Bet. 2002/03:KUU1

Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets betänkande

2002/03:KUU1

Europeiska unionens framtidsfrågor - ettkonstitutionellt fördrag för EU

Sammanfattning

I detta betänkande tar sammansatta konstitutions-

och utrikesutskottet upp ett antal frågor som

diskuteras i Europeiska konventet, det särskilda

forum som debatterar EU:s framtidsfrågor. I

betänkandet behandlas också några motioner från

allmänna motionstiden som alla anses besvarade med

utskottets överväganden. På en punkt, avseende den

tidtabell som skall gälla för den regeringskonferens

som skall diskutera EU:s framtidsfrågor efter

Europeiska konventet, föreslår utskottet ett

tillkännagivande till regeringen av innebörd att

tillräcklig tid måste förflyta mellan konventets

avslutande och regeringskonferensens inledande.

Bland de institutionella EU-frågor som tas upp i

betänkandet finns först fördragsstrukturen, där

utskottet i huvudsak välkomnar de förslag som bereds

i konventet. Vidare finns de grundläggande

värderingarna och målen för EU samt principer och

befogenheter, där utskottet uttalar stöd för svenskt

agerande i konventet vad gäller frågor såsom

öppenhet och jämställdhet. Utskottet välkomnar här

ett förslag inom konventet om en särskild

utträdesparagraf i EU:s grundfördrag. I ett avsnitt

diskuteras möjligheterna att effektivisera EU:s

institutioner. Dit hör också frågan om en vald

ordförande i Europeiska rådet samt frågan om hur

Europeiska kommissionens ordförande skall väljas.

Ett särskilt avsnitt behandlar de nationella

parlamentens roll inom EU-systemet, inklusive nya

förslag om tillämpningen av subsidiaritetsprincipen.

Även i sistnämnda avseenden välkomnas förslagen inom

Europeiska konventet.

Till betänkandet finns fogat 7 reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Fördragsstruktur

Riksdagen förklarar motionerna 2002/03:K288

yrkande 8 i denna del, 2002/03:K431 yrkande 1 och

2002/03:U326 yrkandena 15 (delvis) och 16 besvarade

med vad utskottet anfört.

Reservation 1 (v) - motiv.

Reservation 2 (mp) - motiv.

2. Grundläggande värderingar, m.m.

Riksdagen förklarar motionerna 2002/03:K288

yrkandena 8 i denna del och 9, 2002/03:K379 yrkande

6, 2002/03:K431 yrkandena 3-5, 2002/03:K432 yrkande

5, 2002/03:U324 yrkande 2 och 2002/03:U326 yrkandena

18 och 22 besvarade med vad utskottet anfört.

Reservation 3 (s) - motiv.

Reservation 4 (m) - motiv.

Reservation 5 (fp) - motiv.

Reservation 6 (kd) - motiv.

Reservation 7 (c) - motiv.

3. Tidtabell för regeringskonferensen

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört om tidtabellen och

regeringskonferensen samt förklarar motion

2002/03:U326 yrkande 15 (delvis) besvarad med vad

utskottet anfört.

Stockholm den 27 mars 2003

På sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets

vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban

Ahlin (s), Gunnar Hökmark (m), Göran Magnusson (s),

Carl B Hamilton (fp), Pär Axel Sahlberg (s),

Birgitta Ahlqvist (s), Ingvar Svensson (kd), Helene

Petersson (s), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren

(c), Anders Bengtsson (s), Nils Fredrik Aurelius

(m), Gustav Fridolin (mp), Kenneth G Forslund (s),

Mats Einarsson (v) och Göran Lindblad (m) och Kaj

Nordquist (s).

2002/03

KUU1

Utskottet

1 Redogörelse för ärendet

1.1 Ärendet och dess beredning

Inom Europeiska unionen pågår sedan ett par år ett

strukturerat arbete med att analysera EU:s

framtidsfrågor. Målet, som slogs fast i en

deklaration antagen i december 2000 i Nice av EU:s

stats- och regeringschefer, är att en

regeringskonferens skall sammankallas år 2004 för

att diskutera sådana frågor. Riksdagen har vid tre

tillfällen under de närmast föregående två

riksmötena yttrat sig över de aktuella frågorna och

slagit fast sina utgångspunkter inom området

(betänkandena 2000/01:KUU1 EU:s framtidsfrågor;

2001/02:

KUU1 Nicefördraget; 2001/02:KUU2 EU:s

framtidsfrågor). För en mer utförlig

bakgrundsbeskrivning om EU:s framtidsfrågor kan

hänvisas till dessa betänkanden.

En central roll i förberedelserna inför

regeringskonferensen spelas av det för ändamålet

särskilt tillsatta Europeiska konventet. Detta

består av 105 ordinarie ledamöter och 102

suppleanter, hämtade från samtliga EU:s 15

medlemsländer och 13 kandidatländer. Konventets

sammansättning, mandat och arbetsmetod fastslogs av

stats- och regeringscheferna i Laeken utanför

Bryssel i december 2001. Riksdagen representeras i

konventet av Sören Lekberg (s) och Göran Lennmarker

(m), med Kenneth Kvist (v) och Ingvar Svensson (kd)

som suppleanter. På regeringssidan är tidigare vice

statsministern Lena Hjelm-Wallén (s) statsministerns

personliga representant i konventet med ambassadör

Sven-Olof Petersson som suppleant. Konventet och

dess mandat beskrivs ingående i betänkande

2001/02:KUU2 EU:s framtidsfrågor med bilagor.

Europeiska konventet har satt upp som mål för sig

att anta en text som utgör förslag till ett

"konstitutionellt fördrag" för EU.[1] Arbetet har

fortskridit så långt att konventet bl.a. hunnit

diskutera förslag från konventets presidium om en

skiss till nytt konstitutionellt fördrag och förslag

till artiklarna 1-16 i fördraget. Dessa artiklar

presenterades i konventsdokumentet CONV 528/03[2]. I

detta betänkande behandlar utskottet motioner om

författningsreglering inom EU. Utskottet tar i

anslutning därtill upp flera konstitutionella och

institutionella frågor som föranletts av arbetet i

Europeiska konventet. Fokus i betänkandet ligger på

principer, övergripande prioriteringar och allmän

inriktning snarare än på detaljer.

1.2 Förslagen i konventet i

huvuddrag

Europeiska konventet har hittills hållit 19

plenimöten och ytterligare minst 5 planeras innan

arbetet slutförs. Detta skall ske i tid för att

resultatet skall kunna presenteras för Europeiska

rådets möte i Thessaloniki den 20-21 juni 2003. Elva

arbetsgrupper har under hösten 2002 tagit fram

delrapporter som diskuterats i plenum. Ledamöterna

har under hela tiden haft möjlighet att lämna in

förslag till konventet. Hittills har över 600 sådana

lämnats in. Under hösten 2002 presenterades en

första skiss över hur ett konstitutionellt fördrag

kan byggas upp (dokument CONV 369/02[3]). Den

skissen välkomnades till sin struktur av en stor

majoritet i konventet och ligger till grund för en

serie mer fullgångna delförslag under våren, varav

fem hunnit presenteras när detta betänkande justeras

i utskott (dokumenten CONV 528/03, CONV 571/03, CONV

579/03, CONV 602/03 samt CONV 614/03). En stor mängd

ändringsförslag från konventets ledamöter har också

lämnats in rörande de enskilda fördragsartiklarna

(sålunda t.ex. 1 187 stycken avseende de första 16

artiklarna).

En nyckelfråga för det kommande konstitutionella

fördraget är tanken på att besluta att ge Europeiska

unionen egen juridisk rättskapacitet, vilket är en

förutsättning för att dels lämna systemet med tre

skilda pelare i EU:s uppbyggnad, dels sammanföra

dagens EG-fördrag och EU-fördrag till ett

sammanhållet fördrag. Frågor som berör detta

diskuteras nedan i avsnitt 2.1. I det avsnittet

berörs också namnfrågor (benämningen av fördraget

samt benämningen av EU självt) och frågor kring det

kommande fördragets struktur och uppbyggnad i

övrigt.

En annan viktig fråga är hur EU:s grundläggande

värderingar beskrivs i fördraget. Nära förknippat

med detta är dels hur EU:s stadga för grundläggande

rättigheter kan infogas i fördraget, dels hur EU:s

anslutning till Europarådets konvention om mänskliga

rättigheter och grundläggande friheter kan

åstadkommas. Dessa frågor behandlas i avsnitt 2.2. I

samma avsnitt behandlas EU:s mål såsom de skall

formuleras i portalparagraferna till det nya

fördraget.

Fördelningen av kompetens mellan EU och dess

medlemsstater, inklusive frågan om en mekanism för

kontroll av subsidiariteten ur ett principiellt EU-

perspektiv, behandlas i avsnitt 2.3. Där diskuteras

också de grundläggande principer som skall anges för

EU:s beslutsfattande, inklusive principen om

öppenhet och insyn. Frågan om en särskild

utträdesparagraf behandlas också här.

Avsnitt 2.4 behandlar de grundläggande

institutionella frågorna, något som också berör

maktbalansen mellan institutionerna. I tur och

ordning diskuteras frågor som rör Europeiska rådet

och ministerrådet, Europaparlamentet och Europeiska

kommissionen. I sammanhanget behandlas även

ledarskapet för dessa institutioner (typ av

ordförande, metod för val av ordförande).

De nationella parlamentens roll i EU-systemet tas

upp i avsnitt 2.5, jämte frågan om riksdagens

befattning med den föreslagna kontrollmekanismen för

subsidiaritet.

I ett avslutande avsnitt 2.6 slår utskottet fast

vilken tidtabell som enligt utskottet bör gälla för

det fortsatta arbetet efter konventets avslutande.

1.3 Motionerna

Under allmänna motionstiden 2002 har väckts ett

antal motioner som avser författningsreglering inom

EU.

Behovet av ett konstitutionellt fördrag tas upp

bl.a. i motionerna K431 av Holger Gustafsson m.fl.

(kd) yrkande 1 och U326 av Maud Olofsson m.fl. (c)

yrkande 16. I den senare motionen tas också upp

behovet av en bred debatt om EU:s beslutsstruktur

(yrkande 15).

Enligt motionen från Holger Gustafsson m.fl. bör

regeringen verka för ett konstitutionellt fördrag

för EU. Målet för fördragsarbetet bör enligt

motionärerna vara att förenkla fördragen,

effektivisera beslutsfattandet, stärka demokratin

och öppenheten samt tydligt definiera och avgränsa

unionens uppgifter. Det konstitutionella fördraget,

eller konstitutionen, bör göras kort och läsvänligt

genom att de grundlagsmässiga delarna av nuvarande

fördrag redigeras och förs ihop till en helhet och

resterande bestämmelser förs samman till en

regelrätt lagsamling. Unionens uppgifter bör

definieras med hänsyn till subsidiaritets- och

proportionalitetsprincipen, samtidigt som EU måste

ha möjlighet att utvecklas. Unionens mål och

befogenheter bör beskrivas och de principer som

skall styra unionens verksamhet fastställas. De

grundläggande rättigheterna bör införlivas i

fördraget. Fördraget skall vidare innehålla

beslutsregler samt den i Nicefördraget tillkomna

varningsmekanismen för brott mot unionens

grundläggande principer. Slutligen anser

motionärerna att fördraget bör innehålla regler för

hur tillägg och ändringar skall göras.

Maud Olofsson m.fl. anser att en konstitution för

EU måste ta sin grund i unionens historiska rötter

och utveckling och långsiktigt sträva mot en union

som bättre motsvarar medborgarnas krav. De

framhåller också att en institutionell reformering

är en utdragen process och måste få vara det. Tanken

om ett medborgarnas Europa måste innebära att fler

av unionens medborgare har möjlighet att läsa,

förstå och ge synpunkter på unionens grundläggande

dokument, att beslutsfattare är möjliga att

identifiera och utkräva ansvar av. Regeringen bör

initiera en bred debatt om EU:s beslutsstruktur när

det gäller relationen mellan överstatlighet,

mellanstatlighet och federalism.

I en annan motion, K288 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) yrkande 8, anförs i stället att regeringen i EU

bör avvisa kravet på att upprätta en konstitution.

Motionärerna anser dock att det är viktig att

genomföra en förenkling av fördragen.

I fyra motioner - K379 av Bo Lundgren m.fl. (m)

yrkande 6, K431 av Holger Gustafsson m.fl. (kd)

yrkandena 3 och 4, K288 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

yrkande 9 och U326 av Maud Olofsson m.fl. (c)

yrkande 22 - tas specifikt upp de grundläggande

rättigheternas ställning i unionen.

Bo Lundgren m.fl. framhåller i sin motion vikten

av att EU inte har ett sämre skydd för fri- och

rättigheter än vad medlemsstaterna har till följd av

bestämmelserna i Europarådets konvention om

mänskliga rättigheter. Ett sätt att säkerställa ett

fullgott skydd är enligt motionärerna att EU

ansluter sig till Europakonventionen, och regeringen

bör verka för att så sker. Holger Gustafsson m.fl.

anser att det bör göras möjligt för EU att tillträda

Europarådets konvention om mänskliga rättigheter

samt att grundläggande rättigheter behöver tas in i

EU:s konstitutionella fördrag för att ge ett

kompletterande rättighetsskydd inom unionen. Maud

Olofsson m.fl. anser att EU:s stadga om

grundläggande rättigheter bör införlivas i EU-

fördragen eller i en framtida konstitution. Gudrun

Schyman m.fl. önskar att regeringen i EU skall verka

för att EU ansluts till Europakonventionen.

Frågan om avgränsning av unionens kompetensområden

tas upp främst i motionerna K432 av Lars Leijonborg

m.fl. (fp) yrkande 5, K431 av Holger Gustafsson

m.fl. (kd) yrkande 5, K288 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) yrkande 8 och U326 av Maud Olofsson m.fl. (c)

yrkande 18, där olika tillkännagivanden för

regeringen begärs.

Lars Leijonborg m.fl. förordar i sin motion ett

federalt system för EU där rätt frågor behandlas på

rätt nivå samt där makt- och ansvarsfördelningen

mellan medlemsstaterna och unionen tydligt regleras

i en europeisk författning. Federalism i

motionärernas mening bygger på principen att

maktdelningen mellan unionen och medlemsstaterna

klargörs på ett tydligt sätt i grundlag.

Motionärerna framhåller också nödvändigheten av en

gemensam författning för EU.

Holger Gustafsson m.fl. framhåller att det är

svårgörligt att fastställa en s.k. kompetenskatalog

för EU eftersom det skulle begränsa flexibiliteten i

samarbetet men att det är önskvärt att EU avgränsar

och fokuserar sin verksamhet, dvs. EU:s

kompetensområden bör avgränsas tydligare.

I motionen från Gudrun Schyman m.fl. anser

motionärerna att regeringen i EU bör avvisa

förslaget till en kompetenskatalog. En

kompetenskatalog skulle enligt dem vara ett led i en

ytterligare federalisering av EU, och förslaget om

en sådan katalog bör uppfattas som ett försök att

vinna anklang för skapandet av en konstitution som

anses nödvändig för att skapa en stat på EU-nivå.

Förslaget måste därutöver enligt motionärerna anses

som orealistiskt eftersom gränsdragningar mellan

olika politikområden blir svåra att göra.

Maud Olofsson m.fl. anser att en diskussion bör

föras dels om hur man skall tydliggöra unionens

kompetenser, dels om vilka frågor som skall vara

föremål för gemensamt agerande.

Frågan om utträdesbestämmelser tas upp i motion

U324 av Ulf Holm m.fl. (mp) yrkande 2. Motionärerna

begär ett tillkännagivande om att en

utträdesparagraf bör införas, dvs. i fördraget bör

regleras vad som skall hända om ett medlemsland vill

lämna EU.

2 Utskottet

2.1 Fördragsstruktur

2.1.1 Bakgrund

Tanken på att renodla och förenkla den grundläggande

strukturen hos de fördrag som bär upp EU-samarbetet

är inte ny. Tidigare betänkanden från sammansatta

konstitutions- och utrikesutskott har mer ingående

behandlat de olika förslag som lagts fram, bl.a.

från Europeiska kommissionen samt European

University Institute i Florens. Vad som är nytt är

dock att arbetet inom konventet nu skapat en

förutsättning för en sådan renodling genom en serie

slutsatser och principdiskussioner rörande EU:s

status som juridisk person och pelarstrukturen.

Slutsatserna från konventets arbetsgrupp III,

juridisk person,[4] är grundläggande härvidlag.

Riksdagen har tidigare ställt sig positiv till

tanken på en sådan renodling och förenkling av

fördragsstrukturen. I betänkande 2000/01:KUU1 EU:s

framtidsfrågor, uttalades:

Enkelt uppställda fördrag, som är lättlästa och

begripliga, är enligt utskottets uppfattning till

fördel för EU:s sätt att fungera. Det gäller

särskilt i ett utvidgningsperspektiv. Enkla

fördrag är emellertid också en demokratifråga.

Liksom på det nationella planet har medborgarnas

möjligheter att överblicka fördragen och själva

tillägna sig texternas innehåll ett egenvärde och

bidrar till unionens demokratiska legitimitet. En

uppdelning i grundfördrag och andra bestämmelser

kan ses som ett sätt att göra regelverket mera

lättillgängligt.

Detta synsätt bekräftades i betänkande 2001/02:KUU2

EU:s framtidsfrågor:

Ett av de främsta syftena [med framtidsdebatten]

är att försöka göra Europeiska unionen och dess

beslutsfattande mer lättillgängliga för

medborgarna. En nyckelfråga är då att göra själva

grundtexterna lättförståeliga och överblickbara.

Det finns därmed skäl att noga studera alla

förslag som kan bidra till detta.

I det senare betänkandet togs även ställning till

möjligheten av en längre gående uppdelning av

fördraget i en första och en andra del, där den

andra delen skulle underkastas en enklare metod för

ändringar än krav på regeringskonferens och

nationellt godkännande. Riksdagen var mycket

skeptisk till sådana tankar. Utskottet uttalade

bl.a.:

Utskottet har dock svårt att se att det över

huvud taget kan tänkas finnas sådana regler som,

å ena sidan, är såpass ingripande att de hör

hemma i ett "grundfördrag", ett "konstitutionellt

fördrag" eller en "konstitution" och, å andra

sidan, samtidigt är av sådan natur att de bör

kunna ändras utan riksdagens medverkan.

2.1.2 Förslagen i konventet

Den skiss som presenterades i oktober 2002 (dokument

CONV 369/02) är uppbyggd som ett sammanhållet

konstitutionellt fördrag, där EU tilldelas status

som juridisk person och pelarstrukturen avskaffas, i

enlighet med slutsatserna från arbetsgrupp III,

juridisk person. Detta grundläggande upplägg

välkomnades av en stor majoritet i konventet,

däribland samtliga svenska ledamöter. Dessutom har

konventets ordförande uttalat målet att fördragets

första - konstitutionella - del skulle vara utformat

på ett sätt som gjorde det möjligt för "varje

gymnasieelev" att förstå det och ta det till sig.

Det föreligger inte i dagsläget något realistiskt

alternativ till detta upplägg. Sannolikheten får

sägas vara mycket stor att detta blir en bärande del

av konventets slutresultat.

2.1.3 Utskottets överväganden

Utskottet ser, i likhet med vad riksdagen tidigare

uttalat, enbart fördelar med en förenkling av den

grundläggande fördragsstrukturen inom EU. Sådana

ansatser har vid tidigare fördragsrevisioner - inte

minst inför Amsterdamfördraget - fallit på att det

inte funnits tillräcklig förhandlingstid och att

substansförändringar ansetts högre prioriterade. De

frågeställningar från Nice och Laeken som ligger

till grund för konventets arbete, tillsammans med

konventets öppna och prestigelösa arbetsmetod, får

anses vara delförklaringar till att tillräcklig

uppslagsrikedom och politisk vilja för en sådan

grundlig förenkling av fördragsstrukturen nu tycks

finnas. Detta kan mycket väl visa sig bli det mest

bestående och värdefulla resultatet av konventets

arbete.

Utskottet har, i likhet med riksdagen i sitt

tidigare ställningstagande, svårt att se att det

över huvud taget kan tänkas finnas sådana regler

som, å ena sidan, är såpass ingripande att de hör

hemma i ett "grundfördrag", ett "konstitutionellt

fördrag" eller en "konstitution" och, å andra sidan,

samtidigt är av sådan natur att de bör kunna ändras

utan riksdagens medverkan.

Vad beträffar namnet på fördraget är det

utskottets uppfattning att beteckningen

"konstitutionellt fördrag" är att föredra framför

alternativ såsom "konstitution". Detta är dock inte

någon avgörande punkt så länge innehållet i

fördraget klargör dess status av i grunden ett

folkrättsligt fördrag. Sålunda är det en fördel om

fördraget inleds med sedvanlig formulering som

förtydligar att det är de "höga fördragsslutande

parterna", dvs. EU:s medlemsstater, som är herrar

över fördraget.

Att frångå strukturen med uppdelning i pelare är,

enligt utskottet av godo eftersom det kan bidra till

en mer överskådlig struktur. Detta i sig innebär

inte någon tillämpning på nya områden, såsom

utrikespolitik eller straffrättssamarbete, av

överstatliga beslutsformer som hämtas från dagens

första pelare (EG-fördraget). Riksdagen bör bevaka

den frågan i de fortsatta förhandlingarna i

konventet. I sammanhanget vill utskottet framhålla

sin positiva syn på att tilldela EU rättskapacitet,

något som bl.a. banar väg för att EU som helhet kan

ansluta sig till Europakonventionen om mänskliga

rättigheter och grundläggande friheter.

Till bilden hör de ändringar i regeringsformen som

beslutades hösten 2002 och som innebär att

"beslutanderätt som inte rör principerna för

statsskicket" numera kan överlåtas "inom ramen för

samarbete i Europeiska unionen".

I förslagen till konventet från presidiet har en

diskussion om EU-samarbetets beteckning förts fram.

Det är olyckligt, eftersom det lett till

spekulationer i huruvida detta skulle spegla

planerade förändringar i samarbetets grundläggande

karaktär. Utskottet förordar att dagens namn

"Europeiska unionen" behålls och i synnerhet att

namnförslaget "Europas förenta stater" avvisas,

eftersom det leder tankarna till en statsbildning

med en uppbyggnad liknande Förenta staternas.

2.2 Grundläggande värderingar och

målformuleringar

2.2.1 Bakgrund

EU:s agerande härleds ur vad medlemsstaterna

överlåtit i form av beslutskompetens. Både för att

beskriva dessa tilldelade befogenheter och för att

ge tolkningsdatum och ledning för EU:s egen

lagstiftning och domstolspraxis innehåller dagens

EG-fördrag och EU-fördrag av naturliga skäl allmänna

principformuleringar som anger de värderingar och

mål som beslutsbefogenheterna skall uppfylla. Dagens

fördrag är resultatet av ett flertal beslut vid

olika tillfällen och ger därför inte någon

sammanhållen bild av vare sig kompetenser,

värderingar eller mål. De förslag som konventet nu

har att ta ställning till bygger i stället på att

dessa värderingar, mål och kompetenser samlas i ett

fåtal artiklar i inledningen av det kommande

konstitutionella fördraget. Även här kan därför,

liksom fallet är rörande den grundläggande

fördragsstrukturen, hittillsvarande förslag inom

konventet sägas utgöra en renodling och förenkling.

En nyhet i det publicerade förslaget till

artiklarna 1-16 är att begreppet "federal" för

första gången figurerar i officiellt sammanhang som

beteckning på en del av karaktären hos EU-systemet.

I föreslagna artikel 1 sägs nämligen att EU "på

federalt sätt skall förvalta vissa gemensamma

befogenheter".

Inom EU-debatten föreligger viss förvirring när

det gäller de begrepp som används. Olika debattörer

lägger in olika tolkningar. Orden "federal" och

"federalism" är typiska för detta problem. Dessa

begrepp har, för att anföra ett exempel, helt olika

betydelse i tysk debatt på delstatsnivå och i

brittisk EU-debatt. I tysk debatt står federalism

regelmässigt för en balans i makt och kompetens

mellan tre lagstiftningsnivåer (EU-nivå, nationell,

delstatlig). En decentralisering av makt ned till

delstatsnivå ses ofta som den praktiska

konsekvensen. I Storbritannien används begreppet

federalism, särskilt av EU- skeptiker, för att

beskriva en extrem integration, med en centraliserad

superstat som mål, alltså i praktiken motsatsen till

den förstnämnda tolkningen. Användningen i det nya

fördragsutkastet av begreppet "federal" är

förmodligen avsedd att läsas neutralt, mellan de

olika möjliga extremtolkningar av detta begrepp som

kan göras. Samtidigt har orden "allt fastare

sammanslutning mellan de europeiska folken", som

tidigare ofta tolkats som en grund för planer på

kraftigt ökad integration, strukits från

portalparagraferna.

EU:s stadga för grundläggande rättigheter antogs i

december 2000 i Nice som en politisk deklaration.

Tanken på att göra denna rättsligt bindande har

diskuterats sedan antagandet, och sammansatta

konstitutions- och utrikesutskottet tog upp denna

fråga i betänkande 2001/02:KUU2 EU:s framtidsfrågor.

Riksdagen har vid flera tillfällen också förordat

möjligheten att EU ansluter sig till

Europakonventionen om mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter.

2.2.2 Förslagen i konventet

De förslag inom konventet som är aktuella i denna

del ingår i det paket som lades fram den 20 januari

(artiklarna 1-16 i det planerade konstitutionella

fördraget, dokument CONV 528/03). I dessa artiklar

finns värderingar och mål beskrivna på ett flertal

ställen och med en i sammanhanget tydlig

nivåstruktur. Värderingar i en eller annan form

finns beskrivna i artiklarna 1-3 och 5-7.

Målformuleringar återfinns i artiklarna 3 och 5,

samt implicit också genom beskrivningen av

befogenheter i artiklarna 11-13 samt artikel 15.

Först skall konstateras att de utkast som

diskuteras i konventet inte innebär någon förändring

i EU:s grundläggande uppbyggnad. EU bygger alltjämt

på principen att befogenheter tilldelats unionen

genom mellanstatliga fördrag. Såväl den skiss till

hela fördragsstrukturen som presenterades i oktober

2002 som de mer detaljerade förslag som presenterats

under våren 2003 bygger på detta synsätt. I dokument

CONV 528/03 av den 6 februari 2003 föreslås

utformning för de första 16 artiklarna i det

planerade konstitutionella fördraget. Bland dessa

artiklar kan nämnas artiklarna 1 och 2, som anger

unionens övergripande mål och syfte, artiklarna 3

och 6, som anger en uppsättning värderingar och

allmänna målsättningar i övrigt, artikel 5 som

behandlar dels frågan om EU:s stadga för

grundläggande rättigheter, dels EU:s relation till

Europakonventionen om mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter samt slutligen artiklarna 8

och 9 som slår fast några grundläggande principer på

ett sätt som anger ytterligare värderingar.

De svenska ledamöterna i konventet har lämnat in

ändringsförslag till dessa föreslagna

fördragsartiklar. Ändringsförslagen återfinns på

konventets hemsida http://european-

convention.eu.int.

2.2.3 Utskottets överväganden

Riksdagen har tidigare, vid Sveriges inträde i EU

och vid senare godkännanden av ändringar genom

Amsterdamfördraget och Nicefördraget, ställt sig

bakom de grundläggande värderingar som bär upp

dagens EG-fördrag och EU-fördrag. Utskottet är

därför à priori öppet inställt till sådana

formuleringar i nya fördragsutkast som kan sägas på

ett mer sammanhållet och pregnant sätt framhålla

dessa redan knäsatta värderingar.

Utskottet noterar att frågorna om EU:s värderingar

och mål blivit föremål för en stor mängd

ändringsförslag från de svenska ledamöterna, liksom

från ledamöter från andra länder. Sådana

ändringsförslag som syftar till att betona öppenhet,

jämställdhet och frihandel får anses naturliga från

svenska utgångspunkter. Med detta sagt kan det dock

även konstateras att de ursprungliga förslagen från

konventets presidium är en god grund för de

fortsatta diskussionerna. De förhandlingar inom

konventet som kommer att följa kan från svensk sida

med fördel inriktas på ett fortsatt arbete för att

betona de nämnda frågorna.

I sammanhanget vill utskottet särskilt peka på

behovet av ett aktivt svenskt agerande för öppenhet.

Dagens EU-fördrag, artikel 1, talar om skapandet av

"en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska

folken, där besluten skall fattas så öppet och så

nära medborgarna som möjligt." I texten nämns alltså

öppenhetsprincipen redan i artikel 1, således mycket

högt prioriterad, och jämställd med

subsidiaritetsprincipen.

Det förslag som nu föreligger i konventet har

däremot helt förbisett öppenhetsprincipen i de 16

inledande artiklarna, medan subsidiariteten nämns i

artiklarna 8.1, 8.3 och 9.2. En befarad negativ

effekt av detta är att det kan tolkas som om

öppenheten tar ett steg tillbaka i förhållande till

gällande regler.

Utskottet är tveksamt till värdet av att i

portalparagraferna skriva in att EU förvaltar vissa

befogenheter "på federalt sätt". Såsom framgår av

resonemanget om begreppet "federal" ovan är detta

ett begrepp som kan leda till vitt skilda

tolkningar. Det är därför inte oproblematiskt när

det förekommer i fördragstext. Å andra sidan kan en

kompromiss skymtas, där termen "på federalt sätt"

ersätter den tidigare använda frasen "allt fastare

sammanslutning". I ett sådant scenario, där

begreppet "på federalt sätt" inte av andra aktörer

tolkas som grunden för en ökad överstatlighet i sig,

är det dock en acceptabel formulering i ett kommande

fördrag.

Utskottet kan ställa sig bakom konventsförslagen

om ett införlivande i EU:s grundfördrag av stadgan

för grundläggande rättigheter. Ett sådant

införlivande kan innebära ett stärkt rättsskydd för

enskilda gentemot EU:s institutioner eller

beslutsfattande grundat på EU-bestämmelser, men det

får inte i sig innebära tillskapandet av nya

kompetenser för EU. Utskottet välkomnar att

möjligheten för EU att ansöka om anslutning till

Europakonventionen om mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter nu tycks kunna förverkligas.

Det är, enligt utskottets uppfattning, av stor vikt

att dessa båda frågor kopplas till varandra. Ett

sätt att uppnå sådan koppling vore att ett de-facto-

beslut om att ansöka om anslutning till

Europarådskonventionen, t.ex. i form av en politisk

viljeförklaring, antas av stats- och

regeringscheferna samtidigt med ett beslut om nytt

fördrag med införlivad rättighetsstadga.

2.3 Principer, befogenheter

2.3.1 Bakgrund

EU:s beslutsfattande vägleds som ovan nämnts redan i

dag av ett antal principer. Principen om tilldelade

befogenheter är grundläggande för

hela systemets legitimitet och uppbyggnad.

Subsidiaritetsprincipen och

proportionalitetsprincipen, som båda har till

funktion att avgränsa EU:s makt i förhållande till

medlemsstaternas, är båda erkända genom

formuleringar i EU:s grundfördrag.

Proportionalitetsprincipen har dessutom fått riklig

uttolkning i domstolspraxis. Principen om lojalt

samarbete härleds även den ur såväl dagens fördrag

som domstolspraxis. Till dessa fyra principer kommer

principen om EU-rättens företräde framför nationell

rätt, som följer av domstolspraxis. Den sistnämnda

principen skall dock ses som ena sidan av en

problematik, vars andra sida utgörs av hur

medlemsstaterna betraktar sin bindning till EU-

rätten. Den tyska författningsdomstolens dom rörande

Maastrichtfördraget innehåller nyckelformuleringen

att Tyskland bara kan anses rättsligt förpliktigat

att underkasta sig EU:s rättssystem så länge detta

EU-system uppfyller samma krav på grundläggande fri-

och rättigheter som den tyska författningen ställer

upp. Denna s.k. "so-lange-als-princip" gäller även

för Sveriges del.

Frågan om avgränsningen av befogenheter mellan EU

och medlemsstaterna är central i framtidsdebatten

inom EU. Inte minst efter tyska förslag ingår som en

av de fyra övergripande frågorna som formulerades i

Nice-deklarationen den om "hur man skall upprätta

och därefter upprätthålla en mer exakt avgränsning

av Europeiska unionens och medlemsstaternas

befogenheter som överensstämmer med

subsidiaritetsprincipen". I Laekenförklaringen har

frågor kring kompetensfördelning utvecklats än mer i

detalj. Från tysk sida har ofta hörts krav på en

fullfjädrad kompetenskatalog, något som av andra

kritiserats såsom en alltför rigid metod. Dagens

fördrag kan sägas innehålla något av en katalog över

kompetenser, men det finns två viktiga skillnader

mellan detta och vad som ligger i det tyska

tänkandet. För det första är fördragens befintliga

katalog inte en komplett motsvarighet till det tyska

systemet i det att den endast tar upp vad som skall

ligga på EU-nivå och alltså inte berör vare sig

sådant som skall ligga på medlemsstatsnivå eller, än

mindre, vad som inom medlemsstaterna skall ligga på

regional eller lokal nivå. För det andra är den

tyska metoden baserad på en grundläggande

konstitutionell "uppgörelse en gång för alla" mellan

olika nivåer i en flernivådemokrati. Någon sådan

orubblig uppgörelse har inte bedömts som aktuell

eller ens möjlig för ett EU som från tid till annan

är precis så mäktigt eller maktlöst som

medlemsstaterna vill att det skall vara.

Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet

yttrade i betänkande 2001/02:KUU2 EU:s

framtidsfrågor att det finns både för- och nackdelar

med att inrätta en särskild kompetenskatalog:

Dagens system - där befogenheterna anges i

fördraget, men på ett flexibelt sätt som tillåter

en försiktig utveckling och som garanterar det

nationella valet av beslutsnivå inom egna landet

- är enligt utskottets mening rimligt. Det får

också stöd av debatten i konventet.

Subsidiaritetsprincipen är en bidragande orsak

till denna utskottets slutsats och bör värnas.

Utskottet står fast vid sin bedömning att

arbetet med att tydliggöra kompetensfördelningen

kan bidra till större klarhet, men att det

arbetet främst bör ske som ett led i arbetet med

att förenkla fördragen. I likhet med regeringen

vill utskottet understryka behovet av att, om

förändringar skall ske i systemet, noga se till

att bevara dynamik och flexibilitet. Utskottet

står också fast vid att beslutsnivån för olika

frågor inom medlemsstaterna är en helt nationell

angelägenhet som berör statsskicket i respektive

land.

Dagens EG-fördrag och EU-fördrag innehåller inte

någon regel om utträde ur unionen. Det är dock fullt

möjligt för en medlemsstat som så önskar att

initiera en process om utträde. I riksdagen har vid

olika tillfällen motioner väckts med yrkanden om att

Sverige skall verka för att det i EU:s grundfördrag

skall införas en uttrycklig rätt till utträde.

Konstitutionsutskottet har behandlat flera sådana

yrkanden, första gången bara drygt ett år efter

Sveriges inträde i EU och senast i sitt yttrande

1999/2000:KU7y. Utskottet har därvid anfört bl.a.

att det inte låg i linje med Sveriges intressen att,

drygt ett år efter inträdet i unionen, driva en

fråga som måste uppfattas som att Sverige avsåg att

lämna unionen. Utrikesutskottet delade i betänkande

1999/2000:UU10 konstitutionsutskottets bedömningar i

denna fråga. Riksdagen bekräftade senast under förra

riksmötet detta synsätt (bet. 2001/02:KUU2 EU:s

framtidsfrågor). Subsidiaritetsprincipen inom EU får

sin viktigaste effekt i form av att EU-

institutionerna, främst Europeiska kommissionen,

måste motivera varför beslut som föreslås behöver

fattas på EU-nivå och inte hanteras bättre på

medlemsstatsnivå. Konventets arbetsgrupp I, om

subsidiaritet, lade i sin slutrapport i september

2002 (CONV 286/02) fram förslag om en politisk

mekanism för tidig varning ("early warning system")

som även direkt involverar de nationella parlamenten

för kontroll av subsidiaritetsprincipens

efterlevnad.

2.3.2 Förslagen i konventet

Artiklarna 8 och 9 i det paket som lades fram den 20

januari i år utvecklar de ovan nämnda principerna

och presenterar dem på ett sätt som nära ansluter

till vad som gäller redan i dag men mer sammanhållet

och i viss mån med kodifiering i fördragsform av vad

som tidigare härletts ur domstolspraxis. Förutom

dessa textförslag finns det ett stort antal

ändringsförslag från konventets ledamöter.

I den skiss till konstitutionellt fördrag som

presenterades den 28 oktober 2002 finns förslag om

en ny artikel 46 som reglerar rätten till utträde ur

unionen.

Konventets presidium har följt grundtankarna i

rapporten från arbetsgrupp I, subsidiaritet, och

föreslår att varje nationellt parlament skall kunna

avge ett motiverat yttrande över lagförslag från

kommissionen avseende lagförslagets överensstämmelse

med subsidiaritetsprincipen. Europaparlamentet,

rådet och kommissionen skall ta hänsyn till sådana

motiverade yttranden från de nationella parlamenten.

Om minst en tredjedel av de nationella parlamenten

anför att kommissionens förslag inte respekterar

subsidiaritetsprincipen skall kommissionen ompröva

sitt förslag. Efter omprövningen kan kommissionen

besluta att antingen stå fast vid sitt förslag,

ändra det eller dra tillbaka det. Presidiets förslag

innebär vidare möjligheter för parlamenten att avge

yttranden under förlikningsförfarandet. Möjligheten

till domstolsprövning av subsidiaritetsprincipen tas

också upp i förslaget.

2.3.3 Utskottets överväganden

Analogt med vad utskottet uttalade i avsnitt 2.2.3

ovan kan det konstateras att riksdagen tidigare

ställt sig bakom de grundläggande principer som bär

upp dagens EG-fördrag och EU-fördrag. Utskottet ser

fördelar med att försöka framhålla dessa principer

mer sammanhållet. Däremot ser utskottet inga skäl

till att försöka i fördragsform kodifiera principer

som hittills härletts ur domstolspraxis. En sådan

kodifiering medför inte ökad juridisk förutsägbarhet

eller klarhet, utan kan tvärtom skapa osäkerhet om

huruvida alla de ofta omfattande och nyanserade

resonemang som EG-domstolen fört i sina vägledande

domslut fortfarande skall anses gälla när de

överförs till en formulering om blott ett par

meningar i en fördragsartikel. Utskottet vill

särskilt ifrågasätta tanken på att fördragsfästa

principen om EU-rättens företräde framför all

nationell lagstiftning. All EU-lagstiftning måste

bygga på respekt för medlemsstaternas

konstitutionella principer. EG-domstolens praxis

balanseras här i ett känsligt samspel av nationella

principer liknande den tyska "so-lange-als".

Utskottet vill även här uppmärksamma öppenheten.

För det fall konventets förhandlingar visar att det

inte finns acceptans för att skriva in öppenhet som

en grundläggande värdering - vilket utskottet

förordar som förstahandslösning - kan ett alternativ

vara att formulera detta som en grundläggande

princip, jämställd med de övriga som nämns i

utkastet till konstitutionellt fördrag, artikel 8.

Till skillnad från jämställdhet mellan könen,

likabehandling oberoende av andra faktorer såsom

etnicitet eller sexuell läggning samt en god

miljökvalitet, som alla är värderingar men inte kan

räknas som institutionella principer, kan öppenhet

presenteras antingen som en princip eller som en

värdering.

Riksdagen har tidigare tagit ställning till frågan

om en kompetenskatalog. Utskottet vidhåller att det

finns både för- och nackdelar med en sådan katalog.

Förslaget till artiklar 11-14 från presidiet har

emellertid visat att det är möjligt att på ett

tydligare sätt än i dag - men lika flexibelt inför

framtida förändringar - slå fast kompetenserna för

EU. Detta förslag kommer sedan att behöva

kompletteras med mer specificerade regler längre

fram i fördragstexten.

Utskottet noterar att planer nu finns på att i

EU:s grundfördrag reglera rätten till utträde ur

unionen. Riksdagens tidigare avvisande

ställningstaganden med anledning av motioner om

utträdesparagraf utgick från en situation som

skiljer sig från vad som nu är för handen. Sverige

förutsätts nu inte, i oträngt mål och som ny

medlemsstat, själv ta initiativ till en

utträdesparagraf. Utskottet kan därför välkomna

förslaget.

Utskottet stöder strävandena efter att ge

subsidiaritetsprincipen och de nationella

parlamenten en mer central roll i EU. Riksdagen kan

naturligtvis redan i dag ta upp

subsidiaritetsprincipen i kontakterna - i kammare,

utskott och EU-nämnd - med regeringen. Detta hindrar

inte att det kan finnas skäl att i enlighet med vad

som diskuterats i konventet utveckla mekanismerna

för subsidiaritetskontrollen. Utan att ta ställning

i detalj välkomnar utskottet en tydligare roll för

de nationella parlamenten i granskningen av

subsidiariteten. En ordning med yttranden direkt

från de nationella parlamenten kan vara ett sådant

inslag. Utskottet vidhåller den uppfattning

riksdagen tidigare uttalat att domstolskontroll av

subsidiaritetsprincipen redan är möjlig och att

behovet av en regeländring på den punkten kan

ifrågasättas.

2.4 EU:s institutioner

2.4.1 Bakgrund

EU-samarbetet har sedan bildandet av kol- och

stålunionen 1951 haft tre centrala

beslutsinstitutioner: ett parlament, ett ministerråd

och en kommission. Dagens EU har även Europeiska

rådet som skall "ge unionen de impulser som behövs

för dess utveckling och fastställa allmänna

politiska riktlinjer för denna utveckling" (EU-

fördragets artikel 4). Lagstiftningsmetoden har

förändrats genom åren, men i centrum står i dag vad

som brukar kallas gemenskapsmetoden, baserad på

exklusiv initiativrätt för kommissionen samt

beslutsrätt för ministerrådet i samspel med

Europaparlamentet. Den vanligaste

lagstiftningsproceduren är i dag

medbeslutandeförfarandet, fastslaget i artikel 251 i

gällande EG-fördrag. Alla tre institutionerna har

utvecklats, inte minst Europaparlamentet som i dag

har avsevärt mer verkligt inflytande än i EU-

samarbetets barndom. Varje förändring i

institutionernas arbetssätt och inflytande har

beslutats i sedvanlig ordning via

regeringskonferens, så den institutionella balans

som i dag råder får sägas spegla fullt ut vad

fördragsfäderna, dvs. medlemsstaterna, i dag anser

vara en lämplig ordning.

Inom ramen för framtidsdebatten och arbetet i

konventet har ett flertal förslag väckts som rör

institutionernas inflytande och funktionssätt. Dit

hör frågor såsom en utökning av sfären för

medbeslutandeförfarandet eller sfären för omröstning

med kvalificerad majoritet i rådet, men även metoden

för val av ordförande samt mandatperioden för

ordföranden i ministerrådet/Europeiska rådet samt

Europeiska kommissionen. Till bilden hör också ett

par förslag som synes skapa - eller åtminstone

ligger mycket nära ett skapande av - nya

institutioner såsom t.ex. en särskild "kongress".

Riksdagen har tidigare uttalat sig i frågor som

rör den institutionella balansen mellan EU:s

institutioner. I betänkande 2001/02:KUU2 EU:s

framtidsfrågor sägs i denna fråga:

Det är naturligt att frågor om EU-

institutionernas uppbyggnad och inbördes

maktbalans ingår i det som diskuteras inom

framtidsdebatten. Hur denna uppbyggnad och

maktbalans bör se ut är i hög grad en funktion av

vilken framtida inriktning man vill se för EU.

Utskottet är av uppfattningen att den nuvarande

institutionella strukturen är lämplig som grund

även för framtiden.

Utskottet stöder därvid regeringens

utgångspunkt såsom den framställs i skrivelse

2001/02:115. Förbättringar behöver ske, men det

är utskottets mening att diskussioner om sådana

förbättringar bör ta avstamp i de nuvarande

institutionerna och deras inbördes maktbalans.

Riksdagens hittillsvarande inställning kan med en

samlande fras betecknas som positiv till möjligheter

att stärka de centrala institutionerna men obenägen

att därvid rubba den rådande institutionella

balansen.

Europeiska rådet

Två frågor har aktualiserats rörande Europeiska

rådet. För det första: hur skall dess ordförande

utses - med dagens automatiskt roterande system

eller via val för en längre period (fem år eller två

och ett halvt år har nämnts)? För det andra: skall

dess roll i att ange den allmänna färdriktningen

manifesteras på annat sätt än genom dagens politiska

slutsatstexter? Tanken på ett mer konkret

lagstiftningsprogram - något som i dag får anses

åvila kommissionen - har väckts av bl.a.

Storbritanniens premiärminister. Ett gemensamt

förslag till konventet från Frankrikes och Tysklands

respektive stats- och regeringschefs personliga

representanter (utrikesministrarna de Villepin och

Fischer) har fått stor uppmärksamhet. I detta

förslag ingår just dessa tankar, men det är inte

klart hur långt de båda länderna önskar gå i att ge

ordföranden en mer politiskt aktiv roll.

Europaparlamentet

De viktigaste frågorna rörande Europaparlamentet som

är under diskussion i konventet rör ökad användning

av medbeslutande samt ökat inflytande över

flexibilitetsregeln i föreslagna artikel 16 i

konstitutionella fördraget, som motsvarar dagens

artikel 308 EG. Andra frågor, vilka tidigare varit

aktuella, är det inte längre. Sålunda förordas inte

i dagsläget någon ny, andra kammare av

Europaparlamentet.

Ministerrådet

Frågan om ordföranderollen i ministerrådet är nära

sammanbunden med motsvarande fråga för Europeiska

rådet. Dagens system med ordföranderotation har

ifrågasatts även här, men förslagen till alternativ

lösning är mer varierande. Flera sådana förslag

innefattar en ny roll för rådets särskilde höge

representant för utrikes- och säkerhetspolitik som

ordförande för utrikesministrarnas rådsmöten. Till

det förslaget kopplas ofta en tudelning av dagens

ministerråd för allmänna frågor och yttre

förbindelser.[5]

Diskussionerna om ministerrådet har också

fokuserat på möjligheterna att på nya områden

använda omröstning med kvalificerad majoritet.

Konventets arbetsgrupp VI, ekonomisk styrning,

föreslog övergång till beslut med kvalificerad

majoritet på skatteområdet.

Till bilden hör också en allmän önskan om ökad

öppenhet i ministerrådets beslutsformer. Dagens

situation, sedan ändringar beslutats vid toppmötet i

Sevilla förra året, är att ministerrådet skall mötas

i offentlighet vid lagstiftningsärenden, men endast

vid första och sista sammanträdet i varje

lagstiftningsfråga. Den regeln är införd i rådets

interna arbetsordning. Två möjligheter finns därför

att förstärka kravet på offentlighet: dels att

skriva in regler i frågan direkt i fördraget och

därmed göra det till en fråga för hela EU och inte

för rådet internt, dels att utöka kravet på

offentlighet till, vilket föreslagits, samtliga

möten då rådet agerar lagstiftare.

Europeiska kommissionen

Europeiska kommissionens roll och ledning är föremål

för diskussion inom konventet. Kommissionen har i

ett par bidrag till konventet föreslagit en utökad

roll för sig själv, inte minst på utrikesområdet.[6]

En fråga som förts in i debatten är metoden för val

av kommissionsordförande. I dagsläget väljs denne av

Europeiska rådet, och valet bekräftas därefter av

Europaparlamentet. Några av de alternativa förslag

som nu föreligger i konventet skall presenteras

nedan. Statsministern uttryckte sig inför riksdagens

kammare den 19 februari till försvar för nuvarande

beslutsordning men uttryckte viss öppenhet för att i

framtiden välja kommissionsordföranden genom en

kombination av Europaparlamentariker och nationella

parlamentariker.

2.4.2 Förslagen i konventet

I konventet har förslag förts fram om en direkt

folkvald president, som skulle vara ordförande för

kommissionen. Vidare har föreslagits att

Europaparlamentet skall välja en

kommissionsordförande som sedan bekräftas av

Europeiska rådet. Tankar om att valet skulle ske av

en europeisk kongress bestående av ledamöter från

Europaparlamentet och nationella parlament har också

väckts. Sören Lekberg, en av ledamöterna från

riksdagen i konventet, har lämnat in ett bidrag till

konventet enligt vilket kommissionsordföranden

skulle väljas av de nationella parlamenten (dok.

CONV 500/03). Ett ökat engagemang från de nationella

parlamenten i EU-frågor skulle enligt motiveringen

till bidraget stärka EU:s demokratiska legitimitet.

Valproceduren skulle inledas med att Europeiska

rådet med kvalificerad majoritet nominerar tre eller

fyra kandidater. Därefter håller Europaparlament

utfrågningar med kandidaterna och genomför en

indikativ omröstning mellan kandidaterna.

Avslutningsvis, efter att möjlighet skapats för

kandidaterna att söka stöd för sina kandidaturer,

håller de nationella parlamenten omröstningar vid

samma tidpunkt i syfte att undvika taktiskt

röstande. Varje parlament har lika många röster som

antalet ledamöter i Europaparlamentet från det

landet. Rösterna från varje parlament skall fördelas

proportionellt mellan kandidaternas röstetal i det

parlamentet.

2.4.3 Utskottets överväganden

Utskottet är, liksom riksdagen tidigare, öppet

inställt till möjligheter att förstärka

effektiviteten hos var och en av de centrala

institutionerna i EU, inklusive Europeiska rådet och

ministerrådet. På samma sätt som kommissionen och

Europaparlamentet med bibehållen legitimitet kan

presentera förslag till bättre funktionssätt för sin

egen del måste det vara ministerrådet obetaget att

göra detsamma. Frågan om en reform av ministerrådet

måste alltså kunna diskuteras.

Om en vald ordförande för Europeiska rådet och

ministerrådet är rätt väg att gå är en fråga som det

råder delade meningar om. Utskottet har vägt för-

och nackdelarna med en sådan vald ordförande och

funnit att nackdelarna överväger. EU behöver

reformer som tydliggör beslutsformer och

institutioner. Förenklingen och konsolideringen av

fördragen - som utskottet välkomnar - är en del av

den processen. Även i övrigt syftar många av

förslagen i Europeiska konventet till förenkling och

ökad samverkan. Tanken på att tillskapa en vald

ordförande i Europeiska rådet går emot dessa

strävanden efter förenkling. Det har varit avgörande

för EU:s framgångar hittills att små medlemsstater

tillåtits få väl så mycket inflytande i många frågor

som stora medlemsstater. Ett system med en vald

ordförande i Europeiska rådet skulle med största

sannolikhet i praktiken komma att gynna stora

stater. Enligt utskottets mening skall samarbetet i

rådet präglas av att alla medlemsstater har

likaberättigande till inflytande och rätt att utöva

ordförandeskapet. Ett rotationssystem för

ordförandeskapet i Europeiska rådet och i

ministerrådet har den mycket stora fördelen att det

är helt rättvist och ger alla stater den unika

inblick i EU:s inre verksamhet som ordförandeskapet

ger.

Frågan om ökat medbeslutande för Europaparlamentet

är inte av sådan karaktär att den lämpar sig för

generella regler. I stället bör, som hittills, saken

avgöras från fall till fall.

När det gäller frågan huruvida beslut på

skatteområdet skall kunna fattas med kvalificerad

majoritet i rådet vill utskottet framhålla

riksdagens centrala roll i skattefrågor; den svenska

riksdagen beskattar det svenska folket. Så länge

beslut kring de skattefrågor som hanteras på EU-nivå

fattas enhälligt i rådet kan riksdag och regering

fullt ut kontrollera de beslut som fattas. En

övergång till beslutsfattande med kvalificerad

majoritet ligger inte i Sveriges intresse på ett

område som är så centralt som skattepolitikens.

Utskottet tar också avstånd från tankar på en så

kallad EU-skatt som direkt skulle finansiera

unionens verksamhet. Dagens ordning med avgifter

från medlemsstaterna bör bestå.

I fråga om valet av ordförande i kommissionen

noterar utskottet att ett flertal möjliga procedurer

diskuterats. Det är enligt utskottets synsätt en

fördel om Europeiska kommissionen - liksom i dag -

har en bred politisk sammansättning som speglar den

politiska mångfalden i medlemsländerna, inte bara

den rådande majoriteten i Europaparlamentet. En

ordning där kommissionsordföranden har stöd av bara

en del av det politiska spektrumet kan dessutom

anses principiellt tveksam med tanke på

kommissionens starka ställning som ensam

initiativtagare inom EU. Detta är de främsta

argumenten emot en ordning där

kommissionsordföranden skall väljas av

Europaparlamentet.

Utskottet ser inte några avgörande motiv till att

ändra dagens ordning - att Europeiska rådet med

kvalificerad majoritet nominerar kommissionens

ordförande och Europaparlamentet därefter godkänner

nomineringen. Utskottet vill dock hålla öppet för

riksdagen att framöver studera andra lösningar som

konventet kan komma att föreslå och som innebär ett

bredare och mer offentligt beslutsunderlag för valet

av kommissionsordförande. En möjlighet, som den

svenske ledamoten av konventet Sören Lekberg

föreslagit, och som kontrasterar till förslaget om

att kommissionens ordförande skulle väljas av

Europaparlamentet, vore att låta denne väljas av de

nationella parlamenten.

2.5 De nationella parlamentens roll

i den europeiska strukturen

2.5.1 Bakgrund

De nationella parlamentens roll i den europeiska

strukturen var en av fyra frågor som särskilt

nämndes i Niceförklaringen om unionens framtid. De

nationella parlamenten har spelat en viktig roll i

beslutsfattandet inom EU och dess föregångare ända

sedan EKSG-fördragets tillkomst 1951.

Konstitutionellt har de nationella parlamenten stått

för den yttersta garantin för hela systemets

demokratiska förankring och legitimitet, genom sin

roll att godkänna grundfördragen. Utöver detta finns

de nationella parlamenten bakom medlemsstaternas

regeringars agerande inom ministerrådet och i

regeringskonferenser. Men trots denna nyckelroll i

beslutsfattandet som de nationella parlamenten

spelat så har de varit osynliga i fördragen. De

omnämns i primärrätten första gången i en

deklaration som bifogades slutakten till

Maastrichtfördraget 1991 och senare i ett protokoll

om de nationella parlamentens roll i Europeiska

unionen. Detta protokoll antogs i anslutning till

Amsterdamfördraget 1997.

2.5.2 Förslagen i konventet

Av konventets totalt 105 ledamöter är 56 utsedda

genom de nationella parlamenten. Arbetsgrupp IV om

de nationella parlamentens roll lämnade sin

slutrapport i oktober 2002 (dok. CONV 353/02) och

tog där särskilt upp

· de nationella parlamentens roll vid granskningen

av regeringarna (nationella granskningssystem),

·

· de nationella parlamentens roll när det gäller

att kontrollera tillämpningen av

subsidiaritetsprincipen samt

·

· roll och funktion för multilaterala nätverk eller

mekanismer på EU-nivå som kan involvera de

nationella parlamenten.

·

Arbetsgruppen diskuterade om de nationella

parlamenten och Europaparlamentet bör ingå i ett

nytt forum, eventuellt benämnt kongress, men hade

delade meningar i denna fråga.

Presidiets förslag till protokoll om de nationella

parlamentens roll i Europeiska unionen (CONV 579/03)

tar sin utgångspunkt i det protokoll som antogs i

samband med förhandlingarna om Amsterdamfördraget.

Kraven på information till de nationella parlamenten

skärps, t.ex. genom att det explicit sägs att

kommissionen skall skicka samtliga

lagstiftningsförslag direkt till medlemsstaternas

nationella parlament samtidigt som de tillställs

Europaparlamentet och rådet.

Flera ledamöter från de nationella parlamenten,

bland dem de fyra svenska ledamöterna, har lämnat in

ett ändringsförslag där de föreslår ytterligare

skärpta krav, inte minst när det gäller tidsgränser

i rådets arbete som skall skapa utrymme för de

nationella parlamenten att hinna granska frågorna.

Vidare har de fyra svenska konventsledamöterna som

utsetts genom riksdagen lämnat in ett

ändringsförslag där värdet av interparlamentariskt

samarbete, bilateralt eller multilateralt, särskilt

framhålls.

2.5.3 Utskottets överväganden

Utskottet vill i enlighet med riksdagens tidigare

ställningstaganden framhålla vikten av att de

nationella parlamenten kan spela en aktiv roll i

hanteringen av EU-frågor. Utskottet välkomnar

förslag som innebär att goda tidsmarginaler skapas

på EU-nivå i syfte att underlätta för parlamenten

att följa frågorna. Därmed skapas utrymme för

påverkan av den egna regeringen.

I frågan om en andra kammare inom

Europaparlamentet bestående av ledamöter från de

nationella parlamenten ser utskottet ingen anledning

till att ha någon annan uppfattning än sammansatta

utskottet våren 2002 (bet. 2001/02:KUU2 s. 49) som

uttryckte tveksamhet till värdet av en sådan

institution.

Utskottet betonar vikten av kontakter mellan olika

EU-medlemsländers nationella parlament, såväl

bilateralt som mellan samtliga parlament.

Erfarenheterna, bl.a. av de informella nätverk som

förekommit utskottsvis, har i allt väsentligt varit

goda.

2.6 Tidtabellen för konventet och

regeringskonferensen

2.6.1 Bakgrund

Regeringskonferenser är den metod som i EU:s

grundfördrag anges som den enda möjliga proceduren

för förhandlingar om ändringar i fördragen.

Proceduren anges i EU-fördragets artikel 48.

Förutsättningarna är:

1. ett förslag från ministerrådet

2.

3. yttrande från Europaparlamentet och, i

förekommande fall, kommissionen

4.

5. beslut av ministerrådet

6.

7. formellt sammankallande av ministerrådets

ordförandeland.

8.

I praktiken är det på högsta politiska nivå, dvs. på

stats- och regeringschefsnivå, som beslut om att

sammankalla regeringskonferens brukar fattas.

Enhällighet söks regelmässigt, även om den formella

beslutsregeln är enkel majoritet, dvs. minst hälften

av dagens 15 medlemmar (utan tillämpning av

röstviktning).

Sammankallandet av en regeringskonferens förbereds

traditionellt mycket noga och i god tid. Europeiska

konventet är, som framhållits tidigare i detta

betänkande, ett led i förberedelsearbetet för den

regeringskonferens år 2004 som överenskoms redan i

Nice i december 2000.

Både i Nice och i Laeken ett år senare var alltså

grundförutsättningen att en regeringskonferens

skulle hållas år 2004. I Nice blev detta uttalat i

en förklaring som alla stats- och regeringschefer

stod bakom; i Laeken kan det sägas ha varit

underförstått genom tidtabellen för konventets

arbete och den allmänna överenskommelsen om behovet

av en förankringsperiod mellan konventets avslutande

och regeringskonferensens början. Både riksdagen och

regeringen har arbetat med denna tidsplanering som

utgångspunkt. Det är mot den bakgrunden man skall se

riksdagens tidigare tillkännagivanden till

regeringen om behovet av en särskild

regeringsskrivelse efter konventets slutförande

(bet. 2000/01:KUU1, s. 63 samt bet. 2001/02:KUU2, s.

27) liksom regeringens löfte om en sådan skrivelse

(skrivelse 2001/02:115, s. 8).

Inom EU har nu vissa röster höjts för att

sammankalla regeringskonferensen tidigare än

förutsett, redan under hösten 2003. Ett skäl som har

angivits är att det skulle ligga en extra symbolik i

att den stora fördragsrevision som nu planeras

skulle krönas med ett fördrag som undertecknas under

det italienska ordförandeskapet hösten 2003, och

därmed i Rom, vilket ju var platsen för EG-

fördragets undertecknande år 1958. "Från Rom till

Rom" kallas den tanken. Flera länder stöder öppet

det synsättet, bl.a. Frankrike och Tyskland inom

ramen för den politiska uppgörelse som

utrikesministrarna de Villepin och Fischer sänt in

till konventet (dok. CONV 489/03).

Frågan om tidtabellen är inte direkt en fråga för

konventet, utan för stats- och regeringscheferna.

Den hör dock till paketet av framtidsfrågor och

utskottet väljer därför att ta upp den i detta

sammanhang. Det kan noteras att flera av stats- och

regeringscheferna tidigare uttalat sig starkt för

ett bibehållande av tågordningen från

Niceförklaringen. Såvitt bekant för utskottet är det

i dagsläget minst två av dagens EU-medlemmar -

Sverige och Finland - som uttalat sig entydigt för

en bibehållen tidtabell. Inom konventet har - på

initiativ från svenske ledamoten Sören Lekberg - en

skrivelse lämnats in med 29 undertecknare som alla

kräver att tidtabellen från Nice och Laeken skall

bestå (dok. CONV 599/03).

2.6.2 Utskottets överväganden

Utskottet betonar, liksom riksdagen tidigare, vikten

av att en regeringsskrivelse läggs fram för

riksdagen efter konventets avslutande, men innan det

att regeringskonferensen inleds. Syftet är att ge

tillfälle till en gedigen debatt om konventets

utfall, både bland de folkvalda i riksdagen och hos

allmänheten, innan regeringen inleder

förhandlingarna inom ramen för den kommande

regeringskonferensen. Från konstitutionell synpunkt

är det av största betydelse att riksdagen ges

möjlighet att på grundval av den debatten slå fast

det mandat som skall gälla för regeringens agerande

inom ramen för en sådan regeringskonferens. Med

denna utgångspunkt förordar utskottet att den i Nice

förutsedda tidtabellen bibehålls och att

regeringskonferensen sammankallas först år 2004.

En tidtabell som den förutsedda torde ligga även i

de blivande nya medlemsstaternas intresse.

Visserligen har uttalats att de nya medlemsstaterna

bör beredas tillfälle att fullt ut delta i den

kommande regeringskonferensen, oavsett när denna

inkallas. Men om en regeringskonferens skulle

inledas redan under tidiga hösten år 2003 innebär

detta att många av dessa nya medlemmar ändå inte kan

fullt ut ta till vara sina intressen. De kommer att

successivt bygga upp sin förhandlingskapacitet i

Bryssel men kan inte förväntas ha nått full

potential redan så långt före sitt egentliga

medlemskap. Vidare torde det vara konstitutionellt

betänkligt för en del av de nya staterna att börja

förhandla och bygga upp full styrka på plats i

Bryssel redan innan de har haft sin respektive

folkomröstning.

Tanken har framlagts att ett direkt veto från

Sverige mot att kalla in regeringskonferensen redan

till hösten skulle vara verkningslöst, eftersom

beslut om att sammankalla regeringskonferens

formellt kan fattas med enkel majoritet. Utskottet

ser det likväl som utmanande att ett så viktigt

beslut skulle fattas i direkt strid med ett starkt

intresse hos minst ett par av medlemsländerna.

Slutligen vill utskottet understryka det faktum

att det hittills rådande beslutet, från Nice i

december år 2000, har fattats av EU:s stats- och

regeringschefer i enhällighet och att knäsatt praxis

ger vid handen att beslut på så hög nivå inte ändras

med mindre än att mycket tungt bärande, nya skäl

framkommer. Det argument som framförts till stöd för

en forcerad tidtabell bygger inte på några nya,

tidigare icke kända faktorer. Det argument som

framförts och som utgår ifrån symboliken i att ett

nytt fördrag kan slutas just i staden Rom är enligt

utskottets mening inte heller särskilt tungt

vägande.

Utskottet välkomnar att såväl statsministern som

de svenska ledamöterna i konventet så tydligt tagit

ställning för en bevarad tidtabell. Likväl vill

utskottet ta detta naturliga tillfälle till att för

regeringen kraftigt understryka frågans vikt. Detta

riksdagens synsätt bör ges regeringen till känna.

2.7 Ställningstagande till

motionerna

Utskottet har ovan diskuterat frågor om ett

konstitutionellt fördrag för EU och därmed frågor

som berör de grundläggande rättigheternas ställning

i unionen, en avgränsning av unionens

kompetensområden och behovet av att reglera en

medlemsstats utträde ur unionen. De nämnda frågorna

har tagits upp i de motioner som angivits

inledningsvis i betänkandet. Motionerna bör enligt

utskottets mening anses besvarade med vad utskottet

i olika avsnitt anfört ovan. Motionerna 2002/03:K288

(v) yrkandena 8 och 9, 2002/03:K379 (m) yrkande 6,

2002/03:K431 (kd) yrkandena 1 och 3-5, 2002/03:K432

(fp) yrkande 5, 2002/03:U324 (mp) yrkande 2 samt

2002/03:U326 (c) yrkandena 15, 16, 18 och 22

avstyrks följaktligen.

**FOOTNOTES**

[1]: Termen "konstitutionellt fördrag" har

myntats av konventets ordförande, Valéry Giscard

d''''''''''''''''Estaing. De utkast till texter som hittills

presenterats och debatterats har kallats

"konstitutionellt fördrag" i titeln medan termen

"konstitution" används i själva fördragstexten.

[2]:

http://register.consilium.eu.int/pdf/su/03/cv00/cv00528sv03.pdf

[3]:

http://register.consilium.eu.int/pdf/su/02/cv00/00369s2.pdf

[4]: Dokument CONV 305/02.

[5]: Det fransk-tyska förslaget (CONV 489/03)

innehåller t.ex. inte mindre än fem olika metoder

för olika ordföranderoller inom ramen för

Europeiska rådet och ministerrådet: vald

ordförande på två och ett halvt eller fem år i

Europeiska rådet; rådets generalsekreterare är

ordförande för allmänna rådet; den person som

innehar den nya funktionen som europeisk

utrikesminister är ordförande för

utrikesministerrådet; valda ordföranden på två år

i Ekofin, Eurogruppen och RIF-rådet samt

roterande ordförandeskap i någon form för övriga

rådskonstellationer.

[6]: Jfr dok. CONV 229/02 samt dok. CONV 481/03.

Reservationer

1. Fördragsstruktur (punkt 1, motiveringen) (v)

av Mats Einarsson (v).

Ställningstagande

Detta betänkande har tagits fram i ett läge då

Europeiska konventet ännu pågår. Vänsterpartiets

motion 2002/03:K288 avser att få till stånd

tillkännagivande till regeringen. Regeringen som

sådan är emellertid inte någon direkt aktör i

konventet. Jag avser därför att återkomma då en

regeringskonferens senare inleds. Utan att jag för

den skull frånträder min ståndpunkt, kan jag på det

här stadiet därför acceptera att motionen anses

besvarad.

Vänsterpartiet förespråkar internationell politisk

samverkan. Samarbete och överenskommelser mellan

stater om gemensamma och gränsöverskridande

samhällsproblem - miljöförstöring, kapitalets

internationellt samordnade angrepp på arbetsrätt och

sociala rättigheter, människohandel, prostitution

och narkotika, undergrävande av mänskliga

rättigheter osv. - är i vår tid en absolut

nödvändighet. Denna samverkan kan och måste ske i

former som respekterar och stärker demokratin i

stället för att urholka den.

EU:s fördrag gör i praktiken kapitalets frihet

till överordnad princip och dess beslutsstrukturer

innebär en inskränkning av demokratin.

Mellanstatliga överenskommelser ersätts alltmer av

överstatliga majoritetsbeslut. Folkets möjlighet att

utkräva ansvar blir alltmer illusorisk, såväl reellt

som formellt. Europaparlamentets demokratiska

legitimitet är svag. EU uppfyller inte minimikraven

på en demokrati.

Vänsterpartiet motsatte sig mot denna bakgrund

Sveriges medlemskap i EU. Skälen för vårt

ställningstagande har inte förlorat i styrka. Vi

respekterar resultatet i folkomröstningen men har

inte ändrat vår principiella ståndpunkt. Vi verkar

för en demokratisering av Europas politiska

institutioner. Vårt mål är att ersätta EU:s

odemokratiska beslutsformer och fördragsbundna

högerpolitik med fri, alleuropeisk samverkan grundad

på demokratiska ideal, social rättvisa och respekt

för mänskliga rättigheter.

Starka krafter verkar dock för att EU utvecklas i

riktning mot en federal statsbildning. Skapandet av

EMU och den gemensamma valutan, euron, är

tillsammans med de uttalade militära ambitionerna

det främsta uttrycket för denna strävan. Även i

framtidskonventets arbete har de federalistiska

ambitionerna gjort sig gällande, även om de också

mött motstånd.

Vänsterpartiet har på ett antal punkter en annan

uppfattning än utskottsmajoriteten. Enligt vår

mening borde utskottets betänkande ha givit uttryck

för nedanstående ståndpunkter. I övrigt delar vi i

princip utskottets bedömningar.

Fördragsstruktur

En förenkling av EU:s fördrag är visserligen i sig önskvärd,

men det är svårt att se att denna förenkling kan

åstadkommas utan att också fördragens substantiella

innebörd påverkas. Sannolikt kommer detta att

framstå tydligare när slutresultatet av konventets

arbete analyseras närmare. Det snabba och närmast

formella stadfästande av konventets resultat som

ställts i utsikt torde inte vara möjligt. Kravet på

att alla fördragsändringar beslutas med konsensus,

det vill säga att medlemsländerna även framgent

förblir fördragets herrar, kommer att kräva

fortsatta förhandlingar innan beslut kan fattas.

Beteckningen "konstitutionellt fördrag" är förvisso

att föredra framför "konstitution", men det sätt som

dessa och liknande begrepp används på i förslaget

till nytt fördrag är ägnat att skapa oklarhet om

dess reella innebörd och skapar ett olyckligt

utrymme för att tolka det i federalistisk riktning.

Grundläggande värderingar och målformuleringar

Användandet av begreppet federal som beteckning för

en del av karaktären av EU-systemet är olyckligt.

Visserligen kan det tolkas som en neutral

karakterisering av de överstatliga elementen i EU,

men detta begrepps ideologiska laddning i EU-

sammanhang är svår att överskatta. Dess funktion kan

komma att bli att legitimera ytterligare utveckling

i överstatlig riktning och därmed ha samma funktion

som den tidigare formuleringen om en "allt fastare

sammanslutning mellan de europeiska folken" och är

därför inte acceptabel i fördragstexten.

EU bör ansluta sig till Europakonventionen om

mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Detta innebär att EU:s status som juridisk person

måste accepteras. EU:s egen stadga för grundläggande

rättigheter bör dock inte införlivas i fördraget

utan förbli en politisk deklaration. Även innan EU

är formellt bundet av Europakonventionen kommer

detta att skapa en situation där två legala dokument

och två domstolar - EG-domstolen i Luxemburg och

Europadomstolen i Strasbourg - riskerar att komma i

konflikt med varandra eller i varje fall skapa

betydande oklarhet om det legala skyddet för

mänskliga rättigheter på alleuropeisk nivå.

Principer, befogenheter

Skälen mot att i fördraget införa en

kompetenskatalog efter mönster av federala

statsbildningar som t.ex. Tyskland är alltjämt

starka. Den uppräkning av politiska områden med

exklusiva och delade befogenheter som görs i

utkastet till nytt fördrag är flexibel uppåt men

restriktiv nedåt. Inga hinder läggs för framtida

kompetensöverföring uppåt, från medlemsländerna till

EU:s institutioner, medan ett återförande av

beslutskompetens till medlemsländerna knappast

förutses över huvud taget.

De nationella parlamentens ställning i förhållande

till EU:s institutioner bör stärkas och de

överstatliga inslagen i beslutsfattandet reduceras.

Därför kan det synas positivt att de nationella

parlamenten föreslås få en tydligare och mer

formaliserad roll i kontrollen av

subsidiaritetsprincipen. Dock får inte denna

funktion utformas på ett sådant sätt att EU:s

karaktär av i grunden mellanstatlig samverkan - där

medlemsländerna företräds av sina regeringar -

eroderas.

EU:s institutioner

En generell förstärkning av EU:s institutioner vad

gäller kompetens och beslutsmakt i förhållande till

medlemsländerna och de nationella parlamenten kan

inte accepteras. Tvärtom bör de mellanstatliga

samverkansformerna förstärkas och utvecklas.

Den politiskt starka kommissionen utgör ur

demokratisk synpunkt ett av de mest diskutabla

inslagen i EU:s maktstruktur. Kommissionen är en

tjänstemannainstans som genom bland annat sitt

initiativmonopol givits en politisk roll som saknar

demokratisk legitimitet. Denna konflikt löses inte

genom att på konstlad väg omvandla kommissionen till

en EU-regering med hjälp av pseudoparlamentariska

arrangemang (t.ex. att kommissionens ordförande

skulle utses av Europaparlamentet eller av de

nationella parlamenten). Kommissionen bör i stället

fråntas sin initiativrätt och göras till ett

kansliorgan under Rådet.

2. Fördragsstruktur (punkt 1, motiveringen)

(mp)

av Gustav Fridolin (mp).

Ställningstagande

Detta betänkande har tagits fram i ett läge då

Europeiska konventet ännu pågår. Miljöpartiets

motion 2002/03:U324 avser att få till stånd

tillkännagivande till regeringen. Regeringen som

sådan är emellertid inte någon direkt aktör i

konventet. Jag avser därför att återkomma då en

regeringskonferens senare inleds. Utan att jag för

den skull frånträder min ståndpunkt, kan jag på det

här stadiet därför acceptera att motionen anses

besvarad.

Miljöpartiet de grönas demokratiska dröm är att

makten skall vara så nära människor som det över

huvud taget är möjligt. Vår politik är att varje

individ skall kunna påverka varje beslut som de

själva blir påverkade av, inte bara indirekt utan

också direkt. Det kräver såväl långtgående

decentralisering som ett globalt beslutsfattande i

de frågor som inte känner några gränser. Det kräver

vidare ett ökat internationellt samarbete, något som

Miljöpartiet alltid förordat och ställt sig bakom.

Den grundsyn vi nu presenterat gör oss skeptiska

till Europeiska unionen och dess utveckling då vi

ser att man flyttar makt allt längre ifrån människor

och att det inte heller blir en optimal beslutsnivå

för gränsöverskridande frågor. De principer EU vilar

på går dessutom stick i stäv med de principer vi

gröna bygger vår politik på och författar våra

politiska program utifrån; det gäller såväl miljö

kontra ohämmad ekonomisk tillväxt, rättvisa kontra

oinskränkt frihandel som decentralisering kontra

centralisering. EU:s väg från Maastrichtfördraget

via Amsterdam och Nice till det som nu förhandlas

fram i det s.k. framtidskonventet och sedermera på

en ny regeringskonferens går allt tydligare mot att

mer makt centraliseras till EU:s institutioner, och

vi ser en federal statsbildning ta form.

Miljöpartiet godkänner inte denna statsbildning, som

vi menar saknar folklig förankring, legitimitet och

skäl och godkänner därför inte heller den utveckling

som framtidskonventet skissar på.

Så länge Sverige är medlem i EU agerar vi dock med

kraft, tillsammans med gröna partier från alla EU:s

medlemsländer, för att göra EU så grönt som möjligt.

Detta innebär att vi hade stora förväntningar på det

framtidskonvent som riksdagen nu har att debattera.

Vi hoppades att konventet skulle präglas av verklig,

deltagande demokrati, av folkligt inflytande och av

en känsla av att EU, för att få legitimitet, måste

flytta makt närmare människor. Vi såg i konventet en

möjlighet att arbeta för att EU:s befogenheter

renodlades till att omfatta de områden som verkligen

är överstatliga och där ett offensivt och

progressivt EU skulle kunna göra skillnad. Vi

hoppades t.ex. att positionerna på det

miljöpolitiska området skulle flyttas fram. Det vi

har sett hittills har tyvärr inte infriat detta.

Miljöpartiet hade, som konstaterats, stora

förväntningar på framtidskonventet som arbetsform,

men är skeptiskt till den form som det kommit att

få. Den utveckling konventet fått nämligen som en

förhandlingsarena snarare än en kreativ

diskussionsklubb för nya idéer är olycklig. Att EU:s

stora länder utsett ministrar på höga poster inom

sina regeringar att ingå i framtidskonventet har

skapat en oklarhet kring vilken ställning den

kommande regeringskonferensen kommer att få. Detta

borde den svenska regeringen med kraft borde reagera

emot.

Fördragsstruktur

Miljöpartiet delar inte utskottsmajoritetens

uppfattning att "en förenkling av den grundläggande

fördragsstrukturen inom EU" innebär "enbart

fördelar" eftersom varje nytt fördrag inom EU, och

varje ny förhandling, har inneburit att EU har fått

mer makt på medlemsländernas, och därmed

medborgarnas, bekostnad. EU:s allra mest

grundläggande problem, det demokratiska

underskottet, löses inte genom att man fortsätter

att göra EU till en ständigt expanderande union.

Miljöpartiet är inga anhängare av pelarstrukturen

som grund men att frångå den strukturen kan mycket

väl komma att leda till ökad överstatlighet och ökad

kompetens för unionen inom områden såsom

utrikespolitik och straffrättssamarbete, vilket vi

bestämt motsätter oss. Miljöpartiet anser att det

s.k. "skelett till konstitutionellt fördrag" och det

förslag på skrivningar till framför allt de första

16 punkterna i fördraget tyvärr ger oss rätt på

denna punkt och tycker inte att utskottsmajoriteten

tydligt nog tagit detta i beaktande. Jag delar dock

utskottsmajoritetens bedömning att riksdagen bör

bevaka att de överstatliga beslutsformer som i dag

används inom första pelaren inte skall komma att

användas oftare i framtiden.

Miljöpartiet delar likväl utskottsmajoritetens

åsikt att det inte å ena sidan kan finnas regler som

är så pass ingripande att de hör hemma i ett fördrag

som det som det skissas på och å andra sidan inte är

av sådan natur att riksdagen måste kopplas in vid en

eventuell förändring. Jag vill dock, till skillnad

mot utskottsmajoriteten, tydligt klargöra vår

inställning att såväl ett "konstitutionellt fördrag"

som en "konstitution", eller för den delen

ett "grundfördrag", är ett led i en

federaliseringsprocess och ett led i att omvandla EU

till en renodlad statsbildning.

Miljöpartiet motsätter sig vidare att EU tilldelas

rättskapacitet och blir ett juridiskt subjekt. Det

finns argument som talar för att EU skall ansluta

sig till Europakonventionen om mänskliga rättigheter

och grundläggande friheter, men detta får inte göras

till priset av att EU blir en fördragsslutande part.

Också detta innebär enligt vårt sätt att se det ett

led i en ökad federalisering och är en del i

byggandet av en EU-stat.

Slutligen så konstaterar jag med tillfredsställelse

att utskottet förkastar förslaget att EU byter namn

till "Europas förenta stater", men kan samtidigt

inte avstå från anmärkningen att det faktum att

diskussionen över huvud taget kommer upp ger

Miljöpartiet rätt i de farhågor kring unionens

utveckling som vi enligt ovan länge varnat för.

Grundläggande värderingar och målformuleringar

I det liggande skrivningsförslaget på de första 16

inledande artiklarna (främst i artiklarna 2 och 3)

fastslås unionens grundläggande värderingar. Dessa

formuleringar bygger på en tanke om en enhetlig

sammanslutning och för tankarna till skrivningar i

många europeiska länders konstitutioner. Även om jag

givetvis inte på minsta sätt vill propagera mot att

EU bör sträva efter fred, social rättvisa eller

jämställdhet mellan könen - vilket är värderingar

som kommit upp i diskussionen och som jag gärna

skulle se mer kraftfullt betonades - så motsätter

jag mig tanken på att man inom EU, ovanifrån, skall

fastslå vissa grundläggande värderingar.

Miljöpartiet vill dock, i sammanhanget, understryka

vikten av ett aktivt svenskt agerande för öppenhet.

Detta är en av de värderingar som försvunnit i de

skrivningsförslag som föreligger framtidskonventet.

Miljöpartiet kan aldrig acceptera att förslaget

till fördrag ger utrymme för en ökad federalism.

Sverige borde kraftfullt markera mot förslaget att

det redan i portalparagrafen skall slås fast att

vissa av EU:s befogenheter skall förvaltas "på ett

federalt sätt". Miljöpartiet motsätter sig varje

sådan skrivning och anser inte denna på något sätt

vara bättre än dagens lydelse om en "allt fastare

sammanslutning". Båda dessa fraser är menade att

försvara en union med stark centralmakt, vilket jag

och Miljöpartiet motsätter oss. Några hållbara

garantier kommer aldrig att kunna ges för att

begreppet "på ett federalt sätt" inte kommer

användas och tolkas för att skapa ökad

överstatlighet.

Att stadgan för grundläggande rättigheter förs in i

fördraget förefaller sympatiskt, men ifrågasätts

starkt av Miljöpartiet, då anledningen till stadgan

uppenbarligen har varit att skapa ytterligare en

byggsten för den författning vi nu ser i vardande.

De rättigheter som stadgan föreskriver finns redan

nedtecknade i varje enskilt medlemslands nationella

konstitution. Detta senare ger inte bara att stadgan

är onödig i sig, utan väcker också frågan om vilken

juridisk status EU:s stadga kommer att få efter ett

eventuellt införlivande i fördraget i förhållande

till medlemsländernas, ofta hårdare,

grundlagsskrivningar. Denna fråga anser jag ännu

inte vara tillräckligt utredd. Då jag inte anser att

EU skall ha rättslig status att underteckna avtal,

säger jag också nej till varje form av beslut som

handlar om att unionen som helhet skall ansluta sig

till Europarådets konvention om mänskliga

rättigheter och grundläggande friheter, hur

vällovliga dessa friheter och rättigheter än må

vara.

Principer, befogenheter

Miljöpartiet de gröna delar utskottsmajoritetens

tveksamhet inför att kodifiera principer som

härleder tillbaka till domstolspraxis. Denna

tveksamhet borde dock uttryckas snarare som ett rent

avståndstagande då sådana kodifieringar i de flesta

fall oundvikligen kommer att innebära att det

kommande fördraget går att använda för att

legitimera mer makt till EU. Att fördragsfästa

principen om EG-rättens företräde är att på ett

mycket tydligt sätt visa upp unionen som den

statsbildning den är på väg att bli. Ur en

demokratisk och decentralistisk synvinkel är det

givetvis fullständigt uteslutet med en sådan

fördragsfästning som också kommer att innebära stora

problem då den krockar med flera nationella

principer. Miljöpartiet delar utskottets bedömning

om vikten av att föra in principen om öppenhet i

fördragsarbetet.

De gröna ser klara poänger i upprättandet av en

kompetenskatalog. Det hade varit välkommet om EU

klart och tydligt definierade ett fåtal, i sanning

gränsöverskridande, kompetenser, men dagens

majoritetsförhållande och utveckling ger att vi

befarar att varje sådant arbete innebär att EU får

ökade befogenheter, snarare än minskade. Att inom EU

upprätta en katalog som inskränker medlemsländerna

får bygga upp sin inbördes struktur är något som vi

är helt emot.

Miljöpartiet välkomnar riksdagens uppvaknande

angående behovet av en utträdesparagraf inom EU:s

regelverk. Jag kan emellertid inte förstå

betänkandets argumentation för att förklara

förkastandet av detta förslag, då det väckts

tidigare år. Antingen är man för att reglerna för

ett utträde ur unionen klarläggs eller så är man mot

detsamma. Skälen är, enligt vår mening,

tidsoberoende.

Miljöpartiet välkomnar vidare framtidskonventets

tankar om nya mekanismer för att hävda

subsidiaritetsprincipen. Att ge de nationella

parlamenten en ökad betydelse och möjlighet att

påpeka övertramp från EU och dess institutioner är

självklart bra. Denna mekanism är dock alltför svag

och borde kompletteras med tydliga regler som ger

rätt till åternationalisering av en rad kompetenser.

Dessutom borde principen kunna domstolskontrolleras

i den mån att domstolsbeslut skall kunna avgöra om

en viss fråga lämpligare avgörs på lägre nivå,

närmare människorna, inom EU.

EU:s institutioner

Miljöpartiet delar utskottsmajoritetens uppfattning rörande

ordförandeskapet för EU:s ministerråd.

Miljöpartiet har en delvis annan syn på hur man

utser av kommissionens ordförande än

utskottsmajoriteten. De som förespråkar att

kommissionsordföranden väljs direkt av EU-

parlamentet bygger otvivelaktigt upp en struktur som

efterliknar den som finns i de olika

medlemsstaterna. Man får ett parlament och en

regering. Medborgarna i EU har inte godkänt att EU

på detta sätt utvecklas till en stat där

medlemsländerna mer får rollen som län än länder,

och därför kan inte heller vi acceptera en sådan

ordning. Vi saknar förståelse för

utskottsmajoritetens vilja att hålla öppet för att

studera nya lösningar inom detta område. Det innebär

att vi också förkastar förslag som de om att

kommissionsordföranden skall väljas av de nationella

parlamenten eller av ett elektorskollegium.

Miljöpartiet instämmer i principen att den svenska

riksdagen är den nivå som äger rätt att beskatta det

svenska folket, och vi motsätter oss, likt

utskottsmajoriteten, varje förslag om en fiskal EU-

beskattning. Vi är däremot inte lika kategoriska

motståndare till varje övergång till beslut med

kvalificerad majoritet, i stället för enhällighet,

rörande miljöskatter. Skall EU fungera som ett

kraftfullt verktyg för miljön kan inte enskilda

medlemsländer blockera varje beslut om miljöstyrande

skatter. Detta gör att vi kan tänka oss

majoritetsbeslut inom EU om miniminivåer på till

exempel koldioxidskatter.

De nationella parlamentens roll i den europeiska

strukturen

Miljöpartiet delar i detta stycke

utskottsmajoritetens bedömning.

Tidtabellen för konventet och regeringskonferensen

Miljöpartiet delar i detta stycke

utskottsmajoritetens bedömning.

3. Grundläggande värderingar, m.m. (punkt 2,

motiveringen) (s)

av Urban Ahlin, Göran Magnusson, Pär Axel

Sahlberg, Birgitta Ahlqvist, Helene Petersson,

Anders Bengtsson, Kenneth G Forslund och Kaj

Nordquist (alla s).

Ställningstagande

Vi socialdemokratiska ledamöter av sammansatta

konstitutions- och utrikesutskottet har en från

majoriteten avvikande motivering i den del som rör

frågan om en vald ordförande i Europeiska rådet och

ministerrådet.

Utskottsmajoriteten konstaterar, helt riktigt, att

det finns delade meningar i frågan om en vald

ordförande för Europeiska rådet och ministerrådet.

Vi finner tanken på en sådan vald ordförande

intressant men anser det angeläget att diskutera

gränserna för den roll en sådan vald ordförande

skall ha. Denna roll bör t.ex. inte konkurrera med

den som åvilar kommissionens ordförande när det

gäller att stå för drivkraften i det dagliga arbetet

på de områden som är gemenskapskompetens. Tanken på

en vald ordförande i Europeiska rådet bör därför

under alla omständigheter kombineras med ett

roterande gruppordförandeskap i ministerrådets olika

konstellationer.

Det är önskvärt med en tydlig struktur för

ordförandeskapet i ministerrådet. De förslag som

innebär att ett flertal olika principer skall gälla

för olika rådskonstellationer riskerar att ge ett

svåröverskådligt resultat. Vi förordar i stället att

ett fåtal principer skall vara vägledande. En sådan

möjlighet är en kombination av vald ordförande för

Europeiska rådet och ett roterande

teamordförandeskap för ministerrådets olika

konstellationer. En fördel med att på så sätt

behålla en del av ordföranderotationen är att det

för ett nytt medlemsland ger helt unika möjligheter

att delta i gemenskapsmetoden. Rotationen måste

baseras på jämlikhet mellan medlemsländerna.

4. Grundläggande värderingar, m.m. (punkt 2,

motiveringen) (m)

av Gunnar Hökmark, Nils Fredrik Aurelius och

Göran Lindblad (alla m).

Ställningstagande

Detta betänkande har tagits fram i ett läge då

Europeiska konventet ännu pågår. Moderata

samlingspartiets motion 2002/03:K379 avser att få

till stånd tillkännagivande till regeringen.

Regeringen som sådan är emellertid inte någon direkt

aktör i konventet. Vi avser därför att återkomma då

en regeringskonferens senare inleds. Utan att vi för

den skull frånträder vår ståndpunkt, kan vi på det

här stadiet därför acceptera att vår motion anses

besvarad.

I fråga om metod för val av ordförande i

Europeiska kommissionen ser Moderata samlingspartiet

inte några avgörande motiv till att ändra dagens

ordning - att Europeiska rådet med kvalificerad

majoritet nominerar kommissionens ordförande och

Europaparlamentet därefter godkänner nomineringen.

Vi vill därmed avvisa tanken på att kommissionens

ordförande skall väljas enbart av parlamentet.

I fråga om kompetenskatalog är det vår uppfattning

att syftet med det konstitutionella fördraget är att

tydliggöra unionens kompetens inom olika områden.

Det förslag som presenterats inom ramen för

konventets arbete i form av artiklarna 11-14 är

otillräckliga för att uppnå detta syfte och ger

anledning till ytterligare preciseringar av

kompetensfördelningen.

5. Grundläggande värderingar, m.m. (punkt 2,

motiveringen) (fp)

av Carl B Hamilton och Tobias Krantz (båda fp).

Ställningstagande

Detta betänkande har tagits fram i ett läge då

Europeiska konventet ännu pågår. Folkpartiets motion

2002/03:K432 avser att få till stånd

tillkännagivande till regeringen. Regeringen som

sådan är emellertid inte någon direkt aktör i

konventet. Vi avser därför att återkomma då en

regeringskonferens senare inleds. Utan att vi för

den skull frånträder vår ståndpunkt, kan vi på det

här stadiet därför acceptera att vår motion anses

besvarad.

Europatanken är i grunden liberal. Tanken på ett

samarbete där européer tillsammans, över och

oberoende av nationsgränser, kan lösa problem är ett

utslag av den internationalism som är en fundamental

del av liberalismen. Europeiska unionen är ett

samarbete mellan länder som ytterst syftar till ett

samarbete mellan människor. Folkpartiet strävar

efter ett medborgarnas Europa.

Européernas direkta insyn och inflytande i

Europeiska unionen bör utvidgas och bl.a. därigenom

nå en ökad legitimitet hos européerna. Folkpartiets

vision är att EU utvecklas till en form av federalt

system - en överstatlig demokratisk arena med enkla,

öppna och effektiva modeller att fatta beslut.

Ett federalt system för oss innebär, för det

första, en ständig strävan efter tydlig maktdelning

mellan europeisk nivå och nationell nivå.

Kompetensfördelningen bör ta sin utgångspunkt i

närhetsprincipen, det vill säga idén att besluten

skall fattas så nära den enskilde medborgaren som

möjligt. I den aktuella debatten ligger vår vision

därför närmast den tyska innebörden av begreppet

federalism (på federalt sätt). En, i en europeisk

författning, reglerad kompetensfördelning utgör ett

värn mot centralistiska tendenser.

För det andra betyder den federala principen att

besluten på europeisk nivå skall tas i öppna,

lättbegripliga och demokratiska former. Det innebär

att vi välkomnar förenklingar som gör EU:s sätt att

fatta beslut lättare att förstå för medborgarna. Det

indirekt valda och slutna ministerrådet - som

representerar medlemsstaternas regeringar - bör ges

mindre makt till förmån för det direktvalda

Europaparlamentet. Grundregeln bör vara att

Europaparlamentet skall vara medbeslutande på alla

områden där ministerrådet fattar beslut med

kvalificerad majoritet. På sikt bör ministerrådet

och Europaparlamentet omvandlas till ett slags

tvåkammarsystem med en första kammare som

representerar medlemsstaterna (motsvarande dagens

ministerråd) och en andra kammare som representerar

unionens befolkning i sin helhet (motsvarande dagens

Europaparlament).

Kommissionens demokratiska legitimitet bör

stärkas. Det kan bl.a. ske genom att kommissionens

ordförande väljs av Europaparlamentet efter att

Europeiska rådet har nominerat ett antal kandidater.

Tanken bakom att ge de nationella parlamenten en

utvidgad roll i valproceduren är sympatisk. Men den

bör inte ta sig uttryck i ett elektorsförfarande av

det slag som har skisserats. De nationella

parlamentens primära uppgift är att kontrollera och

granska respektive regerings agerande inom EU.

Förfarandet svarar knappast heller mot de

berättigade kraven på enkelhet, ökad begriplighet

och färre antal beslutformer i EU.

Utskottsmajoritetens inställning till hur

beslutsfattandet i ministerrådet inom

skattepolitiken skall gå till är alltför rigid och

verklighetsfrämmande. Det gäller exempelvis vissa

regler inom företags- och kapitalbeskattningen och

s.k. miljöskatter. De bör, enligt Folkpartiets

mening, lyftas över till den typ av beslut som blir

överstatliga och bindande genom majoritetsbeslut i

ministerrådet. Ett skäl till att länder inte vill

skärpa koldioxidskatterna på enbart nationell nivå

är att det riskerar att försämra konkurrenskraften

för den inhemska industrin. Det är därför angeläget

att EU beslutar om en lägsta nivå för en

koldioxidavgift i EU-länderna.

På flera punkter - synen på federalism, vikten av

en strikt kompetensfördelning inom unionen,

inställningen till Europaparlamentets roll, hur EG-

kommissionens ordförande skall utses och betydelsen

av att exempelvis när det gäller s.k. miljöskatter

kunna fatta majoritetsbeslut - har vi en, helt eller

delvis, annorlunda uppfattning än

utskottsmajoriteten. I flera andra avseenden delar

vi majoritetens inställning. Låt oss särskilt

framhålla de positiva skrivningarna kring

subsidiaritetskontroll, avståndstagandet från tanken

på en vald ordförande för Europeiska rådet och

ministerrådet och att värden som jämställdhet och

global frihandel ges framskjutna platser i det nya

fördraget.

6. Grundläggande värderingar, m.m. (punkt 2,

motiveringen) (kd)

av Ingvar Svensson (kd).

Ställningstagande

Detta betänkande har tagits fram i ett läge då

Europeiska konventet ännu pågår. Kristdemokraternas

motion 2002/03:K431 avser att få till stånd

tillkännagivande till regeringen. Regeringen som

sådan är emellertid inte någon direkt aktör i

konventet. Jag avser därför att återkomma då en

regeringskonferens senare inleds. Utan att jag för

den skull frånträder min ståndpunkt, kan jag på det

här stadiet därför acceptera att motionen anses

besvarad.

Det som i dag kallas Europeiska unionen (EU)

skapades för att förhindra återkommande förödande

krig i Europa. Fredstanken är det bärande argumentet

för EU även om samarbete inom olika områden är av

värde i sig. Genom att integrera de europeiska

länderna i ekonomiskt avseende skapas ett ömsesidigt

beroende, vilket i sig då utgör en fredsbevarande

uppgift. En titt i backspegeln klargör att denna idé

har visat sig hållbar.

EU/EG är till sin konstruktion en maktpolitisk

hybrid. Den makt och kompetens som detta

samarbetsorgan kan utöva bygger på tilldelade

befogenheter. Befogenheterna tilldelas av unionens

medlemsstater. Unionen byggs upp genom fördrag, som

ratificeras av medlemsstaterna. Därmed överlämnas

befogenheter vars utövande sedan medlemsstaterna får

underordna sig. Unionen har alltså ingen autonom

rättskompetens, det som man ibland brukar kalla

kompetens-kompetens. Kristdemokraterna anser att

denna typ av konstruktion bör gälla även i

framtiden.

Kristdemokraterna har länge arbetat för ett

förtydligande av unionens befogenheter. I likhet med

utskottet välkomnar vi arbetet med att konventet nu

arbetar fram ett konstitutionellt fördrag som

tydligare och något förenklat ger en god bild av

unionens funktionalitet. Vi har inga problem att

benämna ett sådant fördrag som EU:s konstitution.

Utgångspunkten är ju att denna konstitution bygger

på tilldelad makt.

Vi delar också utskottets uppfattning om en

enhetlig uppbyggnad av unionen så att man slipper

tudelningen mellan EG och EU och därmed också

avvecklar pelarsystemet. Det är därför rimligt att

EU blir den juridiska personen för samarbetet.

Kristdemokraterna ser det som viktigt att unionen

har sin utgångspunkt i grundläggande värden och i de

grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Vi

har länge arbetat för att EU skall kunna ansluta sig

till Europakonventionen om de mänsklig fri- och

rättigheterna. Vi ser också att det är rimligt att

den politiska deklarationen - antagen vid EU-

toppmöte i Nice - om de mänskliga rättigheterna inom

unionen nu görs juridiskt bindande. Denna stadga

tillför inga nya kompetenser till EU men tillför

medborgarna rätt att hävda sina intressen i

förhållande till EU:s institutioner. Att det finns

ett fri- och rättighetskapitel i EU:s framtida

konstitution samtidigt som unionen bör kunna ansluta

sig till Europakonventionen är inte märkligare än

att det i Sveriges regeringsform finns ett sådant

kapitel samtidigt som Sverige har inkorporerat

Europakonventionen.

Enligt Kristdemokraternas syn skall EU inte

utvecklas till en federation av typ Tyskland eller

Förenta staterna. Däremot är det för oss en

självklarhet att EU skall kunna utöva de

befogenheter som medlemsstaterna har avstått ifrån

genom fördragen. Att dessa då utövas på ett

"federalt sätt", dvs. EU-lag gäller i dessa fall

över nationell lag, utgör inte något problem ur

kristdemokratisk synvinkel.

De överstatliga momenten utövas inom sina

begränsade områden på ett federalt sätt.

Vi delar utskottets resonemang kring

öppenhetsfrågorna.

Subsidiaritetsprincipen har varit programmatisk

fastslagen hos Kristdemokraterna sedan 1989.

Principen bör tillämpas vid all diskussion kring

maktfördelning.

Subsidiaritetsprincipen har sin utgångspunkt i ett

gemenskapstänkande. En gemenskap definieras som en

stabil förening av två eller flera personer

sammanhållen av ömsesidiga etiska band, och genom

samverkan strävande efter ett gemensamt gott

ändamål. Det sistnämnda om ändamål är ett

nyckelbegrepp för principen.

Subsidiaritetsprincipen har två ben:

1. Det en gemenskap på ett ändamålsenligt sätt kan

sköta skall den också få sköta.

2. De överordnade gemenskaperna (staten, m.fl.) har

en skyldighet att stödja där så behövs, och detta

stöd måste respektera de enskilda människornas

rättigheter och gemenskapernas eget kompetensområde.

Om en överordnad gemenskap vill överta en funktion

från en underordnad så ligger alltså bevisbördan för

bättre ändamålsenlighet på den överordnade

gemenskapen.

Subsidiaritetsprincipen är enbart ett

tankeverktyg. Den säger inte något om hur något

faktiskt skall vara, men den ger en hjälp vid en

analys då man skall fördela kompetens mellan olika

gemenskaper och/eller nivåer. Kristdemokraterna

välkomnar förslaget för ett tidigt varningssystem,

där de nationella parlamenten får en möjlighet att

agera utifrån principen. Förslaget om

domstolskontroll i efterhand bör dock avvisas

eftersom subsidiaritetsprincipen har den utformning

den har och därmed inte kan anses vara en juridisk

tillämpbar regel.

Enligt Kristdemokraterna bör huvudprinciperna för

beslut inom unionen vara den s.k. gemenskapsmetoden.

Kommissionen tar initiativ för olika beslut. Rådet

beslutar med kvalificerad majoritet, och

Europaparlamentet ger sitt samtycke med enkel

majoritet. Sedan skall det finnas undantag från

denna huvudregel, t.ex. fastställande av

medlemsstaternas ekonomiska bidrag till unionen bör

ske med enhällighet i rådet och endast med yttrande

från Europaparlamentet.

Enligt vårt synsätt bör kommissionen ha en central

ställning i balansen mellan unionens institutioner.

Den skall garantera oberoendet och ha det

strategiska ansvaret för långsiktigt hållbara

lösningar. Alltför stor maktkoncentration till rådet

eller Europeiska rådet leder till minskat

handlingsutrymme för detta ansvar. Rådet riskerar

alltsomoftast att hamna i dagsaktuella politiska

situationer som kan äventyra systematiken och det

långsiktiga arbetet inom unionen. En god utveckling

för unionen förutsätter en kompetent och stark

kommission.

Enligt vår mening bör Nicefördragets regel för

utnämnande av kommissionen och kommissionens

ordförande gälla även i fortsättningen, dvs. där

Europeiska rådet med kvalificerad majoritet

nominerar kommissionsordförande och

Europaparlamentet sedan godkänner nomineringen.

Vad avser synen på nationella parlament och

tidtabellen för regeringskonferensen delar vi

utskottets uppfattning.

7. Grundläggande värderingar, m.m. (punkt 2,

motiveringen) (c)

av Kerstin Lundgren (c).

Ställningstagande

Centerpartiets vision om ett enat Europa handlar om

ett smalare men effektivare EU som värnar fred och

frihet, mänskliga rättigheter, rörlighet och utbyte

- men som också slår vakt om mångfalden och

olikheterna i vår världsdel. Det är ett EU där

makten byggs underifrån och delegeras uppåt. Var

besluten skall fattas måste avgöras av närheten till

dem som berörs, men också av om det går att fatta

beslutet på just den nivån. Unionens huvudsakliga

ämnesområden skall vara frågor som inte kan hanteras

lokalt, regionalt eller nationellt.

Till de frågor som löses bättre på nationell eller

regional nivå hör bl.a. form och val av utbildning,

kultur och socialpolitik. Detta innebär självfallet

att medlemsländerna kan samarbeta. När det gäller

fred och rättssäkerhet, miljö och hållbar

utveckling, främjandet av välstånd och ekonomisk

utveckling skall EU vara ett offensivt arbetsforum.

De fördrag som bygger upp Europeiska unionen

återspeglar i många avseenden våra utgångspunkter.

Samtidigt återstår mycket för att trygga människors

delaktighet och möjlighet att utkräva ansvar av de

europeiska institutionerna och deras makthavare. Det

behövs delvis en ny balans mellan institutionerna

för att utveckla medborgarnas Europa. Tyngdpunkten

bör förskjutas i riktning mot de folkvalda

institutionerna.

En utgångspunkt skall vara att bygga vidare på

EU:s unika karaktär av mellanstatlighet och

överstatlighet. För att detta arbete skall blir

framgångsrikt är det angeläget att eftersträva en

ännu tydligare kompetensfördelning mellan unionen

och medlemsländerna och tydligt avgränsa de områden

som EU har kompetens på, såväl när det gäller

exklusiva som delade kompetenser. Även här måste

subsidiaritetsprincipen och delegation underifrån

vara vägledande. Centerpartiet förordar skapandet av

en kompetenskatalog. Den kan mycket väl ingå som en

del av en tvådelad konstitution, med en hård kärna.

Genom en tydligare och avgränsad

kompetensfördelning minskas utrymmet för en

flexibilitetsklausul. Om en sådan ändå skulle

införas i konstitutionen måste den ges en snäv och

tydlig formulering, samtidigt som det skapas

särskilda rättsliga grunder för denna.

Kommissionens roll i ett framtida EU måste

förtydligas och renodlas. Dess viktigaste uppgift är

att vara en verkställande kraft, att övervaka

fördragen och deras tillämpning. Såväl ministerråd

som parlament bör ha initiativrätt, och de

förändringar som görs i dessa institutioner bör inte

underställas kommissionen. Inom områden där unionen

har exklusiv kompetens bör beslut fattas genom

majoritetsbeslut i de båda beslutande organen. I

frågor som rör mellanstatlighet skall besluten tas

med enhällighet inom rådet, och parlamentet ges

endast begränsat inflytande.

De nationella parlamentens roll i EU-samarbetet

behöver stärkas. Ytterst är det de som direkt

företräder medborgarna. Genom att bilda en andra

kammare i Europaparlamentet, bestående av ledamöter

från de nationella parlamenten, skulle den direkt

folkvalda nivåns ställning i EU stärkas.

Centerpartiet anser att detta bör vara den

långsiktiga målsättningen.

Detta betänkande har tagits fram i ett läge då

Europeiska konventet ännu pågår. Centerpartiets

yrkanden i motion 2002/03:U326 avser att få till

stånd tillkännagivanden till regeringen. Regeringen

som sådan är emellertid inte någon direkt aktör i

konventet. Vi avser därför att återkomma till dessa

frågor då en regeringskonferens senare inleds. Utan

att vi för den skull frånträder vår ståndpunkt kan

vi på det här stadiet acceptera att vårt

motionsyrkande anses besvarat.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2002/03

2002/03:K288 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen i

EU avvisar såväl förslaget till en

kompetenskatalog som upprättandet av en

konstitution.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen i

EU bör verka för att EU ansluts till

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

2002/03:K379 av Bo Lundgren m.fl. (m):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om EU och

Europakonventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna.

2002/03:K431 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att verka för ett

konstitutionellt fördrag för EU.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att göra det

möjligt för EU att tillträda Europarådets

konvention om mänskliga rättigheter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skriva in

rättighetsstadgan i EU:s fördrag.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att EU:s

kompetensområden bör avgränsas tydligare.

2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett federalt

system för EU där rätt frågor behandlas på rätt

nivå samt där makt- och ansvarsfördelningen mellan

medlemsstaterna och unionen tydligt regleras i en

europeisk författning.

2002/03:U324 av Ulf Holm m.fl. (mp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa en

utträdesparagraf, dvs. fördragsfästa vad som skall

hända om ett land vill lämna EU.

2002/03:U326 av Maud Olofsson m.fl. (c):

15. Riksdagen begär att regeringen initierar en bred

debatt om EU:s beslutsstruktur.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en europeisk

konstitution som underlättar relationen mellan

medborgarna och institutionerna.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skapandet av en

kompetenskatalog.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om införlivandet av

stadgan för de mänskliga rättigheterna i en framtida

konstitution.