Bet. 2002/03:UMJU1

Sammansatta utrikes- och miljö- och jordbruksutskottets betänkande

2002/03:UMJU1

Johannesburg - FN:s världstoppmöte om hållbarutveckling

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens skrivelse

2002/03:29 Johannesburg - FN:s världstoppmöte om

hållbar utveckling samt sex följdmotioner med 59

yrkanden. I betänkandet behandlas också 52 yrkanden

från allmänna motionstiden 2002. I skrivelsen

redovisar och värderar regeringen besluten vid

världstoppmötet i Johannesburg den 26 augusti-4

september 2002. Regeringen redogör för pågående

insatser i syfte att nå de mål som ingår i

genomförandeplanen och pekar på vissa utmaningar som

förestår. Dessa gäller såväl arbetet i Sverige som

samarbetet inom EU, FN och andra internationella

samarbetsorgan.

Betänkandet följer den disposition som återfinns i

skrivelsen och behandlar avsnittsvis frågor som rör

globalisering, institutionellt ramverk för hållbar

utveckling, förändrade konsumtions- och

produktionsmönster, stöd till fattigdomsbekämpning,

vatten, energi, hälsa, jordbruk, biologisk mångfald

samt kunskap och information om hållbar utveckling.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks. I betänkandet

finns 32 reservationer och 5 särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Globalisering

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ7

yrkandena 2 och 9, 2002/03:MJ8 yrkande 6,

2002/03:MJ9 yrkande 1, 2002/03:MJ10 yrkandena 2

och 7, 2002/03:U293 yrkande 3, 2002/03:U294

yrkande 19, 2002/03:U298 yrkandena 11 och 12,

2002/03:U310 yrkandena 2, 11 och 15 samt

2002/03:MJ315 yrkande 17.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (fp)

Reservation 3 (c)

Reservation 4 (mp)

2. Institutionellt ramverk

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ7

yrkandena 1 och 3, 2002/03:MJ10 yrkandena 9 och

25, 2002/03:MJ11 yrkande 1, 2002/03:U239 yrkande

3, 2002/03:U263 yrkande 10, 2002/03:U310

yrkandena 10, 13 och 16, 2002/03:U324 yrkande 9

och 2002/03:MJ428 yrkande 48.

Reservation 5 (kd)

Reservation 6 (fp, c)

Reservation 7 (mp)

3. Hållbarhetskommission

Riksdagen avslår motion 2002/03:MJ8 yrkande 1.

Reservation 8 (fp, kd, c, mp)

4. Förändrade konsumtions- och

produktionsmönster

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ8 yrkande

2, 2002/03:MJ9 yrkande 6, 2002/03:MJ10 yrkandena

12-15, 2002/03:MJ11 yrkande 2, 2002/03:K432

yrkande 17 och 2002/03:U293 yrkande 1.

Reservation 9 (m)

Reservation 10 (fp)

Reservation 11 (kd)

Reservation 12 (mp)

5. Förbud mot HA-oljor

Riksdagen avslår motion 2002/03:MJ10 yrkande

10.

Reservation 13 (kd)

6. Privatbilism

Riksdagen avslår motion 2002/03:MJ9 yrkande 9.

Reservation 14 (m)

7. Fattigdomsbekämpning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ8 yrkande

7, 2002/03:MJ9 yrkandena 4, 5 och 8, 2002/03:MJ10

yrkandena 3-6 och 17, 2002/03:U239 yrkande 2,

2002/03:U310 yrkandena 12 och 14 samt

2002/03:U313 yrkandena 3 och 4.

Reservation 15 (m)

Reservation 16 (fp)

Reservation 17 (kd)

Reservation 18 (mp)

8. Skuldavskrivningar och demokratiska

respektive ekonomiska reformer

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ7 yrkande

8, 2002/03:MJ8 yrkande 5 och 2002/03:MJ10 yrkande

8.

Reservation 19 (fp, kd, c)

9. Flyktingars och asylsökandes situation

Riksdagen avslår motion 2002/03:MJ10 yrkande

16.

10. Vatten

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ11

yrkande 3, 2002/03:U284 yrkande 26, 2002/03:U290

yrkande 17, 2002/03:U306 yrkandena 2-4,

2002/03:U310 yrkande 5 och 2002/03:MJ432 yrkande

3.

11. Vatten som mänsklig rättighet

Riksdagen avslår motion 2002/03:U306 yrkande 1.

Reservation 20 (mp)

12. Effektivare vattenanvändning

Riksdagen avslår motion 2002/03:MJ10 yrkande

19.

Reservation 21 (kd)

13. Energi

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ7

yrkandena 5 och 6, 2002/03:

MJ8 yrkandena 3 och 4, 2002/03:MJ9 yrkande 10,

2002/03:MJ10 yrkandena 11, 20 och 21,

2002/03:MJ11 yrkande 4, 2002/03:U239 yrkande 5,

2002/03:U284 yrkande 18, 2002/03:U288 yrkandena

1-3, 2002/03:U310 yrkande 7, 2002/03:U313 yrkande

10, 2002/03:U322 yrkande 23, 2002/03:U326 yrkande

11, 2002/03:MJ315 yrkande 2, 2002/03:MJ418

yrkande 1 och 2002/03:MJ428 yrkande 7.

Reservation 22 (m)

Reservation 23 (fp)

Reservation 24 (kd)

Reservation 25 (c)

Reservation 26 (mp)

14. Hälsa

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ7 yrkande

7, 2002/03:MJ9 yrkande 7, 2002/03:MJ10 yrkandena

18 och 22, 2002/03:MJ11 yrkande 5 och

2002/03:U310 yrkande 8.

Reservation 27 (m)

Reservation 28 (kd)

15. Jordbruk

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ9

yrkandena 2 och 3, 2002/03:

MJ10 yrkande 23, 2002/03:U298 yrkandena 9, 13 och

14 samt 2002/03:

U310 yrkande 6.

16. Biologisk mångfald

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ9

yrkandena 11 och 12 samt 2002/03:MJ10 yrkande 24.

Reservation 29 (m)

17. Kunskap och information om hållbar

utveckling

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:MJ7 yrkande

4, 2002/03:MJ9 yrkande 13, 2002/03:MJ10 yrkande

1, 2002/03:U293 yrkande 6 samt 2002/03:U310

yrkandena 1, 3, 4 och 9.

Reservation 30 (m)

Reservation 31 (kd)

Reservation 32 (mp)

18. Skrivelsen

Riksdagen lägger skrivelsen 2002/03:29 till

handlingarna.

Stockholm den 29 april 2003

På sammansatta utrikes-, miljö- och

jordbruksutskottets vägnar

Catharina Elmsäter-Svärd

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:

Catharina Elmsäter-Svärd (m), Berndt Ekholm (s),

Sverker Thorén (fp), Carina Hägg (s), Alf Eriksson

(s), Sven Gunnar Persson (kd), Kjell-Erik Karlsson

(v), Ewa Björling (m), Carina Ohlsson (s), Birgitta

Ohlsson (fp), Roger Karlsson (c), Lars Lindblad (m),

Rolf Lindén (s) Rune Berglund (s), Kenneth G

Forslund (s), Lotta N Hedström (mp) och Kaj

Nordquist (s).

2002/03

UMJU1

Redogörelse för ärendet

Bakgrund

Världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg

den 26 augusti-4 september 2002 samlade 20 000

deltagare från 189 medlemsländer samt från mellan-

och icke-statliga organisationer. En politisk

deklaration och en genomförandeplan för hållbar

utveckling antogs. Toppmötet bidrog till att

definitivt erkänna begreppet hållbar utveckling som

en överordnad princip för FN:s arbete och att all

utveckling skall vara hållbar i ekonomisk, social

och miljömässig bemärkelse.

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen redovisar och värderar regeringen

besluten vid världstoppmötet. Regeringen redogör för

pågående insatser i syfte att nå de mål som ingår i

genomförandeplanen och pekar på vissa utmaningar som

förestår. Dessa gäller såväl i vårt eget land som i

samarbetet inom EU, FN och andra internationella

samarbetsorgan.

Globalisering, på rättvisa villkor som främjar

hållbar utveckling, utgör en av de största

utmaningarna i ansträngningarna att nå målen i

genom-förandeplanen. God samhällsstyrning, inklusive

institutioner för hållbar utveckling, behövs på alla

nivåer - nationellt, regionalt och globalt.

För svenskt vidkommande är genomförandeplanens mål

om förändrade konsumtions- och produktionsmönster

tillsammans med fattigdomsbe-kämpande åtgärder de

mest angelägna uppgifterna i uppföljningsarbetet.

Att åstadkomma ekonomisk tillväxt med social välfärd

utan negativ miljöpåverkan kommer att ställa nya

krav på politiken, men också på samverkan mellan

olika aktörer. Stöd till fattigdomsbekämpning i alla

delar av världen skall ge ökade möjligheter och

resurser för utsatta grupper och individer.

Inför världstoppmötet angav FN:s

generalsekreterare fem områden av särskild betydelse

för hållbar utveckling: vatten, energi, hälsa,

jordbruk och biologisk mångfald. Från svensk sida

görs redan insatser inom dessa områden, vilka

redovisas i skrivelsen, samtidigt som mycket

återstår att göra. Ett kraftfullt arbete kan

understödjas av ökad kunskap och information om

hållbar utveckling.

I slutet av november 2002 var Regeringskansliet en

av arrangörerna bakom en nationell konferens,

Envisions, för att diskutera uppföljningen av

världstoppmötet. I skrivelsen sammanfattas

slutsatserna från konferensen. Avslutningsvis

återges ett urval av målen i genomförandeplanen,

pågående svenska åtgärder för dessas uppfyllelse

samt utmaningar som regeringen avser att ta itu med.

Skrivelsen är avsedd att underlätta för riksdagen

att följa vad som sker i uppföljningen av

världstoppmötet.

Offentligt seminarium

Utskottet anordnade den 11 april 2003 ett

offentligt seminarium om uppföljningen av toppmötet

i Johannesburg med bl.a. miljökommissionären Margot

Wallström, statssekreteraren på Miljödepartementet

Krister Nilsson, företrädare för

intresseorganisationer och forskning (se bilaga 2).

Utskottets överväganden

Inledning

FN:s miljökonferens i Stockholm år 1972 kan ses som

den första milstolpen i arbetet med hållbar

utveckling. Genom Stockholmskonferensen placerades

miljöfrågorna högt på såväl den nationella och som

den internationella politiska dagordningen.

Konferensen utmynnande bl.a. i en deklaration samt

ett handlingsprogram och att FN:s miljöprogram

(UNEP, United Nations Environment Programme)

inrättades. Genom konferensen stimulerades

miljöarbete på alla nivåer: globalt, nationellt och

lokalt. Samtidigt ställde världens utvecklingsländer

kravet att miljöåtgärderna måste kombineras med

verkliga möjligheter till utveckling. Den andra

milstolpen var FN-konferensen om miljö och

utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Begreppet

hållbar utveckling diskuterades vid Riokonferensen

men förhandlingarna gällde integration av

miljöaspekter i utvecklingsarbetet. Efter

Riokonferensen initierades under 1990-talet en rad

andra viktiga globala FN-konferenser och toppmöten.

Dessa behandlade bl.a. frågor som rör

befolkningsutveckling (Kairo, september 1994),

social och ekonomisk utveckling (Köpenhamn, mars

1995), kvinnors situation (Peking, september 1995),

boende samt stads- och bebyggelseutveckling

(Istanbul, juni 1996) och livsmedelssäkerhet (Rom,

november 1996). Vid FN:s generalförsamlings toppmöte

i New York i september 2000 antogs millenniemålen.

Vid det därpå följande WTO-mötet i Doha, Qatar, i

november 2001 gjordes ett politiskt genombrott för

miljöfrågorna i WTO. Därefter följde den

internationella konferensen om

utvecklingsfinansiering i Monterrey, Mexiko, i mars

2002 och slutligen toppmötet i Johannesburg,

Sydafrika, i augusti 2002. Dessa konferenser och

toppmöten har var och en utifrån sina

frågeställningar och utgångspunkter utgjort delar i

den pågående processen för att kunna nå det

övergripande globala målet om hållbar utveckling.

Enligt utskottet var det ett framsteg i den

pågående processen att toppmötet i Johannesburg slog

fast att hållbar utveckling är en överordnad princip

för FN:s arbete och att all utveckling skall vara

hållbar i ekonomisk, social och miljömässig

bemärkelse. Resultatet från världstoppmötet är

politiskt och moraliskt förpliktande. Investeringar

i människor och miljö har givits samma dignitet som

handel, ekonomisk tillväxt och territoriell

säkerhet. Genom de ovan nämnda konferenserna har en

global agenda för hållbar utveckling slagits fast

med ett antal konkreta mål som påverkar såväl den

lokala, regionala som globala utvecklingen. Mot

denna bakgrund måste toppmötet i Johannesburg ses

som en slutpunkt på den fas i det internationella

arbetet som har präglats av att sätta den globala

agendan för hållbar utveckling. Med denna agenda bör

arbetet nu koncentreras på genomförande och på

åtgärder globalt, nationellt, regionalt och lokalt.

Enligt utskottets mening bör det i och med

Johannesburg kunna sättas punkt för en relativt lång

tid framåt för ytterligare toppmöten.

När det gäller det konkreta resultatet från

toppmötet i Johannesburg välkomnar utskottet de

framgångar som uppnåddes vad gäller tydliga,

tidsbundna målsättningar och konkreta åtgärdsplaner

för genomförande. I det sammanhanget kan bl.a.

nämnas den globala kemikaliestrategin som skall

finnas på plats senast år 2005, säkerställandet av

att kemikalier används och produceras på ett sätt

som minimerar betydande negativa miljö- och

hälsoeffekter senast år 2020, att kraftigt reducera

förlusten av biologisk mångfald till 2010,

utvecklandet av integrerade vattenhushållningsplaner

och planer för effektivare vattenanvändning senast

år 2005 och halveringen av andelen människor som

saknar tillgång till grundläggande sanitet till år

2015. Enligt utskottets mening hade det dock varit

önskvärt med mer långtgående överenskommelser bl.a.

när det gäller utfasning av miljöskadliga och

handelssnedvridande subventioner. Vidare hade det

varit önskvärt om toppmötet hade kunnat enas om

mätbara mål för introduktionen av förnybar energi

samt att jämställdhetsperspektivet hade kommit till

starkare uttryck. Utskottet anser att det är en

brist att flera områden i genomförandeplanen

fortfarande saknar konkreta och förpliktande

formuleringar.

Som konstaterats ovan innebär världstoppmötet i

Johannesburg på flera områden betydelsefulla

framsteg i arbetet med hållbar utveckling. Utskottet

vill betona att det viktigaste arbetet nu ligger i

att ta till vara dessa framgångar och säkerställa

att de genomförs. Samtidigt vill utskottet lyfta

fram de krav som ställdes av utvecklingsländer redan

vid Stockholmskonferensen 1972. En förutsättning för

att dessa länder skall kunna genomföra de åtgärder

som krävs är att de kombineras med verkliga

möjligheter till utveckling. I-länderna har ett

särskilt ansvar att ge stöd både till genomförande

och utveckling. Detta gäller inte enbart ekonomiskt

bistånd utan också att möjliggöra handel, överföra

kunskap och teknik samt att ingå partnerskap på

olika nivåer.

I de delar där toppmötets resultat är

otillräckligt för att lösa växande globala

miljöproblem och utrota den utbredda fattigdomen

måste Sverige fortsatt arbeta för att länder,

enskilt eller gemensamt med andra, tar initiativ för

att gå väsentligen längre än de målsättningar som

toppmötet satt upp. Som ett positivt exempel vill

utskottet nämna EU:s initiativ att tillsammans med

en grupp andra länder arbeta för att ytterligare

utveckla och främja förnybar energiteknik genom att

sätta och uppnå tydliga och ambitiösa, tidsbundna

mål på nationell och regional nivå och att detta

förhoppningsvis också kommer att ha genomslag på

global nivå. Sverige bör även fortsättningsvis vara

en föregångare i detta arbete. I en utvärdering

genomförd av riksdagens utrikesutskott (1998/99:URD

3) konstateras att den svenska uppföljningen efter

konferensen i Rio de Janeiro 1992 varit framgångsrik

även om de konkreta resultaten i form av nationell

implementering har varierat. Utskottet kan

konstatera att åtskilligt har gjorts på det

nationella planet sedan utvärderingen genomfördes,

inte minst vad gäller arbete med de nationella

miljökvalitetsmålen, samtidigt som åtskilligt

kvarstår. Med genomförande av hållbar utveckling som

det övergripande målet står Sverige inför fortsatta

utmaningar på detta område. Arbetet med

genomförandet måste fortsätta på såväl nationell som

lokal nivå, och alla delar av samhället måste

involveras i detta arbete.

I detta sammanhang vill utskottet peka på

folkvalda parlamentarikers roll i arbetet med

hållbar utveckling. Direkt folkvalda parlamentariker

skall vara representativa för väljarna och har

därigenom en särskild legitimitet. Det

parlamentariska uppdraget lämpar sig väl för

opinionsbildning samt kunskaps- och

informationsspridning om den viktiga och pågående

processen kring hållbar utveckling. Samtidigt

erbjuder det parlamentariska uppdraget möjligheter

att föra vidare medborgarnas synpunkter, idéer och

förslag till ansvariga för genomförandeprocessen.

Nationella parlamentariker utgör således den direkta

länken mellan väljarna och dem som på olika nivåer -

lokalt, regionalt, nationellt och internationellt -

har att svara för genomförandearbetet. Nationella

parlamentariker har därför en central roll i

genomförandet och uppföljningen av redan beslutade

åtaganden av världssamfundet. Deltagandet av

direktvalda parlamentariker stärker därmed

legitimiteten och handlingskraften i hela

implementeringsprocessen.

Globalisering

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (v) om

globalisering av politiken, två yrkanden (fp)

om miljösamverkan och miljöfrämjande

insatser, två yrkanden (fp, c) om frihandel

och ökad liberalisering av u-ländernas

handelspolitik samt nio yrkanden (m, kd, c,

mp) om internationella handelsavtal, WTO och

globalt företagsansvar.

Skrivelsen

Globaliseringen och dess effekter på

förutsättningarna för hållbar utveckling behandlades

i Johannesburg. För första gången gjordes ett försök

att ta ett samlat grepp av världssamfundet. Den

orättvisa resursfördelningen i världen utgör ett

hinder mot global hållbar utveckling. Många

människor har inte fått ta del av globaliseringens

fördelar. De minst utvecklade länderna

marginaliseras alltmer i den globala ekonomin. De

fattigaste människorna har en särskilt sårbar

situation. Regeringen skriver att globaliseringen

måste påverkas så att den sker på rättvisa villkor.

Globaliseringen innebär också ständiga och snabba

förändringar som ytterst berör enskilda människors

livsvillkor. I samma processer ryms både möjligheter

och problem. Välfärd, rättvisa och jämlikhet skall

vara hörnstenar i en globaliserad ekonomi.

Regeringen anser att Sverige i dag är väl

integrerat i världsekonomin och att Sverige genom

den generella välfärden står starkt i

globaliseringsprocessen. Det krävs emellertid en

aktiv politik som drar nytta av globaliseringens

fördelar och bemöter dess utmaningar. Regeringen

hänvisar till den arbetsgrupp för

globaliseringsfrågor som inrättats i syftet att

formulera en samlad svensk globaliseringspolitik.

Regeringen påpekar vidare i skrivelsen att EU är

drivande i det internationella

globaliseringsarbetet, från Bonnmötet om

ratificering av Kyotoprotokollet, WTO:s ministermöte

i Doha och den internationella konferensen om

utvecklingsfinansiering i Monterrey till

världstoppmötet i Johannesburg. Regeringen anser att

EU:s politik, på vissa områden, samtidigt är

motstridig och hänvisar till EU:s jordbrukspolitik

som kan kritiseras för att försvåra fattiga länders

möjligheter att utvecklas.

I skrivelsen anger regeringen att Sveriges

ambition inom ramen för de pågående WTO-

förhandlingarna, den s.k. utvecklingsagendan från

Doha, är att anpassa och reformera de

handelspolitiska spelreglerna så att de uppfyller de

krav som ställs i en världsekonomi som präglas av

ökad integration. WTO:s regelverk behöver utvecklas

så att det underlättar för medlemsländerna att ta

till vara globaliseringens möjligheter och begränsa

dess risker. Då behöver särskild hänsyn tas till

utvecklingsländers kapacitet och utvecklingsbehov.

Sverige fäster stor vikt vid att framtidens

handelsregler utformas så att de bidrar till en

bättre miljö och respekt för mänskliga rättigheter,

något som kan sammanfattas i en handel för hållbar

utveckling.

När det gäller relationen mellan WTO-avtal och

andra internationella avtal skriver regeringen att

det måste finnas en ömsesidigt stödjande relation

mellan WTO:s regelverk och de multilaterala

konventionerna på miljöområdet och på det sociala

området. Internationellt överenskomna miljöregler

skall inte få undergrävas av handelsavtal. För att

uppnå detta behöver bl.a. den internationella

miljöförvaltningen stärkas och det bitvis

fragmenterade internationella miljöarbetet

effektiviseras genom högre grad av samverkan mellan

olika konventioner. Det är också viktigt att stärka

de olika konventionernas sekretariats ställning i

WTO.

Regeringen arbetar aktivt för att EU:s politik

skall bli samstämmig. EU måste ta den politiska

ledningen globalt och agera på ett sätt som skapar

förtroende i utvecklingsländerna, samtidigt som det

gynnar konsumenterna i Europa genom större utbud,

lägre priser samt skydd för hälsa, miljö och

säkerhet. Detta gäller inte minst EU:s

jordbrukspolitik. I enlighet med genomförandeplanen

från Johannesburg bör EU uppmuntra ekologisk

produktion i världen genom att bl.a. främja import

av ekologiska produkter från u-länder. Ett viktigt

steg i denna riktning är att Sverige inom EU arbetar

för en revidering av förordningen 2092/91 om

ekologisk produktion av jordbruksprodukter, vilken

kan utgöra hinder för u-länder att komma in på EU:s

marknad. Regeringen verkar också för att EU skall

inrätta en ombudsmannafunktion dit u-ländernas

exportörer kan vända sig när de stöter på

administrativa och byråkratiska problem.

Genomförandeplanen från Johannesburg tar upp

frågan om ett öppet och rättvist handelssystem som

en förutsättning för hållbar utveckling.

Förutsägbara spelregler krävs, enligt regeringen,

för att främja internationella handels- och

investeringsflöden. Samtidigt kan tydliga regler

aldrig kompensera ett ogynnsamt nationellt

investerings- och företagsklimat. Sverige verkar

därför för att det internationella samarbetet skall

sätta god samhällsstyrning i fokus.

Av skrivelsen framgår att regeringen anser att EU

bör utnyttja den position unionen har i det

internationella samfundet för att förmå andra

aktörer, särskilt den privata sektorn, att ta ett

större gemensamt ansvar för den globala

utvecklingen. EU-samarbetet måste få en stark social

och miljömässig dimension.

Enligt regeringen handlar internationell

solidaritet i en globaliserad värld om mycket mer än

handel och utvecklingssamarbete. Det handlar t.ex.

om att ta ett gemensamt ansvar för alla människors

rätt till trygghet och grundläggande

behovstillfredsställelse och om att värna människors

rätt till sina traditioner och till sitt kulturarv.

Det är, enligt skrivelsen, skälet till att globala

nyttigheter blivit ett prioriterat område för

regeringen. I Johannesburg tog Sverige, tillsammans

med Frankrike, initiativ till att inrätta en

internationell arbetsgrupp för globala nyttigheter,

Task Force for Global Public Goods, med sekretariat

i Stockholm. Globala nyttigheter omfattar frågor

alltifrån finansiell stabilitet till tillgång till

vatten, sanitet, ren miljö och hälsa.

Motionerna

I motion 2002/03:U293 (v) yrkande 3 framhävs behovet

av allianser av progressiva länder som gemensamt

slår fast mer långtgående mål för att vi också skall

få en globalisering av politiken och demokratin och

inte bara av ekonomin. Det finns ett starkt behov av

sådana allianser för att stärka det internationella

samarbetet.

Vikten av miljösamverkan och miljöfrämjande

insatser betonas i två folkpartimotioner. I

motionerna 2002/03:MJ315 (fp) yrkande 17 och

2002/03:

U294 (fp) yrkande 19 anförs att det i miljöpolitiken

och i vårt eget miljömedvetande krävs mer

solidaritet med människor i fattiga länder.

Motionärerna anser att vi måste sträva efter en

miljöutveckling som gynnar hela världen och

vidareutveckla bindande globala överenskommelser,

liksom kunskaps- och tekniköverföring. I båda dessa

motioner, och i motion 2002/03:MJ8 (fp) yrkande 6,

argumenterar Folkpartiet för att frihandel ökar

möjligheterna att lösa många stora miljöproblem och

skapar möjligheter för utvecklingsländerna att bryta

fattigdomen. Frihandel är central i alla

diskussioner om globalisering och utveckling, även

om den ingalunda är den enda frågan. Sverige måste,

enligt motionärerna, driva på så att EU avskaffar

kvoterna inom textilområdet och skyndar på arbetet

för att världens textil- och konfektionshandel blir

fri. En avreglering av EU:s jordbruksmarknad måste

snarast påbörjas. Skyddstullar måste slopas,

exportörer från fattiga länder måste ges fritt

marknadstillträde och jordbrukssubventionerna måste

minskas. Också i motion 2002/03:U298 (c) yrkande 11

framförs att Sverige bör verka för en fortsatt och

ökad liberalisering av u-ländernas egen

handelspolitik genom minskade importhinder, intern

avreglering i form av minskade subventioner,

avskaffad priskontroll, privatisering av statsägda

företag och devalvering av valutor.

Moderaterna anser i motion 2002/03:MJ9 (m) yrkande

1 att det är märkligt att regeringen ensidigt

uppmuntrar ekologisk produktion, i synnerhet som

denna uppmuntran tar sig uttryck i främjande av

import av ekoprodukter från u-länder. Enligt

motionärerna finns det risker förenade med det

ekologiska jordbruk i u-länder som regeringen

förordar. Ett visst bruk av bekämpningsmedel är ofta

nödvändigt i denna biotop. Regeringens främjande får

dessutom imperialistiska drag. Enligt motionen bör

EU varken favorisera ekologiskt eller konventionellt

jordbruk; sådana beslut bör i stället fattas på en

fri marknad.

Handel för hållbar utveckling uppmärksammas i

Kristdemokraternas motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande

2, vari hävdas att WTO-systemet som helhet i

framtiden måste genomsyras av ett

hållbarhetstänkande och att försiktighetsprincipen

måste få ett bättre genomslag. I framtida WTO-rundor

bör man också eftersträva en dialog om de stödsystem

inom t.ex. jordbruk, fiske och energiområdet som

motverkar en hållbar utveckling.

Flera motioner berör specifikt förhållandet mellan

miljöavtal och handelsavtal. Motionärerna bakom

motion 2002/03:U298 (c) yrkande 12 anser att det

behövs klara regler för hur brott mot miljöavtal

skall hanteras i handeln. Hållbar utveckling kräver

att miljö- och handelsfrågor går hand i hand; det

ena skall inte överordnas det andra. Miljöpartiet

ställer sig i motion 2002/03:U310 (mp) yrkande 11

däremot positivt till att Sverige skall driva på för

att FN:s konventioner om miljö och mänskliga

rättigheter rättsligen skall överställas

internationella handelsavtal. FN skulle kunna

stärkas genom att miljöavtalen och hållbar

utveckling överordnas framför allt World Trade

Organization (WTO) och handelsavtalen.

Det är, enligt Miljöpartiets motion 2002/03:U310

(mp) yrkande 2, viktigt att Sverige agerar på ett

konstruktivt sätt inom ramen för WTO-

förhandlingarna, eftersom många av

utvecklingsfrågorna och de frågor som behandlades på

Johannesburgkonferensen kommer att avgöras där.

Miljöpartiet anser att WTO - till skillnad från FN-

systemet när det gäller miljöavtalen - kan använda

sin rättsliga apparat till sanktioner mot länder och

därför sätta kraft bakom förhandlingsresultaten.

Miljöpartiet anser vidare att Sverige bör ta

initiativet till en global diskussion om rättvist

miljöutrymme, faktor 10, och gröna nyckeltal

(yrkande 15).

I motion 2002/03:MJ7 (c) yrkande 2 vill

Centerpartiet att regeringen skall utarbeta etiska

och miljömässiga riktlinjer för de statliga

företagen i syfte att de skall kunna fungera som

föregångare och stimulera näringslivet att arbeta

förebyggande med miljöfrågor och sociala frågor.

Centerpartiet anser också att Sverige

internationellt skall verka för att ett globalt

företagsansvar i FN:s regi införs (yrkande 9).

Kristdemokraterna vill med motion 2002/03:MJ10

(kd) yrkande 7 att regeringen skall ingå partnerskap

med privata företag om att utarbeta strategier för

att öka IT-investeringarna i de fattigaste länderna.

Sida bör söka samarbete med andra länder, t.ex. inom

EU-biståndet och FN-samarbetet, för att gemensamt

rikta insatserna och investeringarna. Det är

motionärernas uppfattning att ett IT-

utvecklingsperspektiv borde genomsyra alla de

nuvarande utvecklingsprogrammen.

Utskottets ställningstagande

Termen globalisering har börjat användas i

sammanhang som inte minst avser förändringar på

världsekonomins område och kopplingar mellan detta

och frågor rörande demokrati och de mänskliga

rättigheterna. Globaliseringsbegreppet används också

i andra sammanhang som när det gäller tendenser till

nya världsomspännande, politiska och sociala

värderingar samt nya kulturella trender. Ett friare

utbyte av information, idéer och kunskap har - anses

det - på avgörande sätt påverkat den globala synen

på kultur, ekonomi och politik. Bakomliggande

faktorer är bl.a. de senaste årens teknologiska

framsteg, exempelvis inom kommunikationsområdet,

samt minskade transportkostnader, friare valuta- och

handelsrörelser och det öppnare världspolitiska

klimatet som kommit att råda efter det kalla krigets

slut.

Globaliseringen är i grunden en positiv process

som om den utvecklas rätt kan bidra till att

förverkliga målen om en rättvisare och tryggare

värld präglad av hållbar utveckling. Globaliseringen

innebär även en rad utmaningar. Utskottet anser dock

att globaliseringen inte i sig innebär ett hot, utan

snarare erbjuder möjligheter, för länder som är

beredda att bedriva en utvecklings- och

tillväxtfrämjande politik, att bl.a. bekämpa

fattigdomen och verka för hållbar utveckling.

Globaliseringen erbjuder möjligheter att uppnå

hållbar utveckling. Global samverkan på miljöområdet

och samarbete för att nå en hållbar utveckling för

hela världen måste prioriteras. Som miljö- och

jordbruksutskottet anfört i sitt betänkande

2001/02:MJU16 (s. 22) är grunden för den svenska

strategin för hållbar utveckling det demokratiska

styrelseskicket med dess värderingar. Genom

demokratin kan vi skapa regler och institutioner som

främjar resurssnåla konsumtions- och

produktionsmönster. Demokratins institutioner ger

oss de redskap vi behöver för att värna de

kollektiva nyttigheter - bl.a. miljö - som utgör

grunden för en hållbar och progressiv

samhällsutveckling. En utmaning inför 2000-talet är

att stärka ett demokratiskt samarbete kring

hållbarhet inte bara nationellt utan också på den

internationella nivån. Världssamfundet har ett

ansvar för att värna kunskapsutveckling, miljö och

hälsa. Handel och kapitalflöden måste utformas på

ett sätt som ger incitament för ett mer långsiktigt

agerande bland marknadens aktörer. En global ekonomi

bör gå hand i hand med en global

hållbarhetsstrategi.

Utskottet bedömer att Sverige har goda

förutsättningar att fungera som ett föredöme i detta

avseende. Förutom att utveckla en egen nationell

strategi för hållbar utveckling verkar Sverige

aktivt för att stärka FN:s arbete med hållbar

utveckling, fattigdomsbekämpning och för att stärka

den internationella miljöförvaltningen. Sverige ger

vidare stöd till u-länder och regioner för att de

skall kunna utveckla egna nationella strategier för

hållbar utveckling. Biståndet avser insatser inom

institutionsutveckling och förvaltningsuppbyggnad på

miljöområdet som direkt eller indirekt bidrar till

utarbetande av nationella strategier för hållbar

utveckling. Målet är att stödja samarbetsländernas

förmåga att formulera en policy samt att planera,

genomföra och följa upp handlingsprogram på

miljöområdet. Prioriterade områden är

miljöstatistik, gröna nationalräkenskaper,

miljöekonomi och miljökonsekvensbedömningar.

Utskottet anser att en globaliserad värld ställer

ökade krav på en värdegemenskap som kan utgöra

grunden såväl för ett konstruktivt samspel som för

åtgärder mot de hot av olika slag som det

internationella samfundet står inför. Av avgörande

betydelse härvidlag är demokrati, mänskliga

rättigheter och fungerande rättsordningar.

Demokratins, de mänskliga rättigheternas och

rättsstatens värden präglar Sveriges agerande i

globala och europeiska forum och utgör viktiga

dimensioner av de direkta kontakterna med andra

länder, utvecklingssamarbetet inräknat.

Globaliseringen rymmer stora möjligheter att sprida

demokrati, mänskliga rättigheter och välstånd.

Globaliseringen öppnar, enligt utskottets mening,

nya möjligheter att lösa problem med orättvisor,

ojämlikhet och fattigdom genom t.ex. ökad

medvetenhet om, och respekt för, gemensamma värden

som demokrati, mänskliga rättigheter och

jämställdhet. Utskottet välkomnar det omfattande

arbete som det internationella samfundet gjort för

kvinnor och kvinnors rättigheter samt för att satsa

på en ökad jämställdhet. Samtidigt återstår mycket

att göra. Jämställdhet är, enligt utskottets mening,

både en fråga om rättvisa och en fråga om bättre

fungerade samhällen. I det framtida arbetet med att

globalt verka för jämställdhet kan flera saker

göras. Arbetet kan bl.a. inriktas på att säkerställa

att internationella lagar och konventioner om

mänskliga rättigheter som de flesta av världens

stater undertecknat också efterlevs. Vidare bör

demokratiarbetet medföra att fler kvinnor kommer med

i beslutande församlingar och i det politiska livet.

Slutligen är det viktigt att få med fler kvinnor

både i konfliktförebyggande åtgärder och i

återuppbyggnaden av samhällen som har upplevt krig.

Den beskrivna utvecklingen påverkar även

parlamentens arbetsformer och efterhand också

parlamenten själva. Utskottet vill i detta

sammanhang erinra om att den av talmanskonferensen

år 1998 tillsatta Riksdagskommittén i sitt

huvudbetänkande år 2001 (2000/01:RS1) i samband med

en genomgång av förändringar av riksdagsarbetets

miljö under 1990-talet konstaterade följande om

globaliseringen och internationaliseringen:

"Tendensen till internationalisering av

riksdagsarbetet är tydlig såväl i fråga om

utbyggnaden av de institutionella kontakterna som

beträffande innehållet i riksdagsarbetet."

Nationella parlament och parlamentariker vinner

insteg i världspolitiken, och varje internationell

organisation med självaktning (även rena

regeringsorganisationer såsom Världsbanken och WTO)

söker nu på olika sätt relatera sig till parlament

och parlamentariker. I genomförandet av de många

långtgående och viktiga förslag som arbetats fram på

toppmöten och FN-konferenser sedan 1990-talet har,

enligt utskottets mening, nationella parlament och

parlamentariker en viktig uppgift. Nationella

parlamentariker utgör den direkta länken mellan

väljarna och dem som på olika nivåer - lokalt,

regionalt, nationellt och internationellt - har att

svara för genomförandearbetet. Deltagandet av

direktvalda parlamentariker stärker också

legitimiteten i implementeringsprocessen.

Det är därför utskottets bestämda uppfattning att

regeringen vid utformandet av en samlad svensk

globaliseringspolitik, men även annorledes, bör

verka för att folkets valda representanter får

vederbörliga påverkansmöjligheter såväl i

förberedelsefasen inför betydelsefulla

internationella konferenser (exempelvis inom

kommittéer som förbereder sådana konferenser) som

när dessa konferenser genomförs. Motsvarande synsätt

bör vara rådande när det i andra sammanhang är

aktuellt att låta utomstående ingå i

regeringsdelegationer. Härvid bör beaktas vikten av

att politiska åsiktsskillnader avspeglas, men också

att den tyngd väljarna givit åt olika uppfattningar

får genomslag.

Enligt utskottets uppfattning krävs det en aktiv

politik som drar nytta av globaliseringens fördelar

och bemöter dess utmaningar. Världssamfundet har

därvid en viktig uppgift att stödja denna utveckling

bl.a. genom att bidra till ett effektivt globalt

styrsystem av samverkande internationella

organisationer. Utskottet anser det vara ett mycket

angeläget arbete som regeringen initierat för att

formulera en samlad svensk globaliseringspolitik.

Utskottet vill framhålla att det i högsta grad är

ett svenskt intresse att värna om frihandel och

förespråka dess principer. Utskottet kan här hänvisa

till tidigare ställningstaganden gjorda av

riksdagens utrikes- respektive näringsutskott (bl.a.

i bet. 1998/99:UU12, 2001/02:UU4, 2001/02:NU15 och

2002/03:

NU5).

Som utrikesutskottet noterat i betänkande

1998/99:UU12 finns det i den svenska riksdagen en

mycket gammal tradition av frihandel, som går

tillbaka åtminstone till 1760-talets riksdagar (se

exempelvis prästeståndets handlingar från 1765 års

riksdag), och den svenske riksdagsmannen och

nationalekonomen Anders Chydenius började utveckla

de teoretiska grundvalarna för frihandeln före de

mera kända brittiska ekonomerna Adam Smith och David

Ricardo. Utrikesutskottet gav i nämnda betänkande

(framför allt i avsnitt 2.2 Frihandelns fördelar)

också en sammanfattande översikt över de moderna

argumenten för frihandel.

Det är utskottets uppfattning att frihandel gynnar

ett lands utveckling. Ensidiga

handelsliberaliseringar befrämjar tillväxt och

välfärd på lång sikt. Övergångsvis kan dock problem

uppkomma, och det finns, särskilt på

jordbruksområdet, anledning att uppmärksamma de

effekter som kan drabba u-länderna. Det råder även

bred enighet om att fri handel över nationsgränserna

generellt leder till högre sysselsättning och ökat

välstånd. Betydelsen av utrikeshandel och

internationella investeringar för ekonomisk

utveckling är också väl dokumenterad. Sammansatta

utskottet vill vidare instämma i vad

utrikesutskottet tidigare framhållit om att

internationell handel, liksom andra former av

samarbete över gränserna, har positiva effekter för

demokrati och mänskliga rättigheter samt bidrar till

att befrämja person- och kunskapsutbyte mellan

länder.

Sverige driver en långtgående frihandelsvänlig

linje inom EU med syfte att successivt eliminera

handelshinder för u-ländernas export till i-länder.

Enligt svensk uppfattning bör u-länderna ges

möjlighet att gradvis öppna sina marknader samtidigt

som handelshinder elimineras i snabbare takt vad

gäller u-ländernas export till i-landsmarknaderna.

Utskottet anser att det finns utrymme att föra en

generös politik vad gäller u-ländernas

implementering av avtal och övergångsregler.

Utskottet ser positivt på att Sverige under lång

tid har verkat för lägre tullar och det stöd som ges

till sådant förhandlingsarbete som syftar till att

reducera, och helst avveckla, tullar. Utskottet vill

också framhålla det angelägna i att det regionala

handelsutbytet u-länderna emellan ökar genom bl.a.

sänkta tullnivåer. Sverige bidrar genom det

handelsrelaterade tekniska biståndet till att

åstadkomma en utvecklingsorienterad handelspolitik i

och mellan u-länder. Som exempel har Sverige

bidragit till ett projekt för att utarbeta en ny

handelspolitik i Tanzania och lämnat stöd till

regionala samarbetssträvanden som syftat till att

öka samordningen i handels- och

investeringspolitiska frågor i östra Afrika.

För att alla länder skall acceptera frihandel och

även kunna tillgodogöra sig de möjligheter som

globaliseringen medför så är det emellertid, enligt

utskottets mening, nödvändigt att de rikare länderna

är beredda att lämna ytterligare ökat tekniskt

bistånd till u-ländernas näringslivsutveckling och

för att underlätta för u-länder att exportera till

i-landsmarknaderna. Det måste också vara en

prioriterad uppgift att på olika vägar bidra till

direkt förhandlingsstöd samt mer långsiktigt till

kapacitetshöjande stöd för att utveckla

institutioner som underlättar handel och för analys

och förhandlingskapacitet på handelspolitikens

område. Detta är viktigt för att förbättra u-länders

möjlighet att dra nytta av WTO:s regelsystem liksom

för att öka förtroendet för WTO och för i-länders

utvecklingssträvanden.

Eftersom hållbar utveckling redan i dag är ett

uttalat mål för WTO anser utskottet att

handelssystemet och WTO måste engageras och ge sitt

bidrag till det globala arbetet med hållbar

utveckling. Detta är nödvändigt för att förtroendet

för organisationen skall upprätthållas och för att

förståelsen för fördelarna med en öppen handel skall

kunna öka. Vad gäller relationen mellan WTO-avtal

och andra internationella avtal vill utskottet gärna

uppmärksamma att EU-länderna vid toppmötet i

Johannesburg fick igenom kravet på att

internationella miljöavtal inte skall underordnas

WTO:s handelsavtal. En hållbar utveckling är redan i

dag ett uttalat mål för WTO. Regelverket inom WTO

liksom multilaterala konventioner på miljöområdet

och det sociala området är viktiga delar av det

internationella regelverk som Sverige och EU har att

leva upp till. Dessa regler får inte spelas ut mot

varandra, utan bör i samverkan användas för att

stärka miljöhänsynen, skyddet för de mänskliga

rättigheterna och frihandeln i världen. Utskottet

anser det angeläget att framtidens handelsregler

utformas på ett sätt som bidrar till en bättre miljö

och respekt för de mänskliga rättigheterna. Det

måste därvidlag finnas en ömsesidigt stödjande

relation mellan WTO:s regelverk och de multilaterala

konventionerna på miljöområdet och det sociala

området.

Vid WTO:s ministermöte i Doha i november 2001 var

Sveriges och EU:s position bl.a. att förhållandet

mellan WTO-regelverket och multilaterala

konventioner på miljöområdet (MEA) skall klargöras.

Syftet var inte att försöka reglera miljöfrågorna

inom WTO utan att verka för att WTO skall stödja det

globala samarbetet i syfte att nå en hållbar

utveckling. Resultatet av ministermötet kan anses

utgöra ett politiskt genombrott för miljöfrågorna i

WTO. Beslut fattades att förhandlingar skulle

inledas om förhållandet mellan WTO:s regler och

handelsrelaterade regler i internationella

miljöavtal samt om procedurer för utbyte av

information mellan WTO och MEA-sekretariaten m.m.

Sverige och EU driver på för att få till stånd ett

snabbt beslut om informationsutbyte mellan MEA och

WTO samt för att lägga fast kriterier för

observatörsstatus för MEA-sekretariaten i WTO-

förhandlingarna.

Arbetet med att nå utvecklingsmålen och bekämpa

fattigdomen är starkt beroende av en ökad tillväxt i

utvecklingsländerna. Det är nödvändigt att

samarbetet ökar mellan näringsliv, handelspolitik

och biståndspolitik. Näringslivet, som genom

enskilda företag varit representerat i olika

samarbetsländer under lång tid, besitter stor

kunskap, insikt och erfarenhet om dessa samhällen

och hur man i dem kan skapa möjligheter till

utveckling och fattigdomsbekämpning. Näringslivet

utgör därför en viktig samverkanspartner i

utvecklingssamarbetet.

Näringsliv och företag, såväl privata som

statliga, har en central roll i uppfyllandet av de

ekonomiska, sociala och miljömässiga dimensionerna

av hållbar utveckling varför det är rimligt att

företagen, framför allt stora multinationella

företag, ges skyldighet att ta ett ökat ansvar för

sin verksamhets sociala och miljömässiga effekter.

Även företagens agerande i konfliktsituationer, i

produktion och beträffande prissättning av

strategiska produkter är viktiga frågeställningar i

diskussionen om vilka krav som kan ställas på

företag. Statliga företag har ett särskilt ansvar

att föregå med gott exempel.

Ett ökat antal företag har på frivillig basis

börjat arbeta med sociala och miljömässiga frågor

samt människorättsfrågor, vilket det sammansatta

utskottet finner positivt. Flera olika initiativ har

tagits inom olika forum. Tre viktiga sådana är FN:s

Global compact, OECD:s riktlinjer för

multinationella företag och det i Sverige initierade

Globalt ansvar.

Global compact är ett FN-initiativ som lanserades

av FN:s generalsekreterare Kofi Annan år 1999.

Syftet är att främja ett ansvarskännande

företagandeskap så att näringslivet kan vara

delaktigt i lösningarna när det gäller

globaliseringens utmaningar. Global compact bygger

på nio principer inom områden som mänskliga

rättigheter, arbetslivet och miljön. Individuella

företag tar själva initiativ till att bli medlemmar

i nätverket, som bl.a. diskuterar policyfrågor och

driver projekt. Global compact är inte baserat på

regelverk och kontrollmekanismer utan vilar på

ansvarskännande, öppenhet, företagens egna intressen

och samhällets initiativ. Sekretariatet finansieras

genom frivilliga bidrag från medlemsländerna, varav

Sverige är den största bidragsgivaren.

OECD:s riktlinjer för multinationella företag

utgör gemensamma rekommendationer till företag från

36 regeringar. Genom den senaste revideringen år

2000 breddades riktlinjerna för företagen, och de

omfattar nu bl.a. respekt för mänskliga rättigheter,

respekt för de anställdas fackliga rättigheter,

skydd för miljö, hälsa och säkerhet, strävan att

överföra teknik och kunskaper till värdlandet m.m.

(för en utförlig beskrivning av OECD:s riktlinjer

hänvisas till betänkande 2000/01:NU9 s. 30).

Globalt ansvar (Swedish partnership for global

responsibility) initierades av regeringen i början

av år 2002. Initiativet innebär ett samarbete mellan

regeringen (Utrikesdepartementet i samverkan med

främst Närings- och Miljödepartementen) och det

svenska näringslivet. Globalt ansvar bygger på

OECD:s riktlinjer för multinationella företag och

principerna i FN:s Global compact. Avsikten är att

svenska företag skall bli ambassadörer för mänskliga

rättigheter, grundläggande ekonomiska och sociala

villkor, en bättre miljö samt korruptionsbekämpning

m.m.

Även inom EU pågår arbete kring frågor som rör

företags utvidgade sociala ansvar och

uppförandekoder. Utskottet har inhämtat att Sverige

deltar aktivt i detta arbete och välkomnar

ansträngningarna att samarbeta inom EU kring dessa

frågor.

Utvecklingen av informations- och

kommunikationsteknik, vanligen förkortat ICT

(Information and Communication Technology), erbjuder

unika möjligheter till kunskap och information. Väl

fungerande infrastruktur och tillgång till telefoni-

och datatjänster framhålls alltmer som avgörande

faktorer för ekonomisk, social och kulturell

utveckling. En alldeles för stor del av världens

befolkning har emellertid inte tillgång till denna

teknologi. Utvecklingen och användningen av IT är

ojämn, både mellan och inom länder. Globaliseringen

riskerar därmed att bidra till en ökning av en

"digital klyfta" som kan riskera att leda till en

ökning även av andra klyftor.

Utrikesutskottet betonade tidigt (yttr.

1995/96:UU6y) betydelsen av utvecklingen på

telekommunikationsområdet och IT-området i övrigt

samt påpekade vilken betydelse detta hade bl.a. för

utvecklingen mot demokrati i vår omvärld.

Utrikesutskottet framhöll också det naturliga i att

IT-frågorna beaktades inom ramen för det

utvecklingsbistånd som Sverige lämnar.

Sverige arbetar nu aktivt med att främja tillväxt

av IT i sina samarbetsländer. Detta sker dels genom

att IT integreras i biståndet som en naturlig del,

dels genom specifika satsningar på IT. Utbyggnad av

IT kan inte ske utan insatser av den privata

sektorn. Det är den som har både kompetens och

kapital. Enligt vad utskottet erfarit stöder Sverige

UNICT Task Force som är en global grupp under FN:s

generalsekreterare med representanter för

regeringar, företag och NGO:er som skall studera hur

man kan använda IT för fattigdomsbekämpning.

Utskottet konstaterar även att Sida - som sedan

länge arbetat med IT inom ramen för t.ex.

förvaltningsbiståndet - integrerar IT som en

naturlig och viktig del av utvecklingssamarbetet och

aktivt deltar i internationellt samarbete om IT i

biståndet samt samverkar med andra biståndsgivare

och med institutioner och företag i Sverige och i

samarbetsländerna. Sida stöder dessutom en snabb

integration av ICT i mottagarländerna för att öka

kommunikationen och kunskapsutbytet inom länderna

och globalt. Sida har vidare tagit initiativet att

genomföra landöversikter över IT-situationen i ett

antal u-länder. Översikterna innehåller information

om nyckeltal, uppkopplingsmöjligheter, tillgång till

ICT, utbildning och kapacitet inom ICT-området samt

befintliga riktlinjer som nationella policier och

ramverket för regleringsfrågor.

I november år 2002 skapades ett nytt sekretariat

på Sida med uppgift att arbeta med IT inom alla

områden och ge råd och utbildningar samt hjälpa till

med utredningar och uppföljningar för ambassader och

Sidas olika avdelningar.

Utskottet ser positivt på de ovan beskrivna

satsningarna på ICT-området.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2002/03:MJ7 (c) yrkandena 2 och 9, 2002/03:MJ8 (fp)

yrkande 6, 2002/03:MJ9 (m) yrkande 1, 2002/03:MJ10

(kd) yrkandena 2 och 7, 2002/03:U293 (v) yrkande 3,

2002/03:U294 (fp) yrkande 19, 2002/03:U298 (c)

yrkandena 11 och 12, 2002/03:U310 (mp) yrkandena 2,

11 och 15 samt 2002/03:MJ315 (fp) yrkande 17 lämnas

utan åtgärd.

Institutionellt ramverk för hållbar

utveckling

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (kd)

om Agenda 21-arbetet, två yrkanden (c) om den

nationella strategin för hållbar utveckling,

sex yrkanden (kd, mp) om internationell

miljöförvaltning, ett yrkande (c) om en

gemensam europeisk miljöpolitik samt två

yrkanden (m, kd) om EU:s roll för att uppnå

hållbar utveckling. Utskottet avstyrker

vidare ett motionsyrkande (fp) om en

hållbarhetskommission.

Skrivelsen

Regeringen anför i skrivelsen att grunden för det

svenska arbetet med hållbar utveckling är det

demokratiska styrelseskicket med dess värderingar.

Demokratiska institutioner och ett adekvat

regelsystem samt jämställdhet och kulturell mångfald

är förutsättningar för hållbar utveckling. Enligt

regeringen bidrar god policy och styrning till att

de ekonomiska, sociala och miljömässiga

dimensionerna av hållbar utveckling kan förstärka

varandra.

Regeringen anser att resultaten från Johannesburg

kräver effektiva institutioner på alla nivåer om

resultaten framgångsrikt skall kunna genomföras. Den

i Johannesburg antagna genomförandeplanen utgör en

plattform för det vidare arbetet med genomförandet

av Agenda 21 och är ett viktigt bidrag i de globala

ansträngningarna att uppnå millennieutvecklingsmålen

genom nya åtaganden för ökad fattigdomsbekämpning

och hållbar utveckling.

Det är, enligt regeringen, Sveriges avsikt att

bidra till att integrera resultaten från

Johannesburg i arbetet i hela FN-systemet,

Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF) och

WTO. Hållbar utveckling skall uppnås genom ökad

samstämmighet mellan olika politikområden, genom

ökad samordning och ökat samarbete. Detta måste ske

såväl i fält som i det internationella

policyarbetet.

Världens regeringar enades i Johannesburg om att

stärka den internationella miljöförvaltningen, i

vilken UNEP (United Nations Environment Programme)

förutsätts utgöra centrum. Samordningen av de

multilaterala miljökonventionerna skall dessutom

öka. Regeringen avser att verka för en ytterligare

konsolidering av UNEP:s roll som global auktoritet

på miljöområdet, vilket bl.a. kräver en förstärkt

finansiering i enlighet med den globala miljöfondens

(Global Environment Facility, GEF) frivilliga

bidragsskala.

Det är tydligt att genomförandeplanen utfärdar

rekommendationer om ökad integration av sociala,

ekonomiska och miljömässiga hänsynstaganden.

Genomförandeplanen kräver förbättrad samstämmighet

och samordning mellan olika politikområden.

Regeringen framhåller i skrivelsen att en sådan

utveckling pågår sedan ett antal år tillbaka inom

EU, främst inom ramen för Cardiffprocessen om

integration av miljöhänsyn i sektorerna, samt genom

EU:s strategi för hållbar utveckling. Sverige sägs

ofta ha varit initiativtagare och pådrivare i dessa

frågor.

Motionerna

Flera motioner berör det institutionella ramverket

för hållbar utveckling. Kristdemokraterna anför i

motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 9, med angivande av

olika exempel, att det lokala arbetet ute i

kommunerna med Agenda 21-frågor måste ges mer stöd

och tas som föredöme i det nationella arbetet. I

motion 2002/03:MJ7 (c) framhåller Centerpartiet att

den nationella strategin för uthållig utveckling

tydligare skall präglas av ett underifrånperspektiv

genom att låta ledorden i arbetet för en hållbar

utveckling vara att skapa möjligheter och tilldela

ansvar (yrkande 1). Samtidigt hävdas att alla

människor måste ges lika villkor till en dräglig

tillvaro, och det finns oerhört mycket kvar att göra

för att lyfta fram kvinnors och barns rättigheter

mycket tydligare (yrkande 3). Folkpartiet föreslår i

motion 2002/03:MJ8 (fp) yrkande 1 att en

hållbarhetskommission tillsätts med uppgift att se

över vilka effektiviseringar och moderniseringar av

samhällets regelverk, styrmedel och

upplysningsverksamhet som behöver göras.

I motion 2002/03:U239 (kd) framförs krav på en

förstärkning av den globala samarbetsarkitekturen på

miljöområdet, eftersom motionärerna anser att det

globala samarbetet i miljöfrågor lider av bristen på

starka institutioner. Kristdemokraterna anser att

det globala ramverket på miljöområdet måste stärkas,

och möjligheterna att skapa en global

miljöorganisation (Global Environment Organisation,

GEO) bör utredas (yrkande 3). Även i motion

2002/03:U310 (mp) yrkande 10 begärs att Sverige

skall verka för att FN-organens rättsliga och

administrativa kompetenser förstärks för att kunna

garantera en hållbar utveckling globalt.

Miljöpartiet vill vidare genom motion 2002/03:U263

(mp) yrkande 10 och med hänvisning till den av

Ingvar Carlsson ledda Commission on Global

Governance få till stånd ett tillkännagivande om att

ett säkerhetsråd inrättas inom ramen för FN som

verkar för en miljömässig, social, ekonomisk och

demokratiskt hållbar utveckling (ett s.k.

hållbarhetens säkerhetsråd). Enligt Miljöpartiet,

motion 2002/03:U310, skall Sverige även verka för

att UNEP uppgraderas till att bli en

världsmiljöorganisation (WEO) som bör följa

genomförandet av internationella

miljööverenskommelser och fungera som ett paraply

för alla de olika sekretariat som arbetar med dessa

(yrkande 13). Sverige bör vidare aktivt driva frågan

om en rättssäker instans för att lösa

internationella miljötvister (yrkande 16). Behovet

av att inrätta en internationell miljödomstol

betonas i motion 2002/03:MJ11 (mp) yrkande 1.

I motion 2002/03:MJ428 (c) yrkande 48 argumenterar

Centerpartiet för att målet för en gemensam

europeisk miljöpolitik (CEP) bör vara tvådelat: dels

måste ambitionsnivån i EU:s inre miljöarbete

stärkas, dels måste EU ta på sig rollen att vara

miljöns stridbare förkämpe i det internationella

samarbetet. Miljöpartiet anser enligt motion

2002/03:U324 yrkande 9 att det krävs en rejäl

omorganisering och ett radikalt nytänkande inom

många av EU:s politikområden för att nå en

ekologiskt hållbar utveckling. Regeringen skall i

ministerrådet i de sammanhang där det lämpar sig

driva frågan om ett ramprogram för integrering av

miljöfrågorna i övrig verksamhet och inrätta en

miljökommitté som granskar Europeiska kommissionens

förslag till beslut utifrån fördragens

miljöprinciper. Även motion 2002/03:MJ10 (kd)

yrkande 25 lyfter fram EU:s roll för hållbar

utveckling. EU har ett ansvar för att implementera

hållbara utvecklingsstrukturer m.m. inom EU:s

gränser, men också utanför dessa gränser.

Utskottets ställningstagande

Genomförandeplanen från Johannesburg betonar

betydelsen av institutioner som främjar hållbar

utveckling. Planen utfärdar också tydliga

rekommendationer om behovet av ökad integration av

sociala, ekonomiska och miljömässiga

hänsynstaganden. Samstämmigheten och samordningen

mellan olika politikområden behöver dessutom

förbättras.

Hållbar utveckling behöver genomsyra all politik

på alla nivåer. Utskottet instämmer därför i

uppfattningen att ett framgångsrikt arbete för

hållbar utveckling endast kan uppnås genom ökad

samstämmighet, samordning och samarbete mellan olika

politikområden och mellan olika institutionella

nivåer lokalt, nationellt och internationellt.

I genomförandet av de många långtgående och

viktiga förslag som arbetats fram på toppmöten och

FN-konferenser sedan 1990-talet har, som utskottet

ovan anfört, nationella parlament och

parlamentariker en viktig uppgift. Nationella

parlamentariker utgör den direkta länken mellan

väljarna och dem som på olika nivåer - lokalt,

regionalt, nationellt och internationellt - har att

svara för genomförandearbetet. Deltagandet av

direktvalda parlamentariker stärker också

legitimiteten i implementeringsprocessen.

Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter,

tillsammans med en sund ekonomisk politik, krävs i

alla världens länder för att målen om hållbar

utveckling skall kunna uppnås. Demokratiska

institutioner samt ett brett demokratiskt engagemang

och deltagande är viktiga förutsättningar för en

sådan utveckling. Grundläggande är även jämställdhet

och kulturell mångfald. Genom en medveten politik

och en samstämmighet i styrning och förvaltning kan

de ekonomiska, sociala och miljömässiga

dimensionerna av hållbar utveckling förstärka

varandra på ett positivt sätt.

Utskottet konstaterar att Sverige inför och under

toppmötet i Johannesburg hade höga ambitioner inte

minst på det institutionella området och lade ned

stor kraft på dessa frågor. Trots höga ambitioner

och ett kraftfullt agerande menar regeringen, enligt

skrivelsen, att genomförandeplanens rekommendationer

inte nådde så långt som regeringen hade önskat.

Utskottet välkomnar därför att regeringen fortsatt

avser att vara aktiv i de institutionella frågorna.

Resultatet från Johannesburg betonar vikten av att

alla aspekter av hållbar utveckling skall beaktas i

FN-systemet liksom på regional, nationell och lokal

nivå. Om genomförandet av resultaten från

Johannesburg skall bli framgångsrikt förutsätts,

enligt utskottets mening, effektiva institutioner på

alla nivåer. Det gäller på såväl lokal som nationell

och internationell nivå. Toppmötesresultaten behöver

integreras i arbetet inom FN-systemet, Världsbanken,

Internationella valutafonden och WTO.

Utskottet anser att kommunerna alltsedan

Riokonferensen har haft en nyckelroll i arbetet med

att genomföra de åtaganden som gjordes i Rio de

Janeiro. Ett omfattande och ambitiöst arbete har

utförts i det stora flertalet kommuner i landet när

det gäller det lokala Agenda 21-arbetet. En mängd

olika aktörer har medverkat, och enligt utskottets

mening utgör Agenda 21-arbetet ett gott exempel på

hur ett brett demokratiskt deltagande och engagemang

kan utformas med många enskilda medborgare och andra

aktörer på olika nivåer. Utskottet bedömer att

Agenda 21-arbetet har ett tydligt under-

ifrånperspektiv där många enskilda medborgare och

olika aktörer på ett positivt och värdefullt sätt

samverkar och skapar möjligheter på lokal, regional,

nationell och internationell nivå utifrån tilldelade

uppgifter och ansvarsområden. Det fortsatta lokala

arbetet med Agenda 21 skulle ytterligare kunna

förstärkas genom en övergripande strategi som

beaktar alla aspekter av hållbar utveckling och som

knyter samman lokal och nationell verksamhet med

regionalt och internationellt samarbete.

Som regeringen redovisar i skrivelsen har de

lokala aktörerna lagt en god grund för ett intensivt

arbete efter världstoppmötet i Johannesburg, inte

minst i anslutning till det fortsatta arbetet med

den nationella strategin för hållbar utveckling.

Nationalkommittén för Agenda 21 och Habitat väntas i

sitt slutbetänkande behandla denna frågeställning.

Även det fortsatta arbetet med den nationella

strategin för hållbar utveckling tar upp de lokala

aktörernas roll. Det är av stor betydelse att det

lokala arbetet ges stöd i form av resurser och hjälp

med informations- och erfarenhetsutbyte. Utskottet

delar regeringens uppfattning att genomförandeplanen

utgör en god plattform för det vidare arbetet med

genomförandet av Agenda 21 och ett viktigt bidrag i

de globala ansträngningarna att uppnå

millennieutvecklingsmålen genom nya åtaganden för

ökad fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling.

Utskottet konstaterar sålunda att det lokala arbetet

ute i kommunerna med Agenda 21-frågor ges ett

omfattande stöd och även fungerar som en förebild

för det nationella och internationella arbetet.

Nationalkommittén för Agenda 21 och Habitat har

precis lagt fram sitt slutbetänkande En hållbar

framtid i sikte (SOU 2003:31). Den parlamentariskt

sammansatta kommitténs uppgift har varit att

förankra, samordna och utveckla arbetet kring Agenda

21 och Habitat i Sverige. Kommittén har lämnat

underlag till FN:s uppföljningsmöten om

Habitatagendan och Agenda 21, i form av dels den

svenska nationalrapport som lades fram vid FN:s

uppföljningskonferens om Habitat (Istanbul+5) i juni

2001, dels nationalrapporten Från vision till

handling, som lades fram inför världstoppmötet i

Johannesburg i augusti-september 2002. I

slutbetänkandet har det lokala, regionala och

nationella arbetet i Sverige sedan

världskonferenserna i Rio de Janeiro respektive

Istanbul och de utmaningar som vi står inför

analyserats. Kommittén presenterar vidare sina

överväganden och åtgärdsförslag i betänkandet. I

arbetet med Agenda 21 och Habitatagendan, vilken rör

hållbar utveckling av städer och bebyggelsemiljöer,

har kommunerna en nyckelroll, eftersom det är på den

lokala nivån som mycket av det praktiska arbetet

måste ske. Det är också där man kan utgå från de

problem och möjligheter som finns i det egna

närområdet och där som man kan nå en bred

delaktighet bland många olika samhällsgrupper.

Kommittén har ansett det viktigt att stötta det

lokala arbetet, t.ex. genom erfarenhetsutbyte,

dialog och spridning av goda exempel.

I genomförandeplanen från Johannesburg anges att

alla nationer skall påbörja genomförandet av de

nationella strategierna för hållbar utveckling

senast år 2005. Den nationella strategin speglar

specifika nationella förhållanden, och genomförandet

skall utföras i överensstämmelse med varje nations

prioriteringar och behov. I enlighet med åtaganden

inom FN och uppmaningar från EU presenterade den

svenska regeringen en nationell strategi för hållbar

utveckling i mars 2002 (skr. 2001/02:172, bet.

2001/02:MJU16, rskr. 2001/02:315). Den svenska

strategin är en del av omställningen till ett mer

hållbart samhälle. Regeringen anger att denna

långsiktiga process kontinuerligt och regelbundet

kommer att följas upp och att strategin kommer att

utvecklas och kompletteras. Regeringen har sedan

november 2001 genomfört konsultationer kring

strategin med olika grupper i samhället. Utskottet

har inhämtat att dessa konsultationer skall

fortsätta och resultaten skall integreras i en

reviderad version av strategin. Som framgår av

skrivelsen avser regeringen att genomföra en första

revidering under år 2003. Nu redovisade ambitioner

när det gäller det fortsatta arbetet främjar

medverkan och delaktighet från många aktörer i

samhället. En revidering av den nationella strategin

för hållbar utveckling måste självfallet utgå från

de ekonomiska, sociala och miljömässiga

dimensionerna av en sådan utveckling. Utskottet

förutsätter därmed att en sådan revidering beaktar

de viktiga förutsättningar för hållbar utveckling

som utskottet i det ovanstående hänvisat till såsom

demokrati och delaktighet, jämställdhet, kulturell

mångfald m.m.

Utskottet konstaterar att FN sedan länge befinner

sig i en reformprocess i syfte att stärka och

revitalisera organisationen. Sverige har sedan länge

haft ett särskilt stort engagemang i denna process,

inte minst genom den av Ingvar Carlsson ledda

Commission on Global Governance ("Carlsson-kommis-

sionen"). Reformprocessen syftar också till att

åstadkomma en mer integrerad och systematisk

hantering av miljö och hållbar utveckling inom alla

FN:s verksamhetsområden. Sverige fäster stor vikt

vid den pågående processen och den svenska

regeringen stöder aktivt generalsekreterarens

ansträngningar att genomföra reformer på en rad

områden. Reformförslagen omfattar bl.a.

säkerhetsrådets sammansättning och arbetsmetoder,

säkerställandet av att FN erhåller tillräckliga

ekonomiska resurser i tid samt bättre intern

samordning. Sverige har även inom EU verkat för att

stärka och rationalisera FN-systemet, inklusive dess

operativa fonder och program. Utskottet utgår ifrån

att Sverige och den svenska regeringen även i

fortsättningen arbetar för att behovet av en

effektiv kontroll och översyn av FN-organen och FN-

processerna kan tillgodoses. Att Sverige skall vara

drivande i denna reformprocess sammanfaller väl med

tidigare uttalanden gjorda vid ett flertal

tillfällen när riksdagen behandlat frågan om en

reformering av FN:s organisation (se bl.a. bet.

2000/01:UU4, 2001/02:UU4 och 2001/02:UU8).

Utskottet kan också konstatera att Sverige i

fackorganens styrelser har agerat på ett ambitiöst

sätt för ökad professionalitet och förbättrade

styrformer. Även om arbetet präglas av tröghet har

reformprocesserna under de senaste åren börjat visa

positiva och påtagliga resultat. Som anförs i

skrivelsen föreslog FN:s generalsekreterare i

september 2002 en rad reformer inom organisationen

som för frågan om ett stärkt FN för hållbar

utveckling ytterligare framåt. I december 2002 antog

dessutom FN:s generalförsamling en resolution som

fastslår att begreppet hållbar utveckling, inklusive

dess tre dimensioner (miljöskydd, social utveckling

och ekonomisk tillväxt), är centralt för FN:s

övergripande verksamhet. Utskottet välkomnar dessa

positiva steg.

Utskottet ser vidare mycket positivt på FN:s

miljöprogram, UNEP (United Nations Environment

Programme), samt det arbete som görs för att

samordna miljöfrågor i FN och ta initiativ i det

internationella miljöarbetet. Det är värt att påtala

att UNEP skapades efter Stockholmskonferensen år1972

med Sverige som en av initiativtagarna. Bland UNEP:s

framgångar märks en snabb utveckling av

internationell miljörätt och positionen som global

auktoritet i utvärderingen av miljötillståndet i

världen. De senare åren har inneburit att UNEP har

förnyats med en ny ledning, en funktionell

organisationsstruktur samt rationaliserad budget-

och programplanering.

Samordning på regional nivå inom FN:s ekonomiska

kommission i Europa, UNECE (United Nations Economic

Commission for Europe), är en viktig förutsättning

för ett framgångsrikt arbete för hållbar utveckling.

Det är därför positivt att hållbar utveckling och

uppföljning av världstoppmötet på regional nivå i

mars 2003 fick en framskjuten plats vid UNECE:s

kommissionsmöte i Genève. Sverige stöder också att

hållbar utveckling kommer upp vid det alleuropeiska

miljöministermötet i Kiev senare i år. Sverige

arbetar vidare för en samordning av arbetet i

Europarådet och UNECE. Ett viktigt samarbete för det

regionala hållbarhetsarbetet sker också på

ministernivå mellan UNECE och WHO om exempelvis

miljö och hälsa. Utskottet ser positivt på detta

arbete.

Utskottet välkomnar att Sverige inom EU och

internationellt aktivt verkar för att stärka och

vidareutveckla den internationella

miljöförvaltningen. Detta innebär, som t.ex.

utrikesutskottet tidigare redogjort för i sitt

betänkande 2001/02:UU8 (s. 122 f.), en stärkt roll

för UNEP och dess roll i relation till de

internationella miljökonventionerna, vilket även är

kopplat till biståndet. EU verkar även för att

miljöavtal och handelsavtal skall vara ömsesidigt

stödjande, och även denna administration förenklas

med en stärkt miljöförvaltning.

Utskottet anser att förstärkningen av den

internationella miljöförvaltningen kan bygga på

befintliga strukturer, särskilt FN:s

miljöorganisation UNEP. Att inleda en förhandling -

som förmodligen skulle ta mycket lång tid - om en

förändrad formell status för UNEP behöver inte

garantera ett kraftfullt resultat när det gäller

UNEP:s politiska och finansiella förstärkning. Innan

det står klart att länder som förespråkar bildandet

av en världsmiljöorganisation är redo att också ta

ett reellt finansiellt ansvar för dess

förverkligande finns det därför anledning att ha en

fortsatt avvaktande syn till en sådan förändrad

formell status.

Förslag om en internationell miljödomstol har

tidigare avvisats av riksdagen i utrikesutskottets

betänkande 1997/98:UU17 (rskr. 1997/98:282). I

samband därmed framhölls bl.a. att det finns

uppenbara fördelar med en enhetlig utveckling av

praxis inom miljörätten. Att genomföra detta genom

ett enhetligt tvistlösningssystem, genom en

miljödomstol, torde emellertid vara förenat med

flera problem med anledning av att den

internationella miljörätten innehåller en stor mängd

konventioner och ett stort antal sinsemellan mycket

olika instrument för att se till att förpliktelserna

efterlevs. Därtill kommer det politiska problemet

att många stater är ovilliga att låta domstolar

slita deras tvister. En enhetlig

tvistlösningsmekanism skulle sannolikt förutsätta

att det infördes bestämmelser därom i ett stort

antal redan befintliga miljörättskonventioner. Om

tvistlösningsklausulerna i befintliga konventioner

inte revideras kan det innebära att parterna får en

valmöjlighet mellan flera

tvistlösningsinstitutioner, vilket ytterligare

skulle undergräva enheten i miljörättens

tillämpning. Sådana nödvändiga omförhandlingar

skulle ta tid och kraft i anspråk samt i vissa fall

kunna leda till att gjorda överenskommelser rivs upp

även i andra avseenden, eftersom det kan hävdas att

konventionen därmed öppnas för omförhandling.

Utskottet påminner också om att det redan finns en

domstol med generell kompetens, nämligen

internationella domstolen i Haag. Haagdomstolen har

en särskild miljökammare. Även om det inte finns

någon instansordning inom folkrätten ger

internationella domstolens auktoritet dess domar en

särskild tyngd.

Utskottet konstaterar vidare att Europeiska

unionen intagit en aktiv hållning för att uppnå

målet om hållbar utveckling. EU:s sjätte

miljöhandlingsprogram fokuserar på hållbar

utveckling och skall utgöra grunden för

miljödimensionen i EU:s strategi för hållbar

utveckling. Den strategi för hållbar utveckling som

antogs av Europeiska rådet i Göteborg under det

svenska ordförandeskapet 2001 syftar till att i

framtiden kunna garantera EU:s medborgare ekonomisk

stabilitet, social trygghet och en ren och hälsosam

miljö. Alla nya viktiga förslag till beslut inom

större politikområden i EU skall bedömas när det

gäller deras ekonomiska, sociala och miljömässiga

effekter. Miljödimensionen lades till den s.k.

Lissabonstrategin om unionens ekonomiska och sociala

utveckling för hållbar tillväxt och full

sysselsättning. EU:s stats- och regeringschefer

skall vid sina årliga vårtoppmöten, i samband med

översynen av Lissabonprocessen, följa upp hur

unionens arbete med hållbar utveckling framskrider.

Detta gjordes första gången vid toppmötet i

Barcelona den 15-16 mars år 2002. Rådets uppföljning

av hållbarhetsstrategin inriktades på en fortsatt

strävan att integrera miljöaspekter med andra

politikområden. Utskottet noterar att vikten av att

få fram bra och mätbara indikatorer för utvecklingen

i miljön betonades. Likaså betonades behovet av

ytterligare åtgärder för att genomföra

hållbarhetsstrategin, bl.a. vad gäller

klimatförändringar, biologisk mångfald och

transporter. Arbetet med förberedelser inför

vårtoppmötet 2003 speglas i de rådsslutsatser som

antogs den 17 oktober förra året. Slutsatserna tar

bl.a. upp behovet av att förstärka miljödimensionen

av Lissabonprocessen och att fortsätta arbetet med

Cardiffprocessen om integrering av miljö i andra

politikområden. När det gäller uppföljningen av

världstoppmötet i Johannesburg betonas vikten av

framsteg i fråga om hållbar utveckling inom alla

politikområden. Rådet uppmuntrade till reformer av

sådana subventioner som har avsevärda negativa

miljökonsekvenser och är oförenliga med en hållbar

utveckling. Rådet enades om att integrera resultatet

från toppmötet i Johannesburg på miljöområdet i EU:s

interna och externa arbete. Hållbar produktion och

konsumtion samt förnyelsebar energi identifierades

som nyckelområden för EU att arbeta vidare med,

liksom målen när det gäller vatten, kemikalier,

biologisk mångfald och fiske.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2002/03:MJ7 (c) yrkandena 1 och 3, 2002/03:MJ8 (fp)

yrkande 1, 2002/03:MJ10 (kd) yrkandena 9 och 25,

2002/03:MJ11 (mp) yrkande 1, 2002/03:U239 (kd)

yrkande 3, 2002/03:U263 (mp) yrkande 10,

2002/03:U310 (mp) yrkandena 10, 13 och 16,

2002/03:U324 (mp) yrkande 9 och 2002/03:MJ428 (c)

yrkande 48 lämnas utan åtgärd.

Förändrade konsumtions- och

produktionsmönster

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (mp)

om mål för Sverige i termer av "rättvist

miljöutrymme", fyra yrkanden (m, fp, kd) om

olika former och kontroll av märkning samt

ekonomiska styrmedel, ett yrkande (kd) om

livscykelanalyser, ett yrkande (v) om

Sveriges roll i den globala

kemikaliepolitiken samt två yrkanden (kd) om

miljöteknik och samarbete med Kina. Utskottet

avstyrker vidare ett motionsyrkande (kd) om

förbud mot HA-oljor och ett motionsyrkande

(m) om privatbilism.

Skrivelsen

Regeringen avser att fortsatt aktivt verka för, och

vidareutveckla arbetet med, att uppnå hållbara

konsumtions- och produktionsmönster och att bryta

sambanden mellan ekonomisk tillväxt och negativ

miljöpåverkan för att leva upp till åtagandena från

Johannesburg. Sveriges roll, på nationell nivå och i

EU, bör vara att fortsätta miljöanpassningen av

konsumtion och produktion och att därvid utveckla

goda exempel på kunskapsuppbyggnad,

informationsspridning och styrmedel samt på

samverkansformer mellan olika aktörer. I relation

till utvecklingsländerna skall Sverige särskilt

delta i tekniksamarbete och annat erfarenhetsutbyte

samt bidra till kapacitetsuppbyggnad. I

utvecklingssamarbetet skall alla tre dimensionerna

av hållbar utveckling beaktas, såväl ekonomisk som

social och miljömässig utveckling, där

fattigdomsbekämpningen har högsta prioritet.

Regeringen avser att vidareutveckla arbetet med

den miljöorienterade produktpolitiken som omfattar

såväl styrmedel, verktyg och samverkansformer som

åtgärder för att miljöanpassa prioriterade

produktgrupper. Europeiska kommissionen kommer som

en följd av det sjätte miljöhandlingsprogrammet att

ta fram en strategi för hållbar användning och

förvaltning av resurser samt en strategi för

avfallsåtervinning. Sverige kommer att delta aktivt

för att bidra till och påverka dessa båda

strategier. Inom EU har de senaste åren beslutats om

direktiv för deponering respektive förbränning av

avfall som kommer att innebära kraftigt minskade

utsläpp från avfallsförbränning och att en stor

andel av de svenska deponierna kommer att stänga.

Arbetet fortsätter nu med att ta fram gemensamma

mottagningskriterier för avfall som skall deponeras.

Europeiska kommissionen kommer att under år 2003

presentera ett meddelande om integrerad

produktpolitik, IPP. Sverige bidrar i utvecklingen

av IPP genom att bl.a. bistå Europeiska kommissionen

med underlag och att samverka med andra länder i ett

europeiskt IPP-nätverk. I sin skrivelse om en

miljöorienterad produktpolitik anger regeringen att

man avser att arbeta för att få till stånd en

miljöorienterad produktpolitik på global nivå.

Vid världstoppmötet beslutades att till år 2020

skall produktion och användning av kemikalier inte

leda till negativa miljö- och hälsoeffekter.

Genomförandeplanen anger att detta skall ske med

hjälp av vetenskapligt baserad riskbedömning och med

beaktande av försiktighetsprincipen. Sveriges

tillämpning av försiktighetsprincipen och mer

långtgående generationsmål för kemikalier ligger

fast. Viktiga delar i den globala

kemikaliestrategin, som skall finnas på plats år

2005, bör bl.a. vara producentansvaret, industrins

ansvar att ta fram information om kemikaliers

egenskaper, riskbegränsningsåtgärder för särskilt

farliga kemikalier, framtagande och information om

alternativ till farliga kemikalier, stärkt

samordning mellan sekretariaten för

kemikaliekonventionerna och kapacitetsuppbyggnad i

utvecklingsländerna. Det är dessutom viktigt att den

globala kemikaliestrategin omfattar omhändertagande

av det farliga avfallet.

Regeringen avser att vara än mer drivande i att

skapa kontaktytor mellan forskare, företag,

myndigheter och institutioner verksamma inom

miljöteknikområdet i avsikt att skynda på utveckling

och introduktion av teknik och kunnande som tjänar

miljön och bidrar till ett hållbart samhälle, såväl

på den svenska som på mindre utvecklade marknader. I

anslutning till världstoppmötet i Johannesburg

presenterade regeringen ett samarbete med den

kinesiska miljömyndigheten (SEPIA) kring hållbara

städer. Målet är att en längre tids utbyte skall

pågå mellan Sverige och Kina kring policy, teknik

och kunnande för att man i Kina skall kunna hantera

urbanisering och den press på miljön som denna

medför. Regeringen har sedan ett par år tillbaka

också ett samarbete med Thailand och andra länder i

Sydostasien kring miljökrav på produkter. Inom

Regeringskansliet diskuteras fortsatta insatser för

att stödja producenter från dessa länder i deras

miljöarbete och därmed underlätta för dessa företag

att kunna exportera till EU.

Konsumenterna måste med hjälp av olika verktyg ges

förutsättningar att kunna agera miljöanpassat. Detta

slås också fast i regeringens skrivelse Utvärdering

av miljömålet i konsumentpolitiken (skr.

2002/03:31). Miljömärkningen är i detta sammanhang

ett viktigt verktyg genom att den ger konsumenterna

möjlighet att aktivt välja ett ur miljöhänseende

bättre alternativ. Detta kan i sin tur påverka

produktutvecklingen i en mer miljöanpassad riktning.

Etisk märkning ger konsumenter som vill göra val

utifrån etiska aspekter möjlighet att göra det. En

ökad spridning av den etiska märkningen är ett mål

som ligger i linje med regeringens nationella

strategi för hållbar utveckling. Konsumentpolitikens

mål om hållbara konsumtions- och produktionsmönster

innefattar utöver den ekologiska dimensionen även

den sociala och den ekonomiska dimensionen.

En av de stora utmaningarna för framtiden är att

begränsa trafikens utsläpp av koldioxid. Lokalt,

särskilt i större städer och stadsregioner, är det

av både miljö- och hälsoskäl också angeläget att

åtgärda utsläppen av kväveoxider och partiklar. Det

finns en stor potential i energieffektiviseringar.

På längre sikt behöver dock ny teknik introduceras.

För att stimulera en fortsatt introduktion av

alternativa drivmedel har regeringen tagit fram en

särskild skattestrategi som bl.a. innehåller

skattelättnader för koldioxidneutrala drivmedel.

Totalt avsätts 900 miljoner kronor per år fr.o.m.

2003. En kraftansträngning krävs nu för att vända

utvecklingen när det gäller utsläpp av koldioxid

från transportsektorn inom EU. I genomförandeplanen

från Johannesburg åtar sig regeringarna att

genomföra transportstrategier för hållbar utveckling

som bl.a. leder till minskade utsläpp av

växthusgaser. I många utvecklingsländer ses

förbättrade transporter som viktigt bl.a. för att

främja säkerhet och öka fattigas tillgång till

marknader och arbetstillfällen. Den förväntade

ökningen av bilism bland en framväxande medelklass i

befolkningstäta länder utgör samtidigt en stor

utmaning för världsmiljön. Det är av största vikt

att teknologi som minimerar utsläppen av

luftföroreningar sprids globalt i takt med att

vägtransporterna ökar i volym som resultat av en

ekonomisk utveckling. För att begränsa

transportsektorns bidrag till klimatförändringar

krävs vidare på alla nivåer en tydlig politisk

styrning som leder till minskade behov av

privatbilism samtidigt som utsläppen av koldioxid

per kilometer reduceras kraftigt.

Motionerna

I motion 2002/03:MJ11 (mp) anförs i fråga om ändrade

konsumtions- och produktionsmönster att det behövs

tydliga, mätbara, övergripande och långsiktiga mål

liksom uppföljningar av användningen av

naturresurser. Motionärerna anser att regeringen bör

ge Naturvårdsverket och Statistiska centralbyrån i

uppdrag att i samråd med andra formulera mål för

Sverige i termer av "rättvist miljöutrymme".

Myndigheterna bör också ges i uppdrag att fortsätta

utvecklandet av indikatorer för att fortlöpande

kunna mäta användningen av miljöutrymmet i olika

avseenden (yrkande 2).

Enligt motion 2002/03:K432 (fp) yrkande 17 är det

av större vikt än någonsin att EU tar ett såväl

globalt som lokalt initiativ på miljöområdet för en

bättre och effektivare miljöpolitik. Det är också

nödvändigt att bl.a. utveckla ett system för

kontroll av märkningen för att konsumenterna skall

kunna vara säkra på att få korrekt information. EU

bör därför införa en basnivå för

livsmedelssäkerheten. I motion 2002/03:MJ8 (fp)

yrkande 2 framhålls att kunniga och välinformerade

konsumenter är en nyckelfaktor för att uppnå en

hållbar konsumtion i Johannesburgsdokumentets

mening. Det grundläggande kravet är dock att

konsumenten inte vilseleds beträffande produktens

eller tjänstens innehåll och funktioner. Enligt

motion 2002/03:MJ9 (m) finns vissa problem när det

gäller s.k. etisk märkning, vilken påstås ligga i

linje med regeringens nationella strategi för

hållbar utveckling. I likhet med märkningen av

ekologiska jordbruksprodukter rymmer den etiska

märkningen risker. En sådan risk är att produktion

som får den etiska stämpeln inte utsätts för den

viktiga globala konkurrensen (yrkande 6).

Enligt motion 2002/03:MJ10 (kd) bör arbetet med

miljömärkning av trädgårdsredskap, arbetsmaskiner,

motorer och andra miljöpåverkande utrustningar och

produkter intensifieras. Regeringen bör snarast

återkomma till riksdagen med förslag på hur

ekonomiska styrmedel kan användas i syfte att öka

den miljömärkta andelen av sådana maskiner. Förslag

på sådana styrmedel är att biodrivmedel befrias från

koldioxid- och energiskatt (yrkande 15).

I motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkas att det avsätts

större resurser till livscykelanalyser som innebär

totala beräkningar av utsläpp under

produkters/avfalls hela livscykel så att dessa

hanteras på bästa sätt. Syftet är att skapa

resurssnåla kretslopp och bygga upp en effektiv

avfallshantering med väl utformade ekonomiska

styrmedel (yrkande 12).

Enligt motion 2002/03:U293 (v) yrkande 1 bör

Sverige även fortsättningsvis vara drivande i det

internationella arbetet för en global

kemikaliepolitik som bidrar till att fasa ut

kemikalier där vi redan känner till problemen och

att det nyligen aviserade Kemikaliesekretariatet som

regeringen avser inrätta bör kunna ges en viktig

roll i det arbetet. I motion 2002/03:MJ10 (kd)

framförs krav på förbud mot bromerade

flamskyddsmedel och HA-oljor och på att regeringen

säkerställer att giftiga ämnen och kemikalier fasas

ut ur kretsloppen. Regeringen bör också inom ramen

för EU-samarbetet verka för ett sådant förbud i hela

unionen (yrkande 10).

Utveckling och export av miljöteknik är enligt

motion 2002/03:MJ10 (kd) angeläget, men det är av

stor vikt att ett centrum i enlighet med regeringens

förslag för främjande av innovation,

kommersialisering och export av miljöteknik får en

understödjande och samordnande roll som inte kväver

de initiativ och det innovationsarbete som finns på

universitet/högskolor och i privat sektor (yrkande

13). Vidare framhålls att regeringen i sitt

miljötekniksamarbete med Kina också måste kräva

förbättringar av mänskliga rättigheter i Kina

(yrkande 14).

I motion 2002/03:MJ9 (m) yrkande 9 avfärdas

skrivelsen i den delen som avser en tydlig politisk

styrning som leder till minskade behov av

privatbilism eftersom det inte finns något som

hindrar att många fler människor på vår jord

underlättar sina liv genom att äga en bil. Enligt

motionärerna bör man hellre stimulera användning av

befintlig effektiv energiteknik och främja

introduktionen av ny teknik för att komma åt

problematiken kring koldioxidutsläpp.

Utskottets ställningstagande

Av genomförandeplanen antagen av världstoppmötet

framgår att det krävs genomgripande förändringar av

hur samhällen producerar och konsumerar för att

uppnå en global hållbar utveckling. Det konstateras

att alla länder bör främja hållbara konsumtions- och

produktionsmönster i en process där de utvecklade

länderna går i täten och alla länder gynnas. I

planen anges ett antal insatser som krävs för att

uppnå detta. Bland annat nämns främjandet av

utvecklingen av ett tioårigt ramverk för program

till stöd för regionala och nationella initiativ.

Programmen skall påskynda omställningen till en

hållbar konsumtion och produktion. Enligt planen

skall ramverket, med hänsynstagande till

ekosystemens bärkraft, främja social och ekonomisk

utveckling. Detta skall uppnås genom att man

angriper och om lämpligt bryter sambanden mellan

ekonomisk tillväxt och miljöförstöring med hjälp av

åtgärder för att göra resursanvändning och

produktionsprocesser effektivare och mer hållbara.

Vidare måste resursförstöring, föroreningar och

avfall minskas.

En självklar utgångspunkt för diskussionen om

hållbara konsumtions- och produktionsmönster är

enligt utskottets mening att världens rikedomar

fördelas solidariskt så att alla kan njuta av en god

välfärd. I likhet med vad som tidigare anförts av

såväl riksdag som regering så anser utskottet att

ansvaret för att förbättra miljön vilar på alla

delar av samhället. Den offentliga sektorn,

näringslivet, ideella organisationer och enskilda

medborgare måste medverka. En andra utgångspunkt för

hållbar utveckling är de s.k. globala nyttigheterna

(global public goods), vilka förenklat kan beskrivas

som olika internationella angelägenheter som inte

längre kan hanteras eller finansieras på nationell

nivå utan kräver utökat samarbete mellan stater. Det

är de nyttigheter som vi i Sverige i hög grad

förknippar med det goda samhället: hälsa, miljö,

vatten, luft och ett ordnat samhälle. Vi räknar med

att det finns ett starkt samhälle som värnar de

nyttigheterna. I globaliseringens tidevarv har dessa

nyttigheter blivit just globala. Men det finns ingen

ansvarstagare, ingen som värnar dem och ingen som

investerar i dem. Ur detta perspektiv får förändrade

konsumtions- och produktionsmönster en ökad

angelägenhetsgrad.

För att nå förändringar i konsumtions- och

produktionsmönster på såväl global och nationell som

regional och lokal nivå anser utskottet att det är

av stor vikt att ett sådant ramverk av program som

genomförandeplanen tar upp kan komma till stånd så

fort som möjligt. Utskottet delar därvid regeringens

bedömning att Sverige bör fortsätta

miljöanpassningen av konsumtion och produktion och

att Sverige i det globala perspektivet kan bidra med

goda exempel på styrmedel, kunskapsuppbyggnad och

samverkansformer. Bland de åtgärder som

genomförandeplanen nämner finns bl.a. att fastställa

särskilda aktiviteter, verktyg, politiska program,

åtgärder samt övervaknings- och

utvärderingsmekanismer, i lämpliga fall inbegripet

livscykelanalyser och nationella indikatorer för att

mäta framsteg. Utskottet konstaterar att ett stort

antal åtgärder med den inriktning som

genomförandeplanen anger har beslutats i Sverige och

inom EU. I Sverige har arbetet skett bl.a. genom det

omfattande svenska miljömålsarbetet med de femton

miljökvalitetsmålen och delmålen, den

miljöorienterade produktpolitiken och den

redovisning av gröna nyckeltal som sker i

budgetpropositionerna som ett komplement till de

ekonomiska nyckeltalen. När det gäller EU kan bl.a.

arbetet med gemenskapens strategi för hållbar

utveckling, den s.k. Cardiffprocessen, och arbetet

med den integrerade produktpolitiken (IPP) nämnas.

Mot denna bakgrund finner utskottet, i likhet med

regeringen, att det är angeläget att kartlägga vad

som redan görs och har gjorts i Sverige och inom EU

samt vilka ytterligare insatser som krävs dels för

att motsvara genomförandeplanen, dels för att gå

vidare i omställningen. Utskottet finner i detta

sammanhang att det vore önskvärt att resultatet av

kartläggningen får genomsyra det fortsatta arbetet

med hållbar utveckling, t.ex. genom att i kommande

förslag belysa på vilket sätt de framlagda förslagen

kompletterar redan befintliga åtgärder och på vilket

sätt de nya förslagen bidrar till att uppfylla målet

med hållbara konsumtions- och produktionsmönster.

Regeringen har aviserat att den som ett led i

arbetet för att uppnå hållbara konsumtions- och

produktionsmönster under våren 2003 kommer att

presentera en proposition om ett giftfritt och

resurssnålt samhälle. Utskottet förutsätter att

denna proposition också kommer att redogöra för hur

de föreslagna åtgärderna förhåller sig till kraven

på förändrade konsumtions- och produktionsmönster

liksom hur dessa åtgärder förhåller sig till

genomförandeplanen.

Bland de genomgripande förändringar som krävs av

hur samhället producerar och konsumerar för att nå

en hållbar utveckling ingår arbetet med att nå

giftfria och resurssnåla kretslopp. Regeringen har

tagit initiativ till att utveckla en miljöorienterad

produktpolitik (IPP). IPP innebär en samlad strategi

för miljöanpassning av produkter och tjänster i ett

livscykelperspektiv. Strategin behövs för att öka

resurseffektiviteten och för att minska läckage av

gifter och näringsämnen. En produkt påverkar miljön

i olika hög grad under de olika faserna i produktens

livscykel. En produkts negativa påverkan på

människors hälsa och på miljön måste minimeras under

produktens hela livscykel. Utskottet vill

understryka vikten av att miljö- och hälsoaspekter,

inklusive arbetsmiljöaspekter, integreras i

livscykelns alla led. För att kunna sätta relevanta

mål och för att effektivt kunna prioritera mellan

olika åtgärder inom ramen för en miljöorienterad

produktpolitik krävs en ökad kunskap om olika

produkters miljöbelastning under hela livscykeln.

Kravet på ökad kunskap gäller såväl konsumenter som

producenter, och utskottet vill understryka vikten

av att även spridandet av sådan kunskap skall tas in

i detta perspektiv. Livscykelperspektivet kan

dessutom vara svårt att tillämpa för vissa produkter

då delkomponenter köps och säljs av en rad aktörer i

andra delar av världen. Livscykeln kan i sådana fall

bli lång och svår att överblicka. Kravet på ökad

kunskap blir i detta sammanhang ännu större.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det är

nödvändigt att använda livscykelperspektivet på

produkter och avfall och att fortsätta arbetet med

att utveckla goda livscykelanalyser. Utskottet vill

i sammanhanget också betona att den globala

konkurrensen och den ekonomiska och politiska

utvecklingen i andra delar av världen är avgörande

för vad som är möjligt att uppnå i Sverige inom

ramen för hållbar utveckling. Få varor både

tillverkas, används och omhändertas inom landet. Den

svenska produktionen och konsumtionen är starkt

integrerad med och beroende av produktion och

konsumtion i andra länder. Globaliseringen av

ekonomin medför att handeln med varor över

nationsgränserna intensifieras och med denna även

den diffusa spridningen av föroreningar via varorna.

Därför är en internationell samverkan absolut

nödvändig för att inte skapa nya handelshinder och

minskad konkurrens. EU:s inre marknadsregler och

internationella produkt- och materialstandarder är

här viktiga utgångspunkter. Genom att integrera

miljöhänsyn och sociala aspekter i den politik som

rör den inre marknadens funktion kan den inre

marknaden vara ett instrument för en hållbar

utveckling. Huvudinriktningen bör därför vara att

fortsätta att sträva efter en internationell,

miljöorienterad produktpolitik i syfte att nå

enhetliga regler och de gemensamma åtgärder som

behöver vidtas för att minska produkters totala

miljöpåverkan.

I livscykelperspektivet spelar också avfall en

stor roll. Ett av avfallspolitikens övergripande mål

är att minska avfallets farlighet. Detta förutsätter

att de farliga materialen kan sorteras ut och

omhändertas på ett miljöriktigt sätt. I dag

återanvänds eller återvinns endast en liten del av

konsumtionsavfallet. En stor del av det avfall som i

dag deponeras kan med fördel återvinnas eller

behandlas på ett miljömässigt bättre sätt. Varje

avfallsslag bör behandlas utifrån dess inneboende

egenskaper och användningsmöjligheter. Genom att

även fortsättningsvis skapa tydliga spelregler och

förutsättningar för såväl avfallsaktörerna som den

enskilda individen underlättas deras möjligheter att

bedriva ett aktivt miljöarbete. Som tidigare anförts

avser regeringen att under våren 2003 presentera en

proposition om ett giftfritt och resurssnålt

samhälle i vilken avfallsproblematiken kommer att

belysas vidare. Propositionen kommer att behandlas

av riksdagen under hösten 2003.

I samband med livscykelperspektivet vill utskottet

även fästa uppmärksamhet på kemikalier och deras

användning. Av genomförandeplanen framgår att andra

åtgärder är att utforma en produktions- och

konsumtionspolitik för att förbättra produkter och

tjänster och samtidigt minska inverkan på miljö och

hälsa, i lämpliga fall med hjälp av vetenskapligt

baserade metoder. Utskottet kan konstatera att

kemikalier spelar en viktig roll i dagens samhälle

och att kemiska produkter används i många

sammanhang. Samtidigt som kemikalierna har bidragit

till vårt välstånd har de också vållat hälso- och

miljömässiga problem. En volymmässigt stor andel av

de kemiska ämnen som hanteras i samhället har

farliga egenskaper i något avseende. Människa och

miljö kan exponeras för dessa ämnen när ämnena

används i kemiska produkter eller genom att ämnena

läcker ut från varor, vilket kan leda till skadliga

hälso- eller miljöeffekter. Sådana effekter kan

uppstå som ett resultat av exponering av ett enskilt

ämne. Det sker också en kontinuerlig exponering för

ett stort antal ämnen i låga doser, där

orsakssambanden mellan exponering och effekt är

svårare att klarlägga. Kunskapsbristen om kemiska

ämnens hälso- och miljöegenskaper är i dag betydande

beträffande det stora antal kemiska ämnen som finns

på marknaden. Ämnen med farliga egenskaper kan vara

avsiktligt tillverkade men de kan även uppkomma

oavsiktligt, t.ex. som ett resultat av nedbrytning

av andra ämnen eller i samband med industriprocesser

eller förbränning. Kunskaperna om oavsiktligt

bildade ämnen är ännu mindre än kunskaperna om de

avsiktligt bildade. Det är över huvud taget till

stor del okänt vilka de ämnen är som bildas

oavsiktligt vid t.ex. förbränning. Riksdag såväl som

regering har vid flera tillfällen anfört att en

snabb lösning på detta kunskapsproblem är en

förutsättning för att målet Giftfri miljö som är ett

led i att nå en hållbar utveckling skall kunna nås

inom en generation. Ämnen med vissa egenskaper kan

ge upphov till särskilt stora problem. Det handlar

om ämnen med allvarliga hälsoeffekter som exempelvis

cancerframkallande (cancerogena),

arvsmassepåverkande (mutagena) och

fortplantningsstörande (reprotoxiska) ämnen. Det

handlar också om ämnen som har sådana egenskaper att

de blir kvar i miljön under lång tid. Ämnen som är

långlivade (persistenta) och som samtidigt kan

ansamlas (bioackumuleras) i levande organismer kan

ge upphov till problem under lång tid. Den långa

bromssträcka som behövs för att få ned halterna av

sådana långlivade ämnen i miljön kräver ett

speciellt förhållningssätt, oavsett om man har

kunskap om deras giftighet eller inte. Det behövs

därför kraftfulla åtgärder mot användningen av

samtliga hälso- och miljöfarliga ämnen. I dag sker

en omfattande handel med varor över

nationsgränserna. De varor och kemikalier som

används i Sverige är till övervägande delen

tillverkade eller framställda i något annat land.

Därför är det viktigt för Sverige att på

internationell och europeisk nivå aktivt och

kraftfullt verka för att farliga ämnen fasas ut.

Genom att arbeta för en omställning i mer

miljöanpassad riktning inom hela unionen kan också

utsläppen av farliga ämnen till luft och vatten

begränsas. Därmed minskas risken för spridning av

farliga ämnen till Sverige via luft och vatten. Det

är också viktigt att EU:s regelsystem används på ett

optimalt sätt. Europeiska kommissionen förväntas

under våren 2003 lägga fram förslag till EU:s

kemikalielagstiftning. I detta sammanhang vill

utskottet betona vikten av att Sverige fortsätter

att vara pådrivande i arbetet med EU:s

kemikalielagstiftning så att den utvidgas och

ställer krav på att industrin skall känna till

egenskaperna hos de kemiska ämnen som marknadsförs

(jfr bet. 2000/01:MJU15). Sverige bör också

fortsätta att aktivt delta i

kemikaliesäkerhetsarbetet inom andra internationella

organisationer och aktivt verka för den globala

kemikaliepolitiken.

Ett annat led för att främja hållbara konsumtions-

och produktionsmönster är enligt genomförandeplanen

att i lämpliga fall och på frivillig grundval

utveckla och införa effektiva, transparenta,

kontrollerbara, icke-vilseledande och icke-

diskriminerande verktyg för konsumentupplysning för

att ge information och ökad kunskap om hållbar

konsumtion och produktion, bl.a. om aspekter som rör

människors hälsa och säkerhet. Under senare år har

det vuxit fram ett antal märkningssystem som syftar

till att visa att vissa produkter eller tjänster

uppfyller särskilda kriterier, exempelvis vad gäller

miljöbelastning eller produktionsförhållanden. På så

sätt ges konsumenten en möjlighet att genom ett

aktivt val av produkt eller tjänst göra ett

ställningstagande, exempelvis i en viss etisk fråga.

Detta anser utskottet är ett viktigt led i

hållbarhetsarbetet. Som exempel på sådan märkning

kan nämnas frivillig rättvisemärkning, positiv

miljömärkning och jämställdhetsmärkning.

När det gäller miljöteknik så delar utskottet

regeringens syn att det finns stora miljövinster att

hämta i användningen av teknik med hög

miljöprestanda. Utskottet anser att det är av stor

vikt att erfarenheter och kunskap inom de områden

där svensk teknik och svenskt kunnande ligger långt

fram i internationella jämförelser tas till vara.

Utskottet ser därför positivt på regeringens

ambitioner att vara än mer drivande i att skapa

kontaktytor mellan forskare, företag, myndigheter

och institutioner verksamma inom miljöteknikområdet.

Härigenom kan utveckling och introduktion av teknik

och kunnande som tjänar miljön och bidrar till ett

hållbart samhälle, såväl på den svenska som på

mindre utvecklade marknader, påskyndas. Utskottet

ser också positivt på det utvecklade samarbetet

kring policy, teknik och kunnande mellan Sverige och

ett antal länder i Asien kring miljökrav på

produkter. Utskottet anser att det är av stor

betydelse att producenterna i dessa länder får stöd

i sitt miljöarbete. Samtidigt måste kraven på

mänskliga rättigheter tillgodoses. Sverige ser

allvarligt på situationen när det gäller de

mänskliga rättigheterna i Kina och kommer att

fortsätta att på hög nivå och vid varje givet

tillfälle uppmana Kinas regering att upphöra med de

kränkningar som rapporteras. Utskottet konstaterar

att Sverige har klargjort att det ser det som

angeläget att omvärlden verkar för att Kina

inkorporerar internationella normer och som

ansvarstagande part engageras i det globala arbetet

för fred och säkerhet, respekt för de mänskliga

rättigheterna, demokrati och frihandel. En politisk

dialog med Kina är ett viktigt medel att främja

denna integrering. Den balans som eftersträvas är

att kombinera en kraftfull kritik mot övergreppen

med en påverkan också genom dialog och samarbete.

Utskottet understryker att det är viktigt att

Sverige klart och tydligt tar avstånd från de

övergrepp som äger rum i Kina.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2002/03:MJ8 (fp) yrkande 2, 2002/03:MJ9 (m)

yrkandena 6 och 9, 2002/03:MJ10 (kd) yrkandena

12-15, 2002/03:MJ11 (mp) yrkande 2, 2002/03:K432

(fp) yrkande 17 och 2002/03:U293 (v) yrkande 1

lämnas utan vidare åtgärd. Utskottet föreslår vidare

att motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 10 lämnas utan

vidare åtgärd dels mot bakgrund av vad som anförts

ovan, dels med hänvisning till pågående arbete inom

Regeringskansliet och till den av

Kemikalieinspektionen i mars 2003 redovisade

utredningen om förbud mot HA-oljor.

Stöd till fattigdomsbekämpning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (kd)

om internationell solidaritet och

enprocentsmålet, tre yrkanden (m, fp, kd) om

demokrati, mänskliga rättigheter och

jämställdhet, ett yrkande (m) om samarbetet

mellan staten och frivilligorganisationerna,

ett yrkande (kd) om EG:s bistånd, två

yrkanden (kd, mp) om globala miljöinsatser,

två yrkanden (c) om landsbygds- och

jordbruksutveckling samt fem yrkanden (m, fp,

kd, c, mp) om skuldavskrivningar. Vidare

avstyrker utskottet två motionsyrkanden (kd)

om utsatta barn, ungdomar och flyktingar.

Skrivelsen

I skrivelsen betonas att fattigdom finns i alla

delar av världen. Regeringen anser att det för att

bekämpa fattigdom krävs strategier inriktade på att

skapa ökade möjligheter för individer, stärka deras

makt över sitt eget liv och ge dem ökad trygghet och

säkerhet. Det faktum att sårbarhet, maktlöshet och

brist på möjligheter i högsta grad är ålders- och

genusrelaterade skall beaktas. I Sverige och EU

finns, trots en utbredd välfärd, alltför många

utsatta grupper och individer. Sverige bidrar till

fattigdomsbekämpning i omvärlden både genom Sidas

bilaterala arbete och i samverkan med

internationella och multilaterala aktörer.

Regeringen framhåller att det ytterst är en global

utmaning att utrota fattigdomen.

Sverige har åtagit sig att genom samverkan mellan

olika politikområden bidra till genomförandet av

FN:s åtta s.k. millennieutvecklingsmål. Det

övergripande millenniemålet är att fram till år 2015

halvera den andel människor som lever i absolut

fattigdom och hunger. Övriga mål rör utbildning,

jämställdhet, hälsa, miljö och partnerskap. I

Johannesburg kompletterades utvecklingsmålen med

ytterligare mål som bl.a. rör sanitet, integrerad

vattenförsörjning, biologisk mångfald, kemikalier

och fiske. Målen är globala åtaganden, och den

svenska politiken för global utveckling är ett

bidrag till deras uppfyllelse. Regeringen anser att

det är möjligt att uppnå millennieutvecklingsmålen

även om tidsplanen för vissa mål troligtvis inte

kommer att hålla.

I skrivelsen framhåller regeringen att en

grundläggande förutsättning för utveckling är

bevarande och hållbart utnyttjande av naturresurser.

I ansträngningarna att bekämpa fattigdomen utgör de

biologiska resurserna, i synnerhet de genetiska

resurserna, en potentiell ekonomiskt viktig tillgång

i många utvecklingsländer. Regeringen kommer därför

att främja u-ländernas möjlighet att tillvarata

dessa resurser på bästa sätt för att åstadkomma en

diversifiering av inhemsk produktion och företagande

i kombination med ökade exportinkomster.

I genomförandeplanen från världstoppmötet anges

att ohållbara skuldbördor för fattiga länder skall

minska. Regeringen anför i skrivelsen att

utgångspunkten för svensk skuldpolitik har varit att

lämna stöd till fattiga och skuldtyngda länder som

bedriver en sund ekonomisk politik med en tydlig

inriktning på fattigdomsbekämpning. Det övergripande

ansvaret för landets utveckling vilar därmed på

landet självt. Den svenska skuldpolitiken visavi de

fattiga länderna syftar till att stödja länderna i

deras eget arbete att nå en hanterlig skuldbörda och

därigenom förbättra landets möjlighet att bekämpa

fattigdom. En grundläggande förutsättning för detta

är att orsaken till landets ursprungliga

skuldsituation åtgärdas.

Regeringen framhåller vidare i skrivelsen att den

svenska välfärdspolitikens främsta uppgift är att ge

människor trygghet och möjlighet till utveckling. I

genomförandeplanen från världstoppmötet har alla

regeringar åtagit sig att utveckla nationella

program för att stärka människor som lever i

fattigdom och deras organisationer.

I skrivelsen redovisar regeringen olika

aktiviteter som syftar till att öka välfärden för

utsatta och sårbara människor i Sverige. Regeringen

hänvisar bl.a. till sitt mål att

socialbidragsberoendet skall halveras under perioden

1999 till 2004. Regeringen har också uppdragit åt

Socialstyrelsen att utarbeta en strategi för

nationellt stöd till kunskapsutvecklingen inom

socialtjänsten. Ett omfattande arbete pågår också

kring välfärdspolitikens förutsättningar och

framtida utmaningar. Ytterligare exempel på

regeringens och riksdagens åtgärder är den från den

1 januari 2003 gällande lagen om

äldreförsörjningsstöd. I skrivelsen redovisas också

insatser till stöd för prostituerade att förbättra

sina möjligheter och motivation att lämna

prostitutionen samt insatser på bred front att komma

till rätta med de värderingar som tillåter att

människor reduceras till handelsvaror.

I skrivelsen lyfter regeringen också fram EU:s

arbete mot social utslagning. Samtliga medlemsstater

inom EU utarbetade under våren 2001 tvååriga

nationella genomförandeplaner för att bekämpa

fattigdom och social utslagning.

Motionerna

Stödet för fattigdomsbekämpningen inom det svenska

utvecklingssamarbetet uppmärksammas i flera

motioner.

I motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 3 betonas den

internationella solidariteten. Ett problem med många

länders biståndsintentioner, enligt motionen, är att

de ofta inte bygger på motsvarande ambitioner vad

gäller nivån på biståndsanslagen. I motionens

yrkande 4 anför motionärerna att det är mycket

viktigt att Sverige fortsätter att föregå med gott

exempel och avsätta en vid en internationell

jämförelse hög anslagspost för det internationella

biståndet. Regeringen måste därför påskynda

återgången till enprocentsmålet. Samtidigt anser

motionärerna att det är en absolut nödvändighet för

utvecklingssamarbetet att hela biståndet genomsyras

av mänskliga rättigheter samt att specifika MR-

projekt prioriteras (yrkande 6). Demokrati och

mänskliga rättigheter uppmärksammas också i

moderaternas motion 2002/03:MJ9 (m) yrkande 4 vari

hävdas att Sverige och EU i de u-länder där så

behövs bör verka för ett system för att garantera

mänskliga rättigheter och demokrati. Enligt

motionärerna beror fattigdomen i allmänhet på att de

fattiga ländernas regeringar inte respekterar

välståndets verktyg till vilka mänskliga rättigheter

och demokrati måste räknas. Folkpartiet anser i

motion 2002/03:MJ8 (fp) yrkande 7 att ett

jämställdhetsperspektiv bör föras in i planeringen

av alla biståndsinsatser för att projekt och program

skall komma kvinnor och män till del i lika hög grad

och jämna ut existerande skevheter och orättvisor.

I två motioner önskas förbättringar i biståndet.

Enligt motion 2002/03:MJ9 (m) yrkande 5 bör

samarbete mellan staten och

frivillighetsorganisationer förbättras. I motion

2002/03:MJ10 (kd) yrkande 5 uttrycks kritik mot

Sveriges agerande i EU, där motionärerna anser att

regeringen inte tillräckligt har drivit på EU för

att förbättra biståndet och göra det mer effektivt.

I motion 2002/03:U313 (c) yrkandena 3 och 4

uppmärksammas landsbygds- och jordbruksutvecklingens

betydelse för en framgångsrik bekämpning av

fattigdomen. Motionärerna anser att

jordbrukssektorns tillväxt spelar en nyckelroll för

att öka fattiga människors inkomster, genom

arbetstillfällen inom jordbruket och genom att bidra

till arbetstillfällen inom andra sektorer.

Två motionsyrkanden berör Globala miljöfonden,

Global Environment Facility (GEF). I motion

2002/03:U310 (mp) yrkande 12 argumenteras för att

Sverige skall verka för att GEF får ökade resurser.

Skälet för detta är att miljöfondens arbete anses

vara en positiv innovativ form av global

miljöstyrning och anses ha en strategiskt viktig

funktion för att motverka klimatförändringar, skydda

den biologiska mångfalden och utveckla teknik som är

bättre för miljön. Motionärerna bakom motion

2002/03:U239 (kd) yrkande 2 anser att Sverige bör

vara pådrivande i att utveckla nya

finansieringsmekanismer för globala miljöinsatser,

eftersom privata investeringar i dag är väldigt

koncentrerade till ett begränsat antal u-länder.

Ett flertal motionsyrkanden uppmärksammar behovet

av skuldavskrivningar. I motionerna 2002/03:MJ7 (c)

yrkande 8 och 2002/03:MJ8 (fp) yrkande 5 framhåller

motionärerna att skuldavskrivningar skall kombineras

med demokratiska och ekonomiska reformer och kamp

mot korruptionen. Också motionärerna bakom motion

2002/03:MJ9 (m) yrkande 8 anser att Sverige måste

visa större beredvillighet till skuldavskrivning,

men koppla den samman med stränga krav. I annat fall

kommer avskrivningarna att motverka sitt syfte.

Motionärerna anser att kraven är fyra till antalet:

ingen ny upplåning, ingen korruption, inget

vanstyre, ingen användning i krig. Dessutom måste

skuldavskrivningen komma fattiga människor till

godo. I motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 8 anförs

att det som åstadkommits hittills på Världsbankens

och Internationella valutafondens initiativ inte är

tillräckligt och att Sverige skall vara ett föredöme

i det internationella samfundet och leda den globala

opinionen för skuldavskrivningar. Enligt motion

2002/03:U310 (mp) yrkande 14 bör Sverige arbeta för

en allmän avskrivning av utvecklingsländernas

offentliga skulder till staten, Internationella

valutafonden och Världsbanken.

I motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 16 framhålls

behovet av stöd till utsatta och sårbara människor,

såsom flyktingar. Motionärerna anser att det är

mycket viktigt att det skapas minimikriterier för

asylprövning och invandringspolitik inom EU.

Minimikriterierna måste läggas på en högre nivå än

vad som hittills diskuterats och de kan heller

aldrig accepteras om de inte tillåter en mer generös

nationell hållning.

Barns psykosociala hälsa behandlas i motion

2002/03:MJ10 (kd) yrkande 17. Enligt motionärerna

krävs en kraftsamling för att ta fram tillräckliga

resurser i syfte att ge utsatta barn och ungdomar

det stöd och den hjälp de behöver. Inte minst gäller

detta resurser till de barn- och ungdomspsykiatriska

mottagningarna.

Utskottets ställningstagande

Det är utskottets uppfattning att Sverige på ett

konstruktivt och aktivt sätt vill bidra till att

bekämpa fattigdomen i världen. Det underlättas av

den breda enighet som rått alltsedan riksdagen 1962

antog proposition 100 om att det övergripande målet

för Sveriges bistånd är "att höja de fattiga folkens

levnadsnivå". Det finns, enligt utskottets mening,

inget som talar för att denna övergripande

inriktning inte kommer att kvarstå för det svenska

utvecklingssamarbetet.

Långsiktigt måste målet vara att helt och hållet

utrota fattigdomen i världen. Att utrota fattigdomen

är ytterst en global utmaning. Världssamfundet har

genom de konkreta mål som antogs av FN:s särskilda

millennietoppmöte i september 2000 gemensamt åtagit

sig att andelen människor som lever på mindre än en

dollar per dag skall halveras mellan åren 1990 och

2015.

Det finns många olika och skiftande definitioner

av fattigdomsbegreppet. Världsbanken definierar en

mycket fattig person som en människa som har mindre

än en dollar om dagen att leva på. FN:s

utvecklingsprogram UNDP har utvecklat ett index för

graden av fattigdom som tar hänsyn till en

sammanvägning av flera faktorer som levnadslängd,

läskunnighet och dräglig levnadsnivå.

Fattigdomen som begrepp har dock flera

dimensioner. Fattigdom kan beskrivas som brister i

tre viktiga avseenden: brist på möjligheter, brist

på förmåga och brist på säkerhet. Bristen på

möjligheter att ta sig ur fattigdomen kan handla om

avsaknad av inkomst, utbildning, bostad och frånvaro

av social service. Bristerna handlar också om

maktlöshet och svårigheter att göra sin stämma hörd.

Brist på makt innebär förnedring, inhumant bemötande

samt utnyttjande från staten och samhället i stort.

Fattiga människors möjligheter att agera som fria

individer och att delta i beslutsprocesser som

påverkar deras liv beror ofta på om det i landet

finns en fungerande demokrati. Osäkerhet och

sårbarhet är en ytterligare brist som kännetecknar

fattigdom. Maktmissbruk, missväxt, våld, krig,

väpnade konflikter, hyperinflation, jordbävningar,

valutakriser, arbetslöshet och sjukdomar utgör

exempel på hot som enskilda individer skyddas mot i

olika hög grad i rika och fattiga länder. Fattiga

står i många fall helt utan ett skydd, eller endast

ett rudimentärt utvecklat skydd, i form av allt

ifrån fungerande rättsväsende till hemförsäkringar

och arbetslöshetsunderstöd.

Fattigdomen är således orsakad av en rad

ekonomiska, politiska och sociala faktorer som ofta

tenderar att förstärka varandra på ett negativt

sätt. Utskottet anser att 1990-talets toppmöten och

FN-konferenser har arbetat fram långtgående och

viktiga förslag för att bekämpa fattigdomens alla

dimensioner. Om dessa förverkligas finns stora

möjligheter till en rättvisare värld.

Riksdagen har tidigare ställt sig bakom sex delmål

för att uppnå det övergripande målet i

utvecklingssamarbetet om att höja de fattiga folkens

levnadsnivå. De sex delmålen för det svenska

utvecklingssamarbetet har under lång tid varit:

resurstillväxt, ekonomisk och politisk

självständighet, ekonomisk och social utjämning,

demokratisk samhällsutveckling, en framsynt

hushållning med naturresurser och omsorg om miljön

samt jämställdhet mellan kvinnor och män. Dessa

delmål har under åren 2000 och 2001 varit föremål

för diskussion och överväganden inom ramen för den

parlamentariskt tillsatta kommittén om Sveriges

politik för global utveckling (Globkom), vars

utredningsförslag - En rättvisare värld utan

fattigdom (SOU 2001:96) - presenterades i mars 2002

och sedan har varit föremål för ett

remissförfarande. Regeringen förväntas under våren

överlämna en proposition till riksdagen (Sveriges

politik för global utveckling).

I det internationella utvecklingssamarbetet är

jämställdhetsarbetet både ett viktigt mål i sig och

ett medel för att bekämpa fattigdom bland både

kvinnor och män. Från Sida har utskottet inhämtat

att biståndsinsatser i dag analyseras utifrån

kvinnors och mäns roll och deras relation inbördes.

Metodiken för att främja och uppnå jämställdhet

mellan kvinnor och män har förändrats. Ett viktigt

exempel på förändrad metodik är övergången från

inriktningen på separata, särskilda insatser för

kvinnor till en strategi som går ut på att låta ett

jämställdhetsperspektiv genomsyra hela verksamheten

och som ett komplement till huvudstrategin göra

särskilda insatser för att främja jämställdhet. Ett

annat exempel är introduktionen av en

jämställdhetsansats som innebär ett skifte från

fokus på kvinnor till en inriktning på kvinnor och

män och förhållandena dem emellan.

En självklar utgångspunkt för en framgångsrik

fattigdomsbekämpning är uppslutningen bakom

demokrati och mänskliga rättigheter. Den ökande

förståelsen för att fattigdom också inkluderar brist

på möjligheter och trygghet har satt fokus på

respekten för mänskliga rättigheter som en

utgångspunkt för ett lands utveckling. Mänskliga

rättigheter, demokrati och god samhällsstyrning har

många gemensamma aspekter. De är delvis processer

som är ömsesidigt förstärkande och utgör varandras

förutsättningar. Endast demokratier kan garantera

alla medborgare mänskliga rättigheter. En hållbar

fattigdomsbekämpning kan därför endast uppnås om

vilja till demokratisk samhällsutveckling finns i

landet.

Utskottet menar dock att en framgångsrik

fattigdomsbekämpning även påverkas av den politik

som Sverige och andra länder för när det gäller

exempelvis handel, säkerhet och miljö. Av det skälet

är resultaten av Johannesburgstoppmötet särskilt

viktiga.

Utskottet har tidigare i detta betänkande

(avsnittet Globalisering) lyft fram sambandet mellan

handel och fattigdomsbekämpning. Frihandel gynnar

ett lands utveckling. Ensidiga

handelsliberaliseringar befrämjar tillväxt och

välfärd på lång sikt. Övergångsvis kan dock problem

uppkomma, och det finns anledning att uppmärksamma

de effekter som kan drabba u-länderna.

Utskottet vill också framhålla sambanden mellan

miljö- och fattigdomsproblemen. Fattiga människor

drabbas hårt av såväl lokal som global

miljöförstöring. Miljöproblem av olika slag utgör i

sig ofta ett hinder för minskad fattigdom. Det är de

mest utsatta och fattiga som får sina livsvillkor

försämrade av miljöförstöring och som har minst

möjligheter att motverka de negativa effekterna av

miljöförstöringen. Fattigdom kan också ge upphov

till miljöförstöring. Exempel på det är bl.a.

jorderosion, överbetning, vegetationsutarmning och

förstöring av den marina och kustnära miljön. Inte

sällan kan dessutom utvecklingen vara

självförstärkande och negativ; miljöförstöring och

överexploatering av naturresurser leder till ökad

fattigdom, som leder till en förstärkt tendens till

överexploatering och miljöförstöring. Sambanden

mellan miljö- och fattigdomsproblemen är således

komplicerade och måste, för att överbryggas, ses i

ett helhetsperspektiv om en hållbar utveckling.

Utskottet vill framhålla det samspel som krävs

mellan det internationella samfundet och enskilda

länder för att uppnå utveckling och utrota

fattigdomen. Ett centralt inslag i detta måste vara

att huvudansvaret för enskilda länders utveckling

ligger hos respektive lands regering. Det egna

landets politik är helt avgörande för hur pass

framgångsrikt fattigdomen kan minskas. Det är därför

angeläget att det enskilda landet tar ansvar för

såväl analyser som planer och åtgärder i det egna

landet. Under de senaste åren har nationella

fattigdomsstrategier, s.k. Poverty Reduction

Strategies (PRS), utarbetats i alltfler länder.

Dessa tar ett samlat grepp på utvecklingsfrågorna i

ett enskilt land och arbetas fram i konsultativa

processer inom landet. De olika mål som anges i

genomförandeplanen i avsnittet om

fattigdomsutrotning skall uppnås på sikt inom de

nationella fattigdomsstrategierna, bl.a. genom att

samtliga tre dimensioner av hållbar utveckling

integreras i dessa strategier. Det internationella

samfundet har åtagit sig att samordna sitt stöd inom

ramen för dessa strategier. Ett sextiotal u-länder

arbetar redan med att formulera sina PRS, varav

arton har tagit fram färdiga strategier.

Utskottet kan konstatera att det i Sverige finns

en lång och stark tradition av internationell

solidaritet. Folkrörelser, kyrkor och andra

religiösa samfund, forskningsinstitutioner, fackliga

organisationer och många olika solidaritets- och

biståndsorganisationer har varit viktiga för

framväxten och utvecklingen av det nuvarande svenska

utvecklingssamarbetet. Under många år har de, jämte

politiska partier, skapat opinion för det s.k.

enprocentsmålet.

Det svenska ekonomiska stödet och engagemanget för

att bekämpa fattigdomen i världen är starkt.

Utskottet vill framhålla att det svenska stödet för

enprocentsmålet är väl befäst såväl i riksdagen som

i den allmänna opinionen. Olika undersökningar av

svenskarnas attityder till det svenska biståndet,

som utskottet kunnat ta del av, bekräftar att

biståndsviljan är positiv och att andelen

biståndspositiva har ökat sedan slutet av 1990-

talet. Utskottet instämmer i de ställningstaganden

som utrikesutskottet tidigare gjort genom betänkande

2002/03:UU2 (s. 13 f.). Återgången till

enprocentsnivån är en viktig symbolfråga och

utskottet anser att denna bör prioriteras. En

höjning av biståndet till 1 % av BNI bör därför

genomföras under mandatperioden, om det

statsfinansiella läget så medger.

Utskottet vill vidare framhålla de enskilda

organisationernas viktiga insatser i det svenska

utvecklingssamarbetet. En av grundvalarna i Sidas

samarbete med de svenska enskilda organisationerna

är det s.k. projektbidraget. Det innebär att

organisationerna själva driver och genomför en

verksamhet som Sida ger bidrag till. Målsättningen

är att genom stöd till enskilda organisationers

utvecklingssamarbete främja utveckling av ett

livskraftigt och demokratiskt civilt samhälle och

stärka de lokala samarbetsorganisationerna. Detta

görs genom att svenska organisationer betonar

kunskapsuppbyggnad och kompetensutveckling hos sina

lokala samarbetspartner. Utskottet anser att de

viktiga erfarenheter och insikter som enskilda

organisationer på detta sätt fått i samarbetet med

motsvarande organisationer i andra länder är av

värde också för svenska myndigheter och

beslutsfattare. Utskottet värdesätter den dialog som

finns med det civila samhällets organisationer i

frågor om handels-, utrikes-, miljö-, jordbruks-,

säkerhets- och biståndspolitiken och Sveriges

agerande såväl i bilateralt samarbete som i

multilaterala organisationer.

Utskottet anser vidare att skuldbördan utgör ett

utvecklingshinder i många av de fattigaste länderna.

Utskottet ser därför positivt på svenskt agerande

för ökade skuldnedskrivningar för dessa länder. Det

är också utskottets uppfattning att Sverige på flera

sätt och sedan lång tid har föregått med gott

exempel vad gäller skuldlättnader för de allra

fattigaste länderna. Utgångspunkten för svensk

skuldpolitik har varit att lämna stöd till fattiga

och skuldtyngda länder som bedriver en sund

ekonomisk politik med en tydlig inriktning på

fattigdomsbekämpning. Det övergripande ansvaret för

landets utveckling vilar därmed på landet självt.

Den svenska skuldpolitiken visavi de fattiga

länderna syftar till att stödja länderna i deras

eget arbete att nå en hanterlig skuldbörda och

därigenom förbättra landets möjlighet att bekämpa

fattigdom. En grundläggande förutsättning för detta

är att orsaken till landets ursprungliga

skuldsituation åtgärdas. Sverige har också sedan

starten 1996 varmt välkomnat det s.k. HIPC-

initiativet (Heavily Indebted Poor Countries) som

ett första viktigt steg mot en lösning av

skuldkrisen i de fattiga länderna. Sverige har sedan

starten år 1996 för skuldsaneringsinitiativet för

tungt skuldsatta fattiga länder (HIPC-initiativet)

aviserat och inbetalt tre bidrag om totalt 545

miljoner kronor (100, 125 respektive 320 mnkr) till

Världsbankens HIPC Trust Fund. Under årsmötena i

Världsbanken och IMF i Washington i september 2002

och senare under ett HIPC-möte i Paris aviserade

Sverige ytterligare ett bidrag till HIPC Trust Fund

om sammanlagt 300 miljoner kronor. Detta inkluderar

Sveriges bidrag via EU.

HIPC är ett medel och en möjlighet för de fattiga

och skuldtyngda länderna att permanent ta sig ur sin

ohållbara skuldsituation. En grundläggande

förutsättning för detta är emellertid att orsaken

till landets ursprungliga skuldsituation åtgärdas.

Det är dock inte endast skuldens storlek som är

avgörande för hur landets ekonomi utvecklas.

Skuldhållbarhet är dessutom en funktion av sund

ekonomisk politik, direktinvesteringar, utveckling

av exportmarknader, fattigdomsbekämpning,

skuldhanteringskapacitet m.m. Länderna har härvidlag

ett stort eget ansvar för hur deras framtida skuld

utvecklas. Biståndets roll är att stödja denna

process. Skuldlättnadsprogram formuleras i allmänhet

i internationella sammanhang, och att mottagarländer

för en ansvarsfull ekonomisk politik tillhör de krav

givarna ställer. Som bilateral givare fäster Sverige

vidare stor vikt vid demokratisk utveckling och

respekt för de mänskliga rättigheterna. I detta

sammanhang har Sverige och andra givare alltmer

uppmärksammat korruption som ett utvecklingshinder.

Utskottet noterar vidare att såväl HIPC-initiativet

som svenska insatser till stöd för ekonomiska

reformer och skuldlättnader har varit föremål för

överväganden inom ramen för den särskilda

parlamentariska kommittén om Sveriges politik för

global utveckling (Globkom). Kommittén har

presenterat sitt betänkande En rättvisare värld utan

fattigdom. Betänkande av den parlamentariska

kommittén om Sveriges politik för global utveckling

(SOU 2001:96). Regeringen väntas överlämna en

proposition för en samlad svensk politik för global

utveckling till riksdagen under våren 2003.

Förslag som urskillningslöst syftar till att

totalt skriva ned skulder för alla utvecklingsländer

- i synnerhet medelinkomstländerna - är däremot inte

befogade, enligt utskottets mening. Sådana kan

t.o.m. visa sig kontraproduktiva för dessa länders

strävanden att fullt integrera sig med den

internationella kapitalmarknaden. Anledningen till

detta är att investerare kan tveka eller begära

mycket hög ränta för att låna pengar till de länder

som inte kan betala tillbaka utan måste få skulderna

nedskrivna. Tillgången till privata kapitalflöden

till rimliga räntesatser är avgörande för

medelinkomstländernas utveckling.

Utskottet kan med hänvisning till miljö- och

jordbruksutskottets betänkande 2001/02:MJU16 (s. 83

f.) konstatera att Sverige är pådrivande för att

strategier och riktlinjer för integrering av

miljöhänsyn som en del i arbetet för hållbar

utveckling skall utvecklas eller genomföras inom det

multilaterala utvecklingssamarbetet och inom EG-

biståndet. En viktig komponent i sådana strategier

är att systematiskt göra strategiska

miljöbedömningar och miljökonsekvensbedömningar.

Jordbruks- och landsbygdsutveckling har fått en

större uppmärksamhet de senaste åren i en rad

internationella forum. Direkt bistånd, både bi- och

multilateralt, till jordbrukssektorn och

landsbygdsutveckling har dock internationellt sett

minskat under 1990-talet. Flera faktorer har

medverkat till detta, bl.a. givarnas dåliga

erfarenheter av det tidigare svaga resultatet inom

detta biståndsområde. Samtidigt har nya områden som

demokrati, mänskliga rättigheter och miljöfrågor

fått större prioritet och därmed även påverkat

fördelningen av resurser.

Trots att det direkta stödet till jordbrukssektorn

minskat har indirekt stöd för att öka

försörjningsmöjligheterna för de fattiga framför

allt i Afrika ökat. Detta har främst skett i form av

breda hälso- och utbildningsprogram, stöd till

infrastruktur på landsbygden och nödvändig

institutionsuppbyggnad. Stödet till forskning har

också varit betydande. Världsbanken,

utvecklingsbankerna men även bilaterala givare har

antytt att jordbruks- och landsbygdsutveckling

kommer att få högre prioritet och ökade resurser i

framtiden.

Utskottet vill i detta sammanhang fästa

uppmärksamhet på det viktiga arbete som görs av

Internationella jordbruksutvecklingsfonden (IFAD).

Fonden är ett av FN:s fackorgan med en verksamhet

som inriktas på fördelaktiga lån och projekt för att

förbättra levnadsförhållandena för

landsbygdsbefolkningen i de fattigaste

utvecklingsländerna. Verksamheten har i

utvärderingar bedömts vara av hög kvalitet. Inom

ramen för millennieutvecklingsmålen har IFAD ett

specifikt mandat att genom landsbygdsutveckling

skapa de rätta förutsättningarna så att fattiga på

landsbygden ges möjligheter att förbättra sin

situation. Sverige har under senare år haft en

särskilt aktiv och framträdande roll i

organisationen. Ett arbete för att effektivisera

organisationen har också inletts med bl.a. en

översyn av lednings- och organisationsstrukturen,

chefsrekrytering samt en förstärkning av IFAD:s

policyfunktion. Som stöd i detta arbete lämnade

Sverige ett extra bidrag till IFAD under år 2001.

Utskottet har inhämtat att förhandlingen om

påfyllnaden av fonden för tidsperioden 2004-2006

varit mycket lyckosam och inneburit en kraftig

ökning för fonden. Sverige bibehåller sin andel av

fonden, vilket därmed innebär en ökning av det

svenska åtagandet.

Utskottet vill framhålla att även den Globala

miljöfonden, GEF, finansierar insatser som gynnar

den globala miljön i utvecklingsländer och i länder

med övergångsekonomier. GEF har till uppgift att

finansiera verksamhet i u-länder och länder med

övergångsekonomier som syftar till att uppnå globala

miljövinster inom olika områden. Förhandlingarna om

den tredje påfyllnadsperioden (avseende tidsperioden

1 juli 2002-30 juni 2006) av fonden avslutades under

år 2002 och resulterade i att fonden under den

kommande fyraårsperioden har ca 28 miljarder kronor

till sitt förfogande. Genom att knyta samman FN-

systemet och Världsbanken med sin omfattande budget

anses GEF vara den viktigaste internationella fonden

som arbetar med globala miljöproblem. Sveriges

förhandlade bidrag till fonden uppgår till 664

miljoner kronor. Mot bakgrund av den ökande

betydelsen av globala miljöfrågor och att fonden

fått nya uppgifter har regeringen redan beslutat om

ett extra bidrag till fonden på 100 miljoner kronor.

Utskottet delar regeringens uppfattning att en

grundläggande förutsättning för utveckling är

bevarande och hållbart utnyttjande av naturresurser.

I ansträngningarna att bekämpa fattigdomen utgör de

biologiska resurserna, i synnerhet de genetiska

resurserna, en potentiell ekonomiskt viktig tillgång

i många utvecklingsländer. Det är därför positivt om

Sverige främjar u-ländernas möjlighet att tillvarata

dessa resurser på bästa sätt för att åstadkomma en

diversifiering av inhemsk produktion och företagande

i kombination med ökade exportinkomster.

Utskottet vill i denna del avslutningsvis

framhålla, som framgått i det ovanstående, att det

svenska utvecklingssamarbetet under åren 2000 och

2001 har varit föremål för översyn av en särskild

parlamentarisk kommitté (Kommittén om Sveriges

politik för global utveckling, Globkom). Den har

presenterat sitt betänkande En rättvisare värld utan

fattigdom. Betänkande av den parlamentariska

kommittén om Sveriges politik för global utveckling

(SOU 2001:96). Regeringen väntas överlämna en

proposition för en samlad svensk politik för global

utveckling till riksdagen under våren 2003.

Utskottet noterar att även EG:s bistånd har varit

föremål för reformer och organisationsförändringar.

Regeringen har t.ex. i skrivelse 2001/02:160

(Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen

under 2001) diskuterat de problem i fråga om

effektivitet, öppenhet och samordning som tidigare

präglat EU:s utvecklingssamarbete och som påtalats i

samband med en övergripande utvärdering av EG:s

utvecklingssamarbete år 1999. EU:s ministerråd gav

kommissionen i uppdrag att utarbeta ett åtgärdspaket

för dessa problem och andra missförhållanden.

Kommissionen svarade våren 2000 dels genom att

presentera ett specialprogram för reformering av det

externa stödet, dels genom förslag om en ny

utvecklingspolitik. Under år 2001 fortsatte arbetet

med reformerna och med att förbättra samordningen i

fält. I oktober presenterade kommissionen för första

gången en samlad sammanställning över det yttre

stödet, dvs. biståndet. Som ett led i denna

reformprocess etablerades Byrån för samarbete

EuropeAid (EuropeAid Co-operation Office) i början

av år 2001 som en särskild avdelning inom

kommissionen. EuropeAid är ansvarig för att

genomföra alla EU:s biståndsprogram med undantag av

föranslutningsprogrammen för länderna i Central- och

Östeuropa (vilka koordineras av generaldirektoratet

för utvidgning), humanitärt bistånd (vilket sköts av

Echo), makrofinansiellt stöd, åtgärder inom ramen

för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik

samt åtgärder som genomförs genom mekanismen för

akuta ingripanden. Den politiska styrningen av

biståndsprogrammen sker fortfarande från andra

avdelningar, t.ex. generaldirektoratet för

utvecklingspolitik och generaldirektoratet för yttre

förbindelser. Sverige har varit en av de ivrigaste

förespråkarna för reformerna och

organisationsförändringarna. Vid rådets (utveckling)

möte i maj 2001 fokuserade därför det svenska

ordförandeskapet på hur biståndet skall

effektiviseras. Rådet beslutade om närmare samarbete

mellan EG och FN, bl.a. genom mer flexibla

finansieringsformer. Dessutom fattades beslut om den

handlingsplan och den rapport som kommissionen varje

år skall ställa samman om genomförandet av

utvecklingspolitiken. I oktober presenterade

kommissionen så den första årsrapporten om

genomförandet av det yttre stödet. Vid rådsmötet i

november ansåg utvecklingsministrarna att det var

ett stort framsteg att kommissionen nu för första

gången har tagit fram en sammanställning över hela

biståndsverksamheten. Dock var kommissionen och

medlemsstaterna överens om att rapporten behövde

förbättras vad gäller t.ex. resultatanalys av

genomförandet av utvecklingspolitiken, inklusive

samstämmighetsfrågorna. Vid EU:s ministerrådsmöte

(Allmänna frågor och yttre förbindelse) den 24

februari i år hölls EU:s årliga orienteringsdebatt i

syfte att uppnå en förbättrad effektivitet av EU:s

externa åtgärder och yttre förbindelser genom att

öka överensstämmelsen mellan de politiska

målsättningarna och EU:s utrikespolitiska agerande.

Sverige har välkomnat den uppföljning som sker av

EG:s bistånd. Utskottet välkomnar det svenska

engagemanget i denna viktiga fråga.

I genomförandeplanen från världstoppmötet har alla

regeringar åtagit sig att utveckla nationella

program för att stödja människor som lever i

fattigdom och deras organisationer. I Sverige

fungerar socialtjänstpolitiken som ett skydd för de

allra mest sårbara grupperna i samhället. Ansvaret

för olika former av stödinsatser, såsom socialbidrag

och vård av missbrukare, vilar på kommunerna. Staten

har en viktig uppgift att svara för

lagstiftningsåtgärder, tillsyn, uppföljning och

utvärdering. Det är utskottets uppfattning att

socialtjänstpolitiken alltid måste syfta till att

stärka förmågan och möjligheten till social

delaktighet för människor i ekonomiskt och socialt

utsatta situationer och särskilt stärka skyddet för

barn.

Skyddet för barn i utsatta situationer är särskilt

angeläget att uppmärksamma. Även om barn i Sverige i

allmänhet har goda uppväxtvillkor och en god hälsa

finns det barn som kräver särskild uppmärksamhet.

Barn i socialbidragshushåll, barn till missbrukande

föräldrar och psykiskt sjuka föräldrar samt barn

till ensamföräldrar har i genomsnitt en sämre

hälsoutveckling än andra barn. Barn till flyktingar

och barn som kommer ensamma till Sverige är

riskgrupper ur ett hälsoperspektiv och bör

uppmärksammas. Även skillnaderna i hälsa mellan

flickor och pojkar bör uppmärksammas.

Utskottet vill framhålla den breda enighet som

finns i riksdagen om att målen för barnpolitiken är

att barn och ungdomar skall växa upp under goda och

trygga förhållanden och att insatser för att sätta

barnets bästa i centrum skall genomsyra alla delar

av politiken och all verksamhet i samhället som rör

barn. Intentionerna i FN:s konvention om barnets

rättigheter från 1989 - som alla världens länder med

undantag av USA och Somalia har ställt sig bakom -

skall beaktas inom alla politikområden.

Utskottet vill i detta sammanhang också hänvisa

till att regeringen i en skrivelse till riksdagen

under år 2002 (Barnpolitiken - arbetet med strategin

för att förverkliga FN:s konvention om barnets

rättigheter) presenterade förslag till åtgärder för

att stärka skyddet för barn i utsatta situationer

(skr. 2001/02:166, bet. 2001/02:SoU23, rskr.

2001/02:309). Utrikesutskottet har återkommande

berett frågor rörande barns rättigheter. Senast

gjordes detta i betänkande 2002/03:UU4 Barn i ett

internationellt perspektiv där utrikesutskottet, i

sin sammanfattning av betänkandet, kunde konstatera

att FN:s generalförsamling år 2002 genomförde ett

särskilt möte, UNGASS, kring uppföljningen av målen

från barntoppmötet år 1990. Utrikesutskottet anför

följande: Även om viktiga förbättringar för barn har

uppnåtts under det senaste decenniet står det klart

att förnyade åtaganden är nödvändiga. I dagens

problemspektrum intar de renodlat sociala frågorna

en mer framträdande plats än tidigare. Enligt

utskottets uppfattning vore det därför av värde om

det internationella samfundet kan bidra till att

stärka barnets ställning också i dessa avseenden (s.

1). Utskottet gör inget annat ställningstagande.

Utskottet finner även den ökande förekomsten av

psykisk ohälsa hos barn och ungdomar oroande och

noterar därför med tillfredsställelse att detta

uppmärksammas särskilt i målen för folkhälsan som

riksdagen nyligen ställt sig bakom genom

socialutskottets betänkande 2002/03:SoU7.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2002/03:MJ7 (c) yrkande 8, 2002/03:MJ8 (fp)

yrkandena 5 och 7, 2002/03:MJ9 (m) yrkandena 4, 5

och 8, 2002/03:MJ10 (kd) yrkandena 3-6, 8 och 17,

2002/03:U239 (kd) yrkande 2, 2002/03:U310 (mp)

yrkande 12 och 14 samt 2002/03:U313 (c) yrkandena 3

och 4 lämnas utan vidare åtgärd. Utskottet föreslår

vidare att motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 16

lämnas utan vidare åtgärd med hänvisning till ett av

socialförsäkringsutskottet nyligen avgivet

betänkande om migration och asylpolitik,

2002/03:SfU8, vari flyktingars och asylsökandes

situation behandlas. Utskottet konstaterar att

Sverige arbetar för att påverka utformningen av de

gemensamma reglerna inom Europeiska unionen på det

flyktingpolitiska området. Utskottet anser, i likhet

med socialförsäkringsutskottet, att det kan behövas

en gemensam politik för invandring och en gemensam

asylpolitik. Flyktingpolitiken bör bygga på

flyktingars rättigheter, internationell solidaritet

och full respekt för internationella åtaganden.

Utskottet utgår, liksom socialförsäkringsutskottet,

från att regeringen arbetar för miniminormer som

höjer den lägsta nivån bland medlemsländerna.

Vatten

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (mp)

om att vatten skall betraktas som en

grundläggande mänsklig rättighet och som en

gemensam global nyttighet, fyra yrkanden (kd,

mp) om tillgången till rent vatten, samt två

yrkanden (mp) om privatiseringar av vatten.

Vidare avstyrker utskottet ett yrkande (kd)

om regionalt samarbete i Afrika kring

vattenpolitik och ett yrkande (kd) om

biståndsinsatser för fungerande reningsverk i

Östersjön.

Skrivelsen

Regeringen framhåller i skrivelsen att

sötvattenfrågorna berörs inom de flesta av

genomförandeplanens områden, men kanske främst i ett

fattigdoms- och naturresursperspektiv. Vid

världstoppmötet gjordes ett nytt åtagande för

sanitet som kompletterar Millenniedeklarationens mål

om dricksvattenförsörjning. Sammantaget är målet

därmed att till år 2015 halvera andelen människor

som inte har tillgång till tjänligt dricksvatten och

som inte har tillgång till grundläggande sanitet

till år 2015. Vidare gjordes ett nytt åtagande om

att varje land skall upprätta en nationell plan för

integrerad vattenresursförvaltning och effektiv

vattenhantering senast år 2005. De marina frågornas

hantering i genomförandeplanen tar avstamp i ett

naturresursperspektiv där hav och kuster lyfts fram

som betydande komponenter för ekonomisk utveckling

och hushållssäkerhet i utvecklingsländerna.

Regeringen hänvisar i skrivelsen till det

nationella arbetet med genomförandet av

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om

upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder inom

vattenpolitiken. Även arbetet inom Baltic 21 bedrivs

i avsikt att genom aktiviteter i skilda

samhällssektorer säkra tillgången på rent vatten.

Regeringen hävdar i skrivelsen att Sverige

internationellt gör många insatser som kan bidra

till uppfyllandet av målen i genomförandeplanen.

Sidas nuvarande verksamhet omfattar bl.a. stöd till

sektorn vatten och sanitet (landsbygd och stad),

stöd till framtagandet av strategier för integrerad

vattenresursförvaltning för avrinningsområden samt

stöd till mark- och vattenvård. Sida stöder även

samarbete kring gränsöverskridande

avrinningsområden, framför allt i Afrika men även i

Asien, och bl.a. framtagandet av

förvaltningsstrategier. Vidare bidrar Sverige till

metodutveckling inom efterfrågestyrd

vattenresursförvaltning och stöd till etablerande av

övervakningssystem för vattenresurser. Sidas

vattenpolicy ligger, enligt regeringens uppfattning,

väl i linje med genomförandeplanen.

I skrivelsen hänvisar regeringen till att

riksdagen genom beslut i maj 2002 bemyndigade

regeringen att ingå som stiftare i stiftelsen

Swedish International Water Institute (SIWI). Det

huvudsakliga syftet med SIWI:s verksamhet är att

främja forskning och utveckling relaterad till

vatten. Det årligt återkommande Stockholm Water

Symposium är ett centralt inslag i verksamheten som

bl.a. möjliggör en dialog mellan vattenexperter,

beslutsfattare och allmänhet. En betydande del av

SIWI:s verksamhet berör u-länder. Sverige har varit

en av initiativtagarna till den mellanstatliga

medlemsorganisationen Global Water Partnership

Organization (GWPO) som har sitt sekretariat i

Stockholm. GWPO har ett mycket omfattande globalt

nätverk med expertcentrum på flera håll i världen

och har på kort tid blivit världsledande organ för

integrerad vattenförvaltning.

När det gäller marina frågor utgår, enligt

regeringens skrivelse, den svenska miljöpolitiken

från de relevanta miljökvalitetsmålen och de delmål

som antagits av riksdagen. Regeringen hänvisar i

skrivelsen vidare till den av regeringen i juni 2002

tillsatta havsmiljökommissionen med uppdraget att ge

ytterligare förslag på åtgärder och strategier för

hur de nationella miljökvalitetsmålen, med särskild

betoning av den marina miljön, skall kunna uppnås.

Dessutom framhåller regeringen att Nordsjösamarbetet

syftar till att skydda och förbättra Nordsjöns

marina miljö. De deklarationer som antas inom ramen

för Nordsjösamarbetet utgör politiska åtaganden. Vid

den femte Nordsjökonferensen i mars 2002 övertog

Sverige ordförandeskapet samt sekretariatet för

Nordsjösamarbetet.

När det gäller sjösäkerhet och oljeutsläpp samt

transporter drivs, enligt skrivelsen, politiken

främst inom ramen för Internationella

sjöfartsorganisationen (IMO),

Helsingforskommissionen (Helcom) och

Nordsjösamarbetet.

På EU-nivå levererade Europeiska kommissionen i

oktober 2002 ett meddelande om en kommande europeisk

marin strategi som innefattar samtliga

samhällssektorer såsom jordbruk, fiske, transporter

etc., som har en inverkan på den marina miljön.

Meddelandet är enligt Europeiska kommissionen ett

första steg mot att skapa en övergripande gemensam

politik för att skydda haven.

Sida har under år 2002 arbetat fram ett marint

initiativ. De grundläggande principerna sammanfaller

i stora drag med de mål som lagts fast i

genomförandeplanen. Det handlar bl.a. om det

uppenbara behovet av integrering av förvaltningen

för de olika sektorerna (jordbruk, fiske, miljö,

sjöfart, urban utveckling, landsbygdsutveckling

etc.) och lokalbefolkningens deltagande i denna

förvaltning som påverkar den marina miljön. Dessutom

uppmärksammas ökad samordning mellan globala,

regionala och nationella insatser.

Motionerna

Miljöpartiet anser i motion 2002/03:U306 (mp)

yrkande 1 att tillgången till vatten skall betraktas

som en grundläggande mänsklig rättighet och inte kan

betraktas som vilken handelsvara som helst. Vidare

anser partiet, i yrkande 3, att Sverige bör verka

för att vatten internationellt skall betraktas som

en gemensam global nyttighet.

I yrkande 4, samma motion, vill partiet att

Sverige inom FN bör prioritera arbetet med att få

fram resurser till fattiga länder för offentliga

satsningar som syftar till att öka tillgången till

rent vatten enligt FN:s målsättningar.

Kristdemokraterna anser, enligt motion 2002/03:U284

(kd) yrkande 26, att det krävs konkreta mål för att

minska andelen människor som saknar tillgång till

rent vatten och goda sanitära faciliteter. Sverige

måste, enligt motionen, arbeta för att EU och FN

sätter upp mål för att öka andelen människor som har

tillgång till rent vatten och goda sanitära

faciliteter. Målet att till år 2015 halvera antalet

människor som inte har tillgång till tjänligt

dricksvatten måste, enligt vad Kristdemokraterna

anför i motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 19, ske

genom en mycket effektivare vattenanvändning.

Vattenåtgången i konstbevattning måste t.ex. minska.

I motion 2002/03:U310 (mp) yrkande 5 begärs att den

svenska regeringen skall agera kraftigt inom FN och

andra internationella organisationer för att lösa

finansieringsfrågan så att det även i realiteten

skall kunna gå att garantera människors tillgång

till både vatten och sanitet samt att kostnaderna

för vatten inte får bli orimliga. Det saknas, enligt

motionärerna, finansiella åtaganden och garantier

mot privatisering av vatten och sanitet, vilket i

flera fall redan lett till helt orimliga kostnader

och mindre tillgång till vatten för fattiga

människor. Miljöpartiet anser också, i motionerna

2002/03:U306 (mp) yrkande 2 och 2002/03:MJ11 (mp)

yrkande 3, att Sverige skall verka pådrivande inom

IMF och Världsbanken mot privatiseringar av vatten

och för satsningar på offentligt ägda

vattentjänster.

I motion 2002/03:U290 (kd) yrkande 17 begärs av

Kristdemokraterna att regeringen skall verka för att

regeringar och regionala organisationer i Afrika bör

öka samarbetet kring en hållbar vattenpolitik.

Vikten av att ännu under en tid framöver fortsätta

med biståndsinsatser som syftar till att hjälpa

länder som ligger öster och söder om Östersjön med

kunskap och pengar för att få i gång fungerande

reningsverk påtalas i motion 2002/03:MJ432 (kd)

yrkande 3.

Utskottets ställningstagande

Världens regeringar enades i samband med FN:s

millennietoppmöte i september 2000 om målet att till

år 2015 halvera andelen människor utan tillgång till

rent vatten. FN:s millenniedeklaration är även

avsedd att sätta stopp för den ohållbara

exploateringen av vattentillgångar genom att

utveckla strategier för vattenhushållning på

regional, nationell och lokal nivå så att alla får

tillgång till vatten i tillräcklig mängd. Vid

världstoppmötet i Johannesburg enades stats- och

regeringschefer i genomförandeplanen om ett nytt

åtagande för sanitet som kompletterar

Millenniedeklarationens mål om

dricksvattenförsörjning. Sammantaget är målet att

halvera andelen människor som inte har tillgång till

tjänligt dricksvatten och som inte har tillgång till

grundläggande sanitet år 2015 samt att varje land

senast år 2005 skall upprätta en nationell plan för

integrerad vattenresursförvaltning och effektiv

vattenhantering.

Utskottet välkomnar dessa viktiga åtaganden som

världssamfundet gjort och ser positivt på

regeringens utfästelse i skrivelsen att verka för

att målen för vatten och sanitet genomförs

integrerat med hygienutbildning. Därmed kan, enligt

utskottets uppfattning, en förbättring av hälsoläget

uppnås. Det är ävenledes, anser utskottet, angeläget

att fästa uppmärksamhet på ekologisk sanitet.

Uppemot var sjätte människa i världen saknar

tillgång till rent vatten och än fler lever under

otillfredsställande sanitära förhållanden. Tolv

miljoner personer om året dör i vattenrelaterade

sjukdomar enligt bl.a. USAID (United States Agency

for International Development) och enligt

Världshälsoorganisationen, WHO, drabbas fyra

miljarder människor årligen av diarré. Vatten är

dessutom en sårbar resurs och när det utnyttjas

intensivt kan kvaliteten försämras. Utsläpp och

andra föroreningar löses i vattnet, och sjukdomar

och miljöfarliga ämnen kan spridas till människor

och miljö. Vattendrag och kustnära hav påverkas och

bestånden av fisk och andra havslevande organismer

minskar. Färskvattenbrist, utarmade akvatiska

ekosystem och ett klimat under förändring hotar

miljontals människors liv direkt eller indirekt.

Tillgången på dricksvatten, möjligheter till

matproduktion och den fysiska miljön omkring oss är

andra stora globala utmaningar. Utan tvekan tillhör

vattenfrågorna de viktigaste miljö- och

utvecklingsfrågorna. Rent vatten är en förutsättning

för livskvalitet, ekonomisk och social utveckling

samt för ett väl fungerande ekosystem. En säkrad

vattenförsörjning för framtida generationer är

därför en vital global nyttighet.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga

rättigheterna från 1948 står det i artikel 1 att

"envar har rätt till liv". Vatten är en av de

viktigaste överlevnadsfaktorerna för varje människa

på jorden. Eftersom vatten är en förutsättning för

liv skulle det därför kunna vara möjligt att

betrakta rätten till vatten, om än inte i juridisk

och folkrättslig mening, som en mänsklig rättighet i

realiteten. Utskottet anser att en överdrivet

legalistisk attityd måste undvikas, speciellt i det

praktiska utvecklingssamarbetet, men vill samtidigt

påpeka behovet av kunskap om och förståelse för både

folkrätten och FN-systemet och dess mekanismer samt

de olika regionala instrumenten med dess domstolar

och kommittéer. Utskottet anser att en försiktighet

bör iakttagas så att inte den juridiska basen för de

mänskliga rättigheterna urholkas. Internationell

rätt och juridiskt bindande MR-konventioner erbjuder

konkreta och tydliga referensramar i arbetet för de

mänskliga rättigheterna och för att dessa

verkningsfullt skall kunna bidra i det praktiska

arbetet.

Utskottet vill betona att Sverige nationellt och

internationellt gör många insatser som kan bidra

till uppfyllandet av målen i såväl FN:s

millenniedeklaration som i genomförandeplanen från

världstoppmötet i Johannesburg. Den svenska

politiken bidrar därmed i realiteten till att

garantera människor rätten till vatten.

Nationellt står Sverige bakom kravet på att vi

måste skydda de grundläggande resurser på vilka vår

civilisation vilar och att detta krav utgör

miljöpolitikens mest tvingande plikt. Det råder bred

enighet om att klimatförändringar,

resursexploatering och förgiftning av luft och

vatten är ödesfrågor både för människors överlevnad

och för vår planet, varför Sverige prioriterar

insatser för hållbara vattenresurser.

Rent vatten och god sanitet är en grundförutsättning för

fattigdomsbekämpning. Även inom

utvecklingssamarbetet har Sverige därför sedan många

år prioriterat vattenresursfrågor och god

hushållning med vatten. Utskottet kan konstatera att

Sida har arbetat i över trettio år för att förbättra

människors tillgång till rent vatten och höja den

hygieniska standarden. Stödet har omfattat en mängd

insatser inom bl.a. vattenförsörjning och sanitet,

föroreningsskydd, samt förvaltning av

vattenresurser. Rådgivning och policyfrågor som

syftar till god hushållning med vatten är centrala i

Sidas arbete. Det svenska utvecklingssamarbetet har

också, vilket utskottet återkommer till i det

följande, medverkat till nya och renoverade

reningsverk kring Östersjön. Av Sidas bistånd till

länderna i södra Afrika är en stor del speciellt

inriktad på vattenresurser. Sida stöder bl.a. större

vattenprojekt i Kenya, Tanzania och Zimbabwe. Sida

är också med och finansierar den vattenverksamhet

som drivs av FN:s barnfond Unicef i Uganda, Laos och

Centralamerika.

På internationell nivå samverkar Sida med

Världsbanken och olika FN-organ. Utskottet anser det

positivt att Sverige aktivt bidragit till att skapa

det internationella nätverket för

vattenintressenter, Global Water Partnership, och

givit stöd till Global International Waters

Assessment. Sverige tog dessutom, inför toppmötet i

Johannesburg, initiativ till att stärka nätverket

genom att bilda ett mellanstatligt organ för

vattenfrågorna, Global Water Partnership

Organization (GWPO), med sekretariat i Stockholm.

Som framgår av redovisningen ovan arbetar Sida

intensivt med vattenfrågorna inom

utvecklingssamarbetet. Det sker t.ex. i Sidas arbete

med att öka kunskapen hos beslutsfattare och

lokalbefolkning om hur vatten och vattenresurser kan

användas på ett mer hållbart sätt. Sida arbetar

också med stöd till samarbeten kring delade

vattenresurser eftersom god vattenmiljö och rättvis

fördelning av vatten, såväl inom som mellan länder,

minskar risken för konflikter. Vidare får program

som informerar om sambanden mellan vatten, hygien

och hälsa med syfte att minska förekomsten av

vattenrelaterade sjukdomar stöd från Sida. Utskottet

konstaterar också att Sida genom samarbete och

information på flera nivåer arbetar för att skapa

tekniska och organisatoriska förutsättningar för att

åstadkomma hållbara och lokalt anpassade lösningar

på hushållens vattenförsörjning och sanitet.

Utskottet förutsätter att Sida fortsatt arbetar för

att finna effektivast tänkbara vattenanvändning i

olika bevattningsprojekt och liknande.

Utskottet anser det angeläget att även globala

vattenfrågor diskuteras ur ett genusperspektiv.

Tillgång till rent vatten och till god sanitet, en

grundförutsättning för fattigdomsbekämpningen i

stort, har en särskild påverkan på levnadsvillkoren

för utvecklingsländernas kvinnor och flickor som

ofta är ansvariga för vattenhämtning för hygien,

hälsa, matlagning, tvätt och hushållsjordbruk.

Utskottet har vidare inhämtat att Sida för

tillfället arbetar med att ta fram en ny strategi

för det fortsatta utvecklingssamarbetet inom vatten-

och sanitetsfrågor. Den nuvarande vattenstrategin är

från år 1987 och behandlar främst vattenfrågor på

landsbygden, medan den nya strategin kommer att ge

de urbana frågorna en betydligt mer framträdande

roll. Strategin kommer att vara vägledande för hur

Sida skall hantera vatten- och sanitetsfrågor i

framtiden, såväl på landsbygden som i stadsmiljö.

Den nya strategin skall underlätta för Sida att höja

projektkvaliteten och göra rätt prioriteringar så

att projekten ger människor tillgång till vatten och

sanitet av bra hygienisk standard. I arbetet med den

nya strategin är principer för effektiv användning,

hantering och fördelning av vattnet samt metoder för

rätt prissättning på vatten viktiga inslag.

Enligt utskottets mening bör vattentillgångar inte

privatiseras och kommersialiseras. Utgångspunkten

måste vara att alla människor skall ha tillgång till

vatten. Vatten kan dock inte distribueras helt

gratis och prissättning på vatten är viktigt, inte

minst för att förhindra slöseri och ineffektivt

utnyttjande. Utskottet anser det angeläget att

betona att prissättning på vatten skall ske på ett

sätt som tillvaratar de mest utsattas behov och

intressen. Det är utskottets bestämda uppfattning

att prissättning på vatten inte får komma i konflikt

med fattiga människors tillgång till vatten och

sanitet, och därmed i konflikt med FN:s

millenniedeklaration och genomförandeplanen från

världstoppmötet i Johannesburg. En metod för detta

kan vara differentierad prissättning.

Vattenförsörjning och avloppssystem har i Sverige

byggts upp i kommunal regi, med

självkostnadsprincipen som utgångspunkt, på ett sätt

som kan fungera som ett föredöme i internationella

sammanhang. Utskottet konstaterar att det i de

flesta länder hittills varit naturligt att ha ett

offentligt ansvar för vatten- och

avloppsförsörjning. Det är dock inte i alla länder

som man har klarat av att bygga upp en väl

fungerande vatten- och avloppsförsörjning inom

offentligt satta ramar. Befintliga offentliga system

i utvecklingsländerna kan vara både ineffektiva och

orättvisa. Många utvecklingsländer har dessutom haft

svårigheter att klara av en utbyggnad av befintliga

system eftersom såväl kapital som kompetens saknas.

Det är därför positivt, anser utskottet, att Sverige

verkar för att stärka u-länderna på detta område,

både genom utvecklingssamarbete och i de pågående

tjänstehandelsförhandlingarna i WTO. Det är

utskottets uppfattning att privat medverkan i

vatten- och avloppsförsörjning, där den kommer till

stånd, bör göras inom offentligt satta ramar. Enligt

utskottets mening får det inte heller förekomma att

biståndsgivare och utvecklingsbanker utövar

påtryckningar på u-länder för en privatisering av

vattensektorn.

Världens vattentillgångar är inte jämnt fördelade

inom eller mellan olika regioner och länder i

världen. Länderna i Norden har generellt sett god

tillgång till färskvatten. Vissa uppgifter gör

gällande att en person i t.ex. Sverige har tillgång

till ungefär 21.000 kubikmeter vatten under ett år.

I praktiken innebär det att det finns 21.000

kubikmeter vatten tillgängligt för hushåll, industri

och konstbevattning. I andra länder, som t.ex.

länder i södra Afrika och Israel, är motsvarande

tillgång bara 500 kubikmeter per person och år. Inom

olika regioner och länder kan fördelningen dessutom

vara ojämn och orättvis. Fördelningen av världens

vattentillgångar skapar grogrund för missnöje och

konflikter.

Kopplingen mellan vattenförsörjning och

säkerhetspolitik är i dag uppenbar och självklar för

de flesta. Den nya synen på säkerhet omfattar också

hot som inte är militära. I dag ses miljöhot, ökande

fattigdom, befolkningstillväxt, resursknapphet,

internationell terrorism, okontrollerad

vapenspridning och sårbarheten i det högteknologiska

samhället som mera eller i alla fall lika relevanta

och påtagliga hot som de militära. Översvämningar

och vattenbrist utgör hot mot vår säkerhet.

Motsättningar mellan grannländer om hur gemensamt

vatten skall nyttjas har i många fall lett till

väpnade konflikter och vatten är ofta orsak till

konflikter eller i varje fall en del av dem.

I ett modernt säkerhetspolitiskt perspektiv rymmer

vattenfrågorna såväl individuella som nationella och

globala säkerhetsaspekter. En helhetssyn på

vattenfrågorna innefattar många olika dimensioner

som befolkningsökningen, olika jordbruksmetoder samt

olika kulturer och traditioner.

Förenta nationerna försöker skapa globala regler

för vattenhantering. Syftet med ett sådant gemensamt

regelverk för hela världen skulle vara att undvika

konflikter och lösa problem om hur tvister kring

vatten skall lösas. Den konvention som FN har

arbetat fram, The Law of Non-Navigational Uses of

International Watercourses (1997), har dock bara

undertecknats av sexton länder och ratificerats av

nio. Bland de länder som har ratificerat den kan

förutom Sverige också nämnas Libanon, Syrien och

Jordanien.

Det förtjänar att framhållas, anser utskottet, att

Sverige, med en lång tradition av att värdesätta

freds- och konflikthantering, har varit särskilt

aktivt i frågan om att skapa en fungerande reglering

och förvaltning av gränsöverskridande

vattenresurser, i syfte att undvika konflikter. Även

det svenska utvecklingssamarbetet syftar, enligt

utskottets bedömning, tydligt till god

vattenhållning i nationella och internationella

sammanhang och kan bidra till att förebygga eller

lindra inom- och mellanstatliga konflikter.

Utskottet konstaterar vidare att utrikesutskottet

redan tidigare i betänkande 2001/02:UU2 (s. 47), med

anledning av ett likalydande yrkande om en hållbar

vattenpolitik för Afrika, framhållit att

naturresursfrågor som exempelvis vattenfrågor ofta

berör flera länder, och att Sverige stöder ett

regionalt samarbete. Vattenresursförvaltning är ett

prioriterat område för svenskt bistånd och Sida har

intensifierat insatserna i södra Afrika och stärkt

kapaciteten att förvalta vattenresurser regionalt

och lokalt, bl.a. genom att ta fram strategier för

hur befintliga vattenresurser skall användas. Vidare

kan framhållas att Southern African Water

Partnership - ett regionalt nätverk för främjandet

av integrerad hållbar vattenresursförvaltning - får

svenskt stöd. Sida har vidare fått regeringens

uppdrag att inledabedriver ett långsiktigt samarbete

med länderna runt Victoriasjön i Östafrika i syfte

att vända en mångårig nedåtgående spiral av

fattigdom och miljöförstöring mot en bärkraftig

utveckling.

Skyddet av den marina miljön i Sveriges närområde

är något som utskottet fäster stor vikt vid.

Utskottet finner, liksom utrikesutskottet tidigare

gjort i betänkande 2000/01:UU11 (s. 29 f.),

anledning att hänvisa till FN:s havsrättskonvention

från 1982. Konventionen kan beskrivas som en

grundlag för haven och har i dag över hundra parter.

Nära nog samtliga EU-länder, inklusive Sverige, och

gemenskapen har anslutit sig. Konventionen anger den

folkrättsliga ramen för i stort sett all fredlig

användning av haven och utgör stommen i det

rättsliga nätverk av överenskommelser som rör haven.

Konventionen tog flera år att framförhandla, då den

präglas av en ytterst känslig balans mellan staters

olika intressen och förutsättningar. I

havsrättskonventionen intar skyddet och bevarandet

av den marina miljön en central roll där en balans

mellan flaggstaters, kuststaters och hamnstaters

rättigheter och skyldigheter fastläggs. Utskottet

har inhämtat att Sverige har försökt verka för en

strängare syn på föroreningar men ser risker med att

insistera på att ändra i existerande texter. Det man

främst befarar är att ett försök att genomföra

ändringar av enskilda bestämmelser i ett globalt

regelverk, med den dignitet som

havsrättskonventionen har, får till följd att det

havsrättsliga regelsystemet bryts sönder. Då det

alltjämt finns stora intressemotsättningar, skulle

förslag till ändringar med stor sannolikhet leda

till krav på ändringar i andra delar av

konventionstexten, vilket man vill undvika.

Utskottet har förståelse för detta synsätt.

Alla länder runt Östersjön har ett intresse av att

förbättra miljön i och kring vårt gemensamma hav.

Arbetet tar sin utgångspunkt i flera internationella

och regionala överenskommelser, såsom

Helsingforskonventionen till skydd för Östersjöns

marina miljö (Helcom) och Baltic 21. Vidare ställer

EU hårda krav både på medlemsländer och

kandidatländer när det gäller miljölagstiftning och

genomförandet av miljöskyddsåtgärder, och

miljösamarbete med Ryssland sker i ökande grad inom

ramen för EU:s nordliga dimension. Utskottet

förutsätter att regeringen kommer att prioritera det

nationella arbetet och att Sverige kommer att vara

drivande internationellt för att skydda den marina

miljön.

Sida har sedan början av 1990-talet bidragit i

stor omfattning till arbetet med att förbättra

miljön i Östersjöregionen. Med Sidas stöd har t.ex.

flera avloppsreningsverk tagits i drift i de

baltiska länderna och flera polska städer har fått

bidrag till bättre va-service. Vidare har stöd

givits till en anläggning för hantering av

fartygsavfall och oljespill. Avtal har vidare

ingåtts om investeringar i ytterligare

avloppsreningsverk i Ryssland, Ukraina och de

baltiska länderna.

Utskottet konstaterar att stöd till investeringar

för vattenförsörjning och avloppsrening har utgjort

en central del av det svenska biståndet för att

förbättra miljön i och kring Östersjön. Som framgår

av budgetpropositionen 2002/03:1, utgiftsområde 7,

fäster regeringen fortsatt stor vikt vid att ge stöd

i syfte att bevara, skydda och förbättra miljön i

och omkring Östersjön. Utskottet ser positivt på

detta engagemang från svensk sida.

Utskottet vill i denna del avslutningsvis

framhålla att den tredje internationella

vattenkonferensen - World Water Forum - i slutet av

mars 2003 samlade närmare tio tusen deltagare från

hela världen för att diskutera globala vattenfrågor

och ta ytterligare steg i arbetet med att genomföra

åtagandena från Johannesburg. Under konferensen

diskuterades frågor som klimatförändring,

vattenresurshantering, bevarande av ekosystem,

fattigdomsbekämpning och situationen för kvinnor och

barn. Vid konferensen antog ministrar och

företrädare för över hundra länder en gemensam

deklaration om vatten. I deklarationen betonas bl.a.

vikten av en väl fungerande förvaltning av

gemensamma vattenresurser, något som Sverige drev

under konferensen. Deklarationen konstaterar vidare

att arbetet fortsätter med att halvera den del av

världens befolkning som inte har tillgång till

dricksvatten av god kvalitet och grundläggande

sanitet till år 2015 samt att alla länder skall

utveckla integrerade vattenresursplaner till år

2005.

Utskottet värdesätter den möjlighet till dialog

mellan flera tusen olika aktörer om viktiga globala

vattenfrågor som World Water Forums tredje möte

erbjöd i ett hundratal seminarier och föredrag om

vatten och vattenförsörjning ur olika perspektiv.

Konferensen kunde bidra till en mycket värdefull

kunskapsöverföring och dialog i vattenfrågor, som

också kan öka samförståndet och identifiera centrala

problemområden. Därmed erbjöd ministerkonferensen i

Kyoto en plattform för uppföljning och utveckling av

initiativ och samarbete i vattenfrågor. Utskottet

anser att World Water Forum därmed blev ett viktigt

steg framåt i arbetet med att genomföra åtagandena

från Johannesburg.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2002/03:MJ10 (kd) yrkande 19, 2002/03:MJ11 (mp)

yrkande 3, 2002/03:U284 (kd) yrkande 26,

2002/03:U290 (kd) yrkande 17, 2002/03:U306 (mp)

yrkandena 1-4, 2002/03:U310 (mp) yrkande 5 samt

motion 2002/03:MJ432 (kd) yrkande 3 lämnas utan

vidare åtgärd.

Energi

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker tio motionsyrkanden (m,

fp, kd, c och v) om den globala

klimatpolitiken och ett yrkande (kd) om

exportkreditnämndernas verksamhet. Utskottet

avstyrker vidare åtta yrkanden (kd, c, mp) om

förnybar energi. Slutligen avstyrker

utskottet två yrkanden (m och c) om

forskningsstrategier och kärnteknikforskning.

Skrivelsen

Av skrivelsen framgår att det inte var möjligt att

enas om ett mätbart mål på energiområdet för

introduktionen av förnybar energi vid toppmötet i

Johannesburg. Däremot beslutade toppmötet att

program för ökad tillgång till energi skall

integreras i nationella utvecklingsplaner och

strategier för fattigdomsbekämpning, och att detta

måste göras på ett hållbart sätt. Det antogs vidare

rekommendationer om att skyndsamt öka andelen

förnybar energi, att alla länder bör växla om från

fossila bränslen till förnybar energi och att en

kraftig ökning av andelen förnybar energi på global

nivå behöver komma till stånd. Dessutom antogs

rekommendationer om att i synnerhet i-länderna skall

fasa ut subventioner till fossila bränslen.

Grunden för ett hållbart energisystem i Sverige

har lagts av regering och riksdag i 2001 års

energipolitiska beslut (prop. 2001/02:143, bet.

2001/02:NU17, rskr. 2001/02:137) och klimatpolitiska

beslut (prop. 2001/02:55, bet. 2001/02:MJU10, rskr.

2001/02:163). Enligt det energipolitiska beslutet är

energipolitikens mål att på kort och lång sikt

trygga tillgången på el och annan energi på med

omvärlden konkurrenskraftiga villkor.

Energipolitiken skall skapa villkoren för en

effektiv och hållbar energianvändning och

kostnadseffektiv energiförsörjning med låg negativ

påverkan på hälsa, miljö och klimat samt underlätta

omställningen till ett ekologiskt uthålligt

samhälle.

Sverige inledde år 1997 en satsning på ekologiskt

hållbara investeringar i kommunerna genom stöd till

s.k. lokala investeringsprogram (LIP). Totalt 6,6

miljarder kronor har avsatts för perioden 1998-2003.

Vidare har regeringen avsatt 900 miljoner kronor

under perioden 2002-2004 till

klimatinvesteringsprogram (KLIMP).

Klimatinvesteringsprogrammet skall under

mandatperioden utökas för att möjliggöra en ökad

takt och höjda ambitioner i klimatarbetet. Syftet är

att såväl minska utsläppen av växthusgaser som att

spara energi. De lokala program som erhåller stöd

skall bidra till positiva strukturförändringar och

involvera flera aktörer i samverkan.

Det energipolitiska beslutet innebär en stor

satsning på förnybar elproduktion. Målet är att

bygga ut den förnybara elproduktionen med 10 TWh

till år 2010. Detta skall stimuleras genom ett

kvotbaserat elcertifikatsystem som föreslås träda i

kraft den 1 maj 2003 (prop. 2002/03:1). Det

energipolitiska beslutet innebär även en ytterligare

effektivisering av energimarknaden. Handeln med el

över Sveriges gränser har sedan avregleringen år

1996 ökat i betydelse. Detta har lett till ett

effektivare utnyttjande av de tillgängliga

resurserna. Arbetet med att integrera elmarknaderna

kommer även fortsättningsvis att vara en central

fråga i svensk energipolitik. Motsvarande arbete har

påbörjats för att avreglera naturgasmarknaden.

EU har ett övergripande vägledande mål att öka

andelen förnybar energi från dagens ca 6 till 12 %

år 2010. Främjande av el från förnybara energikällor

är ytterligare en viktig prioritering för EU.

Främjandet av förnybar energi utgör en viktig del av

det åtgärdspaket som behövs för att uppfylla

Kyotoprotokollet. Även främjande av kraftvärme är en

viktig åtgärd. När det gäller främjandet av förnybar

elproduktion finns en gemensam lagstiftning genom

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG

från den 27 september 2001 om främjande av el från

förnybara energikällor på den inre marknaden för el.

Genomförande av direktivet innebär en ökning av

andelen förnybar elproduktion till ca 22,1 % år

2010. Varje land har i direktivet tilldelats ett

vägledande mål för förnybar elproduktion.

Sverige finansierar utvecklingssamarbete inom

olika sektorer som har betydelse för att minska

utsläppen av växthusgaser och för att öka upptaget

av koldioxid. Merparten av insatserna har inte

minskade utsläpp av växthusgaser som huvudsyfte, men

har på ett direkt eller indirekt sätt betydelse för

klimatfrågan. Satsningar på forskning är av

avgörande betydelse för möjligheten att fatta

informerade beslut syftande till att minimera

klimatförändringarna. Ett viktigt bidrag till

förståelsen av klimatsystemet och de förändringar

som det genomgår till följd av människans utsläpp är

att det finns ett globalt nätverk som förser

forskarna med tillförlitliga observationer och andra

klimatdata.

Motionerna

I motion 2002/03:U239 (kd) yrkande 5 framförs krav

om att Sverige bör driva på för att EU:s

klimathandlingsprogram skall få en global

inriktning. Enligt motionärerna måste unionen hjälpa

u-länderna att bryta kopplingen mellan ekonomisk

tillväxt och ökade koldioxidutsläpp. Det globala

perspektivet, i synnerhet samarbetet med u-länder,

måste integreras i EU:s strategi för hållbar

utveckling och det pågående arbetet inom

klimathandlingsprogrammet. I motion 2002/03:MJ315

(fp) yrkande 2 framförs krav på en världsomspännande

miljöhandlingsplan för att åstadkomma en långsiktigt

hållbar nivå på utsläppen av växthusgaser. Enligt

motionärerna är det ofta de fattigaste ländernas

medborgare som riskerar att drabbas hårdast av

klimatförändringar. Miljöplanen måste därför

redovisa både hur utsläppen skall minska och hur

resurserna skall omfördelas från rika till fattiga

länder.

Enligt motion 2002/03:MJ418 (v) yrkande 1 måste

åtgärder vidtas för att förmå USA att åter delta i

Kyotoprocessen. Motionärerna anför att det är den

viktigaste internationella åtgärden för Sverige och

EU, och att olika åtgärder för att nå dit kan behöva

övervägas. I motion 2002/03:U313 (c) framförs krav

om att Sverige bör utöva påtryckningar för att USA

snarast skall ratificera Kyotoprotokollet

(yrkande10).

Av motion 2002/03:U310 (mp) yrkande 7 framgår att

den svenska regeringen bör vara pådrivande i arbetet

med att samla de länder som frivilligt accepterar

mer långtgående mål, tidtabeller och ökningar av de

förnybara energikällorna och stärka deras

möjligheter att gemensamt föra en sådan politik som

innebär en ökning av de förnybara energikällorna.

Enligt motion 2002/03:MJ8 (fp) yrkande 3 bör det

införas en europeisk koldioxidavgift som ett första

steg mot kraftfullare åtgärder för att motverka de

klimatpåverkande utsläppen internationellt. Enligt

yrkande 4 bör EU, efter det att det införts en

koldioxidavgift inom EU, driva frågan vidare på

global nivå. En global avgift på koldioxid skulle

kunna leda till en kraftfull reducering av

användningen av fossila bränslen.

I motion 2002/03:MJ7 (c) yrkande 6 framförs krav

på att höja den svenska målsättningen i

klimatarbetet eftersom det är viktigt att Sverige

intar en stark position för att driva klimatarbetet

vidare internationellt. I linje med tidigare

förslag, föreslår motionärerna en höjd ambitionsnivå

där ytterligare 2 procents minskning av

växthusgasutsläppen skall eftersträvas jämfört med

regeringens målsättning. Av motion 2002/03:MJ10 (kd)

yrkande 11 framgår att motionärerna delar

regeringens syn på det nationella

klimatinvesteringsprogrammet i Sverige men anser att

det är av yttersta vikt att reglerna som styr

anslaget är strikt fokuserade på åtgärder som direkt

går att hänföra till minskningar av växthusgaser.

Stödet för detta anslag måste, enligt motionärerna,

öka.

Enligt motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 20 bör det

införas ett fastprissystem för förnybara

energikällor. Enligt motionärerna måste Sverige

nationellt överge förslaget med kvotbaserat

elcertifikatsystem och i stället satsa på ett

fastprissystem. Det är också viktigt att Sverige

internationellt, enskilt och via EU, försöker få

till stånd större satsningar på förnybar energi

eftersom målet att öka andelen förnybar energi är så

pass avgörande för utsläppen av förorenande ämnen.

Av yrkande 21 framgår att exportkreditnämndernas

verksamhet bör miljöanpassas. Eftersom en stor del

av energisatsningarna i dag görs med stöd av

exportkreditnämnder måste dessa ge långt större

prioritet åt energieffektivitet och förnybar energi.

Av motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 18 bör

multilaterala biståndsgivare göra ökade satsningar

för att skapa bättre energiförsörjning, ett ökat

användande av förnybara energikällor och ökad

tillgång till elektricitet. Framför allt är det

viktigt att investeringarna är ekologiskt hållbara

och energieffektiva. Det är också viktigt att

energin görs tillgänglig för alla, även dem som bor

på landsbygden. I motion 2002/03:U288 (mp) framförs

krav på att Sverige skall verka aktivt för en

ändring av inriktningen i Världsbankens

energiutlåning. Minst 20 % av energiutlåningen bör

gå till hushållning och projekt baserade på

förnybara energikällor (yrkande 1). Motionärerna

anser också att informationen till riksdagen bör

förbättras och att regeringen varje år bör

rapportera till riksdagen om hur hög andel av

bankens energiutlåning som har gått till hushållning

och förnybar energi, och vilken andel som gått till

fossilenergiprojekt (yrkande 2). Regeringen bör

årligen informera riksdagen om de beviljade

fossilenergiprojekt där man haft en avvikande

uppfattning från majoriteten i bankens styrelse

(yrkande 3).

Enligt motion 2002/03:U322 (m) yrkande 23 bör

Sverige inom FN:s ram verka för att få till stånd

begränsningar av koldioxidutsläpp. Enligt

motionärerna ökar halterna av växthusgaser

huvudsakligen på grund av användningen av fossila

bränslen. I det läget borde det vara rimligt att i-

världen fokuserar på kärnkraft och andra alternativa

energikällor. I motion 2002/03:MJ7 (c) yrkande 5

betonas vikten av att fortsatt driva arbetet för en

global tidsplan för införande av alternativ energi

eftersom energianvändning i alla dess former är den

absolut största miljöfrågan. Enligt motionärerna

sker en alltför stor del av energiframställningen

från uran vilket också innebär stora risker för

miljö och hälsa, med en avfallsförvaring med

konsekvenser som det fortfarande inte finns svar på.

Enligt motion 2002/03:MJ11 (mp) yrkande 4 är målet

för energipolitiken , att på kort och lång sikt

trygga tillgången på el och annan energi på med

omvärlden konkurrenskraftiga villkor, otillräckligt.

Det måste klargöras för marknadens aktörer att

svensk kärnkraft skall avvecklas inom en överskådlig

tid.

Enligt motion 2002/03:MJ428 (c) yrkande 7 bör

Sverige inom såväl EU som andra internationella

organ arbeta för att sammanhållna

forskningsstrategier kommer till stånd och ökade

resurser avsätts inom klimatområdet. Enligt

motionärerna är det nödvändigt att en långsiktig

forskningsstrategi för minskning av utsläpp av

växthusgaser tas fram för att målet med minskade

utsläpp av växthusgaser skall kunna nås med en

fortsatt hög tillväxt och standard för befolkningen

i Sverige och andra länder. Enligt motion

2002/03:MJ9 (m) yrkande 10 tolkar motionärerna

regeringens ambition att satsa på vetenskap och

forskning som syftar till att minska utsläppen av

växthusgaser, som en vilja att häva den s.k.

tankeförbudslagen kring kärnteknikutveckling om

kärnkraft och kärnteknikforskning. Motionärerna

uppfattar det som en positiv signal om en vidare

utveckling av olika energislag där även kärnteknik

ingår.

I motion 2002/03:U326 (c) yrkande 11 framförs krav

om att EU skall vara en pådrivande kraft i

internationella miljöfrågor. EU måste ta på sig

rollen att vara miljöns stridbare förkämpe i det

internationella samarbetet. Inom ramen för FN, WTO,

IMF och Världsbanken skall EU vara starkt pådrivande

för att skärpa och utvidga internationella

miljökonventioner och bidra till att anpassa

regelverk för handeln i en riktning som försvårar

miljödumpning. I kraft av en ökad politisk

samstämmighet i miljöfrågorna och en stor ekonomisk

tyngd kan EU som enda globala aktör sätta press på

USA. Den möjligheten bör i ökad utsträckning

användas. EU:s globala miljöpolitik bör ha ett

solidariskt utvecklingsperspektiv gentemot de

fattigare länderna. Ett förstärkt bistånd med tydlig

inriktning mot hållbar utveckling bör vara ett

viktigt fundament.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar inledningsvis att tillgång

till energi utgör en av grundförutsättningarna för

utveckling och är en vital del i

fattigdomsbekämpningen. Lika viktigt är det att

energiproduktionen är ren. Det är inte ovanligt att

den energiproduktion som finns tillgänglig för de

allra fattigaste är smutsig och orsakar svåra

hälsoproblem. Utskottet delar regeringens bedömning

att Sverige måste bidra internationellt för att lösa

dessa problem och samtidigt motverka

klimatförändringar och andra negativa effekter på

hållbar utveckling. Klimatförändringar till följd av

ökade utsläpp av s.k. växthusgaser på grund av

mänsklig verksamhet är ett av de största globala

miljöproblem som mänskligheten står inför under

2000-talet. Ingen annan fråga påverkar på ett så

genomgripande sätt alla delar av samhället.

Effekterna av klimatförändringarna på jordbruk,

samhällsbyggande, kultur och ekonomi, liksom på

ekosystemen, kan bli stora och negativa.

Klimatfrågan är en av de frågor som tydligast

belyser kopplingen mellan miljö och social och

ekonomisk utveckling. Att komma tillrätta med

klimatförändringarna är en förutsättning för en

långsiktigt hållbar utveckling. De

utsläppsminskningar som krävs för att långsiktigt

hejda klimatförändringarna innebär nödvändiga

förändringar i vårt samhällssystem. Eftersom de

fossila bränslena svarar för drygt 80 % av världens

energiförsörjning har världens länder en omfattande

och komplex uppgift att ta itu med. Industriländerna

bär till stor del det historiska ansvaret för den

stigande halten av växthusgaser i atmosfären och

svarar för drygt hälften av de globala utsläppen i

dag. Variationerna globalt är mycket stora och den

ojämlika fördelningen av utsläpp i kombination med

att det är fattiga länder som troligen kommer att

drabbas hårdast av klimatförändringarna innebär

enligt utskottet att det är industriländerna som

skall gå före med åtgärder på klimatområdet. På sikt

kommer dock utsläpp av koldioxid och andra

växthusgaser att behöva begränsas även i

utvecklingsländerna.

Kyotoprotokollet träder i kraft när det har

ratificerats av minst 55 länder vars utsläppsandel

motsvarar minst 55 % av industriländernas utsläpp år

1990. Internationella interparlamentariska unionen

(IPU) antog i mars 2002 en resolution - Ten years

after Rio: Global degradation of the environment and

parliamentary support for the Kyoto Protocol - till

stöd för Kyotoprotokollet. Resolutionen betonade

vikten av alla staters ratifikation av protokollet.

EU:s femton medlemsstater och EG ratificerade

gemensamt Kyotoprotokollet den 31 maj 2002. Enligt

en uppdatering gjord av IPCC från den 20 mars 2003

framgår att utsläppen från de länder som till detta

datum ratificerat Kyotoprotokollet motsvar utsläpp

på 43, 9 % av de totala utsläppen. Varken Ryssland

eller USA har ratificerat protokollet men

diskussioner med Ryssland pågår. USA står för 25 %

av de globala utsläppen och är därför en viktig

aktör i denna fråga. Utskottet anser att det är

mycket viktigt att USA lever upp till de åtaganden

om en sänkning på 7 % till år 2012 som gjordes år

1997. Utskottet anser att det är ett allvarligt och

långsiktigt hot mot hela processen om USA inte

följer sina åtaganden eftersom landet ensamt står

för en så stor del av världens utsläpp. Utskottet

förutsätter att Sverige både inom EU och som enskilt

land fortsätter att verka för att USA skall

ratificera protokollet. Utskottet finner att det,

förutom miljöpolitiska skäl, även finns ekonomiska

skäl för detta. Om ett industriland inte tar på sig

kostnaden för klimatåtgärder kan det ge

konkurrensfördelar för delar av dess industri. USA:s

medverkan behövs också för att bidra till

finansieringen av de fonder som skall underlätta

utvecklingsländernas klimatarbete.

Utskottet anser också att det är angeläget att

industriländerna verkligen uppfyller sina

skyldigheter gentemot utvecklingsländerna, så som de

kommer till uttryck i klimatkonventionen, bl.a. i

fråga om stöd till kapacitetsuppbyggnad,

tekniköverföring samt anpassning till, och minskad

påverkan på klimatet. Speciell uppmärksamhet bör

riktas mot sådana länder som är särkilt sårbara.

Enligt såväl konventionen som Kyotoprotokollet skall

industriländerna dessutom i sitt arbete för att

uppnå sina utsläppsmål ta hänsyn till eventuella

skadeverkningar i utvecklingsländerna. En annan

fråga är utvecklingsländernas egna åtaganden.

Utskottet kan konstatera att frågan är känslig.

Samtidigt som utvecklingsländerna behöver stöd och

en effektiv energiutveckling, står det klart att

åtminstone vissa utvecklingsländer efter den första

åtagandeperioden 2008-2012 på något sätt också bör

medverka med kvantitativa åtaganden. Det behövs ett

rättvist och samlat handlande som inte äventyrar

utan snarare bidrar till utvecklingsländernas

utveckling och kamp mot fattigdom. Utskottet anser

att det är viktigt att man strävar mot en rättvisare

fördelning mellan olika länder och

befolkningsgrupper i fråga om utsläppsnivåer.

Utskottet utgår från att regeringen under de

närmaste åren prioriterar arbetet för att skapa

förutsättningar för detta.

Enligt utskottets mening är det positivt att

Sverige tillsammans med andra länder och företag

deltar i Världsbankens prototyp för en

internationell klimatfond, Prototype Carbon Fund.

Syftet är att minska klimatpåverkan i såväl

utvecklingsländer som industriländer genom att

åstadkomma projekt som kan ge underlag för

tillgodoräknande enligt bestämmelserna om gemensamt

genomförande respektive mekanismen för en ren

utveckling i Kyotoprotokollet. Ett annat minst lika

viktigt syfte är att åstadkomma kunskapsutveckling

rörande de metodfrågor som aktualiseras i dessa

sammanhang. Utskottet ser även positivt på att

Exportkreditnämnden (EKN) utvärderat miljöpolicyn i

sin garantigivning. Översynen har inkluderat frågor

om klimatpåverkan och växthusgaser. Enligt den

reviderade policyn skall - för projekt som medför

mer än minimal miljöpåverkan - miljögranskningen hos

EKN lägga särskild vikt vid klimatpåverkan. Även

sociala hänsyn skall ingå.

När det gäller EU konstaterar utskottet att det

sedan år 1991, då unionen presenterade sin första

strategi för att begränsa utsläppen av koldioxid,

har lagts fram ett antal klimatrelaterade förslag.

Bland dessa kan nämnas direktiv (2001/77/EG) om

främjande av elproduktion från förnybara

energikällor på den inre marknaden för el,

frivilliga avtal om reducerade kodioxidutsläpp med

europeiska (European Automobile Manufacturers''''''''''''''''

Association - ACEA), japanska (Japan Automobile

Manufacturers'''''''''''''''' Association - JAMA) och koreanska

(Korean Automobile Manufacturers'''''''''''''''' Association -

KAMA) biltillverkare, direktiv om beskattning av

energiprodukter (97/C 139/07). År 1992 lade EG-

kommissionen fram ett förslag om en gemensam energi-

och koldioxidskatt, vilket inte antogs. För

beskattningen av mineraloljor finns ett direktiv men

för övriga energislag, dvs. främst el, kol och

naturgas, finns ingen gemensam reglering.

Kommissionen föreslog år 1997 ett nytt

energiskattedirektiv som täcker samtliga

energiprodukter. Förslaget har därefter diskuterats

inom EU, utan att enighet har kunnat nås. Utskottet

delar regeringens uppfattning att det inom det

nuvarande fördraget finns en god grund för utökat

samarbete på energiområdet - bl.a. bör ett ökat

samarbete syfta till en samsyn på hur varje

medlemsstat skall bidra till att uppnå målen för

energipolitiken i gemenskapen, dvs.

försörjningstryggheten, konkurrenskraften och

skyddet för miljön. Utskottet ser mycket positivt på

initiativet till att arbeta för att ytterligare

utveckla och främja förnybar energiteknik som EU tog

tillsammans med en grupp likasinnade länder i

Johannesburg, som en reaktion på att toppmötet inte

kunde enas om mätbara mål för introduktionen av

förnybar energi. Utskottet anser att det är

angeläget med denna typ av initiativ och att de

fullföljs. Utskottet förutsätter att regeringen

kommer att verka för detta. Utskottet anser även att

det är positivt med initiativ som t.ex. EG-

kommissionens förslag till direktiv om handel med

utsläppsrätter inom EU. Sverige bör även aktivt

driva frågan om en gemensam energibeskattning inom

EU. Samtidigt bör framhållas att energiområdet inte

får bli ett gemensamt politikområde eftersom det

kännetecknas av känsliga nationella politiska beslut

och intressen. När det gäller systemet för handel

med utsläppsrätter inom EU antog ministerrådet en

politisk överenskommelse i december 2002. Systemet

innebär att ett tak sätts för de totala utsläppen

som tillåts inom det system som avgränsas inom

direktivet. Utsläppen fördelas till anläggningar i

form av s.k. utsläppsrätter. Anläggningar som

omfattas av direktivet ges en möjlighet att delta i

utsläppshandel. Målet är att utsläppsreduktioner

skall kunna ske där de är billigast inom unionen och

att det övergripande målet skall kunna nås på ett

kostnadseffektivt sätt. Den första perioden då

direktivet skall gälla omfattar perioden 2005-2007.

Ministerrådets överenskommelse behandlas i enlighet

med bestämmelserna om medbeslutande av

Europaparlamentet, som kommer att avge sitt yttrande

under sommaren 2003.

På nationell nivå har riksdagen tidigare uttalat

att den svenska elförsörjningen i ökande

utsträckning skall baseras på förnybar energi.

Riksdagen har dessutom fastslagit att målet för

ökningen av el producerad med förnybara energikällor

skall vara 10 TWh från 2002 års nivå till år 2010.

Utskottet förutsätter dock att ambitionsnivån höjs,

om det visar sig att det finns förutsättningar för

att ytterligare öka elproduktionen med förnybara

energikällor, i samband med den granskning som skall

göras av klimatarbetet år 2004 (2001/02:NU17). Det

nationella målet står även väl i överensstämmelse

med det ovan nämnda direktivet om främjande av

elproduktion från förnybara energikällor som

innehåller ett vägledande mål för hur mycket andelen

el från förnybara energikällor skall öka inom

unionen fram till år 2010. Utskottet instämmer i

näringsutskottets tillstyrkande till regeringens

förslag om ett system för elcertifikat. Systemet

införs för att gynna utbyggnaden av förnybara

energikällor för el. Avsikten är att elanvändarna

skall vara skyldiga att köpa elcertifikat i relation

till sin förbrukning och att inkomsterna från

försäljningen skall täcka merkostnaden för att

producera förnybar el. Systemet med elcertifikat

kommer att gälla från den 1 maj 2003 (prop. 2002/03:

40, bet. 2002/03:NU6, rskr. 2002/03:133). I detta

sammanhang bör även uppmärksammas att riksdagen även

fattat beslut om ett nytt klimatinvesteringsprogram

(KLIMP). Det nya bidragssystemet har en total budget

på 900 miljoner kronor under åren 2002-2004.

När det gäller energieffektivisering har ett nytt

anslag i statsbudgeten inrättas i enlighet med det

beslut som riksdagen fattade i juni 2002 i samband

med behandlingen av regeringens proposition om

samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig

energiförsörjning (prop. 2001/02:143, bet.

2001/02:NU17, rskr. 2001/02:317). Anslaget avser att

finansiera bidrag för kommunal energirådgivning,

utbildning av och information till energirådgivare

samt stöd till regionala energikontor. Vidare avser

anslaget insatser för informationsspridning,

utveckling och spridning av verktyg och metoder samt

utbildning om energieffektiv teknik. Det

övergripande målet för energiforskning enligt det

energipolitiska programmet från år 1997 är att bygga

upp vetenskaplig och teknisk kunskap och kompetens

på energiområdet inom universiteten, högskolorna och

näringslivet. Insatserna kring forskning, utveckling

och demonstration inom energiområdet skall bidra

till ökad användning av renare och effektivare

energiteknik. Utskottet vill i samband härmed betona

vikten av forskning inom området för och utveckling

av energieffektiviserande teknik. Detta är ett

viktigt led i att nå hållbar utveckling.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2002/03:MJ7 (c) yrkandena 5 och 6, 2002/03:MJ8 (fp)

yrkandena 3 och 4, 2002/03:MJ9 (m) yrkande 10,

2002/03:MJ10 (kd) yrkandena 11, 20 och 21,

2002/03:MJ11 (mp) yrkande 4, 2002/03:U239 (kd)

yrkande 5, 2002/03:U284 (kd) yrkande 18,

2002/03:U288 (mp) yrkandena 1-3, 2002/03:U310 (mp)

yrkande 7, 2002/03:U313 (c) yrkande 10, 2002/03:U322

(m) yrkande 23, 2002/03:U326 (c) yrkande 11,

2002/03:MJ315(fp) yrkande 2, 2002/03:MJ418 (v)

yrkande 1 och 2002/03:MJ428 yrkande 7 lämnas utan

vidare åtgärd.

Hälsa

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (mp)

om det svenska ohälsoområdet och Sveriges

arbete internationellt för att nå de hälsomål

som sattes i Johannesburg, ett yrkande (kd)

om den svenska narkotikapolitiken samt tre

yrkanden (m, kd och c) om vacciner, hiv/aids-

prevention, tuberkulos och malaria.

Skrivelsen

Av skrivelsen framgår att det nationella

folkhälsoarbetet har inriktats på faktorer som

påverkar hälsan, s.k. bestämningsfaktorer eller

hälsodeterminanter, och inte enbart på enskilda

sjukdomar. I syfte att förbättra folkhälsan, och

bl.a. minska de sociala och könsmässiga skillnaderna

vad gäller hälsa, har regeringen i den kommande

propositionen Mål för folkhälsa (prop. 2002/03:35)

föreslagit ett övergripande nationellt mål för

folkhälsa samt elva målområden för de viktigaste

bestämningsfaktorerna. De elva målområdena är 1.

Delaktighet och inflytande i samhället, 2. Ekonomisk

och social trygghet, 3. Trygga och goda

uppväxtvillkor, 4. Ökad hälsa i arbetslivet, 5.

Sunda och säkra miljöer och produkter, 6. En mer

hälsofrämjande hälso- och sjukvård, 7. Gott skydd

mot smittspridning, 8. Trygg och säker sexualitet

och en god reproduktiv hälsa, 9. Ökad fysisk

aktivitet, 10. Goda matvanor och säkra livsmedel

samt 11. Minskat bruk av tobak och alkohol, ett

samhälle fritt från narkotika och dopning samt

minskade skadeverkningar av överdrivet spelande. Det

nationella målet för folkhälsa bör vara att skapa

samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på

lika villkor för hela befolkningen. I propositionen

redovisas synen på formerna för nationell samordning

samt behovet av en gemensam struktur för det

tvärsektoriella folkhälsoarbetet och en samlad

uppföljning och utvärdering. Möjligheter till

kulturella upplevelser är en viktig del i det

moderna folkhälsoarbetet. Statens folkhälsoinstituts

roll när det gäller samordning och uppföljning

förtydligas genom propositionen. Den första

nationella folkhälsopolitiska rapporten skall

presenteras under mandatperioden. Denna blir ett

betydelsefullt komplement till den kontinuerliga

uppföljningen av hälsoutvecklingen i Sverige. Vidare

har Socialstyrelsen i uppdrag att vidareutveckla

befintliga sammanfattande hälsomått samt

förutsättningarna för ett nationellt folkhälsoindex.

Av handlingsplanen mot narkotika för åren

2002-2005 (prop. 2001/02:91, bet. 2001/02:SoU15,

rskr. 2001/02:193) framgår att förebyggande insatser

riktade mot ungdomar är ett av de prioriterade

områdena. En särskild nationell narkotikasamordnare

har fått i uppdrag att ansvara för genomförandet av

handlingsplanen, för vilken 325 miljoner kronor har

avsatts för de fyra första åren. För det

internationella arbetet tog Sida för två år sedan

fram riktlinjer för narkotikarelaterade

biståndsinsatser och lyfter där särskilt fram det

preventiva arbetet liksom insatser som handlar om

att bygga upp nationell institutionell kapacitet för

att hantera narkotikaproblem.

Inom EU:s utvecklingssamarbete har 22 miljoner

euro avsatts för att motverka hiv/aids i

utvecklingsländerna. Särskild uppmärksamhet skall

ägnas kvinnors behov. Insatser för reproduktiv hälsa

i utvecklingsländerna finansieras med 32 miljoner

euro och skall genomföras i samarbete med FN:s

befolkningsfond (UNFPA) och International Planned

Parenthood Federation (IPPF). Familjeplanering,

folkhälsorådgivning och hälsa samt sexualupplysning

ingår i programmet som skall pågå i tre och ett

halvt år.

Sverige har ett omfattande engagemang

internationellt vad gäller hiv/aids. Strategin

Investing in Future Generations, som godkändes av

regeringen i mars 1999, är utgångspunkten och

betonar hiv/aids som en bred utvecklingsfråga.

Sverige ger stora bidrag till FN:s samlade program

för hiv/aids-insatser, UNAIDS, och till Globala

fonden för hiv/aids, malaria och tuberkulos. Sverige

ingår i den globala fondens styrelse. Inom ramen för

ett omfattande bilateralt utvecklingssamarbete

prioriteras insatser som riktar sig till ungdomar.

Ungdomars rätt till sexualundervisning uppmärksammas

liksom hälso- och sjukvårdssystemens snabbt växande

behov av utökade resurser för hiv/aids-arbetet.

Motionerna

Enligt motion 2002/03:MJ11 (mp) yrkande 5 bör flera

problem inom ohälsoområdet i Sverige lyftas fram.

Bland dem finns gruppen hemlösa, som ibland även har

missbruksproblematik och psykiska problem, barn och

ungdomar, som lever i hushåll som har socialbidrag

eller ekonomiskt knappa resurser, samt flickor i

familjer med starkt patriarkala värderingar. Mäns

övergrepp och våld mot kvinnor får också

hälsokonsekvenser, och den alldeles särskilt utsatta

grupp som befinner sig i Sverige som sexslavar genom

trafficking behöver särskilt lyftas fram. Till detta

kommer också livsstilsproblematik såsom risken för

ökad elallergi, den ökade allergin över huvud taget,

ätstörningar och dåliga matvanor.

Av motion 2002/03:U310 (mp) yrkande 8 framgår att

den svenska regeringen aktivt bör verka för att

målen om hälsa i toppmötets handlingsplan

förverkligas så fort som möjligt.

I motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 18 framförs

krav på ett åtgärdspaket som innefattar utökade

resurser och befogenheter till polis- och

tullmyndigheter för att minska utbudet av narkotika

och förbättringar av och ökade resurser till

missbrukarvården för att hjälpa människor ur

missbruk. Enligt motionärerna är det inte möjligt

att upprätthålla trovärdigheten i målformuleringar

om ett drogfritt samhälle, om det inte omsätts i

insatser.

Av motion 2002/03:MJ7 (c) yrkande 7 framgår att

förebyggande hälsoinsatser bör ges en central plats

i svenskt bistånd och att speciell tyngd läggs vid

målet att bromsa och motverka hiv-epidemin. Hiv-

prevention i olika former måste integreras i alla

länders biståndsprogram på alla de områden där

bistånd ges. Enligt motionärerna behövs det resurser

för att snarast möjligt nå resultat, och därför bör

Sverige senast år 2005 ha uppnått målet att ge en

procent av den svenska bruttonationalinkomsten i

internationellt bistånd. Enligt motion 2002/03:MJ9

(m) yrkande 7 är en god hälsa en förutsättning för

att människor skall kunna bekämpa sin egen

fattigdom. Därför välkomnas regeringens stöd för

Europeiska kommissionens arbete med att öka

tillgången på mediciner, men det krävs fler

ansträngningar. Enligt motionärerna bör Sverige även

stödja vaccinutveckling i preventivt syfte samt öka

åtagandet avseende hivprevention i tredje land. Av

motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 22 framgår att

Sverige bör arbeta inom EU för att öka tillgången på

medicin mot hiv/aids, tbc och malaria. Enligt

motionärerna kräver kampen mot hiv/aids, tuberkulos

och malaria stora resurser men anslagen har inte

motsvarat behoven. Sverige bör därför inom EU

fortsättningsvis arbeta för att tillgången skall öka

på mediciner för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos

(tbc) och malaria.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar inledningsvis att ohälsa är

ett stort problem såväl nationellt som

internationellt. Bakom ohälsan finns en mängd olika

orsaker, men dessa har ofta ett samband med någon

eller några av de tre dimensionerna i hållbar

utveckling, dvs. sociala, miljömässiga eller

ekonomiska orsaker. Utskottet anser att det är

positivt att sambandet mellan miljö och ohälsa

uppmärksammas alltmer. Utskottet delar regeringens

uppfattning att det övergripande nationella målet

för folkhälsoarbetet bör vara att skapa samhälleliga

förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för

hela befolkningen. En allmän god hälsa utgör i sig

en förutsättning för ett samhälle med en långsiktigt

hållbar utveckling. För att nå målet om en god hälsa

på lika villkor för hela befolkningen krävs ett

långsiktigt, målinriktat och sektorsövergripande

arbete inom samtliga sektorer som har ett avgörande

inflytande på folkhälsans utveckling. Det är viktigt

att få till stånd en bättre samordning på samtliga

nivåer i syfte att uppnå större effektivitet samt

ökade kunskaper om olika åtgärders samlade effekter

på folkhälsan. För att nå målet krävs att delmål

utarbetas. Utskottet instämmer därvid i vad

socialutskottet tidigare anfört om att regeringen

får bestämma de delmål som skall gälla för arbetet

baserat på underlag från bl.a. Statens

folkhälsoinstitut. Utskottet delar också

socialutskottets uppfattning att det är väsentligt

att delmålen är uppföljningsbara så att resultatet

av arbetet kan mätas. Vidare bör betydelsen av en

god hälsa på lika villkor för hela jordens

befolkning uppmärksammas. På det internationella

planet har Sverige sedan länge bedrivit ett aktivt

arbete inom WHO. Utskottet anser att det är

angeläget att Sverige fortsätter att verka aktivt

för folkhälsointresset och att detta ges fortsatt

hög prioritet. Utskottet vill också lyfta fram det

arbete som görs inom EU och att EU:s ministerråd

nyligen har antagit ett nytt folkhälsoprogram som

kommer att bli vägledande för EU:s framtida

folkhälsoarbete.

Ett särskilt målområde för folkhälsan är sunda och

säkra miljöer och produkter. De framtida insatserna

inom området skall utgå ifrån de av riksdagen be-

slutade miljökvalitetsmålen och en

kretsloppsstrategi som inkluderar en miljöorienterad

produktpolitik samt de av riksdagen beslutade

konsumentpolitiska målen. Insatserna för att skapa

en säker trafikmiljö skall på samma vis utgå från de

av riksdagen beslutade målen för transportpolitiken.

När det gäller sambandet hälsa och miljö kan också

en god inomhusmiljö bidra till en bättre hälsa. Det

finns studier som visar att människors

vardagsmiljöer och ekonomiska förutsättningar också

har stor betydelse för stressnivåer och hälsa.

Enligt utskottets mening är det viktigt att de

kopplingar som finns mellan hälsa och de tre

dimensionerna av hållbar utveckling uppmärksammas.

Internationellt har miljöns betydelse för hälsan

också blivit alltmer uppmärksammad inom ramen för

folkhälsoarbetet. Negativa miljöförändringar bidrar

till fler sjukdomar och till ökad fattigdom i många

länder. Problemen och orsakerna är av

gränsöverskridande natur, vilket gör samarbetet

mellan länder och olika sektorer, såsom hälso-,

jordbruk- och undervisning, nödvändigt. Sverige har

en lång tradition vad gäller förebyggande

miljöhälsoarbete, t.ex. insatser som att förbättra

arbetsmiljön och att förhindra trafikolyckor och

skador i hemmet. Utskottet anser att det är

angeläget att denna kunskap används och sprids i det

internationella samarbetet. Biståndsorganet Sida

arbetar bl.a. med miljöhälsoinsatser där svenska

erfarenheter och expertis kan komma till användning

till exempel inom lagstiftning, metod och

kontrollfrågor samt teknologisk överföring. Sida

arbetar också med att hänsyn skall tas till

miljöhälsofrågorna i beredning och uppföljning av

relevanta hälsoinsatser i samarbetsländerna. Det är

angeläget att detta arbete kan fortskrida.

Ett bra arbetsliv med väl fungerande arbetsvillkor

minskar den arbetsrelaterade ohälsan, bidrar till en

allmänt förbättrad folkhälsa och minskar de sociala

skillnaderna i ohälsa. Ökad hälsa i arbetslivet är

därför en viktig fråga att driva såväl

internationellt som nationellt. I de nationella

målen för folkhälsa utgör ökad hälsa i arbetslivet

ett särskilt målområde. Av genomförandeplanen från

Johannesburg framgår att den Internationella

arbetsorganisationens (ILO) och

Världshälsoorganisationens program för att minska

antalet yrkesrelaterade dödsfall, skador och

sjukdomar, skall stärkas. Utskottet vill understryka

att arbetet för en god arbetsmiljö är grundläggande

för arbetet med folkhälsa. Utskottet anser att det

krävs kraftfulla och mångsidiga satsningar för att

minska den arbetsrelaterade ohälsan både på det

internationella och nationella planet. Nationellt

bör arbetet först och främst inriktas på att bryta

utvecklingen med ökande arbetsrelaterad sjukskriv-

ning. Ökad hälsa i arbetslivet är också en nyckel

till att nå målet med minskad fattigdom.

Internationellt sett kan det finnas en motsättning

mellan ökad hälsa i arbetslivet och målet att

övervinna fattigdom. Det är inte ovanligt att t.ex.

små industrier som kan vara en väg ur fattigdom,

samtidigt kan utgöra arbetsplatser med hög risk för

ohälsa. Utskottet anser att Sverige här har ett

särskilt ansvar att bidra med erfarenhet och kunskap

inom området för att överbrygga denna motsättning.

Säkra, hälsosamma arbetsplatser är bidragande till

den sociala och ekonomiska dimensionen av en

långsiktigt hållbar utveckling. Arbetet med att öka

hälsan i arbetslivet och skyddet av miljön har

dessutom i många fall gemensamma element t.ex. vad

gäller kontroll av föroreningar och minskad

exponering för hälsoskadliga ämnen.

Urbaniserings- och boendefrågor har också en nära

koppling till hälsa. Genom Istanbulkonferensen 1996

och Habitatagendan har dessa frågor lyfts upp på den

globala politiska dagordningen. Två övergripande

teman som diskuterats i dessa sammanhang är alla

människors rätt till goda bostäder och goda

boendevillkor, och en hållbar utveckling av

människors boplatser i en värld med växande städer

som betonar att utvecklingen av städer och samhällen

skall ske med hänsyn till miljön samt människors

hälsa och välbefinnande. Utskottet anser att det är

angeläget att genomföra de åtaganden som gjorts inom

ramen för Habitatagendan, för att verka för bättre

levnadsstandard för alla människor med betoning på

bl.a. hemlöshet, fattigdom, social utslagning,

brister i grundläggande infrastruktur och service

samt ökad risk för katastrofer. Utskottet vill i

detta sammanhang framhålla den lokala nivåns och

underifrånperspektivets betydelse för genomförandet.

Vid uppföljningskonferensen, Istanbul+5, i New York

i juni 2001 diskuterades de problem och möjligheter

som följer av den starka tendensen till fortsatt

urbanisering världen runt, där inom en snar framtid

hälften av väldens invånare bor i städer. En av fyra

av världens stadsinvånare lever i dag under

fattigdomsgränsen. En stor del av dessa människor

lever dessutom i trångboddhet och saknar rättslig

säkerhet för sina bostäder. Andra har inte ens en

acceptabel bostad. Dessa förhållanden hotar hälsa

och livskvalitet för miljarder människor. Utskottet

betonar vikten av att konkreta åtgärder vidtas såväl

nationellt som internationellt och att Sverige

verkar aktivt för att hitta lösningar på dessa svåra

frågor.

Utskottet anser att ett jämställdhetsperspektiv är

en självklarhet och att det utgör ett led för att nå

ökad hälsa, inte minst den psykosociala hälsan.

Jämställdhetsperspektivet bör genomsyra arbetet på

alla nivåer och alla delar av politiken. Redan i

december 1979 antog FN:s generalförsamling

konventionen om avskaffande av all slags

diskriminering av kvinnor (konventionen mot

kvinnodiskriminering, CEDAW). Konventionen

ratificerades av Sverige 1980 och trädde i kraft den

3 september 1981. Konventionen mot

kvinnodiskriminering skapades som ett komplement

till de redan existerande grundläggande FN-

konventionerna och syftar till att säkerställa att

kvinnors rättigheter respekteras genom att förbudet

mot diskriminering av kvinnor förtydligas och

förstärks. Ett grundläggande krav på de stater som

anslutit sig till konventionen är att införa

principen om jämställdhet mellan kvinnor och män i

sina rättssystem, bl.a. genom att upphäva alla

författningar som kan innebära diskriminering av

kvinnor och att införa lagstiftning som förbjuder

sådan diskriminering. Konventionsstaterna skall även

vidta lämpliga åtgärder på bl.a. de politiska,

sociala, ekonomiska och kulturella områdena för att

säkerställa jämställdheten mellan könen. Utskottet

kan konstatera att det ännu återstår mycket arbete

innan konventionen kan anses genomförd. I Sverige är

det övergripande målet för jämställdhetspolitiken

att kvinnor och män skall ha samma möjligheter,

rättigheter och skyldigheter inom livets alla

områden. Det förutsätter en jämn fördelning av makt

och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt

oberoende, lika villkor i fråga om företagande,

arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i

arbetet. Målet innebär också tillgång till

utbildning och möjligheter till utveckling av

personliga ambitioner, intressen och talanger, ett

delat ansvar för hem och barn och frihet från

könsrelaterat våld. I maj 1996 beslutade Sveriges

riksdag att främjande av jämställdhet mellan kvinnor

och män skall vara ett mål för svenskt

utvecklingssamarbete. Sverige har också medverkat

till att jämställdhet tas upp i de betydelsefulla

FN-konferenserna under 1990-talet och därvid gjort

åtaganden som omfattar såväl jämställdhet i Sverige

som stöd till jämställdhet i de länder med vilka

Sverige samarbetar - bilateralt, multilateralt och

genom enskilda organisationer. Inom svenskt

biståndssamarbete accepteras inte argument som

hänvisar till kulturella, religiösa eller liknande

specifika förhållanden för att rättfärdiga

kränkningar av mänskliga rättigheter. Utskottet

förutsätter att detta arbete kommer att fortsätta

och att jämställdhetsperspektivet kommer att ha en

fortsatt prioriterad ställning.

En viktig hälsoaspekt är också en trygg och säker

sexualitet och en god reproduktiv hälsa. Utskottet

kan konstatera att Sverige har en lång tradition när

det gäller upplysningsarbete kring frågor relaterade

till sexualitet och samlevnad. Att främja en trygg

och säker sexualitet och en god reproduktiv hälsa i

befolkningen har utgjort en hörnsten i det

folkhälsopolitiska arbetet. En trygg sexualitet, fri

från fördomar, diskriminering, tvång och våld, är

hälsosam. Trygg och säker sexualitet och en god

reproduktiv hälsa skall därför utgöra ett av

målområdena för folkhälsan. Kunskap är en viktig

källa till att nå målet och en bra sex- och

samlevnadsundervisning kan spela en nyckelroll för

ungas utveckling och är särskilt viktig för dem vars

hälsa riskerar att utvecklas ogynnsamt. Rätten att

själv få välja partner, samlevnadsform, om eller när

man skall få barn, borde gälla för alla människor.

Denna rätt är dock långt ifrån säkerställd även om

det skett vissa förbättringar inom området.

Utskottet anser att det är viktigt att sprida denna

rättighet till alla och förutsätter att Sverige även

fortsatt aktivt arbetar internationellt för

människors sexuella och reproduktiva hälsa. Sverige

har goda förutsättningar att dela med sig av sin

tradition när det gäller upplysningsarbete. Även

genom att fortsätta att främja jämställdhet kan en

förbättring ske.

Som en del i rätten till en god hälsa ligger också

ett skydd mot sexuell exploatering. Den 1 juli 2002

infördes ett nytt brott i brottsbalken benämnt

människohandel för sexuella ändamål. Avsikten är att

förstärka det straffrättsliga skyddet mot sådan

handel med människor som syftar till att de skall

utnyttjas för sexuella ändamål. Brottet tar sikte på

sådan gränsöverskridande handel med människor som

syftar till att dessa skall utsättas för

sexualbrott, utnyttjas för tillfälliga sexuella

förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för

sexuella ändamål. Samtidigt kriminaliserades försök,

förberedelse och stämpling till människohandel för

sexuella ändamål liksom underlåtenhet att avslöja

sådant brott. De nya reglerna utgör ett första steg

i riktning mot utökad kriminalisering av alla former

av människohandel. Utskottet betonar att det är

angeläget att detta arbete följs upp och

vidareutvecklas såväl nationellt som

internationellt. Utskottet ser mycket positivt på

att regeringen fortsatt kommer att prioritera frågor

som rör handel med människor och att Sveriges

samlade ansträngningar för att genom internationellt

samarbete motverka denna brottslighet fortsätter med

oförminskad kraft. Människohandel är också en

prioriterad fråga för Europeiska polisbyrån

(Europol), där man bl.a. analyserar och utväxlar

information och underrättelser om människohandel,

organiserad illegal invandring, övergrepp mot barn,

däribland barnpornografi på Internet m.m. Utskottet

anser att handeln med människor måste bekämpas med

effektiva och kraftfulla medel.

En grupp vars hälsa är särskilt viktig utgörs av

barn och ungdom, eftersom hälsotillståndet tidigt i

livet har stor inverkan på hälsotillståndet under

resten av livet. För att ge barn och ungdomar så

goda och trygga uppväxtförhållanden som möjligt bör

samhällets barn- och ungdomspolitik anpassas till

den värld barn och ungdomar lever i och som ständigt

förändras på grund av vad som händer i omvärlden.

Utskottet anser att det är en central politisk

uppgift att förbättra för alla barn och ungdomar med

satsningar inom hela detta område - och

ungdomspolitiska satsningar kan ses som en värdefull

investering även för framtiden. När det gäller barn

i familjer som uppbär ekonomiskt bistånd för sin

försörjning vill utskottet lyfta fram det mål som

riksdagen har ställt sig bakom, nämligen att halvera

antalet socialbidragstagare mellan åren 1999 och

2004. Utskottet vill vidare peka på att riksdagen

har godkänt en strategi för att förverkliga FN:s

barnkonvention i Sverige. Målsättningen med

strategin är att konventionen och dess intentioner

skall finnas med i allt offentligt beslutsfattande

som rör barn. Det är utomordentligt angeläget att

barnkonventionen tillämpas och får genomslag på alla

nivåer i samhället och att konventionen genomsyrar

allt arbete hos myndigheter, kommuner och landsting

som direkt eller indirekt rör barn. Utskottet ser

också positivt på regeringens målsättning att

statsbudgeten inom några år skall ha ett tydligt

barnperspektiv. När det gäller förekomsten psykisk

ohälsa hos barn och ungdomar vill utskottet

framhålla att den ökade förekomsten är oroande och

måste föranleda kraftsamlingar både centralt och

lokalt i de verksamheter som möter barn och

ungdomar. Utskottet utgår från att barns och

ungdomars psykiska ohälsa kommer att ingå som en

viktig del i regeringens kommande redovisning av mål

och inriktning för det samlade folkhälsoarbetet. När

det gäller utsatta barn anser utskottet att det är

mycket viktigt att dessa tidigt uppmärksammas och

erhåller stöd. Breda, generella och förebyggande

insatser har stor betydelse i detta sammanhang.

En annan särskilt utsatt grupp är människor med

funktionshinder. Uppskattningsvis sex till sju

procent av jordens befolkning, eller mellan 250 och

300 miljoner människor, har ett funktionshinder. Två

tredjedelar av dessa lever i fattiga länder och

tillhör ofta de fattigaste bland de fattiga. En av

de vanligaste orsakerna till funktionshinder i

fattiga länder är att den medicinska vården inte har

resurser nog. Den brist på bl.a. mat, acceptabel

bostad, inkomst och ökad exponering för sjukdom som

fattigdom innebär, är i många fall också bidragande

orsaker till funktionshinder. Funktionshindrade

människor lever många gånger i en mycket utsatt

situation och möts inte sällan av diskriminering och

oförståelse. Människor med funktionshinder ställs

dessutom ofta utanför samhällsutvecklingen, vilket

också kan innebär ett socialt utanförskap. Utskottet

konstaterar att en befolkning består av de människor

som faktiskt finns med alla deras olika

förutsättningar. Det arbete som pågår både

nationellt och internationellt måste därför inriktas

på att möjliggöra för människor med funktionshinder

att vara delaktiga i utvecklingen i sina respektive

länder och att människor med funktionshinder skall

kunna delta i samhällslivet på de villkor som gäller

för befolkningen som helhet. Ett hållbart samhälle

är ett samhälle där alla människors rättigheter tas

till vara. Riksdagen har antagit en nationell

handlingsplan för handikappolitiken som skall gälla

till 2010 (prop. 1999/2000:79, bet. 1999/2000:SoU14,

rskr. 1999/2000:240). Målet med handikappolitiken är

enligt planen ett samhälle som gör det möjligt för

människor med funktionshinder att bli fullt

delaktiga i samhällslivet. Handikapperspektivet

skall genomsyra alla samhällssektorer.

Diskriminering av människor med funktionshinder

skall bekämpas. I handlingsplanen ställs bl.a. krav

på att offentliga miljöer och allmänna

transportmedel skall vara tillgängliga för alla före

år 2010. Utskottet förutsätter att planen genomförs

och att dess mål också genomsyrar Sveriges arbete

internationellt.

Över 40 miljoner människor är i dag hivsmittade i

världen, en mycket stor andel av dessa är barn och

ungdomar. Hälften av alla nya hivfall i världen

utgörs av ungdomar i åldrarna 15 till 24 år. De

flesta av dessa lever under svåra förhållanden med

fattigdom, drogmissbruk, prostitution, våld och

sexuella övergrepp. Många av de drabbade är både

föräldra- och hemlösa. Endast en bråkdel av dem vet

att de är smittade. De flesta som i dag smittas av

hiv eller påverkas av de negativa konsekvenser

hiv/aids medför är barn och ungdomar.

Hiv/aids är ett av världens allvarligaste

utvecklingsproblem med svåra följder för så gott som

samtliga samhällssektorer i de hårdast drabbade

länderna. Redan vunna framsteg på utvecklingens

område riskerar att rullas tillbaka. Utskottet

konstaterar att fattigdom är både orsak till och

effekt av spridningen av hiv/aids. Situationen är

särskilt dramatisk i södra Afrika och i Östeuropa.

Många länder saknar resurser för förebyggande

åtgärder och för att hantera konsekvenserna av

hiv/aids på ett bra sätt.

Världens regeringar enades i samband med FN:s

millennietoppmöte i september år 2000 om målet att

före år 2015 stoppa spridningen av bl.a. hiv/aids

och malaria. Även i slutdokumentet från

barntoppmötet år 2002 är kampen mot hiv/aids ett av

huvudmålen.

Utskottet kan konstatera att hiv/aids är ett

utvecklingsproblem som kräver ett brett angreppssätt

och åtgärder som tar fasta på såväl förebyggande

arbete som vård, behandling och lindring av

följderna för den enskilde och samhället som helhet.

Sverige verkar såväl bi- som multilateralt för att

samtliga samarbetsländer skall intensifiera sina

ansträngningar i kampen mot hiv/aids. Insatser i

Afrika - där hiv/aids-läget är svårast - bör, enligt

utskottets mening, kompletteras med åtgärder i

regioner där epidemin växer snabbt, framför allt

Asien och delar av Östeuropa.

Utskottet välkomnar att FN inrättar en kommission

på hög nivå om aidssituationen i Afrika. Syftet med

denna är att försöka begränsa spridningen av

hiv/aids i världsdelen. Kommissionen är främst tänkt

att hjälpa afrikanska staters styrande att hantera

verkningarna av den epidemi som allvarligt hotar att

hämma utvecklingen på kontinenten. Den kommer därmed

inte enbart att arbeta med hiv/aids utan också med

förvaltning och good governance. Utskottet

konstaterar i detta sammanhang vikten av att

hiv/aids-problematiken erkänns och uppmärksammas

från det politiska ledarskapet i drabbade länder.

Vid en internationell konferens i Katmandu, Nepal

nyligen diskuterades dessa problem och goda exempel

redovisades. Särskilt viktigt är det att angripa

problemet i de områden där spridningen ännu är

begränsad. Det är likaså angeläget att det sker en

satsning av nationella resurser och att dessa

allokeras till förebyggande åtgärder. Trots att

många afrikanska ledare lyckats höja det allmänna

medvetandet om hiv/aids och hur sjukdomen kan

undvikas, återstår, enligt utskottets förmenande,

mycket att göra i många länder.

Utskottet ser med tillfredsställelse på att

Sverige i det internationella arbetet driver

uppfattningen att sjukdomens allvarliga följder

måste vara styrande för arbetet mot hiv/aids.

Skillnader i kultur, religion och människosyn får

därför inte lägga hinder i vägen för ett effektivt

arbete. Varje enskilt land har ett ansvar att

förebygga och hindra spridningen av hiv/aids och

hantera följderna av hivepidemin. Enligt utskottets

mening bör Sverige i sin dialog med

samarbetsländerna inom utvecklingssamarbetet

särskilt stödja dessa länders eget arbete med att

uppfylla de åtaganden som de gjort i internationella

sammanhang vad gäller bekämpning av sjukdomen.

Den av Sida utarbetade hiv/aids-strategin Att

investera för framtida generation är ett

arbetsverktyg för insatser inom alla sektorer och i

alla samarbetsländer.

Strategin lyfter fram olika typer av insatser som

anses nödvändiga i kampen mot hiv/aids. Det handlar

t.ex. om att öka det politiska ansvaret, bygga ut

effektiva hälsosystem, fortsätta preventionsarbetet,

ge stöd till smittade och drabbade samt planera och

hålla beredskap inom alla sektorer för att hantera

konsekvenserna av epidemin.

Sverige driver också vikten av att integrera

hiv/aids i det arbete som görs av FN:s olika fonder

och program. Under det svenska ordförandeskapet i EU

var t.ex. Sverige mycket aktivt i förhandlingarna om

den deklaration om hiv/aids som FN:s

generalförsamling antog i juni 2001.

Det är utskottets uppfattning att UNAIDS, där

Sverige ingår i styrelsen, under sin korta existens

i hög grad har bidragit till att öka uppmärksamheten

på hiv/aids. Utskottet delar regeringens positiva

syn på det arbete som organisationen hittills

utfört. UNAIDS kommer att spela en betydelsefull

roll i arbetet med att genomföra de åtaganden som

världens länder gjorde i juni 2001 vid

generalförsamlingens särskilda möte om hiv/aids.

Inte minst tydligt är detta i södra Afrika och i

några av länderna i Östeuropa. Samarbetet med den

nybildade Globala fonden mot aids, tuberkulos och

malaria, som Sverige har avsatt 600 miljoner kronor

under tre år till och där Sverige likaledes ingår i

styrelsen, kommer också att ställa ökade krav på

UNAIDS. Sverige har ökat stödet till UNAIDS och

under år 2002 uppgick det till 52 miljoner kronor.

I takt med spridningen av hiv/aids ställs

hälsovårdens resurser i utvecklingsländerna inför

stora utmaningar. Utskottet kan konstatera att ett

mycket viktigt inslag i svenskt utvecklingssamarbete

gäller uppbyggnaden av hälsosystem. Sverige bidrar

aktivt inom både WHO och UNAIDS för att detta skall

prioriteras. Inom den globala fonden har Sverige

också drivit uppfattningen att medel från fonden kan

användas till att bygga upp hälsosystem.

Det kan särskilt framhållas, menar utskottet, att

svensk forskning inom området är internationellt

erkänd. Det gäller såväl specifik medicinsk

forskning om hiv/aids, som forskning om

internationell hälsa och utveckling. Utskottet

konstaterar att Sverige därmed har goda

förutsättningar att bidra till att kunskaper och

erfarenheter inom området får internationell

spridning.

Världens fattigaste drabbas även hårt av andra

sjukdomar som malaria, tuberkulos, mässling.

Utskottet anser att det är mycket angeläget att

stärka det förebyggande arbetet även vad gäller

dessa sjukdomar. Ett led är att göra de vaccin som

finns mot sjukdomarna tillgängliga för alla.

När det gäller droger delar utskottet den av

riksdagen vid flera tillfällen uttalade visionen om

ett narkotikafritt samhälle och att denna vision

skall genomsyra den svenska narkotikapolitiken såväl

nationellt som internationellt. I Sverige sker en

stor satsning på bekämpning av narkotika. I denna

satsning ingår bl.a. det av riksdagen godkända

förslaget till en nationell narkotikahandlingsplan

(prop. 2001/02:91, bet. 2001/02:SoU15, yttr.

2001/02:JuU5y). Den nationella

narkotikahandlingsplanen innehåller bl.a. följande

huvudpunkter: insatser mot efterfrågan, insatser mot

utbudet, insatser inom kriminalvården,

kompetensutveckling, forskning, uppföljning och

statistik samt internationellt samarbete. Riksdagens

justitie- och socialutskott har inlett ett samarbete

kring narkotikafrågor som beräknas pågå hela

innevarande valperiod. I planeringen för det

utvidgade samarbetet ingår att mot slutet av

valperioden göra en gemensam bedömning av hur

framgångsrikt arbetet med narkotikabekämpningen är.

Riksdagen har tillkännagivit att regeringen senast

den 29 april 2005 bör avlämna en resultatskrivelse

till riksdagen. Denna bör innehålla en redogörelse

för utgångsläget vid redovisningsperiodens början,

en beskrivning av vidtagna åtgärder och uppnådda

resultat samt regeringens analys och bedömning (bet.

2002/03:JuU13, prot. 2002/03:92, bet. 2002/03:SoU5,

prot. 2002/03:87). När det gäller Sveriges insatser

mot narkotikan på internationell nivå har riksdagen

vid flera tillfällen under de senaste åren redovisat

sin inställning. Utskottet vill uttrycka sin oro för

den globala utveckling av narkotikahandeln som pågår

och den påverkan utvecklingen har för Sveriges del,

framför allt vad gäller dagens ungdomar. Utskottet

konstaterar också att det alltmer utbredda

missbruket i fattiga länder har förödande

konsekvenser för dess befolkningar och är ett

bidragande hot mot dessa länders möjlighet till

utvecklig. I likhet med vad som tidigare anförts i

riksdagen vill utskottet betona att det är angeläget

att regeringen med kraft fortsätter att bekämpa alla

krav på legalisering av narkotika och liberalisering

av narkotikapolitiken, såväl nationellt som på det

internationella planet och att Sveriges

internationella narkotikapolitik är tydlig,

konsekvent och långsiktig. Det är viktigt att

Sverige arbetar intensivt för att förhindra angrepp

på FN:s narkotikakonventioner från drogliberala

organisationer. Utskottet förutsätter att Sveriges

internationella engagemang för en restriktiv

narkotikapolitik ligger fast och att Sverige

fortsätter att delta mycket aktivt i det interna-

tionella samarbetet på detta område.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2002/03:MJ7 (c) yrkande 7, 2002/03:MJ9 (m) yrkande

7, 2002/03:MJ10 (kd) yrkandena 18 och 22,

2002/03:MJ11 (mp) yrkande 5 och 2002/03:U310 (mp)

yrkande 8 lämnas utan vidare åtgärd.

Jordbruk

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (m)

om handel på rättvisa villkor, ett yrkande

(mp) om genmodifierad mat och genmodifierat

utsäde, två yrkanden (c) om minskade

jordbrukssubventioner och avskaffade

exportstöd, ett yrkande (kd) om ekologiskt

jordbruk och slutligen ett yrkande (c) om

livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet.

Skrivelsen

Jordbruk är en mångfacetterad verksamhet, med

multifunktionell betydelse för samhället. Påverkan

på miljön är såväl positiv som negativ. Vid sidan av

livsmedelsproduktionen påverkar jordbruket i olika

former och grad mark, vatten och luft samtidigt som

det skapar en mängd kultur- och naturvärden.

Jordbruket måste därför för att bidra till en

positiv utveckling nationellt, inom EU och på global

nivå vara såväl ekonomiskt, socialt som miljömässigt

hållbart. Ett jordbruk med denna inriktning kan

bidra till bl.a. fattigdomsbekämpning, öka kvinnors

delaktighet i beslut som rör landsbygdsutveckling

och livsmedelsproduktion samt ge ökad

livsmedelssäkerhet.

Målet för livsmedelspolitiken är en miljömässigt,

ekonomiskt och socialt hållbar produktion av

livsmedel. I Sverige är de långsiktiga målen för en

hållbar livsmedelsproduktion i stora delar fastlagda

genom de nationella miljökvalitetsmålen. För

jordbrukssektorn är de mest centrala målen Ett rikt

odlingslandskap, Ingen övergödning, Grundvatten av

god kvalitet och Giftfri miljö. Sverige ligger långt

framme i omställningen till ett ekologiskt hållbart

jordbruk. Den ekologiska odlingen är en av flera

delar i omställningen till ett ekologiskt hållbart

jordbruk. Det är nu drygt 15 procent av åkerarealen

som brukas ekologiskt. Förutsättningarna att nå

regeringens mål om 20 procent ekologiskt odlad mark

år 2005 är goda.

Jordbrukarens val av insatsmedel,

produktionsmetoder m.m. är avgörande för graden av

miljöpåverkan. Här är jordbrukarens kunskap om olika

åtgärders effekt på miljön viktig för framgång i

miljöarbetet. Kunskapsunderlag i form av forskning,

försöks- och utvecklingsverksamhet tillsammans med

en väl fungerande och tillgänglig

rådgivningsverksamhet är viktiga delar i de svenska

nationella åtgärdsprogrammen för jordbrukets

miljöpåverkan.

Betydelsen av en näring som ger arbetsmöjligheter

åt både män och kvinnor är viktig att uppmärksamma.

Kvinnors förutsättningar, kompetens och rätt till

beslutsfattande bör tas till vara i så stor

utsträckning som möjligt, både nationellt och

internationellt. I det nationella perspektivet

arbetar Sverige för att kvinnors betydelse i

jordbruks- och landsbygdssektorn måste uppmärksammas

och deras ställning stärkas. I Sveriges

utvecklingssamarbete skall policy och operativt

bistånd utformas i enlighet med jämställdhetsmålet

och ett genusperspektiv skall genomsyra

verksamheten. Kvinnor i utvecklingsländer är

jordbrukare i hög utsträckning och har en viktig

roll inom livsmedelsförsörjningen.

Åtaganden i Johannesburg om ökat tillträde till

existerande marknader samt utveckling av nya

marknader för förädlade jordbruksprodukter är enligt

svensk mening ett viktigt åtagande som ligger i

linje med svensk strategi på handelsområdet. Inte

minst kan detta få betydelse för de pågående WTO-

förhandlingarna. För att uppnå detta mål förordar

Sverige generella tullsänkningar och en minskning av

spridningen i tullnivåer samt en eliminering av

tulltoppar, dvs. mycket höga tullar i jämförelse med

genomsnittstullen. Sverige driver vidare att

tulleskalering (ju högre en varas förädlingsgrad är

desto högre tull) skall elimineras. Tulleskalering

innebär att tullstrukturen gynnar den inhemska

förädlingsindustrin och drabbar framför allt

utvecklingsländerna, vilket hindrar en utveckling av

deras livsmedelsindustri.

Antalet undernärda människor i världen i dag

beräknas vara drygt 800 miljoner. Av dessa lever 75

% på landsbygden och är helt eller delvis beroende

av småskaligt jordbruk, boskapsskötsel eller fiske

för sin överlevnad. Sverige har ett omfattande

internationellt samarbete, såväl bilateralt som

multilateralt, som syftar till att förbättra den

fattiga landsbygdsbefolkningens situation på ett

hållbart sätt. Insatserna tar sin utgångspunkt i en

helhetssyn där de fattiga hushållens

försörjningssystem och tryggade tillgång till

naturresurser sätts i centrum. Resultatet av

analysen blir ofta att det krävs insatser inom olika

områden och på olika nivåer i samhället. Det kan

handla om allt från det som har med själva

produktionen att göra till kvinnors tillgång till

mark, effekter av hiv/aids, vidareförädling av

grödor eller tillgång till marknader och krediter.

Svenska insatser för jordbruket i u-länder bör, i

enlighet med genomförandeplanen från toppmötet, utgå

från en helhetssyn på hållbar utveckling. I Kambodja

har exempelvis stöd givits till

infrastrukturinvesteringar och lokal

institutionsuppbyggnad på landsbygden. Detta har

bl.a. resulterat i ett ökat kvinnligt deltagande i

beslutsfattande samt att befolkningar från tidigare

gerillaområden har kunnat återintegreras i samhället

med minskad fattigdom som följd. Genom The Regional

Land Management Unit (RELMA) som verkar i östra och

södra Afrika stöder Sverige insatser av innovativt

slag med målet att förbättra livsmedelssäkerheten

bland småbrukare. Insatserna är som regel av

pilotkaraktär, där ny teknik och nya arbetsmetoder

identifieras, testas och utvärderas i nära samarbete

med lokalbefolkningen.

Motionerna

Enligt motion 2002/03:MJ9 (m) måste tullarna på

jordbruksprodukter bort, inte minst eftersom u-

ländernas komparativa fördel är stor inom detta

segment. Särskilt upprörande är tulleskaleringen,

som innebär att de u-länder som förädlar sina

produkter straffas ytterligare för detta (yrkande

2). Enligt motionärerna innebär handel på rättvisa

villkor att få handla fritt i en globaliserad värld

där stater varken subventionerar, främjar

särintressen eller reser tullmurar. Sverige bör

därför i WTO och EU verka för att tullar och

subventioner avskaffas (yrkande 3).

I motion 2002/03:U310 (mp) yrkande 6 framhålls att

den svenska regeringen bör agera kraftfullt i EU och

WTO för att förhindra försäljning av genmodifierad

mat och genmodifierat utsäde till fattigare länder

eftersom livsmedelssäkerheten liksom småböndernas

ekonomi hotas. Dessutom finns risk för eventuella

framtida skador av genmodifierade grödor.

I motion 2002/03:U298 (c) framförs krav på att

Sverige bilateralt men även genom EU samt i

internationella organisationer bör utöva

påtryckningar på USA att minska subventionerna till

jordbruket (yrkande 9). Sverige bör med stor kraft

driva att i-länderna avskaffar exportstöd till

jordbruksprodukter eftersom det utgör ett allvarligt

hinder mot u-ländernas möjligheter att exportera på

världsmarknaden (yrkande 13). Sverige bör dessutom

tydligare driva frågor om livsmedelskvalitet och

livsmedelssäkerhet inför kommande WTO-förhandlingar

eftersom liberaliseringen av import i

utvecklingsländerna har lett till att billigare

import på många håll slagit ut lokal produktion, med

följd att fattiga majs- och risbönder inte längre

kan försörja sig på sitt jordbruk (yrkande 14).

Av motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 23 framgår att

regeringen måste förändra politiska styrmedel och

resurser så att de överensstämmer med en utveckling

mot ett ekologiskt hållbart jordbruk. Enligt

motionärerna är en förutsättning för att jordbruket

skall finnas kvar som basnäring i hela landet att

konkurrensvillkoren är samma som omvärldens bl.a.

genom en reducering av dieselskatten, att staten bär

kostnader för en djurdatabas och viss

avbytarverksamhet samt förenklingar av

jordbruksbyråkratin.

Utskottets ställningstagande

Jordbruket är det största av människan skapade

ekosystemet och som framhålls i skrivelsen en

mångfacetterad verksamhet med multifunktionell

betydelse för samhället. Utskottet gör samma

bedömning som regeringen att jordbruket måste bidra

till en positiv utveckling nationellt, inom EU och

på global nivå. Det måste vara såväl ekonomiskt,

socialt som miljömässigt hållbart. Ett jordbruk som

har denna inriktning har en viktig funktion i

arbetet mot en hållbar utveckling och kan bidra till

bl.a. ökad livsmedelssäkerhet, öka kvinnors

delaktighet i beslut som rör landsbygdsutveckling

och livsmedelsproduktion samt fattigdomsbekämpning.

Rätten till mat är en mänsklig rättighet, som finns

inskriven i flera konventioner. Trots att det i dag

finns tillräckligt med resurser för att producera

livsmedel så att alla skulle kunna få äta sig mätta,

är mer än 800 miljoner människor undernärda och går

ständigt hungriga.

Som ett led i försöken att lösa frågan med

världssvälten arrangerades World Food Summit (WFS),

Världslivsmedelstoppmötet, i Rom hösten 1996.

Resultatet från WFS var en överenskommelse om att

halvera världshungern före 2015. Målet, som nu också

finns med i FN:s millenniemål, kommer med nuvarande

insatser inte att nås. Med nuvarande takt, en årlig

minskning på ca 6 miljoner hungrande, kommer målet

troligen inte att nås förrän år 2030. Med anledning

av detta möttes nationella ledare och delegater ännu

en gång i Rom i juni 2002. Vid de båda toppmötena är

det begreppet livsmedelssäkerhet som har stått i

centrum. I Romdeklarationen definieras

livsmedelssäkerhet som att ". alla människor vid

alla tidpunkter har fysisk och ekonomisk tillgång

till tillräckligt med näringsriktig och säker föda".

I deklarationen placeras begreppet

livsmedelssäkerhet i ett vidare sammanhang genom att

det också kopplas till fattigdomsbekämpning, fred,

uthålligt användande av naturresurser,

handelspolitik och förekomsten av naturkatastrofer .

Utskottet anser att det är angeläget att Sverige

verkar för livsmedelssäkerhet både som en fråga om

tillgång till mat och som säkra livsmedel.

När det gäller livsmedelssäkerhet i u-länder

uppnås sådan i första hand genom en målmedveten

politik för att avskaffa eller reducera fattigdomen.

Ett rättvist och marknadsorienterat system för

handel med jordbruksprodukter kan ge viktiga bidrag

i denna strävan. Det är i detta sammanhang dock

viktigt att identifiera och stödja

utvecklingsländernas behov av att värna egna

produkter liksom deras behov av övergångstider. Ett

rättvist och marknadsorienterat system för handel

med jordbruksprodukter kan ge viktiga bidrag i denna

strävan. Avreglering och liberalisering av i-länders

jordbruks- och handelspolitik är viktiga medel för

att förbättra förutsättningarna för

livsmedelsproduktionen i u-länder. Inom OECD har

jordbruksministrarna överenskommit om ett

långsiktigt mål att verka för påtagliga, progressiva

minskningar av stöd- och skyddsåtgärder. Riksdagen

beslutade år 1998 att Sverige skall arbeta för en

jordbruks- och livsmedelspolitik inom EU som bl.a.

bidrar till global livsmedelssäkerhet. Detta mål

skall uppnås med hjälp av avreglering av de delar av

EU:s jordbrukspolitik som stör världshandeln med

jordbruksvaror och livsmedel, bl.a. genom att pressa

ner världsmarknadspriserna (se vidare nedan).

Riksdagen har vid flera tillfällen framhållit att

EG:s rättsakter på livsmedelsområdet till

övervägande del är totalharmoniserade. Det innebär

att det inte är tillåtet för ett medlemsland att ha

vare sig strängare eller mer liberala bestämmelser.

EG:s regler bygger i stora delar på internationella

rekommendationer från Codex Alimentarius, som är

samlingsnamnet för FAO:s (FN:s livsmedelsorgan Food

and Agriculture Organization) och WHO:s gemensamma

program för bl.a. standarder, riktlinjer och råd.

I januari 2002 beslutades att det skall inrättas

en europeisk myndighet för livsmedelssäkerhet. Den

nyinrättade livsmedelsmyndigheten skall arbeta med

riskvärdering och information på livsmedelsområdet.

Dess arbete är också tänkt att utgöra ett stöd för

kommissionen, medlemsstaterna och Europaparlamentet

i framtida lagstiftningsarbete. Samtidigt antogs

allmänna principer och krav för hur gemenskapen och

medlemsstaterna skall lagstifta inom

livsmedelsområdet. Enligt vad som föreskrivs i

förordningen skall bl.a. livsmedel, foder,

livsmedelsproducerande djur och alla andra ämnen som

är avsedda för eller kan antas ingå i ett livsmedel

eller foder kunna spåras genom hela produktions-,

bearbetnings- och konsumtionskedjan.

Utskottet välkomnar att man inom EU på senare år

har stramat upp insatserna på livsmedelsområdet

väsentligt och att det pågående arbetet kan

förväntas leda till klara förbättringar när det

gäller livsmedelssäkerhet och information om

livsmedel till konsumenterna. Utskottet förutsätter

att Sverige fortsätter att aktivt driva de frågor

som hänger samman med livsmedelssäkerhet. Utskottet

instämmer i vad regeringen tidigare anfört (skr.

2001/02:148 Mål och inriktning för det svenska

arbetet med konsumentfrågor i EU) att Sverige även i

fortsättningen bör ha som mål att verka för att

konsumenternas krav sätts mer i fokus i samband med

hanteringen av och informationen om livsmedel för

att konsumenternas intressen tydligare skall

beaktas.

När det gäller den ekologiska produktionen har

riksdagen anfört att den bör ses som en del i en

strategisk satsning för ett hållbart svenskt

jordbruk. Den ekologiska produktionen är en

spjutspets i arbetet med att miljöanpassa jordbruket

och utvecklingen av denna produktion är ett

prioriterat område. Riksdagen har därför beslutat

att den ekologiskt odlade arealen bör kunna

fördubblas till år 2005 och att den ekologiska

animalieproduktionen bör öka (prop. 1997/98:2, bet.

1997/98:JoU9, rskr. 1997/98:116 samt skr.

1999/2000:14, bet. 1999/2000:MJU2, rskr.

1999/2000:91 och 1999/2000:92). Utskottet

konstaterar att konsumenternas efterfrågan på

ekologiska livsmedel är avgörande för om målen kan

nås. Samtidigt är det viktigt att skapa

förutsättningar för en marknadsutveckling där

efterfrågan på ekologiska livsmedel kan tillgodoses

och där produktionen kan ske utan permanenta

produktionsstöd. Utskottet anser därför att det är

angeläget med en ökad kunskapsuppbyggnad inom den

ekologiska produktionen för att effektivisera

produktionen och bättre tydliggöra den ekologiska

produktionens miljöeffekter.

Frågor om handel med ekologiska produkter från

tredje världen anser utskottet vara i flera

avseenden komplicerade och ibland svårlösta. I EG:s

förordning om ekologisk produktion av

jordbruksprodukter och uppgifter därom på

jordbruksprodukter och livsmedel, ställs krav på att

kontrollorganen skall vara ackrediterade av

nationella organ. Enligt vad utskottet erfarit är en

svårighet i sammanhanget att det i tredje världens

länder ofta saknas sådana inhemska kontrollorgan och

att myndighetsstrukturen ofta inte är sådan att

ackrediterade organ finns. Utskottet förutsätter att

Sverige fortsätter att verka för att överbrygga

dessa svårigheter.

Utskottet vill i detta sammanhang även fästa

uppmärksamhet på den pågående halvtidsöversynen

(MTR) av den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP). De

presenterade förslagen innebär i praktiken en

reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken och

i det sammanhanget måste vikten av integrering av

miljöhänsyn och hållbar utveckling i reformarbetet

uppmärksammas särskilt. Enligt av riksdagen godkända

riktlinjer skall jordbruks- och

livsmedelsproduktionen främjas genom en reform av

jordbruks- och livsmedelspolitiken inom EU med

särskilt avseende på successivt borttagande av EG:s

marknadsordningar och på en avveckling av

gränsskyddet med hänsyn till internationella

åtaganden. I riktlinjerna ligger också en strävan

mot konkurrenskraftiga företag och höga etiska krav

för djurhållningen. Därutöver skall den biologiska

mångfalden främjas och värdefulla natur- och

kulturmiljöer bevaras. Över huvud taget skall

politiken inriktas på ett varierat odlingslandskap

med en minimering av miljöbelastningen samt ett

tillgodoseende av en långsiktig hushållning med

naturresurserna. Utskottet förutsätter att

regeringen aktivt verkar för att den gemensamma

jordbrukspolitiken förändras mot kraftigt minskade

subventioner av jordbruksproduktionen och

livsmedelsexporten.

I det globala perspektivet kan jordbruket ses som

nyckeln till utveckling. Riksdagen har vid ett

flertal tillfällen anfört att Sverige skall verka

för en öppen och regelbaserad handel, som också

kommer de fattiga länderna till del. Detta betyder

dels att Sverige och EU skall vara beredda att öppna

sina marknader på områden av särskilt intresse för

u-länderna, dels att fattiga länder får det stöd de

behöver för att bedriva förhandlingar på ett sådant

sätt att deras intressen får genomslag. Utskottet

anser att ett första steg i denna riktning är en

snabbare avveckling av i-ländernas handelshinder

avseende produkter som u-länder kan exportera,

exempelvis jordbruks- och fiskeprodukter.

Utskottet vill åter igen (se avsnitt

Globalisering) framhålla att det i högsta grad är

ett svenskt intresse att värna om frihandel som

princip och att frihandel kan vara en stark

välståndsskapande kraft såväl för de utvecklade

länderna som för världens fattigaste länder.

Utskottet instämmer i vad näringsutskottet nyligen

konstaterat om att u-länderna har en sämre

utgångsposition, bl.a. beroende på att många

industriländer, inklusive EU-kretsen, fortfarande

har betydande hinder för import av varor som är

viktiga för u-länderna. Dessa länder behöver

tillträde till industriländernas marknader men också

en friare världshandel rent generellt för att kunna

dra nytta av sina komparativa fördelar.

WTO har i dag 144 medlemsländer och ytterligare

ett trettiotal som förhandlar om medlemskap. WTO-

avtalen bygger på principerna om

handelsliberalisering och icke-diskriminering. De

liberaliseringar som två WTO-medlemmar kommer

överens om utsträcks i princip automatiskt till att

omfatta samtliga andra WTO-länder enligt mest-

gynnad-nationsprincipen. Vidare åtar sig varje land

att ge importerade varor samma behandling som

liknande varor som producerats inom landet får med

avseende på t.ex. skatter. I ministerdeklarationen

från Doha, Qatar år 2001 betonas målet om en hållbar

utveckling starkt. Inget land skall hindras från att

vidta åtgärder för att skydda människor, djur,

växter, hälsa eller miljö, samtidigt som sådana

åtgärder inte får användas på ett godtyckligt eller

diskriminerande sätt eller som ett dolt sätt att

begränsa handeln.

I de redan påbörjade jordbruksförhandlingarna är

det långsiktiga målet ett marknadsorienterat system.

Detta kräver fundamentala ändringar för att

korrigera och hindra begränsningar på

världsmarknaden för jordbruksprodukter. En särskild

och förmånlig behandling av u-länder skall utgöra en

integrerad del i alla delar av förhandlingarna, så

att dessa länder kan ta hänsyn till sina

utvecklingsbehov inklusive livsmedelssäkerhet och

landsbygdsutveckling. EU svarar för 92 % av WTO-

medlemmarnas samlade exportbidrag inom

jordbrukssektorn. I de pågående

jordbruksförhandlingarna inom WTO har EU villkorat

sin beredskap till tullsänkningar och utfasning av

exportbidragen med att andra i-länder, inklusive

USA, skall göra motsvarande åtaganden. EU och

Sverige har hävdat ståndpunkten att även andra

former av exportstöd än bidrag bör omfattas av

neddragningskrav och internationell disciplin. Detta

gäller exempelvis subventionselementet i det av USA

tillämpade systemet med krediter och kreditgarantier

vid export. Sverige och EU anser att det är logiskt

att alla exportstöd som verkar handelsstörande

(t.ex. bundet bistånd i form av livsmedelshjälp),

vilka försvårar inte minst u-ländernas

jordbruksexport, skall likabehandlas. Därför bör

inte enbart, som hittills varit fallet,

exportbidragen regleras i WTO:s jordbruksavtal. För

EU var det i Doha mycket svårt att lösa frågan om

huruvida ett åtagande skulle göras om att på sikt

avskaffa exportsubventionerna på jordbruksområdet.

Till slut kunde EU gå med på en kompromiss, nämligen

att en utfasning av exportsubventionerna skall ske

utan att "föregripa utfallet av förhandlingarna".

Utskottet anser att Sverige även fortsättningsvis

bör verka för att den inslagna vägen fullföljs.

Sverige har sedan sitt inträde i EU arbetat för en

avreglering av EU:s tullar och andra handelshinder

och tillhör därigenom de länder som siktar på den

mest långtgående minskningen av tullarna. Utskottet

ser detta som mycket positivt och förutsätter att

Sverige kommer att fortsätta att driva denna linje

inom såväl EU som WTO.

I februari 2001 beslutade EU (allmänna rådet) att

avskaffa tullar och kvoter för alla varor utom vapen

för de 49 fattigaste länderna i världen. För en stor

mängd varor inträdde tullfriheten redan den 5 mars

2001, medan socker, ris och bananer kommer att

åtnjuta tullfrihet först efter en övergångsperiod.

För bananer reduceras tullsatsen årligen med 20 %

under perioden 2002-2006. För ris och socker skall

tullfriheten vara helt införd under år 2009. För att

kompensera de berörda u-länderna för den fördröjda

övergångsperioden har EU erbjudit omedelbart

marknadstillträde för socker och ris upp till vissa

kvantiteter. Processen övervakas av kommissionen,

som också skall avge rapport till ministerrådet år

2005 angående konsekvenserna av det nya systemet för

såväl EU-länderna som för de fattiga länderna.

Utskottet välkomnar denna utveckling inom EU och

riksdagen uttryckte redan för ett år sedan stor

tillfredsställelse över att beslutsprocessen inom EU

hade lett fram till resultatet att de fattigaste

länderna kommer att få fullständig tullfrihet till

EU-länderna. I likhet med vad som anfördes då, vill

utskottet betona att det uppnådda resultatet endast

bör ses som ett steg mot målet och att det bör

följas av ytterligare liberaliseringar av

världshandeln. I likhet med näringsutskottet vill

utskottet framhålla att det är mycket angeläget att

införa bättre tillträde till EU:s och andra i-

länders marknader för t.ex. jordbruksvaror från alla

u-länder - inte enbart från de minst utvecklade

länderna.

Avslutningsvis vill utskottet peka på jordbrukets

stora betydelse som en näring som ger

arbetsmöjligheter åt både män och kvinnor. Utskottet

vill peka på vikten av att regeringen arbetar med

ett tydligt jämställdhetsperspektiv inom jordbruket.

Det är av stor vikt att kvinnors förutsättningar,

kompetens och rätt till beslutsfattande tas till

vara i så stor utsträckning som möjligt, både

nationellt och internationellt. Utskottet delar

regeringens syn att Sverige i det nationella

perspektivet skall arbeta för att kvinnors betydelse

i jordbruks- och landsbygdssektorn uppmärksammas och

att deras ställning stärks.

När det gäller Sveriges utvecklingssamarbete vill

utskottet betona vikten av att allt bistånd utformas

i enlighet med jämställdhetsmålet och att ett

genusperspektiv skall genomsyra verksamheten. I

många av världens länder är merparten av

livsmedelsproducenterna kvinnor men endast en

begränsad del av jordens tillgångar i form av mark,

finansiella resurser, teknologi etc. ägs eller

kontrolleras av kvinnor. En majoritet av världens

1,3 miljarder fattiga är kvinnor, trots att kvinnor

i de flesta länder är mycket ekonomiskt aktiva och

ofta är huvudproducenter av den mat som framställs

för familjen. Det är därmed i stor utsträckning

kvinnorna som tar på sig ansvaret för det ekosystem

jordbruket utgör. Exempel på könsbaserad

diskriminering förekommer världen över vad gäller

tillgång till mark, bostäder, krediter, utbildning,

arbete, lön etc. Kvinnor utesluts dessutom ofta från

beslutande församlingar på alla nivåer i frågor som

rör fördelning av gemensamma ekonomiska resurser.

Utskottet anser att jämställdhet är både ett mål i

sig och ett oundgängligt instrument i arbetet mot

fattigdom och hunger.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2002/03:MJ9 (m) yrkandena 2 och 3, 2002/03:MJ10 (kd)

yrkande 23, 2002/03:U298 (c) yrkandena 9, 13 och 14

och 2002/03:U310 (mp) yrkande 6 lämnas utan vidare

åtgärd.

Biologisk mångfald

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (m) om

inrättande av en miljöfond, ett yrkande (m)

om avsättning av skogsmark samt ett yrkande

(kd) om fisket i Östersjön.

Skrivelsen

Av skrivelsen framgår att regeringen, som ett led i

arbetet med att bevara och hållbart nyttja den

biologiska mångfalden, har givit Naturvårdsverket

och Centrum för biologisk mångfald (CBM) i uppdrag

att arbeta fram ett underlag till ett nytt sextonde

miljökvalitetsmål för biologisk mångfald. I

uppdraget ingår även att precisera delmål. Arbetet

tar avstamp bl.a. i världstoppmötet i Johannesburg.

Nyligen antog regeringen en samlad naturvårdspolitik

(skr. 2001/02:173) där riktlinjer för den fortsatta

nationella naturvårdspolitiken slås fast. Inte minst

understryks vikten av att verka i nära samarbete med

lokala intressenter, brukare och näringslivet för

att öka sektorsintegreringen och ansvaret avseende

naturvård. Nyligen har Sida tillsammans med CBM

initierat ett projekt för att närmare integrera

biologisk mångfald, naturresursförvaltning,

biosäkerhet och utvecklingsaspekter. Denna koppling

är avgörande för att i framtiden nå hållbar

utveckling och målen i genomförandeplanen.

När det gäller hållbart skogsbruk ligger Sveriges

skogspolitik sedan långt tillbaka väl i linje med

genomförandeplanen från Johannesburg. Regeringen

avser att lägga en proposition som på nytt

stadfäster och utvecklar detta arbete i en anda av

hållbarhetstänkande. Regeringen avser att fram till

år 2010 genom olika mekanismer undanta ytterligare

900 000 hektar skyddsvärd skogsmark från

skogsproduktion i landet. Skogsvårdsorganisationen

har genomfört projektet Grönare skog för att bl.a.

öka kunskapen hos skogsägare om vikten av hållbart

nyttjande och bevarande av skogsmark. Organisationen

arbetar också med skogens sociala värden där

friluftsliv och tätortsnära skogsmiljöer är viktiga

aspekter för bevarande och hållbart nyttjande av

skogen som resurs. Sverige kommer att ge en fortsatt

hög prioritet åt det internationella skogssamarbetet

och verka aktivt för hållbart skogsbruk (Sustainable

Forest Management, SFM) i alla forum. Sverige

stöttar särskilt forskning till stöd för SFM.

Regeringen avser också att lägga en proposition om

bl.a. kust- och insjöfisket som ett led i att skapa

ett hållbart fiske på alla områden. Fiskeriverket

har också fått i uppdrag att utreda hur olika

fiskemetoder såsom drivgarn och bottentrålning

påverkar de marina ekosystemen. Dessutom skall mer

selektiva fångstmetoder även fortsättningsvis

utvecklas för att säkerställa ett hållbart fiske och

att bestånden hålls inom biologiskt säkra gränser.

Regeringen lämnade under året en skrivelse om EU:s

framtida fiskeripolitik, Ansvarsfullt fiske -

Svenska prioriteringar för EU:s framtida

fiskeripolitik, m.m. (skr. 2001/02:152, bet.

2001/02:MJU23, rskr. 2001/02:321), till riksdagen.

Skrivelsen utgår från regeringens mål att

förvaltningen av gemenskapens fiskeresurser skall

ske på ett hållbart sätt och i enlighet med såväl

försiktighetsprincipen som ekosystemansatsen. Det

innebär att förvaltningsbeslut skall baseras såväl

på forskarnas rekommendationer avseende tekniska

åtgärder som på högsta tillåtna fångstmängder och

moratorium. Subventioner som bidrar till

överkapacitet skall fasas ut. En minskning av

fiskeflottans kapacitet är också nödvändig för att

anpassas till resursens storlek. En annan central

förutsättning är en minskning av det olagliga och

oreglerade fisket, vars omfattning dels utgör

allvarliga hot mot bestånden i flera delar av

världen, bl.a. i djuphavsgravar, dels underminerar

de regionala fiskeriorganisationernas verksamhet.

Ett brett och skyndsamt genomförande av den

internationella handlingsplanen för att hindra och

eliminera olagligt, icke rapporterat och oreglerat

fiske är likaså ett prioriterat svenskt område.

Sverige verkar i dag också inom unionen när det

gäller att leva upp till de åtaganden som följer av

konventionen om biologisk mångfald (CBD). Inte minst

blir detta synligt inom jordbruksområdet. Arbetet är

främst inriktat på att EU aktivt skall verka för att

arbetet med och inom CBD och andra internationella

avtal med anknytning till biologisk mångfald drivs

framåt. Bland annat verkar Sverige för att

ytterligare hotade arter skall listas i det s.k.

Bernavtalet och därmed bli skyddade inom EU och

listade på unionens art- och habitatdirektiv.

Sverige driver på samma sätt aktivt frågan om

utveckling och effektivisering av arbetet inom de

internationella avtal som berör frågorna runt

bevarande och hållbart nyttjande av biologisk

mångfald. Inom CBD verkar Sverige bl.a. för att

problematiken runt främmande arter hanteras liksom

vikten av att finna mekanismer för att säkerställa

u-ländernas (och särskilt då ursprungs- och

lokalbefolkningarnas) del av vinsterna som emanerar

från nyttjandet av genetiska resurser och

traditionell kunskap som kommer från dessa länder

och befolkningar.

Motionerna

Enligt motion 2002/03:MJ9 (m) är en orsak till

skogsskövling att fattiga människor röjer i

närområdet för att få ved. Den globala skogsarealen

har under de senaste 33 åren inte fallit med mer än

0,44 procent. Ytterligare orsaker till skövling är

dåligt eller obefintligt definierade

ägarförhållanden. Enligt motionärerna finns det

ingen som värnar om skogen där äganderätten har

satts ur spel. Det gäller även generellt för god

miljövård och tillväxt att det ingen äger, är det

ingen som värnar om. I fallet med skogen vänder

därför motionärerna sig emot regeringens förslag att

avsätta ytterligare 900 000 hektar skog från

skogsproduktion (yrkande 11). Enligt motionärerna

bör det i stället inrättas en miljöfond för

biologisk mångfald för bevarande av värdefulla

miljöer (yrkande 12).

I motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 24 framhålls

att något måste göras för att få bukt med

svartfisket. Överfisket av torsk i Östersjön kan

uppskattas till minst 50 % av de kvoter som

fastställts. Som ett led i att motverka detta kräver

motionärerna ökade kontroller och skärpta sanktioner

vid överträdelser av de bestämmelser som reglerar

fisket. Därutöver krävs även andra åtgärder, som

bl.a. fler och större områden som är fredade för

torskfiske, förlängt fiskeuppehåll under fiskens

lekperiod och utökade minimimått för fångad fisk

genom ytterligare krav på redskapen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar inledningsvis att den svenska

naturvårdspolitiken baseras på fem grundläggande

värden: 1) människors hälsa, 2) den biologiska

mångfalden och naturmiljön, 3) kulturmiljön och de

kulturhistoriska värdena, 4) ekosystemens

långsiktiga produktionsförmåga och 5) en god

hushållning med naturresurser. Dessa värden kan inte

ses som enskilda storheter utan är beroende av

varandra och har också varit utgångspunkten för

utformningen av de av riksdagen antagna

miljökvalitetsmålen och de beslutade delmålen (prop.

2000/01:130, bet. 2001/02:MJU3, rskr. 2001/02:36).

Samtliga femton miljökvalitetsmål har åtminstone

indirekta samband med naturvården i och med att de

rör miljökvaliteter eller uttrycker ett önskvärt

miljötillstånd som har betydelse för biosfären,

ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga, de

ekologiska tjänster som ekosystemen tillhandahåller,

de genetiska resurserna m.m. Naturvården har

härigenom stark koppling till hållbar utveckling.

Naturvården har historiskt sett sitt ursprung i

områdesskyddet men utskottet kan konstatera att

naturvården har breddats under 1990-talet med

bevarandet av biologisk mångfald, parallellt med

ökat sektorsansvar. I dag är det inte helt lätt att

på ett enkelt sätt definiera och avgränsa begreppet

naturvård. Det hänger nära ihop med samhälls-

utvecklingen i stort och måste ses som en del av

denna. Förutsättningarna för naturvården avgörs ofta

av hur utvecklingen ser ut inom olika samhälls- och

politikområden. Naturvården kommer alltmer att även

handla om att upprätthålla fungerande ekosystem som

inkluderar funktioner, strukturer och processer samt

de principer om bevarande, etik, hållbart nyttjande

och god hushållning som bör gälla. Utskottet anser

det angeläget att denna koppling till utvecklingen

inom olika samhälls- och politikområden görs även i

det fortsatta arbetet och att kunskaperna härom

ständigt förbättras.

Fortsatt kunskapsuppbyggnad, med en vid innebörd,

har en avgörande betydelse för om naturvården

långsiktigt skall nå framgång. Det finns behov av en

gedigen kunskap om naturen och de problem och

hotbilder som finns. Däremot kan lösningar på hur

målen skall nås inte enbart tillhandahållas av

naturvetenskapen. En grundläggande förutsättning för

naturvårdens långsiktiga framgång är graden av

acceptans och engagemang som olika grupper och

intressen har i och för naturvårdens mål. Det

handlar om gemensamma lärande- och beslutsprocesser

och en vilja att förändra den rådande situationen.

Vidare måste kunskap kunna omsättas i konkret

handling. Utskottet anser att det bör ske en

parallell kunskapsuppbyggnad inom olika delar av

vetenskapen. Ett sätt att öka kunskapen på

naturvårdens område är, som regeringen påpekat i sin

skrivelse om den framtida naturvården (skr.

2001/02:173), ett gemensamt lärande i konkreta

projekt och dialoger där olika intressenter och

aktörer bidrar med kunskap och erfarenheter.

I detta sammanhang kan nämnas miljökvalitetsmålet

Levande skogar. För att det skall kunna nås inom en

generation är det angeläget att skogsbolag och

enskilda markägare fortsätter att frivilligt skydda

skogsmark av hänsyn till höga natur- och

kulturmiljövärden och av sociala skäl. Mot den

bakgrunden har miljö- och jordbruksutskottet

tidigare anfört att fortsatta satsningar på

långsiktigt skydd av skogsmark är nödvändiga för att

urskogar och produktiva representativa skogar med

höga biologiska värden bevaras för framtiden.

Riksdagen har fastslagit att ytterligare 900 000 ha

skyddsvärd skogsmark skall undantas från

skogsproduktion till år 2010, varav statens ansvar

för skydd uppskattas till ca 400 000 ha. Delmålet

förutsätter alltså ett frivilligt ansvarstagande för

skydd av minst 500 000 ha skogsmark. Förutom statens

del bygger delmålet på att skogsbolag och enskilda

markägare frivilligt skyddar skogsmark med höga

natur- och kulturvärden, ett arbete som redan i dag

pågår och som utskottet finner mycket positivt.

När det gäller EU kan utskottet konstatera att

åtskilligt har gjorts inom området. I EU:s strategi

för hållbar utveckling ingår ansvarsfull förvaltning

av naturresurserna som ett av fyra prioriterade

områden. Strategin slår fast att hög ekonomisk

tillväxt måste gå hand i hand med hållbar användning

av naturresurser och avfallsnivåer samt med

bibehållandet av biologisk mångfald och bevarandet

av ekosystemen. Enligt EU:s sjätte

miljöhandlingsprogram utgör natur och biologisk

mångfald ett av fyra prioriterade områden inom

gemenskapens miljöarbete. Programmet betonar att en

försiktig användning av naturresurserna och skydd av

det globala ekosystemet tillsammans med ekonomisk

välfärd och en balanserad social utveckling utgör

förutsättningarna för hållbar utveckling. Vidare

framhålls att sunda naturliga system som befinner

sig i balans är en förutsättning för livet på vår

jord.

Utskottet anser att Sverige bör fortsätta att vara

pådrivande inom de delar av naturvårdspolitiken som

är gemensamma för EU. Det gäller framför allt

genomförandet av EU:s strategi för biologisk

mångfald med tillhörande aktionsplaner för

naturresurser, jordbruk, fiske samt utveckling och

bistånd. Det är enligt utskottets mening viktigt att

påpeka att också den gemensamma regional- och

transportpolitiken har kopplingar till naturvård.

Sverige bör driva en fortsatt sektorsintegrering,

dvs. integrera naturvården i relevanta

politikområden, så att fastlagda mål uppnås. Viktiga

utmaningar är reformeringen av fiske- och

jordbrukspolitik i hållbar riktning. En närliggande

fråga är utveckling och samordning av olika

politikområden så att dessa inte motverkar utan

bidrar till att fastlagda miljö- och naturvårdsmål

uppnås. Utskottet vill i sammanhanget framhålla den

nya integrerade jordbruks- och landsbygdspolitik som

håller på att växa fram och den potential som finns

när det gäller att skapa goda förutsättningar för

naturvården. Utskottet anser att det i stor

utsträckning handlar om att nu gemensamt genomföra

de ambitiösa målsättningar som redovisas i sjätte

miljöhandlingsprogrammet. Den stora utmaningen när

det gäller det fortsatta arbetet inom EU ligger i

att förändra och utveckla andra politikområden i en

hållbar riktning så att de bidrar till att de

miljömål som lagts fast inom EU uppnås.

Negativa effekter av förändringarna i den globala

miljön blir först märkbara i de fattiga länderna,

och de fattigaste människorna i dessa länder drabbas

hårdast. Sambanden mellan fattigdom och

miljöförstöring är dock komplexa och det finns många

exempel på fattiga människor som lever i balans med

tillgången på naturresurser. De negativa effekterna

på miljön uppstår oftast när fattigdomen är

kombinerad med andra faktorer som hög befolknings-

tillväxt, brister i ägande- eller nyttjanderätt till

naturresurser, otillräcklig lagreglering, kortsiktig

ekonomisk politik och olika marknadsimperfektioner.

Bristen på kunskap samt frånvaro av demokratiskt in-

flytande och demokratiska kontrollinstrument utgör

andra viktiga faktorer. Genom att ratificera

konventionen om biologisk mångfald har Sverige också

förbundit sig både att bevara den svenska biologiska

mångfalden och att stödja u-länderna i deras

regionala, nationella och lokala arbete för

bevarande och hållbart nyttjande av biologisk

mångfald.

Den ökade globaliseringen berör också naturvården,

framför allt genom ökad frihandel och konsumtion av

varor som produceras långt från hemlandet. Konsum-

tions- och handelsmönster liksom resvanor påverkar

naturvården i många länder, såväl positivt som

negativt. Utrikesutskottet har i sitt betänkande som

bl.a. berör miljö och handel konstaterat att hållbar

utveckling redan i dag är ett uttalat mål för

Världshandelsorganisationen - WTO (bet. 2001/02:UU4,

prot. 2001/02:101). I Marrakechavtalet om

upprättandet av WTO framhålls bl.a. vikten av att

höja levnadsstandarden, säkerställa full

sysselsättning och utnyttja världens resurser i

enlighet med målsättningen om en hållbar utveckling

i syfte att skydda och bevara miljön. Utskottet kan

konstatera att bevarandet av biologisk mångfald

kommer in som en del i detta. Sverige har gjort en

rad åtaganden inom ramen för olika konventioner och

andra internationella processer. Sverige har gjort

flera viktiga åtaganden inom konventionen för

biologisk mångfald. Bland annat skall en översyn av

styrmedel göras, inklusive ekonomiska styrmedel, så

att dessa inte motverkar bevarande och hållbart

nyttjande av biologisk mångfald och biologiska

resurser. Incitament som har negativ påverkan på

biologisk mångfald skall avvecklas och

miljökonsekvensbeskrivningar samt miljöbedömningar

skall tillämpas i syfte att minimera negativ

påverkan på biologisk mångfald och naturmiljön i

övrigt. Vidare skall möjligheter till deltagande

från allmänheten ges i olika processer, vilket även

behandlas specifikt i Århuskonventionen.

Utskottet vill i detta sammanhang också peka på

vikten av samordning och prioritering av

internationella avtal, konventioner och processer

globalt som berör naturvård. Regeringen har tidigare

anfört att en strategi för hur målen skall nås inom

de prioriterade områdena skall läggas upp (skr.

2001/02:173). Utskottet ser positivt på att en sådan

prioritering kommer till stånd inklusive

rapportering om alla processer. Detta innebär en

krävande arbetsuppgift för Sverige men torde vara en

ännu mer svårlöst uppgift för många andra länder med

mindre resurser, t.ex. utvecklingsländer. I likhet

med vad regeringen anfört anser utskottet att det är

mycket angeläget att hitta vägar för att samordna

arbetet för att förenkla såväl rapportering och

deltagande i möten som det viktiga genomförande-

arbetet, utan att förlora i skärpa vad gäller

åtaganden. En förbättrad samordning och förenklad

rapportering underlättar även för såväl enskilda som

företag och myndigheter att följa det pågående

arbetet.

De grundläggande målen i konventionen om biologisk

mångfald är bevarande och hållbart nyttjande av

biologisk mångfald samt rättvis fördelning av

vinster från genetiska resurser. Dessa mål skall

enligt konventionen uppnås genom tillämpning av en

ekosystemansats. Den kan beskrivas som ett samlat

uttryck för att ta ett helhetsgrepp om ekosystemet

när man planerar någon form av förändring av mark-

eller vattenanvändningen. Det innebär att alla olika

faktorer, ekologiska, sociala, ekonomiska och

kulturella, skall beaktas redan på planerings-

stadiet. Utskottet vill betona vikten av att

ekosystemansatsen tillämpas och att Sverige

fortsätter att vara drivande i att få till stånd

denna helhetssyn och driva frågan i internationella

forum.

Ett område där ekosystemansatsen spelar en

särskilt viktig roll är i arbetet med skyddet av den

marina miljön. Av de beslutade miljökvalitetsmålen

är det de två målen Levande sjöar och vattendrag

respektive Hav i balans samt levande kust och

skärgård som tydligast berör fiske och naturvård.

Riksdagen har tidigare konstaterat att regeringen

vidtagit ett flertal åtgärder för att dessa mål

skall kunna uppfyllas. Bland annat kan nämnas att

Fiskeriverket skall arbeta aktivt för att

miljökvalitetsmålen uppfylls inom en generation,

bl.a. genom att uttaget av fisk anpassas till att

fiskresurserna kan återhämta sig, att bifångsterna

minskar, att ett fortsatt och utökat skydd av

skyddsvärda akvatiska miljöer kommer till stånd samt

att åtgärder vidtas för hotade arter och

fiskstammar. Myndigheten skall vidare driva på ut-

vecklingen av selektiva redskap såväl nationellt som

internationellt samt vidta förbättringar för att

minimera bifångster. Inom fiskerikontrollen skall en

vidareutveckling ske av det riskanalysbaserade

fiskerikontrollsystemet i samverkan med

Kustbevakningen.

Riksdagen har vid flera tillfällen framhållit att

målsättningen för den gemensamma fiskepolitiken

skall vara att den bedrivs på ett långsiktig

hållbart sätt. Den framtida fiskepolitiken bör

därför utvecklas så att den bättre bidrar till detta

mål. Arbetet måste utgå från vetenskapliga

bedömningar av bestånden, och försiktighetsprincipen

skall tillämpas. Utskottet förutsätter att det

svenska arbetet när det gäller revideringen av EU:s

gemensamma fiskeripolitik kommer att inriktas mot en

ökad integrering av miljöhänsyn och hållbar

utveckling. Utskottet anser att de viktigaste åtgär-

derna bl.a. är att verka för en anpassning av

fiskeflottan så att en hållbar balans uppnås mellan

fiskeansträngning och tillgängliga fiskeresurser.

Vidare måste regeringen verka för en

ekosystembaserad fiskeriförvaltning, en restaurering

av överutnyttjade fiskbestånd och ett

återuppbyggande av väsentliga fiskbestånd som i dag

befinner sig utanför säkra biologiska gränser. Andra

åtgärder som bör vidtas är införandet av mer

selektiva fiskemetoder, genomförandet av en

åtgärdsplan för biologisk mångfald inom

fiskerinäringen, förbättrad fiskerikontroll och

fortsatt utveckling och främjande av vetenskaplig

forskning om den akvatiska miljön.

Riksdagen har tidigare uppmärksammat att den

bekymmersamma situationen när det gäller

fiskeresurserna i havet tydliggör behovet av det

arbete som redan är påbörjat med att skapa marina

skyddsområden. Detta arbete bör prioriteras och

genomföras skyndsamt. Den rådande situationen vad

gäller fisket visar att behovet av skydds- och

uppväxtområden för fisk är akut. Att inrätta marina

skyddsområden är nödvändigt både med hänsyn till

bevarandet av de marina miljöerna och för att säkra

fiskenäringens ekonomiska förutsättningar (se även

under avsnittet Vatten). Eftersom arbetet med den

marina miljön i stor utsträckning bygger på

internationell samverkan finner utskottet det

nödvändigt att Sverige aktivt verkar för att fisket

bedrivs på ett hållbart sätt såväl inom EU som

internationellt.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2002/03:MJ9 (m) yrkandena 11-12 och 2002/03:MJ10

(kd) yrkande 24 lämnas utan vidare åtgärd.

Kunskap och information om hållbar

utveckling

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (v

och mp) om partnerskap samt ett yrkande (mp)

om företagens sociala ansvar. Utskottet

avstyrker vidare ett yrkande (m) om bidrag

till ungdoms- och miljöorganisationer samt

ett yrkande (kd) om frivilliga

organisationers och näringslivets deltagande

i det internationella samarbetet. Slutligen

avstyrker utskottet två yrkanden (mp) om

uppföljningen av toppmötet i Johannesburg och

ett yrkande (c) om utbildning om hållbar

utveckling i läroplanen.

Skrivelsen

En samlad kunskap om pågående och nya partnerskap

för hållbar utveckling är önskvärd. Initiativ som

involverar många sektorer och som uppvisar förmåga

att effektivt främja hållbar utveckling bör

framhållas så att lärdomar kan dras. Regeringen

kommer i sin revidering av Sveriges nationella

strategi för hållbar utveckling att beakta hur

samverkansinitiativ kan tas till vara i den samlade

politiken för hållbar utveckling.

De svenska folkrörelserna bär på en tradition som

i hög grad bidragit till vårt lands demokrati,

välfärd och miljöansvar. Folkbildningen som bidragit

till att lägga grunden till allmänhetens medvetenhet

i frågor som rör hållbar utveckling har fortsatt en

viktig roll härvidlag. Människor skall ha bästa

möjliga förutsättningar att bilda och delta i olika

typer av folkrörelser och föreningar. Regeringen

kommer därför att genomföra återkommande s.k.

folkrörelseforum för dialoger mellan regeringen och

företrädare för folkrörelser, föreningar och andra

medborgarsammanslutningar. Under år 2003 kommer ett

sådant folkrörelseforum med tre seminarier och en

stor konferens att arrangeras för att diskutera

förutsättningar för att verka i den ideella sektorn.

Den statliga folkrörelsepolitiken samordnas genom

en arbetsgrupp inom Regeringskansliet med

representanter för samtliga departement (Ju 2001:O).

Ungdomar lämnade ett mycket viktigt bidrag till den

svenska uppföljningen av Riokonferensen 1992 genom

att driva på det lokala Agenda 21-arbetet. Inför

världstoppmötet i Johannesburg gav regeringen stöd

till ungdomsrörelser i syfte att låta dem ge uttryck

för sina idéer och sin kritik. I maj 2001

arrangerade Miljödepartementet, som en del i det

svenska EU-ordförandeskapsprogrammet, en

ungdomskonferens i Borgholm med omkring 250

deltagare från 107 länder. Regeringen ger i

uppföljningen av världstoppmötet stöd till

Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, LSU,

som genomför en informationsinsats i svenska skolor

om hållbar utveckling.

Genomförandeplanen framhåller att utbildning är en

viktig faktor för att främja hållbar utveckling och

att aspekten hållbar utveckling skall integreras på

alla nivåer av utbildningssystem för att främja

utbildning som en nyckelfaktor för förändring. Alla

medborgare måste dessutom ha tillgång till ett brett

spektrum av formell och informell utbildning för

livslångt lärande och för att främja hållbar

utveckling. Regeringen avser att fortsatt sträva

efter att alla former och nivåer av utbildning i

Sverige skall inkludera aspekten hållbar utveckling.

Det skall ingå som en naturlig del i alla ämnen där

det är relevant men även kunna ges, särskilt vid

högre utbildning, som specialiserade kurser. Lärarna

har en avgörande betydelse för att aspekten hållbar

utveckling inkluderas i undervisningen. Eftersom

denna aspekt omfattar sociala, ekonomiska och

miljömässiga faktorer som är sinsemellan beroende

ökar lärarnas behov av att samarbeta över

ämnesgränser. Utbildningen av lärare måste beakta

detta och dagens lärare ges möjlighet till

kvalificerad kompetensutveckling såväl i valet av

undervisningsmetoder som inom respektive ämne.

Insatser för didaktisk forskning och utveckling med

tanke på utbildning för hållbar utveckling måste

därför ske.

Motionerna

I motion 2002/03:MJ9 (m) yrkande 13 uppmärksammas

behovet av en fortsatt stimulerande debatt från

många oberoende aktörer kring begrepp som hållbar

utveckling samtidigt som vissa aktörers oberoende

ifrågasätts med hänvisning till att de är ekonomiskt

beroende av regeringen. Vidare anförs att det

dessutom är olämpligt att staten genom Landsrådet

för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU) behandlar

unga människor som ett kollektiv eftersom ungdomar,

som andra människor, inte har samma åsikter.

Enligt motion 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 1 bör

frivilliga organisationer (NGO:er) få en tydligare

och starkare ställning i arbetet inför, under och

efter toppmöten av den typ som hölls i Johannesburg.

Det är också viktigt att partnerskap med

näringslivet får större utrymme i det fortsatta

arbetet. I motion 2002/03:U310 (mp) yrkande 3

framförs krav på att Sverige skall ta på sig en roll

att få fram kriterier för och uppföljning av

partnerskapen eftersom slutdokumentet från

Johannesburg inte har några kriterier för vilket

slags samarbete eller program som verkligen bidrar

till hållbar utveckling. I motion 2002/03:U293 (v)

yrkande 6 är motionärerna kritiska mot de

partnerskap som diskuterades i Johannesburg eftersom

det inte finns något regelverk för hur dessa skall

bidra till målen i handlingsprogrammet samt att det

inte finns några ordentliga strategier och mål i

handlingsplanen att bygga partnerskapen på.

Partnerskapen kan dessutom bidra till att makt

flyttas från stater till företag. Regeringen bör ta

initiativ på detta område både internationellt och

nationellt så att företag kan hållas ansvariga för

eventuella brott var de än begås i världen.

I motion 2002/03:U310 (mp) yrkande 4 framförs krav

på att den svenska regeringen skall agera för

tvingande regelverk avseende hur företagen skall

hållas ansvariga för sitt agerande i fattiga länder

och i olika partnerskap, och om en rättsligt

bindande konvention för företagens sociala ansvar

inom FN.

Enligt motion 2002/03:MJ7 (c) yrkande 4 bör

läroplanen/kursplanen innehålla en tydligare

målformulering vad gäller kunskapen om en hållbar

utveckling eftersom kunskap och medvetande om en

hållbar utveckling lägger grunden för allt fortsatt

arbete.

I motion 2002/03:U310 (mp) framförs krav på att

Sverige och den svenska regeringen bör och kan spela

en viktig roll genom att ta initiativ i olika

sammanhang så att det sker en reell uppföljning av

besluten från Johannesburg. Ett första steg på

hemmaplan vore att riksdagen under våren 2003

anordnar en särskild debatt om resultaten från

Johannesburgkonferensen, vad som hänt därefter och

hur man kan gå vidare. Debatten bör ligga till grund

för beslut om vilka internationella initiativ

Sverige skall ta för att åstadkomma en god global

uppföljning av Johannesburgkonferensen (yrkande 9).

Vidare framgår att alla de frågeställningar som

fortfarande inte nått en lösning vid FN-konferensen

i Johannesburg fortsättningsvis bör prioriteras av

den svenska regeringen och svenska myndigheter på

alla nivåer, lokalt, regionalt, nationellt och i

vårt internationella arbete för att nå en hållbar

utveckling (yrkande 1).

Utskottets ställningstagande

För att nå en målet med en långsiktigt hållbar

utveckling vill utskottet understryka vikten av att

alla delar av samhället involveras i arbetet med att

nå målet. Alla aktörer - konsumenter, producenter,

beslutsfattare - har således ett gemensamt ansvar

för genomförandet. Arbetet måste fortsätta på

internationell, nationell och lokal nivå för att de

planer och program som antagits skall kunna

fullföljas. Som framhålls i genomförandeplanen är

det mycket angeläget att både allmänhet och

beslutsfattare har tillgång till kunskap och

information för att kunna delta. I detta sammanhang

vill utskottet peka på Århuskonventionen och dess

genomförande i EG-rätten. Genomförandet innebär att

allmänheten har rätt till information. Rätten till

information enligt Århuskonventionen består av dels

en "aktiv" del som gäller allmänhetens rätt att söka

information hos offentliga myndigheter och en

skyldighet för dessa myndigheter att tillhandahålla

informationen på begäran, dels en "passiv" del som

innebär en skyldighet för myndigheterna att samla in

och sprida information utan att en uttrycklig

begäran föreligger.

Utskottet konstaterar att Agenda 21-arbetet har

varit ett viktigt led i att involvera olika

samhällsgrupper i arbetet med hållbar utveckling.

Det svenska Agenda 21-arbetet är vid en

internationell jämförelse på flera sätt unikt. Redan

år 1993 slogs det fast att genomförandet av besluten

vid FN:s konferens om miljö och utveckling genom

Agenda 21 i första hand var en kommunal angelägenhet

och att inga centrala direktiv om arbetet

utformades. Det svenska arbetet med Agenda 21 och

hållbar utveckling har sedan det påbörjades präglats

av ett tydligt underifrånperspektiv. Agenda 21-

arbetet har på olika sätt bidragit till att

samverkan mellan olika sektorer har ökat. Detta

gäller såväl inom kommunerna som samarbete med andra

aktörer utanför den kommunala sfären. Samrådsgrupper

och nätverk har bildats för att diskutera olika

hållbarhetsfrågor. Skilda former av partnerskap har

också ingåtts för att genomföra olika åtaganden.

Under perioden 1994-96 beviljades 137 olika projekt

medel. Ett åttiotal av dessa följdes upp av

Naturvårdsverket, som i sin utvärdering bedömde att

bidragen givit upphov till flera konkreta

miljöförbättringar. En annan positiv faktor var att

ett antal arbetstillfällen också hade tillskapats.

Utskottet kan konstatera att intensiteten i Agenda

21-arbetet har minskat under senare år men vill ändå

peka på de många positiva effekterna av detta arbete

och framhålla vikten av att det fortsätter.

Nationalkommittén för Agenda 21 och Habitat kommer

under våren 2003 att presentera sina slutsatser av

Agenda 21- och Habitatarbetet och kommer då också

att lägga fram förslag om hur detta arbete kan

vidareutvecklas.

En fråga som fick stort utrymme i Johannesburg var

vilket ansvar som företagen kan ha och bör ta på sig

när det gäller social och miljömässig utveckling i

så kallade partnerskap mellan näringsliv och

samhällsorgan. Vid världstoppmötet lanserades så

kallade typ 2-initiativ. Dessa består av

internationella partnerskapsinitiativ mellan tre

eller fler olika parter - regeringar, näringsliv,

internationella organisationer och

frivilligorganisationer. Syftet är att mer konkret

visa på praktisk handling för att uppnå de

intentioner och rekommendationer som anges i den

överenskomna genomförandeplanen (s.k. typ 1-

initiativ).

Typ 2-initiativen skall ses som ett komplement

till de överenskommelser som träffades. Initiativen

är frivilliga till sin karaktär och skall inte

ersätta andra statliga åtgärder. De skall ha en

koppling till resultatet från mötet i Johannesburg

eller Millenniedeklarationen, och integrera alla tre

aspekterna i hållbarhetsbegreppet. Processen skall

vara öppen och en återkoppling av resultat och

erfarenheter skall ske. Typ 2-initiativen skall vara

förankrade lokalt men samtidigt ha en internationell

koppling. Genomförandeplanen innehåller många

referenser till behovet av att inleda olika former

av partnerskap mellan samhällsaktörer för att

underlätta genomförandet av rekommendationerna inom

planens olika sektorsområden. Utskottet ser positivt

på arbetet med olika partnerskapsinitiativ och ser

dessa som ett nödvändigt komplement till övriga

beslutade åtgärder. Utskottet förordar dock att

formerna och reglerna kring olika partnerskap blir

föremål för fortsatta diskussioner med målsättningen

att det internationella samfundet kan enas om vissa

principer för hur typ 2-initiativen skall följas

upp. Utskottet förutsätter att bl.a. information om

partnerskapens utveckling kommer att följas upp så

att kunskap kan spridas om erfarenheter och uppnådda

resultat.

En nyckel i arbetet med hållbar utveckling är

kunskap och information. Forskning och utveckling

spelar här en viktig roll. Det bedrivs i dag en

omfattande forskning och utveckling vid de svenska

universiteten och högskolorna som på olika sätt

knyter an till hållbar utveckling. Det gäller såväl

grundforskning som tillämpad forskning. För att öka

kvaliteten och takten i omställningsarbetet mot en

hållbar utveckling anser utskottet att det är

viktigt med en ökad samverkan mellan forskare och

praktiker i miljöarbetet på alla nivåer. Även det

civila samhället och intresseorganisationer måste

involveras i detta arbete. Forskningsresultaten

måste göras tillgängliga på ett sådant sätt att de

kan få genomslag på alla nivåer, eftersom ett brett

deltagande är en förutsättning för att kunna nå

målet med hållbar utveckling. Det är vidare

angeläget att främja kontakterna mellan praktiker

och forskare för att utveckla nya tekniker,

kunskaper och att snabbare kunna pröva och använda

dem i större skala. En annan viktig dimension är att

forskarsamhället får en bättre bild av vilka problem

och behov som forskningen kan behöva inriktas mot.

Utskottet anser det viktigt att dessa frågor

utvecklas i det kommande arbetet, som skall leda

fram till den forskningspolitiska proposition som

regeringen avser att lämna till riksdagen under år

2004.

En annan viktig aspekt av kunskap och information

är att målet om hållbar utveckling integreras i

utbildningen. Den 20 december 2002 beslöt FN:s

generalförsamling att förklara åren 2005-2015 som

ett årtionde för utbildning för hållbar utveckling.

Utskottet välkomnar att regeringen i samband med

detta har lyft fram utbildning för hållbar

utveckling genom att bl.a. träffa en överenskommelse

om ett handlingsprogram och mål för utbildning för

hållbar utveckling i Östersjöregionen, Baltic 21

Education, liksom att inom ramen för Nordiska rådet

arrangera en konferens om utbildning för hållbar

utveckling som är planerad till den 12-13 juni i år

i Karlskrona. Utskottet anser vidare att det är

mycket angeläget att universitet och högskolor, inom

ramen för det självständiga ansvar dessa har för att

utveckla kurser och program, beaktar de möjligheter

som finns att genom den högre utbildningen bidra

till en hållbar utveckling. Utskottet kan vidare

konstatera att frågan om utbildning för hållbar

utveckling stärkts i och med världstoppmötet i

Johannesburg. I samband med de diskussioner som

hölls där bjöd regeringen in till ett

internationellt seminarium om utbildning för hållbar

utveckling. Utskottet vill understryka vikten av att

detta seminarium genomförs.

Eftersom människors attityder och livsstil

grundläggs i tidig ålder är det angeläget att redan

i förskolan starta arbetet med att öka intresset och

kunskaperna om hållbar utveckling. Lärandet bör

sedan byggas på genom hela utbildningssystemet.

Detta bör särskilt framgå i läroplanerna för de

olika skolformerna. Eftersom frågor om hållbar

utveckling inte kan föras till ett avgränsat område

utan berör många kunskapsområden bör utbildning för

hållbar utveckling förekomma i alla ämnen och som en

integrerad del i utbildningssystemet.

Utskottet anser vidare att arbetet med hållbar

utveckling är en dynamisk process som förutsätter

ett kontinuerligt kunskapsinhämtande. Alla

medborgare skall ha tillgång till ett brett spektrum

av formell och informell utbildning för ett

livslångt lärande för att främja hållbar utveckling.

Utskottet ser därmed positivt på regeringens

ambition att alla former och nivåer av utbildning i

Sverige skall inkludera aspekten hållbar utveckling.

Det är därvid av stor betydelse att utbildningen

avser alla tre aspekter av hållbar utveckling. Detta

förutsätter i sin tur en satsning på

kompetensutveckling av lärare på alla nivåer.

Utskottet vill också framhålla den betydelsefulla

roll som folkbildningen spelar och ser mycket

positivt på regeringens avsikter att genomföra

återkommande s.k. folkrörelseforum för dialoger

mellan regeringen och företrädare för folkrörelser,

föreningar och andra medborgarsammanslutningar.

Enligt utskottets mening är det viktigt att också

riksdagen involveras i dessa dialoger.

Avslutningsvis konstaterar utskottet att den stora

utmaningen när det gäller att nå hållbar utveckling

ligger i genomförandet. En viktig aspekt av

genomförandet är utvärdering och uppföljning med

vars hjälp man kan få tillstånd bättre samordning av

olika insatser och som kan medverka till att

målkonflikter och suboptimeringar undviks till

förmån för synergieffekter och långsiktiga resultat.

Av skrivelsen framgår att regeringen avser att följa

upp genomförandet av den nationella strategin för

hållbar utveckling under hösten 2003. I samband

därmed kommer slutsatserna och genomförandeplanen

från toppmötet i Johannesburg att belysas särskilt.

Dessutom kommer det av Nationalkommittén för Agenda

21 och Habitat nyligen framlagda slutbetänkandet att

behandlas. Det är angeläget att den analys som

regeringen gör i detta sammanhang tar sin

utgångspunkt i resultaten från samtliga de stora

internationella konferenser som hållits från och med

toppmötet i Rio de Janeiro. I betänkandet En

rättvisare värld utan fattigdom (SOU: 2001:96), som

överlämnades i mars 2002 av den parlamentariska

utredningen för en samlad svensk politik för global

utveckling (Globkom), beskrivs nya förutsättningar

och ambitioner i kampen mot fattigdom. Detta

betänkande kommer att ligga till grund för en

proposition som kommer att föreläggas riksdagen

under år 2003. Som tidigare omnämnts har regeringen

också aviserat att den som ett led i arbetet för att

uppnå hållbara konsumtions- och produktionsmönster

under våren 2003 kommer att presentera en

proposition om ett giftfritt och resurssnålt

samhälle. I tillägg härtill kommer den årliga

uppföljningen av miljömålen. Utskottet förutsätter

att regeringen i sitt arbete kommer att tillämpa den

slutsats som drogs i Johannesburg att all utveckling

skall vara hållbar i ekonomisk, social och

miljömässig bemärkelse och i sitt kommande arbete

redogör för på vilket sätt de föreslagna åtgärderna

bidrar till genomförandet. Utskottet förutsätter

vidare att regeringen i de kommande propositionerna

återkommer med förslag till lösningar av de problem

som utskottet behandlat i detta betänkande.

Med det anförda föreslår utskottet att motionerna

2002/03:MJ7 (c) yrkande 4, 2002/03:MJ9 (m) yrkande

13, 2002/03:MJ10 (kd) yrkande 1, 2002/03:

U293 (v) yrkande 6 och 2002/03:U310 (mp) yrkandena

1, 3, 4 och 9 lämnas utan vidare åtgärd.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Globalisering (punkt 1)

av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Ewa Björling (m)

och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ9 yrkande 1 och avslår

motionerna 2002/03:MJ7 yrkandena 2 och 9,

2002/03:MJ8 yrkande 6, 2002/03:MJ10 yrkandena 2 och

7, 2002/03:U293 yrkande 3, 2002/03:U294 yrkande 19,

2002/03:U298 yrkandena 11 och 12, 2002/03:U310

yrkandena 2, 11 och 15 samt 2002/03:MJ315 yrkande

17.

Ställningstagande

Alltsedan människan växlade från att vara jägare

till jordbrukare har grödor och boskap förädlats.

Grödorna ger större avkastning samtidigt som de blir

mer motståndskraftiga mot oväder och insektsangrepp.

Boskapen blir friskare och lämnar följaktligen också

ifrån sig bättre produkter. Den s.k. gröna

revolutionen har handlat dels om en inre förfining

av djur och växter, dels om ytterligare

förbättringar genom medicinering,

kemikalieanvändning och liknande.

Mot denna bakgrund får ensidig uppmuntran av

ekologisk produktion starkt ifrågasättas, i

synnerhet som denna uppmuntran skulle innebära att

import av eko-produkter från u-länder främjas. Det

finns vissa risker förenade med det ekologiska

jordbruk i u-länder, som förordats av regeringen.

Ett visst bruk av bekämpningsmedel är t.ex. ofta

nödvändigt i denna biotop. Att främja import av eko-

produkter från u-länder får dessutom imperialistiska

drag. Europeiska unionen bör vare sig favorisera

ekologiskt eller konventionellt jordbruk, utan

överlåta dessa beslut på en fri marknad. Moderaterna

anser att jordbruket måste bli mer

konsumentorienterat och vill därför slå vakt om

underifrånperspektivet. Att favorisera eko-

produkter, oavsett om det sker av Europeiska unionen

eller ensidigt av Sverige, är något som starkt bör

avvisas. Ett främjande av import av eko-produkter

blir ytterligare mer anmärkningsvärt med beaktande

av EU:s allmänna jordbrukspolitik. Tullarna på

jordbruksprodukter bör avskaffas, inte minst

eftersom u-ländernas komparativa fördel är stor inom

detta segment. Tullar och subventioner försvårar

u-ländernas utveckling. Särskilt upprörande är den

s.k. tulleskaleringen som innebär att u-länder som

förädlar sina produkter straffas ytterligare.

Rättvisa villkor måste vara att få handla fritt i en

globaliserad värld där stater varken subventionerar,

främjar särintressen eller reser tullmurar. Sverige

bör därför i WTO och EU verka för att tullar och

subventioner avskaffas.

2. Globalisering (punkt 1)

av Sverker Thorén (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 6,

2002/03:U294 yrkande 19 och 2002/03:MJ315 yrkande 17

samt avslår motionerna 2002/03:MJ7 yrkandena 2 och

9, 2002/03:MJ9 yrkande 1, 2002/03:MJ10 yrkandena 2

och 7, 2002/03:U293 yrkande 3, 2002/03:U298

yrkandena 11 och 12 samt 2002/03:U310 yrkandena 2,

11 och 15.

Ställningstagande

I miljöpolitiken och i vårt eget miljömedvetande

krävs mer solidaritet med människor i fattiga

länder. De tidigt industrialiserade länderna har en

tradition av att exploatera utvecklingsländernas

resurser i form av människor, råvaror och miljö.

Folkpartiet anser att vi måste eftersträva en

miljöutveckling som gynnar hela världen. Bindande

globala överenskommelser måste vidareutvecklas,

liksom kunskaps- och tekniköverföring. I de fattiga

delarna av världen äventyras människors överlevnad

av brist på rent vatten och odlingsbar mark.

Fattigdomen tvingar ofta fram en livsföring som

allvarligt tär på naturresurser. Genom frihandel

ökar möjligheterna att lösa många stora

miljöproblem.

Genom frihandel ökar möjligheterna att lösa många

stora miljöproblem. Frihandel leder till effektivare

hushållning med resurser, skapar resurser och

effektivare hushållning för att lösa olika typer av

miljöproblem. Den innebär också att miljövänlig

teknik sprids snabbare. Frihandel skapar möjligheter

för utvecklingsländerna att bryta fattigdomen.

Folkpartiet liberalerna anser också att EU

omedelbart skall avskaffa sina tullar mot de

fattigaste utvecklingsländerna. Frihandel skapar

möjligheter för utvecklingsländerna att själva

förädla sina naturtillgångar, vilket kan leda till

minskade transportvolymer. Klimatfrågan är vår tids

största miljöfråga varför åtgärder måste vidtas för

att kraftigt minska klimatpåverkande utsläpp. De

flesta klimatforskare är överens om att jordens

klimat håller på att förändras och att människans

utsläpp av framför allt växthusgaser spelar en stor

roll. Det är ofta de fattigaste ländernas befolkning

som riskerar att drabbas hårdast av

klimatförändringar. En global skatt på koldioxid

skulle kunna leda till en kraftfull reducering av

användningen av fossila bränslen. En sådan måste

dock samordnas med ambitionen att införa en global

handel med utsläppsrätter av koldioxid. Folkpartiet

lägger stor vikt vid miljöfrämjande insatser.

Vi anser att arbetet för att öka frihandeln är en

självklarhet om fattigdomen i världen skall minska

och välfärden öka. För alla är frihandelns fördelar

inte lika självklara. Ökad världshandel anses av

vissa leda till t.ex. negativa miljöeffekter. Handel

behöver dock inte vara skadligt för miljön. Det är

när länder växer, när människor får det bättre som

man kan börja göra något åt miljöproblemen, t.ex.

genom renare metoder för uppvärmning och matlagning,

bättre sanitära förhållanden osv. Människor som är

dömda till fattigdom genom att vi stoppar deras

handel blir inte heller några starka miljökämpar.

Fattigdomen i världen kan mildras genom ekonomisk

tillväxt, särskilt om den kombineras med åtgärder på

den nationella nivån som förbättrar inkomst- och

förmögenhetsfördelningen. En av de viktigaste

förutsättningarna för en ökad tillväxt är en fri

utrikeshandel. Frihandeln är således central i alla

diskussioner om globalisering och utveckling, även

om den ingalunda är den enda frågan. De senaste

decenniernas utveckling visar att u-länder som

öppnat sig för internationella kapital- och

handelsrörelser fått en högre tillväxt och ett

större välstånd jämfört med u-länder som tillämpat

omfattande valutaregleringar, kapitalrestriktioner

och andra typer av protektionistiska åtgärder. För

många u-länder är jordbruks- och textilprodukter den

absolut viktigaste källan till inkomst. Det är

framför allt inom dessa områden som u-länderna är

konkurrenskraftiga gentemot i-världens producenter.

Sverige måste driva på så att Europeiska unionen

avskaffar kvoterna inom textilområdet och arbetar

för att världens textil- och konfektionshandel blir

fri. En avreglering av EU:s jordbruksmarknad måste

snarast påbörjas. Några reformer som behöver

genomföras är bl.a. att slopa skyddstullar, att ge

exportörer från fattiga länder fritt

marknadstillträde och att minska

jordbrukssubventionerna med åtminstone 70 %.

3. Globalisering (punkt 1)

av Roger Karlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ7 yrkande 2 och avslår

motionerna 2002/03:MJ7 yrkande 9, 2002/03:MJ8

yrkande 6, 2002/03:MJ9 yrkande 1, 2002/03:MJ10

yrkandena 2 och 7, 2002/03:U293 yrkande 3,

2002/03:U294 yrkande 19, 2002/03:U298 yrkandena 11

och 12, 2002/03:U310 yrkandena 2, 11 och 15 samt

2002/03:MJ315 yrkande 17.

Ställningstagande

Centerpartiet anser att det är viktigt att få med

näringslivet i arbetet med hållbar utveckling.

Företagare och entreprenörer är bra på nytänkande,

och detta skall vi dra nytta av. Ett miljöanpassat

näringsliv är en viktig förutsättning för att ställa

om Sverige till ett ekologiskt hållbart samhälle.

Den miljödrivna utvecklingen inrymmer en enorm

potential, både för miljön och den ekonomiska

tillväxten. Vid toppmötet i Johannesburg var

näringslivet en part som tilläts vara aktiv och

delaktig. Skillnaden när det gäller näringslivets

delaktighet var stor jämfört med toppmötet i Rio. Nu

vilar ett tungt ansvar på den svenska regeringen att

få en lika konstruktiv dialog med det svenska

näringslivet. Centerpartiet vill rikta en uppmaning

till regeringen att inse vikten av att göra

näringslivet delaktigt i det fortsatta arbetet, inte

minst de små och medelstora företagen. Projektet

Globalt ansvar har inte varit ett lyckat försök att

skapa dialog med svenska företag för en hållbar

utveckling. Endast ett fåtal företag står bakom

projektet. Betydligt fler svenska företag är

anslutna till FN:s mer lyckade projekt Global

Compact. Näringslivet är således på intet vis

ointresserat av hållbar utveckling. Den aktuella

projektformen har dock inte fungerat och haft en

nonchalant och oengagerad hantering. För att

stimulera näringslivet att arbeta förebyggande med

miljöfrågor och sociala frågor är det också viktigt

att de statliga företagen fungerar som föregångare.

Det finns många exempel på när statligt ägda företag

skulle behöva en tydligare etisk och miljömässig

handlingslinje. Riksdagen bör därför uppdra åt

regeringen att utarbeta etiska och miljömässiga

riktlinjer för de statliga företagen.

4. Globalisering (punkt 1)

av Lotta N Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:U310 yrkandena 2 och 11

samt avslår motionerna 2002/03:MJ7 yrkandena 2 och

9, 2002/03:MJ8 yrkande 6, 2002/03:MJ9 yrkande 1,

2002/03:MJ10 yrkandena 2 och 7, 2002/03:U293 yrkande

3, 2002/03:U294 yrkande 19, 2002/03:U298 yrkandena

11 och 12, 2002/03:U310 yrkande 15 samt

2002/03:MJ315 yrkande 17.

Ställningstagande

En av frågeställningarna som kvarstår efter

Johannesburgkonferensen är relationen mellan FN:s

konventioner om miljö och mänskliga rättigheter och

internationella handelsavtal. Detta har varit en av

de viktigaste frågorna också för folkrörelsearbetet

inför och under förhandlingarna. Målet att FN:s

avtal på t.ex. miljöområdet skall vara överordnade

WTO-avtalet uppnåddes inte, även om vissa framsteg

gjordes. Det finns nu formuleringar om att avtalen

skall vara "ömsesidigt stödjande", men tolkningen av

detta skall diskuteras inom ramen för den ena sidan,

nämligen inom WTO:s arbetsprogram. Det finns därmed

en klar risk för att för stor vikt läggs vid

handelsöverväganden på bekostnad av andra aspekter.

Vidare kan WTO, till skillnad från FN-systemet när

det gäller miljöavtalen, använda sin rättsliga

apparat för sanktioner mot länder och därför sätta

kraft bakom sina slutsatser. Eftersom flera av de

frågor som behandlades på Johannesburgkonferensen i

praktiken kan komma att avgöras inom ramen för WTO

är det viktigt att Sverige betonar andra än rena

handelsperspektiv i sitt agerande inom

organisationen. Sverige bör t.ex. verka för att WTO

blir en mer öppen och demokratisk organisation samt

att det skall införas sociala och miljömässiga

klausuler i handelsavtalen.

Den typ av globalisering som Miljöpartiet de gröna

vill medverka till sker underifrån, på demokratisk

grund, utan en förenklad tillväxttro och med rättvis

frihandel som ledstjärna.

5. Institutionellt ramverk (punkt 2)

av Sven Gunnar Persson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:U239 yrkande 3 och avslår

motionerna 2002/03:MJ7 yrkandena 1 och 3,

2002/03:MJ10 yrkandena 9 och 25, 2002/03:MJ11

yrkande 1, 2002/03:U263 yrkande 10, 2002/03:U310

yrkandena 10, 13 och 16, 2002/03:U324 yrkande 9 och

2002/03:MJ428 yrkande 48.

Ställningstagande

Kristdemokraterna anser att det globala samarbetet i

miljöfrågor lider av bristen på starka

institutioner. Jämfört med

världshandelsorganisationen WTO, som har en

tvistlösningsmekanism och fungerande

sanktionsmöjligheter, saknar världssamfundet

tillräckliga möjligheter att genomdriva

efterlevnaden av olika miljökonventioner. FN:s

miljöorgan UNEP fyller en viktig funktion men är

mycket begränsat när det gäller resurser, personal

och befogenheter. Det har lett till att många i

stället vänder blicken mot WTO som en mer kraftfull

organisation. WTO kan dock knappast anses vara ett

lämpligt forum för att hantera internationell

miljöpolitik. Det globala ramverket på miljöområdet

måste stärkas, även om de flesta hoten mot en

hållbar utveckling till sist måste åtgärdas på

nationell nivå. Kristdemokraterna anser att detta

bör vara en prioriterad uppgift för Sverige i

uppföljningsarbetet av Johannesburgstoppmötet.

I en rapport från WTO förra året föreslås att

WTO:s samarbetsmodell, med lagbaserade rättigheter

och skyldigheter, kan tjäna som modell för en ny

global samarbetsarkitektur på miljöområdet. Det

förslaget bör utredas ytterligare.

Även EU:s ministerråd har uttryckt stöd för en

starkare global samarbetsarkitektur. Man har

välkomnat den nya arbetsgrupp inom UNEP som skall se

över det internationella miljösamarbetet, inklusive

finansieringsmöjligheterna. En "Global Environment

Organization", GEO, har föreslagits både från UNEP

och från en arbetsgrupp inom FN som förbereder

toppmötet "Finansiering för utveckling". Möjligheten

att skapa en sådan global miljöorganisation bör

snarast utredas. Den skulle ha som uppgift att

övervaka och kontrollera konventionernas

efterlevnad. Den bör också ha resurser att följa

världsutvecklingen på miljöområdet genom samarbete

med nationella myndigheter och oberoende

organisationer. Kunskapen är fortfarande mycket

begränsad på många områden, exempelvis om

utvecklingen i världen på den biologiska mångfaldens

område. En huvuduppgift bör vara att förmedla

kunskaper om hur goda politiska styrmedel och

handlingsprogram kan se ut, inte minst till de

fattigaste länderna. Sverige och de andra EU-

länderna har, trots allt, kommit relativt långt i

arbetet med att konkretisera hållbarhetstänkandet

till praktisk politik. Det gäller exempelvis

integreringen av hållbar utveckling i samtliga

politikområden, kemikaliestrategin, den integrerade

produktpolitiken (IPP), det sjätte

miljöhandlingsprogrammet, klimatförändringsstrategin

och andra pågående åtgärder. Sådana framsteg måste

kommuniceras till omvärlden, och i synnerhet bör

relevant information och erfarenheter delas med u-

länderna. Sådan kunskapsöverföring är en central

förutsättning för att u-länderna skall kunna närma

sig en hållbar utveckling. Lämpliga former för

kunskapsöverföring och erfarenhetsutbyte på det

globala planet bör utvecklas. Detta skulle kunna

göras inom ramen för en starkare global

miljöorganisation, vilket också föreslås i en

nyutkommen UNEP-rapport.

6. Institutionellt ramverk (punkt 2)

av Sverker Thorén (fp), Birgitta Ohlsson (fp) och

Roger Karlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 6. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ428 yrkande 48 och avslår

motionerna 2002/03:MJ7 yrkandena 1 och 3,

2002/03:MJ10 yrkandena 9 och 25, 2002/03:MJ11

yrkande 1, 2002/03:U239 yrkande 3, 2002/03:U263

yrkande 10, 2002/03:U310 yrkandena 10, 13 och 16

samt 2002/03:U324 yrkande 9.

Ställningstagande

Europa behöver en gemensam miljöpolitik.

Miljöfrågorna kan inte längre i första hand ses som

en nationell fråga. Global miljösamverkan kan enbart

genomföras genom fast och bindande samarbete.

Sverige bör agera som föredöme när det gäller höga

miljökrav, teknologiskt och solidariskt nytänkande

m.m. För att nå verkliga lösningar på de globala

miljöhoten finns det ingen viktigare förutsättning

än att dramatiskt öka trycket och engagemanget i den

internationella miljöpolitiken. Våra partier delar

och driver uppfattningen att miljöproblem är

gränsöverskridande och bör behandlas i EU. Vi anser

därför att en gemensam europeisk miljöpolitik

(Common Environmental Policy, CEP) bör utarbetas.

Målet för en gemensam europeisk miljöpolitik bör

vara tvådelat. För det första måste ambitionsnivån i

EU:s inre miljöarbete höjas. Europeiska unionen bör

gradvis ställas om till ett ekologiskt hållbart

samhälle. Långtgående miljöskatter och lagstiftning

blir möjliga genom att alla länderna går tillsammans

och alltså inte kan locka till sig företag och jobb

med lägre miljökrav - s.k. miljödumpning. Genom en

fortgående utvidgning med fler länder, och genom ett

massivt miljö- och utvecklingsbistånd till övriga

länder i närområdet, kan miljösituationen i Europa

radikalt förbättras. För det andra måste EU ta på

sig rollen att vara miljöns stridbare förkämpe i det

internationella samarbetet. Inom ramen för FN, VEU,

IMF och Världsbanken skall EU vara starkt pådrivande

för att skärpa och utvidga internationella

miljökonventioner och bidra till att anpassa

regelverk för handeln i en riktning som försvårar

miljödumpning. I kraft av en ökad politisk

samstämmighet i miljöfrågorna och en stor ekonomisk

tyngd kan EU som enda globala aktör sätta press på

USA. Den möjligheten bör i ökad utsträckning

användas. EU:s globala miljöpolitik bör ha ett

solidariskt utvecklingsperspektiv gentemot de

fattigare länderna. Ett förstärkt bistånd med tydlig

inriktning mot hållbar utveckling bör vara ett

viktigt fundament.

7. Institutionellt ramverk (punkt 2)

av Lotta N Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ11 yrkande 1 och avslår

motionerna 2002/03:MJ7 yrkandena 1 och 3,

2002/03:MJ10 yrkandena 9 och 25, 2002/03:U239

yrkande 3, 2002/03:U263 yrkande 10, 2002/03:U310

yrkandena 10, 13 och 16, 2002/03:U324 yrkande 9 och

2002/03:MJ428 yrkande 48.

Ställningstagande

Miljöpartiet de gröna delar inte uppfattningen att

det "måste finnas en ömsesidigt stödjande relation

mellan WTO:s regelverk och de multilaterala

konventionerna på miljöområdet och det sociala

området". Enligt vår mening är detta en alltför

defensiv hållning eftersom den undviker den centrala

frågan om vad som sker i händelse av konflikt.

Miljöpartiet de gröna anser att det måste

tydliggöras att multilaterala konventioner på såväl

miljöområdet som det sociala området skall tas in i

WTO:s regelverk och ges status som handelsundantag.

Vidare måste internationella miljööverenskommelser

utvecklas och utvidgas. Ökad handel förstärker den

ekonomiska utvecklingen, oavsett om den är hållbar

eller inte. Om miljöregler är eftersatta på

nationell nivå i vissa länder så att en ekonomisk

utveckling ökar miljöbelastningen kan en ökad handel

förstärka denna tendens. Man behöver se över de

paragrafer i världshandelsorganisationens regelverk

och andra handelsrättsliga överenskommelser som

beskriver hur olika länder vid behov skall kunna

skydda sina ekologiskt ansvarstagande industrier

från s.k. dumpning. Att vissa länder skaffar sig

kostnadsfördelar genom att inte ta ansvar för en

hållbar utveckling utgör ett hållbarhetshinder.

Detta bör i längden anses allvarligare än ett

handelshinder. Att komma till rätta med

miljödumpning är viktigt dels för den globala

miljön, dels för de berörda länderna.

Miljöpartiet anser också att en internationell

miljödomstol bör inrättas med just de motiveringar

som utskottet redogör för i den inledande texten.

Avslagsmotiveringen är långsökt och håller inte för

ett närmare skärskådande.

8. Hållbarhetskommission (punkt 3)

av Sverker Thorén (fp), Sven Gunnar Persson (kd),

Birgitta Ohlsson (fp), Roger Karlsson (c) och

Lotta N Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ8 yrkande 1.

Ställningstagande

Framtidens stora miljöutmaningar måste hanteras med

nya strategier. En lärdom från FN-toppmötet i

Johannesburg är att vi inte kan använda gamla tiders

organisation, regelverk och styrmedel för att

hantera den mycket genomgripande utveckling som

krävs. Det gäller också i hög grad Sverige. Vi tror

inte att det går att klara 2000-talets utmaningar

med en struktur som utvecklats under efterkrigstiden

och präglats av 1970- och 1980-talens

frågeställningar. Det är tydligt att politiken inte

har lyckats finna former för samverkan mellan olika

sfärer i samhället, något som är helt nödvändigt om

vi skall få till stånd en samlad utvecklingskraft.

Vi anser därför att initiativ bör tas till en

djupgående analys av vilka organisatoriska,

lagstiftningsmässiga, ekonomiska samt forsknings-

och utbildningsmässiga förändringar som behövs för

att samhället bättre skall kunna arbeta för en

hållbar utveckling. Särskilt bör denna analys beakta

behoven av tvärdisciplinärt arbete över olika

områdes- eller sektorsgränser. Vi föreslår därför

att en hållbarhetskommission tillsätts med uppgift

att se över vilka effektiviseringar och

moderniseringar av samhällets regelverk, styrmedel

och upplysningsverksamhet som behöver göras, inte

minst för att undvika att samhället motverkar goda

initiativ från individer och företag. Kommissionens

uppgift skall likaså vara att i samråd med

näringsliv och opinionsbildande organisationer finna

former för hur man skall integrera strävandena mot

en hållbar utveckling och hur man bäst organiserar

samhällets behov av utbildningsinsatser inom detta

område. Kommissionen bör ha ekonomiska resurser för

att initiera utredningar och riktad forskning inom

sitt område.

9. Förändrade konsumtions- och

produktionsmönster (punkt 4)

av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Ewa Björling (m)

och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 9. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ9 yrkande 6 samt avslår

motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 2, 2002/03:MJ10

yrkandena 12-15, 2002/03:MJ11 yrkande 2,

2002/03:K432 yrkande 17 samt 2002/03:U293 yrkande 1.

Ställningstagande

Den tidigare ofta omtalade klyftan mellan i- och u-

länder är på väg att ersättas av en ny klyfta mellan

u-länder som växer ikapp i-världen och u-länder som

stagnerar och blir allt fattigare. Vissa länder som

fått omfattande bistånd under flera decennier har

ändå inte lyckats minska fattigdomen. Enligt

Moderaternas uppfattning måste Sverige i

biståndssamarbetet fokusera på erfarenheter från

länder som har lyckats med en snabb

fattigdomsminskning. En målmedveten förändring av

politiken kan, även för tidigare kraftigt vanstyrda

ekonomier, få till stånd en positiv utveckling från

fattigdom mot tillväxt. Påståendet att de minst

utvecklade länderna marginaliseras alltmer i den

globala ekonomin är felaktigt. Fattiga länder har

tack vare den globala ekonomin en möjlighet att

rekordsnabbt öka välståndet. De minst utvecklade

länderna marginaliseras däremot alltmer i slutna

ekonomier, där endast protektionism och

självförsörjning tillåts. Samma grundläggande

invändning kan riktas mot s.k. etisk märkning,

vilken påstås ligga i linje med arbetet med den

nationella strategin för hållbar utveckling. En risk

med den etiska märkningen är att produktionen inte

utsätts för viktig global konkurrens. Konkurrens har

t.ex. lett till att amerikanska arbetsgivare betalar

åtta gånger högre lön än genomsnittet i de

fattigaste u-länderna.

10. Förändrade konsumtions- och

produktionsmönster (punkt 4)

av Sverker Thorén (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 10. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 2 och

2002/03:K432 yrkande 17 samt avslår motionerna

2002/03:MJ9 yrkande 6, 2002/03:MJ10 yrkandena 12-15,

2002/03:MJ11 yrkande 2 samt 2002/03:

U293 yrkande 1.

Ställningstagande

För att uppnå en hållbar konsumtion, i

Johannesburgsdokumentets mening, är kunniga och

välinformerade konsumenter en nyckelfaktor. Genom

information om de sociala och miljömässiga följderna

av olika konsumtionsval kan individen göra upplysta

val utifrån sina personliga prioriteringar. Det

grundläggande kravet är dock att konsumenten inte

vilseleds beträffande produktens eller tjänstens

innehåll och funktioner. Vi liberaler vill verka för

säkrare och sundare livsmedel. Inom EU bör målet

vara att utforma en gemensam europeisk

livsmedelspolitik, som gör det möjligt för människor

att känna trygghet med vad de äter - oavsett var de

befinner sig inom EU. Kravet på korrekt information

är absolut, och målet måste vara att all mat skall

vara ofarlig. Inom EU är det är därför nödvändigt

att bl.a. utveckla ett system för kontroll av

märkningen. Ett sådant system borde givetvis vara

globalt, men det vi har makt över och huvudsakligt

ansvar för är den europeiska marknaden. Den i

Johannesburg antagna definitionen av begreppet

hållbar utveckling omfattar ekologisk, ekonomisk och

social hållbarhet. Folkpartiet ser i och för sig att

en utvidgning av begreppet hållbar utveckling kan

tillföra konsumenten mera makt, men vill samtidigt

varna för att det kan vara svårt att kombinera flera

kriterier i en och samma märkningsform. Det finns

därför även i framtiden behov av att särskilja de

olika hållbarhetsmålen från varandra. Stor

försiktighet bör också iakttas med att sätta

likhetstecken mellan etisk och social märkning av de

modeller som förekommer på den svenska marknaden och

ekonomisk och social hållbarhet enligt

Johannesburgsdokumentets definition.

11. Förändrade konsumtions- och

produktionsmönster (punkt 4)

av Sven Gunnar Persson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 11. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ10 yrkande 15 samt avslår

motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 2, 2002/03:MJ9

yrkande 6, 2002/03:MJ10 yrkandena 12-14,

2002/03:MJ11 yrkande 2, 2002/03:K432 yrkande 17 och

2002/03:U293 yrkande 1.

Ställningstagande

Arbetet med miljömärkning av trädgårdsredskap,

arbetsmaskiner, motorer och andra miljöpåverkande

utrustningar och produkter måste intensifieras.

Kristdemokraterna menar att regeringen snarast bör

återkomma till riksdagen med förslag till hur

ekonomiska styrmedel kan användas i syfte att öka

andelen miljömärkta arbetsmaskiner m.m. En lösning

skulle t.ex. kunna vara en momssänkning av

miljömärkta gräsklippare och andra arbetsmaskiner

samt av utombordsmotorer. Visar det sig att en

frivillig övergång till miljövänligare motorer inte

går snabbt nog bör ett förbud mot motorer som inte

klarar uppsatta kriterier för emissioner övervägas.

De ekonomiska styrmedlen och de miljöpolitiska

åtgärderna måste också ses över utifrån ett

fördelnings- och glesbygdsperspektiv. Tydliga mål

måste sättas som samverkar med skatteregler och

andra styrmedel.

12. Förändrade konsumtions- och

produktionsmönster (punkt 4)

av Lotta N Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 12. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ11 yrkande 2 samt avslår

motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 2, 2002/03:MJ9

yrkande 6, 2002/03:MJ10 yrkandena 12-15,

2002/03:K432 yrkande 17 och 2002/03:

U293 yrkande 1.

Ställningstagande

Miljöpartiet de gröna anser att det är oerhört

väsentligt att vara tydlig med vad som ingår i

begreppet hållbar utveckling. Inom Finans- och

Näringsdepartementen har försök gjorts att precisera

begreppet. Även om, enligt vår mening, departementen

har en ohållbar definition av hållbar utveckling har

den ändå den förtjänsten att den är tydlig och kan

antas få konsekvenser för den förda politiken.

Definitionen går att diskutera, kritisera, försvara,

ansluta sig till eller ta avstånd från. Tyvärr kan

man inte säga detsamma om regeringens föreliggande

skrivelse. Det går inte att utläsa om skrivelsen

ansluter sig till Finans- och Näringsdepartementens

syn eller ej, eller ens om departementens syn är

förenlig med skrivelsen eller ej. Med denna oklarhet

får det antas att Finans- och Näringsdepartementen

kommer att utgå från att skrivelsens syn på hållbar

utveckling är förenlig med deras definition, med

medföljande negativa konsekvenser för den förda

politiken. Miljöpartiet de gröna anser att begreppet

hållbar utveckling måste ges en tydligare innebörd.

Det behövs därför tydliga, mätbara, övergripande och

långsiktiga mål för att skapa hållbara produktions-

och konsumtionsmönster. Det hittills mest

långtgående försöket att formulera sådana mål har

gjorts av miljöorganisationen Friends of the Earth

Europe (i Sverige Miljöförbundet Jordens Vänner) i

termer av "rättvist miljöutrymme". Ett villkor för

ett uthålligt samhälle enligt detta synsätt är ett

samhälle vars resursförbrukning håller sig inom

landets rättvisa andel av miljöutrymmet. Vi anser

att regeringen bör ge i uppdrag åt Naturvårdsverket

och Statistiska centralbyrån att i samråd med andra

formulera mål för Sverige i sådana termer.

Myndigheterna bör också ges i uppdrag att fortsätta

utvecklandet av indikatorer för att kunna

fortlöpande mäta användningen av miljöutrymmet i

olika avseenden.

13. Förbud mot HA-oljor (punkt 5)

av Sven Gunnar Persson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 13. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ10 yrkande 10.

Ställningstagande

När integrering skall ske av sociala, ekonomiska och

miljömässiga hänsynstaganden måste regeringen

säkerställa att giftiga ämnen och kemikalier fasas

ut ur kretsloppen. I ett personbilsdäck ingår cirka

en liter cancerframkallande, mjukgörande HA-oljor

(högaromatiska oljor). HA-oljor är en restprodukt

från raffinering och innehåller polyaromatiska

kolväten, som är ett av de mest angelägna ämnena att

få bort i utsläpp till vatten. På grund av den

miljöskada HA-oljor utgör bör ett förbud mot att

sälja däck som innehåller HA-oljor införas i

Sverige. Kristdemokraterna kräver att regeringen

skyndsamt återkommer till riksdagen med ett sådant

förslag.

14. Privatbilism (punkt 6)

av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Ewa Björling (m)

och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 14. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ9 yrkande 9.

Ställningstagande

Välstånd utgör inget hot mot miljön. Tvärtom är det

i välstånd som vi har råd att finna metoder för ett

lägre tärande på naturresurser. Under FN:s konferens

om den mänskliga miljön i Stockholm 1972 uttrycktes

det oro för att olja och andra råvaror höll på att

uttömmas. Den annalkande katastrofen sades hänga

samman med tron på den ständiga tillväxten.

Bekymrade tankar fördes också fram om vad som skulle

hända med världens kopparreserver, när alla kineser

fick råd att skaffa sig telefon. Vad alla sådana

statiska resonemang bortser i från är tillväxtens

förmåga att utnyttja ändliga råvaror alltmer

resurssnålt. De gigantiska kopparkablarna har

ersatts av fiberoptik. Det finns därför inget som

hindrar att många, många fler människor på vår jord

underlättar sina liv genom att äga en bil. Vill man

komma åt problematiken kring koldioxidutsläpp tar

skrivelsen upp en bättre lösning: Stimulera

användning av befintlig effektiv energiteknik och

främja introduktionen av ny. Vi avfärdar därför en

tydlig politisk styrning som leder till minskade

behov av privatbilism.

15. Fattigdomsbekämpning (punkt 7)

av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Ewa Björling (m)

och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 15. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ9 yrkandena 5 och 8 samt

avslår motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 7, 2002/03:MJ9

yrkande 4, 2002/03:MJ10 yrkandena 3-6 och 17,

2002/03:U239 yrkande 2, 2002/03:

U310 yrkandena 12 och 14 samt 2002/03:U313 yrkandena

3 och 4.

Ställningstagande

Den tidigare ofta omtalade klyftan mellan i- och u-

länder är på väg att ersättas av en ny klyfta mellan

u-länder som växer ikapp i-världen och u-länder som

stagnerar och blir allt fattigare. Vissa länder som

fått omfattande bistånd under flera decennier har

ändå inte lyckats minska fattigdomen. Det är därför

inte riktigt att ställa upp utbetalningsmål för

biståndet. Det är fattigdomsminskningen som måste

vara målet. I detta arbete är det av yttersta vikt

att det utvecklas ett bättre samarbete med

frivilligorganisationer, som t.ex. Röda Korset.

Sverige måste vidare visa större beredvillighet till

skuldavskrivningar. Skuldavskrivningar måste vara

kopplade till stränga krav, eftersom avskrivningarna

annars riskerar att motverka sitt syfte. Vi menar

att Sverige skall ta initiativ till en total

skuldavskrivning år 2004 för högt skuldsatta

låginkomstländer (s.k. HIPC), varav huvuddelen finns

i Afrika söder om Sahara. Fyra krav bör ställas i

detta sammanhang: ingen ny upplåning, ingen

korruption och inget vanstyre, ingen användning i

krig samt att det måste komma fattiga människor till

godo.

16. Fattigdomsbekämpning (punkt 7)

av Sverker Thorén (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 16. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ8 yrkande 7 och avslår

motionerna 2002/03:MJ9 yrkandena 4, 5 och 8,

2002/03:MJ10 yrkandena 3-6 och 17, 2002/03:U239

yrkande 2, 2002/03:U310 yrkandena 12 och 14 samt

2002/03:U313 yrkandena 3 och 4.

Ställningstagande

Folkpartiet är det parti som tydligast och tidigast

velat föra in jämställdhetsmål och kvinnofrågor i

biståndspolitiken. Jämställdhetsfrågorna skall

utgöra en integrerad del i svensk politik för global

utveckling. Trots att jämställdhetsmålet för svenskt

utvecklingssamarbete nu har funnits sedan mitten av

1990-talet har det inte sällan varit svårt att visa

upp resultat som fått praktiska återverkningar i

större skala. Sverige har förvisso medverkat till

att flytta fram kvinnans position i ett flertal

utvecklingsländer, men också framdeles måste nya

grepp tas samtidigt som jämställdhetsarbetet

utvecklas och prioriteras i ett internationellt

perspektiv. Sverige har både den kunskap och de

erfarenheter som krävs för att vara med och leda

detta arbete i de fattigaste länderna. Folkpartiet

anser att man i planeringen av alla biståndsinsatser

aktivt bör arbeta med att föra in ett

jämställdhetsperspektiv, så att projekt och program

kommer kvinnor och män till del i lika hög grad samt

utjämnar existerande skevheter och orättvisor. I

vissa fall är det berättigat att satsa på riktade

insatser, såväl för kvinnor som för män.

17. Fattigdomsbekämpning (punkt 7)

av Sven Gunnar Persson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 17. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ10 yrkandena 5 och 6 samt

avslår motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 7, 2002/03:MJ9

yrkandena 4, 5 och 8, 2002/03:MJ10 yrkandena 3, 4

och 17, 2002/03:U239 yrkande 2, 2002/03:U310

yrkandena 12 och 14 samt 2002/03:U313 yrkandena 3

och 4.

Ställningstagande

Internationell solidaritet kan inte enbart bygga på

att den rika delen av världen delar med sig av sitt

överflöd av resurser. De fattiga länderna är mest

hjälpta av stöd i former som möjliggör för dem att

själva skapa och upprätthålla en god situation för

utveckling och fattigdomsbekämpning. Detta inte är

möjligt att uppnå så länge inte varje enskild

individs mänskliga fri- och rättigheter främjas,

skyddas och institutionaliseras. Inom

biståndspolitiken är mänskliga rättigheter såväl ett

mål som ett medel. Ekonomisk och social utveckling

är en förutsättning för att kunna åtnjuta de

mänskliga rättigheterna fullt ut. Samtidigt är

mänskliga rättigheter normalt sett en förutsättning

för tillväxt och utveckling. Kristdemokraterna anser

därför att det är en absolut nödvändighet för

utvecklingssamarbetet att hela biståndet genomsyras

av mänskliga rättigheter, samt att specifika MR-

projekt prioriteras. På så sätt främjas

människovärdet och möjligheterna att höja

levnadsnivån för de fattigaste.

Europeiska unionen har ett särskilt ansvar för att

verka för en minskning av den globala fattigdomen.

Kristdemokraterna är därför kritiska mot Sveriges

agerande i Europeiska unionen, där regeringen inte

tillräckligt har drivit på EU när det gäller att

förbättra biståndet och göra det mer effektivt.

18. Fattigdomsbekämpning (punkt 7)

av Lotta N Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 18. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:U310 yrkande 14 och avslår

motionerna 2002/03:MJ8 yrkande 7, 2002/03:MJ9

yrkandena 4, 5 och 8, 2002/03:MJ10 yrkandena 3-6 och

17, 2002/03:U239 yrkande 2, 2002/03:U310 yrkande 12

samt 2002/03:U313 yrkandena 3 och 4.

Ställningstagande

Vid millennieskiftet samlades världens ledare i FN:s

generalförsamling för att sätta upp nya och

ambitiösa målsättningar för att bekämpa fattigdomen

i världen. I millenniedeklarationen erkände de ett

"kollektivt ansvar för att principerna om människors

värdighet, jämlikhet och jämställdhet upprätthålls

på det globala planet". De lovade att göra sitt

"yttersta för att befria våra medmänniskor - män,

kvinnor och barn - från den extrema fattigdomens

elände och förnedring".

I millenniedeklarationen finns också en

uppsättning mål för att förverkliga ambitionerna. De

handlar bl.a. om att utradera extrem fattigdom och

hunger, att alla barn skall gå i skolan år 2015, att

främja jämställdhet mellan könen och öka kvinnors

delaktighet, att förbättra mödrahälsan, att bekämpa

hiv/aids, malaria och andra folksjukdomar, att

trygga en hållbar miljö samt att utveckla ett

globalt partnerskap för utvecklingssamarbete.

Millenniemålsättningarna är förpliktande för både

länder och alla internationella organisationer.

Miljöpartiet de gröna anser att de fattiga ländernas

skulder är ett strukturellt hinder för att kunna

förverkliga millenniemålsättningarna. Nödvändiga

medel som behövs för att bekämpa fattigdom och

sjukdomar går i stället till att betala av på ibland

illegitima skulder.

Mot bakgrund av detta anser vi att de fattiga

länder som har höga och ohanterliga skuldbördor

behöver snabbare och effektivare skuldavskrivningar.

För att detta skall bli möjligt bör Sverige verka

för att HIPC-initiativet reformeras så att nivån på

skuldlättnader kopplas till länders möjligheter att

uppnå FN:s millenniemålsättningar.

HIPC-initiativet introducerades 1996 för att

skriva av de allra fattigaste ländernas skulder. I

september 2002 hade endast 6 av de 38 mest

skuldtyngda länderna nått slutpunkten och fått

skuldlättnader till den av Världsbanken och

Internationella valutafonden definierade "hållbara

nivån". Det betyder att skulderna skrivs av till en

"hållbar" nivå, som i de flesta fall definieras som

att den totala skuldbördan inte överstiger 150 % av

de prognostiserade årliga exportinkomsterna.

Definitionen av vad som är en "hållbar" skuldnivå

tar inte heller hänsyn till den rådande situationen

i varje land och i vilken mån det behövs resurser

för att nå de internationella utvecklingsmålen. Det

handlar t.ex. om hur många som lever i fattigdom,

hur många barn som går i skolan och hur många som

har tillgång till hälsovård. HIPC-initiativet har

inte skapat en stabil skuldsituation för de

fattigaste länderna, vilket numera erkänns av

Världsbanken. Bland annat därför diskuteras s.k.

topping up-åtgärder, som handlar om att ge extra

stöd just vid den s.k. slutpunkten av HIPC-

processen.

Definitionen av "hållbar skuldnivå" är således

problematisk. Såväl Världsbanken som Internationella

valutafonden konstaterade i samband med sina

årsmöten i september 2002 att ett flertal av HIPC-

länderna, framför allt på grund av optimistiska

beräkningar av kommande exportintäkter, inte kommer

att ha uppnått en "hållbar skuldbörda" efter att de

har nått utlovade skuldlättnader. Det här innebär

att länderna riskerar att fastna i ännu en

destruktiv skuldspiral med fortsatt omfattande behov

av skuldlättnader.

Miljöpartiet de gröna anser att den ekonomiskt

fyrkantiga och socialt likgiltiga definitionen av

"hållbar skuld" inte beaktar de enskilda ländernas

behov och förutsättningar. Vi anser att HIPC-

initiativet inte räcker. En förutsättning för att nå

de internationella utvecklingsmålen, som de

fastställs i FN:s millenniedeklaration, är att 100 %

av HIPC-ländernas skulder skrivs av.

19. Skuldavskrivningar och demokratiska

respektive ekonomiska reformer (punkt 8)

av Sverker Thorén (fp), Sven Gunnar Persson (kd),

Birgitta Ohlsson (fp) och Roger Karlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 19. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:MJ7 yrkande 8,

2002/03:MJ8 yrkande 5 och 2002/03:MJ10 yrkande 8.

Ställningstagande

Världens fattiga länder tyngs av skuldbördor till

både länder och organisationer. För många

utvecklingsländer utgör skuldbördan ett enormt

problem som kraftigt begränsar och ibland omöjliggör

deras möjligheter att utvecklas. Skuldbördan är ett

hinder för dessa länders möjlighet till hållbar

utveckling. Skuldavskrivningar spelar därför en

central roll i frigörandet av resurser i u-länderna,

vilka skall riktas till att uppnå en hållbar

utveckling. Skuldavskrivningarna är ett första

viktigt steg i arbetet för att nå det gemensamma

målet om att halvera fattigdomen till 2015.

Skuldfrågan måste prioriteras högre av de

utvecklade länderna. De rika länderna måste i högre

grad efterskänka de fattiga ländernas skulder.

Sverige borde vara ett föredöme i det

internationella samfundet och leda det globala

arbetet för skuldavskrivningar.

Skuldavskrivningar skall kombineras med

demokratiska och ekonomiska reformer och kamp mot

korruptionen. Det är inte acceptabelt att skulder

avskrivs för icke demokratiska länder som är

ovilliga att genomföra demokratiska och ekonomiska

reformer. Sådana skuldavskrivningar gynnar enbart en

elit och korruptionen i utvecklingsländerna. Utan

reformer kommer länderna aldrig att kunna ta sig ur

den skuldfälla de hamnat i. Vad ovan anförts om att

villkora skuldavskrivningar av tredje världens

skulder med demokratiska och ekonomiska reformer

samt kamp mot korruption bör ges regeringen till

känna.

20. Vatten som mänsklig rättighet (punkt 11)

av Lotta N Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 11

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 20. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:U306 yrkande 1.

Ställningstagande

Rent vatten, vårt viktigaste livsmedel, är en

bristvara på många håll i världen. Trovärdiga

uppgifter gör gällande att ungefär 1,4 miljarder

människor i världen saknar tillgång till rent vatten

och att minst 12 miljoner människor årligen dör till

följd av sjukdomar som har samband med vatten.

Beräkningar visar att år 2025 kommer ca 3 miljarder

människor i världen att bo i områden med dålig

tillgång till vatten. Befolkningstillväxten kommer

att vara störst i städerna där tillgången till

vatten kan begränsa möjligheten till utveckling.

Orsakerna till att de användbara vattenresurserna

minskar dramatiskt är bl.a. ineffektiv användning,

utsläpp av orenat avloppsvatten, fördyrande

privatiseringar och ökat befolkningstryck. Bland de

allvarliga effekter som följer av ökande vattenbrist

finns konflikter om knappa vattenresurser. På många

håll i världen betraktas vattenfrågan redan i dag

som en del av säkerhetspolitiken, och med en alltför

rask takt i WTO-arbetet med avregleringar av

tjänstemarknaden inom ramen för GATS finns starka

farhågor att tillgången till billigt vatten kan

hotas.

Världens regeringar enades i samband med FN:s

millennietoppmöte i september 2000 om målet att till

år 2015 halvera andelen människor utan tillgång till

rent vatten.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga

rättigheterna från 1948 står det i artikel 1 att

"envar har rätt till liv". Vatten är en av de

viktigaste överlevnadsfaktorerna för varje människa

på jorden. Eftersom vatten är en förutsättning för

liv skall tillgång till vatten betraktas som en

grundläggande mänsklig rättighet. Tillgång till

vatten får inte betraktas som vilken handelsvara som

helst.

Av just dessa skäl behöver vattnet som

mänsklighetens förnämsta livsmedel det starkaste

tänkbara legala skyddet, tvärtemot antydningarna i

majoritetens text.

21. Effektivare vattenanvändning (punkt 12)

av Sven Gunnar Persson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 21. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ10 yrkande 19.

Ställningstagande

Bristen på färskvatten är akut i ett växande antal

regioner. Målet att halvera antalet människor som

inte har tillgång till tjänligt dricksvatten till

2015 måste ske främst genom en långt effektivare

användning av vattnet. För att målen skall nås krävs

t.ex. att vattenåtgången i konstbevattning minskar

med minst 30 %. Kristdemokraterna anser att

regeringen måste vara pådrivande för att bidra till

att målen uppnås.

22. Energi (punkt 13)

av Catharina Elmsäter-Svärd (m), Ewa Björling (m)

och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 22. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:MJ9 yrkande 10 och

2002/03:U322 yrkande 23 samt avslår motionerna

2002/03:MJ7 yrkandena 5 och 6, 2002/03:MJ8 yrkandena

3 och 4, 2002/03:MJ10 yrkandena 11, 20 och 21,

2002/03:MJ11 yrkande 4, 2002/03:U239 yrkande 5,

2002/03:U284 yrkande 18, 2002/03:U288 yrkandena 1-3,

2002/03:U310 yrkande 7, 2002/03:U313 yrkande 10,

2002/03:U326 yrkande 11, 2002/03:

MJ315 yrkande 2, 2002/03:MJ418 yrkande 1 och

2002/03:MJ428 yrkande 7.

Ställningstagande

Fattigdomsbekämpning framstår som en av de

viktigaste insatserna som kan göras för miljön. Två

miljarder människor i u-världen saknar el, och det

går inte att avskaffa fattigdom utan att varje

hushåll har tillgång till el. Men fattiga länder kan

inte bygga upp sin elförsörjning på kärnkraft,

vattenkraft eller andra avancerade kraftsystem. I

stället är de främst hänvisade till fossila

bränslen. Halterna av växthusgaser ökar i atmosfären

med klimatförändringar som följd. Detta beror

huvudsakligen just på användningen av fossila

bränslen. Det är därför direkt ansvarslöst av

Sverige och många andra i-länder att öka sina egna

behov av fossila bränslen. De tekniskt och

ekonomiskt avancerade länderna bör i första hand

utnyttja tekniskt avancerade kraftsystem. I rådande

läge borde det därför vara rimligt att i-världen

hårdare fokuserade på kärnkraft och andra

alternativa energikällor som kräver tekniskt

avancerade lösningar. Vill man komma åt

problematiken kring koldioxidutsläppen tar

regeringen i skrivelsen upp en bra lösning:

Stimulera användning av befintlig effektiv

energiteknik och främja introduktionen av ny. Vi

tolkar förslaget som ett efterlängtat erkännande av

kärnkraften och framför allt en vidare utveckling av

olika energislag där även olika former av kärnteknik

ingår. Regeringens ambition att satsa på vetenskap

och forskning som syftar till att minska utsläppen

av växthusgaser tolkar vi som en vilja att häva den

s.k. tankeförbudslagen kring kärnteknikutveckling.

23. Energi (punkt 13)

av Sverker Thorén (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 23. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:MJ8 yrkandena 3 och 4

samt 2002/03:MJ315 yrkande 2 och avslår motionerna

2002/03:MJ7 yrkandena 5 och 6, 2002/03:MJ9 yrkande

10, 2002/03:MJ10 yrkandena 11, 20 och 21,

2002/03:MJ11 yrkande 4, 2002/03:U239 yrkande 5,

2002/03:U284 yrkande 18, 2002/03:U288 yrkandena 1-3,

2002/03:U310 yrkande 7, 2002/03:U313 yrkande 10,

2002/03:U322 yrkande 23, 2002/03:U326 yrkande 11,

2002/03:MJ418 yrkande 1 och 2002/03:MJ428 yrkande 7.

Ställningstagande

Globala klimatförändringar som orsakas av människan

är ett av vår tids största miljöhot. Under sommaren

2002 kämpade tusentals människor på den europeiska

kontinenten för att rädda sina hus undan de skyfall

som hotade att dränka deras hem medan vi i Sverige

hade en rekordvarm sommar med temperaturer långt

över det normala för våra breddgrader. De flesta

klimatforskare är överens om att jordens klimat

håller på att förändras och att människans utsläpp

av framför allt växthusgaser spelar en stor roll.

Det är ofta de fattigaste ländernas befolkning som

riskerar att drabbas hårdast av sådana förändringar.

Klimatsystemet är trögt, och vi har troligen därför

endast sett en del av de klimatförändringar som

kommer att ske till följd av de utsläpp som hittills

har gjorts. Den överenskommelse världssamfundet

enades om i Kyoto 1997 innebar endast en liten

reduktion av ökningen av koldioxidutsläpp jämfört

med om inga åtgärder vidtagits. Oavsett om

Kyotoprotokollets mål kommer att nås eller inte

behöver förhandlingar om tillåtna utsläpp efter 2010

påbörjas. Sannolikt kommer utsläppen att behöva

minskas i betydligt högre grad. Kraftfullare

åtgärder mot de klimatpåverkande utsläppen måste

därför göras internationellt. Ett första steg är att

införa en europeisk miniminivå för

koldioxidavgiften. Folkpartiet stöder också de

förslag som finns om handel med utsläppsrätter, men

en europeisk koldioxidavgift och en handel med

utsläppsrätter kommer inte att vara nog för att

klara utmaningen. Frågan om en koldioxidavgift bör

därför drivas vidare på global nivå, efter det att

den införts i EU. En global avgift på koldioxid

skulle kunna leda till en kraftfull reducering av

användningen av fossila bränslen.

24. Energi (punkt 13)

av Sven Gunnar Persson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 13

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs i reservation 24. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:MJ10 yrkandena 11, 20

och 21 samt 2002/03:U284 yrkande 18 och avslår

motionerna 2002/03:MJ7 yrkandena 5 och 6,

2002/03:MJ8 yrkandena 3 och 4, 2002/03:

MJ9 yrkande 10, 2002/03:MJ11 yrkande 4, 2002/03:U239

yrkande 5, 2002/03:U288 yrkandena 1-3, 2002/03:U310

yrkande 7, 2002/03:U313 yrkande 10, 2002/03:U322

yrkande 23, 2002/03:U326 yrkande 11, 2002/03:MJ315

yrkande 2, 2002/03:MJ418 yrkande 1 och 2002/03:

MJ428 yrkande 7.

Ställningstagande

Det finns i dag ett stort och ökande behov av energi

i utvecklingsländerna, vilket kommer att kräva

enorma investeringar i infrastruktur och tjänster

för energiförsörjning. Tillgången till energi är ett

viktigt instrument för utveckling. Därför behövs det

sunda och samordnade strategier för

energiförsörjningen. Framför allt är det viktigt att

investeringarna är ekologiskt hållbara och

energieffektiva och att energin görs tillgänglig för

alla, även dem som bor på landsbygden. Användandet

av förnybara källor är också en viktig utgångspunkt

för en hållbar utveckling och för minskade

koldioxidutsläpp. För detta behövs också stora

investeringar från i-världen. Samarbete krävs mellan

en rad olika aktörer, såväl av biståndsdonatorer och

-mottagare som av privata företag i både i-världen

och utvecklingsländerna. Vi menar att man bör

miljöanpassa exportkreditnämndernas verksamhet. En

stor del av energisatsningarna görs i dag med stöd

av exportkreditnämnder, och dessa måste ge långt

större prioritet åt energieffektivitet och förnybar

energi. Inför förhandlingarna i Johannesburg hade EU

satt upp som mål att fatta beslut om att öka andelen

förnybar energi med 15 % till 2015. Toppmötet

misslyckades dock att enas om detta mål. Eftersom

målet är så pass avgörande för utsläppen av

förorenande ämnen är det viktigt att Sverige

internationellt, enskilt och via EU, försöker få

till stånd större satsningar på förnybar energi.

Nationellt måste Sverige överge förslaget med

kvotbaserat elcertifikatsystem och i stället satsa

på ett fastprissystem och på så sätt ge förnybara

energikällor bättre förutsättningar till effektiv

tillväxt. Det är dessutom av yttersta vikt att

reglerna som styr anslaget för det nationella

klimatinvesteringsprogrammet är fokuserade på

åtgärder som direkt går att hänföra till minskade

utsläpp av växthusgaser. Kristdemokraterna anser att

programmet är av stor vikt för att minska utsläppen

av växthusgaser och öka energibesparingen och anser

därför att stödet till detta anslag dessutom måste

öka.

25. Energi (punkt 13)

av Roger Karlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 13

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening