Bet. 2002/03:UFÖU2

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande

2002/03:UFÖU2

Svenskt deltagande i en EU-ledd styrka iDemokratiska republiken Kongo

Sammanfattning

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet

(UFöU) behandlar i detta betänkande regeringens

proposition 2002/03:143 Svenskt deltagande i en EU-

ledd styrka i Demokratiska republiken Kongo.

I betänkandet föreslår utskottet att riksdagen

bifaller propositionen och medger att regeringen

ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst

100 personer till förfogande för att ingå i en EU-

ledd militär multinationell snabbinsatsstyrka i

Demokratiska republiken Kongo under högst fyra

månader.

En motion har väckts med anledning av

propositionen vilken avstyrks av utskottet.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen bifaller proposition 2002/03:143 och

medger att regeringen ställer en svensk väpnad

styrka bestående av högst 100 personer till

förfogande under högst fyra månader för att ingå

i en EU-ledd militär multinationell

snabbinsatsstyrka i Demokratiska republiken Kongo

i enlighet med resolution i FN:s säkerhetsråd.

Därmed avslår riksdagen motion 2002/03:U14.

Utskottet föreslår att beslut i kammaren fattas

efter en bordläggning.

Reservation 1 (fp)

Stockholm den 11 juni 2003

På sammansatta utrikes- och försvarsutskottets

vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban

Ahlin (s) ordförande, Eskil Erlandsson (c) vice

ordförande, Tone Tingsgård (s), Cecilia Wigström

(fp), Carina Hägg (s), Rosita Runegrund (kd), Lars

Ohly (v), Ola Sundell (m), Ola Rask (s), , Birgitta

Ahlqvist (s), Lotta N Hedström (mp), Kent Härstedt

(s), Berndt Sköldestig (s), Björn Hamilton (m),

Britt-Marie Lindkvist (s), Karin Enström (m) och

Heli Berg (fp).

2002/03

UFöU2

Redogörelse för ärendet

Trots en pågående fredsprocess i landet har

säkerhetsläget i de nordöstra delarna av

Demokratiska republiken Kongo (DR Kongo) allvarligt

försämrats under första halvåret 2003, och väpnade

strider mellan främst inhemska etniska grupper har

utbrutit med många civila dödsoffer som följd.

FN:s säkerhetsråd har på grundval av

händelseutvecklingen den 30 maj 2003 beslutat att

upprätta en insatsstyrka (resolution 1484, se bilaga

1). I resolutionen slås fast att situationen i östra

Kongo utgör ett hot mot fred och säkerhet i området

vid de stora sjöarna samt mot fredsprocessen i DR

Kongo. Säkerhetsrådet förordar att en insatsstyrka

upprättas och uppmanar FN:s medlemsstater att bidra

till denna styrka. Säkerhetsrådets resolution är

upprättad på grundval av kapitel VII i FN:s stadga,

och styrkan har således mandat för

fredsframtvingande åtgärder. Styrkan skall samarbeta

med den FN-ledda fredsoperationen MONUC, vilken är

etablerad sedan tidigare i DR Kongo. En inbjudan

till att upprätta en fredsfrämjande styrka i landet

har i brev lämnats av DR Kongos president till FN:s

generalsekreterare.

Regeringen har den 10 juni 2003 lämnat ett förslag

till riksdagen (prop. 2002/03:143) om svenskt

deltagande i den EU-ledda FN-insatsen i Kongo.

Propositionen har remitterats till

utrikesutskottet. Utrikes- och försvarsutskotten har

därefter beslutat - med stöd av 4 kap. 8 §

riksdagsordningen - att bereda propositionen i ett

sammansatt utrikes- och försvarsutskott (UFöU).

Utrikesutskottet har erhållit en föredragning av

företrädare för Utrikes- och Försvarsdepartementen.

Det sammansatta utskottet har erhållit en

föredragning av utrikesminister Anna Lindh,

försvarsminister Leni Björklund samt överbefälhavare

Johan Hederstedt. Föredragningarna behandlade den

politiska bakgrunden, samarbetet mellan

truppbidragarländerna, den svenska insatsens

utformning och skälen för detta, hotbilden mot den

multinationella styrkan och de risker som är

förknippade med insatsen samt kostnad för

operationen.

Bakgrund

Den politiska utvecklingen i Kongo samt

fredsprocessen

Åren efter det att Fristaten Kongo 1960 blev

självständig från kolonialmakten Belgien präglades

av stor politisk oro med ett flertal rebell- och

självständighetsrörelser som ofta verkade med direkt

stöd från utländska regeringar. Genom en statskupp

1965 lyckades generalmajor Joseph Desiré Mobutu ta

makten i landet, som 1971 kom att heta Zaire.

Mobutus 32 år vid makten präglades av korruption,

maktmissbruk och växande despotism. I slutet av 1996

inleddes ett väpnat uppror mot Mobutus korrupta

regim. Det hade sin upprinnelse i de massiva

flyktingströmmar in i östra delarna av Zaire som

följde efter det att tutsidominerade Rwandan

Patriotic Front (RPF) slog tillbaka mot de ansvariga

för folkmordet och tog makten i Rwanda sommaren

1994. En stor del av flyktingarna var medlemmar av

den besegrade rwandiska armén (ex-FAR) och

hutumilisen interahamwe, som var ansvarig för

folkmordet på omkring 800 000 personer,

huvudsakligen tutsier. Från flyktingläger i Zaire

fortsatte dessa grupper att genomföra räder in i

Rwanda. Mobutu vidtog inga kraftfulla åtgärder mot

miliserna som snarast utnyttjade situationen till

att destabilisera Rwanda. Det som började som en

rörelse för att garantera säkerheten till följd av

flyktingströmmarna in i landet utvecklades snabbt

till en rebellrörelse med sikte på att störta

regeringen i Kinshasa. I maj 1997 intog rebellerna

Kinshasa, under ledning av Laurent Kabila och med

stöd av regeringarna i Rwanda och Uganda. Mobutu

flydde landet och Laurent Kabila övertog makten i

landet, som utropades till Demokratiska republiken

Kongo.

Hoppet om att Mobutoregimen skulle ersättas av en

mer demokratisk och ansvarsfull regering blev inte

långlivat. Laurent Kabilas styre var auktoritärt och

odemokratiskt, och relationerna med hans viktigaste

allierade, Rwanda och Uganda, försämrades snabbt.

Säkerhetsproblemen i östra DR Kongo kvarstod, och i

augusti 1998 gick Rwanda och Uganda ånyo in med

militär trupp i DR Kongo för att i samarbete med

lokala rebellgrupper försöka störta Kabila från

makten. Utvecklingen eskalerade snabbt till ett

regelrätt krig, vilket som mest kom att involvera

åtta afrikanska länder, inklusive Angola, Zimbabwe

och Namibia som skickade trupp för att stödja

regeringen i Kin-shasa. Parternas exploatering av DR

Kongos naturresurser, bl.a. diamanter och mineraler,

har sedan kommit att spela en central roll i

konflikten och har bidragit till att förlänga den.

Den 10 juli 1999 undertecknades ett avtal om

eldupphör i Lusaka mellan DR Kongos regering och

regeringarna för Angola, Namibia, Rwanda, Uganda och

Zimbabwe. De dominerande rebellgrupperna i DR Kongo,

Mouvement pour la Libération du Congo (MLC) och

Rassemblement Congolais pour la Démocratie (RCD)

undertecknade avtalet snart därefter. De tre

centrala elementen i avtalet är överenskommelse om

fullständigt tillbakadragande av alla utländska

trupper från kongolesiskt territorium, avväpning och

demobilisering av väpnade grupper (främst ex-FAR och

interahamwe) samt genomförandet av en

interkongolesisk dialog mellan alla kongolesiska

parter i konflikten, den politiska oppositionen och

det civila samhället, i syfte att demokratisera

landet. Parterna begärde också en fredsbevarande FN-

styrka. De följande 18 månaderna efter

undertecknandet skedde dock inga framsteg i

fredsprocessen. I stället fortsatte stridigheterna.

I januari 2001 mördades Laurent Kabila och

efterträddes som president av sin son, Joseph

Kabila. Fredsprocessen fick nytt liv under dennes

ledning. Regeringen i Kinshasa godkände

utplaceringen av FN-trupp, och parternas trupper

drogs tillbaka från frontlinjen i enlighet med ett

nytt gemensamt avtal.

Under 2002 uppnåddes betydande framsteg i

fredsprocessen. Den 30 juli undertecknades i

Pretoria ett avtal mellan regeringen i Kinshasa och

Rwanda om tillbakadragande av all rwandisk trupp

från kongolesiskt territorium samt avväpning och

demobilisering av ex-FAR och interahamwe i DR Kongo.

Avtalet är ett försök att lösa två av de viktigaste

utestående frågorna i Lusaka-avtalet och gav nya

impulser i fredsprocessen. Ett annat avtal

undertecknades sedan den 6 september 2002 i Luanda

mellan regeringen i Kinshasa och Uganda om

tillbakadragande av ugandisk trupp från kongolesiskt

territorium samt om samarbete och normalisering av

relationerna mellan länderna. Under hösten 2002

överraskade Rwanda många bedömare genom en

omfattande truppreträtt från DR Kongo, vilken

övervakades och verifierades av MONUC och Sydafrika

i enlighet med avtalet. Även tillbakadragandet av

styrkor från Uganda, Zimbabwe och Angola har

fortsatt och verifierats under hösten 2002. Den 17

december 2002 slöts i Pretoria inom ramen för den

interkongolesiska dialogen ett avtal

(Pretoriaavtalet) om en övergångsregering, vilket

innebär att Joseph Kabila under en övergångsperiod

på två år sitter kvar som president med fyra

vicepresidenter från vardera regeringen, den

politiska oppositionen och de två viktigaste

rebellrörelserna, RCD-Goma och MLC. Den tvååriga

övergångsperioden kommer att följas av demokratiska

val.

Ett avtal som reglerar regeringens och

parlamentets sammansättning under övergångsperioden

undertecknades i Sydafrika av de inblandade parterna

den 2 april 2003.

Den nya regeringen planeras sväras in under juni

2003. Arbetet med att genomföra Pretoriaavtalet sker

i en särskild uppföljningskommission som leds av

president Kabila och som inbegriper representanter

för de övriga signatärerna. En särskild kommitté har

också inrättats under FN:s ordförandeskap för att

bl.a. samordna det internationella samfundets stöd

till genomförandet av avtalet. Åtskilliga länder och

internationella organisationer har utfäst betydande

bistånd till DR Kongo men avvaktar tillträdet av

övergångsregeringen.

MONUC

Den sedan tidigare etablerade FN-fredsoperationen i

DR Kongo, MONUC, upprättades genom säkerhetsrådets

resolution 1279 i november 1999. Operationens

huvudsakliga uppgift skulle vara att övervaka

avtalet om eldupphör som undertecknades i Lusaka i

juli samma år. Säkerhetsrådet utökade i februari

2000 mandatet för styrkan till 5 537 personer,

inklusive 500 militärobservatörer. FN-operationens

utplacering förhindrades till en början av

regeringen i Kinshasa, och i början av 2001 var

endast 200 militärobservatörer på plats. Utplacering

av trupp inleddes först efter det att Joseph Kabila

kom till makten i januari 2001. I november 2002

uppgick den faktiska styrkan till ca 4 200 personer,

vilket låg under den nivå för insatsen som FN då

givit mandat för.

Den 9 november 2001 gav säkerhetsrådet genom

resolution 1376 stöd för inledandet av fas III i

MONUC:s verksamhet, vilket innebar att MONUC steg

för steg skall inleda arbetet med att bistå i att

avväpna, demobilisera och repatriera väpnade grupper

samtidigt som de huvudsakliga uppgifterna enligt fas

II, att utreda påstådda brott mot vapenvilan och

övervaka tillbakadragandet av utländska trupper,

skall fortsätta. På grund av det i vissa delar

labila säkerhetsläget och bristande information från

parterna om väpnade trupper har MONUC tidigare haft

svårt att genomföra detta arbete i någon större

utsträckning.

Mot bakgrund av denna utveckling beslutade

säkerhetsrådet genom resolution 1445 den 4 december

2002 att öka styrkan för MONUC till 8 700 personer

och förskjuta tyngdpunkten för verksamheten österut

för att snabbt kunna bistå i frivillig avväpning,

demobilisering och repatriering av väpnade grupper.

Den militära komponenten utökas genom upprättande av

en styrka som huvudsakligen skall bestå av två

insatsstyrkor omfattande vardera 1 700 personer.

Dessa styrkor kommer att vara baserade i Kindu och

Kisangani men ha kapacitet att förflytta sig till

demobiliseringsorter i de östra delarna av landet

för att svara för punktsäkerhet, stödja uppbyggnaden

av demobiliseringsläger, förstöra vapen och

ammunition som samlats in samt för viss minröjning.

Den första insatsstyrkan utgörs av förband från

Sydafrika. Den sydafrikanska stridsgruppen på

omkring 1 600 personer har i början av juni 2003

börjat anlända till Kindu varifrån den skall bistå

med frivillig avväpning, demobilisering och

repatriering i de östra delarna av landet.

Sverige fick under hand och sedan formellt den 18

februari 2003 förfrågan från FN om att bidra med

flygfältskapacitet till MONUC. Regeringen föreslog

därför i proposition 2002/03:58 Svenskt deltagande i

Förenta nationernas fredsoperation i Demokratiska

republiken Kongo att riksdagen skulle fatta beslut

om ett svenskt bidrag till MONUC:s fredsbevarande

operation för att bemanna, driva verksamheten och

upprätthålla sedvanlig service vid flygplatsen i

Kindu. Riksdagen biföll regeringens begäran efter

beredning i utrikesutskottet (bet. 2002/03:UU15).

Försvarsutskottet yttrade sig under ärendets

beredning till utrikesutskottet över regeringens

förslag (yttr. 2002/03: FöU5y).

Deltagarna i styrkan som utgör det svenska

bidraget till MONUC är under juni månad 2003 i färd

med att bygga upp den operativa verksamheten vid

flygplatsen i Kindu i östra delen av Demokratiska

republiken Kongo.

Nya oroligheter

Fredsprocessen och MONUC:s verksamhet drabbades av

ett bakslag i mars 2003 när ugandiska styrkor

återintog staden Bunia i provinsen Ituri efter att

tidigare ha dragit tillbaka huvuddelen av sina

trupper från DR Kongo under hösten 2002 som ett led

i fredsprocessen. Som skäl för att återbesätta Bunia

anförde Uganda att det skedde för att möta hot från

Rwandastödda styrkor samt att bevaka ekonomiska

intressen i området. Genom internationella

påtryckningar fastställdes en tidtabell för

tillbakadragandet av ugandisk trupp, och efter

medverkan av MONUC undertecknades den 18 mars 2003

ett lokalt avtal om eldupphör i Ituri av

regeringarna i Kinshasa och Uganda samt sex lokala

rebellgrupper. Överenskommelsen om eldupphör banade

väg för den sedan länge planerade s.k. Ituri

Pacification Commission att påbörja sitt arbete i

Bunia i början av april. För att kunna stödja den

politiska processen började MONUC att planera för en

utökad närvaro i Bunia.

Inför Ugandas förväntade trupptillbakadragande,

som skulle påbörjas den 24 april 2003, skickade

MONUC en reservstyrka från Uruguay på omkring 700

personer till staden Bunia. Förutom att skydda FN:s

personal och tillgångar inför en förväntad utökad

närvaro i staden var syftet med förstärkningen att

fylla det maktvakuum som förväntades uppstå efter

Ugandas tillbakadragande. När de ugandiska trupperna

lämnat staden utbröt den 7 maj 2003 en veckas

allvarliga stridigheter mellan miliser från

folkgrupperna hema och lendu, vars etniska konflikt

har historiska rötter men som kraftigt har

underblåsts av grannländerna under Kongokonflikten.

Med stridigheterna följde allmän plundring och svåra

övergrepp på civila. Större delen av befolkningen

flydde staden. 10 000-20 000 personer uppges ha sökt

skydd av MONUC på flygplatsen och högkvarteret i

Bunia, som även blev utsatt för våld av

milisgrupper. Den humanitära situationen är mycket

allvarlig med omkring 60 000 internflyktingar i

området. FN och olika humanitära organisationer har

klarat av att ta hand om de mest akuta behoven, men

arbetet försvåras kraftigt av bristen på säkerhet.

Den 16 maj 2003 undertecknade fem av sju militära

grupper i Ituri ett avtal om eldupphör, efter

medling av president Kabila. Enligt överenskommelsen

skall en snabbinsatsstyrka upprättas, och

överenskommelsen föreskriver vidare att en total

demilitarisering av Bunia skall ske för att bereda

väg för denna.

Rapporteringen från Bunia med omnejd är på grund

av säkerhetsläget bristfällig. Situationen har dock

stabiliserats något efter den 16 maj, men sporadiska

utbrott av stridigheter och övergrepp på

civilbefolkningen har fortsatt. Enligt uppgifter

från FN har uppåt 400 personer mördats sedan

oroligheterna bröt ut i Bunia den 7 maj.

FN-styrkan lyckades behålla kontrollen över

flygplatsen men hade inte tillräcklig styrka eller

tillräckliga resurser för att sätta stopp för de

våldsamma övergreppen på civilbefolkningen. En

förstärkning av MONUC:s militära närvaro bedömdes

dock inte kunna ske förrän i slutet av sommaren då

den andra stridsgruppen (bidrag från Bangladesh) på

omkring 1 700 personer skulle kunna vara på plats i

Bunia.

FN-mandat för snabbinsatsstyrka för att bistå

MONUC

Mot bakgrund av den akuta situationen uppmanade FN:s

generalsekreterare i ett brev den 15 maj 2003

säkerhetsrådet att överväga att sända en välutbildad

och välutrustad multinationell snabbinsatsstyrka

till Bunia under en begränsad period och till dess

att en förstärkt FN-närvaro kunde etableras.

På denna grund och till följd av det allvarliga

läget i Ituriprovinsen antog, som nämnts tidigare i

föreliggande betänkande, FN:s säkerhetsråd den 30

maj resolution 1484 som under FN-stadgans kapitel

VII upprättar en till den 1 september tidsbegränsad

multinationell militär styrka, Interim Emergency

Multinational Force in Bunia. Den multinationella

styrkan skall, i nära koordinering med MONUC, utföra

följande uppgifter, nämligen att

- bidra till att stabilisera säkerhetsläget,

- bidra till att förbättra den humanitära

situationen i Bunia,

- säkerställa skyddet av flygplatsen i Bunia,

- skydda internflyktingar i flyktingläger i staden

samt

- bidra till säkerhet för den civila befolkningen,

FN-personal samt det humanitära arbete som

bedrivs i staden om situationen kräver detta.

Syftet med den tidsbegränsade insatsen är att skapa

möjligheter för FN att förstärka MONUC:s närvaro i

Bunia senast vid mitten av augusti.

Generalsekreteraren har i sin specialrapport från

den 27 maj 2003 rekommenderat att MONUC:s närvaro i

Bunia så snart som möjligt skall förstärkas och

uppgå till sammanlagt 3 800 personer bestående av

tre infanteribataljoner med nödvändigt understöd.

Europeiska unionen bidrar med ledning av

operationen och med styrkor

EU-beslut

Europeiska unionens råd begärde den 18 maj 2003 att

generalsekreteraren/höge representanten skulle

utreda möjligheterna att sända en EU-ledd militär

styrka till DR Kongo.

Ett förslag i denna riktning lades fram inför

ministerrådet, och ärendet föredrogs av regeringen i

EU-nämnden den 3 juni, varvid en majoritet ställde

sig bakom förslaget att insatsen skulle ske under

EU:s ledning. Beslut om deltagande med trupp i

insatsen fattas däremot på nationell nivå i enlighet

med de procedurer som råder i varje enskilt

medlemsland.

EU:s ministerråd antog den 5 juni 2003 den

gemensamma åtgärden om en EU-ledd insats i

Demokratiska republiken Kongo (DR Kongo).

Beslutet hade dessförinnan beretts i Kommittén för

utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP) som består av

representanter för medlemsländerna. Inför beslutet

om en EU-ledd insats presenterade KUSP sin bedömning

av den politiska situationen i DR Kongo samt lade

fast målsättningarna för denna.

Syftet med den EU-ledda insatsen är att ge stöd

till FN:s och EU:s ansträngningar att påverka

fredsprocessen i DR Kongo och i regionen kring de

stora sjöarna samt att under en begränsad tid

biträda FN med en styrka för att möjliggöra MONUC:s

förstärkning i Bunia senast i mitten av augusti

2003. De specifika militära uppgifterna

överensstämmer med dem som anges i FN-resolution

1484. Uppgiften är inte att utföra MONUC:s mandat

eller uppgifter. I förutsättningarna ingår att

styrkan kommer att dras tillbaka vid angiven

tidpunkt även om situationen på marken inte är

stabiliserad eller om MONUC:s styrketillväxt inte är

avslutad.

Frankrike har förklarat sig villigt att bidra med

huvuddelen av förbandet om totalt ca 1 500 man samt

den övergripande militära ledningskapaciteten för en

sådan insats. Frankrike planerar att upprätta en

främre logistikbas i Entebbe (Uganda) samt gruppera

stridsflyg för eventuellt flygunderstöd i Tchad. Den

franska huvudstyrkan kommer att bestå av en

förstärkt mekaniserad bataljon på ca 800 personer.

En förtrupp till det franska förbandet anlände

till området första veckan i juni 2003. En begränsad

inledande operativ förmåga är under uppbyggnad.

Belgien har meddelat om avsikten att bidra med

strategiska och taktiska flygtransporter samt

logistikenheter och sjukvårdsresurser.

Storbritannien, Tyskland och Nederländerna uppges

överväga någon form av bidrag till styrkan.

Deltagande från tredjeland, dvs. de stater som inte

är medlemmar i EU, kan komma att bli aktuellt.

Kanada, Brasilien, Sydafrika och Pakistan har

dessutom i FN i New York indikerat möjliga bidrag

till en insats.

Reglerna för unionens krishantering medger att ett

enskilt land (i detta fall Frankrike), efter

särskilt godkännande, kan erhålla ansvar för att

leda genomförandet av en operation där EU genom KUSP

utövar den politiska kontrollen och den strategiska

ledningen. Det innebär att Frankrike blir

sammanhållande land och bidrar med huvuddelen av den

militära ledningsstrukturen, inklusive

planeringsstöd, samband och kommunikation och

logistik, samt bidrar med betydande resurser och

tillgångar till insatsen. En fransk

styrkebefälhavare utses. Stater som inte är

medlemmar i EU kommer att erbjudas möjlighet att

bidra till den EU-ledda styrkan efter särskilt

beslut av EU.

Den gemensamma åtgärden innehåller vidare bl.a.

bestämmelser om inrättandet av insatsen, planeringen

av insatsen, vilka frågor som delegeras av

ministerrådet till KUSP, ansvaret för kontakterna

med FN, de lokala myndigheterna och de övriga

deltagarna i fredsprocessen samt finansiella

arrangemang.

EU:s militärkommitté har inrättat en grupp

militära rådgivare som studerar de militära

uppgifter som styrkan förväntas utföra, liksom

möjligheter och begränsningar att genomföra en EU-

ledd insats.

Med de militära resurser som står till förfogande

har EU valt att förtydliga styrkans begränsningar

vad avser förmågan att genomföra de uppgifter som

säkerhetsrådets resolution anger. Detta innebär att

styrkan inte har resurser att

helt säkra och stabilisera Bunia med omnejd,

genomföra uppdrag gemensamt med värdlandets

trupper och/eller MONUC,

använda militär styrka för att etablera och

upprätthålla fri rörlighet för humanitära

organisationer eller MONUC, utom i lokala och

begränsade akuta situationer,

ge skydd åt humanitära organisationer eller deras

byggnader och faciliteter, utom i lokala och

begränsade akuta situationer,

ge logistiskt stöd eller bistå med transporter åt

humanitära organisationer eller MONUC,

eskortera flyktingar eller

frivilligorganisationer eller internationella

organisationer eller

fungera som en säkerhetsbuffert mellan etniska

grupper eller beväpnade entiteter.

I juni 2003 väntas ministerrådet fatta beslut om att

inleda fredsoperationen i Bunia i enlighet med de

politiska beslut som tidigare fattats dels av FN,

dels av Europeiska unionens ministerråd.

EU:s riskbedömning

I propositionen redovisar regeringen den

riskbedömning som har gjorts i EU:s rådssekretariat.

Hot mot den multinationella närvaron genom en

direkt militär insats från andra grannländer bedöms

av rådssekretariatet som låg, men fortsatt stöd i

form av t.ex. vapen till miliser i DR Kongo kan

destabilisera regionen. Officiellt har grannländerna

välkomnat etablerandet av styrkan, men tveksamheter

kvarstår om dessa länders faktiska avsikter i

regionen. Samtidigt kommer EU att agera med samtliga

instrument för att säkerställa att länderna bidrar

till en freds- och stabiliseringsprocess.

Parterna karakteriseras av etniskt motiverade

irreguljära gerillaförband som till stor del består

av tvångsrekryterade barnsoldater. Beväpning bedöms

främst bestå av lätta vapen, minmaterial samt hugg-

och stickvapen. Samtliga grupperingar och parter

bedöms ha bristande ledning och kommandostruktur

samt låg stridsmoral. Transportresurser och logistik

är begränsade. Användandet av droger och alkohol är

vanligt förekommande. Sammantaget är rebellerna

irrationella och oförutsägbara i sitt agerande och

skiftar ofta allianser och tillhörighet.

De direkta militära hoten mot insatsen bedöms som

begränsade, men vissa miliser kan vara utrustade med

vapen som skulle kunna hota flygtrafiken till och

från Bunia. Indikationer på att parterna skulle ha

sådana avsikter finns inte.

Risken för nya etniskt betingade stridigheter och

grova kränkningar av mänskliga rättigheter bedöms

som mycket hög i synnerhet utanför Bunia, liksom

risken för massakrer. Den EU-ledda styrkan har då

inte resurser att ingripa utanför det omedelbara

insatsområdet. Utbrott av nya stridigheter bedöms

också ge en destabiliserande effekt som kan utgöra

ett visst hot mot den militära närvaron. Det

instabila och oförutsägbara militära läget innebär

att risken är reell för att styrkan, inklusive

svensk trupp, blir engagerad i direkta stridigheter.

I rådssekretariatet gör man även bedömningen att

sannolikheten är hög för att styrkan tvingas

utnyttja vapenmakt inom ramen för de regler för

våldsanvändning som etableras och grundat på att

insatsen sker under kapitel VII i FN-stadgan. Risk

finns också att sådan vapenmakt kan riktas mot

beväpnade barn. Man menar att EU och truppbidragande

länder bör ha beredskap och ägna särskilda insatser

för att informera om att den EU-ledda styrkan kan

komma att utsättas för sådana situationer.

Förväntningar kan dessutom komma att skapas kring

styrkans möjligheter att direkt bistå flyktingar och

humanitära organisationer, menar rådssekretariatet.

EU och i synnerhet truppbidragande länder behöver

därför ägna särskilda åtgärder åt att säkerställa

att information når ut om operationens begränsade

mandat och att resurser inte kan användas utanför

insatsområdet.

Propositionens överväganden och

förslag

Av 10 kap. 9 § regeringsformen framgår att

riksdagens medgivande krävs för att en svensk väpnad

styrka skall kunna sändas till ett annat land om

inte ett medgivande i lag eller skyldighet enligt en

internationell överenskommelse som riksdagen har

godkänt föreligger.

Regeringen föreslår därför att riksdagen medger

att regeringen ställer en svensk väpnad styrka

bestående av högst 100 personer till förfogande

under högst fyra månader för att ingå i en EU-ledd

militär multinationell snabbinsatsstyrka i

Demokratiska republiken Kongo i enlighet med FN:s

resolution 1484 (2003).

Regeringens bedömning är att ett svenskt

styrkebidrag till den EU-ledda militära

krishanteringsinsatsen i Bunia är av stor vikt. Det

föreslagna svenska bidraget skulle utgöra ett

väsentligt bidrag och en kvalificerad resurs till

styrkan. Bidraget skulle avspegla vår vilja att

ytterligare utveckla EU:s krishanteringsförmåga.

Regeringen anser sammantaget att det övergripande

målet för EU-insatsen - att stoppa övergrepp på

civilbefolkningen, att förbättra den humanitära

situationen samt att ge stöd till FN:s

ansträngningar och till fredsprocessen i DR Kongo -

väl motiverar de politiska och militära risker som

insatsen medför. Regeringen framhåller att den

svenska truppens säkerhet kommer i första hand.

Därför avser regeringen att kontinuerligt utvärdera

förändringar i hotbilden och, om så anses

nödvändigt, agera i enlighet därmed. Detta innebär

även möjligheten att eventuellt dra tillbaka

styrkan.

I propositionen redogör regeringen för

utvecklingen i DR Kongo, förutsättningarna för

stationering av en internationell styrka ledd av

Europeiska unionen (EU) och förberedelserna för

svenskt deltagande i en sådan styrka.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att världssamfundet uppträder

samlat i ansträngningarna att åstadkomma fred och

stabilitet i DR Kongo och i regionen kring de stora

sjöarna. Det är positivt, menar utskottet, att ett

omfattande internationellt engagemang har

mobiliserats för att bistå parterna i en

fredsprocess. Utskottet menar att Lusaka- och

Pretoriaavtalen utgör viktiga steg i denna freds-

och försoningsprocess som på grund av den långvariga

oron i DR Kongo, de många militära konflikterna och

den instabilitet som har rått med nödvändighet

kommer att kräva fortsatta insatser av det

internationella samfundet.

Under tiden är det enligt utskottets mening

nödvändigt att situationen i landet utvecklas mot

stabilitet och att människornas säkerhet ges

prioritet. En förutsättning för detta är att det

offentliga samhället byggs upp igen efter att ha

brutits ned i stora delar av landet på grund av

utländsk trupps närvaro och olika milisgruppers

aktiviteter. Utskottet ser därför positivt på

Pretoriaavtalet från december 2002 som bl.a.

stipulerar att en övergångsregering skall inrättas

under en tvåårsperiod med deltagande av de vikigaste

parterna i den interna kongolesiska konflikten.

Övergångsregeringen skall styra landet under den

tvååriga övergångsperioden varefter val skall

hållas.

Utskottet vill även erinra om att ett förbättrat

säkerhetsläge är av avgörande betydelse för att ett

effektivt bistånd skall kunna nå de behövande

människorna i landet. Särskilt i staden Bunia är den

humanitära situationen mycket allvarlig, och FN:s

och andra organisationers humanitära verksamhet

försvåras kraftigt av bristen på säkerhet.

Ett förbättrat säkerhetsläge är enligt utskottets

uppfattning grundläggande för att den kongolesiska

politiska processen skall kunna fortsätta att

utvecklas i en positiv riktning och för att skapa

förutsättningar för en långsiktig stabilitet. FN:s

fredsmission i Kongo, MONUC, har härvid en viktig

roll. MONUC:s huvuduppgifter - att svara för att

utreda brott mot vapenvila, övervaka

tillbakadragandet av utländska trupper samt att

avväpna, demobilisera och repatriera väpnade

inhemska milisgrupper - har, som utrikesutskottet

framhöll i beslutet om att ställa svensk trupp till

MONUC:s förfogande i Kongo (bet. 2002/03:UU15),

central betydelse i sammanhanget.

Utvecklingen i Ituriprovinsen i östra Kongo och i

regionstaden Bunia utgör enligt utskottets

uppfattning ett hot mot den politiska processen i

landet och utgör ett hinder för att MONUC skall

kunna genomföra sitt uppdrag. Utskottet välkomnar

därför beslutet av FN:s säkerhetsråd att genomföra

en fredsoperation i staden Bunia (resolution 1484).

Insatsen är enligt utskottets mening angelägen, och

den utgör ett behövligt stöd till

fredsansträngningarna i DR Kongo och FN-insatsen

MONUC.

Utskottet noterar att insatsen är tidsbegränsad

och enligt resolution 1484 skall vara avslutad den 1

september 2003. Vidare noterar utskottet att

insatsen är geografiskt begränsad till staden Bunia

med närmaste omgivningar.

Utskottet konstaterar att denna fredsoperation

kommer att genomföras som en EU-ledd insats.

Utskottet välkomnar detta och menar att denna EU-

ledda insats, i kombination med övriga instrument

som står till EU:s förfogande, bidrar till att ge EU

och medlemsstaterna möjligheter att utöva inflytande

på parterna till stöd för den FN-ledda

fredsprocessen. Samtidigt bör framhållas att en

militär insats skulle stärka EU:s trovärdighet vad

gäller fredsfrämjande insatser även på längre sikt.

Unionens medlemsstater har enligt fördraget rätt,

men ingen skyldighet, att delta i unionens

krishanteringsinsatser. Varje medlemsstat avgör om,

och i så fall på vilket sätt, staten i fråga vill

delta. Sverige fattar i varje enskilt fall och i

enlighet med svensk lagstiftning beslut om medverkan

i en krishanteringsinsats. En förutsättning för

svensk medverkan är dessutom att insatsen vilar på

folkrättslig grund.

Vad gäller frågan om den folkrättsliga regleringen

anför regeringen i propostionen följande:

En förutsättning för ett svenskt deltagande i den

EU-ledda militära krishanteringsoperationen i DR

Kongo är att insatsens mandat och det militära

ingripandet sker i överensstämmelse med folkrätten.

FN:s säkerhetsråd antog den 30 maj 2003 resolution

1484 (2003) som enligt FN-stadgan upprättar en

tidsbegränsad multinationell snabbinsatsstyrka i

Bunia i DR Kongo. Bemyndigandet gäller för tiden

fram till den 1 september 2003 och är begränsat till

staden Bunia. Styrkan ges i resolutionen ett mandat

och ett bemyndigande av FN:s säkerhetsråd att i nära

samarbete med MONUC stabilisera säkerhetsläget och

att skydda flygplatsen samt personer i Bunia.

Mandatet för den multinationella snabbinsatsstyrkan

i Bunia är fattat i enlighet med kapitel VII i FN-

stadgan och omfattar rätten för de medlemsstater som

deltar i insatsen att använda alla nödvändiga medel

för att kunna fullgöra sina uppgifter. Mandatet

innebär alltså en rätt till våldsanvändning och

därmed en rätt att vidta åtgärder av

fredsframtvingande natur. Eftersom säkerhetsrådet

gett detta tydliga mandat får användning av våld

ske, vilket annars hade stått i strid med det

generella våldsförbudet i artikel 2 (4) i FN-

stadgan.

Vidare framhåller regeringen att samtycke föreligger

från samtliga parter i konflikten, dvs. från såväl

regeringen i DR Kongo och parter i Ituri-provinsen,

som Rwandas och Ugandas respektive regeringar. Detta

utgör, menar regeringen, ytterligare en grund för

att det militära ingripandet sker i enlighet med

folkrätten.

Utskottet delar regeringens bedömningar och kan

konstatera att ett svenskt deltagande med trupp i

den EU-ledda insatsen i Bunia står i

överensstämmelse med folkrätten.

Enligt 10 kap. 9 § regeringsformen får svensk

väpnad styrka sändas till annat land om riksdagen

medger det, om det är medgivet i lag som anger

förutsättningarna för åtgärden eller om skyldighet

att vidta åtgärden följer av internationell

överenskommelse eller förpliktelse som har godkänts

av riksdagen.

Regeringen gör i propositionen bedömningen att det

förutsedda svenska bidraget, ett

specialstyrkeförband, utgör en väpnad stryka i

regeringsformens mening. Vidare menar regeringen att

då bemyndigande saknas i detta fall, och riksdagen

inte kan anses tidigare ha godkänt en internationell

överenskommelse av vilken skyldigheten följer, krävs

riksdagens medgivande för att en svensk väpnad

styrka skall kunna delta i den EU-ledda insatsen.

På grundval av vad utskottet ovan anfört samt med

anledning av riksdagens tidigare beslut om svenskt

deltagande i MONUC finner utskottet det naturligt

att Sverige lämnar ett bidrag även till den

multinationella militära styrkan i Bunia (Interim

Emergency Multinational Force in Bunia).

I propositionen redovisar regeringen att den

planerade insatsen består av ett

specialstyrkeförband om ca 70 personer, inklusive

taktisk ledning. Därtill finns möjlighet att placera

ett antal samverkansofficerare vid relevanta staber.

Sammantaget omfattar insatsen högst 100 personer.

Utskottet har vid föredragning av överbefälhavaren

och representanter för regeringen inhämtat att de

bedömer att insatsen är väl avvägd och svarar mot

ett väsentligt behov.

Samtidigt vill utskottet, i likhet med regeringen,

framhålla att den planerade insatsen i Bunia innebär

stora risker. Riskerna rör såväl själva

genomförandet av insatsen som möjligheterna för

insatsen att bli ett effektivt bidrag till den

övergripande fredsprocessen. Situationen är

oförutsägbar med bl.a. irreguljära förband, ofta med

tvångsrekryterade barnsoldater. Samtidigt finns

omfattande flyktingströmmar som skapar stora

humanitära behov, vilket även påverkar

säkerhetssituationen. Utskottet noterar att

regeringens bedömning är att det direkta militära

hotet mot insatsen är begränsat men att

sannolikheten är hög att styrkan tvingas använda

vapenmakt under svåra omständigheter.

Det bör även framhållas, menar utskottet, att den

svenska personalen utsätts för risker av annat slag.

Dessa har att göra med det bristande hälsoläget,

förekomsten av svåra sjukdomar och den mentala

pressen på personalen i samband med uppdraget.

Utskottet välkomnar att regeringen i propositionen

betonar att den svenska truppens säkerhet kommer i

första hand och att regeringen avser att

kontinuerligt utvärdera förändringar i hotbilden

och, om så anses nödvändigt, besluta i enlighet

därmed. Regeringen framhåller i propositionen att

detta även innebär möjligheten att eventuellt dra

tillbaka styrkan. Utskottet delar regeringens

uppfattning i denna fråga.

Utskottet vill betona att styrkan inte kan hantera

en eskalerande situation inom ett vidare geografiskt

område eftersom mandatet är begränsat till staden

Bunia. Risken att stridigheter och övergrepp mot

mänskliga rättigheter flyttas till andra områden vid

en gruppering i Bunia är stor, menar utskottet. Om

sådana händelser inträffar utanför Bunia kommer

styrkan inte att kunna ingripa. En annan risk är att

ett säkerhetsvakuum uppstår i samband med att den

EU-ledda styrkan lämnar Bunia i enlighet med sitt

mandat och FN-insatsen MONUC inte har anlänt i tid.

Vidare vill utskottet betona att krisen i Bunia är

en del av en ansträngd fredsprocess. Ugandas nyss

genomförda truppreträtt spelar en central roll i

denna process. En fördjupad kris riskerar att leda

till att Uganda och även Rwanda åter engagerar sig

militärt i DR Kongo, vilket i sin tur riskerar att

omintetgöra betydande delar av framstegen i

fredsprocessen.

Utskottets sammantagna bedömning är, med beaktande

av begränsningarna i mandatet och operationens

risker, att en insats kan få positiva effekter på

den humanitära situationen i Bunia, på

fredsprocessen i Kongo och på FN:s fredsarbete.

Utskottet kan samtidigt med tillfredsställelse

konstatera att det råder enighet mellan

riksdagspartierna om att Sverige bör delta i en

väpnad multinationell styrka i DR Kongo. FN har i

den tidigare nämnda resolutionen givit den

internationella styrkan ett mandat som tillåter

fredsframtvingande åtgärder. Att riksdagen ger

regeringen bemyndigande att sända svensk väpnad

trupp på uppdrag i annat land är ett beslut som

innebär ett betydande ansvar. Som tragiska

erfarenheter har visat kan förluster i människoliv i

samband med fredsfrämjande uppdrag inte uteslutas.

Vid ett ställningstagande av detta slag är det en

styrka att samtliga partier ställer sig bakom

riksdagens beslut.

Även vid tidigare tillfällen, bl.a. vid besluten

att delta med trupp i IFOR/SFOR-operationen i

Bosnien-Hercegovina, i KFOR-operationen i Kosovo

samt i ISAF-styrkan i Afghanistan, har det funnits

en samsyn bland riksdagens partier till stöd för de

svenska insatserna. Denna politiska enighet är en

styrka för Sverige som internationell aktör och

stärker trovärdigheten i vår utrikes- och

säkerhetspolitik.

Folkpartiet menar i motion 2002/03:U14 att

regeringen med FN bör förhandla fram ett långsiktigt

bidrag till MONUC från svensk sida samt, i avvaktan

på sådana förhandlingar och riksdagens

ställningstagande, förlänga det svenska bidraget

till snabbinsatsstyrkan.

Utskottet konstaterar att Sverige redan lämnar ett

viktigt bidrag till MONUC (se bet. 2002/03:UU15),

vilket förutses fortsätta även under en del av år

2004. I vilken mån Sverige skall fortsätta sitt

engagemang även på längre sikt är en fråga som

riksdagen får återkomma till om den aktualiseras av

beslut i FN:s säkerhetsråd och förslag från

regeringen. Utskottet avstyrker motionen i denna

del.

Vad beträffar den observation som motionärerna gör

- att det kan uppstå ett säkerhetsvakuum mellan

snabbinsatsstyrkans tillbakadragande och MONUC:s

utökade närvaro på plats - delar utskottet i stor

utsträckning motionärernas farhågor. Det kan inte

uteslutas att mandatet för snabbinsatsstyrkans

närvaro kan komma att förlängas. Utskottet har

därför valt att bemyndiga regeringen att hålla det

svenska truppbidraget tillgängligt för FN i upp till

fyra månader, och därmed torde motionärernas

önskemål till viss del vara tillgodosedda. Utskottet

ser däremot inte behov av något tillkännagivande av

riksdagen i sammanhanget och avstyrker därmed motion

2002/03:U14 även i denna del.

Utskottet noterar att regeringen anger att

totalkostnaden för en insats under högst fyra

månader kommer att uppgå till högst 90 miljoner

kronor för år 2003. Utgifterna skall belasta sjätte

utgiftsområdets anslag 6:1 Förbandsverksamhet,

beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m.

Bidrag till EU:s gemensamma kostnader och kostnader

för placering av samverkansofficerare omfattas av de

beräknade utgifterna.

Utskottet föreslår mot bakgrund av det anförda att

riksdagen bifaller proposition 2002/03:143 och

medger därmed att regeringen ställer en svensk

väpnad styrka bestående av högst 100 personer till

förfogande under högst fyra månader för att ingå i

en EU-ledd militär multinationell snabbinsatsstyrka

i Demokratiska republiken Kongo i enlighet med

resolution i FN:s säkerhetsråd.

Utskottet föreslår vidare att beslut fattas av

riksdagen efter endast en bordläggning.

Reservationen

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservation.

Svenskt deltagande i en EU-ledd

styrka i Demokratiska republiken

Kongo

av Cecilia Wigström och Heli Berg (båda fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag borde ha följande lydelse:

Riksdagen bifaller proposition 2002/03:143 och

medger att regeringen ställer en svensk väpnad

styrka bestående av högst 100 personer till

förfogande under högst fyra månader för att ingå i

en EU-ledd militär multinationell snabbinsatsstyrka

i Demokratiska republiken Kongo i enlighet med

resolution i FN:s säkerhetsråd, samt ger till känna

för regeringen som sin mening vad som anförs i

reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:U14.

Utskottet föreslår att beslutet i kammaren fattas

efter en bordläggning.

Ställningstagande

Folkpartiet liberalerna stöder propositionens förslag om en

snabbinsatsstyrka till DR Kongo. Vi menar dock att

det är nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder för

att stärka MONUC, både från FN:s sida och från

svensk sida.

För att få slut på den långvariga och blodiga

konflikten i DR Kongo behövs sannolikt en långvarig

insats från världssamfundet. Det har dock varit

svårt för FN:s generalsekreterare att få stöd från

medlemsländerna och bidrag med fredsbevarande trupp

för insatser i Kongo. Folkpartiet menar att

världssamfundet har lika stor moralisk förpliktelse

att bistå vid konflikter på den afrikanska

kontinenten som på andra håll.

Mot denna bakgrund borde regeringen ha föreslagit

ett långsiktigt svenskt engagemang i den

kongolesiska fredsprocessen, i synnerhet som FN:s

generalsekreterare vill förstärka MONUC i Bunia från

mitten av augusti 2003.

Snabbinsatsstyrkan avslutar sitt uppdrag den 1

september, och vi menar i likhet med utskottet att

det finns en risk att det uppstår ett

säkerhetsvakuum mellan det att den EU-ledda styrkan

lämnar Bunia och att FN-insatser inom ramen för

MONUC anländer. Sverige bör bidra till att undvika

detta genom att med FN förhandla fram ett

långsiktigt svenskt bidrag till MONUC, samt i

avvaktan på sådana förhandlingar och riksdagens

ställningstagande förlänga det svenska bidraget till

snabbinsatsstyrkan att, efter den 1 september, ingå

i MONUC.

Finansieringen av denna insats får för innevarande

år ske inom befintlig ram, och finansieringen av den

mer långsiktiga insatsen får ske inom ramen för

budgetarbetet för år 2004.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2002/03:143 Svenskt deltagande i en

EU-ledd styrka i Demokratiska republiken Kongo

föreslår regeringen att riksdagen medger att

regeringen ställer en svensk väpnad styrka om högst

100 personer till förfogande under högst fyra

månader för att ingå i en EU-ledd militär

multinationell snabbinsatsstyrka i Demokratiska

republiken Kongo i enlighet med FN:s resolution 1484

(2003) (avsnitt 7).

Följdmotionen

2002/03:U14 av Cecilia Wigström m.fl. (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regeringen med FN bör förhandla fram ett

långsiktigt bidrag till MONUC från svensk sida samt,

i avvaktan på sådana förhandlingar och riksdagens

ställningstagande, förlänga det svenska bidraget

till snabbinsatsstyrkan.

Motionen

Folkpartiet menar i kommittémotion 2002/03:U14 att

mot bakgrund av den långvariga konflikten i DR Kongo

och den eskalerande våldsspiralen i östra delen av

landet borde regeringen ha föreslagit ett

långsiktigt svenskt engagemang. Snabbinsatsstyrkan

avslutar sitt uppdrag den 1 september, och

motionärerna menar att det finns en risk för att det

uppstår ett säkerhetsvakuum mellan det att den EU-

ledda styrkan lämnar Bunia och att FN-insatser inom

ramen för MONUC anländer. Sverige bör bidra till

undvika detta genom att med FN förhandla fram ett

långsiktigt svenskt bidrag till MONUC samt i

avvaktan på sådana förhandlingar och riksdagens

ställningstagande förlänga det svenska bidraget till

snabbinsatsstyrkan att, efter den 1 september, ingå

i MONUC.

Bilaga 2

FN:s säkerhetsråds resolution 1484