Bet. 2002/03:LU13

Lagutskottets betänkande

2002/03:LU13

Vissa frågor rörande fastigheter

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet elva

motionsyrkanden från allmänna motionstiden år 2002.

Motionsyrkandena rör jordabalkens felregler,

historiska arrenden, fastighetsmäklare m.m. och

herrelösa fastigheter. I ärendet har inkommit en

skrivelse från Willands Arrendatorförening rörande

historiska arrenden.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga

motionsyrkanden, i huvudsak med hänvisning till

pågående och aviserat arbete.

I betänkandet finns två reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Jordabalkens felregler

Riksdagen avslår motion 2002/03:L225.

2. Historiska arrenden

Riksdagen avslår motion 2002/03:L261.

3. Fastighetsmäklare m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L213,

2002/03:L214, 2002/03: L244 och 2002/03:L342.

Reservation 1 (m, fp, kd, c)

4. Herrelösa fastigheter

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L202 och

2002/03:L203.

Reservation 2 (m, fp, kd, c)

Stockholm den 27 mars 2003

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger

René (m), Marianne Carlström (s), Raimo Pärssinen

(s), Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes (s), Hillevi

Larsson (s), Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis

(v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene

Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp), Anneli

Särnblad Stoors (s), Henrik von Sydow (m), Niclas

Lindberg (s), Johan Löfstrand (s) och Annika

Qarlsson (c).

2002/03

LU13

Utskottets överväganden

Jordabalkens felregler

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion med begäran om

en översyn av jordabalkens felregler.

Utskottet anser att någon sådan översyn för

närvarande inte är påkallad.

Bakgrund

Bestämmelser om säljarens och köparens rättigheter

och förpliktelser vid köp av fast egendom finns i 4

kap. jordabalken. Av 19 § första stycket följer att

köparen har rätt att göra prisavdrag eller häva

köpet om fastigheten inte stämmer överens med vad

som följer av avtalet eller om den annars avviker

från vad köparen med fog kunnat förutsätta vid

köpet. Köparen har dessutom rätt till ersättning för

skada, om felet eller förlusten beror på försummelse

på säljarens sida eller om fastigheten vid köpet

avvek från vad säljaren får anses ha utfäst.

Som fel får enligt 19 § andra stycket inte

åberopas en avvikelse som köparen borde ha upptäckt

vid en sådan undersökning av fastigheten som varit

påkallad med hänsyn till fastighetens skick, den

normala beskaffenheten hos jämförliga fastigheter

samt omständigheterna vid köpet.

Motionen

Karin Enström (m) erinrar i motion L225 om

innehållet i jordabalkens regler för köp av fast

egendom och om bestämmelserna som reglerar

förhållandet mellan säljare och köpare vid fel i

fastighet. Köparen åläggs, enligt motionärens

mening, en omfattande undersökningsplikt medan

säljaren, som i många fall känner till sin

fastighets fel och brister, inte åläggs en

motsvarande upplysningsplikt. Enligt motionären

upplevs lagens avvägning mellan säljarens och

köparens intressen i många fall som alltför

förmånlig för säljaren. Motionären anser att

regeringen bör tillsätta en utredning för att göra

en översyn av jordabalkens felregler i syfte att

skapa en bättre balans mellan säljarens och köparens

ålägganden. I motionen begärs ett tillkännagivande

med detta innehåll.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan inte utesluta att den avvägning som

görs i de aktuella bestämmelserna mellan säljarens

och köparens intressen i enstaka fall kan uppfattas

som förmånligare för säljaren än för köparen. Enligt

utskottets mening utgör emellertid nuvarande regler

en rimlig avvägning, och utskottet kan inte finna

att någon översyn av jordabalkens felregler för

närvarande kan anses påkallad.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte

finns skäl att föreslå någon riksdagens åtgärd med

anledning av motion L225, varför den bör avslås.

Historiska arrenden

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion som rör friköp

av historiska arrenden. Utskottet hänvisar

till pågående beredningsarbete.

Bakgrund

Med historiska arrenden brukar avses sådana arrenden

som innehafts av medlemmar i en och samma familj

under flera generationer, och när det är sannolikt

att den helt övervägande delen av arrendestället

inte sedan år 1900 varaktigt brukats av fastighetens

ägare. Någon i lag fastställd definition av

begreppet historiska arrenden finns inte.

Jordägare till historiska arrenden är främst

institutioner av publikt slag (staten, kyrkan,

akademier) samt fideikommiss, avvecklade

fideikommiss och vissa stiftelser. Någon heltäckande

bild av antalet historiska arrenden i Sverige har

visat sig svår att få fram. Under alla förhållanden

rör det sig emellertid om ett begränsat antal.

Motionen

I motion L261 anför Ronny Olander och Christer

Adelsbo (båda s) att såväl sociala som

medborgarrättsliga och politiska skäl starkt talar

för införande av en laglig rätt till friköp av

historiska arrenden. Enligt motionärerna bör

riksdagen genom ett uttalande påskynda det

utredningsarbete som riksdagen tidigare beslutat om.

I motionen begärs ett tillkännagivande med detta

innehåll.

Tidigare behandling

Med anledning av en begäran från riksdagens sida

(bet. LU 1982/83:27, rskr. 266) tillkallades år 1984

Friköpsutredningen, vars huvudsakliga uppgift var

att förutsättningslöst utreda frågan om införande av

en friköpsrätt för innehavare av historiska

arrenden. I betänkandet (SOU 1986:52) Friköp vid

historiskt arrende avstyrkte utredningens majoritet

införandet av en lag om friköpsrätt. Vid

remissbehandlingen av betänkandet förklarade sig det

övervägande antalet remissinstanser dela

utredningsmajoritetens uppfattning att en

lagstiftning om friköpsrätt inte borde införas.

Frågan har därefter aktualiserats i riksdagen vid

ett flertal tillfällen med anledning av motioner i

ämnet. Hösten 1989 framhöll utskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU6 att de

krav på en friköpsrätt vid historiska arrenden som

framförts under årens lopp måste ses mot bakgrund av

att det saknades generella regler som gav en

jordbruksarrendator rätt till ersättning för de

investeringar som gjorts på arrendestället.

Utskottet ansåg - med hänvisning till bl.a. tidigare

översyn av spörsmålet som inte lett till

lagstiftningsåtgärder - att frågan om ett

lagreglerat skydd för jordbruksarrendatorernas

investeringar borde bli föremål för en förnyad

utredning. Det fick enligt utskottet ankomma på

regeringen att bestämma de närmare formerna för

utredningsarbetets bedrivande samt att därefter

återkomma med ett lagförslag till riksdagen. I

frågan om friköpsrätt vid historiska arrenden pekade

utskottet på ett antal omständigheter som enligt

utskottet utgjorde starka skäl för en sådan rätt och

framhöll att en friköpsrätt vid historiska arrenden

således borde införas. Det fick enligt utskottet

ankomma på regeringen att utforma förslag till

lagstiftning och därefter återkomma till

riksdagen.Vad utskottet anfört om skydd för

jordbruksarrendatorers investeringar och om

friköpsrätt gav riksdagen som sin mening regeringen

till känna (rskr. 1989/90:39).

Som en följd av riksdagens beslut tillkallade

regeringen 1990 års Arrendekommitté (Ju 1990:06) med

uppgift att se över vissa regler i

arrendelagstiftningen. Kommittén hade som

huvuduppgift att utforma förslag till regler som

dels skyddar en jordbruksarrendators investeringar

på arrendestället, dels ger arrendatorn vid

historiskt arrende rätt att friköpa arrendestället.

Arrendekommittén behandlade friköpsfrågan med

förtur och föreslog i betänkandet (SOU 1991:85)

Historiska arrenden en särskild lag om friköpsrätt

vid historiska arrenden. Lagförslaget innebar att en

arrendator till jord som omfattas av begreppet

historiskt arrende under vissa särskilda

förutsättningar har rätt att lösa in den fasta

egendom som omfattas av arrendet även om jordägaren

motsätter sig det. Arrendatorn skulle när som helst

kunna påkalla s.k. friköp genom att väcka talan mot

jordägaren vid fastighetsdomstol. Enligt förslaget

skulle historiskt arrende anses föreligga när det är

sannolikt att den helt övervägande delen av ett

arrendeställe inte sedan den 1 januari 1900

varaktigt brukats av fastighetens ägare.

Friköpsrätten begränsades dock till att avse vissa

jordbruksarrenden och bostadsarrenden. Friköp skulle

enligt förslaget få ske, om huvuddelen av

arrendestället sedan minst 40 år före den dag då

talan om friköp väckts innehafts och stadigvarande

bebotts av arrendatorn eller någon honom närstående.

I Arrendekommitténs slutbetänkande (SOU 1992:109)

Investeringar i arrendejordbruket och andra

arrenderättsliga frågor lämnades förslag till bl.a.

regler om skydd för jordbruksarrendatorers

investeringar på arrendestället.

Våren 1995 behandlade riksdagen regeringens

proposition 1994/95:155 om investeringar i

arrendejordbruket m.m. I propositionen föreslogs, på

grundval av Arrendekommitténs utredningsarbete,

generella regler till skydd för

jordbruksarrendatorers investeringar på

arrendeställen. Riksdagen antog regeringens

lagförslag och de nya reglerna trädde i kraft den 1

juli 1995 (bet. 1994/95:LU26, rskr. 361).

I propositionen togs också upp frågan om rätt till

friköp vid historiska arrenden. Regeringen ansåg att

någon sådan rätt inte borde införas, och något

förslag till lagstiftning i ämnet lades sålunda inte

fram. Till grund för regeringens ställningstagande

låg slutsatsen att det i fråga om friköp av

historiskt arrende inte kunde anses föreligga ett

sådant angeläget allmänt intresse att en

lagstiftning om detta skulle vara förenlig med

regeringsformens egendomsskydd.

Regeringens ställningstagande föranledde ett antal

motioner, vari begärdes att en rätt till friköp vid

historiska arrenden skulle införas. Utskottet delade

emellertid regeringens uppfattning att en

lagstiftning om detta inte skulle vara förenlig med

regeringsformens egendomsskydd och avstyrkte de då

aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottet.

Vid frågans behandling i riksdagen och därefter

med anledning av motioner har utskottet i sina av

riksdagen godkända betänkanden inte funnit skäl att

frångå tidigare ställningstagande att en

lagstiftning på området inte bör införas (se bet.

1996/97:LU10 och 1997/98:LU8).

När frågan om införande av en friköpsrätt

behandlades av riksdagen våren 1999 med anledning av

motionsyrkanden erinrade utskottet om att det snart

gått tio år sedan 1990 års Arrendekommitté lagt fram

sitt förslag till lag om friköpsrätt vid historiska

arrenden. Enligt utskottet fanns det behov av en

kartläggning av i vilken utsträckning frivilliga

överenskommelser om friköp ägt rum och om det

generellt sett alltjämt kan anses föreligga intresse

av lagstiftning om friköp av historiska arrenden. Om

kartläggningen visar att det föreligger behov av

lagstiftning ansåg utskottet att lagstiftningsfrågan

förutsättningslöst bör utredas på nytt. Detta gav

riksdagen regeringen till känna (bet. 1998/99:LU12.)

Utskottets ställningstagande

Den av utskottet beställda kartläggningen har

nyligen redovisats i departementspromemorian (Ds

2003:11) Historiska arrenden - en kartläggning. I

promemorian påvisas att antalet historiska arrenden

har minskat och sannolikt kommer att fortsätta att

minska. Kartläggningen visar också att de problem

som finns vid historiska arrenden ofta kan förklaras

av att det är fråga om gårdsarrenden. De tvister som

förekommer hade således kunnat uppkomma även om

arrendestället inte innehafts av samma släkt under

lång tid. I promemorian framhålls att de problem som

identifierats synes förekomma väsentligen vid

arrenden hos vissa större privata jordägare medan

arrendatorer hos kyrka, stat och vid Uppsala

universitet inte förespråkar någon friköpsrätt. I

takt med att brukningsenheterna blir allt större

anförs i promemorian att det kan befaras att en

friköpsrätt i många fall skulle bli ett slag i

luften eftersom köpeskillingen många gånger skulle

bli så hög att det skulle vara svårt för arrendatorn

att utnyttja en friköpsrätt. I promemorian

konstateras att det endast är ett begränsat antal

personer som är intresserade av en möjlighet till

friköp. Några nya skäl som talar för en friköpsrätt

har, enligt promemorian, inte framkommit under

kartläggningen. - Departementspromemorian är nu

föremål för remissbehandling.

Med hänvisning till den pågående beredningen anser

utskottet att det inte finns skäl för riksdagen att

nu vidta någon ytterligare åtgärd i frågan om friköp

av historiska arrenden. Motion L261 bör därför

avslås.

Fastighetsmäklare m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör

fastighetsmäklare m.m. Utskottet hänvisar

till ett aviserat utredningsarbete. Jämför

reservation nr 1 (m, fp, kd, c).

Bakgrund

Den 1 oktober 1995 trädde en ny fastighetsmäklarlag

(1995:400) i kraft. Lagen syftar i första hand till

att förstärka skyddet för enskilda som anlitar

fastighetsmäklare och är tvingande till förmån för

konsumenter. Fastighetsmäklarlagen innehåller flera

civilrättsliga regler som tar sikte på hur en

mäklare skall utföra sina förmedlingsuppdrag. Lagen

innehåller också en näringsrättslig reglering i

syfte att effektivisera registrerings- och

tillsynsfunktionerna.

Med fastighetsmäklare avses enligt

fastighetsmäklarlagen fysiska personer som

yrkesmässigt förmedlar fastigheter, delar av

fastigheter, byggnader på annans mark, tomträtter,

bostadsrätter, andelsrätter avseende lägenhet,

arrenderätter eller hyresrätter. Varje

fastighetsmäklare skall vara registrerad hos

Fastighetsmäklarnämnden.

En fastighetsmäklare får inte bedriva handel med

fastigheter. Mäklaren får inte heller ägna sig åt

annan verksamhet som är ägnad att rubba förtroendet

för honom som mäklare.

Hösten 1996 tog Fastighetsmäklarnämnden ställning

till ett gränsdragningsproblem mellan

fastighetsförmedling och annan mäklarverksamhet.

Nämnden intog därvid ståndpunkten att en förmedling

av juridiska personer som är ägare av fastighet

eller förmedling av andelar i sådana personer inte

är att betrakta som fastighetsförmedling.

Yrkesförmedling av andra rörelser där fastighet

ingår bland tillgångarna är däremot enligt nämnden

att betrakta som fastighetsförmedling

(Fastighetsmäklarnämndens protokoll nr 12/96, fört

vid sammanträde den 25 september 1996).

Tidigare behandling

Våren 1998 behandlade utskottet en motion som

kritiserade den ståndpunkt som

Fastighetsmäklarnämnden tagit år 1996 om

gränsdragningen mellan fastighetsförmedling och

annan mäklarverksamhet (bet. 1997/98:LU15). Ut-

skottet delade därvid motionärernas uppfattning att

det inte är rimligt att den som står i begrepp att

överlåta ett företag, där en fastighet ingår i

överlåtelsen och som vill ha hjälp med förmedlingen,

i vissa fall skall vara tvingad att utöver en

företagsmäklare även anlita en fastighetsmäklare för

förmedlingsuppdraget. Till detta kommer, anförde

utskottet vidare, att det in i det sista kan vara en

öppen fråga huruvida företaget slutligen kommer att

överlåtas genom att ett bolag byter ägare eller

överlåtelsen sker genom en försäljning av bolagets

s.k. inkråm. I det senare fallet krävs medverkan av

en fastighetsmäklare, men inte i det förra.

Förutsättningarna vid förmedlingen av en

företagsöverlåtelse som inkluderar en fastighet

avviker, framhöll utskottet vidare, i så många

väsentliga hänseenden från förmedlingen av en

renodlad fastighetsöverlåtelse att det saknas skäl

att upprätthålla en lagregel som i vissa fall

innebär krav på en fastighetsmäklares medverkan vid

en företagsöverlåtelse. Regeringen bör därför,

anförde utskottet, i lämpligt sammanhang återkomma

till riksdagen med förslag till ändring i

fastighetsmäklarlagen i enlighet med det sagda. Vad

utskottet sålunda anfört gav riksdagen som sin

mening regeringen till känna (rskr. 1997/98:158).

Då frågan åter behandlades av riksdagen våren 2000

med anledning av en motion (bet. 1999/2000:LU7) hade

utskottet erfarit att den berörda frågan var föremål

för överväganden inom Justitiedepartementet.

Övervägandena borde, i enlighet med vad riksdagen

förordade våren 1998, leda fram till att regeringen

i lämpligt sammanhang återkommer till riksdagen med

ett lagförslag. Något förnyat tillkännagivande härom

från riksdagens sida kunde emellertid, enligt

utskottet, då inte anses erforderligt. Därmed

avstyrkte utskottet bifall till motionen.

Justitieministern har den 29 november 2000 i ett

skriftligt svar på en fråga uttalat att avsikten är

att det aktuella spörsmålet skall tas upp antingen

inom ramen för den utvärdering av

fastighetsmäklarlagen som planeras eller i något

annat lämpligt sammanhang. Arbetet bör, enligt vad

som anges i frågesvaret, kunna sättas i gång hösten

2001 (svar på fråga 2001/02:270).

När frågan senast behandlades av riksdagen våren

2002 med anledning av en motion redovisade utskottet

att något lagstiftningsarbete i frågan ännu inte

inletts trots vad som tidigare utlovats i ett

frågesvar från justitieministern. Enligt utskottets

mening borde regeringen snarast ta initiativ till

ett sådant arbete och därefter återkomma med

lagförslag till riksdagen. Utskottet förutsatte att

så skulle ske utan något formellt tillkännagivande

därom från riksdagen. Därmed avstyrkte utskottet

bifall till den då aktuella motionen (bet.

2001/02:LU15).

Motionerna

I motion L213 av Anders G Högmark och Elizabeth

Nyström (båda m) framförs kritik mot att det gått

drygt fyra år sedan ett riksdagens tillkännagivande

angående en ändring i fastighetsmäklarlagen utan att

något lagförslag presenterats. Enligt motionärerna

är det inte rimligt att en så förhållandevis enkel

lagändring skall behöva dröja så länge. Motionärerna

begär att ett lagstiftningsförslag bör vara

riksdagen tillhanda under innevarande år.

Lennart Hedquist och Nils Fredrik Aurelius (båda

m) anser i motion L214 att regeringen skall göra en

allmän översyn av fastighetsmäklarlagen och att

översynen särskilt skall se över lagens bestämmelse

om förtroenderubbande sidoverksamhet. Enligt

motionärerna har det visat sig att denna bestämmelse

bidrar till negativa effekter för kunden. I motion

L244 av Agne Hansson (c) begärs också att regeringen

bör göra en utvärdering av fastighetsmäklarlagen.

I motion L342 av Nikos Papadopoulos (s) begärs

tillkännagivanden dels om att enbart meriterade och

högskoleutbildade mäklare skall vara representerade

i Fastighetsmäklarnämnden (yrkande 1), dels att

akademiker med utredarkompetens (bl.a.

civilingenjörer, civilekonomer, jurister och

högskolejournalister) efter en fem poängs

kompletteringskurs i mäkleri skall bli berättigade

att få registrering som fastighetsmäklare (yrkande

2). Motionären begär också ett tillkännagivande om

att åtgärder bör vidtas för att uppnå en högre

kvalitet och trygghet för fastighetsmäklarnas kunder

(yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Fastighetsmäklarnämndens tillsyn över

fastighetsmäklare samt formen för nämndens

organisation och finansiering har behandlats i

betänkandet Fastighetsmäklarnämnden - effektivare

tillsyn (SOU 1999:35) som har remissbehandlats. Av

regeringens till riksdagen nyligen avlämnade

skrivelse 2002/03:75 Redogörelse för behandlingen av

riksdagens skrivelser till regeringen framgår att en

hearing skall hållas under den fortsatta beredningen

av frågor om fastighetsmäklarlagen. Vidare framgår

att utvärderingsarbetet därefter sannolikt kommer

att överlämnas till en utredning. Arbetet är

inriktat på att direktiv skall kunna beslutas senast

år 2004.

Som redovisats ovan har det nu gått mer än fem år

sedan riksdagens tillkännagivande angående en

ändring i fastighetsmäklarlagen. Utskottet beklagar

att något lagstiftningsarbete ännu inte inletts,

särskilt mot bakgrund av vad justitieministern

uppgav i det tidigare redovisade frågesvaret hösten

2000. Enligt utskottets mening är det nu hög tid att

regeringen utan dröjsmål beslutar direktiv till den

aviserade utredningen. Utskottet förutsätter att så

kommer att ske utan något formellt tillkännagivande

från riksdagens sida samt att motionsspörsmålen

kommer att aktualiseras inom ramen för detta arbete.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

L213, L214, L244 och L342 avslås.

Herrelösa fastigheter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör

s.k. herrelösa fastigheter. Utskottet

hänvisar till pågående beredningsarbete.

Jämför reservation nr 2 (m, fp, kd, c).

Bakgrund

Under en konkurs omhändertas tillgångarna för

borgenärernas räkning av konkursboet. Till

konkursboet räknas i princip all egendom som

tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades

eller som tillfaller gäldenären under konkursen och

som är sådan att den kan utmätas. Konkursboets

egendom skall säljas av förvaltaren så snart det

lämpligen kan ske. Det förekommer att

konkursförvaltaren avstår från att omhänderta och

realisera viss egendom för att undvika kostnader

knutna till egendomen i fall då dessa överstiger vad

konkursboet kan tillgodogöra sig ur egendomen efter

en försäljning. Vidare kan det vara så att

offentligrättsliga förpliktelser är knutna till

innehavet av egendomen som gör att förvaltaren

väljer att avstå från denna. Egendomen kommer då

inte att ingå i konkursboet utan förblir under

gäldenärens rådighet, såvida den inte skall

tillfalla panthavare.

För detta tillvägagångssätt brukar man använda

begreppet abandonering. Exempel på egendom som kan

bli föremål för abandonering är sjunkna fartyg,

nedskräpade lokaler, fastigheter med

rivningsförelägganden, s.k. svartbyggen och

fastigheter som kräver miljösanering. Det kan också

vara fråga om tomma hyreshus, även om det hittills

torde vara relativt sällsynt.

Inom svensk konkursrätt finns inte någon allmän

reglering av abandonering. Enligt 3 kap. 9 § första

stycket konkurslagen får emellertid, om det vid

konkursutbrottet pågår en rättegång mellan

gäldenären och någon annan om egendom som hör till

konkursboet, boet överta gäldenärens talan. Skulle

konkursboet avstå från ett övertagande har

gäldenären rätt att fortsätta vara part i

rättegången. Konkursboet skall då anses ha uppgivit

den omtvistade egendomen till förmån för gäldenären

och egendomen anses inte tillhöra boet. Om

konkursboet på detta sätt avstår från den omtvistade

egendomen slipper boet ansvaret för

rättegångskostnaderna i processen.

Under senare år har det förts en diskussion om de

rättsliga förutsättningarna för konkursboet att

avstå egendom till konkursgäldenären, dvs. att

abandonera egendomen (se bl.a. Håstad, Sakrätt

avseende lös egendom, 6:e uppl., s. 427 f. och

Insolvensrättsligt forum 22-23 januari 1997, s. 58,

Iustus förlag). En av de särskilda frågor som därvid

uppmärksammats är konsekvenserna vid abandonering då

konkursgäldenären är en juridisk person och

konkursen avslutats utan överskott. Ett aktiebolag,

ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, som är

försatt i konkurs, är nämligen upplöst om konkursen

avslutas utan överskott, se bl.a. 13 kap. 19 §

aktiebolagslagen (1975:1385). Härigenom kommer den

egendom som konkursboet avstått till förmån för

gäldenären att sakna ägare. Detta kan vålla

olägenheter, exempelvis om det är fråga om egendom

som behöver underhållas eller som kan orsaka

miljöskador.

Motionerna

Rigmor Stenmark (c) anför i motion L203 att det är

oacceptabelt att fastigheter rättsligt sett kan bli

herrelösa, vilket medför att de överges utan någon

tillsyn eller skötsel. I motionen nämns exempel på

sådana fastigheter som är direkt farliga att vistas

på, men som är tillhåll för lekande barn. Staten

måste ta sitt ansvar och reda ut ägandebegreppet. I

motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med

det anförda (yrkande 1). Vidare begärs att

regeringen skall föranstalta om en rättslig översyn

i syfte att komma till rätta med det beskrivna

problemet (yrkande 2).

Samma motionär begär i motion L202 (c) ett

tillkännagivande om att staten måste bistå Tierps

kommun med medel för att kunna riva husen och sanera

marken på den herrelösa fastigheten Hästhagen i

Söderfors, Tierps kommun.

Tidigare behandling

Våren 1998 behandlade utskottet den aktuella

frågeställningen med anledning av en motion liknande

de nu aktuella (bet. 1997/98:LU14). Utskottet ansåg

att det var angeläget att få frågorna allmänt

belysta och att behovet av lagstiftning klargjordes.

Det fick ankomma på regeringen att i lämpligt

sammanhang föranstalta om erforderligt

utredningsarbete i syfte att klarlägga behovet av

lagstiftning i ämnet och att framlägga de lagförslag

som var erforderliga. Vad utskottet anfört gav

riksdagen regeringen till känna (rskr. 1997/98:157).

Då utskottet våren 2001 åter behandlade den

aktuella frågan med anledning av en motion kunde

utskottet konstatera att justitieministern i ett

svar den 27 oktober 2000 på en interpellation om

herrelösa fastigheter redovisat att det i

Justitiedepartementet sedan en tid pågår en

probleminventering. Den skall, enligt

interpellationssvaret, läggas till grund för de

överväganden som krävs, bl.a. när man tar ställning

till vilket ansvar staten bör ha. Justitieministern

anförde också att det i Justitiedepartementet

planeras en hearing om saken och att det är möjligt

att övervägandena leder till att en statlig

utredning tillsätts. Mot denna bakgrund fann

utskottet inte anledning att föreslå några särskilda

åtgärder från riksdagens sida med anledning av den

då aktuella motionen, och utskottet avstyrkte bifall

till denna (bet. 2000/01:LU10). Riksdagen följde

utskottet.

När utskottet senast våren 2002 i sitt av

riksdagen godkända betänkande 2001/02:LU19 avstyrkte

likartade motionsyrkanden förutsatte utskottet att

regeringen snarast skulle ta ställning till och

redovisa hur man avser att gå vidare med frågan.

En arbetsgrupp inom Regeringskansliet har övervägt

frågan om s.k. herrelösa fastigheter, vilket

resulterat i att det inom Justitiedepartementet

pågår ett lagstiftningsarbete i frågan.

Justitieministern har i ett frågesvar den 29 januari

2003 uppgett att arbetet främst är inriktat på att

lösa problemet med att det inte finns någon motpart

som t.ex. en kommun eller annan tillsynsmyndighet

kan vända sig till för att vidta åtgärder enligt

fastighetslagstiftningen och miljölagstiftningen.

Enligt justitieministern är tanken att låta utse en

representant - en god man - för det upplösta

bolaget. Därmed skulle man få en möjlighet att komma

till rätta med de svårigheter som herrelösa

fastigheter för med sig. Enligt frågesvaret kan ett

förslag sannolikt lämnas under hösten 2003 (svar på

fråga 2002/03:425).

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att det nu gått fem år

sedan riksdagen beslutade ett tillkännagivande med

innebörd att det var angeläget att få den aktuella

frågeställningen belyst och behovet av lagstiftning

klarlagd. Liksom motionären anser utskottet alltjämt

att det är angeläget att en rättslig analys görs i

syfte att lösa problemet med herrelösa fastigheter.

Som redovisats ovan pågår nu ett lagstiftningsarbete

inom Justitiedepartementet och enligt

justitieministern skall ett förslag kunna lämnas

under hösten 2003. Utskottet förutsätter att

lagstiftningsarbetet bedrivs skyndsamt utan

ytterligare tidsutdräkt.

Mot den redovisade bakgrunden anser utskottet att

det inte finns skäl att nu föreslå någon riksdagens

åtgärd med anledning av motionerna L202 och L203,

varför de bör avslås.

Reservationer

1. Fastighetsmäklare m.m. (punkt 3)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Yvonne

Andersson (kd), Bertil Kjellberg (m), Martin

Andreasson (fp), Henrik von Sydow (m) och Annika

Qarlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1.

Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna

2002/03:L213, 2002/03:L214 och 2002/03:L244

samt avslår motion 2002/03:L342.

Ställningstagande

Vi kan konstatera att det nu gått mer än fem år

sedan riksdagens tillkännagivande angående en

ändring i fastighetsmäklarlagen. Trots detta har

något lagstiftningsarbete ännu inte inletts. Enligt

vår uppfattning är detta anmärkningsvärt, särskilt

mot bakgrund av vad justitieministern uppgav i ett

frågesvar hösten 2000. Av regeringens skrivelse

2002/03:75 framgår att arbetet är inriktat på att

direktiv till den aviserade utredningen skall kunna

beslutas senast under år 2004. En sådan tidsutdräkt

är, enligt vår mening, helt oacceptabel. Det är nu

hög tid att regeringen, utan dröjsmål, beslutar om

direktiv till den aviserade utredningen och enligt

vår mening är ett ytterligare tillkännagivande till

regeringen därom påkallat.

Vad som anförts ovan bör riksdagen, med delvis

bifall till motionerna L213, L214 och L244 samt med

avslag på motion L342, som sin mening ge regeringen

till känna.

2. Herrelösa fastigheter (punkt 4)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Yvonne

Andersson (kd), Bertil Kjellberg (m), Martin

Andreasson (fp), Henrik von Sydow (m) och Annika

Qarlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2.

Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:L203

yrkande 2 och avslår motionerna 2002/03:L202 och

2002/03:L203 yrkande 1.

Ställningstagande

Det har nu gått fem år sedan riksdagen beslutade ett

tillkännagivande med innebörd att det var angeläget

att få frågeställningen kring herrelösa fastigheter

rättsligt belyst och behovet av lagstiftning

klarlagd. Trots detta har ingenting hänt. Enligt vår

mening är en tidsutdräkt på mer än fem år inte

rimlig. Liksom motionären bakom motion L203 yrkande

2 anser vi att det är helt oacceptabelt att

fastigheter kan bli totalt övergivna utan tillsyn

eller skötsel. Det finns exempel på övergivna

fastigheter som är direkt farliga att vistas på. Mot

denna bakgrund anser vi att riksdagen nu bör kräva

att regeringen omgående överlämnar ett lagförslag i

ämnet till riksdagen.

Vad som anförts ovan bör riksdagen, med bifall

till motion L203 yrkande 2 samt med avslag på

motionerna L202 och L203 yrkande 1, som sin mening

ge regeringen till känna.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2002/03:L202 av Rigmor Stenmark (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om medel för rivning av husen

och sanering av marken på den herrelösa fastigheten

Hästhagen, Söderfors, Tierps kommun.

2002/03:L203 av Rigmor Stenmark (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Hästhagens område,

Söderfors, Tierps kommun.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om översyn av

begreppet herrelös mark i lagstiftningen.

2002/03:L213 av Anders G Högmark och Elizabeth

Nyström (m) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändringar i fastighetsmäklarlagen vilka bör

vara riksdagen till handa under innevarande år.

2002/03:L214 av Lennart Hedquist och Nils Fredrik

Aurelius (m) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen gör en allmän översyn

av fastighetsmäklarlagen (1995:400) samt därvid

särskilt beaktar vad som anförs i motionen om

lagregeln om förtroenderubbande sidoverksamhet.

2002/03:L225 av Karin Enström (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

skyndsamt göra en översyn av ansvaret för fel vid

köp av fastigheter.

2002/03:L244 av Agne Hansson (c) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en utvärdering av

fastighetsmäklarlagen (1995:400).

2002/03:L261 av Ronny Olander och Christer Adelsbo

(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om friköp av historiska

arrenden.

2002/03:L342 av Nikos Papadopoulos (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att enbart

meriterade och högskoleutbildade mäklare skall

vara representerade i Fastighetsmäklarnämnden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att samtliga

akademiker med utredarkompetens (bl.a. alla

civilingenjörer, civilekonomer, jurister och

högskolejournalister) efter en fem poängs

kompletteringskurs i mäkleri skall bli berättigade

att få registrering som fastighetsmäklare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om insatser för en

högre kvalitet och trygghet för

fastighetsmäklarbranschens kunder.