Bet. 2002/03:NU10

Näringsutskottets betänkande

2002/03:NU10

Vissa konkurrenspolitiska frågor

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet ett antal

motionsyrkanden rörande olika konkurrenspolitiska

frågor. Yrkandena avser konkurrenspolitikens

inriktning, konkurrens på lika villkor mellan

offentlig och privat sektor samt kartellsamarbete.

Samtliga motioner avstyrks av utskottet.

När det gäller konkurrenspolitikens inriktning

redovisar utskottet sin syn i frågan. I en

reservation (m, fp, kd, c) beskrivs dessa partiers

gemensamma uppfattning om inriktningen av

konkurrenspolitiken. Beträffande frågan om

konkurrens på lika villkor mellan offentlig och

privat sektor hänvisar utskottet till regeringens

arbete på området, vilket utskottet anser styrs av

en klar vilja att uppnå och upprätthålla

konkurrensneutralitet mellan offentlig och privat

verksamhet. Arbetet har också hög prioritet. En

motsatt uppfattning torgförs i en reservation (m,

fp, kd, c), där det efterfrågas kraftfulla åtgärder

från regeringens sida för att driva på

avregleringsarbetet i syfte att skapa utrymme för

privata initiativ i kommuner och landsting.

Slutligen avstyrker utskottet några

motionsyrkanden om olagligt kartellsamarbete. En

fråga gäller förslag om upphävande av det s.k.

leniencyprogrammet, som trädde i kraft den 1 augusti

2002. Syftet med detta program, som innebär en

möjlighet till nedsättning och eftergift av

konkurrensskadeavgift, är att främja avslöjandet och

bekämpandet av skadliga karteller. Utskottet anser

att leniencyprogrammet kan vara ett effektivt

instrument i bekämpningen av karteller. Riksdagen

skall anmoda regeringen att snarast lämna förslag

till upphävande av de aktuella bestämmelserna i

konkurrenslagen, föreslås det i en reservation (fp,

c).

Den andra här aktuella frågan gäller

kriminalisering av karteller. Våren 2002 anmodades

regeringen - genom ett tillkännagivande av riksdagen

- att utreda frågan om kriminalisering av

kartellsamarbete; denna utredning har regeringen

ännu inte tillsatt. Utskottet inser problemen med

ett sådant utredningsarbete mot bakgrund av att

leniencyprogrammet endast varit i kraft under en

begränsad period. I en reservation (m, fp, kd, c,

mp) föreslås ett förnyat tillkännagivande i frågan

om kriminalisering av kartellsamarbete, med innebörd

att regeringen anmodas att omedelbart tillsätta den

av riksdagen tidigare begärda utredningen och senare

återkomma till riksdagen i frågan.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Konkurrenspolitikens inriktning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L247 yrkande

3, 2002/03:L319 yrkandena 2 och 12, 2002/03:MJ422

yrkande 15, 2002/03:N227 yrkande 9, 2002/03:N263

yrkande 7, 2002/03:N367 och 2002/03:N395 yrkande 5.

Reservation 1 (m, fp, kd, c)

2. Konkurrens på lika villkor mellan

offentlig och privat sektor

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi285 yrkande

3, 2002/03:N212 yrkande 1, 2002/03:N227 yrkande 12,

2002/03:N228, 2002/03:N258, 2002/03:N304 yrkande 10,

2002/03:N331 yrkande 5, 2002/03:N391 yrkande 8,

2002/03:N392 yrkandena 7 och 8, 2002/03:N395 yrkande

3, 2002/03:A241 yrkande 8 och 2002/03:A242 yrkande

12.

Reservation 2 (m, fp, kd, c)

3. Upphävande av det s.k.

leniencyprogrammet

Riksdagen avslår motion 2002/03:N263 yrkande 10.

Reservation 3 (fp, c)

4. Kriminalisering av karteller

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N263 yrkande

9 och 2002/03: N395 yrkande 6.

Reservation 4 (m, fp, kd, c, mp)

Stockholm den 13 maj 2003

På näringsutskottets vägnar

Marie Granlund

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Marie

Granlund (s), Mikael Odenberg (m), Ingegerd Saarinen

(mp), Nils-Göran Holmqvist (s), Eva Flyborg (fp),

Sylvia Lindgren (s), Ann-Marie Fagerström (s),

Lennart Beijer (v), Karl Gustav Abramsson (s), Ulla

Löfgren (m), Carina Adolfsson Elgestam (s), Yvonne

Ångström (fp), Åsa Torstensson (c), Anne Ludvigsson

(s), Stefan Hagfeldt (m), Lars Johansson (s) och

Lars Lindén (kd).

2002/03

NU10

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlas 17 motioner från

allmänna motionstiden om vissa konkurrenspolitiska

frågor.

Bakgrund

Konkurrenslagen (1993:20) trädde i kraft den 1 juli

1993 (prop. 1992/93:56, bet. 1992/93:NU17).

Konkurrenslagen (KL) är baserad på den s.k.

förbudsprincipen, vilken utgår från att vissa

konkurrensbegränsningar i sig är skadliga och därför

skall vara förbjudna. Efter mönster från EG-rätten

innehåller KL två principiella förbud, nämligen mot

konkurrensbegränsande samarbete mellan företag (6 §)

och mot missbruk från ett eller flera företags sida

av en dominerande ställning (19 §). Dessa

bestämmelser motsvaras av EG-fördragets artiklar

81.1 (regler beträffande avtal m.m. som har till

syfte eller effekt att hindra, begränsa eller

snedvrida konkurrensen) och 82 (regler beträffande

ett eller flera företags missbruk av dominerande

ställning), vilka ingår i de grundläggande

konkurrensreglerna för den gemensamma marknaden. I

konkurrenslagen finns också bestämmelser rörande

företagskoncentrationer.

Utskottets överväganden

Konkurrenspolitikens inriktning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

konkurrenspolitikens inriktning. Utskottet

redogör för sin syn på inriktningen av denna

politik, vilken överensstämmer med den som

riksdagen tidigare ställt sig bakom. Jämför

reservation 1 (m, fp, kd, c).

Motionerna

Effekterna av genomförda om- och avregleringar bör

bli föremål för utredning, anförs det i motion

2002/03:N367 (s). De senaste 10-15 åren har präglats

av omfattande om- och avregleringar av t.ex. posten,

telekommunikationer, flyg- och järnvägsbefordran,

elleveranser, taxi, långväga busstrafik och

finansiella tjänster, säger motionärerna. De anser

att hur dessa av- och omregleringar har påverkat

utvecklingsförutsättningarna och villkoren för

boende och företagande i den lokala miljön inte har

utvärderats på ett systematiskt sätt med avseende på

t.ex. tillgänglighet, kvalitet och priser. Uppenbart

är dock att den ökande konkurrensen inom t.ex. tele-

och postservice har inneburit att utrymmet för

Posten AB och tidigare Telia AB att ta andra hänsyn

än rent affärsmässiga är borta, noterar

motionärerna. De menar att det därför behövs en

översyn av om- och avregleringarnas effekter på

olika arbetsmarknader. Det finns utredningar som

kartlagt problem och behov i glesbygden, och staten

och kommuner har idéer om hur glesbygden skall

utvecklas, säger motionärerna. De anser emellertid

att det saknas en sammanställning av olika

utredningar och utvärderingar samt analyser av vilka

effekter om- och avre-gleringar haft. Det behövs

också förslag till åtgärder för att motverka de

negativa effekterna, anförs det.

I motion 2002/03:N227 (m) föreslås ett

tillkännagivande om bättre konkurrens.

Globalisering, liberalisering och

informationsteknikens snabba utveckling öppnar stora

möjligheter för de länder och regioner som kan skapa

ett internationellt konkurrenskraftigt klimat för

arbete och företagande, säger motionärerna. De menar

att det därmed inte bara är de svenska företagen

utan även Sverige som land som befinner sig i en

skarp konkurrenssituation, varför det är viktigt att

konkurrensen fungerar bra på alla områden.

Konkurrensverket bör ges ökade resurser för att

bevaka konkurrensen på olika områden, förordar

motionärerna. De anser att de räder som verket gjort

mot vissa branscher där bristande konkurrens

befarats - ett fenomen som drabbar nya aktörer hårt

- har varit lyckosamma och bör utvecklas. Privata

monopol och kartellbildningar hör inte hemma i en

marknadsekonomi; tendenser till detta måste bekämpas

med kraft, anför motionärerna.

Riksdagen bör göra ett tillkännagivande om

strukturförändringar i konkurrensfrämjande syfte,

anförs det i motion 2002/03:L247 (m). Konkurrensen

på den svenska marknaden kan öka genom att nya

företag etableras och konkurrenshinder tas bort,

säger motionärerna. De framhåller att fasta

spelregler och konkurrens på lika villkor är viktiga

förutsättningar för att marknadsekonomin skall

fungera. Konkurrens är den bästa garantin för att

konsumenter skall få så bra varor och tjänster som

möjligt till rimliga priser, anför motionärerna. De

anser också att det är av avgörande betydelse för

den internationella styrkan hos svenskt näringsliv

att konkurrensen upprätthålls på hemmamarknaden.

Moderat konsumentpolitik syftar till att öka den

konkurrensutsatta sektorn, vidga området för privat

näringsverksamhet, avveckla offentliga monopol och

minska offentligt ägande i näringsverksamhet, sägs

det i motionen.

I motion 2002/03:L319 (fp) föreslås

tillkännagivanden i två avseenden, nämligen om ökad

konkurrens och om Konkurrensverkets

granskningsverksamhet. Den totala prisnivån i

Sverige är betydligt högre än i övriga EU,

konstaterar motionärerna och hänvisar till

Konkurrensverkets rapport Konkurrensen i Sverige år

2002 (2002:4), enligt vilken den svenska prisnivån

för de varor och tjänster som ingår i BNP år 2001

låg 11 % över genomsnittet i EU. Vid en jämförelse

mellan den svenska prisnivån och EMU-ländernas

framkommer en skillnad på 16 %, varav en stor del

enligt Konkurrensverket beror på brister i

konkurrensen. Med en hårdare konkurrens skulle

priserna kunna hållas nere, anför motionärerna. De

menar att effektiv konkurrens i privat och offentlig

verksamhet är till nytta för konsumenterna.

Avregleringar i konkurrensstimulerande syfte har

framför allt ett konsumentintresse och bör fortsätta

på fler marknader, anser motionärerna.

Livsmedelsbranschen i Sverige och Europa präglas

av en alltför stor och ökande koncentration, sägs

det vidare i motionen. Ett fåtal dagligvarukedjor

lägger under sig allt större andelar av marknaden,

och ett alltför nära samarbete - framför allt på

inköpssidan - mellan stora kedjor hotar den fria

konkurrensen och konsumenternas valfrihet, vilket

tenderar att hålla priserna på en alltför hög nivå,

anför motionärerna. De menar att det dessutom

uppstår en allvarlig risk för att regionala

produkter och små producenter slås ut från

marknaden, då de inte kan tillhandahålla så stora

volymer som det storskaliga systemet kräver.

Folkpartiet anser att Konkurrensverket bör ägna mer

kraft åt den berörda marknaden och att verket

behöver ökade resurser. De nya livsmedelshallarna

och stormarknaderna har på många orter bidragit till

att pressa ned livsmedelspriserna, samtidigt som

prisskillnaderna är stora mellan olika regioner,

säger motionärerna. Konkurrensverket har pekat på

olika kommuners tillämpning av plan- och bygglagen

som en viktig förklaringsfaktor till detta, erinrar

motionärerna om. De noterar att det finns ett

naturligt kommunalt intresse av att stadsplaneringen

är god, infrastrukturen fungerar, miljöintressen

värnas och olika typer av servicebehov tillgodoses.

Kommunernas planmonopol skall användas för att

tillgodose dessa övergripande intressen, inte för

att försvåra den lokala konkurrensen, anför

motionärerna. De påpekar att under den borgerliga

regeringsperioden ändrades lagstiftningen så att det

inte längre blev möjligt att reglera

handelsändamålet genom att särskilja partihandel och

detaljhandel eller genom att inom ändamålet

detaljhandel särskilja handel med livsmedel från

övrig handel. Den möjlighet till reglering av

handelsändamålet i detaljplan som därefter har

införts lägger hinder i vägen för etableringar och

är ett exempel på en reglering som leder till

försämrad konkurrens och därmed till högre priser

för konsumenterna, säger motionärerna. De anser att

bestämmelserna om möjlighet till reglering av

handelsändamålet i detaljplan bör tas bort.

Ett tillkännagivande om den fria konkurrensen

begärs i motion 2002/03: N263 (fp). Fri konkurrens

på lika villkor - inom de ramar som sätts upp av

etiska principer och lagstiftning - är det bästa

verktyget för att tillgodose konsumenternas

efterfrågan och hushålla med begränsade resurser,

anför motionärerna. De menar att en effektiv

konkurrens alltid i första hand gynnar

konsumenterna. Företagens tävlan om att vara bäst

och billigast upprätthåller en ständig press på

priser och kostnader - men också ur ett

samhällsekonomiskt perspektiv är väl fungerande

konkurrensmarknader av stor betydelse, säger

motionärerna. De menar att konkurrensen är den

kanske viktigaste drivkraften för teknisk och

ekonomisk utveckling. Väl fungerande konkurrens

stimulerar en kontinuerlig förnyelse av

produktionsapparaten och leder därmed till en

effektiv användning av samhällets resurser, och den

medför inte bara mångfald och större valfrihet i

utbudet av varor och tjänster utan också en mångfald

i företagandet, anför motionärerna. De menar att det

avgörande för en fungerande konkurrens är fritt

tillträde till marknaderna; många offentliga

regleringar som införs för att upprätthålla

konkurrens skulle inte behövas om fritt tillträde

till marknaden rådde. Det är fritt tillträde - i

kombination med teknisk och ekonomisk utveckling -

som utgör det främsta botemedlet mot tendenser till

konkurrensbegränsningar och monopol, anser

motionärerna. De förordar att de selektiva

företagsstöden skall tas bort då de skapar

snedvridande konkurrens och att de skall ersättas

med generella stöd. Kommunalt stöd till företag som

snedvrider konkurrensen mellan företag måste

upphöra, anför motionärerna. De menar att

Konkurrensverket skall ges ökade befogenheter och

resurser och att de gryningsräder som verket gjort

mot vissa branscher där bristande konkurrens

befarats har varit bra och bör utvecklas.

Konkurrenssituationen inom livsmedelssektorn bör

ses över, anförs det i motion 2002/03:MJ422 (fp).

Effektiv konkurrens i såväl privat som offentlig

sektor gagnar konsumenterna, framhåller

motionärerna. De menar att regleringar och

detaljstyrning kan bidra till onödiga kostnader som

belastar konsumenten eller försvårar för små och nya

aktörer att ta sig in på marknaden, vilket drabbar

konsumenten i förlängningen. Konkurrensen inom

livsmedelssektorn måste öka för att bryta den

rådande koncentrationen med några få aktörer inom

dagligvaruhandeln, vilken tenderar att hålla

prisnivån uppe, anför motionärerna. De anser att

Konkurrensverkets övervakning är viktig och att

ökade medel bör avsättas för konkurrensverksamheten.

Riksdagen bör göra ett tillkännagivande om en

effektivare konkurrenspolitik, anförs det i motion

2002/03:N395 (kd). En viktig orsak till att Sverige

placerar sig dåligt i den s.k. välfärdsligan är det

höga prisläget, till följd av bristande konkurrens

och delvis omfattande regleringar, säger

motionärerna. Intresset i debatten fokuseras oftast

helt och hållet på ökningstakten i BNP, men minst

lika viktigt - hävdas det i motionen - är vad som

erhålls från de medel som avsätts för privat och

offentlig konsumtion. Marknadsekonomin förutsätter

en effektiv konkurrenspolitik som förhindrar

marknadsdelning, prissamverkan och som utövar

fusionskontroll, anför motionärerna. De menar att

den svenska konkurrenspolitiken, som bör

harmoniseras med utvecklingen inom EU, kan dämpa

prisstegringstakten. Det finns många indikationer på

att en stor del av det potentiella nyföretagandet

hindras av ett alltför omfattande regelverk, varför

en ökad avreglering bör ske för att ge utrymme för

konkurrens, säger motionärerna. De anser också att

konkurrenslagen bör skärpas och att övervakningen

bör bli effektivare, varvid såväl privata som

offentliga monopol och oligopol skall motverkas.

Avreglering bör gå hand i hand med ökat personligt

ansvar och ett etiskt riktigt handlande, anför

motionärerna. De menar att minskad styrning och

reglering måste vägas upp av en personlig, etisk

kompass.

Vissa kompletterande uppgifter

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen avslog våren 2002 - i samband med

behandlingen av proposition 2001/02:167 om ändringar

i konkurrenslagen för effektivare kartellbekämpning,

m.m. - motionsyrkanden rörande konkurrenspolitikens

inriktning, liknande de här aktuella (bet.

2001/02:NU16). Utskottet erinrade därvid om sin syn

i frågan. I en reservation (m, kd, c, fp)

redovisades dessa partiers gemensamma syn på

konkurrenspolitikens inriktning.

Om- och avreglering, EU:s konkurrensregler m.m.

När det gäller förslaget i motion 2002/03:N367 (s)

om effekterna av genomförda om- och avregleringar

kan noteras att i regeringsförklaringen år 2001

sades att initiativ kommer att tas till en

förutsättningslös utvärdering av de genomgripande

avregleringar och förändringar av offentlig

verksamhet som genomdrivits under senare år. Enligt

uppgift från Näringsdepartementet pågår beredning av

uppläggningen av en sådan utvärdering.

Beträffande Konkurrensverkets befogenheter, som

tas upp i några motioner, kan noteras att verket

sedan ett par år har befogenhet att tillämpa EU:s

konkurrensregler i de aktuella artiklarna om förbud

mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag

(artikel 81) och missbruk av dominerande ställning

(artikel 82). Hösten 2002 enades medlemsstaterna om

en ny ordning för övervakning av EU:s

konkurrensregler, den s.k. moderniseringsreformen.

Reformen syftar till att effektivisera tillämpningen

av EU:s konkurrensregler och att frigöra resurser

hos EG-kommissionen som i stället skall kunna läggas

på mer allvarliga konkurrensbegränsningar såsom

karteller. Den nya förordningen innebär bl.a. att

medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och domstolar

får en parallell behörighet med kommissionen i

övervakningen av hur EU:s konkurrensregler följs.

Genom reformen decentraliseras tillämpningen av

konkurrensreglerna i större utsträckning från

kommissionen till nationella konkurrensmyndigheter

och domstolar. Konkurrensmyndigheterna kommer att ha

ett nära samarbete sinsemellan och med kommissionen.

Vidare upphör företagens möjlighet att få

individuella undantag och icke-ingripandebesked av

kommissionen. Det blir i stället upp till företagen

själva att avgöra om de agerar i enlighet med

regelverket. Förordningen med de nya reglerna kommer

att träda i kraft den 1 maj 2004. Sverige har en

mycket positiv inställning till reformen, som kommer

att frigöra resurser för uppspårande av mer

allvarliga konkurrensbegränsningar och som anses

nödvändig inför utvidgningen.

Till följd av de ändrade EU-reglerna beslöt

regeringen i januari 2003 att tillsätta en särskild

utredare, justitierådet Severin Blomstrand, med

uppdrag att analysera vilka eventuella ändringar i

det svenska regelverket som behöver göras med

anledning av moderniseringsreformen (dir. 2003:2).

Utredaren skall också uppmärksamma hur

förändringarna påverkar ianspråktagandet av resurser

inom Konkurrensverket och de tillämpande

domstolarna. För eventuella budgetära konsekvenser

skall utredaren föreslå finansiering. En

delredovisning av de delar som rör följdändringar i

det svenska regelverket skall lämnas den 31 juli

2003, och uppdraget skall i övrigt redovisas den 31

januari 2004.

En annan pågående förändring beträffande

konkurrensregler inom EU rör

företagskoncentrationer. EG-kommissionen

presenterade i december 2002 ett förslag till ny

förordning om kontroll av företagskoncentrationer

(företagsförvärv o.d.). Förslaget kommer att

behandlas i en rådsarbetsgrupp under år 2003, och

förordningen väntas träda i kraft den 1 maj 2004.

Sverige är positivt till att ändra

koncentrationsförordningen på ett sätt som leder

till ett mer effektivt, flexibelt, öppet och

rättssäkert förfarande för kontroll av

företagskoncentrationer.

Konkurrens inom dagligvaruhandeln

I några motioner berörs konkurrensen inom

dagligvaruhandeln. Konkurrensverket gavs i februari

2002 i uppdrag av regeringen att dels genomföra

fördjupade undersökningar av konkurrensförhållanden

i dagligvaruhandeln, dels analysera prisnivån i

Sverige jämfört med andra länder. Uppdraget

redovisades i december 2002 i två rapporter. I den

ena rapporten, Dagligvaruhandeln - struktur,

ägarform och relation till leverantörer (2002:6),

redovisades den del av uppdraget som avser

konkurrensförhållandena i dagligvaruhandeln. I rap-

porten redogjordes för hur de olika aktörerna i

handelsledet är organiserade med avseende på

ägarstruktur, företagsform och förekommande

samarbeten. Vidare ingick en kartläggning av hur den

pågående centraliseringen i handelsledet påverkar

handelns affärsmetoder, särskilt med inriktning på

sortimentsstyrningen, och en analys av vilka

effekter den pågående förändringen får för olika

aktörer i livsmedelskedjan. Konkurrensverket

redovisade i rap-porten sina slutsatser om vad som

krävs för en bättre fungerande konkurrens. Av

största betydelse är att det finns goda möjligheter

för inträde av nya aktörer på marknaden.

Konkurrensverket har därför i olika rapporter

föreslagit följande:

- Konkurrensintresset skall anges i plan- och

bygglagen, så att det ges högre prioritet i

planläggningen.

- Kommunerna och länsstyrelserna skall i högre

utsträckning väga in konkurrensintresset vid

tillämpningen av lagen.

Marknadens egna aktörer har ett stort ansvar, sägs

det i rapporten. Etableringshinder till följd av

strukturen på marknaden bör så långt möjligt

hanteras av aktörerna själva. Det är viktigt att

handelns inköpare och enskilda handlare agerar så

att effektiva företags produkter får tillträde till

marknaden för att där utvärderas av konsumenterna.

Det är utomordentligt väsentligt för konkurrensen

att konsumenterna agerar och ger signaler till både

handeln och leverantörerna om vad som skall finnas

på butikshyllorna. Det finns en naturlig koppling

mellan konsument- och konkurrensfrågor som behöver

betonas i konsumentpolitiken. Konkurrensverket

föreslår att konsumentnyttan av konkurrens skall

lyftas fram tydligare i konsumentpolitiken.

Den andra rapporten, De svenska priserna kan

pressas! (2002:5), avlämnades också i december 2002.

Sveriges prisnivå för den privata konsumtionen låg

19 % över EU-genomsnittet år 2001 (17 % exklusive

moms), sägs det i rapporten. För perioden

januari-augusti 2002 var motsvarande tal 20 %.

Livsmedel var 11 % (6 % exklusive moms) dyrare än

genomsnittet för EU. I rapporten redovisas flera

olika förklaringar till Sveriges höga priser.

Växelkursförändringar förklarar en stor del av den

kortsiktiga fluktuationen av prisnivån, inte minst

mellan åren 2000 och 2001. Även nationalinkomsten

och arbetskraftskostnaden är viktiga

förklaringsfaktorer, men Sverige förefaller även med

hänsyn till dessa faktorer ha en i EU-perspektiv

relativt hög prisnivå, sägs det i rapporten.

Transportkostnaderna är högre i Sverige på grund av

läget och den glesa befolkningsstrukturen men kan

enligt verket troligen inte förklara mer än någon

procentenhet av prisskillnaden. Parallellimportens

inverkan är måttlig. Enligt Konkurrensverkets

bedömning förklarar bristande konkurrens i Sverige

omkring hälften av prisskillnaden gentemot EU. I

rap-porten lämnar verket synpunkter på hur de

svenska priserna kan pressas under följande

rubriker: en effektivare konkurrenspolitik; en

bättre fungerande inre marknad; mer forskning.

Rapporterna är för närvarande föremål för analys

inom Regeringskansliet.

Vad beträffar plan- och bygglagen (1987:10; PBL),

som berörs i några motioner, kan noteras att i juni

2002 tillsattes en parlamentariskt sammansatt

kommitté med uppdrag att se över lagen och lämna

förslag till lagändringar (dir. 2002: 97). I

uppdraget ingår att analysera hur

konkurrensaspekterna beaktas vid den fysiska

planeringen och att pröva om och i så fall hur

planeringen kan ge bättre förutsättningar för ökad

konkurrens inom bl.a. handeln. Slutbetänkandet skall

lämnas senast den 31 december 2004.

Utskottets ställningstagande

Utskottet redovisade, som nämnts, sin syn på

konkurrenspolitikens inriktning senast våren 2002.

De bedömningar som då gjordes äger fortfarande

giltighet. Utskottet anser sålunda att en effektiv

konkurrens är en viktig förutsättning för en väl

fungerande samhällsekonomi. Konkurrens bidrar till

ett nödvändigt omvandlingstryck och till ett

innovativt företagsklimat som stärker tillväxten och

Sveriges internationella konkurrenskraft. För

konsumenterna betyder detta tillgång till ett brett

utbud av ständigt förbättrade varor och tjänster med

god kvalitet till rimliga priser. Andelen av den

samlade ekonomin där konkurrens råder bör öka,

eftersom en väl fungerande konkurrens stimulerar

nytänkande och bidrar till att utveckla nya

produkter och tjänster till nytta för konsumenterna,

vilket i sin tur ökar produktiviteten och dämpar

prisutvecklingen. Konkurrenspolitiken har därmed en

viktig uppgift att fylla inom ramen för

näringspolitiken och i ett samhällsekonomiskt

perspektiv.

Konkurrenspolitiken skall ha följande allmänna

inriktning:

- Den svenska marknaden är en del av EU:s inre

marknad; hinder för tillträdet skall avlägsnas och

EU:s regler för konkurrensen skall kunna tillämpas

också i Sverige.

- Karteller och andra konkurrensbegränsningar som

allvarligt skadar konsumentintresset kan inte

accepteras; de medel som staten har att upptäcka och

ingripa när företag sätter konkurrensen ur spel

måste bli effektivare.

- Konsumenternas intresse av effektivt fungerande

konkurrens måste väga tungt när offentliga regler

som påverkar marknadernas funktionssätt utformas.

- Andelen av den samlade ekonomin där konkurrens

råder skall öka. På nya marknader skall strukturer

och regler stödja uppkomsten av en balanserad och

väl fungerande konkurrens.

- När offentliga aktörer agerar på

konkurrensmarknader får det inte ske på ett sådant

sätt att det privata företagandet hämmas.

Myndighetsuppgifter skall hållas isär från

kommersiell verksamhet.

- Statligt stöd får inte snedvrida konkurrensen;

en policy för det svenska statsstödet skall

understödja Sveriges arbete i EU mot subventioner

som skadar svensk industri.

- Sverige skall aktivt stödja utvecklingen av

sunda konkurrensförhållanden i den globala ekonomin

och i samarbete med andra länder ingripa mot

internationella konkurrensbegränsningar.

Utskottet finner det alltså viktigt att konkurrensen

utvecklas till att gälla i flera delar av den

svenska ekonomin och att den blir mer effektiv på

befintliga konkurrensmarknader. I detta sammanhang

vill utskottet framhålla att offentliga aktörer i

större utsträckning än för närvarande bör försöka

dela upp upphandlingar för att främja konkurrensen.

I annat fall kan resultatet bli att det efter någon

tid endast finns kvar monopolliknanden företag som

kan deltaga i kommande upphandlingar.

Det är vidare väsentligt att konkurrensen är

verksam även inom den globala ekonomin. För ett

litet land som Sverige med ett stort utlandsberoende

är det av yttersta vikt att sunda

konkurrensförhållanden råder på den globala nivån

och att internationella konkurrensbegränsningar

motverkas.

När det gäller frågan om en utvärdering av

genomförda om- och avregleringar som tas upp i

motion 2002/03:N367 (s) noterar utskottet att en

sådan utvärdering har aviserats i en tidigare

regeringsförklaring. Beredning av frågan pågår, som

nämnts, inom Regeringskansliet, varför någon åtgärd

från riksdagen för närvarande inte kan anses

motiverad.

Frågan om konkurrensen inom dagligvaruhandeln har,

som redovisats, berörts i några motioner.

Konkurrensverket har nyligen presenterat två

rapporter på området, i vilka bl.a. konstateras att

prisnivån i Sverige ligger över den genomsnittliga

nivån inom EU. Rapporterna är nu föremål för analys

inom Regeringskansliet. Utskottet vill inte

föregripa detta arbete utan endast framhäva det

angelägna i att åtgärder vidtas för att eliminera

sådana prisskillnader som inte är rationellt

motiverade. Utskottet vill också erinra om att i

uppdraget för den parlamentariskt sammansatta

kommittén avseende plan- och bygglagen ingår att

analysera hur konkurrensaspekterna kan beaktas vid

den fysiska planeringen.

När det gäller önskemål om en effektivisering av

konkurrenspolitiken och en förstärkning av

Konkurrensverket som aktualiseras i några motioner

vill utskottet framhålla att regeringens arbete

präglas av en vilja att på olika sätt stärka och

vässa de verktyg som de konkurrensvårdande

myndigheterna har tillgång till. Vidare bör noteras

att i uppdraget för den nyligen tillsatta

utredningen om effektivisering av det

konkurrensrättsliga regelverket för företagen m.m.

ingår att pröva om det behövs förändringar i

Konkurrensverkets befogenheter. Utredaren skall

också uppmärksamma hur de förändringar som kan bli

följden av bl.a. det pågående moderniseringsarbetet

beträffande EU:s konkurrensregler kan komma att

påverka ianspråktagandet av resurser inom

Konkurrensverket.

Avslutningsvis vill utskottet betona att

konsumentperspektivet måste stå i fokus i

konkurrenspolitiken. Konkurrens är inget

självändamål, utan åtgärder för att stärka

konkurrensens effektivitet har till syfte bl.a. att

ge konsumenten en starkare ställning på marknaden. I

det sammanhanget vill utskottet understryka vikten

av samordning i insatserna från de ansvariga

myndigheterna för konkurrens- och konsumentpolitik.

Med det anförda avstyrker utskottet samtliga här

aktuella motioner i berörda delar.

Konkurrens på lika villkor mellan

offentlig och privat sektor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som tar

upp olika aspekter på konkurrens på lika

villkor mellan offentlig och privat sektor.

Sammantaget anser utskottet att regeringens

arbete på området styrs av en klar vilja att

uppnå och upprätthålla konkurrensneutralitet

mellan offentlig och privat verksamhet.

Arbetet har också hög prioritet. Jämför

reservation 2 (m, fp, kd, c).

Motionerna

I motion 2002/03:N227 (m) föreslås ett

tillkännagivande av riksdagen om ökad

etableringsfrihet och ändrade regler för

upphandling. Staten, landstingen och kommunerna bör

koncentrera sig på sådana verksamheter där

offentliga insatser kan förväntas vara överlägsna

enskilda och kooperativa initiativ, anför

motionärerna. De anser att storleken på den andel av

den offentliga servicen som skall erbjudas i privat

regi bör avgöras av medborgarnas val i ett utbud av

olika tjänster. Kommunerna bedriver i många fall

verksamhet som kan och bör skötas av privata

aktörer, menar motionärerna. För att skapa en större

dynamik kring produktionen av offentliga tjänster

förespråkar de att det skall införas en s.k.

utmaningsrätt för företag, vilken innebär att

företag ges möjlighet att inkomma med önskan om att

en viss verksamhet skall upphandlas i konkurrens.

Utmaningsrätten innebär vidare att kommunen måste

starta en upphandlingsprocess, där det initierande

företaget såväl som andra privata aktörer kan delta.

De tre lagar - lagen om offentlig upphandling, lagen

om ingripande mot otillbörligt beteende avseende

offentlig upphandling och konkurrenslagen - som rör

upphandling och konkurrens i offentlig och privat

sektor fungerar dåligt, hävdar motionärerna. Därtill

anses det finnas en gråzon i kommunallagen. De

nämnda lagarna bör ses över i syfte att förverkliga

de principer om affärsmässighet, konkurrens och

icke-diskriminering som bör gälla för offentlig

upphandling, anför motionärerna. De anser slutligen

att ansvarsfördelningen är oklar mellan de berörda

myndigheterna Nämnden för offentlig upphandling

(NOU), Konkurrensverket, Konkurrensrådet,

Kammarkollegium och Kommerskollegium och att denna

splittrade myndighetsbild bör ses över. NOU bör slås

samman med Konkurrensverket, vilket tydligare skulle

visa att den s.k. upphandlingslagen i första hand är

en konkurrenslagstiftning, sägs det.

De offentliga monopolen inom vård, skola och

omsorg måste brytas upp och ersättas med mångfald,

konkurrens och öppenhet för alternativa lösningar,

anförs det i motion 2002/03:N304 (m). De nuvarande

hindren för okonventionella lösningar behöver

uppmärksammas i ett glesbygdsperspektiv, säger

motionärerna. De menar att större flexibilitet och

individuella lösningar inte behöver bli dyrare, utan

är en fråga om inställning till och öppenhet för nya

arbetsformer och samordning mellan olika insatser i

ett enhetligt kostnadsperspektiv.

Ett tillkännagivande om betydelsen av att

förbättra möjligheten för kvinnors företagande

föreslås i motion 2002/03:N228 (m). Den offentliga

sektorn har för närvarande monopol på de

kvinnodominerade verksamhetsområdena vård,

undervisning och omsorg, vilket är ett stort hinder

för jämställdhet mellan kvinnor och män, anför

motionären. Hon anser att de nämnda monopolen bör

avskaffas och att de berörda verksamheterna bör

konkurrensutsättas. Många kvinnor som arbetar inom

den offentliga sektorn vill starta eget men möter

stora hinder, t.ex. den svårighet en sjuksköterska

som ansöker om F-skattsedel har att erhålla en

sådan, hävdar motionären. Hon anger att ytterligare

ett hinder för kvinnors företagande inom t.ex. vård,

skola och omsorg är att detta på många platser måste

konkurrera med skattesubventionerad kommunal eller

landstingsdriven verksamhet. Det har ifrågasatts om

den kommunala näringsverksamheten är förenlig med

kommunallagens och konkurrenslagens bestämmelser,

säger motionären. Hon nämner att Konkurrensverket

får in anmälningar från företagare som utsatts för

illojal konkurrens. Konkurrensproblemet är svårt att

komma åt, eftersom möjligheterna att få en

laglighetsprövning av den aktuella kommunens

näringsverksamhet är små för en egenföretagare,

anför motionären. Hon menar att om det skapas en

möjlighet till prövning för den enskilde

företagaren, tillika kommuninvånaren, i fråga om

laglighet och jämlik konkurrensmöjlighet kan en

öppen marknad komma till stånd.

Riksdagen bör anmoda regeringen att skyndsamt

lägga fram förslag till beslut om konkurrens på lika

villkor mellan offentlig och privat sektor, anförs

det i motion 2002/03:N258 (m). Trots förslag från

Konkurrensrådet och i en remissbehandlad

departementspromemoria (Ds 2001:17) har regeringen

hittills inte varit beredd att skrida till handling

i den nämnda frågan, säger motionären. Hon noterar

att regeringen har ståndpunkten att frågan bör

utredas vidare och att den hänvisar bl.a. till att

ett förslag skall ha uppslutning från både offentlig

och privat sektor. Att sådan enighet ställs som

villkor för regeringsförslag är inget motionären har

lagt märke till tidigare.

I motion 2002/03:A241 (fp) begärs ett

tillkännagivande om behovet av att konkurrensutsätta

den offentliga sektorn. Kvinnor som arbetar inom den

offentliga sektorn är hänvisade till en

arbetsgivare, vilket gör att de har små möjligheter

att påverka sina löner och sina arbetstider, säger

motionärerna. De ser det som en stor utmaning att

bryta upp den existerande strukturen inom den

offentliga sektorn och släppa in konkurrerande

arbetsgivare. För närvarande anses det som fult att

ägna sig åt privat företagsamhet som kan ge vinst om

företagen sysslar med tjänster inom välfärdssektorn,

hävdar motionärerna. De har svårt att förstå varför

och noterar att företag tillåts tjäna pengar på att

människor konsumerar skadliga produkter, förstör

miljön eller dricker alkohol och på människors behov

av mat. Samtidigt skall det vara förbjudet att tjäna

pengar på att göra människor friska, ge äldre en

värdig ålderdom och lära elever att läsa och skriva,

säger motionärerna. De menar att genom konkurrens

mellan arbetsgivare kan lönenivåerna inom de

kvinnodominerade yrkena höjas.

Turistnäringens konkurrensförhållanden i relation

till offentlig näringsverksamhet är föremål för

yrkande i motion 2002/03:N331 (fp). Konkurrensverket

överlämnade hösten 1998 till regeringen en studie av

klagomålsärenden, Konkurrenshinder för småföretag

(1998:2), i vilken tas upp bl.a. de problem som

uppstår när företag tvingas konkurrera med både

offentlig näringsverksamhet och andra aktörer som

erhåller skattefinansierat offentligt stöd, säger

motionärerna. I rapporten hänvisades till en studie

från Umeå universitet enligt vilken myndigheters

agerande på konkurrensmarknader kan få så allvarliga

konsekvenser för småföretag att de tvingas upphöra

med sin verksamhet, ett förhållande som motionärerna

finner helt oacceptabelt. Konkurrensverket framförde

i rapporten sin principiella ståndpunkt att

myndigheter inte bör bedriva verksamhet på väl

fungerande konkurrensmarknader och efterlyste en

precisering från statsmakternas sida av under vilka

förutsättningar detta skall få ske. Verket

efterlyste också regler som säkerställer att stöd

inte snedvrider konkurrensen eller hämmar verksamhet

i företagen. De missförhållanden som

Konkurrensverket har påtalat har bäring även inom

turistnäringen, där ett stort antal kommuner

bedriver näringsverksamhet inom ramen för sina

turistbyråer, i kommunala stiftelser och i hel-

eller delägda bolag, säger motionärerna. Även annan

offentlig näringsverksamhet förekommer inom området,

framför allt i form av turistanläggningar av olika

slag, bl.a. campingplatser, hotell och restauranger.

Kommuner har på detta sätt i flera fall lyckats

uppnå marknadsdominerande ställning, vilket har

försvårat nyetableringar och förhindrat uppkomsten

av livsdugliga, privata verksamheter, anför

motionärerna.

Konkurrensverket bör granska välfärdssektorn,

anförs det i motion 2002/03:N212 (fp). Fler kvinnor

måste ges chansen att starta och driva företag inom

bl.a. välfärdssektorn, säger motionären. Han anser

att en större del av kommunernas och landstingens

verksamhet bör läggas ut på entreprenad. Vård, skola

och omsorg skall vara offentligt finansierade via

skattsedeln och ges till människor utifrån deras

behov, men all verksamhet måste inte utföras i

offentlig regi, menar motionären. Han noterar att

Konkurrensverket är den myndighet som skall

säkerställa att de regler rörande fri konkurrens som

gäller näringslivet i stort efterlevs.

Ett tillkännagivande om kommunernas roll i

näringspolitiken föreslås i motion 2002/03:N395

(kd). Kommuner och myndigheter bedriver i ökad

utsträckning näringsverksamhet på

konkurrensmarknader, t.ex. tvätteritjänster,

fastighetsskötsel, gym, städning och catering, trots

att kommunallagen i princip förbjuder kommuner och

landsting att konkurrera på företagens marknader,

säger motionärerna. De anser att kommunalt och

statligt ägande bör avvecklas på marknader där

privata företag konkurrerar, eller skulle kunna

konkurrera, och där inte sociala eller hälsomässiga

restriktioner motiverar ett offentligt ägande. Många

småföretag har problem med att offentligt stöd i

olika former ges till deras konkurrenter, uppger

motionärerna och hänvisar till Konkurrensverkets

rapport Småföretag - förslag för ökad tillväxt

(1997:3), i vilken verket gjorde en kartläggning av

problemet och redovisade exempel på kommuner vars

agerande verkar konkurrenssnedvridande. Det handlar

om kommuner som gett penningbidrag, tillhandahållit

gratis eller subventionerad arbetskraft, nedsatta

lokalhyror, m.m. Sådana stöd är inte tillåtna enligt

kommunallagen, men förekommer ändå, hävdar

motionärerna. De anser att Konkurrensverket bör ges

ett vidgat uppdrag att övervaka även kommunallagens

efterlevnad. Om det framkommer att kommunen brutit

mot lagen om ingripande mot otillbörligt beteende

avseende offentlig upphandling bör någon form av

marknadsstörningsavgift kunna dömas ut, föreslår

motionärerna vidare. De förordar också att en ny

representativ taleform, grupptalan, bör införas, med

innebörd att det som ett komplement till det vanliga

rättegångsförfarandet införs en lag om

grupprättegång vid allmän domstol och särskilda

bestämmelser om grupprättegång i kommunallagen.

Vidare anser motionärerna att Nämnden för offentlig

upphandling, i samband med en resursförstärkning,

skall inlemmas som en självständig del av

Konkurrensverket.

I motion 2002/03:N392 (kd) föreslås

tillkännagivanden i två avseenden, nämligen om

rättvis konkurrens mellan offentlig och privat

sektor och om avveckling av snedvridande

företagsstöd. Motiveringen är likartad med den i

nyssnämnda motion 2002/03:N395 (kd). Även i motion

2002/03:Fi285 (kd), där det begärs ett

tillkännagivande om att konkurrenshämmande

regleringar i den privata sektorn bör identifieras

och avvecklas, är motiveringen likartad med den i

motion 2002/03:N395 (kd).

Ett tillkännagivande om konkurrenssnedvridande

kommunal verksamhet begärs i motion 2002/03:N391

(kd). En kommun skall inte engagera sig i sådana

aktiviteter som privata företag kan sköta lika bra,

menar motionärerna. De anser att det kommunala

engagemanget på turismens område skapar svårigheter

såväl för redan etablerade företag som för företag

som vill komma in på marknaden. Det är fel om den

kommunala turistverksamhetens uppbyggnad finansieras

med skattemedel och den fortsatta driften sker med

kommunala driftbidrag, vilket ger en annan

kostnadsbild än för de privata aktörerna, anför

motionärerna. De påpekar att om en kommun ger bidrag

eller fördelaktiga lån till ett företag eller om ett

kommunägt bolag förfogar över resurser som inte

konkurrerande aktörer får utnyttja på samma villkor

snedvrids konkurrensen. Inga sysselsättningsaspekter

kan berättiga ett sådant beteende, anser

motionärerna.

Det behövs en ökad konkurrensutsättning inom

offentlig sektor, särskilt inom vård- och

omsorgssektorn för att främja kvinnors

arbetsmarknad, anförs det i motion 2002/03:A242

(kd). Bemanningsföretagens inträde på

arbetsmarknaden samt en ökad mångfald bland dem som

tillhandahåller offentligt finansierad service har

möjliggjort för bl.a. sjuksköterskor att kunna välja

mellan flera arbetsgivare och därmed höja sin lön,

säger motionärerna. De anser att en ökad

konkurrensutsättning av verksamheter inom offentlig

sektor, t.ex. äldreomsorg och sjukvård, skulle

utveckla den traditionellt kvinnliga

arbetsmarknaden, men att regeringen försöker stoppa

detta genom att förbjuda att sjukhus drivs av olika

huvudmän.

Vissa kompletterande uppgifter

Olika lagar reglerar de offentliga aktörernas

agerande när det offentliga uppträder som antingen

köpare eller säljare - främst lagen (1992:1558) om

offentlig upphandling (LOU), lagen (1994:615) om

ingripande mot otillbörligt beteende avseende

offentlig upphandling, kommunallagen (1991:900) och

konkurrenslagen (1993:20). Ansvaret för dessa lagar

ligger på tre olika utskott, nämligen finans-,

konstitutions- och näringsutskotten.

Riksdagen avslog våren 2002 motionsyrkanden som

tog upp olika aspekter på konkurrens på lika villkor

mellan offentlig och privat sektor (bet. 2001/02:

NU16). Sammantaget ansåg utskottet att regeringens

arbete på området styrs av en klar vilja att uppnå

och upprätthålla konkurrensneutralitet mellan

offentlig och privat verksamhet och att arbetet har

hög prioritet. I en reservation (m, kd, c, fp)

efterfrågades kraftfulla åtgärder från regeringens

sida för att driva på avregleringsarbetet i syfte

att skapa utrymme för privata initiativ i kommuner

och landsting.

I den proposition som behandlades i det nyssnämnda

betänkandet våren 2002 (prop. 2001/02:167) togs

frågan upp om konkurrens på lika villkor mellan

offentlig och privat sektor, dock utan något förslag

till riksdagsbeslut.

Regeringen tillsatte år 1997 ett råd för

konkurrens på lika villkor mellan offentlig och

privat sektor (Konkurrensrådet). Rådet, som består

av representanter från såväl offentlig som privat

sektor, har haft två huvudsakliga uppgifter. Den

första har gällt att rådet skulle belysa enskilda

fall och försöka undanröja konkurrenskonflikter

genom dialog och kontakter mellan berörda parter.

Rådets andra uppgift har varit att försöka

åstadkomma en samsyn mellan företrädare för

offentlig och privat sektor om hur de långsiktiga

spelreglerna på området bäst skall formuleras.

Konkurrensrådet redovisade sina samlade erfarenheter

och de resultat som uppnåtts i betänkandet

Konkurrens på lika villkor mellan offentlig och

privat sektor (SOU 2000:117). De problem som rådet

redovisade uppstår främst när privata och offentliga

aktörer möts på samma marknad, dvs. när det allmänna

bedriver säljverksamhet som är konkurrensutsatt.

Enligt rådet har verksamheter där privata och

offentliga aktörer konkurrerar med varandra ökat

påtagligt under senare tid. Rådet ansåg att

problemen kan lösas antingen genom att den

offentliga sektorn drar sig tillbaka eller genom att

konkurrensförutsättningarna görs så lika som

möjligt. I fråga om lagreglering anfördes att

parterna i rådet i grunden har olika uppfattning om

behovet av lagändringar. Det bedömdes därför inte

vara möjligt att finna lösningar som fullt ut

tillgodoser alla krav och önskemål som framförts.

Rådet enades dock om att i betänkandet presentera

ett sätt att åstadkomma mer konkurrensneutrala

villkor, nämligen att i konkurrenslagen införa en

bestämmelse som tar sikte på att korrigera

konkurrenssnedvridande beteenden från offentliga

aktörer. Rådets rekommendation är en

missbruksbestämmelse där de offentliga aktörerna i

händelse av lagöverträdelse inte drabbas av

ekonomiska sanktioner för redan inträffat agerande,

utan enbart vitesbelopp om den berörda aktören inte

rättar sig efter ett beslut. Rådet anser att

möjligheten för en enskild att föra en

skadeståndstalan i sådana sammanhang bör utredas.

Enligt rådet kan vidare många av de identifierade

konkurrensproblemen lösas på lokal nivå.

Rådet hade ursprungligen en begränsad

verksamhetstid på tre år, t.o.m. år 2000, men har

fått förlängning i olika omgångar, nu senast till

utgången av juni 2003 (dir. 2002:157).

Med utgångspunkt i Konkurrensrådets betänkande har

en departementspromemoria utarbetats, Konkurrens på

lika villkor mellan offentlig och privat sektor (Ds

2001:17). I promemorian har lämnats förslag om att

en konfliktlösningsregel skall införas i

konkurrenslagen. Enligt förslaget skall förbud i

enskilda fall kunna meddelas mot offentlig

konkurrenshämmande verksamhet som bedöms vara

skadlig från allmän synpunkt. Sådana förbud skall

meddelas av Marknadsdomstolen, på talan av

Konkurrensverket, och föreslås kunna förenas med

vite. Promemorian innehåller även förslag om att

Konkurrensrådet skall knytas till Konkurrensverket.

Vidare föreslås att Marknadsdomstolen skall

förstärkas med en expert som har särskilda insikter

i den berörda offentliga verksamheten. Såväl

betänkandet som departementspromemorian har

remissbehandlats.

Möjligheter till objektiv prövning av

konkurrensproblem mellan privat och offentlig sektor

stärker förtroendet mellan aktörerna och undanröjer

tolkningsdiskussioner om vilka grundläggande

principer för sund konkurrens som bör gälla, sade

regeringen i den tidigare nämnda propositionen våren

2002. Erfarenheterna av den prövning av

konkurrensproblem mellan främst småföretag och

offentlig sektor som bedrivits i Konkurrensrådet är

goda, konstaterade regeringen. Prövningen har, genom

de riktlinjer rådet har enats om, givit offentlig

sektor vägledning om vilka allmänna principer som

bör gälla på området. Näringslivet menar att ett

prövningssystem som det som nu bedrivs är viktigt

och kan skapa förståelse och förtroende mellan

offentligt och privat företagande. En förutsättning

för detta är dock enligt näringslivet att det

ytterst går att pröva fall rättsligt. Företrädare

för kommuner, landsting och statlig sektor ser också

ett prövningsförfarande som en viktig del i arbetet

för en sund konkurrens mellan offentlig och privat

näringsverksamhet. Om en särskild rättslig reglering

skall aktualiseras i dessa frågor menar dock främst

den kommunala sektorn att det är viktigt att se

kopplingarna till det arbete med särskilda

konkurrensprogram som för närvarande bedrivs i

kommuner och landsting, framhölls det i

propositionen.

En lagreglering av konkurrensproblem mellan

offentlig och privat näringsverksamhet, som ytterst

innebär prövning i domstol, bör enligt regeringens

mening grundas på bredast möjliga uppslutning från

berörda aktörer. Regeringen konstaterade att

promemorians förslag till särskild regel i

konkurrenslagen hade givit upphov till ytterligare

diskussioner och synpunkter från olika

utgångspunkter om hur en eventuell lagreglering bör

utformas. Det är angeläget att dessa frågor

analyseras, och beredningen av lagförslaget kommer

därför att fortsätta, sades det i propositionen.

Inriktningen i det arbetet angavs vara att ett

förslag till lagregel som har en uppslutning både

från offentlig och privat sektor skulle kunna

presenteras före utgången av år 2002.

Enligt uppgift från Näringsdepartementet pågår

beredningsarbetet, nu med inriktning på att ett

förslag till lagregel skall kunna presenteras i en

lagrådsremiss under våren 2003. I samband därmed

avser regeringen även att ta ställning till frågan

om Konkurrensrådets framtid.

När det gäller lagen om offentlig upphandling

beslöt riksdagen våren 2002 om vissa ändringar i

lagen (prop. 2001/02:142, bet. 2001/02:FiU12).

Riksdagen anmodade regeringen att göra en förnyad

prövning av ställningen för Nämnden för offentlig

upphandling (NOU) i samband med en av regeringen

aviserad översyn av myndighetsstrukturen när det

gäller konsument- och konkurrensfrågor. Riksdagen

beslöt vidare att upphandlande enheter får hänvisa

till kriterier för miljömärken, om kriterierna för

märket har utarbetats på grundval av vetenskaplig

information. Regeringen uppmanades därvid att

fortsätta sitt arbete med att verka för att EU:s

regler och andra internationella regler på sikt

ändras så att det blir möjligt att ta större hänsyn

till miljön vid upphandling. Riksdagen avslog

regeringens förslag om att direktupphandling skall

medges när upphandlingens värde understiger fem

prisbasbelopp. Beslut fattades också om en

förbättring av möjligheterna för leverantörer att

ansöka om överprövning av en upphandlande enhets

beslut om att en viss leverantör skall tilldelas

upphandlingskontraktet, med innebörd att en

upphandlande enhet skall vara skyldig att på eget

initiativ lämna upplysningar till anbudssökande och

anbudsgivare om tilldelningsbeslutet och att enheten

skall vara skyldig att lämna sådana uppgifter till

varje leverantör som så begär.

I den nyssnämnda propositionen meddelades att

regeringen avsåg att återkomma i frågorna om

tillsynsmyndighetens befogenheter,

sanktionssystemets närmare utformning, frågan om

talerätt vid överprövning och frågan om möjlighet

att ingripa vid otillåten direktupphandling under

hösten 2002. I budgetpropositionen för år 2003

(prop. 2002/03:1) angavs att regeringen inte har för

avsikt att vidta några åtgärder när det gäller

myndighetsstrukturen inom konkurrensområdet, men att

det kan finnas anledning att återkomma till frågan

om organisationen för Nämnden för offentlig

upphandling i samband med att regeringen tar

ställning till hur sanktionssystemet inom den

offentliga upphandlingen skall vara utformat. I

budgetpropositionen angavs tidpunkten för denna

proposition till våren 2003. För närvarande pågår

beredning inom Finansdepartementet av den aviserade

propositionen.

När det gäller lagen om ingripande mot

otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling

(LIU) gavs Konkurrensverket i 2003 års

regleringsbrev i uppdrag att kartlägga hur lagen har

tillämpats och huruvida det finns skäl att se över

lagen. Konkurrensverket redovisade i februari 2003

uppdraget. I rap-porten, som för närvarande

analyseras inom Regeringskansliet, dras följande

slutsatser:

- Lagens räckvidd är mycket begränsad, vilket

innebär litet eller inget incitament för företag att

klaga på otillbörliga beteenden.

- Lagen är komplicerad och oklar på flera punkter.

- Den institutionella strukturen på

upphandlingsområdet, med två myndigheter och tre

domstolsordningar som har att tillämpa två lagar på

det som kan vara ett och samma förfarande, är

splittrad.

- Få klagomålsärenden har blivit ännu färre under

de senaste åren. En viktig förklaring är lagens

oklarheter och ineffektiva sanktionssystem, snarare

än att problemen på upphandlingsområdet skulle ha

minskat.

Frågor rörande kommunal näringsverksamhet och

laglighetsprövning som regleras i kommunallagen har

nyligen behandlats av riksdagen, som avslog motioner

om likställighetsprincipen, stöd till enskilt

företagande, kommunal näringsverksamhet,

laglighetsprövning, krav på överklagande av

kommunala beslut och vitesföreläggande för kommuner

(bet. 2002/03:KU21). Konstitutionsutskottet

hänvisade till tidigare bedömningar avseende bl.a.

frågor om omfattningen av kommunal affärsverksamhet

och om formen för kommunal verksamhet och ansåg dels

att det inte finns skäl att införa regler som

förbjuder eller begränsar kommunala företag, dels

att den kommunala verksamheten bör bedrivas i

nämndform i största möjliga utsträckning, dock att

det också kan finnas skäl som talar för

bolagsformen. Konstitutionsutskottet fann inte

heller skäl att frångå tidigare ställningstaganden

som innebär att verksamhetens speciella

förutsättningar och den samlade kommunala nyttan bör

vara utgångspunkten för organisatoriska

överväganden, att det inte finns skäl att föreslå

ändringar i kommunallagen om inskränkningar i rätten

att bilda bolag eller om avveckling av kommunala

bolag och att det inte behövs några ytterligare

preciseringar av kommunallagens regler om den

kommunala kompetensen beträffande kommunal

näringsverksamhet. Konstitutionsutskottet behandlade

i det nyssnämnda betänkandet frågor om

laglighetsprövning av kommunal näringsverksamhet och

ansåg att bedömningen av huruvida en verksamhet i

ett kommunalt företag ligger inom ramen för den

kommunala kompetensen primärt är en uppgift för

styrelsen samt att härutöver en politisk prövning

sker av ägaren, kommunen eller landstinget, som

genom de av fullmäktige valda ombuden vid

bolagsstämma kan ge styrelsen direktiv om att t.ex.

ändra inriktningen av verksamheten, om den inte

uppfyller vissa formella krav.

Konstitutionsutskottet fann att den beskrivna

ordningen i de allra flesta fall fungerar på ett

tillfredsställande sätt, en ordning som stämmer helt

överens med bolagsformens principer vad gäller

styrning av verksamheten och ansvarsfördelningen. En

möjlighet till laglighetsprövning ansågs strida mot

de nyss nämnda grundläggande villkoren för en

verksamhet som bedrivs i bolagsform. I reservationer

(m, fp respektive m, fp, kd) framfördes dessa

partiers synpunkter när det gäller kommunal

näringsverksamhet respektive laglighetsprövning.

Frågan om möjlighet till grupprättegång tas upp i

några motioner. Lagen (2002:599) om grupprättegång

trädde i kraft den 1 januari 2003. I uppdraget för

den tidigare nämnda särskilda utredaren om

effektivisering av det konkurrensrättsliga

regelverket för företagen m.m. ingår bl.a. att

analysera om det finns anledning att utvidga kretsen

skadeståndsberättigade i konkurrenslagen i fråga om

konsumenter och, om så bedöms vara fallet, även

analysera om det är lämpligt att Konkurrensverket

ges möjlighet att föra offentlig grupptalan enligt

lagen om grupprättegång.

Kommunernas möjlighet att selektivt stödja

företag, som berörs i några motioner, begränsas av

kommunallagens bestämmelser. I den mån en kommun

skulle utnyttja de undantagsvisa möjligheter som

finns att bevilja stöd är den skyldig att beakta

EU:s regler om statligt stöd. I dessa fall krävs som

regel ett godkännande av kommissionen innan ett stöd

kan utbetalas. EU:s statsstödsregler har även s.k.

direkt effekt, vilket innebär att ett enskilt

företag kan vända sig till svensk domstol eller till

kommissionen med klagan om statligt stöd som

misstänks vara otillåtet. Stöd som konstateras vara

otillåtet skall återbetalas. EG-kommissionen har

också på egen hand initierat granskningsförfarande i

några fall av icke anmälda kommunala stöd och prövar

då förenligheten med EG-rätten.

Konkurrensverket presenterade våren 2002 rapporten

Vårda och skapa konkurrens (2002:2). Mot bakgrund av

statsmakternas uttalande hösten 2000 (prop.

1999/2000:140, bet. 2000/01:NU4) om att andelen av

den samlade ekonomin där konkurrens råder bör öka

gjorde Konkurrensverket en analys av erfarenheterna

av konkurrenslösningar inom den offentliga sektorn

och bedömningar av förutsättningarna för att öka den

konkurrensutsatta delen av den svenska ekonomin. I

rapporten föreslogs bl.a. att uppdragsverksamhet,

stödfunktioner m.m. som inte tillhör statliga

myndigheters kärnverksamhet skall

konkurrensutsättas, att monopol skall avvecklas och

att den offentliga upphandlingen skall

effektiviseras samt att långsiktiga konkurrensplaner

som anger konkreta mål, områden och tidsplaner för

konkurrensutsättning skall upprättas. Erfarenheterna

talar för att man inte bör börja med att

konkurrensutsätta vård och omsorg, utan att man

först måste lära av entreprenader på "hårda"

områden, såsom lokalvård och transporter, sägs det.

Att ha viss verksamhet kvar i egen regi är ett sätt

att behålla beställarkompetensen. Brukarnas krav på

kontinuitet i verksamheten kan bäst säkerställas med

stabila regler för entreprenad, lämpliga avtalstider

och bred politisk enighet om att använda

konkurrensmodeller. All offentlig verksamhet som

gäller myndighetsutövning kan eller får inte

konkurrensutsättas. Det måste också finnas reella

förutsättningar för konkurrens när man börjar

tillämpa konkurrenslösningar. Det finns klara

indikationer på att marknadskoncentrationen ökar på

områden där endast kommuner och landsting är kunder,

t.ex. kollektivtrafiken och äldreomsorgen, sägs det.

I rapporten föreslogs en lång rad åtgärder på olika

områden.

Konkurrensverket gavs i 2003 års regleringsbrev i

uppdrag att granska tandvårdsmarknaden. Verket skall

närmare analysera konkurrensen på marknaden för

tandvård och orsakerna till de brister som finns.

Skillnader i konkurrenshänseende mellan den

offentligt drivna tandvården och privattandvården

skall belysas. Konkurrensverket skall analysera hur

en förbättrad konkurrens kan uppnås och vid behov

föreslå åtgärder. Konkurrensverket skall samråda med

Riksförsäkringsverket och Konsumentverket. Uppdraget

skall redovisas senast den 31 december 2003.

Utredningen om vårdens ägarformer överlämnade sitt

slutbetänkande Vårda vården - samverkan, mångfald

och rättvisa (SOU 2003:23) i mars 2003. I

betänkandet lämnas förslag till reglering av villkor

för privata vårdgivares medverkan i den gemensamt

finansierade hälso- och sjukvården. I vissa delar

tar utredningen också upp förhållanden som berör

kommunernas verksamhet. Utöver lagförslag, som avser

hälso- och sjukvården, diskuterar utredningen

villkoren för att främja mångfald av drifts- och

ägarformer inom vård och omsorg bl.a. genom

förbättrade villkor för organisationer, kooperativ,

små företag och andra som vill driva vårdverksamhet.

Utredningen aktualiserar också behovet av andra

former för upphandling av och ersättning för vård-

och omsorgstjänster. Förslaget remissbehandlas till

den 30 juni 2003. Inom regeringen

(Socialdepartementet) påbörjas propositionsarbetet

hösten 2003.

Utskottets ställningstagande

En bärande princip inom näringspolitiken är att

likvärdiga villkor skall gälla för olika aktörer på

marknaden. I det fall att offentliga aktörer agerar

på konkurrensmarknader får detta sålunda inte ske på

ett sådant sätt att det privata företagandet hämmas;

myndighetsuppgifter skall hållas isär från

kommersiell verksamhet. Enligt de riktlinjer för

konkurrenspolitiken som riksdagen fattat beslut om

skall andelen av den samlade ekonomin där konkurrens

råder öka, och på nya marknader skall strukturer och

regler stödja uppkomsten av en balanserad och väl

fungerande konkurrens. Vidare gäller att statligt

stöd inte får snedvrida konkurrensen, dvs. statligt

stöd till svenska företag får inte innebära att

andra företag konkurreras ut. Policyn för det

svenska statsstödet skall stödja Sveriges arbete i

EU mot subventioner som skadar svensk industri. I

detta sammanhang kan noteras att enligt en nyligen

publicerad s.k. resultattavla från EG-kommissionen

om statsstöd ligger Sverige på andra plats - efter

Storbritannien - när det gäller statsstöd i

förhållande till BNP. En låg andel innebär alltså

att landet i fråga har en liten omfattning av

statligt stöd i sin ekonomi. Andelen var för Sverige

0,71 % och för Storbritannien 0,66 %. Finland, som

relativt sett hade störst andel statstöd, hade en

andel på 1,58 %.

I vissa av de här aktuella motionerna begärs

tillkännagivanden om avveckling av snedvridande

företagsstöd. Utskottet har tidigare i avsnittet om

konkurrenspolitikens inriktning angett att en av

grundpelarna i konkurrenspolitiken är att statligt

stöd inte får snedvrida konkurrensen. Det bör också

noteras att EU:s statsstödsregler även gäller

kommunalt stöd.

Beträffande förhållandet mellan småföretag och den

offentliga sektorn vill utskottet framhålla - i

linje med det tidigare sagda - att en självklar

utgångspunkt är att sund konkurrens skall råda

mellan privat och offentlig verksamhet. Samtidigt

vill utskottet betona att förhållandena i olika

kommuner och landsting kan variera påtagligt. På

vissa håll kan det privata utbudet vara mycket

begränsat.

När det gäller frågan om införande av en

konfliktlösningsregel i konkurrenslagen, som

efterfrågas i några motioner, pågår inom

Regeringskansliet, som redovisats, ett

beredningsarbete med inriktning på att en

lagrådsremiss med förslag till en sådan regel skall

kunna läggas fram under våren 2003. Utskottet vill

understryka vikten av att ett förslag snarast

därefter presenteras för riksdagen.

Sammantaget anser utskottet att regeringens arbete

på området styrs av en klar vilja att uppnå och

upprätthålla konkurrensneutralitet mellan offentlig

och privat verksamhet. Arbetet har också hög

prioritet. Mot denna bakgrund finner utskottet att

det saknas behov av något tillkännagivande av

riksdagen av det slag som föreslås i de här aktuella

motionerna. De avstyrks därmed i berörda delar.

Kartellsamarbete

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om

upphävande av det s.k. leniencyprogrammet,

som trädde i kraft den 1 augusti 2002. Syftet

med programmet är att främja avslöjandet och

bekämpandet av skadliga karteller. Utskottet

anser att leniencyprogrammet kan vara ett

effektivt instrument i bekämpningen av

karteller. Jämför reservation 3 (fp, c).

Riksdagen bör också avslå motionsyrkanden om

kriminalisering av karteller. Våren 2002

anmodade riksdagen regeringen att utreda

frågan om kriminalisering av

kartellsamarbete, en utredning som ännu inte

tillsatts. Utskottet inser problemen med ett

sådant utredningsarbete mot bakgrund av att

leniencyprogrammet endast varit i kraft under

en begränsad period. Jämför reservation 4 (m,

fp, kd, c, mp).

Motionerna

I motion 2002/03:N263 (fp) begärs ett

tillkännagivande om en kriminalisering av karteller.

Vidare föreslås att riksdagen skall besluta att

upphäva det s.k. leniencyprogrammet i

konkurrenslagstiftningen. Privata monopol och

kartellbildningar hör inte hemma i en

marknadsekonomi, anför motionärerna och menar att

tendenser till detta måste bekämpas med kraft.

Folkpartiet anser att kartellsamarbete skall

kriminaliseras och beläggas med höga böter, säger

motionärerna. De tar avstånd från det

"tjallerisystem" (leniencyprogrammet) som riksdagen

våren 2002 beslutade om och som innebär bl.a. att

konkurrensskadeavgiften för det företag som avslöjar

en kartellbildning kan sättas ned.

Även i motion 2002/03:N395 (kd) föreslås ett

tillkännagivande om kriminalisering av karteller.

Den senaste tiden har det uppdagats alltfler

olagliga karteller där flyg-, olje- och

byggbranscherna har ertappats med prissamarbete och

uppdelning av marknader i syfte att ge sig själva

ekonomiska fördelar på andras bekostnad, anför

motionärerna. De anser att den gällande

konkurrenslagstiftningen är otillräcklig och vill

skärpa den genom att karteller kriminaliseras.

Straff som böter eller fängelse bör vänta dem som

ertappas eller fälls, eftersom den nuvarande

lagstiftningen där enbart företagsböter utdöms

saknar tillräcklig verkan, säger motionärerna. De

erinrar om att en riksdagsmajoritet, bestående av

Kristdemokraterna, övriga borgerliga partier och

Miljöpartiet, har givit regeringen i uppdrag att

utreda kriminalisering av karteller, vilket skedde

mot Socialdemokraternas och Vänsterpartiets vilja.

Motionärerna förutsätter att ett förslag till ändrad

lagstiftning snarast föreläggs riksdagen.

Vissa kompletterande uppgifter

Riksdagen beslöt våren 2002 om införande av ett

program för eftergift och nedsättning av

konkurrensskadeavgift, s.k. leniencyprogram (prop.

2001/02: 167, bet. 2002/03:NU16). Utskottet anförde

att karteller är till stor skada för

samhällsekonomin och för konsumenterna och att

karteller som rör prisbildning, anbudsgivning eller

marknadsuppdelning är särskilt allvarliga. Därför

ansågs en mer effektiv kartellbekämpning mycket

angelägen. I två reservationer (c; fp) avvisades

regeringens förslag.

När det gällde frågan om kriminalisering av

kartellsamarbete ansåg utskottet att kriminalisering

kan vara ett verksamt instrument vid bekämpningen av

kartellsamarbete. Att förlita sig till enbart en

administrativ sanktionsavgift, som regeringen hade

föreslagit, ansågs kunna leda till att företagen

kalkylerar med risk för upptäckt och eventuell

konkurrensskadeavgift och ställer det mot den vinst

som kartellsamarbetet väntas ge. Olagligt

kartellsamarbete bör, menade utskottet, jämställas

med annan ekonomisk brottslighet. Utskottet föreslog

att riksdagen genom ett tillkännagivande skulle

anmoda regeringen att utreda frågan om

kriminalisering av kartellsamarbete. Utredningen bör

också noga följa utvecklingen av programmet för

eftergift och nedsättning av konkurrensskadeavgift

och ta med erfarenheterna av detta i

utredningsarbetet, sade utskottet. Efter genomförd

utredning skall regeringen återkomma till riksdagen

i frågan. I en reservation (s, v) förordades -

samtidigt som de då aktuella motionsyrkandena

avstyrktes - att regeringen mycket noga skulle följa

effekterna av det beslutade programmet och ha en

beredskap att vidta de ytterligare åtgärder som kan

erfordras. Det kan gälla införande av

kriminalisering, men också förändringar i det

beslutade programmet. Riksdagen beslöt i enlighet

med utskottets förslag och ett tillkännagivande i

frågan gjordes till regeringen.

Enligt uppgift från Näringsdepartementet är

Konkurrensverkets hittillsvarande erfarenhet att

leniencyreformen förefaller ha positiv signaleffekt

och att den har skapat ökat medvetande, inte minst

bland juridiska ombud. I det s.k.

asfaltkartellärendet har de nya reglerna rörande

nedsättning av konkurrensskadeavgift använts till

följd av att företag underlättat Konkurrensverkets

undersökning. Verket har dock ännu inte vunnit några

erfarenheter beträffande företagens möjligheter att

som första företag träda fram och avslöja en kartell

och därigenom få konkurrensskadeavgiften helt

eftergiven. Från departementet sägs att det givetvis

är regeringens avsikt att tillsätta en utredning i

enlighet med vad riksdagen har uttalat.

I sammanhanget kan också nämnas att Sverige har

ingått ett avtal med Danmark, Island och Norge,

vilket kommer att ge nya möjligheter att mellan

länderna utbyta konfidentiell information som kan

underlätta kännedom om karteller. Avtalet kommer att

föreläggas riksdagen för godkännande under hösten

2003.

Utskottets ställningstagande

Inledning

Utskottet behandlar först frågan om upphävande av

det s.k. leniencyprogrammet och därefter frågan om

kriminalisering av karteller.

Upphävande av det s.k. leniencyprogrammet

Riksdagen beslöt våren 2002, som redovisats, om

införande av ett program med regler om eftergift och

nedsättning av konkurrensskadeavgift med syfte att

främja avslöjandet och bekämpandet av skadliga

karteller. Ett av de två principiella förbuden i

konkurrenslagen är förbudet mot

konkurrensbegränsande samarbete mellan företag, dvs.

mot kartellbildning. Karteller är till stor skada

för samhällsekonomin och för konsumenterna. Särskilt

allvarliga är karteller som rör prisbildning,

anbudsgivning eller marknadsuppdelning. Under senare

tid har avslöjanden och misstankar om olagligt

samarbete mellan företag varit aktuella inom olika

branscher, t.ex. bensinbranschen, flygbranschen och

byggsektorn. Att olagliga karteller fortsätter är

ett uttryck för de stora vinster som företagen gör

på konsumenternas, konkurrenternas och

skattebetalarnas bekostnad.

Karteller är emellertid svåra att avslöja. Det

ligger ju i kartellens natur att den sker i det

fördolda. Så länge de berörda parterna vinner på

samarbetet har de ett gemensamt intresse av att

ingen skall få kännedom om kartellens existens. Det

leniencyprogram som riksdagen beslöt om våren 2002

kan enligt utskottets mening vara ett effektivt

instrument i bekämpningen av karteller och bör inte

upphävas. Därmed avstyrks motion 2002/03:N263 (fp) i

berörd del.

Kriminalisering av karteller

Karteller är, som nyss sagts, till stor skada för

samhällsekonomin och för konsumenterna. Utskottet

anser att en effektiv kartellbekämpning är mycket

angelägen och ser det program för eftergift och

nedsättning av konkurrensskadeavgift som infördes

den 1 augusti 2002 som ett led i en sådan

effektivisering.

Som redan beskrivits anmodades regeringen våren

2002 - genom ett tillkännagivande - att utreda

frågan om kriminalisering av kartellsamarbete. I en

reservation (s, v) förordades att regeringen mycket

noga skulle följa effekterna av leniencyprogrammet

och ha en beredskap att vid behov vidta ytterligare

åtgärder. Regeringen har, som redovisats, ännu inte

tillsatt någon utredning om kriminalisering. Mot

bakgrund av att leniencyprogrammet trädde i kraft

den 1 augusti 2002 och att erfarenheterna av

programmet därmed av naturliga skäl är mycket

begränsade kan utskottet inse problemen med ett

utredningsarbete om kriminalisering av

kartellsamarbete. Utskottet menar dock att det är en

viktig princip i det demokratiska systemet att

riksdagens beställningar skall efterkommas av

regeringen.

Med det sagda avstyrker utskottet de båda här

aktuella motionerna 2002/03:N263 (fp) och

2002/03:N395 (kd) i berörda delar.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Konkurrenspolitikens inriktning (punkt 1)

av Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg (fp), Ulla

Löfgren (m), Yvonne Ångström (fp), Åsa

Torstensson (c), Stefan Hagfeldt (m) och Lars

Lindén (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 1. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2002/03:L247 yrkande

3, 2002/03:L319 yrkandena 2 och 12, 2002/03:MJ422

yrkande 15, 2002/03: N227 yrkande 9, 2002/03:N263

yrkande 7 och 2002/03:N395 yrkande 5 och avslår

motion 2002/03:N367.

Ställningstagande

Vår syn på inriktningen av konkurrenspolitiken

överensstämmer med den som kommer till uttryck i de

här aktuella motionerna från företrädare för

Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna och

Folkpartiet, liksom i tidigare motioner från

Centerpartiet. Likartade synpunkter framfördes också

i en reservation (m, kd, c, fp) våren 2002 i det

tidigare nämnda betänkandet 2001/02:NU16. En vital

konkurrens skärper effektiviteten och ökar

välståndet, varför insatser för att främja

konkurrensen är viktiga inslag i en politik som

stärker Sveriges utvecklingskraft. Marknadsekonomin

förutsätter en effektiv konkurrenspolitik, som

förhindrar marknadsdelning och prissamverkan samt

utövar fusionskontroll. En fungerande och sträng

konkurrenslagstiftning är viktig för att en effektiv

konkurrens skall råda i det privata näringslivet.

Konkurrensutsättning medför ökad effektivitet och

gynnar konsumenterna. En sund konkurrens på alla

marknadsområden är en förutsättning för gott

konsumentinflytande. En självständig och kunnig

konsument är grunden för en väl fungerande marknad

och verkligt inflytande.

Fri konkurrens på lika villkor inom de ramar som

sätts upp av etiska principer och lagstiftning är

det bästa verktyget för att tillgodose

konsumenternas efterfrågan och hushålla med

begränsade resurser. En effektiv konkurrens gynnar

alltid i första hand konsumenterna, och konkurrensen

är den kanske viktigaste drivkraften till teknisk

och ekonomisk utveckling. Väl fungerande konkurrens

stimulerar en kontinuerlig förnyelse av

produktionsapparaten och leder därmed till en

effektiv användning av samhällets resurser, dvs.

graden av konkurrens på olika marknader spelar en

central roll för marknadsekonomins funktionssätt och

för den ekonomiska tillväxten. Det avgörande för en

fungerande konkurrens är fritt tillträde till

marknaderna. Många offentliga regleringar som införs

för att upprätthålla konkurrens skulle inte behövas

om det rådde fritt tillträde till marknaden. I

kombination med den tekniska och ekonomiska

utvecklingen utgör det fria tillträdet det främsta

botemedlet mot tendenser till

konkurrensbegränsningar och monopol.

Statens roll i samhällsekonomin skall vara att

sätta ramar och övervaka spelreglerna på marknaden,

ansvara för samhällsplanering och infrastruktur samt

att skapa förutsättningar för långsiktig tillväxt.

När staten agerar såväl domare som spelare på

marknaden är risken stor att konkurrensen snedvrids

och att investeringar inte görs på ett optimalt sätt

i de företag som har de bästa förutsättningarna.

En viktig orsak till att Sverige placerar sig

dåligt i den s.k. välfärdsligan är det höga

prisläget, till följd av bristande konkurrens och

delvis omfattande regleringar. En strategi för att

öka det ekonomiska välståndet i Sverige i jämförelse

med andra länder måste innehålla ett antal reformer

för att öka den inhemska konkurrensen samt sänka det

allmänna prisläget, som också i stor utsträckning

beror på höga skatter. En hel del viktiga

avregleringar har redan gjorts i Sverige, men inom

en del sektorer är konkurrensen fortfarande

bristfällig. Det gäller framför allt i fråga om de

marknader där hushållen är köpare, exempelvis

detaljhandel och tjänsteproduktion, inte minst i

offentlig sektor. Ett tydligt exempel på det nyss

sagda utgör de rapporter som Konkurrensverket

presenterade i december 2002. Enligt

Konkurrensverket låg den svenska prisnivån för den

privata konsumtionen år 2001nästan 20 % över den

genomsnittliga nivån inom EU. Regeringen bör inte

fördröja beredningen av dessa rapporter utan så

snart som möjligt vidta åtgärder och lägga fram

förslag så att de svenska konsumenterna inte skall

behöva drabbas av onödigt höga priser. En angelägen

förändring är att ändra bestämmelserna i plan- och

bygglagen avseende reglering av handelsändamålet i

detaljplan.

För att göra konkurrensen mer effektiv krävs det

konkreta åtgärder även på olika områden. En ökad

avreglering bör ske för att ge utrymme för

konkurrens. Samtidigt bör konkurrenslagen skärpas

och övervakningen bli effektivare. Konkurrensverket

bör få ökade resurser och en mer framträdande roll.

Nya regeringsförslag bör granskas, inte bara utifrån

ett småföretagsperspektiv, utan också utifrån ett

konkurrensperspektiv. Kvarvarande konkurrenshämmande

regleringar i den privata sektorn bör identifieras

och avvecklas. Småföretagsdelegationens förslag bör

snarast genomföras.

Det vi nu har anfört bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna. Därmed tillstyrker vi

samtliga här aktuella motioner i berörda delar, med

undantag för motion 2002/03:N367 (s) som avstyrks.

2. Konkurrens på lika villkor mellan offentlig

och privat sektor (punkt 2)

av Mikael Odenberg (m), Eva Flyborg (fp), Ulla

Löfgren (m), Yvonne Ångström (fp), Åsa

Torstensson (c), Stefan Hagfeldt (m) och Lars

Lindén (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 2. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2002/03:Fi285 yrkande

3, 2002/03:N212 yrkande 1, 2002/03:N227 yrkande 12,

2002/03:N228, 2002/03:N258, 2002/03:N304 yrkande 10,

2002/03:N331 yrkande 5, 2002/03: N391 yrkande 8,

2002/03:N392 yrkandena 7 och 8, 2002/03:N395 yrkande

3, 2002/03:A241 yrkande 8 och 2002/03:A242 yrkande

12.

Ställningstagande

Vi anser i likhet med vad som anförs i de här

aktuella motionerna att kraftfulla åtgärder måste

vidtas från regeringens sida för att driva på

avregleringsarbetet i syfte att skapa utrymme för

privata initiativ i kommuner och landsting.

De stora offentliga monopol som för närvarande

svarar för tjänsteproduktionen inom sjukvård, skola,

åldringsvård, etc. bör stegvis avregleras så att en

privat tjänsteproduktion inom dessa områden

skyndsamt kan utvecklas. Det är viktigt att kommunal

eller annan offentlig verksamhet inte konkurrerar ut

jobb eller hindrar tillväxt i privat verksamhet.

Samtidigt kan det privata utbudet på vissa håll vara

mycket begränsat. Riksdagen bör hos regeringen

begära förslag om ändringar i de lagar som styr den

obligatoriska, kommunala verksamheten vad gäller

sådana bestämmelser som förhindrar uppkomsten av

konkurrerande alternativ till det rådande monopolet

i det allmännas regi. Detta skulle skapa möjligheter

för en mängd småföretagare att utveckla och

expandera egna verksamheter inom tjänstesektorn i

form av kooperativ och egna företag. Inte minst för

de kvinnor som nu till stor del svarar för den

offentliga välfärdsproduktionen vore det positivt

att övergå från att vara anställd till att bli egen

företagare. Om flera aktörer tillåts komma in på

områden som nu är stängda för privata alternativ

kommer det att leda till nya arbetstillfällen,

samtidigt som ökad konkurrens innebär en effektivare

användning av skattemedel. Enligt vår uppfattning

skulle det dessutom leda till en mer småskalig

företagsamhet, närhet i omsorgen, ökad valfrihet och

en förbättrad välfärd för medborgarna.

Vidare vill vi betona betydelsen av att

konkurrensbegränsande förfaranden från olika

kommunala aktörers sida påtalas och åtgärdas. Enligt

vår uppfattning har regeringen intagit en alltför

avvaktande hållning. Konkreta åtgärder lyser med sin

frånvaro. Inrättandet av Konkurrensrådet har inte

räckt. Rådet har inte haft några

sanktionsmöjligheter till sitt förfogande för att

komma till rätta med missbruk från företrädare för

stat, kommuner och landsting riktat mot privata

entreprenörer i syfte att gynna den egna

produktionen. Vi anser att det inte räcker att genom

diskussion och informationsspridning om goda exempel

söka åstadkomma rättelse så att förfördelade privata

entreprenörer kan konkurrera på samma villkor som

offentliga producenter.

Regeringens hantering av frågan om införande av en

konfliktlösningsregel i konkurrenslagen utgör ett

flagrant exempel på den avvaktande attityd och brist

på handling som har kännetecknat regeringens

agerande. Trots förslag från Konkurrensrådet i

december 2000 och i en departementspromemoria

utarbetad inom Näringsdepartementet år 2001 har

regeringen ännu inte lagt fram något förslag för

riksdagen.

Riksdagen bör anmoda regeringen att omedelbart

vidta åtgärder för att reda upp

konkurrenssituationen mellan offentlig och privat

sektor. Konkurrensverket har i den tidigare nämnda

rapporten, Vårda och skapa konkurrens, liksom i

andra rapporter, föreslagit en rad åtgärder som vi

anser omedelbart bör genomföras. Det rör sig om

följande:

- inför särskilda bestämmelser i lag som gör det

möjligt att ingripa mot andra slag av

konkurrenssnedvridande förfaranden än dem som

omfattas av konkurrenslagen;

- avskilj organisatoriskt och redovisningsmässigt

myndighetsuppgifter från konkurrensutsatt

verksamhet;

- ändra kommunallagen så att företag ges bättre

möjligheter att få prövat i domstol om det är

förenligt med lagen att kommunala aktörer börjar

driva näringsverksamhet på konkurrensmarknader;

- ge den myndighet som har tillsynen över den

offentliga upphandlingen rätt att föra talan om en

marknadsskadeavgift om en upphandlande enhet brutit

mot lagen om offentlig upphandling;

- integrera tillsynen av den offentliga

upphandlingen med övriga myndighetsuppgifter på

konkurrensområdet;

- ersätt successivt nuvarande form av

inköpssamordning/ramavtal och ej preciserade

inköpsvolymer med frivilligt samarbete myndigheter

emellan om inköp utifrån förutbestämda volymer;

- klargör att kommunernas och landstingens inköp

från egna företag omfattas av upphandlingsreglerna;

- komplettera upphandlingsreglerna för att komma

till rätta med avbrutna anbudstävlingar;

- inför bestämmelser om att myndigheterna skall

beakta effekterna på konkurrensen vid stödgivning

och att företagen skall få bättre möjligheter att få

lagligheten av ett kommunalt stöd prövat.

Det vi nu har anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Med det sagda tillstyrker vi

de här aktuella motionerna i berörda delar.

3. Upphävande av det s.k.

leniencyprogrammet (punkt 3)

av Eva Flyborg (fp), Yvonne Ångström (fp) och Åsa

Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 3. Därmed

bifaller riksdagen delvis motion 2002/03:N263

yrkande 10.

Ställningstagande

Vi anser, i likhet med vad som anförs i motion

2002/03:N263 (fp), att det tidigare införda

leniencyprogrammet bör upphävas. Självfallet är det

av stor vikt - inte minst för konsumenterna - att

olagliga karteller undanröjs och att det finns

effektiva instrument för bekämpningen av karteller.

Det leniencyprogram som infördes den 1 augusti 2002,

och som innebär att eftergift av

konkurrensskadeavgift kan ges till den kartellmedlem

som lämnar sådan information till Konkurrensverket

att kartellen kan avslöjas, strider emellertid

enligt vår mening mot svensk rättsordning. Principen

om att den som begår ett brott även skall straffas

för detta är viktig. Denna inställning har också

kommit till uttryck i tidigare riksdagsbeslut som

tagit avstånd från att införa ett s.k.

kronvittnessystem. Innebörden av leniencyprogrammet

är att rättvisan blir förhandlingsbar och att

företag som tjänat pengar på olagligt samarbete

kommer att kunna gå helt skadefria, medan övriga

kartellmedlemmar kan komma att dömas till kännbara

böter. Likhet inför lagen måste upprätthållas.

Med hänvisning till det anförda anser vi att

riksdagen bör anmoda regeringen att snarast lämna

förslag till upphävande av de aktuella

bestämmelserna i konkurrenslagen. Därmed blir motion

2002/03:N263 (fp) i sak tillgodosedd i denna del.

4. Kriminalisering av karteller (punkt 4)

av Mikael Odenberg (m), Ingegerd Saarinen (mp),

Eva Flyborg (fp), Ulla Löfgren (m), Yvonne

Ångström (fp), Åsa Torstensson (c), Stefan

Hagfeldt (m) och Lars Lindén (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 4. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2002/03:N263 yrkande 9

och 2002/03:N395 yrkande 6.

Ställningstagande

Kartellbildning är enligt vår mening mycket skadlig

för samhällsekonomin och måste betraktas som en

brottslig handling. Det finns ett starkt

konsumentintresse av att olagliga karteller bekämpas

effektivt. I slutändan är det alltid konsumenterna

som får svara för kostnaderna för en ineffektiv

konkurrens i form av högre priser eller sämre utbud.

Karteller innebär också en orättmätig

förmögenhetsöverföring från konsumentkollektivet

till de företag som bryter mot konkurrenslagen.

Riksdagen gjorde våren 2002 ett tillkännagivande

om att regeringen skall utreda frågan om

kriminalisering av kartellsamarbete och återkomma

till riksdagen i frågan. Kriminalisering kan vara

ett verksamt instrument vid bekämpningen av

kartellsamarbete, och att förlita sig till enbart en

administrativ sanktionsavgift, som

leniencyprogrammet innebär, kan leda till att

företagen kalkylerar med risk för upptäckt och

eventuell konkurrensskadeavgift och ställer det mot

den vinst som kartellsamarbetet väntas ge, anförde

utskottet. Olagligt kartellsamarbete bör, menade

utskottet, jämställas med annan ekonomisk

brottslighet. Med en kriminalisering av olagligt

kartellsamarbete blir lagen också mer tydlig och kan

därmed ha en preventiv effekt. Den begärda

utredningen bör också noga följa utvecklingen av

leniencyprogrammet och ta med erfarenheterna av

detta i utredningsarbetet, sade utskottet. Efter

genomförd utredning skall regeringen, som nämnts,

återkomma till riksdagen i frågan.

Vi kan nu - ett år efter riksdagens beslut -

konstatera att regeringen uppenbarligen har

negligerat att tillsätta den begärda utredningen. Vi

menar att en mycket viktig princip i det

demokratiska systemet är att riksdagens

beställningar skall efterkommas av regeringen. Om

regeringen av någon anledning inte anser att detta

är möjligt måste det anmälas till riksdagen, t.ex. i

en proposition. Utskottet har inom sitt

ansvarsområde under det senaste året haft ett antal

fall där regeringen inte har hanterat

tillkännagivanden av riksdagen på ett tillbörligt

sätt. Det har gällt en fråga om byte av elleverantör

och en fråga rörande Patent- och

registreringsverket. Tillkännagivanden är ett

instrument som riksdagen förfogar över för att

anmoda regeringen att vidta åtgärder i en fråga. Det

får inte uppstå en situation där det kan skapas ett

intryck av att regeringen inte tillmäter detta

instrument dess rättmätiga betydelse.

Riksdagen bör göra ett förnyat tillkännagivande i

frågan om kriminalisering av kartellsamarbete och

anmoda regeringen att omedelbart tillsätta den av

riksdagen tidigare begärda utredningen och återkomma

till riksdagen i frågan. Därmed blir de båda här

aktuella motionerna 2002/03:N263 (fp) och

2002/03:N395 (kd) tillgodosedda i berörda delar och

tillstyrks.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2002/03:Fi285 av Olle Sandahl m.fl. (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

konkurrenshämmande regleringar i den privata

sektorn bör identifieras och avvecklas.

2002/03:L247 av Inger René m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

strukturförändringar i konkurrensfrämjande syfte.

2002/03:L319 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökad konkurrens.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Konkurrensverkets

granskningsverksamhet.

2002/03:MJ422 av Lennart Fremling m.fl. (fp):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att se över

konkurrenssituationen inom livsmedelssektorn.

2002/03:N212 av Tobias Krantz (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

Konkurrensverket bör granska välfärdssektorn.

2002/03:N227 av Bo Lundgren m.fl. (m):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om bättre konkurrens.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ökad

etableringsfrihet och regler för upphandling.

2002/03:N228 av Catharina Elmsäter-Svärd (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om betydelsen av att förbättra

möjligheten för kvinnligt egenföretagande.

2002/03:N258 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av att regeringen

skyndsamt framlägger förslag till beslut om

konkurrens på lika villkor mellan offentlig och

privat sektor.

2002/03:N263 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om den fria

konkurrensen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett

kriminaliserande av karteller.

10. Riksdagen beslutar att upphäva det s.k.

Leniencyprogrammet i konkurrenslagstiftningen.

2002/03:N304 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att öppna

offentliga monopol inom vård, skola och omsorg för

konkurrens.

2002/03:N331 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om turistnäringens

konkurrensförhållanden i relation till offentlig

näringsverksamhet.

2002/03:N367 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om effekterna av om- och

avregleringar.

2002/03:N391 av Lars Lindén m.fl. (kd):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

konkurrenssnedvridande kommunal verksamhet.

2002/03:N392 av Maria Larsson m.fl. (kd):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rättvis konkurrens

mellan offentlig och privat sektor.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om avveckling av

snedvridande företagsstöd.

2002/03:N395 av Alf Svensson m.fl. (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kommunernas roll i

näringspolitiken.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en effektivare

konkurrenspolitik.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kriminalisering av

karteller.

2002/03:A241 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

konkurrensutsätta den offentliga sektorn.

2002/03:A242 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en ökad

konkurrensutsättning inom offentlig sektor, särskilt

inom vård- och omsorgssektorn för att främja

kvinnors arbetsmarknad.