Bet. 2002/03:UU10

Utrikesutskottets betänkande

2002/03:UU10

Verksamheten inom Europeiska unionenunder 2002

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande

regeringens skrivelse 2002/03:60

Berättelse om verksamheten inom

Europeiska unionen under 2002 samt

därtill ett antal motioner från allmänna

motionstiden 2002/03 som innehåller

yrkanden med avseende på samarbetet inom

Europeiska unionen samt en motion som

väckts med anledning av skrivelse

2002/03:60.

Utrikesutskottet har berett övriga

närmast berörda utskott tillfälle att vad

avser sina respektive beredningsområden

yttra sig över skrivelsen samt de

motioner som behandlas i anslutning till

denna. EU-nämnden har beretts tillfälle

att yttra sig över skrivelsen.

I föreliggande betänkande tar utskottet

upp frågor kring den europeiska säkerhets-

och försvarspolitiken (ESFP) samt

sysselsättningsfrågor till fördjupad

behandling. Utrikesutskottet tar även upp

frågor som gäller övriga samarbetsområden

i anslutning till de motioner som har

väckts. Till följd av att

utvidgningsförhandlingarna avslutades i

december 2002 och nya länder kommer att

tillträda medlemskap under 2004 har även

frågor kring utvidgningen och samarbete

med de blivande grannländerna i öster

givits omfattande utrymme i betänkandet.

I det sammanhanget behandlas även en

faktapromemoria från Regeringskansliet om

ett utvidgat europeiskt grannskap.

Yttranden har inkommit från

konstitutionsutskottet, skatteutskottet,

trafikutskottet och EU-nämnden. Förutom

att dessa yttranden citeras eller

refereras i betänkandet är de i sin

helhet fogade till betänkandet som

bilagor.

Utrikesutskottet föreslår med anledning

av ett motionsyrkande att riksdagen

tillställer regeringen ett

tillkännagivande som gäller

öppenhetsfrågor i unionens institutioner.

Övriga motionsyrkanden avstyrks av

utskottet.

Reservationer och särskilda yttranden

har i enskilda avsnitt i betänkandet

lämnats av Moderata samlingspartiet,

Folkpartiet, Kristdemokraterna,

Vänsterpartiet och Centerpartiet.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Utvidgningen av Europeiska

unionen

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:U323 yrkande 1, 2002/03:U324

yrkande 6, 2002/03:U326 yrkande 1 och

2002/03:K432 yrkande 2.

2. Turkiet och

Köpenhamnskriterierna

Riksdagen avslår motion 2002/03:U227

yrkande 6.

Reservation 1 (v)

3. Socialförsäkringssystemen i

anslutningsländerna

Riksdagen avslår motion 2002/03:U237

yrkande 7.

4. Anslutningsländerna och

unionens handelsrestriktioner

Riksdagen avslår motion 2002/03:U237

yrkande 2.

5. Handelsregleringar i

samband med anslutningsländernas

inträde i EU

Riksdagen avslår motion 2002/03:U237

yrkande 3.

6. Bekämpning av

internationell organiserad

brottslighet på Balkan

Riksdagen avslår motion 2002/03:U281

yrkandena 5 och 6.

Reservation 2 (kd)

7. Fri rörlighet för

arbetskraft från anslutningsländerna

Riksdagen avslår motion 2002/03:K432

yrkande 3.

Reservation 3 (m, fp, kd, c)

8. EU:s yttre gränsskydd och

människohandel

Riksdagen avslår motion 2002/03:U281

yrkandena 1 och 2.

Reservation 4 (kd)

9. Unionens utvidgning och det

civila samhällets roll

Riksdagen avslår

motionerna 2002/03:U218 och 2002/03:U2

61 yrkande 3.

10. Information till

allmänheten om utvidgningen

Riksdagen avslår motion 2002/03:U326

yrkande 2.

11. EU:s samarbete med de

blivande grannländerna i öst

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:U240 yrkande 5, 2002/03:U280

yrkande 19 samt 2002/03:U326 yrkande

4.

Reservation 5 (kd)

Reservation 6 (c)

12. Handelsregleringar i

samband med de baltiska staternas

inträde i EU

Riksdagen avslår motion 2002/03:U237

yrkandena 4 och 5.

13. Unionens gemensamma utrikes-

och säkerhetspolitik (GUSP)

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:U280 yrkande 17 och 2002/03:

U326 yrkande 5.

Reservation 7 (kd)

Reservation 8 (c)

14. Sverige, EU:s säkerhets-

och försvarspolitik (ESFP) samt den

transatlantiska länken

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:U234 yrkande 6, 2002/03:U280

yrkande 18 och 2002/03:U323 yrkande

20.

Reservation 9 (m)

Reservation 10 (fp)

Reservation 11 (kd)

15. ESFP och den civila

krishanteringen

Riksdagen avslår motion 2002/03:K432

yrkande 10.

16. Mandatfrågan i samband med

unionens krishanteringsinsatser

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:U299 yrkande 1 och 2002/03:

U323 yrkande 21.

Reservation 12 (m)

Reservation 13 (v)

17. Avvägningen mellan

krishanteringsinsatser inom FN och

EU

Riksdagen avslår motion 2002/03:U299

yrkandena 2 och 3.

18. Alternativ till EU:s

säkerhets- och försvarspolitik

Riksdagen avslår motion 2002/03:U324

yrkande 20.

19. EU:s handelsavtal med

Israel

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:U249 yrkande 3 och 2002/03:

U275 yrkande 3.

Reservation 14 (v)

20. EU och

sysselsättningspolitiken

Riksdagen avslår motionerna

1999/2000:U903 yrkande 3 och 2002/03:

U326 yrkande 12.

Reservation 15 (c)

21. Transfererings- och

skattefrågor

Riksdagen avslår motion 2002/03:U323

yrkandena 9 och 11.

Reservation 16 (m)

22. Handelspolitiska frågor

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:U262 yrkande 1, 2002/03:U298

yrkande 6 samt 2002/03:Fi289 yrkande

2.

Reservation 17 (kd)

Reservation 18 (c)

23. Sveriges och EU:s utsläpp

av växthusgaser

Riksdagen avslår motion 2002/03:U323

yrkande 15.

Reservation 19 (m)

24. Transportpolitiken och

utsläpp av växthusgaser

Riksdagen avslår motion 2002/03:U324

yrkande 18.

25. Livsmedel och miljö

Riksdagen avslår motionerna

2002/03:U298 yrkande 15 och 2002/03:

U324 yrkande 16.

Reservation 20 (c)

26. Öppenhet i unionens

institutioner

Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad

utskottet anför. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:U5 yrkande 2

samt avslår motionerna 2002/03:U5

yrkande 1 och 2002/03:U326 yrkande 21.

27. Folkomröstning om Sveriges

fortsatta medlemskap i EU

Riksdagen avslår motion 2002/03:U324

yrkande 21.

28. EU-arbetet i riksdagen

Riksdagen avslår motion 2002/03:U326

yrkande 24.

29. EU:s TV-direktiv

Riksdagen avslår motion 2002/03:U323

yrkande 7.

Reservation 21 (m)

30. Regeringens skrivelse

2002/03:60 Berättelse om verksamheten

inom den Europeiska unionen under

2002

Riksdagen lägger skrivelse

2002/03:60 till handlingarna.

Stockholm den 22 maj 2003

På utrikesutskottets vägnar

Göran Lennmarker

Följande ledamöter har deltagit i

beslutet: Göran Lennmarker (m), Berndt

Ekholm (s), Carl B Hamilton (fp), Carina

Hägg (s), Birgitta Ahlqvist (s), Holger

Gustafsson (kd), Lars Ohly (v), Göran

Lindblad (m), Cecilia Wigström (fp), Agne

Hansson (c), Kenneth G Forslund (s), Ewa

Björling (m), Anita Johansson (s), Inger

Segelström (s), Ronny Olander (s) och Kaj

Nordquist (s).

2 Redogörelse för ärendet

2.1 Ärendet och dess beredning, yttranden

från andra utskott, betänkandets

disposition

Skrivelsen 2002/03:60 Berättelse om

verksamheten inom Europeiska unionen

under 2002 behandlas av utrikesutskottet.

I utskottets betänkande behandlas

skrivelsen och ett antal motioner från

allmänna motionstiden 2002/03 som

innehåller yrkanden med avseende på

samarbetet inom Europeiska unionen. Med

anledning av skrivelse 2002/03:60 har en

motion väckts, vilken också den behandlas

i betänkandet.

Utrikesutskottet har berett övriga

utskott tillfälle att yttra sig över

skrivelsen samt de motioner som behandlas

i anslutning till denna i de delar som

har samband med respektive utskotts

beredningsområde. Även EU-nämnden har

beretts tillfälle att yttra sig över

skrivelserna. Utrikesutskottet har

erhållit yttranden över skrivelsen jämte

motioner från konstitutionsutskottet,

skatteutskottet, trafikutskottet samt

yttrande från EU-nämnden.

I de frågor som inte faller inom

utrikesutskottets primära

beredningsområde har relevanta avsnitt ur

de andra utskottens yttranden refererats

eller citerats relativt utförligt.

Yttrandena återges också i sin helhet i

bilaga till betänkandet.

Även bedömningar i de övergripande

frågor som faller inom respektive

utskotts beredningsområde och som

utskotten har presenterat i sina

yttranden redovisas i betänkandet.

Därutöver har utrikesutskottet även i

vissa fall refererat eller citerat egna

betänkanden eller betänkanden från andra

utskott i de delar som berör frågor som

även behandlas i föreliggande betänkande.

Utrikesutskottet har för avsikt, under

den innevarande mandatperioden, att varje

år genomföra en fördjupad behandling av

något eller några av unionens

samarbetsområden. I föreliggande

betänkande är frågor kring den europeiska

säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP)

samt sysselsättningsfrågor föremål för

fördjupad behandling. Utrikesutskottet

tar även upp även frågor som gäller

övriga samarbetsområden i anslutning till

de motioner som har väckts. Till följd av

att utvidgningsförhandlingarna avslutades

i december 2002 och nya medlemsländer

kommer att tillträda medlemskap under

2004 har även frågor kring utvidgningen

och samarbete med de blivande

grannländerna i öster givits ett stort

utrymme i betänkandet.

Betänkandet inleds med att

utrikesutskottet tar upp frågor kring

utvidgningen och unionens

grannlandsrelationer. Därefter behandlas

GUSP- och ESFP-frågor. De avslutande

avsnitten tar upp frågor som rör

samarbetet inom Europeiska gemenskapen

(första pelaren), och utrikesutskottets

ställningstaganden i denna del bygger

till stor del på yttranden från berörda

fackutskott.

I betänkandet behandlas faktapromemoria

2002/03:FPM72 från Regeringskansliet.

Denna har beteckningen kommissionens

meddelande om ett utvidgat europeiskt

grannskap, och i faktapromemorian

redovisas samt kommenteras meddelandet

KOM (2003) 104. Utskottet behandlar

faktapromemorian i avsnitt 3.2.2 EU:s

samarbete med de blivande grannländerna i

öst.

Inom ramen för konventet om unionens

framtidsfrågor har framförts många

förslag som syftar till att utveckla

unionssamarbetet på olika områden genom

ändringar i fördragen. Riksdagen har

inrättat ett särskilt utskott för att

behandla unionens framtidsfrågor, det

sammansatta konstitutions- och

utrikesutskottet (KUU). I föreliggande

betänkande behandlas därför endast frågor

som avser samarbetet på grundval av

gällande fördrag första halvåret 2003.

Frågor avseende fördragsändringar

behandlas i tre betänkanden av det

sammansatta konstitutions- och

utrikesutskottet första halvåret 2003

(2002/03:

KUU1-3) och den intresserade läsaren

hänvisas till dessa betänkanden för

frågor som gäller riksdagspartiernas

uppfattningar i frågor som gäller

fördragsändringar.

2.2 Bakgrund

Enligt 10 kap. 1 § riksdagsordningen

skall regeringen fortlöpande informera

riksdagen om vad som sker inom ramen för

samarbetet i Europeiska unionen samt

varje år till riksdagen lämna en

skrivelse med berättelse över

verksamheten i Europeiska unionen. Med

föreliggande skrivelse 2002/03:60 lämnar

regeringen den avsedda redogörelsen till

riksdagen gällande år 2002.

2.3 Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Skrivelse 2002/03:60 Berättelse om

verksamheten inom Europeiska unionen

under 2002 behandlar samtliga

samarbetsområden inom EU, varav särskilt

kan nämnas EU:s övergripande utveckling,

det ekonomiska och sociala samarbetet,

unionens förbindelser med omvärlden,

polissamarbete, straffrättsligt

samarbete, tullsamarbete samt unionens

institutioner. I bilagor redovisas bl.a.

mål av svenskt intresse vid EG-domstolen

och EG:s förstainstansrätt samt viktigare

domar och överträdelseärenden.

Regeringens skrivelse är omfattande och

täcker alla delar av unionssamarbetet.

För den läsare som söker grundinformation

i de frågor som behandlas i föreliggande

betänkande hänvisas till skrivelsen.

2002/03

UU10

Utskottets överväganden

3.1 Övergripande observationer

EU-arbetet under 2002 präglades av

utvidgningsprocessen. Förhandlingarna om

villkoren för anslutning avslutades med

tio kandidatländer. Framsteg skedde även

i förhandlingarna med Bulgarien och

Rumänien. Stats- och regeringscheferna

beslutade i Köpenhamn också att, på

grundval av kommissionens rekommendation,

i december 2004 besluta om Turkiet

uppfyller de politiska

Köpenhamnskriterierna.

Under året inleddes även, inom ramen

för konventet, förberedelserna inför den

regeringskonferens som bl.a. skall

förbereda EU:s beslutsprocesser i en

utvidgad union. Efter en idéinventering

under våren bearbetades olika förslag i

arbetsgrupper under hösten. Beslutsfasen

äger rum första halvåret 2003.

Arbetet med att främja en hållbar

utveckling fortsatte. Samarbetet kring

Lissabonstrategin utvecklades vidare. Ett

världstoppmöte om hållbar utveckling

hölls i Johannesburg.

Under året antogs allmänna riktlinjer

för den ekonomiska politiken i linje med

det förfarande som användes för första

gången under det svenska ordförandeskapet

2001. Riktlinjerna omfattar såväl

makroekonomisk politik som

sysselsättnings- och strukturpolitik och

är ett av de huvudsakliga instrumenten

för att uppnå de strategiska

målsättningarna i Lissabonstrategin. Den

stabilitets- och tillväxtpakt vars syfte

är att säkerställa en varaktig

budgetdisciplin i den tredje etappen i

EMU uppmärksammades också under året. Den

1 januari 2002 infördes sedlar och mynt i

euro i tolv EU-länder. Övergången gick

både bättre och snabbare än förväntat.

Kampen mot terrorism har fortsatt stått

högt på dagordningen. Arbetet med att

genomföra den handlingsplan mot terrorism

som antogs 2001 fortsatte. Rambeslut om

bekämpande av terrorism och om en

europeisk arresteringsorder antogs. Ett

europeiskt åklagarsamarbete, Eurojust,

inrättades under året.

Ett intensivt och omfattande arbete på

det asyl- och migrationspolitiska området

genomfördes. Under våren lades fokus på

asylfrågorna och ökade gemensamma

insatser inom viserings- och

gränskontrollområdet.

Efter en ny folkomröstning om

Nicefördraget i oktober deponerade Irland

sina ratifikationsinstrument i december.

Det blev då klart att fördraget kunde

träda i kraft den 1 februari 2003.

Under året togs beslut om att upprätta

EU:s första krishanteringsinsats, EU:s

polismission i Bosnien-Hercegovina

(EUPM), en milstolpe för den europeiska

säkerhets- och försvarspolitiken. EU:s

säkerhets- och försvarspolitik (ESFP)

inriktades på fortsatt utveckling av

såväl militära som civila kapaciteter

samt vidareutveckling av praktiska

aspekter av krishanteringsinsatser.

Samarbetet med FN utvecklades

ytterligare.

Förhandlingarna i enlighet med den s.k.

utvecklingsdagordningen från Doha

inleddes inom ramen för

världshandelsorganisationen WTO. Där

ingår att underlätta de minst utvecklade

ländernas (MUL) anslutning till WTO samt

tekniskt bistånd. Sverige verkade för att

EU skall säkerställa att

utvecklingsdimensionen genomsyrar alla

delar av WTO-förhandlingarna.

Vad gäller unionens

utvecklingssamarbete med länder i den

tredje världen präglades år 2002 av

arbetet med världskonferensen om

utvecklingsfinansiering i Monterrey och

världstoppmötet om hållbar utveckling i

Johannesburg.

Under hösten antogs riktlinjer för en

ny handlingsplan för Nordiska

dimensionen. Inom ramen för det nuvarande

samarbetet lanserades en stödfond på

miljö- och kärnavfallsområdet med fokus

på Ryssland.

EU och Ryssland arbetade vidare med att

etablera ett gemensamt europeiskt

ekonomiskt område och enades om villkoren

för resande mellan Kaliningrad och övriga

Ryssland efter kandidatländernas

införande av viseringskrav under 2003 i

enlighet med Schengenregelverket. En

diskussion om en ny samarbetsform med

Moldavien, Ukraina och Vitryssland

inleddes inom EU. Relationerna med

Vitryssland var fortsatt ansträngda. EU-

länderna enades om att utöka den

politiska dialogen med länderna i

Centralasien.

I västra Balkan spelade EU en aktiv

roll i upprättandet av ett avtal om en ny

och lösare union mellan Serbien och

Montenegro i mars och antagandet av en

konstitution i slutet av året. Det

multilaterala och bilaterala engagemanget

i Kosovo var fortsatt omfattande, liksom

uppföljningen av Ohridavtalet i

Makedonien. EU var mycket aktiv i

Mellanöstern vad gäller i

ansträngningarna att avbryta våldet och

få parterna att återgå till

förhandlingsbordet. Fredsprocessen och

återuppbyggnaden av Afghanistan låg

fortsatt högt på dagordningen. Även den

ökade spänningen i konflikten mellan

Indien och Pakistan uppmärksammades

kontinuerligt.

Förhandlingar om ett avtal om

straffrättsligt samarbete mellan EU och

USA inleddes under hösten.

Diskussionen om skattepaketets tre

delar skulle enligt en tidigare beslutad

tidsplan avslutas före utgången av år

2002. Eftersom förhandlingarna med

Schweiz inte avslutades enades rådet om

att fortsätta beredningen med sikte på en

överenskommelse våren 2003. Ett nytt

gemenskapsprogram för att förbättra

beskattningssystemets funktion på den

inre marknaden antogs.

Arbetet med åtgärder mot fusk och andra

oegentligheter inriktades under 2002 på

att förbättra den finansiella styrningen

och kontrollen. En ny budgetförordning

antogs.

Vad gäller civilrättsligt samarbete

inriktades arbetet på att förenkla och

effektivisera samarbetet inom EU.

Förfarandet för att verkställa domar på

privaträttens område förenklades genom

antagandet av den s.k. Bryssel I-

förordningen. Beredningen av en europeisk

exekutionstitel för obestridda fordringar

inleddes. Ett direktiv som fastställer

gemensamma minimiregler för rättshjälp i

gränsöverskridande tvister antogs.

Inom ramen för polissamarbete,

straffrättsligt samarbete och

tullsamarbete gjordes under året

ansträngningar för att förbättra den

årliga rapporteringen beträffande

organiserad brottslighet och för att

samordna agerande i arbetet med en

konvention om korruptionsbekämpning.

Framsteg gjordes i samarbetet för att

stärka möjligheterna att genomföra

utredningar och lagföra personer som har

främjat eller medverkat till

krigsförbrytelser eller liknande

allvarliga brott. Det straffrättsliga

samarbetet präglades av uppföljningen av

åtgärdsprogrammet för att genomföra

principen om ömsesidigt erkännande.

Förutom rambeslutet om en europeisk

arresteringsorder antogs ett rambeslut om

gemensamma utredningsgrupper med

brottsutredande myndigheter i olika

medlemsstater och ett om bekämpande av

människohandel. Flera viktiga

principöverenskommelser uppnåddes, bl.a.

om innehållet i ett rambeslut om åtgärder

för att bekämpa sexuellt utnyttjande av

barn samt barnpornografi.

När det gäller visering, asyl,

invandring och annan politik som rör fri

rörlighet för personer uppnådde rådet en

politisk överenskommelse om direktivet om

miniminormer för mottagande av

asylsökande i medlemsstaterna. En

diskussion inleddes också om kriterier

och mekanismer för att avgöra vilken

medlemsstat som har ansvaret för att

pröva en asylansökan. Arbetet med att öka

harmoniseringen av viseringspolitiken

fortsatte. En ny gemensam konsulär

handbok angående viseringar upprättades,

och gemensamma ansökningsformulär för

visering samt en enhetlig utformning av

uppehållstillstånd infördes.

Den gemenskapsmekanism inom

räddningstjänst för samordning av

katastrofinsatser som inrättades 2001

sattes i bruk. Tonvikten lades på

samordning för att förbättra unionens

förmåga att skydda befolkningen och möta

konsekvenserna av nukleär, radiologisk,

biologisk och kemisk (NRBC) terrorism.

Sysselsättningsfrågan fortsatte att

prioriteras högt. Arbetet med

moderniseringen fortsatte, och en ny

rapport om strömlinjeformning av det

ekonomisk-politiska samarbetet antogs.

Framsteg gjordes i arbetet med

arbetsmarknadsfrågor. Ett direktiv om

information till och samråd med

arbetstagare antogs, och direktivet om

skydd för arbetstagarna vid

arbetsgivarens insolvens ändrades för att

underlätta hanteringen när fler

medlemsstater berörs. Vikten av den

sociala dialogen betonades. Kommissionen

väckte under året frågan om att

sammankalla ett socialt trepartstoppmöte

för tillväxt och sysselsättning (rådet,

kommissionen, arbetsmarknadens parter). I

diskussionerna om social trygghet

uppmärksammades pensionssystemen och

färdriktningen inom hälso- och sjukvården

samt äldreomsorgen, i syfte att möta

utmaningarna från ett åldrande samhälle.

Ansträngningarna för att integrera ett

jämställdhetsperspektiv i rådets arbete

fortsatte. Under våren belystes miljö-,

jordbruks- och strukturfondspolitiken.

Under hösten granskades arbetet i rådet

för sysselsättning och socialpolitik, som

har övergripande ansvar för

politikområdet.

Ett samlat folkhälsoprogram för

perioden 2003-2008 antogs i maj. Tre

åtgärdsområden prioriteras: bättre

information, snabba åtgärder vid

hälsorisker samt bestämningsfaktorer för

folkhälsan.

Rådet enades om att inleda en

diskussion som om rörlighet för

patienter. Syftet är att hälso- och

sjukvårdsministrarna tillsammans med

företrädare för bl.a. patienterna,

vårdpersonalen och vårdgivarna skall

kunna träffas under informella former för

att diskutera samarbetet kring hälso- och

sjukvården i framtiden.

Kommissionen presenterade en strategi

för konsumentpolitiken för perioden

2002-2006.

Vid årets översyn av den inre marknaden

valde kommissionen att fokusera på

kontinuitet. De målinriktade åtgärderna

har minskat i antal. Endast specifika,

konkreta och mätbara åtgärder finns med.

Som exempel på mer övergripande åtgärder

nämns behovet av att öka antalet

genomförda direktiv, likaså behovet av

att öka tillämpningen av principen om

ömsesidigt erkännande. Ett åtgärdspaket

för att förbättra och förenkla EU:s

regler antogs av kommissionen. Rådet

enades om innehållet i två direktiv om

offentlig upphandling, dels ett direktiv

om upphandling av varor, tjänster och

byggentreprenader, dels ett direktiv om

upphandling inom områdena vatten-, energi-

, transport- och postsektorerna. Sverige

fick gehör för sitt förslag att integrera

miljöhänsyn och sociala hänsyn. Arbetet

på värdepappersområdet omfattade bl.a.

antagandet av ett direktiv om ställande

av finansiell säkerhet och ett om

insiderhandel. Rådet enades även om

innehållet i ett ändrat förslag till

direktiv om de prospekt som offentliggörs

när värdepapper erbjuds.

Översynen av den samlade

gemenskapslagstiftningen på området för

elektroniska kommunikationer slutfördes.

Reglerna anpassades till en mer

konkurrensutsatt marknad. Förhandlingarna

om förslaget till förordning om

gemenskapspatent fortsatte.

Även unionens konkurrenskraft och

småföretagsfrågorna stod i fokus under

året. Genom en ny förordning fastställdes

det decentraliserade ansvaret för

tillämpningen av EG-fördragets

konkurrensregler. Kravet på

medlemsstaterna att förhandsanmäla

enskilda ärenden gällande statligt stöd

till näringslivet och sysselsättningsstöd

minskades. Schabloniserade regler för

stöd vid större projekt infördes. Kol-

och stålfördraget (EKSG) löpte ut den 23

juli. Forskningen fortsätter i sin

ursprungliga form.

Det sjätte ramprogrammet för forskning

antogs. Sju teman prioriteras: bioteknik,

IT, nanoteknik, flyg- och rymdteknik,

livsmedel, hållbar utveckling samt

medborgarna och styrelseformer i

kunskapssamhället.

Kommissionen presenterade sin andra

rapport om ekonomisk och social

sammanhållning under 2001. Rapporten har

syftet att stimulera en debatt om

riktlinjerna för politiken inför nästa

programperiod efter 2006. Förenkling har

varit ett ledord.

Behovet av att integrera transporterna

i målet om en hållbar utveckling togs upp

i en vitbok och inom en andra översyn av

strategin för hållbar utveckling.

Sjösäkerhetsfrågorna hamnade i fokus

genom den miljökatastrof förlisningen av

oljetankern Prestige orsakade. Beslut

togs om att påskynda utfasningen av

oljetanker utan dubbelt skrov, om att

skapa en europeisk sjösäkerhetsbyrå samt

ett övervaknings- och informationssystem

för sjötrafik i gemenskapen.

En politisk överenskommelse om

inrättandet av ett gemensamt europeiskt

luftrum uppnåddes. En egen byrå för

flygsäkerhet, EASA (European Aviation

Safety Agency) upprättades. EG-domstolen

meddelade i en dom det (s.k. Open Skies-

målet) att de bilaterala luftfartsavtal

som Sverige och sju andra medlemsstater

träffat med USA strider mot

gemenskapsrätten. Kommissionen har begärt

att Sverige säger upp avtalet.

En ny handlingsplan, e-Europa, 2005

antogs. Den omfattar e-förvaltning, e-

lärande, e-hälsovård, dynamisk miljö för

e-affärer, säker

informationsinfrastruktur och bredband.

Handlingsplanen syftar till att skapa en

gynnsam miljö för investeringar och nya

arbetstillfällen, öka produktiviteten,

modernisera de offentliga tjänsterna och

att ge alla möjlighet att delta i det

globala informationssamhället.

En politisk överenskommelse träffades

om el- och gasmarknadsdirektiven samt om

förordningen om gränsöverskridande handel

med el. Full marknadsöppning sker i juli

2007 med möjlighet för företagskunder att

välja leverantör tre år tidigare. Enligt

en gemensam ståndpunkt skall varje

medlemsstat sätta nationella vägledande

mål för introduktionen av biodrivmedel.

Rådet enades även om ett direktiv som

syftar till en effektivare

energianvändning i byggnader.

Arbetet med halvtidsöversynen av

jordbrukspolitiken präglade året. Frågor

som hållbar utveckling och

marknadsorientering stod i fokus. Även

förslag om frikopplade inkomststöd lades

fram, som ersättning för dagens

produktionskopplade direktstöd. En

minskning av inkomststöden föreslogs i

syfte att omfördela medel till miljö- och

landsbygdsutveckling. Måluppfyllelsen

inom åtgärderna för miljövänligt jordbruk

var mycket god. Kommissionen beslutade

att Sverige fram till 2005 får förbjuda

saluföring av gödselmedel som innehåller

kadmium. Vidare fördes en diskussion

mellan kommissionen och Sverige om

tillämpningen av nitratdirektivet.

En gemensam ståndpunkt antogs om

skärpta krav för att förebygga smitta

från djur som kan drabba människor,

zoonoser. Enighet uppnåddes även om

smittskyddskrav vid resa med

sällskapsdjur. Ytterligare steg togs mot

ett slutligt förbud mot antibiotika i

foder. Diskussionen om djurtransporter

fortsatte och kommer att leda till en

revidering av direktivet under nästa år.

Efter en översyn av den gemensamma

fiskeripolitiken förstärktes reglerna

kring långsiktiga förvaltningsplaner,

tillträde till fiskevatten, ekonomiskt

stöd till fiskeflottan och

fiskerikontroll. Därtill antogs en

handlingsplan för att integrera

miljöskyddskraven i politikområdet. En

återhämtningsplan för torsk och kummel

antogs, liksom kraftigt sänkta kvoter

inom ramen för avtalet med Norge.

Under året togs beslut om att inrätta

en europeisk livsmedelsmyndighet (EFSA).

Enighet uppnåddes även om att arbeta för

att skapa en allmän livsmedelslag. Rådet

antog en gemensam ståndpunkt om en

förordning som inför märkning av

livsmedel och foder som är genetiskt

modifierade.

Vad gäller miljö präglades året dels av

arbetet inför och uppföljningen av

världstoppmötet för hållbar utveckling i

Johannesburg, dels av att Europeiska

rådet i Barcelona tog de första konkreta

stegen för att integrera miljöfrågorna i

Lissabonprocessen. Rådet beslutade att

ratificera Kyotoprotokollet till

klimatkonventionen och enades om att

införa ett direktiv för handel med

utsläppsrätter. Rådet enades även om

åtgärder för att begränsa följderna av

olyckshändelser där farliga ämnen ingår.

Enighet uppnåddes även om inriktningen av

arbetet med kemikaliestrategi samt om

strategier dels för hantering av

bekämpningsmedel, dels för markskydd.

Användningen av tungmetaller i fordon

begränsades ytterligare genom förbudet

mot bly i beläggningar för bränsletankar.

Rådet enades vidare om att begränsa

användningen av vissa farliga ämnen i

nytillverkade elektriska och elektroniska

produkter samt om regler för

elektronikavfall. Arbetet med det s.k.

ramdirektivet för vatten slutfördes.

Likaså slutfördes arbetet med två

direktiv som syftar till att förbättra

allmänhetens deltagande i miljöfrågor.

Enighet uppnåddes om att skärpa

avgaskraven för motorcyklar.

Arbetsprogrammet för uppföljning av

utbildningens framtidsmål följdes upp

genom en rådsresolution om livslångt

lärande. Prioritet skall ges åt tillträde

till livslångt lärande för alla,

möjligheter att förvärva grundläggande

färdigheter, lärarutbildning, validering

och erkännande av kvalifikationer samt

studievägledning. Arbetsprogrammet kommer

att omfatta en uppföljning av samtliga

utbildningsinitiativ inom

Lissabonstrategin.

Under hösten påbörjades genomförandet

av den arbetsplan med prioriterade teman

för rådets kulturagenda som antogs i

slutet av 2001. En resolution om

europeiskt mervärde och rörlighet för

personer och spridning av verk antogs.

Syftet är bl.a. att göra det kulturella

samarbetet på gemenskapsnivå mer

sammanhållet, strukturerat och synligt.

Antalet rådskonstellationer minskades

från 16 till 9, och en ny arbetsordning

antogs som bl.a. fastslår ökat samarbete

mellan ordförandeskap, ett årligt

operativt rådsprogram och ett treårigt

strategiskt rådsarbetsprogram samt en ny

öppenhetsartikel för rådets lagstiftande

arbete. Kommissionen antog en

handlingsplan för att förbättra

lagstiftningen i EU, meddelanden om

konsekvensanalyser, minimiriktlinjer för

samrådsförfaranden och bättre

lagstiftning. Arbetet med reformer för en

övergripande modernisering av EU:s

institutioner fortsatte, bl.a. med en

allmän översyn av tjänsteföreskrifterna.

Beredningen av förslaget till gemensamt

regelverk för att reglera löner, skatt

och andra villkor för Europaparlamentets

ledamöter kunde inte avslutas. Ett avtal

med rådet gav Europaparlamentet tillgång

till känslig utrikespolitisk information.

En förändring av reglerna för valen till

Europaparlamentet antogs också. Inom

ramen för Europeiska investeringsbanken

inrättades en särskild lånefacilitet för

Medelhavsområdet.

3.2 Utvidgningen och samarbetet med EU:s

blivande grannländer

(Skr. s. 35-41, 88-90).

3.2.1 Utvidgningen

Efter Berlinmurens fall 1989 och

demokratins återkomst i Central- och

Östeuropa har utvidgningen varit en

alltmer prioriterad fråga för Sverige och

för EU. Vid Europeiska rådets möte i

Köpenhamn i december 2002 kunde de

nuvarande medlemsstaterna och tio

kandidatländer avsluta förhandlingarna om

anslutning till unionen.

Anslutningsfördraget undertecknades av

företrädare för de berörda medlems- och

kandidatländerna den 16 april 2003. De

stater som efter sin interna

beslutsprocedur tar steget in i EU blir

medlemmar fr.o.m. den 1 maj 2004.

Ett flertal motioner tar upp frågan om

utvidgningen. Motionärerna bakom

partimotion U323 (m) yrkande 1 betonar

att utvidgningen av EU till att omfatta

alltfler länder i Central- och Östeuropa

är den viktigaste uppgiften för unionen.

Sverige måste därför verka pådrivande så

att den tidtabell som lagts fast följs

och att de kandidatländer som uppfyller

medlemsvillkoren blir medlemmar år 2004.

Likaså i partimotion K432 (fp) yrkande 2

framhålls vikten av utvidgningen.

Motionärerna menar att ingen utmaning

just nu ter sig större eller mer

historisk än den att utsträcka EU-

samarbetet till att omfatta staterna i

östra och centrala Europa. Regeringen bör

kraftfullt prioritera att EU:s utvidgning

österut förs i hamn. Även motionärerna

bakom partimotion U326 (c) yrkande 1

menar att utvidgningen av EU är en

historisk utmaning. Ytterst handlar det

om att konsolidera grunden för fred,

frihet, demokrati och välstånd i Europa.

I motionen yrkas att de nya

medlemsländerna erhåller fullt tillträde

till unionens inre marknad från första

dagen, och de begär ett riksdagens

tillkännagivande om detta. I den enskilda

motionen U324 (mp) anförs en kritisk

inställning till utvidgning på grund av

att den används som ett argument för att

ytterligare centralisera makten inom EU.

I stället borde utvidgningen handla om

solidaritet med och respekt för

kandidatländerna, och motionärerna begär

i yrkande 6 ett riksdagens

tillkännagivande om detta.

Utrikesutskottet kan inledningsvis

konstatera att villkoren för anslutning

till unionen lades fast vid ett möte i

Europeiska rådet i Köpenhamn 1993.

Därefter inleddes

utvidgningsförhandlingar med sex länder

(Estland, Polen, Slovenien, Tjeckien,

Ungern och Cypern). År 1998 inleddes

förhandlingar med ytterligare sex länder

(Bulgarien, Lettland, Litauen, Rumänien,

Slovakien och Malta). Turkiet erhöll 1999

status som kandidatland.

I december 2000 bekräftade Europeiska

rådet i Nice kommissionens förslag till

s.k. färdplan för de fortsatta

förhandlingarna. I Nice antogs också de

institutionella ramarna för utvidgningen,

i form av Nicefördraget. Detta fördrag,

som godkänts av riksdagen 2001 (prop.

2001/02:8, bet. 2001/02:KUU1, rskr.

2001/02:92) trädde i kraft den 1 februari

2003.

Vid Europeiska rådet i Göteborg i juni

2001 enades medlemsstaterna om att

förhandlingarna skulle kunna avslutas

under 2002 med de kandidatländer som var

färdiga för medlemskap. I december 2001

gjorde Europeiska rådet i Laeken

bedömningen att tio länder - Cypern,

Estland, Ungern, Lettland, Litauen,

Malta, Polen, Slovakien, Tjeckien samt

Slovenien - kunde vara redo för

slutförhandling under 2002 och för

anslutning under 2004.

Förhandlingarna under det spanska

ordförandeskapet våren 2002 fortsatte att

vägledas av den färdplan som lades fast

år 2000. Europeiska rådet i Sevilla

visade en klar politisk vilja från

unionens sida att slutföra

förhandlingarna under 2002 med de länder

som kunde anses färdiga för anslutning

2004. Vissa frågor återstod emellertid

att lösa inom kapitlen Jordbruk,

Regionalpolitik samt Finansiella och

budgetmässiga frågor.

Det danska ordförandeskapet fick

ansvaret att föra förhandlingarna i mål

till Europeiska rådets möte i Köpenhamn i

december 2002. Inför Europeiska rådets

möte i Bryssel i oktober presenterade

kommissionen översynsrapporter för

samtliga tretton kandidatländer. Tio

länder - Cypern, Estland, Lettland,

Litauen, Malta, Polen, Slovakien,

Slovenien, Tjeckien och Ungern - bedömdes

kunna bli färdiga för anslutning 2004.

Kommissionen rekommenderade att

förhandlingarna med dessa länder skulle

slutföras före utgången av 2002.

Europeiska rådet ställde sig bakom

kommissionens förslag att slutföra

förhandlingarna med dessa vid Europeiska

rådet i Köpenhamn i december 2002 och att

underteckna ett anslutningsfördrag i Aten

i april 2003 så att utvidgningen skulle

kunna äga rum i början av 2004.

En historisk cirkel kunde slutas i och

med Europeiska rådets möte i Köpenhamn i

december 2002 då en politisk

förhandlingslösning uppnåddes. Knappt ett

decennium efter det att kriterierna för

EU-medlemskap presenterades i Köpenhamn

1993 kunde de nuvarande medlemsländerna

och tio kandidatländer avsluta

förhandlingarna om anslutning till

unionen. Fördraget mellan EU och

Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland,

Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien

och Slovakien om anslutningen till

unionen undertecknades den 16 april 2003

i Aten. Folkomröstningar där en majoritet

har röstat för medlemskap har t.o.m. maj

2003 hållits i Slovenien, Ungern,

Litauen, Slovakien samt på Malta.

Fördraget skall ratificeras av samtliga

parter i enlighet med deras respektive

konstitutionella krav och träder sedan i

kraft den 1 maj 2004. Om något av

kandidatländerna inte deponerar sitt

ratifikationsinstrument i rätt tid skall

fördraget ändå träda i kraft för de

stater som deponerat sina instrument.

Enligt utskottets mening innebär

utvidgningen i det längre perspektivet

att en konstlad delning av Europa är

förbi och att unionens strävan att bygga

säkerhet genom integration utsträcks till

ytterligare en grupp stater. De

säkerhetspolitiska vinsterna kan i detta

sammanhang inte underskattas, menar

utskottet. Det innebär även att de nya

medlemsländerna får tillgång till EU:s

inre marknad. Den inre marknaden växer

kraftigt och en ny grund för ekonomisk

tillväxt skapas.

Förhandlingsresultatet i form av ett

anslutningsavtal utgör enligt utskottets

mening en stor framgång efter ett

mångårigt och omfattande arbete av

förberedelser och förhandlingar för

medlemskap.

Utskottet kan konstatera att

utvidgningen har haft högsta prioritet

för Sverige alltsedan Sverige blev medlem

i EU år 1995. Under det svenska

ordförandeskapet i EU under första

halvåret 2001 hade

utvidgningsförhandlingarna högsta

prioritet. I ljuset av slutsatserna från

toppmötena i Göteborg och Laeken verkade

Sverige för framsteg enligt tidtabellen

men också för viktiga

förhandlingsprinciper såsom

differentiering, framsteg på egna meriter

och möjlighet till att komma i kapp

länder som inlett förhandlingar tidigare.

Sverige fäste också vikt vid att

överenskommelser som nåtts med ett eller

flera kandidatländer även skulle

tillämpas för övriga kandidatländer med

liknande förutsättningar. Sverige

framhöll även vikten av fortsatta

framsteg i kandidatländernas anpassning

och tillämpning av EU:s regelverk och

betydelsen av att följa färdplanen.

Sveriges ståndpunkter i förhandlingarna

utgick samtidigt från en strävan att

begränsa antalet och omfattningen av

övergångslösningar för tillämpning av

EU:s regelverk. Tidtabellens inverkan

gjorde att förhandlingarna präglades av

betydande ansträngningar från såväl

medlemsstater som kandidatländer att

finna förhandlingslösningar inom de

flesta områden. Utskottet noterar med

tillfredsställelse att Sverige deltog

aktivt i dessa ansträngningar.

För att förbereda kandidatländerna

inför EU-medlemskap antog EU 1997 en

förstärkt förmedlemskapsstrategi. Den

består av tre delar - Europaavtalen,

anslutningspartnerskapen samt

förmedlemskapsstödet. Förhandlingar om

sär-skilda avtal om ömsesidigt erkännande

av produktgodkännanden av industrivaror

(s.k. PECA-avtal) har också förts och

slutits med vissa av kandidatländerna.

Förmedlemskapsstödet är uppdelat i tre

program - Ispa, Sapard och Phare. Den

sammanlagda budgeten för programmen var

för 2002 drygt 3,3 miljarder euro.

Ispaprogrammet omfattar stödinsatser

för strukturomvandling på miljö- och

transportområdet. Sapardprogrammet ger

stöd till jordbruks- och

landsbygdsutveckling och syftar till att

främja införlivandet av EU:s regelverk på

jordbruksområdet. Phareprogrammet utgör

EU:s finansiella instrument för stödet

till ekonomiska och institutionella

reformer i kandidatländerna. Medlen

används för institutionsbyggande insatser

(ca 30 %) och tillhörande investeringar i

infrastruktur (ca 70 %). Programmet är

uppdelat i nationella, gränsöverskridande

och horisontella program.

De nationella programmen, som är

anpassade efter varje lands individuella

behov, har bl.a. innefattat insatser för

att stärka myndigheternas administrativa

förmåga samt bekämpa korruption och

organiserad brottslighet. De

gränsöverskridande programmen har

inriktats på att öka möjligheterna för

kontakter, samarbete och affärsverksamhet

över gränserna. Inom de horisontella

programmen, som riktar sig med likadana

insatser till alla kandidatländer, har

stöd givits för bl.a. kärnsäkerhet, miljö

och statistik. Ansvaret för genomförandet

av programmen har i allt större

utsträckning överlämnats till

kandidatländerna.

För de kandidatländer som avslutat

förhandlingar om EU-medlemskap i

Köpenhamn i december 2002 kommer 2003 att

utgöra det sista reguljära programåret

för Pharestöd. Europeiska rådet i Bryssel

enades om att inrätta en

övergångsmekanism (Transition Facility)

för åren 2004-2006 för att fortsatt

stärka den administrativa kapaciteten i

dessa länder. Stödet skall inriktas på

institutionsbyggande insatser inom t.ex.

rättsväsende, gränsbevakning, miljö,

kärnsäkerhet och statistik. Samarbetet

inom ramen för övergångsmekanismen kommer

att innefatta partnersamverkan (s.k.

twinning). Möjligheten till expertutbyte

under kortare tid kvarstår och väntas öka

i omfattning.

Utgångspunkten i förhandlingarna har

varit att kandidatländerna skall kunna

tillämpa unionens regelverk från första

dagen. På grund av kandidatländernas

utvecklingsnivå har det inte varit

möjligt att uppnå detta mål på alla

områden. I anslutningsavtalet ingår

därför ett antal övergångsregler på olika

områden. Flertalet övergångslösningar som

har förhandlats fram har tillkommit på

begäran av det ansökande landet.

Utskottet menar att

förhandlingsresultatet är rimligt och

balanserat och att vederbörlig hänsyn har

tagits till kandidatländernas förmåga att

på kort och medellång sikt uppfylla

regelverket i alla dess delar. Utskottet

konstaterar att medlemsländerna har visat

på en betydande förståelse för

kandidatländernas svårigheter därvidlag

samt att man i solidarisk anda ändå valt

att slutföra förhandlingarna med en grupp

länder och erbjuda medlemskap från år

2004.

Trafikutskottet tar upp de

transportpolitiska aspekterna av

utvidgningen i sitt yttrande 2002/03:TU5y

och betonar därvid vikten av utvidgningen

och dess effekter i transporthänseende.

Utvidgningen kommer att medföra

förstärkta förutsättningar för en nordlig

dimension i transporthänseende, menar

trafikutskottet. Effektiva transportleder

bör alltså inte bara finnas i en

nordsydlig riktning. Det finns stort

behov av att godsstråk utvecklas även i

östvästlig riktning med förbättrade

möjligheter till effektiva transporter -

t.ex. i form av tågfärjor och anslutande

järnvägsförbindelser.

Utrikesutskottet delar dessa

bedömningar.

Även EU-nämnden tar upp utvidgningen av

unionens medlemskrets i sitt yttrande

2002/03:EUN1y till utrikesutskottet. EU-

nämnden anför följande:

EU-nämnden har även under år 2002

ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om

EU:s utvidgning. Det har i första hand

gällt att bevaka "tidtabellen" från

Europeiska rådets möte i Göteborg i

juni 2001, där man för första gången

uttalade att det borde vara möjligt

att före utgången av 2002 slutföra

förhandlingarna med de kandidatländer

som är färdiga för medlemskap. I

december 2001 ställde sig Europeiska

rådet bakom bedömningen att detta

gällde för tio av de tretton

kandidatländerna.

EU-nämnden har således kontinuerligt

följt utvidgningsförhandlingarna.

Dessa har stått på dagordningen för

nästan samtliga möten i allmänna rådet

under året. Inför dessa

ministerrådsmöten har regeringen

lämnat information om

förhandlingsläget, och samrått om den

svenska förhandlingslinjen i de

delfrågor som vid olika tidpunkter

varit aktuella. På motsvarande sätt

har information och samråd om

utvidgningen ägt rum inför Europeiska

rådets möten under 2002. Vidare har EU-

nämnden vid några tillfällen inhämtat

fördjupad information om viktiga

sakområden i förhandlingarna.

Tillsammans med övrig information som

lämnats i riksdagen om

utvidgningsprocessen har regeringens

samråd med EU-nämnden inneburit att

huvuddragen i de överenskommelser som

gjorts är väl kända. Detta bör

möjliggöra en snabb och i huvudsak

positiv behandling i riksdagen av den

väntade propositionen om godkännande

av det anslutningsavtal som

undertecknades den 16 april 2003.

Också i EU-nämndens besöksutbyte och

övriga kontakter med kolleger i andra

berörda parlament har

utvidgningsfrågorna varit ett

dominerande diskussionstema. Under

första delen av år 2002 koncentrerades

intresset till vikten av att hålla

tidtabellen och att finna lösningar i

de svåraste förhandlingsfrågorna. I

takt med att sådana lösningar

avtecknat sig har tyngdpunkten

förskjutits. Gradvis har ökande

uppmärksamhet, även i kontakterna med

parlamentariker från

anslutningsländerna, kommit att ägnas

frågor om EU:s framtida utveckling och

om hur medlemsstaternas nationella

parlament kan arbeta med EU-frågorna.

Utrikesutskottet finner EU-nämndens

redovisning värdefull och konstaterar att

samrådsprocessen mellan regering och

riksdag i denna fråga har fungerat på ett

tillfredsställande sätt.

På grundval av vad ovan anförts avstyrker

utskottet motionerna 2002/03:

U323 (m) yrkande 1, 2002/03:K432 (fp)

yrkande 2, 2002/03:U326 (c) yrkande 1 och

2002/03:U324 (mp) yrkande 6.

Motionärerna bakom kommittémotion U227

(v) tar upp frågan om Turkiets EU-

kandidatur. De menar att EU med ökad

kraft måste inskärpa kravet på hänsyn

till mänskliga rättigheter i Turkiet och

för att Köpenhamnskriterierna skall vara

kompromisslösa villkor för landets

medlemskap. De anför i yrkande 6 att

Sverige inom EU skall verka för en

konkret tidsplan när det gäller Turkiets

förverkligande av Köpenhamnskriterierna.

Utskottet vill i denna del framhålla

att utvidgningsprocessen inte är avslutad

med att tio nya länder kan bli medlemmar

år 2004. Två kandidatländer, Rumänien och

Bulgarien, fortsätter sina förhandlingar.

Utskottet noterar att kommissionen i

översynsrapporten inför Europeiska rådets

möte i Bryssel i oktober 2002 uttalade

sitt stöd för Bulgarien och Rumänien i

deras strävan att bli medlemmar 2007.

Europeiska rådet ställde sig bakom detta

och underströk i Köpenhamn att

utvidgningsprocessen är allomfattande och

oåterkallelig. Beroende av fortsatta

framsteg för att uppfylla

Köpenhamnskriterierna skall målet vara

att Bulgarien och Rumänien blir medlemmar

av EU 2007. Europeiska rådet enades även

om att förstärka Pharesamarbetet med

Bulgarien och Rumänien under perioden

2004-2006.

Vidare vill utskottet framhålla att

flera stater på västra Balkan har ett

medlemskapsperspektiv och att det är

utskottets mening att dessa länders

strävan bör understödjas. Detta har en

stabiliserande inverkan på den politiska

och ekonomiska situationen i regionen.

Flera av dessa stater har upprättat eller

är i färd med att förhandla Europaavtal

med unionen, vilka, enligt utskottets

mening, utgör viktiga steg i dessa

länders integrationssträvanden och i

unionens ansträngning att bidra till

stabilitet och tillväxt på västra Balkan.

Vad gäller Turkiet kan utskottet

konstatera att kommissionen i

översynsrapporten i oktober 2002 bedömde

att landet hade gjort framsteg för att

uppfylla de politiska

Köpenhamnskriterierna. Kommissionen

konstaterade emellertid att ytterligare

ansträngningar behövdes. Betydande

brister i fråga om demokratin och

respekten för de mänskliga rättigheterna

kunde konstateras. Behov fanns för bl.a.

ett kraftigt utökat förmedlemskapsstöd

från 2004, förstärkt politisk dialog,

utvidgad tullunion och utvecklade

handelsförbindelser. Europeiska rådet

ställde sig bakom kommissionens förslag,

välkomnade de omfattande åtgärder som

Turkiet vidtagit för att uppfylla

Köpenhamnskriterierna på det politiska

området och uppmanade Turkiet att

fortsätta reformprocessen och på så sätt

närma sig medlemskap i EU. Om Europeiska

rådet i december 2004 på grundval av en

rapport och rekommendation från

kommissionen beslutar att Turkiet

uppfyller de politiska

Köpenhamnskriterierna kommer

medlemskapsförhandlingar att inledas.

EU:s reviderade anslutningspartnerskap

för Turkiet antogs den 14 april 2003.

Anslutningspartnerskapet innehåller de

prioriteringar som Turkiet bör fokusera

på för att uppfylla Köpenhamnskriterierna

på kort och lång sikt. På grundval av

anslutningspartnerskapet förväntas

Turkiet anta ett reviderat nationellt

program för antagandet av EU:s regelverk

samt genomföra nödvändiga åtgärder.

Enligt utskottets mening är det den

turkiska regeringen som har ansvar för

att ett tidplan för uppfyllandet av

Köpenhamnskriterierna upprättas på

grundval av de observationer och

prioriteringar som har gjorts i det

reviderade anslutningspartnerskapet.

Utskottet ser positivt på de

ställningstaganden som kommissionen och

Europeiska rådet har gjort vad avser

Turkiet. Utskottet anser att det är av

stor vikt att EU fortsatt uppmuntrar den

fortsatta reformprocessen och noggrant

följer utvecklingen i landet. Utskottets

uppfattning är att de politiska

Köpenhamnskriterierna skall vara

uppfyllda i sin helhet innan

medlemskapsförhandlingarna kan inledas.

Utskottet ser även positivt på att stödet

till Turkiet i egenskap av kandidatland

kommer att öka under de närmaste åren.

Med vad som ovan anförts avstyrker

utskottet motion 2002/03:U227 (v) yrkande

6.

Ett flertal motioner tar upp enskilda

aspekter av utvidgningen.

I kommittémotion 2002/03:U237 (m)

behandlas stödet till kandidatländernas

utveckling mot att bli fullvärdiga

medlemmar. Motionärerna menar att de

kommunistiska sociala systemen var

undermåliga. De länder som snabbast har

lämnar de socialistiska systemen har

mindre problem än de länder som inte

reformerats, t.ex. Vitryssland, eller

länder som reformerats långsamt t. ex.

Ukraina, Rumänien och Moldavien. I

motionens yrkande 7 anförs därför vikten

av att främja utvecklingen av

socialförsäkringar.

Inledningsvis vill utskottet framhålla

att i det bilaterala samarbetet med

länderna i Central- och Östeuropa är

Social trygghet ett av sex huvudområden.

Målet för området är bl.a. att ge stöd

till en "uppbyggnad av hållbara

socialtjänst- och

socialförsäkringssystem". Stödet till den

sociala sektorn i stort var 2002 det

tredje största området inom Sidas

samarbete med Central- och Östeuropa,

omfattande en femtedel av de totala

kostnaderna.

Vad gäller de baltiska länderna har det

sociala området under senare år utgjort

ett viktigt område i samarbetet.

Grundläggande system och strukturer har

utvecklats vad gäller social omsorg och

socialförsäkringar. I landstrategierna

för de baltiska länderna 2002-2004, som

antogs av regeringen under 2002,

konstateras dock att det fortfarande

finns brister vad gäller administrationen

av socialförsäkringssystemen.

Det är framför allt

Riksförsäkringsverket (RFV) som har de

mest etablerade kontakterna på

socialförsäkringsområdet och myndigheten

har deltagit i ett flertal olika projekt

i kandidatländerna. För finansieringen av

projekten står bl.a. Sida, Världsbanken

samt EU-programmen Phare, Phare-Consensus

och Tacis.

Utöver redan genomförda eller pågående

projekt kommer RFV att delta i ett Phare-

finansierat twinningprojekt i Litauen som

syftar till att ge Social- och

Arbetsmarknadsministeriet och RFV:s

systermyndighet i landet stöd i frågor om

lagstiftning och administration av deras

planerade pensionsreform, tillsyn över

kvalitetssäkring av det litauiska

integrerade IT-systemet på

socialförsäkringsområdet och

utbildningsinsatser för pensionsreformen

och IT-utvecklingen.

Socialdepartementet och RFV har tagit

emot ett flertal delegationer från

kandidatländerna. Framför allt har den

svenska pensionsreformen föranlett

intresse från kandidatländerna. T.ex. har

Tjeckien, Slovakien, Kroatien och Ungern

fått information om den svenska

pensionsreformen. Besök har också skett

mot bakgrund av twinningprojekten i

Slovenien och Polen. Delegationer från

båda dessa länder har besökt

Socialdepartementet för att diskutera

erfarenheter kring EU-medlemskapet.

Vidare vill utskottet framhålla att

kontakter med kandidatländerna också sker

via olika internationella organisationer

och samarbeten:

International Social Security

Association (ISSA). RFV och

Socialdepartementet är medlemmar. RFV har

en aktiv roll i organisationen. ISSA:s

europeiska region hade tidigare ett

program för stöd till länderna i Central-

och Östeuropa, där RFV 1996 ordnade ett

par seminarier för deltagare från dessa

länder, t.ex. ett symposium om

"Interactions of social security and tax

systems" i samarbete med ISSA, OECD och

US Treasury. De tre baltiska staterna

räknas som medlemmar av den nordiska

gruppen inom ISSA-Europa.

Östersjösamarbetet. Ett informellt

samarbete där länderna runt Östersjön

(inkl. Norge) ingår. Seminarier på olika

teman har anordnats i de olika länderna

ca en gång per år.

Forum Europa på arbetsskadeområdet.

Bland annat Polen finns med. RFV kommer

att ha ordförandeskapet juli 2003-juni

2004 och har f.n. vice ordförandeskapet.

Europarådet. Inom expertgruppen för

tillämpningen av balken om social

trygghet har Socialdepartementet deltagit

i ett samarbete med Litauen med anledning

av deras arbete med att ratificera balken

om social trygghet.

Utskottet har inhämtat att stödet till

den sociala sektorn, inklusive till

uppbyggnad av hållbara

socialförsäkringssystem, kommer fortsatt

att vara prioriterat i samarbetet med

Central- och Östeuropa under perioden

fram till och med 2004 i enlighet med de

landstrategier för de prioriterade

länderna som regeringen beslutade om

under 2002. I landstrategin för Ryssland

konstateras t.ex. att det svenska

utvecklingssamarbetet skall bidra till

den fortsatta reformprocessen genom att

stödja strukturförändringar och

metodutveckling inom sjukvården,

socialtjänsten och de sociala

transfereringssystemen. Det kan handla om

svenskt stöd för strukturellt hållbara

reformer i socialförsäkringssystemen, i

synnerhet vad gäller pensionssystemen.

Inom unionens program Tacis är

verksamhetsområdet "sociala konsekvenser

av den ekonomiska omvandlingen" ett

prioriterat område i partnerländerna.

Projekt inom hälso- och sociala sektorn i

dessa länder åtnjuter starkt stöd hos

EU:s medlemsländer, inte minst Sverige.

En viktig aspekt inom detta område är att

understödja samordning av insatser mellan

de många, både bi- och multilaterala

aktörerna, något som Sverige söker verka

för. Tacisprogrammet stöder bl.a. projekt

inom reformering av hälsosektorn och

socialförsäkringssystem i länder som

Ukraina, Moldavien och Ryssland.

Utskottet kan således konstatera att

mycket redan görs inom det område som

motionärerna efterfrågar och avstyrker

därmed motion 2002/03:U237 (m) yrkande 7.

I samma motion konstateras att

Östersjöregionen är en av de regioner som

vuxit snabbast i världen de senaste åren.

Kandidatländerna Polen, Estland, Lettland

och Litauen har haft en god ekonomisk

utveckling. De nya marknadsekonomierna är

beroende av goda villkor för

marknadstillträde. Motionärerna menar att

det är orimligt att EU å ena sidan

bedriver omfattande stödprogram för att

stärka ländernas ekonomiska utveckling,

samtidigt som EU å andra sidan inte ger

dem fullt marknadstillträde och kan hota

med antidumpningsåtgärder. I motionen

anförs i yrkande 2 att unionens

kvarvarande restriktioner och

antidumpningsåtgärder mot Central- och

Östeuropa bör avskaffas.

Utskottet behandlade ett likalydande

yrkande i sitt betänkande om verksamheten

inom Europeiska unionen 2001 (bet.

2001/02:UU10) och anförde därvid

följande:

Utskottet konstaterar att de

restriktioner i EU:s handel med

kandidatländerna som regleras i

Europaavtalen gradvis håller på att

avvecklas för att säkerställa en

gradvis infasning till medlemskap.

Liberaliseringen sker asymmetriskt,

dvs. kandidatländernas skyddstullar är

högre än EU:s.

Europaavtalen är kompatibla med WTO.

I Europaavtalen finns regler om att

inga tullar eller kvoter får

nyintroduceras eller givna förmåner

försämras.

Utskottet vill framhålla att för

handel med industriprodukter - med

undantag för textilier och EKSG-

produkter - avskaffades i princip

tullar och kvoter när avtalen trädde i

kraft. I vissa fall tillämpar avtalet

en tioårig övergångsperiod, men

därefter råder frihandel. För Estland

gäller frihandel direkt. För Lettland

gäller en fyraårig övergångsperiod

från avtalets ikraftträdande. För

Slovenien och för Litauen gäller en

sexårig övergångsperiod från avtalets

ikraftträdande.

När det gäller jordbruksprodukter kan

utskottet konstatera att frihandel

inte gäller inom detta område.

Parterna ger i stället varandra

koncessioner - tullsänkningar eller

förmånskvoter - för ett antal

produkter. Dessa produkter

specificeras i varulistor i bilagor

och protokoll till avtalen. Dessa

listor är asymmetriskt utformade för

att ge kandidatländerna möjlighet att

exportera vissa av sina

jordbruksprodukter till EU.

Förhandlingar om nya koncessioner för

handeln med jordbruksprodukter

respektive för bearbetade

jordbruksprodukter, fisk samt vin och

sprit sker successivt. De varor som är

aktuella listas i speciella

tilläggsprotokoll till avtalet. Dessa

listor förhandlades klart under år

2000 och en ny förhandlingsrunda kunde

påbörjas under 2001. För närvarande

pågår förhandlingar om nya

koncessioner för fisk och

fiskprodukter.

Vad gäller antidumpning tillämpar EU

strafftullar på olika varor gentemot

länderna i Central- och Östeuropa. År

1998 genomförde EU en förändring för

Ryssland som innebar att

exportföretagen, efter ansökan hos

kommissionen, kunde få s.k.

marknadsekonomistatus om vissa

ekonomiska villkor uppfylldes. I

oktober 2000 utvidgades denna

möjlighet till att även omfatta

exportörerna i Ukraina.

Utskottet kan med tillfredsställelse

konstatera att Sverige i regel verkar

aktivt mot att tillämpa

antidumpningsinstrumentet. Det är

utskottets uppfattning att Sverige

även framgent aktivt bör agera mot

tillämpning av detta instrument.

Utskottet menar att dessa bedömningar

äger fortsatt giltighet.

Utskottet vill dock lämna vissa

kompletterande upplysningar.

Restriktioner finns, förutom på

jordbruksområdet, även på

industrivaruområdet endast gentemot

Vitryssland samt i enlighet med avtal för

vissa stålvaror gentemot Ryssland och

Ukraina. Enligt vad utskottet har

inhämtat har Sverige ifrågasatt

stålrestriktionerna, men ej motsatt sig

dem eftersom avtalen endast är treåriga.

och Ryssland resp. Ukraina har begärt att

få ingå sådana avtal.

Vidare vill utskottet framhålla att

Sverige som enda medlemsstat har avrått

kommissionen från de skyddsåtgärder mot

stålimport som infördes 2002 med

hänvisning till USA:s i mars 2002 införda

extratullar. Kandidatländerna i Central-

och Östeuropa är inte undantagna från

dessa restriktioner.

Utskottet har inhämtat att

antidumpningsåtgärder mot import från

kandidatländerna kommer att avvecklas när

dessa länder ansluts till EU. Det finns

ingen legal grund för ett generellt

beslut om en tidigare avveckling.

Kommissionen har emellertid förklarat sig

beredd att inleda översyner av dessa

åtgärder efter begäran från exportörer i

kandidatländer och under vissa

förutsättningar suspendera eller avveckla

åtgärderna.

Med vad som ovan anförts avstyrker

utskottet motion 2002/03:U237 (m) yrkande

2.

I yrkande 3 i samma motion menar

motionärerna att handel mellan

kandidatländerna inte får återregleras om

de blir medlemmar vid skilda tidpunkter.

Även denna fråga behandlade utskottet i

sitt betänkande om verksamheten inom

Europeiska unionen 2001 (bet.

2001/02:UU10) och anförde därvid

följande:

Utskottet konstaterar att det mesta av

handeln mellan EU och kandidatländerna

i dag är fri i enlighet med

Europaavtalen. Någon omfattande

återreglering kan det således inte bli

frågan om. Skulle det, mot förmodan,

visa sig att något baltiskt land inte

blir medlem vid samma tidpunkt som de

övriga kan en diskussion om

övergångsåtgärder aktualiseras. Det är

dock utskottets ståndpunkt att en

intern återreglering kandidatländer

emellan i görligaste mån skall

undvikas under den övergångsperiod

detta blir aktuellt.

Utskottet menar att dessa bedömningar

äger fortsatt giltighet och avstyrker

motion 2002/03:U237 (m) yrkande 3.

Motionärerna bakom kommittémotion

2002/03:U281 (kd) uppmärksammar vissa

säkerhetsfrågor i anslutning till

utvidgningen av EU. Med fokus på

situationen på Balkan menar motionärerna

att medborgarna måste kunna lita på

polisen och att respekten för lag och

ordning är ett bärande element i ett

fungerande samhälle. Därför, menar

motionärerna i yrkande 5, bör Sverige

verka för att EU genom sitt

utvecklingssamarbete på Balkan stöder en

omfattande kompletteringsutbildning av

poliser. Vidare noterar motionärerna att

nepotism, korruption och organiserad

brottslighet är företeelser som är väl

etablerade på Balkan. I yrkande 6 anförs

att EU bör genomföra en internationell

konferens om transnationell organiserad

brottslighet på Balkan. Till konferensen

bör företrädare för polisväsende, åklagar-

och domstolsväsende, underrättelse- och

säkerhetsorganisationer, företrädare för

den akademiska världen samt journalister

bjudas in.

Utskottet kan konstatera att Sverige

lägger stor vikt vid rättsliga och

inrikesrelaterade frågor där polisen

ingår som en del. Sverige ger i dag, inom

ramen för sitt stora engagemang på västra

Balkan, stöd till omfattande

polisutbildningsinsatser. I Bosnien-

Hercegovina (BiH) bidrar Sverige med 16

poliser till EU:s polismission EUPM. EUPM

är en betydande insats som sysselsätter

omkring 500 personer. Missionens uppdrag

är både av övervakande och utbildande

karaktär och man verkar på flera nivåer.

I Kosovo sekonderar Sverige för

närvarande 40 poliser till UNMIK Police

och två polisutbildare till Kosovo Police

Service School (KPSS) som leds av OSSE. I

Montenegro sekonderar Sverige en

polischef och Sverige stöder också den

stora utbildningsinsats för poliser som

OSSE sedan en tid tillbaka bedriver i

södra Serbien. I Albanien har Sverige

tidigare sekonderat poliser till

internationella polismissioner och har

för avsikt att göra så även med den

nuvarande EU-ledda polismissionen.

Kampen mot den organiserade

brottsligheten bör enligt utskottets

mening ges hög prioritet. Inom EU-

samarbetet åtnjuter kampen mot denna form

av brottslighet jämte korruption mycket

stort engagemang. I november 2002

genomfördes därför den så kallade

Londonkonferensen, vilken lade grunden

för det fortsatta arbetet mot organiserad

brottslighet. Uppföljningen av

Londonkonferensen är av central betydelse

för samarbetet mellan EU och länderna på

västra Balkan i kampen mot organiserad

brottslighet. I nuläget är framtagande av

konkreta åtgärdspaket och modeller för

regionalt samarbete i regionen frågor som

i högsta grad engagerar alla parter med

intressen på detta område.

Inte minst ägnas dessa frågor stor

uppmärksamhet inom den s.k.

Stabilitetspakten för sydöstra Europa.

Utskottet tillmäter uppföljningen av

Londonkonferensen stor prioritet och vill

framhålla att uppföljningsarbetet kommer

att ägnas stor uppmärksamhet vid EU-

ländernas toppmöte med Balkanländerna i

Thessaloniki i juni 2003. Utskottet ser

därför inte nödvändigheten i att för

svensk del ta ett separat initiativ, utan

vill avvakta resultaten av det pågående

arbetet.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts

avstyrker utskottet motion 2002/03:U281

(kd) yrkandena 5 och 6.

Motionärerna bakom partimotion

2002/03:K432 (fp) konstaterar att det i

vissa EU-länder råder en rädsla för

massimmigration från kandidatländer som

Polen och Ungern. Motionärerna menar dock

att Västeuropa behöver en

arbetskraftsinvandring för att

upprätthålla nuvarande ekonomiska

utveckling och klara levnadsstandard,

service och skattetryck. De menar i

yrkande 3 att det borde vara en

självklarhet att alla medborgare i ett

enat Europa kan resa, arbeta och leva på

samma villkor.

Utskottet kan inledningsvis notera att

den fria rörligheten för personer är en

av unionens fyra grundläggande friheter.

EU-reglerna innebär i korthet att en EU-

medborgare har samma rätt att ta

anställning, söka arbete, driva rörelse

och göra praktik i ett annan medlemsland

som landets egna medborgare. Syftet är

att öppna den europeiska arbetsmarknaden

för all arbetstagare inom unionen och

därigenom bidra till det övergripande

målet om fred och välstånd. Rätten till

tillträde till andra medlemsstaters

nationella arbetsmarknader innebär också

rätt till social, ekonomisk och kulturell

integration i värdlandet för de

migrerande arbetstagarna och deras

familjer. Rätten till fri rörlighet för

arbetstagare kompletteras och stöds av

regelverket om tillämpningen av systemen

för social trygghet när anställda,

egenföretagare eller deras

familjemedlemmar flyttar inom unionen.

Vidare kan utskottet notera att den

fria rörligheten för arbetstagare har

varit ett känsligt område i

anslutningsförhandlingarna med

kandidatländerna. Krav från

medlemsstaterna gav upphov till en

övergångsperiod som gäller personers fria

rörlighet. De nuvarande medlemsstaterna

får möjlighet att under nationell rätt

reglera tillträdet till sina

arbetsmarknader för arbetstagare från nya

medlemsländer. Denna möjlighet gäller upp

till sju år efter anslutningen.

Frågan om arbetskraftens fria rörlighet

har behandlats i en utredning (SOU

2002:116). Socialförsäkringsutskottet har

nyligen i ett betänkande tagit upp frågan

om arbetskraftsinvandring och gör

följande referat av utredningens förslag.

I januari presenterades betänkandet

EU:s utvidgning och arbetskraftens

rörlighet (SOU 2002:116). Utredaren

anser att Sverige skall garantera att

seriösa företag och arbetstagare från

de nya medlemsstaterna skall kunna

mötas lika lätt som i övriga EU i dag.

Däremot bör effektiva hinder för

missbruk av välfärdssystemet sättas

upp. Sverige bör använda

övergångsreglerna som skydd mot brott

och missbruk så länge detta är

möjligt. Utredaren föreslår därför att

Sverige inte omedelbart skall tillämpa

EG-reglerna fullt ut, utan i viss

utsträckning behålla den nationella

lagstiftningen. I betänkandet lämnas

också förslag om bl.a. förlängning av

vissa arbetstillstånd, förbättrat

samarbete mellan myndigheter, bättre

kontroll, arbetsmarknadspolitiska

åtgärder för invandrare i bristyrken,

ökat köp av arbetsmarknadsutbildning

från kommunerna inom vårdområdet samt

att regeringen i samarbete med AMS

inbjuder arbetsmarknadens parter till

en överenskommelse om gemensamt

organiserad rekrytering vid stora

arbetskraftsbehov.

Utrikesutskottet noterar att

socialförsäkringsutskottet inte tar

ställning till utredningens förslag och

konstaterar att utredningen under första

halvåret 2003 är föremål för

remissbehandling.

När det gäller regeringens agerande i

denna fråga kan utskottet konstatera att

den under förhandlingarna deklarerade sin

avsikt att redan under inledningsperioden

efter anslutningen ge arbetstagare från

de blivande medlemsländerna möjlighet att

på samma villkor som arbetstagare från

nuvarande medlemsstater söka arbete i

Sverige. Samtidigt framhöll regeringen

att lämpliga åtgärder måste kunna vidtas

om, mot förmodan, allvarliga störningar

uppstår på den svenska arbetsmarknaden.

Utskottet har inget att erinra vad gäller

regeringens hållning i frågan och

avstyrker motion 2002/03:K432 (fp)

yrkande 3.

I kommittémotionen 2002/03:U281 (kd)

uppmärksammas skyddet av unionens yttre

gränser efter utvidgningen. I motionen

betonas att kandidatländernas gränsskydd

måste fungera effektivt, i synnerhet som

de kommer att utgöra unionens skyddande

gräns mot omvärlden. Problem som

korruption och internationell organiserad

brottslighet måste uppmärksammas i

sammanhanget. I yrkande 1 anförs att EU i

sitt samarbete med kandidatländerna skall

ge högsta prioritet till ett fungerande

gränsskydd och korruptionsbekämpning.

Vidare konstateras i motionen att

unionen har inlett ett samarbete med

kandidatländerna kring människosmuggling.

Motionärerna anser att samarbetet måste

intensifieras genom stärkande av

lagstiftning och polismyndigheternas

kompetens samt att ett utökat samarbete

med det civila samhället och

frivilligorganisationer bör genomföras. I

motionens yrkande 2 begärs ett riksdagens

tillkännagivande om vad som i motionen

anförs om en satsning från unionens sida

för att bekämpa människosmuggling via

kandidatländerna.

Utskottet kan konstatera att de frågor

som tas upp i motionen har givits stor

uppmärksamhet och hög prioritet inom

ramen för utvidgningsförhandlingarna och

har i de s.k. anslutningspartnerskapen

upptagits som gemensamma prioriteringar i

den fortsatta förmedlemskapsstrategin.

Det rättsliga området och det

inrikesområdet (RIF) har givits särskild

uppmärksamhet genom att handlingsplaner

har upprättats för olika kandidatländer.

Anslutningspartnerskapen och

handlingsplanerna ligger till grund för

vidare planering och fördelning av

förmedlemskapsstödet inom Phare för att

förstärka kapaciteten i kandidatländerna

inom det rättsliga och inrikes området.

Utskottet har tidigare i detta

betänkande noterat att när

anslutningsländerna blir medlemmar i EU

kommer de inte längre att omfattas av

Phareförordningen. Utskottet menar dock

att det kommer att finnas ett fortsatt

behov av stödåtgärder i de nya

medlemsländerna efter

anslutningstidpunkten. Därför välkomnar

utskottet att Estland, Lettland, Litauen,

Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien och

Slovenien under åren 2004-2006, inom

ramen för den s.k.

transitionsfaciliteten, kommer att kunna

få stöd för institutionsuppbyggande

insatser. De yttre gränserna samt

korruptionsbekämpning kommer att utgöra

prioriterade områden för insatser.

Vad gäller yrkande 2 i motionen kan

utskottet konstatera att i debatten

förväxlas ofta människohandel och

människosmuggling. Det finns dock flera

centrala skillnader. Med

människosmuggling avses illegal transport

av människor över nationella gränser. I

typfallet sammanfaller smugglarnas och de

smugglades intressen vad gäller brottets

fullbordan, även om smugglarna många

gånger hänsynslöst utnyttjar människors

utsatta situation i ursprungsländerna.

Med människohandel avses olika

förfaranden som ingår som led i ett

förflyttande av offren, eller av

kontrollen över dem, från ett land till

ett annat eller inom ett land, och som

begås med användning av någon form av

otillbörligt medel (i form av påverkan

eller utnyttjande) och i syfte att offren

sedan skall exploateras, sexuellt eller

på annat sätt. Om offret är ett barn

krävs dock inte att något otillbörligt

medel har använts för att människohandel

skall anses föreligga.

Inom EU pågår samarbetsprogram med

anslutnings- och kandidatländerna på båda

områdena. Utskottet har inhämtat att

regeringen uppmuntrar gränsöverskridande

samarbete bl.a. inom dessa program.

EU:s program för polisiärt och

rättsligt samarbete i straffrättsliga

frågor (AGIS) har ersatt bl.a. Stop-

programmet som upphörde vid årsskiftet

2002/2003. I AGIS-programmet har såväl

anslutningsländer som övriga

kandidatländer ökade möjligheter till

samverkan i projektform med nuvarande

medlemsstater. Utskottet ser positivt på

detta och uppmuntrar till sådant

samarbete. Som exempel kan nämnas ett

projekt omfattande samtliga medlemsstater

och som berör samtliga anslutnings- och

kandidatländer rörande IT-stöd i kampen

mot människohandeln.

Sverige stöder även bilateralt, främst

via Sida, ett stort antal projekt i

Central- och Östeuropa och på västra

Balkan med direkt bäring på kampen mot

människohandel. Hittills handlar det om

beslut om totalt ca 100 MSEK till direkt

människohandelsrelaterade insatser. I de

baltiska länderna har t.ex. en regional

insats genom International Organisation

of Migration (IOM) fått stöd. I juni 2002

beslutade regeringen att avsätta 9 MSEK

för att ytterligare förstärka insatserna

mot människohandel i främst nordvästra

Ryssland, de baltiska länderna,

Vitryssland och Ukraina, liksom i

Rumänien och Bulgarien. Därutöver kan

många av de insatser som genomförs för

att förbättra situationen för utsatta

barn och familjer samt för ökad

jämställdhet ha en indirekt effekt på

människohandeln genom att de kan bidra

till att göra potentiella offer mindre

sårbara för människohandlare. Därtill kan

nämnas att Estland, Lettland och Litauen

även har deltagit i den nordisk-baltiska

kampanjen mot handel med kvinnor.

Kandidatländerna omfattas även av EU:s

program för administrativt samarbete inom

gränsskydd, visering, asyl- och

invandring - det s.k. Argo-programmet.

I och med undertecknandet av

anslutningsfördraget och fram till EU-

inträdet kommer samtliga

anslutningsländer att delta i EU:s

reguljära rådsarbete och

förvaltningskommittéer genom aktivt

observatörskap.

Utskottet konstaterar att det som

motionärerna efterfrågar redan är under

genomförande och avstyrker därmed motion

2002/03:U281 (kd) yrkandena 1 och 2.

I den enskilda motionen 2002/03:U218

(kd) menar motionären att i den ensidiga

satsningen på ekonomi, tillväxt och

teknik i kandidatländerna finns det en

risk att viktiga mänskliga värden går

förlorade. För att nå och bevara freden i

djupare mening måste människor förstå

varandra och ha respekt för det

kulturella arv som olika nationer är

bärare av. Motionären begär ett

riksdagens tillkännagivande om vad i

motionen anförs om att Sverige skall

verka för en ökad mänsklig och kulturell

förståelse inom EU och i relation till

ansökarländerna. I den enskilda motionen

2002/03:U261 (fp) yrkande 3 konstateras

att en del grupper lever i utanförskap i

kandidatländerna. Motionärerna menar att

ett förnyat och starkt engagerat civilt

samhälle är nödvändigt om utslagning och

utanförskap inte längre skall ge upphov

till djupa klyftor och utbrett missnöje.

Utskottet behandlade liknande yrkanden

i bet. 2001/02:UU10 och framhöll att fram

till år 1989 och de genomgripande

politiska förändringarna i Östeuropa

förhindrades de vardagliga kontakterna

mellan människor i dessa länder och i

Sverige av de kommunistiska regimerna,

och det kulturella utbytet var

outvecklat. Kontakter mellan dessa länder

och Sverige var koncentrerat kring

officiella och näringslivsbaserade

kontakter.

Det allmänna utbytet mellan olika

sektorer i det svenska samhället och det

civila samhället i länder i Central- och

Östeuropa har därefter intensifierats

starkt. Utskottet menade att en

bidragande orsak till den kraftiga

utvecklingen av kontakterna mellan

Sverige och främst Polen, Ryssland,

Estland, Lettland och Litauen har varit

de särskilda resurser som Sverige satsat

på att utveckla kontakterna på kultur-

och utbildningsområdena, stöd till

direkta kontakter mellan regionala och

lokala företrädare och deras

motsvarigheter i dessa länder samt

möjligheten för svenska enskilda

organisationer att ha direktkontakt med

sina motsvarigheter i dessa länder.

Utskottet konstaterade när det gäller

kulturutbyte att det finns ett etablerat

kontaktnät mellan svenska

kulturinstitutioner och deras

motsvarigheter i Baltikum. Omfattningen

av kontakterna varierar, med Estland som

klart ledande kontaktland.

Utskottet kan vidare konstatera att

Svenska institutet (SI) hanterar

merparten av projekten och programmen

inom kultur- och utbildningsområdena.

Inom Svenska institutets ram bedrivs

exempelvis projektet Partnerskap för

kultur, i samarbete mellan

Kulturdepartementet och

Utrikesdepartementet. Projektet syftar

till att bereda väg för dialog och

erfarenhetsutbyte om kulturen och

kulturpolitikens möjlighet att främja

yttrandefrihet och mångfald, demokrati

och gemensam säkerhet. Tanken bakom

projektet, som inleddes 1998, var

ambitionen att bl.a. skapa en mötesplats

för främst unga kulturutövare och

intellektuella från länderna kring

Östersjön samt Vitryssland och Ukraina.

I betänkandet framhöll utskottet även

att vänortssamarbetet förtjänar att

uppmärksammas i detta sammanhang. Det

kännetecknas av enskilda initiativ och är

en del av det civila samhället på båda

sidor av Östersjön. Inom

vänortssamarbetet diskuteras bl.a. på

vilket sätt man kan underlätta turismen

mellan invånare i vänorter/vänregioner.

Stora regionala organisationer som

Sydsam, Östsam (med Baltic Network) och

Mälardalsrådet engagerar sig i

östsamarbetet och deltar i

kontaktutbytet. Baltic Network som

företräder regionala intressen i

Östergötland arbetar i nära samverkan med

Regeringskansliet.

Barentsrådet är en organisation som

enligt utskottets uppfattning på ett

mycket konstruktivt sätt bidrar till att

främja samarbetet mellan regioner i olika

länder. Utskottet framhöll att de

regioner som är berörda av detta

samarbete använder sitt kunnande och sina

erfarenheter för att ge ett aktivt stöd

till de regioner de samarbetar med.

Den övergripande organisationen för

samarbetet mellan länderna kring

Östersjön är Östersjörådet (Council of

the Baltic Sea States, CBSS). Utskottet

noterade att inom ramen för samarbetet

har regionala och lokala företrädare, det

civila samhället samt olika institutioner

viktiga roller. En av Östersjörådets

främsta insatser när det gäller att

främja det mänskliga utbytet är

upprättandet av Eurofakulteten (Euro

Faculty) vid universitetet i Riga med

filialer i Tartu och Vilnius (utbildning

för studenter och universitetslärare i

offentlig administration och

affärsadministration, juridik och

ekonomiska vetenskaper). Universitet och

högskolor i Danmark, Tyskland, Norge,

Sverige och Finland är involverade i

projektet, som genomförs inom ramen för

EU:s Tempusplan.

Därutöver nämnde utskottet särskilt

EU:s Interregprogram. Detta program har

en inriktning på EU-utvidgning och kan

således tjäna som en förberedelse för

medlemskap för de länder som är

kandidater till medlemskap. Dessa kan

delta i Interregprojekt med finansiering

ur EU:s Phareprogram. Inom

Phareprogrammet finns också ett särskilt

underprogram för gränsöverskridande

samarbete i Östersjöregionen. Detta har

funnits sedan 1996 och kommer att

fortsätta under perioden fram t.o.m. år

2006.

Utskottet delade motionärernas

uppfattning att uppbyggande av kontakter

mellan lokala och regionala företrädare

samt utvecklandet av allmänna

mellanmänskliga relationer är mycket

värdefulla när det gäller länder i

Central- och Östeuropa och de bland dessa

som även är kandidatländer. Utskottet

konstaterade att omfattande insatser och

initiativ finns på detta område, vilket

utskottet fann positivt.

Utskottet vill betona att dessa

bedömningar äger fortsatt giltighet. Det

förtjänar att understrykas att alla dessa

kontaktytor förstärker det civila

samhället i länderna i Central- och

Östeuropa vilket underlättar den

demokratiska processen i dessa länder.

Samtidigt bör framhållas att det inte

ankommer på riksdagen att ange hur denna

verksamhet skall utformas eller vilken

inriktning den skall ha. Det är en

uppgift som åvilar de aktörer som redan

är etablerade. Utskottet ser därför inte

behov av någon åtgärd från riksdagens

sida i de frågor som tas upp i

motionerna. Utskottet avstyrker därmed

motionerna 2002/03:U218 (kd) och

2002/03:U261 (fp) yrkande 3.

I partimotion 2002/03:U326 (c) anförs att

människors oro för utvidgningen blir allt

större eftersom de inte har tillräcklig

information om vad utvidgningen kommer

att betyda för dem. Bristen på

information och debatt underblåser

farhågorna för det okända och

främlingsfientligheten. Motionärerna

föreslår därför i yrkande 2 utökad

information till och medverkan av EU:s

nuvarande befolkning när det gäller

utvidgningen.

Utskottet vill inledningsvis i denna

del framhålla att det är av vikt att i

medlemsstaterna öka kännedomen och

kunskaperna om de länder som den

1 maj 2004 ansluter sig till unionen. Det

är angeläget att informera om de följder

utvidgningen kommer att få, såsom

konsekvenser för politisk stabilitet,

hållbar utveckling och miljön. Det

behöver också informeras om de framsteg

som gjorts i kandidatländerna i

Centraleuropa sedan Berlinmurens fall

1989 i fråga om ekonomiska och politiska

reformer. Detta kommer att medverka till

att skingra farhågorna om hur väl rustade

de nya medlemsländerna är inför

anslutningen.

Utskottet kan konstatera att mycket

redan har gjorts och görs på detta

område. I Sverige ges löpande information

till medborgarna om utvidgningen och dess

konsekvenser av flera olika aktörer.

Utskottet vill framhålla att riksdagens

EU-upplysning bidrar med att sprida

information om utvidgningen. Genom bl.a.

databaser tillgängliga via Internet,

faktablad och telefonservice finns

lättillgänglig information både vad

gäller bakgrund och aktuella frågor kring

utvidgningsprocessen. Utskottet vill även

peka på den information som finns

tillgänglig i olika betänkanden från

riksdagens utskott där utvidgningsfrågor

och olika aspekter av denna behandlas.

Vidare noterar utskottet att regeringen

informerar om aktuell svensk EU-politik

såsom den presenteras vid olika möten och

förhandlingar. Varje departement har

dessutom ett ansvar för att informera

allmänheten om EU-relaterade frågor på de

egna sakområdena. Dessutom har

Information Rosenbad information om

regeringens EU-arbete. Genom Internet

erbjuds uppdaterad information om bl.a.

utvidgningen. Även tryckt material finns

tillgängligt såsom statliga offentliga

utredningar 1997 (SOU 1997:143, 149, 150,

153, 156, 159 och 160) om utvidgningens

konsekvenser, Fakta Europa-serien,

tidskriften EU-rapport samt den årliga

skrivelsen till riksdagen om verksamheten

inom EU.

Utskottet konstaterar att regeringen,

på riksdagens initiativ, tillsatte en

utredning om allmänhetens tillgång till

EU-relaterad information (SOU 2002:96). I

utredningens slutrapport framhålls bl.a.

att det är en statlig uppgift att

underlätta för medborgarna att ta del av

information i EU-relaterade frågor, t.ex.

om utvidgningen. Utredningen föreslår en

fortsatt statlig EU-upplysning med

riksdagen som huvudman. Utredningen

remissbehandlas under våren 2003.

Utöver riksdagens EU-upplysningen,

riksdagens utskott och Regeringskansliet

informerar Europaparlamentets och

Europeiska kommissionens

representationskontor i Sverige om

utvidgningen. Europeiska kommissionen har

exempelvis en särskild

kommunikationsstrategi för att stödja

medlemsländerna i deras ansträngningar

att informera sina medborgare om

utvidgningen. Vidare bidrar även svenska

myndigheter och organisationer med

information om utvidgningen och

relaterade EU-frågor riktad till

medborgare, medier, bibliotek, lärare

m.fl.

Utskottet kan således konstatera att det

som efterfrågas i motionen redan utförs i

en omfattande utsträckning. Utskottet ser

därför inget behov av något riksdagens

tillkännagivande i frågan och avstyrker

motion 2002/03:U326 (c) yrkande 2.

3.2.2 EU:s samarbete med de blivande

grannländerna i öst

Centerpartiet menar i partimotion

2002/03:U326 (c) att det är positivt om

EU har ett ekonomiskt, politiskt och

säkerhetspolitiskt samarbete med

Ryssland. De begär i yrkande 4 ett

riksdagens tillkännagivande om vad som i

motionen anförts om unionens samarbete

med Ryssland. I den enskilda motionen

U240 (fp) konstateras att Nordiska rådet

redan vid sin session i Stockholm 1999

antog ett uttalande om Norden och den

nordliga dimensionen. Motionären menar

att det samarbete som Nordiska rådet

utvecklar med nordvästra Ryssland kan bli

en katalysator i utvecklingen i den

nordliga dimensionen. I yrkande 5 anförs

att det nordisk-ryska samarbetet skall

understödjas vid genomförandet av EU:s

nordliga dimension. Motionärerna bakom

kommittémotion 2002/03:U280 (kd) yrkande

19 menar att det är av största

säkerhetspolitiska betydelse att utveckla

förtroendefulla relationer till Ryssland.

Som ovan konstaterats kommer unionen

att genomföra en omfattande utvidgning

2004 och ytterligare länder kommer med

stor sannolikhet att bli medlemmar under

det närmaste decenniet. Det är emellertid

inte tillräckligt enligt utskottets

uppfattning att låta de positiva

effekterna av en ökad integration sluta

vid unionens yttre gränser. Det är av

stor vikt att unionen utvecklar ett brett

samarbete med stater och regioner i dess

närhet, en aktiv närområdespolitik.

Delar av en sådan existerar redan.

Unionen har sedan många år strävat

efter utökade ekonomiska, politiska,

sociala och kulturella förbindelser med

länderna runt Medelhavet. Det har skett

främst inom ramen för Medelhavssamarbetet

och Barcelonaprocessen. I anslutning till

detta har ett antal Europa-Medelhavsavtal

mellan Europeiska gemenskapen och

enskilda länder slutits. Riksdagen har

tidigare godkänt ett flertal avtal med

olika länder inom ramen för

Medelhavssamarbetet. Under 2002 godkände

riksdagen ett Europa-Medelhavsavtal

mellan den Europeiska gemenskapen och

Egypten (prop. 2001/02:78, bet.

2001/02:UU9, rskr 2001/02:169) och under

2003 med Algeriet (prop. 2002/03:115,

bet. 2002/03:

UU17, rskr. 2002/03:155).

En annan viktig del i unionens

närområdespolitik utgörs av

stabilitetspakten som har västra Balkan

som fokus. Stabilitetspakten syftar till

att underlätta handel och utbyte såväl

mellan länder i regionen som mellan dessa

och EU och de stater som ingår i

samarbetet erbjuds ett Europaperspektiv.

Stabilitetspakten har både en ekonomisk

del som skall underlätta tillväxt och

utveckling och en politisk del som syftar

till att skapa inre stabilitet i dessa

länder och yttre stabilitet dem emellan.

Enligt utskottets uppfattning utgör

stabilitetspakten ett mycket värdefullt

bidrag till fred och säkerhet på västa

Balkan.

I sammanhanget förtjänar även att

framhållas Östersjösamarbetet och den

nordliga dimensionen. Samarbetet inom

dessa ramar utgör inte en del av EU-

samarbetet men gemenskapen är en av flera

parter i detta samarbete. I övrigt ingår

medlemsländer, kandidatländer samt länder

som inte har ett medlemskapsperspektiv.

Samarbetet har stor vikt både för

unionens, medlemsländernas och

kandidatländernas relationer till

blivande EU-grannländer som Ryssland och

Vitryssland. Inom dessa samarbeten läggs

grunden för ett konstruktivt samarbete

mellan unionen och dess blivande östliga

grannländer även efter utvidgningen.

Utskottet vill erinra om att också

Nordiska rådet har utvecklat ett

samarbete med nordvästra Ryssland inom

ramen för den nordliga dimensionen,

vilket utskottet ser som värdefullt.

Utskottet menar att regionala

organisationer i norra Europa har en

viktig roll som initiativtagare och

genomförare av samarbetsprojekt inom de

ämnesområden som unionen i juni 2000

beslutade inkludera i den handlingsplan

för den nordliga dimensionen som då

antogs. Denna roll accentueras än

tydligare i de riktlinjer för en ny

handlingsplan som antogs av EU:s

utrikesministrar den 22 oktober 2002.

Dessa riktlinjer, som återspeglar svenska

uppfattningar, ligger till grund för det

arbete som nu inletts för att utarbeta en

andra handlingsplan som löper fr.o.m. den

1 januari 2004 t.o.m. utgången av år

2006.

Nordiskt samarbete och samsyn

beträffande genomförandet av den Nordliga

dimensionen är enligt utskottets mening

viktigt. Minst lika viktigt är emellertid

att även de övriga medlemsländerna i EU

känner fortsatt ansvar för utvecklandet

av de politiska, ekonomiska, sociala och

kulturella relationerna med

partnerländerna inom EU:s nordliga

dimension. Efter utvidgningen av unionen

kommer denna del av unionens politik

sannolikt att visa sig än viktigare som

ett av flera instrument för

förbindelserna mellan unionen och

nordvästra Ryssland. De regionala

organisationerna i norra Europa har

enligt utskottets uppfattning en fortsatt

viktig roll att spela i detta samarbete.

Av betydelse för utvecklingen är

förbättrade kommunikationer i det

nordligaste Europa. Detta lyfts fram i de

antagna riktlinjerna för den nordliga

dimensionen och har också, enligt vad

utskottet inhämtat, varit en viktig fråga

för det svenska ordförandeskap i

Barentsrådet som inleddes i mars 2001 och

som avslutas vid september månads utgång

2003.

Utskottet vill framhålla att unionens

ansträngningar att genom utvidgning bidra

till att stärka demokrati, säkerhet och

stabilitet samt bättre marknadsvillkor,

ökad tillväxt, högre välstånd och en

hållbar utveckling i blivande

medlemsländer inte får stanna vid

unionens gränser. Integrationens och

utvecklingens frukter bör även komma EU:s

blivande grannländer i öster till del.

Unionens blivande östgräns får inte bli

en fattigdomsgräns eller en gräns mellan

demokratier och auktoritära politiska

system. Nya skiljelinjer i Europa måste

undvikas. Det finns enligt utskottets

uppfattning behov av en aktiv politik

gentemot de blivande grannländerna såväl

på multilateral EU-nivå som på bilateral

nivå.

I det perspektivet ser utskottet mycket

positivt på det som kommit att kallas Nya

grannlandsinitiativet och Det utökade

Europa. Förslaget lanserades i form av

rådsslutsatser vid utrikesministrarnas

råd i november 2002, med Sverige som ett

av de pådrivande länderna, och

kommissionen gavs i uppdrag att utreda

förutsättningarna för en mer aktiv

grannlandspolitik från EU:s sida gentemot

de östliga grannländerna. I slutsatserna

från Europeiska rådets möte i Köpenhamn i

december 2002 omtalas att genom

utvidgningen kommer förbindelserna med

Ryssland att stärkas. Europeiska unionen

vill även stärka förbindelserna med

Ukraina, Moldavien, Vitryssland och de

södra Medelhavsländerna på grundval av en

långsiktig strategi för att främja

demokratiska och ekonomiska reformer,

hållbar utveckling och handel, och

utarbetar nya initiativ i denna riktning.

Europeiska rådet välkomnade kommissionens

och generalsekreterarens/den höge

representantens avsikt att lägga fram

förslag i detta syfte.

Kommissionen avlämnade sitt meddelande

i mars 2003 under rubriken "Ett utvidgat

europeiskt grannskap; En ny ram för

förbindelserna med våra grannländer i

öster och söder" [KOM (2003) 104

slutlig]. Meddelandet kom att bilda

utgångspunkten för fortsatta diskussioner

mellan medlemsländerna under det grekiska

ordförandeskapet första halvåret 2003.

Rådsslutsatser i ärendet kan förväntas

först vid möten i rådet för allmänna

frågor och yttre förbindelser under

sommaren 2003.

Kommissionens meddelande syftar till

att erbjuda de nya grannländerna

möjlighet att delta i den europeiska inre

marknaden och i en ytterligare

integration och liberalisering för att

främja den fria rörligheten för personer,

varor, tjänster och kapital.

Vikten av att ha en klar vision för hur

samarbetet med grannländerna skall

utvecklas på medellång och lång sikt slås

fast. EU bör fokusera på två mål. Dels

skapa ett område med delat välstånd och

gemensamma värderingar, dels erbjuda

konkreta fördelar utifrån de framsteg som

länderna uppvisar i form av ekonomiska

och politiska reformer.

Kommissionens meddelande innehåller

flera förslag till att skapa en

sammanhållen framåtsyftande politik.

- Utvidgning av den inre marknaden,

- förmånliga handelsförbindelser och

marknadsöppning,

- möjlighet till laglig invandring och

rörlighet för personer,

- förstärkt samarbete för att förebygga

och bekämpa hot mot den gemensamma

säkerheten,

- ökat politiskt engagemang från EU:s

sida i konfliktförebyggande och

krishantering,

- ökade insatser för att främja de

mänskliga rättigheterna, främja

kulturellt samarbete och öka den

ömsesidiga förståelsen,

- integration i transport-, energi- och

telekommunikationsnät och det europeiska

området för forskningsverksamhet,

- nya hjälpmedel för främjande och

skydd av investeringar,

- stöd till integrering i det globala

handelssystemet,

- ökat bistånd, bättre anpassat till

behoven samt

- nya finansieringskällor.

I meddelandet föreslår kommissionen

utarbetandet av handelsplaner och menar

att genomförandet av dessa skulle kunna

ske i tre steg:

1) dialog inom de befintliga ramarna

med en gemensam analys,

2) utarbetande av handlingsplan för

vart och ett av länderna,

3) årlig översyn av vilka farmsteg som

gjorts i genomförandet av

handlingsplanen.

Vad avser finansieringen av de åtgärder

som handlingsplanerna omfattar, föreslår

kommission i meddelandet att det skall

avspeglas i kommissionens kommande

budgetförslag.

Arbetet kommer nu att bedrivas vidare i

rådets arbetsgrupper och i rådet, och

utskottet får anledning att återkomma

till frågan i samband med föredragning i

utskottet inför möten i rådet för

allmänna frågor och yttre förbindelser.

Utskottet vill emellertid i

sammanhanget framhålla att det är av vikt

att unionen ökar sitt engagemang i

förhållande till de blivande

grannländerna. När det gäller

Medelhavsområdet finns redan lämpliga

instrument i form av Medelhavssamarbete,

Barcelonaprocessen och MEDA-biståndet.

Det saknas dock motsvarande instrument i

förhållande till de nya grannländerna i

öster: Ukraina, Vitryssland och

Moldavien.

Utskottet vill även framhålla att

unionens politik i förhållande till de

blivande grannländerna Ukraina,

Vitryssland och Moldavien inte bör

utesluta ett medlemskapsperspektiv.

Enligt unionsfördragets artikel 49 får

varje europeisk stat som respekterar de

grundläggande principer som anges i

fördragets artikel 6.1 ansöka om att bli

medlem i unionen.

Inom ramen för unionens östpolitik

måste enligt utskottets uppfattning

relationerna med Ryssland ägnas särskild

uppmärksamhet. Som stor exportör av

energi och med en roll inom globala

politiska frågor är det av särskild vikt

att unionen ytterligare utvecklar

förbindelserna med Ryssland. Utskottet

noterar att det sedan tidigare finns en

gemensam strategi för Ryssland och ett

partnerskaps- och samarbetsavtal, vilket

riksdagen godkände 1997 (prop.

1996/97:177, bet. 1997/98:UU5, rskr.

1997/98:1), men att dessa inte i alla

delar har lett till de effekter som

avsågs. Enligt utskottets uppfattning bör

en reviderad strategi utmyntas som i

högre grad kan bidra till att utveckla de

politiska och ekonomiska förbindelserna

och bidra till tillväxt, välstånd och

hållbar utveckling och till att befästa

demokratin i Ryssland. En integration av

Ryssland i europeiskt samarbete gagnar

säkerheten och stabiliteten i Europa.

Strävan efter fördjupade relationer,

både politiska och ekonomiska, och ett

genuint partnerskap är även ett centralt

element i Sveriges förhållande till

Ryssland. Politiken bör enligt utskottets

uppfattning var inriktad på samarbete men

också på tydlighet i frågor där

utvecklingen i Ryssland ger anledning

till oro.

Genom Sveriges bilaterala

utvecklingssamarbete med Ryssland, som

bl.a. har inriktats på stöd till

ekonomisk omvandling, fördjupning av

demokratin, miljösamarbete och sociala

frågor utvecklas Sveriges samarbete med

landet. Stödet uppgår till knappt 300

MSEK om året och inriktas främst mot

nordvästra delen av Ryssland. I samband

med att kandidatstaterna blir

medlemsstater kommer

utvecklingssamarbetet med dessa länder

att fasas ut och fokus i än högre grad

flyttas till nordvästra Ryssland, Ukraina

och Vitryssland. Utskottet välkomnar

detta.

Kaliningrad tillhör även Sveriges

närområde och erhåller, tillsammans med

Rysslands nordvästra regioner, omfattande

stöd inom det svenska

utvecklingssamarbetet. Sida har pågående

projekt i Kaliningrad som uppgår till ca

170 MSEK. Till följd av regionens

geografiska läge och ekonomiska och

sociala situation har stödet främst

koncentrerats till miljö, den ekonomiska

omvandlingen och skapandet av ett socialt

skyddsnät. Sverige strävar även efter att

engagera Ryssland och EU i en gemensam

plan för Kaliningrads utveckling.

Utskottet vill i fråga om Tjetjenien

framhålla att Sverige inte ifrågasätter

Rysslands territoriella integritet och

rätt att bekämpa terrorism. Denna kamp

måste emellertid föras i enlighet med

respekt för de mänskliga rättigheterna

och för den internationella humanitära

rätten samt med medel som utesluter

bryska metoder och som är förenliga med

denna. I grundfrågan menar utskottet att

endast en politisk lösning kan bringa

konflikten i Tjetjenien till ett

varaktigt slut.

När det gäller unionens långsiktiga

förbindelser med Ryssland är det av

särskild betydelse att utveckla handeln

med Ryssland och att landet i högre grad

får tillgång till unionens marknad för

sin export. Det är i ett längre

perspektiv ohållbart att unionen

begränsar Rysslands export till unionen

genom antidumpningsåtgärder och andra

restriktioner. En ökad rysk export är ett

effektivt bidrag till att skapa tillväxt

i landet och därmed förutsättningar för

ökad tillväxt, högre välstånd och i

förlängningen skapa grunder för en stabil

politisk utveckling i landet. Enligt

utskottets uppfattning bör motsvarande

motiv vara för handen för att utveckla

relationerna med Ukraina, Moldavien och

Vitryssland.

En övergipande målsättning för EU borde

enligt utskottets mening vara att det

skapas ett frihandelsområde som på sikt

omfattar medelhavsländerna, Ryssland och

de nya grannländerna Ukraina, Vitryssland

och Moldavien. För att uppnå denna bör EU

i första hand stödja grannländernas WTO-

anslutningar, som innebär flera viktiga

steg mot anpassning till EU-ländernas

lagstiftning. Därefter kan

bilaterala/regionala frihandelsavtal vara

ett sätt att ytterligare fördjupa

samarbete.

Vad gäller Vitryssland utgör regimens

auktoritära karaktär och bristen på

politiska och ekonomiska reformer hinder

för att utveckla förbindelserna mellan EU

och den vitryska administrationen. Det är

däremot fullt möjligt att bedriva

verksamhet i landet genom kontakter med

det civila samhället och den politiska

oppositionen. En central roll kan även

enskilda organisationer från EU:s

medlemsländer spela i att upparbeta

kontakter i Vitryssland och bidra med

sitt kunnande om hur det är att verka i

ett demokratiskt samhälle där respekten

för de mänskliga rättigheterna

upprätthålls och pressfrihet råder. Det

är väsentligt att kontakter utvecklas

både bilateralt och multilateralt för att

stödja de reformvänliga krafterna som

finns i Vitryssland.

Utskottet finner att det som motionärerna

bakom motionerna 2002/03:U326 (c) yrkande

4, 2002/03:U240 (fp) yrkande 5 samt

2002/03:U280 (kd) yrkande 19 efterlyser

redan är för handen och ser inget behov

av ett riksdagens tillkännagivande i

detta sammanhang. Utskottet avstyrker

därmed dessa motioner.

I kommittémotion 2002/03:U237 (m) tar

motionärerna upp relationerna mellan

blivande grannländer om gränsen samtidigt

utgörs av en yttre gräns för EU. De menar

i yrkande 4 att Polens och Litauens öppna

handel med Kaliningrad bör kunna

fortsätta när de blir EU-medlemmar. I

yrkande 5 anförs att unionens yttre

gränsskydd skall utformas med hänsyn

tagen till att människors traditionella

kontakter, handel och rörlighet inte får

inskränkas på ett orimligt sätt.

Den gemensamma handelspolitiken innebär

att nya medlemsländer måste ansluta sig

till EU:s avtal med tredje land. Rätt

hanterad innebär EU-utvidgningen en

möjlighet till utveckling för

Kaliningrad, när den inre marknaden

flyttas till dess omedelbara gräns.

Eftersom EU i dag tillämpar lägre MGN-

tullar/mest gynnad nation) gentemot

Ryssland än vad Polen och Litauen gör

kommer villkoren för rysk export, vilket

dven gäller för Kaliningradområdet, att

förbättras efter dessa staters EU-

inträde.

Regionens framtid ligger enligt

utskottets uppfattning i att dra fördel

av ekonomisk integration mellan

grannländer. Det är viktigt att engagera

Ryssland i denna process och förmå landet

att se EU:s utvidgning som en historisk

utvecklingsmöjlighet. Enligt uppgörelsen

från toppmötet EU-Ryssland den 11

november 2002, har EU beredskap att

tekniskt och finansiellt stödja

Kaliningrads utveckling. Hittills har,

enligt vad utskottet erfarit, inte någon

egentlig diskussion mellan EU och

Ryssland om en gemensam plan kommit till

stånd, men Sverige fäster fortsatt vikt

vid att främja regionens ekonomiska,

sociala och miljömässiga utveckling.

Enligt utskottets uppfattning skall de

nya medlemsländerna även kunna ingå i

Schengensamarbetet när situationen så

tillåter. De ny medlemsländernas

anslutning till Schengen kommer att ske

efter en särskild utvärdering om huruvida

ländernas gränsskydd lever upp till s.k.

Schengenkraven. Därefter fattas ett

särskilt rådsbeslut om

Schengenmedlemskap.

Som utskottet har redogjort för

tidigare i detta betänkande pågår inom EU

en diskussion om hur nya former för

samarbete och kontakt med nya grannar,

främst Ukraina, Vitryssland och

Moldavien, kan utvecklas. Sverige har

varit pådrivande i denna fråga.

Vidare förtjänar det att uppmärksammas

att inom Phare 2003 har särskilda medel

avsatts till ett s.k. Phare External

Border Initiative till stöd för aktioner

av gränsöverskridande karaktär över EU:s

framtida yttre gränser. Sociala och

ekonomiska aktiviteter i gränsregioner

bör enligt initiativet bevaras och

ytterligare stimuleras. Klyftorna mellan

unionen och dess yttre gränser bör

reduceras. Initiativet möjliggör

investeringar i regioner kring ländernas

yttre gränser, bl.a. för stärkt

gränskontroll men även för

gränsöverskridande samarbete. Därtill

syftar Phare External Border Initiative

2003 till att hjälpa kandidatländerna att

förbereda sig inför Interreg 2004-2006

genom förbättring av den administrativa

kapaciteten hos lokala, ekonomiska och

sociala aktörer.

Utskottet kan således konstatera att

mycket har gjorts i de frågor som

åberopas i motionen. Utskottet avstyrker

därför motion 2002/03:U237 (m) yrkandena

4 och 5.

3.3 GUSP och ESFP

(Skr. s. 53-55, 58-66 och s. 82-115)

3.3.1 GUSP

Samarbetet inom EU:s andra pelare benämns

den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken (GUSP). Det har

inrättats som ett fördragsfäst samarbets-

område med Unionsfördraget (även kallat

Maastrichtfördraget) 1993.

Unionsfördraget tillförde nya områden

till det sedan tidigare etablerade

samarbetet inom Europeiska gemenskapen

(EG). De nya områdena som tillfördes 1993

var utrikes- och säkerhetspolitik samt

samarbete i rättsliga och inrikes frågor.

Samarbetet var således redan etablerat

när Sverige trädde in som medlem i EU år

1995.

Målen för den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken

Målen med GUSP är bl.a. att skydda

unionens gemensamma värden och intressen,

stärka unionens säkerhet och främja

internationellt samarbete.

Medlemsstaterna skall stödja unionens

utrikes- och säkerhetspolitik i en anda

av lojalitet och ömsesidig solidaritet.

Samarbetet är mellanstatligt till

karaktären. Beslutsordningen inom GUSP är

så utformad att grundbeslut fattas med

enhällighet och tillämpningsbeslut fattas

med kvalificerad majoritet.

GUSP under 2002

Verksamheten inom GUSP präglades under år

2002 av framsteg och ökat samarbete.

Under året togs beslut om att upprätta

EU:s första krishanteringsinsats, EU:s

polismission i Bosnien-Hercegovina

(EUPM). Samarbetet med FN utvecklades

ytterligare. Rådet enades om en närmare

samverkan med FN när det gäller

utvecklings- och humanitära frågor. En

uppförandekod mot spridning av

ballistiska missiler lanserades i

november. Sverige verkade med framgång

för ökad öppenhet i samarbetet kring EU:s

uppförandekod för vapenexport. En

väsentligt utökad årsrapport

presenterades. Sverige fortsatte att

arbeta för ökat fokus på

rättssäkerhetsfrågorna inom EU och FN.

Rådet godkände mandatet inför kommande

förhandlingar för att anpassa EES-avtalet

till den kommande utvidgningen. Inom

ramen för det nuvarande samarbetet

lyckades Norge och EU nå en

överenskommelse om marknadstillträde för

jordbruksprodukter. Det bilaterala

avtalet mellan EU och Efta-landet Schweiz

trädde i kraft den 1 juni.

Under hösten antogs riktlinjer för en

ny handlingsplan för Nordliga

dimensionen. Inom ramen för det nuvarande

samarbetet lanserades en stödfond på

miljö- och kärnavfallsområdet med fokus

på Ryssland.

EU och Ryssland arbetade vidare med att

etablera ett gemensamt europeiskt

ekonomiskt område, och enades om

villkoren för resande mellan Kaliningrad

och övriga Ryssland efter

kandidatländernas införande av

viseringskrav under 2003 i enlighet med

Schengenregelverket. En diskussion om en

ny samarbetsform med Moldavien, Ukraina

och Vitryssland inleddes inom EU.

Relationerna med Vitryssland var fortsatt

ansträngda. EU enades om att utöka den

politiska dialogen med länderna i

Centralasien.

På västra Balkan spelade EU en aktiv

roll i upprättandet av ett avtal om en ny

och lösare union mellan Serbien och

Montenegro i mars och antagandet av en

konstitution i slutet av året. Det

multilaterala och bilaterala engagemanget

i Kosovo var fortsatt omfattande, liksom

även uppföljningen av Ohridavtalet i

Makedonien. EU uttryckte en beredskap att

ersätta Natoinsatsen i Makedonien.

Förhandlingar om ett stabiliserings- och

associeringsavtal (SAA) inleddes med

Albanien.

Den politiska situationen i

Mellanöstern blev alltmer instabil under

året. EU var mycket aktiv i

ansträngningarna att avbryta våldet och

få parterna att återgå till

förhandlingsbordet.

Dialogen med södra Afrikas länder

(SADC) kom delvis att präglas av

situationen i Zimbabwe. EU och SADC kunde

inte nå enighet i frågan. Allt

biståndssamarbete med Zimbabwe avbröts.

Dock bidrog EU under året med omfattande

humanitärt bistånd med anledning av den

allvarliga livsmedelskrisen i södra

Afrika inklusive Zimbabwe.

För USA var kampen mot terrorismen den

helt dominerande enskilda frågan i såväl

multilaterala som bilaterala sammanhang.

Förhandlingar om ett avtal om

straffrättsligt samarbete mellan EU och

USA inleddes under hösten. Kampen mot

terrorismen satte även sin prägel på

dialogen med Kanada.

EU:s stöd för fredsansträngningarna i

Colombia fortsatte även efter

fredsprocessens sammanbrott i februari.

Utvecklingen i Haiti gav fortsatt

anledning till oro.

Fredsprocessen och återuppbyggnaden av

Afghanistan stod fortsatt högt på

dagordningen. Även den ökade spänningen i

konflikten mellan Indien och Pakistan

uppmärksammades kontinuerligt. EU:s stöd

till försoningsprocessen på Koreahalvön

uppvisade såväl framsteg som motgångar.

EU reagerade med stor oro på uppgifter

under hösten om ett hemligt nordkoreanskt

program för att anrika uran i syfte att

framställa kärnvapen. Ökat samarbete mot

terrorism och utvecklingen på Koreahalvön

var de övergripande frågorna vid årets

ASEM-toppmöte. Terrorattentatet på Bali i

oktober gav upphov till utökade kontakter

mellan EU och Indonesien.

Kampen mot terrorism har fortsatt att

stå högt på EU:s dagordning under året.

En handlingsplan mot terrorism, som

beslutades av Europeiska rådet vid ett

extra möte den 21 september 2001, har

legat till grund för arbetet. Denna

spänner över en mängd områden såsom

utrikespolitik och sjö- och luftsäkerhet,

men har sin tyngdpunkt på straffrättsliga

frågor och polissamarbete. Två

betydelsefulla överenskommelser under

året var antagandet av rambesluten om

bekämpande av terrorism och om den

europeiska arresteringsordern. EU har

dessutom påbörjat överläggningar med USA

om ett avtal om rättslig hjälp i ärenden

som rör terrorism. På polisområdet har

samarbetet inom EU på olika sätt

förstärkts, bl.a. genom ett förbättrat

myndighetssamarbete och genom att Europol

har tillförts särskild expertis i

terrorismfrågor.

GUSP - den institutionella sidan samt

beslutsformer

En del förändringar skedde på den

institutionella sidan. Vid Europeiska

rådets möte i Sevilla kom, som ett led i

arbetet med att reformera rådet och dess

arbetsformer inför utvidgningen, stats-

och regeringscheferna överens om att

minska antalet rådsformationer. I samband

med detta ändrades mötesordningen för

rådet för allmänna frågor (GAC) som

omformades till ett råd för allmänna

frågor och yttre förbindelser (GAERC).

Följden av denna nyordning är att det

numera i GAERC hålls separata möten med

skilda dagordningar för de två

verksamhetsområdena.

Det finns flera instrument tillgängliga

för att genomföra den gemensamma utrikes-

och säkerhetspolitiken. De viktigaste är

gemensamma strategier, gemensamma

åtgärder, gemensamma ståndpunkter och

gemensamma uttalanden.

Gemensamma strategier beslutas på

grundval av artikel 13 i fördraget om

Europeiska unionen. Det är Europeiska

rådet som beslutar om gemensamma

strategier skall upprättas av unionen på

områden där medlemsstaterna har viktiga

gemensamma intressen. I de gemensamma

strategierna skall mål, varaktighet och

medel som unionen och medlemsstaterna

skall ställa till förfogande anges. Ingen

ny gemensam strategi har antagits under

2002. Sedan tidigare finns gemensamma

strategier för Medelhavet, Ukraina och

Ryssland.

Gemensamma åtgärder beslutas, av rådet,

på grundval av artikel 14 i fördraget om

Europeiska unionen. De gemensamma

åtgärderna skall avse specifika

situationer där operativa insatser från

unionens sida anses nödvändiga. Under

året antogs gemensamma åtgärder som

exempelvis gällde EU:s polismission i

Bosnien-Hercegovina och EU:s bidrag för

att bekämpa destabiliserande anhopning

och spridning av handeldvapen och lätta

vapen.

Gemensamma ståndpunkter antas, av

rådet, på grundval av artikel 15 i

fördraget om Europeiska unionen.

Gemensamma ståndpunkter anger unionens

inställning till en särskild fråga av

geografisk eller tematisk karaktär. Varje

medlemsstat förbinder sig att se till att

dess nationella politik överensstämmer

med innehållet i ståndpunkten. Under 2002

antogs gemensamma ståndpunkter som

exempelvis gällde restriktiva åtgärder

mot Usama bin Ladin och medlemmar av al-

Qaida och associerade till dem samt om

tillfälligt mottagande i EU:s

medlemsstater av en grupp palestinier.

Under året gjordes fler än 200

gemensamma uttalanden inom ramen för

GUSP. Uttalandena gällde bl.a. USA:s

inställning till internationella

brottmålsdomstolen och Mellanöstern.

I den s.k. GUSP-budgeten, som är en del

av EU:s totala budget, uppgick de

finansiella medlen år 2002 till 30

miljoner euro. Under 2002 belastades GUSP-

budgeten framför allt av kostnader i

samband med upprättandet av EU:s

polismission i Bosnien-Hercegovina.

Avtal med tredjeland

EU har avtal och överenskommelser med i

stort sett alla världens länder och

ländergrupper om att föra en regelbunden

dialog om frågor av gemensamt intresse.

En betydande del utgörs av frågor inom

det utrikes- och säkerhetspolitiska

området, den s.k. politiska dialogen.

Dialogen äger rum på regerings- och

statschefsnivå, utrikesministernivå och

tjänstemannanivå.

Utskottets överväganden

I kommittémotion 2002/03:U280 (kd)

yrkande 17 menar motionärerna att

framtida hot mot säkerheten i Europa

företrädesvis bör hanteras inom ett

utvidgat EU. Ett ökat europeiskt ansvar

kräver även praktisk förmåga att hantera

säkerhetspolitiska problem och

motionärerna menar även att det är

viktigt att Sverige medverkar aktivt i

det arbetet.

I partimotion 2002/03:U326 (c) yrkande

5 menar Centerpartiet att den europeiska

unionen skall ha en aktiv utrikespolitik

där respekten för de mänskliga

rättigheterna, demokrati, god

samhällsstyrning, frihandel och respekten

för internationella konventioner och

avtal är fundamentala delar. EU kan

endast spela en betydande roll på den

internationella arenan om unionen är

samlad och talar med en stämma menar

Centerpartiet och begär ett riksdagens

tillkännagivande om detta.

Utskottet kan inledningsvis konstatera

att Sverige, genom medlemskapet i

Europeiska unionen, deltar i ett

samarbete vars uttalade strävan är att

förhindra krig på den europeiska

kontinenten. EU har starkt bidragit till

att bevara freden i Västeuropa under de

senaste 50 åren. Utskottet menar att

unionens fortsatta fördjupning och

utvidgning även i fortsättningen är det

bästa instrumentet för att varaktigt

säkra ett förtroendefullt och nära

samarbete mellan Europas stater.

Möjligheten till integration i EU har

stark dragningskraft och integrationen är

i sig själv säkerhetsbefrämjande. Denna

integration förutsätter demokrati och

goda grannrelationer. Deltagandet i

unionen utvecklar ömsesidig solidaritet,

gemensamma värderingar och gemensamma

politiska intressen.

Utskottet vill betona att hot mot

freden och vår säkerhet bäst kan avvärjas

i samarbete med andra länder. Sverige och

alla andra medlemsländer har i EU-

fördraget åtagit sig att arbeta

tillsammans för att förstärka och

utveckla sin politiska solidaritet, även

inom den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken. Utskottet välkomnar

att EU som en del av detta arbete bygger

upp en sammanhållen civil och militär

krishanteringsförmåga, som ett komplement

till diplomatiska och ekonomiska verktyg.

EU har under 2003 inlett sina första

krishanteringsinsatser, en polisinsats i

Bosnien-Hercegovina och en militär

fredsfrämjande insats i Makedonien,

vilket utskottet ser positivt på. De nya

medlemmarnas erfarenheter och resurser

för att förebygga och hantera konflikter

kommer att stärka unionens förmåga i

detta avseende.

Rollfördelningen mellan institutionerna

i de externa relationerna är olika på

olika områden. Inom den traditionella

utrikespolitiken har rådet den centrala

rollen. EU företräds utåt av såväl

Europeiska rådets som rådets ordförande,

som av den höge representanten. På

handelsområdet och vad gäller unionens

utvecklingsbistånd är det rådet som ger

mandat för internationella förhandlingar,

och beslutar om att ingå avtal, medan

kommissionen för förhandlingarna sköter

verkställigheten.

Det finns enligt utskottets mening

behov av en bättre samordning av EU:s

externa relationer, något som redan

framförts från svensk sida i olika

sammanhang. Det gäller samordning såväl

mellan olika områden, t.ex. mellan

biståndspolitiken och handelspolitiken,

som mellan rådet och kommissionen.

Utskottet konstaterar att svenska

företrädare har tagit upp frågor om

samordning i konventet om unionens

framtid och vill därför på denna punkt

hänvisa till det pågående arbetet i det

sammansatta konstitutions- och

utrikesutskottet.

När det gäller samstämmigheten, eller

brist på sådan, mellan medlemsländerna

vad gäller utrikes- och

säkerhetspolitiska frågor vill utskottet

framhålla att GUSP grundar sig på en

gemensam politik och ej på en enhetlig

politik. I praktiken kan EU endast uttala

sig och agera om det existerar en

intressegemenskap och samstämmiga

positioner mellan medlemsländerna. Det

bör vara målsättningen att arbetet i

rådets skall styras av ambitionen att nå

fram till en gemensam EU-position i olika

utrikes- och säkerhetspolitiska frågor

men det bör samtidigt stå klart att det

inte är politiskt möjligt att alltid

uppnå detta.

Utrikesutskottet ser inte behov av något

riksdagens tillkännagivande i dessa

frågor och avstyrker därmed motionerna

2002/03:U280 (kd) yrkande 17 och

2002/03:U326 (c) yrkande 5.

3.3.2 ESFP

Den del av den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken som har vuxit och fått

allt större utrymme de senaste åren är

EU:s säkerhets- och försvarspolitik

(ESFP), vilken även brukar betecknas som

EU:s krishanteringsförmåga. Steg för steg

har utfästelsen från Amsterdam 1997, om

utvecklandet av en europeisk

fredsfrämjande förmåga, lett till att EU

i dag har lagt till en ny dimension till

sitt utrikespolitiska agerande. Som

utskottet noterat ovan utgör EU:s

polisinsats i Bosnien-Hercegovina och den

militära insatsen i Makedonien år 2003 de

första operationerna inom ramen för

unionens krishanteringsförmåga.

En tillbakablick

Utvecklingen av den europeiska säkerhets-

och försvarspolitiken har sin

utgångspunkt i 1996 års

regeringskonferens (IGC 96) och de

diskussioner som då fördes om

utformningen av en gemensam politik på

detta område. Sverige och Finland

föreslog att EU skulle bygga vidare på

sin grundläggande fredstanke genom att

skaffa sig en förmåga att genomföra

humanitära insatser och

räddningsinsatser, fredsbevarande

insatser och insatser med stridskrafter

vid krishantering inklusive fredsskapande

åtgärder. Det svensk-finska initiativet

fick ett brett stöd och ledde till att

dessa s.k. Petersbergsuppgifter skrevs in

i Amsterdamfördraget från 1997. Fördraget

trädde i kraft 1999.

Inledningsvis var många av unionens

medlemsstater för en lösning som skulle

innebära att Västeuropeiska unionen (VEU)

skulle utföra uppgifterna för EU:s

räkning. Efter den brittisk-franska Saint

Malo-deklarationen från 1998 och de

beslut som fattades vid EU:s och Natos

efterföljande toppmöten ändrades

målsättningen till att EU självt, genom

en egen krishanteringsförmåga och en

närmare relation med Nato, skulle kunna

förebygga och bemöta konflikter och hot

om konflikter med civila och militära

resurser.

Europeiska rådet slog vid sitt möte i

Helsingfors i december år 2000 fast att

processen skulle handla om krishantering

(Petersbergsuppgifterna), inte medföra

inrättandet av en europeisk armé samt att

denna krishantering skulle ske i enlighet

med principerna i FN:s stadga.

Utformningen av ESFP har därefter

fortsatt steg för steg. Nya strukturer

har etablerats, kapacitetsmål har satts

upp och uppfyllts, och koncept har

utvecklats. Samarbetsarrangemang har

utarbetats med Nato, FN, OSSE och tredje

land. Efter Europeiska rådets möte i

Helsingfors 1999 har de civila aspekterna

av krishantering framträtt som ett eget

tydligt spår. Dessutom har ESFP

tillfogats en tredje dimension,

konfliktförebyggande, något Sverige

verkat mycket kraftfullt för.

Vid toppmötet i Laeken 2001

konstaterades att EU var redo att

genomföra vissa typer av

krishanteringsinsatser. Denna

operativitetsförklaring följdes mycket

snart av ett beslut om att etablera den

första insatsen inom ramen för ESFP, EU:s

polismission i Bosnien-Hercegovina

(EUPM). EUPM startade den 1 januari 2003

som en uppföljning av den FN-ledda

polisinsatsen IPTF och skall under tre

års tid arbeta med att stärka

uppbyggnaden av ett fungerande bosniskt

polisväsende. Under våren 2003 etableras

också den första militära ESFP-insatsen,

då EU efter Nato tar över den militära

insatsen i f.d. jugoslaviska republiken

Makedonien. Sverige deltar i denna

operation med militär personal. Riksdagen

har godkänt det svenska deltagandet i

denna operation (prop. 2002/03:43 , bet.

2002/03:UU14).

De nya organen för krishantering

Vid EU-toppmötet i Helsingfors 1999

beslutade medlemsstaterna att inrätta tre

nya organ för planering, beslut och

genomförande av krishanteringsinsatser

inom rådssekretariatets organisatoriska

ram. Man beslöt att inrätta en kommitté

för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP),

med ett övergripande koordinerande ansvar

för politisk kontroll och strategisk

ledning av ESFP-insatser, men också för

övriga GUSP. Man kom även överens om att

inrätta en militärkommitté (EUMC) och en

militär stab (EUMS). Dessa tre organ

började fungera i provisorisk form år

2000 och gjordes senare permanenta under

år 2001.

I maj 2000 inrättades även en särskild

kommitté för civila aspekter av

krishantering, vanligen kallad

civilkommittén (CIVKOM). Liksom

militärkommittén ger civilkommittén råd

till KUSP i olika frågor inom sitt

ansvarsområde. Till stöd för dess arbete

byggs en civil resurs upp inom

rådssekretariatet. Första steget var

inrättandet av en polisenhet i juni 2001.

Förutom dessa organ arbetar också

arbetsgruppen för yttre förbindelser

(Relex) i nära relation till KUSP, bl.a.

med finansiella aspekter av ESFP samt den

politisk-militära gruppen (PMG), som

bereder övergripande civil-militära

frågor.

EU:s krishanteringskapacitet

För genomförandet av

krishanteringsinsatser krävs civila och

militära resurser. Dessa mobiliseras

genom frivilliga bidrag från

medlemsländerna, och beslut om deltagande

i insatser fattas nationellt i varje

enskilt fall.

Militära resurser

Medlemsstaterna beslutade vid toppmötet i

Helsingfors att deras övergripande mål

var att kunna sätta in en militär

kapacitet omfattande 60 000 man inom 60

dagar och under minst ett år samt

stödjande marin- och flygstridskrafter.

Man hade som målsättning att ha dessa

kapaciteter tillgängliga år 2003. Efter

det att man i detalj fastställt vilka

militära resurser som krävs har sedan

parallella processer pågått med att dels

konstatera vilka resurser medlemsstaterna

är beredda att bidra med, dels

identifiera var bristerna finns och hur

dessa skall täckas.

Arbetet med att uppnå kapacitetsmålen

pågår alltjämt men brister kvarstår

främst vad avser vissa strategiska

kapaciteter, framför allt

ledningsförmåga, underrättelseförmåga och

strategisk transportkapacitet. En första

fas av processen beräknas kunna avslutas

som planerat under år 2003.

Som ett led i arbetet med att täcka

bristerna beslutade utrikes- och

försvarsministrarna i november 2001 om

ett handlingsprogram (European Capability

Action Plan - ECAP) för att täcka de

kvarvarande bristerna. Sverige stöder

aktivt arbetet, som är baserat på

frivillighet och med respekt för

nationella beslut. Inom ramen för ECAP

har 18 expertpaneler bildats i syfte att

komma med analyser och förslag till hur

bristerna kan åtgärdas. Medlemsstaterna

har även erbjudits möjligheten att anmäla

kompletterande styrkebidrag. Vid en

planerad kapacitetskonferens i maj 2003

kommer läget i bristtäckningsarbetet att

behandlas.

Civila resurser

Vad gäller civila resurser för

krishantering identifierades vid

toppmötet i Feira 2000 fyra prioriterade

områden, nämligen polis, stärkande av

rättsstaten, stärkande av förvaltningen

och räddningstjänst. Det beslutades att

medlemsstaterna senast år 2003 skall

kunna sätta in upp till 5 000 poliser i

internationella konfliktförebyggande

insatser och krishantering, varav 1 000

skall kunna sättas in inom 30 dagar. Vid

toppmötet i Göteborg 2001 sattes

motsvarande kapacitetsmål upp för

rättsstatsområdet (upp till 200

befattningshavare såsom domare och

åklagare), för förvaltningsområdet (en

generisk expertresursbas) samt

räddningstjänststyrkor (upp till 2 000

personer).

Vid en kapacitetskonferens i november

2002 konstaterades att medlemsstaterna,

genom frivilliga åtaganden, kommer att

kunna nå dessa målsättningar under 2003.

Samarbetet med Nato

Som konstateras ovan var en av

grundförutsättningarna för utvecklingen

av ESFP att EU, förutom uppbyggnaden av

en egen förmåga, etablerade en närmare

relation till Nato. En tanke bakom detta

var att undvika onödig dubblering av

resurser. Såväl Natos toppmöte i

Washington 1999 som EU:s toppmöte i Nice

2000 bekräftade ambitionen att skapa

arrangemang för att EU skulle få tillgång

till nödvändiga resurser inom Nato. Det

rör planeringskapacitet, vissa förmågor

samt ledningsstruktur. En av

förutsättningarna för att EU skulle

överta den militära insatsen i Makedonien

efter Nato var att de praktiska

aspekterna kring detta kunde lösas.

I samband med toppmötet i Köpenhamn

2002 nåddes en principöverenskommelse om

hur detta skall gå till. Under 2003

inleddes arbetet med att färdigställa de

praktiska arrangemangen och på så sätt

skapa förutsättningar för att EU skall

kunna genomföra militära

krishanteringsinsatser med utnyttjande av

Natoresurser. En överenskommelse om

arrangemangen för samarbete mellan EU och

Nato uppnåddes under början av 2003.

Överenskommelsen innefattar bl.a. ett

säkerhetsavtal mellan EU och Nato.

Avtalet möjliggör utbyte av känslig

information, vilket är nödvändigt vid en

krishanteringsinsats.

Under 2003 har EU:s säkerhets- och

försvarspolitik (ESFP) inriktats på

fortsatt utveckling av såväl militära som

civila kapaciteter samt vidareutveckling

av praktiska aspekter av

krishanteringsinsatser.

Samarbetet med andra internationella

organisationer

En utgångspunkt för ESFP är att EU:s

krishanteringsförmåga skall kunna

användas för EU-ledda insatser, men också

tillföra ett mervärde för internationella

organisationer såsom FN och OSSE. Under

det svenska ordförandeskapet inleddes en

process med att utveckla samarbetet

mellan EU och FN vad gäller krishantering

och konfliktförebyggande, och vid

toppmötet i Göteborg antogs principer för

samarbetet på det civila området med

internationella organisationer generellt.

EU:s polisinsats i Bosnien-Hercegovina,

EUPM, är ett praktiskt exempel på ett väl

fungerande samarbete mellan EU och FN.

EUPM tog över efter den FN-ledda

polisinsatsen IPTF. Övertagandet

välkomnades av FN:s säkerhetsråd och

möjliggjorde att FN kunde frigöra

resurser för insatser i andra delar av

världen. Under hela planeringsfasen

samarbetade EU och FN nära på fältet för

att tillförsäkra en smidig övergång

mellan missionerna.

Samarbetet med tredjeland

ESFP är ett öppet projekt. Det innebär

att en viktig aspekt av EU:s

krishantering är möjligheten till

samarbete med tredjeland. Europeiska

rådet i Helsingfors beslutade att

lämpliga strukturer skulle utvecklas för

hur EU:s kandidatländer, europeiska

Natomedlemmar utanför EU och andra

intresserade skulle kunna delta i EU-

ledda krishanteringsinsatser. Arbetet

fördes sedan vidare under det franska

ordförandeskapet hösten 2000, och vid

toppmötet i Nice utvecklades principerna

för tredjelandssamarbetet ytterligare.

Sedan det svenska ordförandeskapet

hålls regelbundet möten i formaten EU +

15 (kandidatländerna och de europeiska

Natoländerna utanför EU) och EU + 6 (de

europeiska Natoländerna utanför EU) på

olika nivåer. Detta format skall nu

anpassas till de nya förutsättningar som

kommer att gälla efter de förestående

utvidgningarna av EU och Nato. Särskilda

arrangemang finns också vad gäller

samarbetet med Kanada, Ryssland och

Ukraina. I och med beslutet att etablera

EUPM har även på KUSP-nivå ett

mötesformat EU + 18 inrättats, som

omfattar de tredjeländer som bidrar med

personal till polismissionen.

ESFP och kampen mot terrorism

Mot bakgrund av händelserna den 11

september 2001 har Europeiska rådet

uttalat att kampen mot terrorism i ännu

högre grad än tidigare skall vara ett

prioriterat mål för EU. Europeiska rådet

har vidare uttalat att EU kommer att

intensifiera sitt engagemang mot

terrorismen genom en samordnad och

områdesövergripande metod som omfattar

unionens samtliga politikområden. Den

gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken, GUSP, har givetvis en

betydelsefull roll i kampen mot

terrorism. Det gäller även ESFP som en

del av GUSP, om än ESFP i första hand

indirekt kan bidra i kampen mot

terrorismen, bl.a. genom att

konfliktförebyggande och fredsfrämjande

insatser bidrar till att undanröja

grogrunden för terrorism. Vid Europeiska

rådets möte i Sevilla antogs en särskild

förklaring om GUSP/ESFP och terrorism.

Utskottets överväganden

Utskottet välkomnar den utveckling som

beskrivits ovan. Unionen måste enligt

utskottets uppfattning besitta en civil

och militär förmåga att hantera kriser

och konflikter i enlighet med de s.k.

Petersbergsuppgifterna såsom de

formulerades i den regeringskonferens som

ledde till Amsterdamfördraget 1997.

Artikel 17.2 i unionsfördraget

specificerar dessa uppgifter

De frågor som avses i denna artikel

skall omfatta humanitära insatser och

räddningsinsatser, fredsbevarande

insatser och insatser med

stridskrafter vid krishantering

inklusive fredsskapande åtgärder.

Riksdagen godkände fördragsändringarna

1998 (prop. 1997/98:58) och

utrikesutskottet framhöll i betänkande

1997/98:UU10 Amsterdamfördraget följande:

När det gäller den gemensamma utrikes-

och säkerhetspolitiken var

utgångspunkten i regeringskonferensen

att en anpassning måste ske till en ny

säkerhetspolitisk verklighet. Till

detta kommer att ett flertal reformer

inom den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken måste övervägas

inför en utvidgning av EU när antalet

medlemmar på sikt kan bli fler än

tjugofem länder.

Utfallet av regeringskonferensen vad

gäller den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken svarar enligt

utskottets uppfattning mot

förväntningarna och ligger väl i linje

med vad utskottet framhållit i

tidigare betänkanden i anslutning till

regeringskonferensen.

EU och dess medlemsstater måste,

enligt utskottets uppfattning, kunna

agera med olika medel, från preventiv

diplomati till fredsbevarande

insatser.

Enligt Amsterdamfördraget kommer den

preventiva förmågan att förstärkas

genom att en enhet för politisk

planering och tidig förvarning

upprättas vid rådets

generalsekretariat.

Särskilt tillfredsställande är enligt

utskottets uppfattning att

Petersbergsuppgifterna förs in i

fördraget - till följd av ett svensk-

finskt initiativ - vilket innebär att

samarbetet kommer att utvecklas vad

gäller humanitära, fredsbevarande och

fredsfrämjande insatser.

Vid ett besök i unionens institutioner i

Bryssel i januari 2003 hade utskottet

tillfälle att träffa företrädare för de

nya organen inom EFSP samt även med

rådets generalsekreterare och unionens

höge representant för utrikespolitiska

frågor Javier Solana. Utskottet kunde

därvid få en inblick i det arbete som

utförs inom ramen för ESFP-samarbetet.

Utskottet fick även tillfälle att

diskutera frågor kring EU:s första

militära krishanteringsinsats

(Makedonien) med dessa företrädare.

Utskottet noterar att det inom ramen

för konventet har rests ett antal frågor

som syftar till att förändra samarbetet

inom ESFP. Frågor i anslutning till

konventet och förslag till ändringar i

fördragen hanteras i riksdagen av det

sammansatta konstitutions- och

utrikesutskottet (KUU). KUU kommer i sitt

betänkande 2002/03:KUU2 särskilt att

behandla frågor kring förändringar av

samarbetet inom utrikes- och

säkerhetspolitiken (GUSP), inklusive den

europeiska säkerhets- och

försvarspolitiken (ESFP).

Moderata samlingspartiet menar i

partimotion 2002/03:U323 (m) att om

Europa i nära samverkan med Nato tar

större del i och en större andel av

militära insatser på den egna kontinenten

stärks den transatlantiska gemenskapen.

Samtidigt konstaterar motionärerna att

Sverige och flera andra EU-medlemsländer

kraftigt har skurit ned de resurser som

avsätts till försvaret. Motionärerna

menar i yrkande 20 att Sverige skall ta

sitt ansvar och bidra till att

kapacitetsmålen inom ESFP uppnås.

I kommittémotion 2002/03:U234 (fp)

framhåller motionärerna att Europa i

högre grad måste kunna samla sig till

åtgärder av såväl civil som militär

karaktär för att hantera kriser och

konflikter i närområdet. Europa skall

inte alltid behöva förlita sig på en

aktiv närvaro från USA:s sida. Däremot är

det viktigt, menar motionärerna i yrkande

6, att denna utveckling av en europeisk

krishanteringsförmåga sker och även

fortsättningsvis bör ske i nära samarbete

med USA inom det transatlantiska

samarbetet. Varje försök att se dessa

ansträngningar som ett sätt för Europa

att konkurrera med USA bör kraftfullt

motverkas.

Motionärerna bakom kommittémotion

2002/03:U280 (kd) konstaterar att

Europeiska rådets beslut i Helsingfors

1999 medför att EU-staterna senast år

2003 gemensamt skall kunna samla och

sända ut en krishanteringsstyrka på

60 000 man inom 60 dygn. Denna samlade

styrka skall kunna sättas in vid

konflikter i Europa och, efter beslut av

FN:s säkerhetsråd alternativt utifrån

folkrättsligt acceptabla kriterier, även

utanför Europas gränser. I motionens

yrkande 18 anförs att det är av största

vikt att Sverige solidariskt bidrar till

denna insatsstyrka. Sverige satsar hårt

på att öka sin internationella kapacitet,

samtidigt som det nationella försvaret

drabbats av en omfattande nedrustning.

Det är angeläget att tillräckliga

resurser finns avdelade för den

internationella verksamheten. I en tid då

nationell säkerhet i mindre grad än

tidigare kan sökas enbart på nationell

grund är det av mycket stor vikt att hela

försvarsmakten är modern och flexibel och

har hög samverkansförmåga med andra

länders förband. På sikt bör

interoperabiliteten utvecklas så att alla

svenska insatsförband kan ingå i EU-

eller Natoledda krishanteringsinsatser

och fredsfrämjande verksamheter.

Utskottet vill inledningsvis i denna

del erinra om att krishantering som en

uppgift för EU tillkom på grundval av ett

svensk-finskt initiativ i den

regeringskonferens som ledde till

Amsterdamfördraget. Utskottet konstaterar

att internationella insatser är en högt

prioriterad uppgift för Försvarsmakten.

Det militära försvaret genomgår en

utveckling som innebär att alltfler

förbandstyper får en förmåga att uppträda

i sådana insatser. Utvecklingen av

internationella förband och förmåga är en

integrerad del i Försvarsmaktens

ordinarie planerings- och budgetprocess.

Utskottet kan konstatera att enligt vad

riksdagen har uttalat (1999/2000:FöU2) är

det efterfrågan, Sveriges förmåga samt de

praktiska och ekonomiska möjligheterna

som bör styra vilka förband som skall ha

förmåga att delta i internationella

insatser. Avgörande för utvecklingstakten

är dels när resurser för att åstadkomma

den operativa förmågan kan avdelas, dels

inom vilka områden som efterfrågan kan

förväntas bli stor liksom inom vilka

områden som Sverige har goda

förutsättningar att lämna bidrag.

Efter nämnda riksdagsbeslut har Sverige

under de tre senaste åren antagit nya

partnerskapsmål inom ramen för

Partnerskap för fred samt anmält förband

till FN:s och EU:s styrkeregister för

krishantering. Jämfört med Sveriges

tidigare anmälningar av förband till

internationella förbandsregister innebär

dessa beslut en omfattande

internationalisering av kvalificerade

delar av insatsorganisationen. Utöver

tidigare förekommande förbandstyper ur

arméstridskrafterna innehåller anmälan

till FN:s och EU:s styrkeregister även

flera förband ur marin- och

flygstridskrafterna.

De militära resurser som Sverige för

närvarande har anmält till EU:s

styrkeregister består av följande

förbandstyper:

Ledningsresurs

Militärobservatörer

Mekaniserad bataljon

Militärpoliskompani

Ingenjörskompani med ammunitions- och

minröjningsförmåga

Korvettförband

Marin minröjningsstyrka

Spaningsflygförband AJS37

Spanings- och luftförsvarsförband JAS39

Signalspaningsflygplan S102B

Transportflygenhet Tp84

I april 2003 beslutade regeringen att

anmäla följande additionella resurser:

Artillerilokaliseringsgrupp från den 1

januari 2005

NBC-insatsstyrka från den 1 juli 2004

Jägarpluton från den 1 januari 2005

Utskottet kan konstater att Sverige har

tagit sitt ansvar i detta sammanhang och

solidariskt bidrar till unionens och FN:s

insatsstyrkor. Vidare kan utskottet

konstatera att Sverige bidrar med

militära resurser vid ett flertal

pågående internationella operationer.

Tyngdpunkten ligger på bidrag till de

Natoledda insatserna på västra Balkan,

framför allt den svenska bataljonen i

Kosovo. Därutöver lämnar Sverige bidrag

till de FN-sanktionerade insatserna i

Afghanistan, International Security

Assistance Force for Afghanistan (ISAF)

(senaste riksdagsbeslut 2002/03:FöU1 med

anledning av prop. 2002/03:21), och

Folkrepubliken Kongo, Förenta nationernas

fredsoperation i Demokratiska republiken

Kongo (MONUC) (prop. 2002/03:58, bet.

2002/03:UU15). Sverige deltar även i den

EU-ledda fredsstyrkan i Makedonien (prop.

2002/03:43, bet. 2002/03:UU14).

De bidrag som Sverige kan lämna präglas

dessutom av flexibilitet, vilket innebär

att Sverige kan lämna bistånd inom olika

områden vid en militär insats.

Vidare vill utskottet framhålla att

efter det att medlemsstaterna, inklusive

Sverige, hösten 2000 anmält militära

förband till EU:s styrkeregister har

arbetet fortsatt med att identifiera och

åtgärda de brister som finns. Regeringen

beslutade om ytterligare svenska bidrag

hösten 2001 och i april 2003 inför de

kapacitetskonferenser som ägde rum

senhösten 2001 respektive i maj 2003.

Utskottet vill betona att en

grundförutsättning för utvecklingen en

europeisk säkerhets- och försvarspolitik

är att EU, förutom att bygga upp en

krishanteringsförmåga, etablerar en

närmare samarbetsrelation till Nato.

Utskottet vill framhålla att en

grundtanke bakom detta är att EU inte

skall utveckla en egen kapacitet med

militära högkvarter, ledningssystem och

militära strukturer, som skulle kunna

utgöra en dubblering och konkurrerande

struktur i förhållande till Natos

resurser.

Utskottet konstaterar att den primära

organisationen med ömsesidiga

försvarsgarantier för territorialförsvar

i Europa, för de länder som har valt

denna försvarspolitiska linje, är Nato.

Sveriges säkerhetspolitiska vägval som

militärt alliansfri stat ger oss

handlingsfrihet och har tjänat oss väl.

Utskottet menar att EU, med hjälp av

vissa av Natos resurser, skall utveckla

kapacitet för krishantering. Sverige

motsätter sig utvecklingen av ESFP som en

väg för att EU skulle kunna konkurrera

med Nato vad gäller Europas säkerhet samt

utveckla fördragsgrunder och militära

strukturer för ett territorialförsvar med

ömsesidiga försvarsgarantier.

Utskottet noterar att vid såväl Natos

toppmöte i Washington 1999 som EU:s

toppmöte i Nice 2000 bekräftades

ambitionen att skapa arrangemang för att

låta EU få tillgång till nödvändiga

resurser inom Nato. De resurser som EU

behöver kunna utnyttja är

planeringskapacitet, ledningsstrukturer,

transportkapacitet och viss

underrättelseinformation, de s.k.

Berlinplus-arrangemangen.

Utskottet noterar vidare att i samband

med toppmötet i Köpenhamn 2002 nåddes en

principöverenskommelse om hur samarbetet

skulle utformas. Under våren 2003

inleddes arbetet med att färdigställa de

praktiska arrangemangen och på så sätt

skapa förutsättningar för att EU skall

kunna genomföra militära

krishanteringsinsatser även med

utnyttjande av Natoresurser. Ett

säkerhetsavtal mellan EU och Nato har

redan uppnåtts.

Utöver detta element har EU:s

ministerråd redan beslutat att upprätta

en gemensam översynsmekanism för

kapacitetsutveckling. Denna mekanism

innebär att EU och Nato och deras

medlemsstater skall verka för en

enhetlig, öppen och ömsesidigt

förstärkande utveckling av de för båda

organisationerna gemensamma

resursbehoven. Uppställandet av politiska

mål och riktlinjer som berör

resursutveckling skall göras med full

respekt för den politiska autonomin i

EU:s och Natos beslutsfattande.

De båda organisationerna har ett

gemensamt intresse i att säkerställa en

enhetlig utveckling av sina

medlemsstaters militära resurser. De

resurser som de båda organisationerna

behöver överlappar i stor omfattning,

både till karaktär och vad avser vilka

förmågor som krävs. De styrkor och

resurser som står till förfogande är

väsentligen desamma, oavsett om en

militär krishanteringsoperation är Nato-

eller EU-ledd.

Båda organisationerna kommer genom

översynsmekanismen att samarbeta inom en

övergripande ram inom vilken enhetlighet

i resursutvecklingen främjas samtidigt

som man undviker onödig dubblering.

Medlemsstaterna kommer att fortsätta att

använda nuvarande förfaranden för

planering av krishanteringskapaciteter,

dvs. Natos försvarsplanering för de

allierade och Natos planerings- och

översynsprocess (PARP) inom Partnerskap

för fred för de alliansfria länderna, där

även Sverige sedan tidigare deltar. Nato

och PFF utgör samtidigt det enda formatet

för att praktiskt öva den militära

samverkansförmågan mellan EU-länderna.

Ett syfte med arrangemangen mellan EU

och Nato är att garantera enhetlighet och

överensstämmelse mellan nationella

åtaganden, planer och prioriteringar.

Detta gäller vare sig det sker inom ramen

för EU eller Nato eller, för de berörda

länderna, inom de styrkemål som godkänts

inom ramen för Natos planering eller inom

PARP samt för att undvika motstridiga

krav.

Med vad som anförts anser utskottet att

det som motionärerna efterlyser redan är

uppfyllt och avstyrker därför motionerna

2002/03:U323 (m) yrkande 20, 2002/03:U234

(fp) yrkande 10 och 2002/03:U280 (kd)

yrkande 18.

I partimotion 2002/03:K432 (fp)

konstaterar Folkpartiet att ett antal

beslut under senare år har förstärkt den

gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken: utökandet av unionens

generalsekreterares befogenheter att även

vara unionens höge representant för

utrikespolitiska frågor, möjligheter att

utföra humanitära, fredsbevarande och

fredsfrämjande insatser, upprättandet av

en militär kapacitet för krishantering

och fredsuppgifter samt en institutionell

uppbyggnad för detta. Folkpartiet menar

att unionen är på väg att få en

trovärdig, samlad utrikespolitik. Men

åtgärder behövs för att stärka och

effektivisera ESFP menar motionärerna i

yrkande 10. Den civila krishanteringen

måste stärkas.

Utskottet anser att såväl den civila

som den militära krishanteringsförmågan

inom EU skall vara trovärdig. Vidare är

det viktigt att få till stånd en

fungerande samverkan mellan den civila

och militära krishanteringen.

Utskottet kan konstatera att framsteg

gjordes under 2002 vad gäller

utvecklingen av de civila kapaciteter för

att förebygga och hantera kriser som

identifierades vid Europeiska rådets möte

i Santa Maria da Feira år 2000 under det

portugisiska ordförandeskapet. EU:s

medlemsstater åtog sig då att genom

frivilligt samarbete senast år 2003 kunna

bidra med upp till 5 000 poliser för

internationella krishanterings- och

konfliktförebyggande insatser, varav

1 000 skall kunna vara på plats inom 30

dagar. Därutöver identifierades

ytterligare särskilda områden för

mobilisering av nationella resurser,

nämligen stärkande av rättsstaten, civil

förvaltning och räddningstjänst. Under

2001 har medlemsstaterna redovisat vilka

polisiära resurser de kan bidra med i

framtida krishanteringsinsatser. Vid

Europeiska rådets möte i Göteborg den

15-16 juni 2001 antogs en

polishandlingsplan som skall fungera som

vägledning för det fortsatta arbetet för

kommande ordförandeskap.

Vidare kan utskottet konstatera att vid

Europeiska rådets möte i Göteborg

identifierades ytterligare kapacitetsmål

för civil krishantering. EU:s

medlemsstater har åtagit sig att

förbättra förmågan att stärka rättsstaten

genom att medlemsstaterna allmänt

utvecklar sin kapacitet att

tillhandahålla tjänstemän inom

rättsväsendet för internationella

uppdrag. Inom denna allmänna målsättning

har ett särskilt numerärt kapacitetsmål

satts upp för att i första hand göra det

möjligt att komplettera exekutiva

polisinsatser med fungerande

rättskipning. Genom frivilligt samarbete

skall medlemsstaterna i detta syfte år

2003 kunna bidra med upp till 200 domare,

åklagare och andra behövliga tjänstemän

inom sina rättsväsenden. När det gäller

civil förvaltning skall år 2003 en

expertreserv inrättas som med kort varsel

skall kunna skickas ut på uppdrag. På

räddningstjänstområdet beslutade

medlemsstaterna att det år 2003 med

mycket kort varsel skall kunna skickas ut

utvärderings- och samordningsgrupper om

tillsammans 100 särskilt utvalda

experter. Räddningstjänststyrkor på upp

till 2 000 personer skall kunna skickas

ut med kort varsel. Kompletterande och

ytterligare specialiserade

personalresurser skall kunna ha beredskap

att inom två till sju dagar kunna skickas

ut. Det konstaterades vid en

kapacitetskonferens med EU:s

medlemsländer i november 2002 att

medlemsstaterna kommer att kunna nå dessa

målsättningar under 2003.

Utskottet noterar med

tillfredsställelse att regeringen för

svensk del på polisområdet har anmält ett

åtagande om upp till 170 poliser, varav

50 skall kunna skickas ut på kort varsel.

På rättsstatsområdet och

förvaltningsområdet har Sverige

framställt motsvarande åtaganden om 10

respektive 30 befattningshavare. I fråga

om räddningstjänst är det svenska

åtagandet 262 befattningshavare.

På grundval av vad som anförts anser

utskottet att det inte finns behov av

något uttalande från riksdagens sida vad

gäller den civila krishanteringen och

avstyrker därmed motion 2002/03:K432 (fp)

yrkande 10.

Även i kommittémotion 2002/03:U299 (v)

behandlas frågor om unionens militära och

civila krishanteringsförmåga.

Motionärerna menar att FN är den

organisation som har internationellt

rättsligt mandat att auktorisera militära

fredsfrämjande operationer. De finner att

det är oroande att EU kan komma att fatta

beslut om fredsframtvingande insatser

utan FN-mandat och de menar i yrkande 1

att regeringens hållning skall vara att

inlägga veto mot en eventuell

fredsframtvingande insats som inte har

mandat från FN eller från OSSE.

Moderata samlingspartiet anser i

partimotion 2002/03:U323 (m) yrkande 21

att unionens krishanteringsinsatser skall

ske i enlighet med FN-stadgans principer.

Utskottet kan inledningsvis konstatera

att EU:s medlemsstaters stats- och

regeringschefer i Europeiska rådet har

uttalat att EU:s krishanteringsinsatser

skall ske i enlighet med principerna i FN-

stadgan. Att unionens fastställande och

genomförande av utrikes- och

säkerhetspolitiken skall stå i

överensstämmelse med grundsatserna i FN:s

stadga är vidare stadfäst i de

grundläggande bestämmelserna i EU:s

fördrag. Av unionsfördragets artikel 11.1

framgår att

Unionen (.) skall ha som mål att

- - -

bevara freden och stärka den

internationella säkerheten i enlighet

med grundsatserna i Förenta nationernas

stadga samt i enlighet med principerna

i Helsingforsavtalets slutakt och målen

i Parisstadgan, inbegripet de som

gäller yttre gränser,

- - -

Utskottet vill framhålla att en av

principerna i FN-stadgan är att det är

FN:s säkerhetsråd som bär huvudansvaret

för bevarandet av internationell fred och

säkerhet. Utskottet menar att

skrivningarna om att en insats skall ske

i enlighet med principerna i FN:s stadga

skall uttolkas så att ett beslut i FN:s

säkerhetsråd skall föreligga som grund

för unionens deltagande i fredsskapande

insatser. För deltagande i en

fredsbevarande insats är det tillräckligt

om parterna i en konflikt är överens och

begär bistånd i sina fredssträvanden av

det internationella samfundet.

Utskottet menar att de kapaciteter,

såväl civila som militära, som nu

utvecklas inom ramen för den europeiska

säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP)

skall ses som ett stöd till EU:s

gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik

i syfte att stärka EU:s roll på den

internationella arenan vad gäller

konfliktförebyggande och krishantering.

Samarbetet inom ESFP är ett

mellanstatligt samarbete. Samtliga

medlemsstater i EU har, enligt fördraget,

rätt att fullt ut delta i EU:s

krishanteringsinsatser, men det finns

ingen skyldighet att delta. Det ankommer

på varje medlemsstat att avgöra om, och i

så fall i vilken omfattning, staten i

fråga vill göra så. Sverige fattar i

varje enskilt fall och i enlighet med

svensk lag beslut om medverkan i en

krishanteringsinsats. En förutsättning

för svensk medverkan i en internationell

fredsfrämjande insats är att denna vilar

på folkrättslig grund. Enligt FN-stadgan

skall beslut om fredsframtvingande

insatser fattas av FN:s säkerhetsråd.

Utskottet ser på grundval av vad som

anförts inget behov av något riksdagens

tillkännagivande med anledning av

motionerna 2002/03:U299 (v) yrkande 1 och

2002/03:U323 (m) yrkande 21 och avstyrker

därmed dessa motioner.

I kommittémotion 2002/03:U299 (v)

framhålls vidare att varje land bara har

en begränsad kapacitet att ställa upp med

militära och civila resurser för

krishantering. Det finns en risk att EU-

insatser prioriteras framför FN-insatser.

I yrkande 2 menar motionärerna att

regeringen skall verka för att unionen

deklarerar att FN-insatser skall ha

företräde framför EU-insatser vad gäller

EU:s medlemsländers militära resurser. I

motionens yrkande 3 anförs vidare att

regeringen skall verka för att EU

deklarerar att unionens

krishanteringsförmåga först och främst

skall utgöra ett stöd till FN:s operativa

krishantering.

Utskottet vill framhålla att

uppbyggnaden av ESFP och de kapaciteter

som där utvecklas även skall kunna bidra

till att stödja FN i genomförandet av

krishanteringsinsatser. Utskottet noterar

i sammanhanget att Europeiska rådet i ett

politiskt uttalande har framhållit att

EU:s framväxande civila och militära

kapaciteter skall utvecklas på så sätt

att de kan tillföra ett mervärde även

till FN.

Ett exempel på samverkan mellan EU och

FN är att EU-polisinsatsen EUPM ersätter

FN:s polismission IPTF i Bosnien-

Hercegovina från den 1 januari 2003 och

att resurser därvid frigjordes som FN kan

använda i andra delar av världen. Vidare

bör det framhållas att de styrkor som

nationellt sätts upp för krishantering

kan användas såväl vid insatser inom

ramen för olika FN-operationer som i

insatser inom ramen för EU:s

krishantering.

Slutligen vill utskottet framhålla att

det faktum att FN har ansvar för

internationell fred och säkerhet inte

innebär att det i alla krissituationer

skall vara FN som genomför de operativa

krishanteringsinsatserna. FN:s

säkerhetsråd kan överlåta på

internationella sammanslutningar av

stater att genomföra de konkreta

insatserna. Så har skett både vad gäller

IFOR och SFOR i Bosnien-Hercegovina samt

ISAF i Afghanistan.

Utskottet avstyrker därmed motion

2002/03:U299 (v) yrkandena 2 och 3.

I den enskilda motionen 2002/03:U324 (mp)

yrkande 20 begärs ett riksdagens

tillkännagivande om vad som i motionen

anförs om Miljöpartiets syn på EU:s

försvars- och utrikespolitik. I motionen

anförs bl.a. att de neutrala länderna har

en viktig roll att spela inom det gröna

säkerhetsbegreppet. Deras oberoende av

militära allianser ger dem en viktig roll

när det gäller förhandlingar, information

och aktivt konfliktförebyggande.

Miljöpartiet anser det därför vara mycket

viktigt att Sverige, Irland, Finland och

Österrike står utanför Nato, VEU och det

militära arbetet inom EU. Natos, VEU:s

och EU:s militära förmåga bör avvecklas

menar motionärerna. De förespråkar i

stället ett stärkt OSSE som den

viktigaste alleuropeiska organisationen

för säkerhet och samarbete. Dessutom

måste FN ges resurser så att

organisationen kan uppfylla FN-stadgans

ambitioner.

Utskottet vill inledningsvis i denna

del återigen framhålla att arbetet med

att bygga den europeiska försvars- och

säkerhetspolitiken (EFSP) syftar till ge

EU en förmåga att genomföra humanitära

uppdrag, räddningsuppdrag samt

fredsbevarande och fredsskapande uppdrag.

EFSP utgör inte en militär allians eller

ett kollektivt europeiskt försvar med

ömsesidiga försvarsgarantier. Den svenska

militära alliansfriheten påverkas inte.

Utskottet vill vidare framhålla att den

fredsfrämjande verksamheten sedan länge

utgör en central del av den svenska

säkerhets-, utrikes- och

försvarspolitiken, och att erfarenheter

från deltagande i det internationella

samarbetet visar att det finns ett

fortsatt behov av att förbättra förmågan

till snabba och tidiga insatser och att

finna vägar att förebygga väpnade

konflikter. Sverige lämnar, som utskottet

har redovisat tidigare i detta

betänkande, effektiva bidrag till EU:s

gemensamma krishanteringsförmåga, vad

gäller såväl den civila som den militära

förmågan. Sverige verkar även aktivt för

att stärka unionens förmåga att arbeta

konfliktförebyggande. Utskottet vill även

betona att de svenska bidragen till såväl

civil som militär krishantering är

frivilliga och bygger på nationellt

beslut i varje enskilt fall.

Det förtjänar vidare att betonas att

jämsides med arbetet inom EU och EFSP

fortsätter Sveriges aktiva medverkan i FN

och OSSE. Det är utskottets uppfattning

att FN:s säkerhetsråd fortfarande har

primärt ansvar för upprätthållandet av

internationell fred och säkerhet. Utökat

samarbete mellan EU och OSSE i

krishantering och konfliktförebyggande,

såväl vad gäller verktyg för praktisk

samverkan som vad gäller konkreta,

aktuella geografiska situationer, är

viktigt och bör även fortsättningsvis ges

stor vikt menar utskottet.

Med vad utskottet ovan anfört avstyrker

utskottet motion 2002/03:U324 (mp)

yrkande 20.

3.3.3 Yttre förbindelser - EU:s

handelsavtal med Israel

(Skr. s. 82-114)

I partimotion 2002/03:U249 (v) behandlas

bl.a. den israelisk-palestinska

konflikten. Vänsterpartiet anser att

regeringen inte har reagerat med

tillräcklig kraft mot Isreal som

ockupationsmakt. I motionens yrkande 3

menar Vänsterpartiet att regeringen bör

uttala ett officiellt stöd för kraven att

EU säger upp frihandelsavtalet med Israel

och på andra sätt ökar trycket på den

israeliska ockupationsmakten i syfte att

Israel på sikt förmås att uppfylla de

krav som folkrätten ställer. Motionärerna

bakom kommittémotion 2002/03:U275 (mp)

menar att Israel har konfiskerat en stor

del av Västbanken för sina ständigt

växande, illegala bostadsområden.

Tvärtemot vad Genèvekonventionen

föreskriver har israeliska företag

etablerats i de ockuperade områdena.

Varor från dessa områden har sedan gått

på export till bl.a. EU och varorna har

varit märkta som israeliska. Motionärerna

menar att den israeliska exporten och

EU:s import av sådana varor strider mot

Genèvekonventionen. Israel bryter även

mot fjärde Genèvekonventionen som

fastställer regler som en ockupationsmakt

måste följa. I motionens yrkande 3 anförs

att regeringen bör ta initiativ till att

EU med omedelbar verkan säger upp EU:s

handelsavtal med Israel till dess att

Israel åter visar respekt för folkrätten

formulerad i den fjärde

Genèvekonventionen och de mänskliga

rättigheterna.

I sammanhanget bör det inledningsvis

uppmärksammas att EU 1995 inledde ett

omfattande samarbete med länderna i

Nordafrika och Mellanöstern, den s.k.

Barcelonaprocessen. Processen omfattar

politisk dialog och ett omfattande

bistånd till de mindre utvecklade

arabiska länderna (MEDA-biståndet). En av

målsättningarna i Barcelonaprocessen är

skapandet av ett frihandelsområde runt

Medelhavet till år 2010.

Detta är i dag det enda forum där

Israel och dess arabiska grannar för en

dialog om politiska frågor regelbundet

och vid samma bord. Skapandet av ett

frihandelsområde runt Medelhavet

förutsätter att EU ingår

associeringsavtal med alla motparter runt

Medelhavet, inklusive Israel. I dag har

sådana avtal framförhandlats med alla

utom Syrien, men sådana förhandlingar

pågår. Utskottet vill framhålla att

avtalen föreskriver frihandel, men även

politisk dialog och samarbete på ett

antal områden och är således mer

omfattande än rena frihandelsavtal.

Avtalet med Israel har varit i kraft i

mer än två år och medförde skapandet av

ett associeringsråd på ministernivå för

den politiska dialogen mellan EU och

Israel. Utskottet menar att om EU skulle

upphäva associeringsavtalet med Israel så

skulle det komma att påverka

Barcelonaprocessen och därmed EU:s arbete

för att skapa stabilitet och utveckling i

Mellanöstern och Nordafrika.

Associeringsavtalet mellan EU och

Israel reglerar frihandeln för varor och

tjänster. Tidigt stod det klart att

frågan om ursprungsregler var en

stötesten, dvs. för varor som härrör från

israeliska bosättningar på de ockuperade

områdena Västbanken, Gaza och Golan.

Associeringsavtalet anger utan närmare

precisering att varor som härrör från

Israel skall vara tullfria. Israel menar

att varor från bosättningarna inbegrips i

begreppet Israel, medan EU:s

medlemsländer samfällt anser motsatsen.

Utskottet har inhämtat att från den

svenska regeringens sida har alltid

understrukits att frågan om varor som

Israel exporterar tullfritt till EU under

förespegling att de härrör från det

egentliga Israel bör få en teknisk

lösning genom någon av de mekanismer som

associeringsavtalet anvisar.

Ett viktigt framsteg för en korrekt

tillämpning av avtalet är enligt

utskottets uppfattning att EU:s

nationella tullmyndigheter nu börjat ta

ut tull för varor man har rimliga skäl

att anta härrör från ockuperat område.

Efter associeringsrådet i november 2001

skickade Europeiska kommissionen ett

meddelande till EU-importörer där man

varnade för att Israel i ursprungsintyg

kan ha uppgett att varor härrör från

Israel, när de i själva verket kom från

bosättningar på ockuperade områden. EU-

importörerna underrättades om att de

måste vidta nödvändiga

försiktighetsåtgärder. Om misstanke

uppstår att en vara härrör från ockuperat

område skall efterhandskontroll göras,

vilket innebär att Israel uppmanas

verifiera varans ursprung.

Utskottet finner att det vore

värdefullt om det i kommande skrivelser

sker en redovisning över vilka produkter

och vilka volymer av dessa produkter från

ockuperat område som Israel försöker

exportera till Sverige.

Avtalet innehåller även en paragraf som

hänvisar till respekten för de mänskliga

rättigheterna. Avtalet innehåller däremot

inga sanktionsbestämmelser som säger vad

som skall hända om respekten för de

mänskliga rättigheterna brister. Det bör

uppmärksammas, menar utskottet, att det

är möjligt att diskutera MR-frågorna inom

ramen för den politiska dialogen i

samband med de associationsrådsmöten om

avtalets tillämpning som regelbundet äger

rum på grundval av denna paragraf.

Utskottet har inhämtat att frågor om

mänskliga rättigheter och internationell

humanitär rätt också är en viktig del av

överläggningarna vid dessa möten.

Associationsavtalet ger således EU en

möjlighet att framföra synpunkter till

Israel och diskutera frågorna direkt med

företrädare för den israeliska

regeringen. Utskottet har erfarit att den

svenska regeringen kommer att fortsätta

att aktivt verka för att EU utnyttjar

detta forum för att kräva att Israel

lever upp till sina förpliktelser enligt

folkrätten och fullgör sina skyldigheter

som ockupationsmakt under den fjärde

Genèvekonventionen. Utskottet förutsätter

att både Sverige och EU kommer att

fortsätta att föra fram detta budskap med

oförminskad kraft även utanför

associeringsrådets ram.

Utskottet vill framhålla att EU (och

därigenom Sverige) samverkar med USA,

Ryssland och FN inom den s.k. Kvartetten

för att få i gång fredsprocessen.

Kvartetten har utarbetat en gemensam

färdplan vars mål är bildandet av en

palestinsk stat inom tre år, vilken har

presenteras för parterna i maj 2003.

Utskottet menar att så länge som det

pågår ett aktivt arbete i syfte att få

parterna att röra sig i en positiv

riktning vore det olämpligt att säga upp

associationsavtalet med Israel. En

uppsägning av associationsavtalet i

närtid skulle sannolikt leda till att

opinionen i Israel riktar sin kritik mot

EU och endast leda till att

fredsprocessen försvåras.

Mot bakgrund av vad utskottet anfört

avstyrker utskottet motionerna

2002/03:U249 (v) yrkande 3 och

2002/03:U275 (mp) yrkande 3.

3.4 Visst samarbete inom ramen för

Europeiska gemenskapen

Sysselsättning och Lissabonprocessen

(Skr. s. 162-166)

I Vänsterpartiets partimotion

1999/2000:U903 (v) yrkande 3 framhåller

motionärerna att regeringen bör ta

initiativ till att uppnå en mellanstatlig

finanspolitisk samordning för fler

arbetstillfällen i Europa. Vidare krävs

gemensamma strukturella reformer som

gäller arbetstider, miljöomställning och

mer aktiv näringspolitik.

I partimotion U326 (c) anför

Centerpartiet att genomförandet av

Lissabonstrategin måste påskyndas för att

en hållbar ekonomi för alla skall kunna

uppnås. Med nuvarande takt kommer målen

inte att uppnås menar motionärerna och

begär i yrkande 12 ett riksdagens

tillkännagivande om vad i motionen anförs

om den avgörande betydelsen av att gå

vidare med Lissabonprocessen.

Utskottet menar att mycket redan görs

på de områden som åberopas i motionerna.

Det kan vara lämpligt menar utskottet att

inledningsvis rekapitulera utvecklingen

sedan Amsterdamfördragets tillkomst då

sysselsättningen fördes in som en del av

samarbetet.

Amsterdamfördraget antogs 1997 och

trädde i kraft 1999. Genom

Amsterdamfördraget fick

sysselsättningspolitiken en egen

avdelning i EG-fördraget och den

rättsliga grunden utmyntades i EG-

fördragets artiklar 125-130. Att EG skall

sträva mot en hög sysselsättningsnivå

blev också ett uttryckligt mål genom de

nya skrivningar i EG-fördragets artikel 2

som tillkom med Amsterdamfördraget:

Luxemburgprocessen

I anslutning till Amsterdamfördragets

tillkomst antog Europeiska rådet en

resolution om att inleda tillämpningen av

fördragsändringarna om

sysselsättningsfrågorna, dvs. inleda ett

samarbete innan fördraget trätt i kraft.

Det ledde till ett extra toppmöte om

sysselsättning i Luxemburg i november

1997, där man bl.a. granskade de bästa

nationella metoderna för att bekämpa

arbetslöshet. Luxemburgmötet resulterade

i samordning av EU-ländernas

sysselsättningspolitik genom riktlinjer

från EU och nationella handlingsplaner

från medlemsländerna, sammantaget kallat

Europeiska sysselsättningsstrategin,

eller Luxemburgprocessen.

Cardiff- och Kölnprocesserna

Vid Europeiska rådets möte i Cardiff i

juni 1998 lades de första nationella

handlingsplanerna fram, och här beslutade

även EU-länderna att samordna ekonomiska

reformer med den europeiska

sysselsättningsstrategin. EU:s samarbete

om ekonomiska reformer inom produkt- och

kapitalmarknaderna inom Cardiffprocessen

syftar till att effektivisera

marknadernas funktionssätt och stärka

potentialen för hög tillväxt och

sysselsättning i EU.

Vid Europeiska rådets möte i Köln under

det första halvåret 1999 utvecklades

denna samordning genom antagandet av en

resolution om den s.k.

sysselsättningspakten eller

Kölnprocessen. En central del i pakten är

den makroekonomiska dialogen inom vilken

företrädare för kommissionen, rådet,

Ekonomiska och finansiella kommittén,

Kommittén för ekonomisk politik, EU-

ländernas centralbanker och

arbetsmarknadens parter gemensamt skall

diskutera den makroekonomiska

utvecklingen och dess påverkan på

sysselsättningspolitiken och omvänt.

Vid Europeiska rådets möte i Köln kom EU-

länderna dessutom överens om att framtida

åtgärder och samarbetsformer kring frågor

om sysselsättning, ekonomiska reformer

och social sammanhållning skulle

diskuteras varje år vid ett extra

toppmöte.

Lissabonstrategin

Det första av dessa extra toppmöten kom

att hållas i Lissabon i mars 2000. Vid

mötet sattes ett mål upp om att EU inom

tio år (dvs. år 2010) skall vara världens

mest konkurrenskraftiga och dynamiska

kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet

till hållbar ekonomisk tillväxt med fler

och bättre arbetstillfällen och en högre

grad av social sammanhållning. Denna

övergripande målsättning går under

beteckningen Lissabonstrategin.

Det är i huvudsak upp till vart och ett

av medlemsländerna att självt prestera

resultat för att nå de uppsatta målen i

strategin. Denna arbetsmodell fungerar

som ett alternativ till samarbete genom

lagstiftning och kallas för den öppna

samordningsmetoden. Metoden innebär att

EU-länderna utbyter och samordnar

erfarenheter samt får en inblick i

varandras arbete och resultat för att på

så sätt sporra varandra att nå de

slutliga målen.

Sysselsättningen spelar en central roll i

Lissabonstrategin. Målet är att 70 % av

den totala befolkningen i yrkesaktiv

ålder och 60 % av den kvinnliga och 50 %

av de äldre skall vara i sysselsättning

år 2010. Av dem som är över 55 år skall

50 % vara i arbete. Ett delmål är satt

till år 2005 då 67 % av den totala

yrkesaktiva befolkningen skall vara

sysselsatt och 57 % av kvinnorna.

Lissabonstrategin rymmer också mål om att

kvaliteten på arbete skall förbättras.

Vid Lissabonprocessens andra

uppföljningsmöte i Barcelona första

halvåret 2002 togs de första konkreta

stegen för att komplettera

Lissabonstrategin i enlighet med den

strategi för hållbar utveckling som

antogs i Göteborg under det svenska

ordförandeskapet första halvåret 2001.

Lissabonstrategin omfattar därmed de

nödvändiga perspektiven på hållbar

utveckling: ekonomiska reformer och

sociala/sysselsättnings- och miljöfrågor.

Åtgärder på EU-nivå

I enlighet med Luxemburgprocessen

(Europeiska sysselsättningsstrategin)

skall kommissionen varje år presentera

ett förslag till riktlinjer för

sysselsättningspolitiken. Riktlinjerna

antas av ministerrådet med kvalificerad

majoritet och skall också samordnas med

de allmänna riktlinjerna för den

ekonomiska politiken. Riktlinjerna skall

sedan införlivas i medlemsländernas

nationella politik genom att de utarbetar

årliga handlingsplaner (s.k. NAP:s, eng.

National Action Plans). Handlingsplanerna

granskas mot bakgrund av de årliga

riktlinjerna av kommissionen och

ministerrådet. Resultaten av granskningen

presenteras därefter i kommissionens och

ministerrådets årliga gemensamma rapport

om sysselsättningen, som läggs fram för

Europeiska rådet. Av fördraget framgår

att ministerrådet, med kvalificerad

majoritet och på rekommendation av

kommissionen, kan avge rekommendationer

till medlemsländerna om rådet anser det

lämpligt mot bakgrund av granskningen.

Kommissionens utkast till riktlinjer

för det kommande året presenteras

tillsammans med den gemensamma

sysselsättningsrapporten för det

föregående året och rekommendationerna

till medlemsländerna för det innevarande

året som ett s.k. sysselsättningspaket.

På grundval av sysselsättningspaketet

skall Europeiska rådet varje år också

anta slutsatser om

sysselsättningssituationen i EU.

Slutsatserna bildar grunden till

ministerrådets slutliga antagande av

riktlinjerna.

En särskild rådgivande

sysselsättningskommitté har inrättats för

att övervaka sysselsättningssituationen i

EU. Kommittén består av två

representanter från varje EU-land och

skall inhämta synpunkter från

arbetsmarknadens parter.

Framtidens sysselsättningsstrategi

I april 2003 presenterade kommissionen

ett förslag till en ny

sysselsättningsstrategi, bl.a. med syfte

att bättre koordinera den med

Lissabonstrategins mål för

sysselsättningen och att göra den mer

resultatinriktad. Förslaget innehåller

tio olika åtgärdspaket:

1. hjälpa arbetslösa att hitta ett jobb

och förhindra långtidsarbetslöshet,

2. uppmuntra företagande och göra det

lättare att starta nya företag,

3. stödja arbetstagares förmåga till

anpassning och göra det lättare för

företag att ändra inriktning,

4. ordna med mer och bättre investeringar

i humankapital,

5. öka tillgången på arbetskraft och

stödja äldres aktivitet på

arbetsmarknaden,

6. främja jämställdhet,

7. motverka diskriminering,

8. verka för att arbete skall löna sig,

9. minska illegalt arbete samt att

10. främja yrkesrörlighet och geografisk

rörlighet för arbetstagare.

Stödåtgärder inom sysselsättningsområdet

EU har beslutat att avsätta 55 miljoner

euro till ett program för

sysselsättningsåtgärder för perioden

2002-2006. Stödåtgärderna riktas mot

analys, forskning och samarbete mellan EU-

länderna på sysselsättnings- och

arbetsmarknadsområdet. Syftet är att

åtgärderna som finansieras skall bidra

till att nå det övergripande målet för EU

om att höja sysselsättningsgraden.

Stödprogrammet är tänkt att komplettera

satsningar inom ramen för Europeiska

socialfonden.

De allmänna riktlinjerna för den

ekonomiska politiken

I enlighet med ett förfarande som

användes under det svenska

ordförandeskapet utarbetades även under

2002 allmänna riktlinjer för den

ekonomiska politiken i medlemsländerna.

Dessa allmänna riktlinjer utgör det

centrala instrumentet för samordning av

den ekonomiska politiken inom EU.

Riktlinjerna utarbetas årligen och består

av en allmän del, som anger övergripande

riktlinjer för den ekonomiska politiken i

medlemsstaterna och gemenskapen, samt

särskilda rekommendationer till de

enskilda medlemsstaterna. De omfattar

såväl makroekonomisk politik som

sysselsättnings- och strukturpolitik.

De allmänna riktlinjerna är vidare ett

av de huvudsakliga instrumenten för att

uppnå det strategiska målet i

Lissabonstrategin. I riktlinjerna för år

2002 uppmärksammades följande utmaningar

för den ekonomiska politiken - att

- säkerställa och ytterligare utveckla

det makroekonomiska ramverket för att

främja sunda offentliga finanser,

- skapa fler och bättre arbetstillfällen,

öka arbetskraftsutbudet samt åtgärda den

ihållande arbetslösheten,

- stärka förutsättningarna för högre

produktivitetstillväxt samt

- verka för hållbar utveckling.

Utrikesutskottet kan konstatera att det,

som framgår av ovanstående beskrivning,

redan finns ett omfattande samarbete inom

EU syftande till långsiktigt hållbar

utveckling med hög sysselsättning. De

olika delarna som ingår brukar gå under

beteckningen de ekonomisk-politiska

processerna inom EU. Under 2002 har

Europeiska rådet bl.a. beslutat att

tidsplanerna för antagandet av de

allmänna riktlinjerna för den ekonomiska

politiken och för det årliga

sysselsättningspaketet skall samordnas.

Syftet är att Europeiska rådet skall

kunna avge politiska impulser för

genomförande av åtgärder som är avgörande

för att unionen skall uppnå

Lissabonstrategins långsiktiga

målsättningar om tillväxt och

sysselsättning. Utskottet välkomnar detta

steg som innebär en koordination i tiden

av de två viktigaste instrumenten för att

det strategiska målet i Lissabonstrategin

skall uppnås. Beslutet innebär även att

vårtoppmötet mellan EU:s stats- och

regeringschefer i Europeiska rådet nu får

möjlighet att spela den centrala roll för

EU:s ekonomiska politik som ursprungligen

var avsett.

Vidare kan utskottet konstatera att

flera konkreta framsteg har gjorts inom

Lissabonstrategin under 2002. Vid

Europeiska rådets möte i Barcelona enades

medlemsländerna om att till år 2004 öppna

el- och gasmarknaderna för företagskunder

för konkurrens mellan medlemsländerna.

Senare under året beslöts även att

marknaderna för privatkunder skall öppnas

för konkurrens till år 2007. På det

sociala området fastställde Europeiska

rådet i Barcelona, på svenskt initiativ,

ett kvantitativt mål när det gäller

tillgången på daghemsplatser år 2010 i

syfte att öka arbetskraftsutbudet. På

miljöområdet beslutades bl.a. att

kommissionen skulle presentera en

handlingsplan för miljövänlig teknik samt

att unionen till år 2010 måste uppvisa

avsevärda förbättringar i

energieffektivitet.

Utskottet anser att ett närmare

europeiskt samarbete är det bästa sättet

att påverka globaliseringen. Det

viktigaste instrumentet i detta arbete är

ett EU som verkar för full sysselsättning

samt bevarar den europeiska modellen med

välfärdsstater. Detta är också ett arbete

som Sverige aktivt driver inom ramen för

Lissabonprocessen. För att uppnå

förbättrade sysselsättningsnivåer,

konkurrenskraftiga priser samt hög

kvalitet på varor och tjänster krävs ett

dynamiskt näringsliv och en välfungerande

inre marknad.

Utskottet vill uttrycka sin

tillfredsställelse över att

Lissabonprocessen och dess genomförande

samt sysselsättningssamarbetet är bland

de högst prioriterade frågorna i

regeringens EU-politik. Utskottet ser

positivt på målsättningen att EU skall

bli världens mest dynamiska och

konkurrenskraftiga ekonomi till år 2010

där strävan efter full sysselsättning är

en central komponent. Det är utskottets

uppfattning att Lissabonstrategin i

kombination med de andra ekonomisk-

politiska processerna, Cardiffprocessen

och sysselsättningsstrategin

(Luxemburgprocessen), utgör viktiga

verktyg för att modernisera den

europeiska ekonomin. Dessutom kommer

Lissabonstrategin att utgöra ett

värdefullt redskap för att integrera de

nya medlemsländerna i det europeiska

ekonomiska samarbetet.

Utskottet kan på grundval av vad som

anförts ovan konstatera att det som

motionärerna efterfrågar redan är

genomfört eller på väg att genomföras,

och utskottet ser därför inte behov av

något riksdagens tillkännagivande i

sammanhanget. Utskottet avstyrker därmed

motionerna 1999/2000:U903 (v) yrkande 3

och 2002/03:U326 (c) yrkande 12.

3.5 Samarbetet inom EG - första pelaren

3.5.1 Transfererings- och skattefrågor

(Skr. s. 116-128)

I partimotion 2002/03:U323 (m) yrkande 11

anförs att EU inte skall utvecklas till

att bli en transfereringsunion med

beskattningsrätt. I yrkande 9 i samma

motion begärs ett riksdagens

tillkännagivande om vad i motionen anförs

om stöd till regionalt samarbete.

Motionärerna menar i motionen att

kostnaderna för jordbrukssubventioner och

regionalstöd i de nuvarande

medlemsländerna bör minskas och att

bidragsbestämmelserna skall göras klarare

och mer entydiga. Vidare framhålls att

EU:s regionalpolitik måste reformeras.

Däremot bör EU stödja gränsöverskridande

regionalt samarbete, betonar

motionärerna. Särskilt viktigt är därvid

att stödja samarbete över gränsen mellan

kandidatländer och länder längre österut,

t.ex. mellan Baltikum och Ryssland.

Utskottet kan inledningsvis konstatera

att stödet till den gemensamma

jordbrukspolitiken upptar ca 45 % av EU-

budgeten, och omkring en tredjedel av

budgeten upptas av olika former av

strukturstöd såsom regional- och

arbetsmarknadsstöd. Förutom de av

fördragen fastställda inriktningarna av

EU:s politik har följande tre faktorer

särskilt stor betydelse för EU-budgetens

inriktning och nivå. För det första har

långtidsbudgeten, det finansiella

perspektivet, en avgörande betydelse

genom att den anger ramar för varje

enskild utgiftskategori samt ramen för de

totala utgifterna. För det andra bestäms

inriktningen i stor utsträckning av nivån

på utgifterna inom ramen för EU:s

ordinarie lagstiftningsprocess. För det

tredje spelar EU:s egen årliga

budgetprocess en viktig roll för att

avgöra nivån på utgifterna.

Utskottet noterar att regeringen i

budgetprocessen 2002 verkade för att nå

en EU-budget som är så restriktiv som

möjligt. Detta är något som regeringen

driver generellt inom EU förutom ett så

effektivt utnyttjande av befintliga

resurser som möjligt. Förbättrad

budgetdisciplin vid användningen av EU:s

medel är också en prioriterad fråga.

Vidare har regeringen verkat för att mer

strukturellt inriktade besparingar på

sikt skall genomföras och då framför allt

genom förändringar av jordbruks- och

strukturfondspolitiken. Utskottet ser

positivt på dessa ställningstaganden från

regeringens sida.

Vidare noterar utskottet att processen

för förhandlingarna om EU:s budget under

nästa finansiella perspektiv, vilket

börjar år 2007, kommer att inledas under

2003 och 2004. Utskottet utgår från att

regeringen kommer att vara en aktiv och

konstruktiv aktör i detta

förberedelsearbete utifrån de politiska

prioriteringar som har gjorts.

I det sammanhanget vill utskottet

framhålla att EU även fortsättningsvis

skall finansieras genom medlemsländernas

bidrag och ej genom att utveckla en ny

beskattningsrätt för unionen.

Utskottet konstaterar att regeringens

inställning vad gäller EU:s gemensamma

jordbrukspolitik är att

jordbruksutgifterna bör minska i nästa

finansiella perspektiv. I detta ingår

även att det bör ske en förstärkning av

miljö- och landsbygdsåtgärderna.

Utskottet menar att det för Sveriges del

är viktigt att en omprioritering i

jordbruksbudgeten sker parallellt med en

expansion av de medel som satsas på

landsbygdsutveckling i syfte att en

reduktion av de samlade

jordbruksutgifterna säkerställs.

När det gäller det gränsöverskridande

regionalstödet i perspektivet av nya

medlemsländer har utskottet tidigare i

föreliggande betänkande redogjort för att

det inom EU pågår en diskussion om nya

former för samarbete och kontakt med de

nya grannländerna, främst Ukraina,

Vitryssland och Moldavien. Detta

innefattar bl.a. frågor om hur EU:s olika

stödprogram kan anpassas för att utgöra

ett instrument i denna politik. Utskottet

kan med tillfredsställelse konstatera att

regeringen har varit pådrivande i frågan

om nya grepp inom samarbetet med de nya

grannländerna i öster.

Utskottet vill även framhålla att det

inom Phare 2003 ges särskilt stöd för

aktioner av gränsöverskridande karaktär

över EU:s framtida yttre gränser.

Phareprogrammet är EU:s finansiella

instrument för stödet till ekonomiska och

institutionella reformer i

kandidatländerna. Programmet består bl.a.

av gränsöverskridande samarbete, och

insatser har gjorts för att öka

möjligheterna för kontakter, samarbete

och affärsverksamhet över gränserna

(t.ex. upprättande av gränsövergångar,

modernisering av vägnät, stöd till

samarbetet mellan lokala myndigheter i

gränsnära områden). Därtill syftar Phares

gränsöverskridande satsning för 2003 till

att hjälpa kandidatländerna att förbereda

sig inför Interreg 2004-2006 genom

förbättring av den administrativa

kapaciteten.

Utskottet ser på grundval av det ovan

anförda inget behov av något riksdagens

tillkännagivande i dessa frågor och

avstyrker därmed motion 2002/03:

U323 (m) yrkandena 9 och 11.

Skatteutskottet tar i sitt yttrande

2002/03:SkU2y till utrikesutskottet upp

frågor om skatter och tullar.

Inledningsvis framhåller skatteutskottet

att det fortlöpande följer EU-arbetet och

regelbundet bl.a. från

Finansdepartementet inhämtar en

redovisning om arbetsläget i EU på skatte-

och tullområdet. Alla EU-dokument som

inkommer till riksdagen inom utskottets

beredningsområde sammanfattas på kansliet

och fogas till utskicken inför

utskottssammanträdena. Utskottet gör

också med jämna mellanrum arbetsresor

till EU-institutionerna i Bryssel. Under

besöken brukar utskottet sammanträffa med

bl.a. kommissionären för frågor angående

inre marknad, skatter och tullar. Det

senaste besöket skedde i februari 2003

och gick också till institutionerna i

Luxemburg, bl.a. EG-domstolen och

Revisionsrätten.

Skrivelsen föranleder i övrigt följande

kommentarer från skatteutskottets sida.

När det gäller

företagsbeskattningsområdet och

kommissionens meddelande om en

strategi för företagsbeskattningen,

konstaterar utskottet att det på den

inre marknaden finns betydande hinder

för en gränsöverskridande ekonomisk

verksamhet som bl.a. torde hänga

samman med att företagen måste hantera

många olika regelsystem trots att EU

skall vara en enda marknad. Det är

viktigt att de olika medlemsstaternas

företagsskattesystem inte hindrar att

den inre marknaden fungerar smidigt.

Utskottet anser således att arbetet

med att förbättra de

gemenskapsrättsliga reglerna på

området, med beaktande av de enskilda

medlemsstaternas skatteanspråk, skall

understödjas.

Arbetet med skattepaketet, dvs.

sparandedirektiv, uppförandekod och

ränte- och royaltydirektiv, har pågått

länge, och utskottet hade

förhoppningar om att en

överenskommelse skulle kunna träffas i

början av detta år. På Ekofinrådets

möte i januari 2003 enades

finansministrarna om en uppgörelse om

skattepaketet i dess helhet som

formellt skulle antas före Europeiska

rådets möte i mars 2003. Så blev

emellertid inte fallet eftersom

Italien på Ekofinmötet i mars 2003

förde in en helt ovidkommande fråga,

nämligen frågan om betalningen av

avgifter för överskridna mjölkkvoter.

Utskottet beklagar att en slutlig

överenskommelse ännu inte har träffats

om skattepaketet. Frågan torde

emellertid åter komma upp vid

finansministrarnas möte i maj 2003.

Riksdagen uttalade hösten 2000 i

samband med behandlingen av

regeringens förslag om beskattning av

utländska nyckelpersoner (prop.

2000/01:12, bet. 2000/01:SkU6) att

Sverige vid en översyn av

uppförandekoden för

företagsbeskattning bör arbeta för att

även skadlig skattekonkurrens som

avser löntagare kommer att omfattas av

koden. Av regeringens skrivelse

2002/03:75 Redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser

till regeringen (s. 80) framgår att

den planerade översynen av

uppförandekoden ännu inte har kommit

till stånd eftersom det pågående

arbetet med koden inte avslutats.

Enligt vad utskottet erfarit skulle

frågan kunna tas upp i samband med en

översyn under hösten 2003, under

förutsättning att en överenskommelse

nås om skattepaketet senare i vår

eller i sommar.

Arbetet i EU på mervärdesskattens

område uppmärksammades av utskottet så

sent som i mars 2003 i samband med

behandlingen av motioner om

mervärdesskatt från allmänna

motionstiden 2002. Beredningsläget

beskrevs i betänkande 2002/03:SkU10

när det gällde det nya direktivet om

moms på elektronisk handel,

direktivförslaget om avdragsrätt för

ingående moms och förslaget till ny

förordning om administrativt samarbete

inom momsområdet. Det senare förslaget

är ett viktigt led i kampen mot

skatteundandragande och bedrägerier.

Utskottet ställer sig också positivt

till införande av en

gränsöverskridande avdragsrätt för

moms eftersom det är viktigt att

förenkla för företagare att återfå

moms som betalats i andra EU-länder.

Utskottet kan härutöver upplysa om att

utskottet inlett beredningen av

regeringens proposition 2002/03:77

Mervärdesskatteregler för elektronisk

handel samt radio- och TV-sändningar.

Genom förslaget genomförs de

förändringar i mervärdesskattelagen

och skattebetalningslagen som

föranleds av det nya direktivet om

moms på elektronisk handel och den nya

förordningen om administrativt

samarbete.

När det gäller direktivförslaget om

moms på resebyråtjänster anser

utskottet att det är uppenbart att det

behövs förenklingar på området och att

man måste komma till rätta med de

konkurrenssnedvridningar som för

närvarande råder.

Utskottet har i olika sammanhang

(t.ex. 1999/2000:SkU8y) ställt sig

bakom regeringens ansträngningar att

verka för att EU-länderna enas kring

ett energibeskattningsdirektiv som

täcker samtliga energiprodukter - inte

bara mineraloljor. Utskottet

redogjorde för arbetsläget och för den

svenska ståndpunkten i frågan så sent

som i mars 2003 i samband med

behandlingen av motioner om

energibeskattningen från den allmänna

motionstiden 2002 (bet.

2002/03:SkU11). Beskattningen av

energianvändningen har stor betydelse

inte minst för näringslivet, och

utskottet har ofta framhållit

betydelsen av att beskattningen ges en

utformning som ger svensk industri

förutsättningar att konkurrera

internationellt. Utskottet kan upplysa

om att Skattenedsättningskommittén i

dagarna har överlämnat ett betänkande,

SOU 2003:38 Svåra skatter!, med

förslag om ett långsiktigt hållbart

system för energibeskattningen för

näringslivet. Direktivförslagen om

beskattningen av biobränslen och

dieseldrivmedel i yrkesmässig

verksamhet är också mycket

betydelsefulla i sammanhanget, och

tanken är att de skall arbetas in i

energiskattedirektivet. Den svenska

åkerinäringens konkurrensproblem kan,

enligt utskottets mening, visserligen

inte ensidigt knytas till

beskattningen av dieselbränslet men

utskottet anser att förslaget till

dieselskattedirektiv kan komma att ha

en positiv inverkan på

konkurrensförhållandena på EU:s

transportmarknad. Enligt vad utskottet

erfarit var energiskattedirektivet

upptaget på dagordningen för

Ekofinrådets möten i januari, februari

och mars 2003, och EU:s ekonomi- och

finansministrar har vid det sistnämnda

mötet i Bryssel enats om ett

energiskattedirektiv.

Arbetet med att inom EU stärka det

administrativa samarbetet på

skatteområdet är utomordentligt

viktigt. Enligt utskottets mening

kräver avsaknaden av fiskala gränser

ett effektivt samarbete och

informationsutbyte mellan länderna för

att skattekontroller och

bedrägeribekämpning skall kunna

genomföras på ett framgångsrikt sätt.

Balansen mellan de fiskala intressena

och skyddet för den personliga

integriteten måste dock upprätthållas.

Utskottet har nyligen avslutat

beredningen av den del av regeringens

proposition 2002/03:106 som avser

genomförande av det nya direktivet med

tillämpningsföreskrifter till

indrivningsdirektivet. Bedrägerier i

samband med transporter i EU av

alkohol- och tobaksvaror under

skatteuppskov inom ramen för den s.k.

suspensionsordningen är ett stort

problem. I syfte att komma åt den

illegala verksamheten i Sverige

skärpte riksdagen (2002/03:SkU3) så

sent som i höstas sanktionerna mot

förflyttning av punktskattepliktiga

varor i strid mot bestämmelserna om

ledsagardokument, säkerhet och

anmälningsskyldighet. Ett datoriserat

punktskattekontrollsystem som under en

längre tid diskuterats inom EU skulle

enligt utskottets mening på ett

avgörande sätt ytterligare förbättra

möjligheten till transportkontroll,

och utskottet anser att det är

tillfredsställande att Ekofinrådet

uttalat sig för att ett sådant

kontrollsystem nu införs.

När det härefter gäller kommissionens

meddelande om beskattningen av

tjänstepensioner anser utskottet att

det inledda arbetet bör understödjas

för att lösa de problem som pekats ut

i meddelandet. I första hand måste

informationsutbytet förbättras. Det

måste finnas ett fungerande

informationsutbyte om Sverige skall

kunna avstå från kravet på att ett

pensionsinstitut skall vara etablerat

här i landet för att pensionspremier

som betalas till institutet skall få

dras av.

Utskottet anser till sist att det är

angeläget att Sverige fortsätter att

driva på tullsamarbetet i EU. Här

finns mycket att göra i fråga om

förenkling och modernisering,

användningen av IT och rationella

arbetsmetoder. Det är åtgärder som har

stor betydelse för svenska företag. En

effektiv tullförvaltning är också en

förutsättning för att man skall komma

åt den grova gränsöverskridande

brottsligheten.

Utrikesutskottet ställer sig bakom de

överväganden som skatteutskottet har

givit uttryck för i sitt yttrande.

3.5.2 Handelspolitiska frågor

(Skr. s. 67-73)

Motionärerna bakom partimotion

2002/03:Fi289 (v) anför att EU länge har

uppträtt protektionistiskt mot omvärlden.

Det har skett genom tull- och kvotsystem

och genom subventioner av export från EU-

länder. I yrkande 2 anförs att regeringen

inom EU skall verka för att EU:s

protektionistiska drag mot omvärlden

upphör. I kommittémotion 2002/03:U262

(kd) yrkande 1 är perspektivet liknande

och motionärerna anför att regeringen

inom EU skall arbeta för att eliminera

handelshinder för u-ländernas export till

i-länder, i första hand de

ursprungsregler som försvårar

exportmöjligheterna, samt avveckla

unionens exportsubventioner inom

jordbrukspolitiken. Även i kommittémotion

2002/03:U298 (c) är perspektivet en ökad

frihandel för u-ländernas bästa. EU:s

stödnivåer bör sänkas menar motionärerna

men menar i yrkande 6 att en sänkning av

dessa stödnivåer måste följas av liknande

minskningar av subventioner och

stödåtgärder i övriga WTO-länder.

Det är utskottets uppfattning att för u-

länder är en öppen handel ett nödvändigt

steg mot snabbare och mer långsiktig

utveckling. Från i-ländernas sida måste

ett första steg vara snabbare avveckling

av våra handelshinder gentemot produkter

som u-länder kan exportera, exempelvis

produkter från arbetsintensiv industri

som textilier, kläder, jordbruks- och

fiskevaror. Utskottet vill även betona

att minskade handelshinder utgör ett av

de instrument som gynnar vår egen

välfärdsutveckling. De bidrar till

konkurrenskraftiga priser för

konsumenterna och stärker den ekonomiska

konkurrenskraften för de produkter som vi

själva producerar.

Utskottet kan konstatera att regeringen

fortsätter att verka för en öppen och

regelbaserad handel och att den ökade

handeln skall komma de fattiga länderna

till del. Regeringen agerar aktivt inom

EU för att de åtaganden som gjordes vid

WTO:s ministerkonferens i Doha skall

infrias. Det innebär dels att EU skall

verka för ett ökat marknadstillträde för

u-länderna på områden av särskilt

intresse för dem, dels att unionen bistår

fattiga länder med stöd för att bedriva

förhandlingarna på ett effektivt sätt,

vilket kan bidra till att deras intressen

får ökat genomslag. Dessa frågor har

tidigare behandlats av riksdagen (skr.

1998/99:59, bet. 1998/99:NU13).

Utskottet har inhämtat att regeringens

strategi för WTO-förhandlingarna under

utvecklingsdagordningen från Doha (Doha

Development Agenda) genomsyras av

utvecklingsperspektivet. Detta arbete

bedrivs främst genom att söka påverka

Europeiska kommissionen och de andra EU-

länderna i denna riktning. I

förhandlingarnas omedelbara framtid

arbetar regeringen därför för att

- EU skall driva på så att konkreta

framsteg uppnås inom TRIPS och hälsa samt

ett paket för särskild och differentierad

behandling i WTO,

- EU skall verka för att u-ländernas

önskemål om lättnader medges på grund av

deras problem att genomföra flera av de

tidigare ingångna WTO-avtalen, och att i-

länderna lever upp till de åtaganden man

tidigare gjort om minskat användande av

antidumpningsåtgärder och ökad

tekoliberalisering och för att

- EU skall inta en mer kompromissvillig

linje på jordbruksområdet som beaktar

särskilt u-länders intressen såsom ökat

marknadstillträde för u-länders produkter

liksom reform av handelsstörande

subventioner och exportstöd.

Vidare prioriterar regeringen följande

frågor av intresse för u-länderna:

- ambitiös liberalisering av

industrivaror, med särskild fokus på

förbättrat marknadstillträde för

arbetsintensiva produkter såsom teko,

- stramare regler för tillämpning av

antidumpningsåtgärder,

- striktare regler för fiskesubventioner

och

- i tjänstehandeln ge ökad möjlighet för

personer att leverera tjänster i EU och

andra i-länder, vilket är ett vanligt u-

landsönskemål.

Utskottet har vidare inhämtat att i WTO:s

jordbruksförhandling intar regeringen en

öppen attityd till u-ländernas önskemål

om särskilda regler för u-länder i vilka

bl.a. kan ingå undantag från

tullsänkningar i u-länder på särskilt

känsliga varor.

Därutöver tar regeringen genomgående

särskild hänsyn till frågorna om

handelsrelaterat tekniskt bistånd,

inklusive Sveriges förmåga att

tillmötesgå utfästelser inom detta

område, samt horisontella åtaganden om

särskild och differentierad behandling

för u-länder.

Utskottet ser positivt på dessa

ställningstaganden från regeringens sida

och välkomnar att regeringen agerar i

enlighet med detta i kretsen av unionens

medlemsländer.

När det gäller handelsrelaterat bistånd

är utskottets uppfattning att det finns

behov av stöd till u-länders egen

kapacitet att formulera sin

handelspolitik, analysera

handelsförhandlingar, driva sina egna

intressen och genomföra handelspolitiska

åtaganden. Handelsrelaterade

biståndsinsatser behövs också för att

avhjälpa praktiska hinder som begränsar u-

länders exportörer att utnyttja det

marknadstillträde som erbjuds och de

problem som exportörer och importörer

möter på sin egen marknad. Utskottet kan

också konstatera att regeringen har

agerat bilateralt i denna riktning för

att stödja de internationella

frihandelsansträngningarna. Sida har

genom regleringsbrevet fått i uppdrag att

integrera handelsfrågorna i

landstrategiarbetet samt att följa upp

åtagandena om handelsrelaterat bistånd i

utvecklingsagenda från Doha. Vidare

arbetar Sida med att stärka den

handelsrelaterade komponenten i det

svenska utvecklingssamarbetet.

Kommerskollegium har i regleringsbrev

fått i uppdrag att bistå Sida att

leverera handelsrelaterade insatser och

bidra med expertkunskap om olika

handelspolitiska frågor.

Vad avser de preferentiella

tullsänkningarna (General System of

Preferences, GSP) som EU tillämpar i

förhållande till u-länder, för att dessa

skall kunna utnyttja det fördelaktiga

marknadstillträde (exempelvis Everyting

but Arms), utgör ursprungsreglerna ett av

flera hinder. Regeringen verkar därför

för att ursprungsreglerna skall anpassas

och förenklas med utgångspunkt från u-

ländernas exportprodukter. EU har i dag

ett system med detaljerade

ursprungsregler som kräver betydande

administrativa resurser. Det är önskvärt,

menar utskottet, att ursprungsreglerna

görs mindre komplicerade och att kraven

på bearbetning bättre anpassades till u-

ländernas ekonomiska och industriella

förutsättningar. Utskottet ser därför

positivt på att regeringen i

rådsslutsatserna om handel och utveckling

(Rådet för allmänna frågor och yttre

förbindelser, GAERC, 19 november 2002)

drev igenom att rådet gav kommissionen i

uppdrag att föreslå hur GSP-systemet kan

förbättras och ursprungsreglerna

förenklas i samband med nästa översyn av

EU:s GSP-system.

Kommissionen är enligt vad utskottet

erfarit i färd med att utarbeta en

Grönbok som kommer att presenteras under

2003 om hur ursprungsreglerna i EU:s

förmånsförordningar på handelsområdet

skall utformas i framtiden. Alla

intressenter kommer att ges möjlighet att

inkomma med synpunkter för att kunna

påverka denna viktiga fråga om

framtidsutvecklingen av

ursprungsreglerna.

När det gäller jordbruket arbetar, som

utskottet visat tidigare i föreliggande

betänkande, regeringen för att skapa

bättre marknadstillträde för

jordbruksprodukter, minska

handelsstörande internstöd samt minska

och på sikt avskaffa alla former av

exportstöd. Utskottet vill i sammanhanget

betona att Sverige är ett av de länder

inom EU som kraftigast driver på för

fortsatta handelsliberaliseringar på

jordbruksområdet och en genomgripande

reformering av EU:s jordbrukspolitik.

Utskottet kan konstatera att EU, i

likhet med andra länder som har höga

stödnivåer inom jordbruket (t.ex. Japan,

Norge och Schweiz), kommer att behöva

acceptera betydande sänkningar av dessa.

Åtagandet från ministerkonferensen i Doha

gäller alla WTO-medlemmar och regeringen

verkar för att en uppgörelse blir så

balanserad som möjligt enligt vad

utskottet inhämtat. I sammanhanget kan

även nämnas att regeringen intagit

ståndpunkten att alla typer av skadliga

exportstöd skall vara föremål för

reglering och med minskning av dessa som

målsättning. Detta gäller således inte

bara de exportsubventioner som t.ex. EU

tillämpar utan även generösa

exportkrediter, exportkreditgarantier

till det inhemska jordbruket och

villkorat livsmedelsunderstöd till u-

länder som utnyttjas flitigt av USA.

Utskottet kan konstatera att USA:s

kongress nyligen har fattat beslut om att

kraftigt höja subventionerna till

jordbruket. Utskottet har med

tillfredsställelse noterat att regeringen

vid ett flertal tillfällen, både i

bilaterala och multilaterala sammanhang,

har kritiserat denna politik. Även om

stödnivåerna i EU fortfarande är högre än

i USA är den nya amerikanska

jordbrukspolitiken ett steg i negativ

riktning, menar utskottet.

Utskottet ser med anledning av vad

utskottet ovan anfört inget behov av ett

riksdagens tillkännagivande i de frågor

motionärerna tar upp. Utskottet avstyrker

därför motionerna 2002/03:Fi289 (v)

yrkande 2, 2002/03:U262 (kd) yrkande 1

samt 2002/03:U298 (c) yrkande 6.

3.5.3 Transport- och kommunikationsfrågor

(Skr. s. 231-246)

Trafikutskottet behandlar i sitt yttrande

2002/03:TU5y utförligt dessa frågor. Med

anledning av redovisningen i

trafikutskottets yttrande citeras i det

följande under denna rubrik huvuddelen av

yttrande med undantag för vissa delar om

transporter och miljö samt skrivelsens

karaktär och inriktning, vilka redovisas

på annan plats i föreliggande yttrande.

Trafikutskottet anför följande:

Frågor som rör flera transportslag

En gemensam europeisk transportpolitik

Inledningsvis erinrar trafikutskottet

om att utskottet våren 2002 till EU-

nämnden avgav ett yttrande över

kommissionens vitbok, Den gemensamma

transportpolitiken fram till 2010.

Yttrandet överlämnades härefter till

regeringen för beaktande. Utskottet

konstaterar att regeringen i

skrivelsen inte har omnämnt detta

yttrande än mindre har redovisat i

vilka avseenden som regeringen har

tagit fasta på utskottets synpunkter.

- - -

Transeuropeiska nät på

transportområdet

I skrivelsen redovisas revideringen av

riktlinjerna för de europeiska näten

på transportområdet (TEN-T) samt

förslaget om ändring av den s.k.

finansieringsförordningen. Det omtalas

vidare att rådet behandlat frågan om

riktlinjer och prioriterade projekt,

senaste gången i oktober 2002.

Utskottet noterar emellertid att det i

avsnittet inte återfinns någon

redovisning av hur de svenska

projekten har drivits av regeringen

eller hur dessa projekt har behandlats

vid rådets behandling av

prioriteringarna. Detta gäller

särskilt vägnätet, som omfattades av

flera svenska utbyggnadsprojekt.

Vidare är Nordiska triangeln ett

angeläget projekt. Utskottet utgår

från att regeringen fortsättningsvis

tar upp dessa frågor som en stående

punkt i sin redovisning i årsboken.

Enligt utskottets mening är det

angeläget att Sverige inom EU verkar

för att de europeiska

transportnätverken utvecklas till

transportkorridorer som på ett

effektivt sätt kan knyta länderna inom

EU och angränsande områden närmare

varandra. För uppbyggnaden av ett väl

fungerande gränslöst transportsystem

har tidigare en inriktning varit att

utveckla nordsydliga

transportkorridorer i Europa.

Utvidgningen av EU mot östra Europa

och framhävandet av en nordlig

dimension ställer delvis nya krav på

att erbjuda goda transitförbindelser i

internationell samverkan. Det är

därför angeläget att den fortsatta

resultatuppföljningen av arbetet på

området avspeglar de insatser som

Sverige genomför för att denna vidgade

syn på ett ändamålsenligt sätt kan

komma landet till godo.

I sammanhanget vill trafikutskottet

också understryka att det i ökad

utsträckning är nödvändigt att

komplettera det nationella

perspektivet i infrastrukturpolitiken

med ett länderövergripande perspektiv.

- - -

Galileo

Galileo-projektet är, som framgår av

skrivelsen, ett europeiskt

satellitnavigeringssystem avsett att

vara i drift år 2008. En utförlig

redovisning av detta och av

utvecklingen under år 2002 lämnas av

regeringen. Det hade, menar utskottet,

varit av värde med en komplettering

med en beskrivning av den nytta som

förväntas komma ut av projektet, inte

minst för svenskt vidkommande.

Marco Polo

Marco Polo är benämningen på ett

bidragssystem för förbättring av

godstransportsystemets miljöprestanda.

Även beträffande denna del i

skrivelsen hade det varit värdefullt

med en något mer fyllig redovisning,

inte minst när det gäller hur frågorna

om tröskelvärden och budget har

behandlats av regeringen.

Vägtransporter

Vägtrafiksäkerhet

Trafikutskottet har i sitt yttrande

över vitboken, Den gemensamma

transportpolitiken fram till 2010,

särskilt betonat

trafiksäkerhetsfrågornas betydelse.

Utskottet framhöll bl.a. att det är

angeläget med en hög ambitionsnivå på

trafiksäkerhetsområdet även på EU-nivå

och välkomnade därför kommissionens

aviserade planer på ett gemensamt

operativt mål om en halvering av

antalet trafikdödade inom unionen fram

till år 2010.

Enligt utskottets mening finns det en

mångfald av åtgärder som ännu inte

utnyttjats på EU-nivå. Alltjämt finner

utskottet att de mest

kostnadseffektiva åtgärderna är de som

avser alkohol- och drogpåverkan,

hastighetsanpassning och

bilbältesanvändning. Såvitt gäller

åtgärder mot alkoholpåverkan finns

skäl att hänvisa till de goda svenska

erfarenheterna av alkolås och som nu

mynnat ut i att riksdagen nyligen har

fattat beslut om en utvidgning av

försöksverksamheten till att omfatta

flera förarbehörigheter och även

yrkesmässig trafik.

Försöksverksamheten kommer också -

från att endast ha omfattat vissa län

- att kunna bedrivas i hela landet.

Enligt utskottets bedömning kan även

ett system med elektroniska körkort ge

väsentliga bidrag till

trafiksäkerheten. Elektroniska körkort

är försedda med mikrochip med olika

funktioner. En sådan funktion kan vara

en koppling till ett elektroniskt

säkerhetssystem i bilen. Härigenom går

det att tekniskt omöjliggöra olovlig

körning, t.ex. av personer som fått

sitt körkort återkallat på grund av

rattfylleri.

Med hänsyn till

trafiksäkerhetsfrågornas centrala

betydelse ser trafikutskottet det som

angeläget att redovisningen

fortsättningsvis mer tydligt avspeglar

hur Sverige som en ledande nation på

trafiksäkerhetsområdet agerar inom EU-

arbetet.

Harmonisering av fordonsbestämmelser

m.m.

Trafikutskottet anser att

harmonisering av fordonsbestämmelser

är en betydelsefull åtgärd för att

skapa en effektiv europeisk

fordonspark, där tillverkare inte

tvingas beakta en stor mängd

nationella regleringar. Samtidigt kan

det finnas en risk att harmoniserings-

och regelarbetet överarbetas till

förfång för teknisk utveckling och

marknadsanpassning. Det kan alltså i

vissa fall finnas skäl för

restriktivitet vid harmonisering av

andra krav än sådana som uteslutande

gäller säkerhet. Ett exempel i fråga

om de nya bestämmelserna om bussar

gäller ett gemensamt krav på

innerbelysning. Såsom påpekas banar

enhetliga regler väg för produktion i

större serier. Vad som å andra sidan

kan tala för harmoniserade krav, är

att sådana krav kan tänkas minska

behovet av ytterligare - många gånger

mycket specifika och långtgående och

därmed kostnadsdrivande - krav vid

trafikhuvudmännens och andras

upphandling. Det är givetvis viktigt

att tillåta sådan variation i utbudet

att inte en ändamålsenlig

produktutveckling hämmas.

Verksamheten med amatörbyggda och

ombyggda fordon är ett annat område

som berörs av harmoniseringsarbetet.

Trafikutskottet vill påminna om

riksdagens uttalande om regler som

underlättar verksamheten med sådana

slags fordon (bet. 2001/02:TU13, rskr.

2001/02:280). Denna företeelse är lika

utbredd i övriga Europa som i Sverige

och de EG-regler som arbetas fram är

anpassade för den industriella

fordonstillverkningen och inte för

detta slags hobbyverksamhet. Utskottet

sade sig emellertid se positivt på

verksamheten och ansåg att regeringen

borde verka för att även fordon av

detta slag beaktas i samband med

arbetet med gemenskapsreglerna och att

hittillsvarande problem därmed kan

lösas långsiktigt. Enligt

trafikutskottets mening är det mot

denna bakgrund angeläget att denna

fråga följs upp genom fortsatta

resultatbeskrivningar.

Ny typ av digitala färdskrivare

Trafikutskottet noterar vidare vad

regeringen redovisat om en ny typ av

digitala färdskrivare med information

om fordonet och om förarens körning.

Utskottet ser positivt på att sådana

har utvecklats och inom en inte

alltför avlägsen framtid kommer att

sättas in i alla nytillverkade bussar

och tunga lastbilar inom EU. Från

trafiksäkerhetssynpunkt är detta

angeläget då åtgärden syftar till att

det skall bli färre överträdelser av

regelsystemet för kör- och vilotider.

Kan färdskrivaren bidra till att

olyckorna med tunga fordon minskar är

mycket vunnet. Förare som kör för

länge kan vara en säkerhetsrisk; under

senare tid har särskilt trötthet

identifierats som en viktig

olycksorsak. Ytterligare en positiv

effekt av digitala färdskrivare är att

konkurrensen i branschen kan bli mer

rättvis.

Järnvägsfrågor

Avregleringsarbetet

Utskottet delar uppfattningen om

behovet av en reformerad

järnvägssektor inom Europa. Konkurrens

och utveckling är viktiga för att

sektorn skall kunna fungera.

I detta sammanhang vill utskottet

emellertid peka på de problem som kan

uppkomma i samband med avreglering.

Erfarenheterna på många områden - inte

minst transportområdet - visar att det

krävs såväl insikter om effekterna som

en omsorgsfull planering av hur

avregleringen skall genomföras.

Avreglering - såsom en del av arbetet

för en uthållig utveckling av

transportsystemet - kräver ett

långsiktigt och förutseende

förhållningssätt. Det handlar även om

hur upphandlingar genomförs. Utskottet

anser det således angeläget att man -

såväl på EU-nivå som nationellt - kan

finna former för en effektiv

avreglering utan skadliga bieffekter i

fråga om regional balans eller andra

transportpolitiska delmål. För

järnvägsföretagen är vidare entydiga

och klara regler en nödvändighet för

att avregleringen skall kunna fungera

i verkligheten och för att alla

berörda företag skall kunna konkurrera

på samma villkor. En viktig del av

arbetet består i spridande av de goda

exemplen.

Sjöfart

Sjösäkerhet och sjöfartsstöd

I samband med diskussioner om

sjösäkerhet förekommer frågan om s.k.

bekvämlighetsflaggade fartyg.

Trafikutskottet har tidigare betonat

vikten av en ändamålsenlig definition

av begreppet bekvämlighetsflagg.

Enligt utskottets mening är det

viktiga att regelsystemet - syftande

till bl.a. ökad sjösäkerhet och

motverkande av social dumpning - är

enhetligt och gällande för all sjöfart

inom gemenskapen, oavsett i vilket

land som fartyget är registrerat.

Såsom trafikutskottet har framhållit i

skilda sammanhang, bl.a. i sitt

yttrande till miljö- och

jordbruksutskottet om Östersjön som

särskilt känsligt havsområde

(2002/03:TU1y) liksom i sitt

betänkande om sjösäkerhet (bet.

2002/03:TU5), är krav på dubbelskrov

inte den enda lösningen på problemet

vid haverier av oljetankfartyg.

Trafikutskottet vill framhålla vikten

av att Sverige - även inom ramen för

samarbetet inom EU - agerar aktivt för

att Östersjöns vatten skyddas i fråga

om risker vid bl.a. frakter med

oljetankfartyg.

Frågan om bekvämlighetsflagg har

också anknytning till likvärdiga

konkurrensförutsättningar inom

sjöfarten. I detta sammanhang vill

utskottet erinra om sin uppfattning,

senast uttryckt hösten 2001 (bet.

2001/02:TU1 s. 67), nämligen att

utskottet förutsätter att regeringen

inom EU verkar för en ordning som

säkerställer största möjliga

konkurrens-

neutralitet.

Hamndirektivet

Regeringen redovisar att en politisk

överenskommelse om direktivet för

tillträdet till marknaden för

hamntjänster (hamndirektivet) nåddes i

juni 2002. Enligt vad utskottet nu

erfarit har Europaparlamentet i mars

2003 antagit ett ändringsförslag, som

sammanfattningsvis går ut på skärpta

krav när det gäller uppföljning av

medlemsstaternas sociala och

arbetsrättsliga lagstiftning.

Luftfart

Open skies-målet

Trafikutskottet konstaterar att EG-

domstolen hösten 2002 fann att

Sveriges - liksom sju andra

medlemsstaters - bilaterala

luftfartsavtal med USA (det s.k. open

skies-avtalet) på vissa punkter

strider mot EG-rätten. Kommissionen

har nu givits mandat att förhandla med

USA om luftfartsfrågor på

gemenskapsbasis. Vidare har

kommissionen - bl.a. mot bakgrund av

EG-domstolens dom - föreslagit att

tillämpningen av fördragets

konkurrensregler utvidgas till att

även omfatta luftfart mellan

gemenskapen och tredjeland (KOM (2003)

91 slutlig). Bakgrunden anges vara att

antalet internationella allianser och

andra former av samarbetsavtal inom

luftfartssektorn mellan EG-

lufttrafikföretag och företag från

tredjeland har ökat markant samt den

ökade förändringstakten med

omstruktureringar och fusioner som

förväntas ske.

Fördelning av ankomst- och

avgångstider, s.k. slottider

Trafikutskottet vill betona att flyget

är ett viktigt transportslag, såväl

inom Sverige med dess struktur i fråga

om geografi och boende, som för

transporter till och från vårt land

till följd av det nordliga läget.

Flyget kan alltså ses som ett medel

för upprättande av en nordlig

dimension i transporthänseende.

Fördelningen av slottider är ett

viktigt instrument för att släppa in

nya aktörer på marknaden och därmed

åstadkomma en ändamålsenlig

konkurrens. Den översyn av

slotförordningen som pågår får, menar

trafikutskottet, inte leda till

diskriminering av regionalflyget i

Sverige. Begränsningar i fråga om

flygföretagens möjligheter att använda

flygplan av viss storlek skulle

exempelvis allvarligt försämra

förutsättningarna för regional balans.

Möjligheter till utnyttjande av ryskt

luftrum

Trafikutskottet vill i detta

sammanhang påminna om att en ny

flygled mellan Europa och

Nordostasien, den s.k. norra genvägen,

nyligen har öppnats. Flygleden, som

går över ryskt luftrum, förkortar

restiden avsevärt. Genom flygleden

skapas möjligheter till

fraktflygsverksamhet med europeisk bas

i Kallax Cargo flygplats utanför

Luleå. De ryska myndigheterna har

nyligen givit tillstånd till några

europeiska flygbolag.

Enligt trafikutskottets uppfattning

är det angeläget att Sverige driver

denna fråga inom ramen för EU-

samarbetet.

Andra frågor i skrivelsen med

anknytning till transportområdet

Trafikutskottet konstaterar att

skattefrågorna även inom EU i stor

utsträckning har bäring på

transportsektorn. Det handlar inte

bara om konkurrensen mellan olika

transportslag, fordonskategorier m.m.

utan även om hur skattesystemet

påverkar miljön och strukturen för hur

ett effektivt och hållbart

transportsystem skall kunna uppnås.

Återigen finner utskottet emellertid

att det i Årsboken saknas enhetlighet

när det gäller redovisning av svensk

ståndpunkt, utfallet eller vilka

frågor som Sverige har drivit. Inte

heller anges hur den svenska

regleringen förhåller sig till olika

rättsakter, vare sig före eller efter

deras ikraftträdande.

I sammanhanget vill utskottet betona

betydelsen av att en konkurrensneutral

bränslebeskattning utvecklas, för att

på så sätt undvika att man tankar i

det land som har lägst dieselskatt och

därmed lägst literpris. Av stort

intresse för ett mer rättvist

skattesystem är även utvecklingen mot

en kilometerbaserad fordonsbeskattning

av tung trafik.

Vidare vill trafikutskottet påminna

om sina uttalanden om att regeringen

inom ramen för arbetet i EU bör arbeta

för att främja svavelfri diesel. Det

bör noteras att Sverige skulle kunna

utgöra en intressant förebild genom

den teknik som utvecklats i landet.

Elektroniska kommunikationer -

informationsteknik och samhället

Trafikutskottet anser att de

elektroniska kommunikationerna och

informationstekniken har stor

betydelse för samhällsutvecklingen. De

påverkar vår produktionsförmåga och

våra levnadsvillkor liksom

möjligheterna att utveckla vår

demokrati. Enskilda och myndigheter

skall därför ges goda möjligheter att

utnyttja den nya tekniken. Utskottet

har mot denna bakgrund tidigare

betonat angelägenheten av att Sverige

i ett internationellt perspektiv skall

ligga i framkanten av den tekniska

utvecklingen. För IT-politiken har

riksdagen lagt fast att Sverige som

ett första land skall bli ett

informationssamhälle för alla. Sverige

utgör också en av världens mest

framstående IT-nationer med bl.a. en

stark industriell bas, hög användning

av informationsteknik och en väl

utbyggd infrastruktur för elektronisk

kommunikation och IT.

Utskottet konstaterar att den mycket

snabba tekniska utvecklingen inom

området i ökad grad förutsätter ett

internationellt agerande. Det är

därför viktigt att Sverige inom EU

aktivt driver det fortsatta

utvecklingsarbetet. I detta sammanhang

vill utskottet särskilt understryka

behovet av insatser för att uppnå en

ökad säkerhet. För att främja en ökad

användning över öppna nät för företag,

myndigheter och medborgare krävs väl

fungerande säkerhetsfunktioner. Det

handlar bl.a. om att utveckla

krypteringsteknik och elektroniska

signaturer, så att dessa blir mer

allmänt tillgängliga i samhället.

Därmed skapas också förutsättningar

för ökad elektronisk kommunikation och

elektronisk handel. Utskottet har mot

denna bakgrund tidigare påpekat att

tilliten till IT är en fråga som

särskilt bör prioriteras i det

fortsatta arbetet.

Det kan vidare nämnas att

trafikutskottet avser att avge ett

yttrande till EU-nämnden (2002/03:6y)

med anledning av ett förslag från

kommissionen om inrättande av en

europeisk nät- och

informationssäkerhetsbyrå (KOM (2003)

63 slutlig). En sådan

regleringsmyndighet avses bidra till

att säkerställa nätens och

informationssystemens

driftskompatibilitet och därigenom

förbättra den inre marknadens sätt att

fungera. Byrån skall bistå

kommissionen och nationella

regleringsmyndigheter i frågor som rör

nät- och informationssäkerhet.

Utskottet konstaterar i sitt yttrande

att ett IT-säkerhetsarbete på

europeisk nivå är angeläget. Samtidigt

anser utskottet - i enlighet med den

svenska ståndpunkt som föreslås i

motsvarande fakta-PM (fakta-PM 53) -

att medlemsstaternas inflytande i

byrån måste säkras. Utskottet anser

slutligen att Sverige bör komma i

fråga som säte för byrån.

Utskottet vill vidare understryka

vikten av uppföljning och utvärdering

även på området elektroniska

kommunikationer m.m. Många av besluten

inom området har långsiktiga

konsekvenser där beslutsfattandet

delvis måste grundas på strategiska

bedömningar och prognoser för

framtiden. Sådana bedömningar och

prognoser måste fortlöpande stämmas av

mot de snabbt förändrade

förutsättningar som kännetecknar det

framväxande informationssamhället.

Enligt utskottets mening är det mot

denna bakgrund angeläget att

regeringen i lämpligt sammanhang

fortsättningsvis belyser, exempelvis

genom beskrivning av olika relevanta

indikatorer, hur IT-utvecklingen

fortskrider inom EU och Sveriges

position.

Utrikesutskottet har inget att tillföra

utöver vad trafikutskottet har anfört på

dessa områden. Utrikesutskottet utgår

ifrån att regeringens skrivelse kommande

år avspeglar de önskemål som

trafikutskottet framför i yttrandet vad

beträffar en bättre redovisning av

beredningsområdet.

3.5.4 Luftföroreningar

(Skr. s. 268-288)

Moderata samlingspartiet menar i

partimotion U323 (m) yrkande 15 att

regeringen måste ta initiativ för att

minska Sveriges och EU:s utsläpp av

växthusgaser. Ett särskilt problem i

sammanhanget som motionärerna pekar på är

att EU:s medlemsländer och även andra

länder blir mer och mer beroende av

fossila bränslen på grund av en i längden

ohållbar energipolitik som ej står i

samklang med åtagandena i

Kyotoprotokollet.

Utrikesutskottet kan konstatera att

miljö- och jordbruksutskottet (bet.

2002/03:MJU13) nyligen i ett betänkande

har behandlat frågor om reduktion av

växthusgaser i det klimatstrategiska

arbetet. Med anledning av ett

motionsyrkande om höjd ambitionsnivå vad

gäller utsläpp av växthusgaser anförde

miljö- och jordbruksutskottet i

betänkandet följande:

När det gäller målen för det svenska

klimatarbetet vill utskottet hänvisa

till vad utskottet anförde i samband

med att regeringen i proposition

Sveriges klimatstrategi (prop.

2001/02:55) presenterade en rad delmål

och åtgärdsstrategier för det

nationella miljökvalitetsmålet

Begränsad klimatpåverkan (bet.

2001/02:MJU10). Utskottet anförde att

regeringens förslag om ett

reduktionsmål skall ses mot bakgrund

av riksdagens beslut om att

koldioxidutsläppen från fossila

bränslen år 2000 skall stabiliseras på

1990 års nivå för att därefter minska

(prop. 1992/93:179, bet.

1992/93:JoU19, rskr. 1992/93:361). Det

av regeringen föreslagna målet, vilket

riksdagen också kom att anta, innebär

att utsläppen för Sverige av de sex

växthusgaserna som ett medelvärde för

perioden 2008-2012 skall vara minst 4

% lägre än utsläppen år 1990.

Utsläppen skall räknas som

koldioxidekvivalenter och omfatta de

sex växthusgaserna enligt

Kyotoprotokollets och IPCC:s

(Intergovernmental Panel on Climate

Change) definitioner. Som regeringen

också påpekade i propositionen skall

utsläppsvärdena normalårskorrigeras

för att underlätta det svenska

klimatarbetet mellan åren med avseende

på variationer i temperatur och

nederbörd. Utskottet anförde att en

långsiktig politik bäddar för att

omställningen kan ske med bibehållen

stabilitet i samhällsutvecklingen så

att hänsyn kan tas till det kapital

som är bundet i dagens infrastruktur.

Det är därför, anförde utskottet,

viktigt med klara och stabila mål för

hållbar utveckling. Utskottet instämde

vidare i regeringens uppfattning att

genom att ytterligare skärpa det

nationella målet, jämfört med det

åtagande som överenskommits i EU:s

preliminära interna bördefördelning

för åren 2008-2012, vilken innebär en

ökning med 4 % relativt med 1990 års

nivå, understryks vikten av att tidigt

söka möta den utmaning som hotet om

klimatförändringar utgör. Den

klimatstrategi som riksdagen antagit

utgör en ambitiös och långsiktig

strategi med flera

uppföljningsstationer, vilken

utskottet inte finner skäl att nu

ompröva.

Utrikesutskottet konstaterar att den

fråga som motionärerna väcker nyligen har

behandlats av riksdagen och ser inget

behov av något ytterligare riksdagens

uttalande i frågan. Utskottet avstyrker

därför motion 2002/03:U323 (m) yrkande

15.

I den enskilda motionen 2002/03:U324 (mp)

yrkande 18 begärs ett riksdagens

tillkännagivande om vad i motionen anförs

om transportpolitiken. Motionärerna menar

att för att EU skall kunna leva upp till

de åtaganden som har gjorts enligt

Kyotoprotokollet är en förändring av

nuvarande trafik- och transportsituation

nödvändig. Det är särskilt angeläget att

skapa förutsättning för att styra över

väg- och lufttransporter av både gods och

personer till järnväg och sjöfart samt

förbättra möjligheterna för

kollektivtrafiken.

Trafikutskottet menar i sitt yttrande

2002/03:TU5y vad gäller transporter och

miljö att i detta ämne borde regeringens

skrivelse ha kompletterats med en mer

samlad och överskådlig redovisning av

transporternas miljömässiga effekter.

Trafikutskottet anför vidare:

Transporter utgör en betydande källa

till miljöförstöring och EU är det för

Sverige viktigaste samarbetsorganet

för att driva dessa frågor.

Trafikutskottet vill framhålla vikten

av att Sverige understöder arbetet med

hållbara transporter. Emellertid ges

läsaren av skrivelsen intrycket att

man från svensk sida inte har varit

drivande i dessa frågor. Frågan om

biodrivmedel finns visserligen

redovisad, men många av de övriga

delarna saknas. Ett exempel är att det

sjätte miljöhandlingsprogrammet inte

synes vara tillräckligt explicit

inriktat mot transporter, även om

klimatfrågan utgör ett av fyra

prioriterade områden. Även på detta

område saknar utskottet en konkret

redovisning av den svenska regeringens

ansträngningar och vad dessa

resulterat i.

Trafikutskottet anför vidare i yttrandet

att det finns anledning att ställa sig

tveksam till vad som betecknas som ett

mål i fråga om återupprättande av

balansen mellan trafikslagen. Att på

förhand ställa upp en kvotering mellan

transportslagen som ett mål i sig innebär

att man bortser från att

förutsättningarna för de olika

transportslagen skiljer sig mycket mellan

olika medlemsländer och regioner. Det

mest ändamålsenliga är enligt

trafikutskottet att förutsättningar

skapas som innebär att en hållbar

utveckling nås där olika transportslag

utnyttjas på ett samhällsekonomiskt

lämpligt sätt. Utskottet anser vidare att

syftet med åtgärderna beträffande

järnvägen bör vara att nå en optimal

användning av infrastrukturen och en

modernisering av tjänsterna liksom ett

tryggande av säkerheten.

Vidare betonar trafikutskottet vikten av

att priset för transporter bör inkludera

alla de kostnader som uppstår, inklusive

kostnader för externa effekter såsom

påverkan på miljön. Åtgärder för ökad

harmonisering och rättvisande

prissättning inom transportområdet är

därför angelägna. Utskottet ser positivt

på det arbete som nu pågår inom EU i

syfte att nå en ökad enhetlighet i detta

avseende. Enligt utskottets mening är det

angeläget att - inom ramen för den

fortsatta resultatuppföljningen av

verksamheten inom EU - en närmare

redogörelse lämnas över insatser i syfte

att utveckla ett gemensamt

transportpolitiskt kostnadsansvar på

europeisk nivå. I sammanhanget erinrar

trafikutskottet om att Sverige enligt

1998 års transportpolitiska beslut inom

EU bör arbeta för en reformerad

lagstiftning och ökade möjligheter att

använda ekonomiska styrmedel för att

gynna utvecklingen och introduktionen av

miljövänliga och trafiksäkra fordon.

Utrikesutskottet delar dessa synpunkter

och menar att trafikutskottets

ställningstagande vad beträffar balansen

mellan trafikslagen och miljöaspekterna i

samband därmed är väl avvägd. Med

hänvisning till det anförda avstyrker

utrikesutskottet motion 2002/03:U324 (mp)

yrkande 18.

3.5.5 Livsmedel och miljö

(Skr. s. 265-267)

I kommittémotion 2002/03:U298 (c) anförs

att försiktighetsprincipen vad gäller

livsmedel skall tas på allvar för att

skydda människors och djurs hälsa.

Åtgärderna kring BSSE är ett exempel inom

EU. Livsmedelssäkerheten måste beaktas

och detta bör återspeglas i de

regleringer som vidtas inom ramen för

unionens lagstiftning. Värnandet om

livsmedelssäkerheten bör även avspeglas i

EU:s ställningstaganden om dess framtida

jordbrukspolitik och i

handelsförhandlingarna inom WTO. I

yrkande 15 begärs ett riksdagens

tillkännagivande om vad i motionen anförs

om att konsumenternas oro angående

produktionsmetoder och livsmedelssäkerhet

tas på allvar.

I motion 200/03:U324 (mp) yrkande 16

anförs att det är viktigt att utveckla

miljöarbetet och att detta bl.a. kan

göras genom flexibla regler som möjliggör

en progressiv och offensiv politik. Några

viktiga områden är möjligheten att ställa

miljökrav vid offentliga upphandlingar,

tuffare regler för genmanipulerade

livsmedel och hårdare regler vad gäller

miljöinformation till konsumenter.

Utrikesutskottet kan konstatera att år

1998 slog riksdagen fast riktlinjerna för

Sveriges arbete med jordbruks- och

livsmedelspolitiken inom EU (prop.

1997/98:142, bet. 1997/98:JoU23, rskr.

1997/98:241). Av beslutet framgår att

Sverige skall verka för en jordbruks- och

livsmedelspolitik inom EU vars mål är att

främja ett brett och varierat utbud av

säkra livsmedel till skäliga priser,

främja en hållbar jordbruks- och

livsmedelsproduktion samt bidra till

global livsmedelssäkerhet. För att nå

dessa mål krävs att jordbrukspolitiken

reformeras i en marknadsorienterande

riktning samt att i-länderna upphör med

det livsmedelsbistånd - vid sidan om rent

humanitärt livsmedelsbistånd - som består

av subventionerad överskottsproduktion.

Ett steg i denna process togs i EU år

1999 genom Agenda 2000. Beslutet syftade

bl.a. till att öka jordbrukets

konkurrenskraft genom en ökad

marknadsorientering med sänkta

administrativa priser. Beslutet syftade

också till att minska jordbrukets

negativa effekter på miljön och att

förenkla regelverket. För att underlätta

jordbrukets anpassning och

strukturförändring i samband med

reformeringen av marknadsordningarna

föreslogs en integrerad

landsbygdspolitik. Efter den s.k.

Berlinöverenskommelsen 1999 innebär detta

att tidigare regional- och strukturstöd

inom jordbrukssektorn samt s.k.

kompletterande åtgärder m.m. sammanförts

i en enda förordning för landsbygdens

utveckling i rådets förordning (EG) nr

1257/99 om stöd till utveckling av

landsbygden. I förordningen fastställs

ramarna för EU:s stöd till en hållbar

utveckling av landsbygden. Åtgärder för

landsbygdsutveckling skall komplettera

andra delar i den gemensamma

jordbrukspolitiken. Ett särskilt miljö-

och landsbygdsprogram omfattande en rad

miljö- och strukturåtgärder har antagits

för perioden 2000-2006.

Miljöersättningarna inom jordbruket ingår

som en obligatorisk del i programmet. På

toppmötet i Berlin om Agenda 2000

beslutades att programmet skulle ses över

vid halvtid av det finansiella

perspektivet, dvs. 2002-2003. I samband

med översynen skall den gemensamma

jordbrukspolitikens effekter för miljön

och för hållbar utveckling bedömas. Denna

översyn pågår under första halvåret 2003

men först vid ministerrådets möten under

sommaren 2003 kan operativa beslut

förväntas.

När det gäller att trygga försörjningen

av livsmedel till jordens befolkning och

livsmedelssäkerheten i denna del menar

utskottet att en lång rad åtgärder kan

vidtas för att förbättra denna. En viktig

del i förverkligandet av en hållbar

utveckling i såväl de utvecklade länderna

som utvecklingsländerna är den

jordbrukarinriktade strategi som kommer

till uttryck i många av programområdena i

FN:s handlingsprogram för miljö och

hållbar utveckling, antagen under

konferensen i Rio de Janeiro år 1992

(Agenda 21). I handlingsprogrammet anges

att nyckeln till ett framgångsrikt

genomförande av ett hållbart jordbruk och

en hållbar landsbygdsutveckling ligger i

de enskilda jordbrukarnas motivation och

attityder och en statlig politik som ger

jordbrukarna incitament att förvalta

naturresurserna effektivt och på ett

hållbart sätt. Jordbrukare, särskilt

kvinnor, står inför en hög grad av

ekonomisk, rättslig och institutionell

osäkerhet när de investerar i sin jord

och i andra resurser. Decentralisering av

beslutsfattande till lokala

organisationer är enligt programområdet

om främjande av ett hållbart jordbruk och

en hållbar landsbygdsutveckling det bästa

medlet för att ändra människors beteende

och genomföra hållbara

jordbruksstrategier. I programområdet

föreslås bl.a.

- att en decentraliserad beslutsprocess

bör uppmuntras genom att skapa och stärka

organisationer på lokal nivå och bynivå

som kan delegera makt och ansvar till

primära resursanvändare,

- att stödja och öka den rättsliga

kapaciteten hos kvinnor och svagare

grupper vad beträffar tillgång till,

användning av och besittningsrätt till

jord,

- att främja och uppmuntra varaktigt

hållbara jordbruksmetoder och teknik,

- att införa eller stärka en politik som

uppmuntrar till självförsörjning vad

gäller resurs- och energisnål teknik,

inklusive traditionella lokala metoder

och prissättningsmekanismer som

inberäknar miljökostnader,

- att utveckla en policyram som ger

jordbrukare incitament och motivation för

varaktigt hållbara och effektiva

jordbruksmetoder samt

- att stärka jordbrukares medverkan, både

vad gäller kvinnor och män, vid

utformningen och genomförandet av en

politik med detta syfte genom de

organisationer som representerar dem.

Enligt programmet skall genomförandet ske

bl.a. genom att regeringarna främjar

prissättningsmekanismer, handelspolitik,

skattestimulanser och andra politiska

instrument som har en positiv inverkan på

den enskilde jordbrukarens beslut om ett

effektivt och hållbart utnyttjande av

naturresurser samt genom att fullt ut ta

hänsyn till de följder som dessa beslut

får för en trygg livsmedelsförsörjning

för hushållen, jordbruksinkomsterna,

sysselsättningen och miljön. Nationella

och internationella forskningscentrum bör

samarbeta med jordbrukarorganisationer

vid utveckling av miljövänliga

jordbruksmetoder som är anpassade till

lokala förhållanden. Mekanismer bör

inrättas för att dokumentera,

sammanställa och sprida

lokalbefolkningens kunskaper, metoder och

projekterfarenheter för att kunna lära

sig av det förgångna vid utformning och

genomförande av en politik som påverkar

jordbrukares, skogbrukares och fiskares

liv. Vidare bör de institutionella och

juridiska mekanismer som behövs skapas

för att säkerställa en reell

besittningsrätt för jordbrukare.

Avsaknaden av lagstiftning om rätt till

jord har varit ett hinder för åtgärder

mot jordförstöring i många

jordbrukssamhällen i utvecklingsländerna.

Sammanfattningsvis i denna del vill

utskottet betona att livsmedelssäkerhet

för u-länderna innebär att de kan klara

av en större del av livsmedelsförsörjning

på egen hand. Detta underlättas om de får

bistånd för att klara av de reformer som

ryms inom FN:s handlingsprogram för miljö

och hållbar utveckling samt av att i-

länderna minskar sin försäljning av

vverskottsproduktion till subventionerade

priser i dessa länder.

Utskottet menar att bakom kravet på

livsmedelssäkerhet döljer sig ibland

andra motiv som att jordbruksproduktionen

bland kretsen av EU-länder skall värnas

och importen av livsmedel begränsas.

Utskottet menar att det är ett felaktigt

synsätt som leder till höga

budgetkostnader för subventioner och till

höga priser för konsumenterna.

Jordbruksförhandlingarna i

Världshandelsorganisationen (WTO)

inleddes i mars år 2000. På WTO:s

ministermöte i Qatar i november 2001

fattades beslut om en bred handelsrunda

som också omfattar jordbruksprodukter.

Förhandlingarna skall vara avslutade

senast den 1 januari 2005. Vad beträffar

förslagen i motion 2002/03:U298 (c)

yrkande 15 vill utskottet påpeka att EU i

WTO-förhandlingarna driver viktiga

samhälleliga frågor såsom förbättrad

miljö- och djurskyddshänsyn. Utskottet

har inhämtat att den svenska regeringen

stöder detta arbete. Den svenska

regeringen anser att målen skall nås med

riktade, icke-handelsstörande stöd. Den

svenska regeringens linje i WTO-

förhandlingarna följer de riktlinjer som

lagts fast för Sveriges arbete med

reformeringen av den gemensamma

jordbrukspolitiken (CAP). Medel avsedda

för prisstöd och areal- och djurbidragen

reduceras och delar därav omfördelas. En

större del av den gemensamma

jordbruksbudgeten bör enligt regeringen

gå till miljöåtgärder och

strukturomvandling av jordbruket och

landsbygden för att skapa förutsättningar

för ett ekologiskt hållbart jordbruk samt

stärka dess konkurrenskraft och

ekonomiska tillväxt genom effektivisering

och diversifiering. Det är angeläget att

sådana stöd inte utformas på ett sätt som

hindrar utvecklingsländerna från att

utveckla sitt jordbruk. Utskottet vill

dessutom påpeka att regeringen har lagt

fram förslag till förbättringar av

djurskyddet vid arbetet med nya direktiv

och förordningar inom EU och

Europarådet. Den svenska regeringen har

dessutom drivit ståndpunkten att

djurskydd skall omfattas av EU:s

förhandlingsförslag i WTO. Det arbete som

regeringen utför på området innebär

enligt utskottets mening att motion

2002/03:U298 (c) yrkande 15 i denna del

får anses vara tillgodosedd.

Vad gäller offentlig upphandling och

miljöfrågor konstaterar utskottet att

regeringen i skrivelsen redovisar att

rådet efter flera års behandling av

kommissionens direktivförslag har träffat

en politisk överenskommelse om två EG-

direktiv om offentlig upphandling.

Överenskommelsen innehåller bl.a. en

modernisering och förenkling av

upphandlingsprocessen. Från svensk sida

har särskilt framförts betydelsen av

integration av miljöhänsyn och sociala

hänsyn i offentlig upphandling.

Regeringen framhåller i skrivelsen att

Sverige har fått gott gehör för sina

förslag och möjligheterna att ta

miljöhänsyn och sociala hänsyn

förtydligades på flera punkter. I

ingressen hänvisas till principen om

integration av miljöhänsyn. Vidare anges

i vilken utsträckning de upphandlande

enheterna kan ställa krav på

miljömärkning och vilka

miljöledningsåtgärder som leverantören

skall vidta när kontraktet fullgörs. En

ny regel införs som ger upphandlaren rätt

att ställa villkor för hur kontraktet

skall fullgöras. Det anges särskilt att

villkoren kan avse sociala hänsyn och

miljöhänsyn.

Efter överenskommelsen i rådet har EG-

domstolen meddelat dom (mål C-513/99) i

ett mål som ger stöd för uppfattningen

att miljökriterier kan utgöra en grund

för utvärderingen av anbud.

Europaparlamentet genomför under första

halvåret 2003 en andra behandling av

direktivförslagen. Om parlamentet

godkänner den politiska överenskommelsen

eller inte lämnar ett yttrande inom en

tremånadersperiod kan förslagen godkännas

i oförändrat skick av rådet. Har

parlamentet synpunkter på förslagen skall

rådet kalla till

förlikningsförhandlingar. Efter det att

rådet och parlamentet är överens skall

direktiven antas av parlamentet och

rådet.

Utrikesutskottet välkomnar de framsteg

som direktivförslaget innebär. En vidare

värdering av direktivet får dock anstå

till dess att behandlingen av detta i

unionens institutioner är avslutad.

Utskottet vill framhålla att riksdagen

vid flera tillfällen har behandlat

motioner som tagit upp frågan om

miljökrav vid offentlig upphandling.

Riksdagen har senast i samband med ett

tillkännagivande (bet. 2000/01:FiU12)

anfört att det är viktigt att regeringen

fortsätter sitt arbete med att verka för

att EG:s regler och andra internationella

regler på sikt ändras så att det blir

möjligt att ta större hänsyn till miljön

vid upphandling.

Utrikesutskottet menar mot bakgrund av

finansutskottets tidigare uttalanden att

det för tillfället inte finns mer att

tillägga i denna fråga.

På grundval av vad som ovan anförts

avstyrker utrikesutskottet motionerna

2002/03:U298 (c) yrkande 15 samt

2002/03:U324 (mp) yrkande 16.

3.6 Övriga frågor

3.6.1 Öppenhet

(Skr. s. 308)

I kommittémotion 2002/03:U5 (fp) begärs

tillkännagivanden om vissa EU-

institutioners syn på

offentlighetsfrågorna enligt EU-

förordningen 1049/2001 (yrkande 1) och om

behovet av en mer utförlig redovisning av

brister i offentlighetsregler vid EU:s

institutioner och organ i kommande års

skrivelser (yrkande 2).

I motionen anförs att det finns ett

antal EU-organ som inte lever upp till

vad medlemsstaterna och EU-parlamentet

kommit fram till när det gäller

offentlighets- och sekretessfrågorna inom

EU:s förvaltning och domstolar. Den

rekommendation som gjorts om

offentlighets- och sekretessregler i

övriga EU-organ och institutioner är

enligt motionärerna otydlig när det

gäller de krav på offentlighetsprincip

m.m. som från svensk sida ses som

särskilt betydelsefulla. Motionärerna

kritiserar att det inte av regeringens

redovisning framgår hur omfattande de

avsteg är som olika organ gjort eller

avser att göra från förordningens

principer. Offentlighetsprincipen och

därtill knutna bestämmelser bör omfatta

alla organ inom EU, och det är angeläget

att så mycket som möjligt av den svenska

offentlighetsprincipstraditionen kommer

att prägla EU:s förvaltning, domstolar

och andra organ. I skrivelsen anges inte

vilka EU-organ som inte verkar inställda

på att följa rekommendationer om

offentlighetsregler och hur omfattande

avvikelserna är. Riksdagen bör

fortsättningsvis i de årliga skrivelserna

få en förteckning över samtliga EU-organ

och institutioner som har mer inskränkta

regler om offentlighet och sekretess än

vad som gäller hos parlamentet, rådet och

kommissionen enligt förordningen.

Regeringen bör samtidigt för riksdagen

redovisa vilka viktigare förändringar som

behövs i EU-institutionerna för att

förbättra förhållandena när det gäller

handlingars offentlighet.

I partimotion 2002/03:U326 (c) yrkande

21 begär motionärerna ett

tillkännagivande om allmänhetens rätt

till avgiftsfri tillgång till handlingar

på sitt eget språk hos EU-

institutionerna.

Konstitutionsutskottet behandlar dessa

yrkanden i sitt yttrande 2002/03:KU5y

till utrikesutskottet och anför följande:

Konstitutionsutskottet behandlade

våren 2002 en skrivelse från

regeringen (skr. 2001/02:110) med

redogörelse för arbetet inför och

under det svenska ordförandeskapet i

EU första halvåret 2001 med

handlingsoffentlighet i EU:s

institutioner. I redogörelsen lämnades

en historisk bakgrund och redovisades

förutsättningarna för förhandlingarna

samt resultatet av dem. Skrivelsen

innehöll också en beskrivning av

offentlighetsreglerna för EU:s

institutioner.

Bland annat hänvisades till att det

genom Amsterdamfördraget dels infördes

en allmän öppenhetsprincip (artikel 1

andra stycket i EU-fördraget), dels en

grundläggande bestämmelse om

handlingsoffentlighet i

Europaparlamentet, rådet och

kommissionen (artikel 255 i EG-

fördraget, artiklarna 28 och 41 i EU-

fördraget). I EG-fördraget föreskrevs

vidare att allmänna principer för och

begränsningar i rätten att ta del av

institutionernas handlingar skulle

fastställas av Europaparlamentet och

rådet i en rättsakt som skulle gälla

för alla tre institutionerna.

Rättsakten - den ovan nämnda

förordningen (2001/1049/EG) om

allmänhetens tillgång till

Europaparlamentets, rådets och

kommissionens handlingar - antogs den

28 maj 2001.

Konstitutionsutskottet erinrade i

sitt betänkande 2001/02:KU34 över

regeringens skrivelse om att utskottet

hösten 2000 avgett ett yttrande till

EU-nämnden över kommissionens förslag

till förordning (yttr. 2000/01:KU3y)

och om att utskottet i yttrandet

redogjort för den svenska

offentlighetsprincipen och för

riksdagens uttalanden i ämnet inför

och under det svenska medlemskapet i

EU.

Konstitutionsutskottet behandlade i

betänkandet motioner om förbättrad

öppenhet i EU:s institutioner och en

motion om avgiftsfri tillgång till

handlingar. Utskottet hänvisade i sitt

ställningstagande bl.a. till enigheten

och uppslutningen bakom

offentlighetsprincipen i dess svenska

utformning. Den förordning om

handlingsoffentligheten inom EU som

antogs under det svenska

ordförandeskapet och de följdändringar

som institutionerna beslutat utgjorde

enligt utskottets mening en god grund

för fortsatt arbete att vidga

öppenheten inom unionen. Utskottet

konstaterade att ett fortsatt sådant

arbete också var regeringens avsikt.

Utskottet ansåg att något

tillkännagivande inte behövdes.

I regeringens skrivelse 2001/02:115

EU:s framtidsfrågor framhöll

regeringen att öppenheten är en fråga

som kommer att vara avgörande för den

legitimitet EU:s institutioner har i

medborgarnas ögon. Regeringen

hänvisade till den under det svenska

ordförandeskapet antagna förordningen

samt till att det i debatten

diskuterats bl.a. stärkt

yttrandefrihet för EU-tjänstemän och

förbättring av medborgarnas rätt till

tillgång till institutionernas

handlingar. Som svenska utgångspunkter

angavs att Sverige verkar för ett

regelverk som främjar utvecklandet av

en öppenhetskultur inom

institutionerna där tjänstemän ser det

som en naturlig uppgift att svara på

frågor från allmänheten och medier,

att stärkt yttrandefrihet för EU-

tjänstemän bör fördragsfästas samt att

reglerna om handlingsoffentlighet

måste utsträckas till andra EU-

institutioner och organ.

Den nämnda skrivelsen behandlades av

ett sammansatt konstitutions- och

utrikesutskott i betänkande

2001/02:KUU2.

Öppenhetsfrågor har också behandlats

i sammansatta konstitutions- och

utrikesutskottets betänkande

2002/03:KUU1 Europeiska unionens

framtidsfrågor - ett konstitutionellt

fördrag för EU, där utskottet i sina

överväganden i avsnittet om

grundläggande värderingar och

målformuleringar uttalar följande.

Utskottet noterar att frågorna om

EU:s värderingar och mål blivit

föremål för en stor mängd

ändringsförslag från de svenska

ledamöterna, liksom från ledamöter

från andra länder. Sådana

ändringsförslag som syftar till att

betona öppenhet, jämställdhet och

frihandel får anses naturliga från

svenska utgångspunkter. Med detta sagt

kan det dock även konstateras att de

ursprungliga förslagen från konventets

presidium är en god grund för de

fortsatta diskussionerna. De

förhandlingar inom konventet som

kommer att följa kan från svensk sida

med fördel inriktas på ett fortsatt

arbete för att betona de nämnda

frågorna.

I sammanhanget vill utskottet

särskilt peka på behovet av ett aktivt

svenskt agerande för öppenhet. Dagens

EU-fördrag, artikel 1, talar om

skapandet av "en allt fastare

sammanslutning mellan de europeiska

folken, där besluten skall fattas så

öppet och så nära medborgarna som

möjligt". I texten nämns alltså

öppenhetsprincipen redan i artikel 1,

således mycket högt prioriterad, och

jämställd med subsidiaritetsprincipen.

Det förslag som nu föreligger i

konventet har däremot helt förbisett

öppenhetsprincipen i de 16 inledande

artiklarna, medan subsidiariteten

nämns i artiklarna 8.1, 8.3 och 9.2.

En befarad negativ effekt av detta är

att det kan tolkas som om öppenheten

tar ett steg tillbaka i förhållande

till gällande regler.

I avsnittet om principer och

befogenheter uttalar sammansatta

konstitutions- och utrikesutskottet

följande om öppenheten.

Utskottet vill även här uppmärksamma

öppenheten. För det fall konventets

förhandlingar visar att det inte finns

acceptans för att skriva in öppenhet

som en grundläggande värdering -

vilket utskottet förordar som

förstahandslösning - kan ett

alternativ vara att formulera detta

som en grundläggande princip,

jämställd med de övriga som nämns i

utkastet till konstitutionellt

fördrag, artikel 8.

Utskottet vill, liksom tidigare,

hänvisa till den svenska enigheten och

uppslutningen bakom

offentlighetsprincipen i dess svenska

utformning. Den förordning om

handlingsoffentligheten inom EU som

antogs under det svenska

ordförandeskapet och de följdändringar

som institutionerna beslutat utgör

enligt utskottets mening en god grund

för fortsatt arbete att vidga

öppenheten inom unionen.

Regeringen framhåller i sin skrivelse

att ett flertal EU-organ har antagit

eller inom kort kommer att anta regler

om allmänhetens tillgång till deras

handlingar och att Sverige stöder ett

förslag från kommissionen som innebär

att de befintliga decentraliserade

gemenskapsorganen skall följa

bestämmelserna i förordningen.

Utskottet utgår från att regeringen

även fortsättningsvis kommer att verka

för förbättrad insyn och öppenhet

såväl i EU:s centrala institutioner

som i de decentraliserade

gemenskapsorganen samt i övriga organ.

Med hänsyn till den centrala roll som

offentlighetsprincipen har anser

utskottet att riksdagen bör få en

noggrann redovisning av

öppenhetssituationen och hur den

utvecklas i både de centrala

institutionerna och andra EU-organ.

Redovisningen bör omfatta avvikelserna

i de olika organens regelverk från vad

som gäller i de centrala

institutionerna enligt förordningen,

vilka förändringar som regeringen

bedömer behövas för att förbättra

öppenhetssituationen samt vad

regeringen gör för att en sådan

förbättring skall nås. Redovisningen

bör, som anförs i motion U5 yrkande 2,

lämnas i kommande skrivelser.

Med det anförda anser utskottet att

något tillkännagivande inte behövs med

anledning av motionerna U5 (fp)

yrkande 1 och U326 (c) yrkande 21.

EU-nämnden menar i sitt yttrande

2002/03:EUN1y beträffande

öppenhetsartikeln i ministerrådets

arbetsordning att denna bör utvidgas till

att i princip omfatta inte bara rådets

lagstiftande arbete utan också rådets

verksamhet i övrigt.

Utrikesutskottet delar

konstitutionsutskottets och EU-nämnden

synpunkter. Vidare menar utrikesutskottet

att det ej finns skäl för något

riksdagens tillkännagivande med anledning

av 2002/03:U5 (fp) yrkande 1 och

2002/03:U326 (c) yrkande 21 varför

utskottet avstyrker dessa. Med anledning

av motion 2002/03:U5 (fp) yrkande 2

tillstyrker utskottet att rikdagen ger

regeringen till känna vad i motionen

anförs om mer utförlig redovisning i

kommande års skrivelser, såvitt gäller

brister i offentlighetsregler vid EU:s

institutioner och organ.

3.6.2 Folkomröstning

I den enskilda motionen 2002/03:U324 (mp)

yrkande 21 begärs ett tillkännagivande om

en folkomröstning om Sveriges fortsatta

medlemskap i EU. Svenska folket bör

enligt motionärerna få en chans att säga

ifrån om man gillar den inriktning som EU

har intagit eller om man hellre vill söka

andra samarbetsformer.

I sin behandling av detta motionsyrkande

anför konstitutionsutskottet i sitt

yttrande 2002/03:KU5y följande:

Ett sammansatt konstitutions- och

utrikesutskott behandlade en motion om

folkomröstning vid fördragsändringar i

sitt betänkande 2001/02:KUU2.

Utskottet hänvisade till tidigare

ställningstaganden av konstitutions-

och utrikesutskotten att den

lämpligaste ordningen är att från fall

till fall ta ställning till behovet av

folkomröstning.

I betänkande 2001/02:UU10 hänvisade

utrikesutskottet till uppfattningen

som uttalats av tidigare sammansatt

konstitutions- och utrikesutskott att

någon avgörande förändring av EU-

samarbetets karaktär inte ägt rum

sedan Sverige blev medlem år 1995, och

utskottet såg inte något behov av en

folkomröstning om Sverige skall

fortsätta att vara medlem av EU eller

inte.

I likhet med vad som uttalats

tidigare anser utskottet att de regler

som kan föranleda folkomröstning vid

fördragsändringar är tillfyllest och

att ställning bör tas från fall till

fall i fråga om behovet av

folkomröstning. Utskottet ser inte

något behov av att hålla en

folkomröstning om fortsatt medlemskap.

Motion 2002/03:U324 yrkande 21 avstyrks.

Utrikesutskottet delar

konstitutionsutskottets uppfattning och

avstyrker motion 2002/03:U324 (mp)

yrkande 21.

3.6.3 Skrivelsens inriktning och

omfattning

EU-nämnden anför följande i sitt yttrande

2002/03:EUN1y till utrikesutskottet:

EU-nämnden kan konstatera att

skrivelsens utformning och innehåll

utvecklats och att den utgör en mycket

värdefull översikt över verksamheten i

EU. Den utgör också en bekräftelse på

att regeringen har fullgjort sin

informations- och samrådsskyldighet

visavi riksdagen. Alla viktiga

sakfrågor som tas upp i skrivelsen har

behandlats av EU-nämnden.

- - -

EU-nämnden konstaterade i sitt

yttrande över skrivelsen om

verksamheten år 2000 att regeringen,

efter önskemål från bl.a. EU-nämnden,

i den skrivelsen redovisade hur

Sverige har röstat i rådet när

rättsakter antagits. I den nu aktuella

skrivelsen redovisas på olika ställen

i texten, i anslutning till

redogörelser för vissa sakfrågor, att

Sverige har röstat emot ett beslut

eller avstått från att rösta. Det vore

dock, enligt nämndens mening,

värdefullt om detta också redovisades

samlat i skrivelsen så att riksdagen

kan få en komplett och översiktlig

bild av hur regeringen har agerat i EU

i detta avseende.

Vidare har EU-nämnden i flera

tidigare yttranden framhållit att det

vore värdefullt om skrivelsen

redovisade sådana tillkännagivanden

från riksdagen under det aktuella

verksamhetsåret som har samband med de

frågor som behandlas i skrivelsen, och

att regeringen därvid anger hur

regeringen agerat eller avser att

agera i anledning av sådana

tillkännagivanden. Ett sådant

tillkännagivande på det sociala

området redovisas (s. 182) men andra

aktuella tillkännagivanden nämns inte

i skrivelsen. Det gäller t.ex.

utvärdering av rambeslut (s. 143, se

bet. 2001/02:JuU29), offentlig

upphandling och miljöhänsyn (s. 193,

se bet. 2001/02:FiU12),

pensionsöverföringar till Europeiska

gemenskaperna (s. 307, se bet.

2001/02:SfU9) och stödområdesindelning

i Jämtlands län (s. 225, se bet.

2001/02:MjU15).

EU-nämnden har också tidigare

framhållit att det i skrivelsen bör

redovisas i vilka fall som regeringen

har mottagit yttrande från fackutskott

till EU-nämnden och hur regeringen

agerat eller avser att agera i

anledning av ett sådant yttrande.

Under år 2002 erhöll EU-nämnden ett

sådant yttrande från trafikutskottet

(2001/02:TU2y) angående kommissionens

vitbok Den gemensamma

transportpolitiken fram till 2010:

Vägval inför framtiden. EU-nämnden

beslöt den 22 mars 2003 att överlämna

yttrandet till regeringen. Detta finns

inte redovisat i skrivelsen.

I yttrandet efterlyser EU-nämnden

ytterligare information om

vverträdelseärenden. EU-nämnden anför

följande:

I skrivelsen redovisas också s.k.

överträdelseärenden och mål av svenskt

intresse vid EG-domstolen och EG:s

förstainstansrätt under år 2002. Av

intresse vore här att som en

jämförelse få information om antalet

överträdelseärenden och fällande domar

beträffande övriga medlemsländer.

Skatteutskottet kommenterar regeringens

skrivelse i sitt yttrande 2002/03:

SkU2y och framhåller att den är viktig

för utskottets arbete med EU-frågorna,

och utskottet menar att informationen i

årets skrivelse i huvudsak är bra. De

svenska ståndpunkterna och

prioriteringarna beträffande skatte- och

tullfrågorna är i många fall kända för

utskottet, men det vore ändå värdefullt

med en mer konsekvent redovisning i det

avseendet, menar skatteutskottet.

Även trafikutskottet behandlar dessa

frågor i sitt yttrande 2002/03:TU5y och

anför att skrivelsen alltmer finner sin

form och får ökad användbarhet som

underlag för riksdagens bedömning av EU-

arbetet. Emellertid vill utskottet lyfta

fram några frågor som man menar bör

uppmärksammas inom ramen för det

fortsatta utvecklingsarbetet med

skrivelsen i syfte att skapa en mer

tillgänglig och användbar redovisning.

Trafikutskottet anför vidare:

En viktig utgångspunkt är att

skrivelsen riktas till riksdagen. På

ett enhetligt och strukturerat sätt

borde då samarbetet mellan regeringen

och riksdagen beskrivas, inte bara i

de mer allmänna termer som görs i

inledningen till själva skrivelsen

utan mer konkret i fråga om de

enskilda rådskonstellationerna och

ärendena. I del 6,

Konkurrenskraftsfrågor, finns en

inledande redovisning av kontakterna

med EU-nämnden och näringsutskottet

(skr. s. 188). Någon motsvarande

redogörelse finns inte i del 7,

Transport, telekommunikation och

energi. Rent allmänt skulle skrivelsen

tjäna på att hållas i en mer enhetlig

struktur, så att alla de aspekter som

bör redovisas för riksdagen återkommer

under alla rubriker. Fakta-PM med den

numera väl strukturerade

uppställningen kan, menar

trafikutskottet, tjäna som en förebild

i detta avseende.

Vidare efterlyser trafikutskottet

under varje ämnesrubrik en inledande,

mycket kortfattad

bakgrundsbeskrivning. I vissa fall

synes framställningen i alltför hög

grad ha förutsatt att läsaren redan är

väl förtrogen med ämnet och hela

processen. Det är alltså önskvärt med

ett arbetssätt som tar sikte på

målgruppen och dess förutsättningar. I

bakgrundsbeskrivningen bör ingå en

beskrivning av det gällande svenska

systemet och hur detta kan komma att

påverkas vid ett beslut på EU-nivå.

Visserligen har oftast en sådan

beskrivning lämnats i t.ex. fakta-PM

och ministerrådspromemorior, men det

är angeläget att årsboken kan läsas

som ett självständigt aktstycke.

Den språkliga dräkten är något ojämn.

I vissa fall framstår texten som en

obearbetad översättning från ett annat

språk, exempelvis engelska. Det gör

texten otymplig - ibland inte helt

begriplig - och minskar användbarheten

för läsaren.

För viktigare frågor bör också lämnas

en redovisning av den svenska

ståndpunkten - dvs. den som har

intagits av regeringen i samråd med

riksdagen (jfr s. 223 i skrivelsen).

Likaså bör nämnas i vilken

utsträckning som hävdandet av den

svenska ståndpunkten har lyckats.

Enligt trafikutskottets mening är en

omsorgsfull resultatredovisning en

oundgänglig del i riksdagens arbete,

även när det gäller EU-relaterade

frågor. Skrivelsen bör alltså inte

enbart ses som en historisk återblick,

utan den bör framför allt utgöra en

grund för fortsatta överväganden i

samarbetet mellan riksdagen och

regeringen.

Trafikutskottet avslutar denna del av

yttrandet med att framhålla att det under

respektive avsnitt i övrigt i yttrandet

ger exempel på den additionella

information som är önskvärd vid den

fortsatta utformningen av årsboken. Den

del som avses har redovisats tidigare i

föreliggande betänkande under avsnittet

Transport- och kommunikationsfrågor.

Yttrandet återges även i sin helhet i

bilaga till föreliggande betänkande.

Utrikesutskottet noterar de uttalanden

som EU-nämnden, skatteutskottet och

trafikutskottet gör angående skrivelsens

inriktning och omfattning.

Utrikesutskottet kan instämma i vissa av

de påpekanden som görs, t.ex. att en

uppföljande redovisning av riksdagens

tillkännagivanden vad gäller EU-frågor

skulle ge skrivelsen ett mervärde samt

att regeringens agerande i vissa fall

kunde beskrivas mer utförligt. Samtidigt

vill dock utskottet betona att skrivelsen

har ett gediget omfång, täcker många

frågor och ger en god bild av EU-

samarbetet. Utökade krav på redovisning i

skrivelsen måste enligt utrikesutskottets

mening vägas mot önskemålet att

skrivelsen inte blir alltför omfattande

och att den måste kunna framställas med

en rimlig arbetsinsats.

3.6.4 EU-arbetet i riksdagen

I partimotion 2002/03:U326 (c) yrkande 24

begärs ett tillkännagivande om en tidig

förankringsprocess av EU-frågor i

riksdagsarbetet. Motionärerna hänvisar

till gällande bestämmelser om regeringens

informationsskyldighet gentemot riksdagen

och anför att det inför nästa

regeringskonferens är av yttersta vikt

att medborgarna är en del av den

politiska processen. Riksdagen måste

enligt motionärerna få ta del av frågor i

ett tidigare skede än vad som skett

hittills, och regeringen bör i

fortsättningen lägga ökad vikt vid den

tidiga förankringsprocessen, inklusive

diskussioner med utskott om vitböcker,

samråd med riksdagen om

regeringstjänstemäns arbete i gemensamma

arbetsgrupper, m.m.

Konstitutionsutskottet behandlar detta

yrkande i sitt yttrande 2002/03:KU5y till

utrikesutskottet och anför följande:

Utskottet delar motionärernas

uppfattning om betydelsen av att

ärenden som är aktuella inom EU ges en

tidig förankring i riksdagen.

Utskottet hänvisar till de riktlinjer

som riksdagen antog under våren 2001

och som i delar som rör att tidigt

involvera riksdagen har redovisats

ovan. I dessa riktlinjer läggs stor

vikt både vid regeringens ansvar att

hålla riksdagen informerad och vid

utskottens eget ansvar att följa

viktiga frågor under berednings- och

beslutsprocessen och att låta EU-

frågorna ingå som en integrerad del av

sin ärendehantering.

Utskottet vill särskilt understryka

regeringens ansvar för information

till riksdagen på ett tidigt stadium

om förslag och åtgärder som bereds

eller förbereds inom EU:s

institutioner samt även om egna

planerade åtgärder och

förhållningssätt. Att tala om EU-

frågor som en särskild kategori av

frågor ter sig alltmer oegentligt med

tanke på att beslut och åtgärder "inom

EU" har sina verkningar i

medlemsstaterna - således i Sverige.

Behovet av tidig förankring synliggörs

därmed alltmer.

Utskottet vill också hänvisa till att

frågan om de nationella parlamentens

ställning är en av de centrala

frågorna inför nästa

regeringskonferens och inom EU:s

framtidskonvent, som förbereder

konferensen.

I årets granskning av statsrådens

tjänsteutövning och regeringsärendenas

handläggning behandlar utskottet

regeringens och statsråds skyldighet

att informera och samråda med

riksdagen inför åtgärder inom EU-

samarbetet av mer informellt slag.

Utskottet återkommer således till

informations- och samrådsfrågan i sitt

betänkande 2002/03:KU30.

Med det anförda avstyrker utskottet

motion 2002/03:U326 yrkande 24.

Utrikesutskottet delar

konstitutionsutskottets överväganden och

konstaterar att riksdagen har tillfälle

att återkomma till dessa frågor även

framdeles. Utskottet ser inte behov av

något nytt ställningstagande i frågan vid

detta tillfälle och avstyrker motion

2002/03:U326 (c) yrkande 24.

EU-nämnden tar i sitt yttrande

2002/03:EUN1y upp frågor kring

ministerrådets arbetsformer och hur

nämndens verksamhet påverkas av dessa.

I yttrandet anför EU-nämnden följande:

När det gäller rådets arbetsformer

anges i skrivelsen att Europeiska

rådet i Sevilla antog en rad

förbättringar av rådets arbetsformer

och beslutade bl.a. om en minskning av

antalet rådskonstellationer från

sexton till nio och en ny

arbetsordning som fastslår bl.a. ett

ökat samarbete mellan ordförandeskap,

ett årligt operativt arbetsprogram

respektive ett treårigt strategiskt

arbetsprogram för rådet och en ny

artikel i rådets arbetsordning om

öppenhet i rådets lagstiftande arbete.

EU-nämnden välkomnar det ökade

samarbetet mellan ordförandeskapen

liksom att operativa och strategiska

arbetsprogram införs. Sådana

arbetsprogram underlättar också för

nationella parlament att följa och få

inflytande i EU-arbetet. Det är enligt

nämndens mening angeläget att

regeringen för riksdagen redovisar och

samråder om utformningen av sådana

program.

Införandet av de nya

rådskonstellationerna har möjligen

förbättrat ministerrådets effektivitet

men snarare försvårat möjligheterna

för EU-nämnden att följa frågorna.

Denna reform har medfört att ett stort

antal frågor av skiftande slag som

sorterar under ett antal olika

departement och statsråd behandlas på

ett och samma rådsmöte. Nämnden vill

framhålla att det är angeläget att det

statsråd som svarar för aktuella

sakfrågor också närvarar vid nämndens

sammanträden.

Nämnden kan dessutom konstatera att

den aktuella rådsreformen inte medfört

någon förändring i övrigt av

beredningen av rådets möten. Några

längre tidsfrister för beredningen av

frågorna har t.ex. inte införts.

Rådsmöten kan inte förberedas

tidigare, eftersom dagordningar och

underlagsmaterial inte finns

tillgängliga och behandlingen i

Coreper inte är avslutad. Detta har

till följd att en mycket ökande mängd

ärenden på flera politikområden skall

läsas in och förberedas av nämndens

ledamöter på samma tid som förut.

Vidare vill EU-nämnden påminna om vad

nämnden tidigare (2001/02:EUN2y)

framhållit om bestämmelsen i

ministerrådets arbetsordning om en

tidsfrist mellan Corepers möten och

ministerrådets möten. EU-nämnden

hänvisade till sina uttalanden i denna

fråga i tidigare yttrande. I detta

hade nämnden konstaterat att nämnden

behandlar ett stort antal rättsakter

på det internationella området liksom

icke-bindande rättsakter av olika slag

och att det är angeläget att

tidsfristen också omfattar sådana

rättsakter.

När det gäller ministerrådets

arbetssätt vill nämnden dessutom

framhålla vikten av att också frågor

som befinner sig på ett förberedande

stadium bereds av ordförandeskapet på

ett sådant sätt att skriftligt

underlag finns tillgängligt vid

behandlingen i EU-nämnden.

Utrikesutskottet delar EU-nämndens

synpunkter i dessa frågor.

3.6.5 EU:s TV-direktiv

(Skr. s. 298)

I motion 2002/03:U323 (m) yrkande 7

begärs ett tillkännagivande om att EU:s

TV-direktiv bör avskaffas.

Konstitutionsutskottet anför följande i

sitt yttrande med anledning av

motionsyrkandet:

Konstitutionsutskottet behandlade ett

likalydande motionsyrkande av

företrädare för Moderata

samlingspartiet i sitt nyligen avgivna

betänkande 2002/03:KU25. Utskottet

redogjorde i betänkandet ingående för

TV-direktivets innehåll och

hanteringen kring det.

Utskottet erinrade om att utskottet

såväl vid föregående riksmöte som vid

riksmötet dessförinnan avstyrkt

motionsyrkanden om att regeringen

skulle verka för ett avskaffande av TV-

direktivet, eftersom utskottet inte

delat motionärernas uppfattning att så

skall ske. Utskottet framhöll att

direktivet tillkommit för att uppnå

den grundläggande harmonisering som

såväl är nödvändig som tillräcklig för

att säkerställa den fria rörligheten

för TV-sändningar inom gemenskapen och

att direktivet getts en sådan

utformning att det står

medlemsstaterna fritt att gentemot de

programföretag som står under dess

jurisdiktion tillämpa mer detaljerade

eller strängare regler för områden som

omfattas av direktivet. Utskottet

ansåg alltjämt inte att TV-direktivet

skall avvecklas och avstyrkte den

föreliggande motionen. - Reservation

avgavs av företrädarna för Moderata

samlingspartiet och Folkpartiet

liberalerna.

Utskottet hänvisar till sitt

ställningstagande i betänkande

2002/03:

KU25 och avstyrker motion 2002/03:U323

yrkande 7.

Utrikesutskottet har ingen annan mening

och avstyrker motion 2002/03:U323 (m)

yrkande 7.

Med vad utskottet anfört i detta

betänkande föreslår utskottet att

riksdagen lägger regeringens skrivelse

2002/03:60 Berättelse om verksamheten i

Europeiska unionen under 2002 till

handlingarna.

4 Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges

inom parentes vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas

i avsnittet.

1.Turkiet och Köpenhamnskriterierna

(punkt 2) (v)

av Lars Ohly (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 2 borde ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som framförs i

reservation 1. Därmed bifaller riksdagen

motion 2002/03:U227 yrkande 6.

Ställningstagande

Inom EU finns starka politiska och

ekonomiska intressen som går ut på att

göra goda affärer med Turkiet, intressen

som konkurrerar med kravet på att Turkiet

skall uppfylla Köpenhamnskriterierna.

Samtidigt finns politiska krafter i

Turkiet som menar att Turkiet redan

uppfyller högt ställda krav på mänskliga

rättigheter och rättssäkerhet. Till dessa

måste en klar signal ges om att

kosmetiska förändringar inte duger.

Följaktligen måste EU med ökad kraft

inskärpa kravet på hänsyn till mänskliga

rättigheter i Turkiet och för

uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna som

kompromisslösa villkor. I annat fall

kommer EU:s proklamationer och

Köpenhamnskriterierna att eka som tomma

ord och EU:s trovärdighet som en

organisation vilken värnar om mänskliga

rättigheter att gå förlorad. Om något

sådant skulle inträffa kan det få

oöverskådliga konsekvenser när det över

huvud taget gäller respekten för

mänskliga rättigheter inom EU.

För att avvärja ett sådant scenario

anser vi att Sverige inom EU bör verka

för en konkret tidsplan när det gäller

förverkligandet av Köpenhamnskriterierna,

beträffande respekten för mänskliga

rättigheter.

Mina förslag framförs med anledning av

motion 2002/03:U227 (v) yrkande 6.

2.Bekämpning av internationell

organiserad brottslighet på Balkan

(punkt 6) (kd)

av Holger Gustafsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 6 borde ha följande lydelse:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som framförs i

reservation 2. Därmed bifaller riksdagen

motion 2002/03:U281 yrkandena 5 och 6.

Ställningstagande

Kristdemokraterna anser att respekten för

lag och ordning är ett bärande element i

ett fungerande samhälle. Medborgarna

måste kunna lita på polisen. Korruption,

gynnandet av den egna etniska gruppen

eller släkten urholkar snabbt

medborgarnas tilltro till poliskåren och

rättsväsendet.

Sverige och EU bör därför undersöka

möjligheten till ett tidsbegränsat

projekt, ett till två år, som syftar till

att ge redan utbildade och yrkesverksamma

poliser nödvändig

kompletteringsutbildning för att kunna

verka under de nya förutsättningar som

råder efter det centralplanerade,

kommunistiska Jugoslaviens sammanbrott.

Vidare bör man finansiera och driva ett

tidsbegränsat projekt, tre till fem år,

som syftar till att nyrekrytera och

utbilda nya poliser. Rekryteringen till

utbildningen bör tillgodose kraven på

åldersspridning, rimlig fördelning mellan

kvinnor och män samt etnisk och religiös

tillhörighet. Rekryteringen i respektive

land bör ske i nära samverkan med den EU-

partner som givits utbildningsansvar.

I utbildningen bör särskild tyngdpunkt

läggas vid respekten för de mänskliga

rättigheterna, likhet inför lagen samt

betydelsen av en rättvis och

korruptionsfri handläggning av den

enskildes ärende.

Vid sidan av de åtgärder som

föreslagits ovan borde Sverige utröna

vilka möjligheter som finns för en

internationell konferens kring

transnationell brottslighet kopplad till

Balkan, till vilken företrädare för

polisväsende, åklagar- och

domstolsväsende, underrättelse- och

säkerhetsorganisationer, företrädare för

den akademiska världen samt journalister

bjuds in. Ett viktigt syfte med en sådan

konferens bör vara att, med utgångspunkt

i en toppmötesdeklaration, utarbeta

konkreta riktlinjer för hur det praktiska

arbetet skall genomföras och samordnas.

Den internationella konferensen bör

föregås av genomförandet av en brett

upplagd studie som syftar till att

kartlägga den organiserade brottsligheten

på Balkan och dess förgreningar i Europa

och i världen samt komma med förslag till

konkreta åtgärder för brottsbekämpning

och samordning av denna. En sådan studie

kan till exempel genomföras under

huvudmannaskap av någon av de svenska

underrättelse- och

säkerhetsorganisationerna, men med

deltagande av motsvarande organisationer

från övriga EU-länder.

Mina förslag lämnar med anledning av

motion 2002/03:U281 (kd) yrkandena 5 och

6.

3. Fri rörlighet för arbetskraft från

anslutningsländerna (punkt 7) (m, fp,

kd och c)

av Göran Lennmarker, Göran Lindblad

och Ewa Björling (alla m), Carl B

Hamilton och Cecilia Wigström (båda

fp), Holger Gustafsson (kd) samt Agne

Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 7 borde ha följande lydelse:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som framförs i

reservation 3. Därmed bifaller riksdagen

motion 2002/03:K432 yrkande 3.

Ställningstagande

I vissa EU-länder råder en stark rädsla

för massimmigration från anslutarländer

som Polen och Ungern i och med dessa

länders inträde i EU. Kulturella och

språkliga skillnader talar dock för att

migrationen från öst till väst kan komma

att bli relativt låg, men ändå mycket

betydelsefull. Alla prognoser pekar på

Västra Europas stora behov av

arbetskraftsinvandring, främst av

demografiska skäl, då befolkningen i EU-

länderna blir äldre och äldre. Stora

tillskott i arbetskraften krävs för att

klara tillväxten och välfärden i Sverige

i framtiden.

I Berit Rolléns utredning (SOU

2002:116) om EU:s utvidgning och

arbetskraftens rörlighet föreslås

emellertid att Sverige bör begränsa

tillgången till den svenska

arbetsmarknaden för arbetstagare från

kandidatländerna efter deras EU-inträde.

Detta i syfte att stävja missbruk av

välfärdssystemet. Även vid Sveriges

inträde i EU fanns farhågor om ett

missbruk av välfärdssystemet av andra EU-

medborgare. Detta visade sig ogrundat.

Den fria rörligheten är en hörnsten i

det europeiska samarbetet. Det borde vara

en självklarhet att alla EU-medborgare

skall kunna resa, arbeta och leva på

samma villkor.

Att hindra anslutarländernas medborgare

från att arbeta i Europa efter deras EU-

inträde skulle förneka medborgarna dessa

rättigheter. Sverige har varit pådrivande

i den historiska processen med att förena

öst och väst, men Rolléns förslag

motverkar detta. Därmed skulle också den

demografiska situationen i Sverige

förvärras, och försörjningsbördan och

skattetrycket på den arbetande delen av

befolkningen öka.

Det får inte råda något tvivel om att

regeringen står fast vid sin uppfattning

om att fri rörlighet för arbetstagare

från nya medlemsländer bör tillämpas

redan från anslutningsdagen och att

arbetstagare från dessa länder skall ha

möjlighet att arbeta i Sverige på samma

villkor som nuvarande EU-medborgare.

Detta ställningstagande innebär sålunda

att regeringen också bör avslå de förslag

som presenteras i Rollénutredningen vilka

försvårar för medborgare från nytillkomna

EU-länder som önskar arbeta i Sverige.

Enligt tidningen Riksdag & Departement är

de flesta remissinstanser negativa till

förslagen. Vi skall inte skapa

andraklassens EU-medborgare i Sverige.

Vårt förslag lämnas med anledning av

motion 2002/03:K432 (fp) yrkande 3.

4.EU:s yttre gränsskydd och

människohandel (punkt 8) (kd)

av Holger Gustafsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 8 borde ha följande lydelse:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som framförs i

reservation 4. Därmed bifaller riksdagen

motion 2002/03:U281 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Redan från början av

medlemskapsförhandlingarna har EU betonat

vikten av en fungerande rättsstat och

polis i kandidatländerna. EU skall vara