Bet. 2002/03:SFU1

Socialförsäkringsutskottets betänkande

2002/03:SFU1

Anslag inom socialförsäkringsområdet(utgiftsområdena 10, 11 och 12)

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens

och samarbetspartiernas (v, mp) förslag till anslag

m.m. inom utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid

sjukdom och handikapp, utgiftsområde 11 Ekonomisk

trygghet vid ålderdom och utgiftsområde 12 Ekonomisk

trygghet för familjer.

I betänkandet behandlas också de delar av

regeringens proposition 2002/03:2 Vissa

socialförsäkringsfrågor m.m. som gäller samverkan

och samordning inom rehabiliteringsområdet samt

föräldraförsäkringen.

Utskottet behandlar samtliga motioner från den

allmänna motionstiden 2002 som gäller

socialförsäkringsområdet. Motionerna gäller anslagen

eller anslutande frågor men även allmänna principer

för socialförsäkringarna, det reformerade

pensionssystemet och socialavgifter. Vidare

behandlas två motioner har väckts med anledning av

proposition 2002/03:2.

Propositionerna

Såvitt gäller utgiftsområde 10 föreslår regeringen

att riksdagen skall godkänna ett mål för ökad hälsa

i arbetslivet, nämligen att frånvaron från

arbetslivet på grund av sjukskrivning, i förhållande

till 2002, skall halveras fram till 2008 samtidigt

som antalet nya aktivitets- och sjukersättningar

skall minska, varvid hänsyn skall tas till den

demografiska utvecklingen under perioden. Vidare

lämnas förslag till fördelning av medel på de olika

anslagen samt föreslås såvitt avser anslaget 19:1

Sjukpenning och rehabilitering m.m. att högst 5 % av

de beräknade utgifterna för sjukpenning skall få

användas för samverkan inom rehabiliteringsområdet.

I proposition 2002/03:2 föreslås ändring i 18 kap. 2

§ lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) med

innebörd att försäkringskassan fr.o.m. den 1 januari

2003 skall få utökade möjligheter att bidra med

medel för samverkan inom rehabiliteringsområdet.

Dessa medel får enligt förslaget utgöra statens

samlade andel för sådan samverkan. Det föreslås

också att lagen (1994:566) om lokal

försöksverksamhet med finansiell samordning mellan

socialförsäkring, hälso- och sjukvård och

socialtjänst (Socsam) förlängs till och med utgången

av 2003.

Inom utgiftsområde 11 föreslår regeringen en

utvidgning av målet för utgiftsområdet samt

fördelning av medel på de olika anslagen.

Inom utgiftsområde 12 föreslås att den grundnivå i

föräldraförsäkringen som ersätter dagar med belopp

motsvarande förälderns sjukpenning höjs från 120 kr

till 150 kr per dag fr.o.m. den 1 januari 2003.

Regeringen föreslår att målet för den ekonomiska

familjepolitiken skall vara att skillnaderna i de

ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan

barn skall minska inom ramen för den generella

välfärden. I proposition 2002/03:2 föreslås att

tillfällig föräldrapenning skall kunna utges till

föräldrar som vårdar ett barn i hemmet om barnet är

yngre än 240 dagar och barnet annars skulle ha

vårdats på sjukhus. Ändringen föreslås träda i kraft

den 1 januari 2003. Dessutom föreslås att de tio

dagar med tillfällig föräldrapenning som utges i

samband med adoption av ett barn skall fördelas med

hälften till var och en av föräldrarna om de inte

kommit överens om annat. Även adoptivföräldrar av

samma kön får denna rätt och detsamma skall gälla

för särskilt förordnade vårdnadshavare. Ändringen

föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Utskottet

Vad gäller utgiftsområde 10 tillstyrker utskottet

regeringens förslag om mål för ökad hälsa i

arbetslivet. Utskottet tillstyrker även förslaget om

medelsfördelningen, vilket bl.a. innebär att högst 5

% av de beräknade utgifterna för sjukpenning skall

få användas för samverkan inom

rehabiliteringsområde. Utskottet tillstyrker vidare

regeringens förslag i proposition 2002/03:2 om

ändring i 18 kap. 2 § AFL och förslaget om

förlängning av försökslagstiftningen om Socsam.

Motionsyrkandena inom utgiftsområde 10 avstyrks

därmed.

Beträffande utgiftsområde 11 tillstyrker utskottet

regeringens förslag om utvidgning av målet för

utgiftsområdet och förslag till medelsfördelning

samt avstyrker motionsyrkandena.

Inom utgiftsområde 12 tillstyrker utskottet

lagförslagen och förslagen till medelsfördelning.

Utskottet föreslår dock att riksdagen beslutar att

lagändringen om fördelning av tillfällig

föräldrapenning vid adoption skall träda i kraft den

1 februari 2003. Motionsyrkandena inom

utgiftsområdet avstyrks.

Utskottet avstyrker övriga motioner väckta under

den allmänna motionstiden.

M-, kd-, c- och fp-ledamöterna har i särskilda

yttranden redovisat sina respektive partiers

budgetförslag.

I ärendet finns 92 reservationer och 18 särskilda

yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Socialförsäkringarna

1. Allmänna principer för

socialförsäkringarna

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf230,

2002/03:Sf331 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Sf335

yrkande 1 och 2002/03:N227 yrkande 11.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (fp)

Reservation 3 (kd)

Reservation 4 (c)

2. Studiesocial utredning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf213,

2002/03:Sf246, 2002/03:Sf266, 2002/03:Sf337,

2002/03:Sf338, 2002/03:Sf362, 2002/03:

Sf373, 2002/03:Ub487 yrkande 8, 2002/03:Ub489

yrkande 3, 2002/03:

Ub491 yrkande 1 och 2002/03:A242 yrkande 24.

Reservation 5 (m)

Reservation 6 (kd)

Reservation 7 (c)

3. Uppbyggnad av verksamhet i

aktiebolagsform

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf270 och

2002/03:N396 yrkande 2.

Reservation 8 (c)

4. Egenföretagares uppbyggnadsskede

Riksdagen avslår motion 2002/03:A240 yrkande 1.

5. Bruttoinkomst som beräkningsgrund för

egenföretagare

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf271

yrkande 1, 2002/03:N227 yrkande 13 i denna del,

2002/03:N263 yrkande 12 i denna del och

2002/03:N306 yrkande 4 i denna del.

Reservation 9 (m, fp, c)

6. Egenföretagares karenstid

Riksdagen avslår motion 2002/03:N396 yrkande 3.

7. Tillfällig föräldrapenning för

egenföretagare

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf271

yrkande 2, 2002/03:Sf303, 2002/03:Sf331 yrkande

4, 2002/03:N227 yrkande 13 i denna del,

2002/03:N263 yrkande 12 i denna del, 2002/03:N306

yrkande 4 i denna del, 2002/03:A202 yrkande 1 och

2002/03:A241 yrkande 16.

Reservation 10 (m, fp, kd, c)

8. Konstnärers socialförsäkringsskydd

Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr264 yrkandena

8 och 9.

Reservation 11 (m)

9. Norden och socialförsäkringssystemen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf240,

2002/03:Sf366 och 2002/03:T377 yrkande 2.

Reservation 12 (c)

Utgiftsområde 10

10. Mål för ökad hälsa i arbetslivet

Riksdagen godkänner mål enligt regeringens

förslag i proposition 2002/03:1 utgiftsområde 10

punkt 2. Därmed avslår riksdagen motionerna

2002/03:Sf290 yrkande 1, 2002/03:Sf291 yrkande 1,

2002/03:Sf313, 2002/03:Sf331 yrkande 5 och

2002/03:Sf335 yrkandena 5 och 6.

Reservation 13 (m)

Reservation 14 (fp)

Reservation 15 (kd)

Reservation 16 (c)

11. Anslag inom utgiftsområde 10 Ekonomisk

trygghet vid sjukdom och handikapp

a) Lagförslag

Riksdagen antar regeringens förslag i proposition 2002/03:2

till lag om

1. ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring (lagförslag 2.1) såvitt avser 18 kap.

2 och 36 §§,

2. fortsatt giltighet av lagen (1994:566) om

lokal försöksverksamhet med finansiell samordning

mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och

socialtjänst (lagförslag 2.10).

Därmed avslår riksdagen motion 2002/03:Sf1

yrkande 1.

b) Bemyndigande

Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2003, för ramanslaget

19:7 Riksförsäkringsverket, ingå ekonomiska

förpliktelser som inklusive tidigare åtaganden

medför utgifter på högst 9 000 000 kr efter 2003.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:1

utgiftsområde 10 punkt 1.

c) Anslag

Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen inom

utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom

och handikapp enligt utskottets förslag i bilaga

3.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:1

utgiftsområde 10 punkt 3 samt avslår motionerna

2002/03:Sf212, 2002/03:Sf285 yrkande 5,

2002/03:Sf290 yrkande 7, 2002/03:Sf291 yrkandena

7-10, 12 och 14, 2002/03:Sf331 yrkandena 3, 9, 10

och 12, 2002/03:Sf335 yrkandena 14, 17 och 20-24,

2002/03:Sf342 yrkande 1 i denna del,

2002/03:Sf347, 2002/03:Sf357, 2002/03:Sf377

yrkandena 1 och 9, 2002/03:Sf380 yrkande 30 i

denna del, 2002/03:Fi231 yrkande 13,

2002/03:Fi232 yrkandena 14 i denna del och 23,

2002/03:So298 yrkande 2, 2002/03:A224 yrkande 7

och 2002/03:A318 yrkande 8.

12. Kvinnors rehabilitering

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf234 och

2002/03:Sf328.

13. Rehabiliteringsfrågor i övrigt

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf203

yrkandena 2 och 3, 2002/03:Sf208 yrkande 1,

2002/03:Sf211, 2002/03:Sf215, 2002/03:

Sf262, 2002/03:Sf275, 2002/03:Sf290 yrkandena 2

och 3, 2002/03:Sf291 yrkande 4, 2002/03:Sf331

yrkande 8, 2002/03:Sf335 yrkande 4, 2002/03:

So296 yrkande 6, 2002/03:So362 yrkande 11,

2002/03:A313 yrkande 2 och 2002/03:A367 yrkande

3.

Reservation 17 (fp)

Reservation 18 (kd)

Reservation 19 (c)

14. Samverkan och finansiell samordning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf203

yrkande 1, 2002/03:Sf205, 2002/03:Sf276,

2002/03:Sf322, 2002/03:Sf335 yrkande 19, 2002/03:

So457 yrkande 5 och 2002/03:N343 yrkande 6.

Reservation 20 (m, fp, kd, c)

15. Övriga sjukförsäkringsfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf247,

2002/03:Sf271 yrkande 3, 2002/03:Sf280,

2002/03:Sf290 yrkande 6, 2002/03:Sf291 yrkande

11, och 2002/03:A239 yrkandena 14 och 15.

Reservation 21 (m)

Reservation 22 (fp)

Reservation 23 (c)

Reservation 24 (mp)

16. Sjukpenninggrundande inkomst

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf231,

2002/03:Sf298 och 2002/03:Sf330.

17. Närståendepenning

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf377 yrkande

2.

Reservation 25 (fp)

18. Arbetsgivares kostnadsansvar m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf206,

2002/03:Sf220, 2002/03:Sf245, 2002/03:Sf286,

2002/03:Sf290 yrkande 11, 2002/03:

Sf309, 2002/03:Sf335 yrkande 3, 2002/03:Sf369,

2002/03:N306 yrkande 9 och 2002/03:A239 yrkande

18.

Reservation 26 (fp)

Reservation 27 (kd)

Reservation 28 (v)

Reservation 29 (c)

19. Åtgärder för återgång i arbete vid

aktivitets- och sjukersättning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf291

yrkande 5 och 2002/03:Sf335 yrkande 18.

Reservation 30 (m)

Reservation 31 (kd)

20. Vilande aktivitets- och sjukersättning

vid studier

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf290 yrkande

10.

Reservation 32 (fp)

21. Förtroendevalda

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf355 och

2002/03:Sf364.

22. Övriga frågor om aktivitets- och

sjukersättning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf287,

2002/03:Sf294, 2002/03:

Sf305, 2002/03:Sf331 yrkande 7 och 2002/03:Sf368.

Reservation 33 (v)

Reservation 34 (c)

23. Handikappersättning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf273,

2002/03:Sf274 och 2002/03:Sf354.

24. Privatisering av

arbetsskadeförsäkringen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf285

yrkandena 1-4, 2002/03:Sf304 och 2002/03:Sf316.

Reservation 35 (m)

Reservation 36 (kd)

25. Övriga frågor om

arbetsskadeförsäkringen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf307,

2002/03:Sf370, 2002/03:

MJ419 yrkande 6 och 2002/03:A365 yrkande 5.

26. Utbildning av försäkringsläkare

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf291

yrkande 16 och 2002/03:Sf333 yrkandena 1-3 och 6.

Reservation 37 (m)

Reservation 38 (kd)

27. Utbildning av läkare i

försäkringsmedicin

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf290

yrkande 4 och 2002/03:Sf333 yrkande 4.

Reservation 39 (fp)

Reservation 40 (kd)

28. Övriga frågor om läkare m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf290

yrkandena 5 och 9 och 2002/03:Sf291 yrkande 17.

Reservation 41 (m)

Reservation 42 (fp)

29. Dröjsmålsränta m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf221,

2002/03:Sf242 och 2002/03:Sf377 yrkande 7.

Reservation 43 (fp)

Reservation 44 (kd)

30. Frågor rörande

socialförsäkringsadministrationen i övrigt

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf208

yrkande 2, 2002/03: Sf250, 2002/03:Sf267,

2002/03:Sf268, 2002/03:Sf279, 2002/03:Sf281,

2002/03:

Sf291 yrkandena 6 och 13, 2002/03:Sf335 yrkandena

15 och 16 och 2002/03:A314 yrkande 4.

Reservation 45 (m)

Reservation 46 (kd)

Utgiftsområde 11

31. Anslag inom utgiftsområde 11 Ekonomisk

trygghet vid ålderdom

a) Mål

Riksdagen godkänner mål enligt regeringens förslag i

proposition 2002/03:1 utgiftsområde 11 punkt 1.

b) Anslag

Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen inom

utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom

enligt utskottets förslag i bilaga 3.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:1

utgiftsområde 11 punkt 2 och avslår motionerna

2002/03:Sf329, 2002/03:Sf353, 2002/03:Sf356,

2002/03:Sf377 yrkandena 3, 4 och 10 och

2002/03:Fi232 yrkande 14 i denna del.

32. Återställande av pensioner

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf314.

Reservation 47 (v)

33. Pension till gift pensionär

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf204 och

2002/03:Sf207.

34. Flexibel pensionsålder

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf219,

2002/03:Sf261 och

2002/03:Sf324.

Reservation 48 (kd)

35. Samordning av engångsbelopp inom

yrkesskadeförsäkringen m.m.

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf310.

Reservation 49 (v)

36. Pensionsrätt för konstnärer

Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr264 yrkande

10.

Reservation 50 (m)

37. Bostadstillägg vid särskilt boende

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf229.

Reservation 51 (m, fp, c)

Utgiftsområde 12

38. Anslag inom utgiftsområde 12 Ekonomisk

trygghet för familjer och barn

a) Lagförslag

Riksdagen antar regeringens förslag i proposition 2002/03:1

utgiftsområde 12 punkt 1 till lag om ändring i

lagen (1962:381) om allmän försäkring.

b) Mål

Riksdagen godkänner mål enligt regeringens förslag i

proposition 2002/03:1 utgiftsområde 12 punkt 2.

c) Anslag

Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen inom

utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer

och barn enligt utskottets förslag i bilaga 3.

Därmed bifaller utskottet proposition 2002/03:1

utgiftsområde 12 punkt 3 och avslår motionerna

2002/03:Sf342 yrkandena 1 i denna del och 2-9,

2002/03:Sf352, 2002/03:Sf376 yrkande 2,

2002/03:Sf377 yrkandena 5 och 11, 2002/03:Sf379

yrkande 3 i denna del, 2002/03:Sf380 yrkandena

18, 28, 29, 30 i denna del, 36 och 37 i denna

del, 2002/03:So250 yrkandena 9, 10, 12 och 13 i

denna del, 2002/03:Fi232 yrkande 14 i denna del,

2002/03:A241 yrkandena 2 och 3 och 2002/03:A242

yrkande 27.

39. Familjepolitikens inriktning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf238

yrkandena 1, 2 och 4, 2002/03:Sf311 yrkandena 1

och 2, 2002/03:Sf341, 2002/03:Sf376 yrkande 1,

2002/03:Sf379 yrkandena 3 i denna del och 6,

2002/03:Sf380 yrkandena 1, 5, 6, 8, 11, 17, 19,

27 och 37 i denna del, 2002/03:So250 yrkandena 7

och 13 i denna del, 2002/03:So514 yrkande 1,

2002/03:A241 yrkande 1, 2002/03:A242 yrkande 28

och 2002/03:L319 yrkande 16.

Reservation 52 (fp)

Reservation 53 (kd)

Reservation 54 (c)

40. Allmänna barnbidrag

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf235,

2002/03:Sf237, 2002/03:Sf311 yrkande 8,

2002/03:Sf340, 2002/03:Sf343 och 2002/03:

Sf380 yrkande 34.

Reservation 55 (kd)

41. Utbyggd föräldraförsäkring m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf232 och

2002/03:Sf327.

42. Beräkningsunderlag och 2,5-årsregeln

m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf244,

2002/03:Sf311 yrkande 7, 2002/03:Sf349,

2002/03:Sf359 och 2002/03:Sf380 yrkande 31.

Reservation 56 (kd)

Reservation 57 (v)

43. Fördelning av mamma- och pappamånad

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf254,

2002/03:Sf297, 2002/03:Sf311 yrkandena 3-6 och

2002/03:Sf372.

Reservation 58 (m) - motiv.

Reservation 59 (v)

44. Jämställdhetsbonus

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf210 och

2002/03:So250 yrkande 11.

Reservation 60 (m) - motiv.

Reservation 61 (fp)

Reservation 62 (c)

45. Överlåtelse av föräldrapenningförmån

till annan

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf302,

2002/03:Sf326, 2002/03:So514 yrkande 3 och

2002/03:A241 yrkande 17.

Reservation 63 (fp)

Reservation 64 (c)

Reservation 65 (mp)

46. Tillfällig föräldrapenning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf225 och

2002/03:Sf380 yrkande 32.

Reservation 66 (kd)

47. Semesterersättning till

föräldralediga

Riksdagen avslår motion 2002/03:A242 yrkande

16.

Reservation 67 (kd)

48. Tillfällig föräldrapenning för vård av

barn under 240 dagar

Riksdagen antar regeringens förslag i

proposition 2002/03:2 till lag om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring (lagförslag 2.1)

såvitt avser 4 kap. 10 §.

Därmed avslår riksdagen motion 2002/03:Sf2.

Reservation 68 (fp)

49. Pappadagar vid adoption m.m.

Riksdagen antar regeringens förslag i

proposition 2002/03:2 till lag om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring med den ändringen

att lagen träder i kraft den 1 februari 2003

(lagförslag 2.2).

Därmed avslår riksdagen motion 2002/03:Sf1

yrkande 2.

Reservation 69 (m)

50. Underhållsstöd

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf209

yrkande 2, 2002/03:Sf263, 2002/03:Sf272,

2002/03:Sf295, 2002/03:Sf301, 2002/03:Sf311

yrkandena 9-11, 2002/03:Sf315, 2002/03:Sf346,

2002/03:Sf351, 2002/03:Sf379 yrkande 7 och

2002/03:Sf380 yrkande 33.

Reservation 70 (m)

Reservation 71 (kd)

Reservation 72 (c)

51. Bidrag till kostnader för

internationella adoptioner

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf377 yrkande

6.

Reservation 73 (fp)

52. Barnpension och efterlevandestöd till

barn

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf306.

Reservation 74 (v)

53. Vårdbidrag för funktionshindrade barn

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf209 yrkande

1.

Reservation 75 (c)

Vissa frågor om det reformerade

pensionssystemet

54. Utdelning av överskott i

pensionssystemet

Riksdagen avslår motion 2002/03:Fi288 yrkande

1.

Reservation 76 (v)

55. Automatisk balansering i

pensionssystemet

Riksdagen avslår motion 2002/03:Fi288 yrkande

2.

Reservation 77 (v)

56. Delad pensionsrätt

Riksdagen avslår motion 2002/03:A242 yrkande

10.

Reservation 78 (kd)

57. Pensionsrätt vid studier

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf312.

Reservation 79 (v)

58. Pensionsgrundande belopp vid

plikttjänstgöring

Riksdagen avslår motion 2002/03:Fö219 yrkande

3.

Reservation 80 (v)

59. Aktiefonder ur ett etiskt perspektiv

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf292 yrkandena

3 och 5.

Reservation 81 (v, mp)

60. Ideella fonder

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf260,

2002/03:Sf308 yrkande 2 och 2002/03:Sf345.

Reservation 82 (v, mp)

61. Realräntefond inom Sjunde AP-fonden

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf308 yrkande

1.

Reservation 83 (v)

62. Aktivt val av Premiesparfonden

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf292

yrkande 1, 2002/03:Sf308 yrkande 3 och

2002/03:Sf325.

Reservation 84 (v, mp)

63. Generationsfonder inom Sjunde AP-

fonden

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf308 yrkande

4.

Reservation 85 (v)

64. Förvaltning av Premiesparfonden

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf292 yrkande

2.

Reservation 86 (mp)

Socialavgifter

65. Sänkta socialavgifter

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf249,

2002/03:N266 yrkande 6 och 2002/03:N393 yrkande

6.

Reservation 87 (fp)

Reservation 88 (kd)

66. Regional nedsättning av

socialavgifter

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf253,

2002/03:Sf257, 2002/03:Sf278, 2002/03:N304

yrkande 6 och 2002/03:N345 yrkande 17.

Reservation 89 (m)

67. Socialavgifter för företag med

säsongsanställd personal

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sk347 yrkande

2.

Reservation 90 (kd)

68. Avgiftsskyldighet för andra föreningar

än idrottsföreningar

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf251,

2002/03:Sf288, 2002/03:Sf344, 2002/03:Sk348

yrkande 3, 2002/03:Kr336 yrkande 12 och

2002/03:Kr366 yrkande 4.

Reservation 91 (kd)

Reservation 92 (c)

Stockholm den 3 december 2002

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Tomas Eneroth

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tomas

Eneroth (s), Sven Brus (kd), Ronny Olander (s), Sten

Tolgfors (m)*, Bo Könberg (fp), Anita Jönsson (s),

Mona Berglund Nilsson (s), Ulla Hoffmann (v),

Mariann Ytterberg (s), Anita Sidén (m)*, Lennart

Klockare (s), Linnéa Darell (fp), Birgitta Carlsson

(c), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s), Anna

Lilliehöök (m)*, Göte Wahlström (s) och Mona Jönsson

(mp).

*) Har ej deltagit i beslutet under

förslagspunkterna 11, 31 och 38.

2002/03

SfU1

Utskottets överväganden

Socialförsäkringarna

Allmänna principer för socialförsäkringarna

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om allmänna

principer för socialförsäkringarna och behov

av socialförsäkringsreformer.

Jämför reservationerna nr 1 (m), 2 (fp), 3

(kd) och 4 (c).

Nuvarande ordning

Centrala delar i det svenska

socialförsäkringssystemet är sjukförsäkringen,

föräldraförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och

det allmänna pensionssystemet.

I såväl sjukförsäkringen som föräldraförsäkringen

är kompensationsnivån 80 % av arbetsinkomster upp

till 7,5 prisbasbelopp. I föräldraförsäkringen finns

därtill en grundnivå om 120 kr per dag. Grundnivån,

som avser de dagar som utges med sjukpenningbelopp,

föreslås nu höjas till 150 kr. För de dagar som

tidigare betecknades garantidagar är

ersättningsnivån fortfarande 60 kr om dagen, nu

kallad lägstanivå. I budgetpropositionen anger

regeringen att taket i sjuk- och

föräldraförsäkringen bör höjas till 10 prisbasbelopp

fr.o.m. den 1 juli 2003, om det statsfinansiella

läget tillåter det.

Förtidspensioneringen ingår för närvarande som en

del i pensionssystemet men kommer fr.o.m. 2003 att

tillhöra sjukförsäkringen. Ersättningsförmånerna

benämns därefter sjukersättning och, för personer i

åldern 19-29 år, aktivitetsersättning. Förmånerna är

inkomstrelaterade men garantiförmåner kommer att

finnas.

Förmåner från arbetsskadeförsäkringen utges främst

i form av livränta som i princip skall täcka 100 %

av inkomstförlusten till följd av en arbetsskada.

Även här är förmånstaket 7,5 prisbasbelopp.

Beviskravet i arbetsskadeförsäkringen har sänkts för

skador som inträffar den 1 juli 2002 eller senare.

Livräntan skall fr.o.m. 2003 till viss del följa den

allmänna löneutvecklingen.

Frågan om indexering av sjukersättning och

aktivitetsersättning bereds i Regeringskansliet.

Det allmänna pensionssystemet har nyligen

reformerats med omfattande övergångsregler. Syftet

har varit att skapa ett pensionssystem som är

följsamt mot den samhällsekonomiska och demografiska

utvecklingen. Enligt de helt reformerade reglerna

kommer inkomstgrundad ålderspension att vara

avgiftsdefinierad och grundas på de under livet

sammanlagda förvärvsinkomsterna. Pensionsrätten

motsvarar 18,5 % av den årliga förvärvsinkomsten upp

till 7,5 inkomstbasbelopp (efter avdrag för den

allmänna pensionsavgiften). Förmånerna i det

reformerade inkomstgrundade fördelningssystemet

anpassas bl.a. till den allmänna

inkomstutvecklingen, men avvikelse skall ske vid

ekonomisk obalans i systemet. Grundskyddet utgörs av

garantipension. Även efterlevandeförmånerna anpassas

2003 till det nya pensionssystemet. Ett

äldreförsörjningsstöd införs som innebär att

personer som är bosatta i Sverige och som är 65 år

eller äldre fr.o.m. 2003 garanteras en viss lägsta

levnadsnivå.

Till begreppet socialförsäkring hänförs i många

sammanhang andra förmånssystem av socialpolitisk

art. Någon definition av begreppet finns inte i den

svenska lagstiftningen. I socialförsäkringslagen

(1999:799), som trädde i kraft den 1 januari 2001,

har en avgränsning skett utifrån ett praktiskt

betingat synsätt. Socialförsäkringslagen omfattar

således trygghetssystem som administreras av RFV,

försäkringskassorna och Premiepensionsmyndigheten.

Lagen omfattar dock inte förmåner som enbart avser

vissa särskilda angivna persongrupper eller ligger

under den landstingskommunala

självbestämmanderätten. Förmåner från

arbetslöshetsförsäkringen omfattas inte heller av

socialförsäkringslagen bl.a. på grund av att

arbetslöshetsförsäkringen till väsentliga delar är

frivillig.

Genom socialförsäkringslagen har förmånerna delats

in i bosättningsbaserade respektive arbetsbaserade

förmåner. I förhållande till andra EU/EES-länder

gäller förordning nr (EEG) 1408/71 om tillämpning av

systemen för social trygghet när anställda,

egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar

inom gemenskapen. Ett flertal konventioner om social

trygghet har dessutom träffats mellan Sverige och

andra länder. Genom EU-medlemskapet är Sverige också

bundet av avtal om social trygghet mellan

gemenskapen och tredje land.

Socialförsäkringarna finansieras med

arbetsgivaravgifter, egenavgifter och allmän

pensionsavgift när det gäller inkomstgrundade

ålderspensioner, efterlevandepensioner, sjukpenning,

inkomstgrundad del av förtidspensioner,

arbetsskadeersättningar och föräldrapenningförmåner.

Den allmänna pensionsavgiften tas endast ut på

inkomster upp till 8,07 inkomstbasbelopp, vilket

motsvarar 7,5 inkomstbasbelopp efter avdrag för den

allmänna pensionsavgiften, medan arbetsgivar- och

egenavgifter även tas ut på inkomster över denna

nivå. Däremot är det endast den del av

ålderspensionsavgiften i form av arbetsgivaravgift

och egenavgift som motsvarar inkomster under

förmånstaket som förs till premiepensionssystemet

eller AP-fonderna. I socialavgiftslagen (2000:980),

som trädde i kraft den 1 januari 2001, har

skyldigheten att betala socialavgifter anpassats

till socialförsäkringslagen så att avgifter betalas

på arbetsinkomster för personer som omfattas av den

arbetsbaserade socialförsäkringen. Bestämmelser om

avgifternas fördelning har samlats i lagen

(2000:981) om fördelning av socialavgifter.

Lagen om allmän försäkring (AFL) intog tidigare den

centrala platsen i det svenska

socialförsäkringssystemet. I och med

ålderspensionsreformen och efterföljande anpassning

och reformering av efterlevande- och

förtidspensioneringen har dock AFL:s ställning

ändrats. En särskild utredare har fått i uppdrag att

göra en teknisk översyn av AFL och andra

författningar på socialförsäkringsområdet (dir.

2001:70). Huvudsyftet med översynen är att göra

socialförsäkringslagstiftningen mer tydlig och

överskådlig och därmed lättare att tillämpa.

Uppdraget skall redovisas senast den 31 december

2003.

En särskild utredare har haft i uppdrag att göra

en samlad översyn av de processuella regler som

gäller inom socialförsäkringen. Utredningen har i

juni 2001 redovisat sina förslag i betänkandet En

handläggningslag (SOU 2001:47).

Motioner

Moderaterna

I motion N227 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 11

begärs ett tillkännagivande om att socialavgifter

skall synliggöras och relateras till utgående

förmåner. Motionärerna anför att sociala avgifter

som inte är förmånsanknutna är en extra skatt.

Folkpartiet

Bo Könberg m.fl. (fp) begär i motion Sf230 ett

tillkännagivande om att en parlamentarisk

arbetsgrupp med företrädare för de sju

riksdagspartierna bör tillsättas för att gå igenom

problem kring socialförsäkringarna. Avsikten skall

vara att eftersträva en samsyn kring hållbara

principer för en stor socialförsäkringsreform som

omfattar främst sjukförsäkring och

arbetslöshetsförsäkring.

I motionen redovisas också följande som bidrag

till diskussionen om hur socialförsäkringarna skulle

kunna utformas.

Det skall vara obligatoriska försäkringar mot

inkomstbortfall som innebär en fördelning av

riskkostnader. Försäkringarna skall utformas så att

det lönar sig att arbeta. Det måste därför finnas

självrisker och en allmän inriktning på arbete,

rehabilitering och aktivitet. Försäkringarna skall

inte bidra till skadligt stora marginal- och

tröskeleffekter för människor som vill inträda i

eller återvända till arbetslivet eller öka sina

arbetsinsatser. En försäkringsmässig koppling mellan

avgifter och förmåner bidrar till det. En väl

utformad generell välfärdspolitik bidrar till en

flexibilitet i samhället och till

välståndsutvecklingen.

Det bör så långt som det är möjligt finnas ett

direkt samband mellan inbetalda avgifter och

förmåner. En socialförsäkringsreform skall utgå från

principen om "raka rör" där varje förmån motsvaras

av en inbetald avgift och där avgifterna och

förmånerna hänger ihop. Det är viktigt att taket i

socialförsäkringarna sätts så att det stora

flertalet inkomsttagares inkomster ligger under

taket. Förmånstaket bör höjas till tio basbelopp.

Vidare bör en övergång till "lönebasbelopp"

övervägas så att taket kan räknas upp med

standardstegringen i samhället.

Kostnaderna för fördelningspolitiska inslag i

sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring bör

finansieras med anslag över statsbudgeten.

Egenavgifter för löntagare bör prövas som en viktig

del av finansieringen. Avgifterna skall vara

oberoende av den enskilda människans risk, men det

är tänkbart att skillnader i kollektiva risker kan

motivera särskilda avgiftsuttag eller nedsättningar.

Kostnader för trafikolyckor tas ut på

trafikförsäkringen och arbetsolycksfall överförs

till en obligatorisk icke-statlig försäkring.

Utgifterna i arbetslöshets- och sjukförsäkringen

varierar med konjunkturen och arbetsmarknadsläget.

Det kan behövas en automatiskt verkande mekanism som

omfördelar avgiftsuttaget mellan försäkringarna när

arbetsmarknadsläget förändras. Ändringar av avgifter

eller förmåner skall bara kunna ske när det är

försäkringsmässigt motiverat. Socialförsäkringar som

frikopplas från statens budget måste samtidigt

förses med mekanismer som gör att deras finansiella

stabilitet upprätthålls. Försäkringarna bör få

buffertfonder.

Det tre stora socialförsäkringssystemen - för

ålderspensioner, för arbetslöshetsförsäkring och för

sjukförsäkring (sjukpenning, rehabilitering och

motsvarigheten till förtidspension) - bör vara

offentliga och obligatoriska, ges en fristående

ställning med egna styrelser och redovisas vid sidan

av statsbudgeten.

Kristdemokraterna

I motion Sf335 av Sven Brus m.fl. (kd) yrkande 1

begärs ett tillkännagivande om

socialförsäkringssystemets utformning.

Huvudtanken är att ett statligt generellt system

bäst försäkrar människor mot vissa mer eller mindre

påverkbara inkomstbortfall men att dessa system även

bör ge utrymme för egna lösningar och personligt

ansvarstagande. Detta gäller i första hand vid

sjukdom, arbetslöshet, barnafödande och pension. Med

undantag för pensionssystemet är dagens

socialförsäkringssystem dock varken särskilt

robusta, överskådliga eller träffsäkra och behöver

därför reformeras.

I ett kortare perspektiv bör socialförsäkringarna,

utöver pensionssystemet, renodlas och samordnas. Ett

bättre samband mellan avgifter och förmåner måste

upprättas genom någon form av löne- och

avgiftsväxling då det är fråga om att försäkra ett

inkomstbortfall. I ett längre perspektiv är det

önskvärt att hela skatte-, avgifts- och

transfereringssystemet effektiviseras. Därtill bör

även incitamenten för enskilda individer förbättras

vid givna förmåner. Därigenom skulle den svenska

ekonomiska tillväxtkraften stärkas. Reformerna kan

genomföras utan att den offentliga sektorns

omfördelande funktion behöver ändras.

Centerpartiet

Maud Olofsson m.fl. (c) begär i motion Sf331 att

regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning om

de ekonomiska trygghetssystemen (yrkande 1).

Motionärerna anför att socialförsäkringarna inte är

anpassade efter dagens anställnings- och

sysselsättningsformer. Många står utanför dagens

socialförsäkringssystem. De som inte kommit in på

arbetsmarknaden har inte rätt till vare sig

sjukpenning, a-kassa eller tjänstepension. För att

ett framtida ekonomiskt trygghetssystem skall vara

långsiktigt hållbart är det viktigt att det stöds av

en bred politisk majoritet, i likhet med den

överenskommelse som ingicks i samband med

reformeringen av pensionssystemet.

Centerpartiet anser att trygghetssystemet bör

bygga på följande principer (yrkande 2):

Trygghetssystemet skall vara långsiktigt hållbart

och klara svängningar i konjunkturen liksom

förändringar i demografin. Detta är särskilt viktigt

med hänsyn till den budgetlagstiftning som reglerar

nivån på de statliga utgifterna genom utgiftstaket.

Trygghetssystemet skall syfta till att hjälpa

människor som på grund av sjukdom eller arbetslöshet

förlorar sin arbetsinkomst tillbaka till

arbetslivet. Krav skall ställas på att de som får

ersättning aktivt söker arbete och egen försörjning

eller deltar i rehabilitering. Dessa krav skall

motsvaras av ett statligt ansvar att bidra med stöd

för att hjälpa individen tillbaka. Det måste skapas

ekonomiska incitament för båda parter så att den

nödvändiga aktiviteten sätts in i ett tidigt skede.

Genom att renodla trygghetssystemets olika

ersättningsnivåer och skapa ett enhetligt system

blir det också mer förutsägbart såväl för den

enskilde som för staten. Riskerna måste spridas så

att människor kan delta på lika villkor.

Alla människor skall garanteras en ekonomisk

grundtrygghet. Samtidigt har alla ett ansvar för att

aktivt försöka påverka sin situation och skapa sig

en egen försörjning.

Utskottets ställningstagande

Vad gäller utskottets syn på principerna för

socialförsäkringarna och de förslag som tas upp i

motionerna vill utskottet, i enlighet med sitt

ställningstagande i betänkande 2001/02:SfU1, anföra

följande.

Villkoren på arbetsmarknaden utvecklas och

förändras liksom samhället i övrigt, och

trygghetssystemen måste därför ständigt utvecklas

och förnyas. Socialförsäkringarna skall enligt

utskottet vara trygga, rättvisa och effektiva,

vilket bäst uppnås genom en generell offentlig

försäkring. Socialförsäkringarna skall dels ge

standardtrygghet genom att ersätta inkomstbortfall

upp till en viss nivå, dels ge ett grundläggande

skydd vid varaktig ohälsa för grupper som inte fått

fotfäste på arbetsmarknaden. Försäkringssystem som i

första hand ersätter bortfall av inkomst har stora

fördelar framför försäkringar som enbart bygger på

en ren grundtrygghetsprincip. Genom

inkomstbortfallsprincipen garanteras individen en

bestämd standardnivå när han eller hon av olika skäl

inte kan försörja sig själv genom arbete, och denna

princip bör enligt utskottets mening vara

utgångspunkten för försäkringsskyddet även

framdeles. Förmåner från socialförsäkringarna skall

ges på lika villkor för alla och innehålla ett

betydande mått av utjämning mellan grupper som löper

olika risk att drabbas av sjukdom och skada. Det

förhållandet att i princip alla är med och

finansierar försäkringsskyddet möjliggör enligt

utskottets mening omfördelningar mellan olika

grupper och över livet. Vidare skall det finnas

möjligheter att kontrollera och begränsa samhällets

kostnader för försäkringen. Arbetslinjen är central.

Angeläget är också att försäkringsskyddet är

utformat så att det inte motverkar jämställdhet

mellan könen.

Beträffande frågan om huruvida socialförsäkringen

skall bestå av skilda delar eller av en samlad

försäkring vill utskottet påpeka att de olika

delarna av trygghetssystemet samspelar med varandra

vad gäller såväl finansiering som regelverk. Detta

har inte minst förändringarna på arbetsmarknaden

till följd av lågkonjunkturen i början av 1990-talet

tydliggjort. Kostnaderna för

arbetslöshetsförsäkringen ökade då kraftigt

samtidigt som kostnaderna för sjukförsäkringen

minskade. Vidare har de besparingar som under denna

tid var nödvändiga att göra i systemen visat att

ingrepp i en del av systemen utan samtidig

anpassning av regelverket i andra delar kan medföra

överströmningseffekter.

Utskottet anser emellertid att det är nödvändigt

att tydliggöra gränserna för de olika

försäkringssystemen och vad som bör ersättas från

socialförsäkringen respektive från andra

trygghetssystem, t.ex. arbetslöshetsförsäkringen.

Som ett led i renodlingen har fr.o.m. den 1 januari

1997 kriterierna för sjukpenning och förtidspension

skärpts så att sjukpenning och förtidspension som

huvudregel endast utges vid arbetsoförmåga som har

sin grund i medicinska orsaker. Enligt utskottets

mening kan mycket vinnas på att göra

socialförsäkringssystemet tydligare och mer

lättöverskådligt. Det är också viktigt att samverkan

sker mellan dem som administrerar olika delar av

välfärdssystemen.

Vad gäller förmånstaket inom socialförsäkringarna

har utskottet tidigare framhållit att utformningen

av intjänandetaket inte får leda till att alltfler

försäkrade genom en normal löneutveckling med tiden

delvis hamnar utanför försäkringsskyddet. En höjning

av förmånstaket borde därför ske så snart det finns

ekonomiskt utrymme, som inte behöver utnyttjas för

andra, mer angelägna reformer. I budgetpropositionen

för 2002 angav regeringen att de senaste årens

reallöneökningar har luckrat upp

inkomstbortfallsprincipen och att privata och

avtalsmässiga försäkringslösningar har fått en allt

större betydelse. Enligt regeringen är det av

yttersta vikt att de senaste årens utveckling med

allt större andel av inkomsterna över taket hindras

genom att inkomsttaket höjs. Regeringens avsikt är

därför att taket skall höjas till 10 prisbasbelopp

fr.o.m. den 1 juli 2003, om det statsfinansiella

läget tillåter det. - En proposition är aviserad

till januari 2003.

Beträffande sambandet mellan förmåner och avgifter

vill utskottet påpeka att stora förändringar har

skett i strukturen för socialavgifter och

avgiftsuttag i avsikt att skapa bättre samstämmighet

mellan inkomster och utgifter i socialförsäkringen.

Särskilt har genomförandet av det nya

ålderspensionssystemet medfört stora förändringar.

Finansieringen av de olika försäkringsgrenarna har

blivit mer renodlad. Genom att inkomster och

utgifter för olika försäkringar lättare kan följas

ökar trovärdigheten för socialförsäkringssystemen.

Någon exakt samstämmighet mellan förväntade

inkomster och utgifter för t.ex. sjukförsäkringen

har inte eftersträvats. Smärre och tillfälliga

skillnader mellan inkomster och utgifter bör kunna

finnas utan att det föranleder justeringar av

avgiftsnivån.

Vad gäller frågan om huruvida socialförsäkringarna

skall göras fristående från statsbudgeten är det

endast det nya inkomstgrundade

ålderspensionssystemet som redovisas utanför

statsbudgeten. För övriga delar av försäkringen

gäller numera att utgifterna skall bruttoredovisas i

statsbudgeten. Senast gjordes denna förändring för

arbetsskadeförsäkringen och delpensionsförsäkringen.

Det pågående reformarbetet av olika delar av

socialförsäkringssystemet kan dock få betydelse i

denna fråga. Utskottet noterar härvid att såväl

Sjukförsäkringsutredningen (SOU 2000:121) som HpH-

utredningen (SOU 2002:5) har föreslagit att

sjukförsäkringen finansieras vid sidan av

statsbudgeten.

En annan fråga som behöver övervägas noga är

socialförsäkringarnas förhållande till utgiftstak

m.m. i budgetprocessen. Frågan om hur

ålderspensionsutgifterna bör hanteras i budgeten och

i förhållande till utgiftstaken har aktualiserats i

och med att det inkomstgrundade

ålderspensionssystemet gjorts finansiellt stabilt

genom regler för automatisk balansering. Enligt

regeringen (prop. 2000/01:70) kräver frågan ett

helhetsperspektiv på den statliga budgetprocessen.

Regeringen hänvisade till att det inom Regerings-

kansliet övervägs slutsatser och eventuella åtgärder

med anledning av vad Utredningen om utvärdering av

budgetprocessen föreslagit samt att det inom det

s.k. Vestaprojektet pågår ett arbete med att i vissa

avseenden ändra redovisningsprinciperna för

statsbudgeten. Hur utgiftstak och saldomål kommer

att anpassas till de nya principerna är ännu inte

avgjort. Mot bakgrund av detta föreslog regeringen

ingen förändring av nuvarande ordning. Här kan

nämnas att Utredningen om utvärdering av

budgetprocessen i betänkande SOU 2000:61 har ansett

att såväl ålderspensionssystemet som övriga

socialförsäkringar bör omfattas av utgiftstaket och

det av utredningen föreslagna utgiftsmålet. Vid

behandlingen av propositionen om automatisk

balansering tillade utskottet (bet. 2000/01:SfU13) i

denna fråga att det nya ålderspensionssystemet är

ett s.k. avgiftsdefinierat system, som är fristående

från statsbudgeten och i sin helhet finansieras med

en specialdestinerad och fast pensionsavgift. Med

föreslagna regler för automatisk balansering skulle

pensionssystemet därtill bli långsiktigt finansiellt

stabilt. Varken den allmänna ekonomiska utvecklingen

eller demografiska förändringar skulle därutöver

kunna föranleda politiska beslut som begränsar

pensionsutgifternas storlek. Det var enligt

utskottets mening därför viktigt att osäkerhet inte

i något sammanhang uppkommer om det

inkomstrelaterade ålderspensionssystemets autonomi.

För den händelse denna del av pensionssystemet även

fortsättningsvis skulle ingå under ett utgiftstak

var det enligt utskottet viktigt att innebörden av

ett sådant utgiftstak i förhållande till

pensionssystemet tydligt klargörs.

Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att det i

många avseenden finns en samsyn mellan flera av

riksdagens partier om socialförsäkringssystemens

principiella utformning. I den mån här behandlade

motioner inte är tillgodosedda med vad utskottet

ovan anfört avstyrker utskottet motionerna N227

yrkande 11, Sf230, Sf335 yrkande 1 och Sf331

yrkandena 1 och 2.

Studerande

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om den

studiesociala utredningen, om s.k.

postdoktorander samt om deltidssjukskrivning

vid studier. Jämför reservationerna nr 5 (m),

6 (kd) och 7 (c)

Motioner

I motion Ub489 av Sofia Larsen m.fl. (c) anförs att

direktiven till den nu tillsatta studiesociala

utredningen är begränsade. I yrkande 3 begärs därför

ett tillkännagivande om att en ny studiesocial

utredning bör tillsättas som är parlamentariskt

sammansatt och där studenterna ges ordentlig

representation.

Såväl Torsten Lindström m.fl. (kd) i motion Ub491

yrkande 1 som Annelie Enochson m.fl. (kd) i motion

A242 yrkande 24 anser att den studiesociala

utredningen bör få tilläggsdirektiv om att

utredningen får lägga förslag till förbättringar.

Även Britt-Marie Danestig m.fl. (v) begär i motion

Sf246 ett tillkännagivande om tilläggsdirektiv med

sådan inriktning.

I motion Sf362 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp)

begärs i yrkande 1 att utredningens uppdrag genom

tilläggsdirektiv även omfattar föräldraförsäkring

och barnomsorg kvällar och helger, en student-SGI i

sjukförsäkringen samt förslag om

arbetslöshetsersättning och försörjningsstöd under

sommaren. Motionärerna framhåller i yrkande 2 också

behovet av bättre framförhållning vad gäller

bostäder, lärare och handledare.

I motion Sf338 av Susanne Eberstein och Hans

Stenberg (s) begärs ett tillkännagivande om

ekonomiska förutsättningar för ensamstående

föräldrar som studerar och att den studiesociala

utredningen ges hög prioritet så att det innebär

konkreta förbättringar inom kort.

Även i motionerna Sf373 av Mikael Damberg m.fl.

(s) och Sf337 av Christin Nilsson (s) påtalas

behovet av en översyn av studenters sociala villkor.

En översyn av studiesociala förhållanden för s.k.

postdoktorander begärs i motionerna Ub487 av Gunilla

Carlsson i Tyresö m.fl. (m) yrkande 8 och Sf266 av

Per Bill (m). Motionärerna tar särskilt upp rätten

att behålla SGI samt kvalifikationskraven i

föräldraförsäkringen.

I motion Sf213 av Maria Larsson och Ragnwi

Marcelind (kd) begärs ett tillkännagivande om att

möjliggöra studier vid deltidssjukskrivning. Enligt

motionärerna minskar t.ex. vid halvtidssjukskrivning

studiemedlet med 50 %. Eftersom SGI är vilande under

studietiden - och inte aktiveras med mindre än att

studierna avbryts - kan inte sjukpenning utbetalas

på den andra halvan, om man inte dessutom har en

studietids-SGI.

Utskottets ställningstagande

Regeringen har den 19 september 2002 utfärdat

direktiv till en studiesocial utredning (dir.

2002:120). En särskild utredare skall få i uppdrag

att göra en samlad analys av den ekonomiska och

sociala situationen för studerande på olika

utbildningsnivåer under den samlade studietiden,

inklusive studieuppehåll. Utredaren skall, mot

bakgrund av de studerandes skiftande sociala

situation, kartlägga samspelet mellan

studiestödssystemet och andra förmånssystem inkl.

bostadsbidrag, ekonomiskt bistånd enligt

socialtjänstlagen och arbetslöshetsförsäkringen.

Grundstrukturen i de befintliga förmånssystemen

skall ligga fast. Dit hör bl.a.

inkomstbortfallsprincipen. Utredaren skall analysera

om gränsen mellan studiestöd å ena sidan och

socialförsäkring inklusive bostadsbidrag och det

ekonomiska biståndet å andra sidan behöver

förtydligas. Om utredaren finner alternativa

möjligheter att förtydliga gränserna mellan systemen

skall sådana möjligheter och konsekvenserna av dem

redovisas för såväl staten som kommunerna. När det

gäller arbetslöshetsförsäkringen skall utredaren

endast kartlägga hur arbetslöshetsförsäkringen

samspelar med studiestödssystemet. Som ett särskilt

uppdrag skall utredaren föreslå hur det nya

studiestödssystemet bör samverka med bostadsbidragen

på lång sikt. I den delen skall även förslag till

eventuella författningsändringar lämnas. - Uppdraget

skall enligt direktivet avslutas senast den 31

december 2003.

Vidare har en särskild utredare fått i uppdrag att

göra en analys av och föreslå ändringar i reglerna

om skyddstider för sjukpenninggrundande inkomst

(dir. 2001:104). Utredaren skall bl.a. föreslå

grundläggande principer för rätten att behålla SGI

under tid då förvärvsarbete inte utförs. Även det

efterskydd som finns i form av en särskild

beräkningsgrund för föräldrapenning skall ingå i

utredningen. Förslagen skall så långt som möjligt

utformas så att de underlättar ett livslångt

lärande. Det är även viktigt att förslagen beaktar

relevanta jämställdhetsaspekter och kan gynna ett

ökat barnafödande.

Utredaren skall i förslagen särskilt uppmärksamma

regelsystemets effekter för personer som på grund av

nedsatt studieförmåga vill kombinera deltidsstudier

med sjukskrivning på deltid, varvid hänsyn skall tas

till effekterna av eventuella förslag i förhållande

till andra studerandegrupper. Utredaren skall också

särskilt uppmärksamma regelsystemets effekter för

personer som får s.k. postdoktorala stipendier.

Det står utredaren fritt att ta upp och föreslå

även andra förändringar som har samband med

uppdraget, t.ex. skyddstiderna i

socialförsäkringslagen och de särskilda regler som

gäller för studerande inom studiestödssystemets ram

i samband med sjukdom. - Utredaren skall redovisa

uppdraget senast den 30 april 2003 (tilläggsdirektiv

2002:118).

Enligt utskottets mening kommer den analys som

skall göras av den studiesociala utredningen att

utgöra en god grund för de fortsatta överväganden

som kommer att behöva ske. Flera av de problem som

tas upp i motionerna finns redovisade i

utredningsdirektivet. Särskilt som en översyn

samtidigt pågår av SGI-skyddade tider finner

utskottet inte skäl att föreslå några ändrade

direktiv till den studiesociala utredningen. I den

mån motionerna inte helt eller delvis är

tillgodosedda med de nämnda utredningarna avstyrks

motionerna Sf213, Sf246, Sf266, Sf337, Sf338, Sf362,

Sf373, Ub487 yrkande 8, Ub489 yrkande 3, Ub491

yrkande 1 och A242 yrkande 24.

Företagare

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om bl.a.

företagares sjukpenninggrundande inkomst och

om kalenderdagberäkning av tillfällig

föräldrapenning till företagare.

Jämför reservationerna nr 8 (c), 9 (m, fp, c

), 10 (m, fp, kd, c).

Motioner

I motion N227 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 13

påpekas brister i det sociala trygghetssystemet för

företagare. Motionärerna anför att en egenföretagare

har fasta kostnader vid sjukdom och

föräldraledighet. Samtidigt som företaget

tillfälligt är stängt med bortfall av inkomster

riskeras även ett mer långsiktigt inkomstbortfall

genom att kunderna söker sig till andra företag.

Detta är särskilt känsligt för de företag som verkar

inom tjänstesektorn. Motionärerna kritiserar även

att den tillfälliga föräldrapenningen för en

egenföretagare beräknas per kalenderdag, vilket

innebär att egenföretagare får lägre ersättning än

anställda när han eller hon är hemma och tar hand om

sjuka barn.

Motsvarande yrkande framställs i motionerna N263

av Eva Flyborg m.fl. (fp) yrkande 12 och N306 av

Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande 4.

En ändring av reglerna i sjuk- och

föräldraförsäkringarna när det gäller

kalenderdagberäkningen för företagare begärs i

motionerna Sf331 av Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande

4 och A202 av Roger Karlsson (c) yrkande 1.

Sten Tolgfors m.fl. (m) begär i motion Sf271

yrkande 1 förslag till ändring så att beräkning av

SGI ger egenföretagare en inkomsttrygghet som är

likvärdig den som gäller för löntagare. Motionärerna

anser att beräkningen av SGI bör utgå från taxerad

inkomst justerad för resultatreglerande poster.

Därefter bör den framräknade inkomsten korrigeras

för skäliga fasta kostnader för lokaler, räntor m.m.

Motionärerna påpekar att sjukförsäkringsavgiften för

egenföretagare är högre än för anställda.

I motion A240 av Marie Engström m.fl. (v) begärs i

yrkande 1 ett tillkännagivande om en översyn av det

sociala försäkringssystemet. Egenföretagare bör

enligt motionärerna ha samma trygghet som anställda.

Nettointäkten är många gånger låg i samband med att

man startar ett företag. Så kallade

levebrödsföretag, som regelmässigt har låg

nettointäkt, drivs i stor utsträckning av kvinnor.

Motionärerna anser vidare att tillämpningen av

reglerna om att låta företagaren få en högre SGI

under uppbyggnadsskedet är godtycklig.

I motion Sf270 av Annika Qarlsson m.fl. (c, m, fp,

kd) begärs ett tillkännagivande om att även den som

startar ett aktiebolag bör kunna få en högre SGI

under ett uppbyggnadsskede.

I motion N396 av Ingegerd Saarinen (mp) begärs i

yrkande 2 ett tillkännagivande om att ur ett

rättviseperspektiv utreda företagarnas ekonomiska

situation vid sjukdom jämfört med vanliga

löntagares. Aktiebolagsägare bör enligt motionären

få samma regler under uppbyggnadsskedet som andra

företagare. I samma motion yrkande 3 begärs ett

tillkännagivande om att utreda de ekonomiska

konsekvenserna av att ändra karenstiden för

företagare. Motionären anser att företagaren

maximalt skall kunna välja 14 dagars karenstid men

med samma avgift som vid 30-dagarskarens.

I flerpartimotionen Sf303 av Yvonne Ångström m.fl.

(fp, m, kd, c) begärs ett tillkännagivande om att

egenföretagare bör få rätt till ersättning vid

tillfällig föräldraledighet på samma villkor som för

anställda, dvs. att den skall beräknas utifrån

årsarbetstiden.

Ett sådant yrkande framställs även i motion Sf271

Sten Tolgfors m.fl. (m) yrkande 2.

Dessutom anser Lars Leijonborg m.fl. (fp) i motion

A241 yrkande 16 att villkoren i föräldraförsäkringen

bör företagare för jämställas med villkoren för

anställda.

Utskottets ställningstagande

För en person som driver näringsverksamhet i form av

ett aktiebolag beräknas den sjukpenninggrundande

inkomsten, SGI, på den lön som tas ut från bolaget

(SGI på grund av inkomst av anställning). Personen

likställs således med en anställd. Det innebär också

att när han eller hon blir sjuk är bolaget skyldigt

att betala sjuklön enligt lagen (1991:1047) om

sjuklön. Socialavgifter betalas på lönesumman i form

av arbetsgivaravgifter.

När det gäller personer som driver

näringsverksamhet som fysisk person eller i form av

enkelt bolag eller handelsbolag, s.k.

egenföretagare, räknas SGI:n i princip på den

taxerade nettoinkomsten, dock högst motsvarande

skälig lön för liknande arbete som anställd (SGI på

grund av inkomst av annat förvärvsarbete). Under

uppbyggnadsskedet kan SGI:n sättas högre än den

skatterättsliga nettointäkten, dock även här högst

vad som motsvarar skälig lön för liknande arbete som

anställd. Rätt till sjuklön enligt sjuklönelagen

gäller inte sådan egenföretagare. Vidare gäller att

socialavgifter betalas i form av egenavgifter och i

huvudsak på den taxerade nettoinkomsten.

Det är således skillnader i regleringen av

socialförsäkringsskyddet mellan egenföretagare och

personer som driver verksamhet i aktiebolagsform.

Den som genom en anställning redan har ett

upparbetat socialförsäkringsskydd men slutar

anställningen för att starta egen verksamhet i

aktiebolagsform får inte någon SGI och därmed inte

sjukpenning om han eller hon under uppbyggnadsskedet

inte anser sig kunna ta ut lön från företaget. I

normalfallet får han eller hon då inte heller

föräldrapenning över grundnivån. För den som driver

verksamheten som egenföretagare finns däremot

särregler under uppbyggnadsskedet som innebär att

sjukpenning och föräldrapenningförmåner kan beräknas

på ett högre underlag än den skatterättsliga

nettointäkten.

Utredningen för översyn av inkomstbegreppet inom

bidrags- och socialförsäkringssystemen (IBIS) har i

betänkandet Förmån efter inkomst (SOU 1997:85)

föreslagit att den som startar ett eget företag,

oberoende av i vilken företagsform som företaget

startas, under vissa förutsättningar skall ha rätt

till sjukpenning m.m. även om företagaren under

uppbyggnadsskedet inte kan redovisa någon inkomst av

eget förvärvsarbete. Under tre år av verksamhetens

uppbyggnadsskede skall SGI enligt förslaget beräknas

till lägst den SGI som skulle ha beräknats om

sjukfallet inträffat omedelbart innan den försäkrade

började arbeta i verksamheten.

Efter beredning inom Socialdepartementet

redovisades därefter i departementspromemorian

Beräkningsunderlag för dagersättning - sjukpenning,

föräldrapenning m.m. (Ds 1999:19) ett liknande

förslag. Dessutom föreslogs att beräkningsunderlaget

för dagersättning under tre år inte skulle uppgå

till ett lägre årligt belopp än 250 % av

prisbasbeloppet.

De huvudsakliga förslagen såväl i IBIS-

utredningens betänkande som i Ds 1999:19 gällde

förändrade beräkningar av ersättningsunderlag för

anställda. Av budgetpropositionen för 2001 (s. 12,

utgiftsområde 10) framgår att regeringen övervägt

förslagen i Ds 1999:19 och kommit fram till att de

inte bör genomföras. Arbetet skulle i stället drivas

vidare inom ramen för Regeringskansliets arbete med

en handlingsplan för att öka hälsan.

Med hänsyn till att det blivit allt vanligare att

övergå från anställning till att driva verksamhet i

egen regi kan det enligt utskottets mening

ifrågasättas om det är rimligt att en person,

särskilt när han eller hon redan har ett upparbetat

socialförsäkringsskydd, skall riskera att ställas

utan försäkringsskydd under uppbyggnadsskedet av en

verksamhet bara av det skälet att vederbörande valt

aktiebolagsformen för verksamheten. Utskottet

noterar att regeringen bl.a. i budgetpropositionen

för år 2002 framhållit att statliga insatser behövs

för att utveckla en ökad anda av entreprenörskap,

öka nyföretagandet och gynna utvecklingen av

livskraftiga företag. Det är enligt regeringen

viktigt att bidra till positiva attityder till

entreprenörskap i alla dess former för att därigenom

skapa incitament för att fler människor skall se

företagande som ett alternativ till anställning.

Även företagandet bland kvinnor och personer med

invandrarbakgrund bör främjas.

Utskottet har i föregående avsnitt redovisat att

en särskild utredare har fått i uppdrag att göra en

analys av och föreslå ändringar i reglerna om

skyddstider för sjukpenninggrundande inkomst (dir.

2001:104). Enligt direktiven står det utredaren

fritt att ta upp och föreslå även andra förändringar

som har samband med uppdraget. Utredningen skall

vara avslutad den 30 april 2003.

Enligt utskottets mening har utredaren därmed

möjlighet att även överväga hur den som driver

verksamhet i ett aktiebolag skall kunna få ett

tryggare socialförsäkringsskydd under verksamhetens

uppbyggnadsskede, i vart fall när det gäller

personer som tidigare har ett försäkringsskydd.

Med det anförda får motionerna Sf270 och N396

yrkande 2 anses tillgodosedda och bör avslås.

Den pågående utredningen av SGI-skyddade tider kan

också komma att få betydelse för egenföretagares

sjukförsäkringsskydd i ett uppbyggnadsskede.

Utskottet vill här också nämna att gränssnittet

mellan egenföretagande och anställning har

uppmärksammats inom Regeringskansliet och att en

generell kartläggning sker av effekterna.

Utskottet anser att detta i huvudsak tillgodoser

syftet med motion A240 yrkande 1, varför motionen

bör avslås.

Utskottet motsätter sig däremot en sådan

principiell förändring av socialförsäkringens

konstruktion att SGI:n för en egenföretagare skulle

kunna täcka även kostnader i verksamheten och

således mer eller mindre beräknas på verksamhetens

bruttoinkomst. Utskottet anser att riksdagen bör

avslå motionerna N227 yrkande 13, N263 yrkande 12

och N306 yrkande 4, alla i nu behandlad del, samt

motion Sf271 yrkande 1.

Utskottet motsätter sig även att karenstiden för

egenföretagare förkortas utan att detta följs av en

anpassning i uttaget av sjukförsäkringsavgift.

Motion N396 yrkande 3 avstyrks därmed.

Flera motioner tar upp frågan om att tillfällig

föräldrapenning till egenföretagare beräknas efter

kalenderdag. Tidigare beräknades tillfällig

föräldrapenning per kalenderdag för alla. Reglerna

ändrades 1987 (prop. 1986/87:69, bet. SfU

1986/87:12) så att tim- eller dagberäknad tillfällig

föräldrapenning enligt huvudregeln gäller för

försäkrad med inkomst av anställning. För

egenföretagare kalenderdagberäknas således

fortfarande den tillfälliga föräldrapenningen,

vilket i praktiken innebär att företagare i princip

får en lägre ersättning per dag. Som motiv till

detta angavs bl.a. att den som arbetar som

egenföretagare inte omfattas av arbetstidslagen och

därför själv har möjlighet att förlägga sina

arbetstider på ett lämpligt sätt. Det kunde för den

försäkrade vara svårt att avgöra hur han eller hon

skulle ha arbetat om han eller hon inte hade vårdat

sjukt barn och därför ansågs det inte möjligt att

utge ersättning för det antal timmar som

egenföretagaren skulle ha arbetat.

IBIS-utredningen påpekade i ovannämnda betänkande

SOU 1997:85 att tillfällig föräldrapenning till egna

företagare enbart utges för dagar då föräldern

annars skulle ha förvärvsarbetat varför bl.a. någon

utjämning över tiden inte kan göras. Utredningens

uppfattning var att det inte finns någon möjlighet

att timberäkna ersättningen till egna företagare av

de skäl som motiverade 1987 års ändring. Utredningen

ansåg emellertid att kalenderdagberäkningen skulle

kunna ersättas med s.k. dagberäkning. Med en sådan

beräkning skulle ersättningen anpassas efter

årsinkomsten fördelad på arbetsdagar beräknade efter

en femdagarsvecka. Med hänsyn till de besparingar

utredningen skulle göra inom sjukförsäkringen ansåg

sig utredningen dock inte kunna föreslå några

ytterligare förändringar som medförde

kostnadsökningar.

Utskottet konstaterar, i likhet med motionärerna,

att kalenderdagberäkningen medför att egenföretagare

missgynnas vid uttag av tillfällig föräldrapenning.

IBIS-utredningen har redovisat en teknisk lösning på

problemet men har av kostnadsskäl inte kunnat lägga

fram något förslag. Av kostnadsskäl anser sig inte

heller utskottet kunna föreslå en sådan

regeländring.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

N227 yrkande 13, N263 yrkande 12 och N306 yrkande 4,

alla i nu behandlad del, samt motionerna Sf271

yrkande 2, Sf303, Sf331 yrkande 4, A202 yrkande 1

och A241 yrkande 16.

Konstnärers socialförsäkringsskydd

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om konstnärers

socialförsäkringsskydd.

Jämför reservation nr 11 (m).

Motion

I motion Kr264 av Kent Olsson m.fl. (m) yrkandena 8

och 9 framhålls att det karaktäristiska för

konstnärsyrket är att det tar lång tid att etablera

sig som konstnär och att inkomsterna är ojämna över

tiden. För konstnärerna behövs därför mer

individanpassade socialförsäkringssystem. För en

konstnär som är egenföretagare gäller i nuvarande

system att sjukpenningen grundas på nettoinkomsten.

Kostnader som t.ex. ateljéhyra ersätts således inte.

Konstnären bör därför få möjlighet att komplettera

sjukpenningen med en tilläggsförsäkring.

Tilläggsförsäkringen skall även täcka inkomstförlust

vid föräldraförsäkring, havandeskapspenning och

arbetsskadeförsäkring.

Utskottets ställningstagande

En särskild utredare har fått i uppdrag att

kartlägga hur gällande trygghetssystem inom bl.a.

socialförsäkringsområdet förhåller sig till

konstnärlig verksamhet (dir. 2001:90). Utredaren

skall pröva om de nuvarande regelverken innebär

särskilda problem för konstnärliga yrkesutövare,

särskilt egenföretagande och frilansande konstnärer,

samt i förekommande fall analysera och redogöra för

orsaken till problemen. Uppdraget skall redovisas

senast den 28 februari 2003 (dir. 2002:143).

Utskottet anser att beredningen av de förslag som

utredningen lägger fram bör avvaktas. Med det

anförda avstyrker utskottet motion Kr264 yrkandena 8

och 9.

Norden och socialförsäkringssystemen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om rättigheter

inom Norden.

Jämför reservationer nr 12 (c).

Gällande ordning

Förbindelserna på socialförsäkringsområdet mellan

Sverige och de övriga nordiska länderna regleras av

EG-förordningar samt den nordiska konventionen om

social trygghet. Den sistnämnda har i huvudsak

betydelse för personer som inte omfattas av EG-

rätten om social trygghet, dvs. personer som inte

har utnyttjat den fria rörligheten, som inte har

eller har haft arbete, eller som inte är medborgare

i EU/EES-land men är bosatta i Norden.

Den EG-förordning som här främst är av intresse

är förordningen (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av

systemen för social trygghet när anställda,

egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar

inom gemenskapen. Förordningen skall garantera att

den som utnyttjar rätten till fri rörlighet mellan

medlemsländerna omfattas av lagstiftningen om social

trygghet i ett av dessa. I förordningen finns

bestämmelser om bl.a. likabehandling av EU-

medborgare, bestämmande av tillämplig lagstiftning,

sammanläggning av kvalifikationstider, export av

förmåner och proportionell beräkning av pensioner.

En grundläggande princip är att den för vilken

förordningen gäller skall omfattas av lagstiftningen

i bara en stat, i regel arbetslandets lagstiftning.

Det ankommer på den nationella lagstiftningen att

ange närmare villkor för att tillhöra det landets

system för social trygghet och förutsättningarna för

att få förmåner. I den nationella lagstiftningen

fastställs också villkor för tillgodoräknande av

försäkringsperioder. Den nationella lagstiftningen

får dock inte avvika från gemenskapsrättsliga

principer och regler.

Om en person enligt förordningen skall omfattas av

ett visst medlemslands lagstiftning om social

trygghet skall också avgifter som hänför sig till

dennes förvärvsinkomster betalas enligt samma lands

lagstiftning. Det gäller oberoende av var den

anställde eller egenföretagaren är bosatt och

oavsett var arbetsgivaren bor eller företaget har

sitt säte.

För enskilda fall eller för definierade grupper är

det möjligt för länderna att sluta överenskommelser

om undantag från de allmänna reglerna i EG-rätten om

vilket lands lagstiftning om social trygghet som

skall tillämpas i olika situationer.

Enligt 1996 års dubbelbeskattningsavtal mellan de

nordiska länderna skall personer i Danmark och

Sverige, som bor i ett av länderna och arbetar i det

andra, beskattas i arbetslandet för inkomsten där. I

förhållandet mellan Sverige och övriga nordiska

länder gäller däremot att beskattning sker i

bosättningslandet.

Motioner

I motion Sf240 av Johan Linander (c) anges att

riksdagen bör begära en redovisning av regeringens

arbete för att tillgodose medborgarnas rättigheter i

Norden vid arbetslöshet, vid utbildning, vid

beskattning och i samband med sociala rättigheter så

att inte enskilda människors rättigheter inskränks

på grund av flyttning över nationsgränser i Norden.

I en motion om Öresundsregionen, T377 av Ulf

Nilsson m.fl. (fp), begärs i yrkande 2 ett

tillkännagivande om att ett "skatta var du vill"-

system snarast bör utredas. Enligt motionärerna har

idén till ett sådant system väckts av den danska

regeringen och skulle innebära att en

Öresundspendlare själv får välja i vilket land han

eller hon betalar skatt men då också ingå i det

landets socialförsäkringssystem.

Anita Johansson m.fl. (s) anför i motion Sf366 att

det finns åtskilliga hinder för rörlighet i Norden,

t.ex. vissa regler i föräldraförsäkringen.

Motionärerna anser att regeringen bör låta utreda

förutsättningarna att undanröja dessa hinder i

föräldraförsäkringen.

Utskottets ställningstagande

Nordiska ministerrådet gav i mars 2001 en särskild

utredare i uppdrag att utreda de rättigheter en

medborgare i ett nordiskt land har vid bosättning,

arbete, studier, besök eller liknande i ett annat

nordiskt land. En slutrapport har avlämnats i april

2002, Nordbornas rättigheter (ANP 2002:719). I rap-

porten anges att det av många skäl krävs en bättre

samordning av lagar och regelverk. Det växande

gränsregionala samarbetet, som just nu är synligast

kring Öresund och i Tornedalen, gör behovet av

samordning akut. Behovet förstärks dessutom av att

alltfler kommer att arbeta och bo i mer än ett land

som en följd av globaliseringen, den europeiska

integrationen och det växande samarbetet mellan

företag i Norden. I rapporten anges bl.a. att nya

gemensamma nordiska regler som berör EU/EES:s

kompetensområde även bör gälla EU-länders

medborgare. Bilaterala överenskommelser mellan

nordiska länder som reglerar nordbors rättigheter

bör undvikas. Skillnader mellan länderna i

beskattningen, i de sociala välfärdsstrukturerna,

särskilt när det gäller pensioner och familjepolitik

och inom utbildningen, anges ha skapat de flesta

problemen.

Sverige är ordförande för det nordiska

regeringssamarbetet under 2003. Regeringen avser

därvid att prioritera bl.a. arbetet med att

underlätta rörligheten över gränserna för nordiska

medborgare. Sverige vill under sitt ordförandeskap

verka för att olika gränshinder och onödig byråkrati

avskaffas. En viktig uppgift blir att följa upp

ministerrådsförslaget om nordbors rättigheter och

driva arbetet vidare. När det gäller den fria

rörligheten är problemet på socialförsäkringsområdet

ofta tillämpningen av gällande regler. Särskilda

möten skall sammankallas för att försöka åstadkomma

en mer systematisk hantering av vissa gränshinder.

Exempel på gränshinder som berörts i olika

sammanhang och som kan tas upp här är

socialförsäkringsfrågor, tillgodoräknande av

studier, ID-handlingars giltighet i de nordiska

länderna, förarcertifikat, finansiella transaktioner

samt regler för anskaffning av fritidshus i de

nordiska länderna.

Genom den fasta Öresundsförbindelsen har det

gränsöverskridande samarbetet mellan Sverige och

Danmark fördjupats. Länderna bedriver ett

systematiskt arbete för att gemensamt söka lösningar

på de problem som enskilda och företag stöter på i

regionen. Även mellan bl.a. Norge/Sverige och

Finland/Sverige har liknande integrationsarbete

kommit till stånd.

I en rapport, "Öresund - en region blir till", som

i maj 1999 gemensamt getts ut av de svenska och

danska regeringarna, anförs om det sociala området

bl.a. följande.

Reglerna är desamma för alla gränsöverskridande

aktiviteter i hela EU, och några bestämmelser

särskilt anpassade för förhållandena mellan Danmark

och Sverige finns inte. Reglerna i förordning

1408/71 får enligt rapporten i vissa avseenden

särskilt komplicerade effekter i de fall Danmark är

inblandat, eftersom Danmark skiljer sig från övriga

medlemsstater vad gäller den sociala trygghetens

finansiering såtillvida att socialavgifter knappast

existerar. Företagen i det svenska systemet betalar

däremot sociala avgifter till staten som då uppgick

till 33 % av den anställdes lön.

I rapporten anges att när det gäller EG-

förordningarnas tillämpning kan

tillämpningsföreskrifter i vissa speciella fall

saknas eller skilja sig åt i de båda länderna.

Dessutom kan man identifiera problem för medborgare

som arbetar under mer flexibla förutsättningar i de

båda länderna, t.ex. personer som ofta byter arbete

mellan länderna eller personer med samtidigt arbete

i båda länderna. De danska och svenska regeringarna

skall bl.a. verka för att tillämpningen av gällande

regler så långt möjligt sker på ett sätt som främjar

integrationen och kommer att ta initiativ till att

utarbeta en gemensam tolkning av EG-reglerna om

social trygghet.

Även skattepolitik behandlas i rapporten. Det

anges att systemen för personbeskattning i de båda

länderna kännetecknas av relativt sett lägre

skatteuttag men väsentligt högre sociala avgifter i

Sverige och det omvända förhållandet i Danmark. Den

samlade belastningen av personskatter och sociala

avgifter i Danmark och Sverige är dock i allt

väsentligt ungefär densamma. Huvudprincipen om

beskattning i arbetslandet är enligt vad som anförs

i rapporten fast förankrad i den internationella

skatterätten, och den står också i överensstämmelse

med de principer som gäller i EG:s regler om social

trygghet. Regeringarna i Danmark och Sverige kommer

att aktivt följa integrationsutvecklingen för att

bedöma vilka skillnader i skattesystemen som kan

verka hämmande eller snedvridande för

gränsöverskridande arbetskraft eller yrkesmässig

verksamhet.

Utskottet har tidigare behandlat motioner om

problem för gränsgångare i Öresundsregionen (senast

i bet. 2001/02:SfU1) och därvid framhållit att det

är av största vikt, inte minst vad gäller

socialförsäkringssystemen, att dessa frågor

uppmärksammas och får en lösning. Utskottet noterade

senast en pågående lösning för vissa fall av

distansarbete. Utskottet förutsatte att liknande

frågor även fortsättningsvis uppmärksammas och löses

mellan de båda länderna. De generella reglerna om

samordning av socialförsäkringssystem är emellertid

en fråga för samarbetet på EU-nivå. Ett arbete med

modernisering av förordningen pågår för närvarande

inom EU. Utskottet konstaterade även att

beskattningsrätten och bl.a. frågan om ett

utjämningssystem för att kompensera skattebortfallet

skulle utredas.

Utskottet underströk vikten av att möjliga

förändringar för att förbättra utvecklingen i

Öresundsregionen genomförs så snart som möjligt.

Utskottet förutsatte att erfarenheter av samarbete

inom andra gränsområden inom EU därvid tas till

vara.

Med hänsyn till att regeringen under

sitt ordförandeskap i Nordiska

ministerrådet nästa år avser att

prioritera undanröjandet av

gränshinder inom Norden, och till

det pågående samarbetet i

Öresundsregionen anser utskottet att

något uttalande från riksdagens sida

med anledning av motionerna Sf240,

Sf366 och T377 yrkande 2 inte är

påkallat. Motionerna avstyrks.

Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet

vid sjukdom och handikapp

Utgiftsområdet omfattar politikområdet Ersättning

vid arbetsoförmåga. Politikområdet omfattar

sjukpenning, rehabilitering, närståendepenning,

aktivitets- och sjukersättning (förtidspension och

sjukbidrag t.o.m. 2002), ersättning vid handikapp

och arbets- och kroppsskador, kostnader för

sysselsättning av vissa personer med aktivitets- och

sjukersättning samt socialförsäkringens

administration, dvs. Riksförsäkringsverket (RFV) och

de allmänna försäkringskassorna.

Finansutskottet har för budgetåret 2003, i

enlighet med regeringens förslag, föreslagit att

ramen för utgiftsområde 10 fastställs till

119 398 964 000 kr (bet. 2002/03:FiU1).

Mål för ökad hälsa i arbetslivet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör godkänna regeringens förslag

till följande mål för ökad hälsa i

arbetslivet: Frånvaron från arbetslivet på

grund av sjukskrivning skall i förhållande

till 2002 halveras fram till 2008. Parallellt

skall antalet nya aktivitets- och

sjukersättningar minska och hänsyn tas till

den demografiska utvecklingen under perioden.

Därmed bör riksdagen avslå motionsyrkanden

bl.a. om komplettering av regeringens

förslag.

Jämför reservationerna 13 (m), 14 (fp,) 15

(kd) och 16 (c).

Budgetpropositionen

Enligt vad som anges i propositionen fortsätter

antalet långtidssjukskrivna att öka. Att antalet

sjukskrivna ökat och synes fortsätta att öka har

flera förklaringar, och orsakssambanden är komplexa.

Sjukfall som varat minst ett år har ökat mest. För

sjukfall kortare än ett år har däremot ökningen

ungefär halverats. Liknande utvecklingsmönster

gäller både för kvinnor och män.

Kvinnorna utgör 63 % av de sjukskrivna, och

skillnaderna mellan mäns och kvinnors

sjukskrivningar har ökat. Sedan 1994 har kvinnornas

andel av sjukfrånvaron ökat med ungefär en

procentenhet varje år. En förklaring till att

kvinnors andel av sjukfrånvaron ökar är att

sysselsättningen ökat för kvinnorna.

Bland annat för att understryka vikten av att den

negativa utvecklingen inom ohälsoområdet vänds

föreslår regeringen att riksdagen skall godkänna ett

mål för ökad hälsa i arbetslivet, nämligen att

frånvaron från arbetslivet på grund av

sjukskrivning, i förhållande till 2002, skall

halveras fram till 2008 samtidigt som antalet nya

aktivitets- och sjukersättningar skall minska,

varvid hänsyn skall tas till den demografiska

utvecklingen under perioden.

Enligt regeringen måste arbetet med att halvera

sjukskrivningarna särskilt fokusera på kvinnors

arbetsplatser, arbetsmiljöer och arbetsvillkor. Det

är vidare viktigt att målet följs upp årligen och

att särskild uppmärksamhet då riktas mot

utvecklingen av kvinnors ohälsa.

Motioner

Bo Lundgren m.fl. (m) begär i motion Sf291 yrkande 1

ett tillkännagivande om målsättningen för att minska

sjukfrånvaron. Motionärerna tror inte på regeringens

mål om en halvering av sjukfrånvaron till 2008. De

anser att det krävs kraftfullare åtgärder, bl.a.

förbättringar av vård och rehabilitering samt en

minskad benägenhet att sjukskriva sig.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf290

yrkande 1 ett tillkännagivande om vikten av att

förebyggande insatser med en bred ansats sker

tillsammans med snabbare vård för dem som ändå blir

sjuka. Motionärerna anser att det behövs

förändringar på en rad områden såsom ekonomiska

förbättringar för barnfamiljer, en arbetstidsreform,

en mer aktiv roll för företagshälsovården och större

utrymme för nya organisationsformer.

Sven Brus m.fl. (kd) begär i motion Sf335 yrkande

5 ett tillkännagivande om ett bredare fokus på

ohälsans orsaker. Motionärerna framhåller att

arbetsplatsen inte är den enda orsaken. Utformningen

av familje-, social-, folk-

hälso-, skatte- och jämställdhetspolitiken har stor

betydelse. I samma motion yrkande 6 begärs ett

tillkännagivande om prevention. Motionärerna påpekar

att det är alltför snävt att fokusera på

arbetsplatsen och att strukturer för förebyggande

insatser måste komma till stånd.

Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion Sf313 ett

tillkännagivande om det nationella målet för ökad

hälsa i arbetslivet. Enligt motionärerna bör målet

vara att antalet ersättningsdagar för frånvaro från

arbetslivet på grund av sjukskrivning skall halveras

till 2008 i förhållande till 2002. Minst 50 % av

denna halvering skall utgöras av minskade

ersättningsdagar bland kvinnor. Parallellt skall

antalet nya aktivitets- och sjukersättningar inte

öka. Hänsyn skall tas till den demografiska

utvecklingen under perioden.

Maud Olofsson m.fl. (c) begär i motion Sf331

yrkande 5 ett tillkännagivande om att målet att

halvera sjukskrivningarna till 2008 bör kompletteras

med delmål om minskning med 20 % respektive 40 %

till 2004 och 2006. Motionärerna menar att en

minskning med 20 % skulle återställa

sjukskrivningarna till 2000 års nivå medan en

minskning med 40 % motsvarar sjukskrivningarna 1998.

Utskottets ställningstagande

Sjukfrånvaron och kostnaderna härför har ökat

dramatiskt under senare år. Det är särskilt de långa

sjukfallen (365 dagar eller mer) som har ökat.

Av RFV:s budgetunderlag för 2003-2005 framgår att

antalet långa sjukfall ökade med ca 27 % mellan 1999

och 2000 och med 24 % mellan 2000 och 2001. Av dem

som var sjukskrivna i slutet av juli 2002 hade

enligt RFV:s statistik den 21 oktober 2002 117 500

varit sjukskrivna i mer än ett år. Det var ca 15 200

fler än i juli 2001, vilket är en ökning med 15 %.

Av statistiken den 22 november 2002 framgår att av

dem som var sjukskrivna i slutet av augusti 2002

hade 120 000 varit sjukskrivna i mer än ett år. Det

var ca 14 000 fler än i augusti 2001. Det senare är

en ökning med 13 %.

Trots att ökningstakten vad gäller antalet långa

sjukfall har avtagit är antalet sådana sjukfall

alltjämt alldeles för högt och fortsätter dessutom

att öka. Därtill kommer att försäkringskassornas

arbete med de långa sjukfallen sannolikt kommer att

innebära en fortsatt ökning av antalet

förtidspensioner/sjukbidrag (aktivitets- och

sjukersättningar fr.o.m. 2003) de kommande åren.

Enligt vad som anges i budgetpropositionen (volym

1) är det flera faktorer som samspelar, t.ex. en

åldrande arbetskraft, hårdare krav i arbetslivet,

ändrade attityder och brister i försäkringskassornas

och arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar. Även andra

faktorer kan enligt utskottet ha betydelse såsom

ersättningssystemens utformning, den ökande

förvärvsfrekvensen bland kvinnor kombinerat med att

männen inte tar sin del av ansvaret för barn och hem

samt läkarnas roll i sjukskrivningsprocessen.

För att komma till rätta med problemet med den

alltjämt ökande sjukfrånvaron anser utskottet i

likhet med regeringen att det krävs insatser under

flera år på många olika områden, där åtgärder för

bättre arbetsmiljö, inklusive inflytande på

arbetsplatsen för de anställda, tydligare

arbetsgivaransvar och en förnyelse av den

arbetslivsinriktade rehabiliteringen är viktiga

komponenter. Andra komponenter kan vara att få till

stånd en ändring av läkarnas sjukskrivningsmönster,

satsningar på en utbyggnad av företagshälsovården

och förebyggande arbete i form av folkhälsoarbete

och friskvård. Därtill måste det finnas möjligheter

att kombinera arbete med familj och fritid samt

jämställdheten både på och utanför arbetsplatsen

stärkas. Enligt utskottet kräver sjukfrånvarons

komplexitet således både ett brett perspektiv på

frågan och krafttag från alla berörda parter såsom

arbetsgivare, sjukskrivande läkare,

försäkringskassan och andra aktörer verksamma på

området.

Det av regeringen presenterade 11-punktsprogrammet

för bättre hälsa i arbetslivet innefattar flertalet

ovannämnda komponenter. Enligt vad som anförs i

budgetpropositionen har arbetet bl.a. resulterat i

att regeringen nu preciserat ett mål för ökad hälsa

i arbetslivet, nämligen att frånvaron från

arbetslivet på grund av sjukskrivning skall halveras

till 2008 och att antalet nya aktivitets- och

sjukersättningar samtidigt skall minska.

Regeringens och samarbetspartiernas (v, mp)

fortsatta strategi för ökad hälsa i arbetslivet

innefattar också en satsning på ca 750 miljoner

kronor per år under 2003 och 2004. Insatserna består

bl.a. av ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare,

ökade resurser för

socialförsäkringsadministrationen, rätt till egen

kontaktperson för långtidssjukskrivna, fler

försäkringsläkare hos försäkringskassorna, förstärkt

utbildning för läkare i försäkringsmedicin,

obligatorisk rehabiliteringsutredning, i vissa fall

inhämtande av läkarintyg från annan läkare efter

åtta veckors sjukskrivning och beviljande av

sjukersättning, som ersätter förtidspension, för

högst tre år i taget. Som framgår av

budgetpropositionen (volym 1) antas förslagen

medföra att antalet sjukdagar minskar med 10 %

mellan 2002 och 2003, vilket minskar utgifterna med

ca fem miljarder kronor. 2004 antas antalet

sjukdagar minska med ytterligare ca 5 %.

Utskottet välkomnar regeringens strategi för det

fortsatta arbetet som innebär en vidareutveckling

och konkretisering av 11-punktsprogrammet. I det

fortsatta arbetet har regeringen till sitt

förfogande ett omfattande underlag i form av olika

utredningar, t.ex. HpH-utredningens slutbetänkande

Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet (SOU

2002:5). Därtill kommer att RFV och

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) fått i uppdrag att

under 2002-2004 förnya den arbetslivsinriktade

rehabiliteringen. I uppdraget ingår bl.a. att

utveckla metoder för en tidig och fördjupad

bedömning av den enskildes behov av rehabilitering.

Även sjukskrivningsprocessen är föremål för en

översyn. Det uppdraget skall slutredovisas den 15

februari 2003.

Enligt utskottets mening är såväl inriktningen på

regeringens arbete som dess omfattning och bredd väl

avpassad för den kraftfulla satsning som nu behövs

för att komma till rätta med problemet med den

ökande sjukfrånvaron. Det finns därför all anledning

att anta att arbetet på sikt kommer att ge önskat

resultat i form av färre antal sjukskrivna och färre

nybeviljade aktivitets- och sjukersättningar. För en

sådan omfattande satsning är det vidare nödvändigt

att det finns ett klart uttalat mål mot vilket alla

berörda parter kan arbeta samtidigt som vikten av

att prioritera det nödvändiga ohälsoarbetet

poängteras. Utskottet hyser således goda

förhoppningar om att det av regeringen föreslagna

målet kommer att uppnås.

Vad gäller frågan om att komplettera målet med att

minst 50 % av halveringen av sjukfrånvaron skall

utgöras av minskade ersättningsdagar bland kvinnor

konstaterar utskottet att kvinnor utgör en betydligt

större andel av de långtidssjukskrivna och den

större andelen av personer med förtidspension eller

sjukbidrag. Mot bakgrund härav torde det vara

närmast självklart att ohälsoarbetet till stor del

kommer att vara inriktat på att minska

sjukskrivningar bland kvinnor. Regeringen har

dessutom framhållit att arbetet med att halvera

sjukskrivningarna särskilt måste fokusera på

kvinnors arbetsmiljöer och arbetsvillkor, att målet

årligen skall följas och att särskild uppmärksamhet

då skall riktas mot utvecklingen av kvinnors ohälsa.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att det för

närvarande pågår särskilda försök att minska ohälsan

inom den offentliga sektorn, dvs. inom den del av

arbetsmarknaden där en stor del av de anställda

utgörs av kvinnor. Något skäl att i målformuleringen

specifikt ange ett mål för minskningen av kvinnors

sjukskrivning kan utskottet därför inte se. Med det

anförda anser utskottet att riksdagen bör godkänna

regeringens förslag till mål för ökad hälsa i

arbetslivet. Därmed avstyrker utskottet motionerna

Sf291 yrkande 1, Sf290 yrkande 1, Sf335 yrkandena 5

och 6 samt Sf331 yrkande 5. Motion Sf313 får anses

delvis tillgodosedd med vad utskottet anfört.

19:1 Sjukpenning och rehabilitering

m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 19:1 som bl.a.

innebär att högst 5 % av de beräknade

utgifterna för sjukpenning skall få användas

för samverkan inom rehabiliteringsområdet.

Vidare bör riksdagen anta regeringens

lagförslag i proposition 2002/03:2 om att ge

försäkringskassan utökade möjligheter att

bidra med medel till samverkan inom

rehabiliteringsområdet och om en förlängning

av försökslagstiftningen om Socsam. Därmed

bör riksdagen avslå motionsyrkanden om dels

annan medelsanvisning till anslaget, dels

avslag på förslaget om utökade möjligheter

för försäkringskassan att bidra med medel

till samverkan inom rehabiliteringsområdet.

Riksdagen bör även avslå motionsyrkanden

bl.a. om en ny rehabiliteringsförsäkring, om

kvinnors rehabilitering, om samverkan och

finansiell samordning, om ansvarsfördelningen

mellan myndigheterna vid rehabilitering och

om retroaktiv sjukpenning.

Jämför reservationerna nr 17 (fp), 18 (kd),

19 (c), 20 (kd, m, fp, c), 21 (m), 22 (fp),

23(c) 24 (mp) och 25 (fp).

Gällande bestämmelser

Från anslaget bekostas utgifter för sjukpenning,

rehabilitering och närståendepenning inklusive

statlig ålderspensionsavgift.

Som redovisas nedan i avsnittet Arbetsgivares

kostnadsansvar m.m. har en arbetstagare enligt lagen

(1991:1047) om sjuklön (SjLL) rätt att under

sjuklöneperioden få sjuklön motsvarande en viss del

av lönen och andra anställningsförmåner. Vad gäller

reglerna om sjuklön i övrigt hänvisas till följande

avsnitt.

Efter sjuklöneperioden utges sjukpenning enligt

lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL).

Sjukpenningen utgör 80 % av den sjukpenninggrundande

inkomsten (SGI). För den som inte omfattas av SjLL,

t.ex. egenföretagare och uppdragstagare, utges

sjukpenning enligt AFL från sjukperiodens början.

Sjukpenning utges dock inte för den första dagen i

sjukperioden (karensdag). För tid därefter utges

sjukpenning med 80 % av SGI. Antalet karensdagar är

begränsat till högst tio under en

tolvmånadersperiod.

SGI är den årliga inkomst i pengar som en

försäkrad kan antas komma att tills vidare få för

eget arbete, antingen som arbetstagare i allmän

eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller

på annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete).

För rätt till sjukpenning krävs att den försäkrade

har en SGI som uppgår till 24 % av prisbasbeloppet.

Vid beräkning av SGI bortses från inkomster som

överstiger 7,5 prisbasbelopp.

Rehabiliteringsersättning utges under vissa

förutsättningar när en försäkrad, vars arbetsförmåga

till följd av sjukdom är nedsatt med minst en

fjärdedel, deltar i en arbetslivsinriktad

rehabilitering. Rehabiliteringsersättning består av

rehabiliteringspenning, som utges med 80 % av SGI,

och ett särskilt bidrag. För samverkan, köp av

arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster och

arbetstekniska hjälpmedel m.m. liksom för

rehabiliterings- och behandlingsinsatser inom hälso-

och sjukvården (s.k. Dagmarmedel) avsätts särskilda

medel.

Närståendepenning utges enligt lagen (1988:1465)

om ersättning och ledighet för närståendevård till

den som avstår från förvärvsarbete för att vårda en

närstående svårt sjuk person. Ersättning kan utges

även om vården sker på sjukvårdsinrättning. Antalet

ersättningsdagar är begränsat till 60 dagar för

varje person som vårdas. Närståendepenning utges med

80 % av SGI och kan utges som hel, halv eller

fjärdedels förmån.

Med stöd av lagen (1992:863) om lokal

försöksverksamhet med finansiell samordning mellan

socialförsäkring och hälso- och sjukvård bedrevs

under åren 1993-1997 försöksverksamhet på lokal nivå

inom fem försöksområden (Finsam). Syftet med

försöksverksamheten var att skapa drivkrafter inom

systemen för socialförsäkring respektive hälso- och

sjukvård för ett bättre utnyttjande av de gemensamma

resurserna.

Enligt lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet

med finansiell samordning mellan socialförsäkring,

hälso- och sjukvård och socialtjänst får, om

regeringen medger det, en försäkringskassa, ett

landsting och en kommun som har kommit överens om

det bedriva sådan försöksverksamhet i syfte att

pröva möjligheterna till en effektivare användning

av tillgängliga resurser (Socsam).

Försöksverksamheten, som är begränsad till högst tio

försöksområden, startade den 1 juli 1994 och skall

avslutas senast vid utgången av 2002.

Sedan den 1 januari 1998 får försäkringskassan

träffa överenskommelse med kommun, landsting och

länsarbetsnämnd om att samverka i syfte att uppnå en

effektivare användning av tillgängliga resurser

(Frisam).

Från och med den 1 januari 2003 kommer aktivitets-

eller sjukersättning att utges vid långvarig eller

varaktig medicinskt grundad nedsättning av

arbetsförmågan. Dessa förmåner, som ersätter

nuvarande förtidspension och sjukbidrag, kommer att

utgöra en del av sjukförsäkringen och utges som

inkomstrelaterad förmån eller garantiersättning.

Frågor om sjuk- och aktivitetsersättning behandlas

nedan i avsnittet 19:2 Aktivitets- och

sjukersättningar.

Budgetpropositionen

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen för

budgetåret 2003 till anslaget 19:1 Sjukpenning och

rehabilitering m.m. anvisar ett ramanslag på 46

943,4 miljoner kronor.

Som tidigare redovisats har regeringen föreslagit

att riksdagen skall godkänna ett mål för ökad hälsa

i arbetslivet bl.a. för att understryka vikten av

att den negativa utvecklingen inom ohälsoområdet

vänds. Utskottet har ovan tillstyrkt regeringens

förslag.

Den fortsatta ökningen av antalet sjukskrivna och

inte minst långtidssjukskrivna är enligt regeringen

ett allvarligt hot mot välfärden i samhället.

Regeringen har därför under det senaste året

intensifierat arbetet med att bryta den negativa

utvecklingen, bl.a. inom ramen för det s.k. 11-

punktsprogrammet för ökad hälsa i arbetslivet.

Programmet, som presenterades i budgetpropositionen

för 2002, omfattar åtgärder för bättre arbetsmiljö

och tydligare arbetsgivaransvar, åtgärder för snabb

återgång till arbete efter ohälsa, åtagande för ökad

tillgänglighet i hälso- och sjukvården samt insatser

inom statistik, forskning m.m.

Regeringen och samarbetspartierna (v,

mp)fortsätter nu arbetet med att förbättra hälsan i

arbetslivet genom en kraftfull satsning på flera

områden. För åren 2003 och 2004 skjuter regeringen

och samarbetspartierna till medel (ca 750 miljoner

kronor vartdera året) för att bl.a. stärka det

förebyggande arbetet. Stora satsningar görs också på

ett ökat stöd till dem som redan drabbats. Det sker

bl.a. genom ett förändrat rehabiliteringsarbete,

t.ex. genom att införa en rätt till egen

kontaktperson för långtidssjukskrivna och att göra

rehabiliteringsutredningen obligatorisk, samt genom

att tillföra mer resurser till försäkringskassorna,

bl.a. för köp av arbetslivsinriktade

rehabiliteringsutredningar. Sjukförsäkringssystemet

skall vidare underlätta en snabb återgång till

arbete. Därför måste också sjukskrivningsprocessen

förändras i flera delar, bl.a. genom att partiell

sjukskrivning skall vara utgångspunkten vid

sjukskrivning liksom en fördjupad medicinsk

bedömning i vissa fall efter åtta veckors

sjukskrivning. Arbetslinjen är en annan viktig

utgångspunkt, och förändringar som underlättar att

den enskildes arbetsförmåga tas till vara så långt

som möjligt måste genomföras. Inriktningen är också

att införa ekonomiska incitament för att

arbetsgivare i ökad utsträckning skall ta ett större

ansvar för förebyggande arbetsmiljöarbete och

rehabilitering.

För att skapa förutsättningar för en effektivare

rehabilitering i samverkan krävs enligt regeringen

att det tillförs ytterligare medel för detta

ändamål. Regeringen föreslår därför att högst 5 % av

de beräknade utgifterna för sjukpenning skall få

användas för samverkan inom rehabiliteringsområdet

(Frisam). Regeringen avser att återkomma med förslag

om ändring av reglerna för sådan samverkan i en

särskild proposition. I proposition 2002/03:2 har

regeringen därefter återkommit med förslag.

Propositionen redovisas nedan.

Enligt regeringens uppfattning är det vidare

motiverat att närmare överväga att vidga

möjligheterna att uppbära rehabiliteringspenning vid

arbetsträning och studier.

Frågan om att införa en särskild

rehabiliteringsförsäkring har under senare tid förts

fram från olika håll. Regeringen avser därför att

förutsättningslöst studera möjligheterna att införa

en sådan försäkring.

Enligt vad som anges i budgetpropositionen skall

den solidariskt finansierade försäkringen grundas på

inkomstbortfallsprincipen, och den som är berättigad

till försäkringsersättning skall ges en skälig

levnadsstandard. För att nå denna målsättning avser

regeringen att föreslå riksdagen en höjning av

inkomsttaket i sjuk- och föräldraförsäkringen från

7,5 till 10 prisbasbelopp fr.o.m. den 1 juli 2003,

om det statsfinansiella läget medger det.

Proposition 2002/03:2

Sedan 1998 bedrivs samverkan inom

rehabiliteringsområdet i enlighet med riktlinjerna i

proposition 1996/97:63 Samverkan,

socialförsäkringens ersättningsnivåer och

administration, m.m. I proposition 1996/97:63

tydliggörs behovet av samverkan mellan berörda

myndigheter i syfte att stödja de personer som

behöver särskilda insatser. Det handlar om personer

som är aktuella hos olika rehabiliteringsaktörer

samtidigt eller som vandrar mellan dem. Enligt

proposition 1996/97:63 skall samverkan ges en

gemensam ram för åtgärder och insatser, men de

ekonomiska besluten skall fattas av respektive

myndighet/förvaltning. En förutsättning för denna

samverkan är att alla inblandade parter bidrar med

medel som står i proportion till deras ansvar för

åtgärder för den grupp som samverkan riktar sig till

(bet. 1996/97:SfU12, rskr. 1996/97:273).

Med anledning av riksdagens tillkännagivande

hösten 2001 om att regeringen bör återkomma till

riksdagen med förslag om en finansiell samordning

som omfattar socialförsäkringen, hälso- och

sjukvården, socialtjänsten och

arbetsmarknadsmyndigheterna har en arbetsgrupp

tillsatts inom Regeringskansliet för att utarbeta

ett sådant förslag. Förslaget skall träda i kraft

under 2003. I avvaktan på en lagstiftning om

finansiell samordning och i syfte att minska ohälsan

och sjukskrivningskostnaderna anser regeringen att

det redan nu bör skapas utökade möjligheter till

samverkan inom rehabiliteringsområdet.

Situationen med kraftigt ökande sjukskrivningar

motiverar enligt regeringen att försäkringskassan

får ytterligare medel i syfte att förbättra sam-

verkansformerna och effektivisera rehabiliteringen.

I budgetpropositionen för 2003 har regeringen

föreslagit att högst 5 % av de beräknade utgifterna

för sjukpenning skall få användas för samverkan inom

rehabiliteringsområdet.

I proposition 2002/03:2 förslås en ändring i 18

kap. 2 § AFL som innebär att försäkringskassan får

utökade möjligheter att bidra med medel för

samverkan inom rehabiliteringsområdet. Enligt

förslaget, som avses träda i kraft den 1 januari

2003, får dessa medel utgöra statens samlade andel i

samverkan.

Förslaget innebär att i de fall både

försäkringskassan och länsarbetsnämnden deltar i ett

samverkansprojekt får försäkringskassan svara för

statens andel av kostnaderna. I de fall som

länsarbetsnämnden, men inte försäkringskassan,

deltar skall länsarbetsnämnden liksom i dag svara

för sin del av finansieringen. Kommuner och

landsting skall även fortsättningsvis bidra med

medel som står i proportion till deras ansvar.

Regeringen avser att ge berörda myndigheter i

uppdrag att utforma ett system för ekonomisk

redovisning samt för uppföljning av uppnådda

resultat. Det betonas särskilt att berörda myndig-

heter har ansvar för att, i enlighet med nu gällande

riktlinjer för samverkan inom reha-

biliteringsområdet, utarbeta gemensamma verksamhets-

och handlingsplaner på central och regional nivå.

Enligt regeringen är det också angeläget att de

nuvarande Socsamförsöken får möjlighet att utan

avbrott i verksamheten ställa om denna till den

lagstiftning om finansiell samordning som skall

träda i kraft under 2003. Regeringen föreslår

därför att lagen (1994:566) om lokal

försöksverksamhet med finansiell samordning

mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård

och socialtjänst förlängs t.o.m. utgången av

2003.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2003

Moderaterna

Sten Tolgfors m.fl. (m) begär i motion Sf357

yrkandena 8 och 12 (delvis) att riksdagen beslutar

att för budgetåret 2003 till anslaget 19:1 anvisa 8

380 miljoner kronor mindre än vad regeringen

föreslagit.

I samma motion yrkande 1 liksom även i motion

Sf291 yrkandena 7 och 8 av Bo Lundgren m.fl. (m)

begärs dels att ytterligare en karensdag den åttonde

frånvarodagen införs, dels att ett högkostnadsskydd

för karensdagar för särskilt behövande personer

utreds. Ett sådant skydd behövs för personer med

kroniska och återkommande sjukdomar.

I motion Sf357 yrkande 2 begärs att SGI skall

beräknas på ett genomsnitt av de två föregående

årens inkomster. Likalydande yrkanden finns i

motionerna Sf291 yrkande 9 och Sf342 yrkande 1

(delvis) av Sten Tolgfors m.fl. (m).

I motion Sf357 yrkandena 3 och 4 begärs att sjuk-

och rehabiliteringsersättning utges för lönedelar

upp till 7,5 inkomstbasbelopp och att kostnaden för

sjukskrivningar på grund av trafikolyckor skall

överföras från sjukförsäkringen till

trafikförsäkringen.

I motion Sf291 yrkande 10 begärs att taket i

sjukförsäkringen inte skall höjas.

Bo Lundgren m.fl. (m) begär i motion Fi231 yrkande

13 verksamma åtgärder mot sjukfrånvaron.

Motionärerna anser att vårdgaranti och en extra

karensdag bör införas samt att resurser måste

tillföras försäkringskassorna för köp av vård och

rehabilitering.

Sten Tolgfors m.fl. (m) begär i motion Sf1 yrkande

1 avslag på regeringens förslag om ändring i 18 kap.

2 § AFL. Enligt motionärerna är förslaget kryptiskt

formulerat och dåligt motiverat. Dessutom saknas en

ekonomisk konsekvensanalys.

Folkpartiet

I motionerna Fi232 yrkande 14 (delvis) av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) och Sf377 yrkande 9 (delvis)

av Bo Könberg och Kerstin Heinemann (fp) begärs att

riksdagen beslutar att för budgetåret 2003 till

anslaget 19:1 anvisa 5 135 miljoner kronor mindre än

vad regeringen föreslagit. Motionärerna anser bl.a.

att höjningen av förmånstaket bör genomföras först

fr.o.m. den 1 januari 2004.

I motion Fi232 yrkande 23 begärs en lagändring så

att sjukförsäkringens kostnader för trafikolyckor

förs över till trafikförsäkringen.

I motion Sf377 yrkande 1 begärs att rätten till

närståendepenning och ledighet för närståendevård

förlängs från den 1 januari 2003.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf290

yrkande 7 en lag om finansiell samordning i huvudsak

enligt de av riksdagen 1992 antagna principerna för

den s.k. Finsamverksamheten. Motionärerna anser att

finansiell samordning mellan försäkringskassan och

sjukvården måste möjliggöras.

Kristdemokraterna

Sven Brus m.fl. (kd) begär i motion Sf335 yrkande 24

(delvis) att riksdagen beslutar att för budgetåret

2003 till anslaget 19:1 anvisa 4 990 miljoner kronor

mindre än vad regeringen förslagit. Motionärerna

avvisar tanken på att höja taket i sjukförsäkringen

och vill införa två karensdagar med bibehållet

högriskskydd om tio dagar.

I samma motion yrkande 14 liksom även i motionerna

A224 yrkande 7 av Annelie Enochson m.fl. (kd) och

A318 yrkande 8 av Annelie Enochson m.fl. (kd) begärs

att en ny rehabiliteringsförsäkring införs fr.o.m.

den 1 juli 2003 i enlighet med den modell som

föreslagits av Gerhard Larsson i

utredningsbetänkandet SOU 2000:78. I motion Sf335

yrkande 17 begärs att regeringen påbörjar det

nödvändiga lagstiftningsarbete som krävs för att

införa den nya rehabiliteringsförsäkringen. I samma

motion yrkande 22 begärs att en ny modell för

trafikförsäkringen införs. Motionärerna anser att

personskador på grund av trafik skall föras över

till trafikförsäkringen.

I motion Sf335 yrkande 20 begärs att SGI skall

beräknas på ett genomsnitt av de senaste två årens

inkomster och att skattepliktiga förmåner och

semesterersättning skall vara SGI-grundande. Ett

likalydande yrkande finns i motion Sf380 yrkande 30

(delvis) av Alf Svensson m.fl. (kd).

I motion Sf335 yrkande 21 begärs ett

tillkännagivande om en steglös ersättningsnivå i

sjukförsäkringen. Ett likalydande yrkande finns i

motion Sf212 av Maria Larsson (kd). Motionären,

som hänvisar till Sjukförsäkringsutredningens

förslag om att partiell ersättning från

sjukförsäkringen skall kunna utges efter en

individuell prövning, dock lägst med 20 %, anser

att frågan snarast bör utredas.

Centerpartiet

Birgitta Carlsson m.fl. (c) begär i motion Sf347

yrkande 1 (delvis) att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2003 till anslaget 19:1 anvisa 3 650

miljoner kronor mindre än vad regeringen föreslagit.

I samma motion yrkandena 2 och 3 begärs att av

anslaget 19:1 skall dels 3,3 miljarder kronor

användas till rehabiliteringsersättning och

rehabiliteringsstöd, och i motsvarande grad skall

sjukpenningen minskas, dels 500 miljoner kronor

avsättas för finansiell samordning (eller

motsvarande) och för rehabiliteringsutredningar m.m.

Maud Olofsson m.fl. (c) begär i motion Sf331

yrkande 3 en höjning av grundnivån i sjukpenningen

till 200 kr per dag. Motionärerna anser att det är

nödvändigt för att möjliggöra en rimlig

levnadsstandard. I samma motion yrkande 9 begärs en

rehabiliteringsgaranti. Efter 30 dagars

sjukskrivning skall den försäkrade undersökas av två

läkare, efter sex veckor skall den försäkrade delta

i en åtgärd och inom tre månader skall en

individuell rehabiliteringsplan upprättas som syftar

till återgång i arbete. Tre miljarder kronor per år

bör anslås för rehabiliteringsutredningar och

försäkringskassans handläggning och bedömning,

inklusive finansiering av tvåläkarkontrollerna. I

yrkande 12 begär motionärerna en lag om permanent

finansiell samordning mellan hälso- och sjukvården,

socialtjänsten, socialförsäkringen och

arbetsmarknadsmyndigheterna. Ett första delmål bör

vara att 10 % av medlen för sjukpenning,

arbetsskadesjukpenning och rehabiliteringsersättning

avsätts för sådan samordning.

Övriga motioner

Rehabilitering

Bo Lundgren m.fl. (m) begär i motion Sf291 yrkande 4

ett tillkännagivande om att en

rehabiliteringsutredning skall starta senast den

29:e sjukfrånvarodagen.

I motion Sf203 av Carl-Axel Johansson (m) begärs i

yrkande 2 att en rehabiliteringsförsäkring skapas.

Sjukpenning och arbetslöshetsersättning bör utformas

till en rehabiliteringsförsäkring som gäller oavsett

om arbetshindret utgörs av sjukdom eller inte. I

samma motion yrkande 3 begärs ett tillkännagivande

om försäkringskassans monopol på rehabilitering.

Andra konkurrerande rehabiliteringskassor bör kunna

få ansvar för rehabiliteringen.

I motion Sf275 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

begärs ett tillkännagivande om behovet av

rehabilitering för alla. Rehabiliteringsbegreppet

måste ges en definition som infattar social,

medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf290

yrkande 2 ett förslag om rehabiliteringsgaranti och

två läkares prövning av längre sjukskrivningar. En

rehabiliteringsgaranti bör förenas med krav på att

en annan läkare skall pröva rehabiliteringsbehov och

fortsatt sjukskrivning normalt inom fyra veckor men

senast efter åtta veckors sjukskrivning. I samma

motion yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om

fördelningen av rehabiliteringsinsatser. Bland annat

långtidssjuka arbetslösa och förtidspensionerade bör

omfattas av rehabiliteringsinsatser.

I motion So362 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

begärs i yrkande 11 ett tillkännagivande om

rehabilitering och habilitering. Alla människor med

en funktionsnedsättning bör ha tillgång till

rehabilitering/habilitering.

Sven Brus m.fl. (kd) begär i motion Sf335 yrkande

4 ett tillkännagivande om sanktionsåtgärder mot

arbetsgivare som inte skickar in

rehabiliteringsunderlag. Motionärerna är tveksamma

till sanktionsåtgärder och anser att positiva

incitament i stället bör utvecklas.

Ulla Hoffmann och Ingrid Burman (v) begär i motion

Sf328 ett tillkännagivande om behovet av att

skyndsamt tillsätta en utredning som särskilt

belyser det totala behovet av rehabilitering för

kvinnor med kroniska sjukdomar och

funktionsnedsättningar. Motionärerna anser att

kvinnors behov av rehabilitering ofta bedöms utifrån

ett manligt perspektiv.

I motion Sf234 av Sven-Erik Sjöstrand och Kjell-

Erik Karlsson (v) begärs ett tillkännagivande om

behovet av tydliga riktlinjer för försäkringskassans

handläggning av rehabilitering så att inte kvinnor

diskrimineras samt att i arbetet för att motverka

ohälsa i arbetslivet särskilt belysa kvinnors

situation.

Maud Olofsson m.fl. (c) begär i motion Sf331

yrkande 8 ett tillkännagivande om införande av en

sjuk- och rehabiliteringsförsäkring. Sjuk- och

arbetsskadeförsäkringarna bör omvandlas till en

samlad sjuk- och rehabiliteringsförsäkring. Vidare

bör den som tackar nej till rehabilitering få sin

ersättning sänkt och nuvarande ettårsgräns för

rehabiliteringsersättning tas bort.

I motion Sf208 av Rigmor Stenmark och Birgitta

Carlsson (c) begärs i yrkande 1 ett tillkännagivande

om whiplash-skadades möjligheter till

rehabilitering. Enligt motionärerna är det svårt att

ställa diagnos vid denna typ av skador, och detta

påverkar möjligheterna till rehabilitering.

I motion Sf211 av Birgitta Carlsson och Annika

Qarlsson (c) begärs ett tillkännagivande om att

tillsätta en arbetsgrupp som arbetar med sjukdomar i

rörelseorganen. En sådan arbetsgrupp bör lägga

konkreta förslag för att minska andelen sjukskrivna

och förtidspensionerade på grund av problem med

rörelseorganen. Arbetsgruppen bör bestå av

representanter för olika myndigheter och berörda

organisationer.

I motion Sf215 av Birgitta Carlsson och Birgitta

Sellén (c) begärs ett tillkännagivande om att medel

för rehabilitering av psykiskt långtidssjukskrivna

skall kunna användas för att starta och driva

ytterligare klubbhus enligt Fountainhousemodellen i

Sverige. De klubbhus som redan finns i Sverige har

enligt motionärerna lyckats väl med rehabilitering

av denna grupp.

I motion So296 av Kenneth Johansson m.fl. (c)

begärs i yrkande 6 ett tillkännagivande om alla

människors rätt till rehabilitering. Även de

sjukdomsgrupper som har liten möjlighet att återgå i

arbete skall ha denna rätt.

Ann-Marie Fagerström (s) begär i motion Sf262 ett

tillkännagivande om omdisponering av medel för

rehabilitering. Rehabilitering måste bli en

rättighet för alla och fokus flyttas från

sjukskrivning till aktivt arbete.

I motion A313 av Ann-Kristine Johansson och Helena

Zakariasén (s) begärs i yrkande 2 ett

tillkännagivande om en rehabiliteringsförsäkring. En

sådan försäkring bör kunna leda till mer flexibla

lösningar t.ex. vid arbetsträning och

arbetsprövning.

I motion A367 yrkande 3 av Siw Wittgren-Ahl och

Ronny Olander (s) begärs ett tillkännagivande om en

översyn av möjligheterna att komplettera lönebidrag

med rehabiliteringsbidrag eller insatser

finansierade ur sjukförsäkringen. En förstärkt

rehabilitering måste innefatta en strategi för att

öppna fler anpassade arbetsplatser som ger rum för

människor som inte presterar maximalt.

Samverkan och finansiell samordning

I motion Sf203 av Carl-Axel Johansson (m) begärs i

yrkande 1 ett gemensamt regelverk för

försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Motionären

kritiserar det förhållandet att en sjukskriven

arbetslös person som behöver ett nytt arbete inte

anses stå till arbetsmarknadens förfogande så länge

sjukskrivningen pågår.

I motion Sf205 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

begärs ett tillkännagivande om behovet av en

sammanhållen rehabiliteringsprocess. Enligt

motionären behövs det gemensamma mål och regelverk

för försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

I motion Sf335 av Sven Brus m.fl. (kd) begärs i

yrkande 19 ett tillkännagivande om att regeringen

måste leverera en proposition om permanent

finansiell samordning där länsarbetsnämnden deltar.

I motion Sf276 av Lars Gustafsson (kd) begärs ett

tillkännagivande om att regeringen snarast bör

återkomma med förslag om permanentning och

utvidgning av finansiell samverkan.

I motion Sf322 av Annelie Enochson (kd) begärs ett

tillkännagivande om samordning av de offentliga

försörjningssystemen. En samordning bör ske av

utbetalningar av olika försörjningsstöd t.ex.

socialbidrag, sjukpenning, rehabiliteringspenning,

utbildningsbidrag och ersättning från

arbetslösthetsförsäkringen.

I motion So457 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)

begärs i yrkande 5 ett tillkännagivande om

ansvarsfördelningen mellan myndigheterna vid

rehabilitering. Arbetsmarknadsmyndigheterna kräver

att den funktionshindrade är anställningsbar medan

försäkringskassans ansvar sträcker sig fram till

dess att den försäkrade är arbetsförmögen.

I motion N343 av Birgitta Sellén m.fl. (c) begärs i

yrkande 6 ett tillkännagivande om att de gemensamma

resurserna används aktivt och effektivt.

Motionärerna anser att man måste samordna hälso- och

sjukvård, socialtjänst och socialförsäkring för ett

friskare Norrland, där sjukfrånvaron är oroväckande

hög.

Sjukförsäkringsfrågor i övrigt

Sten Tolgfors m.fl. (m) begär i motion Sf271 yrkande

3 ett tillkännagivande om att egenföretagare och

visstidsanställda inte skall riskera att stå utan

inkomstbortfallsförsäkring i händelse av sjukdom

eller föräldraskap. Kravet på att man skall ha en

inkomst på minst sex månader framåt missgynnar

egenföretagare och tillfälligt anställda i de fall

uppdraget inte är tillräckligt långt.

Bo Lundgren m.fl. (m) begär i motion Sf291 yrkande

11 ett tillkännagivande om att sjukpenningperioden

skall vara ett år, om inte särskilda skäl

föreligger.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf290

yrkande 6 ett tillkännagivande om

deltidssjukskrivning. Regeringens förslag om

deltidssjukskrivning som huvudregel kan

ifrågasättas. Om byte av arbetsplats är en

förutsättning för återvunnen arbetsförmåga kan

deltidssjukskrivning göra ont värre.

I motion Sf247 av Martin Andreasson (fp) begärs

ett tillkännagivande om karensdagar i

sjukförsäkringen för anställda med flera

arbetsgivare. Motionären framhåller att anställda

med mer än en arbetsgivare kan drabbas av flera

karensdagar vid samma sjukfall.

Margareta Andersson m.fl. (c) begär i motion A239

yrkande 14 ett tillkännagivande om att en

kartläggning bör göras kring vilka faktorer som

bidrar till skillnader i ökning av sjukfrånvaro

mellan olika regioner. Enligt motionärerna är

sjukfrånvaron högst i Västerbotten, Jämtland och

Norrbotten och lägst i Halland, Jönköping och

Kronoberg. I samma motion yrkande 15 begärs ett

tillkännagivande om att en översyn bör göras av

vilka faktorer som bidrar till att vissa

yrkesgrupper och regioner är mer långtidsfriska än

andra.

Mona Jönsson och Kerstin-Maria Stalin (mp) begär i

motion Sf280 ett tillkännagivande om att tillsätta

en utredning som ser över om andra grupper än läkare

kan utfärda sjukskrivningar och friskskrivningar,

t.ex. sjukgymnast eller psykolog.

I motion Sf231 av Britt-Marie Lindkvist och

Christina Nenes (s) begärs ett tillkännagivande om

fördelarna med att öppna för en mer schabloniserad

beräkningsgrund vid fastställande av SGI i samband

med kollektiva löneförändringar. Enligt motionärerna

är det krångligt för bl.a. försäkringskassa,

arbetsgivare och löntagare att hantera alla intyg om

löneförändringar.

I motion Sf298 av Billy Gustafsson (s) begärs ett

tillkännagivande om att utreda förutsättningarna för

retroaktiv höjning av SGI. Retroaktiv sjukpenning

bör utges från den tidpunkt det nya löneavtalet

gäller och inte som i dag från den dag avtalet

underskrivs.

I motion Sf330 av Hans Unander (s) begärs en

översyn av reglerna för beräkning av

sjukförsäkringen. Motionären anser att det är ett

problem att man bara får retroaktiv sjukpenning från

löneavtalets underskrivande.

Närståendepenning

Bo Könberg och Kerstin Heinemann (fp) begär i motion

Sf377 yrkande 2 ett tillkännagivande om vidgad krets

för rätt till närståendepenning och motsvarande rätt

till ledighet. Närståendepenning bör kunna utges

även i situationer då den närstående inte är fullt

så allvarligt sjuk som dagens regler kräver.

Utskottets ställningstagande

Utskottet redovisar i de olika avsnitten om

rehabilitering, samverkan och finansiell samordning

m.fl. frågor dels skälen för utskottets

ställningstaganden till motionsyrkanden som har

betydelse för medelsanvisningen, dels utskottets

ställningstaganden till övriga motionsyrkanden.

Utskottets ställningstaganden till motionsyrkanden

med betydelse för medelsanvisningen liksom till

regeringens förslag till medelsanvisning redovisas

nedan i avsnittet Förslag rörande medelsanvisningen

till anslag 19:1 Sjukpenning och rehabilitering.

Rehabilitering

Som redovisats ovan innebär regeringens fortsatta

strategi för ökad hälsa i arbetslivet att ca 750

miljoner kronor per år under 2003 och 2004 satsas på

olika åtgärder, varvid en förnyelse av den

arbetslivsinriktade rehabiliteringen är en viktig

del. Därtill föreslås ökade resurser för samverkan

inom rehabiliteringsområdet och att riksdagen skall

godkänna ett mål för ökad hälsa i arbetslivet.

När det gäller det viktiga rehabiliteringsarbetet

ansvarar försäkringskassan sedan 1992 års

rehabiliteringsreform för att samordna samhällets

resurser för rehabilitering.

RFV har som riksmål fastställt att minst 65 % av

dem som varit föremål för samordnad rehabilitering

skall ha ökat sin arbetsförmåga ett halvår efter

avslutad rehabilitering. Enligt propositionen fick

62 % av de försäkrade som genomgick rehabilitering

en ökad arbetsförmåga, vilket är en förbättring

jämfört med 2000. Endast 8 % av de försäkrade som

varit sjukskrivna längre än 60 dagar var emellertid

föremål för samordnad rehabilitering, vilket enligt

regeringen är en oacceptabelt låg siffra.

Enligt propositionen har en undersökning (Senvall

2002, Försäkringskassan i Stockholms län) visat att

kvinnor får kortare perioder med rehabilitering i

form av arbetsträning och studier än män och att de

utbildningar som försäkringskassan köpte till

kvinnor var betydligt mindre kostsamma än de som man

köpte till män. Dessutom framkom att

försäkringskassan tenderar att bevilja kvinnor såväl

arbetsträning som studier senare i sjukfallen.

Enligt regeringen bekräftar undersökningen den bild

som framkommit i andra studier. I uppdraget till RFV

och AMS ingår bl.a. att utveckla strukturen och

metodiken i försäkringskassornas handläggning av

bl.a. rehabiliteringsärenden. De osakliga skillnader

i försäkringskassornas bedömning av kvinnor och män

måste enligt regeringen upphöra. Det kan ske genom

att RFV och AMS anlägger ett genderperspektiv i

arbetet med att förnya den arbetslivsinriktade

rehabiliteringen. RFV skall aktivt utvärdera och

rapportera till regeringen hur förnyelsearbetet

påverkar försäkringskassornas bedömningar av

kvinnors och mäns rehabiliteringsbehov.

Det finns enligt regeringen vissa positiva

faktorer, t.ex. att andelen försäkrade som har ökad

arbetsförmåga efter samordnad rehabilitering ökade

under 2001 och att försäkringskassorna lyckades

använda en större del av de administrativa

resurserna för den samordnade rehabiliteringen.

Utskottet kan konstatera att försäkringskassornas

rehabiliteringsverksamhet inte har fungerat. De

positiva faktorer som regeringen nämner kan inte

dölja det faktum att endast 8 % av de försäkrade som

varit sjukskrivna längre än 60 dagar varit föremål

för samordnad rehabilitering. Det är mycket

nedslående även om det finns vissa förklaringar,

t.ex. att de senaste årens dramatiska ökning av

antalet sjukfall medfört att rehabiliteringsarbetet

blivit eftersatt.

Regeringens fortsatta arbete med att förbättra

hälsan i arbetslivet rymmer dock satsningar på

rehabiliteringsområdet som inger hopp för framtiden.

Det gäller de nya metoder och arbetssätt som håller

på att utvecklas inom ramen för arbetet med att

förnya rehabiliteringsarbetet och som successivt

skall spridas och tillämpas fullt ut i hela landet

senast vid utgången av 2004. Det gäller även det

förhållandet att ytterligare medel skall avsättas

för köp av bl.a. arbetslivsinriktade

rehabiliteringsutredningar samt att de som är

långtidssjukskrivna skall få rätt till en egen

kontaktperson som bl.a. skall koordinera insatser av

arbetsgivare, läkare och andra. Att

försäkringskassorna för sin administration får ökade

resurser liksom att det skapas utökade ekonomiska

möjligheter till samverkan inom

rehabiliteringsområdet är enligt utskottet också av

stor betydelse och kan skapa förutsättningar för att

få till stånd en fungerande

rehabiliteringsverksamhet.

Mot bakgrund således av regeringens satsningar på

rehabiliteringsområdet finns det enligt utskottets

mening inte skäl att nu föreslå riksdagen att ta

ställning i olika frågor, såsom tidpunkten för när

arbetsgivarens rehabiliteringsutredning skall

påbörjas, ett slopande av ettårsgränsen för

rehabiliteringsersättning och införande av en

rehabiliteringsgaranti.

Såvitt gäller motionsyrkanden om en ny

rehabiliteringsförsäkring noterar utskottet att

regeringen i budgetpropositionen har förklarat sin

avsikt att förutsättningslöst studera möjligheterna

att införa en sådan försäkring. Utskottet anser att

regeringens beredning av frågan bör avvaktas.

I fråga om kvinnors rehabilitering konstaterar

utskottet att det av budgetpropositionen framgår att

andelen kvinnor som varit föremål för samordnad

rehabilitering är något högre än vad som motsvarar

deras relativa andel av det totala antalet

sjukskrivna. Undersökningar har dock som nämnts

visat att kvinnor får både sämre och billigare

rehabiliteringsinsatser än män. Insatserna sätts

dessutom in senare för kvinnor än för män. Enligt

utskottet är detta oacceptabelt, särskilt som det av

budgetpropositionen framgår att andelen män som ökar

sin arbetsförmåga efter avslutad rehabilitering är

större än andelen kvinnor. Det är knappast

förvånande att rehabiliteringsinsatser som sätts in

tidigt och är av hög kvalitet ger resultat. Däremot

är det förvånande att försäkringskassorna väljer

rehabiliteringsåtgärder så att det blir skillnad på

kvinnor och män och då oftast till kvinnornas

nackdel. Utskottet anser det självklart att kvinnor

och män skall behandlas lika. Detta skall

naturligtvis ske utan ett tillkännagivande från

riksdagens sida. Utskottet förutsätter dock att

regeringen i det fortsatta ohälsoarbetet markerar

vikten av att kvinnor och män behandlas lika även

inom rehabiliteringsområdet. Det är viktigt att

också kroniskt sjuka och funktionshindrade kvinnors

rehabilitering beaktas.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

Sf291 yrkande 4, Sf203 yrkandena 2 och 3, Sf275,

Sf290 yrkandena 2 och 3, So362 yrkande 11, Sf335

yrkande 4, Sf331 yrkande 8, Sf208 yrkande 1, Sf211,

Sf215, So296 yrkande 6, Sf262, A313 yrkande 2 och

A367 yrkande 3.

Motionerna Sf328 och Sf234 får anses delvis

tillgodosedda med vad utskottet anfört om kvinnors

rehabilitering.

Samverkan och finansiell samordning

Frågan om finansiell samordning mellan olika

samverkande parter har fått allt större betydelse de

senaste åren. Bakgrunden är att samhällets resurser

måste utnyttjas mer effektivt för att bättre kunna

tillgodose enskilda människors behov av stöd,

särskilt när det är fråga om personer med

sammansatta problem. Om problembilden inte ryms inom

en enda myndighets ram kan det leda till en rundgång

mellan olika myndigheter. Det är därför angeläget

att samarbete mellan alla berörda myndigheter kommer

till stånd vid rehabilitering av personer med behov

av stödinsatser från flera aktörer.

Som redovisats i det föregående har lokal

försöksverksamhet med finansiell samordning

genomförts dels i form av Finsamförsöken under åren

1993-1997, dels i form av de alltjämt pågående

Socsamförsöken. Riksdagen har vid två tillfällen

(hösten 2000 respektive hösten 2001) beslutat att

regeringen skall återkomma till riksdagen med

förslag om finansiell samordning. Vid sistnämnda

tillfälle begärde riksdagen att regeringen under

våren 2002 skulle återkomma med förslag som skall

omfatta socialförsäkringen, hälso- och sjukvården,

socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna.

I budgetpropositionen har regeringen föreslagit

att högst 5 % av de beräknade utgifterna för

sjukpenning skall få användas för samverkan inom

rehabiliteringsområdet. Regeringen har därefter

lämnat förslag om ändring i 18 kap. 2 § AFL som

innebär att försäkringskassan skall få utökade

möjligheter att bidra med medel för samverkan inom

rehabiliteringsområdet och att de medel som kassan

bidrar med får utgöra statens samlade andel i denna

verksamhet (prop. 2002/03:2). Ändringen avses träda

i kraft den 1 januari 2003. Regeringen har vidare

föreslagit att försökslagstiftningen om Socsam

förlängs t.o.m. utgången av 2003.

Regeringen har vidare aviserat att en proposition

om politisk och finansiell samordning inom

rehabiliteringsområdet skall föreläggas riksdagen i

januari 2003.

Enligt utskottets mening är det en stor brist i

den nuvarande Socsammodellen att länsarbetsnämnden

formellt inte ingår i samordningen. Den samverkan

som bedrivs inom ramen för Frisam är inte begränsad

på samma sätt eftersom försäkringskassan kan träffa

överenskommelse inte bara med kommun och landsting

utan också med länsarbetsnämnd. En nackdel med denna

fyrpartssamverkan är emellertid att den är

frivillig, vilket innebär att berörda parter när som

helst kan dra sig ur samarbetet. Den utvärdering som

gjorts av Frisamverksamheten (Samverkan för särskilt

utsatta. Utvärdering av frivillig samverkan FRISAM,

Socialstyrelsen 2001) visar att länsarbetsnämnden

medverkar i allt mindre omfattning.

För att en samverkan skall kunna ge erforderligt

stöd åt enskilda individer med sammansatta problem

är det i princip nödvändigt att även

länsarbetsnämnden deltar i samverkansarbetet. För

t.ex. arbetslösa personer som är sjukskrivna men som

ändå bedöms ha en restarbetsförmåga är en

arbetsmarknadspolitisk åtgärd i många fall vad som

erfordras - efter det att medicinska och andra

åtgärder vidtagits - för att personen i fråga

verkligen skall kunna utnyttja sin

restarbetsförmåga. Länsarbetsnämnden är med andra

ord en viktig samverkanspart. Utskottet ser därför

positivt på regeringens förslag om att dels avsätta

medel motsvarande 5 % av de beräknade

sjukpenningutgifterna, dels ge försäkringskassorna

utökade möjligheter till samverkan inom

rehabiliteringsområdet. Förslaget innebär att i de

fall både försäkringskassan och länsarbetsnämnden

deltar i ett samverkansprojekt får försäkringskassan

svara för statens andel av kostnaderna. Därmed

skapas enligt utskottets mening nya och bättre

möjligheter att aktivt arbeta med

arbetsmarknadspolitiska åtgärder i de fall där både

försäkringskassan och länsarbetsnämnden deltar i

samverkansarbetet. Utskottet vill dock poängtera att

syftet med samverkan skall vara att uppnå en

effektivare användning av tillgängliga resurser.

Utskottet noterar att försäkringskassorna under

2001 använde drygt 103 miljoner kronor av de

särskilda medlen (totalt 899 miljoner kronor 2001

och 939 miljoner kronor 2002) för samverkan med

andra myndigheter inom rehabiliteringsområdet. De

medel som försäkringskassorna nu föreslås få

disponera uppgår till ca två miljarder kronor.

Utskottet förutsätter att samverkansmedlen liksom

hittills kommer att riktas till personer med behov

av åtgärder från flera myndigheter och att det i

varje särskilt fall görs upp en individuell

handlingsplan där planerade åtgärder preciseras. Med

hänsyn till beloppets storlek och till att det

handlar om medel som annars är avsedda för att täcka

kostnaden för människors försörjning vid sjukdom är

det också angeläget att utforma ett

redovisningssystem inte bara för medelsanvändningen

utan också för uppnådda resultat. Av propositionen

framgår att regeringen avser att ge berörda

myndigheter i uppdrag att utforma ett sådant system.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens

lagförslag om utökade möjligheter för

försäkringskassan att bidra med medel för samverkan

inom rehabiliteringsområdet. Därmed avvisar

utskottet motionsförslag om en finansiell samordning

som är begränsad till två parter, nämligen

försäkringskassan och hälso- och sjukvården, liksom

förslag om att avsätta 10 % av medlen för bl.a.

sjukpenning för sådan samordning.

Motionerna Sf203 yrkande 1, Sf205, Sf276, So457

yrkande 5 och N343 yrkande 6 får däremot anses

tillgodosedda med vad utskottet anfört. Även motion

Sf322 får anses åtminstone delvis tillgodosedd med

vad utskottet anfört.

Utskottet tillstyrker också den föreslagna

förlängningen av försökslagstiftningen om Socsam.

Mot bakgrund av regeringens nu framlagda förslag

och med hänsyn till att regeringen aviserat en

proposition om finansiell samordning till januari

2003 är något tillkännagivande till regeringen om

att återkomma till riksdagen med en proposition om

finansiell samordning inte påkallat. I den mån

motion Sf335 yrkande 19 inte är tillgodosedd med vad

utskottet anfört avstyrks motionsyrkandet i fråga.

Frågor i övrigt rörande sjukpenningförsäkringen m.m.

Vissa av frågorna som tas upp i motionerna (såväl

motioner med anslagseffekt som andra) ingår antingen

som en del av underlaget för regeringens fortsatta

arbete för ökad hälsa i arbetslivet eller är redan

föremål för regeringens beredning och/eller

överväganden. Det gäller t.ex. en begränsning av

sjukpenningperiodens längd, frågan om partiell

sjukskrivning som utgångspunkt, införandet av en

steglös ersättningsnivå i sjukförsäkringen,

kartläggning i olika avseenden av skillnader i

sjukfrånvaron liksom sjukskrivningsprocessen.

Utskottet anser inte att det finns skäl att

föregripa regeringens arbete genom att föreslå

riksdagen att nu ta ställning i dessa frågor.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Sf290

yrkande 6, Sf291 yrkande 11, A239 yrkandena 14 och

15 samt Sf280.

Även frågan om det s.k. taket i sjukförsäkringen

är föremål för regeringens överväganden. Som redan

nämnts har regeringen aviserat en höjning av taket

till 10 prisbasbelopp från den 1 juli 2003, om det

statsfinansiella läget tillåter det. Utskottet, som

välkomnar en sådan höjning, anser dock att

regeringens förslag bör avvaktas.

När det gäller frågan om att införa ytterligare en

karensdag i sjukförsäkrings- och sjuklönesystemen

anser utskottet att en sådan åtgärd skulle medföra

alltför stora påfrestningar på redan utsatta

gruppers försörjningssituation. Eftersom

arbetsgivare med hög sjukfrånvaro dessutom skulle

gynnas av högre självrisk kan utskottet inte ställa

sig bakom en sådan ordning. Utskottet kan därmed

inte heller ställa sig bakom förslaget om att införa

en karensdag från den åttonde frånvarodagen, inte

ens om ytterligare högriskskydd införs.

I en av motionerna framhålls att anställda med mer

än en arbetsgivare kan drabbas av flera karensdagar

vid samma sjukfall. Utskottet har vid flera

tillfällen avstyrkt motionsyrkanden om ändring av

karensdagssystemet för denna kategori anställda

liksom motionsyrkanden rörande anställda med

koncentrerad arbetstid, bl.a. i betänkande

1999/2000:SfU1. Utskottet förutsatte dock att

regeringen skulle återkomma i frågan om det visade

sig vara möjligt att finna en lämplig åtgärd för att

mildra konsekvenserna. Utskottet konstaterar nu att

regeringen avser att göra en teknisk översyn av

reglerna om karensdag, bl.a. mot bakgrund av de

orättvisa konsekvenser som reglerna kan få just för

personer med nämnda anställningsförhållanden.

Utskottet anser att den av regeringen aviserade

översynen bör avvaktas och avstyrker därmed motion

Sf247.

En modell där kostnaderna för sjukfall och skador

till följd av trafiken överförs till

trafikförsäkringen skulle leda till lägre kostnader

för den allmänna sjukförsäkringen. Emellertid skulle

effekten bli att vissa sjukdoms- och skadetyper inte

längre handhas inom den allmänna försäkringen. Det i

sin tur skulle innebära att försäkringskassans

ansvar för den samordnade rehabiliteringen skulle

urholkas. Med hänsyn härtill är det enligt utskottet

inte aktuellt att låta trafikförsäkringen ta över nu

nämnda kostnader.

Sjukpenninggrundande inkomst (SGI)

Vid beräkning av SGI skall enligt RFV:s föreskrifter

RFFS 1998:12 endast sådan inkomst beaktas som en

försäkrad kan anta komma att tills vidare åtnjuta av

eget arbetet under minst sex månader i följd. Av

RFV:s Vägledning 2002:4 framgår dock att nämnda

bestämmelse inte innebär att en person i realiteten

måste ha ett arbete som varar minst sex månader i

sträck för att inkomsten skall kunna ingå i

beräkningen av årsinkomsten. Genom utvecklingen i

praxis har det slagits fast att den försäkrades

framtida avsikt med sitt förvärvsarbetande skall

vägas in i bedömningen. Om försäkringskassan bedömer

att det är den försäkrades avsikt att förvärvsarbeta

i minst sex månader innebär bestämmelsen att SGI kan

fastställas med utgångspunkt i inkomsten från det

aktuella arbetet, även i det fall anställningen kan

antas pågå kortare tid än sex månader. Enligt RFV

kan en persons avsikt med sitt förvärvsarbetande

numera beaktas i alla tänkbara situationer, t.ex.

vid nytillträde, återinträde efter förvärvsavbrott

oavsett orsak till avbrottet, arbetsbyte eller vid

utökad arbetstid. Mot bakgrund av vad nu anförts

anser utskottet att motion Sf271 yrkande 3 är

tillgodosedd.

I två av motionerna kritiseras det förhållandet

att sjukpenning inte utges från tidpunkten för ett

nytt löneavtal utan först från den dag avtalet

skrevs under. Utskottet konstaterar att i de fall

löneavtal träffas under pågående sjukpenningperiod

och avtalet samtidigt ger rätt till retroaktiv

utbetalning av lön för kanske en avsevärd tid kan

sjukpenning grundad på det nya avtalet endast utges

från det att avtalet undertecknades. I grunden beror

detta förhållande på att löneförhandlingarna dragit

ut på tiden. I betänkande 2001/02:SfU1 uttalade

utskottet förståelse för att den som är sjukskriven

invänder mot en sådan ordning, inte minst eftersom

bl.a. sjukförsäkringsavgiften tas ut på

löneutbetalningar för hela den retroaktiva tiden.

Utskottet ansåg det rimligt att sjukpenning utges

retroaktivt från den tidpunkt avtalet börjar gälla

under förutsättning att försäkringskassorna rent

administrativt kan hantera en sådan ordning.

Utskottet ansåg också att regeringen lämpligen borde

överväga en sådan ändring i samband med frågan om

höjning av taket i sjukförsäkringen och att detta

borde kunna ske utan något särskilt tillkännagivande

från riksdagens sida. Utskottet, som vidhåller denna

inställning, förutsätter att en sådan ändring

övervägs inom Regeringskansliet och avstyrker därmed

motionerna Sf298 och Sf330. Även motion Sf231

avstyrks med det anförda.

Övriga SGI-frågor som tas upp i motionerna är att

SGI skall beräknas på historisk inkomst respektive

att skattepliktiga förmåner och semesterersättning

skall göras sjukpenninggrundande. Utskottet har vid

flera tillfällen avstyrkt liknande motionsyrkanden,

senast i betänkande 2001/02:SfU1. Utskottet finner

inte anledning att nu inta en annan ståndpunkt i

dessa frågor.

Närståendepenning

Närståendepenning utges till den som avstår från

förvärvsarbete för att vårda en närstående svårt

sjuk person. Utskottet har tidigare avstyrkt förslag

både om att förlänga rätten till närståendepenning

från 60 till 120 dagar och om att vidga kretsen för

rätt till förmånen (se 2001/02:SfU1y och

2001/02:SfU1). Utskottet finner inte skäl att nu

göra annan bedömning. Motion Sf377 yrkande 2

avstyrks därmed.

Förslag rörande medelsanvisningen till anslag

19:1 Sjukpenning och rehabilitering, m.m.

Beträffande regeringens förslag till medelsanvisning noterar

utskottet att utgifterna för sjukpenningen har

fortsatt att stiga även under 2002. Trots att

ökningstakten avtagit finns det för närvarande inget

som tyder på att utgifterna kommer att minska under

de närmaste åren. Enligt RFV:s kvartalsredovisning

(oktober 2002) visar prognosen för 2003 att

tillgängliga medel kommer att överskridas med ca 8,6

miljarder kronor om åtgärder inte vidtas. Med hänsyn

härtill är det enligt utskottet särskilt angeläget

att regeringen noga följer utvecklingen och framför

allt fullföljer den strategi för ökad hälsa i

arbetslivet som regeringen presenterat i

budgetpropositionen.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet

regeringens förslag till medelsanvisning för

anslaget 19:1 för budgetåret 2003 och om att högst 5

% av de beräknade utgifterna för sjukpenning skall

få användas för samverkan inom

rehabiliteringsområdet. Utskottet tillstyrker vidare

regeringens lagförslag i proposition 2002/03:2 om

att ge försäkringskassan utökade möjligheter att

bidra med medel för samverkan inom

rehabiliteringsområdet och om en förlängning av

försökslagstiftningen om Socsam. Därtill tillstyrks

en föreslagen rättelse i 18 kap. 36 § AFL.

Utskottet avstyrker därmed motionerna Sf357

yrkandena 1-4, 8 och 12 (delvis), Sf291 yrkandena

7-10, Sf342 yrkande 1 (delvis), Fi231 yrkande 13,

Sf1 yrkande 1, Fi232 yrkande 14 (delvis) och 23,

Sf377 yrkandena 1 och 9 (delvis), Sf290 yrkande 7,

Sf335 yrkandena 14, 17, 20-22 och 24 (delvis), Sf380

yrkande 30 (delvis), A224 yrkande 7, A318 yrkande 8,

Sf212, Sf347 yrkandena 1 (delvis), 2 och 3 samt

Sf331 yrkandena 3, 9 och 12.

Arbetsgivares kostnadsansvar m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden bl.a. om

att reformera systemen för sjuklön och

sjukpenning, om att en förlängd

sjuklöneperiod slår mot handikappade och om

en översyn för att minska sjuklönekostnaderna

i mindre företag.

Jämför reservationerna nr 26 (fp), 27 (kd),

28 (v) och 29 (c).

Gällande bestämmelser

Den 1 januari 1992 infördes en sjuklöneperiod genom

lagen (1991:1047) om sjuklön (SjLL). Införandet av

en sjuklöneperiod innebär minskade kostnader för

sjukförsäkringen för korta sjukfall. Samtidigt får

arbetsgivarna svara för kostnaderna för sjuklön till

sina anställda under sjuklöneperioden. För att ge

arbetsgivarna kompensation för de ökade kostnaderna

sänktes arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen.

Enligt SjLL har arbetstagare under de första 14

dagarna av ett sjukfall rätt till sjuklön från

arbetsgivaren. Rätten till sjuklön gäller fr.o.m.

den första dagen av anställningstiden. Är den

avtalade anställningstiden kortare än en månad

inträder dock rätten till sjuklön endast om

arbetstagaren tillträtt anställningen och därefter

varit anställd 14 kalenderdagar, i princip i följd.

För den första dagen i sjuklöneperioden betalas

ingen ersättning (karensdag). För de återstående

dagarna behåller den anställde 80 % av lön och andra

anställningsförmåner.

Antalet karensdagar är begränsat till tio under en

tolvmånadersperiod (allmänt högriskskydd). För en

arbetstagare som lider av sjukdom som kan antas

medföra ett större antal sjukperioder med sjuklön

under en tolvmånadersperiod kan försäkringskassan

besluta om s.k. särskilt högriskskydd. Då utges

sjuklön för första dagen och arbetsgivaren får

ersättning från sjukförsäkringen. Vidare gäller ett

utökat särskilt högriskskydd för den som har en

sjukdom som medför risk för en eller flera längre

sjukperioder under en tolvmånadersperiod. Även i

dessa fall får arbetsgivaren ersättning från

sjukförsäkringen. Däremot utges inte sjuklön för

karensdag.

Företag med en viss högsta lönekostnad har

möjlighet att försäkra sig hos försäkringskassan mot

sjuklönekostnader. Rätt att teckna en sådan

försäkring har arbetsgivare vars sammanlagda

lönekostnader under ett kalenderår - exklusive

sociala avgifter och särskild löneskatt - inte

beräknas överstiga 130 prisbasbelopp. Försäkringen

ersätter försäkringstagarens kostnader för sjuklön

fr.o.m. den tredje ersättningsdagen liksom

kostnaderna för socialavgifter, allmän löneavgift

och särskild löneskatt. Avgiften för 2002 är 1,4 %

av de sammanlagda lönekostnaderna.

Motioner

Annika Qarlsson m.fl. (c, m, fp, kd) begär i motion

Sf286 ett tillkännagivande om behovet av att

reformera systemen för sjuklön och sjukpenning.

Arbetsgivare bör betala för så många sjuklönedagar

per år och anställd som det finns anställda i

företaget. Ett företag med fem anställda får således

ansvara för fem dagar. När det gäller

sjukförsäkringsavgiften får företaget betala avgift

efter hur många sjuklönedagar som verksamheten bär.

Fler dagar ger lägre avgift. Arbetsgivaren kan dock

välja att ansvara för fler dagar än vad antalet

anställda motiverar och får då en sänkt avgift.

I motion Sf290 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

begärs i yrkande 11 ett tillkännagivande om

socialförsäkringsmodellen och utökat

arbetsgivaransvar. Enligt motionärerna kan en önskan

om att kringgå tidigare beslut om utgiftstaket

fresta till att stegvis lämna

socialförsäkringsmodellen och i stället dölja

sjukskrivningskostnaderna i ökade skyldigheter för

arbetsgivare, dvs. en dold löneskatt.

Sven Brus m.fl. (kd) avvisar i motion Sf335

yrkande 3 tanken på en förlängd sjuklöneperiod.

Motionärerna anser att en förlängning slår mot

handikappade och kvinnor, och de begär ett

tillkännagivande härom.

I motion Sf309 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

förslag till utformning av ekonomiska drivkrafter i

ohälsoarbetet för arbetsgivare på avgiftssidan.

Enligt motionärerna finns inget belägg för att

arbetsgivare skulle bli mer intresserade av

arbetsmiljöarbete på grund av att de får bära en

större del av kostnaden när arbetstagare är sjuka.

Att ge kommuner och landsting ökat ekonomiskt ansvar

för sjukfrånvaron skulle slå hårt mot deras redan

ansträngda ekonomi. Ekonomiska incitament kan skapas

genom att man på avgiftssidan växlar en del av

arbetsgivaravgiften till en arbetsmiljöavgift eller

att arbetsgivaravgiften reduceras vid

arbetsmiljöcertifiering och minskade ohälsotal. På

sikt bör den nuvarande sjuklöneperioden tas bort.

Marie Engström m.fl. (v) begär i motion Sf245 ett

tillkännagivande om en översyn för att minska

sjuklönekostnaderna i mindre företag. Motionärerna

anser att man måste beakta de mindre företagens

situation när man överväger ekonomiska incitament i

arbetet mot ohälsan.

Maud Olofsson m.fl. (c) begär i motion N306

yrkande 9 ett tillkännagivande om att utreda en

differentierad modell för arbetsgivarens

sjuklöneansvar. Antalet sjuklönedagar bör anpassas

efter antalet anställda. En arbetsgivare skall kunna

öka men inte minska sitt sjuklöneansvar.

Arbetsgivaravgiften bestäms med hänsyn till

omfattningen av sjuklöneansvaret.

I motion Sf220 av Claes Västerteg och Sofia Larsen

(c) begärs förslag om undantag vad gäller sjuklönen

vid sjukskrivning på grund av olyckor i samband med

idrottsutövande och övriga fritidsaktiviteter.

Arbetsgivare bör betala sjuklön vid ordinära

sjukskrivningar och vid arbetsrelaterad

sjukfrånvaro, men inte annars.

I motion A239 av Margareta Andersson m.fl. (c)

begärs i yrkande 18 ett tillkännagivande om att

utreda kriterier för en god arbetsmiljö och

nedsättning av arbetsgivaravgifter för företag som

uppfyller dessa.

I motion Sf206 av Barbro Feltzing (mp) begärs i

yrkande 1 ett tillkännagivande om att låta utreda

möjligheten till differentierade

sjukförsäkringsavgifter för småföretag som ett led i

att få ned ohälsotalet. Differentierade avgifter bör

kunna användas både som ett slags bonus till

företagen för deras låga antal sjukskrivna och som

en uppmuntran till arbetsmiljöförbättringar. I samma

motion yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om en

utredning om lägre sjukförsäkringsavgifter för

småföretag. Småföretagens kostnader för

sjukfrånvaron är enligt motionären två till tre

gånger högre i procent räknat av lönesumman än för

de större företagen.

I motion Sf369 av Gunilla Carlsson i Hisings Backa

och Lena Sandlin-Hedman (s) begärs ett

tillkännagivande om sjuklöneperioden. Motionärerna

ser det som angeläget att se över om

sjuklöneperioden påverkat anställningsbenägenheten

och hur det förebyggande arbetsmiljöarbetet har

utvecklats.

Utskottets ställningstagande

Av budgetpropositionen framgår att regeringens

fortsatta strategi för ökad hälsa i arbetslivet

innebär att ca 750 miljoner kronor per år under 2003

och 2004 satsas på olika åtgärder, varvid ekonomiska

drivkrafter för arbetsgivare att minska

sjukfrånvaron hos de anställda utgör en viktig del.

Enligt regeringen är det angeläget att det i ökad

utsträckning blir lönsamt för enskilda arbetsgivare

att såväl förhindra att långvariga sjukfall

uppkommer som att försöka få tillbaka personer som

är sjukskrivna i arbete. Enskilda arbetsgivare bör i

ökad utsträckning få ett större direkt ansvar för

finansiering av försörjning till anställda som är

sjukskrivna samtidigt som uttaget av

sjukförsäkringsavgifter skall minskas. Arbetsgivarna

som kollektiv skall sammantaget inte betala mer för

anställdas sjukdom än i nuvarande system. Vidare

skall situationen för personer som bedöms ha högre

risk för längre sjukskrivningsperioder beaktas.

Enligt regeringen finns det olika vägar att gå,

antingen att införa en avsevärt förlängd

sjuklöneperiod inom enbart den offentliga sektorn,

där sjukfrånvaron är särskilt hög, eller att

genomföra en omläggning för samtliga arbetsgivare.

Finansieringsansvaret skulle - vid en generell

omläggning för samtliga arbetsgivare - antingen

kunna utgöras av sjuklön av viss omfattning eller av

en särskild sjukförsäkringsavgift som relateras till

sjukfrånvaron hos en enskild arbetsgivare. Enligt

regeringen missgynnar nuvarande arbetsgivarperiod

inte mindre företagare som grupp då sjuktalen i

genomsnitt är lägre i mindre företag än i större

företag och offentlig sektor. Eftersom enskilda

mindre företag kan drabbas hårt avser regeringen att

utforma nya system med särskilt beaktande av de

mindre företagens situation. De tänkbara

alternativen behöver dock utredas vidare. Regeringen

avser att lägga fram förslag till riksdagen under

våren 2003 för ikraftträdande den 1 juli samma år.

Enligt utskottets mening är det viktigt att det

finns ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare att

genom förebyggande insatser och

rehabiliteringsåtgärder minska sjukfrånvaron på

arbetsplatsen. Genom sjuklöneperioden har

arbetsgivare fått ett ansvar för och en möjlighet

att påverka kostnaderna för sjukfrånvaron på

arbetsplatsen. Mot bakgrund av de hittillsvarande

svårigheterna att komma till rätta med den ökande

sjukfrånvaron anser utskottet i likhet med

regeringen att arbetsgivare i ökad utsträckning bör

ta ett större finansieringsansvar för anställda som

är sjukskrivna. Om detta lämpligen bör ske genom en

förlängning av sjuklöneperioden för den offentliga

sektorn eller genom en generell lösning för alla

arbetsgivare skall utredas vidare. Utskottet

avstyrker med det anförda motionerna Sf286, Sf335

yrkande 3, N306 yrkande 9, A239 yrkande 18 och Sf206

yrkande 1. Även motion Sf290 yrkande 11 avstyrks med

det anförda.

När det gäller frågan om den nuvarande

sjuklöneperioden har påverkat bl.a.

anställningsbenägenheten finns som redan nämnts

särskilda högriskskydd för arbetstagare som lider av

sjukdom som kan antas medföra ett större antal

sjukperioder eller medför risk för en eller flera

längre sjukperioder under en tolvmånadersperiod. Det

finns vidare skäl att anta att de kommande årens

behov av nyrekryteringar till följd av stora

pensionsavgångar kommer att öka

anställningsbenägenheten. Därtill kommer att

regeringen i sitt arbete med att utforma ett ökat

ekonomiskt ansvar för arbetsgivare avser att beakta

situationen för personer som bedöms ha högre risk

för längre sjukskrivningsperioder. Med det anförda

avstyrker utskottet motion Sf369.

Eftersom regeringen i det kommande arbetet även

skall beakta de mindre företagens situation anser

utskottet att det inte finns skäl att föreslå

riksdagen att nu göra ett uttalande i denna fråga.

Motionerna Sf245 och Sf206 yrkande 2 avstyrks

därmed.

Ett ökat ekonomiskt ansvar för sjukfrånvaron för

kommuner och landsting kan enligt vad som anförs i

en av motionerna slå hårt mot deras redan ansträngda

ekonomi. Anställda inom kommuner och landsting

svarar emellertid för en betydligt större del av

sjukfrånvaron än vad som motiveras av antalet

anställda. Kommuner och landsting behöver således

under alla förhållanden komma till rätta med

sjukfrånvaron. Som nyss nämnts anser utskottet att

regeringens fortsatta beredningsarbete bör avvaktas.

Här bör nämnas att det inom Regeringskansliet finns

en samarbetsgrupp kring ohälsoarbetet bestående av

s, v och mp. Utskottet avstyrker med det anförda

motion Sf309.

I en av motionerna föreslås att man från

sjuklönesystemet skall utesluta ersättning på grund

av olyckor i samband med idrottsutövande och andra

fritidsaktiviteter. En sådan lösning skulle dock

kunna få vissa oönskade effekter, t.ex.

framtvingandet av privata lösningar med en samtidig

risk för underförsäkring liksom vissa

gränsdragningsproblem i förhållande till av

arbetsgivare, helt eller delvis, bekostade

aktiviteter. Utskottet kan vidare förutse att krav

skulle resas på att även andra kategorier undantas.

Utskottet kan inte ställa sig bakom motionsförslaget

och avstyrker därmed motion Sf220.

19:2 Aktivitets- och

sjukersättningar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 19:2

Aktivitets- och sjukersättningar. Därmed bör

riksdagen avslå motionsyrkanden om annan

medelsanvisning till anslaget.

Riksdagen bör vidare avslå motionsyrkanden

bl.a. om åtgärder för att få fler personer

med aktivitets- och sjukersättning att återgå

i arbete, om villkoren för vilande

aktivitets- och sjukersättning och om att

aktivitetsersättning skall kunna utges vid

studier t.ex. vid högskola.

Jämför reservationerna 30 (m), 31 (kd), 32

(fp,) 33 (v) och 34 (c) .

Gällande bestämmelser

Från anslaget bekostas t.o.m. 2002 utgifter för

tilläggspension och folkpension i form av

förtidspension/sjukbidrag samt pensionstillskott och

barntillägg till förtidspension och statlig

ålderspensionsavgift.

Ett nytt ersättningssystem träder i kraft den 1

januari 2003 och innebär att förtidspension och

sjukbidrag ersätts av aktivitets- och sjukersättning

(prop. 2000/01:96, bet. 2000/01:SfU15, rskr.

2000/01:257). De nya förmånerna skall kunna utges

till personer som drabbats av långvarig eller

varaktig medicinskt grundad nedsättning av

arbetsförmågan. Reglerna innebär att försäkrade som

är under 30 år skall få aktivitetsersättning, dock

tidigast fr.o.m. den 1 juli det år de fyller 19 år.

Ersättningen skall kunna beviljas för längst tre år

i taget. Försäkringskassan skall vara skyldig att

erbjuda den som beviljats aktivitetsersättning

möjlighet att delta i aktiviteter. Sjukersättning

skall kunna utges till personer i åldern 30-64 år.

Både aktivitets- och sjukersättning skall kunna

utges i form av en inkomstrelaterad ersättning och

ett grundskydd i form av garantiersättning för den

som inte har haft några förvärvsinkomster eller låga

sådana. Förmånerna skall kunna utges som hel, tre

fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån.

Alla de som vid årsskiftet 2002/03 uppbär

förtidspension eller sjukbidrag skall få förmånen

omvandlad till sjukersättning eller tidsbegränsad

sjukersättning. Tilläggspension i form av

förtidspension omvandlas till inkomstrelaterad

sjukersättning. Om den försäkrade får låg/ingen

inkomstrelaterad sjukersättning utges

garantiersättning som en utfyllnadsförmån.

Den 1 januari 2000 infördes regler om vilande

förtidspension. Reglerna syftar till att stimulera

till återgång i arbetslivet och ett i övrigt aktivt

liv och innebär bl.a. följande. En försäkrad som

uppburit förtidspension under minst ett år får

behålla förmånen under högst tre månader under en

tolvmånadersperiod, samtidigt som han eller hon

prövar att arbeta. Om den försäkrade därefter

fortsätter att arbeta skall förtidspensionen

förklaras vilande under den tid som återstår av

denna tolvmånadersperiod. Efter de första tolv

månaderna av förvärvsarbete skall den försäkrade

kunna ha förtidspensionen vilande under ytterligare

24 kalendermånader. Om den försäkrade under denna

tid anmäler att han eller hon önskar få tillbaka

pensionen kan pensionen efter prövning minskas eller

dras in om utredning visar att arbetsförmågan har

förbättrats väsentligt. När beslutet om vilande

förtidspension löper ut skall den fortsatta rätten

till förtidspension prövas på samma sätt.

Motsvarande bestämmelser har införts i det nya

sjukersättningssystemet.

Budgetpropositionen

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen för

budgetåret 2003 till anslaget 19:2 Aktivitets- och

sjukersättningar anvisar ett ramanslag på 58 024

miljoner kronor.

Enligt regeringen har det skett en successiv och

tilltagande ökning av antalet nybeviljade

förtidspensioner och sjukbidrag alltsedan slutet av

1999. De utbetalade ersättningarna ökade med drygt 2

400 miljoner kronor mellan 2000 och 2001. Under 2002

har antalet nybeviljade förtidspensioner och

sjukbidrag ökat markant, och i slutet av året

beräknas sammanlagt ca 480 000 personer uppbära

dessa förmåner. Ökningen är till stor del en följd

av den kraftiga uppgången av antalet långa sjukfall

under de senaste åren. Därtill kommer den

demografiska situationen med relativt sett många

personer i arbetskraften som är födda på 1940-talet.

Antalet personer som uppbär

förtidspension/sjukbidrag (aktivitets- och

sjukersättning fr.o.m. 2003) bedöms öka successivt

till ca 500 000 i slutet av 2003. Möjligheterna att

på kort sikt motverka denna utveckling är enligt

regeringen begränsade.

För att kunna påverka situationen under de

närmaste åren krävs åtgärder på olika områden inom

ohälsoområdet. Utgångspunkten för detta är det

pågående arbetet med att genomföra regeringens 11-

punktsprogram för ökad hälsa i arbetslivet. Dessutom

krävs åtgärder för att få till stånd en väl

fungerande rehabilitering och effektiva

försäkringssystem.

Enligt regeringen är det angeläget med en aktivare

uppföljning och efterkontroll av beviljade

förtidspensioner. RFV har fått i uppdrag att

redovisa hur försäkringskassorna bedriver sin

verksamhet med att följa upp beviljade

förtidspensioner och sjukbidrag i anslutning till

årsredovisningen för 2002.

Den fortsatta uppföljningen av reglerna om vilande

förtidspension visar att även under 2001 utnyttjade

färre förtidspensionärer än väntat möjligheten att

pröva att förvärvsarbeta med sin förmån vilande utan

att förlora rätten till sin pension. Våren 2001 fick

RFV i uppdrag att snarast genomföra insatser i syfte

att informera om möjligheten till vilande

förtidspension på i första hand lokal nivå. En

slutlig utvärdering skall lämnas senast den 1 juni

2004.

För att ytterligare stimulera försäkrade med

aktivitets- och sjukersättning att pröva att

förvärvsarbeta utan att rätten till förmånen går

förlorad, avser regeringen att återkomma med ett

förslag som innebär att den vilandetid under vilken

rätten till förmånen kvarstår utan prövning skall

kunna utsträckas från ett till längst två år.

Regeringen anser vidare att tidsbegränsning om tre

år i princip skall gälla inte bara för den som

beviljas aktivitetsersättning utan även för

försäkrade som beviljas sjukersättning. Regeringen

avser att senare återkomma med förslag härom.

Allmänt sett anser regeringen att studier är

ett av flera sätt att stimulera till och

möjliggöra såväl återgång till arbetslivet som

ett mera aktivt liv i övrigt. Mot denna

bakgrund avser regeringen att senare återkomma

till riksdagen med ett förslag om vilande

aktivitets- och sjukersättning vid studier.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2003

Moderaterna

Sten Tolgfors m.fl. (m) begär i motion Sf357

yrkandena 9 och 12 (delvis) att riksdagen beslutar

att för budgetåret 2003 till anslaget 19:2 anvisa

800 miljoner kronor mindre än vad regeringen

föreslagit. Motionärerna anser att ökade

kontrollinsatser av förtidspensioneringar ger

minskade utgifter för förtidspensioner.

Folkpartiet

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Fi232

yrkande 14 (delvis) att riksdagen beslutar att

för budgetåret 2003 till anslaget 19:2 anvisa 40

miljoner kronor mindre än vad regeringen

föreslagit. Enligt motionärerna ger lägre

sjukfrånvaro minskade kostnader för

förtidspensioner. Ett likalydande yrkande finns i

motion Sf377 yrkande 9 (delvis) av Bo Könberg och

Kerstin Heinemann (fp).

Kristdemokraterna

Sven Brus m.fl. (kd) begär i motion Sf335 yrkande 24 (delvis)

att riksdagen beslutar att för 2003 till anslaget

19:2 anvisa 950 miljoner kronor mindre än vad

regeringen föreslagit. Till följd av den av

motionärerna föreslagna rehabiliteringsförsäkringen

kommer utgifterna för förtidspensioneringar

(aktivitets- och sjukersättning fr.o.m. 2003) att

minska.

Centerpartiet

Birgitta Carlsson m.fl. (c) begär i motion Sf347

yrkande 1 (delvis) att riksdagen beslutar att för

2003 till anslaget 19:2 anvisa 1 160 miljoner kronor

mindre än vad regeringen föreslagit. Motionärerna

anser att bl.a. de satsningar på rehabilitering som

de föreslår ger färre förtidspensionärer.

Övriga motioner

Bo Lundgren m.fl. (m) begär i motion Sf291 yrkande 5

förslag om åtgärder för att fler förtidspensionärer

skall återgå till arbetslivet. Motionärerna

framhåller att möjligheten till vilande

förtidspension inte slagit så väl ut.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf290

yrkande 10 förslag om villkoren för vilande sjuk-

eller aktivitetsersättning vid studier. Motionärerna

anser att studier kan vara en väg tillbaka till

arbetslivet.

Sven Brus m.fl. (kd) begär i motion Sf335 yrkande

18 ett tillkännagivande om villkoren för

förtidspensionärer som vill komma tillbaka till

arbetslivet men saknar arbete. Systemet med vilande

pension löser problemet för dem som kan börja en

anställning. För dem som inte genast kommer in på

arbetsmarknaden måste andra lösningar tas fram.

Ulla Hoffmann m.fl. (v) begär i motion Sf305

förslag om att nära anhörig till intern inte skall

kunna erhålla internens sjuk- eller

aktivitetsersättning, helt eller delvis. Varje

individ förutsätts försörja sig själv via arbete.

Det är då inte rimligt att anhöriga skall ha rätt

att få internens ersättning.

Maud Olofsson m.fl. (c) begär i motion Sf331

yrkande 7 förslag om åtgärder mot de ökande

förtidspensioneringarna. Enligt motionärerna finns

tecken som tyder på att förtidspension används som

ett sätt att hyfsa arbetslöshetsstatistiken.

I motion Sf287 av Sonja Fransson (s) begärs ett

tillkännagivande om att ungdomar som uppbär

aktivitetsersättning också skall ha möjlighet att

studera vid folkhögskola, högskola och universitet.

I motion Sf294 av Carina Adolfsson Elgestam m.fl.

(s) begärs ett tillkännagivande om en översyn i

syfte att stärka arbetslinjen. Om en person får ett

halvt sjukbidrag och samtidigt ett nytt arbete på

halvtid med högre lön får personen i fråga inte

tillgodogöra sig den högre lönen i halvtidsarbetet

om helt sjukbidrag senare beviljas. Detta

förhållande kan enligt motionären motverka

rehabilitering.

I motion Sf368 av Carin Lundberg och Lena Sandlin-

Hedman (s) begärs ett tillkännagivande om sjukbidrag

och förtidspension för gifta och ogifta.

Motionärerna påpekar att ogifta förtidspensionärer

enligt nuvarande regler får högre ersättning än

gifta. Detta ändras genom det nya

sjukersättningssystemet. Denna förbättring kommer

dock inte att omfatta dem som redan är

förtidspensionerade eftersom omvandlingen till den

nya förmånen innebär att personen i fråga får

ungefär lika mycket som tidigare. En översyn av

nuvarande regler bör därför göras.

I motion Sf355 av Michael Hagberg (s) begärs ett

tillkännagivande om översyn av reglerna kring

möjligheten att på lika villkor ta

förtroendeuppdrag. Enligt motionären kan listan på

exempel där förtidspensionerade, sjukskrivna m.fl.

tvingas säga nej till förtroendeuppdrag göras lång.

I motion Sf364 av Agneta Lundberg och Hans

Stenberg (s) begärs ett tillkännagivande om

sjukskrivnas möjligheter att inneha

förtroendeuppdrag. Motionärerna anser att

möjligheten att delta i politiskt arbete där arvode

utges är begränsade.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening måste det finnas ett

rimligt ekonomiskt skydd vid långvarigt nedsatt

arbetsoförmåga av medicinsk art. De nya förmånerna

sjuk- och aktivitetsersättning skall kunna utges i

form av en inkomstrelaterad ersättning och ett

grundskydd. Utskottet anser att de reformerade

reglerna väl fyller kravet på att ge en långsiktig

ekonomisk trygghet.

Den förväntade utvecklingen mot en fortsatt

successiv ökning av antalet aktivitets- och

sjukersättningar (förtidspensioner/sjukbidrag t.o.m.

2002) är emellertid otillfredsställande.

Möjligheterna att på kort sikt motverka denna

utveckling synes mycket begränsade. Utskottet hyser

dock vissa förhoppningar om att de aviserade

förslagen om att vilande aktivitets- och

sjukersättning skall införas vid studier och att

vilandetiden med bibehållen förmånsrätt skall

utsträckas till två år skall kunna få genomslag.

Regeringens fortsatta arbete för att öka hälsan i

arbetslivet med bl.a. ökade resurser till

försäkringskassorna både för köp av

rehabiliteringstjänster och för samverkan inom

rehabiliteringsområdet bör på sikt kunna få positiva

effekter också vad gäller antalet aktivitets- och

sjukersättningar. Även den aviserade

tidsbegränsningen om tre år för beviljad

sjukersättning bör få betydelse liksom arbetet med

att aktivt följa upp redan beviljade förmåner.

Därtill kommer att regeringen har föreslagit ett

konkret mål för ökad hälsa i arbetslivet som innebär

bl.a. att antalet nya aktivitets- och

sjukersättningar skall minska. Med hänsyn härtill

finns det enligt utskottet inte skäl att föregripa

regeringens arbete genom att riksdagen nu tar

ställning t.ex. till kravet på ökade

kontrollinsatser. Mot bakgrund härav anser utskottet

att resultatet av regeringens fortsatta arbete för

ökad hälsa i arbetslivet bör avvaktas. Utskottet

avstyrker med det anförda motionerna Sf291 yrkande

5, Sf290 yrkande 10 och Sf331 yrkande 7.

För den som efter att ha uppburit t.ex.

sjukersättning ställer sig till arbetsmarknadens

förfogande, dock utan att få förmånen

vilandeförklarad, kan problem uppstå om personen i

fråga inte omedelbart kommer in på arbetsmarknaden.

Reglerna inom arbetsmarknadsområdet är inte

anpassade till den situation som en person som haft

sjukersättning kan ställas inför vid återgång, helt

eller delvis, till arbetsmarknaden när han eller hon

väntar på att få ett arbete eller en

arbetsmarknadsåtgärd. HpH-utredningen har i

utredningsbetänkandet SOU 2002:5 föreslagit att

arbetsmarknadspolitikens ansvarsområde skall vidgas

i syfte att skapa en kompletterande arbetsmarknad

för människor med begränsad arbetsförmåga på grund

av sjukdom. Utredningen har sammanfattningsvis

anfört att det är ytterst angeläget att regeringen

vidtar åtgärder för att skapa en

arbetsmarknadspolitik som i ökad utsträckning

inriktas på att stödja personer med begränsad

arbetsförmåga att ta del av arbetslivet. HpH-

utredningens förslag har remissbehandlats under

våren 2002. Utskottet anser att regeringens

fortsatta beredning av förslaget bör avvaktas.

Motion Sf335 yrkande 18 avstyrks därmed.

Vad därefter gäller frågan om rätten för anhöriga

till en intern att uppbära internens aktivitets-

eller sjukersättning (helt eller delvis) konstaterar

utskottet att riksdagen under våren 2002 har

beslutat att personer som uppbär sådan ersättning

när de tas in på institution skall få behålla

förmånen under de första 60 dagarna av

institutionsvistelsen och att den därefter dras in

tillfälligt. Från och med den trettionde dagen före

frigivningsdagen skall förmånen åter betalas ut.

Liksom i dag skall det enligt riksdagens beslut

finnas en möjlighet att utbetala aktivitets- och

sjukersättning till nära anhöriga som för sitt

uppehälle är beroende av förmånstagaren när förmånen

är tillfälligt indragen (prop. 2001/02:164, bet.

2001/02:SfU16, rskr. 2001/02:252). Utskottet finner

inte anledning att föreslå riksdagen att ändra sitt

nyligen fattade beslut. Utskottet avstyrker därmed

motion Sf305.

Beträffande frågan om att öppna möjlighet för

personer med aktivitetsersättning att studera vid

t.ex. högskola har utskottet i betänkande

2000/01:SfU15 (s. 27 och 28) avstyrkt

motionsyrkanden om att aktivitetsersättning skall

kunna utges även vid eftergymnasiala studier.

Utskottet delade regeringens bedömning i proposition

2000/01:96 (s. 84) att frågan, inte minst mot

bakgrund av att studiestödssystemet nyligen hade

reformerats, behövde utredas. Enligt utskottet borde

därvid en avvägning göras mellan å ena sidan

möjligheten att finansiera studier inom ramen för

ohälsoförsäkringen och å andra sidan hur övriga

studerande klarar försörjningen under studietiden.

Frågan var också om ett eventuellt ökat ansvar för

försäkringen borde medföra en motsvarande skärpning

av kraven på den enskilde att uppnå egen försörjning

genom arbete. Vidare framhöll utskottet att

rehabiliteringsåtgärder, under vissa

förutsättningar, kan innefatta studier och att det

kommer att gälla även för dem som har aktivitets-

eller sjukersättning. Utskottet förutsatte att

regeringen skulle bereda frågan vidare och återkomma

med förslag. Utskottet finner inte nu skäl att göra

annan bedömning och avstyrker därmed motion Sf287.

I en av motionerna påtalas det förhållandet att en

högre lön i ett deltidsarbete inte påverkar

storleken av en hel förmån om en partiell förmån

senare byts mot en hel förmån. Enligt nuvarande

regler finns möjlighet för en förtidspensionär att

under tiden med partiell förtidspension tjäna in

pensionspoäng. Enligt RFV:s allmänna råd 1996:4 (s.

53) får den intjänade eller högre pensionspoängen

inte användas för att höja en förtidspension som

betalas ut. Däremot får den användas vid beräkning

av t.ex. ålderspension. Av RFV:s allmänna råd

1998:16 (s. 40) framgår att pensionspoäng som

tjänats in under tid då förtidspension eller

sjukbidrag har betalats ut inte beaktas när

pensionen ändras i samband med omprövning som

föranleds av förbättring eller ytterligare

nedsättning av arbetsförmågan. Det innebär att

antagandepoäng som fastställs i samband med

beviljandet av en partiell förtidspension inte

ändras när den försäkrade efter en tids

förvärvsarbete beviljas hel förmån. En inkomst som

en försäkrad haft parallellt med en halv

förtidspension påverkar således inte beräkningen av

den hela förmånen, och detta gäller även om

halvtidsinkomsten varit väsentligt högre än den

inkomst den försäkrade hade när den halva förmånen

beviljades. Motsvarande kommer att gälla i det nya

sjukersättningssystemet fr.o.m. 2003. Enligt vad som

anförs i proposition 2000/01:96 (s. 96) torde en

sådan lösning i det flesta fall ge ett rimligt

resultat. Utskottet förutsätter att regeringen tar

initiativ till ändring av dessa regler om det skulle

visa sig att reglerna motverkar försäkringskassornas

arbete med att få personer med aktivitets- eller

sjukersättning att fullt ut utnyttja sin

restarbetsförmåga. Med det anförda får motion Sf294

anses tillgodosedd.

Med anledning av påpekandet att de olika

ersättningsnivåerna för gifta respektive ogifta

enligt hittillsvarande system kommer att bestå vid

omvandlingen av förtidspension och sjukbidrag till

de nya förmånerna fr.o.m. 2003, vill utskottet

erinra om att principen för omvandlingen är att

ersättningens nivå skall behållas i princip

oförändrad för alla. Med det anförda avstyrks motion

Sf368.

Enligt bestämmelser som gäller sedan den 1 januari

1999 krävs för rätt till hel

förtidspension/sjukbidrag att arbetsförmågan är helt

eller i det närmaste helt nedsatt. Därmed avses att

arbetsförmågan är nedsatt med minst sju åttondelar.

Härigenom har personer möjlighet att utnyttja en

restarbetsförmåga t.ex. för ideellt eller politiskt

arbete utan att rätten till förmånen ifrågasätts.

Motsvarande regel kommer att gälla för de nya

förmånerna aktivitets- och sjukersättning. I övrigt

noterar utskottet att en särskild utredare har fått

i uppdrag att göra en analys av och föreslå

ändringar i reglerna om skyddstider för SGI (dir.

2001:104). Utredaren skall även analysera

Kommundemokratikommitténs förslag om att

förtroendevalda som uppbär ersättning enligt

kommunallagen (1991:900) under vissa förhållanden

skall ha rätt att få sin tidigare SGI vilande under

den tid det politiska uppdraget fullföljs (SOU

2001:48). Syftet med kommitténs förslag var att

förtroendevalda inte skall förlora ekonomiskt på

grund av sitt politiska åtagande i samband med t.ex.

sjukfrånvaro eller föräldraledighet. Enligt

tilläggsdirektiv 2002:118 skall uppdraget redovisas

senast den 30 april 2003. Med det anförda avstyrker

utskottet motionerna Sf355 och Sf364.

Utskottet har inte något att erinra mot

regeringens förslag till medelsanvisning till

anslaget 19:2. Utskottet tillstyrker därmed

regeringens förslag och avstyrker motionerna Sf357

yrkandena 9 och 12 (delvis), Fi232 yrkande 14

(delvis), Sf377 yrkande 9 (delvis), Sf335 yrkande 24

(delvis) och Sf347 yrkande 1 (delvis).

19:3 Handikappersättningar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 19:3

Handikappersättningar.

Vidare bör riksdagen avslå motionsyrkanden

om en översyn dels av reglerna för

handikappersättning efter 65 år, dels av

ersättningsnivåerna.

Gällande bestämmelser

Enligt nuvarande bestämmelser i lagen (1998:703) om

handikappersättning och vårdbidrag utges

handikappersättning till försäkrad som fyllt 16 år

och som före 65 års ålder för avsevärd tid fått sin

funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han

eller hon i sin dagliga livsföring behöver mera

tidskrävande hjälp av annan eller behöver hjälp av

annan för att förvärvsarbeta eller har betydande

merutgifter på grund av sitt handikapp. Enligt de

bestämmelser som gäller fr.o.m. den 1 januari 2003

kommer handikappersättning att utges tidigast

fr.o.m. juli månad det år den försäkrade fyller 19

år (prop. 2000/01:96, bet. 2000/01:SfU15, rskr.

2000/01:257).

Handikappersättning utbetalas med belopp som per

år motsvarar 69 %, 53 % eller 36 % av

prisbasbeloppet, alltefter hjälpbehovets omfattning

eller merutgifternas storlek.

Budgetpropositionen

Antalet personer med handikappersättning uppgick

2001 till 58 773. Enligt regeringen beräknas antalet

minska som en följd av att den nedre åldersgränsen

för rätt till ersättning höjs den 1 januari 2003.

I propositionen föreslås att riksdagen för

budgetåret 2002 till anslaget 19:3

Handikappersättningar anvisar ett ramanslag på 1

190,9 miljoner kronor.

Motioner som ej har anslagseffekt budgetåret

2003

Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begär i motion Sf273

ett tillkännagivande om behovet av en översyn av

reglerna för handikappersättning efter 65 års ålder.

Motionären anser att det bör vara en självklarhet

att handikappersättning utbetalas oavsett när i

livet funktionsnedsättningen inträffar. I dag måste

den försäkrade styrka att behovet uppkommit före 65

års ålder.

I motion Sf274 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

begärs ett tillkännagivande om behovet av översyn av

nivåerna för handikappersättning. Motionären

framhåller att nivåerna inte har ändrats på länge.

I motion Sf354 av Catherine Persson (s) begärs ett

tillkännagivande om att många kroniskt sjuka har

kostnader som ligger strax under den nedre gränsen

för rätt till handikappersättning och att det därför

finns skäl att överväga andra ersättningsnivåer.

Utskottets ställningstagande

Avsikten med handikappersättning är att ge

kompensation för hjälpbehov som uppkommit till följd

av sjukdom eller skada, medan hjälpbehov som hänför

sig till åldrandet inte bör ersättas genom

handikappersättning. Av det skälet finns en

bestämmelse som innebär att den nedsatta

funktionsförmågan skall ha uppkommit före 65 års

ålder. Om 65-årsgränsen slopades skulle svårigheter

sannolikt uppstå när det gäller att skilja ut

sjukdomar som hör till det normala åldrandet från

andra sjukdomar. Med hänsyn härtill kan utskottet

inte ställa sig bakom förslaget om en översyn av

reglerna i syfte att slopa 65-årsgränsen.

Utskottet anser inte heller att det är aktuellt

att göra en översyn av nivåerna för rätt till

handikappersättning eller att överväga andra nivåer

i handikappersättningen.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

Sf273, Sf274 och Sf354. Utskottet tillstyrker

regeringens förslag till medelsanvisning till

anslaget 19:3.

19:4 Arbetsskadeersättningar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 19:4

Arbetsskadeersättningar. Därmed bör riksdagen

avslå motionsyrkanden om annan

medelsanvisning till anslaget.

Riksdagen bör vidare avslå motionsyrkanden

bl.a. om att privatisera

arbetsskadeförsäkringen och om att överföra

arbetssjukdomarna till

sjukpenningförsäkringen och färdolycksfallen

till trafikförsäkringen.

Jämför reservationerna 35 (m) och 36 (kd).

Gällande bestämmelser

Den som förvärvsarbetar här i riket är enligt

socialförsäkringslagen (1999:799) försäkrad för

arbetsskada. Detsamma gäller den som genomgår

utbildning i den mån utbildningen är förenad med

särskild risk för arbetsskada. Lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring (LAF) omfattar skador till

följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i

arbetet. Även olycksfall vid färd till och från

arbetet räknas som olycksfall i arbetet, om färden

föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.

Reglerna för ersättning enligt LAF genomgick

omfattande förändringar under 1993. Den 1 januari

1993 höjdes beviskravet vid prövning av en

arbetsskada, och den 1 juli samma år slopades rätten

till arbetsskadesjukpenning för den som är försäkrad

enligt AFL. Från och med den 1 juli 2002 har

beviskravet sänkts för skador som inträffar den 1

juli 2002 eller senare. Vid en helhetsbedömning

skall en skada anses ha uppkommit av ett olycksfall

eller annan skadlig inverkan i arbetet om

övervägande skäl talar för det (prop. 2001/02:81,

bet 2001/02:SfU10, rskr. 2001/02:213).

För den som ådragit sig en arbetsskada utges i

regel endast ersättning i form av

arbetsskadelivränta. Livränta utges vid bestående

nedsättning av arbetsförmågan, och ersättningen

skall i princip utgöra skillnaden mellan den inkomst

som den försäkrade kan antas ha haft som oskadad och

den inkomst som han eller hon trots skadan kan

beräknas få. Livräntan ersätter en årlig

inkomstförlust upp till 7,5 prisbasbelopp.

Från och med den 1 januari 2003 kommer den som

fått sin skada godkänd som arbetsskada även att få

kompensation för det inkomstbortfall som systemet

med karensdag medför. Ersättning skall utges för två

karensdagar, om inte den försäkrade visar att

inkomstbortfall har uppstått för flera karensdagar

(prop. 2001/02:81, bet 2001/02:SfU10, rskr.

2001/02:213).

Arbetsskadeförsäkringen finansieras med

arbetsgivaravgifter och egenavgifter, 1,38 % av

avgiftsunderlaget. Regeringen har i

budgetpropositionen föreslagit att avgiften den 1

januari 2003 sänks till 0,68 % av avgiftsunderlaget.

Detta har tillstyrkts av utskottet i yttrande

2002/03:SfU1y.

Budgetpropositionen

I propositionen föreslås att riksdagen för

budgetåret 2003 till anslaget 19:4

Arbetsskadeersättningar anvisar ett ramanslag på 6

406,9 miljoner kronor.

Antalet arbetsskadeanmälningar har enligt

regeringen fortsatt att öka även under 2001. Antalet

anmälda arbetssjukdomar ökade, medan anmälda

arbetsolycksfall minskade något. Högre

förvärvsfrekvens, utvecklingen av arbetsmiljön och

demografiförändringar har i olika grad betydelse för

arbetsskadeområdet.

De brister i handläggningen inom

arbetsskadeförsäkringen som fortfarande förekommer

är enligt regeringen inte acceptabla. Det är också

mycket otillfredsställande att bedömningarna skiftar

mellan försäkringskassorna. Åtgärder för att

förbättra resultaten i dessa delar är därför

nödvändiga. En särskild utredare kommer under hösten

2002 att lämna förslag till en förändrad

organisation av handläggningen av

arbetsskadeförsäkringen. Den nya organisationen

skall bidra till höjning av kvaliteten i

handläggningen och ökad likformighet i besluten.

Det sänkta beviskravet vid prövning av arbetsskada

väntas enligt regeringen medföra att det blir

lättare för kvinnor att få sina sjukdomar godkända

som arbetsskada.

För att möjliggöra en uppföljning av den

reformerade arbetsskadeförsäkringen krävs ett väl

utvecklat statistiksystem. Därför har regeringen

givit RFV i uppdrag att inom ramen för befintliga

statistiksystem följa förändringar i

arbetsskadeförsäkringens ersättningsmönster och mäta

försäkringens effekter för kvinnor och män. En

första rapportering skall göras i anslutning till

årsredovisningen.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2003

Moderaterna

Sten Tolgfors m.fl. (m) begär i motion Sf357

yrkandena 10 och 12 (delvis) att riksdagen beslutar

att för budgetåret 2003 till anslaget 19:4 anvisa

688 miljoner kronor mindre än vad regeringen

föreslagit.

I samma motion yrkande 5 liksom även i motion

Sf285 yrkande 5 av Sten Tolgfors m.fl. (m) begärs

att de tidigare bevisreglerna i

arbetsskadeförsäkringen återinförs.

Centerpartiet

Birgitta Carlsson m.fl. (c) begär i motion Sf347

yrkande 1 (delvis) att riksdagen beslutar att till

anslaget 19:4 anvisa 1 000 miljoner kronor mindre än

vad regeringen föreslagit. Motionärerna motsätter

sig de nyligen sänkta beviskraven i

arbetsskadeförsäkringen.

Övriga motioner

Jeppe Johnsson m.fl. (m, fp, kd) begär i motion

Sf304 ett tillkännagivande om behovet av att utforma

en ny försäkring för arbetsskador som hanteras av

privata försäkringsbolag.

Sten Tolgfors m.fl. (m) begär i motion Sf285

yrkandena 1-4 förslag om en riskdifferentierad

arbetsskadeförsäkring, att arbetsolycksfall skiljs

från arbetssjukdomar, att arbetssjukdomarna på sikt

överförs till sjukpenningförsäkringen, att en

övergångslösning från en offentlig

arbetsskadeförsäkring till ett

arbetsskadeobligatorium för arbetsgivare utreds samt

att färdolycksfall till och från arbetet lyfts ur

försäkringen för arbetsolycksfall och betalas genom

trafikförsäkringen.

Kenneth Lantz m.fl. (kd) begär i motion Sf316 ett

tillkännagivande om att utreda konsekvenserna av att

privatisera arbetsskadeförsäkringen.

Ulla Hoffmann m.fl. (v) begär i motion Sf307 ett

tillkännagivande om minst en arbetsskadeenhet per

län. Det arbete som försäkringskassorna redan

påbörjat med en koncentrerad handläggning av

arbetsskadeförsäkringen bör få fortsätta.

I motion Mj419 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

i yrkande 6 ett tillkännagivande om att symtomen på

elöverkänslighet bör betraktas som grund för

bedömning av arbetsskada. Elöverkänsliga personer

tvingas övertala läkaren att sätta annan diagnos på

läkarintyget för att inte riskera att stå utan

sjukpenning. Detta är inte acceptabelt eftersom det

från arbetsmiljösynpunkt är viktigt att läkarintyget

visar den rätta diagnosen. Elöverkänslighet bör

kunna läggas till grund för bedömning av

arbetsskada.

I motion A365 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs i

yrkande 5 ett tillkännagivande om att en kommande

utvärdering av arbetsskadeförsäkringen skall ha ett

könsperspektiv. Ändringarna fr.o.m. den 1 juli 2002

bör följas upp och utvärderas utifrån ett sådant

perspektiv.

I motion Sf370 av Christina Axelsson m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande om arbetsskadades rätt

till stöd och hjälp vid anmälan om ersättning av

arbetsskada, anmälningsskyldighet och samordning

m.m. Den försäkrade bör få stöd från

försäkringskassan vid bl.a. ansökningsförfarandet

samt få en kontaktperson på försäkringskassan.

Utskottets ställningstagande

Som framgår ovan har riksdagen så sent som i år

beslutat om förändringar av arbetsskadeförsäkringen.

Bland annat har beviskravet vid prövning av en

arbetsskada sänkts. I betänkande 2001/02:SfU10

anförde utskottet bl.a. att en arbetsskadeförsäkring

i offentlig regi som bygger på ett generellt

arbetsskadebegrepp, som även innefattar

arbetssjukdomar och färdolycksfall, och där

beviskravet är mindre strikt ger ett bra skydd vid

arbetsskada för både kvinnor och män och en

tillräcklig avgränsning mot skador som har andra

uppkomstorsaker än arbete. Utskottet avstyrkte

därmed motionsyrkanden om att privatisera

arbetsskadeförsäkringen och om att lyfta ut

färdolycksfall och arbetssjukdomar ur

arbetsskadeförsäkringen. Utskottet finner inte

anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande

och avstyrker därmed motionerna Sf304, Sf285

yrkandena 1-4 och Sf316.

I en av motionerna tas frågan om en koncentrerad

handläggning av arbetsskadeförsäkringen upp.

Motionärerna anser att det skall finnas minst en

arbetsskadeenhet per län. Som nämnts har en särskild

utredare haft i uppdrag att lämna förslag till en

förändrad organisation av handläggningen av

arbetsskadeförsäkringen. I delbetänkandet

Koncentrerad arbetsskadehandläggning för

likformighet och rättvisa (SOU 2002:80) har

utredaren föreslagit att det skall finnas tre

enheter i landet som handlägger

arbetsskadeförsäkringen. En arbetsskadeenhet

föreslås få sin placering i södra Sverige, en i

Mellansverige och en i norra Sverige. Det föreslås

vidare att ett nytt beslutsorgan,

arbetsskadenämnden, skall inrättas som skall bestå

av fem ledamöter. Nämndens ordförande skall vara

jurist, och två av ledamöterna skall utses på

förslag av Socialstyrelsen respektive

Arbetsmiljöverket. Utredningsförslaget är för

närvarande föremål för remissbehandling till den 15

januari 2003. Utskottet delar regeringens

uppfattning att kvaliteten i handläggningen måste

förbättras och större likformighet i besluten uppnås

för att skapa tilltro till arbetsskadeförsäkringen.

Arbetsskadeförsäkringen är emellertid komplicerad

och ställer krav på omfattande kunskaper. För att

komma till rätta med de stora olikheter som

förekommer kan en koncentrering av handläggningen

vara en lösning. Huruvida handläggningen skall

koncentreras till tre eller fler försäkringskassor

är för närvarande föremål för beredning. Utskottet

anser att regeringens beredning bör avvaktas och

avstyrker därmed motion Sf307.

Nämnda utredning har vidare i uppdrag att föreslå

hur en kunskapsbank för frågor om samband mellan

arbetsmiljö och sjukdom skall kunna byggas upp och

organiseras. Den delen av uppdraget skall redovisas

senast den 15 januari 2003. När det gäller

sjukdomsbesvär som är mycket svårbedömda i

arbetsskadehänseende, t.ex. elöverkänslighet, kan

förekomsten av en kunskapsbank vara av stor

betydelse vid arbetsskadebedömningen. Utskottet

anser att utredningsuppdraget bör avvaktas och

avstyrker därmed motion Mj419 yrkande 6.

Ett av skälen till att regeringen i proposition

2001/02:81 föreslog en sänkning av beviskravet i

arbetsskadeförsäkringen var att

arbetsskadeförsäkringen bör vara utformad på ett

sådant sätt att kvinnor allmänt sett inte har sämre

förutsättningar än män att få sjukdomsbesvär

godkända som arbetsskador. För att analysera

effekten av regeländringarna och

kostnadsutvecklingen skall enligt nyssnämnda

proposition en kontrollstation införas 2004. Om det

då framkommer att önskade effekter på individnivå

inte uppnås, t.ex. vad gäller könsfördelningen bland

förmånstagarna, har regeringen för avsikt att vidta

åtgärder. Eftersom utvärderingen av de nya reglerna

således kommer att ske med hänsyn tagen även till

könsperspektivet anser utskottet att motion A365

yrkande 5 får anses tillgodosedd.

Som redovisats ovan ingår det i regeringens

fortsatta strategi för ökad hälsa i arbetslivet att

långtidssjukskrivna skall få rätt till egen

kontaktperson. Den som till följd av en arbetsskada

är långtidssjukskriven kommer sannolikt att kunna få

stöd och hjälp av sådan kontaktperson också när det

gäller t.ex. att ansöka om ersättning från

arbetsskadeförsäkringen. Med det anförda får motion

Sf370 anses tillgodosedd.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

medelsanvisning till anslaget 19:4 och avstyrker

motionerna Sf357 yrkandena 5, 10 och 12 (delvis),

Sf285 yrkande 5 och Sf347 yrkande 1 (delvis).

19:5 Kostnader för sysselsättning av

vissa personer med aktivitets- och

sjukersättning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 19:5 Kostnader

för sysselsättning av vissa personer med

aktivitets- och sjukersättning.

Budgetpropositionen

Försäkringsstödet infördes fr.o.m. 1999 i syfte att

finansiera ersättning som i vissa fall enligt en

särskild lag utges till arbetsgivare som anställer

personer som står till arbetsmarknadens förfogande

med avseende på resterande arbetsförmåga på 25 %.

Det skall i första hand vara fråga om ersättning för

anställning på den ordinarie arbetsmarknaden,

eventuellt med hjälp av lönebidrag. Om inte detta

kan ske inom sex månader skall berörda personer

kunna beredas anställning vid Samhall AB.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2003 till anslaget 19:5 anvisar ett ramanslag på 8

miljoner kronor.

Utskottets ställningstagande

Regeringens förslag till medelsanvisning har inte

föranlett några motionsyrkanden. Utskottet

tillstyrker förslaget.

19:6 Ersättning för kroppsskador

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 19:6 Ersättning

för kroppsskador.

Budgetpropositionen

Från anslaget bekostas ersättningar enligt lagen

(1977:265) om statligt personskadeskydd i de fall en

skada inträffar under militär verksamhet. Även

ersättningar enligt militärersättningslagen

(1950:261) avseende skador som inträffat före juli

1977 bekostas från anslaget.

Från och med 2003 bekostar anslaget även kostnader

för vissa yrkesskadeersättningar som tidigare

belastade anslaget 19:4 Arbetsskadeersättningar.

I propositionen föreslås att riksdagen för

budgetåret 2003 till anslaget 19:6 anvisar ett

ramanslag på 69 miljoner kronor.

Utskottets ställningstagande

Regeringens förslag till medelsanvisning har inte

föranlett några motionsyrkanden. Utskottet

tillstyrker förslaget.

19:7 Riksförsäkringsverket och 19:8

Allmänna försäkringskassor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning dels till anslaget 19:7

Riksförsäkringsverket, dels till anslaget

19:8 Allmänna försäkringskassor. Riksdagen

bör därmed avslå motionsyrkanden om annan

medelsanvisning till anslagen 19:7 och 19:8.

Riksdagen bör bemyndiga regeringen att

under 2003, för anslaget 19:7, ingå

ekonomiska förpliktelser som, inklusive

tidigare åtaganden, medför utgifter på högst

9 miljoner kronor efter 2003.

Riksdagen bör vidare avslå motionsyrkanden

bl.a. om krav på försäkringsläkare,

utbildning av läkare i försäkringsmedicin och

förstatligande av försäkringskassorna.

Jämför reservationerna nr 37 (m), 38 (kd), 39

(fp), 40 (kd), 41 (m), 42 (fp), 43 (fp), 44

(kd), 45 (m) och 46 (kd).

Budgetpropositionen

Socialförsäkringens administration utgörs av RFV och

de allmänna försäkringskassorna. RFV skall bl.a.

utöva tillsyn över de allmänna försäkringskassorna,

vara ansvarig systemägare för de gemensamma IT-

systemen, utarbeta normer för regeltillämpning,

svara för ekonomistyrningen inom verksamheten samt

förebygga och minska ohälsa.

Försäkringskassorna ansvarar för handläggning och

utbetalning av socialförsäkringsersättningar och

bidrag samt har att förebygga och minska ohälsa och

aktivt arbeta med rehabilitering.

Sedan budgetåret 1999 har RFV fått ekonomiskt

utrymme för att stödja och medverka till att

forskning bedrivs inom området för socialförsäkring.

Med anledning härav föreslås att regeringen

bemyndigas att under 2003, i fråga om ramanslaget

19:7, ingå ekonomiska förpliktelser som inklusive

tidigare åtaganden innebär utgifter om högst 9

miljoner kronor efter 2003.

För att klara anslagsbelastningen på grund av den

ökande ohälsan och för att framgångsrikt slutföra

genomförandet av pensionssystemet föreslår

regeringen att anslagen till RFV och

försäkringskassorna höjs. För RFV:s vidkommande

föreslås en höjning av anslaget 19:7 med 175

miljoner kronor 2003, varav 20 miljoner kronor avser

en förstärkning av utbildningen i

försäkringsmedicin. Därutöver föreslås att

anslagsnivån justeras ned med 0,7 % till följd av

ett generellt besparingskrav, vilket motsvarar ca

fem miljoner kronor.

För försäkringskassornas del föreslås att anslaget

19:8 höjs med 501 miljoner kronor 2003, varav 22,5

miljoner kronor avser anställning av fler

försäkringsläkare. Därutöver föreslås att

anslagsnivån justeras ned med 0,7 %, vilket

motsvarar ca 38 miljoner kronor.

I propositionen föreslås att riksdagen till

anslaget 19:7 Riksförsäkringsverket anvisar ett

ramanslag på 933,5 miljoner kronor. Vidare föreslås

att riksdagen till anslaget 19:8 Allmänna

försäkringskassor anvisar ett ramanslag på 5 822

miljoner kronor.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2003

Moderaterna

Sten Tolgfors m.fl. (m) begär i motion Sf357

yrkandena 6, 11 och 12 (delvis) att riksdagen

beslutar att för budgetåret 2003 till anslaget 19:7

anvisa 30 miljoner kronor mer än vad regeringen

föreslagit för utbildning i försäkringsmedicin. Ett

likalydande yrkande finns i motion Sf291 yrkande 14

av Bo Lundgren m.fl. (m).

I motion Sf357 yrkandena 7 och 12 (delvis) begär

motionärerna att riksdagen till anslaget 19:8

anvisar 520 miljoner kronor mer än vad regeringen

föreslagit för köp av rehabiliteringstjänster. Ett

likalydande yrkande finns i motion Sf291 yrkande 12.

I motion So298 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs i

yrkande 2 beslut om att låta försäkringskassorna

köpa vård. Motionärerna anser att

försäkringskassorna under de kommande tre åren skall

få upphandla vård om vården inte inom tre månader

kan erbjudas av landstinget. Vården skall få köpas

privat, offentligt, inom eller utom landet.

Folkpartiet

I motionerna Fi232 yrkande 14 (delvis) av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) och Sf377 yrkande 9 (delvis)

av Bo Könberg och Kerstin Heinemann (fp) begärs att

riksdagen beslutar att för budgetåret 2003 till

anslaget 19:8 anvisa 550 miljoner kronor mer än vad

regeringen föreslagit. Resurstillskottet krävs för

inköp av rehabiliteringstjänster och för åtgärder

mot felaktiga utbetalningar.

Kristdemokraterna

Sven Brus m.fl. (kd) begär i motion Sf335 yrkandena

23 och 24 (delvis) att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2003 till anslaget 19:7 anvisa 10

miljoner kronor mer än vad regeringen föreslagit.

Motionärerna vill öka anslaget till RFV för

administration av den utvecklingspeng som skall ges

till flyktingar.

Centerpartiet

Birgitta Carlsson m.fl. (c) begär i motion Sf347

yrkande 1 (delvis) att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2003 till anslaget 19:7 anvisa 70

miljoner kronor mindre än vad regeringen föreslagit.

Motionärerna anser att det finns utrymme för en

administrativ besparing.

I motion Sf331 av Maud Olofsson m.fl. (c) begärs i

yrkande 10 ett tillkännagivande om utökade anslag

till försäkringskassorna. Cirka tre miljarder kronor

per år bör anslås till rehabiliteringsutredningar

och till försäkringskassans handläggning, inklusive

finansiering av tvåläkarkontrollerna.

Övriga motioner

Försäkringsläkare m.m.

Bo Lundgren m.fl. (m) begär i motion Sf291 yrkandena 16 och 17

tillkännagivanden om riktlinjer för

försäkringsläkare vad gäller krav på utbildning m.m.

och om läkarnas sjukskrivningsrutiner. Inom ett par

år bör det finnas klara riktlinjer för vilka krav på

utbildning m.m. som bör ställas på en

försäkringsläkare. Vid sjukfall som överstiger 28

dagar bör en annan läkare än sjukskrivande läkare ta

ställning till fortsatt sjukskrivning och

behandling.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf290

yrkande 4 ett tillkännagivande om utbildning av

läkare i försäkringsmedicin som villkor för att få

skriva sjukintyg för utbetalning av sjukpenning. I

yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om begränsning

av möjligheterna för en läkare med

specialistutbildning att skriva sjukintyg för längre

tids sjukpenning med diagnoser inom en annan

medicinsk specialitet. I yrkande 9 begär

motionärerna förslag om att försäkringskassorna bör

kunna föreskriva att arbetsplatser med många långa

sjukfall skall köpa in medicinsk expertis i form av

företagshälsovård.

Kenneth Lantz m.fl. (kd) begär i motion Sf333

yrkandena 1-4 och 6 att försäkringsläkarnas

bedömningar skall grundas på vetenskap och beprövad

erfarenhet samt tillgodose kraven på likformighet

och rättssäkerhet, att vidareutbildning för

försäkringsläkarna bör vara kontinuerlig och baserad

på aktuell kunskap, att försäkringsläkare bör stå

under tillsyn på samma sätt som andra läkare, att

utbildning i försäkringsmedicin skall ges en

starkare ställning i läkarutbildningen och att ett

reformerat försäkringsmedicinskt system bör utredas

grundligt. Motionärerna framhåller att Utredningen

om en översyn av processuella regler inom

socialförsäkringen har diskuterat

försäkringsläkarens uppgifter men stannat för att

nuvarande system bör behållas. En ny utredning bör

tillsättas i syfte att göra en grundlig översyn av

systemet.

Dröjsmålsränta m.m.

Bo Könberg och Kerstin Heinemann (fp) begär i motion

Sf377 yrkande 7 ett tillkännagivande om att

försäkringskassan vid försenad eller felaktig

ärendehantering skall vara skyldig att betala

dröjsmålsränta. I motion Sf242 yrkande 1 av Helena

Bargholtz (fp) finns ett likalydande yrkande.

Motionären framhåller att den enda möjligheten är

att begära skadestånd av staten. Även Kenneth Lantz

(kd) begär i motion Sf221 att dröjsmålsränta skall

betalas vid felaktig utbetalning från

försäkringskassan.

I motion Sf242 yrkande 2 begärs ett

tillkännagivande om preskriptionstiden vid löpande

utbetalningar från försäkringskassan. Tiden räknas

från dagen för försäkringskassans beslut och det är

orimligt att det inte går att söka skadestånd för en

löpande utbetalning.

Frågor om socialförsäkringsadministrationen i övrigt

Bo Lundgren m.fl. (m) begär i motion Sf291 yrkande 6

ett tillkännagivande om att försäkringskassornas

effektivitet kan förbättras om - på sätt Moderaterna

föreslagit i andra motioner - ekonomisk ersättning

för sjukfrånvaro som beror på arbets- och

trafikolyckor övertas av arbetsgivare och

försäkringsbolag. I samma motion yrkande 13 begärs

att riksdagen för budgetåret 2004 till

försäkringskassorna anvisar 1,15 miljarder kronor

mer än vad regeringen föreslagit för köp av vård.

I motion A314 av Anders G Högmark m.fl. (m)

begärs i yrkande 4 en handlingsplan mot ohälsan

innebärande bl.a. att en nationell vårdgaranti

införs och att försäkringskassorna ges 1,15

miljarder kronor 2004 för köp av vård och 520

miljoner kronor för köp av

rehabiliteringstjänster.

I motion Sf250 av Henrik S Järrel (m) begärs ett

tillkännagivande om att ett förstatligande av

försäkringskassorna bör övervägas i samband med en

översyn av kassornas organisation.

Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begär i motion

Sf268 ett tillkännagivande om behovet av att

klarlägga RFV:s roll. RFV skall både kontrollera och

kritisera försäkringskassorna men också ge råd och

utveckla arbetet inom socialförsäkringen. Enligt

motionären fungerar det inte med så oförenliga

roller.

Sven Brus m.fl. (kd) begär i motion Sf335 yrkande

15 ett tillkännagivande om en fungerande

socialförsäkringsadministration. Utan en sådan

kommer problemet med ohälsan aldrig att lösas. I

samma motion, yrkande 16, begärs ett

tillkännagivande om särskilda resultatenheter inom

försäkringskassan som arbetar med rehabilitering.

Sådana behövs för att förhindra att

rehabiliteringsverksamheten måste stå tillbaka för

utbetalningar av sjukpenning.

Rigmor Stenmark och Birgitta Carlsson (c) begär i

motion Sf208 yrkande 2 ett tillkännagivande om

handläggning och ekonomiska medel hos

försäkringskassorna. Motionärerna påpekar att

whiplash-skadade har svårt att få rehabilitering

eftersom försäkringskassornas rehabiliteringspengar

tar slut långt innan året är slut.

I motion Sf267 av Krister Örnfjäder m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande om försäkringskassornas

arbete med rehabiliteringsärenden. Alla medel för

köp av rehabiliteringstjänster används inte på grund

av att kassorna har fullt upp med

sjukpenningutbetalningar. Försäkringskassan bör få

möjlighet att omdisponera sina pengar så att fler

kan arbeta med rehabilitering.

I motion Sf279 av Ann-Marie Fagerström (s) begärs

ett tillkännagivande om utbetalning av pension. För

att undvika att pension utbetalas efter en helg bör

pensionen betalas ut vardagen före ordinarie

utbetalningsdag, om den skulle infalla på en

helgdag.

I motion Sf281 av Kenneth G Forslund (s) begärs

ett tillkännagivande om vikten av att

försäkringskassorna i sitt arbete prioriterar att

korta handläggningstiden för LSS- och LASS-ärenden.

I dag tvingas enligt motionären kommunerna

förskottera försäkringskassans ersättning på grund

av de långa handläggningstiderna. Detta förhållande

ökar belastningen på kommunerna.

Utskottets ställningstagande

Anslagen för socialförsäkringsadministrationen

Ett viktigt verktyg för en väl fungerande

socialförsäkring i allmänhet och ohälsoarbetet i

synnerhet är socialförsäkringens administration.

Enligt vad som anges i propositionen fungerar inte

dagens administration tillfredsställande när det

gäller effektivitet, rättssäkerhet och kvalitet.

Genomströmningstiden för ärenden i

socialförsäkringsnämnd är t.ex. oacceptabelt lång.

Allvarligt är också att endast 8 % av de försäkrade

som varit sjukskrivna längre än 60 dagar var föremål

för samordnad rehabilitering.

Enligt regeringen beror de stora skillnaderna i

resultat, som fortfarande kan påvisas mellan

försäkringskassorna, i huvudsak på interna faktorer

hos administrationen, nämligen ledning, kontroll och

styrning. Trots flera åtgärder har skillnaderna

mellan försäkringskassorna inte minskat

tillräckligt.

Regeringen avser därför att tillsätta en kommitté

som skall se över och föreslå sådana förändringar av

administrationen som fordras för att nå regeringens

mål. Ambitionen är bl.a. att organisera verksamheten

så att den utgör det instrument som regeringen

behöver för att bryta den negativa

ohälsoutvecklingen. En grundläggande förutsättning

för den framtida organisationen är enligt regeringen

att det skapas tydligt ledningsansvar, nationell

samsyn, likformighet och gemensam

verksamhetsutveckling. Det är vidare viktigt att

organisationens funktioner för normering,

handläggning och tillsyn är tydligt definierade.

Socialförsäkringens administration står inför en

period med stora omställningar. Under 2003 genomförs

det sista steget i ålderspensionsreformen som får

sägas vara en av de största reformerna någonsin på

socialförsäkringsområdet. Samtidigt genomförs

anpassningar på flera områden t.ex. vad gäller

efterlevandepensioneringen, bostadstillägget till

pensionärer och förtidspensioneringen, som ersätts

av ett system med sjuk- och aktivitetsersättning.

Därtill kommer försäkringskassornas övriga

verksamhet där speciellt den ökande sjukfrånvaron

fortfarande är det stora bekymret liksom den

kraftigt eftersatta rehabiliteringsverksamheten.

För att administrationen skall få en rimlig

möjlighet att klara sitt åtagande framför allt vad

gäller arbetet mot ohälsan krävs även ökade

resurser. Utskottet välkomnar därför regeringens

förslag om kraftigt ökade anslag till både RFV och

försäkringskassorna. Genom de föreslagna

resurstillskotten anser utskottet att

förutsättningar skapas för administrationen både att

höja ambitionsnivån vad gäller kvaliteten och

effektiviteten i handläggningen och att få till

stånd en fungerande rehabiliteringsverksamhet för

det stora antalet långa sjukfall.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens

förslag till medelsanvisning till anslagen 19:7 och

19:8. Utskottet avstyrker motionerna Sf357 yrkandena

6, 7, 11 och 12 (delvis), Sf291 yrkandena 12 och 14,

So298 yrkande 2, Fi232 yrkande 14 (delvis), Sf377

yrkande 9 (delvis), Sf335 yrkandena 23 och 24

(delvis), Sf347 yrkande 1 (delvis) och Sf331 yrkande

10.

Övriga frågor om socialförsäkringens administration

I några av motionerna berörs frågor om sjukskrivande

läkare och vilka villkor som bör ställas för att få

rätt att utfärda läkarintyg för sjukskrivning. Även

försäkringsläkarens roll och de krav som rimligen

kan ställas på denne berörs i flera motioner.

När det gäller sjukskrivande läkare har enligt

regeringen flera utredningar konstaterat att den

intygsskrivande läkarens kunskaper om sambandet

mellan hälsa och arbetsförmåga många gånger inte är

tillräckliga, att läkarens intyg om sjukskrivning i

mycket liten utsträckning ifrågasätts och att det i

många fall är patienten själv som i praktiken

bestämmer om han eller hon skall sjukskrivas. Det

har även konstaterats att sjukfrånvaron uppvisar

anmärkningsvärt stora regionala variationer. Enligt

regeringen är det ytterst angeläget att åtgärder

vidtas i syfte att begränsa den negativa

utvecklingen vad gäller antalet långa

sjukskrivningar. För att förbättra situationen

behöver de intygsskrivande läkarnas utbildning i

försäkringsmedicin förbättras och utbildningen i

försäkringsmedicin stärkas under läkarutbildningens

alla delar. Vidare avser regeringen att föreslå en

ändring i AFL så att det framgår att ersättning i

form av partiell sjukpenning skall vara

utgångspunkten vid utfärdande av intyg om

sjukskrivning. Regeringen gör vidare bedömningen att

om sjukperioden pågår längre tid än åtta veckor

skall försäkringskassan under vissa förutsättningar

kunna inhämta ett fördjupat underlag från en annan

läkare. Utskottet noterar att detta är avsett för

den situationen att försäkringskassans underlag är

otillräckligt och inte något som generellt skall

tillämpas.

Enligt regeringen behöver det också anställas fler

försäkringsläkare hos försäkringskassorna i syfte

att öka kvaliteten på den medicinska bedömningen.

Vidare skall RFV bl.a. ges ansvaret för att

försäkringsläkarna kontinuerligt ges möjlighet att

delta i relevanta utbildningar. Regeringen avser

även att överväga frågan om och på vilket sätt

försäkringsläkarnas bedömningar skall kunnas ställas

under en liknande tillsyn som gäller för övriga

läkare.

Mot bakgrund av vad som nu anförts kan utskottet

konstatera att flera av de frågor som tagits upp i

motionerna redan är föremål för regeringens

överväganden och/eller beredning. I den mån

motionerna Sf291 yrkandena 16 och 17, Sf290

yrkandena 4, 5 och 9, Sf333 yrkandena 1-4 och 6 inte

kan anses tillgodosedda med vad utskottet anfört

avstyrks motionerna i fråga.

I tre av motionerna tas frågan upp om inte

försäkringskassan bl.a. vid försenad utbetalning bör

betala dröjsmålsränta till den försäkrade. Utskottet

konstaterar att försäkringskassan saknar laglig

möjlighet att betala sådan ränta men att ersättning

för ränteförlust kan utges i form av skadestånd

enligt skadeståndsrättsliga principer. Staten kan

åläggas skadeståndsansvar för skada som vållats

genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i

verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Enligt förordningen (1995:1301) om handläggning av

skadeståndsanspråk mot staten handlägger

Justitiekanslern anspråk på ersättning om anspråket

grundas på ett påstående om felaktigt beslut eller

underlåtenhet att meddela beslut. I betänkande

2001/02:SfU1 avstyrkte utskottet liknande

motionsyrkanden. Även frågan om preskriptionstiden

vid löpande utbetalningar från försäkringskassan

avstyrktes i detta betänkande. Utskottet vidhåller

sina tidigare ställningstaganden och avstyrker

därmed motionerna Sf377 yrkande 7, Sf242 och Sf221.

Vad gäller frågan om ett förstatligande av

försäkringskassorna liksom att RFV:s roll skall

klarläggas har som nämnts regeringen för avsikt att

tillsätta en kommitté för översyn av

socialförsäkringsadministrationen. Enligt regeringen

behöver det skapas ett tydligt ledningsansvar,

nationell samsyn, likformighet och gemensam

verksamhetsutveckling.

Frågan om att överföra försäkringskassorna till

den statliga myndighetsorganisationen har under

årens lopp diskuterats i olika sammanhang, t.ex. av

Utredningen om översyn av socialförsäkringens

administration. I betänkandet Försäkringskassan

Sverige - Översyn av socialförsäkringens

administration (SOU 1996:64) föreslog utredningen

att det formella huvudmannaskapet för

försäkringskassorna skulle ändras.

Enligt utskottets uppfattning är effektiva

styrningsmöjligheter nödvändiga om målet med ökad

hälsa i arbetslivet skall uppnås och den ökande

sjukfrånvaron därmed kunna bemästras. Även

rättssäkerhetsaspekter talar för en förbättrad

styrning. Mot bakgrund av den av regeringen

aviserade översynen anser utskottet att riksdagen nu

vare sig bör uttala sig för eller emot ett

förstatligande av försäkringskassorna eller i fråga

om RFV:s roll. Utskottet avstyrker med det anförda

motionerna Sf250 och Sf268.

Beträffande tidpunkt för utbetalning av pension

konstaterar utskottet att regeringens förordning

(1980:624) om sättet och tiden för utbetalning av

pension enligt AFL fr.o.m. den 1 januari 2003

ersätts av förordningen (2002:782) om ansökan och

utbetalning av pension m.fl. förmåner. Reglerna om

utbetalningsdag i samband med helgdagar har inte

ändrats i den nya förordningen. Utskottet anser att

det i första hand får ankomma på regeringen att

reglera frågan om lämplig dag för utbetalning av

pension i samband med helgdagar. Utskottet avstyrker

därmed motion Sf279.

Utskottet anser inte att

motionsyrkandena i övrigt påkallar

någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet avstyrker därmed

motionerna Sf291 yrkandena 6 och 13,

A314 yrkande 4, Sf335 yrkandena 15

och 16, Sf208 yrkande 2, Sf267 och

Sf281.

Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet

vid ålderdom

Utgiftsområdet omfattar politikområdet Ekonomisk

äldrepolitik. I politikområdet ingår samtliga anslag

inom utgiftsområdet. Fr.o.m. 2003 innefattar

anslagen garantipension till ålderspensionärer och

efterlevande, omställningspension, änkepension i

form av tilläggspension, bostadstillägg till

pensionärer, delpension samt äldreförsörjningsstöd.

Utgifterna för utgiftsområdet blev år 2001 29

miljoner kronor högre än anslagna medel. För 2002

beräknas utgifterna bli 290 miljoner högre än

anvisade medel. Detta innebär en avvikelse med ca

0,87 %. Utgiftsområdet kommer att påföras markant

ökade utgifter 2003. Utgifterna beräknas då bli 52

547 miljoner kronor, vilket är 18 781 miljoner

kronor högre än för 2002. Anledningen är att

garantipension ersätter nuvarande folkpension,

pensionstillskott och det särskilda grundavdraget

för pensionärer. Garantipensionen är en utfyllnad

mot den inkomstrelaterade pensionen. I och med att

det särskilda grundavdraget avskaffas beskattas

garantipensionen fullt ut. För att bibehålla nettot

måste bruttopensionen därmed höjas, vilket innebär

en utgiftsökning med ca 16 miljarder kronor. Vidare

tillkommer äldreförsörjningsstödet inom

utgiftsområdet fr.o.m. 2003, vilket innebär en

utgiftsökning med 735 miljoner kronor. Avskaffande

av inkomstprövningen inom änkepensionen innebär en

utgiftsökning med ca 800 miljoner kronor.

Fr.o.m. 2003 träder det reformerade

pensionssystemet i full kraft i och med att de som

är födda 1938 då fyller 65 år och kan beviljas

garantipension. Därmed har alla delar av

pensionsreformen fallit på plats. Det reformerade

pensionssystemet innebär att Sverige nu har ett

modernt och politiskt stabilt pensionssystem som

automatiskt följer den ekonomiska och demografiska

utvecklingen. Systemet, som bygger på

livsinkomstprincipen, dvs. att varje inbetald avgift

ger rätt till pension, ger människor en större

möjlighet att själva påverka storleken på sin

framtida pension. Det är därför av stor vikt att

kunskapsnivån om hur pensionssystemet fungerar är

hög. Regeringen anser därför att det är viktigt att

de försäkrade ges sådan information att alla, redan

tidigt i livet, ges förutsättningar att kunna

planera inför sin pensionering. Här spelar de årliga

pensionsbeskeden, och att budskapen i dessa når

fram, en avgörande roll.

Utöver den allmänna pensionen har kompletterande

pensionsinkomster, i form av tjänstepensioner och

privata pensionsförsäkringar, för många en väsentlig

betydelse för den totala pensionsinkomsten och

därmed för pensionsplaneringen. Utvecklingen går mot

att pensionsinkomsten kommer att komma från alltfler

håll och att den i allt större utsträckning kommer

att vara avgiftsbaserad. Att få en total bild över

sin framtida pension blir därigenom mer komplext.

För att uppnå målsättningen att försäkrade skall ges

möjlighet att planera för sin pension blir det

därför alltmer angeläget att de kompletterande

pensionsinkomsterna redovisas samlat. Mellan RFV,

PPM och Försäkringsförbundet pågår för närvarande

ett samarbete för att åstadkomma en Internetbaserad

informationstjänst som sammanställer och ger den

enskilde en samlad bild av hela den framtida

pensionen. Enligt planerna skall Internetportalen

kunna tas i bruk under 2004. En sådan samlande

portal innebär enligt regeringens uppfattning en

betydelsefull förbättring vad gäller informationen

och därmed förutsättningen för att kunna planera för

sin framtida pension.

Finansutskottet har för budgetåret 2003 i enlighet

med regeringens förslag föreslagit att ramen för

utgiftsområde 11 fastställs till 52 547 miljoner

kronor (bet. 2002/03:FiU1).

Mål inom politikområdet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör godkänna regeringens förslag till

utvidgning av målet för utgiftsområdet enligt

följande. Efterlevande make skall ges ett

rimligt ekonomiskt stöd för att klara

omställningen efter dödsfall.

Budgetpropositionen

Målet för utgiftsområdet, som lades fast år 2001

(prop. 2000/01:1, bet. 2000/01:SfU1, rskr.

2000/01:101), är att personer med låg eller ingen

inkomstrelaterad pension skall garanteras ett

värdesäkrat grundskydd. Regeringens ambition är att

skyddet för efterlevande skall täckas in av målet

för politikområdet. Regeringen föreslår därför att

målet även skall innefatta att "Efterlevande make

skall ges ett rimligt ekonomiskt stöd för att klara

omställningen efter dödsfall".

Som en del i arbetet med att mäta graden av

måluppfyllelse inom politikområdet genomför

Socialdepartementet regelbundet studier över

ålderspensionärernas ekonomiska standardutveckling.

Bland annat mäts pensionärernas ekonomiska standard

över tiden, dels inbördes, dels i förhållande till

övriga individer i samhället. Mot bakgrund av det

utvidgade målet har regeringen givit

Riksförsäkringsverket i uppdrag att ta fram metoder

för att mäta hur den ekonomiska standarden för ett

hushåll påverkas vid ett dödsfall samt redovisa

beräkningar av detta.

I budgetpropositionen anges bl.a. att alla, även

pensionärerna, under 1990-talet fick bidra till

saneringen av statens finanser. Dock prioriterades

ett bibehållet skydd för de sämst ställda

pensionärerna. De som enbart har folkpension och

pensionstillskott har till och med fått reala

förbättringar. Bostadstillägg och pensionstillskott

har höjts, vilket i första hand gynnar dem som har

låga pensioner. Samtidigt som ekonomin har

förbättrats har regeringen kunnat återställa och

förbättra villkoren för pensionärerna. Därutöver är

fr.o.m. 2002 ATP-pensionerna för ålderspensionärer

knutna till den allmänna inkomstutvecklingen i

stället för prisutvecklingen genom s.k.

följsamhetsindexering. Följsamhetsindexeringen

innebär fr.o.m. 2003 att pensionerna räknas om med

förändringen av inkomstindex minus normen 1,6. Även

ATP-pensionernas värde är därmed kopplade till

inkomstutvecklingen i samhället.

Efter de besparingar som genomfördes under 1990-

talet har höjningar av bostadstillägget till

pensionärer och det särskilda grundavdraget kunnat

prioriteras både 2001 och 2002. Även nivån i det

särskilda bostadstillägget förbättrades fr.o.m.

2001. Därtill utvidgades den särskilda

skattereduktionen på förvärvsinkomster till att

gälla pensionsinkomster 2002. Framför allt har

nämnda justeringar i regelverken kommit att beröra

dem med låg eller ingen ATP. Inriktningen på

verksamheten under 2001 kan därför sägas ha överens-

stämt med det mål som gällt för politikområdet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte något att erinra mot förslaget om

utvidgning av målet för utgiftsområdet och föreslår

att riksdagen godkänner detta.

20:1 Ålderspensioner

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 20:1

Ålderspensioner. Därmed bör riksdagen avslå

motionsyrkanden om annan medelsanvisning för

anslaget 20:1.

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

återställande av pensioner, pension till gift

pensionär, flexibel pensionsålder, samordning

av engångsbelopp inom yrkesskadeförsäkringen

m.m. samt pensionsrätt för konstnärer.

Jämför reservationerna nr 47 (v); 48 (kd), 49

(v), och 50 (m).

Budgetpropositionen

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2003 till anslag 20:1 Ålderspensioner anvisar ett

ramanslag på 25 437 miljoner kronor.

Från och med 2003 ersätts det nuvarande

grundskyddet för ålderspensionärer, dvs.

folkpension, pensionstillskott och särskilt

grundavdrag, av en beskattad garantipension.

Anslaget omfattar då garantipension till

ålderspension, barntillägg till ålderspension och

hustrutillägg samt särskilt pensionstillägg för

långvarig vård av sjukt eller handikappat barn.

Utgiftsstyrande faktorer för anslaget är i första

hand prisbasbeloppets utveckling,

befolkningsutvecklingen, utvecklingen av den

genomsnittliga pensionsnivån på inkomstpension och

tilläggspension.

Utgifterna för anslaget uppgick för budgetåret

2001 till 10 115 miljoner kronor. Anslagsbeloppet

var 10 197 miljoner kronor. Utgifterna för 2002

beräknas överskrida anslagsramen med 133 miljoner

kronor. Detta innebär att befintligt anslagssparande

kan komma att tas i anspråk.

År 2001 fanns det ungefär 219 000

ålderspensionärer som saknade ATP. Antalet beräknas

att minska, och under 2002 förväntas ca 205 000

pensionärer sakna ATP. Till följd av ATP-systemets

mognad är den genomsnittliga ATP:n högre för

nyblivna pensionärer jämfört med dem som redan har

pension. Antalet personer vars pensionstillskott

helt eller delvis reduceras av ATP ökar därmed.

Införandet av en fullt beskattad garantipension

innebär ökade utgifter med cirka 15 miljarder

kronor. Av dessa motsvarar ca 7 miljarder kronor

minskade kostnader för AP-fonden med anledning av

att folkpension för ATP-pensionärer upphör.

Motion med anslagseffekt budgetåret 2003

Centerpartiet

I motion Sf353 i denna del av Birgitta Carlsson

m.fl. (c) begärs att garantipensionen höjs med 1 500

kr för år 2003. Motionärerna framhåller att

pensionärernas ekonomiska situation kommer att

förbättras betydligt tillsammans med Centerpartiets

förslag till sänkta inkomstskatter för dem med låga

och normala inkomster. Motionärerna begär att

riksdagen beslutar att för budgetåret 2003 till

anslaget 20:1 Ålderspension anvisa 650 miljoner

kronor mer än vad regeringen föreslagit.

Övriga motioner

Återställande av pensioner

I motion Sf314 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

att regeringen lägger fram ett förslag om hur

pensionerna bäst återställs till 1990 års värde.

Motionärerna anser att låginkomstpensionärer skall

beaktas i första hand vid ett återställande.

Pension till gift pensionär.

I motion Sf204 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

begärs ett tillkännagivande om att pensionsbeloppet

skall vara detsamma för gifta och ogifta

pensionärer.

I motion Sf207 av Henrik Westman (m) begärs att

regeringen lägger fram ett förslag om att gifta

pensionärer eller motsvarande skall betraktas som

enskilda individer i det statliga pensionssystemet.

Flexibel pensionsålder

I motion Sf219 av Kenneth Lanz (kd) begärs ett

tillkännagivande om att på lämpligt sätt utreda

möjligheterna till en ökad valfrihet för äldre på

arbetsmarknaden. Pensionsåldern bör vara mer

flexibel. Deltidstjänster eller byte av arbetsplats

med lägre lön bör inte försämra pensionsförmånerna.

Socialförsäkringsförmåner bör kunna gälla efter det

att man fyllt 65 eller 67 år.

I motion Sf324 av Margareta Sandgren och Carina

Hägg (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av

att skyndsamt lösa frågan om ett fullgott

försäkringsskydd för de arbetstagare som väljer att

fortsätta att arbeta efter 65 års ålder.

I motion Sf261 av Lennart Beijer och Britt-Marie

Danestig (v) begärs ett tillkännagivande om att

regeringen skall återkomma med ett förslag till ett

system med frivillig pension från fyllda 60 år.

Motionärerna anser att löntagare som fyllt 60 år bör

ges möjlighet att på frivillig basis gå i pension

eller deltidspension med ersättning motsvarande

arbetslöshetsersättningen.

Samordning av engångsbelopp inom

yrkesskadeförsäkringen m.m.

I motion Sf310 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) yrkande 1

begärs att regeringen tillsätter en utredning som

ser över samordningsreglerna mellan

yrkesskadelivränta i form av ett engångsbelopp och

pension i syfte att den yrkesskadade inte skall få

göra ett större pensionsavdrag än vad denne erhållit

som engångsbelopp. Motionärerna pekar på att

samordningsreglerna kan få just den effekten att den

yrkesskadade får göra ett större sammanlagt

pensionsavdrag än vad denne har erhållit i livränta.

I motionen, yrkande 2, begärs ett tillkännagivande

om att regeringen bör överväga att avskaffa

möjligheten att erhålla livränta i form av ett

engångsbelopp.

Pensionsrätt för konstnärer.

I motion Kr264 av Kent Olsson m.fl. (m) yrkande 10

begärs ett tillkännagivande om att stipendier med

kortare varaktighet än två år till konstnärer bör

medföra pensionsrätt.

Utskottets ställningstagande

Anslag 20:1 Ålderspensioner

De insatser som gjorts under 1990-talet för att

sanera statens finanser har även drabbat

pensionärerna. Åtgärder har emellertid vidtagits för

att skydda de sämst ställda pensionärerna genom

förbättringar, såsom höjt bostadstillägg,

skattelättnader samt höjt pensionstillskott.

Minskningen av prisbasbeloppet vid beräkning av

pensioner har även avskaffats fr.o.m. budgetåret

1999. Därtill har den särskilda skattereduktionen

utvidgats på förvärvsinkomster till att gälla

pensionsinkomster från 2002. Utvidgningen har gjorts

för att kompensera pensionärerna för de besparingar

som tidigare gjorts på basbeloppet. Fr.o.m. 2003

gäller även att personer bosatta i Sverige som är 65

år eller äldre skall garanteras en viss lägsta

levnadsnivå i form av ett äldreförsörjningsstöd.

I departementspromemorian Ds 2002:14 Gyllene år

med silverhår - för vissa eller för alla? görs ett

bokslut över pensionärernas situation under 1990-

talet. Sammanfattningsvis konstateras att grundnivån

inom pensionssystemet klart har förbättrats. Under

besparingsprogrammet fick samtidigt pensionärer med

en hög ATP lägre realinkomster, främst genom att de

basbeloppsanknutna pensionsinkomsterna försämrades.

Sett ur ett individperspektiv har

inkomstutvecklingen för den grupp som varit

pensionärer under hela 1990-talet i stort sett

inneburit oförändrade disponibla inkomster. De med

höga inkomster under 1990-talets början (främst

yngre manliga pensionärer) har fått försämrade

inkomster samtidigt som de med låga inkomster har

fått förbättrade realinkomster. När

pensionsförmånerna 1999 beräknades utifrån hela

prisbasbeloppet och bostadstillägget förbättrades

samma år, innebar detta ökade inkomster inom alla

inkomstnivåer bland pensionärerna. Sett ur ett

grupperspektiv har pensionärerna förbättrat sin

inkomststandard under 1990-talet. Mellan 1991 och

1999 hade pensionärernas inkomststandard som andel

av övrigas ökat från 81 till 89 %. En stor del av

denna förbättring har att göra med att de nyblivna

pensionärerna har högre inkomster än dem som redan

finns i gruppen. Pensionärsgruppens förbättring

relativt de övrigas kan också förklaras av att

konsolideringsprogrammet, tillsammans med en svårare

arbetsmarknadssituation, medförde en än större

ekonomisk belastning för de yrkesaktiva.

Grundskyddsnivån i pensionssystemet har förbättrats.

Detta medför att skillnaden i inkomststandard för

dem med ingen ATP upp till skiktet 3,5 ATP-poäng är

relativt liten (ca 13 % 1999). De små skillnaderna

beror bl.a. på att de inkomstprövade förmånerna,

exempelvis bostadstillägget, minskar med högre

inkomst. Dessa utträngningseffekter innebär således

relativt höga marginaleffekter i de lägre ATP-

skikten, där de flesta kvinnliga pensionärerna

finns.

Som anförts ovan har åtskilliga förbättringar

genomförts under senare år och särskilt för de

pensionärer som har de lägsta inkomsterna. Utskottet

noterar även att den numera införda

följsamhetsindexeringen innebär för 2002 att ATP-

pensionen räknas upp med 3,28 %, vilket innebar en

ökning på ca 0,56 % mer än om pensionen följt

prisutvecklingen (prisbasbeloppet). Utskottet anser,

i likhet med i betänkande 2001/02:SfU1, att det är

av vikt att det tillgängliga utrymmet för ekonomiska

förbättringar används selektivt, så att de

pensionärer som har lägst inkomster får en

förbättrad standard, t.ex. genom förbättringar av

bostadstillägget. Utskottet kan inte tillstyrka en

höjning av garantipensionen, men vill dock framhålla

att det är väsentligt att ålderspensionärernas

ekonomiska förhållanden fortlöpande uppmärksammas.

Utskottet har inte något att erinra mot

regeringens förslag till medelsanvisning. Utskottet

avstyrker motion Sf353 i denna del.

Övriga motioner

Beträffande yrkandet om ett återställande av

pensioner till 1990 års nivå hänvisar utskottet till

vad utskottet anfört ovan om den ekonomiska

utvecklingen för pensionärerna sedan 1990-talets

början.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Sf314.

Vad avser gifta pensionärer kommer i det nya

ålderspensionssystemet, när det gäller

inkomstpensionens storlek, inga skillnader att

förekomma på den grunden att vederbörande är gift

eller ogift. Vid beräkning av tilläggspension enligt

lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension

(LIP) kommer dock, för dem som är födda 1953 eller

tidigare, tilläggspensionen till den del den är

avsedd att ersätta pensionsgrundande inkomster

motsvarande det första basbeloppet (förhöjt

prisbasbelopp) att utges med olika belopp för den

som är ogift eller gift. Det saknar betydelse om

maken uppbär ålderspension eller inte. Vidare skall

liksom nu med gift pensionsberättigad likställas den

som stadigvarande sammanbor med annan, med vilken

den pensionsberättigade har varit gift eller har

eller har haft barn. Med ogift pensionsberättigad

skall likställas den som är gift men stadigvarande

lever åtskild från sin make, om inte särskilda skäl

föranleder annat. För den som kommer att uppbära

enbart garantipension eller kompletterande

garantipension kommer också denna att utges med

olika stora belopp beroende på om vederbörande är

gift eller ogift. Även för dem som uppbär

övergångsvis garantipension, dvs. de som är födda

1937 eller tidigare, utges pension med olika stora

belopp beroende på om pensionären är gift eller

ogift.

Att i det nya pensionssystemet likställa pensionen

för gifta med pension för dem som är ogifta, vilket

således skulle beröra pensionärer som är födda 1953

eller tidigare och pensionärer som uppbär

garantipension, har tidigare beräknats kosta drygt 5

miljarder kronor. I fempartiöverenskommelsen om det

nya ålderspensionssystemet ansåg man att dessa medel

borde användas till mer angelägna delar av

grundskyddet i pensionssystemet.

I betänkande 2000/01:SfU1 anförde utskottet bl.a.

följande. Skillnaderna i pensionsnivåerna

motiverades ursprungligen med att gifta har

ekonomisk hushållsgemenskap och därmed lägre

gemensamma utgifter. Ekonomisk hushållsgemenskap kan

också föreligga för sambor. Det är dock på grund av

integritetsskäl och med risk för subjektiva

bedömningar vanskligt att fastslå om två personer

lever under äktenskapsliknande former och därmed har

ekonomisk hushållsgemenskap. Två vuxna personer som

är folkbokförda på samma adress har inte automatiskt

något ansvar för varandras försörjning medan det

omvända gäller för gifta eller motsvarande.

Utskottet bedömde att pension under mycket lång

tid i flera avseenden skulle komma att utges med

olika stora belopp beroende på om vederbörande

pensionär var gift eller ogift.

I betänkande 2001/02:SfU1 erinrade utskottet även

om att det ekonomiska utrymme som har varit

tillgängligt för förbättringar för pensionärer i

första hand använts selektivt, särskilt genom

förbättringar av bostadstillägget och det särskilda

bostadstillägget, så att de pensionärer som haft

lägst inkomster fått en förbättrad standard.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

Sf204 och Sf207.

Beträffande yrkandena om flexibel pensionsålder

skall i det nya pensionssystemet inkomstgrundad

ålderspension kunna tas ut tidigast fr.o.m. 61 års

ålder. Någon högsta åldersgräns för att påbörja

uttag finns inte, men pension betalas senast ut

fr.o.m. den månad den pensionsberättigade fyller 70

år om denne inte begärt annat. Garantipension får

tas ut fr.o.m. 65 års ålder, och det gäller även om

garantipensionen bara utges som utfyllnad. Rätt till

inkomstgrundad pension skall kunna tjänas in efter

65 års ålder och även efter uttag av hel

ålderspension. Pensionen skall kunna tas ut som hel,

tre fjärdedels, halv och en fjärdedels pension. Den

nya inkomstgrundade pensionen är således flexibel.

Enligt en tvingande bestämmelse i lagen (1982:80) om

anställningsskydd har arbetstagare även rätt men

inte skyldighet att kvarstå i anställning till 67

års ålder. Lagen har trätt i kraft den 1 september

2001. Enligt en övergångsbestämmelse skall

kollektivavtal som ingåtts före ikraftträdandet

trots den nya regeln gälla fram till dess att

avtalet löpt ut eller längst till utgången av år

2002.

Beträffande delpension har denna förmån inte

kunnat beviljas efter december 2000. De sista

utbetalningarna kommer att göras i december 2004.

Det främsta motivet för avskaffandet av delpension

har varit att det reformerade ålderspensionssystemet

innefattar en sådan flexibilitet och medger

individuella lösningar i sådan utsträckning att

behovet av en särskild delpensionsförsäkring inte

längre har ansetts vara tillräckligt. Utskottet

ansåg i betänkande 1997/98:SfU13 att det inte längre

fanns ett behov av ett särskilt delpensionssystem i

det reformerade pensionssystemet.

I det nya statliga pensionsavtalet finns det

fr.o.m. 2003 möjlighet för arbetsgivarna att bevilja

delpension för personer som har tio år med

kollektivavtalad pensionsrätt och är i åldern 61-64

år.

Frågan om flexibla lösningar avseende de äldres

arbetstider behandlas i den parlamentariska

äldreberedningen (S 1998:08), Senior 2005, som i

diskussionsbetänkande SOU 2002:29 anförde bl.a.

följande. Den äldre arbetskraften måste ges

möjlighet till flexibla arbetstider och stimuleras

till deltidsarbete i stället för att sluta helt. Den

ålder då man kan börja ta ut pension är olika i

olika pensionssystem. I den allmänna pensionen kan

man börja att ta ut pension från 65 års ålder och

den lägsta åldern för att ta ut tjänstepensioner och

privata pensioner är 55 år. Det allmänna

pensionssystemet ger stora möjligheter att kombinera

förvärvsarbete och pension efter 61 års ålder.

Insatser bör göras för att informera om de

möjligheter som pensionssystemen ger till flexibla

arbetstider och vilka de samlade ekonomiska

effekterna blir för den enskilde. - Hur den äldre

arbetskraftens rätt till deltidsarbete kan

förbättras bör undersökas. Reglerna i gällande

lagstiftning bör ses över i detta avseende.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte

finna att en utökad flexibilitet i det allmänna

pensionssystemet för närvarande är erforderlig.

Med hänvisning till det anförda avstyrker

utskottet motionerna Sf219, Sf261 och Sf324.

Beträffande engångsbelopp inom

yrkesskadeförsäkringen kan enligt 16 § lagen

(1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL) på ansökan

av den skadade och när skäl anses föreligga livränta

bytas ut mot ett engångsbelopp som högst motsvarar

det kapitaliserade värdet av de utbytta

livräntebeloppen. Utbyte av livränta mot

engångsbelopp kan avse hela eller del av livräntan

eller livräntan för viss tid. Beräkningsgrunder har

fastställts av regeringen.

Enligt lagstiftningen om det nya pensionssystemet

skall ålderspension i form av inkomstpension,

tilläggspension och garantipension, inkomstrelaterad

sjukersättning och aktivitetsersättning och

sjukersättning i form av garantiersättning samordnas

med yrkesskadelivränta. Minskningen skall ske med

tre fjärdedelar av den del av livräntan som

överstiger en sjättedels prisbasbelopp. Minskning

skall även ske för livränta som har bytts ut mot

engångsbelopp. Samordningen görs då som om livränta

utgick.

I systemen finns vissa spärregler.

I betänkande 2000/01:SfU1 anförde utskottet

följande. Riksdagen avslog föregående år ett

motionsyrkande om att ingen skall behöva betala

tillbaka mer än det han eller hon fått i

engångsbelopp (bet. 1999/2000:SfU1, rskr.

1999/2000:98). I betänkandet angavs bl.a. att utbyte

av större livräntor mot engångsbelopp sker med

återhållsamhet medan kravet på skäl för utbyte är

litet när det gäller låga livräntor. Dessutom angavs

att engångsbeloppets storlek beräknas enligt

bestämmelser som fastställts av regeringen. Med

beaktande av genomsnittlig medellivslängd beräknas

ett kapitaliseringsvärde för livräntan. Utskottet

hade erfarit att livräntetagaren förutom uppgift om

beloppets storlek även får uppgift om vad

engångsutbetalningen kommer att medföra i framtiden

beträffande avdrag från pension, dvs. att avdrag

fortfarande kommer att göras som om livräntan utgick

månadsvis. Själva avdraget är tre fjärdedelar av

månadsbeloppet, dock med vissa spärregler. Det

avdrag som efter engångsutbytet görs från pensionen

ökar inte vid förändring av basbeloppet utan

beräknas på det ursprungliga månadsvisa

livräntebeloppet.

Vidare angavs i sistnämnda betänkande bl.a. att

engångsbeloppet i huvudsak är beräknat enligt

försäkringsmässiga principer och i förhållande till

samtliga livräntetagare som får engångsbelopp.

Utskottet kunde därför inte se någon enkel lösning

på problemet, särskilt som det fortfarande förekom

att yrkesskadelivräntor byts ut mot engångsbelopp.

Det hade t.o.m. varit någon ökning under senare år.

En förändring skulle därtill beröra även det nya

pensionssystemet eftersom i princip samma

samordningsregler skall gälla i det systemet.

I betänkande 2000/01:SfU1 ansåg utskottet, som

betonade vikten av att livräntetagaren tydligt

informeras om vilka effekter det kunde få med

avseende på pensionens storlek, inte att möjligheten

till utbyte av livräntan borde slopas. Utbyte av

större livräntor mot engångsbelopp skedde med

återhållsamhet, vilket också innebar att

livräntetagaren skyddades mot alltför långtgående

negativa ekonomiska effekter.

YFL upphörde att gälla fr.o.m. den 1 juli 1977.

Enligt övergångsbestämmelser gäller äldre

bestämmelser fortfarande i fråga om skada som har

inträffat före ikraftträdandet. Utskottet har från

RFV inhämtat att engångsbelopp utbetalades 1993 med

ca 19 miljoner kronor, 2000 med 4,1 miljoner kronor

och 2001 med 1,5 miljoner kronor.

Utskottet, som konstaterar att engångsbelopp

numera utbetalas med sammanlagt endast mindre

belopp, vidhåller tidigare ställningstaganden och

avstyrker motion Sf310.

Vad till sist avser yrkandet om pensionsrätt för

konstnärer noterar utskottet att regeringen har

tillsatt en särskild utredare som har i uppdrag att

kartlägga hur gällande trygghetssystem inom bl.a.

socialförsäkringsområdet förhåller sig till

konstnärlig verksamhet. Av direktiven (dir. 2001:90)

till utredningen framgår att utredaren skall pröva

om de nuvarande regelverken innebär särskilda

problem för konstnärliga yrkesutövare samt i

förekommande fall analysera och redogöra för orsaken

till problemen. Utredaren skall analysera hur

konstnärspolitiska stipendier och bidrag påverkar

konstnärliga yrkesutövares rätt till andra

stödformer utanför det kulturpolitiska området.

Utredaren skall även beakta den analys av bl.a.

regler inom de sociala trygghetssystemen som utförts

av Konstnärsstödsutredningen i betänkandet Generella

konstnärsstöd (SOU 1997:184). Uppdraget skall

redovisas senast den 28 februari 2003 (dir.

2002:143).

Utskottet avvaktar beredningen av nämnda utredning

och avstyrker därmed motion Kr264 yrkande 10.

20:2 Efterlevandepensioner till vuxna

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 20:2

Efterlevandepensioner till vuxna. Därmed bör

riksdagen avslå motionsyrkanden om annan

medelsanvisning för anslaget 20:2.

Gällande ordning

Omställningspension utges under en tid som

begränsats till sex månader från dödsfallet (före

den 1 april 1997 var tiden tolv månader). Därefter

utges omställningspension endast om den efterlevande

har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med

barn under tolv år som vid dödsfallet stadigvarande

vistades i makarnas hem. Sedan rätten till

omställningspension upphört kan efterlevande make

med nedsatt förvärvsförmåga beviljas särskild

efterlevandepension, som alltefter förvärvsförmågans

nedsättning utges som hel, trefjärdedels, halv eller

fjärdedelsförmån.

För dem som beviljas efterlevandepension på grund

av ett dödsfall som inträffar 2003 eller senare

förlängs den period som omställningspension kan

betalas ut. För efterlevande utan underåriga barn

förlängs perioden från sex till tio månader fr.o.m.

2003. För familjer med barn i åldern 12-18 år

förlängs omställningspensionen från 6 månader till

22 månader från 2003 (förlängd omställningspension).

Är något eller några av barnen yngre än 12 år skall

som i dag gälla att omställningspensionen, utöver

den inledande perioden, utges till dess att det

yngsta barnet fyllt 12 år. Regeringen har även

aviserat att den inledande omställningspensionen

fr.o.m. 2005 skall förlängas till 12 månader och den

förlängda omställningspensionen till 24 månader. Som

en utfyllnadsförmån till omställningspensionen skall

det finnas en garantipension. Rätten till

garantipension gäller för motsvarande tid som rätten

till den inkomstrelaterade förmånen.

Särskild efterlevandepension kan inte beviljas om

dödsfallet inträffar efter 2002. De som vid utgången

av 2002 uppbär förmånen får dock behålla den.

Budgetpropositionen

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2003 till anslag 20:2 Efterlevandepensioner till

vuxna anvisar ett ramanslag på 15 525 miljoner

kronor.

Anslaget omfattar fr.o.m. 2003

omställningspension, förlängd omställningspension,

särskild efterlevandepension, änkepension samt

garantipension till dessa förmåner.

De utgiftsstyrande faktorerna för anslaget är

främst utvecklingen av prisbasbeloppet och antalet

kvinnor som är berättigade till änkepension. Från

och med årsskiftet 2003/04 kommer de

inkomstrelaterade efterlevandepensionerna att

följsamhetsindexeras.

Utgifterna för anslaget uppgick 2001 till 13 056

miljoner kronor medan anslaget uppgick till 13 171

miljoner kronor. Anslaget beräknas för 2002

underskridas med ca 66 miljoner kronor.

Från och med 1 januari 2003 betalas

efterlevandepension ut enligt regler som har

anpassats till det nya ålderspensionssystemet.

Reglerna innehåller både ett grundskydd i form av

garantipension och en inkomstbaserad del. De nya

reglerna beräknas öka utgifterna med ca 800 miljoner

kronor.

I och med att de anpassade reglerna för

efterlevandepension träder i kraft den 1 januari

2003 upphör inkomstprövningen av änkepensionerna.

Detta medför en ökad anslagsbelastning på ca 800

miljoner kronor.

Antalet kvinnor med änkepension i form av

folkpension var under 2001 ungefär 11 900 och med

änkepension i form av ATP ca 388 000. Antalet

kvinnor med änkepension har minskat sedan 1998, och

denna utveckling beräknas fortsätta de närmaste

åren. Medelbeloppet för änkepension i form av

folkpension och pensionstillskott har minskat bl.a.

på grund av inkomstprövningen och till följd av att

de genomsnittliga ATP-nivåerna har höjts.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2003

Folkpartiet

I motion Sf377 av Bo Könberg och Kerstin Heinemann

(fp) yrkande 4 begärs att regeringen skall återkomma

med ett förslag om att den inledande

omställningspensionen skall återställas till tolv

månader fr.o.m. den 1 juli 2003. I motionen, yrkande

10 i denna del, och i motion Fi232 av Lars

Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 14 i denna del begärs

att riksdagen beslutar att för budgetåret 2003 till

anslaget 20:2 Efterlevandepensioner till vuxna

anvisa 35 miljoner kronor mer än vad regeringen

föreslagit.

Kristdemokraterna

Även i motion Sf329 av Sven Brus m.fl. (kd) yrkande

1 begärs att den inledande omställningspensionen

skall återställas till tolv månader fr.o.m. den 1

juli 2003. I motionen, yrkande 3 i denna del, begärs

att riksdagen beslutar att för budgetåret 2003 till

anslaget 20:2 Efterlevandepensioner till vuxna

anvisa 35 miljoner kronor mer än vad regeringen

föreslagit.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har tidigare vid ett flertal tillfällen

påpekat att också inom detta område har omfattande

åtgärder varit nödvändiga för att sanera statens

finanser. Utskottet noterar att inkomstprövningen av

änkepensionerna upphör och att tider under vilken

omställningspension kan utgå förlängs fr.o.m. 2003.

Regeringen har vidare aviserat sin avsikt att

återkomma med förslag som förlänger den inledande

omställningspensionen till tolv månader 2005.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att

utskottet i betänkande 1999/2000:SfU13, och senast i

yttrande 2001/02:SfU1y, har förutsatt att regeringen

återkommer med förslag till riksdagen om det visar

sig ekonomiskt möjligt att tidigarelägga den

aviserade förlängningen till tolv månader.

Utskottet har inte något att erinra mot

regeringens förslag till medelsanvisning.

Utskottet avstyrker motionerna Sf329 yrkandena 1

och 3 i denna del, Sf377 yrkandena 4 och 10 i denna

del samt Fi232 yrkande 14 i denna del.

20:3 Bostadstillägg till pensionärer

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 20:3

Bostadstillägg till pensionärer. Därmed bör

riksdagen avslå motionsyrkanden om annan

medelsanvisning för anslaget 20:3.

Riksdagen bör avslå motion om

bostadstillägg vid särskilt boende.

Jämför reservation nr 51 (m, fp, c)

Gällande ordning

Det kommunala bostadstillägget till pensionärer

ersattes fr.o.m. den 1 januari 1995 med ett statligt

bostadstillägg till pensionärer (BTP). Fr.o.m. 2003

regleras BTP i lagen (2001:761) om bostadstillägg

till pensionärer m.fl.

BTP är en inkomstprövad förmån som med nuvarande

regler kan utges till den som uppbär folkpension i

form av ålderspension (från 65 år), förtidspension

eller efterlevandepension. Från den 1 april 1997

gäller att endast privatbostadsfastighet eller

privatbostadsrätt som permanent bebos av den

pensionsberättigade skall vara undantagen från

inkomstprövningen av BTP. Detta innebär att även

innehav av bl.a. fritidsfastighet kan påverka

bostadstilläggets storlek.

I och med ålderspensionsreformen fr.o.m. 2003

avskaffas det särskilda grundavdraget för

pensionärer. För att kompensera för detta kommer

bruttopensionerna att höjas, vilket leder till att

nuvarande system för BTP måste anpassas till de

höjda bruttopensionerna. Det nya BTP skall vara

tidsbestämt. Utgångspunkten är att beslut om BTP

skall gälla ett år. Är förhållandena okomplicerade

kan beslutsperioden i stället vara upp till tre år.

Vidare skall den försäkrade ha en huvudsaklig och

långsiktig försörjning av pension eller uppbära

sjuk- eller aktivitetsersättning. Partiell

ålderspension och omställningspension kommer inte

att grunda rätt till det nya BTP. Inte heller

änkepension till kvinnor födda 1945 eller senare,

som grundar sig på dödsfall efter utgången av 2002,

föreslås ge rätt till BTP.

För ensamstående bidragstagare skall BTP lämnas

med högst 91 % av bostadskostnaden till den del

denna inte överstiger 4 500 kr per månad. För en

gift bidragstagare skall BTP lämnas med 91 % av

dennes del av bostadskostnaden till den del denna

inte överstiger 2 250 kr per månad. Bostadskostnaden

för gift bidragstagare, vars make inte är berättigad

till BTP, föreslås således beräknas till hälften av

makarnas totala bostadskostnad - till skillnad mot

nuvarande regler där BTP beräknas efter hela

bostadskostnaden. Samtidigt införs ett fribelopp vid

inkomstberäkningen för den make som saknar rätt till

BTP, vilket delvis neutraliserar försämringen.

Inkomstbegreppet kommer i huvudsak att följa

skattelagstiftningen med vissa tillägg.

Förutom BTP kan förmånen särskilt bostadstillägg

(SBTP) betalas ut som en utfyllnad om inkomsten

understiger summan av en skälig bostadskostnad och

en skälig levnadsnivå. Från och med den 1 januari

2001 höjdes den skäliga bostadskostnaden från högst

5 200 kr till högst 5 700 kr per månad. Vidare

höjdes den skäliga levnadsnivån med 6 procentenheter

till 129,4 % av prisbasbeloppet för ensamstående och

till 108,4 % för gift pensionär.

Budgetpropositionen

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2003 till anslag 20:3 Bostadstillägg till

pensionärer anvisar ett ramanslag på 10 735 miljoner

kronor.

Anslaget omfattar bostadstillägg till pensionärer

och särskilt bostadstillägg till pensionärer.

Anslaget finansieras med allmänna skattemedel. De

utgiftsstyrande faktorerna för anslaget är främst

prisbasbeloppsutvecklingen,

boendekostnadsutvecklingen och utvecklingen av

medelpensionerna.

Utgifterna för anslaget uppgick 2001 till 10 407

miljoner kronor. Det anvisade anslagsbeloppet var 10

144 miljoner kronor. Anslaget för 2002 beräknas

överskridas med 253 miljoner kronor. Detta innebär

att anslagskrediten kan komma att utnyttjas under

2002.

Den långsiktiga trenden för anslaget är att

antalet som uppbär BTP minskar. Det är framför allt

antalet ålderspensionärer med BTP som sjunker.

Anledningen till denna minskning är att de nyblivna

pensionärerna, i genomsnitt, har högre pension

jämfört med dem som redan uppbär pension.

Regelförändringarna som träder i kraft den 1 januari

2003 innebär en tillfällig nivåhöjning av antalet

som uppbär BTP. Den långsiktiga trenden att antalet

som uppbär BTP minskar förväntas dock kvarstå.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2003

Moderaterna

I motion Sf356 av Sten Tolgfors m.fl. (m) yrkande 1

begärs ett tillkännagivande om att BTP skall ersätta

90 % av bostadskostnaden mellan 100 kr och 4 500 kr

i månaden. Motionärerna framhåller att utformningen

av BTP har verkat kostnadsdrivande på framför allt

kommunernas hyressättning. För pensionärer med full

BTP innebär förslaget som mest en försämring med 144

kr i månaden. Detta kompenseras av Moderaternas

förslag om höjning av grundavdraget, vilket innebär

att en pensionär med garantipension får ca 130

respektive 156 kr mer i månaden efter skatt 2003

respektive 2004. I yrkande 2 begär motionärerna att

riksdagen beslutar att för budgetåret 2003 till

anslaget 20:3 Bostadstillägg till pensionärer anvisa

570 miljoner kronor mindre än vad regeringen

föreslagit.

Folkpartiet

I motion Sf377 av Bo Könberg och Kerstin Heineman

(fp) yrkande 3 begärs att riksdagen beslutar att

fr.o.m. den 1 januari 2003 skall fritidsfastighet

inte ingå i underlaget för inkomstprövning av BTP.

Motionärerna framhåller att vid inkomstprövningen

beaktas inte eventuellt värde av ett småhus som är

den sökandes permanentbostad, däremot värdet av en

fritidsfastighet. Följderna kan ibland stå i strid

med ambitionen att människor med likartade

förhållanden också skall behandlas lika inom olika

trygghets- eller bidragssystem. Det kan också få den

olyckliga effekten att påskynda avyttringen av ett

fritidshus som kan ha stor betydelse för den äldres

livskvalitet. I motionen yrkande 10 i denna del och

i motion Fi232 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande

14 i denna del begärs att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2003 till anslaget 20:3 Bostadstillägg

till pensionärer anvisa 90 miljoner kronor mer än

vad regeringen föreslagit.

Kristdemokraterna

Även i motion Sf329 av Sven Brus m.fl. (kd) yrkande

2 begärs att riksdagen beslutar att fritidsfastighet

inte skall ingå i underlaget för inkomstprövning av

BTP. Motionärerna framhåller att fritidsfastigheter

kan ha ett så högt taxeringsvärde att det omöjliggör

BTP och att det inte är rätt att människor skall

tvingas till en försäljning av fastigheten och

därmed till en försämring av livskvaliteten för att

erhålla BTP. I motionen yrkande 3 i denna del begärs

att riksdagen beslutar att till anslaget 20:3

Bostadstillägg till pensionärer anvisa 90 miljoner

kronor mer än vad regeringen föreslagit.

Centerpartiet

Birgitta Carlsson m.fl. (c) föreslår i motion Sf353

i denna del att riksdagen beslutar att 80 % av

bostadskostnaden upp till 4 000 kr per månad skall

kunna läggas till grund för BTP. Motionärerna menar

att den i motionen under anslaget 20:1

Ålderspensioner föreslagna höjningen av

garantipensionen med 1 500 kr per år samt

Centerpartiets förslag till sänkta inkomstskatter

bättre tillgodoser de sämst ställda pensionärernas

behov. Vidare begärs att riksdagen beslutar att för

budgetåret 2003 till anslaget 20:3 Bostadstillägg

till pensionärer anvisa 1 860 miljoner kronor mindre

än vad regeringen föreslagit.

Övrig motion

I motion Sf229 av Kerstin Heineman m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande att BTP inte skall kunna

utbetalas för icke frivilligt boende i tvåbäddsrum i

särskilda boendeformer för äldre. BTP för detta

ändamål bör inte utgå fr.o.m. den 1 juli 2005.

Motionärerna framhåller att det fortfarande

förekommer att äldre människor i särskilda

boendeformer i vissa kommuner får bo tillsammans med

icke anhöriga, trots att de hellre skulle vilja ha

ett eget rum. Regeringen har givit berörda kommuner

en signal om att fortsatt ofrivilligt tvåbäddsboende

kan delfinansieras av staten med bidrag och att

detta därmed erkänns som en för många år framåt

godtagbar boendeform. Riksdagen ståndpunkt bör bli

att de som inte vill bo tillsammans med andra inte

skall tvingas att göra det, och att bidrag för detta

skall vara tillfälligt undantag med den 30 juni 2005

som en klart angiven sista dag.

Utskottets ställningstagande

Anslag 20:3 Bostadstillägg till pensionärer

Den 1 januari 1999 höjdes ersättningsnivån i

bostadstillägget till pensionärer från 85 % till 90

%. Det innebar att de pensionärer som hade de lägsta

inkomsterna sattes i främsta rummet. Då en

övervägande del av BTP-tagarna var kvinnor hade

höjningen även den effekten att kvinnor med låga

pensioner gynnades. Den 1 januari 2001 höjdes taket

i BTP från 4 000 kr till 4 500 kr och golvet om 100

kr togs bort. Vidare höjdes den skäliga levnadsnivån

i SBTP med 6 procentenheter till 129,4 % av

prisbasbeloppet för ensamstående och till 108,4 %

för gift pensionär. Regeringen anförde i detta

sammanhang att det fanns skäl att föreslå

ytterligare åtgärder som i första hand tog sikte på

de pensionärer som hade lägst inkomster och att det

i den gruppen i hög utsträckning återfanns kvinnor.

Enligt regeringen hade undersökningar visat att det

i första hand var pensionärer med höga

boendekostnader som fanns representerade i gruppen

med lägst inkomster. Genom att förbättra villkoren

för bostadsstöd uppnåddes således ett

tillfredsställande resultat för de aktuella

pensionärsgrupperna. Utskottet delade de av

regeringen framförda uppfattningarna.

Regeringen föreslog härefter i budgetpropositionen

2001/02:1 förbättringar av BTP fr.o.m. den 1 januari

2002 dels i form av en höjning av ersättningsnivån

från 90 % till 91 % av bostadskostnaden upp till 4

500 kr, dels vid fastställande av bostadskostnad att

hemmavarande barns andel av bostadskostnaden skulle

ingå om barnet inte fyllt 20 år, i stället för 18

år, eller om barnet fick studiehjälp eller förlängt

barnbidrag. En ytterligare förutsättning var att

barnet inte var självförsörjande.

Utskottet noterade i betänkande 2001/02:SfU1 att

förstnämnda förbättring skulle komma att gynna den

grupp pensionärer, däribland många kvinnor, som hade

de lägsta inkomsterna och såg således positivt på

förslaget, som tillstyrktes.

Beträffande åldersgränsen för hemmavarande barn

noterade utskottet att denna förbättring i första

hand berörde personer med änkepension eller

förtidspension och i begränsad utsträckning

ålderspensionärer. Utskottet förklarade sig positivt

till förslaget.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att

någon försämring i bostadstillägget inte skall

göras.

Beträffande frågan om huruvida innehav av

fritidsfastighet skall påverka inkomstprövningen av

bostadstillägget, anser utskottet att det är rimligt

att inte enbart kapitalavkastningen utan att även

själva förmögenhetsinnehavet påverkar den

bidragsberättigades rätt till BTP. En

fritidsfastighet inbringar inte någon verklig

inkomst för den bidragsberättigade, även om den är

en tillgång som kan omvandlas till likvida medel.

För att uppnå det s.k. saneringsmålet ansåg

regeringen att det var nödvändigt att även

förmögenhet i form av fritidsfastighet beaktades vid

inkomstberäkningen. Detta blev också riksdagens

beslut (prop. 1996/97:1, bet. 1996/97:SfU1, rskr.

1996/97:126).

I den av riksdagen nyligen beslutade nya BTP-lagen

är stödet utformat som ett individinriktat stöd av

grundskyddskaraktär, där bidragstagarens samlade

ekonomi skall vara avgörande för rätten till stöd.

Värdet av fritidsfastighet är inte undantaget vid

beräkningen av förmögenhetstillägget.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att

det inte finns skäl att undanta värdet av

fritidsfastighet vid beräkningen av årsinkomsten.

Utskottet har inte något att erinra mot

regeringens förslag till medelsanvisning.

Utskottet avstyrker motionerna Sf329 yrkandena 2

och 3 i denna del, Sf353 i denna del, Sf356, Sf377

yrkandena 3 och 10 i denna del samt Fi232 yrkande 14

i denna del.

Övrig motion

Enligt såväl nuvarande bestämmelser som enligt de

bestämmelser som träder i kraft den 1 januari 2003

gäller för bostad i särskild boendeform att BTP

endast lämnas för boende i lägenhet eller för boende

i en- och tvåbäddsrum. Regeringen uttalade i

proposition 2001/02:119 i frågan att principiellt

gäller fortfarande att det är tveksamt om boende i

tvåbäddsrum är ett sådant boende som bör berättiga

till BTP. Regeringen anser emellertid att det

alltjämt finns skäl för att lämna BTP för boende i

tvåbäddsrum eftersom alla inte önskar eget rum. Det

är t.ex. rimligt att två makar som delar rum bör få

BTP, dvs. omvänt vore det orimligt om makarna var

tvungna att bo i var sitt enkelrum för att få BTP.

Även andra personer kan vilja dela rum. Det kan

t.ex. vara två syskon eller personer som i ett visst

skede helt enkelt inte vill vara ensamma.

Sammanfattningsvis är det enligt regeringen rimligt

att BTP skall kunna lämnas för boende i tvåbäddsrum

åtminstone när båda har valt detta. En sådan

avgränsning i reglerna är dock tveksam, eftersom det

fria valet kan kännas påtvingat särskilt som "ett

fritt val" innebär en ekonomisk vinst för

pensionären. Regeringen gör därför bedömningen att

BTP även fortsättningsvis bör kunna lämnas för

boende i tvåbäddsrum.

I betänkande 2001/02:SfU17 uttalade utskottet

följande. Utskottet instämmer i regeringens

bedömning att det måste finnas möjlighet att få BTP

för boende i tvåbäddsrum under förutsättning att de

boende själva valt det. Däremot är det i princip

inte rimligt att BTP lämnas för ofrivilligt sådant

boende. Att införa en regel som ger rätt till BTP

vid frivilligt boende i tvåbäddsrum men inte annars

är emellertid inte är någon framkomlig väg. Så länge

boende i tvåbäddsrum existerar torde en sådan regel

leda till att även personer som inte valt denna form

av boende kommer att hävda motsatsen för att komma i

åtnjutande av BTP. Emellertid utgör det förhållandet

att det fortfarande förekommer ofrivilligt boende i

tvåbäddsrum det stora problemet. Oavsett om reglerna

för BTP ger felaktiga signaler till kommunerna eller

ej kan detta problem inte angripas på annat sätt än

genom att antalet tvåbäddsrum i särskilt boende

minskar. Som framgår av propositionen sker också en

stadig minskning av antalet pensionärer med boende i

tvåbäddsrum genom ny- och ombyggnad av

äldrebostäder. Antalet pensionärer som får BTP för

boende i tvåbäddsrum är för närvarande 1 266.

Antalet har sedan 1995 minskat eftersom tvåbädds-

och flerbäddsrum successivt minskar i antal. - För

att råda bot på problemet med ofrivilligt boende i

tvåbäddsrum är det enligt utskottets mening viktigt

med en fortsatt satsning på enbäddsrum i särskilt

boende. Utskottet förutsätter att kommunerna

fortsätter att verka för en minskning av antalet

tvåbäddsrum till förmån för enbäddsrum. Om så inte

sker kan frågan om reglerna för BTP behöva

aktualiseras på nytt.

Utskottet vidhåller sitt nu redovisade

ställningstagande och avstyrker därmed motion Sf229.

20:4 Delpension

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 20:4

Delpension.

Gällande ordning

Delpensionen är under avveckling eftersom det

reformerade ålderspensionssystemet ger ett stort

utrymme för partiellt uttag av ålderspension såväl

före som efter 65 års ålder. Delpension har inte

kunnat beviljas efter december 2000. De sista

utbetalningarna kommer att göras i december 2004.

Rätt till delpension förelåg från den månad den

försäkrade fyllde 61 år. Syftet med pensionen är att

möjliggöra en successiv övergång från förvärvsarbete

till pension för de personer som är mellan 61 och 64

år.

Budgetpropositionen

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2002 till anslag 20:4 Delpension anvisar ett

ramanslag på 115,320 miljoner kronor.

Utgifterna för anslaget uppgick 2001 till 260,1

miljoner kronor. Det anvisade anslagsbeloppet var

297,6 miljoner kronor. Anslaget för 2002 beräknas

underskridas med 30 miljoner kronor.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot regeringens

förslag till medelsanvisning.

20:5 Äldreförsörjningsstöd

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 20:5

Äldreförsörjningsstöd.

Anslaget är nytt fr.o.m. 2003. Stödet, som är helt

inkomstprövat, skall garantera de personer som är

bosatta i Sverige och är 65 år eller äldre en viss

skälig levnadsnivå. Dessutom kan ersättning ges för

en skälig bostadskostnad på högst 5 700 kronor per

månad, dvs. samma nivå som gäller för det särskilda

bostadstillägget. De som kan komma att beviljas

äldreförsörjningsstöd är personer som har fyllt 65

år och som inte uppfyller bosättningskravet för

oavkortad garantipension. I den mån de inte kan

försörja sig på annan pension är denna grupp i

dagsläget i stor utsträckning hänvisad till

socialbidrag.

Budgetpropositionen

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2003 till anslag 20:5 Äldreförsörjningsstöd anvisar

ett ramanslag på 735 miljoner kronor.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot regeringens

förslag till medelsanvisning.

Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet

för familjer och barn

Politikområdet Ekonomisk familjepolitik omfattar

förutom utgiftsområde 12 anslaget 21:1 Bostadsbidrag

inom utgiftsområde 18. Statens utgifter inom

politikområdet beräknas uppgå till 56,7 miljarder

kronor 2003. Statens övriga ekonomiska stöd till

barnfamiljerna är studiebidragen, under

utgiftsområde 15, samt maxtaxan i barnomsorgen,

under utgiftsområde 16.

Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och

barn omfattar allmänna barnbidrag inklusive

flerbarnstillägg och förlängt barnbidrag,

föräldraförsäkring inklusive havandeskapspenning,

underhållsstöd, bidrag till internationella

adoptioner, barnpension och efterlevandestöd till

barn, vårdbidrag för funktionshindrade barn samt

pensionsrätt för barnår.

Finansutskottet har för budgetåret 2003 i enlighet

med regeringens förslag föreslagit att ramen för

utgiftsområdet fastställs till 52 889 miljoner

kronor (bet.2002/03:FiU1).

Familjepolitikens inriktning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag

till tillägg i målformuleringen för den

ekonomiska familjepolitiken, dvs. att

skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan

familjer med och utan barn skall minska inom

ramen för den generella välfärden.

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

införande av barnomsorgskonto, om höjt

barnbidrag för barn i åldern 1-5 år och om

familjepolitikens inriktning i övrigt.

Jämför reservationerna nr 52 (fp), 53 (kd)

och 54 (c).

Budgetpropositionen

Regeringen föreslår i budgetpropositionen att målet

för den ekonomiska familjepolitiken skall vara att

skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan

familjer med och utan barn skall minska inom ramen

för den generella välfärden. "Inom ramen för den

generella välfärden" är ett tillägg jämfört med

tidigare formulering och enligt regeringen möjliggör

det ett långsiktigt arbete för att stärka den

generella politiken.

Regeringen anför vidare att generella system på

sikt ger goda fördelningseffekter, samtidigt som de

har en hög legitimitet. Genom mer generella bidrag

kommer systemens långsiktiga stabilitet och

effektivitet att öka, vilket enligt regeringen

skapar trygghet och gynnsamma förutsättningar för

ett ökat barnafödande.

I propositionen anges att det familjeekonomiska

stödet bör utformas så att barnfamiljernas

handlingsutrymme och möjligheter att själva påverka

sin ekonomiska situation ökar, samtidigt som stödet

till de mest utsatta grupperna förblir starkt.

Regeringen överväger en strukturell omläggning av

familjepolitiken i denna riktning. Ambitionen är att

kombinera en politik för sysselsättning och tillväxt

med en politik för ökad rättvisa och minskade

klyftor.

Barnens bästa är enligt propositionen

utgångspunkten för familjepolitikens utformning. En

grundläggande strävan är att skapa förutsättningar

för jämlika uppväxtvillkor för alla barn, vilket kan

åstadkommas dels genom att stödja föräldrarna att

klara de ekonomiska åtaganden som är viktiga för

barnens välfärd under deras uppväxttid, dels genom

att erbjuda möjligheter att kombinera föräldraskap

med förvärvsarbete eller studier. En fortsatt ökning

av männens uttag av föräldrapenning är, enligt

regeringen, också önskvärd. I detta syfte infördes

ytterligare en mamma- och pappamånad 2002.

I propositionen anges vidare att de senaste årens

ekonomiska återhämtning i kombination med ökad

sysselsättning och sänkta skatter för låg- och

medelinkomsttagare har gynnat barnfamiljerna.

Dessutom har en rad insatser inom politikområdet,

bl.a. höjda barnbidrag och utbyggnaden av

föräldraförsäkringen, genomförts i syfte att

förbättra barnfamiljernas situation. Även åtgärder

vidtagna utanför politikområdet, t.ex. införandet av

maxtaxan inom förskoleverksamheten och

skolbarnsomsorgen, förväntas få stor betydelse för

barnfamiljernas ekonomi.

Motioner

Folkpartiet

I motionerna Sf376 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkande 1 och A241 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkande 1 begärs tillkännagivande om att införa ett

barnkonto för barn i förskoleåldern från och med

2004. Kontot skall omfatta 40 000 kr per barn och

skall användas under barnets förskoleålder enligt

familjens egna önskemål.

I motion L319 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkande 16 begärs tillkännagivande om

barnfamiljernas ekonomiska utsatthet. I motionen

anförs att Folkpartiet liberalerna vill genomföra en

familjepolitisk reform som ger mer makt och större

marginaler i barnfamiljernas vardag - bl.a. genom

att de ges ökade möjligheter att själva bestämma hur

barnomsorgen skall utformas.

Kristdemokraterna

I motion Sf380 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 37

i denna del begärs beslut om att införa ett

barnomsorgskonto. Barnomsorgskontot skall omfatta

80 000 kr för barn som fyller ett år, med en

begränsning av uttaget på maximalt 40 000 kr per

barn och år. I motion Sf379 av Inger Davidson m.fl.

(kd) yrkande 3 i denna del begärs tillkännagivande

om att införa ett barnomsorgskonto enligt samma

modell, vilket skulle göra det möjligt för

ensamstående föräldrar att gå ner i arbetstid.

Alf Svensson m.fl. (kd) betonar i motion Sf380

familjens oersättliga ställning och uppgift i

samhället samt behovet av att uppvärdera

föräldrarollen. Motionärerna anser vidare att

lagstiftningen samt sociala och ekonomiska

stödformer bör utformas så att de innebär ett stöd

för stabila relationer. Enligt motionärerna finns

även ett behov av att sammanställa information för

föräldrastödjande verksamhet, i likhet med det

norska Föräldrahanteringsprogrammet. Föräldrarnas

önskemål att få mer tid för barnen bör också

uppfyllas och begreppet hemarbete måste uppvärderas.

Vidare anser motionärerna att

subsidiaritetsprincipen skall vara utgångspunkten

för familjepolitiken. Så många beslut som möjligt

skall fattas av familjen själv. Stat och kommun

skall underlätta - inte styra - föräldrarnas val.

Kristdemokraterna anser att det nuvarande systemet

har brister ur såväl fördelningspolitisk synvinkel

som valfrihetssynpunkt, varför motionärerna vill ha

en familjepolitisk reform där man t.ex. medger

alternativa barnomsorgsreformer och gynnar

resurssvaga hushåll. I motionen, yrkandena 1, 5, 6,

8, 11, 17, 19 och 27, begärs tillkännagivanden om

ovanstående.

Även i motion Sf379 av Inger Davidson m.fl. (kd)

yrkande 6 begärs ett tillkännagivande om att

familjestödet skall ha en bättre fördelningspolitisk

profil.

I motion Sf238 av Tuve Skånberg (kd) yrkandena 1,

2 och 4 begärs tillkännagivanden om att stödja

flerbarnsidealet, om stöden till barnfamiljerna

genom bostadsbidrag, barnbidrag och vårdnadsbidrag

och om att låta konsekvenspröva varje beslut från

regering och riksdag för att se hur det gagnar och

påverkar familjen. I motion A242 av Annelie Enochson

m.fl. (kd) yrkande 28, slutligen, begärs ett

tillkännagivande om vikten av att uppvärdera

hemarbete och anhörigvård.

Centerpartiet

I motion So250 av Maud Olofsson m.fl. (c) yrkandena

7 och 13 i denna del begärs ett tillkännagivande om

principerna för en ny familjepolitik med ökat

självbestämmande, bättre möjlighet att kombinera

familjeliv och arbetsliv samt mer tid för barnen.

Detta förutsätter, enligt motionärerna, att

familjernas ekonomiska utrymme stärks samt att

föräldrarna har möjlighet att ta ansvar för barnens

uppväxt när det gäller både barnomsorg och skola.

Därför föreslås i motionen höjda barnbidrag för barn

i åldern 1-5 år. Bidraget föreslås höjas successivt

fram till 2006.

Vänsterpartiet

Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion Sf311

yrkande 1 ett tillkännagivande om att politikområdet

Ekonomisk familjepolitik i stället bör heta

Ekonomisk barnpolitik, i syfte att sätta barnen i

centrum. I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om

att det behövs ett tillägg till målsättningen inom

politikområdet där det fastställs att politiken

skall vara utformad på ett sådant sätt att den

bidrar till ökad jämställdhet.

Miljöpartiet

I motion So514 av Peter Eriksson m.fl. (mp) yrkande

1 begärs ett tillkännagivande om behovet av

individrelaterade och flexibla lösningar vad gäller

familjepolitiken, mot bakgrund av att barn växer upp

under många olika familjeförhållanden.

Övrig motion

Carina Adolfsson m.fl. (s) begär i motion Sf341 ett

tillkännagivande om ensamstående föräldrars

ekonomiska och sociala situation. Motionärerna anser

att regeringens ambition bör vara att, när ekonomin

så medger, se över de familjeekonomiska stöden ur

ett ensamförsörjarperspektiv och göra systemet mer

fördelningspolitiskt rättvist.

Utskottets ställningstagande

Som utskottet tidigare uttalat (senast i bet.

2001/02:SfU1) är föräldrarna i regel de viktigaste

personerna i barnens liv. Hur föräldrarna mår och

hur deras ekonomi ser ut påverkar i hög grad barnens

välbefinnande, varför samhällets stöd till

barnfamiljerna är grundläggande. Enligt utskottets

mening måste barnens bästa sättas i centrum och vara

utgångspunkten för familjepolitikens utformning.

Samhällets insatser måste inriktas på att skapa

förutsättningar för jämlika uppväxtvillkor för alla

barn. Det kan uppnås dels genom att stödja

föräldrarna att klara de ekonomiska åtaganden som är

viktiga under barnens uppväxttid, dels genom att

erbjuda möjligheter att kombinera föräldraskap med

förvärvsarbete eller studier.

Tidigare löd målet för den ekonomiska

familjepolitiken att skillnaderna i de ekonomiska

villkoren mellan familjer med och utan barn skall

minska. Nu föreslår regeringen ett tillägg i

målformuleringen. Det föreslagna målet lyder att

skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan

familjer med och utan barn skall minska inom ramen

för den generella välfärden. Utskottet anser att

tillägget markerar vikten av det långsiktiga arbetet

med att stärka den generella välfärdspolitiken.

Utskottet anser att barnbidraget med dess

omfördelande effekter och stora träffsäkerhet är en

viktig del av det familjeekonomiska stödet. Det

bidrar till att resurser omfördelas över livscykeln

och mellan familjer med och familjer utan barn. Även

föräldraförsäkringssystemet har en god

fördelningspolitisk effekt samtidigt som det ger

utrymme för flexibla lösningar för olika

familjesituationer. Utrymmet för flexibla lösningar

är betydelsefullt, inte minst mot bakgrund av att

barn växer upp under många olika

familjeförhållanden.

Som utskottet tidigare uttalat (senast i bet.

2001/02:SfU1) är en väl utbyggd familjepolitik ett

viktigt medel för att uppnå jämställdhet mellan

kvinnor och män. Utskottet delar regeringens

målsättning att såväl familje- som

jämställdhetspolitiken skall syfta till att både

kvinnor och män skall kunna vara föräldrar och ta

det praktiska ansvaret för sina barn samtidigt som

de arbetar för sin försörjning. För att stimulera

denna utveckling har två mamma- respektive

pappamånader införts i föräldraförsäkringen. Enligt

vad som anförs i propositionen har detta medfört att

betydligt fler pappor nu tar del av vården av sina

barn jämfört med tidigare. Det är viktigt både från

jämställdhetssynpunkt och med hänsyn till barnens

bästa. Enligt RFV:s utvärderingar togs 14 % av

föräldrapenningdagarna ut av pappor 2001, vilket är

en ökning jämfört med 1990 då 7 % togs ut av pappor.

Utskottet ser positivt på denna utveckling, men

anser att ytterligare insatser behövs för att

stimulera fler män att ta ut föräldrapenningdagar.

Regeringens aviserade höjning av inkomsttaket i

föräldraförsäkringen kan, enligt utskottets mening,

komma att bidra till detta och stärka

familjepolitikens betydelse som ett medel för att

uppnå jämställdhet mellan könen.

Barnfamiljernas ekonomiska situation har under de

senaste åren förbättrats och den positiva trenden

förväntas fortsätta. Förbättringen är enligt

utskottet inte bara följden av de senaste årens

ekonomiska återhämtning, utan även höjningen av

barnbidragen och den utbyggda föräldraförsäkringen

har bidragit till den positiva utvecklingen. Även

åtgärder vidtagna utanför politikområdet, t.ex.

införandet av maxtaxan inom förskoleverksamheten och

skolbarnsomsorgen, har fått och kommer att få stor

betydelse för barnfamiljernas ekonomi. I

Familjeutredningens slutbetänkande Ur

fattigdomsfällan (SOU 2001:24) påtalades dock att

många ensamföräldrar, särskilt kvinnor, har höga

marginaleffekter. Som påpekades i utskottets

yttrandet till finansutskottet (yttr. 2002/03:SfU1y)

välkomnar utskottet därför regeringens avsikt att

långsiktigt verka för att minska marginaleffekterna

och därigenom minska risken för att familjer med

låga inkomster hamnar i s.k. fattigdomsfällor. Med

det anförda anser utskottet motion Sf341

tillgodosedd.

Under 1990-talet har utskottet vid ett flertal

tillfällen uppmärksammat det låga barnafödandet.

Utskottet kan dock med tillfredsställelse konstatera

att antalet födda barn i år väntas uppgå till

94 800, vilket är det högsta antalet födda barn

under de senaste sex åren. I rapporten Barnafödandet

i fokus (Ds 2001:57) konstaterades att det finns ett

samband mellan födelsetals- och

sysselsättningsutvecklingen. Vikten av en fast

förankring i arbetslivet ses av många unga som en

förutsättning för att bilda familj. Även

jämställdheten på individuell nivå är befrämjande

för familjebildning och barnafödandet, vilket enligt

utskottet gör det än viktigare att befrämja

jämställdheten inom föräldraförsäkringen.

Regeringen anger i budgetpropositionen att man

överväger en strukturell omläggning av

familjepolitiken där det familjeekonomiska stödet

bör utformas så att barnfamiljernas handlingsutrymme

och möjligheter att själva påverka sin ekonomiska

situation ökar samtidigt som stödet till de mest

utsatta grupperna fortsättningsvis är starkt.

Ambitionen är att kombinera en politik för

sysselsättning och tillväxt med en politik för ökad

rättvisa och minskade klyftor. Regeringen betonar

också att barnens bästa måste vara utgångspunkten

för familjepolitiken. Utskottet förutsätter att

omläggningen av familjepolitiken i kombination med

föreslagna och aviserade åtgärder inom området

kommer att leda till ytterligare förbättringar för

barnfamiljernas ekonomi, ge dem ökade möjligheter

att själva påverka sin situation, främja

jämställdheten samt bidra till gynnsammare

förutsättningar för ett ökat barnafödande. En sådan

omställning skulle tillgodose motion So514 yrkande

1.

Motion Sf311 yrkandena 1 och 2 får mot bakgrund av

det anförda anses vara väl tillgodosedd.

Utskottet anser inte att det finns någon anledning

att införa ett särskilt barnomsorgskonto. Enligt

utskottets mening ger den nyligen utbyggda

föräldraförsäkringen i kombination med

maxtaxereformen ett bättre stöd till ett mer

jämställt föräldraansvar. Tillsammans underlättar

dessa stödformer för föräldrarna att förena

förvärvsarbete och föräldraskap. Utskottet finner

inte heller skäl till att införa höjda barnbidrag

för barn i åldern 1-5 år.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens

föreslagna målformulering och avstyrker motionerna

Sf376 yrkande 1, A241 yrkande 1, L319 yrkande 16,

Sf380 yrkandena 1, 5, 6, 8, 11, 17, 19, 27 och 37 i

denna del, Sf379 yrkandena 3 i denna del och 6,

Sf238 yrkandena 1, 2 och 4, A242 yrkande 28 samt

So250 yrkandena 7 och 13 i denna del.

21:1 Allmänna barnbidrag

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 21:1 Allmänna

barnbidrag och avslå motionsyrkanden om höjt

barnbidrag för barn i åldern 13-16 år,

utbetalning av barnbidrag till annan än

vårdnadshavaren samt om delat barnbidrag vid

växelvis boende.

Jämför reservation nr 55 (kd).

Gällande bestämmelser

Från anslaget bekostas barnbidrag, flerbarnstillägg

och förlängt barnbidrag. Från och med den 1 januari

2001 utges barnbidrag med 11 400 kr/barn och år (950

kr/mån). Flerbarnstillägg höjdes den 1 januari 2001

till 3 048 kr/år för det tredje barnet, till 9 120

kr/år för det fjärde barnet och till 11 400 kr/år

för det femte och varje ytterligare barn.

Förlängt barnbidrag utbetalas med samma belopp som

barnbidraget från och med kvartalet efter det att

barnet har fyllt 16 år om barnet studerar vid

grundskola eller deltar i viss annan motsvarande

utbildning.

Budgetpropositionen

Enligt regeringen fyller barnbidragen väl målet att,

utan att skapa marginaleffekter, bidra till

utjämningen av de ekonomiska levnadsvillkoren mellan

familjer med respektive utan barn. Stödet omfördelar

också inkomster mellan hög- och låginkomsttagare

genom att inkomstskatten är progressiv och eftersom

barnbidrag utges med samma belopp till alla barn. I

propositionen anges vidare att barnbidragssystemet

är lätt att överblicka, enkelt och billigt att

administrera samt har hög legitimitet.

Under budgetåret 2001 uppgick utgifterna för de

allmänna barnbidragen till 21 108 miljoner kronor.

Det innebär att utgifterna detta år översteg

anslaget med 194 miljoner kronor, vilket kan

förklaras av det ökade antalet födda barn. För

innevarande budgetår beräknas utgifterna till ca

21 031 miljoner kronor, vilket är ca 37 miljoner

kronor högre än anvisat anslag.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2003 till anslaget 21:1 Allmänna barnbidrag anvisar

20 965,1 miljoner kronor.

Motioner som ej har anslagseffekt budgetåret

2003

I motion Sf380 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 34

föreslås att riksdagen beslutar om en höjning av

barnbidraget och flerbarnstillägget från och med 1

januari 2004. Höjningen skall enligt förslaget vara

100 kr per månad och barn och gälla för barn som

fyllt 13 år men inte 16 år. Flerbarnstillägget

föreslås höjas i motsvarande mån.

Cecilia Magnusson och Anita Sidén (m) begär i

motion Sf343 ett tillkännagivande om en ändring i

lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag i de fall då

en vårdnadshavare har uppenbara svårigheter att

sköta sin ekonomi. De anser att ren misshushållning

med familjens ekonomiska medel är så allvarligt att

det borde kunna leda till att barnbidraget på

framställan av socialnämnd betalas ut till den andre

föräldern eller annan lämplig person.

Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion Sf311

yrkande 8 ett tillkännagivande om att barnbidraget,

efter önskemål från båda vårdnadshavarna, skall

kunna delas vid växelvis boende.

Även i motionerna Sf235 av Conny Öhman (s) och

Sf237 av Håkan Juholt (s) begärs tillkännagivanden

om att barnbidraget bör delas vid växelvis boende.

I motion Sf340 av Margareta Sandgren (s) begärs en

ändring i regeln för betalningsmottagare av

barnbidrag vid växelvis boende. Motionären anser att

försäkringskassan vid växelvis boende bör kunna

pröva vem av föräldrarna som skall stå som

betalningsmottagare av barnbidraget.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening fungerar det nuvarande

barnbidragssystemet väl. Barnbidraget har hög

legitimitet hos allmänheten, det uppfattas som

rättvist, administrationskostnaden är låg och risken

för fusk är liten.

I en motion föreslås en höjning av barnbidraget

och flerbarnstillägget för barn som fyllt 13 år men

inte 16 år. I Familjeutredningens slutbetänkande Ur

fattigdomsfällan (SOU 2001:4) anförs att de direkta

kostnaderna för barn visserligen stiger med barnens

ålder, men det kompenseras i stor utsträckning av

att även föräldrarnas inkomster stiger. Dessutom

anförs att barnbidragets legitimitet bland

medborgarna troligen beror på att det är enkelt och

lika för alla. Av dessa skäl anser utredningen att

barnbidraget inte borde relateras till barnets

ålder. Utskottet står härvidlag bakom utredningens

analys och avstyrker motion Sf380 yrkande 34.

Beträffande möjligheten för socialnämnd att betala

ut barnbidrag till annan än vårdnadshavaren då denne

har svårigheter att sköta sin ekonomi, anser inte

utskottet att det finns anledning att ändra lagen

(1947:529) om allmänna barnbidrag i enlighet med de

skäl som åberopas. I 5 § stipuleras att bidraget på

framställning av socialnämnd får utbetalas till den

andre av föräldrarna, till annan lämplig person

eller till nämnden att användas för barnets bästa,

om synnerliga skäl föreligger. Av förarbetena till

lagen (prop. 1979/80:1, bet. SoU 1980/81:44, rskr.

1980/81:130) framgår att möjligheterna att betala ut

allmänna barnbidrag till annan än vårdnadshavaren

begränsades till att avse fall när synnerliga skäl

föreligger, i syfte att markera att det endast är i

rena undantagsfall och efter noggrann prövning som

en vårdnadshavare eller någon annan som är

berättigad att uppbära barnets bidrag skall kunna

fråntas sin rätt att själv sörja för barnet. Som

exempel angavs när det är klarlagt att barnets

bidrag används för att finansiera missbruk av

alkohol eller narkotika, äventyrligt spel eller

dylikt. Utskottet finner ej skäl att nu göra en

annan bedömning och avstyrker därmed motion Sf343.

Vad gäller frågan om delat barnbidrag vid gemensam

vårdnad konstaterar utskottet att rätten att uppbära

barnbidrag vid gemensam vårdnad enligt 4 § lagen om

allmänna barnbidrag tillkommer barnets moder eller,

om föräldrarna gjort anmälan härom till

försäkringskassan, barnets fader. Om föräldrarna

gemensamt har vårdnaden om ett barn men barnet

varaktigt bor tillsammans med endast en av dem, har

efter anmälan den föräldern rätt att uppbära

bidraget. Rätt att uppbära flerbarnstillägg

tillkommer enligt 4 a § samma lag den som uppbär

barnbidrag.

En arbetsgrupp inom RFV har analyserat delat

barnbidrag (RFV analyserar 2000:3). Arbetsgruppens

slutsats är att det bör bli möjligt för de föräldrar

som är överens att välja hur barnbidraget skall

betalas ut. Barnbidragsreglerna bör, enligt RFV,

utgå från barnets bästa och bör öka möjligheten för

barn att ha nära och regelbundna kontakter med båda

sina föräldrar, oavsett om dessa är separerade eller

inte. Familjeutredningen tog i sitt slutbetänkande

(SOU 2001:24) inte ställning till RFV:s förslag,

utan framförde alternativet att det ekonomiska

familjestödet och andra mellanhavanden med det

allmänna, t.ex. studiestöd, skulle täckas av ett

gemensamt informationskonto enligt samma modell som

nu gäller för skattekonton. Enligt utredarna skulle

då varje individ och sammanlevande föräldrar

gemensamt få meddela de myndigheter som betalar ut

stödet, dvs. i första hand RFV, var de ville ha sitt

familjestöd utbetalat. De skulle sedan aviseras från

det allmänna om sin ekonomiska ställning och få

information om de löpande transaktionerna. Utredarna

påpekar dock att en sådan lösning kräver en mängd

tekniska och administrativa lösningar, vilka man

inte närmare kunnat gå in på.

Utskottet har förståelse för önskemålen om att

föräldrarna vid gemensam vårdnad skall kunna få dela

på barnbidraget, särskilt i situationer med växelvis

boende. I avvaktan på den pågående översynen av

lagen om underhållsstöd (dir. 2002:39), och med

beaktade av den ökade belastning som ändrade regler

skulle kunna medföra för

socialförsäkringsadministrationen, är utskottet för

närvarande inte berett att tillstyrka ett sådant

förslag. Utskottet avstyrker därmed motionerna Sf311

yrkande 8, Sf235, Sf237 och Sf340.

21:2 Föräldraförsäkring

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

höjning av den lägsta ersättningsnivån för de

dagar som kan ersättas med sjukpenningbelopp

från 120 kr till 150 kr per dag från den 1

januari 2003.

Vidare bör riksdagen bifalla regeringens

förslag om medelsanvisning till anslaget 21:2

Föräldraförsäkring. Därmed bör riksdagen

avslå motionsyrkanden om annan

medelsanvisning för anslaget 21:2.

Riksdagen bör även avslå motionsyrkanden

om bl.a.

- utbyggd föräldraförsäkring,

- beräkningsunderlag och 2,5-årsregeln,

- fördelning av mamma- och pappamånaderna,

- jämställdhetsbonus,

- överlåtelse av föräldrapenningförmåner till

annan,

- tillfällig föräldrapenning och

- semesterersättning till föräldraledig.

Jämför reservationerna nr 56 (kd), 57 (v), 58

(m), 59 (v), 60 (m), 61 (fp), 62 (c), 63

(fp), 64 (c), 65 (mp), 66 (kd) och 67 (kd).

Gällande bestämmelser

Föräldraförsäkringen omfattar föräldrapenning i

samband med barns födelse, tillfällig

föräldrapenning och havandeskapspenning.

Sedan den 1 januari 2002 omfattar

föräldrapenningen totalt 480 dagar i anslutning till

barns födelse eller adoption. När båda föräldrarna

är vårdnadshavare har de rätt till hälften var av

det totala antalet ersättningsdagar. En förälder kan

överlåta rätten till föräldrapenning till den andra

föräldern med undantag av 60 dagar med

sjukpenningbelopp, de s.k. mamma- och

pappamånaderna.

Ersättning utges med 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten under 390 dagar. En

förutsättning är dock, såvitt gäller de första 180

ersättningsdagarna, att föräldern under minst 240

dagar i följd före barnets födelse eller den

beräknade tidpunkten för födelsen har varit

försäkrad för en sjukpenning över lägstanivån och

skulle ha varit det om försäkringskassan känt till

samtliga förhållanden. Ersättning utges dock alltid

lägst enligt grundnivån, som är 120 kr per dag.

Utöver de 390 dagarna utges 90 dagar med

ersättningen lika med lägstanivån (60 kr per dag).

Vid flerbarnsfödsel utges föräldrapenning under

ytterligare 180 dagar för varje barn utöver det

första, varav 90 dagar enligt lägstanivån. För varje

barn utöver det andra utges föräldrapenning med

belopp motsvarande förälderns sjukpenning för

samtliga tillkommande dagar.

Föräldrapenning kan utges som hel, tre fjärdedels,

halv, en fjärdedels och en åttondels förmån.

Tillfällig föräldrapenning kan utges till en

förälder som behöver avstå från förvärvsarbete för

exempelvis vård av sjukt barn under tolv år, i vissa

fall även vid vård av barn över tolv år. Tillfällig

föräldrapenning kan även utges när barnets ordinarie

vårdare är sjuk, när en förälder behöver följa med

barnet till barnavårdscentral m.m. samt till någon

av föräldrarna vid vårdbehov som uppkommer när den

andra föräldern besöker läkare med ett annat barn.

En förälder kan överlåta tillfällig

föräldrapenning till en annan försäkrad som avstår

från förvärvsarbete för att vårda barnet om det är

sjukt eller om den ordinarie vårdaren är sjuk. Även

ensamstående förälder som själv är sjuk kan låta en

annan person vårda barnet och få tillfällig

föräldrapenning.

Tillfällig föräldrapenning kan utges under 120

dagar per barn och år, varav högst 60 dagar vid

ordinarie vårdares sjukdom eller smitta.

Föräldrar har även rätt till tillfällig

föräldrapenning i form av en kontaktdag per barn och

år, från och med det kalenderår under vilket barnet

fyller sex år t.o.m. det kalenderår under vilket det

fyller elva år, för besök i barns skola eller

fritidshem.

Fadern har en särskild rätt till tillfällig

föräldrapenning under högst tio dagar i samband med

barns födelse eller adoption. Försäkringskassan kan

från och med den 1 juli 2001 i vissa fall besluta

att en annan försäkrad än en fader eller moder som

avstår från förvärvsarbete i samband med barns

födelse eller adoption skall få rätt till tillfällig

föräldrapenning.

Tillfällig föräldrapenning utges med 80 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten och kan, liksom

föräldrapenning, utges som hel, halv, tre

fjärdedels, en fjärdedels och en åttondels förmån.

Havandeskapspenning kan utges till blivande mödrar

som under graviditetens senare del inte kan

fortsätta i sitt vanliga arbete och inte heller kan

omplaceras. Förmånen utges tidigast från och med den

sextionde dagen före och längst t.o.m. den elfte

dagen före den beräknade tidpunkten för barnets

födelse. Även havandeskapsersättning utges med 80 %

av den sjukpenninggrundande inkomsten.

Budgetpropositionen

Enligt propositionen syftar föräldraförsäkringen

till att ge båda föräldrarna möjlighet att förena

förvärvsarbete eller studier med föräldraskap och

att bidra till att minska skillnaderna i de

ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan

barn.

Under 2001 utbetalades ersättning för ca 37

miljoner föräldrapenningdagar och medelersättningen

var 350 kr per dag. Av de som 2001 fick

föräldrapenning var nästan 40 % män, vilket är en

ökning med 2 procentenheter jämfört med 2000.

Männens andel utbetalda dagar har samtidigt ökat

till nära 14 %. Av antalet uttagna dagar med

tillfällig föräldrapenning under 2001 var männens

andel 35 %, exklusive pappadagarna. Under året

nyttjade 75 % av papporna pappadagarna, vilket visar

på en svag ökning jämfört med 2000.

Som en följd av det ökade antalet födda barn, ökar

antalet utbetalda dagar med havandeskapspenning.

Under 2001 betalades havandeskapspenning ut för

813 000 dagar, vilket är ca 6 000 dagar mer än 2000.

RFV har i en rapport bl.a. redovisat resultaten från

den tillsyn verket bedrivit inom

havandeskapspenningen under 2001. Av rapporten

framgår att kvaliteten i handläggningen av

havandeskapspenning är acceptabel, medan det finns

brister i handläggningen av SGI i dessa ärenden. Med

anledning av detta avser RFV att genomföra lämpliga

åtgärder. Regeringen har även uppmärksammat att det

finns vissa tillämpningsproblem med den ersättning

som kvinnor har rätt till i samband med havandeskap.

Dessa frågor är för närvarande föremål för en

uppföljning hos RFV.

Regeringen har under 2002 utsett en särskild

utredare som skall göra en analys av samt föreslå

förändringar i reglerna om skyddstider för SGI. Även

det efterskydd som finns i form av en särskild

beräkningsgrund för föräldrapenning skall ingå i

utredningen. Det är, enligt direktivet, viktigt att

förslagen bl.a. beaktar relevanta

jämställdhetsaspekter och kan gynna ett ökat

barnafödande. Utredaren skall redovisa uppdraget

senast den 31 mars 2003 (dir. 2001:104).

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2003 till anslaget 21:2 Föräldraförsäkring anvisar

ett ramanslag på 22 340 miljoner kronor.

Regeringen föreslår i propositionen att grundnivån

inom föräldrapenningen fr.o.m. den 1 januari 2003

höjs från 120 kr till 150 kr per dag. Vidare anges

att regeringen avser att föreslå en höjning av

inkomsttaket i sjuk- och föräldraförsäkringen till

10 prisbasbelopp den 1 juli 2003 om det

statsfinansiella läget så medger.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2003

Moderaterna

I motion Sf342 av Sten Tolgfors m.fl. (m) yrkandena

1 i denna del och 2 begärs att riksdagen beslutar

att den sjukpenninggrundande inkomsten skall

beräknas på de två föregående årens inkomst samt ett

tillkännagivande om att föräldraförsäkringen skall

berättiga till ersättning för lönedelar om maximalt

7,5 inkomstbasbelopp. Motionärerna begär i yrkande 6

att riksdagen till anslaget 21:2 Föräldraförsäkring

anvisar 2 100 miljoner kronor mindre än regeringen

föreslagit för budgetåret 2003.

Folkpartiet

I motionerna A241 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkande 2 och Sf376 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkande 2 begärs tillkännagivanden om att införa en

jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen för att

stimulera fler föräldrar att dela på

föräldraledigheten. Förslaget innebär att varje

månad som en förälder tar ut i föräldraledighet, och

som motsvaras av en månad som den andra föräldern

också tar ut, ger en ersättning på 90 % i stället

för 80 %. I motion A241 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) yrkande 3 begärs även ett tillkännagivande om

att höjningen av taket i föräldraförsäkringen till

10 prisbasbelopp bör göras först från och med den 1

januari 2004.

I motionerna Fi232 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkande 14 i denna del och Sf377 av Bo Könberg och

Kerstin Heinemann (fp) yrkande 11 i denna del begärs

att riksdagen till anslaget 21:2 Föräldraförsäkring

anvisar 60 miljoner kronor mer än regeringen

föreslagit för budgetåret 2003.

Kristdemokraterna

Alf Svensson m.fl. (kd) begär i motion Sf380 yrkande

18 att riksdagen beslutar införa två kontaktdagar

per år och barn för barn mellan 4 och 15 år från och

med 2003. I yrkande 28 begärs att riksdagen beslutar

höja grundnivån i föräldraförsäkringen till 180 kr

per dag den 1 januari 2003 och till 200 kr per dag

2004. I yrkande 29 begärs att riksdagen beslutar att

taket i föräldraförsäkringen höjs till 11

prisbasbelopp och att ersättningsnivån i

föräldraförsäkringen höjs till 90 % från den 1 juli

2003. Även i motion A242 av Annelie Enochson m.fl.

(kd) yrkande 27 begärs tillkännagivanden om höjning

av taket och ersättningsnivån i föräldraförsäkringen

enligt ovan, i syfte att stimulera fler män att ta

ut föräldraledighet.

I motion Sf380 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande

30 i denna del, begärs att riksdagen beslutar att

den sjukpenninggrundande inkomsten skall beräknas på

ett genomsnitt av de senaste två årens inkomster. I

yrkande 37 i denna del begärs att riksdagen till

anslaget 21:2 Föräldraförsäkring anvisar 60 miljoner

kronor mindre än regeringen föreslagit för

budgetåret 2003.

Centerpartiet

I motion So250 av Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande 9

och 10 begärs att riksdagen beslutar att höja

grundnivån i föräldraförsäkringen till 200 kr per

dag samt att höja taket i föräldraförsäkringen till

11 prisbasbelopp. Vidare begär motionärerna i

yrkande 12 ett tillkännagivande om att ersättningen

för de 90 lägstanivådagarna höjs till 90 kr per dag

och att de skall kunna användas flexibelt under

barnens första 15 år. Kontaktdagarna kan därför dras

in.

Birgitta Carlsson m.fl. (c) begär i motion Sf352 i

denna del att riksdagen till anslaget 21:2 anvisar

640 miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit

för budgetåret 2003.

Övriga motioner

Utbyggd föräldraförsäkring m.m.

Kerstin Lundgren (c) begär i motion Sf232 att

regeringen återkommer med förslag till förändring av

föräldraförsäkringen för att öka föräldramakten

genom att bortre gränsen utgår eller förskjuts så

att föräldrapenningdagarna kan tas ut hela

grundskoleperioden.

I motion Sf327 av Annika Qarlsson och Sofia Larsen

(c) begärs att regeringen gör en översyn av

föräldraförsäkringen i mening att lika många

föräldrapenningdagar skall utgå för varje barn, även

vid flerbarnsfödslar.

Beräkningsunderlag och 2,5-årsregeln m.m.

I motion Sf359 av Göran Lindblad (m) begärs ett

tillkännagivande om ändrade regler för SGI och

föräldraledighet. Motionären anser att föräldrarna

förbehållslöst bör kunna behålla SGI till dess

barnet är 8 år eller har gått ut första klass.

Alf Svensson m.fl. (kd) begär i motion Sf380

yrkande 31 att regeringen återkommer med förslag

till ändring av föräldraförsäkringens regelverk

avseende tidsgränsen för sjukpenning- och

föräldrapenninggrundande inkomst samt dagens s.k.

2,5-årsgräns. Enligt motionärerna bör samma

tidsgräns gälla för sjukpenning- och

föräldrapenninggrundande inkomst, förslagsvis under

tre år efter första barnets födelse.

Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion Sf311

yrkande 7 att "240-dagarsregeln" bör tas bort

eftersom den diskriminerar kvinnor samt troligen

leder till uppskjutande av barnafödande. Ett

tillkännagivande härom begärs i motionen.

I motionerna Sf244 av Barbro Hietala Nordlund

m.fl. (s) och Sf349 av Agneta Lundberg och Susanne

Eberstein (s) begärs tillkännagivanden om ökad

flexibilitet i föräldraförsäkringssystemet och ett

slopat krav på att ta ut föräldrapenning minst fem

dagar i veckan efter barnets 1-årsdag för att få

behålla den sjukpenninggrundande inkomsten.

Fördelning av mamma- och pappamånaderna

I motion Sf311 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkandena

3-6 anförs att mäns uttag av föräldraledighet skall

utgöra en resultatindikator på politikområdet

Ekonomisk familjepolitik. Vidare anför motionärerna

att en utredning skall tillsättas i syfte att

reformera föräldraförsäkringen så att

föräldrapenninguttaget delas lika mellan könen.

Vårdnadshavare bör även få ökade möjligheter att

vara hemma samtidigt under barnets första tid.

Utöver detta skall, enligt motionärerna, framtida

förlängningar av nuvarande föräldraförsäkring

utgöras av ytterligare pappamånader. I motionen

begärs tillkännagivanden om detta.

Birgitta Ohlsson (fp) begär i motion Sf254

yrkandena 1 och 2 tillkännagivanden om en

individualiserad föräldraförsäkring samt om att inte

fortsätta utbyggnaden av föräldraförsäkringen.

Enligt motionären skulle detta leda till ökad

jämställdhet.

Även Veronica Palm (s) begär i motion Sf297 ett

tillkännagivande om individbaserad

föräldraförsäkring. Enligt motionären skall hälften

av föräldraförsäkringen gå till mamman och den andra

hälften till pappan, i syfte att främja

jämställdheten.

Anders Ygeman och Annika Nilsson vill i motion

Sf372 ge båda föräldrarna möjlighet att under en tid

vara hemma med barnet samtidigt, dvs. längre tid än

de tio s.k. pappadagarna i samband med barnets

födsel.

Jämställdhetsbonus

I motion Sf210 av Anna Grönlund och Tobias Krantz

(fp) begärs ett tillkännagivande om en

jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, dvs. att

ersättning utgår med 90 % i stället för 80 % för

varje uttagen månad i föräldraförsäkringen som

motsvaras av en månad som den andra föräldern tar

ut.

I motion So250 av Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande

11 begärs att regeringen utreder samt lägger fram

förslag om en jämställdhetsbonus i

föräldraförsäkringen i syfte att stimulera en

jämnare fördelning av föräldraledigheten mellan

föräldrarna.

Överlåtelse av föräldrapenningförmån till annan

I motion A241 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande

17 begärs tillkännagivande om att en

överlåtelsemöjlighet av både föräldrapenning och

tillfällig föräldrapenning åt en annan person borde

införas. Enligt motionärerna skall det vara möjligt

att utnyttja denna förmån för att anlita barnvakt om

det inte är möjligt att ta ut den själv.

Christina Nenes och Britt-Marie Lindkvist (s)

begär i motion Sf302 ett tillkännagivande om att

utvidga rätten till tillfällig föräldrapenning så

att den kan överlåtas till en annan namngiven

person, t.ex. till en kommunal personalpool kopplad

till förskoleverksamheten.

I motion Sf326 begär Roger Karlsson (c) ett

tillkännagivande om möjligheten för föräldrar att

vid akuta situationer med ett barn, t.ex.

sjukhusbesök, kunna överlåta tillfällig

föräldrapenning för de övriga barnen till någon

närstående. Problem uppstår, enligt motionären, för

ensamstående föräldrar men även i fall då den andre

föräldern t.ex. är sjukskriven.

Peter Eriksson m.fl. (mp) begär i motion So514

yrkande 3 ett tillkännagivande om möjligheten att

överlåta till någon annan än de biologiska

föräldrarna eller adoptivföräldrarna att ta ut de 90

lägstanivådagarna (f.d. garantidagarna).

Tillfällig föräldrapenning

Alf Svensson m.fl. (kd) anför i motion Sf380 yrkande

32 att regeringen utreder hur systemet med

tillfällig föräldrapenning slår mot familjer med

barn som är sjuka ofta och/eller under lång tid.

I motion Sf225 av Tuve Skånberg (kd) begärs att

regeringen lägger fram förslag till ändring av lagen

om allmän försäkring så att föräldrapenning utgår

vare sig behandling sker vid öppenvårdsavdelning i

kommunens eller landstingets regi.

Semesterersättning till föräldraledig

I motion A242 av Annelie Enochson m.fl. (kd) yrkande

16 begärs ett tillkännagivande om att

semesterersättning till föräldraledig skall betalas

via försäkringskassan, eftersom den

semesterersättning som arbetsgivare idag måste

betala till såväl den föräldralediga som till

vikarien enligt motionärerna motverkar anställning

av människor i åldrar där föräldraskap är troligt.

Utskottets ställningstagande

Anslaget 21:2 Föräldraförsäkring

Under de senaste åren har riksdagen beslutat om en

rad förbättringar inom föräldraförsäkringen. Den 1

januari 2002 förlängdes föräldrapenningen med

ytterligare 30 dagar med ersättning motsvarande

förälderns sjukpenning, varefter 60 sådana dagar nu

är reserverade för vardera mamman och pappan. Efter

förlängningen omfattar föräldrapenningen 480 dagar.

Vidare har en femte förmånsnivå motsvarande en

åttondels förmån införts inom föräldrapenningen. Det

innebär att föräldrar givits möjlighet att reducera

sin arbetstid motsvarande en timme per dag och få en

sådan reduktion ersatt genom föräldraförsäkringen

(prop. 2000/01:44, bet. 2000/01:SfU10, rskr.

2000/01:169).

Riksdagen har även beslutat om en höjning av

grundnivån i föräldrapenningen från 60 kr till 120

kr per dag fr.o.m. den 1 januari 2002 (prop.

2001/02:1, bet. 2001/02:SfU1, rskr. 2001/02:84).

Höjningen avsåg de 390 dagar som kan betalas ut

enligt förälderns sjukpenninggrundande inkomst.

Redan i budgetpropositionen för 2002 aviserades en

ytterligare höjning av grundnivån till 150 kr per

dag från och med den 1 januari 2003. Utskottet

välkomnar denna höjning, som nu tillstyrks, liksom

den aviserade höjningen till 180 kr per dag 2004 om

det statsfinansiella läget så medger. Den höjda

grundnivån bidrar till att förbättra situationen för

de föräldrar som saknar inkomst, har låg inkomst

eller inte uppfyller kvalifikationsvillkoret inom

föräldrapenningen. Regeringen avser även att, om det

statsfinansiella läget så medger, föreslå en höjning

av inkomsttaket i sjuk- och föräldraförsäkringen

till 10 prisbasbelopp den 1 juli 2003. Som utskottet

anfört ovan välkomnas även den aviserade höjningen

av inkomsttaket.

Utskottet anser att de beslutade och föreslagna

förbättringarna i föräldraförsäkringen väl uppfyller

målen att underlätta för båda föräldrarna att kunna

kombinera föräldraskap med förvärvsarbete liksom att

inom ramen för den generella välfärden bidra till

att minska de ekonomiska skillnaderna mellan

familjer med och utan barn. Den aviserade höjningen

av inkomsttaket till 10 prisbasbelopp kommer, enligt

utskottet, att på ett bra sätt bidra till ett ökat

uttag av pappornas föräldraförsäkring. Utskottet

finner därför ingen anledning att i dagsläget

föreslå en särskild jämställdhetsbonus i

föräldraförsäkringen.

Vidare är det enligt utskottets mening inte

möjligt att höja grundnivån och inkomsttaket utöver

vad regeringen nu aviserat eller att införa två

kontaktdagar från 2003. Det är ej heller möjligt att

nu höja lägstanivån inom föräldrapenningen till 90

kr per dag.

Beträffande beräkningen av den

sjukpenninggrundande inkomsten har regeringen

tillsatt en utredning som skall göra en analys av

samt föreslå ändringar i reglerna och skyddstiderna

för denna. Utredaren skall redovisa sitt förslag

senast den 30 april 2003. I avvaktan på utredarens

förslag finner utskottet inte att någon förändring

av beräkningssättet bör göras.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens

förslag till medelsanvisning och avstyrker

motionerna Sf342 yrkandena 1 i denna del, 2 och 6,

A241 yrkandena 2 och 3, Sf376 yrkande 2, Fi232

yrkande 14 i denna del, Sf377 yrkande 11 i denna

del, Sf380 yrkandena 18, 28, 29, 30 i denna del och

37 i denna del, A242 yrkande 27, So250 yrkande 9, 10

och 12 samt Sf352 i denna del.

Övriga motioner

I en motion begärs att den bortre gränsen för uttag

av föräldrapenningdagarna utgår eller förskjuts så

att de kan tas ut under hela grundskoleperioden.

Utskottet anser dock att det är angeläget att

merparten av föräldrapenningdagarna utnyttjas under

den tid barnen är små. Utskottet avstyrker med det

anförda motion Sf232.

När det gäller frågan om antalet

föräldrapenningdagar vid flerbarnsfödsel konstaterar

utskottet att föräldrapenning utges under

ytterligare 180 dagar för varje barn utöver det

första, varav 90 dagar med belopp enligt

lägstanivån. Utskottet har tidigare avstyrkt

yrkanden om att tvillingar skall ge rätt till dubbla

antalet föräldrapenningdagar (bet. 1998/99:SfU1).

Barnen vårdas i regel tillsammans och det

inkomstbortfall som föräldrapenningen är avsedd att

täcka är detsamma oavsett om man vårdar ett eller

flera barn. Däremot är behovet för båda föräldrarna

att vara hemma samtidigt av naturliga skäl större.

Föräldrarna har därför rätt att ta ut

föräldrapenning samtidigt för vård av var sitt barn.

Utskottet har inte ändrat uppfattning härvidlag och

avstyrker med det anförda motion Sf327.

I ett antal motioner berörs den SGI-skyddade tiden

och den s.k. 2,5-årsregeln. Som tidigare anförts,

pågår för närvarande en översyn av skyddstiderna för

sjukpenninggrundande inkomst (dir. 2001:104). Enligt

direktiven skall utredaren föreslå grundläggande

principer för rätten att behålla SGI under tid som

förvärvsarbete inte utförs. Förslagen skall bl.a.

beakta relevanta jämställdhetsaspekter och gynna ett

ökat barnafödande. I avvaktan på utredarens förslag,

avstyrker utskottet motionerna Sf359, Sf380 yrkande

31, Sf244 samt Sf349.

Beträffande kvalifikationstiden om 240 dagar inom

föräldrapenningen vill utskottet erinra om att den

gäller för de första 180 ersättningsdagarna enligt

sjukpenningnivå och att den höjda grundnivån i

föräldraförsäkringen bl.a. syftar till att förbättra

situationen för dem som inte uppfyller

kvalifikationskraven inom föräldraförsäkringen.

Utskottet finner inte skäl att ändra

kvalifikationstiden i föräldrapenningen och

avstyrker därför motion Sf311 yrkande 7.

När det gäller männens vilja och möjlighet att

utnyttja föräldraförsäkringen anser utskottet att

förlängningen av antalet dagar i föräldrapenningen,

liksom den aviserade höjningen av inkomsttaket i

föräldraförsäkringen, på ett positivt sätt torde

påverka pappornas uttag av föräldrapenningförmåner.

Utskottet anser att det är viktigt att uttaget av

föräldrapenningen fördelas jämnare mellan könen och

förutsätter att regeringen noga följer och

analyserar denna utveckling. Pappors uttag av

föräldraledighet skulle på sikt kunna utgöra en

resultatindikator inom politikområdet. Utskottet är

dock inte berett att föreslå en sådan förändring nu.

Utskottet kan inte heller förorda en individbaserad

föräldrapenning där föräldrarna inte själva har

någon möjlighet att fördela uttaget. Utskottet ser

det inte som uteslutet att föräldraförsäkringen kan

komma att förlängas i framtiden. Med det anförda

avstyrker utskottet motionerna Sf311 yrkandena 3, 4

och 6, Sf254 yrkandena 1 och 2 samt Sf297.

Utskottet har tidigare (senast i bet.

2001/02:SfU1) behandlat motioner om möjligheten för

föräldrarna att samtidigt uppbära föräldrapenning.

Enligt nuvarande regler är detta möjligt t.ex. i

samband med föräldrautbildning och besök i

förskoleverksamhet, vid uttag av de tio dagarna med

tillfällig föräldrapenning i samband med barns

födelse samt vid flerbarnsfödsel. Om rätten för

föräldrarna att samtidigt uppbära

föräldrapenningförmåner utvidgades inom ramen för

det nuvarande systemet, skulle det enligt utskottets

mening i många fall leda till att tiden tillsammans

med barnet minskar. Med hänsyn till detta, och

eftersom möjligheten för föräldrar att samtidigt ta

ut föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning är

förhållandevis väl tillgodosedd, avstyrker utskottet

motionerna Sf311 yrkande 5 och Sf372.

Beträffande införande av en s.k.

jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen har

utskottet ovan anfört att den aviserade höjningen av

inkomsttaket till 10 prisbasbelopp liksom höjningen

av grundnivån kommer att stimulera en jämnare

fördelning av föräldraledigheten mellan föräldrarna.

Utskottet ser för närvarande inget behov av att

införa en jämställdhetsbonus och avstyrker med det

anförda motionerna Sf210 och So250 yrkande 11.

När det gäller överlåtelse av föräldrapenning till

annan anser utskottet, liksom tidigare (bet.

2001/02:SfU1), att föräldrapenningen skall vara

knuten till föräldraskapet. Någon överlåtelse av

föräldrapenning, som ersättning för t.ex.

barntillsyn, och oavsett om föräldern avstår från

arbete eller inte kan utskottet därför inte förorda.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna A241

yrkande 17 i denna del och So514 yrkande 3.

I fråga om överlåtelse av tillfällig

föräldrapenning har reglerna nyligen vidgats. Vid

sjukdom eller smitta hos barnet eller barnets

ordinarie vårdare kan en förälder i dag överlåta sin

rätt till tillfällig föräldrapenning till annan

försäkrad. Från och med den 1 juli 2001 kan även en

ensamstående förälder som själv är sjuk låta en

annan person vårda barnet och få tillfällig

föräldrapenning. Utskottet är positivt till denna

utvidgning, men kan inte ställa sig bakom ett

yrkande om att överlåtelse även skall kunna ske till

annan namngiven person vid t.ex. en kommunal

personalpool. Utskottet kan ej heller ställa sig

bakom ett yrkande om att en närstående skall ges

rätt till tillfällig föräldrapenning för att ta hand

om "övriga barn" då t.ex. en ensamstående förälder

måste vistas på sjukhus med ett annat av barnen. Med

det anförda avstyrker utskottet motionerna A241

yrkande 17 i denna del, Sf302 och Sf326.

I en motion föreslås att tillfällig

föräldrapenning skall utges oavsett om behandling

sker vid öppenvårdsavdelning i kommunens eller

landstingets regi. Utskottet har tidigare avstyrkt

ett likadant yrkande (senast i bet. 2001/02:SfU1).

Utskottet konstaterade då att den fråga som tas upp

i motionen inte torde utgöra något problem, men om

så ändå skulle vara fallet förutsatte utskottet att

RFV uppmärksammar detta. Utskottet vidhåller denna

inställning och avstyrker motion Sf225.

I en annan motion anförs att den tillfälliga

föräldrapenningen bör utredas, särskilt med hänsyn

till hur systemet fungerar för familjer med barn som

är sjuka ofta och/eller länge. Utskottet avstyrkte

ett likadant yrkande i bet. 2001/02:SfU1 och har

inte ändrat inställning härvidlag. Utskottet

avstyrker därför motion Sf380 yrkande 32.

Utskottet anser inte att semesterersättning till

föräldralediga skall betalas via försäkringskassan

och avstyrker motion A242 yrkande 16.

Proposition 2002/03:2 Avsnitt 4

Föräldraförsäkring

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

att tillfällig föräldrapenning skall kunna

utges till föräldrar som vårdar ett barn i

hemmet om barnet är yngre än 240 dagar och

barnet annars skulle ha vårdats på sjukhus.

Lagändringen träder i kraft den 1 januari

2003. Därmed bör riksdagen avslå ett

motionsyrkande om att denna regel skall gälla

oavsett barnets ålder.

Riksdagen bör även bifalla regeringens

förslag att de tio dagar med tillfällig

föräldrapenning som utges i samband med

adoption av ett barn skall fördelas med

hälften till var och en av föräldrarna om de

inte kommit överens om något annat.

Adoptivföräldrar av samma kön får samma rätt.

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om att

föräldrarna själva skall bestämma över hur

föräldrapenningen fördelas. Riksdagen bör

besluta att de föreslagna lagändringarna

träder i kraft 1 februari 2003.

Jämför reservationerna nr 68 (fp) och 69 (m).

Proposition 2002/03:2

I propositionen föreslås att tillfällig

föräldrapenning skall kunna utges till föräldrar som

vårdar barn i hemmet om barnet är yngre än 240 dagar

och om barnet annars skulle ha vårdats på sjukhus.

Förslaget innebär en ändring av 4 kap. 10 § lagen

(1962:381) om allmän försäkring, och föreslås träda

i kraft den 1 januari 2003.

Enligt gällande regler är rätten till tillfällig

föräldrapenning för så små barn helt kopplad till

att vården ges på sjukhus. Regeringen anser att

föräldrar till dessa barn blir negativt

särbehandlade i nuvarande regelsystem, enbart av den

orsaken att de väljer att vårda barnet i hemmet i

stället för att låta barnet vara kvar på sjukhuset.

Mot denna bakgrund föreslås att föräldrar som vårdar

små barn i hemmet, där sjukhusvård annars skulle ha

varit nödvändig, också ges rätt till tillfällig

föräldrapenning. Tillfällig föräldrapenning kan i

dessa fall utges under den tid som sjukhuset har

ansvaret för vården i hemmet. Förslaget innebär,

enligt regeringen, endast en försumbar ökning av

statens utgifter för anslaget föräldraförsäkring.

I propositionen föreslås även att den ersättning

för tio dagar som utges i samband med adoption av

ett barn skall tillkomma båda föräldrarna och

fördelas med hälften till var och en av föräldrarna

om de inte kommer överens om en annan fördelning.

Detsamma gäller när två personer utges att som

särskilt förordnade vårdnadshavare gemensamt utöva

vårdnaden om ett barn. Vid adoptioner och för

särskilt förordnade vårdnadshavare skall på

motsvarande sätt som gäller för andra föräldrar, en

annan försäkrad än föräldrarna kunna ges rätt till

tillfällig föräldrapenning i tio dagar. Förslaget

innebär en ändring av 4 kap. 10 och 12 §§ lagen

(1962:381) om allmän försäkring. Ändringen föreslås

träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

I propositionen anges också att konstruktionen av

faderns särskilda dagar i samband med barns födelse

inte alltid är applicerbar på de olika

familjekonstellationer som numera förekommer. Det

finns därför, enligt regeringen, anledning att se

över denna del av den tillfälliga föräldrapenningen

och undersöka möjligheterna att införliva de tio

pappadagarna med de dagar som är reserverade för

mamman och pappan inom föräldrapenningens regelverk.

Motioner

I motion Sf2 av Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (v)

begärs att riksdagen beslutar om ändring i 4 kap. 10

§ lagen (1962:381) om allmän försäkring så att

tillfällig föräldrapenning skall utges oavsett

barnets ålder när en förälder vårdar ett barn i

hemmet som annars skulle ha vårdats på sjukhus. Det

skulle, enligt motionärerna, innebära att föräldrar

med barn som är äldre än 240 dagar och som uppbär

föräldrapenning inte skulle tvingas använda sina

föräldrapenningdagar när vården av barnet sker i

hemmet i stället för på sjukhus.

Sten Tolgfors m.fl. (m) begär i motion Sf1 yrkande

2 ett tillkännagivande om att föräldrarna själva

skall bestämma över hur föräldrapenningen fördelas.

Motionärerna motsätter sig således regeringens

aviserade förslag att införliva de 10 pappadagarna

med de dagar som är reserverade för mamman

respektive pappan inom föräldrapenningens regelverk.

Utskottets ställningstagande

Tillfällig föräldrapenning för ett barn som är yngre

än 240 dagar kan i dag endast utges när barnet

vårdas på sjukhus eller om tillsynen av barnet är

stadigvarande ordnad. För barn som är 240 dagar

eller äldre gäller däremot endast den begränsningen

att tillfällig föräldrapenning inte utges för tid

under vilken annars föräldrapenning skulle ha

uppburits, med undantag om barnet vårdas på sjukhus

eller, liksom för de yngre barnen, vid tillfällig

vård i övergångsboende.

I motion Sf2 begärs att tillfällig föräldrapenning

skall utges oavsett barnets ålder när en förälder

vårdar ett barn i hemmet som annars skulle ha

vårdats på sjukhus. Motionsyrkandet överensstämmer

med RFV:s remissyttrande över promemorian dnr

S2001/1028/SF. Regeringen skriver dock i

propositionen att de problem som aktualiserats under

ärendets beredning endast avsett nyfödda barn och då

i första hand för tidigt födda barn. Av praktiska

och administrativa skäl finns det, enligt

propositionen, anledning att knyta förslaget till

det redan befintliga regelverket avseende tillfällig

föräldrapenning för barn som är yngre än 240 dagar.

Som ovan nämnts är de ekonomiska konsekvenserna för

denna ändring enligt regeringen försumbara.

Om föräldrar till barn som är 240 dagar eller

äldre erbjuds att vårda ett barn i hemmet, när

sjukhusvård annars skulle ha varit alternativet, och

en av föräldrarna uppbär föräldrapenning har inte

den andra föräldern möjlighet att samtidigt ta ut

tillfällig föräldrapenning. Om ingen av föräldrarna

uppbär föräldrapenning kan inkomstbortfallet

kompenseras av tillfällig föräldrapenning.

Med hänsyn till barnets bästa anser utskottet att

vård i hemmet om barnet annars skulle ha vårdats på

sjukhus bör underlättas, även då barnet är 240 dagar

eller mer. Eftersom tillfällig föräldrapenning i

dessa fall redan i dag kan utges - med undantag för

då en förälder skulle ha uppburit föräldrapenning -

anser utskottet att det får ankomma på regeringen

att återkomma till riksdagen med förslag om en

utvidgning av rätten till tillfällig föräldrapenning

om det visar sig att nuvarande regelverk medför

praktiska problem. Enligt utskottets mening torde

även en sådan utvidgning medföra endast en försumbar

kostnad för föräldraförsäkringen. Med det anförda

tillstyrker utskottet regeringens förslag i denna

del och finner syftet med motion Sf2 tillgodosedd

med vad utskottet anfört.

Regeringen föreslår vidare att den ersättning för

tio dagar som utges i samband med adoption av ett

barn skall tillkomma båda föräldrarna och fördelas

med hälften till var och en om de inte kommer

överens om en annan fördelning. Utskottet, som i ett

yttrande till lagutskottet över proposition

2001/02:123 Partnerskap och adoption (yttr.

2001/02:SfU4y) påtalat vissa ojämlikheter i

nuvarande reglering, tillstyrker förslaget.

Enligt propositionen skall lagändringen träda i

kraft den dag regeringen bestämmer. Utskottet har

dock noterat att regeringen beslutat att övriga

lagar som gäller möjligheten för registrerade

partner att gemensamt adoptera barn skall träda i

kraft den 1 februari 2003. Utskottet föreslår därför

att riksdagen beslutar att även denna lagändring

skall träda i kraft detta datum.

I propositionen anges att konstruktionen av

pappans särskilda dagar inte alltid är applicerbar

på de olika familjekonstellationer som förekommer.

Regeringen aviserar därför en översyn av faderns

särskilda dagar i samband med barns födelse eller

adoption och möjligheten att införliva de tio

pappadagarna med de dagar som är reserverade för

pappan. Utskottet avvaktar översynen. Med det

anförda avstyrker utskottet motion Sf1 yrkande 2.

21:3 Underhållsstöd

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 21:3

Underhållsstöd. Därmed bör riksdagen avslå

motionsyrkanden om annan medelsanvisning för

anslaget 21:3.

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

återbetalningsskyldighet och

underhållsstödets utformning.

Jämför reservationerna nr 70 (m), 71 (kd) och

72 (c).

Gällande bestämmelser

Underhållsstöd lämnas till barn vars föräldrar inte

bor tillsammans om barnet varaktigt endast bor hos

en av föräldrarna och är folkbokfört hos denna

förälder. Ett barn som varaktigt bor hos båda

föräldrarna (växelvis boende) och är folkbokfört hos

en av dem har också rätt till underhållsstöd.

Underhållsstöd lämnas med högst 1 173 kr per barn

och månad. Vid växelvis boende ges var och en av

föräldrarna rätt till ett halvt underhållsstöd, 586

kr per barn och månad. Från detta belopp skall

avräknas det återbetalningsbelopp som skulle ha

fastställts om föräldern hade varit

återbetalningsskyldig enligt lagen om

underhållsstöd.

Den förälder som barnet inte varaktigt bor

tillsammans med, den bidragsskyldige, är

återbetalningsskyldig gentemot staten för det

underhållsstöd som lämnas till barnet.

Återbetalningsskyldigheten är dock begränsad till

1 173 kr per barn och månad. Återbetalningsbeloppet

beräknas som en viss procent av den bidragsskyldiges

årliga bruttoinkomst, efter ett avdrag på 72 000 kr.

Procentsatsen varierar med det totala antalet barn

som den bidragsskyldige är underhållsskyldig för.

Procentsatserna uppgår till 14 % för ett barn, 11,5

% för två barn och 10 % för tre barn. Den totala

procentsatsen ökar med en procentenhet för varje

ytterligare barn utöver tre.

Återbetalningsskyldigheten omprövas årligen och

fastställs i enlighet med det taxeringsbeslut som

fattats närmast före februari månad det år

återbetalningsskyldighet avser.

En bidragsskyldig som inte anser sig kunna betala

fastställt återbetalningsbelopp kan ansöka om

anstånd med betalningen. När anstånd beviljas

uppstår en skuld som skall betalas när anståndstiden

är slut. Ränta betalas på skulden.

Vad gäller umgängesavdrag får en förälder som haft

barnet hos sig under en sammanhängande tid av minst

fem hela dygn eller under en kalendermånad haft

barnet hos sig i minst sex hela dygn, vid

återbetalning av underhållsstöd göra avdrag med 1/40

av stödet för varje helt dygn.

Sedan den 1 juli 2002 gäller att en fader helt

eller delvis kan medges eftergift av statens fordran

på återbetalning av underhållsstöd om

återbetalningsskyldighet har beslutats för tid före

den dag då hans faderskap fastställdes.

Budgetpropositionen

I propositionen anges att syftet med

underhållsstödet är att barn som inte sammanlever

med båda sina föräldrar skall garanteras en rimlig

ekonomisk standard samtidigt som systemet skall

bidra till att båda föräldrarna skall ta sitt

ekonomiska ansvar gentemot sina barn.

Enligt propositionen fanns det i maj 2002 totalt

333 000 barn, 200 000 boföräldrar och 227 000

bidragsskyldiga föräldrar i underhållsstödssystemet.

Drygt 302 000 barn fick fullt bidrag, 1 173 kronor

per månad, 19 000 fick underhållsstöd vid växelvis

boende och 12 000 fick endast utfyllnadsbidrag.

Familjeutredningen redovisade i betänkandet Ur

fattigdomsfällan (SOU 2001:24) en utvärdering av

underhållsstödet. Utredningens samlade bedömning var

att underhållsstödet uppfyller sina syften.

Utredningen påpekar dock att det finns vissa brister

som bl.a. hänger samman med de dubbla syftena att

reglera föräldrarnas inbördes relationer och att ge

ett visst statligt ekonomiskt stöd.

Regeringen tillsatte i mars 2002 en särskild

utredare med uppdrag att göra en särskild översyn av

underhållsstödet (dir. 2002:39). Utgångspunkten är

att de grundläggande principerna för det nuvarande

stödsystemet skall behållas. Det skall finnas ett

stöd som garanterar de särlevande föräldrarnas barn,

som så behöver, ett visst bidrag. Barnets bästa

skall stå i centrum och det skall understrykas att

underhållsstödet skall vara en garanti för barnets

försörjning. Utredaren skall analysera

underhållsstödssystemet och lämna förslag till hur

det skulle kunna förändras i en riktning som bättre

överensstämmer med det faktiska behov av stöd som

barn till särlevande föräldrar kan ha. Det finns,

enligt direktiven, även skäl för en större samsyn

mellan de andra system som på olika sätt garanterar

försörjningen för barn som lever endast med en

förälder. Utredaren skall särskilt överväga om och i

vilken omfattning underhållsstöd i framtiden bör

lämnas till boföräldrar som själva eller tillsammans

med den andra föräldern kan stå för barnens

försörjning. Vidare skall utredaren pröva om stödet

och återbetalningsskyldigheten bör anpassas eller

differentieras efter olika familjeförhållanden. I

uppdraget ingår också bl.a. att se över de nuvarande

reglerna för anstånd och eftergift. Utredaren skall

redovisa sitt uppdrag senast den 31 mars 2003.

Under 2001 översteg utgifterna för underhållsstöd

anvisade medel med 92 miljoner kronor. För

innevarande budgetår beräknas utgifterna till ca

2 357 miljoner kronor, vilket är 84 miljoner kronor

lägre än anvisade medel.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2003 till anslaget 21:3 Underhållsstöd anvisar ett

ramanslag på 2 487 miljoner kronor.

Motioner med anslagseffekt budgetåret 2003

Moderaterna

I motion Sf342 av Sten Tolgfors m.fl. (m) yrkande 3

begärs ett tillkännagivande om att särlevande

föräldrar i högre utsträckning än i dag skall

reglera underhållsskyldigheten mellan varandra. Det

skulle, enligt motionärerna, leda till besparingar

för staten. I yrkande 7 begärs att riksdagen till

anslaget 21:3 Underhållsstöd anvisar 400 miljoner

kronor mindre än regeringen föreslagit för

budgetåret 2003.

Folkpartiet

Bo Könberg och Kerstin Heinemann (fp) begär i motion

Sf377 yrkande 5 att regeringen återkommer med

förslag om ändring av reglerna för underhållsstöd, i

syfte att genomföra besparingar inom anslaget.

I motion Fi232 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkande 14 i denna del och motion Sf377 av Bo

Könberg och Kerstin Heinemann (fp) yrkande 11 i

denna del begär motionärerna att riksdagen till

anslaget 21:3 anvisar 170 miljoner kronor mindre än

regeringen föreslagit för budgetåret 2003.

Övriga motioner

Cecilia Magnusson (m) begär i motion Sf346 ett

tillkännagivande om att direktiven för översyn av

underhållsstödet (dir. 2002:39) inte är tillräckligt

långtgående eftersom de utgår från att det nuvarande

systemet fungerar väl. En mer genomgripande översyn

behövs.

I motion Sf380 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande

33 och motion Sf379 av Inger Davidson m.fl. (kd)

yrkande 7 begärs tillkännagivanden om att det behövs

grundliga regelförändringar när det gäller

underhållsstödet. Motionärerna välkomnar därför den

utredning som nyligen tillsatts.

Kenneth Lantz m.fl. (kd) anger i motion Sf315

yrkandena 1-3 att - när det gäller umgängesavdrag -

hämtande- och lämnandedagen bör räknas som ett helt

dygn samt att umgängesavdrag skall få göras med 1/20

medan avdraget för boföräldern ändå får göras med

1/40 av underhållsstödet. Motionärerna vill även att

återbetalningsreglerna ändras samt att fordran inte

bör överföras till kronofogdemyndigheten förrän den

är minst tolv månader gammal eller uppgår till en

beloppsgräns på minst 1/7 prisbasbelopp. I motionen

begärs tillkännagivanden om detta.

I motion Sf311 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

yrkandena 9-11 begärs ett tillkännagivande om

behovet av en "CSN-metod" vid fastställande av

inkomstunderlag för återbetalningsskyldighet inom

underhållsstödet, dvs. att

återbetalningsskyldigheten bestäms utifrån

dagsaktuell inkomst om inkomsten ändrats med mer än

15 %. Vidare begärs att regeringen tillsätter en

utredning som ser över möjligheten att införa ett

ekonomiskt stöd för umgängesresor inom ramen för

återbetalningsskyldighet inom underhållsstödet, samt

ett tillkännagivande om att umgängesavdrag bör utgå

från faktisk umgängestid och inte efter klockans

dygn.

Rigmor Stenmark (c) begär i motion Sf209 yrkande 2

ett tillkännagivande om en översyn av

underhållsstödet vid delat ansvar för gemensamma

barn. Enligt motionären är det inte rättvist att den

som vårdar barnet mindre än 50 % får betala stöd

till den andre föräldern, men själv inte får något

stöd för sin del av vårdåtagandet.

I motionerna Sf301 av Birgitta Carlsson och Annika

Qarlsson (c), Sf272 av Raimo Pärssinen och Per-Olof

Svensson (s), Sf295 av Veronica Palm (s) och Sf351

av Mats Berglind och Agneta Gille (s) begärs

tillkännagivanden om att en total översyn görs av

underhållsbidraget och dess konsekvenser för

barnfamiljer samt att bidragsbeloppet justeras så

att det bättre motsvarar dagens kostnader för barn.

Åsa Domeij (mp) begär i motion Sf263 ett

tillkännagivande om att Utredningen om översyn av

lagen om underhållsstöd (dir. 2002:39) bör få ett

tilläggsdirektiv om att utreda och föreslå åtgärder

för att förbättra jämställdheten för ogifta par som

får barn. Motionären anser att nuvarande

lagstiftning - enligt vilken kvinnan automatiskt

blir vårdnadshavare om paret inte är gift -

missgynnar mannen i de fall då kvinnan motsätter sig

gemensam vårdnad. Även detta bör ovan nämnda

utredning se över.

Utskottets ställningstagande

Anslaget 21:3 Underhållsstöd

Regeringen har i mars 2002 uppdragit åt en särskild utredare

att genomföra en översyn av lagen om underhållsstöd

(dir. 2002:39), i syfte att få systemet att fungera

bättre. Utredaren skall redovisa sina resultat i

mars 2003. Utskottet välkomnar denna utredning och

finner inga skäl att under pågående utredning

föreslå några förändringar i systemet med

underhållsstöd.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens

förslag till medelsanvisning och avstyrker

motionerna Sf342 yrkandena 3 och 7, Sf377 yrkande 5,

Fi232 yrkande 14 i denna del samt Sf377 yrkande 11 i

denna del.

Övriga motioner om underhållsstöd

Utskottet anser, beträffande direktiven till den pågående

utredningen om översyn av underhållsstödet (dir.

2002:39), att de är tillräckligt långtgående för att

nödvändiga förändringar av det nuvarande systemet

skall kunna föreslås. Utskottet delar direktivets

utgångspunkt att barnets bästa skall stå i centrum

och att underhållsstödet skall vara en garanti för

barnets försörjning. Med det anförda avstyrker

utskottet motion Sf346.

I andra motioner begärs tillkännagivanden om bl.a.

grundläggande regelförändringar av underhållsstödet,

beräkningen av umgängesavdraget,

återbetalningsreglerna, beräkning på mer närliggande

inkomst, underhållsstöd vid delat ansvar för

gemensamma barn och översyn av bidragsbeloppet.

Utskottet anser att också dessa motionsyrkanden som

rör förändringar i underhållsstödet bör avslås mot

bakgrund av den pågående utredningen. I avvaktan på

utredningens förslag avstyrker utskottet således

motionerna Sf380 yrkande 33, Sf379 yrkande 7, Sf315

yrkandena 1-3, Sf311 yrkandena 9-11, Sf209 yrkande

2, Sf301, Sf272, Sf295 och Sf351.

I en motion begärs ett tillkännagivande om att

utredningen om översyn av lagen om underhållsstöd

bör få ett tilläggsdirektiv att utreda och föreslå

åtgärder för att förbättra jämställdheten för ogifta

par som får barn. Utskottet vill här hänvisa till

den parlamentariska kommitté som tillsattes av

regeringen i juni 2002 och som skall utvärdera 1998

års reform om vårdnad, boende och umgänge (dir.

2002:89). Enligt direktiven skall utredarna bl.a.

undersöka hur de nya reglerna om gemensam vårdnad

och boende tillämpas och vilka följder 1998 års

vårdnadsreform har fått. Utöver det som specifikt

anges i direktiven, är kommittén "oförhindrad att ta

upp även andra närliggande frågor om det bedöms

motiverat". Uppdraget skall redovisas senast den 1

november 2004. I avvaktan på utredningens förslag

avstyrker utskottet motion Sf263.

21:4 Bidrag till kostnader för internationella

adoptioner

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 21:4 Bidrag

till kostnader för internationella

adoptioner. Därmed bör riksdagen avslå

motionsyrkanden om annan medelsanvisning för

anslaget 21:4.

Riksdagen bör avslå motionsyrkande om

utvecklingen av kostnader vid adoption.

Jämför reservation nr 73 (fp).

Gällande bestämmelser

Bidrag till kostnader för internationella adoptioner

utges enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid

adoption av utländska barn. Bidrag lämnas för

närvarande med 40 000 kronor per barn vid adoption

av barn upp till tio års ålder.

Budgetpropositionen

I propositionen anges att antalet adoptivbarn som

kommer till Sverige från utlandet beräknas till 1

000 barn under 2003, vilket är samma antal som 2002.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2003 till anslaget 21:4 Bidrag till kostnader för

internationella adoptioner anvisar ett ramanslag på

40 miljoner kronor.

Motion med anslagseffekt budgetåret 2003

Moderaterna

I motion Sf342 av Sten Tolgfors m.fl. (m) yrkande 4

yrkas att bidraget till kostnader för

internationella adoptioner höjs till 50 % av

kostnaden, enligt en schablon grundad på varifrån

barnet adopteras, dock till högst 55 000 kr per

barn. I yrkande 8 begärs att riksdagen till anslaget

21:4 Bidrag till kostnader för internationella

adoptioner anvisar 8 miljoner kronor mer än

regeringen föreslagit för budgetåret 2003.

Övrig motion

Bo Könberg och Kerstin Heinemann (fp) anför i motion

Sf377 yrkande 6 att regeringen bör följa

kostnadsutvecklingen för internationella adoptioner

och återkomma med förslag till en justering av

bidraget om det visar sig att det har urholkats på

grund av valutakursförändringar. Ett

tillkännagivande begärs härom.

Utskottets ställningstagande

Anslaget 21:4 Bidrag till kostnader för

internationella adoptioner

Efter att adoptionsbidraget varit oförändrat sedan

1991 höjdes det kraftigt den 1 januari 2001 till 40

000 kr. Utskottet finner inte anledning att nu

föreslå ytterligare höjning av bidraget.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

medelsanvisning och avstyrker motion Sf342 yrkandena

4 och 8.

Övrig motion

I motion Sf377 begärs tillkännagivande om att regeringen bör

återkomma med förslag till justering om det visar

sig att bidraget urholkats på grund av

valutakursförändringar. Utskottet anser inte att det

för närvarande är aktuellt med någon ändring av

adoptionsbidraget.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Sf377

yrkande 6.

21:5 Barnpension och efterlevandestöd till barn

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om

medelsanvisning till anslaget 21:5

Barnpensioner och efterlevandestöd till barn.

Riksdagen bör avslå motionsyrkande om

ändring av reglerna för efterlevandepension

till barn.

Jämför reservation nr 74 (v).

Gällande bestämmelser

Från och med 2003 gäller nya regler för barnpension.

Barnpension från folkpension och ATP ersätts med

inkomstgrundad barnpension och efterlevandestöd till

barn (prop. 1999/2000:91, bet. 1999/2000:SfU13,

rskr. 1999/2000:

235).

Barnpension och efterlevandestöd till barn skall

garantera barn under 18 år, vars ena eller båda

föräldrar avlidit, en rimlig ekonomisk standard. För

barn som går i grundskola, gymnasium eller liknande

kan barnpensionen förlängas, längst t.o.m. juni

månad det år barnet fyller 20 år. De barnpensioner

som beviljats t.o.m. 2002 omfattas av

övergångsregler som överensstämmer med de gamla

reglerna.

Barnpension efter en förälder skall utges med 35 %

av den avlidnes efterlevandepensionsunderlag om den

avlidne efterlämnar ett pensionsberättigat barn som

inte fyllt tolv år. Från och med månaden då barnet

fyller tolv år skall barnpension i stället utges med

30 %. Finns det fler barn som är berättigade till

barnpension efter den avlidne föräldern ökas

procenttalen. Barnpension efter båda föräldrarna

utges med 35 % av respektive förälders

efterlevandepensionsunderlag.

Efterlevandestödet till barn skall utgöra en

lägsta garanterad nivå för barnet och därför endast

ges som en utfyllnadsförmån till barnpensionen.

Efterlevandestöd till barn skall utges med 40 % av

prisbasbeloppet. Dubbelt efterlevandestöd skall

utges i de fall då båda föräldrarna avlidit.

Barnpension efter avliden förälder skall minska

efterlevandestödet till barn krona för krona.

Budgetpropositionen

Från anslaget bekostas barnpension i form av

inkomstgrundad barnpension och efterlevandestöd till

barn. Från och med 2003 finansieras inkomstgrundad

barnpension med efterlevandepensionsavgift enligt

socialavgiftslagen (2000:980). Efterlevandestöd till

barn finansieras med skattemedel. I och med de nya

reglerna avseende inkomstgrundad barnpension och

efterlevandestöd till barn kommer utgifterna främst

att styras av inkomstindex och

prisbasbeloppsutvecklingen.

Det nya grundskyddet efterlevandestöd till barn

syftar, enligt regeringen, till att stärka barns

rätt till en garanterad ersättning när barnet

förlorar en av eller båda sina föräldrar. Syftet med

barnpensionerna är alltjämt att trygga barns rätt

till en likvärdig standard även efter en av eller

båda föräldrarnas frånfälle.

Effekterna av de nya reglerna har beaktats vid

beräkningen av anslaget.

Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret

2003 till anslaget 21:5 Barnpension och