Bet. 2002/03:LU4

Lagutskottets betänkande

2002/03:LU4

Franchising och avtalsvillkor mellan näringsidkare

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner från

den allmänna motionstiden år 2002, varav en gäller

franchising och en avtalsvillkor mellan

näringsidkare.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår

motionerna. När det gäller franchising hänvisar

utskottet till aviserat utredningsarbete inom

Regeringskansliet. Beträffande avtalsvillkor mellan

näringsidkare hänvisar utskottet till tidigare

ställningstaganden från riksdagens sida.

I betänkandet finns två reservationer och ett

särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Franchising

Riksdagen avslår motion 2002/03:L281.

Reservation 1 (v)

2. Avtalsvillkor mellan näringsidkare

Riksdagen avslår motion 2002/03:L310.

Reservation 2 (kd, v)

Stockholm den 21 januari 2003

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger

René (m), Marianne Carlström (s), Raimo Pärssinen

(s), Christina Nenes (s), Yvonne Andersson (kd),

Tasso Stafilidis (v), Maria Hassan (s), Bertil

Kjellberg (m), Rezene Tesfazion (s), Martin

Andreasson (fp), Viviann Gerdin (c), Anneli Särnblad

Stoors (s), Henrik von Sydow (m), Niclas Lindberg

(s), Johan Löfstrand (s), Carina Adolfsson Elgestam

(s) och Mia Franzén (fp).

2002/03

LU4

Utskottets överväganden

Franchising

Utskottets förslag i korthet

En motion med krav på lagstiftning om

franchising bör avslås. Utskottet hänvisar

till aviserat utredningsarbete inom

Regeringskansliet. Jämför reservation 1 (v).

Inledning

Franchising är en form av samverkan mellan två

näringsidkare, franchisegivaren och

franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett

franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare

rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster

under visst namn och ett visst kännetecken som

tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising

utmärks av ett gemensamt uppträdande utåt från

franchisegivarens och franchisetagares sida.

Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget

namn och för egen räkning. Villkoren för

verksamheten regleras vanligen genom ett

standardavtal mellan parterna.

Med anledning av ett riksdagsbeslut om att

regeringen borde utreda de frågor och problem av

juridisk natur som kan aktualiseras i samband med

franchising tillsattes år 1984 Franchiseutredningen

(bet. NU 1983/84:3). År 1987 överlämnade utredningen

betänkandet (SOU 1987:17) Franchising – ett förslag

till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten

1991 att lägga utredningen till handlingarna.

Någon lagstiftning i Sverige som direkt tar sikte

på franchising finns således inte.

Förhållandena i andra länder m.m.

Inom EU har endast ett fåtal länder infört

lagstiftning om franchising, Frankrike år 1989 och

Spanien år 1996. I Kanada och USA handhas

lagstiftning om franchising på delstatsnivå, och i

USA finns sedan några år lagstiftning om franchising

i de flesta delstater (se Redogörelse för

lagutskottets studieresa till Island, Kanada och USA

den 24 juni–10 juli 1997). I Australien finns numera

federal lagstiftning om franchising (se Redogörelse

för lagutskottets delegationsresa till Australien

och Nya Zeeland den 25 augusti–10 september 2000).

Inom Unidroit, ett internationellt institut för

harmonisering av privaträtten, har under lång tid

pågått ett franchiseprojekt. I september 1998

publicerades en handbok som behandlar olika frågor

vid internationell franchising, Guide to

International Franchise Arrangements. Därefter var

arbetet inriktat på utarbetandet av en modellag för

nationell lagstiftning om franchising. I september

2002 antog Unidroits generalförsamling en sådan

modellag, Model Franchise Disclosure Law.

Franchising och konkurrensrätten

Konkurrenslagen (1993:20) innehåller bl.a. förbud

mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag.

EG:s konkurrensregler har stått som förebild för den

svenska konkurrenslagen. Franchising berörs av

konkurrensrätten på så sätt att det för vissa

grupper av avtal mellan företag görs undantag från

det generella förbudet mot konkurrensbegränsande

samarbete. Grunden för dessa undantag är att de

avtal som avses i allmänhet anses förbättra

varudistributionen och utbudet av tjänster samt ge

även konsumenter och andra slutanvändare en skälig

andel av de fördelar som uppnås. Ett sådant

gruppundantag finns för s.k. vertikala avtal.

Franchiseavtal hör till denna kategori.

Med stöd av konkurrenslagen har i olika

regeringsförordningar meddelats gruppundantag som

motsvarar dem som gäller inom EU. Franchiseavtal

omfattas av förordningen (2000:1193) om

gruppundantag enligt 17 § konkurrenslagen (1993:20)

för vertikala avtal, som trädde i kraft den 1

januari 2001 och som gäller till utgången av

december månad år 2005. Med vertikala avtal avses

enligt förordningen avtal som ingås mellan två eller

flera företag vilka, inom ramen för avtalet, är

verksamma i olika led i produktions- eller

distributionskedjan och som avser villkoren för

parternas inköp, försäljning eller återförsäljning

av vissa varor eller tjänster.

Motionen

Lena Sandlin-Hedman och Carin Lundberg (båda s)

anser i motion L281 att franchising rätt använd är

en företagsform som är väl lämpad för den som utan

alltför stor kapitalinsats vill bli egen företagare.

Franchiseavtal kännetecknas dock, enligt

motionärerna, av en stark ensidighet till

franchisegivarens förmån på bekostnad av den svagare

parten, franchisetagaren. Enligt motionärerna bör

den utsatta grupp av småföretagare som

franchisetagare utgör få ett minimiskydd i

lagstiftningen. En sådan lagstiftning bör innehålla

bl.a. regler om förhandlingsrätt för

franchisetagare, informationsskyldighet för

franchisegivare och regler för uppsägning av

franchiseavtal. Avtal om franchising innehåller ofta

en skiljeklausul. Beträffande skiljeklausuler anser

motionärerna att ett minimikrav bör vara att

franchisegivaren skall betala hela eller större

delen av kostnaderna i skiljeförfarandet. I motionen

yrkas ett tillkännagivande i enlighet med det

anförda.

Utskottets ställningstagande

Motioner med yrkanden om lagstiftning om franchising

har varit föremål för behandling av riksdagen vid

åtskilliga tillfällen sedan början av 1980-talet.

Hösten 1992 behandlades sådana motioner utförligt i

lagutskottets betänkande 1992/93:LU2. Utskottet

ansåg därvid att någon lagstiftning om franchising

inte borde införas och erinrade om att en relativt

noggrant reglerad självsanerande verksamhet

uppkommit med inslag av bl.a. uppföranderegler och

förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka

för god affärssed på området. Några olägenheter till

följd av denna ordning syntes inte ha framkommit.

Enligt utskottets mening borde emellertid

utvecklingen följas uppmärksamt, och inte minst

borde förhållandena utomlands studeras närmare.

Utskottet framhöll också att som utgångspunkt måste

gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett

sätt som står i överensstämmelse med den

internationella utvecklingen. Skulle mot den

bakgrunden förhållandena påkalla

lagstiftningsåtgärder får regeringen på nytt

överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt

förelägga riksdagen förslag i ämnet. Med det anförda

avstyrkte utskottet bifall till de då aktuella

motionerna. Riksdagen följde utskottet.

Motioner med krav på lagstiftning om franchising

behandlades senast våren 2002 i betänkande

2001/02:LU12. Motionsspörsmålen var då föremål för

en omfattande remissbehandling. Utskottet ansåg sig

inte ha någon anledning att frångå sina tidigare

ställningstaganden och avstyrkte bifall till

motionerna. Riksdagen följde utskottet. I

betänkandet framhöll utskottet emellertid vikten av

att regeringen har en beredskap för att överväga

lagstiftning och att spörsmålet i Sverige hanteras

på ett sätt som står i överensstämmelse med den

internationella utvecklingen. Utskottet anförde

vidare att det kunde vara lämpligt att regeringen,

så snart arbetet inom Unidroit med en modellag för

franchising är färdigt, överväger frågan om svensk

lagstiftning på området.

Som tidigare redovisats antog Unidroit i september

2002 en modellag för nationell lagstiftning om

franchising. Enligt vad utskottet erfarit avser man

nu inom Regeringskansliet att utreda i vilken

utsträckning en lag av det slag som tagits fram inom

Unidroit bör införas i Sverige och hur den i så fall

närmare bör vara utformad. I uppdraget kommer även

att ingå att bedöma behovet av ytterligare åtgärder

för att stärka franchisetagarnas ställning.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att

motion L281 inte bör föranleda någon riksdagens

vidare åtgärd.

Avtalsvillkor mellan näringsidkare

Utskottets förslag i korthet

En motion med krav på en utredning som skall

lägga fram förslag som ökar möjligheterna att

jämka avtal mellan näringsidkare bör avslås.

Vad som framkommit i ärendet utgör inte

tillräckliga skäl att frångå riksdagens

tidigare ställningstagande. Jämför

reservation 2 (kd, v).

Avtalslagen

Enligt 36 § avtalslagen, som är en s.k.

generalklausul, får avtalsvillkor jämkas eller

lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med

hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid

avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden

och omständigheterna i övrigt.

Enligt andra stycket i paragrafen skall vid

prövningen särskild hänsyn tas till behovet av skydd

för den som i egenskap av konsument eller annars

intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

I den juridiska litteraturen har uppfattningen

framförts att en skiljeklausul i avtal mellan

näringsidkare bör jämkas endast i extrema fall

(Grönfors, Avtalslagen, tredje uppl., 1995, s. 242).

Rättspraxis

Frågan om jämkning av avtal mellan näringsidkare har

varit föremål för avgöranden av Högsta domstolen.

Avgörandena i rättsfallen NJA 1987 s. 639 och 1992

s. 290 gällde båda jämkning av skiljeklausuler. I

det förstnämnda rättsfallet konstaterade domstolen

att skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare och

konsument ofta kan väcka betänkligheter. Detta

beror, anfördes det, främst på att kostnaderna för

skiljeförfarandet, vilka inte omfattas av

rättshjälpssystemet, kan utgöra en tung börda för

konsumenten som i regel är den ekonomiskt svagare

parten. Med hänsyn till risken att åsamkas stora

kostnader kan konsumenten se sig mer eller mindre

nödsakad att avstå från att göra sin rätt gällande.

I fråga om skiljeklausuler i avtal mellan

näringsidkare som är jämställda bör, uttalade Högsta

domstolen vidare, enligt förarbetena till 36 §

avtalslagen jämkning som regel inte komma i fråga.

Beträffande det aktuella avtalet mellan parterna

(ett avtal om handelsagentur) konstaterade domstolen

att avtalet skiljer sig väsentligt från ett avtal

mellan jämställda näringsidkare; snarare framträdde

vissa likheter med ett anställningsförhållande. Den

underlägsne parten i förhållandet ansågs av Högsta

domstolen ha varit i behov av samma skydd som en

konsument mot ett skiljeavtal med åtföljande

kostnadsrisker, och skiljeklausulen borde därför

såsom oskälig lämnas utan avseende.

I 1992 års rättsfall, som gällde fråga om jämkning

av skiljeklausul i ett franchiseavtal, uttalade

Högsta domstolen att det inte föreligger skäl att

generellt lämna en skiljeklausul i franchiseavtal

utan avseende. Som regel bör därför en vanlig

skiljeklausul anses innebära rättegångshinder. Ett

annat ställningstagande kunde emellertid enligt

domstolen vara påkallat i vissa fall, t.ex. om

avtalet har likheter med ett anställningsförhållande

eller då en resurssvag franchisetagare behöver samma

skydd som en konsument mot kostnadsriskerna med ett

skiljeavtal. Vad som framkommit i målet om avtalets

tillkomst och innehåll eller vad som upplysts om

franchisetagarens förhållanden kunde emellertid

enligt Högsta domstolen inte anses utgöra

tillräckliga skäl att frångå regeln om

skiljeklausuls giltighet.

Motionen

I motion L310 av Yvonne Andersson m.fl. (kd) pekas

på det skydd som lagstiftningen i många avseenden

ger konsumenterna som den svagare parten i

avtalsförhållanden. Motsvarande skydd finns inte för

småföretagare som ofta kan befinna sig i en

underlägsen position i ett mellanhavande gentemot

ett större företag eller en koncern. För

småföretagaren är, framhålls det i motionen, en

kostsam juridisk process ett betydligt större

problem än för den stora koncernen med helt andra

ekonomiska förutsättningar. Det leder många gånger

till att småföretagaren tvingas avstå från att

processa om ett berättigat krav. I motionen

konstateras att avtal mellan näringsidkare ofta

innehåller en skiljeklausul. Till nackdelarna med

ett skiljemannaförfarande hör att det är dyrt,

vilket drabbar småföretagaren. Motionärerna

framhåller att skiljeklausuler allmänt anses

oskäliga i avtal mellan näringsidkare och konsument.

Däremot hör det till ovanligheterna att domstol

jämkar en skiljeklausul i ett avtal mellan

näringsidkare. Motionärerna begär att regeringen

skall tillsätta en utredning som skall lägga fram

förslag till åtgärder för att öka möjligheterna att

jämka avtal mellan näringsidkare.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har behandlat liknande motionsyrkanden vid

ett flertal tillfällen, senast våren 2002 i

betänkande 2001/02:LU12. Motionsspörsmålet var då

föremål för en omfattande remissbehandling.

Utskottet har nu, liksom uttalades för ett år sedan,

en viss förståelse för de synpunkter som förs fram i

motionen. Vad som framkommit i förevarande ärende

utgör emellertid, enligt utskottets mening, inte

tillräckliga skäl att förorda bifall till den

aktuella motionen. Utskottet förutsätter att de

synpunkter som redovisas i motionen uppmärksammas i

samband med att regeringen överväger frågan om

lagstiftning rörande franschising.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motion L310.

Reservationer

1. Franchising (punkt 1)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:L281.

Ställningstagande

I likhet med motionärerna anser jag att franchising

rätt använd är en företagsform som är väl lämpad för

den som utan alltför stor kapitalinsats vill bli

egen företagare. Ett problem med franchising är dock

att parterna i ett franchiseförhållande inte är

jämbördiga. Franchisetagarna intar ofta en

underlägsen ställning i förhållande till

franchisegivarna. Franchiseavtalen är dessutom många

gånger ensidigt utformade till franchisetagarens

nackdel. I flera länder har man därför infört

lagstiftning som skyddar franchisetagaren. Även i

svensk lagstiftning finns på andra områden regler

som skyddar den svagare parten i ett

avtalsförhållande. Mot denna bakgrund anser jag att

den utsatta grupp av småföretagare som

franchisetagare utgör bör få ett minimiskydd i

lagstiftningen. En sådan lagstiftning bör innehålla

regler om bl.a. förhandlingsrätt för

franchisetagare, informationsskyldighet för

franchisegivare och regler för uppsägning av

franchiseavtal. Sådana avtal innehåller ofta en

skiljeklausul. Beträffande skiljeklausuler så anser

jag att ett minimikrav bör vara att franchisegivaren

skall betala hela eller större delen av kostnaderna

i skiljeförfarandet.

Unidroits generalförsamling har i september 2002

antagit en modellag för franchising. Jag anser

därför att det är hög tid att regeringen utan onödig

tidsutdräkt utifrån Unidroits modellag lämnar

förslag till riksdagen om lagstiftning som syftar

till att skydda franchisetagarna i

franchiseförhållandet och att göra parterna mer

jämbördiga. En sådan lagstiftning bör innehålla

regler om bl.a. informationsskyldighet för

franchisegivaren, förhandlingsrätt för

franchisetagare och regler om uppsägning.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

enligt min mening riksdagen, med bifall till

motion L281, som sin mening ge regeringen

till känna.

2. Avtalsvillkor mellan näringsidkare (punkt 2)

av Yvonne Andersson (kd) och Tasso Stafilidis

(v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:L310.

Ställningstagande

Vi vill peka på det skydd som lagstiftningen i många

avseenden ger konsumenterna som den svagare parten i

avtalsförhållanden. Motsvarande skydd finns

emellertid inte för småföretagare som ofta kan

befinna sig i en underlägsen position i ett

mellanhavande med ett större företag eller en

koncern. För småföretagaren är, enligt vår mening,

en kostsam juridisk process ett betydligt större

problem än för den stora koncernen med helt andra

ekonomiska förutsättningar. Detta leder många gånger

till att småföretagaren tvingas avstå från att

processa om ett berättigat krav. Vi kan konstatera

att avtal mellan näringsidkare ofta innehåller en

skiljeklausul. Till nackdelarna med ett

skiljemannaförfarande hör att det är dyrt, vilket

särskilt drabbar småföretagaren. Skiljeklausuler

anses allmänt oskäliga i avtal mellan näringsidkare

och konsument. Däremot hör det till ovanligheterna

att domstol jämkar en skiljeklausul i ett avtal

mellan näringsidkare. Vi anser i likhet med

motionärerna att regeringen skall tillsätta en

utredning som skall lägga fram förslag som ökar

möjligheterna att jämka avtal mellan näringsidkare.

Vad som anförts i reservationen bör enligt vår

mening riksdagen, med bifall till motion L310, som

sin mening ge regeringen till känna.

Särskilt yttrande

Franchising

av Yvonne Andersson (kd), Martin Andreasson (fp),

Viviann Gerdin (c) och Mia Franzén (fp).

Parterna i ett franchiseförhållande är inte

jämbördiga. Franchisetagarna intar ofta en

underlägsen ställning i förhållande till

franchisegivarna. Franchiseavtalen är dessutom många

gånger ensidigt utformade till franchisetagarens

nackdel. Vi anser därför att det bör införas en

lagstiftning om franchising i Sverige som ger

franchisetagarna ett minimiskydd.

Unidroits generalförsamling har i september 2002

antagit en modellag angående franchising. Därtill

kommer att man inom Regeringskansliet avser att

utreda frågan om det bör införas en lag om

franchising i Sverige. Mot denna bakgrund har vi

inte funnit skäl att reservera oss. Vi avser i

stället att avvakta resultatet av det aviserade

arbetet, vilket vi noga kommer att följa.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2002/03:L281 av Lena Sandlin-Hedman och Carin

Lundberg (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en lagstiftning som

reglerar franchiseverksamheten i Sverige.

2002/03:L310 av Yvonne Andersson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppgift att komma med förslag till

åtgärder för att stärka mindre företags möjligheter

att jämka oskäliga avtal mellan näringsidkare.