Bet. 2002/03:LU9

Lagutskottets betänkande

2002/03:LU9

Konsumentfrågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett femtiotal

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år

2002 på de konsumentpolitiska och konsumenträttsliga

områdena. Motionsyrkandena gäller bl.a. mål och

inriktning av konsumentpolitiken, den svenska

inställningen i fråga om utformningen av den

framtida lagstiftningen på EU-nivå, obeställd e-

postreklam, könsdiskriminerande reklam, reklam

riktad till barn, obligatorisk märkning av varor som

testats på djur, resegarantilagen,

nätverksförsäljning, fakturaskojeri,

konsumentinflytandet inom standardiseringen och

tvistlösning utom domstol.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga

motioner.

I betänkandet finns nitton reservationer och ett

särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Mål och inriktning för

konsumentpolitiken

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L247

yrkande 1 och 2002/03:L319 yrkande 1.

Reservation 1 (m, fp)

2. Utformningen av den framtida EU-

lagstiftningen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L238

yrkande 1 och 2002/03:L319 yrkande 4.

Reservation 2 (fp)

Reservation 3 (v)

3. Effektlandsprincipen

Riksdagen avslår motion 2002/03:L238 yrkande 2.

Reservation 4 (v)

4. Verksamheten vid Konsumentverket

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L247

yrkande 5 och 2002/03:L319 yrkande 20.

Reservation 5 (m, fp)

5. Inrättande av ett konsumentdepartement

Riksdagen avslår motion 2002/03:L319 yrkande 3.

Reservation 6 (fp)

6. Konsumenträtt och offentlig verksamhet

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L247

yrkande 8 och 2002/03:L319 yrkande 15.

Reservation 7 (m, fp, kd, c)

7. Konsumentskydd vid elektronisk handel

Riksdagen avslår motion 2002/03:L284.

8. Obeställd e-postreklam

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L201,

2002/03:L212, 2002/03: L231, 2002/03:L300 och

2002/03:L315.

Reservation 8 (kd, v, c)

9. Nummerpresentation vid

telefonförsäljning

Riksdagen avslår motion 2002/03:L269.

10. Könsdiskriminerande reklam

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L253,

2002/03:L287 och 2002/03: L305.

Reservation 9 (v)

11. Reklam riktad till barn, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L240,

2002/03:L304, 2002/03: L331 samt 2002/03:L343

yrkandena 2 och 3.

Reservation 10 (v)

12. Marknadsföring av finansiella

tjänster

Riksdagen avslår motion 2002/03:L306.

13. Skuldfällor

Riksdagen avslår motion 2002/03:L319 yrkande

18.

Reservation 11 (fp)

14. Märkning av varor som testats på djur

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L221 och

2002/03:MJ316 yrkande 9.

Reservation 12 (v)

15. S.k. smajlmärkning

Riksdagen avslår motion 2002/03:L319 yrkande

10.

Reservation 13 (fp)

16. Nätverksförsäljning

Riksdagen avslår motion 2002/03:L245.

Reservation 14 (kd)

17. Fakturaskojeri

Riksdagen avslår motion 2002/03:L210 yrkandena

2 och 3.

18. Resegarantilagens tillämpningsområde

Riksdagen avslår motion 2002/03:L263.

19. Resegarantisystemets finansiering

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L311 och

2002/03:L327.

Reservation 15 (m, fp, kd, c)

20. Barnhjälmar

Riksdagen avslår motion 2002/03:L264.

21. Konsumentinflytande inom

standardiseringen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L272 och

2002/03:N396

yrkande 36.

22. Konsumentorganisationer

Riksdagen avslår motion 2002/03:L336.

23. Konsumentundervisning

Riksdagen avslår motion 2002/03:L247 yrkande 2

i denna del.

Reservation 16 (m, c)

24. Konsumentvägledning för ekonomiskt

svaga grupper

Riksdagen avslår motion 2002/03:L319 yrkande

17.

Reservation 17 (fp, v)

25. Frivillig konsumentvägledning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L247

yrkande 2 i denna del och 2002/03:L319 yrkande

21.

Reservation 18 (m, fp)

26. Tvistlösning utom domstol

Riksdagen avslår motion 2002/03:L247 yrkande

10.

Reservation 19 (m)

Stockholm den 18 mars 2003

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger

René (m), Raimo Pärssinen (s), Jan Ertsborn (fp),

Christina Nenes (s), Hillevi Larsson (s), Tasso

Stafilidis (v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg

(m), Rezene Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp),

Viviann Gerdin (c), Anneli Särnblad Stoors (s),

Henrik von Sydow (m), Niclas Lindberg (s), Johan

Löfstrand (s), Christin Nilsson (s) och Ingemar

Vänerlöv (kd).

2002/03

LU9

Bakgrund

Mål och inriktning för konsumentpolitiken

Verksamhet med syfte att stödja konsumenter har en

lång tradition i Sverige. Konsumentpolitiska

riktlinjer har fastställts av riksdagen vid fem

tillfällen - första gången år 1972. Därutöver har

riksdagen år 1996 och år 2002 lagt fast mål och

inriktning för det svenska arbetet med

konsumentfrågor inom EU och år 1998 ställt sig bakom

regeringens förslag till handlingsplan för att nå

det år 1995 beslutade miljömålet i

konsumenpolitiken.

Nu gällande riktlinjer för det nationella arbetet

med konsumentfrågor fastställdes av riksdagen i

november 2001 (prop. 2000/01:135, bet. 2001/02:LU2,

rskr. 51). Riksdagsbeslutet innebär att de

nationella målen för konsumentpolitiken skall vara

att konsumenternas ställning och inflytande på

marknaden skall stärkas (inflytandemålet), att

hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja

sina ekonomiska och andra resurser effektivt

(hushållningsmålet), att konsumenternas hälsa och

säkerhet skall skyddas (säkerhetsmålet), att sådana

konsumtions- och produktionsmönster skall utvecklas

som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar

till en långsiktigt hållbar utveckling (miljömålet)

samt att konsumenterna skall ha tillgång till god

vägledning, information och utbildning

(kunskapsmålet). Målen är likställda och skall vara

styrande såväl för det nationella arbetet som för

det svenska arbetet inom EU och andra

internationella forum. I samband med att de

nationella målen lades fast godkände riksdagen även

att delmål skall anges för konsumentpolitiken. I den

proposition som låg till grund för riksdagens beslut

redovisade regeringen vilka delmål som, enligt

regeringens bedömning, borde gälla och vilka

åtgärder som regeringen avsåg att genomföra under

respektive delmål.

I mars 2002 överlämnade regeringen skrivelsen

2001/02:148 Mål och inriktning för det svenska

arbetet med konsumentfrågor i EU till riksdagen. I

skrivelsen redovisade regeringen sin syn på mål och

inriktning för det svenska arbetet med

konsumentfrågor i EU de kommande fem åren. Vidare

behandlades övergripande frågor om bl.a.

harmonisering av den konsumenträttsliga

lagstiftningen på EU-nivå, tillsyn och

konsumentinflytande. Vad som anfördes i skrivelsen

föranledde inga erinringar från riksdagens sida

(bet. 2001/02:LU28, rskr. 305).

Konsumentpolitiken inom EU

Konsumentpolitiken har fått ökad betydelse inom EU i

takt med att samarbetet inom gemenskapen fördjupats.

Det första konsumentpolitiska programmet antogs

redan år 1975. Det dröjde dock till mitten av 1980-

talet innan arbetet med konkreta konsumentpolitiska

åtgärder på gemenskapsnivå började att ta fart på

allvar. Genom Maastrichtfördraget, som trädde i

kraft hösten 1993, infördes i EG-fördraget dels i

artikel 3 en punkt s (numera punkt t) som innebär

att gemenskapens verksamhet även skall bidra till

att stärka konsumentskyddet, dels i artikel 129a

(numera artikel 153) en särskild bestämmelse om

konsumentskydd.

Amsterdamfördragets ikraftträdande i maj 1999

tydliggjorde att konsumentpolitiken numera är ett

självständigt politikområde inom EU. Enligt den nu

gällande lydelsen av artikel 153 skall gemenskapen,

för att främja konsumenternas intressen och

säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, bidra till

att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och

ekonomiska intressen samt främja konsumenternas rätt

till information och utbildning och deras rätt att

organisera sig för att tillvarata sina intressen.

Dessa mål skall uppnås genom dels åtgärder som

syftar till att förverkliga den inre marknaden, dels

åtgärder som understöder, kompletterar och övervakar

medlemsstaternas politik på det konsumentpolitiska

området. Konsumentskyddskraven skall också beaktas

vid utformningen och genomförandet av gemenskapens

övriga politik och verksamhet.

I oktober 2001 överlämnade kommissionen en grönbok

om konsumentskyddet inom EU, KOM(2001)531.

Grönbokens syfte var att stimulera en debatt om

inriktningen av den framtida konsumentpolitiken inom

EU, särskilt på det marknadsrättsliga området. I

grönboken förde kommissionen fram en idé om ett mer

flexibelt regelverk som skulle kunna inrymma

generella bestämmelser om god sed på marknaden.

Efter ett remissförfarande bland medlemsstaterna och

berörda intressegrupper överlämnade kommissionen i

juli 2002 ett meddelande om uppföljningen av

grönboken, KOM(2002)289. Meddelandet innehöll bl.a.

en handlingsplan för ytterligare samråd och förslag

till frågor som, enligt kommissionen, skulle kunna

omfattas av ett ramdirektiv om god sed.

I sammanhanget bör även nämnas att kommissionen

den 7 maj 2002 beslutat ett meddelande med en

konsumentpolitisk strategi för åren 2002-2006,

KOM(2002)208. Målen för verksamheten skall, enligt

strategin, vara en hög gemensam konsumentskyddsnivå,

en effektiv tillämpning av

konsumentskyddslagstiftningen och inflytande för

konsumentorganisationerna.

Utskottet har i början av mars 2003 företagit en

studieresa till Bryssel och därvid erhållit

information om bl.a. pågående lagstiftningsarbete på

konsumenträttens område.

Konsumenträttslig lagstiftning

Sedan början av 1970-talet har en lång rad lagar

stiftats i syfte att skydda konsumenterna och stärka

deras ställning på marknaden. Den konsumenträttsliga

lagstiftningen består dels av marknadsrättsliga

regler, som syftar till att skydda konsumenternas

kollektiva intressen, dels civilrättsliga regler som

tar sikte på enskilda rättsförhållanden mellan

näringsidkare och konsumenter. Därutöver har även

reformer genomförts för att underlätta tvistlösning

i konsumenttvister.

Den centrala lagen på marknadsrättens område är

marknadsföringslagen (1995:450). Andra viktiga lagar

är produktsäkerhetslagen (1988:1604),

prisinformationslagen (1991:601) och lagen

(1994:1512) om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden. På det civilrättsliga området

kan nämnas konsumenttjänstlagen (1985:716),

konsumentköplagen (1990:932) och lagen (1992:1672)

om paketresor. EES-avtalet och Sveriges medlemskap i

EU har föranlett en hel del ändringar i såväl den

civilrättsliga som den marknadsrättsliga

lagstiftningen.

Som ett viktigt komplement till den

konsumenträttsliga lagstiftningen har utvecklats en

omfattande verksamhet inom näringslivet med s.k.

egenåtgärder. Dessa syftar till att lösa eller

förebygga olika konsumentproblem, exempelvis genom

branschvisa regler och riktlinjer, undervisning och

information om gällande regler. Många branscher har

fortlöpande utvecklat olika program för intern

reklambevakning, reklamationshantering och

tvistlösning.

I det sammanhanget bör nämnas att utskottet i

början av mars 2003 beslutat att inleda ett

utvärderingsprojekt rörande tvistlösning inom

näringslivets egenåtgärdssystem.

Utskottet övergår därmed till att under skilda

rubriker behandla de spörsmål som har aktualiserats

i motionerna.

Utskottets överväganden

Mål och inriktning för

konsumentpolitiken

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som

gäller mål och inriktning för det

konsumentpolitiska arbetet. Utskottet

hänvisar till tidigare ställningstaganden.

Jämför reservation 1 (m, fp).

Motionerna

I motion L247 av Inger René m.fl. (m) förespråkas en

annan inriktning av konsumentpolitiken än vad som

gäller enligt de nationella mål som riksdagen

beslutade om hösten 2001. Motionärerna anser att nu

gällande mål för konsumentpolitiken är uttryck för

en förmyndarmentalitet. En modern konsumentpolitik

måste, anförs det i motionen, ge människor möjlighet

att själva fatta beslut om sin konsumtion. Genom en

mer avreglerad konsumentpolitik och ett sunt

underifrånperspektiv ges konsumenterna åter

förtroendet och makten. Den princip som i likhet med

alla andra politikområden måste gälla inom

konsumentpolitiken är att kunden alltid har rätt och

att det är den enskilde medborgaren som skall få

göra sitt val och tryggt kunna förlita sig på sin

egen kunskap, sunda lagar samt en lyhörd och

ansvarstagande marknad som stöd. Konsumentpolitiken

måste, anförs det i motionen, i sin helhet

decentraliseras och konkurrensens betydelse

poängteras. I motionen begärs ett tillkännagivande i

enlighet med det anförda om mål och inriktning för

konsumentpolitiken (yrkande 1).

Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhåller i motion

L319 marknadsekonomins betydelse för välstånd och

demokrati. Motionärerna anser att en väl fungerande

marknad är den bästa förutsättningen för att kunna

tillgodose konsumenternas önskemål om bra produkter

till låga priser och god service. Att vårda

marknaden är därför den bästa konsumentpolitiska

insatsen. Fritt in- och utträde på marknaden, fri

prisbildning och fri konkurrens, god information och

marknadsvårdande insatser är, anförs det i motionen,

de viktigaste förutsättningarna för en fungerande

marknad. Detta gäller även inom den offentligt

styrda och finansierade tjänstesektorn.

Konsumentpolitiken bör syfta till att stärka

konsumenternas ställning på marknaden och göra dem

medvetna om att deras val har betydelse. I motionen

begärs ett tillkännagivande om vikten av en stärkt

konsumentmakt (yrkande 1).

Utskottets ställningstagande

Vad först gäller motion L247 yrkande 1 erinrar

utskottet om att ett motsvarande motionsyrkande

avstyrktes då nu gällande nationella mål för

konsumentpolitiken lades fast hösten 2001. Utskottet

anförde därvid i sitt av riksdagen godkända

betänkande 2001/02:LU2 att den svenska

konsumentverksamheten har en lång tradition och att

den förda politiken vid en internationell jämförelse

måste anses ha varit framgångsrik. Utskottet pekade

vidare på att flera olika statliga organ inrättats

för att hjälpa hushållen att effektivt kunna

utnyttja sina resurser och stärka konsumenternas

ställning på marknaden. Ett fruktbart samarbete

mellan den statliga organisationen och den

verksamhet som bedrivs av frivilliga organisationer

hade också vuxit fram, samtidigt som det på många

områden hade etablerats ett konstruktivt samarbete

med näringslivet. Utskottet kunde konstatera att

förslagen och bedömningarna i den då aktuella

propositionen byggde vidare på denna tradition, och

utskottet delade för sin del den grundsyn på

konsumentpolitikens inriktning som regeringen gav

uttryck för i propositionen. Utskottet framhöll att

konsumentpolitiken är en viktig förutsättning för en

fungerande marknadsekonomi och att statens uppgift

måste vara att skapa de spelregler och att

tillhandahålla de marknadsoberoende organ som behövs

för att upprätthålla marknadsekonomin. Vidare

anfördes att konsumentpolitiken är en del av

välfärdspolitiken och att den skall stödja enskilda

människor i deras egenskap av konsumenter för att ge

dem ett större inflytande och få dem att känna sig

trygga på marknaden. Konsumentpolitiken har också,

anförde utskottet, ett fördelningspolitiskt inslag i

och med att den främjar människors möjligheter att

hushålla med sina resurser.

Även i de av riksdagen godkända betänkandena

2001/02:LU18 och 2001/02:LU28 avstyrkte utskottet -

med hänvisning till riksdagens ställningstagande

hösten 2001 - så sent som våren 2002 motionsyrkanden

med samma inriktning som det nu aktuella.

Vad utskottet anfört tidigare i fråga om mål och

inriktning för konsumentpolitiken äger alltjämt

giltighet. Utskottet är således inte berett att

ställa sig bakom den kursändring på området som

förespråkas i motion L247 yrkande 1, och utskottet

föreslår att riksdagen avslår motionsyrkandet.

När det sedan gäller motion L319 yrkande 1 kan

utskottet inte finna att det skulle föreligga någon

avgörande motsättning mellan motionärerna och

regeringens inställning i fråga om marknadsekonomins

betydelse på konsumentområdet. Det saknas därför

skäl för riksdagen att göra något uttalande med

anledning av motionsyrkandet, som därför bör avslås.

Utformningen av den framtida EU-

lagstiftningen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav

på en förändrad inriktning av det svenska

arbetet när det gäller utformningen av den

framtida lagstiftningen på EU-nivå på det

konsumenträttsliga området. Utskottet

hänvisar till riksdagens tidigare

ställningstagande. Jämför reservationerna 2

(fp) och 3 (v).

Bakgrund

Sedan 1980-talet har en rad olika rättsakter,

huvudsakligen direktiv, beslutats inom EU på det

konsumenträttsliga området. Direktiven kan delas in

i två huvudgrupper; dels horisontella direktiv med

allmänna bestämmelser om exempelvis vilseledande

reklam och prismärkning, dels vertikala direktiv som

reglerar olika sektorer eller försäljningsmetoder,

exempelvis hemförsäljning och time-shareavtal.

Flertalet av dessa direktiv är utformade som s.k.

minimidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna

är oförhindrade att behålla eller införa regler som

är till konsumenternas fördel så länge

bestämmelserna är förenliga med EG-rätten i övrigt.

1996 års konsumentpolitiska beslut innebar att

Sverige inom EU skulle verka för att

medlemsstaterna, med stöd av

subsidiaritetsprincipen, skulle ha möjlighet att ge

konsumenterna ett starkare skydd än vad som följer

av gemenskapslagstiftningen, under förutsättning att

detta inte ledde till hinder för den fria

rörligheten för varor, tjänster och kapital.

Inriktningen skulle också vara att verka för att

tillämpningen av subsidiaritetsprincipen inte ledde

till att konsumentskyddet på gemenskapsnivå blev så

lågt att konsumenterna inte kunde känna förtroende

för den inre marknaden. Den svenska linjen skulle

således vara att i största möjliga mån verka för

minimilagstiftning på det konsumenträttsliga området

(skr. 1995/96:181, bet. LU26).

Som redovisats inledningsvis överlämnade

regeringen våren 2002 skrivelsen 2001/02:148 Mål och

inriktning för det svenska arbetet med

konsumentfrågor i EU till riksdagen. I skrivelsen

anförde regeringen att gemensamma regler med hög

konsumentskyddsnivå gynnar utvecklingen av en

konkurrenskraftig marknad med bredare utbud, större

valmöjligheter och ökad prispress. Gemensamma regler

gör det dessutom, anfördes det vidare, lättare för

konsumenterna att få grepp om sina rättigheter. Att

sträva efter gemensamma regler var således angeläget

på områden där splittrade nationella regler hindrar

utvecklingen av den inre marknaden. Gemensamma

regler med hög skyddsnivå blir också, menade

regeringen, viktiga i samband med att den europeiska

gemenskapen utvidgas till att omfatta nya länder.

Regeringen drog mot den nu redovisade bakgrunden

slutsatsen att Sverige bör verka för att ett

gemensamt konsumentskydd kommer till stånd inom den

gemensamma marknaden så långt det är möjligt och

rimligt. Konsumentskyddet skall, anförde regeringen,

vara det bästa möjliga, och inriktningen skall vara

att uppnå en marknad som är på konsumenternas

villkor i lika hög grad som företagens. Fullt ut

harmoniserade regler är dock, anfördes det i

skrivelsen, inte alltid det mest ändamålsenliga.

Frågan om harmoniseringsgrad måste således, på såväl

det marknadsrättsliga som det civilrättsliga

området, bedömas från fall till fall med hänsyn till

det aktuella ämnet för lagstiftning och vad som mest

gynnar konsumenternas intressen.

Utskottet ställde sig i det av riksdagen godkända

betänkandet 2001/02: LU28 bakom den förändrade

inriktningen av regeringens arbete. Utskottet

underströk dock vikten av att regeringen i kommande

lagstiftningsarbete verkar för att konsumentskyddet

blir så starkt som möjligt, oavsett om det är fråga

om minimiregler eller harmoniserade regler.

Pågående överväganden inom EU

Övergripande frågor rörande harmonisering av

lagstiftningen på EU-nivå har aktualiserats under

senare tid bl.a. med anledning av kommissionens

grönbok om det framtida konsumentskyddet från

oktober 2001 och det meddelande med en strategi för

konsumentpolitiken åren 2002-2006 som kommissionen

beslutade i juli 2002. Sålunda diskuteras i

grönboken hur bestämmelser om affärsmetoder,

exempelvis marknadsföring, kan harmoniseras

ytterligare, antingen från fall till fall eller

genom kompletterande ramlagstiftning. Vidare anger

kommissionen i strategin att ett av de tre mål som

skall gälla för konsumentpolitiken under åren

2002-2006 skall vara en hög gemensam nivå på

konsumentskyddet. I strategin anförs att dagens

situation med olika bestämmelser i varje medlemsstat

måste förändras i riktning mot en mer enhetlig miljö

för konsumentskyddet i hela EU. Ett viktigt inslag i

arbetet att uppnå målet är, enligt strategin, att

införa gemensamma bestämmelser och metoder för

konsumentskyddet. Det handlar om att på lämpligaste

sätt harmonisera inte bara produkt- och

tjänstesäkerhet, utan även de aspekter på

konsumenternas ekonomiska intressen som skapar det

förtroende som krävs för att konsumenterna skall

vara villiga att inleda transaktioner inom den inre

marknaden.

Motionerna

Tasso Stafilidis m.fl. (v) anser i motion L238 att

strävan efter gemensamma regler kommer att

omöjliggöra eller i vart fall göra det mindre

meningsfullt för Sverige att uppställa eller behålla

ett konsumenträttsligt skydd som är högre än vad som

gäller i andra medlemsländer. Den förändrade

inriktningen av regeringens arbete som riksdagen

ställde sig bakom våren 2002 innebär således

nackdelar från konsumentsynpunkt. I motionen begärs

ett tillkännagivande som går ut på att regeringen

skall verka för att systemet med minimiregler inom

EU inte överges till förmån för en harmonisering av

konsumenträtten (yrkande 1).

En annan uppfattning framförs i motion L319 av

Lars Leijonborg m.fl. (fp). Motionärerna anser att

det inte räcker med minimiregler för att garantera

den europeiske konsumenten ett fullgott

konsumenträttsligt skydd. I stället krävs ett visst

mått av enhetlighet för att konsumenterna verkligen

skall kunna dra nytta av de fördelar som den

gemensamma marknaden ger upphov till. Enligt

motionärerna är det därför nödvändigt att på vissa

områden harmonisera de konsumenträttsliga reglerna

inom EU. I motionen begärs ett tillkännagivande om

harmonisering av konsumentlagstiftningen inom EU i

enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 4).

Utskottets ställningstagande

Som redovisats i det föregående innebär 2002 års

konsumentpolitiska beslut att frågan om

harmoniseringsgrad skall bedömas från fall till fall

med hänsyn till det aktuella ämnet för lagstiftning

och vad som mest gynnar konsumenternas intressen.

Såväl motion L238 yrkande 1 som motion L319 yrkande

4 innebär på olika sätt krav på avsteg från denna

inriktning. Enligt utskottets uppfattning äger de

skäl som anfördes till stöd för den nu gällande

inriktningen av regeringens arbete alltjämt

giltighet. Utskottet är således inte berett att

ompröva sitt tidigare beslut och förorda en annan

linje för regeringens arbete. För det fall nu

pågående arbete på EU-nivå skulle föranleda en

förändrad inställning från svensk sida i

motionsspörsmålet, förutsätter utskottet att

regeringen återkommer till riksdagen i saken.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

L238 yrkande 1 och L319 yrkande 4 skall avslås.

Effektlandsprincipen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande vari

begärs ett tillkännagivande om att Sverige i

det fortsatta lagstiftningsarbetet på

konsumentområdet inom EU skall verka för den

s.k. effektlandsprincipen. Utskottet hänvisar

i huvudsak till pågående lagstiftningsarbete

på EU-nivå. Jämför reservation 4 (v).

Allmän bakgrund

Svensk marknadsrättslig lagstiftning bygger av

tradition på den s.k. effektlandsprincipen, vilken

innebär dels att svensk rätt är tillämplig på

marknadsföring som har effekt på eller riktar sig

mot den svenska marknaden, även om marknadsföringen

härrör från något annat land, dels att svensk

myndighet är behörig att ingripa mot sådan

marknadsföring. Effektlandsprincipen följer inte av

uttrycklig lagstiftning utan grundar sig på

förarbetsuttalanden och rättspraxis (prop. 1970:57,

prop. 1992/93:75 och MD 1989:6).

Ursprungslandsprincipen, också benämnd

sändarlandsprincipen, innebär motsatsen, dvs. att

lagligheten hos exempelvis en tjänst skall bedömas

enligt reglerna och av myndighet i det land där den

som tillhandahåller tjänsten är etablerad och inte

enligt lagstiftningen i det land där tjänsten

marknadsförs.

På marknadsrättens område har under senare år

effektlandsprincipen kommit att luckras upp genom

införande av lagstiftning grundad på

ursprungslandsprincipen. Ett exempel på detta är den

s.k. e-handelslagen, som trädde i kraft den 1 juli

2002 (prop. 2001/02:150, bet. LU29, rskr. 306 och

307). Lagen bygger på Europaparlamentets och rådets

direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa

rättsliga aspekter på informationssamhällets

tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre

marknaden, det s.k. e-handelsdirektivet. Med

informationssamhällets tjänster avses en tjänst som

normalt utförs mot ersättning och som tillhandahålls

på distans, på elektronisk väg och på individuell

begäran av mottagaren, exempelvis marknadsföring på

Internet. Såväl e-handelsdirektivet som e-

handelslagen bygger på ursprungslandsprincipen.

Detta innebär dels att en tjänsteleverantör med en

annan etableringsort än Sverige inom EES-området har

rätt att utan hinder av svensk lagstiftning

tillhandahålla tjänstemottagare

informationssamhällets tjänster i Sverige, dels att

svensk rätt skall gälla för de

informationssamhällets tjänster som tillhandahålls

av tjänsteleverantörer med Sverige som

etableringsort, även om tjänsterna helt eller delvis

riktar sig mot tjänstemottagare i någon annan stat

inom EES. Svensk myndighet får således, förutom i

vissa undantagssituationer, inte ingripa mot

marknadsföring som omfattas av direktivet och som

riktar sig mot den svenska marknaden om

marknadsföringen stämmer överens med lagen i det

EES-land där sändaren är etablerad. Däremot är

svensk myndighet, till skillnad från vad som gällt

tidigare, skyldig att se till att marknadsföring som

härrör från Sverige, men som riktar sig mot ett

annat EES-land, överensstämmer med svensk rätt.

Ytterligare ett exempel på ett avsteg från

effektlandsprincipen är bestämmelserna i det s.k.

TV-direktivet (direktiv 89/552/EEG, ändrat genom

direktiv 97/36/EG). Direktivet innehåller regler för

gränsöverskridande TV-sändningar via satellit.

Innebörden av direktivet är att medlemsstaterna är

skyldiga att som huvudregel ta emot de TV-

sändningar som uppfyller nationella regler i

sändarlandet och som i sin tur överensstämmer med

EG-rätten. TV-direktivet är genomfört i svensk rätt

genom ändringar i bl.a. marknadsföringslagen.

I sammanhanget bör också nämnas Europaparlamentets

och rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om

förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas

intressen. Direktivets syfte är att stärka

konsumentskyddet vid sådana överträdelser av

bestämmelser som genomför vissa

konsumentskyddsdirektiv när överträdelserna har sitt

ursprung i en medlemsstat men sina skadeverkningar i

en annan medlemsstat. Detta åstadkoms genom att s.k.

godkända organ ges rätt att vända sig till

tillsynsorgan i det land där överträdelsen har sitt

ursprung med yrkande om att den fortsatta

överträdelsen skall stoppas. Direktivet är genomfört

i svensk rätt genom bl.a. lagen (2000:1175) om

talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter

och konsumentorganisationer (prop. 2000/01:34, bet.

LU3). Lagen innebär bl.a. att medlemsländerna ålagts

att utvidga behörigheten för vissa

marknadsövervakande myndigheter till att även

omfatta marknadsföring som riktar sig mot ett annat

land.

Motionen

I motion L238 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) anförs

att det inte kan råda någon tvekan om att

ursprungslandsprincipen är mer integrationsvänlig än

effektlandsprincipen. En tillämpning av

ursprungslandsprincipen innebär nämligen, anförs det

i motionen, att näringsidkarna kan betrakta hela EU

som en enda konsumentmarknad. Det är således möjligt

att bortse från olika nationella regler, så länge

man följer etableringslandets lagstiftning. Enligt

motionärerna är detta bara ytterligare ett sätt att

urholka principen om minimilagstiftning inom

konsumenträtten på EU-nivå. Motionärerna befarar att

det nu pågående arbetet med anledning av

kommissionens grönbok om det framtida

konsumentskyddet inom EU kommer att leda till att

ursprungslandsprincipen blir vägledande även för

kommande direktiv på det konsumenträttsliga området.

I motionen begärs ett tillkännagivande om att

regeringen i arbetet med konsumentfrågor på EU-nivå

inte skall överge effektlandsprincipen till förmån

för ursprungslandsprincipen (yrkande 2).

Tidigare ställningstaganden

Frågor rörande effektlandsprincipen har varit

föremål för utskottets överväganden tidigare.

Sålunda avstyrkte utskottet, vid behandlingen av

regeringens proposition 2000/01:34 med förslag till

lag om talerätt för vissa utländska

konsumentmyndigheter och konsumentorgansiationer,

hösten 2000 i sitt av riksdagen godkända betänkande

2000/01:LU3 ett motionsyrkande vari förespråkades en

allmän övergång till sändarlandsprincipen i

internationella handelsrelationer. Utskottet delade

regeringens uppfattning att det är svårt att ange

generella riktlinjer för i vilka situationer

ursprungslandsprincipen respektive

effektlandsprincipen bör tillämpas vid lagval. Den

omständigheten att e-handelsdirektivet föreskriver

ursprungslandsprincipen som huvudregel kunde dock,

ansåg utskottet, inte läggas till grund för

ställningstagandet att generellt förorda

ursprungslandsprincipen på området, i vart fall inte

i då gällande beredningsläge. I likhet med

regeringen ansåg utskottet att det inte heller kunde

ligga i svenska företags intressen att den svenska

jämförelsevis långtgående kollektiva konsumenträtten

skall utgöra hinder mot att vidta

marknadsföringsåtgärder som är tillåtna för inhemska

företag. Det var sålunda lämpligast att överlämna

frågan till rättstillämpningen.

Vidare avstyrkte utskottet hösten 2001 ett

motionsyrkande som i huvudsak motsvarar det nu

aktuella vid behandlingen av regeringens skrivelse

om mål och inriktning för det svenska arbetet med

konsumentfrågor inom EU (skr. 2001/02:148).

Utskottet konstaterade därvid, i sitt av riksdagen

godkända betänkande 2001/02:LU28, att Sverige,

enligt artikel 249 i EG-fördraget, var skyldigt att

i svensk rätt genomföra e-handelsdirektivet, med

dess krav på övergivande av effektlandsprincipen på

de områden som omfattas av direktivet. Utskottet var

då inte berett att göra något särskilt uttalande i

frågan huruvida Sverige skall verka för en återgång

till effektlandsprincipen på det område som omfattas

av direktivet. I stället förutsatte utskottet att

regeringen noga följde tillämpningen av

ursprungslandsprincipen och vidtog de åtgärder på

nationell nivå och på EU-nivå som kunde tänkas bli

erforderliga när större erfarenheter av den nya

lagstiftningen vunnits. Utskottet konstaterade också

att effektlandsprincipen, med vissa undantag,

alltjämt gäller på det marknadsrättsliga området i

svensk rätt och fann inte skäl förorda ett

frångående av denna ordning. Däremot förutsatte

utskottet att regeringen återkom till riksdagen om

skäl för en annan inställning i frågan skulle

uppkomma. I övrigt påminde utskottet om att frågor

rörande tillämplig lag i avtalsförhållanden regleras

på gemenskapsnivå i den s.k. Romkonventionen från år

1980. Utskottet förutsatte att regeringen i arbetet

med att revidera konventionen verkade för att

konsumentskyddsaspekten noga beaktas och att

konventionen inte förändras i en sådan inriktning

att konsumentskyddet försämras.

Utskottets ställningstagande

När nu utskottet på nytt har att ta ställning till

ett motionsyrkande som rör effektlandsprincipen kan

konstateras att även detta motionsspörsmål

innefattas i det pågående arbetet med anledning av

grönboken om det framtida konsumentskyddet inom EU

och kommissionens strategi för konsumentpolitiken

under 2002-2006. En viktig fråga som tagits upp både

i grönboken och strategin är i vilken utsträckning

och på vilket sätt medlemsstaternas

tillsynsmyndigheter på konsumentområdet skall kunna

bistå varandra, exempelvis genom att ingripa mot

gränsöverskridande marknadsföring i näringsidkarens

ursprungsland. Enligt vad utskottet erfarit avser

man inom kommissionen att inom kort lägga fram ett

förslag till någon form av rättsakt som skall

fungera som rättslig ram för tillsynssamarbetet

mellan medlemsstaterna när det gäller

konsumentskyddslagstiftningen. Motionsspörsmålet har

också ett direkt samband med frågan i vilken grad

den marknadsrättsliga lagstiftningen på EU-nivå

skall harmoniseras eller ej. Också på detta område

har kommissionen aviserat ett förslag till

lagstiftning inom en snar framtid.

Utskottet är inte berett att i förevarande

sammanhang förorda något särskilt uttalande från

riksdagens sida i motionsspörsmålet. I stället bör

de konkreta förslag till lagstiftning som

kommissionen aviserat avvaktas.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motion L238 yrkande 2.

Verksamheten vid Konsumentverket,

m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav

på dels förändringar av Konsumentverkets

uppgifter och organisation, dels inrättandet

av ett konsumentdepartement. Utskottet

hänvisar till riksdagens tidigare

ställningstagande. Jämför reservationerna 5

(m, fp) och 6 (fp).

Bakgrund

Konsumentverket är den centrala

förvaltningsmyndigheten på konsumentområdet och har

huvudansvar för att genomföra den statliga

konsumentpolitiken. Målen för verksamheten motsvarar

de fem övergripande målen för konsumentpolitiken.

Verksamhet och organisation regleras i förordningen

(1995: 868) med instruktion för Konsumentverket.

Konsumentombudsmannen (KO) är chef för verket.

Konsumentverket och KO har tillsyn över ett stort

antal marknadsrättsliga lagar, bl.a.

marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen,

produktsäkerhetslagen och paketreselagen. Vidare

övervakar Konsumentverket och KO tillämpningen av

vissa bestämmelser i bl.a. distansavtalslagen, lagen

om elektronisk handel och konsumentkreditlagen. KO

har även möjlighet att under vissa förutsättningar

biträda enskilda konsumenter i tvister om

finansiella tjänster. Bland verkets uppgifter ingår

också att fånga upp och identifiera konsumentproblem

samt utveckla kunskap genom utredningar och

analyser. Stöd till den kommunala

konsumentverksamheten och utbildningsväsendet samt

frågor om forskning, hushållsekonomi,

varuförsörjning, tillgänglighet till service,

standardisering och produktkontroll är andra

uppgifter som ingår i verksamheten.

Motionerna

Enligt vad som anförs i motion L247 av Inger René

m.fl. (m) leder ett allomfattande statligt

ansvarstagande till passivitet. Vidare skapas en dyr

och otymplig byråkrati som hela tiden ligger efter

utvecklingen på det område som den är satt att verka

inom. För att konsumentsammanslutningar skall kunna

bildas, växa och ta på sig större uppgifter måste,

hävdas i motionen, den offentliga insatsen gradvis

tonas ned. Motionärerna anser att Konsumentverkets

uppgifter för närvarande är alltför omfattande,

vilket leder till splittring av verksamheten.

Verkets myndighetsfunktion bör därför begränsas till

produktkontroll och tillsyn av efterlevnaden av den

konsumenträttsliga lagstiftningen. Verkets

förlagsverksamhet samt provningsverksamhet bör,

menar motionärerna, privatiseras. I motionen yrkas

att riksdagen hos regeringen skall begära att

förlags- och provtagningsverksamheten vid

Konsumentverket avvecklas (yrkande 5).

I motion L319 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

understryks vikten av att myndighetsutövningen vid

Konsumentverket separeras från de opinionsbildande

uppgifterna. En bättre uppdelning av dessa olika

uppgifter skulle, menar motionärerna, främja

marknadens funktionssätt. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att Konsumentverkets

myndighetsorganisation bör ses över (yrkande 20). I

samma motion begärs ett tillkännagivande om att det

bör inrättas ett konsumentdepartement, vilket även

skall ha ansvar för jordbruksfrågorna (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Vad först gäller motion L247 yrkande 5 erinrar

utskottet om att motsvarande motionsyrkanden

avstyrktes av utskottet då nu gällande mål för

konsumentpolitiken lades fast hösten 2001. Utskottet

hänvisade därvid till sitt ställningstagande i fråga

om inriktningen av konsumentpolitiken och det

statliga engagemanget på konsumentområdet. Som

tidigare framgått står utskottet alltjämt fast vid

detta principiella ställningstagande. Härav följer

att motion L247 yrkande 5 inte bör föranleda någon

riksdagens åtgärd.

När det gäller motion L319 yrkande 20 förutsätter

utskottet att Konsumentverkets uppgifter och

organisation kontinuerligt diskuteras inom ramen för

myndighetsdialogen och att regeringen därvid tar de

inititativ som kan visa sig vara erforderliga.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

L247 yrkande 5 och L319 yrkande 20 skall avslås.

I fråga om kravet i motion L319 yrkande 3 på att

det skall inrättas ett konsumentdepartement kan

utskottet konstatera att det enligt 7 kap. 1 §

regeringsformen är regeringen som fördelar ärendena

mellan departementen och att konstitutionsutskottet

vid behandlingen av liknande motionsyrkanden har

uttalat att riksdagen bör vara ytterst återhållsam

med att uttala sig eller på annat sätt söka påverka

regeringen i fråga om hur den skall organisera sitt

arbete (se bl.a. bet. 1998/99:KU1). Motion L319

yrkande 3 bör därför avslås.

Konsumenträtt och offentlig

verksamhet

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden som rör den

konsumenträttsliga lagstiftningens

tillämplighet på offentliga tjänster bör

avslås. Utskottet hänvisar till tidigare

ställningstaganden. Jämför reservation 7 (m,

fp, kd, c).

Bakgrund

Konsumenttjänstlagen (1985:716) är tillämplig på

avtal om tjänster som näringsidkare utför åt

konsumenter i fall då tjänsten avser 1) arbete på

lösa saker, dock ej behandling av levande djur, 2)

arbete på fast egendom, på byggnader eller andra

anläggningar på mark eller i vatten eller på andra

fasta saker eller 3) förvaring av lösa saker, dock

ej förvaring av levande djur.

Som framgår är konsumenttjänstlagens

tillämpningsområde således begränsat. I praxis

tillämpas dock lagen analogt även på andra tjänster

som formellt sett faller utanför dess

tillämpningsområde, exempelvis kursverksamhet (se

Högsta domstolens dom den 18 december 2002 i mål

T2803-02). Konsumenttjänstlagen är inte tillämplig

på offentliga tjänster, exempelvis sjukvård, skola

och äldrevård. Av Högsta domstolens praxis (NJA 1998

s. 656 I) följer dock att civilrättsliga principer

som kommer till uttryck i den konsumenträttsliga

lagstiftningen, exempelvis påföljder vid fel i

tjänsten, kan tillämpas på avtalsrättsliga moment i

en offentlig tjänst.

I produktsäkerhetslagen (1988:1604), som trädde i

kraft den 1 juli 1989, finns bestämmelser som syftar

till att motverka att farliga varor och tjänster

orsakar person- och egendomsskada. I detta syfte får

en näringsidkare åläggas att lämna

säkerhetsinformation eller förbjudas att

tillhandahålla varor och tjänster. En näringsidkare

kan också åläggas att lämna varningsinformation

eller att återkalla varan. Genom en lagändring, som

trädde i kraft den 1 juli 1991, kan en näringsidkare

vidare förbjudas att exportera varor. I 3 §

produktsäkerhetslagen föreskrivs att ålägganden

eller förbud inte får meddelas om det i en annan

författning eller i beslut av en myndighet har

meddelats särskilda bestämmelser om varan eller

tjänsten med samma ändamål som ett åläggande eller

förbud enligt lagen skulle fylla. Som exempel på

sådana bestämmelser kan nämnas livsmedels- och

läkemedelslagstiftningen, kemikalielagstiftningen

och fordonslagstiftningen.

Ursprungligen omfattade lagens tillämpningsområde

endast varor och tjänster tillhandahållna i

näringsverksamhet. År 1996 utvidgades dock lagens

tillämpningsområde till att även avse varor som

tillhandahålls i offentlig verksamhet (prop.

1995/96:123, bet. LU21, rskr. 211).

Bestämmelser om produktsäkerhet finns på EU-nivå i

direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet som

antogs av Europaparlamentet och rådet hösten 2001.

Direktivet ersätter 1992 års

produktsäkerhetsdirektiv och skall vara genomfört i

medlemsstaterna senast den 15 juni 2004. I likhet

med 1992 års direktiv omfattar det nya direktivet

inte tjänster. För närvarande pågår dock arbete inom

kommissionen med att identifiera behov, möjligheter

och prioriteringar för gemenskapsåtgärder i fråga om

tjänsters säkerhet. Inom ramen för detta arbete

presenterade kommissionen i juli 2002 ett

diskussionsunderlag, som varit föremål för ett

remissförfarande bland medlemsstaterna och berörda

intressen. En rapport i ämnet har aviserats till

våren 2003. Regeringen beslutade den 19 juni 2002

direktiv till en särskild utredare med uppgift att

lämna förslag till hur det nya

produktsäkerhetsdirektivet skall genomföras i svensk

rätt (dir. 2002:88). Uppdraget skall redovisas

senast den 26 september 2003.

Motionerna

I motion L319 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs

att många av de tjänster som betyder mest för

medborgarna i vardagen, bl.a. sjukvård, äldreboende,

utbildning och barnomsorg, är offentligt producerade

och reglerade. Tjänsterna omfattas därmed inte av

den konsumentmakt och konsumenträtt som gäller för

andra varor och tjänster, trots att det på dessa

områden är minst lika viktigt med valfrihet och

möjlighet att kunna hävda sig mot producenterna.

Inom exempelvis barnomsorgen är man, anser

motionärerna, helt utlämnad åt politiska och

administrativa beslut. Motionärerna menar att

konsumenträttens tillämpningsområde bör utvidgas så

att lagstiftningen så långt som möjligt även skall

omfatta offentligt producerad och styrd verksamhet.

I motionen begärs ett tillkännagivande om att

regeringen skall ta initiativ till en utredning av

frågan (yrkande 15).

Inger René m.fl. (m) aktualiserar i motion L247

produktsäkerhetslagens tillämpningsområde.

Motionärerna framhåller att Sverige är inne i en

period av omfattande strukturomvandlingar som

innebär att tidigare gränsdragningar mellan

offentlig och privat verksamhet suddas ut alltmer. I

allt större utsträckning, anförs i motionen, erbjuds

motionärerna ett utbud av tjänster från privat och

offentlig utsträckning inom samma verksamhetsområde.

Enligt motionärerna innebär nuvarande lagstiftning

påtagliga nackdelar när det gäller att kunna

överblicka regelverken och en risk för att vissa

tjänster faller utanför produktsäkerhetsskyddet. Den

nuvarande lagstiftningen är, menar motionärerna,

inte heller konkurrensneutral eftersom den innebär

en risk för att likartade verksamheter kan utsättas

för olika slags kontroll beroende på vem som är

huvudman för verksamheten. I motionen begärs att

regeringen skall ges i uppdrag att lägga fram

lagförslag som innebär att produktsäkerhetslagen

skall omfatta varor och tjänster som tillhandahålls

av den offentliga sektorn (yrkande 8).

Utskottets ställningstagande

Vad först gäller motion L319 yrkande 15 erinrar

utskottet om att frågan om civilrättens betydelse

inom offentlig verksamhet diskuterades av regeringen

i den proposition med förslag till nationella mål

för konsumentpolitiken som överlämnades till

riksdagen i juni 2001 (prop. 2000/01:135).

Regeringen konstaterade därvid att civilrättsliga

regler fått ökad betydelse inom flera av de

offentligrättsligt reglerade tjänsteområdena genom

Högsta domstolens resonemang i det ovan redovisade

rättsfallet NJA 1998 s. 656 I. Detta fick dock inte

leda till att medborgarperspektivet i den politiska

diskussionen gick förlorad. Det vore således, menade

regeringen, olyckligt med en utveckling som betonar

konsumentrollen på bekostnad av rollen som

medborgare. En vanlig kritik som, enligt vad som

anfördes i propositionen, riktas mot begreppet kund

eller konsument är att det inte pekar på det

medansvar och den delaktighet i tjänsternas

utformning som den som tar emot offentliga tjänster

har. Den idealtypiske kunden visar således, anfördes

det vidare, sitt missnöje genom att byta producent,

medan den idealtypiske brukaren påverkar producenten

att förbättra den befintliga verksamheten. Även i

fråga om tjänster där den offentliga finansieringen

numera är begränsad kan det således finnas ett

allmänintresse av att diskutera tjänsternas

utformning för att tillgodose allas rätt till en

viss grundläggande standard. Nivån på denna standard

är, framhölls det, en politisk fråga där alla

medborgare skall ha rätt att lämna synpunkter. -Vad

regeringen anförde föranledde inga erinringar från

riksdagens sida.

Enligt utskottets mening äger de uttalanden som

gjordes i samband med att nu gällande nationella mål

för konsumentpolitiken lades fast alltjämt

giltighet, och utskottet är inte berett att ställa

sig bakom en utvidgning av tillämpligheten av den

civilrättsliga lagstiftningen på konsumentområdet

till att gälla även inom den offentligt reglerade

tjänstesektorn. Någon utredning av frågan bör

således inte komma till stånd.

När det sedan gäller frågan om

produktsäkerhetslagens tillämpningsområde som tas

upp i motion L247 yrkande 8 kan utskottet konstatera

att riksdagen vid flera tidigare tillfällen avslagit

motioner med samma inriktning som den nu aktulla (se

bl.a. bet. 1995/96:LU21, bet. 1995/96:LU26, bet.

1996/97: LU13, bet. 1997/98:LU21, bet.

1998/1999:LU10, bet. 1999/2000:LU5 och bet.

2001/02:LU2). Utskottet har därvid bl.a. hänvisat

till att sådana offentliga tjänster som det är fråga

om i hög grad är föremål för specialreglering och

att det inte framkommit något behov av att låta

lagen bli tillämplig på tjänster som tillhandahålls

inom den offentliga sektorn.

Utskottet finner inte skäl att nu ändra sin

inställning i förevarande fråga. Som redovisats i

det föregående har dock frågan om tjänsters säkerhet

uppmärksammats med anledning av antagandet av det

nya produktsäkerhetsdirektivet. Utskottet

förutsätter att regeringen tar initiativ till

förnyade överväganden i motionsspörsmålet om

utvecklingen på området inom EU eller arbetet med

att genomföra det nya produktsäkerhetsdirektivet

skulle föranleda det.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motionerna L247 yrkande 8 och L319 yrkande

15.

Konsumentskydd vid elektronisk

handel

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion som gäller

konsumentskydd vid elektronisk handel.

Utskottet anser att det inte föreligger någon

motsättning mellan motionärernas uppfattning

och inriktningen på regeringens arbete på

området.

Bakgrund

Under de senaste decennierna har en lång rad

åtgärder vidtagits på nationell nivå, inom EU och i

andra internationella sammanhang i syfte att främja

utvecklingen av den elektroniska handeln. Rättsliga

frågeställningar som uppmärksammats i dessa

sammanhang har gällt bl.a. ingående av avtal på

elektronisk väg, lagvalsfrågor, marknadsföring på

Internet, säkra betalningssystem, elektroniska

signaturer, personlig integritet och beskattning. På

EU-nivå har detta arbete bl.a. resulterat i ett

antal direktiv som direkt eller indirekt har som

syfte att stärka konsumentskyddet vid elektronisk

handel. Bland dessa kan nämnas direktiv 97/7/EG av

den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal

(distansavtalsdirektivet), direktiv 1999/93/EG av

den 13 december 1999 om ett gemenskapsramverk för

elektroniska signaturer, direktiv 2000/31/EG av den

8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på

informationssamhällets tjänster, särskilt

elektronisk handel, på den inre marknaden (e-

handelsdirektivet), direktiv 2002/65/EG av den 23

september 2002 om distansförsäljning av finansiella

tjänster och direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002

om behandling av personuppgifter och

integritetsskydd inom sektorn för elektronisk

kommunikation (kommunikationsdataskyddsdirektivet).

I den s.k. Romkonventionen, som ingicks mellan

EG:s dåvarande medlemsstater den 19 juni 1980, finns

vidare tvingande konsumentskyddsregler för

situationer där flera länders lagstiftning kan vara

tillämplig på en tvist som bl.a. innebär att

konsumentens hemlands lag under vissa

förutsättningar alltid skall vara tillämplig. För

närvarande övervägs inom kommissionen huruvida

konventionen bör omvandlas till en förordning. Inom

ramen för detta arbete presenterade kommissionen i

januari 2003 en grönbok i ämnet, KOM(2002) 654. I

grönboken diskuteras bl.a. flera olika tänkbara

framtida utformningar av konsumentskyddsreglerna i

fråga om lagval. Grönboken är för närvarande föremål

för ett remissförfarande bland medlemsstaterna och

berörda intressegrupper.

Motionen

I motion L284 av Göte Wahlström m.fl. (s) anförs att

e-handeln är på frammarsch i Sverige, men att många

konsumenter känner oro vid handel på Internet, bl.a.

när det gäller frågor rörande betalning över nätet

och tillämplig lag. Det är, anförs det i motionen,

inte rimligt att konsumenterna skall behöva känna

till alla länders konsumenträttsliga lagstiftning.

Konsumenternas hemlands lagstiftning bör därför

gälla vid konsumentköp. I motionen begärs ett

tillkännagivande om vad som anförs i motionen om

behovet av lagstiftning vid Internethandel.

Utskottets ställningstagande

I likhet med motionärerna kan utskottet konstatera

att e-handeln har en stor potential som alltjämt

inte utnyttjas fullt ut av konsumenterna, bl.a. på

grund av osäkerhet kring frågor som vilka regler som

gäller om den köpta varan är felaktig, om betalning

kan ske säkert och hur personuppgifter hanteras. Ett

gott konsumentskydd är således en viktig faktor när

det gäller att främja utvecklingen av den

elektroniska handeln.

Utskottet kan för sin del inte se att regeringen

har någon annan uppfattning än motionären i

förevarande fråga. I den skrivelse om mål och

inriktning av det svenska arbetet med

konsumentfrågor inom EU som regeringen överlämnade

till riksdagen våren 2002 anfördes således, utan

erinran från riksdagens sida, att inriktningen bör

vara att Sverige noga skall följa den praktiska

tillämpningen av den gemenskapslagstiftning som rör

konsumenternas intressen i samband med elektronisk

handel och verka för ett utökat administrativt

arbete i Europa och globalt om dessa frågor. Vidare

anfördes att konsumentskyddet vid elektronisk

handel, enligt regeringens uppfattning, bör ligga på

samma nivå som vid traditionell handel. Vad särskilt

gäller frågan om tillämplig lag i gränsöverskridande

konsumenttvister underströk utskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande 2001/02:LU28 vikten

av att regeringen, i linje med vad som utlovats i

den då aktuella skrivelsen, verkar för att

konsumentskyddsaspekten noga beaktas i det kommande

arbetet med att revidera Romkonventionen och att

konventionens bestämmelser inte förändras i en sådan

riktning att konsumentskyddet försämras.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts kan

utskottet inte se att det föreligger skäl för

riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av

motion L284, som därför bör avslås.

Obeställd e-postreklam

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav

på införande av s.k. opt in vid

marknadsföring via elektronisk post.

Utskottet hänvisar till att det pågår långt

framskridet lagstiftningsarbete som ligger

väl i linje med motionsönskemålen. Jämför

reservation 8 (kd, v, c).

Bakgrund

Med obeställd reklam avses reklam som förs vidare

till mottagaren utan att denne varit aktiv för att

få reklamen eller utan att denne genom sitt tidigare

uppträdande kan anses ha visat något intresse för

den.

Det finns i huvudsak två olika modeller för att

reglera under vilka förutsättningar obeställd reklam

är tillåten. Den ena modellen, s.k. opt in, innebär

att obeställd reklam är förbjuden om inte mottagaren

i förväg har begärt att få reklamen eller i vart

fall samtyckt till den. Den andra modellen, opt out,

innebär motsatsen. Enligt opt out är det således

tillåtet att sända obeställd reklam så länge

mottagaren inte uttryckligen har motsatt sig det. En

opt out-reglering kan vara förenad med ett register

dit mottagaren i förväg kan anmäla att han eller hon

inte vill ha viss reklam. I Sverige finns för

närvarande register dit konsumenter kan anmäla att

de inte vill ha direktadresserad reklam eller

reklamerbjudanden per telefon. Såvitt utskottet är

bekant finns i Sverige däremot inget fungerande

spärregister för e-postreklam.

Gällande rätt

Enligt 13 b § första stycket marknadsföringslagen

(1995:450) gäller att en näringsidkare vid

marknadsföring till en fysisk person får använda

telefax och uppringningsautomater eller andra

liknande automatiska system för individuell

kommunikation som inte betjänas av någon enskild

endast om den fysiska personen har samtyckt till det

på förhand (opt in). Av paragrafens andra stycke

framgår att näringsidkaren får använda andra metoder

för individuell kommunikation på distans, exempelvis

telefon och elektronisk post, om inte den fysiska

personen tydligt har motsatt sig att metoden används

(opt out). En näringsidkare som använder elektronisk

post vid icke begärd marknadsföring skall, enligt

paragrafens tredje stycke, respektera och

regelbundet kontrollera register där personer som

inte önskar få sådan marknadsföring med elektronisk

post kan registrera sig.

Första och andra stycket i 13 b §

marknadsföringslagen genomför i svensk rätt dels

artikel 12 i direktiv 97/66/EG av den 15 december

1997 om behandling av personuppgifter och skydd för

privatlivet inom telekommunikationsområdet

(teledataskyddsdirektivet), dels artikel 10 i

direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om

konsumentskydd vid distansavtal

(distansavtalsdirektivet). Tredje stycket genomför

artikel 7.2 i direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000

om vissa rättsliga aspekter på

informationssamhällets tjänster, särskilt

elektronisk handel, på den inre marknaden (e-

handelsdirektivet).

Lagstiftning på EU-nivå

Europaparlamentet och rådet antog sommaren 2002

direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om

behandling av personuppgifter och integritetsskydd

inom sektorn för elektronisk kommunikation

(kommunikationsdataskyddsdirektivet). Tanken är att

direktivet skall ersätta teledataskyddsdirektivet.

Enligt artikel 13.1 åligger det medlemsstaterna att

införa nationella regler som innebär att

användningen av automatiska uppringningssystem,

telefax och elektronisk post för direkt

marknadsföring endast är tillåten i fråga om

abonnenter som i förväg har gett sitt samtycke (opt

in).

Med elektronisk post avses enligt artikel 2 h ett

meddelande i form av text, röst, ljud eller bild som

sänds via ett allmänt kommunikationsnät och som kan

lagras i nätet eller mottagarens terminalutrustning

tills mottagaren hämtar det. Begreppet elektronisk

post omfattar därmed även s.k. SMS- och MMS-reklam.

I artikel 13.2 föreskrivs ett undantag från

huvudregeln i artikel 13.1 som innebär att en

näringsidkare som fått kundens e-postadress i

samband med försäljning av en vara eller tjänst får

använda denna för direkt marknadsföring av sina

egna, likartade varor eller tjänster, under

förutsättning att kunden klart och tydligt getts

möjlighet att kostnadsfritt och enkelt motsätta sig

sådan användning. Föreligger ett kundförhållande

sedan tidigare är det således möjligt att i viss

utsträckning skicka reklam via elektronisk post utan

föregående samtycke.

I fråga om övriga kommunikationsmetoder än de som

omfattas av artikel 13.1, exempelvis telefon, kan

medlemsländerna enligt artikel 13.3 välja mellan opt

in och opt out. Direktivet skall vara genomfört i

medlemsstaterna senast den 31 oktober 2003.

Pågående lagstiftningsarbete

Regeringen beslutade i april 2001 att tillkalla en

särskild utredare med uppgift att föreslå ny

lagstiftning och myndighetsorganisation inom området

för elektronisk kommunikation (dir. 2001:32). I

uppdraget har ingått att lägga fram förslag till

lagstiftning som är nödvändig för att genomföra en

rad olika EG-direktiv på området, bl.a.

kommunikationsdataskyddsdirektivet.

Utredningen överlämnade i december 2002

delbetänkandet (SOU 2002:109) Myndighetsfrågor m.m.

I betänkandet finns förslag till ändringar i bl.a.

marknadsföringslagen som syftar till att genomföra

artikel 13 i kommunikationsdatadirektivet.

Utredningen föreslår, i enlighet med vad direktivet

kräver, opt in vid marknadsföring via telefax,

automatiska uppringningsautomater och e-post samt

opt out i fråga om övriga kommunikationsmedel.

Vidare föreslås, i enlighet med vad som framgår av

artikel 13.2, en möjlighet att skicka reklam via

elektronisk post i redan etablerade kundförhållanden

utan föregående samtycke. Betänkandet har

remissbehandlats och enligt vad utskottet har

erfarit avser regeringen att, såvitt gäller frågan

om obeställd reklam, överlämna en proposition i

ämnet till riksdagen under senare delen av våren

2003.

Motionerna

I fem motioner begärs tillkännagivanden som alla går

ut på att 13 b § marknadsföringslagen skall ändras

på så sätt att nu gällande opt out ersätts med opt

in vid obeställd reklam via elektronisk post och

SMS-reklam.

Håkan Juholt (s) kritiserar i motion L201

obeställd reklam via mobiltelefon, s.k. SMS-reklam,

och begär ett tillkännagivande om att det bör

införas ett generellt förbud mot sådan

marknadsföring.

I motion L231 av Tasso Stafilidis m.fl. (v)

argumenteras för en opt in-reglering vid

marknadsföring via elektronisk post. Motionärerna

begär ett tillkännagivande från riksdagens sida om

att regeringen skall lägga fram ett förslag till

ändring i marknadsföringslagen som innebär att

marknadsföring via elektronisk post skall kräva

konsumentens aktiva samtycke.

Motsvarande yrkanden finns i motionerna L300 av

Yvonne Andersson m.fl. (kd) och L315 av Susanne

Eberstein och Agneta Lundberg (båda s).

Även Barbro Feltzing och Helena Hillar Rosenqvist

(båda mp) förespråkar i motion L212 opt in vid e-

postreklam (yrkandena 1 och 2). För det fall

yrkandena 1 och 2 inte vinner bifall begär

motionärerna ett tillkännagivande om att ett

nationellt spärregister för e-postreklam skall

inrättas (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Utskottet behandlade våren 2002 i sitt av riksdagen

godkända betänkande 2001/02:LU16 ett tiotal

motionsyrkanden med krav på införande av opt in vid

marknadsföring via elektronisk post. Utskottet kunde

därvid konstatera att motionsspörsmålet hade ett

direkt samband med då pågående lagstiftningsarbete

inom EU med anledning av kommissionens förslag till

kommunikationsdataskyddsdirektiv. Möjligheterna att

lagstifta på området på nationell nivå var således,

anförde utskottet, i hög grad beroende av detta

lagstiftningsarbete, vars resultat därför borde

avvaktas. Utskottet noterade dock med

tillfredsställelse att regeringen under

lagstiftningsarbetet ställt sig bakom kommissionens

och rådets förslag till opt in-reglering och

förutsatte att regeringen skulle vidhålla denna

inställning under det fortsatta arbetet.

Kommunikationsdataskyddsdirektivet har nu antagits

av Europaparlamentet och rådet. Som redovisats i det

föregående innebär direktivet i fråga om e-

postreklam, inklusive SMS-reklam, opt in som

huvudregel och opt out i redan etablerade

kundrelationer. Utskottet kan således konstatera att

direktivet ligger väl i linje med motionsönskemålen

och att det pågår långt framskridet

lagstiftningsarbete i syfte att genomföra det i

svensk rätt. Enligt utskottets uppfattning är

motionärerna härigenom tillgodosedda, varför

motionerna L201, L212, L231, L300 och L315 bör

avslås.

Nummerpresentation vid

telefonförsäljning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande med

krav på införande av förbud mot att använda

skydd mot nummerpresentation vid

telefonförsäljning och opinionsundersökningar

per telefon. Utskottet anser att behandlingen

av den aviserade propositionen med förslag

till lag om elektronisk kommunikation inte

bör föregripas.

Bakgrund

Bestämmelser om skydd mot nummerpresentation vid

telefoni finns i artikel 8 i Europaparlamentets och

rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om

behandling av personuppgifter och integritetsskydd,

det s.k. kommunikationsdataskyddsdirektivet, som

skall vara genomfört i medlemsstaternas lagstiftning

senast i oktober 2003. Artikel 8 innebär att om

nummerpresentation tillhandahålls, skall den

abonnent och användare som ringer upp ha möjlighet

att förhindra att hans eller hennes telefonnummer

visas upp för den uppringde. Den uppringda

abonnenten skall i sin tur, om operatören

tillhandahåller nummerpresentation och numret visas

innan samtalet etableras, ha möjlighet att på ett

enkelt sätt avvisa inkommande samtal när

nummerpresentation åsidosatts. Med abonnent avses

både fysiska och juridiska personer medan begreppet

användare endast tar sikte på fysiska personer.

Regeringen har, i syfte att genomföra direktivet i

svensk rätt, aviserat en proposition med förslag

till lag om elektronisk kommunikation till senare

delen av mars 2003.

Motionen

I motion L269 av Sonia Karlsson och Christina

Axelsson (båda s) kritiseras det förhållandet att

många telefonsäljare och opinionsinstitut har

skyddade telefonnummer som inte syns i

nummerpresentatörer. På så sätt saknar konsumenterna

möjlighet att välja att inte svara utan ringa upp

senare om de så vill. Motionärerna anser därför att

möjligheten att ha skyddade telefonnummer bör

begränsas i fråga om telefonförsäljare och

opinionsinsitut som genomför telefonenkäter. I

motionen yrkas att riksdagen skall besluta en

ändring i distansavtalslagen som innebär att

telefonförsäljare inte får använda sig av hemligt

eller skyddat telefonnummer på den eller de

telefonnummer som används i försäljningssyfte och

att motsvarande skall gälla opinionsinstitut.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att frågan i vilken

utsträckning det skall vara möjligt att skydda sig

mot nummerpresentation har ett direkt samband med

den proposition med förslag till lag om elektronisk

kommunikation som regeringen kommer att överlämna

till riksdagen om någon vecka. Den kommande

behandlingen av propositionen bör inte föregripas

genom något uttalande eller annan åtgärd från

riksdagens sida, varför utskottet föreslår att

motion L269 avslås.

Könsdiskriminerande reklam

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav

på lagstiftning och andra åtgärder mot

könsdiskriminerande reklam. Utskottet

hänvisar till riksdagens tidigare

ställningstaganden. Jämför reservation 9 (v).

Bakgrund

Könsdiskriminerande reklam brukar delas in i två

huvudgrupper, nämligen kränkande reklam och

schabloniserande reklam. Med kränkande reklam avses

i dessa sammanhang framställningar vilkas innehåll i

egentlig mening diskriminerar det ena könet, dvs.

reklam som förmedlar ett budskap som på ett eller

annat sätt nedvärderar könet i fråga. Typiska

exempel på sådan reklam är bilder där kvinnor

utnyttjas som blickfång eller bilder som utnyttjar

sexuella anspelningar och ger löften som inte har

med produkten att göra.

Med schabloniserande reklam avses framställningar

som återspeglar ett föråldrat könstänkande och

därigenom motverkar strävanden mot jämlikhet mellan

könen. Exempel på sådan reklam är reklam som ger en

falsk bild av kvinnans och mannens insatser i

arbetslivet eller i hemmet eller som ger en

schabloniserad bild av kvinnors och mäns

personlighetsdrag. Könsdiskriminerande reklam kan

vara diskriminerande för såväl kvinnor som män.

Någon lagstiftning som gör det möjligt att ingripa

mot reklam endast av den anledningen att den är

könsdiskriminerande finns inte i Sverige. Varken

marknadsföringslagen eller

diskrimineringslagstiftningen är således tillämplig

på könsdiskriminerande reklam.

Egenåtgärder

År 1988 inrättades Näringslivets etiska råd mot

könsdiskriminerande reklam (ERK). Enligt stadgarna

har rådet till uppgift att genom normbildande

verksamhet motverka könsdiskriminering i reklam och

bidra till en hög etisk standard hos annonsörer och

reklamproducenter. Huvudmän för rådet är bl.a.

Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund och

Svenska Tidningsutgivareföreningen.

ERK uttalar sig om en viss marknadsföringsåtgärd

eller åtgärd med anknytning till marknadsföring som

riktar sig till den svenska marknaden kan anses

strida mot Internationella Handelskammarens

grundregler för reklam. I dessa föreskrivs bl.a. att

reklam skall utformas med vederbörlig känsla av

socialt ansvar. Enligt artikel 4 punkt 1 i

grundreglerna får reklam inte vara diskriminerande i

fråga om ras, religion eller kön. Därutöver

tillämpar ERK tre särskilda kriterier för

könsdiskriminerande reklam, nämligen 1. reklam som

framställer kvinnor eller män som rena sexobjekt och

som kan anses som kränkande (sexistisk reklam), 2.

reklam som konserverar en otidsenlig syn på

könsrollerna och därigenom framställer kvinnor eller

män på ett nedvärderande sätt (schabloniserande

reklam) och 3. reklam som på något annat

nedvärderande sätt är uppenbart könsdiskriminerande

för kvinnor eller män.

ERK prövar anmälningar från enskilda personer,

näringsidkare, organisationer, myndigheter eller

kommunala organ. Rådet kan även pröva ärenden på

eget initiativ. Förfarandet är kostnadsfritt för

anmälaren. Ställningstaganden som innebär att en

marknadsföringsåtgärd anses könsdiskriminerande

offentliggörs, bl.a. genom underrättelser till

pressen och genom att läggas ut på ERK:s hemsida på

Internet. Även vissa friande uttalanden

offentliggörs i de fall avgörandet motiveras

närmare. I stadgarna anges att det bör ingå en

konsumentrepresentant i rådet.

Motionerna

I motion L253 av Mats Einarsson m.fl. (v) är

motionärerna kritiska mot att lagstiftaren överlåtit

till näringslivet självt att genom frivilliga

åtgärder motverka den könsdiskriminerande reklamen.

Enligt motionärerna har en saklig argumentation till

förmån för lagstiftning mot könsdiskriminerande

reklam hindrats genom påståendet att sådan

lagstiftning kräver inskränkningar av yttrande- och

tryckfriheten. I motionen framhålls att det i vissa

situationer är möjligt att inskränka yttrande- och

tryckfriheten och att så också har skett tidigare,

bl.a. i fråga om reklam för alkohol och tobak. Den

omständigheten att lagstiftaren valt att inte

inskränka yttrande- och tryckfriheten till förmån

för lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam är,

enligt vad som anförs i motionen, i sig uttryck för

en manlig norm och en bristande förmåga att hantera

frågan sett från dem som utnyttjas som objekt, dvs.

kvinnorna. I motionen begärs ett tillkännagivande om

att regeringen skall låta tillsätta en utredning med

uppdrag att se över möjligheterna att lagstifta mot

könsdiskriminerande reklam.

Carina Ohlsson (s) anser i motion L287 att arbetet

med att uppnå jämställdhet och jämlikhet mellan

könen påverkas negativt av att konsumenterna

ständigt matas med schablonbilder som framställer

kvinnor och män som objekt. Det är, anförs det i

motionen, helt oacceptabelt att kränkande sexuella

anspelningar används i reklam. Motionärerna

förutsätter att regeringen noga följer frågan och

vidtar de åtgärder som visar sig vara nödvändiga,

exempelvis lagstiftning mot könsdiskriminerande

reklam. I motionen begärs ett tillkännagivande i

enlighet med vad som anförts om könsdiskriminerande

reklam.

I motion L305 av Ulla Wester m.fl. (s) beklagas

att framför allt kvinnor, men också män, alltjämt

framställs på ett könskonserverande och kränkande

sätt i reklam, trots flera försök till lagstiftning

och självsanerande åtgärder inom näringslivet. Även

om näringslivets egenåtgärdssystem fyller en viktig

funktion tycks de, enligt motionärerna, inte ha

lyckats att uppnå den avsedda självsaneringen av

reklambranschen. Lagstiftning mot

könsdiskriminerande reklam måste därför på nytt

övervägas. I motionen begärs ett tillkännagivande i

enlighet med det anförda.

Tidigare ställningstaganden

Frågor rörande lagstiftning mot könsdiskriminerande

reklam har varit föremål för överväganden och

förslag i en rad olika sammanhang sedan mitten av

1970-talet. Vad som därvid har diskuterats har gällt

dels om sådana regler över huvud taget behövs, dels

om en sådan lagstiftning kräver grundlagsändringar.

De som har motsatt sig lagstiftning har bl.a. gjort

gällande att näringslivets egenåtgärder på området

är mer verkningsfulla än vad som kan åstadkommas

genom lagstiftning.

Spörsmål rörande könsdiskriminerande reklam

behandlades ingående av utskottet våren 1995 i

samband med att riksdagen antog nu gällande

marknadsföringslag (prop. 1994/95:123, bet. LU16).

Konstitutionsutskottet ansåg i sitt yttrande till

lagutskottet över propositionen, i likhet med

regeringen, att lagstiftning mot könsdiskriminerande

reklam, som begärts i då aktuella motioner, inte kan

införas utan grundlagsändring. Lagutskottet delade

motionärernas uppfattning att reklam med inslag av

diskriminering i olika former var oacceptabel.

Eftersom en laglig möjlighet att ingripa mot

könsdiskriminerande reklam kräver en

grundlagsändring som innebär inskränkningar i

tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar

borde dock, anförde utskottet, lagstiftning komma i

fråga endast om detta framstår som det enda

alternativet att komma till rätta med problemet.

Förutom att lagstiftningsbehovet sålunda måste vara

klarlagt borde vidare krävas att den diskriminerande

reklamen förekommer i sådan omfattning och är av

sådan art att inskränkningar i tryckfriheten och

yttrandefriheten oundgängligen är påkallade.

Utskottet, som konstaterade att regeringen, enligt

vad som anförts i propositionen, avsåg att följa

utvecklingen på området, avstyrkte med det anförda

bifall till de aktuella motionerna. Riksdagen följde

utskottet.

Utskottet har därefter, i huvudsak med hänvisning

till riksdagens tidigare ställningstaganden och

näringslivets egenåtgärder, vid ett flertal

tillfällen avstyrkt motionsyrkanden med krav på

införande av lagstiftning mot könsdiskriminerande

reklam (se bl.a. bet. 1994/95:LU32, 1995/96:LU26,

1996/97: LU13, 1997/98:LU21, 1998/99:LU10,

1999/2000:LU13 och 2001/02:LU16).

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar motionärernas uppfattning att

diskriminerande reklam i alla former, däribland

givetvis även könsdiskriminerande reklam, är

oacceptabel. De uttalanden som utskottet gjorde vid

marknadsföringslagens tillkomst våren 1995 äger dock

enligt utskottets mening alltjämt giltighet. För att

lagstiftning mot könsdiskriminerade reklam skall

komma i fråga krävs således dels att detta framstår

som enda alternativet att komma till rätta med

problemet, dels att den diskriminerande reklamen

förekommer i sådan omfattning och är av sådan art

att inskränkningar i tryckfriheten och

yttrandefriheten oundgängligen är påkallade.

Utskottet kan för sin del inte se att situationen är

sådan i dag och är således inte berett att ställa

sig bakom kraven på lagstiftning. Skäl att utreda

saken än en gång föreligger inte heller. Däremot

förutsätter utskottet att regeringen noga och

kontinuerligt följer utvecklingen på marknaden och

vidtar de åtgärder som kan visa sig nödvändiga.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motionerna L253, L287 och L305.

Reklam riktad till barn, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som

gäller marknadsföring riktad till barn och

sponsring i skolan. Utskottet hänvisar i

huvudsak till riksdagens tidigare

ställningstaganden. Jämför reservation 10

(v).

Bakgrund

Marknadsföringslagen (1995:450) innehåller inte

några särskilda bestämmelser om reklam riktad till

barn. I stället gäller lagens allmänna krav i 4 §

att marknadsföring skall stämma överens med god

marknadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig

mot konsumenter och näringsidkare. Med god

marknadsföringssed avses, enligt 3 §, god affärssed

eller andra vedertagna normer som syftar till att

skydda konsumenter och näringsidkare vid

marknadsföring av produkter.

En viktig källa för uttolkningen av innebörden av

3 § marknadsföringslagen är Internationella

Handelskammarens grundregler för reklam. Enligt

dessa får reklam inte utnyttja barns naturliga

godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet.

Reklam som riktas till eller är ägnad att påverka

barn eller ungdomar får inte heller innehålla

framställning i ord eller bild som kan medföra

fysiska skadeverkningar eller påverka dem negativt i

psykiskt eller moraliskt avseende. Grundreglerna

innehåller även råd om reklam till barn. Syftet med

dessa är att ge vägledning till annonsörer och

utgöra utfyllnad vid tolkningen av vissa av

artiklarna. I råden sägs bl.a. att reklam inte får

innehålla direkta uppmaningar till barn att övertala

andra att köpa den annonserade produkten åt dem.

Särskild försiktighet skall visas så att reklamen

inte vilseleder om storlek, värde, hållbarhet eller

förmåga. Reklamen får inte heller ge uttryck för att

barn som använder en viss vara får ett socialt,

fysiskt eller psykiskt övertag över andra barn i

samma ålder som inte har eller använder samma vara

eller att den som inte äger eller använder en

produkt kommer i underläge.

Av Marknadsdomstolens praxis följer att

direktreklam inte får sändas till barn under 16 år

(MD 1983:16).

Motionerna

I motion L304 av Catherine Persson och Anita Jönsson

(båda s) anförs att marknadsföringen som vänder sig

till barn blir allt aggressivare och mer omfattande,

exempelvis genom säljfrämjande åtgärder som

utdelning av leksaker, gratiserbjudanden,

tidningsutskick och pysselaktiviteter. I motionen

konstateras att marknadsföringslagen, till skillnad

från radio- och TV-lagen, saknar särskilda

bestämmelser som förbjuder marknadsföring riktad

till barn. I motionen begärs ett tillkännagivande

som går ut på att regeringen skall ges i uppdrag att

ta initiativ till en översyn av marknadsföringslagen

i syfte att lagen skall ge barn och unga konsumenter

ett bättre skydd vid marknadsföring.

Monica Green m.fl. (s) anför i motion L343 att

undersökningar visar att det svenska folket har en

mycket negativ inställning till barnreklam.

Motionärerna begär därför ett tillkännagivande om

att regeringen noga skall följa utvecklingen av hur

barn utsätts för och påverkas av riktad reklam

(yrkande 2). I motionen begärs också ett

tillkännagivande om behovet av en ökad medvetenhet

om reklamens inverkan, nya regler och lagar som ser

till barnets bästa (yrkande 3).

I motion L331 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s)

görs gällande att sponsring blir allt vanligare inom

skolan och att regelverket på området är otydligt.

Motionärerna pekar på olika faror med

företagssponsring i skolan och anser att

lagstiftningen tydligt måste dra gränsen mellan sund

företagsmedverkan i skolarbetet och ren

marknadsföring. Företagen måste också hindras från

att kräva motprestationer från skolans sida. I

motionen begärs ett tillkännagivande om att reglerna

kring skolsponsring och marknadsföringslagen bör ses

över.

Liknande synpunkter förs fram av Lennart

Gustavsson m.fl. (v) i motion L240. Motionärerna

anser att sponsring inte bör få förekomma eftersom

sådan verksamhet riskerar att påverka eller rent av

styra skolans arbete och undervisningens innehåll. I

motionen kritiseras det faktum att

marknadsföringslagen saknar särskilda bestämmelser

om marknadsföring i skolan och begärs ett

tillkännagivande om att lagen bör förändras avseende

sponsring av skolor.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har för sin del ingen annan uppfattning än

motionärerna vad gäller vikten av återhållsamhet och

hänsynstagande vid marknadsföring som riktas till

barn. Som utskottet påpekade våren 2002 i sitt av

riksdagen godkända betänkande 2001/02:LU16 vid

behandlingen av motionsyrkanden som motsvarar de nu

aktuella är dock marknadsföringslagen uppbyggd på

ett sådant sätt att den har generell räckvidd. Lagen

är således tillämplig på alla former av kommersiella

marknadsföringsåtgärder och oavsett målgrupp för

marknadsföringen. Marknadsföringslagen är därmed

tillämplig även vid marknadsföring i skolan.

Vid lagens tillkomst våren 1995 uttalade

utskottet, med anledning av några motionsyrkanden,

att det inte borde komma i fråga att i

marknadsföringslagen ta in regler med särskilda krav

på marknadsföring av vissa närmare angivna varor och

tjänster. I likhet med vad utskottet fann våren 2002

kan ett liknande synsätt anläggas när det gäller

kraven på särskilda regler om marknadsföring riktad

till barn och inom skolväsendet. Utskottet är

således inte berett att ta initiativ till en

utredning av frågan. Till saken hör även att

motionsspörsmålen innefattas i de pågående

övervägandena inom EU med anledning av kommissionens

grönbok om det framtida konsumentskyddet inom EU och

det förslag till direktiv om säljfrämjande åtgärder

som kommissionen överlämnade i oktober 2001.

Utskottet förutsätter att regeringen inom ramen för

detta arbete med kraft verkar för ett fullgott skydd

för barn och ungdom i marknadsföringssammanhang.

Därutöver bör erinras om att det inte ankommer på

lagutskottet att göra några uttalanden huruvida

sponsring och marknadsföring över huvud taget skall

få förekomma i skolan.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motionerna L240, L304, L331 och L343.

Marknadsföring av finansiella

tjänster

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion med krav på

åtgärder mot brister i marknadsföringen av

finansiella tjänster. Utskottet anser att det

inte föreligger någon motsättning mellan

motionärerna och regeringen i frågan och

förutsätter att regeringen noga följer

utvecklingen på marknaden och vidtar

erforderliga åtgärder.

Bakgrund

Bestämmelser om marknadsföring av finansiella

tjänster finns i bl.a. konsumentkreditlagen

(1992:830). Lagen, som är tvingande till

konsumentens förmån, gäller i princip alla

konsumentkrediter och innebär en skyldighet för

näringsidkaren att iaktta god kreditgivningssed i

förhållande till konsumenten och tillvarata dennes

intressen med tillbörlig omsorg. Begreppet god

kreditgivningssed innefattar en skyldighet för

näringsidkaren att visa återhållsamhet och

måttfullhet i sin marknadsföring. Informationen om

krediten skall också vara saklig, korrekt och

fullständig. Närmare riktlinjer angående

uttolkningen av begreppet god kreditgivningssed

finns bl.a. i Konsumentverkets riktlinjer för

tillämpning av konsumentkreditlagen (KOVFS 2001:4).

Bestämmelser om konsumentkrediter på EU-nivå finns

bl.a. i rådets direktiv 87/102/EEG om tillnärmning

av medlemsstaternas lagar och andra författningar

rörande konsumentkrediter, det s.k.

konsumentkreditdirektivet. I sammanhanget bör även

nämnas att Europaparlamentet och rådet sommaren 2002

antagit direktiv 2002/65/EG om distansförsäljning av

finansiella tjänster till konsumenter. I direktivet

finns regler om vilken information som skall lämnas

innan ett distansavtal om en finansiell tjänst

ingås, konsumentens ångerrätt och marknadsföring av

finansiella tjänster.

Pågående lagstiftningsarbete

Kommissionen överlämnade i september 2002 ett

förslag till nytt konsumentkreditdirektiv,

KOM(2002)443. Direktivförslaget innehåller bl.a. ett

förbud mot ingående av kreditavtal vid

hemförsäljning och regler om marknadsföring av

krediter. Vidare pågår arbete inom Regeringskansliet

med ett lagförslag som syftar till att genomföra det

nyligen beslutade direktivet om distansförsäljning

av finansiella tjänster. Nämnas bör även att

regeringen till hösten 2003 har aviserat en

proposition med förslag till lag om ansvar vid

finansiell rådgivning till konsumenter.

Motionen

I motion L306 av Ulla Wester m.fl. (s) hävdas att

det förekommer brister vid marknadsföring av lån

till konsumenter och att marknadsföringen, i likhet

med vad som var fallet på 1980-talet, åter

balanserar på gränsen till det tillåtna. Bland annat

kritiseras förekomsten av bostadslån på upp till

hela värdet av bostaden. Enligt motionärerna är det

inte bara utländska finansinstitut som driver på den

negativa utvecklingen utan, även storbankerna

tangerar att bryta mot tillsynsmyndigheternas

allmänna råd och föreskrifter vid marknadsföring av

krediter. Det är, menar motionärerna, uppenbart att

gällande regelverk och frivilliga

branschöverenskommelser inte uppfyller kraven på

konsumentskydd och i motionen begärs ett

tillkännagivande om nödvändigheten av att ur ett

konsumentperspektiv noga följa och åtgärda pågående

uppluckring av praxis av gällande regelverk vid

marknadsföring av finansiella tjänster.

Utskottets ställningstagande

Ett av de nationella målen för konsumentpolitiken

som riksdagen lagt fast är att konsumenterna skall

ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och

andra resurser effektivt, det s.k.

hushållningsmålet. Vidare har regeringen som delmål

inom bl.a. hushållningsmålet angivit att

konsumentskyddet bör förstärkas på de finansiella

områdena där konsumenternas behov inte är

tillräckligt tillgodosedda, exempelvis vid

distansförsäljning av finansiella tjänster.

Inriktningen på regeringens arbete ligger således

väl i linje med motionskraven.

Som redovisats inledningsvis pågår också arbete,

såväl nationellt som på EU-nivå, som knyter an nära

till motionsspörsmålen. Utskottet förutsätter att

regeringen, i linje med gällande konsumentpolitiska

riktlinjer inom ramen för detta arbete verkar för

ett stärkt konsumentskydd. Något tillkännagivande

därom eller annan åtgärd från riksdagens sida kan

inte anses erforderligt. Utskottet har inte underlag

att bedöma riktigheten i de påståenden som görs i

motionen om olika problem och brister på marknaden

för finansiella tjänster, men förutsätter att

regeringen noga följer utvecklingen på området och

vidtar de åtgärder som kan anses erforderliga.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motion L306.

Skuldfällor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande med

krav på åtgärder mot skuldfällor. Utskottet

hänvisar till pågående utredningsarbete.

Jämför reservation 11 (fp).

Bakgrund

I samband med avregleringar av finansmarknaden i

mitten av 1980-talet ökade bankernas möjligheter att

ge lån utan säkerhet. Under vissa perioder ledde

detta till att många konsumenter under 1980- och

1990-talen skaffade sig oöverlagda och dyra krediter

som undergrävde hushållsekonomin.

Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i

kraft den 1 juli 1994, infördes möjligheter för

fysiska personer att under vissa förutsättningar

helt eller delvis befrias från en övermäktig

skuldbörda (prop. 1993/94:123, bet. LU26, rskr.

303). Som allmänna villkor för en skuldsanering är

att gäldenären är insolvent och så skuldsatt att han

eller hon inte inom överskådlig tid kan betala sina

skulder. Därtill kommer att det vid en allmän

bedömning skall vara skäligt att bevilja

skuldsanering.

Pågående arbete

Ett av de delmål som regeringen angivit inom ramen

för inflytandemålet är att konsumenterna skall ges

en starkare ställning på de finansiella marknaderna.

Inom ramen för detta delmål gav regeringen hösten

2001 Konsumentverket i uppdrag att närmare analysera

orsakerna till skuldfällor och att föreslå lämpliga

åtgärder för att begränsa problemet. Uppdraget skall

redovisas senast i juli 2003.

I sammanhanget bör även erinras om att regeringen

i november 2002 givit en särskild utredare i uppdrag

att utvärdera och göra en översyn av

skuldsaneringslagen. Enligt direktiven (dir.

2002:139) skall utvärderingen i första hand avse

förfarandet i skuldsaneringsärenden. Utifrån

utvärderingen skall utredaren bedöma om det

nuvarande systemet för skuldsanering är

ändamålsenligt utifrån lagens syften eller om

systemet bör ändras i grunden. Utredaren är fri att

ta upp även andra frågor om skuldsanering om det

bedöms motiverat. Uppdraget skall redovisas senast

den 31 december 2003.

Motionen

I motion L319 vill Lars Leijonborg m.fl. (fp)

uppmärksamma situationen för långvarigt arbetslösa

personer med stora skulder som erhåller arbete. Om

kronofogden omedelbart därefter kräver återbetalning

av skulderna sänds dessa personer, anförs det i

motionen, på nytt tillbaka i arbetslöshet. Kontentan

kan, enligt motionärerna, bli att det inte lönar sig

att ta ett arbete och att arbetslöshet är att

föredra. Konsumentverket bör, enligt motionärernas

mening, ta upp frågan i en kontinuerlig diskussion

med de exekutiva myndigheterna, etablera ett

arbetssamtal som leder till en rationell, dvs.

mjukare och lindrigare utformning av

återbetalningsreglerna för långtidsarbetslösa med

stora skulder. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande

18).

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets uppfattning pekar motionärerna på

en angelägen och tankeväckande frågeställning.

Resultatet av det pågående arbetet inom dels

Konsumentverket angående skuldfällor, dels

utvärderingen av skuldsaneringslagen bör dock först

avvaktas innan utskottet är berett att överväga

någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av

motion L319 yrkande 18. Motionsyrkandet bör således

avslås.

Märkning av varor som testats på

djur

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav

på införande av obligatorisk märkning av

produkter som testats på djur. Utskottet

hänvisar dels till att frågan utretts

tidigare och därvid förkastats, dels till

nyligen beslutad EU-lagstiftning på området.

Jämför reservation 12 (v)

Bakgrund

Frågan om införande av obligatorisk märkning av

varor som testats på djur, företrädesvis kosmetiska

och hygieniska produkter, har uppmärksammats i olika

tidigare sammanhang. Med anledning av ett uttalande

från riksdagens sida våren 1988 i betänkandet JoU

1987/88:22 gav regeringen Konsumentverket i uppdrag

att utreda hur ett system för märking av kosmetiska

produkter med uppgift om genomfört test av produkten

på djur skulle kunna utformas. I uppdraget låg även

att redovisa hur en sådan märkning skulle förhålla

sig till Sveriges handelspolitiska förpliktelser.

Konsumentverket redovisade sitt uppdrag i december

1990 i promemorian Märkning av kosmetiska produkter

med uppgift om djurtest (dnr 90/K2754). I

promemorian pekade verket på en rad problem som var

förenade med inrättandet av ett sådant

märkningssystem och fann sammanfattningvis att det

varken var lämpligt eller rättsligt genomförbart att

ålägga företagen en sådan informationsplikt. I

stället föreslog verket att en allmän information,

som på ett klart och kortfattat sätt belyste frågan

om djurtester av kosmetiska och hygieniska

produkter, skulle tillhandahållas konsumenterna i

detaljhandeln.

Bestämmelser på EU-nivå om kosmetiska produkter

finns i rådets direktiv 76/768/EEG av den 27 juli

1976 om tillnärmning av medlemsländernas

lagstiftning om kosmetiska produkter, det s.k.

kosmetikadirektivet. Europaparlamentet och rådet

beslutade i januari 2003 ändringar i direktivet som

bl.a. innebär att test- och marknadsföringsförbud

införs och träder i kraft så snart alternativa

metoder är tillgängliga, dock senast sex år efter

direktivets ikraftträdande. Vidare innebär

ändringarna att riktlinjer skall utarbetas för den

information som får ges på produkterna om att inga

djurtester har utförts.

Motionerna

I motion L221 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v)

påpekas att det i dag finns både internationella och

nationella system för märkning av produkter som inte

testats på djur. Motionärerna anser att det är de

produkter som testats på djur som i stället borde

märkas så att konsumenterna ges en möjlighet att

välja bort dessa. I motionen begärs ett

tillkännagivande som går ut på att regeringen skall

ta initiativ till en utredning av möjligheterna att

införa en sådan märkning.

Birgitta Ohlson (fp) anför i motion MJ316 att en

av de bästa vägarna att begränsa djurförsök är att

underlätta för konsumenterna att kunna ta ställning

till om de vill köpa produkter som testats på djur

eller med hjälp av alternativa metoder. I dag är det

dock, menar motionären, svårt att göra sådana

medvetna val eftersom det sällan anges på

produkterna om de testats på djur eller ej.

Motionären begär ett tillkännagivande om att det

skall införas en obligatorisk märkning av

djurtestade produkter (yrkande 9).

Utskottets ställningstagande

Som redovisats i det föregående har frågan om

införande av obligatorisk märkning av varor som

testats på djur redan utretts och därvid

avvisats.Vidare har nu, efter ett långdraget

förhandlingsarbete, beslutats ändringar i

gemenskapslagstiftningen som innebär både förbud mot

djurtester och saluföring av varor som testats på

djur.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts finner

utskottet inte skäl att ta initiativ till en förnyad

utredning av frågan om det bör införas en

obligatorisk märkning av djurtestade varor.

Motionerna L221 och MJ316 yrkande 9 bör därför

avslås.

S.k. smajlmärkning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som

går ut på att det skall införas s.k.

smajlmärkning av restauranger och

livsmedelsaffärer. Jämför reservation 13

(fp).

Motionen

I motion L319 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) föreslås

att det enligt dansk modell skall införas en s.k.

smajlmärkning. Det föreslagna systemet skall vara

utformat på så sätt att livsmedelsbutiker och

restauranger som följer alla regler för att hålla

livsmedlen i gott skick får sätta upp ett särskilt

märke som skall vara väl synligt. Härigenom ges

konsumenterna, enligt motionärerna, en utmärkt och

lättbegriplig information om det hygieniska

tillståndet i restaurangen eller butiken (yrkande

10).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har givetvis ingen annan uppfattning än

motionärerna vad gäller vikten av en god

livsmedelshygien i restauranger och

livsmedelsaffärer. Som motionärerna själva antyder

torde dock den föreslagna märkningsordningen kräva

stora resurser från kontrollerande myndigheter,

resurser som sannolikt skulle kunna användas på ett

mer effektivt sätt inom tillsynsverksamheten i

livsmedelsbranschen. Utskottet är inte berett att

ställa sig bakom motionärernas förslag och anser

därför att motion L319 yrkande 10 skall avslås.

Nätverksförsäljning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav

på införade av lagstiftning om

nätverksförsäljning. Utskottet anser att

pågående överväganden inom EU bör avvaktas.

Jämför reservation 14 (kd).

Bakgrund

Med nätverksförsäljning, eller multi level marketing

(MLM), avses ett sätt att organisera

direktförsäljning av varor och tjänster som innebär

att distributionen sker genom ett nätverk av

direktsäljare. Från nätverksförsäljning bör skiljas

s.k. pyramidspel, som är förbjudna enligt

lotterilagen (1994:1000).

I Sverige finns inte någon särskild lagstiftning

som gäller förhållandet mellan olika nivåer av

direktsäljare och företag. I förhållandet mellan

säljare och konsument gäller dock, vid sidan av den

generella konsumenträttsliga lagstiftningen, lagen

(2000:274) om distansavtal och hemförsäljning.

Inom Europafederationen för

direkthandelsföreningar (FEDSA) har fastställts

etiska regler för direktförsäljning till

konsumenter. I dessa finns bl.a. regler om

direktsäljarens uppträdande mot konsumenter, ånger-

och returrätt och garantier. FEDSA har även

fastställt etiska regler vad gäller förhållandet

mellan direktsäljare och företag, mellan olika

direktsäljare och mellan olika företag. Dessa regler

innehåller bl.a. bestämmelser om information,

avgifter och upphörande av avtal.

Motionen

I motion L245 av Ragnwi Marcelind (kd) argumenteras

för införande av särskild lagstiftning om

nätverksförsäljning. Enligt motionären bör en

nationell lagstiftning antas innan lagstiftning

kommer till stånd på EU-nivå. På så sätt kan, anför

motionären, Sverige ha en egen uppfattning och

lagstiftning att föra fram i förhandlingsarbetet.

Motionären anger i motionen ett antal närmare

beskrivna kriterier som bör beaktas i en sådan

lagstiftning, bl.a. att en distributör skall kunna

avsluta ett avtalsförhållande utan uppsägningstid,

att gränsen mellan kund och säljare i ett multi

level marketing-företag definieras, att ångerfrist

och returrätt säkerställs och att det skall finnas

en skyldighet för företagen att upprätta

garantifonder för att säkerställa infriandet av

ekonomiska åtaganden vid en eventuell konkurs.

Motionären framhåller vikten av att den i motionen

förespråkade lagstiftningen harmoniserar med såväl

gällande som framtida lagstiftning på EU-nivå. I

motionen begärs ett tillkännagivande om vad som

anförts om dels behovet av regelverk för

nätverksförsäljning (yrkande 1), dels att en sådan

lagstiftning bör ta hänsyn till de i motionen

redovisade kriterierna (yrkande 2).

Pågående arbete

Som redovisas i motionen har frågor kring

nätverksförsäljning uppmärksammats under senare år

bl.a. på EU-nivå. Sålunda påbörjades år 1998 inom

kommissionen en revidering av rådets direktiv

85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda

konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta

affärslokaler, det s.k. hemförsäljningsdirektivet.

Som ett led i detta arbete lades i november 1999

fram rapporten Door to door selling - Pyramid

selling - Multi level marketing. I rapporten

diskuteras bl.a. huruvida hemförsäljningsdirektivet

bör samordnas med distansavtalsdirektivet och om det

bör införas särskilda regler i

hemförsäljningsdirektivet om nätverksförsäljning.

Under revideringsarbetet har förts fram förslag som

går ut på att direktivets tillämpningsområde skall

utvidgas så att det inte bara omfattar konsumenter,

utan även direktsäljare, och att det skall i införas

regler till skydd för en direktsäljare i förhållande

till nätverksförsäljningsföretaget.

Nätverksförsäljning togs även upp i kommissionens

grönbok om det framtida konsumentskyddet inom EU som

ett exempel på ett område där regleringen i hög grad

växlar mellan medlemsstaterna vilket, enligt

grönboken, negativt påverkar möjligheterna att

bedriva gränsöverskridande nätverksförsäljning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet är inte berett att förorda något uttalande

från riksdagens sida vad gäller behovet och

utformningen av den i motionen förespråkade

lagstiftningen. I likhet med vad utskottet fann

våren 2002 vid behandlingen av en motsvarande motion

i sitt av riksdagen godkända betänkande 2001/02:LU16

bör resultatet av övervägandena inom kommissionen

med anledning av grönboken om det framtida

konsumentskyddet och översynen av

hemförsäljningsdirektivet i stället avvaktas.

Riksdagen bör således avslå motion L245.

Fakturaskojeri

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav

på åtgärder för att motverka s.k.

fakturaskojeri. Utskottet hänvisar i huvudsak

till tidigare ställningstaganden från

riksdagens sida och pågående arbete.

Bakgrund

Med fakturaskojeri avses en form av negativ

säljmetod eller negativ avtalsbindning som går ut på

att skapa en oriktig föreställning om att bindande

avtal kommit till stånd. En annan form är att

näringsidkare sänder fakturor som varken motsvarar

en levererad tjänst eller vara. Bestämmelser om

fakturaskojeri infördes i marknadsföringslagen år

1996 (prop. 1995/96:81, bet. LU14, rskr. 92). Enligt

12 § är det förbjudet för näringsidkare att

tillställa någon fakturor, inbetalningsavier eller

liknande meddelanden avseende produkter som inte har

beställts. Överträdelse av bestämmelsen kan

föranleda marknadsstörningsavgift enligt

marknadsföringslagen. Förfarandet kan också vara

straffbart enligt brottsbalkens bestämmelser om

bedrägeri.

Motion

I motion L210 av Barbro Feltzing (mp) anförs att

fakturaskojeriet omsätter stora summor och utgör ett

stort problem för näringslivet, inte minst för små

nystartade företag. Ett sätt att komma till rätta

med problemet vore att ge Konsumentombudsmannen rätt

att meddela näringsförbud vid grova åsidosättanden

av den marknadsrättsliga lagstiftningen. Motionären

anser också att regeringen bör låta utreda om det

behövs ändringar i den civilrättsliga lagstiftningen

för att motverka förekomsten av fakturaskojeri. I

motionen begärs tillkännagivanden i enlighet med det

anförda (yrkandena 2 och 3).

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar motionärens uppfattning att

fakturaskojeri är ett allvarligt problem för

näringslivet som bör bekämpas med kraft. Utskottet

kan dock inte se att regeringen skulle vara av annan

uppfattning i frågan. Sålunda har justitieministern

i ett skriftligt frågesvar den 22 januari 2003

anfört att det torde vara svårt att genom ändringar

i strafflagstiftningen kunna öka möjligheterna att

komma åt fakturaskojeri, men framhållit att det inom

polisväsendet bedrivs ett omfattande arbete för att

förebygga och bekämpa bluffakturering (svar på fråga

2002/03:384). Främst sker detta inom Rikskriminalen

där man kartlägger och analyserar fall som uppdagas

i landet. Av frågesvaret framgår också att

Rikskriminalen, med hjälp av organisationen Svenskt

Näringsliv, inrättat en särskild databas för

ändamålet. Inom ramen för samarbetet med Svenskt

Näringsliv gör Rikskriminalen också besök på företag

runt om i landet för att informera om problemet med

bluffakturor och vilka skyddsåtgärder som kan vidtas

hos företagen. Vidare har Riksåklagaren, enligt

frågesvaret, meddelat föreskrifter om samordning av

brottmålsärenden, vilket innebär att flera

brottsmisstankar mot en person skall handläggas i

samma ärende vilket i sin tur har stor betydelse för

utredningarna då det, i fråga om fakturaskojeri,

ofta rör sig om flera anmälningar som är spridda

över landet. Enligt justitieministern torde det vara

av särskilt stor betydelse för att motverka

förekomsten av den här typen av bedrägerier att

utveckla det brottsförebyggande arbetet. Genom att

företag och andra utvecklar och förbättrar den

interna kontrollen av inkommande fakturor bör de

således kunna skaffa sig ett effektivt skydd mot

bluffakturor. De insatser som görs av

branschorganisationerna och företagen själva har

därför, anförs det slutligen, stor betydelse för

möjligheterna att komma till rätta med problemen.

Enligt utskottets uppfattning torde problemet med

fakturaskojeri inte i första hand kunna lösas genom

ändringar i den civilrättsliga lagstiftningen.

Motionärens förslag att ge Konsumentombudsmannen

rätt att meddela näringsförbud har vidare övervägts

tidigare och därvid avvisats, senast i det av

riksdagen godkända betänkande 2001/02:LU19. Det

saknas skäl för att nu göra annan bedömning i den

frågan. Snarare synes lösningen närmast stå att

finna i en kombination av dels effektivt polis- och

åklagararbete, dels olika slags förebyggande

egenåtgärder inom näringslivet. Som framgår av

frågesvaret pågår också arbete med den inriktningen.

Utskottet ser mot den nu angivna bakgrunden inte

skäl för riksdagen att i dag ta något initiativ i

motionsspörsmålet. Däremot förutsätter utskottet att

regeringen noga följer utvecklingen på området och

vidtar de ytterligare åtgärder som visar sig

nödvändiga för att stävja problemet med

fakturaskojeri.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

skall avslå motion L210 yrkandena 2 och 3.

Resegarantilagen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav

på dels en utvidgning av resegarantilagens

tillämpningsområde, dels en utredning av den

framtida finansieringen av

resegarantisystemet. Utskottet hänvisar till

pågående arbete och riksdagens tidigare

ställningstaganden. Jämför reservation 15 (m,

fp, kd, c).

Bakgrund

Den första resegarantilagstiftningen, lagen den 9

juni 1967 om ställande av säkerhet vid sällskapsresa

till utlandet, trädde i kraft den 1 juli 1967 (prop.

1967:106, 3LU42, rskr. 295). Lagen ersattes den 1

juli 1972 av den nu gällande resegarantilagen

(1972:204) (prop. 1972:92, bet. NU 30, rskr. 193).

Resegarantilagen har till syfte att ge konsumenter

på reseområdet ett skydd mot förluster som en

researrangörs betalningsinställelse eller

betalningsoförmåga kan medföra. För att åstadkomma

detta skydd skall de företag som anordnar eller

förmedlar resor som omfattas av resegarantilagen

ställa säkerhet för sin verksamhet. Om inte

Kammarkollegiet medger annat skall säkerheten bestå

av en betalningsutfästelse, utfärdad av bank eller

försäkringsbolag, som fullgörs vid anfordran.

Säkerheten skall vid varje tillfälle motsvara ett

reseföretags totala ekonomiska åtaganden gentemot

resenären. Varje företag svarar således för sig

självt. Säkerhet får tas i anspråk för att betala

tillbaka pengar som betalats för en resa som

omfattas av garanti enligt lagen och som blir

inställd eller av annan anledning inte blir av. När

det gäller resor som har påbörjats men inte

slutförts får säkerheten tas i anspråk för

resenärens uppehälle under resan, återresa och

skälig ersättning för de förmåner resenären gått

miste om genom att resan avkortats.

De resor som omfattas av resegarantilagen är

paketresor enligt lagen (1992:1627) om paketresor.

För att utgöra en paketresa måste ett arrangemang

innehålla minst två av följande moment, nämligen 1)

transport, 2) inkvartering eller 3) en annan

turisttjänst som utgör en väsentlig del av

arrangemanget, men som inte är direkt knutet till

transport eller inkvartering. Som ytterligare

villkor gäller att arrangemanget skall vara minst 24

timmar eller inbegripa övernattning samt att

arrangemanget säljs eller marknadsförs till ett

gemensamt pris.

Genom en ändring i resegarantilagen, som trädde i

kraft den 1 januari 2003 (prop. 2001/02:138, bet.

LU24), utvidgades skyldigheten att ställa säkerhet

till att, utöver paketresor, omfatta även den som

annat än tillfälligtvis säljer eller marknadsför

dels resor som består av separata transport- och

inkvarteringstjänster som sammantagna uppvisar

väsentlig likhet med en paketresa, dels resor som

består av transporter och utbildningsvistelser med

inkvartering i form av boende i en värdfamilj, även

om inkvarteringen är kostnadsfri.

Lagstiftning på EU-nivå

Resegarantilagen och paketreselagen genomför i

svensk rätt rådets direktiv 90/314/EEG av den 13

juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra

paketarrangemang, det s.k. paketresedirektivet.

Bestämmelser om ställande av säkerhet finns i

artikel 7, där det föreskrivs att den arrangör eller

återförsäljare som är part i avtalet skall visa att

han, i händelse av obestånd, har tillräcklig

säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och

hemtransport av konsumenten. Som framgår ger

artikeln inte några direkta anvisningar om vilka

medel den nationella lagstiftaren skall använda för

att vid genomförandet av direktivet uppnå det

konsumentskydd som direktivet föreskriver. Runt om i

Europa har också vitt skilda tillvägagångssätt

använts för att genomföra direktivet i denna del.

Det går att urskilja fyra i grunden olikartade

metoder, nämligen säkerhetskonstruktionen, som

innebär att resenärernas anspråk tillgodoses genom

utnyttjande av individuella betalningsutfästelser,

fondkonstruktionen, där resenärernas anspråk

hanteras av en obligatorisk eller frivillig fond som

är kollektivt finansierad av reseföretagen,

försäkringskonstruktionen, som innebär att

resenärernas anspråk hanteras av den som har

meddelat en försäkring eller liknande arrangemang

till förmån för resenärerna och slutligen

förvaltarkonstruktionen, vilken går ut på att

resenärernas anspråk tillgodoses genom utnyttjande

av penningmedel som resenärerna har deponerat hos

tredje man. Inom de nationella garantisystemen

förekommer ofta flera konstruktioner samtidigt. I

Danmark och Norge tillämpas en fondlösning medan

lagstiftningen i Finland, Sverige och Island bygger

på säkerhetskonstruktionen.

Motioner

I motion L263 av Krister Örnfjäder (s) anförs - med

utgångspunkt i ett konkret fall sommaren 2002 då ett

stort antal flygresenärer blev strandsatta utomlands

- att resegarantilagens tillämpningsområde bör

utvidgas så att den även omfattar resenärer som

endast bokar flygstolar och ordnar boende på egen

hand. Motionären begär ett tillkännagivande om

behovet av en modernisering av resegarantilagen.

Ana Maria Narti m.fl. (fp, m, kd, c, mp) tar i

motion L327 upp frågan om finansieringen av

resegarantisystemet. Enligt motionärerna är det

nuvarande resegarantisystemet väl anpassat till

konsumenternas, de stora researrangörernas och

bankernas villkor samtidigt som det lägger

omotiverat tunga bördor på småföretag inom

resebranschen. De små företagen måste, anförs det i

motionen, betala högre avgifter för ställande av

säkerheten än vad de stora företagen behöver.

Småföretagare tvingas således ofta, hävdas det, att

ta banklån för att finansiera säkerheten för

bankernas åtaganden, eftersom sådana arrangörer

saknar tillräckligt med förskottsinbetalda

kundmedel. Lånen tas i flera fall upp till

oförmånliga villkor mot säkerhet i personlig borgen

eller inteckning i fast egendom, vilket innebär

stora risker för småföretagarna. Motionärerna anser

att detta snedvrider konkurrensen, försvårar

nyetableringar och får negativa konsekvenser även

för konsumenterna genom högre priser och sämre

utbud. I motionen framhålls att det förekommer

fondlösningar i andra länder, och motionärerna begär

ett tillkännagivande om att regeringen omgående

skall låta utreda finansieringen av

resegarantisystemet och att de små företagens

villkor därvid särskilt skall beaktas.

Ett motsvarande motionsyrkande med samma

argumentation framförs i motion L311 av Yvonne

Andersson (kd).

Utskottets ställningstagande

Vad först gäller frågan om resegarantilagens

tillämpningsområde som tas upp i motion L263 kan

utskottet konstatera att skyldigheten att ställa

säkerhet nyligen har utvidgats till att i vissa fall

även omfatta försäljning av separata transport- och

inkvarteringstjänster. Utskottet kan också

konstatera att motionsspörsmålet uppmärksammats av

Luftfartsverket i rapporten 2002:10 "Flygbolag" som

inte flyger. I rapporten diskuteras olika sätt att

stärka skyddet för resenärer som bokar flygbiljetter

hos s.k. flygreseorganisatörer, bl.a. utökade krav

på information och licensiering av de aktuella

företagen. Enligt vad utskottet har erfarit bereds

rapporten för närvarande vidare inom Luftfartsverket

med inriktningen att det skall tas fram

författningsförslag.

I sammanhanget bör också erinras om att

kommissionen i den konsumentpolitiska strategi som

beslutades i juli 2002 särskilt angivit att man

avser att lägga fram ett förslag till ändrat

paketresedirektiv under år 2003 eller 2004. Syftet

med förslaget skall vara att stärka konsumentskyddet

på området.

Utskottet finner mot den nu angivna bakgrunden

inte skäl för riksdagen att nu vidta någon åtgärd

med anledning av motion L263, som därför bör avslås.

När det sedan gäller utformningen av

resegarantisystemet erinrar utskottet om att denna

fråga har varit föremål för överväganden i flera

olika tidigare sammanhang. Sålunda övervägdes

garantisystemets utformning våren 1996 i proposition

1995/96:182 Stärkt konsumentskydd i

resegarantilagen. Regeringen hade då att ta

ställning till ett förslag till fondkonstruktion som

hade utarbetats inom Civildepartementet. I den då

aktuella propositionen konstaterade regeringen att

det fanns skäl såväl för som mot den föreslagna

fondlösningen. Vid en avvägning av de synpunkter som

framkommit i ärendet stannade regeringen till slut

för att inte föreslå någon ändring av systemet.

Regeringen förklarade dock att man avsåg att följa

utvecklingen inom resebranschen och att man var

beredd att på nytt överväga garantisystemet om det

behövdes.

Sådana överväganden kom till stånd inom ramen för

Resegarantilagsutredningens arbete. Uppdraget

redovisades i december 1999 i betänkandet (SOU

1999:140) Ett nytt resegarantisystem. Utredningen

analyserade det nuvarande systemet, övervägade

alternativa lösningar och kom fram till att den

gällande säkerhetskonstruktionen även

fortsättningsvis borde vara huvudalternativet.

Utredningen pekade i det sammanhanget på vissa

problem som var förknippade med en fondlösning,

bl.a. risken för att fonden snabbt töms på medel vid

ett stort reseföretags konkurs och att en fond torde

komma att innebära ett ökat ekonomiskt åtagande för

staten.

Utredningens förslag behandlades av regeringen

våren 2002 i proposition 2001/02:138 Utökad

resegaranti för konsumenter. Enligt regeringens

uppfattning hade det inte framkommit någon

omständighet som utgjorde skäl för att lägga fram

något förslag till ändring av garantisystemet.

I samband med riksdagsbehandlingen av

propositionen framfördes kritik från flera

organisationer för mindre företag inom resebranschen

mot den nuvarande utformningen av

resegarantisystemet. Utskottet konstaterade i sitt

av riksdagen godkända betänkande 2001/02:LU24 att de

framförda synpunkterna låg utanför det då aktuella

lagstiftningsärendet, varför dessa mer principiella

och övergripande frågor inte kunde bli föremål för

närmare överväganden. Utskottet utgick dock från att

regeringen i ett kommande uppföljnings- och

utvärderingsarbete rörande de då aktuella

lagändringarna skulle beakta den framföra kritiken

och synpunkterna, särskilt i frågan om nuvarande

resegarantisystem skulle missgynna de mindre

researrangörerna.

Utskottet vidhåller denna uppfattning och

förutsätter att uppföljnings- och

utvärderingsarbetet kommer till stånd utan något

formellt tillkännagivande från riksdagens sida. Med

det anförda föreslår utskottet att motionerna L311

och L327 avslås.

Barnhjälmar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion i vilken begärs

åtgärder från riksdagens sida i syfte att

prioritera forskning om säkra barnhjälmar.

Bakgrund

Enligt den standardiseringsmetod som infördes i

mitten av 1980-talet inom EG fastställs bindande,

relativt allmänt hållna säkerhetskrav på en produkt

i ett direktiv. De tekniska specifikationerna, vilka

skall säkerställa att produkterna uppfyller

direktivets säkerhetskrav, utarbetas sedan av

europeiska standardiseringsorgan, exempelvis CEN. En

standard har visserligen formen av en frivillig

överenskommelse, men får den rättsverkan att

produkter som har utformats enligt standarden

förutsätts uppfylla säkerhetskraven.

För småbarnshjälmar gäller Europastandarden SS-EN

1080. Kännetecknande för denna standard är att

hakbandet, som är grönfärgat, har en automatisk

utlösningsanordning. För andra hjälmar gäller

standarden SS-EN 1078. På dessa hjälmar får, enligt

standarden, inte finnas någon utlösningsanordning.

I de råd som Konsumentverket har publicerat inför

köp av cykelhjälm till barn anges bl.a. att

småbarnshjälmen är det bästa skyddet för små barn, i

varje fall upp till sju års ålder, men även för

något äldre barn.

Motion

I motion L264 av Marina Pettersson och Christina

Nenes (båda s) anförs att det har inträffat många

tragiska hängningsolyckor då barn fastnat i något

med hjälmen vid lek och hakbandet inte löst ut.

Motionärerna anser att regeringen bör vidta åtgärder

för att forskning med den inriktningen att samma

barnhjälm skall skydda vid fallolyckor,

trafikolyckor och hängningsolyckor prioriteras. I

motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med

det anförda.

Utskottets ställningstagande

Utskottet behandlade våren 2002 i sitt av riksdagen

godkända betänkande 2001/02:LU16 en motion med krav

på införande av ett förbud mot försäljning av

barnhjälmar utan utlösningsanordning i hakbandet.

Enligt utskottets mening torde ett sådant förbud

inte vara förenligt med gemenskapsrätten. Utskottet

kunde därför inte ställa sig bakom motionen, som

avstyrktes. Däremot framhöll utskottet vikten av

korrekt och tydlig information vid marknadsföring

och försäljning av hjälmar avsedda för barn och

förutsatte att branschorganisationerna tog ett stort

ansvar i detta avseende. Utskottet står alltjämt

fast vid denna uppfattning.

Utskottet har givetvis i och för sig

inget att erinra mot motionärernas

önskemål om forskning om säkra

barnhjälmar. Något särskilt

uttalande därom från riksdagens sida

kan dock inte anses påkallat. Motion

L264 bör därför avslås.

Konsumentinflytandet inom

standardiseringen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som

gäller konsumentinflytandet inom

standardiseringen. Utskottet kan inte se att

det föreligger några meningsmotsättningar

mellan motionärerna och regeringen i frågan.

Motionsspörsmålet har också aktualiserats på

EU-nivå.

Bakgrund

Standardisering syftar till förenklingar och

besparingar och innebär att företag och andra

intressenter inom en bransch enar sig om gemensamma

regler för hur en produkt skall vara utformad.

Standarder kan bidra till såväl en lönsammare

produktion och handel som ökad säkerhet och bättre

skydd för hälsa och miljö. Arbetet med

standardisering är i hög grad en internationell

verksamhet.

På global nivå samordnas standardiseringen av

bl.a. ISO (International Organization for

Standardization) och IEC (International

Electrotechnical Commission). På europeisk nivå

samordnas verksamheten av bl.a. CEN (Commité

Européen de Normalisation), Cenelec (Commité

Européen de Normalisation Electrotechnique) och ETSI

(European Telecommunications Standards Institute).

Utmärkande för den internationella och europeiska

standardiseringen är att deltagandet i det tekniska

arbetet i huvudsak sker genom de nationella

standardiseringsorganen och att beslut om en ny

standard tas genom omröstning bland dessa organ.

År 1978 inrättades inom ISO en särskild kommitté

för konsumentfrågor, Copolco. Kommitténs syfte är

bl.a. att främja konsumentinflytandet i det

nationella och internationella

standardiseringsarbetet, att informera och utbilda

och att vara ett forum för utbyte av erfarenheter i

frågor som rör konsumenter och standardisering.

År 1985 beslutade man inom EG att införa en ny

metod för att precisera de säkerhets- och miljökrav

som produkter måste uppfylla för att fritt få säljas

på hela EG-marknaden, The New Approach. Dessförinnan

hade produktkrav fastställts i mycket detaljerade

direktiv som beslutades med enhällighet enligt en

tidsödande procedur. I produktdirektiv som utformas

enligt den nya metoden anges i stället de väsentliga

säkerhetskrav som ställs på produkten, medan

utformningen av detaljreglerna överlämnas till de

centrala europeiska standardiseringsorganen. Dessa

standarder är visserligen frivilliga, men om en

produkt tillverkas i enlighet med en standard

presumeras produkten uppfylla direktivens

säkerhetskrav. Standarder har därmed fått en central

betydelse i gemenskapens produktsäkerhetsarbete.

År 1995 bildades ANEC (Association de

Normalisation Européenne pour les Consommateurs) som

bl.a. har till uppgift att koordinera

konsumentinflytandet i standardiseringen på EU-nivå.

ANEC består av företrädare för nationella

konsumentorganisationer från medlems- och Efta-

länderna samt några ansökarländer.

Motioner

I motion L272 av Ingegerd Saarinen (mp) aktualiseras

olika aspekter vad gäller konsumentinflytandet inom

standardiseringen. Motionären anser att

konsumenternas intressen allt oftare blir överkörda

i standardiseringssammanhang eftersom alla aktörer

som kan betala får delta i processen. Det gör,

hävdar motionären, att industrin kan mobilisera

deltagare i kommittéerna och därmed blockera

konsumentsidans krav, vilket leder till att

säkerhetstänkandet alltmer hamnar i underläge i

arbetet. En orsak till detta är, enligt vad som

anförs i motionen, att både konsumentsidan i de

flesta EU-länderna lider brist på resurser, såväl

ekonomiskt som personellt. Inte heller de nationella

myndigheterna har resurser att delta i arbetet på

samma sätt som man gjort tidigare. En annan orsak

till det bristande konsumentinflytandet är, menar

motionären, att själva systemet gynnar industrin. I

motionen begärs att regeringen skall ges i uppdrag

att lägga fram förslag till ändringar i syfte att

öka konsumentinflytandet i den internationella

produktstandardiseringen (yrkande 1). Motionärerna

yrkar även att regeringen skall ges i uppdrag att

lägga fram förslag till ändringar för att åstadkomma

fler möjligheter för konsumentrepresentanter i

Sverige att delta i produktstandardiseringen

(yrkande 2), att regeringen skall ges i uppdrag att

lägga fram förslag för att förmå de nationella och

internationella standardiseringsorganen att ta

hänsyn till obalansen mellan olika parter i

standardiseringen av varor och produkter (yrkande 3)

samt att regeringen skall ges i uppdrag att lägga

fram förslag till ändringar för att uppmärksamma

kommissionen på obalanserna i partssammansättningen

av standardiseringskommittéer (yrkande 4).

Ingegerd Saarinen (mp) för fram motsvarande

synpunkter i motion N396 yrkande 36.

Utskottets ställningstagande

Motsvarande motionsyrkanden avstyrktes av utskottet

i samband med att nu gällande konsumentpolitiska mål

beslutades hösten 2001. Utskottet konstaterade

därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande

2001/02:LU2 att insikten om nödvändigheten av ett

brett konsumentinflytande inom

standardiseringsarbetet vuxit under senare år och

att en rad åtgärder vidtagits i skilda sammanhang

för att stärka konsumentinflytandet. I likhet med

den uppfattning som regeringen gav uttryck för i den

då aktuella propositionen ansåg utskottet att

konsumentinflytandet likväl måste stärkas

ytterligare på området. Utskottet förutsatte att

regeringen noga skulle följa frågan och överväga

vilka ytterligare insatser, utöver de som redovisats

i propositionen, som borde komma till stånd för öka

konsumentinflytandet. Någon motsättning mellan de då

aktuella motionskraven och regeringens inställning i

frågan förelåg enligt utskottets mening inte, varför

det saknades skäl för riksdagen att vidta någon

åtgärd.

Frågan om konsumentinflytandet inom

standardiseringen aktualiserades även vid

behandlingen av regeringens skrivelse om mål och

inriktning för det svenska arbetet med

konsumentfrågor inom EU våren 2002. I skrivelsen

framhöll regeringen att möjligheterna för

konsumentföreträdare att delta i

standardiseringsarbetet blivit en allt viktigare

fråga. Eftersom utgångspunkten är att europeisk

standardisering skall bedrivas genom de nationella

organen bör, anförde regeringen vidare,

konsumentorganisationernas medverkan i

standardiseringsarbetet underlättas.

Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen

godkända betänkande 2001/02:LU28 att den

principiella inställning som regeringen gav uttryck

för i skrivelsen låg helt i linje med riksdagens

ställningstagande hösten 2001.

I sammanhanget bör vidare nämnas att Nordiska

ministerrådet i maj 2002 beslutat om en strategi för

det fortsatta arbetet i fråga om

konsumentinflytandet inom standardiseringen. Det

övergripande målet för det nordiska arbetet skall,

enligt strategin, vara att konsumenternas intressen

i standardisering av varor och tjänster skall vara

så starkt företrädda att det balanserar eventuellt

motstående intressen på nationell, europeisk och

internationell nivå.

Frågan om konsumentinflytandet har nyligen också

aktualiserats på EU-nivå. I den strategi för

konsumentpolitiken under åren 2002-2006 som

kommissionen beslutat om sommaren 2002 konstateras

att konsumenternas deltagande i det europeiska

standardiseringsarbetet fortfarande inte är

tillräckligt och att det inte kommer i närheten av

tillverkarnas och andra ekonomiska intressenters

dominerande ställning. Kommissionen avser därför,

enligt vad som anförs i strategidokumentet, att

undersöka hur man kan främja ett ökat

konsumentinflytande i standardiseringsorganens

arbete. Vidare anförs att kommissionen och

medlemsstaterna bör samarbeta för att säkerställa

lämplig samordning av verksamheten på EU-nivå och

ett adekvat deltagande för konsumentrepresentanterna

på nationell nivå.

Rådet behandlade strategin i en resolution den 2

december 2002 och uppmanade därvid kommissionen och

medlemsstaterna att se till att konsumentintressena

representeras i standardiseringsarbetet på relevanta

områden, både på europeisk och nationell nivå.

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan

utskottet inte finna annat än att det föreligger ett

brett stöd för ett stärkt konsumentinflytande inom

standardiseringsarbetet. Utskottet förutsätter att

regeringen aktivt arbetar vidare med frågan i linje

med riksdagens tidigare ställningstaganden. Någon

mer formell åtgärd från riksdagens sida är inte

påkallad för närvarande, och utskottet föreslår att

motionerna L272 och N396 yrkande 36 avslås.

Konsumentorganisationer

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som

rör de frivilliga konsumentorganisationerna.

Utskottet hänvisar till tidigare

ställningstaganden från riksdagens sida.

Motion

I motion L336 av Christina Axelsson m.fl. (s)

betonas vikten av att konsumenterna ges ett bättre

inflytande och möjligheter att verkligen komma till

tals genom sina idella folkrörelseorganisationer.

Dessa organisationer måste, enligt motionärerna, ges

resurser att samlas och agera samt möjligheter att

delta i det viktiga konsumentarbetet. I det femte

konsumentpolitiska målet, kunskapsmålet, påtalas

behovet av kunskap. För att genomföra detta mål

krävs, hävdas i motionen, att

frivilligorganisationernas resurser till medverkan

tas till vara. Renodlade konsumentorganisationer bör

således ges ökade möjligheter att delta. I motionen

begärs ett tillkännagivande om behovet av frivilliga

konsumentorganisationer.

Utskottets ställningstagande

Utskottet erinrar om att regeringen i den

proposition med förslag till nationella mål för

konsumentpolitiken som behandlades av utskottet

hösten 2001 anförde att folkrörelsernas och övriga

ideella organisationers deltagande i

konsumentpolitiken är viktigt och önskvärt. Ett

sådant deltagande tillför, anfördes vidare, kunskap

och en nödvändig lokal förankring samt kan bidra

till en livaktig dialog mellan medborgare och

politiker eller myndigheter. Enligt regeringens

uppfattning var det också viktigt att konsumenterna

så långt som möjligt representeras av egna

företrädare. I propositionen framhölls också att det

är en viktig demokratisk fråga att de organisationer

som arbetar med konsumentfrågorna också får

möjlighet till inflytande och delaktighet i

politikens utformning.

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan

utskottet inte finna annat än att motionärernas

uppfattning ligger väl i linje med den inställning

som regeringen givit uttryck för. Det saknas därför

anledning för utskottet att ta initiativ till någon

särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning

av motion L336. Motionen bör därför avslås.

Konsumentundervisning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som

gäller vikten av kunskaper i privatekonomi

och konsumenträtt. Utskottet hänvisar till

tidigare ställningstaganden från riksdagens

sida. Jämför reservation 16 (m, c).

Motion

Inger René m.fl. (m) framhåller i motion L247 att

den bästa konsumentsatsningen är att ge barn och

ungdomar ökade kunskaper i konsumentkunskap och

privatekonomi. Motionärerna hänvisar till

undersökningar som visar att konsumentfrågorna ofta

har en otydlig roll i skolan och att den

gränsöverskridande karaktären på frågorna ofta

medför att området inte prioriteras. Vidare finns en

omedvetenhet både i samhället och bland

överskuldsatta hushåll om betydelsen av

hushållsplanering och budgetering. Enligt

motionärerna bör skolungdomar ges möjlighet att lära

sig privatekonomi på ett konkret och praktiskt sätt

i grundskolan. Privatekonomi bör också kunna vara

ett möjligt tillvalsämne i gymnasieskolan. I

motionen begärs ett tillkännagivande om vikten av

konsumentkunskap (yrkande 2, delvis).

Utskottets ställningstagande

Ett motsvarande motionsyrkande avstyrktes av

utskottet hösten 2001 i samband med att nu gällande

mål för konsumentpolitiken beslutades. Utskottet

anförde därvid i sitt av riksdagen godkända

betänkande 2001/02:LU2 att såväl grundskolan som

gymnasieskolan har en viktig roll att spela när det

gäller att ge barn och ungdomar förutsättningar att

agera på marknaden som självständiga, kunniga och

starka konsumenter. Utskottet delade därför både

motionärernas och regeringens uppfattning att

konsumentundervisningen är viktig och att den bör

utvecklas.

Liknande motionsyrkanden återkom våren 2002 vid

behandlingen av regeringens skrivelse 2001/02:68 om

konsumenterna och miljön. Utskottet kunde därvid

inte se att det förelåg några väsentliga

meningsmotsättningar mellan motionärerna och

regeringen när det gäller synen på undervisning på

konsumentområdet.

När nu utskottet på nytt har att pröva samma

motionsspörsmål vidhåller utskottet sitt tidigare

ställningstagande. Detta innebär dock inget

ställningstagande i fråga om vilka specifika ämnen

som bör förekomma inom skolan, ett spörsmål som det

inte ankommer på lagutskottet att bereda.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

skall avslå motion L247 yrkande 2 i denna del.

Konsumentvägledning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör

lokal konsumentvägledning. Utskottet hänvisar

till tidigare ställningstaganden från

riksdagens sida. Jämför reservationerna 17

(fp, v) och 18 (m, fp).

Motioner

Enligt vad som anförs i motion L319 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) möter ekonomiskt svaga grupper

i samhället, bl.a. ensamstående föräldrar och

människor med otrygga arbetsförhållanden, ofta

invandrare, nya svårigheter. Konsumentpolitiken bör,

enligt motionärerna, uppmärksamma dessa förhållanden

och erbjuda stöd till dessa hushåll. De grupper som

har det svårast i samhället förfogar över svaga

sociala och professionella nätverk och utvecklar

inte i samma utsträckning som andra grupper vanan

att regelbundet inhämta information och kunskap om

sina egna rättigheter och skyldigheter. Detta leder,

enligt motionärerna, till att de ofta faller i den

bestående fattigdomens fälla. Många invandrare

känner också, anförs det, en misstro mot det svenska

samhället. I motionen begärs ett tillkännagivande om

vikten av att konsumentvägledningen når ut till

ekonomiskt svaga grupper i samhället (yrkande 17).

Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhåller i motion

L319 att det i Sverige, till skillnad från vad som

är fallet i många andra länder, läggs stora belopp

på myndigheter med uppgift att företräda

konsumenterna, samtidigt som alltför blygsamma

belopp anslås till fristående

konsumentorganisationer. Alltfler konsumenter blir

medvetna och vill ta ett ökat eget ansvar, bl.a. i

frågor som miljö och konsumtion och etisk

konsumtion. Enligt motionärerna behövs därför ett

organiserat, frivilligt engagemang bland

konsumenterna. En större del av de resurser som i

dag läggs på myndigheter och verk bör således i

stället fördelas på det civila samhället. I motionen

begärs ett tillkännagivande som går ut på att den

frivilliga konsumentvägledningen bör stärkas

(yrkande 21).

I motion L247 av Inger René m.fl. (m) anförs att

konsumentvägledarnas kunskaper bygger på information

från Konsumentverkets databaser. Dessa databaser bör

öppnas och göras lättillgängliga för konsumenterna.

Konsumenterna kan också, menar motionärerna, få

information från Konsumentverket. På så sätt kan

kommunerna spara resurser. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda

(yrkande 2, delvis).

Utskottets ställningstagande

Frågor rörande lokal konsumentverksamhet har varit

föremål för överväganden i anslutning till samtliga

konsumentpolitiska beslut. De uttalanden som därvid

gjorts innebär att kommunerna har en central roll i

detta avseende och att den kommunala

konsumentvägledningen bör stärkas. Då nu gällande

mål för den nationella konsumentpolitiken lades fast

hösten 2001 delade utskottet, i sitt av riksdagen

godkända betänkande 2001/02:LU2, regeringens

bedömning att den kommunala konsumentvägledningen är

nödvändig för konsumenterna och att det är viktigt

att alla människor i Sverige har tillgång till sådan

verksamhet. Utskottet framhöll vidare att den

kommunala konsumentverksamheten har en central roll

när det gäller konsumentpolitiken som en del av

välfärdspolitiken.

Vad först gäller motion L319 yrkande 17 kan

utskottet, mot bakgrund av vad som har redovisats i

det föregående, inte finna att det föreligger någon

avgörande motsättning mellan motionärernas

uppfattning och regeringens inställning i frågan om

vikten av att även ekonomiskt svaga grupper nås av

konsumentvägledningen. Det saknas därför skäl för

riksdagen att nu vidta någon åtgärd med anledning av

motionsyrkandet, som därför bör avslås.

När det sedan gäller motionerna L247 yrkande 2 i

denna del och L319 yrkande 21 har utskottet givetvis

inget att erinra mot konsumentvägledning inom ramen

för frivilliga organisationer eller att konsumenter

ges möjlighet att skaffa information på egen hand.

Någon meningsmotsättning mellan regeringen och

motionärerna föreligger således inte. I den mån

motionsyrkandena går ut på att det offentliga

engagemanget på området skall minskas och ersättas

av frivillig verksamhet kan utskottet dock inte

ställa sig bakom yrkandena.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

L247 yrkande 2 i denna del och L319 yrkande 21

avslås.

Tvistlösning utom domstol

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande som gäller tvistlösning

utom domstol bör av-slås. Pågående arbete på

såväl nationell som internationell nivå

ligger väl i linje med motionsönskemålen.

Jämför reservation 19 (m).

Motion

I motion L247 av Inger René m.fl. (m) framhåller

motionärerna vikten av genomtänkta modeller för

tvistlösning på konsumentområdet. Motionärerna

konstaterar att regeringen sedan år 1994 har infört

allt större möjligheter att lösa konsumenttvister i

domstol. Ett bättre alternativ vore, anför

motionärerna, att anamma de moderna modeller för

utomrättslig tvistlösning av konsumenttvister som

utvecklats på senare år. I motionen begärs ett

tillkännagivande som går ut på att framväxten av

utomrättslig tvistlösning skall stimuleras (yrkande

10).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte någon annan uppfattning än

motionärerna vad gäller det angelägna i att skapa

tvistlösningsmekanismer konsumenttvister. Inte minst

gäller detta i gränsöverskridande tvister.

Frågan om alternativ tvistlösning har också

uppmärksammats under senare år i olika sammahang.

Inom EU har alltsedan mitten av 1980-talet pågått

arbete för att lösa de problem som kan möta

konsumenter när det gäller att hävda sin rätt vid

gränsöverskridande handel. Bland dessa åtgärder kan

nämnas upprättandet av de nätverk av

tvistlösningsorgan från hela EU, EEJ-net och FIN-net

som har inrättats. Under senare år har också inletts

försök med tvistlösningmodeller på Internet.

I sammanhanget bör även nämnas att kommissionen i

april 2002 överlämnade en grönbok om alternativa

system för tvistlösning inom civil- och

handelsrätten, KOM(2002)196. Syftet med grönboken är

att inleda en bred diskussion bland medlemsstaterna

och andra berörda parter om en rad olika juridiska

spörsmål som gäller alternativ tvistlösning. Tanken

är att grönboken och synpunkterna på dess innehåll

skall ligga till grund för kommissionens politik på

området under kommande, både vad gäller lagstiftning

och operativa insatser.

Vidare anfördes i regeringens skrivelse om mål och

inriktning för det svenska arbetet med

konsumentfrågor i EU att Sverige bör stödja insatser

på gemenskapsnivå- och internationell nivå för att

underlätta för konsumenterna att få sin rätt prövad

på ett enkelt, snabbt och billigt sätt i eller

utanför domstol.

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan

utskottet inte finna att det är påkallat med någon

riksdagens åtgärd med anledning av motion L247

yrkande 10, som därför bör avslås.

Reservationer

1. Mål och inriktning för konsumentpolitiken

(punkt 1)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil

Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp) och Henrik

von Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:L247 yrkande 1 och

2002/03:L319 yrkande 1.

Ställningstagande

Konsumentmakt och valfrihet är mål som bara kan

tillgodoses inom ramen för marknadsekonomin. En väl

fungerande marknad är den bästa förutsättningen för

att tillgodose konsumenternas önskemål om bra

produkter till låga priser med god service. Den

enskilde individen skall kunna göra sitt val och

tryggt kunna förlita sig på sin egen kunskap, sunda

lagar och en lyhörd och ansvarstagande marknad som

stöd. En konsumentpolitik byggd på ett ovan-

ifrånperspektiv tar ifrån den enskilde konsumenten

både inflytande och bestämmanderätt och minskar

således den verkliga konsumentmakten. Att

konkurrensutsätta totalreglerade delar av ekonomin

är ett viktigt redskap för att stärka

konsumentmakten, och konsumenternas ställning måste

stärkas också vad gäller offentligt finansierade

produkter och tjänster. Fritt in- och utträde på

marknaden, fri prisbildning och fri konkurrens är

viktiga förutsättningar för en fungerande marknad

och därmed för verklig konsumentmakt. Detta måste

vara utgångspunkten för hela konsumentpolitiken.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen,

med bifall till motionerna L247 yrkande 1 och L319

yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.

2. Utformningen av den framtida EU-

lagstiftningen (punkt 2)

av Jan Ertsborn och Martin Andreasson (båda fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:L319 yrkande 4 och avslår

motion 2002/03:L238 yrkande 1.

Ställningstagande

För att uppnå en gemensam marknad som har

konsumenternas förtroende och för att konsumenterna

fullt ut skall kunna utnyttja den gemensamma valutan

är det, enligt vår mening, nödvändigt att vissa

områden inom konsumenträtten harmoniseras. Det

räcker således inte med gemensamma minimiregler för

att garantera den europeiske konsumenten ett

fullgott konsumentskydd. Regeringens nuvarande

inriktning på sitt arbete när det gäller graden av

harmonisering av den konsumenträttsliga

lagstiftningen innebär visserligen ett steg i rätt

riktning i förhållande till vad som gällde tidigare.

Vi anser dock att regeringens arbete i än högre grad

bör inriktas på en harmonisering av konsumenträtten

på EU-nivå.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med

bifall till motion L319 yrkande 4 och med avslag på

motion L238 yrkande 1, som sin mening ge regeringen

till känna.

3. Utformningen av den framtida EU-

lagstiftningen (punkt 2)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:L238 yrkande 1 och avslår

motion 2002/03:L319 yrkande 4.

Ställningstagande

Strävan efter gemensamma regler på det

konsumenträttsliga området kommer, enligt min

uppfattning, att göra det omöjligt eller i varje

fall mindre meningsfullt för Sverige att uppställa

eller behålla ett konsumenträttsligt skydd som är

högre än vad som gäller i andra medlemsländer. Nivån

på konsumentskyddet kommer således att bli en

förhandlingsfråga där flertalet övriga medlemsstater

sannolikt inte kommer att acceptera den höga svenska

nivån på konsumentskyddet. Regeringen bör mot den nu

angivna bakgrunden återgå till den linje som gällde

enligt 1996 års konsumentpolitiska beslut, nämligen

att verka för att den konsumenträttsliga

lagstiftningen på EU-nivå utformas som

minimilagstiftning.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L238 yrkande 1 och

med avslag på motion L319 yrkande 4, som sin mening

ge regeringen till känna.

4. Effektlandsprincipen (punkt 3)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:L238 yrkande 2.

Ställningstagande

Ursprungslandsprincipen innebär att näringsidkarna

kan betrakta och behandla hela EU som en enda

marknad. Själva syftet med minimilagstiftning, som

ger medlemsstaterna en möjlighet att kunna erbjuda

konsumenterna en högre konsumentskyddsnivå, urholkas

därmed än mer. Jag befarar att framtida

konsumentlagstiftning på EU-nivå kommer att bygga på

ursprungslandsprincipen. Regeringen bör därför verka

för att effektlandsprincipen inte överges till

förmån för ursprungslandsprincipen i kommande

lagstiftningsarbete.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L238

yrkande 2, som sin mening ge regeringen till

känna.

5. Verksamheten vid Konsumentverket (punkt 4)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil

Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp) och Henrik

von Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:L247 yrkande 5 och

2002/03:L319 yrkande 20.

Ställningstagande

Konsumentverket har den dubbla rollen att dels vara

marknadsvårdande och utöva marknadskontroll, dels

företräda den ena parten (konsumenterna) på

marknaden i en opinionsbildande roll.

Konsumentverkets myndighetsutövning bör separeras

från de opinionsbildande uppgifterna och begränsas

till de rent produktkontrollerande uppgifterna samt

tillsyn över den konsumenträttsliga lagstiftningens

efterlevnad.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med

bifall till motionerna L247 yrkande 5 och L319

yrkande 20, som sin mening ge regeringen till känna.

6. Inrättande av ett konsumentdepartement

(punkt 5)

av Jan Ertsborn och Martin Andreasson (båda fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:L319 yrkande 3.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är det mycket angeläget att

det inrättas ett konsumentdepartement med ansvar

även för jordbruksfrågorna. På så sätt sätts

konsumenterna i blickfånget i stället för

producenterna i det fortsatta arbetet på området.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L319 yrkande 3,

som sin mening ge regeringen till känna.

7. Konsumenträtt och offentlig verksamhet

(punkt 6)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil

Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp), Viviann

Gerdin (c), Henrik von Sydow (m) och Ingemar

Vänerlöv (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:L247 yrkande 8 och

2002/03:L319 yrkande 15.

Ställningstagande

Vi konstaterar att många av de tjänster som betyder

mest för medborgarna är offentligt producerade eller

offentligt styrda, samtidigt som konsumentmakten är

svagare på dessa områden. I syfte att stärka

konsumenternas ställning inom den offentligt

finansierade sektorn bör en översyn göras av

lagstiftningen för att så långt som möjligt ge bl.a.

konsumenttjänstlagen, konsumentköplagen och

produktsäkerhetslagen en enhetlig och

konkurrensneutral tillämpning på de olika sektorerna

i ekonomin.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med

bifall till motionerna L247 yrkande 8 och L319

yrkande 15, som sin mening ge regeringen till känna.

8. Obeställd e-postreklam (punkt 8)

av Tasso Stafilidis (v), Viviann Gerdin (c) och

Ingemar Vänerlöv (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:L201, 2002/03:

L212, 2002/03:L231, 2002/03:L300 och 2002/03:L315.

Ställningstagande

Enligt vår mening är det från

konsumentskyddssynpunkt angeläget att en opt in-

reglering snarast införs i marknadsföringslagen när

det gäller e-postreklam. Det nyligen antagna

kommunikationsdataskyddsdirektivet innebär

visserligen ett stort och viktigt steg i den

riktningen. Direktivet medger dock att e-postreklam

alltjämt kan förekomma under vissa förutsättningar

utan mottagarens föregående medgivande. Regeringen

bör därför verka inom EU för införandet av en

generell opt in-lösning utan undantag.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med

bifall till motionerna L201, L212, L231, L300 och

L315, som sin mening ge regeringen till känna.

9. Könsdiskriminerande reklam (punkt 10)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:L253, 2002/03:L287 och

2002/03:L305.

Ställningstagande

Enligt min uppfattning är den könsdiskriminerande

reklamen ett allvarligt samhällsproblem som kräver

kraftfulla åtgärder. Som framhålls i motion L253 är

det inte tillfredsställande att lagstiftaren har

överlåtit till näringslivet att genom frivilliga

åtgärder motverka den könsdiskriminerande reklamen.

Jag anser att tiden nu är mogen för att på nytt

överväga frågan om införande av lagstiftning på

området. Det bör ankomma på regeringen att ta

initiativ till en utredning av möjligheterna att

lagstifta mot könsdiskriminerande reklam.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motionerna L253, L287 och

L305, som sin mening ge regeringen till känna.

10. Reklam riktad till barn, m.m. (punkt 11)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 11

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:L240, 2002/03:L304 och

2002/03:L331 samt avslår motion 2002/03:L343

yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

Jag delar motionärernas kritik mot nuvarande

förhållanden när det gäller reklam som riktas till

barn. Som framhålls i motionerna blir reklamen allt

aggressivare och mer omfattande. Åtgärder är därför

påkallade för att bromsa denna utveckling. Vad som i

första hand bör komma till stånd är en kartläggning

av den nuvarande marknadsföringslagstiftningen i

syfte att utröna om den från ett barnperspektiv har

en ändamålsenlig utformning. En viktig fråga som,

enligt min uppfattning, måste ingå i ett sådant

arbete är regleringen av sponsring och

marknadsföring i skolan.

Om kartläggningen skulle ge vid handen att det är

påkallat med exempelvis en särskild bestämmelse i

marknadsföringslagen i syfte att skydda barn mot

marknadsföring utgår jag från att regeringen

återkommer till riksdagen med ett erforderligt

lagförslag.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motionerna L240, L304 och

L331 samt med avslag på motion L343 yrkandena 2 och

3, som sin mening ge regeringen till känna.

11. Skuldfällor (punkt 13)

av Jan Ertsborn och Martin Andreasson (båda fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:L319 yrkande 18.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är det angeläget att

återbetalningsplaner för långtidsarbetslösa personer

med stora skulder utformas på ett sådant sätt att

det lönar sig att ta ett arbete. En skuldsatt person

skall således inte behöva avstå från ett arbete på

grund av sina skulder. Konsumentverket bör ta upp

frågan i en kontinuerlig diskussion med de exekutiva

myndigheterna. Det bör ankomma på regeringen att ta

initiativ till sådana diskussioner.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L319 yrkande 18,

som sin mening ge regeringen till känna.

12. Märkning av varor som testats på djur

(punkt 14)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:L221 och 2002/03:MJ316

yrkande 9.

Ställningstagande

Enligt min mening är de nyligen beslutade

ändringarna i kosmetikadirektivet ett viktigt steg i

strävan att få bort varor som testats på djur från

marknaden. Därutöver bör dock även införas ett

system med obligatorisk märkning av djurtestade

varor. På så sätt kan konsumenterna redan innan de

nya bestämmelserna i kosmetikadirektivet trätt i

kraft välja bort sådana varor, vilket i sin tur

kommer att leda till att varorna försvinner från

marknaden. Regeringen bör således ges i uppdrag att

låta utreda möjligheterna att införa ett sådant

märkningssystem.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motionerna L221 och MJ316

yrkande 9, som sin mening ge regeringen till känna.

13. S.k. smajlmärkning (punkt 15)

av Jan Ertsborn och Martin Andreasson (båda fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:L319 yrkande 10.

Ställningstagande

I dag är det för de allra flesta konsumenter

omöjligt att avgöra huruvida en restaurang eller

livsmedelsbutik följer gällande

livsmedelslagstiftning och vidtar alla nödvändiga

åtgärder för att hålla livsmedlen i gott skick. Vi

anser därför att det, efter dansk modell, bör

införas en s.k. smajlmärkning. Denna

märkningsordning innebär att en restaurang eller

livsmedelsbutik som uppfyller gällande krav på

livsmedelshantering får sätta ett särskilt märke väl

synligt. En sådan märkning vore enligt vår

uppfattning ett utmärkt sätt att ge konsumenterna

information om det hygieniska tillståndet i en

restaurang eller livsmedelsbutik. Det är dock

viktigt att smajlmärkningen utformas på ett

rättssäkert sätt och att den som fått en "sur gubbe"

på dörren har en ovillkorlig rätt till en ny

inspektion inom 3-5 dagar för att få en "snäll

gubbe".

Vi anser att regeringen bör ta initiativ till en

utredning av frågan och återkomma till riksdagen med

ett lagförslag i enlighet med det nu anförda.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L319 yrkande

10, som sin mening ge regeringen till känna.

14. Nätverksförsäljning (punkt 16)

av Ingemar Vänerlöv (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 16

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:L245.

Ställningstagande

Jag delar de synpunkter som förs fram i motion L245

och anser att det är angeläget att särskild

lagstiftning för nätverksförsäljning kommer till

stånd. Det saknas skäl att avvakta utvecklingen inom

EU på området. Det är vidare viktigt att

lagstiftningen utformas på ett sådant sätt att den

inte bygger in hinder i den fria handeln och att de

kriterier som närmare redovisas i motionen beaktas i

lagstiftningsarbetet. Regeringen bör ges i uppdrag

att utreda frågan och återkomma med förslag till

lagstiftning.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L245, som sin

mening ge regeringen till känna.

15. Resegarantisystemets finansiering

(punkt 19)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil

Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp), Viviann

Gerdin (c), Henrik von Sydow (m) och Ingemar

Vänerlöv (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:L311 och

2002/03:L327.

Ställningstagande

Enligt vår mening kan nuvarande resegarantisystem,

som binder så mycket kapital men som i förhållande

härtill uppenbarligen utnyttjas så lite, starkt

ifrågasättas. Systemet är därtill orättvist

betungande för de mindre researrangörsföretagen

genom de konsekvenser som modellen för att ställa de

individuella säkerheterna får för denna kategori. De

små researrangörsföretagarna måste nämligen betala

relativt sett mycket högre avgifter till bankerna

som provision för bankernas åtaganden än de stora

charterbolagen. Sammantaget innebär det kostnader

för avgifter, inteckningar, borgensförbindelser m.m.

Konsekvenserna blir att en småföretagare betalar

mångdubbelt mer än stora researrangörer för

garantin. Detta snedvrider konkurrensen, försvårar

nyetableringen inom branschen och får negativa

konsekvenser för konsumenterna genom högre priser

och sämre utbud och service.

Med hänsyn till det anförda anser vi att en

alternativ modell för ställande av resegaranti måste

utredas i syfte att bättre tillgodose de små

reseföretagens intressen och konsumenternas behov av

skydd.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen,

med delvis bifall till motionerna L311 och

L327, som sin mening ge regeringen till

känna.

16. Konsumentundervisning (punkt 23)

av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m), Viviann

Gerdin (c) och Henrik von Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:L247 yrkande 2 i denna del.

Ställningstagande

Vi anser att den bästa konsumentsatsningen är att ge

barn och ungdomar ökade kunskaper i grundläggande

konsumentkunskap och privatekonomi.

Konsumentfrågorna har ofta en otydlig roll i skolan,

och den gränsöverskridande karaktären på frågorna

medför att området inte prioriteras i undervisningen

i tillräckligt hög grad. Det finns en omedvetenhet i

samhället om betydelsen av hushållsplanering och

privatekonomi. Skolungdomar bör därför ges möjlighet

att lära sig privatekonomi på ett konkret och

praktiskt sätt i grundskolan. Privatekonomi bör

också kunna vara ett möjligt tillvalsämne i

gymnasieskolan. Det bör ankomma på regeringen att

initiera arbete med denna inriktning.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L247 yrkande 2 i

denna del, som sin mening ge regeringen till känna.

17. Konsumentvägledning för ekonomiskt svaga

grupper (punkt 24)

av Jan Ertsborn (fp), Tasso Stafilidis (v) och

Martin Andreasson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:L319 yrkande 17.

Ställningstagande

Vi kan konstatera att avståndet mellan rika och

fattiga grupper i samhället har ökat under senare

år. Samtidigt som vissa grupper fått en starkare

hushållsekonomi har andra grupper fått möta nya

svårigheter. Konsumentpolitiken bör särskilt

uppmärksamma och erbjuda stöd till de ekonomiskt

svaga grupperna i samhället, exempelvis ensamstående

föräldrar och människor med otrygga

anställningsförhållanden. Enligt vår uppfattning bör

det utvecklas någon form av uppsökande verksamhet

för att nå ut med information till de fattigaste

hushållen. På så sätt ökas också tillgängligheten

för de handikappade. Konsumentvägledningen bör också

anstränga sig särskilt och finna arbetssätt som

innebär att kunskapen når ut till de ekonomiskt

svaga grupperna. En sådan konsumentvägledning

mobiliserar också, enligt vår uppfattning, tidigare

outnyttjade krafter i dessa grupper. Regeringen bör

ta initiativ till åtgärder för att

konsumentvägledningen når ut till de ekonomiskt

svaga grupperna i samhället.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L319 yrkande 17,

som sin mening ge regeringen till känna.

18. Frivillig konsumentvägledning (punkt 25)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil

Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp) och Henrik

von Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 25 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:L247 yrkande 2 i denna

del och 2002/03:L319 yrkande 21.

Ställningstagande

I Sverige läggs varje år stora belopp på statligt

initierade konsumentskyddande åtgärder medan alltför

blygsamma resurser anslås till fristående

konsumentorganisationer. Vi kan konstatera att

engagemanget bland konsumenterna har ökat under

senare år, bl.a. på miljöområdet och när det gäller

frågor rörande etisk konsumtion. Vi vill framhålla

att detta inte har skett genom lagstiftning eller

politiska insatser utan just genom att allt fler

börjar att inse att engagemanget var otillräckligt.

Enligt vår uppfattning bör en större del av de

resurser som i dag läggs på myndigheter och verk

fördelas till det civila samhället. Det bör ankomma

på regeringen att ta initiativ till åtgärder för att

främja den frivilliga konsumentvägledningen.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motionerna L247 yrkande 2

i denna del och L319 yrkande 21, som sin mening ge

regeringen till känna.

19. Tvistlösning utom domstol (punkt 26)

av Inger René, Bertil Kjellberg och Henrik von

Sydow (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:L247 yrkande 10.

Ställningstagande

Regeringen har under det senaste decenniet

successivt infört utökade möjligheter till att

processa i domstol i konsumenttvister. Vi anser att

det vore en bättre modell att i stället anamma de

moderna principerna om utomrättslig lösning av

konsumenttvister, s.k. alternative dispute

resolution (ADR). Härigenom ges konsumenterna större

egenmakt att lösa problem utan att behöva gå till

domstol. Nyligen har införts ett nätverk för

utomrättslig tvistlösning, de s.k. EEJ-Net och FIN-

Net. Vi ställer oss bakom dessa initiativ.

Regeringen bör med större kraft främja inrättandet

av system för utomrättslig tvistlösning i

konsumenttvister.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör

riksdagen, med bifall till motion L247 yrkande 10,

som sin mening ge regeringen till känna.

Särskilt yttrande

Konsumentorganisationer

av Viviann Gerdin (c)

Jag vill framhålla vikten av folkrörelsernas och

andra ideella organisationers deltagande i

konsumentpolitiken. Ett sådant deltagande tillför

såväl kunskap som en oumbärlig lokal förankring och

kan bidra till en livfull dialog mellan medborgare

och konsumenter. Det är angeläget att

underifrånperspektiv anläggs på området så att flera

olika sätt att påverka tillåts. Problemet är att det

saknas ekonomiska resurser. Enligt min uppfattning

är det viktigt att organisationerna ges möjligheter

att själva skapa förutsättningar för ökat

inflytande. Jag finner inte skäl att i förevarande

sammanhang formellt yrka bifall till motion L336.

Däremot avser jag att noga följa regeringens arbete

på området och återkomma i frågan om så skulle

krävas.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2002/03:L201 av Håkan Juholt (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om förbud mot sms-reklam.

2002/03:L210 av Barbro Feltzing (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

Konsumentombudsmannen bör ges möjlighet att

förordna om näringsförbud vid grova åsidosättanden

på det marknadsmässiga området.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utredning om

regler i köplagen enligt intentionerna i motionen.

2002/03:L212 av Barbro Feltzing och Helena Hillar

Rosenqvist (mp) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i marknadsföringslagen

(1995:450) om s.k. oönskad reklam enligt vad i

motionen anförs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att låta en

utredning föreslå en ändring av den opt-out-

lösning, som riksdagen fattat beslut om.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ett nationellt

spärregister snarast bör upprättas om yrkandena 1

och 2 inte vinner gehör.

2002/03:L221 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att utreda möjligheterna

att införa ett märkningssystem för produkter som är

djurtestade i motsats till dagens system där

märkning utgår från icke djurtestade produkter.

2002/03:L231 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring i marknadsföringslagen innebärande att

marknadsföring via elektronisk post skall kräva

konsumentens aktiva samtycke.

2002/03:L238 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

skall verka för att det juridiska systemet med

minimiregler i EU inte skall överges till förmån

för en harmonisering av konsumenträtten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen i

arbetet med konsumentfrågor i EU inte skall överge

effektlandsprincipen till förmån för

ursprungslandsprincipen.

2002/03:L240 av Lennart Gustavsson m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att marknadsföringslagen

bör förändras avseende sponsring av skolor.

2002/03:L245 av Ragnwi Marcelind (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av ett

regelverk för nätverksförsäljning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ett sådant

regelverk bör ta hänsyn till angivna kriterier.

2002/03:L247 av Inger René m.fl. (m) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om mål och inriktning

för konsumentpolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om konsumentkunskap.

5. Riksdagen begär att regeringen avyttrar

Konsumentverkets förlags- och

provtagningsverksamhet.

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av produktsäkerhetslagen så

att denna skall omfatta varor och tjänster som

tillhandahålls av den offentliga sektorn.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utomrättslig

tvistlösning.

2002/03:L253 av Mats Einarsson m.fl. (v) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppdrag att se över möjligheten att

lagstifta mot könsdiskriminerande reklam.

2002/03:L263 av Krister Örnfjäder (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av att modernisera

resegarantilagen.

2002/03:L264 av Marina Pettersson och Christina

Nenes (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motion anförs om barnhjälmar av alla slag som

ej har säkerhetsutlösning vid hängningsolyckor.

2002/03:L269 av Sonia Karlsson och Christina

Axelsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

Riksdagen beslutar om tillägg i lagen (2000:274) om

konsumentskydd vid distansavtal och

hemförsäljningsavtal.

2002/03:L272 av Ingegerd Saarinen (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändringar för att öka

konsumentinflytandet i den internationella

produktstandardiseringen.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till fler möjligheter för

konsumentrepresentanter i Sverige att delta i

produktstandardiseringen.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändringar för att förmå de nationella

och internationella standardiseringsorganen att ta

hänsyn till obalansen mellan olika parter i

standardiseringen av varor och produkter.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändringar för att uppmärksamma EG-

kommissionen på obalanserna i

partssammansättningen av

standardiseringskommittéer.

2002/03:L284 av Göte Wahlström m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av lagstiftning vid

Internethandel.

2002/03:L287 av Carina Ohlsson (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om könsdiskriminerande reklam.

2002/03:L300 av Yvonne Andersson m.fl. (kd) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ändring av lagstiftningen

om obeställd e-postreklam så att s.k. opt in blir

regel.

2002/03:L304 av Catherine Persson och Anita Jönsson

(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om marknadsföringslagen och

reklam riktad till barn.

2002/03:L305 av Ulla Wester m.fl. (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att en lagstiftning mot

könsdiskriminerande reklam ånyo måste övervägas.

2002/03:L306 av Ulla Wester m.fl. (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om nödvändigheten av att ur

ett konsumentperspektiv noga följa och åtgärda

pågående uppluckring av praxis av gällande regelverk

vid marknadsföringen av finansiella tjänster.

2002/03:L311 av Yvonne Andersson (kd) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om finansieringen av

resegarantier och de små företagarnas ekonomi.

2002/03:L315 av Susanne Eberstein och Agneta

Lundberg (s) vari föreslås att riksdagen fattar

följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om s.k. opt in-system för e-

postreklam.

2002/03:L319 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om stärkt

konsumentmakt.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett

konsumentdepartement.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om harmonisering av

konsumentregler inom EU.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om införande av

smajlmärkning på matbutiker och restauranger.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökad konsumentmakt

över offentligt producerade tjänster.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

konsumentvägledning för ekonomiskt svaga grupper.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

återbetalningsplanerna för långtidsarbetslösa.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om renodling av

Konsumentverkets myndighetsutövning.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att stärka den

frivilliga konsumentvägledningen.

2002/03:L327 av Ana Maria Narti m.fl. (fp, m, kd, c,

mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en snabb utredning angående

finansieringen av resegarantier och de små

företagarnas ekonomi.

2002/03:L331 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av att se över

reglerna kring skolsponsring och

marknadsföringslagen.

2002/03:L336 av Christina Axelsson m.fl. (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av frivilliga

konsumentorganisationer.

2002/03:L343 av Monica Green m.fl. (s) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att nogsamt följa

utvecklingen av hur barn utsätts för och påverkas

av riktad reklam.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en ökad

medvetenhet om reklamens inverkan, nya regler och

lagar som ser till barnets bästa.

2002/03:MJ316 av Birgitta Ohlsson (fp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att obligatorisk

märkning av djurtestade produkter bör införas.

2002/03:N396 av Ingegerd Saarinen (mp) vari föreslås

att riksdagen fattar följande beslut:

36. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

standardiseringsarbetet.

Elanders Gotab, Stockholm 2003