Bet. 2002/03:LU12

Lagutskottets betänkande

2002/03:LU12

Skadeståndsrättsliga frågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet åtta

motionsyrkanden från allmänna motionstiden år 2002 i

olika skadeståndsrättsliga frågor. Motionsyrkandena

gäller införande av en rätt till ersättning för sorg

och saknad, precisering av den anhörigkrets som har

rätt till ersättning för kostnader i samband med att

en anhörig drabbats av personskada, ersättning för

skador i tjänsten, patientskadelagen samt ersättning

för fingerade personuppgifter m.m.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga

motionsyrkanden, i huvudsak med hänvisning till

tidigare ställningstaganden från riksdagens sida

samt pågående utredningsarbete.

I betänkandet finns tre reservationer och ett

särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Ersättning för sorg och saknad

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L226

yrkande 2 och 2002/03: Ju364 yrkande 18 i denna

del.

Reservation 1 (m, fp)

2. Kostnader för anhöriga

Riksdagen avslår motion 2002/03:L226 yrkande 1.

Reservation 2 (m)

3. Ersättning för skada i tjänsten

Riksdagen avslår motion 2002/03:L260.

4. Patientskadelagen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L215 och

2002/03:L252.

5. Ersättning för fingerade personuppgifter

m.m.

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju364 yrkande

18 i denna del.

Reservation 3 (fp)

Stockholm den 1 april 2003

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger

René (m), Marianne Carlström (s), Raimo Pärssinen

(s), Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes (s), Hillevi

Larsson (s), Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis

(v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene

Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp), Viviann

Gerdin (c), Anneli Särnblad Stoors (s), Henrik von

Sydow (m), Niclas Lindberg (s) och Johan Löfstrand

(s).

2002/03

LU12

Utskottets överväganden

Ersättning för sorg och saknad

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som

gäller införande av en rätt till ersättning

för sorg och saknad vid nära anhörigs död.

Utskottet hänvisar till tidigare

ställningstaganden. Jämför reservation nr 1

(m, fp).

Gällande bestämmelser

Rätten till skadestånd för ideell skada stärktes

genom ändringar i skadeståndslagen (1972:207) som

trädde i kraft år 2002. Bland annat infördes en

regel i 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen

varigenom nära anhöriga till den som dödas genom en

skadeståndsgrundande handling har en lagreglerad

rätt till ersättning för personskada som han eller

hon åsamkas på grund av dödsfallet.

Har personskada lett till döden, skall alltså

ersättning betalas för personskada som till följd av

dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne

särskilt nära. Sådant skadestånd skall betalas

oavsett grunden för skadeståndsskyldigheten. Skade-

stånd skall alltså betalas även när dödandet skett

genom oaktsamhet som inte är grov och när den

skadeståndskyldige bär strikt skadeståndsansvar.

Den närstående skall ha "åsamkats" en personskada

till följd av dödsfallet. Därmed avses att skadan

kan ha uppkommit mera indirekt än när den har

"tillfogats" den skadelidande.

Skadeståndet omfattar ersättning för kostnader,

inkomstförlust och ideella förluster till följd av

skadan. De ideella förlusterna ersätts som fysiskt

och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och

värk) eller av bestående art (lyte eller annat

stadigvarande men). I förekommande fall kan även

ersättning för särskilda olägenheter betalas.

Personskadan består i detta fall regelmässigt av

en psykisk chock eller andra psykiska besvär. För

att sådana besvär skall vara ersättningsgilla som

personskada krävs att de är medicinskt påvisbara.

När någon dödas genom en skadeståndsgrundande

handling, kommer dödsfallet som regel plötsligt och

oväntat, inte sällan på ett våldsamt sätt. Det

ligger i sakens natur att de efterlevande då drabbas

av psykiskt lidande utöver den allmänna sorgen och

saknaden efter den närstående. Man kan därför

normalt utgå från att den närstående har förorsakats

psykiska besvär. I sådana fall där det inte är

aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och

värk och smärre belopp avseende kostnader eller

inkomstförlust bör man utan närmare utredning kunna

utgå från att dessa besvär är att hänföra till

personskada. Då bör det alltså inte vara nödvändigt

att den närstående styrker de psykiska besvären

genom läkarintyg eller liknande utredning (jfr

rättsfallet NJA 2000 s. 521). Om besvären vitsordas

av motparten i en process behövs över huvud taget

ingen bevisning. Men även om kravet bestrids bör det

normalt räcka - på samma sätt som om bestämmelsen

skall tillämpas vid anspråk på brottsskadeersättning

- att de besvär som den närstående själv beskriver

är av sådan art att de får anses medicinskt

påvisbara och därmed är att anse som en personskada.

Enbart ett påstående om en personskada är dock inte

tillräckligt.

Bevislättnaden är av betydelse när den anhörige

yrkar ersättning för psykiska besvär under sådan tid

eller av sådan omfattning i övrigt som normalt sett

uppkommer i dessa typer av fall. Yrkas ersättning

med högre belopp på den grunden att de psykiska

besvären varit särskilt långvariga eller ovanligt

omfattande i övrigt, kan särskild bevisning behövas.

I undantagsfall kan de psykiska besvären leda till

personlighetsförändringar eller på annat sätt bli

bestående. Då kan ersättning ges för bestående men

efter den invaliditetsgrad som dessa besvär kan

medföra. Det kan någon gång även förekomma att den

skadelidande även har rätt till skadestånd för

särskilda olägenheter som besvären medför. I dessa

båda fall bör dock särskild utredning om skadan

krävas.

Berättigade till skadestånd är de som har stått

den avlidne särskilt nära. Regleringen tar främst

sikte på make, registrerad partner, sambo, barn och

föräldrar. I första hand avses då medlemmar i samma

etablerade hushållsgemenskap som den som ryckts bort

genom dödsfallet. Det kan dock inte uteslutas att

även andra personer någon gång kan komma i fråga för

ersättning, t.ex. syskon som inte sammanbodde med

den döde (jfr rättsfallen NJA 1996 s. 509 och NJA

2000 s. 521).

Bestämmelsen är inte avsedd att läggas till grund

för motsatsslutet att en rätt till skadestånd inte

finns i andra fall än när en nära anhörig har

dödats. Enligt gällande rätt torde skadestånd i

vissa fall kunna betalas i en del andra situationer,

t.ex. när någon har fått en psykisk chock av att

bevittna att en nära anhörig har skadats allvarligt.

Någon rätt till ersättning för sorg och saknad

eller för kränkning finns inte i de situationer som

bestämmelsen avser (prop. 2000/01:68, bet. LU19,

rskr. 216).

Motionerna

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Ju364 ett

tillkännagivande om att de svenska

skadeståndsreglerna kompletteras med en rätt till

ersättning för sorg och saknad. Motionärerna anser

att en sådan ersättning bör kunna utgå med ett

begränsat schablonmässigt belopp utan någon mera

tidsödande och omfattande utredning (yrkande 18

delvis).

Ett motsvarande motionsyrkande framförs av Inger

René m.fl. (m) i motion L226. Enligt motionärerna

vore en ordning med ersättning för sorg och saknad

en skarp markering från samhällets sida för

efterlevande. Genom den speciella ersättningsposten

inskärps gärningens betydelse för offrets närstående

gentemot den skadeståndsskyldige (yrkande 2).

Tidigare behandling

I proposition 2000/01:68 om ersättning för ideell

skada gjorde regeringen bedömningen att någon

särskild ersättningspost för sorg och saknad då en

nära anhörig avlidit genom en skadeståndsgrundande

handling inte borde införas. I lagstiftningsärendet

väcktes motionsyrkanden om att en sådan särskild

rätt borde införas. Med anledning härav framhöll

utskottet att de skäl som anförts till stöd för en

sådan särskild rätt är att det i rättstillämpningen

har krävts att de psykiska besvären skall bevisas,

vilket ofta kan vara svårt och omständligt. Dessutom

kan det många gånger upplevas som kränkande för en

anhörig. Med en schabloniserad rätt till ersättning

för sorg och saknad skulle den som inte vill

underkasta sig en undersökning av de egna psykiska

besvären ändå få ersättning för de starka känslor

och de mer eller mindre definierbara psykiska

påfrestningar som typiskt sett uppkommer vid en nära

anhörigs död.

Det finns dock, anförde utskottet vidare, flera

omständigheter som talar emot den av motionärerna

förordade särskilda rätt till ersättning för sorg

och saknad. För det första skulle en sådan rätt vara

en principiell nyhet i svensk skadeståndsrätt, och

en seriös bedömning av frågan bör därmed åtföljas av

överväganden om en motsvarande eller liknande rätt

bör finnas i andra sammanhang, exempelvis en rätt

till ersättning för de känslor av ledsnad och

bedrövelse som normalt följer med att ett barn

skadas eller förlusten av alla ägodelar i samband

med en brand. En sådan principiell nyhet inom den

svenska skadeståndsrätten bör, anförde utskottet,

inte införas utan att mer ingående överväganden

kommer till stånd. Vidare uppkommer fråga om

skadeståndsrätten över huvud taget är ett

ändamålsenligt instrument för att ge ersättning för

känslor som sorg och saknad.

För det andra, fortsatte utskottet, sammanhänger

det eventuella behovet av en rätt till ersättning

för sorg och saknad i stor utsträckning med

bevisproblem. I den frågan erinrade utskottet om att

Högsta domstolen genom en dom hösten 2000

(rättsfallet NJA 2000 s. 521) kan sägas ha infört en

bevislättnad för psykiska besvär som tillfogats på

grund av att en nära anhörig dödats genom en

uppsåtlig eller därmed jämförlig handling. Enligt

utskottets bedömning är det naturligt att vid en

lagstadgad rätt till ersättning i detta avseende

utgå från en sådan bevislättnad, och utgångspunkten

bör vara att samma beviskrav gäller oavsett om

skadan framkallats uppsåtligen eller av ett grovt

vårdslöst eller ett enbart vårdslöst beteende. Det

finns inte heller, anförde utskottet, skäl att

särbehandla fall där skadeståndet är strikt. Vid en

lagstadgad rätt till ersättning för psykiskt lidande

till följd av att en nära anhörig dödats bör det

alltså, uttalade utskottet, normalt inte krävas

läkarintyg eller liknande utredning för att styrka

att de psykiska besvären är att hänföra till

personskada. När det inte är aktuellt att ersätta

andra skadeföljder än sveda och värk bör man utan

närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär

innebär en personskada. Därmed förlorar, fortsatte

utskottet, också det viktigaste skälet för en rätt

till ersättning för sorg och saknad sin tyngd.

Vidare pekade utskottet på att det i praktiken

inte är någon större skillnad mellan en rätt till

ersättning för psykiska besvär som normalt inte

behöver styrkas med läkarintyg eller liknande

utredning och en rätt till ersättning för sorg och

saknad. De praktiska konsekvenserna att ersättningen

avser psykiska besvär, och inte sorg och saknad,

torde framför allt visa sig däri att en rätt i

enskilda fall till ersättning utöver ett

schablonbelopp fordrar en särskild utredning som

påvisar ovanligt omfattande psykiska besvär.

Mot bakgrund av vad som anförts instämde utskottet

i regeringens bedömning att det inte borde införas

någon särskild rätt till ersättning för sorg och

saknad. Motionsyrkandena med krav på införande av en

sådan rätt avstyrktes, och riksdagen följde

utskottet.

Motsvarande motionsyrkanden avstyrktes också våren

2002 i det av riksdagen godkända betänkandet

2001/02:LU10. Utskottet hänvisade därvid till de

ställningstaganden som gjorts året dessförinnan.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan om

det bör införas en rätt till ersättning för sorg och

saknad. Motionerna L226 yrkande 2 och Ju364 yrkande

18 i denna del bör därför avslås.

Kostnader för anhöriga

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om

precisering av den anhörigkrets som har rätt

till ersättning för kostnader i samband med

att en anhörig har drabbats av personskada.

Utskottet hänvisar till tidigare

ställningstagande. Jämför reservation nr 2

(m).

Gällande bestämmelser

Enligt i 5 kap. 1 § första stycket 1

skadeståndslagen (1972:207) omfattar skadestånd till

den som tillfogats personskada ersättning för bl.a.

sjukvårdskostnad och andra kostnader för den

skadelidande, inbegripet skälig kompensation till

den som står den skadelidande särskilt nära.

Kompensationsersättningen tillkommer den

skadelidande för att sedan användas av denne till

att gottgöra de närstående för deras kostnader. Det

skall göras en skälighetsbedömning. Detta avviker

från den annars gällande skadeståndsrättsliga

grundsatsen att kostnader till följd av ett

skadefall skall ersättas fullt ut.

Kostnader för närståendes sjukbesök kan ersättas

även för tiden efter den akuta sjukdomstiden. Det

gäller inte bara när den skadelidande är ett barn

utan också när besöken kan antas vara till gagn för

en vuxen person även om denne inte lider av en

livshotande skada. Det kan röra sig om besök hos en

skadelidande som vistas en längre tid på ett sjukhus

eller någon annan vårdinrättning. De kostnader för

närståendes sjukbesök som i skälig omfattning kan

ingå i skadeståndet till den skadelidande är t.ex.

utgifter för resa och förlust av arbetsinkomst. Även

kostnader för närståendes omvårdnad av den

skadelidande kan ersättas i den omfattning som det

är skäligt. Den närståendes inkomstförlust bör kunna

ersättas även när denna kostnad överstiger vad det

normalt skulle kosta att anlita hjälp utifrån, i

varje fall om sådan hjälp inte kan tillhandahållas.

Särskilda omständigheter i det enskilda fallet kan

medföra att ersättning ges för kostnader för vård

utöver den som det allmänna tillhandahåller (jfr

rättsfallet NJA 1996 s. 639). En förutsättning för

ersättning är att besöken och omvårdnaden är till

gagn för den skadade. Det bör genom läkarintyg eller

på annat lämpligt sätt styrkas att besöken och

omvårdnaden kan främja den skadades hälsa och

rehabilitering.

Med närstående avses främst make, registrerad

partner eller sambo, barn och föräldrar. Även andra

personer än familjemedlemmar kan anses vara

närstående i paragrafens mening, t.ex. en person som

en äldre skadelidande utan nära släktingar känner

särskild samhörighet med.

Motionen

Inger René m.fl. (m) begär i motion L226 att

riksdagen skall besluta att i lagtexten precisera

den anhörigkrets som omfattas av en skadelidandes

ersättningsrätt. Enligt motionärerna bör

lagstiftarens syfte klargöras i lagtexten när det

ändå är den i praxis erkända närståendekretsen som

avses (make, registrerad partner, sambo, barn och

föräldrar). I annat fall är det risk för att regeln

blir svårtillämpad (yrkande 1).

Tidigare behandling

När ett motsvarande motionsyrkande behandlades våren

2001 uttryckte utskottet att det delade regeringens

uppfattning i proposition 2000/01:68 att lagen inte

bör innehålla en uppräkning av vissa

personkategorier då en sådan inte medger en

nyanserad bedömning med hänsyn till de särskilda

omständigheter som kan finnas i det enskilda fallet.

Vidare anförde utskottet bl.a. att det inte kan

uteslutas fall där det är rimligt att låta en person

som står den skadelidande särskilt nära omfattas av

skadeståndsmöjligheten utan att för den skull

tillhöra den med bestämmelsen närmast avsedda

personkretsen. Motionsyrkandet avstyrktes därmed

(bet. 2000/01:19).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan om

behovet av en precisering av anhörigkretsen i

lagtexten. Med den av motionärerna förordade

preciseringen skulle exempelvis andra närstående

personer än familjemedlemmar helt uteslutas från

rätt till ersättning, en ordning som utskottet inte

kan ställa sig bakom. Utskottet föreslår därför att

riksdagen avslår motion L226 yrkande 1.

Ersättning för skada i tjänsten

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om ett

regelsystem som berättigar alla till

skadestånd om de blir utsatta för våld i

tjänsten. Utskottet hänvisar till de

lagändringar och uttalanden riksdagen

beslutade om våren 2001.

Gällande bestämmelser

I 2 kap. skadeståndslagen finns bestämmelser om

skadeståndsansvar på grund av eget vållande. I 1 §

sägs bl.a. att den som uppsåtligen eller av

vårdslöshet vållar en person- eller sakskada skall

ersätta den skadan. Vidare skall, enligt 3 §, den

som allvarligt kränker någon annan genom brott som

innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet,

frid eller ära ersätta den skada som kränkningen

innebär. Denna kränkningsersättning avser att

kompensera känslor som den kränkande handlingen har

framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla,

förnedring, skam eller liknande som inte tar sig

sådana medicinska uttryck att det föreligger en

personskada.

I samband med ändringarna år 2002 i

skadeståndslagen rörande ersättning för ideell skada

anförde regeringen i proposition 2000/01:68 att den

brottsliga handlingen som avses i 2 kap. 3 § bör

vara av väsentlig betydelse för frågan om en

ersättningsbar kränkning föreligger eller inte. En

annan sak är att vissa personer i sitt arbete har

anledning att räkna med att mötas med angrepp.

Personer i en del yrkesgrupper, t.ex. poliser och

vissa anställda inom kriminalvården och psykiatrin,

har anledning att räkna med att mötas med vissa

mindre grova angrepp i arbetet och har också i

praktiken en beredskap för detta. Det ligger i

sakens natur, anförde regeringen vidare, att det då

krävs något mer än normalt för att en allvarlig

kränkning skall kunna konstateras. Detta synsätt bör

dock inte dras så långt att den personliga

kränkningen hamnar i bakgrunden. Även om det ingår i

en persons normala arbetsuppgifter att hantera

våldsamma och stökiga personer, bör ersättning ofta

kunna ges när denne i tjänsten utsätts för en

brottslig kränkning som är skymflig och direkt

angriper den privata sfären. Ett exempel som nämndes

i den då aktuella propositionen kan vara ett sådant

renodlat kränkande angrepp som att bli spottad rakt

i ansiktet. - Vad regeringen sålunda anförde

föranledde inga erinringar från riksdagens sida

(bet. 2000/01:LU19).

Om ersättning inte kan fås av den skadevållande

eller på grund av en försäkring eller liknande, kan

s.k. brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen

(1978:413) betalas av statsmedel. Ersättning kan

utgå för personskador innefattande

kränkningsersättning, sakskador och s.k. rena

förmögenhetsskador enligt skadeståndsrättsliga

grundsatser. Ansökan om brottsskadeersättning görs

hos Brottsoffermyndigheten som skall pröva ärendet.

Ärenden av principiell betydelse eller annars av

större vikt skall avgöras av en nämnd vid

Brottsoffermyndigheten.

Motionen

I motion L260 yrkar Hillevi Larsson (s)

tillkännagivande om att regelsystemen bör ses över

så att alla, oavsett vilken yrkesgrupp de tillhör,

blir berättigade till skadestånd om de blir utsatta

för våld i tjänsten samt att det i första hand är

gärningsmannen som skall stå för denna kostnad.

Motionären anser att det är självklart att alla som

blir utsatta för våld skall få skadestånd oavsett om

det sker i eller utanför tjänsten och oavsett vilket

typ av arbete vederbörande har. Gärningsmannen bör

enligt motionären bli skyldig att betala skadestånd

vid hot eller våld mot företrädare för de

yrkeskategorier som brottsoffermyndigheten inte ger

ersättning till, t.ex. poliser, väktare och vårdare

inom psykiatrin.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan inte finna annat än att

motionsönskemålen är tillgodosedda genom de

lagändringar och uttalanden som gjordes våren 2001 i

samband med att den nuvarande bestämmelsen i 2 kap.

3 § skadeståndslagen kom till. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motion L260.

Patientskadelagen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör

patientskadelagen. Utskottet hänvisar till

pågående utredningsarbete.

Gällande bestämmelser

Patientskadelagen (1996:799), som trädde i kraft den

1 januari 1997, innehåller bestämmelser om rätt till

patientskadeersättning och skyldighet för vårdgivare

att ha en patientförsäkring som täcker sådan

ersättning (prop. 1995/96:187, bet. LU27). Lagen

bygger i stor utsträckning på den tidigare

frivilliga patientförsäkringen men tillhör nu det

obligatoriska försäkringssystemet.

Patientskadeersättning lämnas för personskador,

såväl fysiska som psykiska, som drabbar en patient i

samband med hälso- och sjukvård i Sverige.

Förutsättningarna för ersättning anges genom en

uppräkning i lagen av ett antal olika

skadesituationer. I korthet kan sägas att ersättning

lämnas för skada som orsakas av undersökning, vård

och behandling, oriktiga diagnoser, fel hos eller

felaktig hantering av medicinsk-tekniska produkter

och sjukvårdsutrustning, smittämnen som överförts i

samband med vården och som lett till infektion,

olycksfall som inträffat i samband med vården samt

oriktig hantering av läkemedel.

Rätten till patientskadeersättning är fristående

från skadeståndsrätten, vilket innebär att patienten

inte behöver bevisa att skadan orsakats genom att

hälso- och sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig

till fel eller försummelse för att ersättning skall

kunna lämnas. I stället sker bedömningen på

objektiva grunder. Ersättningen bestäms i huvudsak

enligt reglerna i 5 kap. skadeståndslagen.

Enligt huvudregeln åläggs alla vårdgivare, såväl

offentliga som privata, en skyldighet att teckna

försäkring som täcker ersättningsskyldigheten.

Ersättningen lämnas av försäkringsgivaren, och för

att tillgodose patientskyddsintresset i sådana fall

då en vårdgivare inte fullgjort sin

patientförsäkringsplikt åläggs alla

försäkringsgivare som meddelar patientförsäkring ett

solidariskt ansvar för ersättningen för skador som

inträffar hos vårdgivare som saknat

patientförsäkring. Försäkringsgivarna ingår i en

patientförsäkringsförening som skall handlägga

ersättningsfrågor som rör vårdgivare som inte

tecknat försäkring. Vidare skall en

patientskadenämnd upprätthållas och bekostas av de i

patientförsäkringsföreningen ingående medlemmarna.

Nämnden skall på begäran av bl.a. patient,

vårdgivare, försäkringsgivare och domstol avge

yttranden över ersättningsfall.

Ersättningsbestämmelserna i patientskadelagen, som

innebär att även patientens efterlevande kan ha rätt

till ersättning, är tvingande till de skadelidandes

förmån. Den som vill ha ersättning enligt

patientskadelagen kan föra talan om detta vid allmän

domstol. Möjligheten för en skadelidande att i

stället vända sig mot vårdgivaren med en

skadeståndstalan finns dock fortfarande kvar, och

patientskadelagen inskränker således inte rätten att

föra talan om skadestånd i anledning av inträffad

skada.

Preskriptionstiden är tre år från det att den

skadelidande fick kännedom om att anspråket kunde

göras gällande. Rätten till patientskadeersättning

förloras i vart fall om den skadelidande inte väcker

talan inom tio år från den tidpunkt då skadan

orsakades (23 §). I stället för att väcka talan kan

ett s.k. preskriptionsavbrott också göras genom att

skadan anmäls till vård- eller försäkringsgivaren.

Den som har gjort en anmälan till vård- eller

försäkringsgivaren och begärt ersättning för en

skada har alltid sex månader på sig att väcka talan

sedan del tagits av försäkringsgivarens slutliga

ställningstagande i ärendet. Detta gäller även om

beslutet fattas först efter det att tre- eller

tioårsfristen har gått ut.

Motionerna

Ulla Löfgren och Elizabeth Nyström (båda m) yrkar i

motion L252 att riksdagen för regeringen som sin

mening ger till känna att kvinnor med bröstcancer

som drabbats av felaktig medicinsk behandling i form

av för höga stråldoser bör få ersättning för sina

skador. Likaså bör de få fri vård och

rehabilitering. Enligt motionärerna användes mycket

starka stråldoser från år 1960 fram till år 1985.

Stråldoserna har visat sig ge mycket svåra skador

och biverkningar. Skadorna kan vara förlamade armar,

mycket svåra nervsmärtor, pålagringar på

skelettdelar nära brösten och förträngningar i

kärlen. Dessa skador kan kräva medicinering,

regelbunden rehabilitering och ibland operationer,

vilket delvis betalas av den drabbade.

I motion L215 begär Kenneth Lantz (kd) en översyn

av patientskadelagens prekriptionsregler så att

dessa ändras på så sätt att patienter som blivit

sjuka av smittat blod kan hävda sin rätt till

ersättning (yrkande 1). Vidare anser motionären att

nuvarande preskriptionsbestämmelser skall tolkas

förmånligt för de patienter som smittats för

längesedan (yrkande 2). Reglerna bör enligt

motionären ändras dels för att de som inte har känt

till sin smitta skall kunna få ersättning trots att

preskriptionstiden har gått ut, dels för att alla

patienter skall erhålla samma försäkringsskydd.

Motionären yrkar även ett tillkännagivande om att

den särskilde utredare som skall se över

patientskadelagen uppmanas att se till hur den

enskilde individens risktagande kan minskas så att

folk inte ska behöva leva i okunskap om regelverket

(yrkande 3). Många tror att försäkringen täcker de

fall där blodsmitta överförts utom

preskriptionsregelns tidsram. Översynen skall därför

enligt motionären lyfta fram detta problem, och

utredaren bör komma med ett förtydligande så att

drabbade människor erhåller adekvat ersättning.

Pågående arbete

Sommaren 2002 tillkallade regeringen en särskild

utredare med uppgift att se över patientskadelagen

och läkemedelsförsäkringen (dir. 2002:92). I

direktiven konstateras att redan den omständigheten

att patientskadelagen har varit i kraft i drygt fem

år gör att det finns skäl att se öven lagen. En

fråga som enligt direktiven bör belysas särskilt är

bestämmelserna om preskriptionstid. Detta mot

bakgrund av att det i olika sammanhang framhållits

att preskriptionstiden i vissa fall kan vara för

kort. Problemet uppstår, enligt regeringen, främst

för patienter där det tar flera år från

skadetillfället till insjuknandet eller upptäckten

av skadan. Ett uppmärksammat sådant exempel är

personer som har smittats av hepatit-C.

Utredaren skall därutöver bl.a. analysera om

nuvarande system för ersättning till patienter som

skadas inom hälso- och sjukvården ger ett

tillfredsställande skydd för patienten. Utredaren

skall även vid behov föreslå åtgärder för hur

systemet kan förbättras för de fall ett sådant skydd

saknas. Utredningen skall enligt direktiven avsluta

sitt arbete den 31 december 2003.

Utskottets ställningstagande

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är

angeläget att patienter som orsakats skador i

samband med vård och behandling inom sjukvården ges

en rimlig möjlighet att hävda sin rätt och ser

därför med tillfredsställelse på att regeringen har

tillkallat en särskild utredare med uppgift att se

över patientskadelagen. Som redovisats tidigare

ingår i utredningsuppdraget som en särskild uppgift

att belysa preskriptionsbestämmelserna i

patientskadelagen. Utskottet utgår därför från att

motionsspörsmålen kommer att bli föremål för

uppmärksamhet i det pågående utredningsarbetet och

finner nu inte skäl för någon riksdagens vidare

åtgärd. Utskottet föreslår att motionerna L215 och

L252 lämnas utan bifall.

Ersättning för fingerade

personuppgifter m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande med

krav på införande av en rätt till ersättning

för personer som fått fingerade

personuppgifter m.m. Utskottet anser att

resultatet av pågående utredningsarbete inte

bör föregripas. Jämför reservation nr 3 (fp).

Gällande bestämmelser

Enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100) gäller

sekretess bl.a. i verksamhet som avser folkbokföring

eller annan liknande registrering av befolkningen.

Sekretessen gäller för uppgift om enskilds

personliga förhållanden om det av särskild anledning

kan antas att den enskilde eller någon honom

närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretess

kan gälla för en särskilt känslig uppgift om

exempelvis adoption, men också för en normalt

harmlös uppgift om adress som kan behöva skyddas vid

personförföljelse. I vissa fall kan man på förhand

misstänka att en uppgift kommer att efterfrågas för

att användas på ett sätt som kan vara till men för

den enskilde, t.ex. att en adressuppgift används som

ett led i förföljelse. Skattemyndigheten, som

ansvarar för folkbokföringsregistret, har då

möjlighet att föra in en s.k. sekretessmarkering i

registret. Markeringen anger att särskild

försiktighet bör iakttas vid bedömningen av om

uppgifter om personen i fråga bör lämnas ut,

eftersom uppgifterna kan omfattas av sekretess. För

att markeringen skall få avsedd effekt får den

regelmässigt omfatta samtliga medlemmar i den

förföljdes hushåll.

Reglerna om kvarskrivning finns i

folkbokföringslagen (1991:481). Enligt 16 § får en

person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt

för brott, förföljelser eller allvarliga

trakasserier på annat sätt, om han har flyttat eller

avser att flytta, efter ansökan medges att vara

folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten i högst

tre år (kvarskrivning). Kvarskrivning får även

medges den utsatte personens medflyttande familj.

Kvarskrivning beslutas av skattemyndigheten. Skyddet

vid kvarskrivning är inriktat på att hemlighålla den

förföljdes bostadsort och verkliga adress då skydd

med stöd av sekretessreglerna bedöms otillräckligt.

Den kvarskrivne är i folkbokföringen registrerad med

adress endast hos den skattemyndighet som har

beslutat om kvarskrivningen.

Bestämmelser om fingerade personuppgifter infördes

den 1 juli 1991 och regleras i lagen (1991:483) om

fingerade personuppgifter. Enligt 1 § får en person

som är folkbokförd i landet medges att använda andra

personuppgifter om sig själv än de verkliga

(fingerade personuppgifter) om det finns en uppenbar

risk att personen kan bli utsatt för särskilt

allvarlig brottslighet som riktar sig mot dennes

liv, hälsa eller frihet. Det krävs också att

personen inte kan ges tillräckligt skydd på annat

sätt. När ett medgivande att använda fingerade

personuppgifter har givits registreras den som fått

medgivandet med bl.a. fingerat personnummer och namn

i folkbokföringen. Därifrån förs de fingerade

uppgifterna vidare till bl.a. olika myndigheter på

samma sätt som andra folkbokföringsuppgifter. Den

som fått fingerade personuppgifter är folkbokförd

under de nya uppgifterna på den ort där hon eller

han är bosatt.

Motionen

I motion Ju364 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna att personer som får fingerade

personuppgifter, sekretessmarkering i

folkbokföringen eller kvarskrivning skall ha rätt

till ekonomisk ersättning för de kostnader som

uppkommer (yrkande 18 delvis).

Tidigare behandling

När utskottet våren 2001 (bet. 2000/01:LU19) och

våren 2002 (bet. 2001/02:LU10) behandlade

motsvarande motionsyrkanden erinrade utskottet om

att frågan om ersättning till enskild som fått

fingerade personuppgifter behandlats i regeringens

proposition 2000/01:79 om stöd till brottsoffer. Där

anförde regeringen att det i många fall kan vara

skäligt att en person som på grund av förföljelse

tvingas byta sin identitet får ekonomisk hjälp från

staten. Det kan vara kostnader som har samband med

byte av bostadsort eller med försäljning av en

fastighet eller bostadsrätt och kostnader i samband

med att den enskilde måste byta arbete. Regeringen

påminde i propositionen om att den i november 1999

beslutat att uppdra åt Rikspolisstyrelsen att i

samverkan med Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen,

Domstolsverket och Brottsoffermyndigheten utarbeta

ett förslag till ett nationellt handlingsprogram för

skydd av vittnen, målsägande och andra

bevispersoner. Uppdraget redovisades i en rapport -

Nationellt handlingsprogram för skydd av

bevispersoner. I rapporten lämnades förslag till en

lag om skydd för bevispersoner samt underströks

nödvändigheten av att samordna det skydd som

föreslås i lagen med andra åtgärder såsom

sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade

personuppgifter.

Pågående arbete

Regeringen beslutade i december 2001 att tillkalla

en särskild utredare med uppgift att utforma ramen

för ett program till skydd för bevispersoner m.fl.

och föreslå den lagstiftning som behövs (dir.

2001:107). Förslaget skall utformas med utgångspunkt

i den tidigare nämnda Rikspolisstyrelsens rapport om

ett nationellt handlingsprogram för skydd av

bevispersoner. Utredaren skall överväga hur den

personkrets som kan komma att omfattas av ett

skyddsprogram skall avgränsas.

Vidare skall utredaren överväga frågan om

ersättning skall kunna lämnas till bevispersoner och

andra personer som är i behov av skydd. Utredaren

skall här ta hänsyn till vad regeringen uttalat i

proposition 2000/01:79 Stöd till brottsoffer i fråga

om ersättning för de personer som medges rätt att

använda fingerade personuppgifter m.m. Regeringen

konstaterade i direktiven att det är förenat med

stora kostnader, både direkta och indirekta, att

skydda en person. Ersättningsfrågan innehåller

enligt regeringen många komplexa frågor såsom

ersättningsnivåer och beskattningskonsekvenser,

varför det är nödvändigt att dessa och därmed

sammanhängande frågor närmare utreds och analyseras.

Möjligheten att lämna ersättning till andra än

bevispersoner som är i behov av skydd borde också

enligt regeringens uppfattning övervägas.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening bör resultatet

av pågående utredningsarbete, som enligt

direktiven skall slutredovisas senast den

1 september 2003, inte föregripas genom

någon riksdagens åtgärd i förevarande

sammanhang. Riksdagen bör därför avslå

motion Ju364 yrkande 18 i denna del.

Reservationer

1. Ersättning för sorg och saknad (punkt 1)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil

Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp) och Henrik

von Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2002/03:L226

yrkande 2 och 2002/03:Ju364 yrkande 18 i denna del.

Ställningstagande

Vi anser att en särskild rätt till ersättning för

sorg och saknad skall införas i skadeståndslagen.

Det argument som väger särskilt tungt till stöd för

en sådan ordning är att det i rättstillämpningen

ställs krav på att de psykiska besvären skall

bevisas, vilket ofta kan vara svårt och omständligt.

Dessutom kan det, enligt vår mening, många gånger

upplevas som kränkande för en anhörig att tvingas

föra särskild bevisning i sådana frågor. Med en

schabloniserad rätt till ersättning för sorg och

saknad kan den som inte vill underkasta sig en

undersökning av de egna psykiska besvären ändå få

ersättning för de starka känslor och de mer eller

mindre definierbara psykiska påfrestningar som

typiskt sett uppkommer vid en nära anhörigs död.

Detta skulle innebära en skarp markering från

samhällets sida och att svensk rätt ytterligare

harmoniseras med stora delar av övriga europeiska

länders skadeståndrätt. En ersättningsmöjlighet för

sorg och saknad finns nämligen i bl.a. England,

Frankrike och Italien. Skadeståndet betalas då ofta

ut med standardiserade belopp. Genom den speciella

ersättningsposten skulle gärningens betydelse för

offrets närstående inskärpas hos gärningsmannen. Ett

sådant förtydligande ligger även i linje med

rättsutvecklingen där psykisk/ideell skada tillmäts

allt större betydelse.

Vad som anförts ovan bör riksdagen, med bifall

till motionerna L226 yrkande 2 och Ju364 yrkande 18

i denna del, som sin mening ge regeringen till

känna.

2. Kostnader för anhöriga (punkt 2)

av Inger René, Bertil Kjellberg och Henrik von

Sydow (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen antar i bilaga 2 av reservanterna framlagt

förslag till lag om ändring i skadeståndslagen

(1972:207).

Riksdagen bifaller därmed motion 2002/03:L226

yrkande 1.

Ställningstagande

Mot bakgrund av de uttalanden som regeringen gjorde

i proposition 2000/01:68 Ersättning för ideell skada

kan vi konstatera att den närståendekrets som avses

i 5 kap. 1 § första stycket 1 skadeståndslagen

utgörs av den i praxis erkända, dvs. make,

registrerad partner, sambo, barn och föräldrar. För

att inte tillämpningssvårigheter skall uppstå vid

den praktiska skaderegleringen bör, enligt vår

mening, lagstiftarens avsikt komma till uttryck

genom en precisering av närståendekretsen i

lagtexten. Vi föreslår att riksdagen nu beslutar om

en ändring av 5 kap. 1 § första stycket 1

skadeståndslagen enligt vad som framgår av

reservanternas förslag i bilaga 2.

3. Ersättning för fingerade personuppgifter

m.m. (punkt 5)

av Jan Ertsborn och Martin Andreasson (båda fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3.

Riksdagen bifaller därmed motion 2002/03:Ju364

yrkande 18 i denna del.

Ställningstagande

Enligt vår mening är det angeläget att personer som

får fingerade personuppgifter, sekretessmarkering

eller kvarskrivning i folkbokföringen har rätt till

ekonomisk ersättning för de kostnader som uppkommer

i samband med detta. Vi anser därför att ett sådant

förslag bör tas fram omgående.

Vad vi ovan anfört bör riksdagen, med bifall till

motion Ju364 yrkande 18 i denna del, som sin mening

ge regeringen till känna.

Särskilt yttrande

Ersättning för sorg och saknad

av Yvonne Andersson (kd).

Jag anser att det är synnerligen viktigt att

människor får erforderligt skadestånd i samband med

anhörigs bortgång när detta åsamkats av brott. Det

är också viktigt att skadestånd utgår även om

gärningsmannen är okänd eller saknar tillgångar. Om

en ny ersättning skall införas för sorg och saknad

riskeras möjligheterna för dem som har verkligt

psykiskt lidande att få sina behov tillgodosedda.

Innan en sådan reform genomförs bör först undersökas

i vilken grad de skadeståndsersättningar som

fastställts av domstol eller annan myndighet

faktiskt kommit de skadeståndsberättigade till del.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2002/03:L215 av Kenneth Lantz (kd) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager som sin mening vad i

motionen anförs om en översyn av

patientskadelagens preskriptionsregler.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

preskriptionsbestämmelsernas tolkning avseende

blodsmittade patienter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att den kommande

översynen av patientskadelagen följs upp enligt

dir. 2002:92.

2002/03:L226 av Inger René m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen beslutar att i lagtexten precisera den

anhörigkrets som omfattas av rätten till

ersättning för kostnader.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ersättning för

sorg och saknad.

2002/03:L252 av Ulla Löfgren och Elizabeth Nyström

(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ersättning till kvinnor med

bröstcancer som drabbats av felaktig medicinsk

behandling.

2002/03:L260 av Hillevi Larsson (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att regelsystemen bör ses

över syftande till en ordning där alla, oavsett

vilken yrkesgrupp de tillhör, blir berättigade till

skadestånd om de blir utsatta för våld i tjänsten

och att det i första hand är gärningsmannen som

skall stå för denna kostnad.

2002/03:Ju364 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ersättningsfrågor.

Bilaga 2

Av reservanterna föreslagen lagändring

Reservation 2 (punkt 2)

Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen

(1972:207)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § skadeståndslagen

(1972:207) skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

5 kap.

1 §

-----------------------------------------------------

Skadestånd till den som Skadestånd till den som

har tillfogats har tillfogats

personskada omfattar personskada omfattar

ersättning för ersättning för

-----------------------------------------------------

1. sjukvårdskostnad och 1. sjukvårdskostnad och

andra kostnader för den andra kostnader för den

skadelidande, inbegripet skadelidande, inbegripet

skälig kompensation till skälig kompensation till

den som står den make, registrerad

skadelidande särskilt partner, sambo, barn och

nära, föräldrar,

-----------------------------------------------------

2. inkomstförlust, 2. inkomstförlust,

-----------------------------------------------------

3. fysiskt och psykiskt 3. fysiskt och psykiskt

lidande av övergående lidande av övergående

natur (sveda och värk) natur (sveda och värk)

eller av bestående art eller av bestående art

(lyte eller annat (lyte eller annat

stadigvarande men) samt stadigvarande men) samt

särskilda olägenheter särskilda olägenheter

till följd av skadan. till följd av skadan.

-----------------------------------------------------

Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden

mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha

kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den

inkomst som han trots skadan har eller borde ha

uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå

genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och

färdigheter och som rimligen kan begäras av honom

med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet,

omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder,

bosättningsförhållanden och därmed jämförliga

omständigheter.

-----------------------------------------------------

Med inkomstförlust likställs intrång i

näringsverksamhet. Med inkomst likställs värdet av

hushållsarbete i hemmet.

-----------------------------------------------------