Bet. 2002/03:LU16

Lagutskottets betänkande

2002/03:LU16

Immaterialrättsliga frågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 19 motionsyrkanden

från allmänna motionstiden år 2002 i olika

immaterialrättsliga frågor. Yrkandena gäller

främjande av patent, patentintrångsförsäkring,

bruksmodellskydd, datorrelaterade uppfinningar,

upphovsrättsligt skydd, upphovsrätt i

anställningsförhållanden, ersättning för kopiering,

ersättning till STIM, statens engagemang i STIM,

följerätt och s.k. arenarätt.

Utskottet föreslår att riksdagen skall avslå

samtliga motionsyrkanden och hänvisar främst till

tidigare ställningstaganden från riksdagens sida

samt pågående arbete på såväl nationell som

internationell nivå.

Till betänkandet har fogats fyra reservationer och

ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Främjande av patent

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L250

yrkandena 2–4 och 2002/03: N396 yrkandena 24 och

25.

2. Patentintrångsförsäkring

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L250

yrkande 5 och 2002/03: L329.

3. Bruksmodellskydd

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L301 och

2002/03:Sk258 yrkande 2.

4. Datorrelaterade uppfinningar

Riksdagen avslår motion 2002/03:L312 yrkande 3.

5. Upphovsrättsligt skydd

Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr264 yrkande

5.

6. Upphovsrätt i anställningsförhållanden

Riksdagen avslår motion 2002/03:L259.

7. Ersättning för kopiering

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Kr336

yrkande 10 och 2002/03: Kr370 yrkande 19.

Reservation 1 (kd)

8. Ersättning till STIM

Riksdagen avslår motion 2002/03:L209 yrkande 1.

Reservation 2 (c)

9. Statens engagemang i STIM

Riksdagen avslår motion 2002/03:L209 yrkande 2.

Reservation 3 (m, c)

10. Följerätt

Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr372 yrkande

28.

11. Arenarätt

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L285 och

2002/03:Kr297 yrkande 3.

Reservation 4 (m, kd)

Stockholm den 15 april 2003

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger

René (m), Marianne Carlström (s), Raimo Pärssinen

(s), Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes (s), Hillevi

Larsson (s), Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis

(v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene

Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp), Anneli

Särnblad Stoors (s), Henrik von Sydow (m), Niclas

Lindberg (s), Johan Löfstrand (s) och Annika

Qarlsson (c).

Inledning

I betänkandet behandlar utskottet 19 motionsyrkanden

från allmänna motionstiden år 2002 i olika

immaterialrättsliga frågor. Yrkandena gäller

främjande av patent, patentintrångsförsäkring,

bruksmodellskydd, datorrelaterade uppfinningar,

upphovsrättsligt skydd, upphovsrätt i

anställningsförhållanden, ersättning för kopiering,

ersättning till STIM, statens engagemang i STIM,

följerätt och s.k. arenarätt.

En förteckning över behandlade motionsförslag

finns i bilaga 1 till betänkandet. Som en allmän

bakgrund till motionsspörsmålen kan upplysas

följande.

Immaterialrätt är den sammanfattande beteckningen

för ett antal olika regler som skyddar

intellektuella prestationer och kännetecken mot

obehörigt utnyttjande. I huvudsak innebär de olika

immaterialrättsliga reglerna – både i Sverige och i

andra länder – att den som skapat en skyddad produkt

eller utfört en skyddad prestation har ensamrätt att

dra ekonomisk nytta av produkten eller prestationen.

Ensamrätten kan avse olika slags utnyttjanden, såsom

tillverkning, försäljning eller uthyrning, och

rättighetshavaren kontrollerar i princip all

användning av skyddsobjektet.

Immaterialrätten brukar delas in i upphovsrätt och

industriellt rättsskydd. Till det industriella

rättsskyddet hör patenträtt, känneteckensrätt,

mönsterrätt och växtförädlarrätt. Patenträtt gäller

för nya uppfinningar som kan utnyttjas industriellt.

Känneteckensrätt brukar användas som en övergripande

beteckning för varumärkesrätten, firmarätten och

andra rättsskydd för individualiseringsmedel.

Mönsterskydd gäller utseendet (designen) på en

produkt, antingen det betingas av estetiska skäl

eller nyttoskäl. Växtförädlarrätt skyddar nya

växtsorter som skapas genom förädling eller på annat

sätt.

Mellan upphovsrätten och det industriella

rättsskyddet finns två grundläggande skillnader. Den

ena är att upphovsrätten skyddar det sätt på vilket

en idé omsatts i verkligheten och inte själva idén.

Patentskydd, skydd för varumärken, mönsterskydd och

växtförädlarrätt skyddar däremot idén som sådan. Den

andra skillnaden är att upphovsrätt uppkommer så

fort den skyddade prestationen utförts, medan

patent-, mönster- och växtförädlarrätt i princip

förutsätter ett registreringsförfarande. Varumärken

intar en särställning genom att skydd kan uppkomma

både genom registrering och genom faktisk

användning.

Den ensamrätt som följer med det

immaterialrättsliga skyddet är tidsbegränsad. Enligt

reglerna i Sverige gäller upphovsrätten under 70 år

räknat från upphovsmannens död eller beträffande

vissa prestationer under 50 år från det att

prestationen utfördes. Patentskyddet räknas från den

dag ansökan görs om registrering. I Sverige sträcker

sig skyddstiden 20 år framåt i tiden. För läkemedel

finns möjlighet till tilläggsskydd. Mönsterskyddet

räknas också från ansökningsdagen och gäller under 5

år, men tiden kan förlängas upp till 25 år. När det

gäller växtförädlarrätt är skyddstiden 25 år utom

för potatis, vin och träd där skyddstiden är 30 år.

Varumärken har en i princip obegränsad skyddstid så

länge de används. En registrering gäller dock bara

under 10 år men kan förnyas ett obegränsat antal

gånger.

Ensamrätten kan också vara inskränkt på olika

sätt. Särskilt på det upphovsrättsliga området finns

det åtskilliga regler som begränsar upphovsmannens

ensamrätt. Ett exempel på en sådan inskränkning är

att privatpersoner som huvudregel har rätt att

kopiera skyddade verk för enskilt bruk.

Den som utan rättighetshavarens samtycke vidtar

någon åtgärd som omfattas av ensamrätten begår ett

immaterialrättsligt intrång. Ett system av olika

sanktioner av såväl straffrättslig som civilrättslig

karaktär skyddar ensamrätterna mot intrång. Vidare

kan en domstol besluta om vissa skyddsåtgärder och

säkerhetsåtgärder.

De svenska bestämmelserna på det

immaterialrättsliga området finns i lagen (1960:729)

om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för

halvledarprodukter, patentlagen (1967:837),

varumärkeslagen (1960:644), kollektivmärkeslagen

(1960:645), firmalagen (1974:156),

mönsterskyddslagen (1970:485) och växtförädlar-

rättslagen (1997:306).

Utskottet övergår därmed till att under skilda

rubriker behandla de olika frågor som har

aktualiserats i motionerna.

2002/03

LU16

Utskottets överväganden

Främjande av patent

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden som innebär vidtagande av

åtgärder för att främja patent bör avslås.

Utskottet hänvisar till pågående nationellt

och internationellt arbete.

Bakgrund

Reglerna i patentlagen (1967:837) innebär att den

som gjort en ny uppfinning kan få ensamrätt att

utnyttja uppfinningen yrkesmässigt genom patent.

Patent kan meddelas på ett förfarande, t.ex. ett

nytt produktionssätt, eller på en produkt som sådan,

exempelvis ett nytt läkemedel. Som allmänna

förutsättningar för patenterbarhet gäller att

uppfinningen, förutom att den skall vara ny,

väsentligen skall skilja sig från vad som tidigare

är känt (uppfinningshöjd) samt att den skall kunna

utnyttjas industriellt och vara reproducerbar,

vilket innebär att uppfinningen skall ha sådan

karaktär att den avsedda effekten med säkerhet kan

uppnås vid ett upprepat utövande av uppfinningen.

Den ensamrätt att utnyttja en uppfinning som

patentskyddet ger innehavaren är avsedd att

stimulera forskning och utvecklingsarbete.

Uppfinnare kan räkna med att under skyddstiden utan

konkurrens kunna marknadsföra uppfinningen eller på

annat sätt exploatera den ekonomiskt. Häri ligger

också ett allmänt intresse. Mot de intressen som

sålunda bär upp patentskyddet står samhällets

intresse av att det inte skapas ett alltför

långtgående monopol när det gäller att dra nytta av

en uppfinning. Ensamrätten har därför begränsats i

tiden. Vidare finns möjlighet att under vissa

förutsättningar genom tvångslicens ge tredje man

rätt att, utan hinder av ett patent, mot ersättning

till patenthavaren utnyttja den patentskyddade

uppfinningen. Som exempel kan nämnas möjligheten

till tvångslicens vid underlåtet utövande av en

patenterad uppfinning.

Patent söks i Sverige hos Patent- och

registreringsverket (PRV), som granskar varje

ansökan som kommer in till myndigheten. Vid

granskningsförfarandet skall utrönas huruvida det

föreligger hinder mot bifall till ansökningen med

hänsyn till patentlagens bestämmelser. En väsentlig

del av granskningen avser frågan om uppfinningen är

ny och fyller kravet på uppfinningshöjd. Om

förutsättningarna för patent är uppfyllda, dvs. om

ansökningen är fullständig och PRV gör bedömningen

att det inte finns några hinder mot patent, skall

sökanden underrättas om att patent kan meddelas.

Sedan sökanden betalat en särskild avgift,

meddelandeavgift, skall patentmyndigheten bifalla

ansökningen och kungöra beslutet. När beslutet har

kungjorts är patent meddelat. Därefter vidtar det

s.k. invändningsförfarandet då var och en har

möjlighet att göra invändningar mot ett meddelat

patent. Framförda invändningar kan under vissa

närmare angivna förutsättningar leda till att ett

meddelat patent upphävs. Förfarandet vid PRV är

ganska tidskrävande, och det tar i genomsnitt

omkring tre år från det att en patentansökan ges in

till dess att patent meddelas.

Oftast företräds sökanden i patentärenden av

ombud, om det inte är fråga om ett större företag

med egen patentavdelning. Ett patentombud bistår

uppfinnaren bl.a. med att formulera ansökan och göra

förberedande nyhetsundersökningar. När patent har

meddelats kan patentombudet bistå med att hålla

patentet vid liv genom att betala in årsavgifter och

att hjälpa till med upprättandet av licensavtal m.m.

Ett patent som meddelas av nationell

patentmyndighet blir gällande endast i den staten.

Något världspatent existerar inte. En uppfinnare som

önskar få patentskydd i flera länder måste alltså i

princip söka patent i varje land. I konventionen om

patentsamarbete (Patent Cooperation Treaty, PCT)

finns emellertid bestämmelser om s.k. internationell

ansökan som gör det lättare att ansöka om patent i

flera länder samtidigt. Förfarandet med en sådan

ansökan innefattar en centraliserad, internationell

nyhetsgranskning och en möjlighet till en

internationell, förberedande

patenterbarhetsprövning. För att patent skall

meddelas måste dock en internationell ansökan alltid

fullföljas vid den nationella patentmyndigheten,

vilken självständigt gör den slutliga prövningen

enligt nationell rätt. Sverige ratificerade PCT i

samband med ikraftträdandet år 1978.

Genom den europeiska patentkonventionen (EPC) har

vidare skapats en ordning som medger att en

patentansökan samtidigt kan erhålla patentskydd i

flera länder, s.k. europeiskt patent. Sådant patent

meddelas av det europeiska patentverket (EPO),

vilket har sitt säte i München. Patentkonventionen,

som innehåller en fullständig reglering av

ansökningsförfarandet och förutsättningarna för att

få europeiskt patent samt handläggningsordningen vid

det europeiska patentverket, trädde i kraft år 1977

och har tillträtts av Sverige och ett flertal andra

europeiska stater. I den svenska patentlagen har de

särskilda regler som föranletts av tillträdet tagits

in. En viss anpassning av de svenska patentreglerna

till konventionens bestämmelser har också skett.

Ett patent som meddelas av EPO är giltigt i de

länder som designerats i ansökningen. Patentet är

dock giltigt enligt respektive lands nationella

patent-rätt. Det är alltså inte fråga om ett

europeiskt patent utan om ett knippe av nationella

patent. Grunderna för att ett patent kan förklaras

ogiltigt bestäms visserligen i konventionen, men EPC

innefattar inte någon gemensam jurisdiktion för

ogiltighets- och intrångsfrågor. Det finns alltså

inte några garantier för att meddelade patent bedöms

likformigt, och prövningen i domstol kan falla ut

olika i olika stater.

Fördelarna med Europapatentet har ansetts vara

flera. Endast en ansökan behöver ges in, ansökan

görs på ett enda språk – engelska, tyska eller

franska – och kostnaden är lägre än för en ansökan

som avser tre separata länder. Systemet har dock

enligt mångas mening vissa nackdelar beroende på

dess komplexitet och på att kostnaderna trots allt

anses för höga. En annan nackdel som framhållits är

avsaknaden av en domstol på Europanivå som avgör

tvister om patent.

Kommissionen lade år 1997 fram en grönbok om

patentsystemet i Europa med undertiteln Främjande av

innovationer genom patent, KOM (97) 314. I grönboken

tas frågor upp om hur det nuvarande

Europapatentsystemet fungerar och redovisas ett

arbete inom EPO för att sänka kostnaderna för

Europapatentet. Kommissionen har därvid konstaterat

att det finns ett uttalat behov av ett nytt,

enhetligt patentsystem som täcker hela gemenskapen.

Ett sådant gemenskapspatent måste enligt

kommissionen vara billigt, både jämfört med ett

amerikanskt patent och i förhållande till ett

europeiskt patent som täcker ett mindre antal

stater.

I augusti 2000 lade kommissionen fram ett förslag

till förordning om gemenskapspatent, KOM (2000) 412.

Avsikten är att möjliggöra för den som gjort en

uppfinning att genom en enda ansökan få ett patent

som gäller i hela gemenskapen. Genom förordningen

vill man därmed göra det billigare för företag och

enskilda uppfinnare att erhålla patentskydd i

gemenskapen. Förslaget innebär bl.a. att EPO kommer

att pröva ansökningar om gemenskapspatent enligt de

regler som gäller för övriga europeiska patent.

Huvuddelen av patentskriften kommer endast att

finnas på det av EPO:s handläggningsspråk (engelska,

franska eller tyska) som sökanden har valt. Det

beviljade gemenskapspatentet behöver inte översättas

för att bli giltigt. Mål om intrång i och ogiltighet

av gemenskapspatent skall endast få prövas av en ny

specialdomstol för immaterialrätt på EG-nivå. En

ändring av EG-fördraget hösten 2000 har möjliggjort

inrättandet av en sådan domstol.

De stora tvistefrågorna i förslaget om

gemenskapspatent har varit frågan om de nationella

patentverkens roll och frågan om översättning av

patentskrifter. I samband med en rådskonferens den 3

mars 2003 träffades en principöverenskommelse om

inrättandet av en specialdomstol med domare som är

specialiserade på patenträtt och bistås av tekniska

experter. Processen skall föras på det språk

svaranden talar men förhör med vittnen får ske på

vittnets eget språk. Vidare innebär överenskommelsen

att patentansökan skall göras på engelska, franska,

tyska eller ansökarens eget språk och att

patentkraven skall översättas till alla

medlemsstaters språk.

Patenträttskonventionen (PLT) antogs vid en

diplomatkonferens våren 2000. Den innebär åtaganden

om avreglering och viss harmonisering av

bestämmelser om formalia kring patentansökningar.

Konventionens bestämmelser är med ett undantag

minimibestämmelser, dvs. konventionsstaterna har

frihet att tillämpa bestämmelser som är mer liberala

för patentsökande och rättighetsinnehavare än vad

som anges i konventionen. Undantaget från denna

princip gäller i fråga om vad som skall få krävas

för att fastställa en ingivningsdag (filing date)

för en ansökan. Sverige har signerat konventionen

som ännu inte trätt i kraft.

Motionerna

Henrik S Järrel (m) begär i motion L250 ett

tillkännagivande om att regeringen bör verka för att

höja patentets rättsliga skydd och status för att

skapa goda, konkurrenskraftiga förutsättningar för

näringsverksamhet och företagande (yrkande 2).

Motionären konstaterar att det oftast bara är de

riktigt stora företagen som har råd att söka, bevaka

och försvara patent. För många enskilda uppfinnare

är patentkostnaden hög. Regeringen borde enligt

motionärens uppfattning överväga ett system med

differentierade patentkostnader samt en förlängning

av det s.k. prioritetsåret för att underlätta för

den sökande att hitta olika, lämpliga

samarbetspartner, för att finna lämpliga

produktions- och finansieringsformer samt för att ta

ställning till om patent skall sökas även i andra

länder. I samband med en sådan förlängning anser

motionären att även tiden för offentliggörande av

patent måste utsträckas (yrkande 3). I konsekvens

med vad som nu yrkats, menar motionären att

regeringen på samma sätt bör verka för ändringar i

internationella patentkonventioner (yrkande 4).

I motion N396 framför Ingegerd Saarinen (mp) att

riksdagen bör ge regeringen till känna att ett skydd

bör ges för uppfinningar under tiden från

patentansökan till dess patent beviljas och att en

ersättning även under denna tid skall utgå (yrkande

24). Motionären anser också att patentkostnaderna

måste sänkas. Regeringen bör därför skyndsamt utreda

vilka ekonomiska konsekvenser både för innovatörer

och för staten detta skulle få (yrkande 25).

Pågående arbete

Under år 2000 hölls en diplomatkonferens för

revidering av EPC mellan konventionsstaterna. Den

revisionsakt som antogs innebär att ett stort antal

artiklar ändras och att ett antal nya artiklar

tillkommer. Som exempel på mer betydelsefulla

ändringar kan nämnas att den europeiska

patentorganisationens förvaltningsråd får behörighet

att revidera stora delar av konventionen för att

anpassa konventionstexten till en internationell

konvention eller till EG-lagstiftning på området

(artikel 33). Nya artiklar (artiklarna 105a–c) har

regler om en möjlighet för patenthavaren att efter

patentets beviljande begränsa patentets omfattning

genom ett administrativt förfarande. Genom en ny

artikel (112a) har införts ett institut som liknar

resning och klagan över domvilla. I en artikel (138

[3]) har uttryckligen angivits att patenthavaren

skall ha rätt att i en rättegång rörande ogiltighet

av patentet begränsa patentet genom ändring av

patentkraven. Sverige har signerat revisionsakten.

I syfte att minska kostnaden för att erhålla ett

europeiskt patent tillsatte konventionsstaterna till

EPC vid en regeringskonferens i juni 1999 en

arbetsgrupp (Working Party on Cost Reduction, WPR).

Arbetsgruppens huvuduppgift var att ta fram ett

förslag för att minska översättningskostnaderna.

Arbetsgruppen enades om ett förslag till en

överenskommelse om tillämpning av artikel 65 EPC.

Texten till denna antogs vid en regeringskonferens i

London i oktober 2000 och är öppen för de

konventionsstater som vill ansluta sig. Den innebär

i korthet följande. De konventionsstater som har

något av det europeiska patentverkets

handläggningsspråk som ett av sina officiella språk

avstår genom överenskommelsen från att i

fortsättningen kräva översättning av patentskriften

för att patentet skall bli giltigt. Sådana

konventionsstater som inte har ett officiellt språk

som också är handläggningsspråk i det europeiska

patentverket skall peka ut ett av de tre

handläggningsspråken och avstå från översättning

till ett nationellt språk om patentskriften finns på

det utpekade språket. Även i fall när patentskriften

finns på detta språk har dessa stater alltjämt rätt

att kräva översättning av patentkraven till ett av

sina officiella nationella språk. Sverige har

signerat överenskommelsen.

I en framställning till Justitiedepartementet år

1996 framförde Patent- och registreringsverket (PRV)

vissa önskemål om ändringar i patentlagen. Ett

förslag är att en särskild avgift skall införas för

en tredje man som gör invändning mot ett meddelat

patent. Därigenom skulle enligt verket antalet

mindre seriösa invändningar sjunka. I sammanhanget

kan nämnas att det i artikel 99 (1) EPC ställs krav

på en särskild invändningsavgift.

Mot bakgrund av vad som ovan redovisats har

regeringen tillkallat en särskild utredare med

uppdrag att ta fram ett underlag för bedömning av om

Sverige bör tillträda de tre internationella

överenskommelserna på patentområdet samt ge ett

förslag till ställningstagande avseende om tillträde

skall ske. Utredaren skall även lägga fram förslag

till de lagändringar som behövs för att dessa

instrument skall kunna tillträdas och förslag till

andra lagändringar som på grund av anknytning till

tillträdet bedöms lämpliga. Vidare skall utredaren

överväga några andra immaterialrättsliga frågor som

aktualiserats, däribland frågan om en särskild

avgift för tredje man som invänder mot ett meddelat

patent. Uppdraget skall enligt ett tilläggsdirektiv

vara slutfört senast den 1 juli 2003.

Tidigare behandling

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat

motionsyrkanden om åtgärder för att förbättra

villkoren för uppfinnare och innovatörer. I dessa

sammanhang har utskottet uttryckt att det är viktigt

att uppfinnare och företag förmår att ta till vara

de fördelar som patentskyddet erbjuder. Vidare har

konstaterats att för företag är patent ett av flera

sätt att försäkra sig om att resultaten av

satsningar på forskning och utveckling kan

tillgodogöras och vidmakthållas. Patent utgör ett

sätt att exploatera ny teknik, och när företagen och

samhället satsar allt större resurser på forskning

och utveckling blir det också mer betydelsefullt att

kunna säkra avkastningen på gjorda investeringar. Om

vissa uppfinnare och företag inte förmår att ta till

vara de fördelar som patentskyddet erbjuder, fyller

patentsystemet inte längre sin funktion (se b.la.

bet. 1997/98:LU16).

Utskottet har inte funnit annat än att det arbete

som har pågått, såväl på Europanivå som nationellt,

har bedrivits med en sådan inriktning att arbetet

har legat i linje med motionsönskemålen (bet.

1998/99:LU14).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte heller nu någon annan uppfattning

än motionärerna vad gäller patentets betydelse och

vikten av ett patentsystem med ett effektivt

patentskydd. Mot bakgrund av vad som redogjorts om

arbete som pågår såväl nationellt som

internationellt, finner utskottet att det inte är

påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida med

anledning av motionerna. I sammanhanget kan inte nog

understrykas det ofrånkomliga i att tyngdpunkterna i

de svenska aktiviteterna i syfte att främja patent

fokuseras på och är beroende av det internationella

arbetet.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

L250 yrkandena 2–4 och N396 yrkandena 24 och 25

avslås.

Patentintrångsförsäkring

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

införande av en patent-intrångsförsäkring.

Utskottet redovisar tidigare överväganden i

frågan samt hänvisar till de skärpningar som

gjorts inom immaterialrätten

lagstiftningsvägen senare år och pågående

arbete inom EU.

Bakgrund

Hösten 1996 gav regeringen Närings- och

teknikutvecklingsverket (NUTEK) i uppdrag att ta

fram ett underlag med förutsättningar för och

förslag till utformning av en

patentintrångsförsäkring som bygger på kommersiella

grunder. Uppdraget redovisades i januari 1997 i

rapporten (R 1997:4) Rättsskyddsförsäkring för

patent. Verket redogjorde i rapporten för en modell

för en rättsskyddsförsäkring som bygger på

kommersiell grund och föreslog lösningar med

expansionsmöjligheter till nordisk och europeisk

nivå.

Regeringen utsåg därefter en särskild förhandlare

med uppdrag att söka få till stånd en

överenskommelse med olika intressenter om bildande

av ett försäkringsbolag för att meddela den aktuella

försäkringen. Regeringen förklarade sig beredd att

skjuta till medel för vissa initialkostnader,

förutsatt att det gick att finna finansiärer som var

villiga att bidra till det erforderliga

aktiekapitalet.

Den särskilde förhandlaren konstaterade den 12

februari 1998 i sin redovisning av uppdraget till

regeringen att det då saknades förutsättningar för

att ingå överenskommelser med intressenter för

finansiering och ägande av ett försäkringsbolag som

skall tillhandahålla rättsskyddsförsäkring för

patent. Även om många ansåg att det var angeläget

att lösa problemet fanns det enligt rapporten

uppenbarligen inte tillräckligt stort intresse hos

någon av de intressenter som har möjlighet,

finansiellt och i övrigt, att få till stånd en

ordning baserad på privat engagemang. En nationell

lösning av problemet torde därför, enligt den

särskilde förhandlaren, förutsätta ett väsentligt

större engagemang, bl.a finansiellt, från statens

sida, än vad som varit aktuellt enligt

förhandlingsuppdraget. Vidare anfördes att det kan

diskuteras huruvida det från allmänna utgångspunkter

är lämpligt att staten på sådant sätt skulle ta

ansvaret för problemets lösning, och det är också

oklart om det vore förenligt med EU:s

konkurrensregler. Avslutningsvis angavs i rapporten

att problemet med patentintrång tagits upp på EU-

nivå, men att de flesta bedömare ansåg att en

eventuell lösning på europeisk nivå låg flera år

fram i tiden. Som sin slutsats ansåg den särskilde

förhandlaren att Sverige i den föreliggande

situationen borde inrikta ansträngningarna på att,

tillsammans med övriga intresserade länder, aktivt

driva fram en europeisk lösning av problemet.

Motionerna

Henrik S Järrel (m) konstaterar i motion L250 att i

och med att patentintrångsförsäkringen upphörde vid

årsskiftet 1995/96 försvann också en ekonomisk

trygghetsgaranti för många mindre bemedlade

uppfinnare och innovatörer. Trots att vissa

ansträngningar har gjorts för att hitta en rimlig

finansieringsmodell för en sådan försäkring, anser

motionären att statsmakterna i samarbete med

branschföreträdare borde söka avhjälpa denna

påtagliga brist. I motionen yrkas ett

tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 5).

I motion L329 anser Kenth Högström (s) att det

måste skaps ett bättre och starkare rättsskydd för

uppfinnare och upphovsmän genom någon typ av statlig

försäkringskonstruktion. Motionären anför att en

enskild innovatör som regel aldrig har en möjlighet

att värja sig mot ett storbolags försök att skada

eller stoppa en innovation. Ett enkelt sätt vore

enligt motionären att staten gav NUTEK uppdraget att

organisera en innovatörs-/patentförsäkring som alla

blivande och existerande patentägare/upphovsmän

kunde teckna för en överkomlig peng och som skulle

syfta till att bestrida rättsliga processer.

Tidigare lagstiftningsåtgärder

Våren 1994 beslutade riksdagen om väsentligt skärpta

åtgärder mot intrång i de immateriella ensamrätterna

(prop. 1993/94:122, bet. LU17). Genom beslutet, som

innebar ändringar i patentlagen, upphovsrättslagen,

varumärkeslagen, mönsterskyddslagen, firmalagen,

lagen om kretsmönster i halvledarprodukter och

växtförädlarrättslagen, har domstolarna nu

möjligheter att vid vite förbjuda fortsatt intrång

inom hela det immaterialrättsliga området. Vidare

ändrades skadeståndsbestämmelserna på det

industriella rättsskyddets område så att

rättighetshavarnas ställning vid intrång förstärks.

Också straffbestämmelserna ändrades år 1994 så att

intrång som begås av grov oaktsamhet är straffbara

även på det industriella rättsskyddets område.

Vidare höjdes maximistraffet för intrång i de

industriella ensamrätterna från fängelse i sex

månader till fängelse i två år. Till detta kommer

att det samtidigt infördes regler om straff för

försök och förberedelse till intrång i nämnda

rättigheter. Den nya lagstiftningen trädde i kraft

den 1 juli 1994.

För att ytterligare motverka det ökande olovliga

kommersiella utnyttjandet av andras verk, produkter

och varumärken beslutade riksdagen hösten 1998 om en

ny skyddsåtgärd – intrångsundersökning – vid

immaterialrättsintrång (prop. 1998/99:11, bet. LU5).

Åtgärden innebär att en rättighetshavare i ett

civilrättsligt förfarande kan begära att det görs en

undersökning för att säkra bevis hos någon som på

goda grunder misstänks ha gjort ett intrång i en

immateriell rättighet. Ett beslut om

intrångsundersökning skall fattas av allmän domstol

och verkställas av kronofogdemyndigheten.

Bestämmelserna om intrångsundersökning, som tagits

in i patentlagen, upphovsrättslagen,

varumärkeslagen, mönsterskyddslagen, firmalagen,

lagen om skydd för kretsmönster för

halvledarprodukter och växtförädlarrättslagen,

trädde i kraft den 1 januari 1999.

Det s.k. mönsterskyddsdirektivet (98/71/EG)

genomfördes i svensk rätt av riksdagen våren 2002. I

samband med detta beslutades också vissa andra

ändringar i mönsterskyddslagen (1970:485). I lagen

infördes bl.a. en uttrycklig bestämmelse om att

mönsterrätt endast kan erhållas om mönstret är nytt

och särpräglat. Även ”icke-fysiska” föremål som

typsnitt och layout på en bildskärm skall kunna

skyddas. Särskilda regler infördes om skydd för

beståndsdelar i en sammansatt produkt. Mönsterrätten

ändrades från att omfatta endast yrkesmässig

användning till att omfatta all användning av

mönstret. Samtidigt infördes nya undantag från

mönsterrätten, bl.a. för privat utnyttjande.

Skyddsomfånget utökades från att endast gälla varor

för vilka mönstret registrerats och likartade varor

till att omfatta samtliga mönster som är identiska

eller som inte gör ett annat helhetsintryck på en

kunnig användare än det registrerade mönstret. En

s.k. nyhetsfrist infördes som innebär att en

formgivare inte skall gå miste om sitt skydd om

mönstret har blivit känt innan ansökan lämnades in,

förutsatt att ansökan lämnades in inom tolv månader

från det att mönstret gjordes offentligt. Vidare

förlängdes skyddstiden från tidigare maximalt 15 år

till maximalt 25 år (prop. 2001/02:121, bet. LU22).

Pågående arbete inom EU

Kommissionen presenterade den 30 januari 2003 ett

förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv

om åtgärder och förfaranden för skydd av

immaterialrätter (KOM(2003)46). Direktivet syftar

till att motverka åtgärder som innebär intrång i

immateriella rättigheter, särskilt när verksamheten

bedrivs på kommersiell basis eller vållar

rättighetshavarna väsentlig skada. I direktivet

föreslås regler om civilrättsliga och

straffrättsliga sanktioner. När det gäller de

civilrättsliga åtgärderna är det fråga om en

skyldighet för en intrångsgörare att betala

skadestånd till rättighetshavaren. I straffrättsligt

hänseende föreskrivs att medlemsstaterna skall

kriminalisera sådana intrång i immateriella

rättigheter som sker uppsåtligen och i

förvärvssyfte. Också försök, förberedelse och

medverkan skall straffbeläggas. Medlemsstaterna

skall också föreskriva om straff (böter och

fängelse) och om särskilda rättsverkningar av brott,

bl.a. näringsförbud och tvångslikvidation av bolag.

Direktivet tar vidare upp förslag om säkerställande

av bevisning om intrångsgörande verksamhet, t.ex.

skyldighet att tillhandahålla handlingar som har

betydelse som bevis. Medlemsstaterna skall också

införa regler som möjliggör interimistiska åtgärder

för att hindra förestående intrång eller att ett

redan inlett intrång fortsätter. Olovligen

framställda alster och produkter skall kunna samlas

in på intrånggörarens bekostnad, och sådana varor

skall också kunna förstöras. Beslut skall kunna

fattas om förbud mot fortsatt intrång. Förslaget

kommer att under våren 2003 behandlas i

rådsarbetsgrupper.

Tidigare behandling

Våren 1998 behandlade utskottet motionsyrkanden som

tog upp behovet av en patentintrångsförsäkring.

Uskottet fann det vara utomordentligt beklagligt att

det inte hade varit möjligt att lösa de finansiella

förutsättningarna för den föreslagna

försäkringsmodellen. Med hänsyn till frågans

betydelse förutsatte utskottet att regeringen dels

noga överväger om det kan finnas alternativa vägar

att nå fram till en nationell lösning, dels verkar

för att driva fram en försäkringslösning på

europeisk nivå. Utskottet avstyrkte bifall till

motionsyrkandena (bet. 1997/98:LU16).

När utskottet våren 2002 föreslog att

motionsyrkanden om införandet av en

patentintrångsförsäkring skulle avslås, konstaterade

utskottet att förutsättningarna för en lösning på

nationell nivå torde vara desamma då som år 1998.

Utskottet hänvisade också till att det upplysts om

att det inom EU pågår vissa överväganden i riktning

mot att skapa en försäkringsordning på europeisk

nivå beträffande patentintrång. Utskottet såg

positivit på saken och förutsatte att regeringen

fortsatte att verka för att driva fram en sådan

försäkringslösning (bet. 2001/02:LU17).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har givetvis fortfarande en positiv syn i

frågan om patentintrångsförsäkring samtidigt som

utskottet är medvetet om svårigheterna att få till

stånd en sådan lösning. Utskottet är inte berett att

inom ramen för förevarande ärende föreslå några

riksdagsinitiativ i frågan.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

L250 yrkande 5 och L329 avslås.

Bruksmodellskydd

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på införande av ett

enklare skydd för uppfinningar bör avslås.

Utskottet hänvisar till pågående arbete inom

EU.

Bakgrund

En med patent besläktad skyddsform är

bruksmodellskyddet. Skyddet för bruksmodeller skall

skiljas från mönsterskyddet, som är ett skydd för

det yttre utseendet på en produkt, medan skyddet för

bruksmodeller riktar sig mot själva den tekniska

konstruktionen. Tanken med bruksmodellskyddet är att

det skall vara möjligt att skydda uppfinningar som

innebär endast smärre tekniska framsteg. Skyddet

skall kunna meddelas både för produkter och för

förfaranden. Sverige, Luxemburg och Storbritannien

saknar i dag en motsvarighet till denna skyddsform

medan övriga medlemsländer har regler på området,

vilka dock skiljer sig åt. Inom EU övervägs för

närvarande införandet av ett särskilt skydd för s.k.

bruksmodeller (utility models, nyttighetsmodeller

eller, med ett tidigare använt svenskt uttryck,

bruksmönster).

Motionerna

Berndt Ekholm (s) anför i motion L301 att utöver det

skydd som ges i särskild ordning, bl.a. patent, är

det önskvärt att det också införs ett billigt och

enkelt skydd som täcker intitialskedet i

uppfinningsprocessen. Skyddet skulle kunna omfatta

ett begränsat antal år och upprätthållas genom en

årlig avgift. I motionen yrkas att detta ges

regeringen till känna.

I motion Sk258 uppger Sofia Larsen (c) att det i

USA finns något som heter lättpatent. Detta patent

gäller i ett år om det har lämnats in via en

advokatbyrå eller liknande och kostar ca 800 kr.

Under detta år kan produkten ändras för att få den

så bra som möjligt. Detta gör, enligt motionären,

att uppfinnaren öppet kan visa sina idéer till

företag eftersom idén är skyddad under det första

året. Regeringen bör undersöka hur ett sådant

lättpatent skulle kunna införas i Sverige (yrkande

2).

Pågående arbete inom EU

I syfte att möta det behov som finns av ett enklare

skydd för vissa uppfinningar har kommissionen lagt

fram förslag till direktiv om tillnärmning av de

rättsliga ordningarna för bruksmodellskydd för

uppfinningar, KOM (97) 691 och KOM (99) 309.

I direktivförslaget anges att de särskilda

kännetecknen för den föreslagna skyddsformen skall

vara en snabb och enkel registrering, lägre

skyddsvillkor, lägre kostnader och möjlighet till

ett preliminärt skydd i avvaktan på att patent

meddelas. Den genomsnittliga tiden för meddelande av

bruksmodellskydd i de länder som redan har sådant

skydd i någon form är sex månader, vilket kan

jämföras med vad som gäller för patent, dvs. två

till fyra år. Den snabba registreringen kan

förstärka den konkurrensmässiga ställningen, främst

för de små och medelstora företagen, och den

möjliggör ett snabbt ekonomiskt utnyttjande av

uppfinningen, såväl genom meddelande av licenser som

genom en direkt användning av uppfinningen inom

företaget. Villkoren för att erhålla ett

bruksmodellskydd är mindre strikta och lättare att

uppfylla än de som gäller för patent, vilket gör det

möjligt att skydda även uppfinningar som innebär

endast smärre tekniska framsteg. Eftersom

bruksmodellskydd skall meddelas utan förprövning av

nyhet och uppfinningshöjd, blir skyddet billigare

att erhålla. Skyddstiden skall enligt förslaget

omfatta sex år från ansökningsdagen, med möjlighet

till förlängning i två perioder om vardera två år,

dvs. maximalt tio år.

Den 22 mars 2000 behandlades förslaget i COREPER.

Behandlingen ledde fram till slutsatsen att arbetet

med förslaget tills vidare inte skall fortsätta. Det

är dock inte aktuellt för kommissionen att återkalla

förslaget. Arbetet kan alltså återupptas när det

bedöms lämpligt. Bakgrunden till att låta arbetet

vila är bedömningen att övriga aktuella reformer av

systemen för patent (mönster och gemenskapspatent) i

Europa bör avvaktas och prioriteras. I sammanhanget

kan nämnas att medlemsstaterna vid en rådskonferens

den 3 mars 2003 om bl.a. gemenskapspatentet träffade

(som redogjorts för ovan, s. 9) en

principöverenskommelse om bl.a. domstolssystemet och

språkordningen.

Tidigare behandling

Vid tidigare behandling av motsvarande

motionsyrkanden har utskottet hänvisat till pågående

diskussioner på Europanivå om en harmonisering av

reglerna om bruksmodellskydd, och utskottet har inte

funnit skäl för någon riksdagens ytterligare åtgärd

med anledning av motionerna (bet. 1998/99:LU14,

1999/2000:LU18 och 2001/02:LU17).

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening bör man från svensk sida

avvakta vad som sker inom EU i frågan om

bruksmodellskydd, och utskottet föreslår därför att

riksdagen avslår motionerna L301 och Sk258 yrkande

2.

Datorrelaterade uppfinningar

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande om att patent på mjukvara

och affärsmetoder inte skall få förekomma bör

avslås. Utskottet hänvisar till pågående

beredning av förslag till EG-direktiv om

patenterbarhet av datorrelaterade

uppfinningar.

Bakgrund

Ett uttryckligt skydd för datorprogram infördes i

upphovsrättslagen år 1989 och innebär att

datorprogrammen åtnjuter i princip samma

upphovsrättsliga skydd som andra litterära verk. En

EU-anpassning av de svenska reglerna för skydd för

datorprogram skedde år 1993, bl.a. såvitt avser

upphovsrätten i anställningsförhållanden samt

möjligheterna till kopiering för enskilt bruk (prop.

1992/93:48, bet. LU17).

Den snabba utvecklingen inom IT-området har

medfört att det immaterialrättsliga skyddet för

datorprogram blivit alltmer betydelsefullt. För

närvarande skyddas datorprogram som sådana i Sverige

och i övriga Europa av upphovsrättslagstiftningen,

till skillnad från i Japan och i USA där

datorprogrammen i sig är patenterbara. Även i

Sverige kan dock patent ges på programvara, om

funktionen av programmet har teknisk effekt och även

uppfyller de andra patenterbarhetskriterierna. Med

teknisk effekt menas att uppfinningen skall lösa ett

problem på tekniskt sätt och fungera i praktiken.

Exempelvis kan patent ges på en funktion som är ett

resultat av programmets körning i datorn. Vidare kan

exempelvis program som styr operativsystem

patenteras i dag.

Det rådande rättsläget när det gäller patentskydd

för datorrelaterade uppfinningar är tvetydigt,

vilket innebär att det saknas rättslig

förutsägbarhet. Trots att datorprogram i sig inte är

patenterbara enligt patentlagarna i EU:s

medlemsstater och europeiska patentkonventionen

(EPC) har tusentals patent på datorrelaterade

uppfinningar utfärdats av europeiska patentverket

(EPO) och av nationella patentverk. Bara från EPO

kommer över 20 000 sådana patent. Många av patenten

är på informationsteknikens kärnområden, dvs.

digital bearbetning av data eller identifiering,

visning och lagring av data. Andra gäller sådana

teknikområden som fordonsteknik eller mekanik, t.ex.

programstyrda processorer.

Det regelverk som lägger fast villkoren för att

utfärda sådana patent är i stort sett identiskt från

land till land, men praxis i domstolarna och i

förvaltningen skiljer sig åt mellan medlemsstaterna.

I synnerhet skiljer sig praxis i EPO:s

besvärsinstanser från den som tillämpas i

medlemsstaternas domstolar. Detta betyder alltså att

en datorrelaterad uppfinning kan erhålla patentskydd

i en medlemsstat och förvägras samma skydd i en

annan.

Motionen

I motion L312 av Kenneth Johansson (c) framhålls att

patent på mjukvara systematiskt har använts för att

förhindra mindre företag och entreprenörer att komma

med nya innovativa lösningar, då det ofta funnits

ett vagt formulerat patent som har kunnat användas i

en patentstrid. Små mjukvaruföretag har inte heller,

enligt motionären, haft resurserna att utmana sådana

patent utan tvingats bort från marknaden innan

patenten ens prövats. Motionären begär att riksdagen

skall ge regeringen som sin mening till känna att en

svensk hållning i alla internationella förhandlingar

bör vara att patent på mjukvara och affärsmetoder

inte skall få förekomma (yrkande 3).

Pågående arbete inom EU

Mot bakgrund av de förhållanden som beskrivits ovan

lade kommissionen den 20 februari 2002 fram ett

förslag till direktiv om patenterbarhet för

datorrelaterade uppfinningar (KOM 2002/92).

Förslaget innebär att tekniska uppfinningar i vilka

en programmering eller ett datorprogram ingår skall

kunna patenteras under förutsättning att de

uppfyller de generella patentkraven om exempelvis

väsentligt bidrag till teknikens ståndpunkt och

nyhet. Förenklat kan sägas att det innebär att

systemprogram och andra program som behövs för

själva datorns funktion kommer att kunna patenteras

med stöd av direktivet, medan andra applikationer,

som ordbehandlingsprogram eller e-postprogram, inte

kan det. Detta gäller dock under förutsättning att

sådana applikationer inte innebär en innovativ

teknisk lösning på ett tekniskt problem. Förslaget

bereds för närvarande i parlamentet och rådet.

Tidigare behandling

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om

patent på mjukvara. Från utskottets sida har då

framhållits att det är ofrånkomligt att tyngdpunkten

i de svenska aktiviteterna på området läggs vid det

internationella arbetet. Utskottet har vidare

konstaterat att frågan om skydd för datorprogram är

föremål för uppmärksamhet inom ramen för

övervägandena inom EU av frågan om patenterbarhet av

datorprogram (bet. 2001/02:LU17).

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser fortfarande att det pågående arbetet

inom EU med frågan om patenterbarhet hos

datorrelaterade uppfinningar bör avvaktas. Motion

L312 yrkande 3 bör därför avslås.

Upphovsrättsligt skydd

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande med krav på åtgärder för

att ytterligare värna det upphovsrättsliga

skyddet bör avslås. Utskottet hänvisar bl.a.

till pågående överväganden inom EU.

Bakgrund

Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och

konstnärliga verk ger ett tidsbegränsat skydd åt den

som skapat ett sådant verk. Skyddet innebär att

skaparen av verket, exempelvis en kompositör, har

rätt att utnyttja detta ekonomiskt och att han eller

hon har ett visst ideellt betonat inflytande över

hur och i vilka sammanhang det används. Har flera

medverkat vid tillkomsten av det skyddade verket har

var och en av dem upphovsrätt. Begreppen litterära

och konstnärliga verk i lagen är mycket vidsträckta.

För att en produkt över huvud taget skall anses

som ett verk och därmed komma i åtnjutande av skydd

enligt lagen måste den emellertid ha vad man brukar

kalla verkshöjd. Kravet på verkshöjd kan uttryckas

så, att en produkt är ett verk om den praktiskt sett

inte har kunnat framställas av två personer

oberoende av varandra. Utanför skyddet faller idéer

och uppslag som flera kan tänkas komma på, vanliga

nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal, enklare

nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig

eller alldaglig karaktär.

Ett verk kan framträda i många olika former. Det

kan vara fixerat på ett materiellt underlag, dvs. i

ett exemplar. Exemplar av verket är inte bara en bok

eller en målning som kan ge en omedelbar upplevelse

av verket, utan också en grammofonskiva, en

filmremsa, en trycksats, en matris osv. som endast

medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket kan

också framträda i obeständig form, t.ex. i

uppläsarens ord, i tonerna av ett musikstycke, i

bilden på filmduken eller på TV-skärmen. Alla former

som verket framträder i faller inom dess skyddssfär,

även bearbetningar.

Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt

verk innefattar en principiell ensamrätt att

framställa exemplar av verket och att göra det

tillgängligt för allmänheten, t.ex. genom att

framföra det offentligt och sprida exemplar av

verket.

I upphovsrättslagen finns också bestämmelser om

skydd för vissa prestationer som, även om de inte

kan betecknas som litterära eller konstnärliga verk,

har ett visst samband med sådan verksamhet och

påkallar skydd efter liknande principer som de som

gäller för upphovsrätten. Sådana s.k. närstående

rättigheter ger musiker, sångare, skådespelare och

andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de

framför litterära eller konstnärliga verk. Dessa

framföranden får inte utan konstnärens samtycke

spelas in på film, varmed jämställs videogram, på

fonogram (grammofonskivor, kassettband m.m.) eller

på annan anordning genom vilken de kan återges. De

får inte heller utan rättighetshavarens samtycke

sändas ut i t.ex. radio eller TV. Inspelningar av

framföranden får mångfaldigas endast med konstnärens

medgivande. Vidare gäller att utövande konstnärer

har rätt till ersättning då ljudinspelningar används

vid radio- eller TV-sändningar eller utnyttjas

offentligt i förvärvssyfte.

Till de närstående rättigheterna räknas också det

skydd som framställare av ljudupptagningar (t.ex.

skivproducenter), framställare av upptagningar av

rörliga bilder (t.ex. filmproducenter), radio- och

TV-företag, framställare av kataloger samt

fotografer har enligt upphovsrättslagen.

Rättigheterna enligt upphovsrättslagen tillämpas i

första hand endast på svenska verk och prestationer.

Det upphovsrättsliga skyddssystemet är dock

internationellt, och de flesta länder är bundna av

en lång rad internationella konventioner på området.

Den viktigaste av konventionerna är Bernkonventionen

från år 1886 för skydd av litterära och konstnärliga

verk. Denna har i dag drygt 100 medlemsstater.

Konventionen bygger på principen om nationell

behandling, vilken innebär att stater som är bundna

av konventionen är skyldiga att ge upphovsrättsligt

skydd åt verk från alla andra konventionsländer på

samma sätt som man skyddar sina egna verk. Ett

liknande internationellt skyddssystem gäller på de

närstående rättigheternas område, framför allt genom

Romkonventionen från år 1961 om skydd för utövande

konstnärer, fonogramframställare och radioföretag.

Även TRIPS-avtalet innehåller internationella

åtaganden på det upphovsrättsliga området.

Det internationella konventionsarbetet på

upphovsrättsområdet bedrivs numera huvudsakligen

inom Världsorganisationen för den intellektuella

äganderätten, WIPO. År 1996 antogs två

tilläggskonventioner till Bernkonventionen, vilka

utgör de första stegen mot att på en global nivå

anpassa upphovsrätten till den digitala miljön. Den

ena konventionen rör den egentliga upphovsrätten och

den andra producenternas och de utövande

konstnärernas rättigheter, nämligen WIPO-fördraget

om upphovsrätt (WCT) respektive WIPO-fördraget om

framföranden och fonogram (WPPT). Avsikten är att

samtliga EU:s medlemsstater skall ratificera

konventionerna samtidigt. Även gemenskapen kommer

att ratificera dem för egen del, eftersom

konventionerna innehåller sådant som faller inom

dess kompetens.

Motionen

Kent Olsson m.fl. (m) begär i motion Kr264 ett

tillkännagivande som innebär att de regler som

kringgärdar småföretagandet förenklas eller

avskaffas. Motionären anför att konstnärer måste

kunna känna sig säkra på att lagar och regler om

upphovsrätt ger dem en fullgod säkerhet för att

deras verk skall vara skyddade (yrkande 5).

Pågående arbete inom EU

Utvecklingen av informationstekniken har skapat

situationer som inte kunde förutses när det

upphovsrättsliga systemet utvecklades. Den digitala

tekniken har medfört att text, ljud och bild kan

kopieras och spridas på ett helt annat sätt än

tidigare. Skapandet av nya produkter och tjänster

bygger på betydande investeringar, vilka kräver ett

tillräckligt skydd i den digitala miljön för

upphovsrätt och närstående rättigheter.

Mot denna bakgrund antog rådet den 9 april 2001

Europaparlamentets och rådets direktiv om

harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och

närstående rättigheter i informationssamhället

(2001/29/EG). Direktivet avser både upphovsrätt och

närstående rättigheter och syftar till att skapa en

säker rättslig ram för handel med varor och tjänster

som skyddas av upphovsrätt samt till att underlätta

utvecklingen av elektronisk handel med nya produkter

och multimedietjänster. Genom direktivet

harmoniseras rätten till mångfaldigande,

spridningsrätten, rätten till överföring till

allmänheten, rättsligt skydd av skyddsåtgärder mot

kopiering samt system för förvaltning av

rättigheter.

Direktivet, och dess genomförande som skall ske

senast 18 månader efter det att det antagits, är en

förutsättning för att gemenskapen och gemenskapens

medlemsstater skall kunna ansluta sig till WCT-

fördraget och WPPT-fördraget.

I övrigt hänvisas till vad som redovisats i

avsnittet Patentintrångsförsäkring (se s. 14).

Tidigare behandling

När utskottet våren 2002 behandlade ett liknande

motionsyrkande som det nu aktuella anförde utskottet

att det inte hade någon annan uppfattning om vikten

av att värna det upphovsrättsliga skyddet samt

erinrade om de lagändringar som riksdagen beslutat

om år 1994 och år 1998 om skärpta åtgärder mot

intrång i samtliga immateriella rättigheter. Vidare

framhölls det pågående omfattande arbete som bedrivs

på det internationella området som också syftar till

att värna skyddet för de immateriella rättigheterna

och motverka kränkningar av bl.a. upphovsrätten. Mot

denna bakgrund fanns det, enligt utskottets mening,

inte skäl för någon riksdagens ytterligare åtgärd

(bet. 2001/02:LU17).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sina ställningstaganden från

våren 2002 och anser att riksdagen bör lämna motion

Kr264 yrkande 5 utan bifall.

Upphovsrätt i

anställningsförhållanden

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande om en översyn av

upphovsrättslagens tredje kapitel och

särskilt frågan om upphovsrätt i

anställningsförhållanden bör avslås.

Utskottet hänvisar till pågående och kommande

arbete inom Regeringskansliet.

Bakgrund

En grundläggande princip i modern upphovsrätt är att

ensamrätten tillkommer upphovsmannen själv.

Principen är inskriven i 1 § upphovsrättslagen, som

anger att ensamrätten tillkommer den som skapat

verket. Upphovsrätten, som är att betrakta som en

förmögenhetsrätt, kan dock disponeras genom avtal,

varför upphovsmannen således fritt kan överlåta sin

rätt, helt eller delvis.

Upphovsrättslagen innehåller ingen allmän regel om

rättsförhållandet mellan arbetsgivare och

arbetstagare. Utgångspunkten är därför enligt lagen

att rätten alltid uppstår hos den anställde och att

arbetsgivaren endast kan få en från den anställde

avledd rätt. Vidare kan det ligga i ett

anställningsavtal – även utan en uttrycklig

avtalsklausul – att förfoganderätten till verk som

arbetstagaren skapar som ett led i sina

arbetsuppgifter skall tillkomma arbetsgivaren.

Upphovsrätten till datorprogram har genom

implementeringen av ett EG-direktiv från 1993 fått

en särreglering vad gäller anställningsförhållanden.

Enligt 40 a § upphovsrättslagen övergår

upphovsrätten till ett datorprogram som är skapat av

en arbetstagare som ett led i hans eller hennes

arbetsuppgifter eller efter instruktioner av

arbetsgivaren på arbetsgivaren, om inte annat är

avtalat. Utvecklingen av datorprogram innebär

nämligen som regel en betydande investering, och det

är därför viktigt för arbetsgivaren att kunna

tillgodogöra sig datorprogrammets ekonomiska värde

(prop. 1992/93:48, bet. LU17).

Regelns tillkomst innebar emellertid inte någon

egentlig förändring av rättsläget, eftersom

sedvänjan på detta område också tidigare innebar att

program, tillkomna i anställningsförhållanden,

ansetts överlåtna på arbetsgivaren på grund av

anställningsavtalet.

Motionen

I motion L259 av Anders Björck (m) yrkas ett

tillkännagivande om en översyn av upphovsrättslagens

tredje kapitel och särskilt frågan om upphovsrätten

i anställningsförhållanden. I ett

anställningsförhållande är det arbetsgivaren som

står för produktionskostnaderna, lön,

semesterersättning och andra sociala förmåner till

den anställde upphovsmannen, som därutöver är

tillförsäkrad anställningstrygghet. Motionären anser

därför att upphovsrätten till vad som framställs i

ett anställningsförhållande bör innehas av

arbetsgivaren. Den för anställningsförhållande

grundläggande principen om att frukterna av arbetet

skall komma arbetsgivaren till godo får här inte

genomslag. Nya produkter och användningsformer som

inte kunnat förutses och uttryckligen avtalas om vid

anställningsförhållandets tillkomst kan enligt

motionären inte tas i bruk utan förhandlingar och

ofta kostsamma särregleringar rörande upphovsrätten.

Tidigare behandling

I samband med behandlingen av ett motsvarande

motionsyrkande våren 2001 framhöll utskottet att

Upphovsrättsutredningens arbete avslutades år 1990

utan att utredningen hunnit lägga fram förslag i de

frågor som regleras i upphovsrättslagens tredje

kapitel, dvs. upphovsrättens övergång. Vidare

anfördes att regeringen därefter i olika sammanhang

utlovat en översyn av reglerna om upphovsrätten i

anställningsförhållanden (se prop. 1994/95:58 s. 21

och prop. 1996/97:111 s. 31). Något översynsarbete

hade emellertid inte kommit till stånd. Enligt

utskottets mening var det angeläget att det utlovade

arbetet sätts i gång. Utskottet förutsatte att så

kommer att ske senast i samband med att direktivet

om upphovsrätten i informationssamhället skall

genomföras i svensk rätt. Ett genomförande av

direktivet kommer nämligen att kräva en översyn av

den svenska upphovsrättslagen, och utskottet

förutsatte därför att bestämmelserna om

upphovsrätten i anställningsförhållanden kommer att

ses över i det sammanhanget. Något formellt

tillkännagivande från riksdagens sida i frågan

ansågs enligt utskottets mening inte behövligt.

Motionen avstyrktes därför (bet. 2000/01:LU8).

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att det inom

Regeringskansliet pågår arbete med att genomföra

direktivet om upphovsrätt i informationssamhället

(2001/29/EG). Enligt vad utskottet erfarit skall

arbetet med en mera allmän översyn av

upphovsrättslagen påbörjas när direktivet är

genomfört. Utskottet finner inte anledning att nu

föreslå någon åtgärd från riksdagens sida med

anledning av motionen men förutsätter att

bestämmelserna om upphovsrätt i

anställningsförhållanden ses över i det

sammanhanget.

Med det anförda avstyrks motion L259.

Ersättning för kopiering

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden som kritiserar den nuvarande

ordningen för fördelning av

kopieringsersättning bör avslås. Utskottet

hänvisar till pågående arbete inom

Regeringskansliet. Jämför reservation nr 1

(kd).

Bakgrund

Rätten att framställa exemplar för enskilt bruk, som

slås fast i 12 § upphovsrättslagen, innebär att de

framställda exemplaren inte får användas för andra

ändamål. Endast enstaka kopior får göras med stöd av

bestämmelsen. För att lösa problemet för

upphovsmännen med skolornas och universitetens bruk

av fotokopierat material tillkom år 1980 en

särreglering avseende exemplarframställning i

samband med undervisning (prop. 1979/80:132, bet. LU

1979/80:34).

Bestämmelsen, som numera finns i 13 §

upphovsrättslagen (prop. 1992/93:214, bet. LU44),

innebär att framställning genom reprografiskt

förfarande, främst fotokopiering, av verk, liksom

upptagning av verk från radio-och TV-sändningar, får

ske för undervisningsändamål om det finns en sådan

avtalslicens som avses i 26 i § upphovsrättslagen.

Därmed avses ett avtal om verksutnyttjande som

träffats mellan en organisation som företräder ett

flertal svenska upphovsmän på området och någon som

bedriver undervisningsverksamhet i organiserade

former. Det krävs dock inte att organisationen

företräder alla de kategorier av upphovsmän som kan

ingå i området som sådant.

Den organisation som på reprografiområdet ingår

sådana avtal är Bonus Presskopia (Bild Ord Not

Upphovsrättslig Samorganisation). Enligt

avtalslicensbestämmelsen i 26 i § ger avtalslicensen

användaren rätt att utnyttja verk av det slag som

avses med avtalet trots att verkens upphovsmän inte

företräds av organisationen. Utanförstående

upphovsmän har rätt till samma ersättning och andra

förmåner som upphovsmän företrädda av organisationen

har rätt till. Dessutom har de utanförstående

upphovsmännen tillförsäkrats en rätt att alltid få

ersättning även i de fall då organisationen valt att

använda sina medel till annat.

Motionerna

I motion Kr336 av Birgitta Sellén (c) framförs att

eftersom Bonus Presskopia inte tillåter alla

konstnärsorganisationer att bli medlemmar måste

staten överväga om den nuvarande metoden är den

bästa för att fördela den statliga

upphovsrättsersättningen. Motionärerna efterlyser en

utvärdering av det rådande fördelningssystemet

(yrkande 10).

Även Gunilla Tjernberg m.fl. (kd) i motion Kr370

anser att en sådan utvärdering bör komma till stånd

eftersom alla konstnärsorganisationer inte tillåts

bli medlemmar (yrkande 19).

Tidigare behandling

När de i motionerna upptagna spörsmålen behandlades

av utskottet våren 2002 bedömde utskottet att de

torde ingå i de frågeställningar som blir aktuella

vid övervägandena i samband med genomförandet i

svensk rätt av EG-direktivet om upphovsrätten i

informationssamhället (2001/29/EG). Med hänsyn till

detta ansåg utskottet att det då inte var påkallat

med någon riksdagens åtgärd (bet. 2001/02:LU17).

Utskottets ställningstagande

Enligt vad utskottet erfarit pågår för närvarande

arbete inom Regeringskansliet med att genomföra

direktivet om upphovsrätt i informationssamhället.

Utskottet förutsätter alltjämt att motionsspörsmålen

kommer att bli föremål för överväganden inom ramen

för detta arbete och anser därför att riksdagen bör

avslå motionerna Kr336 yrkande 10 och Kr 370 yrkande

19.

STIM

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande om undantag för ideella

organisationer när det gäller ersättning till

STIM för offentliga framföranden av verk bör

avslås. Även ett motionsyrkande med krav på

minskat statligt engagemang i STIM bör

avslås. Utskottet hänvisar till tidigare

ställningstaganden från riksdagens sida.

Jämför reservation nr 2 (c) och nr 3 (m och

c).

Bakgrund

På det upphovsrättsliga området finns en rad olika

organisationer som har till uppgift att ta till vara

de rättigheter som lagen ger upphovsmän och

innehavare av närstående rättigheter. Föreningen

Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM)

är en ekonomisk förening, till vilken tonsättare och

författare genom ett anslutningsavtal upplåter sina

rättigheter till offentligt framförande och

inspelning på skiva, band, film osv.

Föreningen tecknar avtal med musikanvändare samt

inkasserar och fördelar till rättighetshavarna

ersättningen för offentliga framföranden och

inspelningar. STIM, som har samarbete med liknande

organisationer över hela världen, kontrollerar också

att skyddad musik inte spelas offentligt eller i

förvärvsverksamhet utan tillstånd.

Enligt stadgarna för STIM skall föreningens

angelägenheter handhas av dess styrelse. Denna

består av nio ledamöter, varav regeringen utser

ordföranden och ytterligare två ledamöter. Övriga

ledamöter utses av Föreningen Svenska Tonsättare

(FST), Föreningen Svenska Kompositörer Av

Populärmusik (SKAP) samt Svenska

Musikförläggareföreningen (SMFF). Styrelsen är i

princip beslutför med sex ledamöter; dock skall

alltid minst två av regeringen utsedda ledamöter

vara närvarande.

Motionen

Eskil Erlandsson och Kenneth Johansson (båda c)

menar i motion L209 att STIM ställer orimliga krav

på ersättning för den musik som framförs vid ideella

föreningars olika arrangemang. Motionärerna yrkar

att riksdagen skall begära förslag till ändring av

upphovsrättslagen så att undantag kan medges för

ideella organisationer (yrkande 1). Vidare anser

motionärerna att upphovsrättsorganisationerna i dag

är så välorganiserade, finansiellt starka och

kunniga i att hantera sina rättigheter att det inte

längre finns någon anledning för regeringen att

engagera sig i STIM:s verksamhet. Regeringens

uppdrag att utse ordförande och ledamöter i STIM bör

därför slopas. I motionen begärs ett

tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 2).

Tidigare behandling

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat

motionsyrkanden med samma inriktning som det nu

aktuella yrkande 1 i motion L209 (se bet.

1997/98:LU16, 1998/99:LU8, 1999/2000:LU18,

2000/01:LU8 och 2001/02:LU17). I dessa sammanhang

har utskottet erinrat om att upphovsrätten är en del

av förmögenhetsrätten och att det upphovsrättsliga

skyddet ger upphovsmannen ensamrätt att utnyttja det

skyddade verket ekonomiskt. STIM förvaltar i sin

verksamhet de enskilda upphovsmännens ekonomiska

rättigheter, vilka är att se som upphovsmännens

förmögenhetstillgångar. Enligt utskottets mening

borde det därför inte komma i fråga att genom

ytterligare lagstiftningsåtgärder ingripa i

upphovsmännens möjligheter att ta till vara sina

rättigheter. Vidare har utskottet understrukit att

det måste beaktas att Sverige är bundet av

internationella konventioner som begränsar

konventionsstaternas möjligheter att inskränka de

rättigheter som tillkommer upphovsmän och innehavare

av närstående rättigheter. De bestämmelser om

inskränkningar i upphovsrätten som lagen redan i dag

innehåller och de gränsdragningsproblem som därvid

kan göra sig gällande borde därför, enligt vad

utskottet anfört, överlämnas till

rättstillämpningen.

Även frågan om statens engagemang i STIM har

behandlats tidigare av utskottet (se bl.a. bet.

1998/99:LU8, 1999/2000:LU18, 2000/01:LU8 och

2001/02:LU17). Utskottet har därvid erinrat om att

frågan aktualiserats av Kulturutredningen som i sitt

slutbetänkande (SOU 1995:84) Kulturpolitikens

inriktning föreslagit att staten i framtiden inte

skulle utse ordförande eller ledamöter i STIM:s

styrelse. Enligt utredningen tilldelade en sådan

ordning organisationen ett drag av statlig instans

som inte stämmer med dess roll som partsföreträdare

för upphovsmännen. Kulturutredningens förslag

beträffande STIM erhöll emellertid ett blandat

mottagande hos remissinstanserna, och någon

förändring av gällande ordning har inte varit

aktuell. Utskottet har för sin del inte heller

funnit några bärande skäl för att förorda ett

minskat statligt engagemang i STIM. Tvärtom har

utskottet ansett att den marknadsdominans som följer

med STIM:s verksamhet på området motiverar offentlig

insyn med en fortlöpande och tillförlitlig

granskning av verksamheten. Det faktum att STIM

också tillämpar internationella

konventionsförpliktelser har, enligt utskottet, inte

gjort en statlig insyn i verksamheten genom

styrelserepresentation mindre motiverad. Motionerna

har avstyrkts, och riksdagen har följt utskottet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet finner inte skäl att ändra sin tidigare

inställning och anser att riksdagen bör avslå motion

L209 yrkandena 1 och 2.

Följerätt

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande om hanteringen av

ersättningen enligt bestämmelserna om

följerätt bör avslås. Som utskottet fann år

2001 och år 2002 är motionsönskemålet

tillgodosett genom en dom från Högsta

domstolen.

Bakgrund

Det franska begreppet droit de suite är den

vedertagna beteckningen för en till upphovsrätten

knuten ersättning till bildkonstnärer när deras verk

vidareförsäljs. Genom ändringar i upphovsrättslagen

infördes i Sverige den 1 januari 1996 bestämmelser

om droit de suite (26 j §) (prop. 1994/95:151, bet.

1995/96:LU1).

Bestämmelserna innebär att en konstnär har rätt

till en ersättning på 5 % av försäljningspriset – om

detta överstiger 5 % av basbeloppet – när hans eller

hennes konstverk vidareförsäljs yrkesmässigt. Rätten

till sådan ersättning gäller alla konstverk utom

alster av brukskonst som har framställts i flera

identiskt lika exemplar. Ersättningsrätten, som

finns under hela verkets skyddstid, är personlig och

kan inte överlåtas. Rätten preskriberas om den

ersättningsskyldige inte har krävts på ersättning

inom tre år efter det år försäljningen ägde rum.

Enligt de svenska bestämmelserna om följerätt kan

ersättningsrätten bara göras gällande av en

organisation som företräder ett flertal svenska

upphovsmän på området. Ersättningsrätten förvaltas

sålunda kollektivt. I den proposition som ligger

till grund för reglerna om följerätt finns dock inga

närmare uppgifter om hur uppbörd och distribution av

ersättningen skall hanteras. I lagstiftningsärendet

pekade utskottet därför på några betydelsefulla

förutsättningar för att avgiftssystemet skall

fungera som en upphovsrättsligt grundad inkomstkälla

för konstnärerna och deras arvingar. Ett effektivt

och smidigt samarbete måste etableras med

konsthandeln. Den totala avgiftsvolymen måste vara

tillräckligt stor för att bära de administrativa

kostnaderna för systemet. En grundläggande

förutsättning är vidare, framhöll utskottet, att

rutinerna för att inkassera och distribuera

ersättningarna kan göras effektiva utan att de blir

resurskrävande (bet. 1995/96:LU1).

Många – men inte alla – länder inom EU har någon

form av bestämmelser om följerätt. Bland de länder

som har regler om följerätt skiljer sig reglernas

innehåll åt, bl.a. vad gäller ersättningens storlek.

Avsaknaden av regler i vissa länder och skillnaderna

i reglernas utformning mellan länderna har inom EU

ansetts kunna inverka negativt på den gemensamma

marknadens funktion.

Mot denna bakgrund antog rådet i juli 2001

direktivet om upphovsmannens rätt till ersättning

vid vidareförsäljning av originalkonstverk.

Motionen

I motion Kr372 av Lennart Kollmats m.fl. (fp)

framhålls att det i fråga om förvaltningen av

ersättningen vid droit de suite råder en

monopolsituation som inte är acceptabel. Det finns,

enligt motionärerna, inte någon anledning att bara

en organisation skall få hantera inkassering och

utbetalning av ersättningen. I motionen yrkas ett

tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 28).

Tidigare behandling

Då utskottet våren 2001 behandlade ett

motionsyrkande med motsvarande inriktning som det nu

aktuella pekade utskottet på att två

upphovsrättsorganisationer administrerar

ifrågavarande avgifter. BUS (Bildkonst Upphovsrätt i

Sverige), som representerade omkring 4 000

konstnärer, var den organisation som inför

ikraftträdandet av den nya lagstiftningen om

följerätt hade förberett och organiserat sin

verksamhet för att administrera inkasseringen och

distributionen av ersättningsbeloppen. En ny

organisation, numera DUR (Konstnärernas

Intresseförening för droit de suite upphovsrätt i

Sverige), hade därefter bildats för att bedriva

samma verksamhet. Etableringen av den nya

organisationen, som vid starten uppgavs ha ca 750

medlemmar, föranledde ett antal rättsliga processer

om rätten att administrera avgifterna.

Utskottet redovisade också att det, enligt ett

avgörande från Högsta domstolen i oktober 2000 i mål

mellan BUS och DUR (NJA 2000 s. 445), var klarlagt

att fler än en organisation samtidigt kan vara

behöriga att administrera inkasseringsverksamheten.

Mot denna bakgrund ansåg utskottet motionsyrkandet i

fråga tillgodosett, och yrkandet avstyrktes.

Utskottet var av samma uppfattning våren 2002 (bet.

2001/02:LU17).

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser fortfarande att det nu aktuella

motionsyrkandet är tillgodosett genom Högsta

domstolens avgörande år 2000. Inte heller kan

utskottet se att det finns något i direktivet om

upphovsmannens rätt till ersättning vid

vidareförsäljning av originalkonstverk som skulle

hindra att fler än en organisation administrerar

inkasseringsverksamheten. Riksdagen bör mot bakgrund

av det anförda avslå motion Kr 372 yrkande 28.

Arenarätt

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden om införande av s.k.

arenarätt i Sverige bör av-slås. Utskottet

hänvisar till tidigare ställningstagande från

riksdagens sida. Jämför reservation nr 4 (m

och kd).

Bakgrund

I upphovsrättslagen finns, som tidigare redovisats,

bestämmelser om skydd för vissa prestationer som,

även om de inte kan betecknas som litterära eller

konstnärliga verk, har ett visst samband med sådan

verksamhet och påkallar skydd efter liknande

principer som de som gäller för upphovsrätten.

Sådana s.k. närstående rättigheter ger musiker,

sångare, skådespelare och andra utövande konstnärer

ett rättsligt skydd då de framför litterära eller

konstnärliga verk.

Bestämmelserna, som återfinns i 45 §

upphovsrättslagen, gäller endast utövande konstnärer

som framför litterära eller konstnärliga verk,

exempelvis reciterar en dikt, spelar ett musikstycke

på ett instrument eller agerar i en spelfilm.

Framförandet måste avse ett verk, men det är utan

betydelse om detta åtnjuter skydd eller inte.

Skyddet omfattar däremot inte imitatörer, akrobater,

cirkus- eller varietéartister och inte heller

idrottsutövare.

Inom vissa utländska rättsordningar finns ett

skydd även för framföranden som inte avser litterära

eller konstnärliga verk. Ett sådant skydd, en s.k.

droit de stade (arenarätt), förbjuder oauktoriserad

fixering och överföring av exempelvis

sportprestationer (se H. Olsson,

Upphovsrättslagstiftningen. En kommentar, 1996, s.

258, samt M. Koktvedgaard och M. Levin, Lärobok i

immaterialrätt, 2002, s. 96). I Sverige har vid

olika tillfällen diskuterats huruvida man borde

utvidga skyddet på sätt som skett på vissa håll i

utlandet. Vid upphovsrättslagens tillkomst ansågs

emellertid ett sådant skydd inte lämpligt (se NJA II

1961 s. 300 och s. 304), och i samband med 1986 års

lagstiftning om en förstärkning av skyddet för de

närstående rättigheterna (prop. 1985/86:79, bet.

LU32) hänvisades till att artister och andra utövare

som saknar upphovsrättsligt skydd i allmänhet

kontraktsvägen kan skaffa sig garantier mot att

obehöriga upptagningar av deras prestationer sker.

Motionerna

I motion L285 av Ingemar Vänerlöv m.fl. (kd)

konstateras att det i dag inte finns någon

skyddslagstiftning som gäller exempelvis arrangörer

av idrotts-evenemang. Motionärerna framhåller att

s.k. arenarättigheter finns i vissa andra länder.

Mot denna bakgrund anses i motionen att möjligheten

att införa motsvarande rättigheter i Sverige bör

utredas.

Ett motsvarande yrkande framförs i motion Kr297 av

Kent Olsson m.fl. (m) (yrkande 3).

Tidigare behandling

Motioner med motsvarande innehåll behandlades av

utskottet våren 2000, våren 2001 och våren 2002 (se

bet. 1999/2000:LU18, 2000/01:LU8 och 2001/02:LU17).

Utskottet uttalade då att det varken i motionerna

eller på annat sätt framförts några bärande skäl för

att man i Sverige skall överväga införande av ett

nytt immaterialrättsligt skydd i enlighet med

motionsönskemålen. De antaganden som gjordes år 1986

om möjligheter för utövare som saknar

upphovsrättsligt skydd att avtalsvägen få till stånd

garantier mot obehöriga upptagningar är, såvitt

utskottet kunde bedöma, riktiga. Utskottet

konstaterade vidare att frågan om droit de stade

inte heller förefaller aktuell inom EU eller i något

annat internationellt sammanhang. Motionsyrkandena

avstyrktes, och riksdagen följde utskottet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan inte se att någon sådan omständighet

har tillkommit som bör föranleda utskottet att

frångå sin tidigare uppfattning. Motionerna L285 och

Kr297 yrkande 3 bör därför avslås.

Reservationer

1. Ersättning för kopiering (punkt 7)

av Yvonne Andersson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2002/03:Kr336

yrkande 10 och 2002/03:Kr370 yrkande 19.

Ställningstagande

Jag anser att statens kopieringsersättning bör gå

till alla de konstnärsorganisationer som ställer

sina medlemmars verk till förfogande för kopiering.

Eftersom Bonus Presskopia bara tillåter en

medlemsorganisation för varje konstform, så får inte

de mindre konstnärsorganisationerna ansluta sig.

Staten måste därför enligt min mening överväga om

den nuvarande metoden är den bästa för att fördela

den statliga upphovsrättsersättningen. En

utvärdering av det rådande fördelningssystemet bör

göras.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med

bifall till motionerna Kr336 yrkande 10 och Kr370

yrkande 19, som sin mening ge regeringen till känna.

2. Ersättning till STIM (punkt 8)

av Annika Qarlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2002/03:L209

yrkande 1.

Ställningstagande

Ideella föreningar arbetar utan förvärvssyfte och

måste kunna göra något positivt för sin omgivning

utan att lagar försvårar verksamheten. Enligt min

mening ställer STIM orimliga krav på ersättning för

den musik som framförs vid de ideella

organisationernas och studieförbundens olika

arrangemang. Det måste därför göras ett undantag i

upphovsrättslagen för den ideella verksamheten som

bedrivs på kulturområdet.

Vad jag anfört bör riksdagen, med bifall till

motion L209 yrkande 1, som sin mening ge regeringen

till känna.

3. Statens engagemang i STIM (punkt 9)

av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m), Henrik

von Sydow (m) och Annika Qarlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion 2002/03:L209

yrkande 2.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är

upphovsrättsorganisationerna numera så

välorganiserade och finansiellt starka att det inte

längre finns några skäl för staten att vara

engagerad i STIM:s verksamhet. Tvärtom kan, anser

vi, det statliga engagemanget i STIM få negativa

kulturpolitiska effekter. Statens uppgift att utse

ordförande och styrelseledamöter i STIM bör därför

slopas.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med

bifall till motion L209 yrkande 2, som sin mening ge

regeringen till känna.

4. Arenarätt (punkt 11)

av Inger René (m), Yvonne Andersson (kd), Bertil

Kjellberg (m) och Henrik von Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna 2002/03:L285

och 2002/03:Kr297 yrkande 3.

Ställningstagande

Vi kan konstatera att det i Sverige saknas en

särskild skyddslagstiftning för arrangörer av

idrottsevenemang. Visserligen har arrangörerna av

sådana evenemang en rätt till arenan där evenemanget

äger rum, men informationen kring evenemanget saknar

immaterialrättsligt skydd. En sådan

skyddslagstiftning, s.k. arenarätt, finns i vissa

andra länder.

Enligt vår mening finns det skäl att närmare

analysera behovet av en lagstiftning om arenarätt

även i Sverige.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till

motionerna L285 och Kr297 yrkande 3, som sin mening

ge regeringen till känna.

Särskilt yttrande

Datorrelaterade uppfinningar

av Tasso Stafilidis (v) och Annika Qarlsson (c).

Vi vill framhålla att det finns områden där rätten

att patentera tekniska lösningar ger mindre goda

resultat. Ett sådant område är datormjukvara. Vi kan

konstatera att patent på mjukvara systematiskt

använts för att hindra mindre företag att komma med

nya innovativa lösningar. Mot bakgrund av att det nu

inom EU föreligger ett förslag till direktiv om

patenterbarhet av datorrelaterade uppfinningar

finner vi inte skäl att reservera oss. Vi vill dock

understryka vikten av att man i detta sammanhang

värnar om de små företagens möjligheter att agera på

marknaden.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2002/03:L209 av Eskil Erlandsson och Kenneth

Johansson (c) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av upphovsrättslagen om att

undantag kan medges för ideella organisationer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om representanter i

STIM:s styrelse.

2002/03:L250 av Henrik S Järrel (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

höja patentets rättsliga skydd och status.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i patentlagen i enlighet med

vad i motionen anförs.

4. Riksdagen begär att regeringen verkar för att

konsekvensändringar i internationella

patenträttskonventioner kommer till stånd i

enlighet med vad i motionen anförs.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag om en patentintrångsförsäkring i enlighet

med vad i motionen anförs.

2002/03:L259 av Anders Björck (m) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av

upphovsrättslagens tredje kapitel och särskilt

frågan om upphovsrätten i anställningsförhållanden.

2002/03:L285 av Ingemar Vänerlöv m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en utredning av s.k.

arenarättigheter för evenemang där det i dag inte

finns en upphovsrätt, t.ex. idrottsevenemang.

2002/03:L301 av Berndt Ekholm (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om ett enkelt skydd för

anställds uppfinning.

2002/03:L312 av Kenneth Johansson (c) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en svensk

nationell position i fråga om patent på mjukvara

och affärsmetoder.

2002/03:L329 av Kenth Högström (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en statlig

patentförsäkring för att skydda svenska innovatörer.

2002/03:Sk258 av Sofia Larsen (c) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en ny form av

patent, lättpatent.

2002/03:Kr264 av Kent Olsson m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om upphovsrätten.

2002/03:Kr297 av Kent Olsson m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om idrottens rätt att

äga sina egna arrangemang.

2002/03:Kr336 av Birgitta Sellén m.fl. (c) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om en utvärdering

av ersättning för upphovsrätt.

2002/03:Kr370 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utvärdering av

fördelningen av den statliga

upphovsrättsersättningen.

2002/03:Kr372 av Lennart Kollmats m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om droit de suite.

2002/03:N396 av Ingegerd Saarinen (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att öka

patentskyddet.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om patentansökningar.