arbete bör ett utökat samarbete med Hundskolan

i Sollefteå AB initieras.

I ett pressmeddelande från Näringsdepartementet

den 9 juli anförde statsrådet Ulrica Messing att ett

statligt övertagande är det som bäst kan utveckla

den framtida verksamheten på lång sikt och garantera

en fortsatt drift i Sollefteå. I samma

pressmeddelande sade dåvarande försvarsminister

Björn von Sydow att regeringens avsikt är att flytta

en väsentlig del av verksamheten vid Försvarets

hundtjänstenhet, från Rosersberg utanför Stockholm

till Sollefteå.

Den 10 juli 2002 försattes Hundskolan i Sollefteå

i konkurs och någon upphandling genomfördes inte.

Senare köpte Försvarsmakten av konkursboet de hundar

som var under utbildning hos Hundskolan i Sollefteå.

Promemoria från Försvars- och

Näringsdepartementen

Genom en skrivelse till Regeringskansliet har

konstitutionsutskottet begärt en redogörelse för

regeringens hantering av ärendet rörande Hundskolan

i Sollefteå samt de kommentarer som anmälningen i

övrigt ger anledning till. Regeringskansliet har som

svar översänt en inom Försvarsdepartementet och

Näringsdepartementet den 17 december 2002 upprättad

promemoria, bilaga A2.1.2. I promemorian anförs

bl.a. följande.

Sedan den 1 oktober 2000 är all Försvarsmaktens

hundverksamhet koncentrerad till Försvarets

hundtjänstenhet (FHTE) i Botele Udd (Rosersberg)

norr om Stockholm. Enhetens verksamhet syftar till

att utbilda och vidareutbilda hundförare och

hundtyper med specialiteter, såsom vapensökning,

ammunitionssökning, bevakning m.m. samt att utveckla

nya metoder för hundarbetet inom totalförsvaret. Det

finns i dag ca 20 sökhundar inom Försvarsmakten, men

antalet skall ökas till ca 45, varav ca 35 skall

vara renodlade minhundar. Regeringen har vid flera

tillfällen uttalat att sökning av oexploderad

ammunition och minor med hund är ett område som bör

prioriteras. Metoden har visat sig gångbar runt hela

världen och Sverige har utvecklat en hög kompetens

inom hundområdet. Denna kompetens bör därför

vidmakthållas och på sikt utvecklas.

Med anledning av att Hundskolan vänt sig till

Försvarsmakten meddelade Försvarsmakten i en

skrivelse den 11 april 2002 till Hundskolan att

myndigheten var fortsatt intresserad av samarbete

inom hundtjänstverksamheten men att den inte ville

lämna en långsiktig inköpsgaranti eller förbinda sig

till långsiktiga samarbetsavtal. Av skrivelsen

framgår att Försvarsmakten hade begärt en offert

från Hundskolan på fyra minhundar för vartdera året

2002 och 2003 för att täcka ett ökat behov under

uppbyggnadstiden av en minhundspool. Försvarsmakten

förklarade att den önskade fullfölja denna

anskaffning. I promemorian påpekas att departementet

inte har möjlighet att ingripa i en upphandling

enligt lagen om offentlig upphandling som sköts av

en myndighet som lyder under regeringen.

Hundskolan hörde med anledning av Försvarsmaktens

skrivelse av sig till Försvarsdepartementet och

anförde att man vid ett styrelsemöte den 22 april

2002 skulle föreslå att skolan skulle begäras i

konkurs, om inte verksamheten långsiktigt kunde

tryggas.

Den 24 april 2002 anmodade Försvarsdepartementet

Försvarsmakten att redovisa det totala behovet av

min- och ammunitionssökhundar samt redogöra för den

produktion av dessa hundtyper som bedrivs inom

myndigheten. Därutöver anmodades myndigheten att

yttra sig över effekten av att anskaffa samtliga

hundar av denna typ från externa leverantörer.

Försvarsmakten ombads inhämta synpunkter från

Statens räddningsverk.

Den 25 april 2002 gav regeringen Länsstyrelsen i

Västernorrlands län ett särskilt uppdrag att utreda

den framtida hundskoleverksamheten.

Enligt Försvarsmaktens yttrande, som inkom till

Försvarsdepartementet den 6 maj 2002, har

Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum

inom Försvarsmakten uppgiften att bygga upp en

ammunitionssökhundekipagepool. Målsättningen är att

poolen år 2005 skall innehålla 36 ekipage, varav

åtta ytsökande hundar avsedda för Statens

räddningsverk. Sammanfattningsvis anförde

Försvarsmakten att frågan angående intern produktion

eller externt köp utgår från volymen hundar som

skall finnas i poolen. Med dagens behov av 36

ekipage är volymen för liten för att delas mellan

Försvarsmakten och en extern leverantör.

Försvarsmaktens slutsats var att med gjorda

investeringar och ett långsiktigt behov om 36

ekipage och ett ersättningsbehov av sex hundar per

år borde Försvarsmakten producera hundarna. Det var

först vid en långsiktigt utökad satsning på

minhundar som Försvarsmakten bedömde det vara

möjligt att minska den interna förmågan till förmån

för externa leverantörer och således upphandla den

kompetensen. I yttrandet nämnde Försvarsmakten sin

avsikt att från Hundskolan inköpa fyra hundar år

2002 och ytterligare fyra år 2003 för att täcka

behovet av ytsökande hundar under uppbyggnadsskedet

2002-2003. Upphandlingen genomfördes inte.

I Regeringskansliets promemoria anförs vidare. År

1989 beslutades om nedläggning av Norrlands

Trängregemente, T 3. Som en följd av riksdagens

beslut 1999 om Det nya försvaret (prop.

1999/2000:30) och nedläggningen av även det andra

regementet, Västernorrlands regemente, I 21,

bedömdes bl.a. Sollefteå komma att få särskilda

svårigheter på grund av minskningen av

sysselsättningen. Regeringen initierade därför ett

utvecklingsprogram för kommuner med särskilda

omställningsproblem främst på grund av

strukturomvandlingar inom Försvarsmakten. Som ett

led i programmet fick Länsstyrelsen i

Västernorrlands län den 18 april 2002 regeringens

uppdrag att särskilt bistå Sollefteå kommun i

genomförandet av programmet och erhöll 15 miljoner

kronor till projekt om detta. Av detta belopp har

länsstyrelsen avsatt högst 7,5 miljoner kronor till

Landstinget Västernorrland för att fullfölja ett av

EG:s strukturfonder delfinansierat projekt för

användning av hundar som hjälpmedel vid

rehabilitering av patienter. Länsstyrelsen skall vid

användningen av dessa medel naturligtvis följa alla

relevanta regelverk, t.ex. vad gäller upphandling

och konkurrens.

Den 19 juni 2002 beslutade regeringen om en

ändring av Försvarsmaktens regleringsbrev för 2002.

Försvarsmakten fick därigenom i uppdrag att fortsatt

utveckla förmågan till ammunitions- och minröjning.

Som ett led i detta arbete borde ett utökat

samarbete med Hundskolan initieras i syfte att pröva

hur skolans verksamhet kan bidra till den fortsatta

utvecklingen av denna förmåga.

Vidare framgår av promemorian att eftersom det,

inom ramen för länsstyrelsens tidigare uppdrag,

framkommit att hundskoleverksamhetens ekonomiska och

finansiella förutsättningar försämrats uppdrog

regeringen den 4 juli 2002 åt länsstyrelsen att

utreda möjligheterna till uppgörelse mellan staten

och ägarna till dåvarande Hundskolan i Sollefteå AB

om övertagande av verksamheten för fortsatt drift i

Sollefteå. Försvarsmakten hade svårigheter att finna

en tillräcklig mängd s.k. dressyrämnen för att kunna

tillgodose såväl dåvarande som framtida behov.

Försvarsmakten hade föreslagit att en avelsstation

under Försvarsmaktens hundtjänstenhet skall

lokaliseras till Sollefteå.

Från konkurrenssynpunkt möter det, enligt

promemorian, inga hinder att staten för egna behov,

om den finner det rationellt, driver en verksamhet.

Regeringens beslut den 4 juli 2002 var avsett att

öppna en möjlighet för en sådan lösning, inom

befintliga regelverk, om det var rationellt.

Hundskolan i Sollefteås konkurs den 10 juli 2002

omöjliggjorde emellertid detta.

Yttrande från Nämnden för offentlig upphandling

Genom en skrivelse till Nämnden för offentlig

upphandling (NOU) har konstitutionsutskottet begärt

ett yttrande i ärendet. Syftet med utskottets

begäran är att skaffa underlag för att bedöma om

regeringens agerande är i överensstämmelse med

bestämmelserna om offentlig upphandling. Nämnden för

offentlig upphandling har som svar översänt en den 3

april 2003 upprättad skrivelse, bilaga A.2.1.3. I

skrivelsen anförs bl.a. följande.

Vad NOU kan utläsa av de inkomna handlingarna har

endast en offentlig upphandling gjorts, nämligen den

som Försvarsmakten gjorde då den köpte åtta hundar

av konkursförvaltaren i konkursboet efter Hundskolan

i Sollefteå AB. Det framgår inte klart av

handlingarna vilket pris som betalades för hundarna,

endast att riksdagen beviljat ett anslag på 5

miljoner kronor för köpet.

Vad NOU förstår föregicks inte denna upphandling

av någon konkurrensutsättning. Upphandling av hundar

torde utgöra upphandling av vara, vilken vid värden

över tröskelvärdet regleras i 2 kap. lagen om

offentlig upphandling. I 2 kap. 11 § anges de fall

en upphandlande enhet kan upphandla direkt från en

leverantör utan konkurrensutsättning. Inget av de

där angivna undantagen förefaller vara tillämpligt i

den aktuella upphandlingen.

Försvarsmakten tillhör den klassiska sektorn, dvs.

kommuner, landsting och statliga myndigheter. Inom

försörjningssektorerna - sådana eneter som består av

t.ex. drift eller tillhandahållande i fasta nät i

syfte att betjäna allmänheten i fråga om produktion,

transport, distribution av t.ex. dricksvatten, el,

gas eller värme - återfinns ett undantag som medger

de upphandlande enheterna att utan

konkurrensutsättning upphandla direkt från en

leverantör om det erbjudit sig en möjlighet att göra

särskilt förmånliga inköp av varor i samband med att

leverantören försatts i konkurs. Motsvarande

undantag saknas i den klassiska sektorn vid

upphandling över tröskelvärdena. Det förefaller

därför, med hänvisning till det nu sagda, att

Försvarsmakten vid upphandlingen av de åtta hundarna

från konkursförvaltaren i konkursboet efter

Hundskolan i Sollefteå AB i strid med reglerna i LOU

använt sig av förhandlad upphandling utan

annonsering.

Utskottets ställningstagande

Granskningen i ärendet ger vid handen att regeringen

övervägt att låta staten överta verksamheten vid

Hundskolan i Sollefteå och att olika andra lösningar

för att säkra verksamheten har diskuterats, bl.a.

ett ökat samarbete mellan Försvarsmakten och

Hundskolan. Också frågan om att Försvarsmakten

skulle inköpa hundar var aktuell i sammanhanget,

utan ställningstagande från regeringens eller

försvarsministerns sida om sättet för upphandlingen.

Förfarandet vid själva upphandlingen av hundarna

ankom på Försvarsmakten att bedöma. Frågan huruvida

Försvarsmakten förfarit i enlighet med lagen om

offentlig upphandling ligger utanför utskottets

granskning. Utskottet vill dock allmänt understryka

vikten av sådana rutiner att det inte finns risk för

att de skyldigheter som föreskrivs i lagen om

offentlig upphandling förbises. Granskningen

föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets

sida.

2.2 Upphandlingen av Helikopter NH90

Anmälan

Lars Ångström (mp) har den 2 september 2002 för

konstitutionsutskottets granskning anmält

försvarsminister Björn von Sydow vad gäller

upphandlingen av helikopter NH90 från NH Industries

(bilaga A 2.2.1).

I anmälan anförs att det framkommit att såväl

försvarsmaktsanställda generaler som andra inom

Försvarets materielverk (FMV) och styrgruppen för

upphandlingen kände till läckor av sekretessbelagd

information som gynnade det företag som slutligen

fick ordern.

Enligt anmälaren har det i ett internt

styrdokument daterat den 10 februari 2001 från det

gemensamma styrorganet NSHP, som skötte

upphandlingen, framkommit att bl.a.

Försvarsdepartementet skulle informeras om allt som

skedde inom upphandlingsprocessen. Försvarsministern

hävdar dock att departementet inte fått någon

information förrän i maj 2001. Anmälaren anför att

ord står mot ord här utan att konstitutionsutskottet

nådde riktig klarhet i samband med anmälarens

föregående anmälan i ärendet.

Vidare anförs att det i det material som

försvarsministern presenterade inför utskottet i

samband med den förra granskningen av ärendet ingår

ett brev till FMV från ställföreträdande

överbefälhavaren med försäkran om att läckorna inte

skadat upphandlingsprocessen, vilket är tvärtemot

den rapport från Militära underrättelse- och

säkerhetstjänsten (MUST) som hävdar att läckorna kan

ha orsakat merkostnader på mellan en halv och två

miljarder kronor. Enligt anmälaren har det

framkommit att ställföreträdande överbefälhavarens

bedömning gjordes utan att oberoende expertis

anlitats. Enligt en intervju i TV 4 med

överstelöjtnant Sölve Malm på MUST har i själva

verket locket lagts på.

I anmälan anförs att regeringen måste vara kapabel

att följa upphandlingsregler och att resultatet av

pågående brottsutredning måste inväntas. Vidare

anförs att det inte heller är acceptabelt att en

minister säger att regeringen inte har fattat beslut

när den har gjort det.

Bakgrund

Våren 2002 granskade utskottet upphandlingen av

helikopter NH90 (bet. 2001/02:KU20 s. 80 ff.). Nedan

följer en sammanfattning av den granskningen. För

närmare redogörelse hänvisas till utskottets

granskningsbetänkande 2001/02:KU20.

Redogörelse för ärendet från 2001/02 års

granskning

I november 1999 sände Danmark, Finland, Norge och

Sverige ut en gemensam offertförfrågan till fem

helikoptertillverkare avseende köp av nya

helikoptrar. I april 2000 inkom anbud från fyra av

dessa tillverkare och efter kompletterande

faktainhämtning startade den egentliga

förhandlingsverksamheten i december 2000. Den 7

september 2001 rekommenderade den för projektet

tillsatta styrkommittén helikopter NH90 från NH

Industries som den helikopter som bäst uppfyllde de

gemensamma och nationellt specifika kraven. När

styrkommitténs rekommendation överlämnats vidtog

nationella förhandlingar med den rekommenderade

tillverkaren. Sverige avslutade upphandlingen den 12

september 2001 då FMV tecknade ett kontrakt med NH

Industries. Kontraktet tecknades med förbehåll för

regeringens slutliga godkännande att en beställning

görs.

I en promemoria av den 19 februari 2002 till

utskottet från Försvarsdepartementet anförs att det

inför regeringssammanträdet den 13 september 2001

fanns ett färdigberett regeringsbeslut om medgivande

till anskaffning av 18 helikoptrar. Ärendet anmäldes

"utom listan" vid regeringssammanträdet då avsikten

var att den svenska anskaffningen skulle

offentliggöras senare denna dag efter ett

ministermöte med försvarsministrarna från Sverige,

Finland och Norge. Vid regeringssammanträdet

bestämdes att vissa promemorior rörande ärendet

skulle tas fram och delges andra departement, vilket

skedde till dagen efter. Med anledning av detta var

det inte möjligt att offentliggöra den svenska

anskaffningen i samband med ministermötet.

I promemorian redogörs också för uppgifter om

oegentligheter och inledd förundersökning med

anledning härav. Försvarsdepartementet underrättades

på våren 2001 av Försvarsmakten om att en svensk

överste var misstänkt för att obehörigen ha fört

vidare uppgifter av hemlig natur som hade anknytning

till helikopterupphandlingen. Departementet fick

inte några närmare uppgifter om saken förrän efter

det att TV 4 den 14 september 2001 i ett TV-program

hade redogjort för att en hemlig menbedömning från

MUST visade att ett av de företag som konkurrerade

om det svenska helikopterkontraktet skulle ha fått

kommersiellt känslig och för upphandlingen

betydelsefull information som innebar att det

företaget kunde höja priset. Vid ett möte den 17

september 2001 mellan företrädare för departementet

och Försvarsmakten framkom att de överväganden som

låg till grund för menbedömningen, som var upprättad

den 11 september 2001, hade gjorts inom

säkerhetsavdelningen. Varken juristavdelningen eller

strategiavdelningen hade tillfrågats och inte heller

FMV hade hörts.

Regeringen diskuterade ärendet på nytt samma dag,

dvs. den 17 september, och det bestämdes att ärendet

skulle lyftas in på listan påföljande dag under

förutsättning att försvarsministern inte fann något

hinder häremot med anledning av de frågor av

rättslig natur som rests genom TV 4:s uppgifter.

Vidare anfördes i promemorian att

Försvarsdepartementets expeditions- och rättschef

rapporterade till försvarsministern vad som hade

förekommit vid mötet med företrädarna för

Försvarsmakten och att ministern inte tog del av

menbedömningen på annat sätt. I promemorian av den

19 februari 2002 framhålls bl.a. att slutsatserna i

menbedömningen om en fördyring vid upphandlingen

byggde på felaktiga föreställningar om vad som låg

bakom de överväganden som bestämde när upphandlingen

borde vara avslutad. Vidare anförs i promemorian att

menbedömningen kunde lämnas utan avseende för

Försvarsdepartementets del. Ärendet lyftes in på

listan den 18 september 2001 och regeringsbeslutet

blev därigenom offentligt.

I en annan promemoria, som upprättats inom

Försvarsdepartementet den 17 september 2001, anförs

att menbedömningen av den 11 september 2001

klargjorde att uppgifterna som skulle ha lämnats

till NH Industries inte omfattades av

försvarssekretess, men att uppgiftslämnandet medfört

att Försvarsmakten hade varit tvungen att forcera

upphandlingen på ett sätt som lett till att affären

fördyrades med mellan 600 miljoner och 1 miljard

kronor. Enligt menbedömningen fanns det stor risk

för att upphandlingen hade behövt göras om ifall

uppgiftslämnandet hade blivit känt hos övriga

anbudsgivare. Det skulle ha medfört att Sverige

under lång tid inte skulle ha tillgång till

helikoptrar i en sådan omfattning att militär

beredskap hade kunnat upprätthållas. I promemorian

anförs att enligt menbedömningen medförde

omständigheterna sammantaget ett icke obetydligt

till synnerligt men för rikets säkerhet.

I en till menbedömningen kompletterande skrivelse,

som upprättats inom Försvarsmaktens högkvarter den

26 september 2001, anförs att den ursprungliga

menbedömningen var gjord under förutsättning att

helikopterupphandlingen ej var slutförd och att

risken för att behöva avbryta pågående upphandling

förelåg så länge Sverige ännu inte tecknat kontrakt.

Vidare bedömdes att skadan fått de konsekvenser som

beskrevs i den ursprungliga menbedömningen om

upphandlingen hade avbrutits.

Försvarsmakten tog i en senare skrivelse daterad

den 8 februari 2002 avstånd från slutsatserna i

menbedömningen på i huvudsak samma grunder som

framfördes i Försvarsdepartementets promemoria av

den 19 februari 2002 till utskottet. Vad gäller

menbedömningen anfördes att den framtagits av en

mycket liten krets inom främst MUST, och att den

avsåg 44 rapporter som avsänts från en civil konsult

till NH Industries under våren 2001. Cirka tio av

dessa rapporter innehöll uppgifter som omfattas av

kommersiell sekretess enligt 6 kap. 2 §

sekretesslagen (1980:100). Den 19 september 2001

uppdrog överbefälhavaren åt Försvarsmaktens

chefsjurist att analysera hur arbetet med

menbedömningen hade skett. Analysen innehöll bl.a.

bedömning av menbedömningen utförd av chefen för

Högkvarterets strategiledning som var

styrelseledamot i styrkommittén för projektet. Han

framhöll att upphandlingen genomförts på ett korrekt

sätt och att priset på helikoptrarna varit

affärsmässigt bra. Vidare framhöll han att

rapporterna stoppades i tid och inte innehöll några

uppgifter som omfattas av försvarssekretess och

därmed knappast inneburit någon skada för rikets

säkerhet. I skrivelsen anfördes också att chefen för

krigsförbandsledningen vid genomläsning av

menbedömningen uppgav att han fann tveksamheter och

några felaktigheter. Enligt skrivelsen delade

överbefälhavaren de kritiska uppfattningarna som

framfördes i analysen och tog helt avstånd från de

faktiska uppgifter som låg till grund för

menbedömningen.

Vid utskottets utfrågning den 3 april 2002 uppgav

försvarsministern att det som drivit honom i ärendet

var möjligheten att genomföra en samnordisk

upphandling. Försvarsministern underströk att det

hela tiden fanns en konkurrens som de inblandade

myndigheterna såg som meningsfull. Man förhandlade

meningsfullt med minst två konkurrenter och det var

det som gjorde att myndigheterna under tiden som

förfrågningar kom ändå förklarade att det inte fanns

någon anledning att avbryta processen därför att det

förelåg en förundersökning. Slutresultatet var

enligt försvarsministern en rätt kraftig ekonomisk

fördel om man jämförde NH Industries med den

slutliga konkurrenten Sikorsky. Enligt

försvarsministern ansåg såväl Försvarsmakten som FMV

att det förhållandet att det pågick en

förundersökning inte skulle hindra myndigheterna

från att gå vidare med förhandlingsarbetet.

Försvarsministern själv blev under våren 2001

orienterad om att en förundersökning hade satts i

gång mot två personer. Dock fick departementets

jurister klart för sig att det inte fanns någonting,

som de bedömde det, som gjorde att upphandlingen

borde avbrytas. Försvarsministern underströk att

departementet flera gånger ställde frågor om

konkurrensförhållandet efter det att

förundersökningen hade kommit fram. Vad gäller

MUST:s menbedömning sade försvarsministern att

varken han själv eller övriga delar av

Försvarsmaktens högkvarter som ägnade sig åt

helikopterupphandlingen kände till något före TV 4:s

program den 14 september 2001. Försvarsministern

sade att hans slutsats är att han anser att det var

rätt av regeringen att lyfta in ärendet på listan då

det hade förevarit en meningsfull konkurrens som

hade varit till fördel för statsverket och det hade

visat sig att den s.k. menbedömning som hade gjorts

i en del av Högkvarteret inte var den som hela

Försvarsmaktens ledning stod bakom när de väl

ställdes inför frågan.

Utskottets ställningstagande vid 2001/02 års

granskning

Konstitutionsutskottet anförde följande i sitt

ställningstagande vid den föregående granskningen av

ärendet.

Efter att ha granskat upphandlingen av helikopter

NH90 finns det enligt utskottet vissa oklarheter

som består.

Enligt utskottet är det olyckligt att

upphandlingsförfarandet kom att genomföras

parallellt med en förundersökning gällande

industrispionage vilket kan ha påverkat

konkurrensförhållandet i upphandlingen.

Försvarsdepartementet tog dock flera gånger under

upphandlingen upp frågan med de inblandade

myndigheterna för att försäkra sig om att inget

otillbörligt påverkade upphandlingen. Enligt

utskottets bedömning lämnar likväl materialet i

granskningsärendet utrymme för osäkerhet i frågan

om vilken betydelse det kan ha haft för

upphandlingen om NH Industries hade tillgång till

mer information än övriga leverantörer. Utskottet

kan dock inte bedöma enskildheterna i detta och

någon vidare bedömning av ärendet från utskottets

utgångspunkter är följaktligen inte möjlig.

Granskningen föranleder i övrigt inte något

uttalande från utskottets sida.

KU:s granskning om beslut utom listan

Hösten 2002 granskade utskottet beslut i

regeringsärenden tagna "utom listan" (bet.

2002/03:KU10). I sitt ställningstagande anförde

utskottet att det i likhet med Statsrådsberedningen

vill framhålla att det efter ett

regeringssammanträde alltid bör står klart om

regeringen har beslutat i ett ärende eller ej och

vad regeringen har beslutat. Någon oklarhet kring

beslutet i sig bör alltså inte kvarstå efter

sammanträdet, utan detta bör i förekommande fall

enbart avse detaljer i beslutsunderlaget eller röra

utformningen av beslutstexten. Vidare anförde

utskottet att de konstitutionellt betänkliga

situationer som kan uppstå i samband med

regeringsbeslut i ärenden "utom listan" enligt

utskottets mening innebär att en sådan

beslutsordning endast får användas i undantagsfall.

Med hänsyn till att beslutsordningen med ärenden

"utom listan" endast bör användas i undantagsfall

och till berörda parters och allmänhetens

berättigade intresse av att så snart som möjligt få

del av färdiga regeringsbeslut, framhöll utskottet

att de skäl som åberopas för att avvika från

ordinarie rutiner bör ha en viss tyngd.

Händelseutvecklingen sedan förra granskningen

Rapportering i medier

Sedan utskottet granskade upphandlingen av

helikoptrar våren 2002 har bl.a. följande uppgifter

förekommit i medierapporteringen. Den 8 juli 2002

rapporterade TV 4:s Nyheterna om dokument som

egentligen skulle ha förstörts, och som visar att

helikopter NH90 inte passar in i den nya svenska

Försvarsmakten och att konkurrenten Sikorsky har

bättre egenskaper på samtliga punkter. Dagen efter

rapporterade TV 4:s Nyheterna att flera höga

militärer kände till att en läcka fanns men underlät

att agera. Enligt Nyheterna finns det dokument från

styrgruppen daterade i februari 2001 som visar på

att en läcka kunde finnas. Med i styrgruppen var

generallöjtnant Johan Kihl som till Nyheterna sade

att man får räkna med ett visst industrispionage.

Den 31 juli fortsatte TV 4 Nyheterna att rapportera

om helikopteraffären och berättade då att Sikorsky

förberedde en stämning mot svenska staten. Enligt

Nyheterna hävdade Sikorsky att upphandlingen av

helikoptrarna varit bristfällig och att FMV brutit

mot lagen om offentlig upphandling, men FMV

tillbakavisade anklagelserna och sade att

upphandlingsprocessen hade varit korrekt.

Den 28 augusti 2002 rapporterade TT att FMV efter

hotet om stämning från Sikorsky hade bett

Högkvarteret om besked om vad som egentligen gällde

i menfrågan. Försvarsmakten slog då än en gång fast

att rikets säkerhet inte skadats, att försvaret fått

den helikopter man helst vill ha, att priset var

rimligt och att läckorna inte fördyrade affären.

Dokumentet är undertecknat av ställföreträdande

överbefälhavaren samt försvarets chefsjurist.

I ett telegram från TT den 11 september 2002

meddelades att åklagaren i Karlstad beslutat att

lägga ned förundersökningen som en direkt följd av

att försvarsledningen dementerat de slutsatser som

tidigare dragits av MUST. Enligt TT anförde

åklagaren att det inte föreligger någon risk för

rikets säkerhet, vilket gör att inte heller brott

kan föreligga. Den 24 september 2002 rapporterade TV

4 Nyheterna att överbefälhavaren hade anmält en av

dem som misstänktes för att ha läckt information i

samband med upphandlingen till Försvarsmaktens

personalansvarsnämnd för obehörig befattning med

hemlig uppgift alternativt vårdslöshet med hemlig

uppgift.

Med anledning av medierapporteringen kring affären

publicerade Försvarsmakten den 21 oktober 2002 ett

pressmeddelande där den anförde att Försvarsmaktens

uppfattning är att ett eventuellt

informationsläckage inte har forcerat eller fördyrat

affären och att det inte heller har haft någon

negativ påverkan på Sveriges möjligheter att i

framtiden delta i internationella

upphandlingsprojekt samt att det inte har varit till

skada för rikets säkerhet. Vidare anfördes att det

inte finns någon spricka i försvarsledningens högsta

ledning men att det finns enskilda medarbetare inom

MUST som inte delar överbefälhavarens beslut i

frågan.

Justitiekanslerns rapport

Regeringen beslutade den 5 september 2002 (Fö

2002/2015/EC/RC) att uppdra åt Justitiekanslern (JK)

att granska Försvarsmaktens handläggning av

menfrågorna. I sitt beslut konstaterar regeringen

att Försvarsmaktens ledning och MUST i olika

skrivelser gett uttryck för helt olika uppfattningar

i frågan om det men som förelegat eller som hade

kunnat föreligga med anledning av de påstådda

informationsaktiviteterna i helikopteraffären samt

att detta förhållande med hänsyn till frågans vikt

bedömdes som klart otillfredsställande. JK borde

därför granska berednings- och beslutsprocesserna

när det gäller de utlåtanden och andra yttranden som

avgetts i saken. Enligt regeringens uppdrag stod det

JK fritt att vidta eller föreslå de åtgärder som

granskningen föranleder.

I sin rapport av den 15 januari 2003 (bilaga

A2.2.2) uttalar JK att regelverket för

menbedömningar var otydligt, vilket bäddade för de

svårigheter som uppkom i ärendet. JK konstaterar

därvid bl.a. att det inte har funnits några

särskilda föreskrifter i regelverket för

Försvarsmakten om ett formaliserat samråd i

menbedömningsärenden. Enligt JK:s uppfattning borde

emellertid frågans särskilda art och betydelse ha

föranlett MUST att bereda den ordentligt med bl.a.

ledningen och den juridiska staben. JK finner det

anmärkningsvärt att så inte skedde, eftersom det var

angeläget att åstadkomma ett fullgott och

kvalitetssäkrat underlag för det yttrande som skulle

avges till Säkerhetspolisen som ett led i den

pågående förundersökningen.

JK uttalar vidare i rapporten att beredningen

inför menbedömningen, som upprättades inom MUST den

11 september 2001, måste anses ha varit klart

bristfällig. Enligt JK medförde bristerna i

beredningen också att menbedömningen höll låg

kvalitet. Det visade sig så gott som omedelbart att

bedömningen när det gällde riskerna för forcering

och fördyring fick tas tillbaka och att bedömningen

av förseningsrisken i varje fall var kontroversiell

och diskutabel.

JK bedömer i rapporten att de nämnda bristerna har

varit allvarliga och ytterst riskerat att äventyra

enskilda personers rättssäkerhet.

I JK:s rapport konstateras vidare att

försvarsledningen inte tog tag i problemen på ett

tillräckligt resolut sätt. Därvid anför JK bl.a. att

det har framgått att flera personer i

försvarsledningen betraktade de menbedömningar som

gjordes av MUST som helt eller delvis felaktiga och

att man vid flera tillfällen upptäckte först långt i

efterhand att menbedömningar som man inte kunde

ställa sig bakom hade expedierats från MUST.

Förundersökningen mot översten m.fl. gällde

misstankar om försök till obehörig befattning med

hemlig uppgift enligt 19 kap. 7 § brottsbalken.

Enligt 19 kap. 14 § brottsbalken skall det nämligen

dömas till ansvar även för försök till obehörig

befattning med hemlig uppgift. I rapporten drar JK

slutsatsen att överstens m.fl. verksamhet inte ledde

till något men för rikets säkerhet i den bemärkelse

som avses i 19 kap. 7 § brottsbalken, och att denna

verksamhet inte heller riskerade att leda till något

sådant men. JK konstaterar i sammanhanget bl.a. att

den skada för försvaret som riskerades vid en

avbruten upphandling inte skulle ha varit av en

sådan omfattning att den hade kunnat utgöra ett "men

för rikets säkerhet" i den mening som avses i det

nyss nämnda lagrummet.

I fråga om valet av helikopter står det vidare

enligt JK klart att det var ett starkt önskemål hos

såväl Försvarsdepartementet som Försvarsmakten att

man skulle hitta en samnordisk lösning. Detta

önskemål påverkade i hög grad upphandlingsprocessen

och beslutet om vilken helikopter som skulle väljas.

JK anser inte att detta ger anledning till kritik.

Det finns inte heller, enligt JK:s bedömning, något

stöd för en misstanke att valet av helikopter

påverkades av obehöriga hänsynstaganden.

Vidare kan det, enligt JK:s uppfattning, inte

uteslutas att överstens m.fl. verksamhet något

påverkade förhandlingarna om förvärv av helikoptrar,

men det finns ingen anledning att anta att det

slutliga avtalet påverkades på något beaktansvärt

sätt. JK noterar i sammanhanget att de nordiska

förhandlarna i alla händelser var mycket nöjda med

resultatet av förhandlingarna, särskilt med de

resultat som man lyckades uppnå under de sista

dagarna.

Enligt JK finns det inte heller något stöd för att

Försvarsmaktens ledning i fråga om den slutliga

menbedömningen, eller någon av de tidigare, skulle

ha påverkats av obehöriga hänsynstaganden. JK har

inte heller funnit något stöd för att

Försvarsdepartementet skulle ha utövat påtryckningar

när det gäller någon av menbedömningarna. Slutligen

har JK inte kunnat finna stöd för misstanken att

någon i försvarsledningen under upphandlingen

lämnade uppgifter som inte borde ha lämnats.

Promemoria från Försvarsdepartementet

Genom en skrivelse till Regeringskansliet har

utskottet begärt vissa kommentarer. Som svar har

överlämnats en promemoria av den 25 februari 2003

från Försvarsdepartementet, bilaga A2.2.3. Av

promemorian framgår bl.a. följande.

Under våren 2001 fick Försvarsdepartementet från

Försvarsmakten underrättelse om att en svensk

överste var misstänkt för att obehörigen ha fört

vidare uppgifter av hemlig natur som hade anknytning

till helikopterupphandlingen. Departementet hade

inte någon kunskap om eventuell förekomst av läckor

innan denna information lämnades.

I skrivelse den 27 augusti 2002 till FMV har

ställföreträdande överbefälhavaren tagit avstånd

från den s.k. förseningsteorin.

I den sammanfattning av menbedömningar av den 13

maj 2002, som skickats till Säkerhetspolisen, anför

chefen för MUST att menbedömningen "innehöll två

felaktiga slutsatser; dels bedömdes att

upphandlingen hade forcerats och dels att den hade

fördyrats med mellan 600 miljoner och en miljard

kronor på grund av

informationsinhämtningsoperationen. När

upphandlingen slutfördes en kort tid efter det att

menbedömningen hade upprättats visade det sig att

det inte gick att styrka detta".

Utfrågning med expeditions- och rättschefen

Ingvar Åkesson

Utskottet har hållit en offentlig utfrågning i

ärendet med expeditions- och rättschefen i

Försvarsdepartementet Ingvar Åkesson, bilaga B1. Vid

utfrågningen framkom bl.a. följande.

Den förra granskningsanmälningen som avsåg

upphandlingen av helikopter NH90 byggde till stora

delar på de uppgifter som fanns i menbedömningen av

den 11 september 2001. Departementet väntade sig

därför ett klarläggande från Försvarsmakten.

Ledningen för Försvarsmakten hade sagt att man

skulle lämna ett sådant klarläggande, men ingenting

skedde.

Departementet skulle den 12 februari 2002 lämna

ett underlag till Statsrådsberedningen, vilket

skulle ligga till grund för ett svar till

konstitutionsutskottet. Den 6 februari anmodades

därför Försvarsmakten av departementet att klarlägga

hur man skulle se på Försvarsmaktens begäran om

anskaffning, som lämnades in på departementet den

12-13 september 2001, i ljuset av den menbedömning

som samma myndighet hade gjort den 11 september

samma år. Uppgifter av detta slag var underkastade

sekretess vid den aktuella tidpunkten.

På grundval av vad han själv kommer ihåg och vad

Stefan Ryding-Berg, chef för den juridiska staben i

Försvarsmakten, har sagt till honom kan Ingvar

Åkesson rekonstruera det fortsatta händelseförloppet

enligt följande.

Stefan Ryding-Berg har underrättat Ingvar Åkesson

muntligen per telefon om huvuddragen i klarläggandet

i de delar som inte var hemliga. Vidare är det

mycket möjligt att Ingvar Åkesson då kan ha gett

uttryck för uppfattningen att innehållet i den

kommande skrivelsen kanske inte var så glasklart.

Det tar lite tid att expediera hemliga handlingar

från högkvarteret till departementet. Tiden för att

författa den promemoria som skulle utgöra underlag

för svaret till konstitutionsutskottet var knapp.

Därför var det en bra sak att Stefan Ryding-Berg gav

ett referat av vad klarläggandet i stora drag gick

ut på, så att Ingvar Åkesson visste hur han skulle

arbeta med promemorian som skulle vidarebefordras

till utskottet. En av de personer som hörts av JK

har uppgett att Stefan Ryding-Berg enligt egen

uppgift skulle skicka ett utkast till skrivelse i

frågan per e-post till Ingvar Åkesson "som

nattlektyr, så får vi se hur det blir i morgon".

Ingvar Åkesson kan inte erinra sig detta. Någon

sådan e-posttrafik har inte förekommit. Ingvar

Åkesson har även varit i kontakt med Stefan Ryding-

Berg, som sparar på sin e-posttrafik. Stefan Ryding-

Berg har inte kunnat finna något som tyder på att

han skulle ha skickat någon e-post just de här

dagarna.

Ingvar Åkesson har även framhållit att varken han

eller Stefan Ryding-Berg haft någon del i

utformningen av menbedömningarna.

Ingvar Åkesson kommer inte ihåg exakt när han fick

reda på misstankarna om läckor inom Försvarsmakten.

Departementet informerades emellertid om detta av

ställföreträdande överbefälhavaren Hans Berndtson.

Statssekreteraren hade ett av sina vanliga möten med

honom, och då togs detta upp. Ingvar Åkesson fick

reda på saken ungefär samtidigt. Han har inte gjort

några anteckningar om när detta skedde. Ingvar

Åkesson hänvisar emellertid till uppgifter i JK:s

rapport om att Hans Berndtson upplyst om att han

informerades om saken i juni månad.

I efterhand gav försvarsminister Björn von Sydow

uttryck för att Försvarsmakten måste se till att

ordna rutinerna för menbedömningar så att händelser

av det nu aktuella slaget inte upprepas. Ingvar

Åkesson har rapporterat till Björn von Sydow att man

i Försvarsmakten har satt i gång med ett sådant

arbete, och också om resultatet av det arbetet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan med hänvisning till JK:s bedömning

konstatera dels att regelverket för menbedömningar

inom Försvarsmakten har varit otydligt, dels att det

förekommit brister i beredningen inför

menbedömningen den 11 september 2001. JK har i sin

rapport framhållit att de nämnda bristerna ytterst

riskerat att äventyra enskilda personers

rättssäkerhet.

Utskottet tvekar inte att beteckna dessa

förhållanden som allvarliga brister.

Enligt utskottets bedömning lämnar materialet i

granskningsärendet också fortfarande utrymme för

osäkerhet i frågan om kommunikationen mellan

Försvarsmakten och Försvarsdepartementet i februari

2002 rörande menbedömningen. Utskottet konstaterar

att det inte gått att skapa full klarhet i vad som

därvid har förekommit i samtliga avseenden.

Oavsett orsaken till de nu uppmärksammade

bristerna vill utskottet understryka att det

yttersta ansvaret för att förebygga uppkomsten av

sådana brister åvilar regeringen och i detta fall

särskilt dåvarande försvarsministern Björn von

Sydow. Vid granskningen har emellertid inte

framkommit att de ifrågavarande bristerna kan knytas

till Björn von Sydows utövning av statsrådstjänsten

eller i övrigt till handläggningen av något

regeringsärende.

Enligt vad som framkommit vid granskningen kan

Försvarsmakten så sent som i juni 2001 ha informerat

Försvarsdepartementet om läckor av hemliga uppgifter

som hade anknytning till helikopterupphandlingen.

Ett sådant dröjsmål kan i det aktuella fallet varken

läggas statsrådet eller regeringen till last.

Utskottet noterar dock att det i ärendet också

förekommer uppgifter som snarast får anses gå ut på

att departementet erhöll de aktuella

underrättelserna från Försvarsmakten redan tidigare

samma år.

På utskottet ankommer enbart att granska

statsrådets och regeringens roll i samband med

upphandlingen av helikoptrarna. Frågan huruvida de

myndigheter som befattat sig med upphandlingen

iakttagit bestämmelser i gällande lagstiftning

ligger utanför utskottets granskning.

Granskningen föranleder inte i

övrigt något uttalande från

utskottets sida.

2.3 F.d. näringsminister Björn

Rosengrens hantering av

energimarknaden

Anmälan

I en anmälan till konstitutionsutskottet, bilaga

A.2.3.1, har begärts att utskottet granskar före

detta näringsminister Björn Rosengrens underlåtenhet

att vidta erforderliga åtgärder för att dels

genomföra riksdagens intention såsom den kom till

uttryck 1997 angående den aktiva roll det statligt

ägda Vattenfall skulle spela i omställningen av det

svenska energisystemet, dels motverka skadliga

konsekvenser på grund av koncentrationen på den

svenska energimarknaden till nackdel för såväl

konsumentintressen som omställningsmålet. Enligt

1997 års energipolitiska beslut bör utvecklingen av

ny ekologisk elproduktionsteknik och investeringar i

el- och värmeproduktion från förnybara energislag

vara framträdande i Vattenfalls långsiktiga

utvecklings- och investeringsplaner. Vattenfalls

agerande har, enligt anmälan, inte varit i linje med

den i propositionen uttryckta intentionen.

Investeringar i svensk el- och värmeproduktion från

förnybara energislag har varit mycket blygsamma. I

anmälan anförs att näringsministern inte har använt

statens möjligheter att genom ägandet av Vattenfall

påverka marknaden mot en sundare funktion och

struktur samt att Vattenfall tydligt har avvikit

från riktlinjerna i 1997 års energibeslut. Vidare

anförs att Vattenfalls faktiska agerande tyder på

att Näringsdepartementet har underlåtit att använda

de instrument som står till dess förfogande för att

säkerställa att riksdagens intentioner uppfylls.

Konkurrensverket har, enligt anmälan, upprepade

gånger varnat för risken för bl.a. marknadsdominans

i det svenska energisystemet. Vattenfall är därvid

en uppenbar riskfaktor. Konkurrensverkets

generaldirektör har i ett anförande påpekat att

"Vattenfalls storlek samt det tre största företagens

gemensamma marknadsstyrka påverkar på ett avgörande

sätt förutsättningarna för en fungerande konkurrens

på den avreglerade elmarknaden samt att staten som

ägare till Vattenfall har ett mycket stort ansvar

och även stora möjligheter att radikalt påverka

marknadsförutsättningarna genom att skapa en sundare

företagsstruktur." Staten, genom den ansvarige

ministern, har inte tagit detta ägaransvar, enligt

anmälan. Näringsdepartementet har förhållit sig

passiv trots Konkurrensverkets upprepade varningar.

Bakgrund

Program för omställning av energisystemet

Hösten 1997 fattade riksdagen beslut om det

omställningsprogram på energiområdet som regeringen

tagit fram (prop. 1996/97:84, bet. 1996/97:NU12,

rskr. 1996/97:272). Av propositionen framgår bl.a.

följande.

Ett nytt, ekologiskt och ekonomiskt bärkraftigt,

energisystem skall utvecklas. Den svenska

elförsörjningen skall även i framtiden i huvudsak

baseras på inhemskt producerad el. Statens

viktigaste uppgift under omställningen av

energisystemet är att ange de ramar inom vilka

företagen och konsumenterna skall verka.

Statens innehav av ungefär halva den svenska

elproduktionskapaciteten genom Vattenfall AB är en

viktig tillgång. Vattenfalls huvuduppgift är att

inom ramen för kravet på affärsmässighet bidra till

en svensk elförsörjning som är ekologiskt och

ekonomiskt uthållig och som ger svensk industri och

samhället i övrigt el till konkurrenskraftiga

priser. Resurser som skapas inom Vattenfall skall

användas för utveckling av ny elproduktionsteknik

och för investeringar som behövs för omställningen.

Denna förändring av Vattenfalls roll bör markeras

i riksdagens riktlinjer avseende Vattenfalls

verksamhet. Vattenfall AB skall förbli i statlig

ägo.

Vidare framgår. Som ägare till Vattenfall

bestämmer staten målen för företagets verksamhet.

Vattenfall har som huvuduppgift att på ett effektivt

sätt producera och leverera el till sina kunder.

Detta skall ske på ett affärsmässigt sätt, vilket

innebär att företaget uppfyller marknadsmässiga

avkastnings- och utdelningskrav i sin

affärsverksamhet. Härigenom medverkar Vattenfall

till att trygga tillgången på el till ett rimligt

pris och till att skapa goda förutsättningar för den

svenska industrins konkurrenskraft. Det är därför

naturligt att staten har ett starkt intresse av

företagets långsiktiga utveckling. På ägaren faller

ansvaret att ange de övergripande förutsättningarna

för bolagets agerande.

För det långsiktiga tekniska utvecklingsarbete,

som är av avgörande betydelse för omställningen av

energisystemet, är kraftföretagens och industrins

aktiva medverkan nödvändig. Vattenfall bör vara en

föregångare i detta avseende. Företaget bör aktivt

verka för att den tekniska utvecklingen förs framåt.

En sådan verksamhet ingår naturligt i en

framgångsrik affärsstrategi.

I Vattenfalls långsiktiga utvecklings- och

investeringsplaner bör utvecklingen av ny ekologisk

elproduktionsteknik och investeringar i el- och

värmeproduktion från förnybara energislag vara

framträdande. Vattenfall bör inom ramen för kraven

på affärsmässighet avsätta resurser för utvecklingen

av ny elproduktionsteknik och därmed bidra till en

svensk elförsörjning som är ekologiskt och

ekonomiskt uthållig. Vattenfall ges därigenom en

strategisk roll i omställningsarbetet. De resurser

som genereras i Vattenfall blir av stor betydelse

för energisystemets omställning.

Vid behandlingen av ärendet anförde näringsutskottet

bl.a. följande i sitt ställningstagande.

Utskottet tillstyrker i propositionen föreslagna

riktlinjer för Vattenfalls verksamhet. Som där

påpekas är Vattenfalls aktiva medverkan av avgörande

betydelse för omställningen av energisystemet.

Bolaget, som svarar för ungefär 50 % av

elproduktionen, bör därför ges en strategisk roll i

detta omställningsarbete. I likhet med vad som sägs

i propositionen anser utskottet att utvecklingen av

ny ekologisk elproduktionsteknik och investeringar i

el- och värmeproduktion från förnybara energislag

bör vara framträdande i Vattenfalls långsiktiga

utvecklings- och investeringsplaner. Företaget bör

aktivt verka för att den tekniska utvecklingen förs

framåt. En sådan verksamhet ingår naturligt, såsom

också konstateras i propositionen, i en framgångsrik

affärsstrategi.

För ett företag som Vattenfall, som verkar på en

konkurrensutsatt marknad och som har i huvuduppgift

att på ett effektivt sätt producera och leverera el

till sina kunder, är det emellertid viktigt att nu

nämnda insatser görs inom ramen för kraven på

affärsmässighet. Bolagets beslut om satsningar på

utveckling av ny elproduktionsteknik och

investeringar i el- och värmeproduktion från

förnybara energislag bör därför baseras på att

Vattenfall kan uppfylla marknadsmässiga avkastnings-

och utdelningskrav i sin verksamhet.

Utredning från Riksdagens utredningstjänst

Riksdagens utredningstjänst har i april 2002

upprättat promemorian Vattenfalls investeringar i

förnybar energi (dnr 2002:809), bilaga A2.3.2, med

anledning av fråga om regeringens och riksdagens

styrning av Vattenfall AB samt Vattenfalls

investeringar i el och värmeproduktion från

förnybara energikällor.

I promemorian redovisas bl.a. Vattenfalls

satsningar mellan 1997 och 2001 som relaterar till

förnybar energi. Vattenfall har gjort satsningar som

består av dels forskning- och utvecklingsinsatser

med syfte att förbättra och vidareutveckla teknik,

dels investeringar som tar sin utgångspunkt i

sedvanliga prövningar av lönsamheten. För

investeringar styrs satsningarna av de kommersiella

förutsättningarna. I forskning och utveckling ingår

insatser inom vindkraft, bioenergi, solenergi,

integration av förnybarhet i kraftsystemet,

decentraliserade energilösningar m.m. Vattenfalls

forskning och utveckling ska stödja företagets

affärsidé och miljöpolicy genom att medverka till

effektivisering och förnyelse av produktion och

distribution av el och värme. Vattenfalls befintliga

system för energiförsörjning utvecklas och

förbättras kontinuerligt vad gäller miljö, säkerhet,

prestanda och kostnader. Forskning och utveckling

sker inom såväl vattenkraft, kärnkraft, värmekraft

och elnät som övriga energilösningar.

I promemorian anförs att Vattenfall under perioden

1997 - 2001 gjort satsningar på förnybara

energilösningar inom företagets nordiska verksamhet

för ca 4,6 miljarder kronor. Av dessa står forskning

och utveckling för ca 300 miljoner kronor. I de

förvärv som genomförts i Tyskland och Polen ingår

också verksamhet som baseras på förnybar energi.

Utvecklingssatsningar där genomförs i separata

program.

Enligt promemorian satsade Vattenfall totalt i

hela koncernen 564 miljoner kronor på forskning och

produktutveckling under 2001. (Kostnaderna utgjorde

0,9 procent av omsättningen.) Huvuddelen av

insatserna sker i Vattenfalls egna forsknings- och

utvecklingsanläggningar eller i kundernas

anläggningar. Företaget samarbetar också med andra

företag, organisationer och myndigheter och deltar i

flera av EU:s energiforskningsprogram.

Promemorior från Näringsdepartementet

Genom en skrivelse till Regeringskansliet har

konstitutionsutskottet begärt en redogörelse och

vissa kommentarer. Regeringskansliet har som svar

översänt en inom Näringsdepartementet den 11

december 2002 upprättad promemoria, bilaga A2.3.3. I

promemorian anförs bl.a. följande.

Regeringens främsta verktyg för att tillse att ett

statligt bolag agerar inom ramen för de riktlinjer

som riksdagen beslutat om är styrelsen. Avseende

Vattenfall har regeringen tillsatt en styrelse med

en bred kompetens, både från näringslivet och den

politiska världen, för att svara för förvaltningen

av bolagets angelägenheter. Dessutom har regeringen

tillsett att Näringsdepartementet har direkt

representation för att aktivt kunna följa och

förvalta bolaget. Därmed har regeringen vidtagit de

åtgärder som krävs för att tillse att Vattenfall

följer riksdagens beslut. Vattenfall AB har också

följt riksdagens riktlinjer. I propositionen anges

tydligt att Vattenfall på ett effektivt sätt skall

producera och leverera el till sina kunder, och att

detta skall ske på ett affärsmässigt sätt. Detta

gäller även investeringar i förnyelsebar energi och

FoU. Vattenfall har investerat för att förbli

konkurrenskraftigt, svenskbaserat företag i

framtiden. Bolaget har också investerat i FoU och i

produktion från förnyelsebara energikällor, så lång

som det är möjligt på affärsmässig grund.

Vattenfalls investeringar i förnybar energi uppgår

till cirka 4,3 miljarder kronor från 1997.

Vattenfall satsar på FoU inom bl.a. vindkraftverk,

bioenergi, decentraliserad el- och värmeproduktion

och solenergi.

Under 2001 steg priserna på den nordiska

elmarknaden, vilket fick stor uppmärksamhet.

Regeringen tillkallade i september 2001 en utredare

med uppdrag att skyndsamt analysera prissättningen

på elmarknaden och identifiera om det finns behov av

kompletterande åtgärder för att en väl fungerande

konkurrens med lika villkor för marknadens aktörer

skall kunna upprätthållas. Utredningen lämnade sitt

slutbetänkande Konkurrensen på elmarknaden (SOU

2002:7) i januari 2002. Slutbetänkandet

remissbehandlades under våren 2002. Utifrån

rapporten presenterade regeringen sin bedömning av

konkurrensläget i den energipolitiska propositionen

Samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig

energiförsörjning (prop. 2001/02:143). Slutsatsen

var att konkurrensen och prisbilden i huvudsak

fungerar förhållandevis väl, men att

koncentrationstendenser på marknaden ställer krav på

aktivare uppföljning och vissa kompletterande

åtgärder. I propositionen presenteras ett antal nya

uppgifter som kommer att aktualiseras för

Energimyndigheten med anledning av riksdagens

beslut. Bl.a. aviserades ett ökat och tydligt ansvar

för frågor rörande den avreglerade elmarknaden.

Riksdagen fattade den 11 juni 2002 ett nytt

energipolitiskt beslut som bygger på propositionen.

Genom regleringsbrev för 2002 gavs

Energimyndigheten vissa uppgifter som berör

elhandeln. Myndigheten skall följa och analysera

utvecklingen på elmarknaden, särskilt vad gäller

kapacitetsutvecklingen och strukturförändringar inom

elproduktion, elhandel och nätverksamhet samt

prisutvecklingen på el och nättjänster. Regeringen

gav den 5 september 2002 Statskontoret i uppdrag att

se över Energimyndighetens verksamhet och

resursbehov. Energimyndighetens tillsynsuppgifter på

energimarknaderna skall därvid särskilt ställas i

fokus. Översynen skall redovisas senast den 31

oktober 2003.

Sedan utskottet beslutat att genom ytterligare en

skrivelse till Regeringskansliet begära svar på ett

antal kompletterande frågor i ärendet har

Regeringskansliet som svar översänt en inom

Näringsdepartementet den 21 februari 2003 upprättad

promemoria, bilaga A2.3.4. Av promemorian framgår

bl.a. följande.

Enligt den arbetsordning för styrelsens arbete som

Vattenfall AB har antagit, och som följer den

rekommendation som Näringsdepartementet har

utformat, skall styrelsen genom styrelseordförande

samordna sin syn med företrädare för ägaren i frågor

av "avgörande betydelse". Dit hör "främst

strategiska förändringar i företagets verksamhet och

större förvärv, fusioner . (och) beslut som innebär

att bolagets riskprofil eller balansräkning

förändras på ett avsevärt sätt". Vattenfalls

strategi att vara aktiv internationellt genom bl.a.

förvärv har kommunicerats i bolagets

årsredovisningar sedan åtminstone 1996. Vidare har

regeringen i sin årliga skrivelse till riksdagen

redogjort för bolagets affärsidé, strategi,

avkastningskrav och utdelningspolicy. Regeringen har

därvid särskilt redovisat Vattenfalls vision att bli

en ledande aktör på den europeiska energimarknaden i

den årliga skrivelsen till riksdagen. Denna

redovisning har skett sedan åtminstone 1996.

Riksdagsledamöterna har också sedan bolagiseringen

inbjudits till Vattenfalls bolagsstämma och har rätt

att där ställa frågor direkt till företagsledningen.

När det gäller investeringarna i Tyskland följde

ordförande och VD gällande arbetsordning för

styrelsen och informerade ägaren. Ägaren

konstaterade då att Vattenfalls verksamhet och

investeringarna låg i linje med den av riksdagen

beslutade verksamhetsinriktningen. Investeringarna

följde också den strategi som har redovisats öppet

till riksdagen och allmänheten sedan åtminstone

1996.

Regeringen har inte uttryckt något specifikt för

Vattenfall utöver vad som är beslutat av riksdagens

i energibeslutet. Ägaren har uttryckt att

styrelserna i statliga företag aktivt bör följa

företagens insatser i frågor som rör ekonomisk,

ekologisk och socialt hållbar utveckling. Det är

styrelsens ansvar att se till att miljöfrågor

prioriteras. Vattenfall behandlar miljöfrågor

affärsmässigt i enlighet med vad riksdagen beslutat.

Vattenfalls investeringar i utlandet är precis

avslutade och ingen tillväxtinvestering görs på så

kort sikt. Ägaren har satt ett avkastningskrav på 15

% av synligt eget kapital och att det skall uppnås

under finansiell stabilitet genom att vidmakthålla

en hög kreditvärdighet. I de affärsplaner som gäller

kommer målet att uppnås under 2005.

Regeringen har inte lämnat några särskilda

instruktioner i fråga om kravet att med särskild

uppmärksamhet följa upp ny el-teknik. Däremot har

Näringsdepartementet genom sin modell för aktivt

ägande kunnat kontrollera att styrelsen och bolagets

ledning följer det som riksdagen beslutat om

avseende ny el-teknik.

Utfrågning med statssekreteraren Claes Ånstrand

Utskottet har hållit offentlig utfrågning med

statssekreterare Claes Ånstrand,

Näringsdepartementet, bilaga B2. Claes Ånstrand har

vid utfrågningen anfört bl.a.

Vattenfall opererar som en av flera aktörer på en

avreglerad och konkurrensutsatt marknad. Det finns

två utgångspunkter som varit väldigt viktiga, och

som också har stöd i riksdagsbeslutet, för

Vattenfalls agerande på den här marknaden och det är

affärsmässighet och konkurrensneutralitet. Om

Vattenfall åtar sig eller får uppgifter som

försvagar lönsamheten i bolaget så kommer man också

att bryta mot det affärsmässighetskrav som finns på

bolaget. Om bolaget får särskilt stöd, t.ex. genom

ett minskat avkastningskrav, kommer man i konflikt

med konkurrensneutralitetsbegreppet och sannolikt

kommer det också att bedömas som ett otillåtet

statsstöd. Ekonomisk styrka för Vattenfall är en

förutsättning för att bolaget på ett aktivt sätt

skall kunna delta i omställningen av energisystemet.

Regeringen följer bolaget med utgångspunkt i

styrelserepresentation. Regeringen har en löpande

dialog med bolaget framförallt med styrelsens

ordförande. Styrelsen är strategiskt det viktigaste

styrinstrumentet. Styrelsen i sin helhet speglar

ägarens styrning över bolaget. Styrelseledamöterna

skall följa de beslut som riksdagen har tagit i det

här avseendet. Det är de direktiv som man har från

ägarens sida. Det är utgångspunkten och på detta

sätt baserar de sin strategi och sin affärsplan.

Varje enskilt investeringsbeslut prövas inte av

ägaren utan det är inriktningen av verksamheten som

prövas av ägaren. Självklart har också Vattenfalls

engagemang i Tyskland också diskuterats mellan

ägaren och den dåvarande ledningen. Investeringarna

i Europa har byggt på förutsättningen att Vattenfall

skall skapas som ett väldigt konkurrenskraftigt

energibolag i den europeiska miljön.

Målet om affärsmässighet är väldigt tydligt

uttalat av riksdagen, och det är en förutsättning

för den här verksamheten. När det gäller de andra

delarna som är uttalade av riksdagen är

förutsättningen att också de sker inom ramen för

affärsmässighet. Huvuduppgiften är att Vattenfall

uppfyller marknadsmässiga avkastnings- och

utdelningskrav i sin affärsverksamhet. Det finns

också ett antal andra uppdrag på Vattenfall.

Vattenfall uppfyller såväl affärsmässighetskravet

som kravet att vara en aktiv part i diskussionen om

förnybar energi och satsar uppenbart en hel del

resurser på det arbetet. Att affärsmässigheten är

högre prioriterad än investeringar i förnybara

energislag är väl vad riksdagen uttalat. Den

miljöpolicy som bolaget håller sig med kanske är den

främsta som är representerad på den europeiska

horisonten på det här området. Sedan år 1997 har

Vattenfall satsat 4,3 miljarder kronor på

forsknings- och utvecklingsområdet inom ramen för

förnybar energi.

Utskottets ställningstagande

Utskottets granskning gäller i detta fall frågan om

regeringen handlat på ett sätt som är förenligt med

vad riksdagen beslutat. Det blir därvid i första

hand fråga om det som riksdagens beslut innebär i

fråga om omställningen av det svenska

energisystemet. Granskningen har också avseende på

regeringens agerande för att motverka koncentration

på den svenska energimarknaden.

För att kunna genomföra granskningen har utskottet

riktat uppmärksamheten mot det sätt på vilket

regeringen utövat statens roll som ägare av

Vattenfall. Huruvida regeringens styrning av

företaget varit förenlig med vad riksdagen beslutat

visar sig i de hänseenden som granskningen avser i

det sätt på vilket Vattenfall uppträtt.

De olika mål som Vattenfall i sin verksamhet skall

uppfylla har uppenbarligen inte kunnat nås utan

omsorgsfulla avvägningar. Något som väcker ett

särskilt intresse vid utskottets granskning är de

stora investeringar som Vattenfall gjort i Tyskland.

Det kan givetvis finnas utrymme för olika

bedömningar i frågan om dessa investeringar bidragit

till att uppnå målen för Vattenfalls verksamhet.

Vad som kommit fram under granskningen ger

emellertid inte grund för någon annan bedömning än

att Vattenfalls agerande kan anses förenligt med vad

riksdagen har beslutat. Utskottet har följaktligen

inte skäl att rikta kritik mot regeringen eller

något enskilt statsråd för att ha brustit i fråga om

styrningen av Vattenfall eller för att ha åsidosatt

vad riksdagen beslutat.

2.4 Finansminister Bosse Ringholms

hantering av frågan om ett

tillfälligt sysselsättningsstöd till

kommuner och landsting

Ärendet

Anmälan

I en anmälan, som kom in till konstitutionsutskottet

den 11 september 2002, har begärts att utskottet

granskar finansminister Bosse Ringholms hantering av

frågan om ett tillfälligt sysselsättningsstöd till

kommuner och landsting.

Anmälan, som redovisas närmare nedan, finns

intagen i bilaga A 2.4.1.

Riksdagsärendet

Proposition

Regeringen lade våren 2002 fram en proposition med

förslag om ett tillfälligt sysselsättningsstöd till

kommuner och landsting (prop. 2001/02:95).

Genom förslaget avsåg regeringen att ge kommuner

och landsting möjlighet att upprätthålla

sysselsättningen och tidigarelägga nyanställningar.

Följden skulle bli att kommunernas och landstingens

verksamheter kunde stärkas samtidigt som en ökning

av arbetslösheten motverkades. Enligt förslaget

beräknades stödet uppgå till sammanlagt tre

miljarder kronor.

Underlaget för stödet skulle utgöras av

lönekostnader för verksamheter som bedrivs i egen

regi med tillägg för beräknade lönekostnader i

verksamheter som köps in från andra producenter.

Stödet skulle bestå av två delar - ett generellt

stöd och ett nyanställningsstöd. Det generella

stödet skulle uppgå till 1 % av underlaget för 2001.

Nyanställningsstödet skulle uppgå till knappt 33 %

av den beräknade lönekostnadsökningen till följd av

nyanställningar mellan 2001 och 2002. Stödet skulle

tillgodoföras kommuner och landsting genom en

kreditering på deras skattekonton. Det generella

stödet skulle tillgodoföras under 2002, medan

nyanställningsstödet skulle tillgodoföras under

2003.

Riksdagen föreslogs godkänna de riktlinjer för

stödet som regeringen lade fram i propositionen.

Närmare bestämmelser om stödets utformning skulle

meddelas av regeringen. Riksdagen föreslogs också

anta en särskild lag om kreditering på skattekonto

av tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och

landsting.

I propositionen redovisades att den beretts med

Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och

Riksskatteverket samt att synpunkter framförda från

Föreningen Svenskt Näringsliv ingått i beredningen

av ärendet. Förslagen i propositionen angavs i

huvudsak ha utformats i enlighet med de synpunkter

som kommit fram under beredningen. I fråga om

utformningen av stödet betonades att det, som

Föreningen Svenskt Näringsliv framhållit, måste

beaktas att kommuner inte bara bedriver verksamhet i

egen regi, utan även i viss utsträckning köper

verksamhet från andra utförare. Andra utförare kan

vara privata eller kommunala företag. Kommuner kan

även köpa verksamhet av andra kommuner.

För att kunna upprätthålla konkurrensneutraliteten

i valet mellan att bedriva verksamheten i egen regi

och att köpa den, bedömde regeringen att en andel av

kommunernas kostnader för köpt verksamhet borde ingå

i underlaget för beräkning av stödet. Andelen borde

enligt regeringen beräknas så att den i möjligaste

mån kunde antas motsvara lönekostnaderna i köpt

verksamhet. Utifrån uppgifter som lämnats av Svenska

Kommunförbundet och Landstingsförbundet ansåg

regeringen att lönekostnadernas andel i köpt

verksamhet kunde beräknas till hälften. Det mot-

svarade den andel som lönekostnaderna uppgick till i

den verksamhet som bedrevs i egen regi.

Riksdagsbehandling

Finansutskottet genomförde under sin beredning av

ärendet en utfrågning om tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommunsektorn. Till

utfrågningen var inbjudna - utom finansminister

Bosse Ringholm och statssekreterare Curt Malmborg,

Finansdepartementet - representanter för

Arbetsmarknadsstyrelsen, Ekonomistyrningsverket,

Konkurrensverket, Svenska Kommunförbundet och

Almega.

Representanten för Konkurrensverket anförde att

vid en genomgång av propositionen kunde konstateras

att det i den fanns en klart uttalad ambition att

villkoren skall vara konkurrensneutrala oavsett

ägare eller associationsform och att

Konkurrensverket tyckte detta var bra. Från

Konkurrensverkets sida fanns inte heller några

principiella synpunkter på förslaget som sådant.

Däremot fanns synpunkter på entreprenadbegreppet.

I sitt betänkande 2001/02:FiU25 tillstyrkte

finansutskottet regeringens förslag.

Utskottet anförde i sitt ställningstagande att den

kommunala sektorn svarar för verksamheter som är av

avgörande betydelse för välfärden och att den strama

ekonomiska situationen det senaste decenniet har

inneburit att nyanställningarna har hållits tillbaka

i denna sektor. Utskottet anförde också att det

under åren framöver väntas stora pensionsavgångar

inom kommuner och landsting samtidigt som de

demografiska faktorerna kommer att leda till

kraftigt ökade service- och vårdbehov och att detta

sammantaget talar för ett stort rekryteringsbehov i

den kommunala verksamheten. Mot denna bakgrund ansåg

utskottet att regeringens förslag om ett tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommunsektorn var

välmotiverat. Ett utökat stöd skulle göra det

möjligt att stärka kvaliteten i den kommunala

verksamheten och upprätthålla sysselsättningen samt

tidigarelägga planerade nyanställningar. Därigenom

motverkades en ökning av arbetslösheten samtidigt

som verksamheten stärktes inom sektorer som har stor

betydelse för välfärden. Utskottet anförde vidare

att sysselsättningsstödet kommer att redovisas

tydligt i statsbudgeten för riksdagen. De

grundläggande principerna om transparens i den

statliga redovisningen som utgör utgångspunkten för

budgetlagens krav på bruttoredovisning var därmed

väl tillgodosedda.

Företrädare för Moderaterna, Folkpartiet

liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet

reserverade sig dels för avslag på lagförslaget,

dels för avslag på förslaget om riktlinjer för

stödet.

Vid behandlingen i kammaren den 4 april 2002 av

betänkandet anförde finansministern följande på

fråga om förekomsten av kontakter med Europeiska

kommissionen i ärendet (prot. 2001/02:90 anf. 191).

Vår bedömning - - - är att vi inte har ansett oss

behöva gå till EU-kommissionen vare sig när vi

har sänkt skatten för individer eller för företag

eller när vi har sänkt bokmomsen.

Vi har gjort den bedömningen att det är

förenligt med de gällande reglerna. Om vi som ett

led i konjunkturbedömningen stärker kommunernas

ekonomi under ett år via den teknik som vi

föreslår är vår bedömning att det är förenligt

med de regler som Europeiska kommissionen har.

Europeiska kommissionen har naturligtvis all

anledning att se till att medlemsstaterna också

försöker bekämpa en försämrad konjunktur och se

till att trycka ned arbetslöshetsrisker. - - -

Anna Kinberg (m) hänvisade i debatten till ett brev

från kommissionsledamoten Mario Monti, med ansvar

för konkurrensfrågor och anförde följande (a.prot.

anf. 198).

- - - I det här brevet besvarar han mina

funderingar kring förslagets lämplighet ur

konkurrenssynpunkt, dvs. enligt EG-rätten. - - -

- - - Mario Monti skriver, till skillnad från

Bosse Ringholms uppfattning, att han vill påminna

om att enligt artikel 88, § 3, i EG-stadgan ska

kommissionen i god tid informeras av

medlemsstaterna för att hinna komma med sina

synpunkter om sådana planer på statligt eller

snedvridande stöd. Sverige bör icke genomföra de

föreslagna åtgärderna innan denna procedur har

resulterat i ett slutligt avgörande.

Det här var min fria översättning från engelska

och jag vill gärna delge Bosse Ringholm det här

brevet.

Under debatten framställdes i kammaren yrkande om

återförvisning av ärendet till finansutskottet för

ytterligare beredning. Detta yrkande bifölls och

finansutskottet behandlade ärendet åter i sitt

betänkande 2001/02:FiU26.

Finansutskottet såg vid sin förnyade behandling av

ärendet inte någon anledning att i sak ändra de

ställningstaganden som utskottet gjort i betänkande

FiU25. Utskottet påpekade att det under

överläggningarna om FiU25 hävdats att förslaget

skulle innebära en konkurrenssnedvridning och inte

vara förenligt med artikel 87 i EG-fördraget.

Utskottet framhöll med anledning av detta att

beräkningsgrunden för det tillfälliga

sysselsättningsstödet omfattade både kommuners och

landstings egna lönekostnader samt en uppskattad

lönekostnad avseende köpt verksamhet. Enligt

finansutskottets mening var stödet förenligt med EG-

rättens krav på konkurrensneutralitet.

Företrädarna för Moderaterna, Folkpartiet

liberalerna och Kristdemokraterna reserverade sig

även i detta betänkande mot utskottets förslag till

beslut. Centerpartiet var inte företrätt vid

betänkandets justering. Riksdagen fattade den 10

april 2002 beslut i ärendet enligt finansutskottets

förslag (rskr. 2001/02:198).

Lag (2002:179) om kreditering på skattekonto av

tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och

landsting utfärdades den 18 april 2002 och

förordning (2002:366) om tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommuner och landsting den

16 maj 2003.

Uppgifter i anmälan

I anmälan anförs att ärendet om tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommuner och landsting

återremitterades till finansutskottet på grund av

att det i kammardebatten framkommit kritik mot

propositionen bl.a. i form av ett svar från

kommissionen utifrån en förfrågan om att Sverige

inte bör låta förslaget träda i kraft innan en

prövning av kommissionen är avslutad. I anmälan

hänvisas till att finansutskottet efter återremissen

gjorde bedömningen att regeringens förslag var

förenligt med EG-rätten, och anmälaren anför att det

inte är utskottet utan kommissionen som skall göra

den bedömningen.

Vidare anför anmälaren att hon efter

riksdagsbeslutet gjort en formell anmälan till

kommissionen och att en utredning pågår inom

kommissionen för att pröva om den av regeringen

föreslagna åtgärden är förenlig med EG-fördragets

artikel 87 § 1 avseende otillåtet statsstöd.

Enligt anmälaren har regeringen brustit mot

grundlagens beredningskrav i det att man inte

inhämtat behövliga upplysningar från berörda

myndigheter, i det här fallet kommissionen.

Gällande bestämmelser

Regeringsformen

Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen skall behövliga

upplysningar och yttranden inhämtas från berörda

myndigheter vid beredningen av regeringsärenden. I

den omfattning som behövs skall tillfälle lämnas

sammanslutningar och enskilda att yttra sig.

EG-fördraget

Enligt EG-fördragets artikel 87 punkt 1 är, om inte

annat föreskrivs i fördraget, stöd som ges av en

medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, som

snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen

genom att gynna vissa företag eller viss produktion,

oförenligt med den gemensamma marknaden i den

utsträckning det påverkar handeln mellan

medlemsstaterna.

Enligt artikel 88 punkt 1 skall kommissionen i

samarbete med medlemsstaterna fortlöpande granska

alla stödprogram som förekommer i dessa stater.

Kommissionen skall lämna förslag till

medlemsstaterna avseende lämpliga åtgärder som krävs

med hänsyn till den pågående utvecklingen eller den

gemensamma marknadens funktion.

I artikel 88 punkt 2 första stycket föreskrivs

bl.a. att om kommissionen, efter att ha gett berörda

parter tillfälle att yttra sig, finner att stöd som

lämnas av en stat eller med statliga medel inte är

förenligt med den gemensamma marknaden enligt

artikel 87, eller att sådant stöd missbrukas, skall

kommissionen upphäva eller ändra dessa stödåtgärder

inom den tidsfrist som kommissionen fastställer.

Kommissionen skall enligt artikel 88 punkt 3

underrättas i så god tid att den kan yttra sig om

alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder.

Om den anser att någon sådan plan inte är förenlig

med den gemensamma marknaden enligt artikel 87,

skall den utan dröjsmål inleda det förfarande som

anges i punkt 2. Medlemsstaten i fråga får inte

genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till

ett slutgiltigt beslut.

I sin berättelse om verksamheten i Europeiska

unionen under 2002 (skr. 2002/03:60 s. 219)

redovisar regeringen kommissionens fortlöpande

arbete att förenkla och effektivisera

statsstödsreglerna. Under året togs beslut om nya

sektorsövergripande bestämmelser för regionalt stöd

till stora investeringsprojekt och beslut om s.k.

gruppundantag för sysselsättningsstöd. Vidare

aviserade kommissionen en översyn av

procedurförfaranden som gäller för stöd som måste

anmälas till kommissionen för godkännande.

Uppgifter från Finansdepartementet

Konstitutionsutskottet har genom en skrivelse till

Regeringskansliet begärt en redogörelse för på vilka

grunder regeringen gjorde bedömningen att förslaget

inte behövde anmälas till Europeiska kommissionen

samt de övriga kommentarer som kan föranledas av vad

som anförs i granskningsanmälan.

Från Regeringskansliet har som svar på utskottets

begäran överlämnats en inom Finansdepartementet

upprättad promemoria, bilaga A 2.4.2, undertecknad

av statssekreteraren Claes Ljungh.

I promemorian noteras inledningsvis att kommuner och

landsting har rätt att ta ut skatt för sin

verksamhet och att, när staten ger bidrag till dem

för att driva verksamheterna, är det inte någon

åtgärd som är oförenlig med EG-fördraget.

Motsvarande ekonomiska förstärkning skulle kunna

åstadkommas genom en skattehöjning i kommunerna och

landstingen.

I promemorian framhålls vidare att det ställs upp

flera kriterier i artikel 87 i EG-fördraget för att

en statlig ekonomisk åtgärd skall falla in under

tillämpningsområdet för statsstödsreglerna och att

samtliga kriterier skall vara uppfyllda för att

regelverket skall vara tillämpligt för en åtgärd.

Ett av kriterierna är att åtgärden snedvrider eller

hotar snedvrida konkurrensen. Enligt

Regeringskansliet finns det en omfattande praxis när

det gäller vilka stödåtgärder som kan anses

förenliga med den gemensamma marknaden.

Kravet på notifiering av en åtgärd inbegriper,

framhålls i promemorian, att medlemsstaten själv gör

en analys och bedömning av åtgärder samt tar

ställning till om den kan antas vara av sådant slag

att den omfattas av regelverket för statsstöd.

Medlemsstaten måste bl.a. ta ställning till om den

snedvrider eller hotar snedvrida konkurrensen. Utan

en sådan föregående prövning skulle i princip varje

åtgärd som innebär att statliga medel kommer till

användning i ekonomisk verksamhet - t.ex. anslag

till verk och myndigheter - omfattas av en

notifieringsplikt enligt EG-fördraget. Detsamma

skulle gälla flertalet skatteförändringar. Eftersom

så inte är fallet, måste medlemsstaten själv bilda

sig en uppfattning om åtgärden faller inom

tillämpningsområdet för statsstödsreglerna eller

inte.

I promemorian framhålls att det tillfälliga

sysselsättningsstödet utformades för att vara

konkurrensneutralt. Ingående analyser gjordes för

att se till att förslaget hade denna effekt. Den

slutliga utformningen av förslaget togs fram i nära

samarbete med bl.a. representanter från Föreningen

Svenskt Näringsliv och kommun- och

landstingsförbunden samt att ingående diskussioner

fördes med Näringsdepartementet. Det gemensamma

arbetet resulterade i en samstämmig bedömning om att

förslaget som det utformats inte skulle snedvrida

eller hota snedvrida konkurrensen. Förutsättningar

saknades då för att bereda förslaget som om det

faller under tillämpningsområdet för

statsstödsreglerna i EG-fördraget, eftersom

kriterierna för statsstöd inte är uppfyllda. Vid en

sådan bedömning saknas uppenbarligen grund för att

notifiera förslaget till kommissionen. Det framhålls

också att regeringens bedömning av att förslaget är

konkurrensneutralt fått stöd från flera håll, bl.a.

Konkurrensverket.

Slutligen påpekas att kommissionen har inlett en

granskning av förslaget i enlighet med de

skyldigheter som kommissionen har enligt EG-

fördraget men - då promemorian upprättades - inte

gjort något ställningstagande när det gäller frågan

om det aktuella tillfälliga sysselsättningsstödet

faller in under tillämpningsområdet för artiklarna

87 och 88 i EG-fördraget. Som en kommentar till

brevet från kommissionären Mario Monti till Anna

Kinberg nämns att det är ett allmänt hållet svar med

en redogörelse för reglerna om statsstöd enligt EG-

fördraget och inte tar sikte på det förslag som

regeringen lämnade till riksdagen.

Från Regeringskansliet har härefter inhämtats

närmare uppgifter om kontakter mellan Europeiska

kommissionen och Regeringskansliet i form av en

förfrågan från kommissionen med därpå följande

skriftväxling. Enligt uppgifterna tillskrev

kommissionen Sverige, sedan den blivit informerad om

att Sveriges regering förberedde en proposition om

införandet av ett tillfälligt sysselsättningsstöd

till kommuner och landsting i form av ett generellt

stöd samt ett nyanställningsstöd, och påminde om

innehållet i bl.a. artiklarna 87 och 88 i EG-

fördraget. Skrivelsen innehöll en uppmaning att

informera kommissionen om åtgärderna och förse

kommissionen med all nödvändig information om dem

för en bedömning av åtgärdernas förenlighet med de

nämnda artiklarna.

Som svar på kommissionens begäran översändes från

Regeringskansliet den aktuella propositionen samt

lagen (2002:179) om kreditering på skattekonto av

tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och

landsting och förordningen (2002:366) om tillfälligt

sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.

Därtill fogades kommentarer. I kommentarerna

framhölls bl.a. att regeringen utformat

bestämmelserna för den aktuella åtgärden så att

kommuner och landsting skulle få samma stöd för

lönekostnader oavsett om verksamheten bedrivs i egen

regi eller genom privata utförare, att - för att

kunna upprätthålla konkurrensneutraliteten i valet

mellan att bedriva verksamhet i egen regi och att

köpa den - en viss bestämd andel av kommunernas

kostnader för köpt verksamhet ingått i underlaget

för beräkning av åtgärdens kostnader samt att det

enligt regeringens uppfattning med den givna

utformningen givits sådana förutsättningar att

konkurrenssnedvridande effekter mellan kommunala och

andra aktörer inte skulle uppstå. Frågan om

tillämpligheten av EG-fördragets artiklar 87 och 88

borde enligt regeringen ses i ljuset av de mått och

steg som vidtagits i enlighet med lämnad

beskrivning. Utformningen hade gjorts med uttrycklig

hänsyn till konkurrensintresset och enligt

regeringens bedömning på ett sådant sätt att också

eventuella risker för snedvridningar med påverkan på

samhandeln undviks.

Sakkunnigyttrande

Utskottet har begärt ett yttrande i ärendet från

professorn i Europarätt vid Stockholms universitet

Ulf Bernitz. Yttrandet finns intaget som bilaga

A 2.4.3.

I yttrandet anför Bernitz, som tagit del av

propositionen och annat relevant riksdagstryck,

granskningsanmälningen, Finansdepartementets ovan

nämnda promemoria och en dessförinnan inom

utskottskansliet upprättad promemoria, som

sammanfattande slutsats följande.

Det ifrågavarande sysselsättningsstödet utgör ett

statsstöd i EG-rättens mening. På basen av

tillgängligt material kan jag emellertid inte

finna att stödet skulle vara ägnat att snedvrida

konkurrensen eller påverka handeln mellan

medlemsstaterna. Av grundläggande betydelse är

härvid att stödet, såvitt jag kunnat bedöma,

utformats konkurrensneutralt vad gäller

förhållandet mellan kommunal verksamhet i egen

regi och köpt utförarverksamhet.

Regeringen synes därför ha haft gott fog för

sin bedömning att en notifiering enligt artikel

88.3 EG-fördraget inte varit erforderlig.

Utskottets ställningstagande

Det är givetvis av vikt att EG-fördragets

bestämmelser om underrättelse till kommissionen om

planerade stödåtgärder följs. Granskningen

föranleder i övrigt inte något uttalande av

utskottet.

2.5 Utbildningsminister Thomas

Östros hantering av frågan om

barnomsorgsköerna i Göteborgs stad

Anmälan

I en granskningsanmälan till konstitutionsutskottet

den 24 oktober 2002 begärs att utskottet granskar

utbildningsminister Thomas Östros hantering av

frågan om barnomsorgsköerna i Göteborgs stad (bilaga

A 2.5.1).

I anmälan anförs att kommunerna sedan 1995 är

skyldiga att tillhandahålla förskoleverksamhet eller

skolbarnsomsorg för barn mellan ett och tolv år.

Föräldrar som anmäler behov skall erbjudas plats

utan oskäligt dröjsmål. Enligt anmälaren har

Göteborgs kommun vid samtliga uppföljningar som har

gjorts sedan 1995 uppvisat problem då såväl

förskole- som skolbarn inte har fått

barnomsorgsplats utan oskäligt dröjsmål. I anmälan

anförs att Göteborgs kommun därmed bryter mot 2 kap.

7 § skollagen.

Enligt anmälaren ger 15 kap. 15 § skollagen

regeringen möjlighet att vidta åtgärder om en kommun

grovt eller under längre tid åsidosatt sina

skyldigheter. Konstitutionsutskottet bör därför

granska om utbildningsministern brustit i sin

tjänsteutövning.

Gällande bestämmelser

I 1 kap. skollagen (1985:1100) finns allmänna

föreskrifter om bl.a. utbildning för barn och

ungdom. Enligt 1 kap. 1 § anordnar det allmänna -

utom utbildning i form av förskoleklass, grundskola

och gymnasieskola samt vissa motsvarande skolformer,

nämligen särskola, specialskola och sameskola -

också pedagogisk verksamhet i form av

förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg.

Förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen

regleras i 2 a kap. skollagen. Bestämmelserna om

förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg har förts

över från socialtjänstlagen till skollagen med

verkan fr.o.m. år 1998 (prop. 1997/98:6, bet.

1997/98:UbU5, rskr. 1997/98:107, SFS 1997:1212).

Regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer får också enligt 15 kap. 5 § meddela vissa

föreskrifter om mottagande av barn i

förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg (prop.

2000/01:115, bet. 2001/02:UbU3, rskr. 2001/02:11,

SFS 2001:799). Av bestämmelserna i skollagen är det

enligt 1 kap. 1 § tredje stycket endast 2 a kap. och

15 kap. 5 § som gäller för verksamheterna

förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg.

Enligt 2 a kap. 1 § svarar varje kommun för att

barn som är bosatta i Sverige och som stadigvarande

vistas i kommunen erbjuds förskoleverksamhet och

skolbarnsomsorg. Verksamheterna kan också anordnas

av enskilda. Förskoleverksamheten avser barn som

inte går i skolan. Skolbarnsomsorgen avser barn till

och med tolv års ålder som går i skolan.

Enligt 2 a kap. 7 § skall kommunen erbjuda plats

utan oskäligt dröjsmål när vårdnadshavaren har

anmält behov av plats inom förskoleverksamheten

eller skolbarnsomsorgen.

Enligt 15 kap. 15 §, vartill hänvisas i anmälan,

får regeringen meddela de föreskrifter för kommunen

eller på kommunens bekostnad vidta de åtgärder som

behövs för att avhjälpa bristen, om en kommun grovt

eller under längre tid har åsidosatt sina

skyldigheter enligt skollagen eller enligt

föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Bestämmelsen infördes i skollagen efter förslag av

regeringen i 1991/92 års kompletteringsproposition

(1991/92:150 bilaga II:5, bet. 1991/92:FiU29, rskr.

1991/92:345).

Förarbetsuttalanden till 2 a kap. 7 § skollagen

I propositionen om utvidgad lagreglering på

barnomsorgsområdet (prop. 1993/94:11 s. 46) anförde

regeringen i specialmotiveringen till den paragraf

som motsvarar nuvarande 2 a kap. 7 § skollagen[6]

att en viss varseltid ibland måste accepteras från

det att vårdnadshavaren har anmält behov av plats

till det en plats kan ordnas. Hur lång tid som kan

vara skälig kan variera från fall till fall beroende

bl.a. på tillgång till platser och föräldrarnas

önskemål om placering. I propositionen anfördes att

många kommuner tillämpade en anmälningstid om tre

till fyra månader innan plats erhölls, vilket

regeringen ansåg vara en skälig handläggningstid.

Skolverkets tillsyn

Som tillsynsmyndighet för skolväsendet och

barnomsorgen skall Skolverket kontrollera att

huvudmännen följer de lagar och förordningar som

gäller för skola och barnomsorg. Skolverket kan

besluta om att inleda tillsyn om t.ex. en förälder

uppger att det finns brister i skolan eller i

barnomsorgen. Skolverket genomför även

tillsynsutredningar på eget initiativ. Dessa kan

gälla såväl ett enskilt barns eller elevs rätt som

mer omfattande frågor, t.ex. kommunernas styrning

och egenkontroll av sin verksamhet. En

tillsynsutredning skall svara på frågan om

huvudmannen fullgjort sitt ansvar enligt de statliga

bestämmelserna eller inte. Om utredningen visar att

huvudmannen brustit i sitt ansvar riktar Skolverket

kritik. Skolverkets beslut skall ses som en

vägledning i hur de gällande bestämmelserna skall

förstås i en viss situation. I tillsynen begränsar

sig Skolverket således till att avgöra om

förhållandena i det aktuella fallet varit förenliga

med gällande bestämmelser eller inte. Någon

värdering därutöver görs inte i tillsynen. Om

Skolverket riktar kritik förutsätts att huvudmannen

vidtar åtgärder så att de brister som kritiserats

rättas till. Om huvudmannen får kritik följer

Skolverket upp beslutet efter cirka tre månader.

Skolverket kontrollerar då att huvudmannen har

vidtagit åtgärder för att rätta till de konstaterade

bristerna i verksamheten. Skolverket har för

närvarande inga egentliga sanktionsmöjligheter

gentemot de verksamheter som har offentlig huvudman.

Sedan 1995 har Skolverket handlagt fyra ärenden

som rör plats inom barnomsorgen där Göteborg är

huvudman. (Tre av ärendena rör Göteborgs kommun och

ett rör Partille kommun.) Samtliga ärenden anmäldes

under 2001 och grundar sig på anmälan till

Skolverket. I samtliga fall har Skolverket uttalat

kritik.

I regleringsbrevet för Skolverket 2002 har

regeringen framhållit att ett av Skolverkets mål är

att öka tillsynen i absoluta tal i förhållande till

föregående år. Räknat fr.o.m. 2000 skall den

systematiska tillsynen årligen omfatta minst en

sjättedel av landets kommuner, så att alla kommuner

blir föremål för tillsyn minst vart sjätte år. Vad

gäller återrapportering till

Utbildningsdepartementet anges bl.a. att

omfattningen av Skolverkets fullständiga utredningar

med anledning av anmälningar och hur de anmälningar

som inte lett till fullständig utredning har

hanterats skall återrapporteras. Vidare skall

Skolverket återrapportera i vilken omfattning kritik

har riktats mot en huvudman och orsakerna till denna

kritik. Verket skall särskilt rapportera

omfattningen och vilka åtgärder de olika huvudmännen

vidtagit med anledning av kritiken.

Skolverket har i en rapport i oktober 2002 (Plats

utan oskäligt dröjsmål - Uppföljning av

tillgängligheten till barnomsorg i maj 2002)

redovisat tillgänglighet vad gäller plats inom

barnomsorgen. I rapporten erinras om att

bestämmelserna om förskoleverksamhet och

skolbarnsomsorg ingick i socialtjänstlagen t.o.m.

utgången av år 1997 och att Socialstyrelsen intill

dess gjorde uppföljningar av tillgängligheten till

plats inom barnomsorgen. Skolverket har därefter

följt upp bestämmelsen om "utan oskäligt dröjsmål"

våren 1998 och våren 2001. Uppföljningarna har visat

att de flesta kommuner kan leva upp till

bestämmelsen. I rapporten anförs att Göteborgs

kommun hör till de 14 kommuner som vid den senaste

undersökningen inte kunde tillhandahålla

barnomsorgsplats till förskolebarn utan oskäligt

dröjsmål. Enligt rapporten hade Göteborgs kommun

samma problem 1995, 1996, 1998 och 2001. Göteborg

har inte heller kunnat tillhandahålla

barnomsorgsplats till skolbarn utan oskäligt

dröjsmål vid den senaste undersökningen. Kommunen

hade samma problem 1995, 1996, 1998 och 2001.

Uppgifter från Utbildningsdepartementet

Konstitutionsutskottet har genom en skrivelse till

Regeringskansliet begärt svar på frågor dels om

regeringen erhållit rapporter från Skolverket

angående platsbristen inom barnomsorgen i Göteborgs

kommun och - om så varit fallet - en redogörelse för

regeringens hantering av dessa, dels i vilken

utsträckning regeringen vidtar åtgärder med stöd av

15 kap. 15 § skollagen. Utskottet har också begärt

de kommentarer som granskningsanmälan i övrigt kan

föranleda.

Från Regeringskansliet har inkommit svar i form av

en promemoria 2003-01-07 från

Utbildningsdepartementet, se bilaga A 2.5.2.

Utbildningsdepartementet konstaterar i promemorian

sammanfattningsvis att regeringen saknar möjlighet

att ingripa enligt 15 kap. 15 § skollagen vid

brister i fråga om förskoleverksamhet och

skolbarnsomsorg, eftersom bestämmelsen inte är

tillämplig i fråga om dessa verksamheter, och att

bestämmelsen heller aldrig tillämpats i något annat

sammanhang. Därutöver konstaterar

Utbildningsdepartementet att frågan om statens

sanktionsmöjligheter är under beredning inom

departementet, att departementet erhållit tre

rapporter från Skolverket, där bl.a. situationen i

Göteborg beskrivs, och att Göteborg enligt

Skolverkets uppgifter under våren 2003 kommer att

leva upp till skollagens krav på att erbjuda plats

utan oskäligt dröjsmål.

I promemorian anges närmare att regeringen har

gjort bedömningen att det bör prövas utökade

sanktionsmöjligheter mot skolhuvudmän som inte

fullgör sitt ansvar och att därför 1999 års

skollagskommitté fått i uppdrag att utreda frågan om

statens sanktionsmöjligheter (dir. 1999:15).

Kommittén överlämnade sitt betänkande Skollag för

kvalitet och likvärdighet (SOU 2002:121) den 16

december 2002. I betänkandet föreslås att statens

sanktionsmöjligheter mot skolhuvudmän utökas genom

att Skolverket ges rätt att vid vite förelägga

huvudman för verksamhet som står under verkets

tillsyn att fullgöra sina åligganden. Förslaget

omfattar även förskoleverksamhet och

skolbarnsomsorg. Möjligheten för regeringen att

meddela föreskrifter för kommunen eller, på

kommunens bekostnad, vidta de åtgärder som behövs

för att avhjälpa brister, föreslås i betänkandet

kunna tillämpas även inom förskoleverksamheten och

skolbarnsomsorgen. Avsikten var vid promemorians

avfattande att inom kort sända ut kommitténs

betänkande på remiss.

Utskottets ställningstagande

Granskningen föranleder inte något uttalande.

**FOOTNOTES**

[6]: 14 b § socialtjänstlagen (1980:620)

2.6 Miljöminister Lena Sommestads

ansvar i fråga om Sveriges agerande

vid Internationella

valfångstkommissionens möte

Ärendet

I en granskningsanmälan, bilaga A2.6.1, har begärts

att konstitutionsutskottet granskar vad som

förevarit vid Internationella valfångstkommissionens

omröstning de 14 oktober 2002.

Anmälaren framhåller att Sverige de senaste åren

har motsatt sig att Island skall bli medlem i

Internationella valfångstkommissionen på grund av

att Island vill återuppta den kommersiella

valfångsten. Vid kommissionens sammanträde den 14

oktober 2002 röstade enligt anmälaren Sverige för

att Island skall erhålla fullvärdigt medlemskap i

kommissionen. Anmälaren anför att Sveriges röst var

utslagsgivande. Vidare hänvisar anmälaren till att

statssekreteraren i Miljödepartementet anfört att

Sverige inte ändrat inställning till kommersiell

valfångst och att omröstningsresultatet inte

motsvarar regeringens politiska vilja. Samtidigt har

enligt anmälaren rättschefen i Utrikesdepartementet

uppgivit att den svenska delegationen röstat i

enlighet med de instruktioner man givits. Anmälaren

anför att rättschefen vidare uppgett att det var

bråttom mellan omröstningarna och att det blev fel

när tjänstemännen skulle kontrollera med

Regeringskansliet.

Enligt anmälaren visar det som förevarit på

brister i Regeringskansliet, mer specifikt

Miljödepartementet. Anmälaren anser att bristerna

kan hänföras till på förhand givna instruktioner och

kommunikationen mellan berörda under

valfångstkommissionens pågående möte samt ger en

tydlig indikation om bristande kunskap om

kommissionens omröstningsprocedurer.

Till grund för granskningen har bl.a. legat

promemorior upprättade inom Miljödepartementet,

bilagorna A2.6.2-4, samt två utfrågningar, bilagorna

B3 och B4.

Behandling i riksdagen av frågor om valfångst

m.m.

Behandling av motionsyrkanden under 2001/02

Under riksmötet 2001/02 behandlade riksdagen en

motion från allmänna motionstiden 2001 som rörde

valfångstfrågor. Enligt motionen borde riksdagen ge

regeringen till känna vad i motionen anfördes om

valjakt och svensk valpolitik samt om att regeringen

borde lägga fram en svensk tydlig politik mot

valfångst. Miljö- och jordbruksutskottet

konstaterade att det vid tidigare tillfällen

behandlat frågor om valjakt och svensk valpolitik,

bl.a. i betänkandet 2000/01:MJU3 (bet.

2001/02:MjU24). Med anledning av nu aktuella

motionsyrkanden hade utskottet inhämtat följande

från Miljödepartementet. Sverige hade under det

senaste decenniet spelat en mycket aktiv roll inom

IWC (International Whaling Commission) för att skapa

ett fungerande system som kan garantera alla

valbestånds långsiktiga fortlevnad. Detta arbete

hade förstärkts sedan Sverige år 2001 blev

ordförande för IWC. Sedan den kommersiella

valfångsten stoppades på 1980-talet förekom enbart

valfångst av ursprungsbefolkningar, för

vetenskapliga ändamål (Japan) och med stöd av legala

undantag (Norge). Fångsten utgjorde ca 3 000

individer eller 0,5 % av totalpopulationen. Island

hade nyligen begärt att få återinträda i IWC, med

förbehåll att erhålla undantag mot gällande

valfångstförbud. Sverige hade som enda nordiskt land

motsatt sig detta. Skyddsområden hade skapats i

Antarktis, och förslag om ytterligare områden i

Sydatlanten och i Stilla Havet stöddes av Sverige.

Under år 2002 deltog Sverige inte bara i IWC:s

årsmöte i Japan utan också i andra förberedande

möten i Nya Zeeland, Sverige och Danmark för att

skapa förutsättningar för ett bra resultat vid årets

förhandlingar. Inom IWC var motsättningarna stora

vad gäller valfångstens villkor, och organisationen

var uppdelad i två likstora grupper. För att IWC

skulle kunna fortsätta att spela en reell

bevaranderoll i arbetet med världens valar måste

motsättningarna lösas. I annat fall kunde ett

avtalslöst tillstånd uppstå. Sverige stödde

majoritetslinjen inom bevarandesidan som innebär att

en framtida, utökad valfångst endast får ske på

nationellt vatten och förutsatt att export av

valprodukter är förbjuden, att skyddsområden skapas

i alla oceaner och att ett objektivt och

vetenskapligt grundat regelverk för

beståndsuppskattningar och jaktmetoder upprättas.

Den totala fångsten inklusive all annan antropogent

betingad dödlighet skall då regleras på sådant sätt

att alla valbestånd blir långsiktigt säkrade. En

viss valfångst kommer med tiden att bli nödvändig

eftersom en avvägning måste ske gentemot bl.a.

möjligheten att utnyttja fisk som föda för en

växande världsbefolkning. Enligt den mycket

högkvalitativa forskningsorganisation som IWC

besitter, och där flera svenska forskare ingår, hade

hoten mot världens valar minskat, även om det fanns

några bestånd av storvalar som fortfarande var akut

hotade. Enligt regeringen måste självklart såväl

försiktighetsprincipen som ekosystemansatsen

tillämpas vid förvaltningen. Sammanfattningsvis var

den svenska positionen i valfrågan mycket klar och

entydig. Sverige arbetade aktivt för att alla

världens valar, också de mindre som tumlaren i

Östersjön och i Västerhavet, skall kunna fortleva i

tillräckligt stora bestånd. Detta framgick också av

de miljökvalitetsmål som Fiskeriverket och

Naturvårdsverket ansvarar för och arbetar med.

Sverige intar en ledande roll inom IWC, och detta

arbete sker i nära kontakt med alla de ideella

organisationer som på ett aktivt sätt bidrar till

valarnas fortbestånd.

Med hänvisning till det anförda avstyrkte ett

enigt utskott den aktuella motionen.

Interpellationsdebatt den 15 november 2002

Miljöminister Lena Sommestad svarade den 15 november

2002 på en interpellation i riksdagen rörande hur

Sverige kunde rösta för att Island skulle få bli

medlem i Internationella valfångstkommissionen, IWC,

med förbehåll att få återuppta kommersiell valfångst

och om hur hon skulle kunna få till stånd en ändring

av beslutet (prot. 2002/03:18 s. 1 f.).

Interpellationen gällde också om hon var beredd att

låta riksdagen bli delaktig i beslut om Sveriges

inställning till frågor som rör kommersiell jakt på

val och om hon var beredd att se över

representationen vid IWC-mötena. Frågan gällde

därutöver om hon var beredd att verka för att en

valskyddskommission inrättas.

Miljöministern anförde inledningsvis att Sverige

under lång tid varit mycket aktivt för att stärka

bevarandet av världens valpopulationer. Sveriges

politiska uppfattning i valfångstsfrågan låg enligt

henne fast - nämligen att ingen stat skall tillåtas

att ensidigt återuppta valfångst och att kommersiell

valfångst inte skall få bedrivas av något land så

länge det finns en internationell överenskommelse om

att detta inte får ske.

Som svar på de ställda frågorna anförde hon att

Sverige vid mötet i Cambridge bl.a. hade att ta

ställning till en ny ansökan från Island om att få

ansluta sig till den internationella

valfångstkonventionen och bli medlem i IWC. Enligt

den instruktion som hade utfärdats för den svenska

delegationen hade denna att bevaka två intressen.

Hon anförde att det rörde dels att se till att

Islands nya ansökan behandlades på ett korrekt sätt

i folkrättslig mening så att ansökan blev prövad i

sak med den reservation som var fogad till ansökan,

dels att i sak inte stödja Islands ansökan om

anslutning på grund av den medföljande reservationen

som skulle innebära att Island skulle tillåtas

bedriva kommersiell valfångst från år 2006.

Miljöministern framhöll att den isländska

reservationen stod, som man från svensk sida såg

det, i direkt konflikt med valfångstkonventionens

ändamål och syfte.

Vidare anförde miljöministern att Sveriges

röstning inte innebar att Sverige accepterade den

isländska reservationen eller att Island ska få

börja fånga val, vilket också framgick av den

röstförklaring som Sverige omedelbart gav efter

omröstningen. Hon framhöll att den svenska

genomgången av beslutet i Cambridge hade lett till

att man inom kort skulle lämna den formella

invändning som krävs för att Sverige inte skall bli

folkrättsligt bundet av den isländska reservationen.

Därutöver anförde miljöministern att man från

svensk sida vill att Island skall vara med i IWC-

arbetet, men utan sin reservation. Hon påpekade att

om Island står utanför IWC är det "fritt fram" för

isländsk valfångst. Från svensk sida skulle man nu

ta upp nya diskussioner med Island om reservationen

och det fortsatta arbetet i IWC med sikte på en

lösning som Sverige och andra medlemsländer kan

acceptera. Man skulle också från svensk sida i

samråd med andra länder undersöka om det vid nästa

IWC-möte går att få majoritetsstöd för en korrekt

sakprövning.

Som svar på frågan om hon var beredd att låta

riksdagen bli delaktig i beslut om Sveriges

inställning i frågor som rör kommersiell jakt på val

anförde miljöministern att dessa frågor är sådana

som enligt regeringsformen primärt hanteras av

regeringen. Eftersom den övergripande svenska linjen

inom IWC låg fast såg hon i dagsläget inget

omedelbart skäl för någon ändrad ordning.

I den fortsatta debatten anförde miljöministern

bl.a. (s. 2.) att hon såg det som hände i Cambridge

som ett misstag som man tog på stort allvar och som

man agerade för att rätta till på olika sätt. Hon

anförde att man skulle agera bilateralt gentemot

Island för att försöka att förmå Island att ta

tillbaka eller förändra denna reservation. Från

svensk sida arbetade man för att resa frågan i sak

vid nästa sammanträde. Man agerade också när det

gällde procedurregler och arbetet inom IWC.

Vidare anförde hon (s. 4) att hon inte var nöjd

med utfallet vid omröstningen i Cambridge och att

hon tyckte att man kunde ha lagt ned Sveriges röst

när man hamnade i den här situationen. Däremot

menade hon att delegationen som var på plats i

Cambridge agerade på ett bra sätt. De hörde av sig

hem. Den svåra situation som de hamnade i handlade

enligt henne om tidsbrist och att man inte fick

någon återkoppling till politisk nivå när de här

frågorna kom i motsatsställning till varandra. Hon

anförde att man naturligtvis kunde diskutera om de

hade förberett sig tillräckligt.

På grund av det inträffade hade man inom

Regeringskansliet enligt miljöministern gått igenom

sina rutiner, men inte hittat något problematiskt i

dessa. Under hösten skulle man på departementet noga

gå igenom den här typen av problem för att se hur

man kunde bli skickligare på detta.

Promemorior från Miljödepartementet

Promemorian den 15 januari 2003

I en promemoria, som upprättats inom

Miljödepartementet den 15 januari 2003, bilaga

A2.6.2, anförs bl.a. följande. Internationella

valfångstkonventionen är ett internationellt

regelverk om valfångst. De länder som ansluter sig

till konventionen är medlemmar i Internationella

valfångstkommissionen (IWC). Valfångstkonventionen

innehåller förbud mot kommersiell valfångst. I

promemorian påpekas att länder som ansluter sig till

konventionen förutsätts acceptera valfångstförbudet.

Vidare anförs att i samband med IWC:s möte i

London i juli 2001 hade Island bestämt sig för att

åter ansluta sig till valfångskonventionen och hade

lämnat in ett anslutningsinstrument.

Anslutningsinstrumentet innehöll dock en reservation

mot valfångstförbudet. Vid mötet i London beslutade

enligt promemorian en majoritet av de närvarande

länderna att

1) kommissionen hade kompetens att avgöra vilken

effekt den isländska reservationen hade för Islands

medlemskap i kommissionen,

2) kommissionen inte accepterade den isländska

reservationen, och

3) Island endast fick medverka som observatör vid

mötet.

Därutöver anförs i promemorian att Island vid

mötet i Japan i maj 2002 hade gett in ett nytt

anslutningsinstrument. Vid detta möte beslutade IWC

- med hänvisning till att detta

anslutningsinstrument till sitt innehåll var

identiskt med det i London - att Islands status som

observatör fortfarande reglerades av det beslut som

fattades i London.

I promemorian anförs att Island gav in ett nytt

anslutningsinstrument i samband med det extra mötet

i Cambridge i oktober 2002, men med en reservation

som inte var identisk med de tidigare

reservationerna. I promemorian anförs att regeringen

vid detta möte hade två politiska intressen att

bevaka. Det ena avsåg huruvida innehållet i den nya

isländska reservationen kunde accepteras från

valbevarandesynpunkt (valbevarandeintresset). Det

andra avsåg folkrättens krav på hur frågan om

Islands medlemskap i kommissionen skulle behandlas

(folkrättsintresset).

I fråga om valbevarandeintresset framhålls i

promemorian att även om skapandet av ett framtida

hållbart regelverk om valfångst kan vinna på att

Island är med i arbetet, kunde den nya isländska

reservationen inte accepteras, eftersom den stred

mot valfångstkonventionens syfte. När det gäller

folkrättsintresset anförs att frågan om Islands

medlemskap i kommissionen inte kunde anses ha blivit

reglerad genom det tidigare beslutet i London,

eftersom det vid mötet i Cambridge rörde sig om ett

anslutningsinstrument som till sitt innehåll var

nytt. Enligt promemorian följder detta av den

svenska synen på vad folkrätten kräver.

Vid mötet i Cambridge hade enligt promemorian den

svenska delegationen en instruktion om hur den

skulle agera mot bakgrund av såväl

valbevarandeintresset som folkrättsintresset.

Vad gäller den "fjärde voteringen" vid

Cambridgemötet anförs i promemorian att ordföranden

inför omröstningen förklarade som sin uppfattning

att Islands anslutningsinstrument innehöll samma

reservation som tidigare och att frågan om Islands

medlemskap därför fortfarande reglerades av det

beslut som kommissionen fattade år 2001 i London och

att Island därför endast hade observatörsstatus. En

invändning gjordes mot ordförandens förklaring. I

promemorian anförs att eftersom ordförandens

förklaring stred mot den svenska politiken såvitt

avser folkrättsintresset innebar instruktionen att

delegationen skulle avge en ja-röst, dvs. rösta ja

till invändningen och därigenom underkänna

ordförandens förklaring.

Omröstningen utföll med en majoritet ja-röster.

Enligt promemorian innebar detta i strikt mening att

mötet underkände ordförandens förklaring.

Kommissionen beslutade alltså att frågan om Islands

medlemskap inte fortfarande reglerades av det beslut

som fattades i London. I promemorian anförs att

mötet då logiskt befann sig i situationen att det

inte fanns något kommissionsbeslut som reglerade

frågan om Islands medlemskap. Efter omröstningen

visade det sig dock enligt promemorian att flera

deltagare uppfattade omröstningsresultatet som att

kommissionen hade beslutat sig för att slutligt

godta Islands anslutning och den nya reservationen.

I promemorian påpekas att om detta visar bli det

verkliga resultatet av omröstningen, så har den

svenska rösten bidragit till resultatet. På så sätt

kan enligt promemorian Sveriges röst anses utgöra

ett misstag.

I promemorian framhålls att Sverige omedelbart

efter omröstningen klargjorde sin position genom den

muntliga invändning mot Islands reservation som

framgår av bilaga 2 till Miljödepartementets

promemoria "Vad hände på valfångstkommissionens möte

i Cambridge" av den 25 oktober 2002.

När det gäller det konstitutionella ansvaret

anförs i promemorian bl.a. att vid tiden för

valfångstkommissionens möte hade Lena Sommestad

ansvar som vikarierande departementschef i

Miljödepartementet. Hon ansvarade enligt promemorian

ytterst för beredningen av den instruktion som

skulle gälla för den svenska delegationens agerande

i Cambridge. I promemorian anförs att detta följer

av 14 § förordningen (1996:1515) med instruktion för

Regeringskansliet. Av 15 § samma förordning följer

att hon också ansvarade för att ärendet bereddes med

övriga berörda statsråd.

Vidare anförs att Regeringskansliet inför mötet i

Cambridge hade kännedom om att Island avsåg att

ansluta sig till Internationella

valfångstkonventionen genom att lämna in ett nytt

anslutningsinstrument som troligen skulle vara

förenat med en ny reservation mot konventionens

förbud mot kommersiell valfångst. Innehållet i

reservationen var okänt. I promemorian framhålls att

enligt den svenska politiken i valbevarandefrågor

var det angeläget att Sverige inte accepterade en

reservation som var oförenlig med konventionens

syften. Inför mötet i Cambridge hade det enligt

promemorian också förekommit kontakter mellan det

svenska Regeringskansliet och Islands

regeringskansli. De kontakterna avsåg Islands öskan

om att dels vara med i valfångstkommissionens

arbete, dels få en folkrättsligt korrekt behandling

av ett nytt anslutningsinstrument. I promemorian

påpekas att Sverige i de kontakterna gjorde klart

för Island att Sverige inte kunde acceptera en

reservation som strider mot valfångstkonventionens

syften.

I promemorian framhålls att ärendet alltså avsåg

frågor som i relevanta delar berörde såväl

Miljödepartementet som Utrikesdepartementet.

Enligt promemorian rörde det intresse som var mest

angeläget för Miljödepartementet att bevaka

(valbevarandeintresset) vilken inställning Sverige

hade till att Island i samband med en anslutning

till konventionen skulle reservera sig mot

konventionens valfångstförbud. Vid en sakprövning av

den nya isländska reservationen skulle Sverige anse

att reservationen inte var förenlig med

konventionens syfte och att den därför inte skulle

godtas.

Vidare anförs att det intresse som var mest

angeläget för Utrikesdepartementet att bevaka

(folkrättsintresset) rörde hur Sverige skulle agera

för att inte Islands skulle bli behandlat på ett

sätt som stred mot folkrätten. Vid eventuella

omröstningar i processuella frågor skulle Sverige

verka för att frågan om Islands medlemskap

hanterades på rätt sätt. I promemorian framhålls att

det betyder att Sverige inte skulle acceptera en

processuell ordning som innebar att frågan om

Islands reservation kunde komma att anses avgjord

redan i London.

Därutöver anförs att Lena Sommestad hade det

konstitutionella ansvaret för att ärendet blev

berett på ett sådant sätt att den svenska

delegationen i Cambridge fick instruktion att agera

i enlighet med vad som var den svenska regeringens

gemensamma vilja. I promemorian framhålls att det

gällde såväl synen på innehållet i den nya isländska

reservationen mot valfångstförbudet

(valbevarandeintresset) som synen på hur mötet

skulle behandla frågan om Islands medlemskap i

valfångstkommissionen (folkrättsintresset).

I promemorian anförs vidare att ett statsråds

ansvar som departementschef innebär att se till att

det i departementet finns en organisation som är

ändamålsenlig med avseende på de krav som ställs i

förordningen med instruktion för Regeringskansliet.

Ansvaret utövas enligt promemorian bl.a. genom att

se till att organisationen, bemanningen och

arbetsformerna i departementet är sådana att en

delegation som företräder Sverige får den

instruktion som återspeglar regeringens vilja.

Enligt promemorian har Miljödepartementets interna

utredning visat att det inte förelåg någon brist

beträffande organisationen, bemanningen eller

arbetsformerna. Utredningen har också visat att den

svenska delegationens agerande överensstämde med den

gemensamt beredda instruktion som gällde. Vidare

anförs att det alltid finns ett utrymme för olika

bedömningar hos inblandade individer, t.ex. i fråga

om vad som i en plötsligt uppkommen situation och

inom givna ramar är möjligt att åstadkomma eller

måste åstadkommas, även om det ansvariga statsrådet

har sett till att organisationen, bemanningen och

arbetsformera uppfyller de beskrivna kravet. I

promemorian framhålls att det alltså är ofrånkomligt

att det kan göras bedömningar som statsrådet inte

råder över. I det här fallet uppstod enligt

promemorian en akut fråga om huruvida det var

nödvändigt att ändra en tidigare gemensamt beredd

instruktion. Frågan lyftes inte till ansvariga

politiker.

Därutöver anförs att händelserna i Cambridge

utvecklade sig på ett sådant sätt att den svenska

delegationen insåg att den kunde komma att behöva ta

ställning till ett förslag om att frågan om Islands

medlemskap skulle anses ha blivit avgjord i London

redan ett och ett halvt år före mötet i Cambridge.

Det fanns en risk för att de två svenska intressen

som delegationen hade att bevaka (valbevarande-

resp. folkrättsintresset) skulle komma i konflikt i

en och samma omröstning. Därför kontaktade

delegationen Regeringskansliet i Stockholm och

begärde tilläggsinstruktion. Enligt promemorian var

utrymmet för att ta fram en tilläggsinstruktion

snävt begränsad i tiden.

För det fall ordföranden skulle komma att förklara

som sin uppfattning att frågan om Islands medlemskap

fortfarande omfattades av kommissionens beslut,

föreslogs från Miljödepartementet att Sverige skulle

lägga ned sin röst. Enligt promemorian förordade

Utrikesdepartementet bestämt att delegationen skulle

underkänna en förklaring från ordföranden som

innebar att frågan om Islands status skulle anses

reglerad genom beslutet i London 2001.

Vidare anförs att delegationen upplyste att det

också hade väckts en ordningsfråga om kommissionens

kompetens att avgöra frågan om Islands medlemskap.

Därför förutsågs att kompetensfrågan skulle komma

upp till avgörande. I utsikten att problemet skulle

komma att lösas genom den väckta ordningsfrågan om

kommissionens kompetens, gjordes enligt promemorian

därför ingen ändring av den instruktion som gällde.

När mötet återupptogs visade det sig att den väckta

ordningsfrågan inte togs upp till prövning.

I promemorian framhålls att det under mötet i

Cambridge alltså uppkom en situation som Lena

Sommestad inte hade rådighet över.

Därutöver anförs att utifrån ett av de politiska

intressen som Sverige hade att bevaka

(valbevarandeintresset) kan omröstningen i Cambridge

visa sig vara ett misstag som sannolikt inte skulle

ha uppkommit om Sverige i "fjärde voteringen" hade

lagt ned sin röst. Ett sådant agerande förutsatte en

ändrad instruktion.

Enligt promemorian krävs dessutom följande om man

med hänsyn till valbevarandeintresset skall kunna

konstatera att händelserna i samband med

omröstningen i Cambridge verkligen utgjort ett

misstag. Det förutsätts att Islands reservation och

dess betydelse för medlemskapet inte ifrågasätts vid

något kommande möte i valfångstkommissionen. Vidare

förutsätts att Island verkligen kommer att jaga val

i större utsträckning än vad landet skulle ha gjort

utan medlemskap i kommissionen, att Islands

försvårar arbetet för kommissionen eller att Island

får en avgörande roll för framtida beslut som

motverkar ett hållbart regelverk för bevarandet av

valarterna. I promemorian framhålls att det är för

tidigt att dra några slutsatser om detta, men det

bör noteras att formella invändningar mot den

isländska reservationen redan gjorts av Sverige,

Italien och Förenade kungariket.

Promemorian den 18 februari 2003

Utskottet har i en skrivelse till Regeringskansliet

begärt svar på vissa frågor. Som svar har lämnats en

promemoria som upprättats inom Miljödepartementet

den 18 februari 2003, bilaga A2.6.3. I promemorian

anförs bl.a. följande när det gäller regeringens

gemensamma vilja i valbevarandefrågan. Det

övergripande svenska intresset var enligt

promemorian att det inte skulle uppstå ett

rättsförhållande mellan Sverige och Island som

innebär att Sverige accepterat en ensidig rätt för

Island att bestämma omfattningen av sin valfångst.

Att hindra detta skulle göras på ett sätt som är

förenligt med regeringens syn på vad folkrätten

kräver av Sverige. I promemorian framhålls att

regeringen alltså helst ser att Island är med i

valfångstkommissionen, bl.a. för att

valfångstkonventionens regler om valfångst skall

kunna åberopas mot Island.

Enligt promemorian var regeringen trots detta

beredd att acceptera en utgång som innebar att

Island inte ansågs vara medlem i kommissionen. En

sådan effekt av det svenska agerandet - dvs.

effekten att Island skulle kunna bli utestängt från

samarbetet i valfångskommissionen - var dock

underordnad både det svenska intresset att vägra

acceptera den isländska reservationen och det

svenska intresset att behandla Island enligt

folkrättens regler. I promemorian anförs att

eftersom medlemskapsfrågan var underordnad, behövdes

ingen instruktion om hur delegationen skulle agera

för det fall folkrättsintresset skulle komma att

ställas mot frågan om Islands medlemskap.

Vidare anförs att inför mötet i Cambridge

förutsågs inte att folkrättsintresset skulle kunna

komma i konflikt med intresset att vägra acceptera

den isländska reservationen. Mot bakgrund av de

kontakter som Regeringskansliet före mötet hade haft

med valfångstkommissionens ordförande förutsattes

nämligen att ordföranden skulle komma att ta upp

frågan om den nya isländska reservationens

förenlighet med konventionens syften. Enligt

promemorian förutsågs det också att flera parter

skulle komma att väcka frågan om kommissionens

kompetens att fatta beslut om betydelsen av den nya

isländska reservationen. Vid mötet kom i stället en

folkrättsligt korrekt procedurordning (som Sverige

därför stödde i "första voteringen") att ställas mot

en folkrättsstridig procedurordning (som Sverige

därför motsatte sig i den "andra voteringen").

Enligt promemorian förutsågs detta inte.

I promemorian framhålls att regeringen alltså inte

hade bestämt någon gemensam vilja för det fall

folkrättsintresset skulle komma i konflikt med

intresset att vägra acceptera den nya isländska

reservationen. Som mötet kom att utspela sig löste

delegationen detta problem genom den röstförklaring

som gjordes omedelbart efter den "fjärde

voteringen".

Därutöver anförs i promemorian bl.a. följande när

det gäller vad som avses i promemorian av den 15

januari 2003 med uttalandet (på s. 7) att det under

mötet i Cambridge uppkom en situation som Lena

Sommestad inte hade rådighet över. Det som avses är

händelseutvecklingen vid mötet i Cambridge. I

promemorian påpekas att Lena Sommestad inte hade

rådighet över hur mötets ordförande valde att

formulera de förklaringar och beslut mot vilka det

sedan gjordes de invändningar som voteringarna kom

att handla om. Vidare hade hon inte rådighet över på

det sätt på vilket mötesordföranden valde att

hantera väckta ordningsfrågor.

I promemorian anförs att de ansvariga

tjänstemännen under telefonsamtalet med delegationen

i Cambridge gjorde bedömningen att instruktionen

inte behövde ändras. Om tjänstemännen hade gjort

bedömningen att instruktionen behövde ändras, skulle

det enligt promemorian ha funnits möjlighet att

lyfta frågan till ansvarig politiker. I så fall hade

det också varit nödvändigt att hos ordföranden vid

mötet i Cambridge väcka en ordningsfråga om att

mötet skulle avvakta med att fatta beslut tills

Sverige hade fått skäligt rådrum. Enligt promemorian

är det dock osäkert om en sådan ordningsfråga skulle

ha fått gehör vid mötet.

Vidare anförs att analysen efter händelserna i

Cambridge har visat att den svenska delegationen

kunde fullgöra sin uppgift utan att

valbevarandeintresset kom i konflikt med

folkrättsintresset. Sveriges ståndpunkt har därefter

gjorts tydlig med en formell invändning mot den

isländska reservationen.

Promemoria den 27 februari 2003

Som svar på vissa kompletterande frågor från

utskottet har en promemoria upprättats inom

Miljödepartementet den 27 februari 2003, bilaga

A2.6.4. I promemorian anförs bl.a. följande. När det

gäller avvägningar mellan folkrätts- respektive

valbevarandeintresset grundades instruktionen för

den svenska delegationen inför mötet i London 2001 i

relevanta delar på samma omständigheter som

redovisats i Miljödepartementets promemoria av den

15 januari 2003, första stycket andra - fjärde,

sjunde och åttonde strecksatserna.

Inför mötet i Japan 2002 hade Island synpunkter på

hur frågan om dess anslutningsinstrument och den

isländska reservationen folkrättsligt borde

behandlas. I promemorian framhålls att i

valbevarandefrågan har Sverige konsekvent markerat

att Sverige inte kan acceptera en isländsk

reservation som innebär att Island ensidigt skall få

bestämma sin valfångst. Även om den svenska

uppfattningen i valbevarandefrågan skiljer sig från

den isländska uppfattningen, var det enligt

promemorian angeläget för Sverige att frågan skulle

få en från folkrättslig synpunkt korrekt behandling.

Instruktionen inför mötet i Japan grundades därför i

relevanta delar på samma omständigheter som

redovisats i Miljödepartementets promemoria av den

15 januari 2003, s. 8, första stycket första-fjärde

och sjätte-åttonde strecksatserna.

Utfrågningar

Utfrågning med Mattias Falk

Utskottet har den 27 mars 2003 hållit en utfrågning

med den svenske delegationsledaren vid IWC:s möte i

Cambridge, ämnessakkunnige Mattias Falk, numera

anställd vid Utrikesdepartementet, bilaga B3.

Mattias Falk uppgav bl.a. att under Cambridge-

mötets lunchpaus fördes det inte mellan honom själv

och chefstjänstemannen på Miljödepartementet några

diskussioner om att begära ytterligare tid. Det hade

varit möjligt att begära att ordföranden skulle

förlänga pausen, men om ordföranden hade gått med på

det eller inte är osäkert.

Vidare uppgav Mattias Falk att man från svensk

sida inför mötet i Cambridge hade

underhandskontakter med den svenska ordföranden och

bad honom förklara sin syn på hur ett nytt isländskt

anslutningsinstrument med en ny materiellt

annorlunda reservation skulle behandlas. Ordföranden

redogjorde då för sin uppfattning att det korrekta

sättet var att behandla anslutningsinstrumentet så

som skedde i London. Han avsåg att gå till väga på

detta sätt. Enligt Mattias Falk förutsatte man inom

Regeringskansliet mot bakgrund av den informationen

att det skulle gå till som i London. Det var därför

instruktionen endast behandlade det alternativet.

Ingen förutsåg den processuella händelseutveckling

som blev fallet.

När det gäller samtal med Regeringskansliet i

Stockholm under lunchpausen gick det enligt Mattias

Falk rent praktiskt till så att han med en

mobiltelefon hade kontakt med sakenhetschefen på

Miljödepartementet. Hans kollega från

Utrikesdepartementet stod med en annan mobiltelefon

två meter bort och talade med rättschefen på

Utrikesdepartementet. De redogjorde på var sitt håll

för den uppkomna situationen. När det hade gjorts

inleddes en dialog som gick från Miljödepartementet

till honom själv, till Utrikesdepartementets

tjänsteman, vidare kopplad till rättschefen och

sedan tillbaka. Det var en tvåvägsdialog via ombud.

Därutöver uppgav Mattias Falk att den person som

åkte ned för att företräda Sverige var han själv.

Han var väl insatt i den omröstningsprocedur som man

tillämpar inom IWC. Vid beredningen med ministern

diskuterade man inte omröstningsproceduren i detalj.

Där gick man inte in på detaljerade frågor om det

sätt på vilket propositioner ställs och beslut

fattas inom IWC. Han uppgav vidare att man vid

beredningen med ministern redogjorde för de tidigare

möten som hade varit och den procedur som hade

tillämpats i London respektive Japan. Man förklarade

också att den svenska uppfattningen delades av såväl

Utrikesdepartementet som tjänstemännen inom

Miljödepartementet att folkrätten krävde att samma

procedur som hade tillämpats i London även skulle

tillämpas vid mötet i Cambridge. Mot bakgrund av det

underhandsbesked som man inom Regeringskansliet hade

fått av den svenske ordföranden om vilken procedur

han avsåg att tillämpa, fördes det ingen diskussion

om att proceduren eventuellt skulle komma att ta en

annan vändning.

Mattias Falk uppgav också att den svenska

instruktionens förutsättning var att de två

intressen som skulle bevakas var förenliga. Den

situation som delegationen ställdes inför, nämligen

att intressena kom att hamna i motsatsställning,

diskuterades inte vid den beredning som man höll med

ministern och var inte heller reglerad i

instruktionen.

Någon specifik instruktion för det här enskilda

fallet att frågan skulle hissas till den politiska

nivån om det oförutsedda inträffade fanns enligt

Mattias Falk inte. Han uppgav att det rent generellt

ingår i tjänstemännens arbete att frågor som är

politiska skall hissas till den politiska nivån.

På fråga om det togs några som helst initiativ att

lyfta frågan till den politiska nivån när det

oförutsedda såg ut att börja inträffa, uppgav

Mattias Falk att det delegationen gjorde var att

kontakta den ansvarige sakenhetschefen för

kompletterande instruktioner. Han kan bara

konstatera att denne uppenbarligen inte ansåg att

det var möjligt eller önskvärt i den situationen att

lyfta frågan till politisk nivå.

Vidare uppgav Mattias Falk att i samtalet mellan

honom och sakenhetschefen diskuterades inte att man

skulle kontakta den politiska nivån, t.ex. Lena

Sommestad. Han uppfattade inte att det rådde någon

slags hierarki mellan Utrikesdepartementet och

Miljödepartementet.

Utfrågning med statsrådet Lena Sommestad

Utskottet har den 1 april 2003 hållit en utfrågning

med miljöminister Lena Sommestad, bilaga B4. Hon

uppgav bl.a. att hon anser att det svenska agerandet

vid mötet i Cambridge stämde överens med den svenska

regeringens vilja och intentioner. Instruktionen

inför förhandlingen var tillräcklig för att

delegationen skulle kunna agera i enlighet med

regeringens vilja, trots att det uppstod

komplikationer.

Vidare uppgav hon att uppgiften i Cambridge var

att företräda en gemensam linje, att bevaka den

svenska synen på isländsk valfångst och att göra det

på ett folkrättsligt korrekt sätt. Problemet var att

ordföranden valde en procedurordning som gjorde att

frågan om Islands rätt att medverka i

Valfångstkommissionen på ett olyckligt sätt kom att

kopplas till den svenska uppfattningen om isländsk

valfångst. Den oförutsedda propositionsordningen

gjorde det omöjligt för Sverige att få till stånd en

folkrättsligt korrekt prövning av den isländska

reservationen.

Det var enligt Lena Sommestad olyckligt att

omröstningen i Cambridge skapade oklarhet rörande

den svenska ståndpunkten i fråga om skyddet av

världens valar. En nedlagd röst kunde, som isolerad

företeelse, ha varit ett tydligare sätt att befästa

den svenska positionen. Hennes bedömning i samband

med mötet var att det hade varit bättre att Sverige

hade lagt ned sin röst och på det sättet tydliggjort

vår position. En nedlagd röst hade dock kunnat få

mycket problematiska effekter av folkrättslig art,

därför att Sverige då hade bidragit till att Island

hade hållits utanför kommissionen.

Lena Sommestad uppgav att Sverige har som

tradition att värna det mellanstatliga samarbetet

som en garant för de små ländernas inflytande och

roll internationellt. I dag, med några månaders

perspektiv, kan hon konstatera att delegationens

agerande som innebar en omedelbar röstförklaring

plus en formell invändning inte har försvagat den

svenska positionen rörande valbevarande. Hon anser

att delegationen handlade enligt givna instruktioner

och i enlighet med regeringens intentioner. Det hade

enligt hennes uppfattning varit önskvärt att frågan

lyfts upp till politisk nivå, något som dock på

grund av tidsbrist var omöjligt.

Enligt Lena Sommestad måste man nu se framåt. I

Miljödepartementet har man gjort en ingående översyn

av sina rutiner. Den visar att de generellt fungerar

bra. Mot den bakgrunden fortsätter de sitt arbete

med att ytterligare förbättra sitt sätt att hantera

svåra förhandlingssituationer av det här slaget.

Vidare uppgav Lena Sommestad att det fanns en stor

kunskap i Miljödepartementet om hur arbetet i IWC

fungerar också när de gäller de komplicerade

procedurordningarna. När det gäller föredragningarna

inför henne kände hon till att det var

procedurordningar av detta slag, men man diskuterade

inte dem närmare. Däremot diskuterades de positioner

de intog och de problem som man kunde ställas inför.

När det gäller frågan om de kunde förutse att

proceduren skulle bli annorlunda, hade de förutsatt

att det skulle bli en folkrättsligt korrekt

procedur. De hade goda skäl att anta att det skulle

bli på det sättet, både mot bakgrund av de kontakter

som förevarit och vad som hänt efter mötet i Japan.

Inom Regeringskansliet har man diskuterat mycket om

man hade förutsett det som hände och om man hade

kunnat ge en instruktion som på ett tydligare sätt

hade instruerat hur man skulle göra då. Enligt Lena

Sommestad hade det varit omöjligt. De kunde inte

gärna skriva en instruktion där man sa att man från

svensk sida ska låta folkrättsintresset vika för

valbevarandeintresset på ett generellt sätt. Ett

sådant ställningstagande kan bara göras i en reell

förhandlingssituation. Vad som faktiskt hände,

enligt svensk uppfattning, var att procedurordningen

inte blev folkrättsligt korrekt. Man hade kunnat

förutse att det kunde hända, men man kunde inte

skriva en instruktion som kunde ta med alla

eventualiteter för vad som skulle ske. Framför allt

kunde man inte förutse att vissa länder röstade fel

redan i första omröstningen, eftersom de

uppenbarligen missförstod hur propositionen

ställdes.

Lena Sommestad uppgav därutöver att det finns en

arbetsordning som säger att man skall lyfta frågor

av principiell karaktär. Delegationsledaren lyfte

frågan till ansvarig enhetschef, som är den som

avgör om frågan skall lyftas vidare. Hon tycker att

det hade varit önskvärt om han hade gjort det.

Förloppet efteråt visar vilken politisk sprängstoff

frågan hade. Det visste man att den har. Den

bedömning som gjordes var att det inte fanns tid.

Det fann en förhoppning och en diskussion om att man

skulle få en ordningsfråga rest. Ett andra problem

var att man, för att hinna lyfta upp frågan till

politisk nivå i det här läget, hade behövt en paus i

förhandlingarna. Det var mycket osäkert om man

skulle få ordförandens stöd för det i detta läge.

Det var den bedömning som ansvarig enhetschef

gjorde, och det var där ansvaret låg för om frågan

skulle lyftas vidare.

Vidare uppgav Lena Sommestad att det alltid är en

bedömningsfråga om en fråga skall lyftas.

Tjänstemännen ansåg att man hade funnit en väg som

var rimlig, nämligen att rösta som instruktionen sa

i den procedurfråga som det egentligen var fråga om

och göra en tydlig röstförklaring efteråt, och

därmed hade man uppfyllt instruktionen. Lena

Sommestad menar att man också har gjort det, i

formell mening. Långsiktigt korrekt har man

fullföljt sin linje i och med detta.

Hade frågan lyfts, hade Lena Sommestads bedömning

varit att man från svensk sida borde lägga ned sin

röst. Men hon skulle då ha tagit kontakt med sin

kollega Anna Lindh. Utfallet av det samtalet kan man

inte förutse i dag. När hon nu ser det inträffade i

efterhand, ser hon att det var en rimlig väg som

tjänstemännen valde. Den var inte felaktig. Men, det

är alltid bättre om en fråga med detta politiska

sprängstoff lyfts.

Lena Sommestad uppgav därefter att hon blev

underrättad på eftermiddagen om vad som hände vid

mötet i Cambridge. Det var i samband med

regeringsombildningen, och hon hade tagit ledigt

från kl. 14.00 och var med sin dotter på badhuset.

När hon kom ut därifrån ringde hennes

statssekreterare direkt och berättade vad som hade

inträffat. De ägnade då kvällen åt att hantera

frågan och försöka få klarhet i vad som hade hänt.

Vidare uppgav Lena Sommestad att då hon fick

kännedom om det inträffade, hade man redan gått till

omröstning och det fanns ingen möjlighet att lyfta

ärendet. När hon säger att det hade varit önskvärt

att lyfta frågan till den politiska nivån, handlar

det också om vikten av att på politisk nivå ha en

snabb beredskap för att förklara vad man gjort och

att "vara med på vagnen". Hon tycker att de hade en

bra instruktion och hade förberett mötet väl, men de

kunde ha varit mer offensiva och tydliga när

beslutet väl kom, för att förebygga det som skedde,

nämligen att Sveriges position i valbevarandefrågan

ifrågasattes.

Lena Sommestad uppgav därefter följande när det

gällde handlingsalternativen att vika i den

folkrättsliga frågan och ge en förklaring om varför,

eller rösta enligt instruktionen när det gällde den

folkrättsliga frågan och klarlägga positionen i

valbevarandefråga. Eftersom det i sak var en

proceduromröstning valde delegationen det

sistnämnda. Om frågan hade kommit upp till henne,

hade hon personligen gjort en annan bedömning. Båda

alternativen ligger enligt hennes uppfattning inom

ramen för instruktionen och regeringens linje. Det

handlar om att vara tydlig både ur folkrättslig och

valbevarandesynpunkt.

När det gäller frågan om miljöministern hade

funnits tillgänglig om ansvarige enhetschefen hade

bestämt sig för en återkoppling till politisk nivå,

uppgav Lena Sommestad att den som var närmast

tillgänglig var statssekreteraren. Det normala i det

här fallet hade varit att återkopplingen gjorts till

statssekreteraren eller rätts- och

expeditionschefen. Statssekreteraren hade legat

närmast till. Miljöministern kan inte hela tiden

vara i beredskap, utan hon kallas in om situationen

blir särskilt allvarlig.

Beträffande frågan om det som skedde var ett

misstag eller inte uppgav Lena Sommestad att det var

viktigt för dem att göra klart att, även om det inte

var ett misstag, så var det i alla fall ett

missförstånd att tro att Sverige hade bytt fot i

valbevarandefrågan. Den politiska uppfattningen står

fast. Hon anser att missförstånd är ett bättre ord

än misstag.

Utskottets ställningstagande

Agerandet från svensk sida vid Internationella

valfångstkommissionens möte i Cambridge medförde att

det uppstod en diskussion om huruvida den svenska

positionen rörande valarnas bevarande hade

försvagats. Det inträffade kan enligt utskottets

mening därför beklagas. Den komplicerade situationen

vid mötet hade dock knappast kunnat förutses.

Granskningen har vidare inte utvisat att den svenska

positionen i valbevarandefrågan har förändrats.

Därutöver har framkommit att man inom

Regeringskansliet har sett över sina rutiner inför

förhandlingar av liknande slag. Avsikten är att

arbetet med att förbättra rutinerna skall fortsätta.

Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande

från utskottets sida.

2.7 Säkerhetspolisens avlyssning av

Grön Ungdoms Stockholmsavdelnings

telefoner

Anmälan

I en anmälan till konstitutionsutskottet, bilaga

A.2.7.1, har begärts att utskottet granskar före

detta justitieminister Gun Hellsvik vad gäller

uppgifter om avlyssning av telefoner i Grön ungdoms

Stockholmsavdelnings lokaler på Pipersgatan i

Stockholm sommaren 1993. Att avlyssning förekom

har konstaterats av Säkerhetstjänstkommissionen i

betänkandet Hotet från vänster SOU 2002:91. En

konstitutionell prövning gentemot ansvarig minister

är enligt anmälaren befogad. Vid tidpunkten för

avlyssningen, sommaren 1993, var Gun Hellsvik

justitieminister. Konstitutionsutskottet bör enligt

anmälaren granska vilka direktiv som Gun Hellsvik

och den dåvarande regeringen eventuellt gav

Säkerhetspolisen för att utröna om eventuellt givna

direktiv var förenliga med föreliggande regelverk

och grundläggande demokratiska principer samt om

Säkerhetspolisens verksamhet bedrevs i enlighet med

eventuella direktiv. Vidare bör

konstitutionsutskottet enligt anmälaren utröna

vilken vetskap Gun Hellsvik hade om

Säkerhetspolisens, i detta fall mycket klara,

övertramp från sina befogenheter. Om

justitieministern kände till att den polis som stod

under hennes förvaltning sysslade med avlyssning och

kartläggning av politiska motståndare till

ministern, är detta ytterst uppseendeväckande. Om

justitieministern inte kände till att denna

verksamhet förekom, ger också detta enligt anmälaren

anledning till allvarlig kritik.

Bakgrund

Säkerhetstjänstkommissionens betänkanden

Av den forskarrapport Hotet från vänster,

Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister,

anarkister m.m. 1965-2002 SOU 2002:91, som

publicerats som bilaga till

Säkerhetstjänstkommissionens betänkande framgår

bl.a. följande (s. 350 ff.) under rubriken

Miljöaktivism.

Vid sidan av den antifascistiska rörelsen kom i

början av 1990-talet en ny radikal och aktivistisk

miljörörelse att växa fram. Under rubriken

Kulturkrock genomfördes bl.a. trafikblockader i

centrala Stockholm. Genom arrangemang som icke-

våldshelg och motståndshelg växte ett nätverk fram

som tog namnet Stockholm Roundtable of

Kulturkrockers (STRoKK). Senare kom en öppet

verkande aktionsgrupp att bildas under namnet

Kokosbollarna. Namnet lär ha tagits efter en

kokosbollsfabrik som revs för att ge plats för en

väg inom Dennispaketet. Lokaler fick Kokosbollarna

hos Grön ungdom på Pipersgatan i Stockholm.

Kopplingen mellan Grön ungdom och

utomparlamentariska aktivistkretsar medförde att två

telefoner på Grön ungdoms kansli avlyssnades

sommaren 1993. Brottsmisstanken var förberedelse

till sabotage riktat mot Jas 39 Gripen och avsåg en

medlem i Grön ungdom. Vid sidan om den öppet

verkande gruppen Kokosbollarna fanns en sluten

aktionsgrupp som enligt Socialekologisk Aktions

"motståndshistorik" bedrev följande verksamhet:

Den slutna aktionsgruppen genomförde aktioner mot

Mitsubishi, Bilistpartiet och företag bakom

Dennispaketet. I maj -93 höll de en aktionshelg

(där alla STRoKK-grupper deltog). Aktionsgruppen

blev en länk som förde flera aktivister in i

anarkistmiljön. Hösten -93 var gruppen med och

öppnade anarkistcentret RSM, som varje måndag

förvandlades till ekoaktivisthaket Cafe

Monkeywrench ("Monkeywrenching" är amerikansk

slang för ekosabotage). Under hösten -93 och

våren genomförde monkeywrenchaktivister några

småaktioner (en offentlig bilsmash på Sergels

Torg, monkeywrenchhelg och en hel del smashade

fönsterrutor) under namnet Asfaltdjungelns

Indianer.

Säkerhetstjänstkommissionen har i betänkandet Rikets

säkerhet och den personliga integriteten SOU 2002:87

behandlat kontakterna mellan säkerhetstjänsterna och

regeringen. Kommissionen redovisar bl.a. kontakterna

med Gun Hellsvik (s. 577) enligt följande.

Under de borgerliga regeringsåren 1991-94

förändrades samarbetsformerna mellan

säkerhetspolisen och regeringen, bl.a. till följd

av att läget var lugnt. Chefen för

säkerhetspolisen hade mest kontakt med

statsminister Carl Bildts statssekreterare och

endast två gånger per år skedde föredragningar

för justitieministern Gun Hellsvik, i den mån

akuta problem inte föranledde annat. Hon uppger

sig inte närmare ha diskuterat säkerhetspolisens

arbetsmetoder, eftersom den parlamentariskt

sammansatta RPS svarade för den demokratiska

kontrollen av säkerhetspolisen.

Regeringsformen

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen

(RF) utövas den offentliga makten under lagarna.

Varje medborgare är, enligt 2 kap. 6 § RF,

gentemot det allmänna skyddad bl.a. mot hemlig

avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller

annat förtroligt meddelande.

De fri- och rättigheter som avses i bl.a. 2 kap. 6

§ RF får, enligt 2 kap. 12 § RF, i den utsträckning

som 13-16 §§ medger begränsas genom lag. Sådan

begränsning får göras endast för att tillgodose

ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som

är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har

föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att

den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen

såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen

får ej göras enbart på grund av politisk, religiös,

kulturell eller annan sådan åskådning.

Av 11 kap. 2 § RF framgår att ingen myndighet, ej

heller riksdagen, får bestämma hur domstol skall

döma i det enskilda fallet eller hur domstol i

övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall.

Av 11 kap. 7 § RF framgår att ingen myndighet, ej

heller riksdag eller kommuns beslutande organ, får

bestämma hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt

fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot

enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning

av lag.

Hemlig teleavlyssning

Hemlig teleavlyssning får, enligt 27 kap. 18 §

rättegångsbalken (RB), användas vid förundersökning

angående

brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare

straff än fängelse i två år, eller

försök, förberedelse eller stämpling till sådant

brott, om sådan gärning är belagd med straff.

Hemlig teleavlyssning får, enligt 27 kap. 20 § RB,

endast ske om någon är skäligen misstänkt för

brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för

utredningen. Åtgärden får endast avse en teleadress

som innehas eller annars kan antas komma att

användas av den misstänkte.

Frågor om hemlig teleavlyssning prövas, enligt 27

kap. 21 § RB, av rätten på ansökan av åklagaren. I

ett beslut om hemlig teleavlyssning skall det anges

vilken teleadress och under vilken tid tillståndet

gäller. Tiden får inte bestämmas längre än

nödvändigt och får inte överstiga en månad från

dagen för beslutet. Om det inte längre finns skäl

för ett beslut om hemlig teleavlyssning skall,

enligt 27 kap. 23 § RB, åklagaren eller rätten

omedelbart häva beslutet.

Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål gäller vid

förundersökning angående bl.a. allmänfarlig

ödeläggelse (13 kap. 3 § brottsbalken, BrB) och

kapning eller luftfartssabotage (13 kap. 5 a § BrB)

om brottet innefattar sabotage (13 kap. 4 § BrB).

Vidare gäller lagen försök, förberedelse eller

stämpling till ovannämnda brott, om sådan gärning är

belagd med straff. Tillstånd till hemlig

teleavlyssning får, enligt 5 § lagen, meddelas även

om brottet inte omfattas av 27 kap. 18 § RB.

Reglering av Säkerhetspolisens verksamhet

Rikspolisstyrelsen är, enligt förordningen

(1988:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen

(nu gällande förordning SFS 2002:1050), central

förvaltningsmyndighet för polisväsendet. Till

Rikspolisstyrelsen hör Säkerhetspolisen.

Rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet för att

förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet.

Inom Rikspolisstyrelsen bedrivs den nämnda

polisverksamheten vid Säkerhetspolisen.

Promemoria från Regeringskansliet

Genom en skrivelse till Regeringskansliet har

konstitutionsutskottet begärt en kommentar till

granskningsanmälningen. Regeringskansliet har som

svar översänt en inom Justitiedepartementet den 14

februari 2003 upprättad promemoria, bilaga A.2.7.2.

I promemorian anförs bl.a. följande.

Regeringen styr sina myndigheter huvudsakligen

genom föreskrifter i förordning, regleringsbrev och

särskilda myndighetsuppdrag. Därutöver kan

regeringen genom myndighetsdialoger följa

myndigheternas verksamhet på ett övergripande plan.

Säkerhetspolisen har ett eget budgetanslag som

beslutas av riksdagen. Regeringen styr verksamheten

genom utfärdandet av ett årligt regleringsbrev och

sedan den 1 januari 2003 genom en särskild

instruktion, förordning (2002:1050) med instruktion

för Säkerhetspolisen.

Regeringen ger årligen i regleringsbrev, vilket

även skedde budgetåren 1992/93 och 1993/94, närmare

direktiv och återrapporteringskrav för

Säkerhetspolisens verksamhet.

Den aktuella anmälan till konstitutionsutskottet

avser, såvitt framgår, ett enskilt ärende i

Säkerhetspolisens brottsutredande verksamhet om

hemlig teleavlyssning till följd av misstanke om

förberedelse till sabotage.

Det är domstol, eller i vissa fall inledningsvis

åklagare, som beslutar om hemlig teleavlyssning

enligt lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål. Någon möjlighet för

regeringen att påverka ett beslut om teleavlyssning

mot en misstänkt person förelåg inte vid den

aktuella tidpunkten och föreligger inte heller i dag

eftersom detta skulle strida mot förbuden i 11 kap.

2 och 7 §§ regeringsformen.

Skrivelse från före detta justitieministern Gun

Hellsvik

Genom en skrivelse till Gun Hellsvik har

konstitutionsutskottet berett henne möjlighet att

lämna synpunkter i ärendet. Gun Hellsvik har som

svar översänt en den 31 mars 2003 upprättad

skrivelse, bilaga A.2.7.3. I skrivelsen anför Gun

Hellsvik bl.a. följande.

Anmälaren, riksdagsledamoten Gustav Fridolin,

önskar få utrett

vilka direktiv jag, som justitieminister, gav

Säkerhetspolisen

vilken kunskap jag hade om Säkerhetspolisens

avlyssning av telefonerna på Grön Ungdoms

Stockholmsavdelning.

På frågan om vilka direktiv jag gav

Säkerhetspolisen rörande vad jag förstår i

ärendet aktuell avlyssning önskar jag anföra att

jag självklart inte gav några direktiv. Hade så

skett hade det funnits anledning att göra en

anmälan mot mig för s.k. ministerstyre. Jag var

som statsråd väl medveten om att mina möjligheter

att styra myndighetsutövningen gavs i form av

lagstiftningsinitiativ och regleringsbrev och det

var en självklarhet för mig att arbeta efter

dessa regler. Vid denna tid förekom s.k. hemliga

föreskrifter, som gav Säkerhetspolisen möjlighet

att registrera personer med stark anknytning till

vissa i föreskrifterna angivna organisationer.

Grön Ungdom fanns inte med i dessa föreskrifter.

De hemliga föreskrifterna är inte längre hemliga

utan var och en som så önskar kan idag få kunskap

om vilka organisationer som vid olika tillfällen

fanns på listan. Registernämnden har på

regeringens uppdrag gjort en utredning som bl.a.

offentliggjort dessa föreskrifter.

Några ytterligare reflexioner om eventuella

direktiv från min sida kan vara på sin plats. I

Sverige gäller att beslut om avlyssning av

telefon görs av domstol efter ansökan av

åklagare. Säkerhetspolisen har alltså inte

möjlighet eller rätt att fatta beslut i dessa

frågor. Ett statsråd som skulle vilja få till

stånd telefonavlyssning måste antingen tubba

Säkerhetspolisen att avlyssna utan vederbörligt

beslut eller lyckas inte bara påverka

Säkerhetspolisen utan också åklagare och domstol.

Jag utgår från att anmälaren inte misstänker mig

för sådant agerande varför jag avstår från vidare

kommentarer.

Anmälaren vill också att konstitutionsutskottet

utröner vilken vetskap jag hade om

Säkerhetspolisens avlyssning av telefonerna på

Grön Ungdoms Stockholmsavdelning. Svaret är att

jag inte hade kunskap om detta. Anmälarens

formuleringar visar att han anser att det är lika

illa om jag haft vetskap, som om jag inte haft

vetskap om avlyssningen. Det kan då påpekas att

det vid den tid anmälan avser fanns ett organ för

kontroll över och insyn i Säkerhetspolisens

verksamhet, nämligen den parlamentariskt

sammansatta Rikspolisstyrelsen. Behörigheten att

få insyn tillkom styrelsen och inte mig som

statsråd. P.g.a. min respekt för den svenska

konstitutionen föll det aldrig mig in att ens

försöka skaffa mig information av det slag

anmälan avser.

Med utgångspunkt från uttryck som förekommer i

anmälan kan jag instämma i att det hade funnits

anledning till allvarlig kritik om jag som

justitieminister hade åsidosatt gällande regler

och givit egna direktiv till Säkerhetspolisen och

det hade varit uppseendeväckande om jag

efterfrågat information från Säkerhetspolisen,

som inte tillkom mig att få del av.

Utskottets ställningstagande

Granskningen föranleder inget uttalande från

utskottets sida.

2.8 Regeringens ansvar för

hanteringen av medel från Europeiska

socialfonden

Anmälan

I en anmälan som kom in till konstitutionsutskottet

den 24 januari 2003 begär anmälaren att utskottet

skall granska hur regeringen fr.o.m. år 1995 har

hanterat medel från EU:s sociala fonder. I anmälan

nämns särskilt liten andel projekt av

invandrararbetsgrupper under programperioden

1994-1999, förseningar under inledningsperioden av

programperioden 2000-2006, utbetalningsstopp under

slutet av 2002 samt användningen av socialfondsmedel

inom den offentliga sektorn och starka traditionella

organisationer.

Anmälan bifogas, bilaga A 2.8.1.

Ärendet

Bestämmelser på EG-nivå

EG-fördraget innehåller i artiklarna 158-162

bestämmelser om ekonomisk och social sammanhållning.

I artikel 146 finns särskilda bestämmelser om

Europeiska socialfonden.

Gemenskapen skall, i syftet att främja en

harmonisk utveckling inom hela gemenskapen, utveckla

och fullfölja sin verksamhet för att stärka sin

ekonomiska och sociala sammanhållning. Gemenskapen

skall särskilt sträva efter att minska skillnaderna

mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer och

eftersläpningen i de minst gynnade regionerna eller

öarna, inbegripet landsbygdsområdena. Gemenskapen

skall understödja strävandena att uppnå sådana mål

genom de åtgärder som den vidtar genom bl.a. de fyra

strukturfonderna.

En av dessa strukturfonder är Europeiska

socialfonden (ESF). De övriga är Europeiska

regionala utvecklingsfonden (ERUF),

Utvecklingssektionen vid Europeiska utvecklings- och

garantifonden för jordbruket (EUGFJ) och Fonden för

fiskets utveckling (FFU). Fonderna är inte några

fonder i egentlig mening utan årliga utgifter i EU:s

budget som förvaltas av olika generaldirektorat vid

kommissionen.

Socialfonden har inrättats för att förbättra

arbetstagarnas sysselsättningsmöjligheter på den

inre marknaden och på så sätt bidra till en höjning

av levnadsstandarden. Fondens uppgift är att inom

gemenskapen främja möjligheterna till sysselsättning

och arbetstagarnas geografiska och yrkesmässiga

rörlighet samt att underlätta deras anpassning till

förändringar inom industrin och i

produktionssystemen, särskilt genom yrkesutbildning

och omskolning.

Närmare bestämmelser om fonderna finns i en ny

ramförordning och i särskilda förordningar för varje

fond. Här bör nämnas ramförordningen - rådets

förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om

allmänna bestämmelser för strukturfonderna - och

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

1784/1999 av den 12 juli 1999 om Europeiska social-

fonden. Förordningarna gäller för programperioden

2000-2006 och ersätter tidigare förordningar för

programperioden 1994-1999.

Antalet huvudmål för nu innevarande programperiod

har enligt strukturfondsförordningen minskats i

förhållande till den föregående perioden. De tre

huvudmålen under programperioden 2000-2006 är

följande.

Mål 1: Att främja utvecklingen och den

strukturella anpassningen av regioner som släpar

efter i utvecklingen.

Mål 2: Att stödja den ekonomiska och sociala

omställningen i regioner med strukturella problem.

Mål 3: Att stödja anpassningen och moderniseringen

av politiken och systemen när det gäller utbildning,

yrkesutbildning och sysselsättning. Detta mål ger

finansiellt stöd utanför regioner eller områden som

omfattas av mål 1 och tillhandahåller en politisk

referensram för alla åtgärder till förmån för de

mänskliga resurserna inom ett nationellt territorium

utan att de påverkar särskilda regionala särdrag.

Utöver till målen kan stöd utgå till

gemenskapsinitiativ, som initieras av kommissionen,

samt innovativa åtgärder och tekniskt stöd.

Gemenskapsinitiativen skall komplettera målen för

strukturfonderna. Ett av områdena för

gemenskapsinitiativ är samarbete mellan länderna för

att främja nya metoder för att bekämpa

diskriminering och alla slags skillnader i samband

med arbetsmarknaden ("Equal").

Enligt socialfondsförordningen skall fonden stödja

åtgärder för att förebygga och bekämpa arbetslöshet

samt för att utveckla de mänskliga resurserna och

den sociala integreringen på arbetsmarknaden i syfte

att främja en hög sysselsättningsnivå, jämställdhet

mellan män och kvinnor, en hållbar utveckling samt

ekonomisk och social sammanhållning. Fonden skall

särskilt bidra till de åtgärder som vidtas i

enlighet med den europeiska sysselsättningsstrategin

och de årliga riktlinjerna för sysselsättningen.

Bidrag till mål 3 skall endast lämnas av

socialfonden. Bidrag från denna fond skall dock

även utgå till mål 1 och 2. Varje område inom

gemenskapsinitiativen skall finansieras av en

enda fond, och Equal skall finansieras av

socialfonden.

Beslut om strukturstöd

Medlemsstaterna skall utse förvaltningsmyndigheter

för varje stödområde som ansvarar för att utarbeta

programförslag för stödberättigade regioner och för

att välja ut de projekt som kan få stöd enligt de

program som beslutats om. Varje målområde och

gemenskapsinitiativ har sin egen förvaltningsmyndig-

het. Vid sidan om dessa finns s.k.

övervakningskommittéer som övervakar genomförandet

av de programdokument som ligger till grund för

strukturstödet.

I de samlade programdokumenten (SPD), som

utarbetas av förvaltningsmyndigheterna i

medlemsstaterna och beslutas av kommissionen,

återfinns riktlinjer för målstödet. Här finns

de allmänna strategierna och prioriteringarna

beskrivna. Varje SPD skall kompletteras med ett

programkomplement som utarbetas i

förvaltningsmyndigheten och skall godkännas av

övervakningskommittén innan det vidarebefordras

till kommissionen för kännedom. Det

kompletterande programdokumentet innehåller mer

detaljerade riktlinjer för vilka typer av

projekt som kan bedrivas inom programmet. I

programkomplementet återfinns bl.a. regler som

styr ändamålet med stöden, vilka

grupper/geografiska områden som stöden är

avsedda för samt avisering om finansiering,

nationell medfinansiering och de utvärderingar

som skall utföras. Gemenskapsinitiativen har

särskilda program som utarbetas på ett liknande

sätt.

Principer för EU:s regionalpolitik

EU:s regionalpolitik bedrivs enligt följande fyra

särskilda principer.

Additionalitet - stödåtgärderna skall

komplettera och inte ersätta nationella

satsningar. Syftet är att säkerställa att EU:s

medel verkligen ökar stödet till regionerna och

inte bara blir ett substitut för redan

befintliga stödåtgärder.

Koncentration - medlen skall användas där de

behövs bäst inom förbestämda mål.

Medfinansiering - projekten måste delvis vara

nationellt finansierade.

Partnerskap - det skall vara ett nära samarbete

mellan kommissionen, medlemsstater och de

ansvariga förvaltningsmyndigheter som utses av

medlemsstater under hela programperioden samt

att ansvarsfördelningen beträffande

förvaltningen av stödåtgärderna mellan regional,

nationell och gemenskapsnivå är noggrant

fastställd.

Svenska bestämmelser

Bestämmelser om handläggningen av ärenden om stöd

från socialfonden finns i förordningen (1999:1424)

om förvaltning av EG:s strukturfonder och i

förordningen (2000:1212) med instruktion för Rådet

för Europeiska socialfonden i Sverige.

Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige

(Svenska ESF-rådet) är förvaltningsmyndighet för mål

3 och gemenskapsinitiativet Equal. Rådet är numera

en självständig myndighet efter att tidigare ha

legat under Arbetsmarknadsverket. Myndigheten har

ett 20-tal regionala kontor över hela Sverige.

Regionalkontoren fattar beslut om programmedel.

Närmare om programperioden 2000-2006

Sammanlagt kommer Sverige under programperioden att

ta emot ca 2,2 miljarder euro (1999 års priser) från

strukturfonderna.

Mål 3

Den övergripande strategin för mål 3 i Sverige är

att stärka individens ställning på arbetsmarknaden

genom kompetensutveckling av såväl arbetslösa som

sysselsatta. Det svenska mål 3-programmet har

tilldelats totalt 748 miljoner euro för perioden

2000-2006.

Programmet är indelat i fyra insatsområden som är

kopplade till den europeiska

sysselsättningsstrategin.

· Insatsområdet "Kompetensutveckling för

sysselsatta" syftar till att genom

verksamhetsrelaterad kompetensutveckling få till

stånd processer som bidrar till förnyelse och

flexibilitet på arbetsmarknaden. I ett första

steg görs en kompetens- och organisationsanalys.

I ett andra steg genomförs kompetensutvecklingen.

·

· Insatsområdet "Ökad anställbarhet och

företagaranda" avser aktiva åtgärder med syfte

att stärka de grupper som står utanför

arbetsmarknaden genom hjälp till egen

försörjning, utbildning, jobbrotation eller till

att starta eget företag.

·

· Insatsområdet "Integration, mångfald och

jämställdhet" syftar dels till att integrera

personer med utländsk bakgrund, dels till att

funktionshindrade personer blir delaktiga i

arbetslivet. Jämställdhetsinsatserna kan omfatta

både arbetslösa och sysselsatta, män eller

kvinnor och syftar bland annat till att minska

den segregerade arbetsmarknaden, minska

deltidsarbetslösheten och ge kvinnor chans till

avancemang.

·

· Insatsområdet "Lokal utveckling" är riktat till

regionala och lokala aktörer och har som syfte

att utnyttja möjligheterna till att skapa

sysselsättning på lokal nivå, bl.a. i den sociala

ekonomin.

·

Den 31 december 2001 uppgick antalet personer som

hade deltagit eller var deltagare i mål 3-programmet

till drygt 420 000 i mer än 16 000 projekt.

Equal

Gemenskapsinitiativet Equal syftar till att genom

transnationellt samarbete främja nya metoder för att

motverka all slags diskriminering och ojämlikhet med

anknytning till arbetsmarknaden. Hänsyn skall i

programmet även tas till de asylsökandes integration

i samhället och yrkeslivet. Equal är en del av den

europeiska sysselsättningsstrategin och skall även

svara för arbetsmarknadsdelen av en övergripande

europeisk strategi för att bekämpa diskriminering

och utslagning. Sverige har för

gemenskapsinitiativet Equal tilldelats totalt 86,2

miljoner euro från socialfonden.

Kommissionen fastställde, efter förhandlingar med

Sverige om det svenska programförslaget, i mars 2001

ett programdokument för Equal. Utlysningen av den

första av totalt två ansökningsomgångar inom

programmet ägde rum samma månad. Svenska ESF-rådet

hade i november 2001 beslutat om ett urval av totalt

51 projekt, s.k. utvecklingspartnerskap.

Programperioden 1994-1999

Strukturstöd utgick under denna period inom sju

uppsatta mål samt till s.k. gemenskapsinitiativ och

pilotprojekt. Programmen från denna period skall

avslutas enligt rutiner och tidsplaner som

kommissionen fastställt. Programperioden avslutas

allteftersom programmens åtgärder genomförs, och de

sista utbetalningarna från EG till Sverige för denna

programperiod beräknas ske 2003.

Mål 3 omfattade främst målgrupperna

långtidsarbetslösa arbetshandikappade, arbetslösa

ungdomar och invandrare i Stockholm, Göteborg och

Malmö. Länsarbetsnämnden i respektive län var

ansvarig myndighet.

Bland gemenskapsinitiativen under denna

programperiod kan nämnas Adapt och Employment. Adapt

gällde hela Sverige och krävde medverkan från minst

två andra medlemsstater. Employment syftade till att

förbättra möjligheterna till arbete för

arbetshandikappade, utsatta grupper och ungdomar

samt öka jämställdheten på arbetsmarknaden mellan

män och kvinnor. För båda initiativen var

Internationella programkontoret ansvarig myndighet.

Riksrevisionsverket (RRV) redovisade i en rapport

1998-09-10 Sveriges administration av EG:s

strukturfonder - behov av förändringar inför

2000-2006 (RRV 1998:54) sin analys och syntes av de

väsentliga problemen i den svenska administrationen

av EG:s strukturfonder. En generell ansats var att

inför en ny programperiod uppmärksamma problem som

motverkade god hushållning och säker hantering av

nationella medel och EG-medel.

Synteserna byggde på gjorda granskningar,

utredningar och halvtidsutvärderingar. Därutöver

hade gjorts en internationell jämförelse av hur

genomförandet av EG:s regional- och strukturpolitik

är organiserat i Finland, Irland och Skottland.

RRV fann att administrationen och regelverken för

svenskt regionalstöd inte hade harmoniserats med

motsvarande för EG:s strukturstöd, att

organisationen för att genomföra EG:s strukturfonder

i Sverige var svåröverskådlig, att många olika

organisationer medverkade i genomförandet och

ansvarsförhållandena var otydliga, att

beslutsgruppernas konstruktion skapade

lojalitetskonflikter i beslutsfattandet, att

beslutsgruppernas ursprungliga beslut kunde ändras,

vilket innebar att besluten hade ett oklart värde

för projektägarna, att beslutsgrupperna var statliga

myndigheter som var svåra att styra och följa upp,

att fondansvariga myndigheter gjorde åtaganden som

medförde framtida utgifter utan att ha särskilda

bemyndiganden, att IT-stödet innehöll en mångfald

system med olika syften, vars olikheter och

ofullständigheter ledde till effektivitetsförluster

och säkerhetsproblem, att det fanns risk för att

jävsliknande situationer kunde uppstå vid

överläggningar och beslut om strukturfondsprojekt,

att vägledning för sådana situationer saknades i

många fall samt att informationen till potentiella

projektsökande och till projekt hade varit

otillräcklig.

Uppgifter från Näringsdepartementet

Konstitutionsutskottet har genom en skrivelse till

Regeringskansliet begärt dels en beskrivning av den

svenska hanteringen av frågor om stöd från

Europeiska socialfonden, dels kommentarer till

uppgifterna i anmälan om vart stödet under program-

perioden 1994-1999 har gått och om avsikten med

stödet, om försening av arbetet för programperioden

2000-2006 och om stoppade utbetalningar, och dels de

kommentarer i övrigt som ärendet ger anledning till.

Från Regeringskansliet har som svar på utskottets

begäran inkommit en inom Näringsdepartementet

upprättad promemoria, bilaga A 2.8.2, som

undertecknats av statssekreteraren Jan Grönlund.

I promemorian beskrivs den svenska hanteringen av

frågor om stöd från Europeiska socialfonden och

kommenteras uppgifterna i anmälan om vart stödet

under programperioden 1995-1999 har gått och om

avsikten med stödet. Därutöver ges kommentarer om

uppgifter om försening av arbetet för

programperioden 2000-2006 och om stoppade

utbetalningar.

I beskrivningen anges att ett av de fyra

insatsområdena inom mål 3 är "Integration, mångfald

och jämställdhet" som syftar till bl.a. att

integrera personer med utländsk bakgrund på

arbetsmarknaden och att insatsområdet "Lokal

utveckling" syftar till att stärka lokala initiativ

och aktörer för att skapa sysselsättning, bl.a. inom

den sociala ekonomin.

Vidare anges att Equal syftar till att genom

transnationellt samarbete främja nya metoder för att

motverka all slags diskriminering och ojämlikhet på

arbetsmarknaden. Det svenska Equal-programmet har en

övergripande målsättning om mångfald i arbetslivet.

Ett antal av de 46 utvecklingsprojekt som hittills

startat är helt eller delvis inriktade på

invandrare, och "Empowerment" utgör en av

principerna i Equal.

Övervakningskommittéerna har, framhålls i

beskrivningen, till uppgift att löpande följa

resultaten och göra de anpassningar av programmen

som behövs. Mer omfattande omprövningar kan dessutom

göras utifrån de oberoende halvtidsutvärderingarna

som redovisas under 2003. I övervakningskommittéerna

för mål 3 och Equal finns ett trettiotal myndigheter

och organisationer representerade, bl.a.

Integrationsverket och Rådet för etnisk jämlikhet

och integration, vilket utgörs av

invandrarorganisationer. Inom dessa kommittéer finns

en gemensam beredningsgrupp för integration och

mångfald som bl.a. aktivt följer insatser och övriga

frågor som berör personer med utländsk bakgrund inom

mål 3 och Equal.

I beskrivningen påpekas också att under

programperioden 1995-1999 ansvarade

Arbetsmarknadsverket för genomförandet av mål 3, och

dåvarande Svenska EU-programkontoret ansvarade för

mål 4. För programperioden 2000-2006 minskades

antalet målprogram, och mål 3, som omfattar såväl

anställda som arbetslösa, kom att i hög grad

motsvara de tidigare programmen mål 3 och mål 4.

Regeringen valde mot denna bakgrund att den 1

januari 2000 inrätta en ny myndighet - Svenska ESF-

rådet.

Om uppgifterna i anmälan om vart stödet under

programperioden 1995-1999 har gått och om avsikten

med stödet anges i promemorian följande.

Mål 3 i Sverige hade under programperioden

prioriteringarna att slussa in ungdomar på

arbetsmarknaden, att bekämpa långtidsarbetslöshet

och att stödja personer som riskerade att bli

utestängda från arbetsmarknaden. Särskilda

målgrupper för prioriteringen att stödja personer

som riskerade att bli utestängda från

arbetsmarknaden var invandrare och

arbetshandikappade. Inom ramen för prioriteringarna

fanns fyra åtgärder, bl.a. kompetensutveckling.

Under programperioden startade totalt ca 2 000

projekt, varav en femtedel av "allmännyttiga

organisationer", t.ex. invandrarorganisationer.

Antalet sådana projekt ökade mot slutet av perioden.

Mål 3-programmet kom slutligt att omfatta 171 000

deltagare. Av dessa utgjordes ca 15 % av utländska

medborgare. Till detta skall läggas svenska

medborgare med utländsk bakgrund. Som planerat, och

mot bakgrund av ett integrationsperspektiv, var ett

mindre antal mål 3-projekt riktade till enbart

invandrare.

Inom mål 3-området, i övervakningskommittén, ägde

enligt promemorian ett aktivt arbete rum för att

underlätta för aktörer inom den sociala ekonomin som

t.ex. invandrarorganisationer att bedriva projekt.

Detta resulterade i särskilda informationsinsatser

för dessa aktörer och i att en arbetsgrupp

tillsattes för att föreslå administrativa

förenklingar med syfte att undanröja svårigheter för

bl.a. den sociala ekonomin att bedriva mål 3-

projekt. Övervakningskommittén rekommenderade också

att goda ansökningar från den sociala ekonomin

skulle prioriteras vid urvalet av projekt.

Gemenskapsinitiativet Employment hade, anförs det

i promemorian, till syfte att genom

utvecklingsprojekt bl.a. förbättra möjligheterna för

utsatta grupper. Delprogrammet Integra var särskilt

inriktat till invandrare. Ett antal projekt inom

Employment-programmet utvecklade modeller och

strategier för "empowerment" av utsatta grupper.

Som kommentarer till uppgifter i anmälan om

försening av arbetet för programperioden 2000-2006

anförs följande.

Regeringen överlämnade i november 1999 ett

förslag till samlat programdokument för mål 3

till EG-kommissionen, vilket låg inom den

tidsrymd som anges av Rådets förordning (EG) nr

1260/1999. Enligt nämnda förordning skall

kommissionen fatta beslut om programdokumenten

senast fem månader efter det att de inlämnats.

Förhandlingarna mellan kommissionen och Sverige

drog dock ut på tiden. Mål 3-programmet godkändes

av kommissionen först i september 2000.

Bakgrunden till denna försening var bl.a. de

förändringar som följde efter den tidigare

kommissionens avgång i mars 1999. Den nya

kommissionen ställde ökade och ändrade krav på

styrning och finansiell kontroll samt på innehåll

i och omfattning av programdokumenten. Detta

bidrog också till att förankringen av programmet,

med ett flertal överläggningar mellan regeringen

och arbetsmarknadens organisationer, kom att ta

längre tid än vad som kunnat förutses.

Under hösten 2000 utarbetade Svenska ESF-rådet,

i samråd med övervakningskommittén, ett

programkomplement. Myndighetens administrativa

rutiner m.m. byggdes upp. Sammantaget med

förseningen av beslutet om programdokumentet

innebar detta att den egentliga verksamheten i

mål 3-programmet kunde komma i gång först i

slutet av 2000 eller i början av 2001.

Sverige lämnade ett förslag till

programdokument för Equal till kommissionen i

september 2000, vilket var inom den av

kommissionen stipulerade tidsramen. Efter

förhandlingar med Sverige beslutade kommissionen

om programmet i mars 2001. Kort därefter gjordes

en utlysning av den första ansökningsomgången.

Eftersom Equal är transnationellt krävs viss

samordning av tidplaner m.m. mellan

medlemsstaterna.

Som kommentarer till uppgifterna i anmälan om

stoppade utbetalningar anförs i promemorian

följande.

Mot bakgrund av det ansträngda budgetläget och

för att klara utgiftstaket införde regeringen en

utgiftsbegränsning, en s.k. limit, på anslaget

för Europeiska socialfonden för 2002. Denna

innebar att myndigheterna, utöver anslagna medel

för året, bara fick utnyttja en mindre del av

anslagssparandet sedan tidigare år. På grund av

svårigheter att exakt prognostisera i vilken takt

som enskilda projektanordnare sänder in sina

ekonomiska redovisningar med begäran om

utbetalning och att närmare samordna detta med

beslutstakten i programmet kunde Svenska ESF-

rådet först mot slutet av 2002 dra slutsatsen att

det totala behovet av utbetalningar för mål 3

under 2002 skulle överstiga angiven limit. AMS

som utbetalande myndighet fick därmed kring

månadsskiftet november-december bromsa upp

utbetalningarna. Den 5 december tilldelades

Svenska ESF-rådet genom ett regeringsbeslut

ytterligare 15 miljoner kronor av

anslagssparandet, vilket innebar att vissa

utbetalningar kunde göras av AMS till

projektanordnare som bedömdes ha särskilt stora

likviditetsproblem, t.ex. ideella organisationer.

Den 12 december 2002, när situationen avseende

utgiftsläget klarnat, fattade regeringen ännu ett

beslut om att Svenska ESF-rådet och AMS som

utbetalande myndighet fick använda ytterligare

medel av anslagssparandet. Utbetalningarna till

projekten kunde därmed fortsätta enligt behov

under den andra hälften av december.

Uppbromsningen av utbetalningarna omfattade

således en period av ca två veckor.

Utfrågning med statsminister Göran Persson

Vid den utfrågning som utskottet höll med

statsminister Göran Persson den 8 april 2003

berördes även detta ärende. Statsministern beklagade

att kommissionen byttes ut under hanteringen av

medlen, vilket medfört försening i processen att

ansöka och få fram medel, och nämnde

ansträngningarna att hålla utgiftstaket som bakgrund

till utbetalningsproblemen.

En utskrift från utfrågningen finns intagen i

bilaga B9.

Utskottets ställningstagande

Utskottet noterar att under den tid Sverige fått del

av medel från EG:s strukturfonder har ett antal

statsråd varit ansvariga för de frågor som

hanteringen av medel aktualiserar. Av utredningen

framgår att hanteringen inte varit utan problem och

fört med sig svårigheter för både enskilda och

organisationer. Utskottet utgår från att regeringen

och granskande myndigheter fortsatt följer

utvecklingen av medlens hantering.

Granskningen föranleder inte något ytterligare

uttalande.

2.9 Utrikesminister Anna Lindhs

ansvar för regeringens agerande

rörande en fängslad svensk

medborgare på Guantánamobasen

Ärendet

Ärendet rör en svensk medborgare som hålls fängslad

på den amerikanska militärbasen Guantánamo på Kuba.

I en anmälan till konstitutionsutskottet begärs att

utskottet skall granska utrikesminister Anna Lindh

för regeringens diplomatiska agerande rörande honom.

Utskottet bör enligt anmälan granska hur

regeringen, främst utrikesminister Anna Lindh,

verkat för att säkerställa att mannen blir behandlad

så som internationella konventioner och

grundläggande rättsprinciper föreskriver. Utskottet

bör också granska vilka ansträngningar som gjorts

för att USA skall svara på frågor om sin bedömning

och om vad mannen anklagas för. Vidare bör utskottet

granska vilka ansträngningar som gjorts för att

uppnå en samling av andra länder som har medborgare

som är fångar på Guantánamobasen till ett gemensamt

diplomatiskt arbete.

Utskottet bör slutligen enligt anmälan granska vad

som har kommit fram vid två besök som representanter

för Sverige gjort hos mannen och hur

utrikesministern planerar att gå vidare för att

säkerställa hans rättstrygghet.

Anmälan finns intagen i bilaga A 2.9.1.

Uppgifter från Utrikesdepartementet och vid

utfrågning med utrikesminister Anna Lindh

Konstitutionsutskottet har genom en skrivelse till

Regeringskansliet begärt en redovisning av de åt-

gärder som regeringen vidtagit i ärendet samt de

bedömningar som legat till grund för agerandet och

de kommentarer i övrigt som anmälan ger anledning

till. Redovisningen av regeringens åtgärder skulle

innefatta även de åtgärder som vidtagits inom EU.

Utskottet har därefter begärt in handlingar avseende

besök hos svensken på Guantánamobasen och besök av

den amerikanske ambassadören för krigsförbrytelser,

Pierre-Richard Prosper, i Stockholm den 13 mars

2003. Utskottet har också den 8 april 2003 hållit en

utfrågning med utrikesminister Anna Lindh.

Svar på utskottets skrivelse har inkommit från

Regeringskansliet i form av en promemoria 2003-03-04

från Utrikesdepartementet, se bilaga A 2.9.2.

I promemorian redogörs för händelseförloppet i

ärendet och svenska åtgärder från det att uppgifter

den 21 december 2001 publicerats i pakistanska

medier om att en arabisk man med svensk passhandling

gripits i området längs den pakistansk-afghanska

gränsen till februari 2003 och de diskussioner som

förts med de amerikanska myndigheterna, senast vid

kabinettssekreterarens besök i Washington den 26

februari. Vidare redovisas särskilt innebörden av

Sveriges kontakter med amerikanska myndigheter samt

kontakterna med andra länder som har fångar på

Guantánamo och med mannens familj och faderns ombud.

Av det redovisade händelseförloppet kan särskilt

nämnas följande. De initiala åtgärderna avsåg

kontakter med pakistanska myndigheter samt de

amerikanska och brittiska beskickningarna i

Islamabad för att få klarhet om uppgifterna om en

gripen svensk, och den 10 januari 2002 framfördes

till det amerikanska utrikesdepartementet att

Sverige förväntade sig bli underrättat om någon

svensk medborgare hölls i förvar av amerikanska

myndigheter, oavsett var. Den 18 januari 2002 kom

besked från det amerikanska utrikesdepartementet att

en svensk medborgare i fängsligt förvar förts från

Afghanistan till Guantánamobasen. Ambassaden i

Washington instruerades att se till att alla

tillämpliga rättssäkerhetskrav skulle tillgodoses,

och ett omedelbart sammanträffande med fången

begärdes. Behandlingen av svensken och vissa

folkrättsliga aspekter togs upp i olika sammanhang.

Sedan det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon

meddelat villkoren för ett svenskt besök hos mannen

på Guantanamobasen, kom ett sådant besök till stånd

i februari 2002. Den svenska besöksdelegationen

bestod av en företrädare för Säkerhetspolisen och en

tjänsteman från ambassaden i Washington. Ärendet

togs fortsättningsvis upp på olika nivåer. Besked om

eventuella anklagelser och lagföring efterfrågades.

Begäran om ett nytt besök hos mannen på

Guantánamobasen överlämnades den 5 september 2002

och förnyades den 8 oktober 2002. En svensk note i

vilken ställdes ett antal uttryckliga frågor om den

folkrättsliga grundval som USA baserade sitt

kvarhållande av mannen på överlämnades och

aktualiserades i oktober 2002 på olika nivåer i det

amerikanska utrikesdepartementet. I noten gavs även

uttryck för den svenska uppfattningen i frågan.

Kontakter fortsatte under november. Den 27 december

2002 meddelade det amerikanska utrikesdepartementet

att Pentagon accepterat ett andra svenskt besök. Ett

sådant genomfördes i januari 2003, då den svenska

delegationen bestod av en företrädare för

Säkerhetspolisen och en tjänsteman vid

Försvarsdepartementet. I februari 2003 mötte en

svensk delegation under ledning av

Utrikesdepartementets rättschef det amerikanska

utrikesdepartementets rättschef och den juridiske

rådgivaren i Nationella säkerhetsrådet. Från svensk

sida begärdes att mannen omedelbart skulle friges

eftersom USA enligt den svenska regeringens

uppfattning inte presenterat någon hållbar

folkrättslig grund för att hålla honom

frihetsberövad. Fortsatta diskussioner hölls i

februari.

I promemorian framhålls att Utrikesdepartementet

vid alla kontakter med företrädare för den

amerikanska administrationen har försökt att få

klarhet i den rättsliga grunden för

frihetsberövandet och om några, och i så fall vilka,

anklagelser som riktades mot den fängslade svensken

samt hur man på amerikansk sida tänkt sig den

fortsatta hanteringen av ärendet. Efter

diskussionerna som rättschefen på

Utrikesdepartementet hade vid besöket i februari

2003 i Washington stod det klart att Sverige och USA

hade fortsatt olika uppfattningar om vilka medel som

folkrätten tillhandahåller i en sådan här situation.

Sverige anser att mannen skall behandlas antingen

som krigsfånge eller som civil som gripits i samband

med en väpnad konflikt, och i båda fallen behandlas

enligt Genèvekonventionerna. Är han att betrakta som

en civil misstänkt för brott, skall han behandlas i

enlighet med det regelsystem på fri- och

rättighetsområdet som då blir tillämpligt, inklusive

1966 års FN-konvention om medborgerliga och

politiska rättigheter som USA är anslutet till. USA

har emellertid valt att beteckna samtliga

frihetsberövade som "fiendekombattanter", en

kategoribeteckning som inte har stöd i modern

folkrätt. Effekten av kategoriseringen är att de

frihetsberövade fråntas de grundläggande

rättighetsgarantier som återfinns såväl i den

humanitära rätten som i reglerna om mänskliga

rättigheter.

Mycken tid har enligt promemorian fått läggas ned

på att få till stånd besök på Guantánamobasen.

Besöksfrågorna avgörs av Pentagon, och när det

gäller de rent praktiska detaljerna kring besöken

måste samråd också ske med den lokala befälhavaren

på Guantánamo. Alla besök sker helt och hållet på

amerikanska villkor. S.k. konsulära besök tillåts

över huvud taget inte.

Om kontakter med andra länder som har fångar på

Guantánamobasen - i EU-kretsen Belgien, Danmark,

Spanien, Storbritannien och Frankrike - sägs i

promemorian att Sverige haft åtskilliga kontakter

både bilateralt och i EU-sammanhang. Det har vid

dessa kontakter klart framkommit att alla andra

länder valt att hålla en betydligt lägre offentlig

profil i frågan än Sverige. Skälen till detta är

olika, men man har uppenbarligen funnit det mest

ändamålsenligt att agera med tyst diplomati, även om

man i flera länder i stort delar den rättsliga

analys som gjorts på svensk sida. Det har inte

heller i något annat land förekommit en sådan

uppmärksamhet i media som i Sverige. Sverige har vid

ett flertal tillfällen i EU-sammanhang tagit upp

frågan om ett gemensamt agerande gentemot USA i

frågan, men intresset från andra länder har varit

mycket svalt. Från svensk sida har begärts

officiellt att svensken skall friges. Såvitt bekant

för Utrikesdepartementet har inget annat land

framfört liknande krav, vare sig direkt till USA

eller indirekt.

I promemorian nämns att totalt fyra tyskar

tillfångatogs vintern 2001/2002 vid gränsen mellan

Afghanistan och Pakistan för misstänkt samröre med

al- Qaida och att samtliga frigavs efter några

veckor. Skälen till detta är inte kända, men enligt

tysk uppfattning fanns det uppenbarligen inte längre

några misstankar mot någon av dem.

Utrikesdepartementet har enligt promemorian haft

regelbunden kontakt med både den fängslade mannens

far och dennes ombud samt hjälpt till att

vidarebefordra brev till mannen från hans familj.

Utskottet har också tagit del av rapporter från

besök hos mannen på Guantanamobasen och uppteckning

från samtal vid kabinettssekreterare Hans Dahlgrens

och statssekreterare Dan Eliassons möte med den

amerikanske ambassadören Pierre-Richard Prosper vid

dennes besök i Stockholm den 13 mars 2003.

Under utfrågningen med utrikesminister Anna Lindh

den 8 april 2003, se bilaga B7, redogjorde hon för

de vidare kontakterna med amerikanska myndigheter,

främst Prospers besök, och planerna för regeringens

fortsatta agerande i ärendet.

Utskottets ställningstagande

Granskningen föranleder inte något uttalande av

utskottet.

3. Statsminister Göran Perssons agerande

i samband med ett intervjuprojekt

Ärendet

I en granskningsanmälan, bilaga A3.1, begärs att

konstitutionsutskottet granskar statsminister Göran

Perssons avtal/överenskommelse med Sveriges

Television AB (SVT) utifrån åtminstone tre

perspektiv. Anmälaren anför, med hänvisning till

SVT:s informationsavdelning, att en PM upprättades i

mars 1996 av Erik Fichtelius inför starten av ett

dokumentärprojekt rörande Göran Persson. Den visades

då för och diskuterades med Göran Persson, som

godkände villkoren muntligen. Anmälaren uppger att

enligt SVT har inte några papper överlämnats eller

undertecknats. Promemorian har förvarats av Erik

Fichtelius fram till att den offentliggjordes i

december 2002. Enligt anmälaren framgår av

redovisade fakta att avtalet är knutet till rollen

som statsminister. Anmälaren framhåller att en

statsminister agerar under grundlagar och vanliga

lagar. Denne kan inte genom civilrättsliga avtal

frånträda detta ansvar.

Anmälaren anser att konstitutionsutskottet bör

granska om statministerns avtal med SVT innebär en

inskränkning för SVT att utöva sin granskande

funktion. Vidare bör utskottet granska om

statministern genom det redovisade avtalet och sina

uttalanden om rättsliga åtgärder gentemot SVT hävdat

ett publiceringsförbud och därmed utövat eller

försökt utöva sådana hindrande åtgärder som är

förbjudna enligt grundlagen. Enligt anmälaren bör

utskottet också granska om statsministerns agerande

i förhållande till SVT kan ha varit i strid med 6

kap. 9 § andra stycket RF.

Därutöver begärs i en granskningsanmälan, bilaga

A3.2, att konstitutionsutskottet granskar formerna

för hur avtalet mellan statsminister Göran Persson

och SVT ingicks, avtalets innehåll och dess

konsekvenser. Enligt anmälaren bör granskningen

inriktas på huruvida statsministerns agerande

strider mot reglerna för SVT:s självständighet och

oberoende. Vidare bör granskas om statsministerns

agerande strider mot tryckfrihetsförordningens och

Regeringskansliets regler för hantering av inkomna

handlingar. Anmälaren framhåller vidare att

Regeringskansliets beredning av detta ärende

förefaller ha varit bristfällig. Det bör därför

granskas om statsministerns agerande strider mot

regeringsformens regler för beredning av ärenden.

Enligt anmälaren finns det därutöver anledning att

ifrågasätta om inte statsministerns agerande efter

att avtalet blivit känt rubbar förtroendet för hans

sätt att utöva sitt ämbete. Anmälaren anser att han

upprepade gånger har presenterat självmotsägande

versioner av vad som är sanningen i detta ärende.

Också i ytterligare en granskningsanmälan, bilaga

A3.3, begärs att konstitutionsutskottet granskar

statsminister Göran Persson och dennes hantering av

intervjuavtalet med Erik Fichtelius. Utskottet bör

enligt anmälaren granska om det är förenligt med

grundlagen att statsministern ingår ett sådant avtal

utan att informera Statsrådsberedningen och därmed

underlåta att diarieföra beslutet.

Bakgrund

Konstitutionsutskottets granskningsområde

Gällande bestämmelse

Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen (RF) skall

konstitutionsutskottet granska statsrådens

tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.

I Holmberg/Stjernquists grundlagskommentar (s. 402)

påpekas att föremål för granskningen är för det

första "statsrådens tjänsteutövning". Här gäller

inte någon begränsning till deras position såsom

medlemmar av regeringen. I kommentaren framhålls att

utskottet också kan granska deras åtgärder såsom

departementschefer och om tendenser till

"ministerstyrelse" har förekommit.

Tidigare granskning

Under riksmötet 1997/98 granskade utskottet ett

ärende som gällde statsministerns lån av ett hus i

Spanien (bet. 1997/98:KU25 s. 153-156).

Statsministern hade under ett antal s.k.

rekreationsdagar i juli 1997 kostnadsfritt fått låna

en villa i närheten av Malaga. Ägaren till villan

var en spansk medborgare med affärsmässig koppling

till SKF:s och Atlas Copcos spanska dotterbolag.

Utskottet anförde i sin bedömning att det gäller

för regeringens ledamöter att iaktta ett betydande

säkerhetsavstånd till gränsen mellan vad som är

tillbörligt och otillbörligt när det gäller

mottagande av gåvor och förmåner. Detta gäller även

i fråga om förmåner från utländska privata givare,

vare sig de är fysiska eller juridiska personer.

Skälet för denna restriktivitet var enligt utskottet

att allmänhetens förtroende för regeringens

ledamöter annars kan rubbas. Emellertid kunde det

enligt utskottets mening inte hävdas att förmånen i

fråga haft samband med statsministerns

tjänsteutövning. Utskottet ansåg att någon kritik

från konstitutionella utgångspunkter därför inte

kunde riktas mot statsministern i detta ärende.

I en reservation (fp) anfördes att det inte kunde

hävdas att förmånen haft samband med statsministerns

tjänsteutövning. Reservanterna ansåg dock att

statsministern - för att undgå att hamna i en

situation där allmänhetens förtroende för honom

kunde riskera att rubbas - borde ha visat större

försiktighet i samband med rekreationen i Spanien.

Reservanterna ansåg det också önskvärt att tydligare

normer utarbetades för vad som är godtagbart i fråga

om gåvor och andra förmåner till statsråd.

Yttrandefrihetsrättsliga aspekter

Allmänt

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) reglerar skyddet för

yttrandefrihet i radio, television, filmer,

videogram och ljudupptagningar m.m. Lagen bygger på

samma grundsatser som tryckfrihetsförordningen.

Detta innebär bl.a. att censurförbud och

etableringsfrihet i princip gäller också för de

medier som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen.

Endast i fråga om användningen av

radiofrekvensspektrum har etableringsfrihet i

tryckfrihetsrättslig mening inte kunnat införas.

Förbud mot förhandsgranskning

Enligt 1 kap. 3 § första stycket YGL får det inte

förekomma att något som är avsett att framföras i

ett radioprogram eller en teknisk upptagning först

måste granskas av en myndighet eller något annat

allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för

myndigheter och andra allmänna organ att utan stöd i

denna grundlag, på grund av det kända eller väntade

innehållet i ett radioprogram eller en teknisk

upptagning, förbjuda eller hindra dess

offentliggörande eller spridning bland allmänheten.

Principen om etableringsfrihet och medgivandet till

lagstiftning

Enligt 3 kap. 1 § första stycket YGL har varje

svensk medborgare och svensk juridisk person rätt

att sända radioprogram genom tråd (kabel).

Rätten att sända radioprogram på annat sätt än

genom tråd får enligt 3 kap. 2 § YGL regleras genom

lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och

villkor för att sända. Det allmänna skall

eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på

ett sätt som leder till vidast möjliga

yttrandefrihet.

Bestämmelser om tillstånd och villkor för trådlösa

sändningar finns i radio- och TV-lagen (1996:844).

Tillstånd att sända TV-program meddelas enligt 2

kap. 2 § av regeringen. I lagen finns dels generella

föreskrifter, dels en möjlighet för regeringen att i

samband med att tillstånd ges bestämma villkor för

sändningarna. Villkor som rör tillståndets innehåll,

innebörd och bestånd framgår huvudsakligen direkt av

bestämmelser i lagen (prop. 1995/96:160 s. 82 ff.).

Övriga villkor tas in i de enskilda

sändningstillstånden. Vilka villkor som kan

förekomma framgår av 3 kap. radio- och TV-lagen.

Uppräkningen anger uttömmande vilka villkor

regeringen får ställa (a.prop. s. 84).

Ett av de villkor som sändningstillstånd får

förenas med är att sändningsrätten skall utövas

opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en

vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet

skall råda i televisionen (3 kap. 1 §).

Programföretags redaktionella självständighet

Enligt 3 kap. 4 § YGL skall den som sänder

radioprogram självständigt avgöra vad som skall

förekomma i programmen.

Bestämmelsen innebär att krav på innehållet i vad

som sänds kan ställas endast genom lag eller genom

sådana tillståndsvillkor som får förekomma. På detta

sätt utgör bestämmelsen om programföretags

redaktionella självständighet ett uttryckligt skydd

mot påtryckningar från det allmännas sida. Den är

enligt motiven emellertid också avsedd att lämna

utrymme för lagstiftning som syftar till att värna

programföretags oberoende gentemot andra, t.ex.

annonsörer (prop. 1990/91:64 s. 117).

Sveriges Televisions sändningstillstånd

Regeringen beslutade den 12 december 1996 om

sändningstillstånd för Sveriges Television AB (SVT).

Tillståndet trädde i kraft den 1 januari 1997 och

gällde fram till den 31 december 2001.

Som villkor för sändningsrätten gällde bl.a. att

den skulle utövas opartiskt och sakligt och med

beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och

informationsfrihet skall råda i televisionen (1 §).

Vidare gällde att SVT skulle meddela nyheter,

stimulera till debatt, kommentera och belysa

händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga

information som medborgarna behöver för att vara

orienterade och ta ställning i samhälls- och

kulturfrågor (10 §). Under samma villkor gällde att

SVT skulle granska myndigheter, organisationer och

företag som har inflytande på beslut som rör

medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana

organ och inom andra sammanslutningar och

föreningar.

Därefter beslutade regeringen den 20 december 2001

om nytt sändningstillstånd för SVT. Tillståndet

trädde i kraft den 1 januari 2002 och gäller t.o.m.

den 31 december 2005.

Som villkor för sändningsrätten gäller också under

denna tillståndsperiod att den skall utövas

opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en

vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet

skall råda i televisionen (6 §).

Vidare gäller även enligt detta tillstånd villkor

för SVT:s nyhetsverksamhet (10 §). Dessa innebär att

nyhetsverksamheten skall bedrivas så att en mångfald

i nyhetsurval, analyser och kommentarer kommer till

uttryck i olika program. SVT skall också meddela

nyheter, stimulera till debatt, kommentera och

belysa händelser och skeenden och därvid ge den

allsidiga information som medborgarna behöver för

att vara orienterade och ta ställning i samhälls-

och kulturfrågor. Därutöver skall SVT granska

myndigheter, organisationer och företag som har

inflytande på beslut som rör medborgarna samt spegla

verksamheten inom sådana organ och inom andra

maktsfärer.

Allmänt om meddelarfrihet och anonymitetsskydd

(källskydd)

Tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen innehåller regler som

syftar till att skydda den som medverkar vid

tillkomsten av en tryckt skrift eller ett radio-

eller TV-program eller en teknisk upptagning av

text, bild eller ljud genom att lämna uppgifter för

offentliggörande. Skyddet åstadkoms genom

bestämmelser om meddelarfrihet och anonymitetsskydd.

Grundläggande bestämmelser om meddelarfrihet finns

i 1 kap. 1 § tredje stycket TF och i 1 kap. 2 § YGL.

Meddelarfriheten innebär att det i viss utsträckning

är möjligt att straffritt lämna normalt

sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt

skrift, radio eller TV eller teknisk upptagning.

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket

tryckfrihetsförordningen har var och en rätt att

lämna meddelanden i vilket ämne som helst för

publicering i tryckta skrifter. Meddelandet skall

lämnas till skriftens författare, till någon annan

upphovsman till en framställning i skriften, till

dennas utgivare, till skriftens redaktion eller till

en nyhetsbyrå. Bestämmelsen innebär att

uppgiftslämnaren går fri från ansvar och

skadeståndsskyldighet, även om meddelandet normalt

skulle vara straffbart som brott mot tystnadsplikt.

Undantag från denna huvudregel gäller bara i den mån

sådana är angivna i tryckfrihetsförordningen. Vidare

har enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket

tryckfrihetsförordningen var och en rätt att

anskaffa uppgifter och underrättelser i vilket ämne

som helst för att antingen själv offentliggöra dem i

tryckt skrift eller lämna meddelande som avses i det

nyss beskrivna tredje stycket i paragrafen. Också

undantag från detta anskaffarskydd skall ha stöd i

tryckfrihetsförordningen. En motsvarande reglering

av meddelarfriheten och skyddet för anskaffare för

andra medier än tryckt skrift finns i 1 kap. 2 §

YGL.

Bestämmelser om anonymitetsskydd finns i 3 kap.

TF. Anonymitetsskyddet består av flera delar. En är

rätten till anonymitet som innebär att författare,

meddelare samt utgivare av icke periodiska skrifter

inte är skyldiga att låta sina namn sättas ut på

skriften (1 §). En viktig del i anonymitetsskyddet

utgör vidare bestämmelserna i 3 § om tystnadsplikt

för dem som tagit befattning med tillkomsten eller

utgivningen av tryckt skrift och för dem som varit

verksamma vid t.ex. bokförlag och nyhetsbyråer.

Dessa får enligt huvudregeln inte röja vem som är

författare, meddelare eller utgivare av en icke

periodisk skrift. En annan väsentlig del i

anonymitetsskyddet är efterforskningsförbudet i 4 §.

Detta innebär att myndigheter och andra allmänna

organ inte får efterforska författaren till en

framställning som har införts eller varit avsedd att

införas i en tryckt skrift, den som har gett ut

eller avsett att ge ut tryckt skrift eller den som

lämnat ett meddelande för publicering. Författaren,

meddelaren eller utgivaren får dock efterforskas då

detta behövs för åtal eller annat ingripande som är

tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen. Vid sådan

efterforskning skall den i 3 § stadgade

tystnadsplikten beaktas. Motsvarande bestämmelser om

anonymitetsskydd finns i 2 kap. 1, 3 och 4 §§ YGL.

Den som uppsåtligen utför otillåtna

efterforskningar döms till böter eller fängelse i

högst ett år, 3 kap. 5 § TF respektive 2 kap. 5 §

YGL.

Från meddelarfriheten finns undantag. Om någon

lämnar ett meddelande som avses i 1 kap. 1 § tredje

stycket TF och därmed gör sig skyldig till någon av

de gärningar som anges i 7 kap. 3 § första stycket,

gäller om ansvar för sådant brott det som är

föreskrivet i vanlig lag, dvs. brottsbalken.

Motsvarande reglering gäller enligt 5 kap. 3 § YGL.

De gärningar som anges indelas i tre punkter. I

punkt 1 räknas högförräderi och vissa andra

allvarliga brott mot rikets säkerhet upp. I punkt 2

upptas oriktigt utlämnande av allmän handling som

inte är tillgänglig för envar eller

tillhandahållande av sådan handling i strid med

myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när

gärningen är uppsåtlig. I punkt 3 anges uppsåtligt

åsidosättande av en tystnadsplikt i de fall som

anges i särskild lag. I 16 kap. 1 § sekretesslagen

(1980:100) ges en uppräkning av de tystnadsplikter

som har företräde framför principen om

meddelarfrihet.

Meddelarskyddet innebär att de offentliga

funktionärerna, dvs. de som är anställda hos

myndigheterna och andra personer som deltar i en

myndighets verksamhet på grund av uppdrag,

tjänsteplikt eller annan liknande grund, kan

utsättas för sanktioner för att de har lämnat ett

meddelande för publicering bara i de fall och i den

ordning som tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen anvisar.

Otillåten verksamhet för statsråd enligt

regeringsformen

Enligt 6 kap. 9 § andra stycket RF får statsråd inte

utöva allmän eller enskild tjänst. Han får inte

heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan

rubba förtroendet för honom.

I förarbetena till bestämmelserna anförs att

syftet i första hand är att värna om

statsrådstjänstens integritet, men de kan också

motiveras av önskemålet att ett statsråd inte skall

splittra sina krafter (prop. 1973:90 s. 284). Enligt

departementschefen får det från fall till fall

bedömas om det rubbar förtroendet för ett statsråd

att han innehar ett visst uppdrag eller utövar en

viss verksamhet. Han anförde att det i allmänhet

torde gälla att det är olämpligt att ett statsråd

har uppdrag inom bolag, förening eller inrättning,

vars verksamhet har huvudsakligen ekonomiskt syfte.

Att undantagslöst upprätthålla en sådan regel låter

sig enligt departementschefen emellertid inte göra.

Han påpekade att andra å andra sidan kan också

innehav av uppdrag av annat slag ha menlig inverkan

på förtroendet för den som utövar statsrådstjänst.

I regeringens skrivelse 1996/97:56

Intressekonflikter för statsråd redovisade

regeringen resultatet av sina strävanden att

utveckla rutiner som säkerställer att statsråds

förmögenhetsinnehav eller engagemang i andra

verksamheter inte leder till intressekonflikter,

insiderproblem eller jäv i uppdraget som statsråd.

Redovisningen knöt an till den diskussion som hade

förts i riksdagen vid flera tillfällen dessförinnan.

I skrivelsen behandlas förbudet mot bisysslor (6

kap. 9 § RF), förbud mot insiderhandel och

skyldighet att anmäla värdepappersinnehav samt

regler om jäv. Vidare redovisades att de rutiner för

insyn och kontroll som utbildats hos regeringen

bl.a. innebar att eget fondpappersinnehav skall

redovisas offentligt, förteckning för närståendes

fondpappersinnehav, att engagemang i andra

verksamheter vid sidan av uppdraget som statsråd

samt tidigare anställningar och uppdrag redovisas

offentligt och att jävssituationer bevakas genom

granskning av ärendeförteckningar inför

regeringssammanträden.

Registrering av allmänna handlingar

Allmän handling enligt 2 kap. TF

Enligt 2 kap. 3 § första stycket TF är en handling

allmän, om den förvaras hos myndighet och enligt 6

eller 7 § är att anse som inkommen till eller

upprättad hos myndighet.

I 2 kap. 4 § TF föreskrivs att brev eller annat

meddelande som är ställt personligen till den som

innehar befattning vid myndighet anses som allmän

handling, om handlingen gäller ärende eller annan

fråga som ankommer på myndigheten och ej är avsedd

för mottagaren endast som innehavare av annan

ställning.

I samband med bestämmelsens tillkomst uttalade

konstitutionsutskottet att en huvudregel självklart

måste vara att personligen ställt brev eller

meddelande till befattningshavare vid myndigheten

som avser ett ämne inom myndighetens

verksamhetsområde skall vara allmän handling (bet.

KU 1975/76:48 s. 12). Utskottet konstaterade att det

emellertid förekommer att politiker och

representanter för fackliga och andra organisationer

i ökad omfattning har uppgifter inom den offentliga

förvaltningen. Enligt utskottet låg det i sakens

natur att en befattningshavare skall kunna motta

brev som t.ex. facklig eller politisk förtroendeman

utan att brevet under alla omständigheter måste ges

offentlighet. Utskottet ansåg att en riktlinje borde

vara att skrivelser rörande myndighets verksamhet i

visst konkret fall skall behandlas som allmänna

handlingar men däremot inte skrivelser som uppenbart

avser partipolitiskt eller fackligt agerande. Vidare

anförde utskottet att uppgift om avsändaren av

brevet i vissa fall kan vara vägledande för

bedömningen av brevets karaktär av allmän handling i

detta avseende. Som exempel nämnde utskottet att ett

personligt brev till ett statsråd från en verkschef

i en fråga som rör verkets ämnesområde bör vara att

anse som allmän handling.

Enligt 2 kap. 6 § första stycket TF anses en

handling ha kommit in till en myndighet, när den har

anlänt till myndigheten eller kommit behörig

befattningshavare till handa.

För att en handling skall anses inkommen enligt

TF:s mening är det inte nödvändigt att handlingen

avlämnats i myndighetens lokaler. Den skall anses

inkommen även i fall då den har kommit "behörig

befattningshavare" till handa. Det är alltså

tillräckligt att behörig företrädare någonstans har

tagit emot handlingen. Vidare är det väsentliga

härvid att handlingen fysiskt befinner sig i ett

läge, där vederbörande kan besluta om dess

utlämnande (Bohlin, Offentlighetsprincipen, 5:e

uppl., s. 56).

I 2 kap. 7 § TF finns bestämmelser om när en

handling skall anses upprättad hos myndighet. Enligt

första stycket gäller att en handling anses

upprättad när den har expedierats. Har handlingen

inte expedierats anses den upprättad när det ärende

till vilken den hänför sig har slutbehandlats hos

myndigheten. Om handlingen inte hänför sig till ett

visst ärende anses den upprättad när den har

justerats av myndigheten eller på annat sätt

färdigställts.

I andra stycket föreskrivs undantag från vad som

gäller enligt första stycket, bl.a. i fråga om

myndighets diarium, journal samt sådant register

eller annan förteckning som förs fortlöpande.

Dokumentationsskyldighet

Enligt 15 § förvaltningslagen (1986:223) skall

uppgifter som en myndighet får på annat sätt än

genom en handling och som kan ha betydelse för

utgången i ärendet antecknas av myndigheten, om

ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild.

Förvaltningslagen är inte direkt tillämplig på

regeringsärenden, eftersom regeringen inte är någon

förvaltningsmyndighet i lagens mening.

Statsrådsberedningen anger i sina riktlinjer för

handläggningen av ärenden i Regeringskansliet (Ds

1998:39 s. 14) att det dock är viktigt att man även

i regeringsärenden följer de principer som

förvaltningslagen ger uttryck för.

Sekretesslagens bestämmelser om registrering av

allmänna handlingar

När en allmän handling har kommit in till eller

upprättats hos en myndighet skall handlingen

registreras utan dröjsmål (15 kap. 1 § första

stycket). I fråga om allmänna handlingar för vilka

sekretess inte gäller, får registrering underlåtas

om handlingarna i stället hålls ordnade så att det

utan svårighet kan fastställas om en handling kommit

in eller upprättats. En ovillkorlig

registreringsskyldighet omfattar således endast

handlingar för vilka sekretess gäller.

Som ett generellt undantag från vad som sägs i

första stycket gäller att handlingar som

uppenbarligen är av ringa intresse för en myndighets

verksamhet varken behöver registreras eller på annat

sätt hållas lättillgängliga.

Statsrådsberedningens riktlinjer

Statsrådsberedningen har upprättat promemorian

Registrering av allmänna handlingar i

Regeringskansliet (PM 1982:3). Den har reviderats i

mars 1997.

I promemorian framhålls att en inkommen handling

enligt huvudregeln är allmän handling även om

handlingen är ställd personligen till ett statsråd

eller en tjänsteman, förutsatt att handlingen rör

någon fråga som kan anses ankomma på regeringen

eller annars rör vederbörande i tjänsten (s. 4).

Vidare sägs under rubriken "Handlingar till eller

från partifunktionärer m.fl." att om en inkommen

handling är ställd till ett statsråd eller någon

tjänsteman i Regeringskansliet personligen och

visserligen rör en fråga som ankommer på regeringen

eller ett departement men är avsedd för mottagaren

uteslutande i dennes egenskap av innehavare av någon

annan ställning, skall handlingen inte betraktas som

allmän handling (s. 7). På motsvarande sätt bör man

enligt promemorian se på utgående handlingar från

ett statsråd eller någon tjänsteman i

Regeringskansliet i en fråga av detta slag, om

handlingen är upprättad uteslutande i avsändarens

egenskap av innehavare av någon annan ställning. I

promemorian anförs att undantaget t.ex. gäller för

skrivelser som någon får eller sänder enbart som

partiledare eller partifunktionär eller som

styrelseledamot, suppleant för sådant, revisor eller

revisorssuppleant i ett bolag eller en stiftelse.

När det gäller registrering av allmänna handlingar

konstateras i promemorian att sekretesslagen öppnar

vissa möjligheter att underlåta registrering (s.

15). Enligt promemorian bör dessa möjligheter

utnyttjas med försiktighet för Regeringskansliets

del.

Vidare framhålls att det är nödvändigt för att den

lagstadgade registreringen skall kunna fullföljas

att allmänna handlingar som kommer direkt till något

statsråd eller någon tjänsteman omedelbart

överlämnas till den registrerande tjänstemannen i

alla de fall där registrering skall ske. Handlingen

bör därvid vara försedd med en av mottagaren

signerad uppgift om vilken dag han tog emot

handlingen. Också utgående allmänna handlingar och

sådana framställda handlingar som är allmänna fast

de inte har gått ut skall enligt promemorian

tillställas den registrerade tjänstemannen i fall

där registrering skall ske.

Kravet på beredning av regeringsärenden

Gällande bestämmelse

Enligt 7 kap. 2 § RF skall behövliga upplysningar

och yttranden inhämtas från berörda myndigheter vid

beredningen av regeringsärenden. I den omfattning

som behövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar

och enskilda att yttra sig.

Vad är ett regeringsärende?

I Statsrådsberedningens handbok Gula boken -

Handläggningen av ärenden i Regeringskansliet (Ds

1998:39, s. 11)) anförs att ärenden i

Regeringskansliet kan väckas antingen genom

framställningar utifrån (t.ex. genom ansökningar

eller överklaganden), genom riksdagens skrivelser

till regeringen eller genom initiativ i

Regeringskansliet (s.k. initiativärenden). Vidare

sägs att som tjänsteman i Regeringskansliet arbetar

man för två myndigheter - regeringen och

Regeringskansliet. Det är Regeringskansliets främsta

uppgift att vara beredningsorgan för regeringen,

dvs. att bereda ärenden som leder fram till

regeringsbeslut. Sådana ärenden kallas

regeringsärenden. Enligt handboken fattar

Regeringskansliet beslut i eget namn i begränsad

utsträckning. Regeringskansliet uppträder då som

egen myndighet. Ärenden av detta slag kallas

regeringskansliärenden.

I handboken framhålls att man alltid måste göra

klart för sig om ett ärende skall mynna ut i ett

regeringsbeslut eller i ett regeringskanslibeslut.

Enligt handboken uppkommer denna fråga framför allt

i samband med brev från allmänheten som innehåller

önskemål av skilda slag.

Övrigt

Granskningsnämndens prövning i tre fall

Granskningsnämnden för radio och TV har i tre beslut

den 24 januari 2003 prövat dels frågan om

partiskhet rörande SVT:s program med

partiledarutfrågningar inför valet 2002 (23

anmälningar), dels frågan om opartiskhet rörande all

politisk bevakning signerad Erik Fichtelius i SVT

sedan 1994 (en anmälan), dels frågan om opartiskhet

och saklighet rörande inslag om den svenska

regeringsbildningen i två sändningar av "Aktuellt"

den 29 september 2002 (avsåg kommentarer av Erik

Fichtelius, fem anmälningar).

I det första ärendet rörande

partiledarutfrågningar i SVT fann Granskningsnämnden

att de aktuella programmen inte stred mot kravet på

opartiskhet.

I det andra ärendet rörande all politisk bevakning

signerad Erik Fichtelius sedan 1994 konstaterade

nämnden att om en anmälan kommit in mer än sex

månader efter det att programmet sändes bör nämnden

inte granska programmet om de inte finns särskilda

skäl. Nämnden hade under de senaste åren granskat

ett flertal inslag i vilka Erik Fichtelius medverkat

som reporter eller kommentator. Denna granskning

hade inte gett anledning att anta att bevakningen

som sådan skulle strida mot tillämpliga bestämmelser

i SVT:s sändningstillstånd. Nämnden ansåg att vad

anmälaren anförde (om Erik F. till följd av det

hemliga avtalet med statsminister Göran Persson

åsidosatt kravet på opartiskhet i sin bevakning av

politiska frågor) inte gav skäl att företa någon

ytterligare granskning, vare sig av inslag som sänts

under den senaste sexmånadersperioden eller av äldre

inslag.

Rörande det tredje ärendet om inslag i SVT:s

"Aktuellt" om den svenska regeringsbildningen fann

nämnden att inte något inslag stred mot kraven på

opartiskhet eller saklighet.

Uppgifter i medier m.m.

I ett pressmeddelande från SVT den 10 januari 2003

meddelas att SVT denna dag har beslutat att

fortsätta arbetet med en dokumentär om statsminister

Göran Perssons regeringstid. Enligt meddelandet har

projektet pågått sedan 1996 och avsikten är att på

ett nytt sätt kunna skildra en politiskt intressant

tid.

Vidare sägs att SVT hoppas, genom att dokumentera

politiska händelser och statsministerns tankar kring

dessa medan de pågår, uppnå en äkthet och kvalitet

som är svår att åstadkomma när man i efterhand söker

minnas och beskriva motsvarande skeenden och

resonemang. SVT:s politiske reporter Erik

Fichtelius, som startade dokumentärprojektet,

kommer även att vara den som slutför det.

Enligt meddelandet kommer dokumentären att visas

först efter det att Göran Persson avgått som

statsminister. Eventuella uppgifter av

nyhetskaraktär kommer, liksom hittills skett, att

presenteras inom ramen för SVT:s ordinarie

nyhetsverksamhet.

Därutöver sägs i meddelandet att Erik Fichtelius

huvuduppgift är att vara projektledare för 24Direkt,

SVT:s nya satsning på direktsända riksdagsdebatter,

m.m. Han kommer därmed inte vara politisk

kommentator i SVT:s nyhetssändningar.

Promemoria från Statsrådsberedningen

In en skrivelse till Regeringskansliet har utskottet

begärt svar på vissa frågor samt kommentarer med

anledning av granskningsanmälningarna. Som svar har

till utskottet översänts en promemoria som

upprättats inom Statsrådsberedningen den 11 mars

2003, bilaga 3.4. I promemorian anförs bl.a.

följande. På uttryckligt initiativ av SVT har Göran

Persson ingått en överenskommelse med

programföretaget om ett intervjuprojekt. Enligt

promemorian ingicks överenskommelsen muntligt genom

samtal med Erik Fichtelius sedan denne visat för

Göran Persson en handling med den text som nu har

publicerats bl.a. på SVT:s hemsida. Den texten

återspeglar överenskommelsens innehåll. I

promemorian anförs att någon annan dokumentation av

överenskommelsen inte finns såvitt Göran Persson

eller Regeringskansliet vet. Överenskommelsen var

enligt promemorian ett personligt åtagande, ett

gentlemen''''''''''''''''s agreement. I promemorian framhålls att

den går längre än vad som följer av Göran Perssons

uppdrag som statsminister och inte kan fullgöras av

någon annan än honom själv. Därmed finns det inte

heller någon anledning att dokumentera och

registrera den i Regeringskansliet. Enligt

promemorian har så inte heller skett.

Vidare anförs i promemorian att överenskommelsen

inte innebär någon inskränkning i SVT:s granskande

uppgift. Göran Persson har enligt promemorian inte

hävdat något publiceringsförbud eller vidtagit eller

försökt vidta någon åtgärd som kan vara förbjuden

enligt yttrandefrihetsgrundlagen. Därutöver

framhålls att han inte heller skaffat sig något

sådant inflytande över programföretaget som kan

strida mot reglerna om dess självständighet och

oberoende.

Enligt promemorian har Göran Persson övervägt att

rådfråga en jurist om intervjuprojektet. Det påpekas

att han inte övervägt eller sagt att han övervägde

att framställa rättsliga anspråk mot Sveriges

Television AB.

Därutöver anförs i promemorian att Göran Perssons

deltagande i ett projekt som detta inte kan komma i

konflikt med regeringsformens förbud mot bisysslor

för statsråd. Eftersom det inte är frågan om ett

regeringsärende kan enligt promemorian hans agerande

inte heller strida mot regeringsformens krav på

beredning av regeringsärenden.

Utfrågningar

Utfrågning med Christina Jutterström

Utskottet har den 1 april 2003 hållit en utfrågning

med verkställande direktören vid Sveriges Television

AB (SVT), Christina Jutterström, bilaga B6. Hon

uppgav bl.a. att initiativet till dokumentären kom

från SVT. Det inspelade materialet är helt och

hållet företagets. Ingen annan har rätt till det.

Sveriges Television avgör om och vad som skall

sändas den dag Göran Persson har avgått och

intervjuprojektet är avslutat. Villkoren

formulerades från SVT:s sida. Erik Fichtelius lade

första gången i februari 1996 fram för Göran Persson

hur man ville att dokumentären skulle gå till. Sedan

skrev Erik Fichtelius ned förslaget i en egen PM.

Han visade därefter PM:an för Göran Persson, som

accepterade de förutsättningar som var sagda. Erik

Fichtelius behöll själv PM:an. Enligt Christina

Jutterström var det en muntlig överenskommelse som i

första hand handlade om att ge Göran Persson

källskydd.

Vidare uppgav Christina Jutterström att

överenskommelsen innehöll följande punkter, som

också offentliggjorts på SVT:s hemsida:

1) Resultatet skall bli en levande och ärlig

dokumentär från början till slut om Göran Perssons

period som partiledare och statsminister. Den skall

rakt och konkret under hela perioden ge Göran

Persson egna kommentarer och reflexioner kring det

som händer.

2) Materialet och berättelsen kan publiceras efter

det att Göran Persson slutat som partiledare

och/eller statsminister som en dokumentär i Sveriges

Television. Samtalen sker under hand på

bakgrundsvillkor. Det innebär att det som Göran

Persson berättar eller informerar om kan Erik

Fichtelius omedelbart använda som underlag för

publicering utan att källan avslöjas.

3) Göran Persson utlovas anonymitet enligt

tryckfrihetsförordningen. Erik Fichtelius är därmed

skyldig att använda informationen på ett sådant sätt

att källan inte avslöjas. Först efter det att Göran

Persson lämnat uppdraget som partiledare kan hans

berättelse publiceras som hans egna kommentarer.

4) Filmning och samtal skall ske under största

sekretess med så få inblandade och informerade som

möjligt.

5) Det inspelade materialet tillhör Sveriges

Television och förvaras av Sveriges Television.

Därutöver uppgav Christina Jutterström att SVT:s

avsikt har varit och är att publicera materialet i

en dokumentär när Göran Persson har avgått. Något

annat har inte varit aktuellt för SVT. Göran

Perssons uttalande i ett inslag i Aktuellt om att

han skulle vända sig till sina jurister om

materialet sändes i förtid, har hon därför aldrig

uppfattat som något hot mot Sveriges Televisions

oberoende och självständighet. Enligt Christina

Jutterström inskränker överenskommelsen med

statsministern inte på något sätt SVT:s politiska

reportrars möjligheter att genomföra sina granskande

uppgifter när det gäller statsministern och

regeringen.

Vidare uppgav Christina Jutterström att det var

fråga om en överenskommelse, en gentlemen''''''''''''''''s

agreement, mellan SVT och Göran Persson som

statsminister, eftersom dokumentären handlar om

Göran Persson under hans statsministertid. Däremot

har överenskommelsen också bäring på Göran Persson

som individ, nämligen när det handlar om

källskyddet. Man kan inte träffa en uppgörelse om

källskydd för en institution som statsministern,

utan det blir som individ.

Christina Jutterström uppgav också att Erik

Fichtelius, som framgår av de fem punkterna, har

rätt under hela den tid som intervjuserien pågår att

använda det som är intressant ur nyhetssynpunkt, men

med källskydd, i nyhetsbevakningen. På det sättet

anser man inte att man begränsar möjligheterna, utan

att man faktiskt utökat möjligheterna till

information och granskning. Skälet till att

projektet skulle ske under största möjliga sekretess

är, enligt Erik Fichtelius, att det ska garantera

källskyddet.

På fråga om det finns en risk för

vänskapskorruption med ett så långsiktigt projekt

uppgav Christina Jutterström att en sådan fråga

kräver mycket eftertanke. Hon utgår från att Erik

Fichtelius varit och är mycket noga med

integriteten.

På fråga om det hade varit rimligt för

statsministern att framställa rättsliga anspråk mot

SVT om företaget av något skäl velat bryta

överenskommelsen uppgav Christina Jutterström att

förutsättningarna för projektet är att det inte

skall sändas förrän Göran Persson har avgått. Hon

tycker att det som Göran Persson sade i intervjun

därför inte har relevans för företagets

ställningstaganden.

På fråga om vilken bedömning man gjort i

företagsledningen av avtalets betydelse i den del

som företagets chefsjurist uttalat sig om i en

intervju - att statsministern inte kunde stämma SVT

på skadestånd i en civilprocess för avtalsbrott om

man sände materialet nu, men att de som beslutade om

publicering kunde göra sig skyldiga till

tystnadspliktsbrott - uppgav Christina Jutterström

följande. Chefsjuristen hade gjort en juridisk

bedömning som svar på en fråga från en journalist. I

företagsledningen har man inte haft någon annan

ambition än att vilja slutföra detta projekt på det

sätt som det var sagt från början.

På fråga om vad som är SVT:s uppfattning om

meddelarskyddet används för att statsministern

därmed skall kunna påräkna skydd från att bli

kontrollerad för påståenden som han kan sprida via

nyhetsmedier, uppgav Christina Jutterström att hon

anser att SVT:s medarbetare har den kunskap,

integritet och förmåga att granska källmaterial att

det inte är någon fara.

Därutöver uppgav Christina Jutterström att hon

inte har erfarit något som tyder på att

statministern i något avseende har försökt förmå SVT

att gå med på ett publiceringsförbud. Projektet var

SVT:s initiativ och det är företaget som har makten

över materialet från det att projektet startade till

och med att det sänds. Man har möjlighet att använda

nyhetsmaterial som finns och kommer fram under

intervjuernas gång. Hon kan inte se att det skulle

störa företagets oberoende och självständighet.

På fråga om varför SVT gjorde en del förändringar

i samhällsbevakningen, t.ex. gav Erik Fichtelius nya

uppgifter, om man inte ansåg att det fanns risker

för oberoendet eller den granskande uppgiften uppgav

Christina Jutterström följande. När den

verkställande ledningen, som består av henne själv

och programdirektören, fick projektet fullt klart

för sig gjorde den bedömningen att man skulle skilja

dokumentärprojektet och Erik Fichtelius

kommenterande åt. De tyckte att det vara ett klokt

beslut för att inte någon trovärdighet skulle

ifrågasättas.

På fråga om projektet, med hänsyn till SVT:s behov

av att kunna fullgöra en god granskning, hade kunnat

fortlöpa om avtalet inte hade blivit känt, uppgav

Christina Jutterström att hon inte såg några

begränsningar. Hon anser att SVT i denna uppgörelse

hade garderat sitt oberoende och sin självständighet

på ett tillfredsställande sätt.

Utfrågning med statsminister Göran Persson

Utskottet har den 8 april 2003 hållit en utfrågning

med statsminister Göran Persson, bilaga B9. Han

uppgav bl.a. följande. Avtalet med Sveriges

Television AB har han ingått som privatperson. Det

kan inte fullgöras av någon annan än honom själv.

Han kan tänka sig parallella situationer. Just nu

för han samtal med ett förlag om att ge ut en

beskrivning av hans statsministertid. Det är inget

som han tänker registrera som allmän handling i

Regeringskansliet. Det är ingenting som

Regeringskansliet skall bereda, utan det avser hans

egen relation med förlaget.

Vidare uppgav Göran Persson att han är lite osäker

på det yttrandefrihetsrättsliga lagkomplexet, men

upplevde att han fick ett anonymitetsskydd när ha

ingick avtalet med Sveriges Television. Ett sådant

skydd gäller också en statsminister som

privatperson. När det påstods att han skulle röjas

som källa blev han väldigt fundersam och kände sig

osäker. Han behövde rådfråga en jurist. Uttalandet

som sådant var också osäkert. Han sa något liknande

som att han tror att han får rådfråga en jurist.

Därefter har han fått klart för sig att också han

omfattas av källskyddet. Om Sveriges Television hade

brutit mot avtalet och röjt honom som källa hade

bolaget, vad han förstår, hamnat i ett läge där det

hade kunnat ställas till ansvar. Men, det var aldrig

hans avsikt.

Göran Persson uppgav därutöver att han aldrig har

tvekat om Sveriges Televisions ambition att leva upp

till avtalet. Detta har också bekräftats av bolagets

verkställande direktör. Projektet inleddes på

Sveriges Televisions initiativ. Han var först lite

tveksam, eftersom det skulle ta tid i anspråk. Han

har uppfattat saken så att Sveriges Television

aldrig har tänkt röja honom som källa i de

sammanhang då de använder det som de talar om under

intervjuerna som underlag eller bakgrundsmaterial,

exempelvis i en politisk kommentar eller analys.

Göran Persson uppgav också att han har upplevt

detta som ett unikt projekt. Men, det kanske inte är

så unikt som han först trodde. Den danske

statsministern släppte in TV-journalister som följde

toppmötet i Köpenhamn, vilket tydligen skedde på

villkor att det danska regeringskansliet fick fritt

ta bort det som rörde relationer till främmande makt

ur TV-programmet. Något sådant har han aldrig

aspirerat på.

Enligt Göran Persson skiljer sig det aktuella

avtalet i ett avseende från vad som är normalt, det

pågår under längre tid. Men arbetsmetoden, att han

samtalar med journalister och gör det utan att han

blir röjd som källa - han ger bakgrund och

sammanhang som gör att journalisterna i sin tur kan

göra en korrekt analys - är den normala. Det unika

med detta projekt är alltså att det pågått under en

lång tid. Hur det inverkar på den journalistiska

hanteringen vågar han inte bedöma, eftersom det inte

är hans sak. Rimligen bör journalisten själv utifrån

sin etiska övertygelse klara av att dra gränslinjen.

Hans chef i sammanhanget, Christina Jutterström, har

inför utskottet vidimerat att det inte har funnits

denna typ av svårigheter.

Vidare uppgav Göran Persson att det har påståtts

att detta projekt har otillbörligen har gynnat

socialdemokratin och honom i kommentarer i Sveriges

Television. Detta har granskats av

Granskningsnämnden, som har avvisat anmälningarna.

Det arbete som journalisterna har gjort har levt upp

till de krav, de normer och den etik som gäller.

Enligt Göran Persson var det Sveriges Televisions

idé att projektet skulle ske under stor sekretess.

Han hade inget att erinra mot detta. Det var

bolagets upplägg, och han har accepterat det. Det

fördes inget samtal om huruvida det skulle vara

sekretess. Han kan inte säga att han övervägde att

projektet inte skulle vara hemligt, utan fann sig i

villkoren.

Därutöver uppgav Göran Persson att han inför

avtalet inte rådfrågade någon när det gäller

yttrandefrihetslagstiftningen och eventuella

komplikationer i förhållande till den roll han har.

Han förutsatte att upplägget var seriöst från

Sveriges Televisions sida.

Göran Persson uppgav också att avtalet ger

Sveriges Television full förfoganderätt över

materialet. De sänder själva vad de vill den dagen

han har avgått som partiledare.

Enligt Göran Persson är han fullständigt övertygad

om att detta inte är något som kan rubba förtroendet

för statsministern i egenskap av statsråd. När det

gäller frågan om bisyssla, har alla rätt att

författa och skriva. Denna rätt tillkommer också

statsministern. Han har under sin statsministertid

publicerat tre böcker, som han inte har tagit betalt

för. I detta avseende tycker han att man skall vara

väldigt försiktig. Däremot tycker han att det ligger

helt inom ramen att kunna publicera sig, att delta i

allmänt debatt och att dokumentera.

Vidare uppgav Göran Persson att han inte anser att

hans uttalanden under projektet har påverkat eller

kringskurit, medvetet eller omedvetet, hans

politiska agerande som statsminister framöver. Det

är möjligt att det undermedvetet finns någon slags

spärr. Men intellektuellt medvetet har han aldrig

gjort ett sådant övervägande. Detta skiljer sig

egentligen inte från alla andra bakgrundssamtal som

han har med andra "viktiga" journalister och

bedömare.

Utskottets ställningstagande

Granskningen har utvisat att avsikten enligt avtalet

mellan statsminister Göran Persson och Sveriges

Television AB var att det aktuella intervjuprojektet

skulle genomföras i hemlighet. Härigenom kunde den

aktuelle reportern använda Göran Perssons under

intervjuerna lämnade uppgifter, förutom i den

avslutande dokumentären, i programföretagets

nyhetsrapportering inom ramen för gällande

källskydd. Av betydelse i detta sammanhang är att

intervjuprojektet har kommit att pågå under

osedvanligt lång tid. Efter att avtalet kommit till

allmänhetens kännedom har SVT beslutat att den

aktuelle reportern inte längre skall vara politisk

kommentator i företagets nyhetssändningar.

Enligt utskottets mening kan det inte hävdas att

det nu aktuella avtalet mellan Göran Persson och SVT

har ett sådant samband med regeringens verksamhet

att dess ingående skulle ha gett upphov till en

dokumentationsskyldighet för Göran Persson och att

den därmed upprättade handlingen borde ha

registrerats som allmän handling i

Regeringskansliet.

Därutöver vill utskottet framhålla att när det

gäller frågor som rör statsråds relationer med

public service-företagen, vid sidan av det som

förekommer inom ramen för formulerandet av

företagens uppdrag, bör statsråden iaktta en hög

grad av försiktighet så att risk inte uppstår för

att företagens självständighet och oberoende rubbas

eller deras granskande uppgift påverkas. Samma

försiktighet bör iakttas när det gäller värnandet av

statsrådstjänstens integritet. Enligt utskottets

mening innebär en sådan försiktighetsprincip i

nämnda avseenden att Göran Persson borde ha

eftersträvat en form för det aktuella

intervjuprojektet som inte förutsatte att det

hemlighölls. Från rättslig och strikt

konstitutionell utgångspunkt kan vad som förevarit i

granskningsärendet emellertid inte föranleda någon

kritik från utskottets sida.

4. Statsminister Göran Perssons roll när

det gäller f.d. näringsminister Björn

Rosengrens uppdrag åt Stenbeckssfären

Anmälan

I en anmälan begärs att utskottet granskar

statsministerns roll vad avser godkännande eller

accepterande av förre näringsminister Björn

Rosengrens uppdrag åt Stenbeckssfären, där Telias

konkurrent Tele 2 ingår, bilaga A4.1. I anmälan

hänvisas till att Björn Rosengren har haft stor

insyn i affärerna kring Telia och i dess

strategival.

Utskottet bör enligt anmälan också granska om

regeringen har någon policy för "karantän" när det

gäller tillgång till känslig information om statliga

företag och om en sådan policy även gäller statsråd.

Om den inte finns, bör granskas vilka andra åtgärder

regeringen vidtar för att förhindra att de statliga

eller delstatliga företagens affärshemligheter

sprids vidare genom s.k. sidbyten.

Gällande regler

Enligt 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen får

statsråd inte utöva allmän eller enskild tjänst. Han

får inte heller inneha uppdrag eller utöva

verksamhet som kan rubba förtroendet för honom.

Regeringsformens förbud mot att utöva vissa uppdrag

gäller endast den som är statsråd, inte ett f.d.

statsråd.

Enligt förarbetena (prop. 1975:90, s. 284) är

bestämmelsens syfte i första hand att värna om

statsrådens integritet, men den kan också motiveras

av önskemålet att statsråd inte skall splittra sina

krafter.

Bestämmelsen har för offentliganställda en

parallell i bisysslebestämmelsen i 7 § lagen

(1994:260) om offentlig anställning. Enligt denna

får en arbetstagare inte ha någon anställning eller

något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan

rubba förtroendet för hans eller någon annan

arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan

skada myndighetens anseende.

Sekretesslagen (1980:100) innehåller bestämmelser om

tystnadsplikt i det allmännas verksamhet.

Bestämmelserna avser förbud att röja uppgift vare

sig det sker muntligen eller genom utlämnande av

allmän handling. Enligt 1 kap. 6 § gäller förbud att

röja sekretessbelagd uppgift för den som deltar i

eller har deltagit i myndighetens verksamhet och

därvid fått kännedom om uppgiften. En

befattningshavare är skyldig att iaktta sekretess

också sedan han lämnat sin befattning. Detta gäller

givetvis oavsett vederbörande avgår med pension

eller övergår till någon annan allmän eller enskild

tjänst.

Enligt 20 kap. 3 § brottsbalken döms den som röjer

uppgift som han är pliktig att hemlighålla för brott

mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst

ett år.

Enligt 2 § insiderstrafflagen (2000:1086) döms den

som har anställning, uppdrag eller annan befattning,

som normalt innebär att han eller hon får kännedom

om omständigheter som har betydelse för kursen på

finansiella instrument, och som på grund härav fått

insiderinformation för insiderbrott till fängelse i

högst två år om han eller hon för egen eller någon

annans räkning genom handel på värdepappersmarknaden

förvärvar eller avyttrar sådana finansiella

instrument som informationen rör, eller använder

informationen till att med råd eller på annat sådant

sätt föranleda någon annan till förvärv eller

avyttring,

Den som har anställning, uppdrag eller annan

befattning, som normalt innebär att han eller hon

får kännedom om omständigheter som har betydelse för

kursen på finansiella instrument, och som på grund

härav fått insiderinformation och som obehörigen

röjer sådan information, döms enligt 7 §

insiderstrafflagen för obehörigt röjande av

insiderinformation till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Tystnadsplikt inom näringslivet

Inom myndighetsområdet anses de offentliga

funktionärerna kunna åläggas tystnadsplikt endast

författningsvägen och inte genom avtal. Utanför

detta område kan däremot avtal träffas om

tystnadsplikt, och sådana anses i princip bryta

meddelarfriheten (prop. 1986/87:151 s. 117-119).

Enligt 7 § lagen (1990:409) om skydd för

företagshemligheter skall den som uppsåtligen eller

av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en

företagshemlighet hos arbetsgivaren som han fått del

av i sin anställning under sådana förhållanden att

han insåg eller borde ha insett att han inte fick

avslöja den skall ersätta den skada som uppkommer

genom hans förfarande.

I 38 § avtalslagen (1915:218) finns en bestämmelse

som stadgar att om någon för att förebygga

konkurrens betingat sig av annan att denne icke

skall bedriva verksamhet av visst slag eller icke

taga anställning hos någon som bedriver sådan

verksamhet, är den som gjort utfästelsen icke bunden

därav i den mån utfästelsen sträcker sig längre än

vad som kan anses skäligt. Bestämmelsen, som fick

sin nuvarande utformning år 1976 (prop. 1975/76:81,

bet. LU21), torde kunna tillämpas såväl på

konkurrensklausuler i tjänsteavtal som på sådana

villkor i avtal mellan näringsidkare, t.ex. om

överlåtelse av en rörelse. De rättsfall som

Arbetsdomstolen avgjort angående användningen av

konkurrensklausuler med förbud för arbetstagare att

på visst närmare angivet sätt konkurrera med

arbetsgivaren efter anställningens upphörande visar

att domstolen gör en helhetsbedömning av den

föreliggande situationen med beaktande av såväl

arbetstagarens som arbetsgivarens intressen. Ingen

faktor kan sägas vara utan vidare utslagsgivande,

med ett undantag. Det torde generellt kunna sägas

att en klausul som enbart syftar till att kvarhålla

en arbetstagare med särskilda kunskaper och särskild

kompetens inte är rättsligt bindande. Är kunskapen i

fråga att hänföra till området företagshemlighet

torde i allmänhet en mer positiv syn gentemot

konkurrensklausuler vara rådande.

Sekretessklausuler eller s.k. diskretionsklausuler

har en mera begränsad innebörd än

konkurrensklausuler. De ålägger arbetstagaren

tystnadsplikt på närmare angivet sätt efter

anställningens upphörande. Sådana klausuler torde

ofta ingå som ett moment i konkurrensklausuler, men

de båda typerna måste hållas isär, eftersom

förutsättningarna för jämkning inte alltid är

desamma. I viss, om än begränsad, utsträckning kan

sekretessklausuler förekomma i tjänsteavtal. I

korthet kan sägas att rättsordningen principiellt

godtar sekretessklausuler. Det framgår redan av det

förhållandet att konkurrensklausuler godtas och

dessa innebär ju typiskt sett längre gående

inskränkningar av arbetstagares frihet efter

anställningens upphörande än sekretessklausuler. Ett

åsidosättande av lojalitetsplikten kan utgöra saklig

grund för arbetsgivaren att säga upp

anställningsavtalet och, om arbetstagaren därigenom

har grovt åsidosatt sina åligganden mot

arbetsgivaren, grund för avskedande. Dessutom

berättigar åsidosättandet arbetsgivaren till

skadestånd.

Förhållandena i vissa andra länder

I Australien övervägdes våren 2002 att reglera

förhållandet att f.d. ministrar arbetar inom områden

som har anknytning till deras tidigare

ansvarsområden. En översyn gjordes inom parlamentets

utredningstjänst. I rapporten nämndes att en f.d.

hälsominister utsetts till konsult för Royal

Australian College of General Practitioners, att en

f.d. försvarsminister arbetade för

försvarsindustriföretaget Tenix. att en f.d.

finansminister arbetade för investmentbanken J. P.

Morgan, att en f.d. miljöminister arbetade för en

miljökonsult och att Queenslands f.d. vice

premiärminister arbetade med offerter på projekt som

han kunde ha varit inblandad i som minister.

Regleringarna i bl.a. USA, Kanada och

Storbritannien redovisades.

I USA finns i US code (title 18 section 207)

begränsade restriktioner som gäller alla

regeringsanställda och restriktioner som är mer

betungande ju mer överordnad tjänsten är. Mycket

överordnad personal inkl. myndighetschefer måste

rätta sig efter flera restriktioner.

ett livslångt förbud mot att "byta sida" till att

representera någon i en fråga som de direkt

arbetade med som chef.

· ett tvåårigt förbud i ärenden som de kanske inte

direkt arbetade med men som de hade ett direkt

ansvar för.

·

1. ett ettårsförbud mot att representera ett

utländsk enhet hos alla departement eller

myndigheter och mot att hjälpa eller ge råd

till en utländsk enhet.

2.

ett ettårsförbud mot att representera någon

organisation inför någon representant för

regeringen/verkställande organ oberoende av

vilken portfölj denne har.

Office of Government Ethics ger råd till anställda

chefer.

I Kanada infördes 1994 the Conflict of Interest

and Postemployment Code for Public Office Holders,

som administreras av Office of the Ethics

Counsellor. Bestämmelserna gäller ministrar.

Målsättningen är att minimera möjligheterna för

att ge utrymme för att utsikterna till en annan

anställning skapar en verklig, potentiell eller

uppenbar intressekonflikt hos offentliga

befattningshavare medan de innehar ett

offentligt uppdrag.

att få en förmånlig behandling eller gynnat

tillträde till makten efter avgången från

offentlig befattning

få personlig fördel av information som har

erhållits under tjänsteutövningen innan den är

allmänt tillgänglig

använda ämbetet för orättvisa fördelar när det

gäller att få en annan anställning.

Den kanadensiska ordningen liknar den i USA när

det gäller restriktionerna. Den innehåller ett

permanent förbud för en offentliganställd tjänsteman

att byta sida i en fråga gällande pågående specifika

åtgärder, transaktioner, förhandlingar eller ärende

där den tidigare offentliganställde representerat

eller gett råd till regeringen.

Huvudreglerna är dock ett tvåårsförbud som

förhindrar ministrar att

acceptera ett direktionsuppdrag eller

anställning hos ett organ som de haft direkt

eller betydelsefulla förbindelser med i tjänsten

under ett år före avgången från den offentliga

tjänsten.

1. representera någon person eller något organ inför

något departement som ministern haft direkt eller

betydelsefulla förbindelser i tjänsten med under

ett år före avgången från tjänsten.

2.

Premiärministern kan diskretionärt reducera

tvåårsperioden om vissa villkor är uppfyllda.

I Storbritannien liksom i Kanada regleras

förhållandena inte i lag utan i föreskrifter på

lägre nivå. I 9 kap. ministerial code finns regler

om anställning efter en ministers avgång. När en

minister lämnar ämbetet bör han be om råd från den

oberoende Rådgivande Kommittén för utnämningar i

affärslivet i fråga om uppdrag han eller hon vill

åta sig inom två efter det att han eller hon avgått

från ämbetet. Den rådgivande kommittén kan

rekommendera att uppdraget uppskjuts i två om

kommittén finner att uppdraget skulle kunna leda

till allmän oro över att uttalanden och beslut av

ministern när han ingick i regeringen hade påverkats

av förhoppningar eller förväntningar om en framtida

anställning hos det berörda företaget eller den

berörda organisationen, eller över att arbetsgivaren

otillbörligen skulle kunna använda sig av sådan

information som en f.d. minister har haft tillgång

till.

I Norge gäller enligt nyligen antagna riktlinjer för

statsråd, statssekreterare och politiskt sakkunniga

en karantän på tre till sex månader för en icke-

politisk karriär i departementen. Vid återgång till

tjänst inom samma departement bör det enligt

riktlinjerna vara sex månaders karantänstid men

mellan skilda departement bör tre månaders

karantänstid vara tillräckligt. Det föreföll enligt

regeringen inte finnas grund för att differentiera

karantänstiden beroende på om vederbörande varit

statsråd, statssekreterare eller politisk sakkunnig.

Karantän skall göras gällande beträffande dem som

återvänder till tjänster som står i ett direkt

rådgivningsförhållande till den politiska ledningen.

Dvs. departementsråd, expeditionschefer och

informationschefer. Dessutom bör det under den

aktuella tidsrymden undvikas att de som går tillbaka

till andra tjänster kommer i ett sådant

rådgivningsförhållande till statsråden. Det bör inte

åläggas karantän i samband med det ursprungliga

rollbytet, dvs. vid övergång från ämbetsverk till

politiska tjänster i departementen.

När det gäller ämbetsmän framhöll regeringen att

det är viktigt att det inte byggs barriärer mot

utbyte av personal mellan offentlig och privat

sektor. Men för staten finns det skäl att

tillvarata sina intressen i vissa situationer. En

ämbetsman som går över till privat verksamhet kan

frestas att utnyttja sitt kontaktnät vid sin gamla

arbetsplats för att skaffa information som är

strategiskt viktig för den nya arbetsgivaren eller

klientintressen. Vederbörande kan också utöva

informell påtryckning på nyckelpersoner vid statliga

beslut till fördel för sin nya arbetsgivare. Med

hänsyn till behovet av att undvika missbruk av

kontaktnät aviserades nya regler. Regeringen ville

lägga vikt vid att stärka kunskapen om hur kontakt

med tidigare kolleger bör hanteras i detta

sammanhang.

Det finns flera medel att överväga. En lokal

arbetsgivare bör som en första möjlighet göra en

omplacering under uppsägningstiden. Möjligen att

ålägga tystnadsplikt bör övervägas. Därefter bör

övervägas att ålägga "saksförbud" upp till ett år

för att hindra att känslig information kan ytnyttjas

i en ny anställning. "Saksförbud" innebär att en

tidigare statlig arbetstagare inte kan involvera sig

på andras vägnar i en sak när vederbörandes tidigare

statliga arbetsgivare är inblandad i samma sak. Om

dessa medel tillsammans inte bedöms tillräckliga bör

också en karantänstid på tre-sex månader kunna

åläggas. Karantänstid innebär ett tidsbestämt förbud

hos en ny arbetsgivare eller att driva egen

verksamhet inom bestämda arbetsområden. Det bör

visas återhållsamhet med att göra bruk av ett så

vittgående medel och det förutsättes att det sker i

begränsad omfattning.

I Danmark finns inga specifika regler som styr

f.d. ministrars anställning. I Finland finns inte

heller sådana regler. I Tyskland finns inga

föreskrifter som förbjuder yrkesutövning efter

upphörande av statsrådsuppdrag. F.d. ministrar har

dock tystnadsplikt.

I Frankrike gäller förbud för f.d. ministrar att

inneha vissa tjänster under en tidsrymd av sex

månaders efter det att uppdraget som minister

upphört Detta förbud gäller dock inte för de fall

den f.d. ministern återtar tjänst som han eller hon

utövade före ministerutnämningen. De förbjudna

tjänsterna är desamma som gäller för deputerade och

senatorer. Å ena sidan tjänster i ledande ställning

som utövas i nationella företag och allmänna

nationella etablissemang, liksom alla fasta uppdrag

som rådgivare till dessa företag eller

etablissemang, å andra sidan ledande tjänster i

privata sammanslutningar med finansiellt förhållande

till staten eller offentliga organ.

Europarådet

Europaråder har rekommenderat en uppträdandekod för

offentliga befattningshavare Rec(2000)10. Enligt

artikel 1 gäller inte reglerna för valda

representanter, och regeringsmedlemmar. Artikel 26

behandlar frågan om avgång från tjänsten. Den

offentlige befattningshavaren bör inte skaffa sig

otillbörlig fördel av sin tjänst för att få

möjlighet till anställning utanför den offentliga

sektorn. Den offentliga befattningshavaren bör inte

tillåta att utsikterna till en annan anställning

skapar en faktiskt, potentiell eller tydlig

intressekonflikt. Han eller hon skall inte under en

lämplig tidsperiod, agera för någon person eller

något organ i en fråga som han eller hon har agerat

i eller rådgett det allmänna om och som skulle kunna

resultera i en särskild förmån för personen eller

organet. Den tidigare offentliga befattningshavaren

bör inte använda eller yppa hemlig information som

han eller hon fått i sin offentliga befattning om

han eller hon inte har laglig möjlighet till det.

I en förklaring till rekommendationerna sägs att

det är ett allmänt intresse att människor med

erfarenhet av offentlig administration kan ha

möjlighet att ta uppdrag utanför det offentliga

området, det är lika viktigt att uppdraget inte

skulle kunna föra med sig misstankar om

otillbörlighet. Rekommendationerna i denna del

syftar till att undvika misstankar om att

befattningshavarens råd, beslut och agerande skulle

kunna vara påverkade av förhoppningar eller

förväntningar om en framtida anställning hos en

särskild arbetsgivare eller om att arbetsgivaren

skulle kunna få en orättvis fördel framför

konkurrenter genom att anställa en offentlig

befattningshavare som har tillgång till sådan

information som konkurrenterna betraktar som sina

egna affärshemligheter eller som har anknytning till

föreslagen utveckling i offentlig policy som berör

dem.

I enlighet härmed skall offentlig

befattningshavare inte ge sig själv otillbörlig

fördel av sin offentliga ställning för att få ett

arbete utanför den offentliga sektorn. Han eller hon

skall vara noga med att undvika möjlig

intressekonflikt på grund av utsikterna till en

framtida anställning. Under en lämplig period bör

han eller hon undvika att agera eller ge råd i

frågor som han eller hon varit inblandad i som

offentlig befattningshavare.

Promemoria från Statsrådsberedningen

Som svar på frågor från konstitutionsutskottet har

upprättat en promemoria inom Statsrådsberedningen,

bilaga A4.2. Enligt denna har statsministern inte

varit involverad när det gäller näringsminister

Björn Rosengrens uppdrag åt Stenbeckssfären. När det

gäller frågan om vilka åtgärder som vidtagits för

att förhindra att de statliga eller delvis statliga

företagens affärshemligheter sprids vidare genom

s.k. sidbyten hänvisas i promemorian till att

företags affärshemligheter skyddas genom de regler

om tystnadsplikt som finns i lagen (1990:409 om

skydd för företagshemligheter, regler som är

gemensamma för statliga och andra företag. Vidare

framhålls att uppgifter om affärs- eller

driftförhållanden hos företag där staten har ett

bestämmande inflytande dessutom skyddas av sekretess

enligt 6 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).

Sekretessen gäller hos regeringen och andra

myndigheter när det kan antas att någon som driver

likartad rörelse gynnas på det statliga företagets

bekostnad om uppgifterna röjs. Den som på grund av

sin befattning som t.ex. statsråd har fått kännedom

om sådana sekretessbelagda uppgifter får inte röja

uppgifterna eller utnyttja dem i någon annan

verksamhet. Detta förbud gäller också sedan han

eller hon har lämnat sin befattning som statsråd och

övergått till exempelvis en befattning hos ett

privat företag. Förbudet är straffsanktionerat.

När det gäller Europarådets rekommendation R

(2000) 10 om uppförandekoder för anställda vid

myndigheter framhålls att Sverige deltagit vid

behandlingen när rekommendationen arbetades fram,

att det från svensk sida inte fanns några

invändningar och att bedömningen var att några

lagstiftningsåtgärder inte behövdes.

Vidare sägs att de uppgifter och handlingar om

Telia AB:s affärsförhållanden som finns eller på

senare tid funnits i Näringsdepartementet inte

längre har betydelse för bolagets

konkurrensförutsättningar. Det finns inga uppgifter

i departementet som Björn Rosengren fått tillgång

till och som om det sprids vidare kan skada Telia

eller ge konkurrenter otillbörliga fördelar.

Enligt promemorian ger svensk lagstiftning

garantier för att de statliga eller delvis statliga

företagens affärshemligheter inte sprids genom

sidbyten.

Utfrågning med statsminister Göran Persson

Statsminister Göran Persson har under utfrågning den

8 april 2003, bilaga B9, framhållit att han anser

att det regelverk som finns är tillräckligt. Främst

är det fråga om sekretesslagen. De uppgifter ett

statsråd får under sin tid som statsråd, exempelvis

rörande ett statligt företag som Telia, får han inte

föra vidare till en konkurrent på ett sådant sätt

att det skadar Telia. Det finns alltså ett

straffansvar. Det andra regelverket är

insiderlagstiftningen. Kunskap om ett företag får

inte användas på ett sådant sätt att man kommer i

konflikt med den lagstiftningen. Detta borde räcka.

Sedan kan det enligt statsministern ändå finnas

anledning att reflektera över detta utifrån

utgångspunkten hur det uppfattas. Det är en

diskussion som skulle kunna föras över

partigränserna, även om det formella är klart. Hur

uppfattas det? Tycker folk att det är för nära? Ska

vi ha samma regler som exempelvis finns i

Riksbanken? Man får inte inom ett år gå över från

Riksbanken till en institution som står under

Finansinspektionens tillsyn. Han har mött många

frågor kring detta och anser därför att det är en

meningsfull granskning.

Det man har i bakhuvudet efter en tid som statsråd

har man ju också efter en karenstid. En karenstid

löser alltså inte det problemet. Ska man gardera sig

mot detta handlar det enligt statsministern näst

intill om något slags yrkesförbud, som man inte vill

ha. Går man direkt med viss känslig kunskap från

ett statsrådsuppdrag till ett företag och använder

den kan det naturligtvis vara ett brott mot den

sekretesslag som gäller. Vad statsministern tycker

man kan diskutera är en tid för att få distans

mellan uppdragen, för att markera att man har bytt

och gått in i en ny verksamhet. Det handlar också om

allmänhetens förtroende, för personer och för

institutioner. Där kan det finnas anledning att

reflektera.

I andra sammanhang uttalas enligt statsministen

ofta önskemål om att fler politiker borde gå till

näringslivet och att fler från näringslivet borde

komma in i politiken. Han har ingenting emot en

diskussion om karenstider. Om utskottet skriver i

den riktningen och startar en process där frågan

undersöks djupare tycker han att det är bra. Därmed

inte sagt att man kommer att hamna i ett beslut om

karantänsregler men det finns anledning att överväga

saken.

Björn Rosengren kom till statsministern någon dag

efter valet och ville lämna politiken. Han var

tröttkörd. Statsministern tyckte att han skulle vara

kvar i politiken, av det enkla skälet att han hade

kandiderat som riksdagsman i Norrbotten och blivit

inkryssad med 12 % personkryss. Sedan kom han

tillbaka och vidhöll, och han fick då lämna

regeringen. Det går enligt statsministern inte att

övertyga ett statsråd som är slut fysiskt och

mentalt som politiker, att vara kvar i regeringen.

Han ville göra någonting helt annat. Senare kom han

och berättade om det här uppdraget. Det var inte

mycket för statsministern att göra i det läget, även

om han kanske hade ett och annat gott ord på vägen.

När det gäller frågan om relationerna mellan

Stenbeckssfären och regeringen förändrats efter det

att Björn Rosengren börjat på sitt nya arbete och om

kontakterna ökat har statsministern svarat jakande.

Men det beror enligt statsministern inte på

Stenbeckssfären utan snarare på att han under många

år hade en önskan om att få träffa Jan Stenbeck. Det

är enligt statsministern ingen tvekan om att Jan

Stenbeck var en märklig figur i svenskt näringsliv,

en nydanare. Det var nog också så att

Stenbeckssfären sågs med väldigt mycket av

misstänksamhet från Regeringskansliets sida. Han

försökte flera gånger få till stånd ett möte. Som

känt är träffar statsråden regelbundet näringslivets

representanter i alla andra konstellationer -

Wallenbergssfären, Bennetgruppen m.fl. Men Stenbeck,

denne särling med sin expansion i det nya, hade han

aldrig träffat, mer än mycket kort en kväll för tio

år sedan.

Efter Jan Stenbecks död ville statsministern ha

ett möte. Han vill träffa ledningen för att höra hur

de resonerar och se vilka de är. Det är ett stort

företag med huvudkontor i Sverige och omkring 10 000

anställda, och regeringen har aldrig haft någon

kontakt med dem. Det sammanträffandet ordnade Björn

Rosengren. Det hade varit både intressant och

nyttigt om ett möte ägt rum medan Jan Stenbeck

levde.

Vice statsminister Odd Engström var också senior

advisor e. dyl. i detta företag. Det är alltså inte

nytt som fenomen. Men det är egentligen också

intressant att det är där, i denne särlings

företagsgrupp, som man plockar in en och annan med

politisk bakgrund. Det säger kanske också någonting

om förmågan att tänka nytt och annorlunda. Men det

var definitivt inget intresse för regeringen att få

in en politiker där.