Bet. 2003/04:AU2

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

2003/04:AU2

Jämställdhetspolitik

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringsskrivelsen

2002/03:140 Jämt och ständigt - Regeringens jämställdhetspolitik med

handlingsplan för mandatperioden. I skrivelsen redovisas hur

jämställdhetsarbetet

har utvecklats inom olika politikområden. Det gäller exempelvis fördelning

av makt och inflytande, lika lön för lika och likvärdigt arbete, mäns

våld mot kvinnor och män och jämställdhet. Vidare redovisar regeringen

huvuddragen i det fortsatta jämställdhetsarbetet i en handlingsplan för

mandatperioden. I skrivelsen återfinns också en redogörelse för Sveriges

deltagande i det internationella samarbetet på jämställdhetsområdet.

I

betänkande behandlas 10 motionsyrkanden som har väckts med anledning av

skrivelsen och 43 motionsyrkanden om jämställdhet m.m. som väckts under

den allmänna motionstiden hösten 2003.

Utskottet avstyrker samtliga

motionsyrkanden och föreslår att skrivelsen läggs till handlingarna. I

betänkandet finns 19 reservationer och ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Mål och inriktning av

jämställdhetspolitiken

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:N328 yrkande 10,

2003/04:A1 yrkandena 1 och 2, 2003/04:A4 yrkandena 1, 2 och 10, 2003/04:A258

yrkande 1, 2003/04:A302 yrkande 2 och 2003/04:A307 yrkande 2.

Reservation

1 (m)

Reservation 2 (fp)

Reservation 3 (c)

2. Funktionshindrade

kvinnor

Riksdagen avslår motion 2003/04:A287.

3. Frågor om makt och

inflytande

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:A4 yrkande 3, 2003/04:A258

yrkande 12, 2003/04:A288 yrkandena 1-3, 2003/04:A302 yrkande 15, 2003/04:A307

yrkandena 1 och 12, 2003/04:A335 och 2003/04:A371 yrkandena 2 och

32.

Reservation 4 (m)

Reservation 5 (fp)

Reservation 6 (kd)

Reservation

7 (c)

4. Sektorsövergripande ansvar för Jämställdhetsombudsmannen

Riksdagen

avslår motion 2003/04:A334.

5. Internationellt jämställdhetsarbete

Riksdagen

avslår motion 2003/04:A332.

6. Lika lön för lika och likvärdigt

arbete

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:A4 yrkandena 5-7, 2003/04:A293

yrkandena 1 och 2, 2003/04:A302 yrkandena 10, 11 och 13, 2003/04:A307

yrkandena 3, 4, 8 och 9 och 2003/04:A371 yrkande 10.

Reservation 8 (m,

fp, kd, c)

7. Mäns våld mot kvinnor

Riksdagen avslår motionerna

2003/04:A4 yrkande 9 och 2003/04:A280.

Reservation 9 (fp)

Reservation

10 (v)

8. Jämställda försäkringsvillkor

Riksdagen avslår motion

2003/04:A302 yrkande 18.

Reservation 11 (c)

9. Män och jämställdhet

Riksdagen

avslår motion 2003/04:Ju478 yrkandena 12 och 14.

10. Föräldraledighet

m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf404 yrkande 15 och 2003/04:A371

yrkande 19.

Reservation 12 (kd)

11. Sexualiseringen av det offentliga

rummet

Riksdagen avslår motion 2003/04:So419 yrkande 2.

Reservation

13 (v)

12. Jämställdhetslagen m.m.

Riksdagen avslår motionerna

2003/04:A329 yrkande 9 och 2003/04:A371 yrkandena 11 och 13.

Reservation

14 (kd)

13. Översyn av jämställdhetslagen

Riksdagen avslår motion

2003/04:A262 yrkandena 1 och 2.

Reservation 15 (v)

14. Skadestånd i

jämställdhetsmål

Riksdagen avslår motion 2003/04:A302 yrkande

9.

Reservation 16 (fp, c)

15. Jämställdhetsmärkning

Riksdagen avslår motion

2003/04:A307 yrkande 13.

Reservation 17 (fp)

16. Forum i

diskrimineringstvister

Riksdagen avslår motion 2003/04:A302 yrkande 7.

Reservation

18 (c)

17. Grupptalan på jämställdhetsområdet

Riksdagen avslår motion

2003/04:A302 yrkande 8.

Reservation 19 (v, c)

18. Regeringens skrivelse

2002/03:140

Riksdagen lägger skrivelse 2002/03:140 till handlingarna.

Stockholm

den 11 november 2003

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Anders

Karlsson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Anders Karlsson (s),

Margareta Andersson (c), Laila Bjurling (s), Erik Ullenhag (fp), Christer

Skoog (s), Camilla Sköld Jansson (v), Cinnika Beiming (s), Patrik Norinder

(m), Lars Lilja (s), Tina Acketoft (fp), Berit Högman (s), Henrik Westman

(m), Britta Lejon (s), Ulf Holm (mp), Luciano Astudillo (s), Tobias

Billström (m) och Annelie Enochson (kd).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Bakgrund

I skrivelse

2002/03:140 Jämt och ständigt - Regeringens jämställdhetspolitik med

handlingsplan för mandatperioden redovisar regeringen hur jämställdhetspolitiken

utvecklats sedan år 1999 då föregående regeringsskrivelse om jämställdhet

lades fram (skr. 1999/2000:24). Regeringen redovisar även huvuddragen i

det fortsatta jämställdhetsarbetet i en handlingsplan för mandatperioden.

I skrivelsen ges också en beskrivning av Sveriges deltagande i det

internationella jämställdhetsarbetet.

Med anledning av skrivelsen har det

väckts två motioner som bereds i arbetsmarknadsutskottet. Utskottet

behandlar även 17 motioner från den allmänna motionstiden hösten 2003 som

avser jämställdhetsfrågor. Det har även väckts motioner under den allmänna

motionstiden som berör frågor som behandlas i detta betänkande men som

har remitterats till andra utskott.

Utöver de motionsförslag som behandlas

i detta betänkande har två motioner som väckts med anledning av skrivelsen

överlämnats till andra utskott för beredning.

Skrivelsens huvudsakliga

innehåll

I skrivelsen lämnar regeringen en redovisning av hur

jämställdhetspolitiken har utvecklats sedan 1999 då den senaste skrivelsen om

jämställdhet presenterades (skr. 1999/2000:24). Redovisningen omfattar

insatser inom de flesta politikområdena samt det internationella

jämställdhetsarbetet. Regeringen redovisar även huvuddragen i det fortsatta

jämställdhetsarbetet i en handlingsplan för mandatperioden. Handlingsplanen,

som också omfattar åtgärder inom en mängd politikområden, kommer att

utvecklas och preciseras efter hand och regeringen avser att återkomma

till riksdagen med en redovisning av resultaten. Regeringen anger även

fem s.k. fokusområden som kommer att lyftas fram i regeringens

jämställdhetspolitik under mandatperioden.

Utskottets överväganden

Mot bakgrund av redovisningen i regeringens

skrivelse samt de förslag som har lagts fram genom motionerna behandlar

utskottet i det följande under skilda rubriker de frågor som aktualiserats.

Framställningen inleds med ett avsnitt som tar upp frågor om mål och

inriktning av politiken. Härefter följer fem avsnitt som knyter an till

de fem områden som regeringen avser att prioritera särskilt under

mandatperioden. Avslutningsvis behandlas vissa övriga frågor.

Inriktningen

av jämställdhetspolitiken

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt

behandlas ett antal motioner som innehåller förslag om inriktningen av

den framtida jämställdhetspolitiken. Utskottet avstyrker motionerna bl.a.

med hänvisning till att regeringen avser att tillsätta en utredning som

skall ha i uppdrag att utvärdera jämställdhetspolitikens mål, inriktning,

organisation och effektivitet samt lämna förslag till den framtida

organisationen och inriktningen av jämställdhetsarbetet. Utskottet behandlar

även en motion som tar upp situationen för handikappade kvinnor som också

avstyrks.

Jämför reservationerna 1 (m), 2 (fp) och 3 (c).

Skrivelsen

Det

övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män

skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga

områden i livet. I dag har kvinnor och män formellt samma rättigheter,

men ändå har ett jämställt samhälle inte uppnåtts. Trots en lång historia

av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en

könsmaktsordning där kvinnor är underordnade och män är överordnade.

Könsmönstren skapas och upprätthålls både på det personliga planet och på

det samhälleliga planet. Om vi inte bryter dagens könsmaktsordning kommer

vi inte att uppnå ett jämställt samhälle.

I skrivelsen redovisas vilka

framsteg som har gjorts från 1999 i förhållande till de uppsatta målen.

Där läggs också fram en handlingsplan som innehåller huvuddragen i det

fortsatta jämställdhetsarbetet.

Regeringen anför att grunden för

jämställdhetsarbetet även fortsättningsvis kommer att vara

jämställdhetsintegrering,

dvs. att jämställdhet integreras i alla politikområden. Vid sidan av

handlingsplanen pekar regeringen ut fem s.k. fokusområden under mandatperioden

2002-2006. Dessa är: 1) representation; jämn fördelning av makt och

inflytande, 2) lika lön för lika och likvärdigt arbete, 3) mäns våld mot

kvinnor; prostitution och handel med kvinnor för sexuella ändamål, 4) män

och jämställdhet samt 5) sexualiseringen av det offentliga rummet.

Regeringen

konstaterar att målet för jämställdhetspolitiken har varit oförändrat

under lång tid, detta trots att mycket har skett inom jämställdhetsområdet.

Regeringen avser därför att tillsätta en utredning som bl.a. skall

utvärdera jämställdhetspolitikens mål, inriktning, organisation och

effektivitet.

Det internationella jämställdhetsarbetet är nära sammankopplat

med det nationella arbetet. EU-arbetet prioriteras eftersom det har stor

betydelse för utvecklingen i vår del av världen.

Motioner

Moderaterna

anser i motion A1 att regeringens skrivelse är onödigt detaljerad samtidigt

som den inte leder till någonting. Den är ointressant då den saknar de

vitala delarna, dvs. konkreta förslag på vad som kan lösa problemen (yrk.

1).

I samma motion (yrk. 2), liksom i motion A258 (yrk. 1), anför

Moderaterna att utgångspunkten och målen för jämställdhetspolitiken i stället

för den kvoteringstanke som tycks dominera regeringens tänkesätt, borde

ta sikte på att skapa ett samhälle där män och kvinnor uppfattas som främst

individer och där kön är irrelevant - ett samhälle där alla behandlas

lika inför lagen. Frihet ger jämställdhet. Politikernas roll måste vara

att inspirera och skapa möjligheter till fritt val för den enskilde och

för familjer, inte att dirigera. Det måste bli möjligt att räcka till i

vardagen.

För att uppnå detta skall familjepolitiken läggas om så att

den skapar förutsättningar för individer och familjer att välja sina egna

lösningar. Den främsta formen av oberoende är att kunna leva på sin lön;

därför behövs en skattereform. Den som betalar skatt borde inte behöva

vara beroende av bidrag.

En annan förutsättning för jämställdhet är att

det finns alternativa former av barnomsorg. Om kvinnor skall kunna bli

fullt ut konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden krävs också individuella,

flexibla arbetstider och individuella, flexibla barnomsorgstider.

I

motion A4 ger Folkpartiet sin syn på regeringens skrivelse och konstaterar

att det finns brister i handlingsplanen rörande de grundläggande orsakerna

till kvinnors sämre villkor. Jämställdhet handlar om makt enligt Folkpartiet.

Kvinnor har på de flesta av livets områden mindre makt och möjlighet att

påverka sina liv än män. Därför består den viktigaste jämställdhetsutmaningen

i att möjliggöra för fler kvinnor att få ökad makt och ökat inflytande

över sina egna liv. Detta förhållande bortser regeringen från. Jämställdhet

är inte ett färdigt samhällsresultat som skall uppnås, som regeringen

tycks tro, utan handlar om att skapa lika villkor för kvinnor och män att

själva forma sina liv. Den allvarligaste bristen i skrivelsen är därför

att den saknar idéer om hur "vanliga" kvinnor skall få ökat inflytande

över sin vardag och sitt arbetsliv (yrk. 2). Utgångspunkterna för

jämställdhetspolitiken måste i stället vara grundkriterierna valfrihet och

egenmakt (yrk. 1). Partiet pekar också på att jämställdhetsarbetet vad

gäller integrationspolitiken måste ta sitt avstamp i de grundläggande

villkoren för integration, nämligen jobb, utbildning och vardagsmakt (yrk.

10).

Liknande argument framförs av Folkpartiet i motion A307. Där

presenterar partiet också en handlingsplan för ökad jämställdhet (yrk. 2)

som angriper de grundläggande orsakerna till vårt ojämställda samhälle.

Det handlar enligt partiet t.ex. om att bryta upp de offentliga monopolen,

höja kvinnodominerade arbetens status, satsa på ökat kvinnligt företagande

och att sänka skatten på hushållsnära tjänster.

Centerpartiet konstaterar

i motion A302 att ett jämställt samhälle är något som alla tjänar på.

Trots jämställdhetslag, diskrimineringslagar och mycket debatterande går

jämställdhetsarbetet långsamt. Nu som förr finns det värderingar, attityder

och könsroller som måste förändras. Det handlar om ett arbete på olika

plan, allt ifrån politiska beslut, myndigheters agerande och i slutänden

hur vi som individer agerar. Utgångspunkten för arbetet måste vara individen.

För att samhällets olika resurser skall komma individen till del på ett

jämställt sätt är det viktigt att stat, landsting/region och kommun har

en noggrann planering och uppföljning vad gäller det som motionen benämner

jämtegrering för att kunna korrigera orättvisor i resursfördelning mellan

könen. Det offentliga skall vara ett bra exempel i fråga om jämställdhet.

Av den anledningen bör det inför olika beslut göras konsekvensbeskrivningar

ur ett jämställdhetsperspektiv i likhet med vad som gäller för

miljökonsekvensbeskrivningar (yrk. 2).

I motion N328 pekar Centerpartiet på att

den största gruppen som lämnar landsbygden är flickor och unga kvinnor.

Skall kvinnor kunna bosätta sig och verka i hela landet krävs krafttag

mot nuvarande strukturer och normer. I utflyttningsregionerna återfinns

ofta en mer traditionell syn på levnadsmönster där mäns och kvinnors roller

är mer uppdelade. Därför kan det, trots att det övergripande målet måste

vara att integrera jämställdhetsarbetet i olika verksamheter, ibland vara

motiverat att genomföra vissa kvinnoinriktade stödåtgärder (yrk. 10).

I

motion A287 anför Ulla Wester (s) att kvinnor med funktionshinder är en

grupp som drabbas särskilt hårt, i jämförelse både med män med motsvarande

handikapp och med kvinnor utan handikapp. Det krävs därför ytterligare

åtgärder som särskilt beaktar och åtgärdar de brister som drabbar

funktionshindrade kvinnor.

Utskottets ställningstagande

Arbetsmarknadsutskottet

vill inledningsvis framhålla det värdefulla i att utvecklingen inom

jämställdhetspolitiken fortlöpande och i samlad form redovisas för riksdagen.

Utskottet stöder den inriktning på jämställdhetspolitiken som förordas

av regeringen och som beskrivs i skrivelsen.

Det övergripande målet för

svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män skall ha samma möjligheter,

rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet. Målet

innebär en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till

ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande,

arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet. Det innebär

också lika tillgång till utbildning och möjligheter till utveckling av

personliga ambitioner, intressen och talanger, delat ansvar för hem och

barn samt frihet från könsrelaterat våld.

Utskottet utgår från att det

finns en bred politisk samstämmighet kring det övergripande målet. Utskottet

utgår också från att det finns en bred enighet om att både attitydförändringar

och goda exempel behövs för att åstadkomma full jämställdhet.

Som

Centerpartiet pekar på är en av hörnstenarna för arbetet med

jämställdhetspolitiken

att ett jämställdhetsperspektiv skall införlivas med alla politikområden,

s.k. jämställdhetsintegrering. Jämställdhetsintegreringen är också grunden

i den handlingsplan som regeringen lagt fram för mandatperioden. Genom

att redovisa de olika insatserna politikområdesvis görs det tydligt att

det konkreta ansvaret för jämställdhetspolitiken ligger inom respektive

politikområde.

Det sammanhållande och strategiska ansvaret för

jämställdhetsarbetet finns dock kvar inom politikområdet Jämställdhetspolitik.

Sedan något år pågår ett arbete inom Regeringskansliet för att förbättra

arbetsformerna avseende styrningen av jämställdhetspolitiken. I december

2002 tillkallade regeringen en styrgrupp för jämställdhetsintegrering i

Regeringskansliet (N2002/11370/JÄM). Gruppen, som består av statssekreterare

från tre departement samt Regeringskansliets förvaltningschef, skall lämna

förslag till en plan för genomförande av jämställdhetsintegrering i

Regeringskansliet. Den effekt som skall uppnås med planen är att

jämställdhetsperspektivet skall finnas inom alla delar av regeringens politik.

Styrgruppens arbete är också tänkt att utgöra en grund för regeringens

fortsatta arbete med att genomföra jämställdhetsanalyser, som i sin tur

skall ligga till grund för formulering av jämställdhetsmål inom respektive

politikområde. Uppdraget skall redovisas senast i december i år.

Under

år 2002 inleddes ett utvecklingsarbete i Regeringskansliet med syfte att

utarbeta ett förslag till struktur för hur faktorn kön skall synliggöras

och jämställdhetspolitiken integreras i den statliga budgetprocessen.

Som

redovisas i skrivelsen har det skett en oavbruten utveckling inom

jämställdhetsområdet under senare år. Ökad kunskap har vunnits om de mekanismer

som ligger bakom de ojämställda villkor som råder mellan könen. Medvetenheten

är i dag större om den könsmaktsordning som råder, där kvinnor är

underordnade och män är överordnade. Könsmaktsordningen skapas och upprätthålls

både på det personliga planet och på det samhälleliga planet. Denna

struktur har inte förändrats, trots den ökade medvetenheten och trots att

kvinnors och mäns representation på vissa samhällsområden kvantitativt

sett närmat sig varandra. Det fortsatta arbetet måste därför ha denna

strukturella ordning som utgångspunkt.

Regeringen konstaterar att målet

för jämställdhetspolitiken har legat fast under lång tid och att det därför

finns skäl att pröva om de samhällsförändringar som skett under den senaste

tioårsperioden medför att jämställdhetspolitiken bör ges en annorlunda

inriktning.

Utskottet, som delar denna bedömning, välkomnar att regeringen

avser att tillsätta en utredning som skall ha i uppdrag att utvärdera

jämställdhetspolitikens mål, inriktning, organisation och effektivitet.

Utifrån utvärderingsresultaten skall utredningen identifiera vilket ansvar

och åtagande som det offentliga i form av stat och kommun bör ha samt

lämna förslag till den framtida organisationen och inriktningen av

jämställdhetsarbetet. Mot bakgrund av utvecklingen sedan den nuvarande

jämställdhetspolitiska inriktningen fastlades, skall utredningen analysera

vilka som är de viktigaste jämställdhetspolitiska uppgifterna inför

framtiden. Slutligen skall utredningen föreslå mål och resultatindikatorer

för politikområdet jämställdhetspolitik som bygger på det ansvar och

åtagande som det offentliga bör ha.

När det gäller de förslag som förs

fram i motionerna noterar utskottet att det Centerpartiet anför om behovet

av vissa särskilda åtgärder riktade mot kvinnor och av konsekvensanalyser

i stort ligger i linje med den politik som regeringen förespråkar i

skrivelsen.

Utskottet har ett flertal gånger tidigare behandlat yrkanden

som i huvudsak motsvarar de som Moderaterna och Folkpartiet för fram i

sina motioner och då i huvudsak anfört att den politik som de förespråkar

har en annan utgångspunkt än den som regeringen och utskottet företräder

(se t.ex. bet. 2002/03:AU2 och AU3).

Sammanfattningsvis anser utskottet

att regeringen i skrivelsen lägger fram en ambitiös handlingsplan för det

fortsatta arbetet med jämställdhetspolitiken. Det är positivt med det

arbete som pågår inom Regeringskansliet med att utveckla arbetet med hur

faktorn kön skall synliggöras och jämställdhetspolitiken integreras i den

statliga budgetprocessen. Som nämnts ovan kommer regeringen också att

låta utreda den framtida jämställdhetspolitikens mål, inriktning,

organisation och effektivitet. Detta arbete bör enligt utskottet inte

föregripas.

Något uttalande med anledning av motionerna A1 yrkandena 1 och 2 (m), A4

yrkandena 1, 2 och 10 (fp), A258 yrkande 1 (m), A302 yrkande 2 (c), A307

yrkande 2 (fp) och N328 yrkande 10 (c) är därför inte påkallat. Motionerna

avstyrks.

När det gäller de synpunkter som förs fram i motion A287 om de

handikappade kvinnornas situation kan utskottet hålla med om att handikappade

kvinnor är en grupp som är extra utsatt i jämförelse med andra grupper.

Frågan är emellertid uppmärksammad och utskottet vill påminna om att

riksdagen våren 2002 ställde sig bakom propositionen Från Patient till

Medborgare - En nationell handlingsplan för handikappolitiken (prop.

1999/2000:79, bet. 1999/2000:SoU14, rskr. 1999/2000:240). I de mål som

anges i handlingsplanen ingår jämlikhet i levnadsvillkor för flickor,

pojkar, kvinnor och män med funktionshinder. Handlingsplanen sträcker sig

fram till 2010.

Flera myndigheter har också genom regleringsbrev och

särskilda uppdrag fått i uppgift att följa upp, analysera och redovisa

könsskillnader i insatser inom sina respektive ansvarsområden för personer

med funktionshinder.

Utskottet avstyrker motion A287 (s) i den mån den

inte kan anses tillgodosedd med vad som anförts.

Representation - jämn

fördelning av makt och inflytande

Utskottets förslag i korthet

I detta

avsnitt behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden som tar upp frågor

kring bl.a. representation, makt och inflytande, kvinnors organisering

och internationellt jämställdhetsarbete. Samtliga motioner avstyrks i

huvudsak med hänvisning till kommande utredningsarbete.

Jämför reservationerna

4 (m), 5 (fp), 6 (kd) och 7 (c).

Skrivelsen

Jämn fördelning av makt och

inflytande har vid sidan av lika lön för lika och likvärdigt arbete sedan

länge varit ett prioriterat område inom den svenska jämställdhetspolitiken.

En jämn representation av kvinnor och män i beslutande organ ses som en

viktig demokratifråga. För att kvinnor och män skall kunna delta och

påverka samhällsutvecklingen på lika villkor måste de vara representerade

inom alla samhällsområden och på alla nivåer. Med en jämn fördelning mellan

könen anses också förutsättningarna för ett bredare beslutsunderlag i

olika samhällsfrågor öka.

I skrivelsen ges en redogörelse för utvecklingen

av representationen inom olika organ och de åtgärder som vidtagits inom

området sedan den senaste skrivelsen 1999.

Regeringen kommer i det

fortsatta arbetet att öka insatserna för att synliggöra kvinnors och mäns

tillgång till makt och inflytande. Detta skall ske bl.a. genom bättre

statistik och fortlöpande samtal med näringslivet. Genom en ändring i

årsredovisningslagen finns det, fr.o.m. den 1 januari 2004, en skyldighet

att i årsredovisningen redovisa andelen kvinnor och män i företagens

styrelser och ledning.

Motioner

Moderaterna konstaterar i motion A258

att problem med diskriminering gentemot kvinnor förekommer både inom privat

och offentlig sektor. Kvinnor tjänar mindre och har inte likvärdiga

möjligheter. Kvinnor är dessutom i stor utsträckning i och med valet av

yrke oftast hänvisade till den offentliga sektorn, vilket medför att de

saknar tillgång till en fri arbetsmarknad. Den offentliga sektorn och

bristen på alternativa arbetsgivare har blivit en kvinnofälla. Lönerna är

låga, arbetet är tungt och ansvaret för hemmet kvarstår i många fall. Det

system som var tänkt att underlätta för kvinnor bidrar idag paradoxalt

nog till att hämma kvinnors möjligheter på en fri arbetsmarknad.

Undersökningar

visar också att de anställda anser att det är mer givande att arbeta för

en privat arbetsgivare, man arbetar mer effektivt, har större ansvar och

inflytande, bättre ledarskap och framför allt mer flexibla lösningar

gällande arbetstiden. Attitydförändringar kräver synliggörande av kvinnor

och goda exempel. Moderaterna vill att regeringen tillsätter en utredning

om effekterna av den egna arbetsplanen för jämställdhet inom den offentliga

förvaltningen (yrk. 12).

Folkpartiet tar i motionerna A4 och A307 upp

frågor om kvinnor och makt. Som framgår av föregående avsnitt anser partiet

att jämställdhet handlar om makt. Den bristande makten hos kvinnor hör i

hög grad ihop med att kvinnor osynliggörs. Till exempel visar en studie

vid Göteborgs universitet att bara en fjärdedel av dem som syntes i

nyhetsprogrammen Aktuellt och Rapport var kvinnor (A307 yrkande 1).

Partiet

påpekar att regeringen inte nämner frågan om kvinnor, ägande och kapital,

trots att makten över pengarna är en del av vägen mot ett mer jämställt

samhälle. En orsak är kanske att ekonomisk makt traditionellt sett inte

har förknippats med kvinnor. Frågor om makt måste därför kopplas till

pengar och ägande (A4 yrkande 3).

I motion A307 pekar Folkpartiet även

på den bristande jämställdheten i näringslivet. Enligt EU:s statistikmyndighet

Eurostat är drygt 6 % av toppcheferna i Sverige kvinnor, att jämföra med

20 % i Italien och drygt 14 % i Frankrike. Syftet med att nå en jämnare

könsmässig representation i företagens ledning är inte, som regeringen

tycks tro, att få en jämn och bra statistik. Det är i stället att förändra

arbetslivet så att det fungerar för alla människor och ge såväl näringsliv

som offentlig sektor bättre möjligheter att utvecklas i en positiv riktning.

För att komma till rätta med den skeva fördelningen anser partiet att

det krävs en aktiv opinionsbildning om vikten av mångfald inom

ledarskapskulturen.

Partiet vill bl.a. ha ett utökat samarbete med börsbolagen och andra

berörda för att finna lösningar på problemet men också för att öka

medvetenheten hos allmänheten om situationen (yrk. 12).

Jämställdhet är en

fråga om demokrati, säger Kristdemokraterna i motion A371. Kvinnor och

män skall ha samma rättigheter och möjligheter att påverka och delta i

samhällsutvecklingen. Därför är det viktigt att män och kvinnor finns

representerade någorlunda lika i alla beslutande församlingar. Även om

Sverige har världens mest jämställda parlament är männen fortfarande i

klar majoritet i många beslutande församlingar. Den politiska ledningen

måste vara ett föredöme, vilket gör det extra viktigt att regeringen själv

uppfyller målen. Enligt Kristdemokraterna brister det bl.a. i fråga om

utnämningen av myndighetschefer och ambassadörer. FN har också riktat

kritik mot den ojämna könsfördelningen inom statlig förvaltning i Sverige.

Regeringen bör få i uppdrag att kartlägga vilka faktorer som hämmar

kvinnor att ta på sig ledningsansvar (yrk. 2).

Kristdemokraterna motsätter

sig de tankar som regeringen fört fram om att införa någon form av

kvoteringsbestämmelse i lagstiftningen när det gäller representation av

kvinnor och män i styrelserna i näringslivet. Staten bör i stället agera

som ett föredöme när det gäller en jämn könsfördelning i styrelser samt

i myndighets- och bolagsledningar. Regeringen bör också ta initiativ till

trepartssamtal mellan stat, arbetsgivar- och arbetstagarparter för att

uppnå en ökad representation av kvinnor på såväl styrelsenivå som ledande

poster (yrk. 32).

I motion A302 tar Centerpartiet upp frågan om

styrelserepresentation för kvinnor. Där konstateras att börsbolagens

valberedningar

plötsligt fått bråttom efter jämställdhetsministerns hot om lagstiftning.

Visst är det bra att många nu försöker öka den kvinnliga representationen,

men det finns fortfarande faror i rekryteringsarbetet och i hur det

fortsatta arbetet i styrelsen kommer att fungera. Ett problem är att männen

inte tror att kvinnor klarar av eller besitter den kompetens som behövs

för att verka i börsbolagens styrelser. Även när kvinnorna kommer in i

styrelserna finns problem som förtjänar att uppmärksammas. För att öka

kunskapen om strukturer, hinder etc. för kvinnor och styrelsearbete bör

regeringen ge ett lärosäte ett nationellt uppdrag att forska om detta

(yrk. 15).

I motion A288 anser Gudrun Schyman (v) att det finns behov av

möjligheter för kvinnor att organisera sig i institutioner där det inte

finns några män representerade för att man på ett så effektivt sätt som

möjligt skall kunna ta tillvara kvinnors erfarenheter. Det krävs emellertid

mer kunskap om denna fråga varför regeringen bör tillsätta en utredning

för att sedan återkomma med förslag som förbättrar möjligheten att ge

kvinnors organisering ökade resurser och större utrymme på den politiska

arenan på alla nivåer (yrk. 1). För att kunna ta till vara all den kunskap

som finns bland kvinnor och att ge dessa kunskaper möjlighet att få

genomslag bör det genomföras en prioriterad satsning på en nationell

feministisk fortbildning (yrk. 2). Som ett stöd till principen om

jämställdhetsintegrering som i dag dominerar jämställdhetsarbetet finns det

dessutom behov av att utveckla en institutionell struktur som kan samordna

såväl kompetens som kunskap inom området. Exempel på detta skulle vara

ett feministiskt utskott i riksdagen eller en feministisk riksrevision.

Regeringen bör tillsätta en utredning med uppdrag att se över formerna

för ett övergripande feministiskt förändringsarbete i sådan riktning (yrk.

3).

Christina Axelsson och Börje Vestlund (båda s) framhåller i motion

A332 att det är viktigt att inte begränsa jämställdhetsarbetet bara till

insatser inom Sverige. Lika viktigt är att Sverige engagerar sig i arbetet

med att utveckla jämställdheten inom EU och då inte minst inom de nya

medlemsstaterna.

I motion A334 hänvisar Carina Ohlsson m.fl. (s) till

den redovisning av fördelningen av ekonomiska resurser mellan kvinnor och

män som lämnas i budgetpropositionen (prop. 2003/04:1, bilaga 4). Av

redovisningen framgår att det finns en skev fördelning mellan betalt

respektive obetalt arbete mellan kvinnor och män. Ett sätt att komma till

rätta med dessa skevheter skulle enligt motionärerna vara att utöka

Jämställdhetsombudsmannens ansvar till att bli sektorsövergripande på

jämställdhetsområdet.

I motion A335 anser Sylvia Lindgren och Agneta Gille

(båda s) att det bör vidtas åtgärder för att ändra attityderna inom det

privata näringslivet så att andelen kvinnor i de privata bolagsstyrelserna

ökar.

Utskottets ställningstagande

Jämn fördelning av makt och inflytande

är ett av delmålen för jämställdhetspolitiken. En jämn representation av

kvinnor och män i beslutande organ är en viktig demokratifråga. En jämn

representation inom alla samhällsområden och på alla beslutsnivåer är en

naturlig förutsättning för att kvinnor och män skall kunna påverka

samhällsutvecklingen på lika villkor. Enligt utskottet är det uppenbart att

en jämn fördelning mellan kvinnor och män ger ett bättre och bredare

beslutsunderlag i olika samhällsfrågor och därmed också bättre förutsättningar

för att besluten fångar upp och tar hänsyn till de villkor som råder för

olika grupper i samhället. Jämn könsfördelning är dock inte allt. Man

måste också vara medveten om att omfattningen av makt och inflytande

skiljer sig åt mellan olika befattningar. Det avgörande måste därför vara

att kvinnor och män har samma reella möjligheter att påverka olika beslut.

Sverige har nått långt på jämställdhetsområdet jämfört med många andra

länder. Kvinnorna har en god representation i politiska beslutande organ.

Detta gäller både på nationell, regional och kommunal nivå.

Utanför de

politiska församlingarna är bilden mer bekymmersam. Utskottet kan hålla

med motionärerna om att det krävs ytterligare ansträngningar för att

förbättra jämställdheten i statsförvaltningen. Detsamma gäller kvinnors

inflytande i näringslivet.

När det gäller den statliga sfären kan utskottet

också hålla med motionärerna om att regeringen och statsförvaltningen

måste vara goda föredömen i jämställdhetsarbetet. Det är självklart att

regeringen har en viktig roll som opinionsbildare. Med anledning av det

som sägs om en alltför låg representation av kvinnor i de statliga

styrelserna finns det dock skäl att hänvisa till de siffror som redovisats

i årets budgetproposition (prop. 2003/04:1 volym 7 bilaga 1). Som framgår

där är regeringen på väg att nå det uppsatta målet om 50 % i de statliga

lekmannastyrelserna. Vid utgången av 2002 var andelen kvinnor där 47 %.

Av samma redovisning framgår att könsfördelningen i de regionala styrelserna

var helt jämn, 50 % kvinnor och 50 % män.

Av kommittéberättelsen 2003

(skr. 2002/03:103) framgår att andelen kvinnor bland de statliga kommittéernas

ledamöter (inkl. ordförande) uppgick till 41 %, vilket är en ökning med

2,1 % sedan föregående redovisning.

En bakgrund till den allt högre

andelen kvinnor är de rutiner som tillämpas vid utnämningar. Krav ställs

på att två namnförslag ges vid alla nomineringar, en kvinna och en man.

År

2002 var 44 % av dem som utsågs till myndighetschefer kvinnor. Statistiken

visar också att en allt större del av myndighetscheferna är kvinnor. Den

nuvarande siffran 32 % kan jämföras med förhållandena 1990, då endast 3

% av dem var kvinnor.

När det särskilt gäller utrikesförvaltningen kan

utskottet, med anledning av vad Kristdemokraterna framför, konstatera att

andelen kvinnliga chefer ökar successivt; för närvarande är omkring 19 %

av cheferna för utlandsmyndigheterna kvinnor. Vägen till en ytterligare

ökad andel kvinnliga chefer går bl.a. via en jämställd basrekrytering och

ett aktivt befordringsarbete.

Det kan här nämnas att regeringen avser

att komplettera den årliga redovisningen till riksdagen med andelen och

antalet kvinnor respektive män som anställts som myndighetschefer samt

det totala antalet i varje kategori. Regeringen avser också att under

mandatperioden utvärdera de arbetsformer som i dag tillämpas i syfte att

effektivisera arbetet med att säkra en jämnare representation av kvinnor

och män i styrelserna.

Som flera motionärer pekar på återstår mycket att

göra när det gäller att få en mer balanserad könsfördelning på de ledande

posterna i näringslivet. Enligt tillgänglig statistik hamnar Sverige i

EU:s bottenskikt i detta avseende. År 2002 var endast 6 % av styrelseledamöterna

i börsnoterade företag kvinnor (SCB). I de 335 börsbolagen var bara sex

kvinnor verkställande direktörer.

Frågan om könsfördelningen i det privata

näringslivets styrelser har uppmärksammas på flera fronter och på flera

olika sätt. Ett viktigt led i detta arbete är, som också påpekas av

motionärerna, att på ett tydligt sätt synliggöra förekomsten av kvinnor och

män i de olika företagens styrelser och ledning. Därigenom görs företagets

intressenter uppmärksamma på situationen. I detta syfte lade regeringen

i mars fram propositionen Redovisning av könsfördelningen i företagsledningar

(prop. 2002/03:56). Förslaget, som antogs av riksdagen i maj (bet.

2002/03:LU7, rskr. 221), innebär att företagen fr.o.m. den 1 januari 2004

skall ange könsfördelningen inom företagets ledning i sina årsredovisningar.

Det nya redovisningskravet föreslås omfatta företagets styrelseledamöter,

verkställande direktör och andra personer i företagets ledning. Från

kravet undantas företag och koncerner i vilka antalet anställda uppgår

till högst tio.

Nämnas bör också den utredning som regeringen tillsatte

under våren 2002 för att kartlägga fördelningen av kvinnor och män i

styrelser och på ledande befattningar i det privata näringslivet. Enligt

uppdraget skall utredningen sammanställa och analysera forskning om kön

och organisation samt ge förslag till åtgärder för att påskynda utvecklingen

mot ett mer jämställt näringsliv vad gäller kvinnor och män på ledande

poster. Utredningen är en uppföljning av motsvarande utredning från 1994,

Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap (SOU 1994:3). Utredningen

avlämnade sitt betänkande Mansdominans i förändring (SOU 2003:16) i mars

2003. Utredaren har här gjort en samlad analys av de hinder och strukturer

som styr utvecklingen och föreslagit åtgärder för att öka representationen.

Mot bakgrund av den nyssnämnda utredningen har regeringen enligt vad

som uppges i skrivelsen tillsammans med näringslivet, arbetsmarknadens

parter och ett antal förändringsaktörer startat ett arbete att få fram

åtgärdsförslag för att snabba på förändringen mot en jämnare könsfördelning

på ledande poster och i styrelser. Som exempel på detta arbete kan nämnas

att Mona Sahlin, statsråd med samordningsansvar för jämställdhetspolitiken,

och näringsminister Leif Pagrotsky den 4 november 2003 bjöd in näringslivet

till en bred debatt om vad företagen tänker göra för att råda bot på

kvinnornas underrepresentation på ledande poster och i styrelser i

näringslivet.

Vid sidan av detta arbete har regeringen angett att den även

avser att undersöka möjligheten av och förutsättningarna för att införa

någon form av kvoteringsbestämmelse i lagstiftningen när det gäller

representationen av kvinnor och män i styrelserna i näringslivet.

Utskottet

vill också påminna om att regeringen för ett år sedan avsatte resurser

för ett projekt, Jämnt på toppen, för att påskynda processen mot ett mer

jämställt näringsliv. Medlen, 1,1 miljoner kronor, skall kunna användas

för att anordna seminarier på temat Kvinnor och män, makt och ledarskap.

I sammanhanget kan också metoden med jämställdhetsmärkning ha betydelse.

Utskottet återkommer till denna fråga nedan.

När det gäller frågan om

kvinnors organisering som tas upp i motion A288 kan nämnas att regeringen

i mars 1999 beslutade att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att

se över statsbidragen till kvinnoorganisationerna samt utvärdera hur det

statliga stödet till kvinnoorganisationer uppfyller de av staten uppställda

målen för och intentionerna med bidraget. Utredaren redovisade sitt uppdrag

i betänkandet Statligt stöd till kvinnoorganisationerna och jämställdhet

(SOU 2000:18). Efter remissbehandling och beredning i Regeringskansliet

beslutades i maj 2003 att tillsätta ytterligare en utredning (dir. 2003:56)

som skall göra en analys och utvärdering av det statliga bidraget till

kvinnoorganisationerna. Utredaren skall även utvärdera vilken betydelse

stödet har för kvinnors vilja och möjligheter till egen organisering,

samt undersöka vilka krav avseende jämställdhet som ställs generellt på

folkrörelser och föreningar för att de skall få statliga bidrag.

Som

utskottet redovisat i föregående avsnitt avser regeringen att tillsätta

en utredning som skall ha i uppdrag att utvärdera jämställdhetspolitikens

mål, inriktning, organisation och effektivitet. Utifrån utvärderingsresultaten

skall utredningen identifiera vilket ansvar och åtagande som det offentliga

i form av stat och kommun bör ha samt lämna förslag till den framtida

organisationen och inriktningen på jämställdhetsarbetet. Enligt vad

utskottet inhämtat kommer det arbetet även att innefatta frågan om en

särskild myndighet för utvecklingen av kvinnors organisering.

Sammanfattningsvis

kan utskottet i delar ansluta sig till den problembeskrivning som finns

i motionerna A4, A258, A288, A302, A307, A335 och A371. Mycket återstår

att göra på många områden. De brister som finns visar på nödvändigheten

av att integrera ett jämställdhetsperspektiv i alla politikområden. Som

framgått ovan, och som kommer att framgå av den fortsatta framställningen,

pågår arbete på bred front, och olika förslag är att vänta. Utskottet

ser inget skäl att föreslå något tillkännagivande med anledning av de nu

behandlade motionerna. Motionerna A4 yrkande 3 (fp), A258 yrkande 12 (m),

A288 (v), A302 yrkande 15 (c), A307 yrkandena 1 och 12 (fp), A335 (s)

och A371 yrkandena 2 och 32 (kd) avstyrks därmed.

Mot bakgrund av vad

Carina Ohlsson m.fl. (s) föreslår i motion A334 om ett sektorsövergripande

ansvar för Jämställdhetsombudsmannen kan utskottet påminna om det uppdrag

som Diskrimineringskommittén (N2002:6) har att göra en i det närmaste

total översyn av den svenska lagstiftningen till skydd mot diskriminering.

I detta uppdrag ingår också att överväga en samordning eller sammanslagning

av några eller samtliga av ombudsmännen mot diskriminering, däribland

JämO.

Utskottet, som inte vill föregripa det pågående arbetet, avstyrker

motion A334 (s).

Utskottet delar Christina Axelssons och Börje Vestlunds

(s) syn att jämställdhetsarbete inte skall begränsas till Sverige. Som

framgår av skrivelsen pågår arbete inom EU med dessa frågor där Sverige

deltar. Här kan som exempel nämnas ministerrådets arbete för jämställdhet

genom projektet European Project on Equal Pay, vilket koordineras av JämO

och med stöd av regeringen och den Europeiska kommissionen. Sverige har

även tagit initiativ till inrättandet av ett European Gender Institute

(EGI). Slutligen skall här också nämnas den form av parlamentariskt

nätverksarbete som bedrivs genom Network of Parliamentary Committees for

Equal Opportunities for Women and Men in the Parliaments of the EU Member

States and the European Parliament (NCEO). Av det anförda framgår att

Sverige redan är aktivt i EU:s jämställdhetsarbete. Något uttalande från

riksdagens sida är därför inte påkallat. Motion A332 (s) avstyrks.

Lika

lön för lika och likvärdigt arbete

Utskottets förslag i korthet

I detta

avsnitt behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden som tar upp olika

frågor kring lönebildning m.m. ur ett jämställdhetsperspektiv. Samtliga

motioner avstyrks i huvudsak med hänvisning till kommande utredningsarbete.

Jämför reservation 8 (m, fp, kd och c).

Skrivelsen

Lika lön för lika

och likvärdigt arbete är ett område som vid sidan av makt- och inflytandefrågor

alltid har varit prioriterat i den svenska jämställdhetspolitiken. Likafullt

är kvinnors löner fortfarande betydligt lägre än mäns. Den viktigaste

orsaken till skillnaderna i lön om man ser till hela arbetsmarknaden är

att kvinnor och män arbetar inom olika delar av arbetsmarknaden. Kvinnor

är överrepresenterade i offentlig sektor där så kallat kvinnoarbete inom

vård och omsorg är särskilt lågavlönat.

I skrivelsen lämnas en redogörelse

för utvecklingen inom lönebildningsområdet.

Regeringen anger att den

under mandatperioden kommer att låta se över och utvärdera jämställdhetslagen.

Om så krävs, är regeringen beredd att skärpa lagen ytterligare. För ett

motverka könsrelaterade löneskillnader kommer regeringen också att genomföra

en nationell handlingsplan som omfattar hela arbetsmarknaden. Det är

viktigt att en sådan plan uppmärksammar både så kallade horisontella och

vertikala skillnader, dvs. löneskillnader som beror på att kvinnor och

män finns inom olika sektorer av arbetsmarknaden och att mäns arbete

värderas högre än kvinnors arbete.

Motionerna

Folkpartiet tar i motionerna

A4 och A307 upp frågan om lika lön för lika och likvärdigt arbete. Kvinnor

tjänar i genomsnitt 82 % av vad männen gör och löneskillnaderna har inte

minskat. En av huvudorsakerna till detta är den könsuppdelade arbetsmarknaden.

Kvinnor återfinns företrädesvis inom offentlig sektor medan män främst

finns inom privat sektor. En av anledningarna till att män tjänar mer är

att de genom att vara verksamma i den privata sektorn har fler arbetsgivare

att välja mellan. Det beror också på att det finns en lönesammanpressning

i kvinnoyrkena, att många kvinnoyrken är lågstatusyrken och att den

offentliga sektorn erbjuder små möjligheter att göra karriär. För att uppnå

mer jämställda löner krävs två viktiga förändringar: fler kvinnor på

ledande befattningar och att de offentliga monopolen bryts så att det kan

skapas en allmän press uppåt på lönerna inom de kvinnodominerade yrkena

inom skola, vård och omsorg (yrk. 5 resp. yrk. 4, 8 och 9).

För att

undanröja orsakerna till löneskillnaderna behövs en radikal plan enligt

Folkpartiet. Partiet har i linje med detta lagt fram ett fempunktsprogram

som förutom den nyss nämnda konkurrensutsättningen av den offentliga

sektorn bl.a. tar upp sänkt skatt på hushållsnära tjänster samt en

storsatsning på fler småföretag och särskilda åtgärder för att främja kvinnligt

företagande (A4 yrk. 6 och 7).

Om de offentliga monopolen bryts blir det

fler arbetsgivare som kan öka möjligheterna för anställda att påverka

såväl lön som arbetsvillkor och arbetstid. Ett ökat inflytande i och över

arbetslivet för den enskilde utgör enligt Folkpartiet dessutom grunden

till frihet inom övriga delar av livet (A307 yrk. 3).

I motion A371 anför

Kristdemokraterna att svenska kvinnors förvärvsfrekvens ligger bland de

högsta i världen. Trots detta har vi en i ett europeiskt perspektiv mycket

könssegregerad arbetsmarknad. Den offentliga sektorn, som i huvudsak är

kvinnors arbetsmarknad, har dock blivit en kvinnofälla. Kvinnors möjligheter

till karriär och löneutveckling har begränsats, eftersom det inte funnits

flera arbetsgivare att välja mellan. Partiet ser positivt på mångfald,

såväl ur brukarens som ur arbetstagarens synvinkel och är övertygat om

att det krävs ökad konkurrens inom offentlig sektor, särskilt inom vård-

och omsorgssektorn, för att främja kvinnors arbetsmarknad (yrk.

10).

Centerpartiet påtalar i motion A302 att Sverige inte kommit tillrätta med

löneklyftan. Att kvinnor tjänar mindre än män leder till skillnader i

konsumtionsförmåga och till bristande jämställdhet i familjelivet. Rättvisa

löner är en nyckelfråga, men arbetet för detta visar inga entydiga framgångar.

Den segregerade arbetsmarknaden bidrar ytterligare till löneklyftan mellan

män och kvinnor. Med större konkurrens inom exempelvis vårdsektorn skapas

det alternativa arbetsmarknader för personalen, mestadels kvinnor, vilket

kan leda till en rättvisare lönesättning. Det krävs nu flera steg för att

bredda kvinnornas arbetsmarknad genom möjlighet för de anställda att överta

offentlig verksamhet och genom att förbättra möjligheterna att få

F-skattsedel. Det är också viktigt att de s.k. mjuka yrkena uppvärderas.

Regeringen bör utforma en långsiktig plan för detta (yrk. 10 och 11).

Förutom

att kvinnor tjänar mindre än män missgynnas kvinnor även när det gäller

tillgång till löneförmåner, t.ex. tjänstebil. Regeringen bör därför

återkomma med ett förslag som förbättrar kvinnors möjligheter att ta del av

löneförmåner (yrk. 13).

Karin Pilsäter (fp) konstaterar i motion A293

att den formella jämställdheten är avskaffad. En mycket lång rad lagar,

regler och förmåner är i stället införda för att ge jämställda villkor.

Ändå står det på de flesta områden numera nära nog still. Det är som om

det ligger glastak, inte bara över näringsliv och arbetsmarknad utan också

över politik och familjeliv. Därför bör det genomföras en ny

löneskillnadsutredning

för att på nytt kartlägga och analysera löneskillnaderna mellan kvinnor

och män (yrk. 1). Det finns också behov av att utarbeta en handlingsplan

mot orättvisa löner som innehåller ytterligare verktyg för

relativlöneförskjutning,

brytande av yrkes- och arbetsgivarsegregation och moderna redskap för

att kombinera förvärvsarbete med familj (yrk. 2).

Några utgångspunkter

för frågan om löneskillnader mellan kvinnor och män

Kvinnor och män har

i stort sett lika stort arbetsutbud, även om deltidsarbete är mer utbrett

bland kvinnor. Kvinnors lön och inkomst från företagande motsvarar 63 %

av mäns lön och inkomster. Merparten av de skattepliktiga ersättningarna

fungerar som kompensation för utebliven inkomst vid föräldraledighet,

ohälsa eller arbetslöshet. Flertalet av ersättningarna är inkomstrelaterade.

Huvuddelen av de skattepliktiga ersättningarna utnyttjas i högre grad av

kvinnor. De skattepliktiga ersättningarna medför därför att kvinnors

inkomstandel ökar till 68 % av männens inkomst.

Ytterligare utjämning

sker genom skatterna som gör att kvinnors andel blir 71 % av männens

inkomst efter skatt. Även familjestöden bidrar till omfördelningen, bl.a.

till följd av att barnen vid separationer oftare bor hos mamman. Kvinnors

lägre inkomst kan också göra att ensamstående kvinnor oftare har rätt

till inkomstprövade bidrag. Sedan hänsyn tagits till den omfördelning som

sker via transfereringar, skatter och familjestöd ökar kvinnornas andel

av inkomsten till 76 %.

I begreppet inkomst ingår förutom inkomst av

arbete bl.a. kapitalinkomster och transfereringar som bostadsbidrag,

föräldrapenning och studiemedel. Inkomsten påverkas av om en person arbetar

hel- eller deltid, övertid eller är frånvarande från arbetet. Oftast

redovisas inkomsten i form av årsinkomst.

I den ekonomiska statistiken

syns bara den del av arbetet som utförs på marknaden. Tiden som hushållen

lägger ned på produktiva aktiviteter utanför marknaden kan skattas med

hjälp av data från SCB:s tidsanvändningsundersökning. Det obetalda arbetet

är i arbetstimmar räknat av ungefär samma omfattning som det betalda

arbetet.

Inkomst är ett vidare begrepp än lön. Med lön avses i den officiella

statistiken den ersättning som en person får för utfört arbete. Den

uttrycks för en given tidsenhet. För att underlätta jämförelse räknas tim-

och deltidslöner om till heltidslön. I den officiella statistiken inkluderar

månadslönebegreppet förutom fast lön även fasta lönetillägg och ett stort

antal rörliga lönetillägg.

I statistiska sammanhang utgörs löneskillnader

av skillnaden mellan kvinnors och mäns löner baserat på genomsnittslöner.

Skillnaderna brukar uttryckas som kvinnors lön i procent av mäns.

Det

finns många förklaringar till skillnaden i genomsnittlig lön mellan män

och kvinnor. Dit hör kvinnors och mäns olika fördelning efter ålder,

utbildningsnivå och yrke. Genom s.k. standardvägning - en statistisk metod

för att korrigera t.ex. för skillnad i genomsnittsålder i grupper som

jämförs - beaktar man sådana faktorer som är lätta att mäta och också

enkla att förstå. Det finns även andra omständigheter - vid sidan av

individuella förutsättningar och prestationer - som kan påverka lönesättningen

såsom civilstånd, föräldraskap, antal barn och deras ålder. Sådana faktorer

ingår inte i den ordinarie lönestatistiken. I den beaktas inte heller

faktorer som uttag av föräldraledighet.

Stora löneskillnader mellan

kvinnor och män finns i yrkesgrupper med stor andel män och i grupper med

relativt höga lönenivåer och stor lönespridning. Där löneskillnaden är

stor mellan kvinnor och män inom en yrkesgrupp minskar denna då uppdelning

sker på undergrupper.

Den officiella lönestatistiken medger bara jämförelser

mellan lika arbete, inte likvärdiga arbeten.

Med lika arbete brukar i

lönestatistiska sammanhang avses arbeten som har samma klassificering

enligt yrkesklassificeringen, standard för svensk yrkesklassificering,

SSYK. Då avses i första hand yrken som anges på tresiffernivå. På den

nivån kan drygt 110 yrkesgrupper urskiljas. Varje yrke kan även beskrivas

med hjälp av fyra siffror. På den nivån finns drygt 350 yrken.

I den

officiella lönestatistiken har den mest detaljerade redovisningen av löner

hittills skett på den tresiffriga yrkesgruppsnivån. För dem som är anställda

inom kommuner och landsting eller inom landstingsägda bolag finns i

underlaget för statistiken även information på den fyrsiffriga nivån. Ju

finare uppdelning på yrken som kan göras, desto mindre blir kvar av

löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Som nyss sagts medger den officiella

lönestatistiken bara jämförelser mellan arbeten som är lika enligt

yrkesklassificeringen. EG-rätten och den svenska jämställdhetslagen täcker

emellertid även in likvärdiga arbeten.

Vad som avses med de juridiska

begreppen lika och likvärdigt arbete preciseras i jämställdhetslagen och

dess förarbeten. Det juridiska begreppet lika arbete behöver inte ha samma

innebörd som det begrepp som används i statistiska sammanhang. Detsamma

gäller begreppet lön. Jämställdhetslagens lönebegrepp hämtar sitt innehåll

från EG-rätten, lagens förarbeten och rättspraxis.

Principen om lika lön

för kvinnor och män grundas på artikel 141.1 i EG-fördraget. Diskriminerande

avtal strider mot gemenskapsrätten och kan ogiltigförklaras av nationella

domstolar. Lönesättning är alltså en fråga som inte enbart berör de

avtalsslutande parterna. Uttryckt på annat sätt är löneskillnader mellan

kvinnor och män inte enbart en förhandlingsfråga utan också en rättslig

fråga. Jämställdhetslagen begränsar sig i princip till förhållandena hos

en och samma arbetsgivare.

Jämställdhetslagen, som utgår från EG-rätten,

bygger på de juridiska begreppen direkt diskriminering och indirekt

diskriminering. Osakliga löneskillnader som har samband med kön, direkt

diskriminering, eller innebär indirekt diskriminering kan föranleda

skadestånd. Sedan 2002 innehåller lagen även regler om kartläggning och

analys av lönebestämmelser och löneskillnader mellan kvinnor och män som

utför lika eller likvärdigt arbete. En bedömning skall göras om

löneskillnaderna har direkt eller indirekt samband med kön. Arbetsgivaren skall

varje år upprätta en handlingsplan för jämställda löner. De lönejusteringar

som behövs skall genomföras så snart som möjligt eller i varje fall inom

tre år.

För att beskriva och analysera förhållandena på arbetsmarknaden

används olika diskrimineringsbegrepp. Fördelningsdiskriminering ger en

beskrivning av att kvinnor och män, trots samma möjligheter, arbetar inom

olika yrken på grund av att det sker en positiv diskriminering av män vid

anställning och befordran. Värdediskriminering innebär att arbete som

utförs av kvinnor är kulturellt nedvärderade, vilket leder till lägre

löner i kvinnodominerade yrken. Med statistisk diskriminering avses det

förhållandet att kvinnor förväntas föda barn och vara föräldralediga,

vilket leder till att det ses som mer riskfyllt att anställa kvinnlig

arbetskraft. En annan term är befattningsdiskriminering, som används för

att beskriva förhållandet att kvinnor i lägre grad än män har höga

befattningar, vilket i sin tur medför att deras löner blir lägre.

Några

statistiska bakgrundsuppgifter

Den 21 oktober 2003 höll utskottet en

hearing om löneskillnader mellan kvinnor och män på den svenska arbetsmarknaden

(se bilaga 2). Vid denna hearing presenterade utredaren Lena Johansson

från Statistiska centralbyrån (SCB) statistik för 2002 med anknytning

till detta tema. Av de uppgifter som redovisades vill utskottet nämna

följande.

Kvinnor och män finns inom olika sektorer på den svenska

arbetsmarknaden. År 2002 arbetade 50 % av kvinnorna inom den offentliga

sektorn och 50 % inom den privata. För männen var motsvarande andel 18 %

respektive 82 %.

Av de som är anställda i staten är det en närapå jämn

procentuell fördelning. 6 % av kvinnorna och 6 % av männen arbetar inom

denna sektor. Detta ger en könsfördelning på 48 % kvinnor och 52 % män.

34 % av kvinnorna och 9 % av männen arbetar inom den kommunala sektorn,

vilket ger en könsfördelning på 79 % kvinnor och 21 % män. I landstingen

är 10 % av kvinnorna och 3 % av männen sysselsatta, vilket ger en fördelning

mellan könen på 80 % kvinnor och 20 % män.

Kvinnorna har 83 % av männens

löner. Om resultaten standardvägs med hänsyn till ålder och utbildning är

andelen fortfarande 83 %. Om även sektorer, arbetstid och yrkesgrupp vägs

in uppgår kvinnors lön till 92 % av männens.

Inom offentlig sektor uppgår

kvinnors lön till 82 % av männens (standardvägt 90). Bland de kommunalt

anställda är förhållandet 90 (95), bland anställda i landsting 71 (98)

och i staten 84 (92). I privat sektor uppgår kvinnors lön till 85 % av

männens (uppgift om standardvägd siffra saknas).

Skillnader i lön kan

också jämföras inom olika kategorier av arbetstagare. Bland arbetare har

kvinnor 91 % av männens löner utan standardvägning, med standardvägning

är siffran 93 %. För tjänstemännen är motsvarande siffror 77 respektive

87 %. Om båda grupperna läggs samman uppgår kvinnors lön till 87 % av

männens utan standardvägning och 91 % med.

Av SCB:s statistik framgår

också att lönespridningen inom respektive yrkeskategori i allmänhet är

mindre för kvinnor än för män.

Utskottets ställningstagande

Utskottet

kan bara konstatera att löneskillnaderna mellan kvinnor och män består

trots att frågan under lång tid haft hög politisk prioritet. Frågan var

t.ex. en av de två frågor som statsministern lyfte fram på jämställdhetsområdet

i regeringsförklaringen tidigare i år. Enkelt uttryckt kan problemet med

ojämställda löner sägas vara tudelat. Det ena är att kvinnor och män skall

få lika lön för lika eller likvärdigt arbete, dvs. det som jämställdhetslagen

föreskriver och som JämO följer upp. Det andra handlar om att kvinnor och

män är separerade på arbetsmarknaden på grund av dess struktur och sätt

att fungera.

Osakliga löneskillnader som beror på kön är att betrakta

som diskriminering och strider mot jämställdhetslagen. Efter de ändringar

som trädde i kraft den 1 januari 2001 (prop. 1999/2000:143, bet. 2000/01:AU3)

kräver lagen att arbetsgivaren bl.a. skall kartlägga och analysera

bestämmelser och praxis om löner och andra anställningsvillkor som tillämpas

hos arbetsgivaren. Syftet med kartläggningen och analysen är att upptäcka,

åtgärda och förhindra osakliga skillnader i lön och andra anställningsvillkor

mellan kvinnor och män. Skillnader som i det sammanhanget upptäcks skall

åtgärdas inom tre år. Lagen har emellertid en begränsad räckvidd, då den

är ett instrument för att analysera och åtgärda löneskillnader på

företagsnivå/myndighetsnivå. Lagen ger därmed inte grund för att förändra de

stora, strukturella löneskillnader som finns mellan kvinnodominerade

yrkesgrupper i den offentliga sektorn och mansdominerade grupper i den

privata sektorn. I den nyssnämnda propositionen utlovade regeringen en

uppföljning av ändringarna i jämställdhetslagen.

I skrivelsen anger

regeringen att den, om så krävs, är beredd att skärpa lagen ytterligare.

En nationell handlingsplan för att avskaffa könsdiskriminerande löneskillnader

skall därför tas fram under mandatperioden.

Vid den hearing (se bilaga

2) som utskottet höll den 21 oktober 2003 var både JämO, Claes Borgström,

och Medlingsinstitutets generaldirektör, Anders Lindström, av den meningen

att en utvärdering av ändringarna i jämställdhetslagen lämpligen bör anstå,

i vart fall till dess att de pågående eller kommande avtalsrörelserna

har slutförts och effekten av dessa kan bedömas. De löneavtal som för

närvarande är i kraft träffades så kort inpå ändringarna i jämställdhetslagen

att de inte fick något reellt genomslag. Utskottet delar denna bedömning

och noterar samtidigt att regeringen i skrivelsen angett att utvärderingen

bör ske någon gång under mandatperioden.

Här kan också nämnas att

Medlingsinstitutet i regleringsbrevet för 2003 fick i uppdrag av regeringen

att vid sina överläggningar med arbetsmarknadens parter om pågående och

kommande avtalsförhandlingar fästa uppmärksamhet på vikten av att de

centrala kollektivavtalen konstrueras så, att avtalen främjar de lokala

parternas arbete med lönefrågor ur ett jämställdhetsperspektiv.

Medlingsinstitutet skall samråda med JämO i samband med genomförandet av

uppdraget.

Uppdraget skall avrapporteras till regeringen i december 2003.

För att

öka kunskapen om varför könssegregeringen på arbetsmarknaden består och

var hindren för ökad integrering finns har regeringen tillsatt en utredning,

Utredningen om den könssegregerade svenska arbetsmarknaden (dir. 2003:18).

Utredaren skall i första hand dels analysera vad som påverkar kvinnors

och mäns yrkesval, vad det är som påverkar kvinnors och mäns karriärvägar

i förvärvslivet och vilka faktorer som styr att könssegregering finns på

arbetsplatser, dels undersöka om personer av det kön som är starkt

underrepresenterat på en sektor av arbetsmarknaden är mer benägna att yrkesväxla

och vilka faktorer som i så fall styr detta.

Utredaren skall också bl.a.

lämna en översiktlig redogörelse för de mer betydande åtgärder som har

genomförts under senare tid för att bryta könssegregeringen på arbetsmarknaden

och översiktligt analysera de effekter åtgärderna har haft. Utredaren

skall även granska hur könssegregeringen på den svenska arbetsmarknaden

förändrades under 1990-talet samt belysa hur den könssegregerade

arbetsmarknaden påverkar invandrade kvinnors och mäns ställning och deltagande

i arbetslivet.

Utskottet kan hålla med motionärerna om att det krävs en

allmän press uppåt på de kvinnodominerade yrkena inom skola, vård och

omsorg. Statusen för dessa yrken måste höjas. Utskottet kan också hålla

med dem om att det är många faktorer som styr löneutvecklingen och instämma

i deras beskrivning av vad löneklyftorna leder till.

Vad gäller frågan

om att en konkurrensutsättning och ett brytande av de s.k. offentliga

monopolen skulle vara en lämplig väg mot mer jämställda löner har utskottet

avstyrkt motsvarande yrkanden vid ett flertal tidigare tillfällen (se t.

ex. bet. 2002/03:AU3). Utskottet har vid dessa tillfällen bl.a. uttalat

att det i stället handlar om att ge parterna verktyg för att i förhandlingar

och avtal åstadkomma mer jämställda löner, vilket har skett genom de nya

reglerna om lönekartläggning och löneanalys i jämställdhetslagen.

I fråga

om de synpunkter som Centerpartiet för fram angående möjligheterna att ta

del av löneförmåner har utskottet svårt att se vad riksdagen skulle kunna

göra för att underlätta för kvinnor att ta del av sådana. Enligt utskottet

är det en fråga som måste lösas mellan parterna. Utskottet vill dock

framhålla att de i föregående stycke nämnda reglerna om lönekartläggning

och löneanalys även är tänkta att synliggöra skillnader i fråga om

löneförmåner.

Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att det pågår

arbete med att sprida metoder och verktyg för att åstadkomma mer jämställda

löner. Bakomliggande faktorer, som den könssegregerade arbetsmarknaden,

analyseras. Effekterna av ändringarna i jämställdhetslagen kommer att

utvärderas om ytterligare någon tid. Regeringen kommer också att ta fram

en handlingsplan mot ojämställda löner. Utskottet kan därför inte se att

det finns anledning för riksdagen att nu ta några initiativ på området.

Motionerna A4 yrkandena 5-7 (fp), A293 (fp), A302 yrkandena 10, 11 och 13

(c), A307 yrkandena 3, 4, 8 och 9 (fp) samt A371 yrkande 10 (kd) avstyrks.

Mäns våld mot kvinnor, prostitution och handel med kvinnor för sexuella

ändamål

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner

som bl.a. tar upp frågor om mäns våld mot kvinnor och s.k. hedersvåld.

Utskottet redovisar uppgifter om det arbete som pågår för att motverka

våld mot kvinnor och konstaterar att frågan är prioriterad i politiken.

Motionerna avstyrks bl.a. med hänvisning till pågående projekt.

Jämför

reservationerna 9 (fp), 10 (v) och 11 (c).

Skrivelsen

Mäns våld mot

kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Det utgör ett hinder för den

enskilda kvinnans rättstrygghet och är samtidigt ett hinder för den

fortsatta utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män.

I skrivelsen

konstaterar regeringen att mycket har hänt sedan Kvinnovåldskommissionen

tillsattes 1993 med uppdrag att ur ett kvinnoperspektiv göra en översyn

av frågor som rör mäns våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att

motverka sådant våld. Kvinnovåldskommissionens arbete resulterade i

propositionen Kvinnofrid som godkändes av riksdagen 1998. I skrivelsen lämnas

en redogörelse för det arbete som därefter har vidtagits för att motverka

mäns våld mot kvinnor.

Regeringen anger att bl.a. kvinnofridsreformens

omfattande åtgärdsprogram kommer att följas upp i det fortsatta arbetet.

En utredare kommer att få i uppdrag att utvärdera de olika myndighetsuppdragen

ur ett könsmaktsperspektiv för att ta reda på vilken effekt reformen fått

för de utsatta kvinnorna. Samtidigt kommer en utredare att tillkallas för

att utreda en ombildning av Rikskvinnocentrum till ett nationellt institut.

En interdepartemental arbetsgrupp har också tillsatts för att arbeta med

frågor om s.k. hedersvåld.

Den 1 juli 2002 infördes ett nytt brott -

människohandel för sexuella ändamål - i brottsbalken. Straffbestämmelsen

utgör ett bättre verktyg för polis och åklagare i både det nationella och

internationella arbetet mot handel med människor. Brottet bidrar också

till att bättre synliggöra fenomenet handel med människor.

Ett arbete

pågår också med att utarbeta ett förslag till en nationell handlingsplan

för det fortsatta arbetet med att bekämpa prostitution och handel med

människor, särskilt kvinnor och barn. Regeringen överväger samtidigt

förslag om att utvidga kriminaliseringen av handel med människor för

sexuella ändamål.

Arbetet mot mäns våld mot kvinnor är en viktig fråga för

Sverige även i internationella sammanhang.

Motionerna

Folkpartiet tar

i motion A4 (yrk. 9) upp frågan om våld mot kvinnor. Partiet slår fast

att våld mot kvinnor är ett ytterst allvarligt brott och föreslår en rad

olika åtgärder. Bland annat bör det införas en försöksverksamhet med

intensivövervakning med elektronisk kontroll av män som inte kan förmås

att respektera ett utfärdat besöksförbud. Kommunerna borde ta fram en

handlingsplan för hur våldsutsatta kvinnor skall hjälpas. Enligt nuvarande

uppdelning betraktas våld mot kvinnor av svensk härkomst som ett justitieärende

medan ansvaret för våld mot kvinnor med annan etnisk bakgrund ligger på

integrationsministern. Denna uppdelning är inte bra. Att särskilja våldet

mot invandrargrupper bidrar till att skapa gränser i samhället och ett

"dubbelt" utanförskap. Ansvaret att bekämpa våld mot kvinnor bör därför

alltid åligga justitieministern.

Frågan om jämställdhetspolitikens ansvar

för invandrade kvinnor och män tas upp av Vänsterpartiet i motion A280.

Där anförs att jämställdheten har blivit ett verktyg som används alltmer

för att förklara skillnader i beteendemönster mellan personer med utländsk

bakgrund och svenskar. Detta gäller inte minst när man försöker förklara

det s.k. hedersrelaterade våldet. Det icke-svenska och icke-jämställda

kulturella bagaget har härmed kommit att bli det som främst förklarar

kvinnoförtryck och det som benämns patriarkalisk kontroll. Genom den

kunskap som finns om det strukturella, sexualiserade våldet bör vi kunna

se och hantera skillnader utan att fastna i stereotypa och stigmatiserande

bilder av kvinnor och män. En aktiv integrations- och jämställdhetspolitik

är två viktiga verktyg i arbetet för att montera ned förtryckande strukturer.

Dessa verktyg måste i mycket större utsträckning aktivt samagera. Av den

orsaken bör regeringen i det fortsatta arbetet med s.k. hedersrelaterat

våld och frågor som anknyter till detta ta i beaktande att det är

jämställdhetspolitiken som har det främsta ansvaret.

I motion A302 anser

Centerpartiet att JämO bör få ett särskilt uppdrag att granska

försäkringsbolagens försäkringsvillkor i de delar där det berör våld mot kvinnor

(yrk. 18).

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan inledningsvis

notera att det under den allmänna motionstiden har väckts motioner som

rör liknande frågor och som kommer att behandlas av andra utskott.

Mäns

våld mot kvinnor är det mest extrema uttrycket för den obalans som råder

i maktförhållandet mellan kvinnor och män. Misshandel och sexuella övergrepp

mot kvinnor är till stor del en form av dold maktutövning som sker i hemmen

mellan personer som står varandra nära. Våldet förekommer i alla

samhällsklasser och yrkesgrupper och riktar sig mot alla kvinnor.

År 1998

inleddes ett omfattande arbete med att på olika sätt verka för att minska

mäns våld mot kvinnor. Startpunkten var den s.k. Kvinnofridsreformen som

innehöll en rad åtgärder både i form av ny lagstiftning, olika former av

myndighetsuppdrag och satsningar på information m.m.

Den senaste

lagändringen i syfte att motverka våld i nära relationer trädde i kraft i

september i år och avser besöksförbudslagen. I samband med att justitieutskottet

i maj 2003 behandlade dessa lagändringar hade utskottet också uppe yrkanden,

motsvarande det som Folkpartiet nu för fram, om att det skall införas

möjligheter till elektronisk övervakning av besöksförbud (bet. 2002/03:JuU17).

Justitieutskottet avstyrkte då yrkandet bl.a. med hänvisning till att

tekniken på området inte är tillräckligt utvecklad. Arbetsmarknadsutskottet

har inte anledning att göra någon annan bedömning.

Under senare år har

våld och hot mot flickor och kvinnor som tillhör olika etniska och religiösa

grupper uppmärksammats alltmer. Som framhålls av både Folkpartiet och

Vänsterpartiet spelar såväl integrations- som jämställdhetspolitiken en

viktig roll för att motverka denna typ av våld.

Med anledning av de

synpunkter som Vänsterpartiet för fram om att jämställdhetspolitiken skall

ha det främsta ansvaret vill utskottet påminna om det mycket omfattande

arbete som genomförts inom ramen för Kvinnofridsreformen, och som avser

alla former av våld mot kvinnor oavsett etnisk, social, religiös eller

annan tillhörighet. Det är därför mycket positivt att regeringen nyligen

har beslutat tillkalla en utredare med uppdrag att utvärdera dessa uppdrag

ur ett könsmaktsperspektiv (dir. 2003:112). Utredaren skall göra en samlad

analys av eventuella hinder och strukturer som motverkar ett könsmedvetet

arbete på de områden som dessa uppdrag gällde.

Utskottet vill dessutom

understryka att arbetet med att motverka kvinnovåld inte i första hand

handlar om lagstiftning utan till stor del om att sprida och påverka

attityder. Som exempel på sådant arbete kan nämnas det initiativ som

Socialstyrelsen tog under 2002 till en formaliserad myndighetssamverkan,

Nationell myndighetssamverkan för kvinnofrid. I denna ingår förutom

Socialstyrelsen bl.a. Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet,

Brottsoffermyndigheten, Ungdomsstyrelsen, Riksåklagaren, Integrationsverket

och JämO. Inom ramen för samverkan har det skapats en s.k. kvinnofridsportal,

som är ett faktacentrum på Internet med information om mäns våld mot

kvinnor. Portalen vänder sig till alla de poliser, åklagare, sjuksköterskor,

läkare, socialarbetare m.fl. yrkesgrupper som möter kvinnor som utsatts

för mäns våld.

Här kan också påminnas om det Nationella råd för kvinnofrid

(N2000/4532/JÄM) som regeringen inrättade i maj 2000 i syfte att stärka

arbetet mot mäns våld mot kvinnor och för att fånga upp områden som inte

omfattats av Kvinnofridspropositionen. Rådet har haft i uppgift att

koncentrera sig bl.a. på insatser för män som misshandlar kvinnor och på

våld mot invandrade kvinnor. Rådet har också haft till uppgift att sprida

erfarenheter om dessa frågor och synliggöra forskning gällande våld i

nära relationer. Rådet lämnade sin slutrapport - Råd för Kvinnofrid -

till regeringen den 13 juni 2003. Bland de skrifter som rådet har givit

ut kan nämnas Vi skulle inte bli svenskar. Vi skulle lyda - om våld mot

kvinnor och flickor från andra kulturer än den svenska.

Även om det

allmänna arbetet mot kvinnovåld är av stor betydelse är utskottet övertygat

att det dessutom krävs särskilda insatser för att ge stöd och hjälp till

de flickor och kvinnor som är utsatta för s.k. hedersrelaterat våld. Dessa

flickors och unga kvinnors vardag präglas av ofrihet, tvång, hot och våld.

Det kan röra sig om allt från extrem kontroll från anhöriga och att de

lovas bort för giftermål till att de hindras att leva som andra ungdomar.

De blir extra utsatta då den närmaste familjen och släkten ofta tar parti

mot dem.

För att öka skyddet för dessa kvinnor har regeringen initierat

en rad insatser som berör t.ex. skola, omsorg, polis och socialtjänst och

som huvudsakligen är inriktade på förebyggande arbete och ett bättre skydd

av individen.

Vad gäller Folkpartiets önskemål om kommunala handlingsplaner

för skyddat boende för utsatta kvinnor vill utskottet understryka att

detta i första hand är en uppgift för kommunerna.

Regeringen har dock

satt i gång ett allmänt arbete för att de fortsatta insatserna som berör

dessa frågor skall bli mer konkreta och drivas både på statlig, regional

och kommunal nivå. Till exempel fick länsstyrelserna i storstadslänen

2002 2 miljoner kronor för en kartläggning av behoven av skyddat boende

och för att samordna kommunernas insatser på området. För andra halvåret

2003 har regeringen avsatt 20 miljoner till arbetet med skyddat boende m.

m., och ytterligare 100 miljoner kronor har avsatts för perioden 2004-2006.

Kvinnojourerna spelar också en viktig roll för dessa grupper. År 2002

fick Socialstyrelsen 7 miljoner kronor extra för att bl.a. utveckla

kvinnojourernas verksamhet för flickor och kvinnor med utländsk bakgrund.

I budgetpropositionen för 2004 föreslår regeringen att ytterligare 9

miljoner kronor skall gå till kvinno- och mansjourernas verksamhet.

Regeringen

kommer också att tillsätta en utredare med uppdrag att utreda en ombildning

av Rikskvinnocentrum till ett nationellt institut. Inom ramen för denna

utredning skall även frågan om en nationell kristelefon ingå.

Utöver

detta vidtas en rad informations- och utbildningssatsningar.

Vad gäller

Folkpartiets synpunkt om ansvarsfördelningen inom regeringen för vissa av

dessa frågor vill utskottet påminna om att det inte ankommer på riksdagen

att avgöra den saken. Utskottet vill dock erinra om vad som anförts ovan

i avsnittet Inriktningen av jämställdhetspolitiken om jämställdhetsintegrering,

dvs. att jämställdhetsaspekterna skall beaktas i alla politiska överväganden

inom alla politikområden.

Sammantaget innebär det anförda att utskottet

inte anser att det finns anledning för riksdagen att göra något

tillkännagivande med anledning av motionerna A4 yrkande 9 (fp) och A280 (v) som

därför avstyrks.

Avslutningsvis tar utskottet upp Centerpartiets önskemål

i motion A302 om att JämO bör få ett särskilt uppdrag att granska

försäkringsbolagens försäkringsvillkor i de delar som de berör våld mot kvinnor.

Utskottet anser inte att det bör ankomma på riksdagen att uttala sig om

JämO bör få ett sådant uppdrag. Motion A302 yrkande 18 (c) avstyrks därför.

Män och jämställdhet

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt

behandlas motioner som gäller föräldraförsäkringen, mansrollen och

fördelningen av det obetalda hemarbetet. Utskottet redovisar vissa uppgifter

om tidsanvändning hos kvinnor och män. Utskottet konstaterar att frågan

om männens roll i jämställdhetsarbetet är prioriterad i politiken. Motionerna

avstyrks bl.a. med hänvisning till pågående projekt.

Jämför reservation

12 (kd).

Skrivelsen

Jämställdhet handlar om att kvinnor och män skall

inneha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Det innebär att

män likaväl som kvinnor skall delta i jämställdhetsarbetet och att arbetet

handlar om att förändra villkoren för både kvinnor och män.

Tidigare

arbete med män och jämställdhet har varit inriktat på att söka efter och

möjligen förändra värderingar och attityder hos den enskilde mannen. Senare,

när forskningen om kvinnors och mäns maktrelation, den s.k. genusforskningen,

vuxit sig allt starkare har också detta perspektiv utvecklats i

jämställdhetspolitiken.

I skrivelsen lämnar regeringen en redovisning av de

insatser som har gjorts sedan 1999.

Regeringen konstaterar att män alltid

har varit normen. Länge var jämställdhetsarbetet i mångt och mycket enbart

en fråga för det kön som varit underordnat i könsmaktssystemet, dvs.

kvinnan. Med män och jämställdhet som ett prioriterat område i

jämställdhetspolitiken, vill regeringen sätta fokus på att män skall inse att

dessa förhållanden stadfäster ett odemokratiskt system som drabbar alla

människor.

Det är med denna utgångspunkt som regeringen avser att arbeta

vidare med dessa frågor och verka för att problematiken kring maskulinitet

samt män och våld också förs fram i internationella forum.

Motioner

I

motion A371 konstaterar Kristdemokraterna att få pappor är hemma längre

tid med sina barn än den lagstadgade pappamånaden. En jämnare fördelning

skulle ge många positiva effekter för familjestabiliteten och jämställdheten

och leda till en förbättrad kontakt mellan papporna och deras barn. Det

bör dock inte ske genom lagstiftning om ytterligare pappamånader, eftersom

målet skall vara att pappor väljer att vara hemma med sina barn, inte

tvingas till det. Statistiken visar att uttaget av pappaledighet varierar

över landet. Därför bör studier göras av det varierande uttaget för att

identifiera vilka faktorer som stimulerar ett ökat uttag (yrk. 19).

I

motion Sf404 (yrk. 15) tar Kristdemokraterna upp frågan om att uppvärdera

det obetalda hemarbetet.

I en motion Ju478 tar Miljöpartiet upp frågan

om mansrollen i jämställdhetsarbetet och pekar på att män liksom kvinnor

underställs föreskrivna normer om hur de skall bete sig som man respektive

kvinna. Av det skälet är det viktigt att männens roll undersöks, analyseras

och förändras. Detta sker lämpligen i en tvärpolitisk utredning med uppdrag

att analysera den nya mansrollen och hur den skall föras ut till allmänheten

(yrk. 12). För att hålla frågan om mansrollens konsekvenser inom samhällets

alla områden levande bör regeringen låta anordna bl.a. nationella konferenser

i frågan (yrk. 14).

Utskottets ställningstagande

Det gällande målet för

den övergripande jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män skall ha

samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden.

Detta innebär en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter

till ekonomiskt oberoende, lika villkor och förutsättningar i fråga om

företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet.

Det innebär också lika tillgång till utbildning och möjligheter till

utveckling av personliga ambitioner, intressen och talanger, delat ansvar

för hem och barn samt frihet från könsrelaterat våld.

Under lång tid var

jämställdhet en fråga som nästan enbart engagerade kvinnor. Männen saknades

mer eller mindre i arbetet. För att de ovan angivna målen skall kunna

förverkligas krävs emellertid att såväl kvinnor som män tar en aktiv roll

i det nödvändiga förändringsarbetet.

Det är av den anledningen som frågan

om männens roll i jämställdhetsarbetet under flera år har varit en

prioriterad fråga i svensk politik. En rad olika insatser har också gjorts.

Som exempel kan nämnas projektet Män och jämställdhet som startade 1999.

Syftet med projektet har varit att öka kunskaperna om vilka hinder som

finns och vilka ytterligare insatser som behövs för att öka mäns deltagande

i jämställdhetsarbetet. En referensgrupp med representanter för bl.a.

politiska partier, arbetsmarknadens parter och forskarvärlden har varit

knuten till projektet. En slutrapport av Tomas Wetterberg, Vill man ha

jämställdhet?, lämnades i april 2002. I projektet har man försökt finna

svaren på varför så få män deltar i jämställdhetsarbetet, varför så få

män söker sig till yrken som i dag är kvinnodominerade och varför män tar

ut så lite föräldraledighet. I rapporten söker man också svaren på varför

det fortfarande är många män som misshandlar den kvinna de lever med. Den

innehåller en rad förslag till åtgärder på en mängd områden, bl.a. utvidgad

föräldrautbildning på mödravårdscentraler/familjecentraler, utvidgat antal

pappadagar, förlängd föräldrapenning och insatser riktade mot män som

misshandlar kvinnor.

Här kan också nämnas att Nordiska ministerrådet som

ett av tre teman för det nordiska jämställdhetsarbetet 2001-2005 har valt

Män och jämställdhet. Under åren 2001 och 2002 initierade Nordiska

ministerrådet en inventering av nordisk mansforskning, och förslag finns om

att skapa ett gemensamt forskningsprogram om män och jämställdhet. Av

Nordiska rådets handlingsplan för det nordiska jämställdhetssamarbetet

2003 anges att planeringen av forskningsprogrammet Den nordiska mannen?

går vidare under 2003.

Som framgår av det ovan anförda är männens roll

i jämställdhetsarbetet en prioriterad fråga i politiken. Ett fortlöpande

arbete med att utveckla området pågår. Utskottet anser inte att det är

påkallat med några ytterligare åtgärder med anledning av motionen. Motion

Ju478 yrkandena 12 och 14 (mp) avstyrks därför.

Utskottet övergår nu

till att behandla de synpunkter som Kristdemokraterna för fram om betydelsen

av en uppvärdering av det obetalda hemarbetet och om att det bör göras en

analys av skillnader i uttag av föräldraförsäkring.

Vad först gäller

frågan om uttag av föräldraförsäkring så behandlade utskottet ett motsvarande

yrkande i februari i år (bet. 2002/03:AU3). I det sammanhanget lämnade

utskottet en redovisning för utredningar m.m. som rör föräldraledighetsuttag

etc. Utskottet avstyrkte yrkandet och uttalade bl.a. följande.

Utskottet

kan instämma med Kristdemokraterna att det behövs kännedom om vilka

faktorer som stimulerar ett ökat uttag av föräldraledighet. Som framgått

finns redan vissa kunskaper på detta område. Det kan finnas anledning

till ytterligare och djupare analyser, men enligt utskottets mening finns

inget skäl för riksdagen att bestämma om, hur, när och av vem sådana

undersökningar bör göras.

Här kan nämnas att efter utskottets senaste

uttalande har bl.a. den s.k. Långtidsutredningen i en bilaga gjort en

studie av kopplingen mellan föräldrars tidsmässiga fördelning av ansvaret

för barn och jämställdheten på arbetsmarknaden (bil. 12 till LU2003, SOU

2003:36).

Utskottet, som inte finner anledning att nu göra någon annan

bedömning än tidigare, avstyrker motion A371 yrkande 19 (kd).

Vad härefter

gäller frågan om det obetalda hemarbetet vill utskottet inledningsvis

framhålla att en av de viktigaste uppgifterna för såväl jämställdhets-

som familjepolitiken är att både kvinnor och män skall kunna kombinera

ansvaret för barn med arbetet för sin försörjning. I dag råder tyvärr

inte jämställdhet inom detta område. Statistik visar att kvinnorna svarar

för en långt större del av det obetalda arbetet än männen.

Regeringen

har låtit göra analyser av människors vardagsliv under den senaste

tioårsperioden. Några slutsatser som kan dras är att kvinnor och män har

blivit mer lika i sin tidsanvändning de senaste tio åren men att kvinnor

fortfarande utför den största delen av det obetalda hemarbetet medan männen

utför den största delen av det betalda marknadsarbetet, att tiden till

produktiva verksamheter (summan av betalt och obetalt arbete) minskar,

att männen sett över veckans samtliga dagar minskat sin tid med förvärvsarbete

med en halvtimme per dag, att småbarnspapporna arbetar mindre i dag än

för tio år sedan, att kvinnor och män fortfarande utför lika mycket arbete

totalt sett och att både män och kvinnor har fått ökad fri tid.

Att

kvinnorna tar på sig en större del av det obetalda arbetet och i många

fall även är de som väljer att stanna hemma med barnen när de är små har

visat sig ha betydelse för kvinnors löne- och karriärutveckling. Vid den

hearing som utskottet höll den 21 oktober 2003 (se bilaga 2) uppgav flera

av föredragshållarna att en faktor som påverkar att kvinnor halkar efter

i löneutvecklingen är att föräldralediga ofta inte kommer i åtnjutande av

lönepåslag och kompetensutveckling i samma omfattning som de som är

närvarande på arbetsplatsen. Den eftersläpning som detta leder till är mycket

svår att kompensera för senare.

Utskottet anser bl.a. mot bakgrund av

detta att en av de viktigaste faktorerna i detta sammanhang är

föräldraförsäkringen. Den bidrar till att förbättra jämställdheten såväl i

arbetslivet som i hemmet. Utformningen av föräldraförsäkringen ger uttryck

för en tydlig vilja att andelen män som tar ut föräldrapenning och antalet

uttagna dagar bland de män som tar ut föräldrapenning skall öka.

Lösningen

är därför inte, som utskottet uppfattar Kristdemokraternas förslag, att

skapa ett system som ger ökade möjligheter för den ene av två föräldrar

att stanna hemma och ta hand om hushåll och barn. I stället krävs att

båda tar aktiv del i hemarbetet. Utskottet välkomnar därför att regeringen

aviserat att den kommer att tillsätta en utredning med uppgift att se

över hur föräldraförsäkringen kan göras mera flexibel och hur den bättre

kan bidra till att ge barnen tillgång till båda sina föräldrar.

Med

hänvisning till det anförda anser utskottet inte att det finns anledning

för riksdagen att göra något tillkännagivande med anledning av motion

Sf404 yrkande 15 (kd), som därför avstyrks.

Sexualiseringen av det

offentliga rummet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet behandlar i detta

avsnitt ett motionsyrkande som begär att det skall tillsättas en utredning

om hur sexualiseringen av det offentliga rummet påverkar kvinnors

rörelsefrihet. Motionen avstyrks med hänvisning till den expertgrupp som

regeringen avser att tillsätta.

Jämför reservation 13 (v).

Skrivelsen

Samhället

präglas av en tilltagande sexualisering där kvinnors kroppar används för

att dra uppmärksamheten till och sälja en vara eller tjänst. Kvinnor och

flickor objektifieras och sexualiseras i annonser, massmedier och på

Internet. I dessa medier exponeras också män på ett fördomsfullt sätt.

Medierna bidrar härigenom till konstruktionen av en stereotyp maskulinitet.

Samhällets jämställdhetssträvanden motverkas av spridningen av starka

kommersiella intressen som förmedlar budskapet att manlighet står för

makt och kvinnlighet för underordning och passivitet. Denna utveckling är

oroväckande och utgör ett allvarligt hinder för jämställdhet mellan kvinnor

och män.

Även om det inte finns något entydigt samband mellan mediebudskapets

innehåll och dess effekt på mottagarna, så bidrar en ständig exponering

av dessa bilder till en normalisering, en avtrubbning där vi riskerar att

inte längre reagera på könsförtryck, trakasserier och sexualiserat våld.

Situationen är oroväckande och det föreligger ett stort behov av mer

kunskap. Regeringen avser att inrätta en särskild expertgrupp som kan

bistå regeringen med råd och idéer.

Motion

I motion So419 tar Vänsterpartiet

upp frågan om sexualiseringen av det offentliga rummet och konstaterar

att det i reklamen presenteras en tydlig könsstereotyp bild vad gäller

leksaker och kläder. Partiet välkomnar de förslag som läggs fram i skrivelsen

om att tillsätta en expertgrupp för att arbeta med dessa frågor och

föreslår att regeringen därutöver tillsätter en utredning där en analys

görs av hur sexualiseringen av det offentliga rummet påverkar kvinnors

rörelsefrihet (yrk. 2).

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar de

synpunkter som både regeringen och Vänsterpartiet för fram om betydelsen

av de budskap om könsroller som förmedlas i media och genom reklam. Frågor

om reklamens och massmedias betydelse för utvecklingen av könsrollerna

har under senare år börjat att uppmärksammas alltmer. Som exempel kan

nämnas att en av de fem huvudfrågor som EU-kommissionen pekat ut i sin

ramstrategi för jämställdhet för åren 2001-2005 är att "motverka stereotypa

bilder av kvinnor och män och att förändra beteenden, attityder, normer

och värderingar som bestämmer och påverkar könsrollerna i samhället".

Utskottet

kan konstatera att dessa frågeställningar är relativt nya och att behovet

av kunskap är stort. Utskottet ser därför positivt på det initiativ som

regeringen har tagit för att inrätta en särskild expertgrupp som kan bistå

regeringen med råd och idéer i frågor om sexualiseringen av det offentliga

rummet.

Mot den bakgrunden och med hänvisning till att området utgör ett

av de fokusområden som regeringen pekat ut för jämställdhetsarbetet under

mandatperioden kan utskottet inte se att det utöver detta finns anledning

att tillsätta en utredning i enlighet med Vänsterpartiets önskemål. Motion

So419 yrkande 2 avstyrks.

Övriga frågor

Jämställdhetslagen m.m.

Utskottets

förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner med anknytning till

jämställdhetslagen. Det gäller bl.a. betydelsen av jämställdhetsplanerna

och reglerna om lönekartläggning. Frågor om en översyn av lagen och om

nivån på skadestånden i jämställdhetsmål tas också upp. Utskottet, som

noterar att de ändringar i lagen som genomfördes för ett par år sedan

kommer att utvärderas, avstyrker motionerna.

Jämför reservationerna 14

(kd), 15 (v) och 16 (fp, c).

Vissa bakgrundsuppgifter

Jämställdhetslagen

(1991:433) innehåller förutom en samverkansregel två grupper av materiella

regler, aktiva åtgärder och förbud mot diskriminering. I den förra gruppen

av regler finns en bestämmelse (5 §) som anger att arbetsgivaren skall

underlätta för både kvinnliga och manliga arbetstagare att förena

förvärvsarbete och föräldraskap.

Lagen skärptes med verkan fr.o.m. den 1

januari 2001 efter förslag i proposition 1999/2000:143.

Lagens

diskrimineringsförbud samordnades med övrig lagstiftning mot diskriminering i

arbetslivet när det gäller skyddsnivå, terminologi och struktur.

Diskrimineringsförbudet utvidgades till att omfatta arbetssökande under hela

anställningsförfarandet och gäller även om inte något anställningsbeslut

fattats. De tidigare presumtionsreglerna avskaffades liksom de bevisregler

som innebar att arbetsgivarens syfte kunde få betydelse vid prövningen.

De ersattes av en enhetlig bevisregel enligt EG:s bevisbördedirektiv.

En

definition av begreppet likvärdigt arbete fördes in i lagen. Bedömningen

skall göras efter kriterier som kunskap och färdigheter, ansvar och

ansträngning.

Det infördes en ny bestämmelse om s.k. lönekartläggning.

Syftet skall vara att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga skillnader

i lön och andra arbetsvillkor. Arbetsgivaren skall varje år kartlägga och

analysera bestämmelser och praxis om löner och andra anställningsvillkor

liksom löneskillnader mellan kvinnor och män som utför arbete som är att

betrakta som lika eller likvärdigt.

Arbetsgivaren skall bedöma om de

löneskillnader som förekommer har direkt eller indirekt samband med kön.

Resultatet av kartläggningen och analysen skall varje år redovisas i en

handlingsplan för jämställda löner. I planen skall arbetsgivaren ange

vilka lönejusteringar och andra åtgärder som behövs för att uppnå lika

lön för lika och likvärdigt arbete. Planen skall innehålla en kostnadsberäkning

och ange inom vilken tid lönejusteringarna skall vara genomförda.

Skyldigheten att upprätta en plan gäller inte arbetsgivare som vid senaste

kalenderårsskifte sysselsatte färre än tio arbetstagare.

Det anges i

lagen att arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för jämställdhet

i arbetslivet och främja lika möjligheter till löneutveckling för kvinnor

och män. För att kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationer skall

kunna samverka med arbetsgivaren vid kartläggning och analys och vid

upprättandet av handlingsplanen har de rätt att av arbetsgivaren få den

information som de behöver för ändamålet. Tystnadsplikt gäller för

information om lön eller andra förhållanden som rör en enskild arbetstagare.

Lagändringarna innebar också att JämO kan få tillträde till arbetsplatser

för att kunna göra undersökningar av betydelse för ombudsmannens tillsyn

enligt lagen.

En central arbetstagarorganisation i förhållande till vilken

arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal ges rätt att i vissa fall göra

framställning om vitesföreläggande inför Jämställdhetsnämnden. Ett sådant

föreläggande skall också kunna riktas mot staten som arbetsgivare.

Regler

om rätt till föräldraledighet finns i föräldraledighetslagen (1995:584).

I den lagen finns också regler om skydd för den som begär eller utnyttjar

sin rätt till föräldraledighet. Sådant skydd kan även följa av

anställningsskyddslagen (LAS) eller under vissa förutsättningar av

jämställdhetslagen.

Frågan om skydd för gravida och föräldralediga arbetstagare har genom

ett tilläggsuppdrag omfattats av den uppgift som Arbetslivsinstitutet

haft att se över den arbetsrättsliga lagstiftningen. Uppdraget redovisades

i sin helhet i en departementspromemoria (Ds 2002:56) i slutet av oktober

2002. I promemorian läggs det fram ett förslag om utvidgat skydd för

föräldralediga. Ett särskilt förbud mot att diskriminera föräldralediga

införs i föräldraledighetslagen. Utredningen föreslår också en ändring i

LAS som innebär att uppsägningstiden för en föräldraledig arbetstagare

som blir uppsagd på grund av arbetsbrist skall börja löpa först när

arbetstagaren helt eller delvis återupptar sitt arbete.

Jämställdhetslagen

utgår i vissa delar från EG-rätten. Flera avgöranden i EG-domstolen rör

gravida och föräldralediga. En dom, Mål C-109/00 Tele Danmark, har föranlett

vissa slutsatser i den svenska Integritetsutredningen (SOU 2002:18) om

behovet av att införa ett förbud för arbetsgivare att fråga en arbetssökande

kvinna om graviditet och sammanhängande frågor.

Motioner

Kristdemokraterna

pekar i motion A371 (yrk. 13) och motion A329 (yrk. 9) på att det av 5 §

jämställdhetslagen följer att arbetsgivare skall uppmuntra föräldraledighet

och underlätta den. Någon sanktionsmöjlighet finns emellertid inte vilket

leder till att kvinnor och män som vill vara föräldralediga kan diskrimineras

utan påföljd.

I motion A371 tar Kristdemokraterna även upp frågan om

jämställdhetsplanernas betydelse och funktion. Partiet konstaterar att

endast knappt 25 % av de privata företagen med fler än tio anställda har

en jämställdhetsplan, trots att lagen krävt detta i mer än tio år. Inom

den offentliga sektorn är motsvarande tal 75 %. Kristdemokraterna hänvisar

till de nya lagreglerna som kräver en analys av löneskillnader och en

handlingsplan för att komma till rätta med dem. För att se att det inte

bara skulle bli en skrivbordsprodukt borde man först ha prövat sådana

regler på försök inom den offentliga sektorn. Enligt partiet åligger det

i första hand arbetsmarknadens parter att i löneförhandlingar beakta

likalöneprincipen, eftersom parterna har de största möjligheterna att

utjämna orättfärdiga löneskillnader. Att lagstiftning genomförts betyder

att parterna inte tagit sitt ansvar. Enligt Kristdemokraterna bör

jämställdhetsplanens betydelse och funktion i arbetet för jämställdhet

utvärderas

med en särskild belysning av lagstiftningens kontra "eldsjälarnas" betydelse

för framgång (yrk. 11).

I motion A262 anför Vänsterpartiet att de könsbundna

löneskillnaderna är ett uttryck för diskriminering. I arbetet med att

undanröja diskriminering i lönesättningen är jämställdhetslagen ett

centralt verktyg. Arbetsdomstolens praxis i lönediskrimineringsmål innebär

emellertid i praktiken att jämställdhetslagen är verkningslös då domstolen

har tillåtit att en allmän hänvisning till marknadskrafterna får rättfärdiga

löneskillnader mellan kvinnor och män som annars skulle utgöra diskriminering.

Partiet anser därför att det bör genomföras en snabbutredning om hur

jämställdhetslagen skall ändras för att lagen skall få genomslag i

Arbetsdomstolens praxis (yrk. 1).

För att komma åt de löneskillnader som

har sin grund i strukturen på arbetsmarknaden bör regeringen återkomma

med förslag på hur jämställdhetslagen skall bli ett effektivare verktyg

mot sådan lönediskriminering (yrk. 2).

Centerpartiet anser i motion A302

att det bör ske en kraftig höjning av skadestånden i jämställdhetsmål.

Med dagens relativt blygsamma skadeståndsbelopp lönar det sig för

arbetsgivaren att fortsätta att diskriminera. Det krävs nya riktlinjer till

domstolarna om denna sak. Tillsammans med regler om grupptalan (jämför

nedan) skulle detta skapa ett verksamt hot mot arbetsgivare som inte tar

jämställdhetslagen på allvar (yrk. 9).

Utskottets ställningstagande

När

utskottet behandlade ett motsvarande yrkande om tillämpningen av

jämställdhetsplanerna tidigare i år (bet. 2002/03:AU3) framhöll utskottet att

det är bekymmersamt att det fortfarande är så många arbetsgivare som inte

lever upp till lagens krav på jämställdhetsplaner. Utskottet har i flera

sammanhang uttryckt sina tankar om nyttan och värdet med att arbeta med

jämställdhetsplaner. Planerna är inget självändamål, utan ett sätt att

driva arbetet framåt. Fortfarande är dock huvudvägen för att lösa problemet

med de osakliga löneskillnaderna det arbete som utförs av arbetsmarknadens

parter i löneförhandlingar och genom kollektivavtal. Utskottet kan instämma

med Kristdemokraterna. Att "eldsjälarna" kan bidra till att göra arbetet

framgångsrikt är närmast en självklarhet, men erfarenheterna har visat

att bara entusiasm inte räcker. Den del av planarbetet som handlar om

kartläggning och analys av löneskillnader skall enligt utskottets mening

ses som ett stöd för dem som vill prioritera arbetet med att få bort de

osakliga löneskillnaderna. Utskottet kan i och för sig hålla med om att

det vore intressant att belysa värdet av olika sätt att bedriva

jämställdhetsarbete på det sätt som Kristdemokraterna föreslår. Det kan däremot

inte anses påkallat med något tillkännagivande om den saken.

Här kan

nämnas att JämO, Claes Borgström, vid den hearing som utskottet höll den

21 oktober i år (bilaga 2) bl.a. pekade på att arbetsgivare när de arbetat

med lönekartläggning i flera fall kunnat konstatera att det funnits "en

viss svajighet i den egna lönepolitiken". Arbetsgivarna har inte haft

riktigt klart för sig efter vilka kriterier man bestämt lön etc. Genom

att använda lönekartläggningsinstrumentet är det lättare att få en bra

struktur och en större genomskinlighet vad gäller lönepolitiken på den

enskilda arbetsplatsen.

Även frågan om 5 § jämställdhetslagen behandlades

i betänkande 2002/03:AU3. Där uttalade utskottet i huvudsak att regeln

till sin karaktär är framåtsyftande och avser att underlätta och stimulera

till föräldraledighet. Den grundar däremot i princip inte några rättigheter

för enskilda. En arbetsgivare som inte uppfyller regeln kan vitesföreläggas.

Skyddet för kvinnor och män som är föräldralediga eller avser att utnyttja

sin rätt till föräldraledighet tillgodoses i första hand genom

föräldraledighetslagen.

Utskottet, som nu inte är berett att inta någon annan

ståndpunkt, avstyrker motionerna A371 yrkandena 11 och 13 (kd) samt A329

yrkande 9 (kd).

Utskottet övergår nu till de synpunkter på jämställdhetslagen

och dess tillämpning som Vänsterpartiet för fram. Som redan framgått

aviserade regeringen en utvärdering av ändringarna i jämställdhetslagen

redan när lagförslagen lades fram våren 2000.

Vid den hearing som utskottet

höll den 21 oktober 2003 (se bilaga 2) var som nämnts tidigare både JämO,

Claes Borgström, och Medlingsinstitutets generaldirektör, Anders Lindström,

av den meningen att en utvärdering av ändringarna i jämställdhetslagen

bör anstå, i varje fall till dess de pågående eller kommande avtalsrörelserna

har slutförts och effekten av dessa kan bedömas. De avtal som för närvarande

är i kraft träffades så kort inpå ändringarna i jämställdhetslagen att de

inte fick något reellt genomslag.

Som framgått ovan delar utskottet denna

bedömning och noterar samtidigt att regeringen i skrivelsen angett att

utvärderingen bör ske någon gång under mandatperioden.

I detta sammanhang

kan även nämnas utredningen om den svenska könssegregerade arbetsmarknaden

(dir. 2003:18) som regeringen tillsatte i februari 2003. Utredaren skall

främst bidra med ökad kunskap om vad som vidmakthåller könssegregeringen

på den svenska arbetsmarknaden och var hindren för integrering finns.

Utredaren skall även analysera effekterna av de mer betydande åtgärder

som vidtagits under senare tid för att minska könssegregeringen.

Sammantaget

innebär det anförda att utskottet inte anser att det för närvarande finns

anledning att vidta någon åtgärd med anledning av de synpunkter Vänsterpartiet

fört fram om lagens tillämpning. Motion A262 yrkandena 1 och 2 (v) avstyrks.

Frågan om nivån på skadestånden i jämställdhetsmål behandlade utskottet

tidigare i år (bet. 2002/03:AU3) och konstaterade då att lagen i vissa

delar utgår från EG-rättens allmänna principer. Detta innebär att ett

brott mot diskrimineringslagstiftningen skall ses som en allvarlig kränkning.

Enligt den bedömning som gjordes i propositionen med förslaget om de

ovan nämnda ändringarna i jämställdhetslagen borde detta i rättstillämpningen

leda till högre skadeståndsnivåer än vad som är vanligt i andra arbetsrättsliga

tvister (prop. 1999/2000:143, s. 58). Den praxis som finns på området är

begränsad. Utskottet utgår från att detta är en sak som i förekommande

fall bör kunna uppmärksammans i den kommande utvärderingen.

Utskottet,

som vidhåller sin uppfattning, avstyrker motion A302 yrkande 9

(c).

Jämställdhetsmärkning

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt

behandlas en motion som innehåller förslag och synpunkter på s.k.

jämställdhetsmärkning, exempelvis vilka kriterier som skulle kunna användas.

Utskottet avstyrker motionen med hänvisning till den fortsatta beredning

som skall ske av FRIJA-utredningens förslag.

Jämför reservation 17 (fp).

Vissa bakgrundsuppgifter

Tankar om att införa ett system för märkning

av företag ur jämställdhetssynpunkt framfördes av Kvinnomaktutredningen

1998.

I augusti 1998 lades rapporten Jämställdhetsmärkning, konsumentmakt

för ett jämställt samhälle (Ds 1998:49) fram. Studien resulterade i en

rekommendation om att införa ett system med frivillig jämställdhetsmärkning

av företag och organisationer.

I februari 1999 bemyndigade regeringen

dåvarande statsrådet Margareta Winberg att tillsätta en särskild utredare

för att utreda frågan om frivillig jämställdhetsmärkning av produkter och

tjänster (dir. 1999:13).

Utredningen lämnade i början av 2001 delbetänkandet

Reglerna kring och inställningen till frivillig jämställdhetsmärkning av

produkter och tjänster (SOU 2001:9) och våren 2002 sitt slutbetänkande

Märk - värdig jämställdhet (SOU 2002:30).

Utredningen har genomfört en

analys av och ger även förslag om de kriterier som skall ligga till grund

för jämställdhetsmärkning av livsmedel, läkemedel, möbler, kontorsredskap,

verktyg, maskiner, produkter inom bilindustrin, banktjänster,

försäkringstjänster, hotelltjänster och restaurangtjänster. Utredningen lämnar

även förslag om sådana kriterier som man menar skall ligga till grund för

att en verksamhet skall kunna bli certifierad i jämställdhetshänseende.

Utredningen

anser att ett frivilligt system för jämställdhetsmärkning måste ställa

krav både på den enskilda verksamhetens jämställdhetsarbete och på det

som produceras respektive levereras vid verksamheten - tvåstegsmodellen.

Det första steget i modellen består av de generella jämställdhetskriterierna

som ställer krav på såväl det interna som det externa jämställdhetsarbetet

vid verksamheten. Det andra steget utgörs av specifika jämställdhetskriterier

som är särskilt anpassade till de olika produkterna och/eller tjänsterna.

Även de verksamheter som inte producerar något föreslås få möjlighet

att bli certifierade i jämställdhetshänseende. Certifiering skall även

kunna användas i föreningslivet. Utredningen konstaterar att en sådan

certifiering skulle kunna bli ett konkurrensmedel och att det i sin tur

borde kunna leda till att kraven på att införliva jämställdhet i samhällslivets

olika områden kommer att öka.

Enligt utredningen finns det i dag en stor

osäkerhet om vad som menas med jämställdhet. Det tyder på att det finns

ett behov av regler som både beskriver och ringar in området. Utredningen

föreslår att ramarna för det frivilliga systemet för jämställdhetsmärkning

skall regleras genom en lag för frivillig jämställdhetsmärkning.

Rätten

att jämställdhetsmärka en produkt/tjänst eller att bli certifierad i

jämställdhetshänseende bör konstrueras som en absolut rättighet. Mot

bakgrund av att regleringen inte bör göras mer ingripande än nödvändigt

menar utredningen att en ramlag kan ge det skydd som behövs för att ge

jämställdhetsmärkningen en etablerad ställning som är likvärdig med

miljömärkningens på marknaden. De preciserade kriterierna bör utformas av

en nämnd för jämställdhetsmärkning som liknar nämnden för miljömärkning.

Systemet för frivillig jämställdhetsmärkning skall enligt förslaget

göras oberoende av andra märkesordningar, detta för att jämställdhetsfrågorna

inte skall komma i skymundan. Däremot föreslår utredningen att systemet

hanteras av SIS Miljömärkning AB som har ett väl inarbetat system för hur

frågor om märkning kan skötas.

Motion

Med utgångspunkten att det brister

i fråga om jämställdhet i näringslivet anser Folkpartiet i motion A307

att man måste använda sig av politiken för att skapa nya strukturer och

utveckla det svenska näringslivet. Ett sätt är genom jämställdhetsmärkning.

Aktiva konsumenter kan påverka mer kraftfullt och med färre oönskade

effekter än lagar och regler. Partiet hänvisar till FRIJA-utredningens

modeller för jämställdhetsmärkning och certifiering av produkter, tjänster

och organisationer (yrk. 13).

Utskottets ställningstagande

FRIJA-utredningens

förslag har remissbehandlats. Regeringen kommer att tillsätta en

interdepartemental arbetsgrupp med uppdrag att bereda utredningens förslag.

Gruppen skall även ta hänsyn till svaren från remissomgången. Utskottet

utgår från att frågeställningar av det slag som tas upp i motionen kommer

att ingå i de fortsatta övervägandena. Detta arbete bör inte föregripas.

Utskottet avstyrker därför motion A307 yrkande 13 (fp).

Rättegången i

diskrimineringstvister m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt

behandlas vissa frågor som rör rättegången i diskrimineringstvister. Det

gäller bl.a. om sådana tvister skall avgöras i Arbetsdomstolen eller i

allmän domstol och om möjligheten till grupptalan. Utskottet noterar att

frågorna är föremål för överväganden i en pågående utredning. Motionerna

avstyrks.

Jämför reservationerna 18 (c) och 19 (v, c).

Vissa

bakgrundsuppgifter

Enligt jämställdhetslagen gäller att mål om tillämpningen av

diskrimineringsförbudsreglerna skall handläggas enligt lagen (1974:371)

om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen, LRA). Det innebär något

förenklat att talan förs vid Arbetsdomstolen (AD) som första och enda

domstol om talan väcks av en arbetstagarorganisation för en medlems räkning

eller av JämO. I övriga fall väcks talan vid tingsrätt. Tingsrättens dom

kan överklagas till AD. Att arbetstvistlagen är tillämplig betyder att

rättegången som huvudregel skall föregås av tvisteförhandlingar enligt

medbestämmandelagen i det fall att talan väcks av en arbetstagarorganisation

för en medlems räkning.

I uppdraget för Diskrimineringskommittén (dir.

2002:11) ingår att överväga hur domstolsprocessen i diskrimineringsmål

skall utformas. I direktiven till utredningen anges att det i samband med

att lagstiftningen mot diskriminering ses över finns skäl att även se

över om utformningen av domstolsprocessen i mål om diskriminering i

arbetslivet bör ändras.

Sedan den 1 januari 2003 gäller en ny lag, lagen

om grupprättegång. Den innebär ett komplement till det vanliga

rättegångsförfarandet i allmän domstol. Motivet är att det i det moderna

samhället

inträffar händelser som ger upphov till att många personer kan rikta

likadana eller likartade anspråk mot någon annan, s.k. gruppanspråk. Varje

enskilt anspråk kan ha ett mindre ekonomiskt värde. Möjligheten till

grupptalan syftar till att på ett övergripande och generellt sätt komma

till rätta med vissa brister i det processuella rättsskyddet. Med grupptalan

avses att någon utan rättegångsfullmakt för talan för medlemmarna i en

grupp. En dom i processen gäller för och mot alla som ingår i gruppen.

Grupptalan kan förekomma bl.a. på konsument- och miljörättens områden.

Några regler om grupprättegång på jämställdhetsområdet ingick inte i

reformen.

Motioner

Centerpartiet hävdar i sin motion A302 att försöken

att använda jämställdhetslagen och AD för att åstadkomma en rättvisare

lönesättning inte har lett till några avgörande genombrott. Centerpartiet

vill stärka de rättsliga instrumenten för att komma åt lönediskrimineringen

bl.a. genom att flytta målen till allmän domstol. AD:s korporativa

konstruktion med ledamöter från arbetsgivar- och arbetstagarsidan innebär en

risk för att processerna blir en del av parternas förhandlingsspel. En

majoritet av ledamöterna består av företrädare för de parter som tidigare

förhandlat fram kollektivavtalen, vilket gör det direkt olämpligt att de

även skall ha tolkningsföreträde. Ett domslut som innebär att en part

fälls för könsdiskriminering skulle kunna underminera avtalens trovärdighet.

Med en prövning i allmän domstol skulle möjligheterna till en rättvis

jämförelse öka (yrk. 7).

Ytterligare ett sätt att stärka de rättsliga

instrumenten i lönediskrimineringstvister är att införa regler om grupptalan

i sådana mål. De rättsfall som prövats i AD och som resulterat i att

kvinnliga löntagare fått rätt har i alltför låg grad utvidgats till att

gälla alla i motsvarande situation eller yrkesgrupp. Lagstiftning om

grupptalan skulle på ett kraftfullt sätt förstärka möjligheten till att

generalisera rättsliga framgångar i arbetet för lika lön (yrk. 8).

Utskottets

överväganden

Ett motsvarande yrkande om domstolsprocessen i diskrimineringsmål

behandlades tidigare i år av utskottet (bet. 2002/03:AU3). Utskottet

föreslog i det sammanhanget ett tillkännagivande till regeringen, som

riksdagen ställde sig bakom, av innebörd att den ovan nämnda

Diskrimineringskommittén noga bör överväga de olika förslag som har förts fram i

denna fråga (rskr. 2002/03:104).

Den 28 maj 2003 utfärdade regeringen

tilläggsdirektiv (dir. 2003:69) till Diskrimineringsutredningen som bl.a.

innehåller ett uppdrag att beakta vad utskottet uttalat i frågan.

Detta

arbete bör inte föregripas. Motion A302 yrkande 7 (c) avstyrks.

Vad sedan

gäller frågan om grupptalan på jämställdhetsområdet kan utskottet konstatera

att frågan diskuterats i propositionen med förslag till lag om grupprättegång

(prop. 2001/02:107, s. 131-133). I propositionen redovisar regeringen sin

bedömning att anledningen att det förekommer löne- och annan diskriminering

i arbetslivet endast i begränsad utsträckning kan förklaras med bristande

materiell lagstiftning. Det förs ett resonemang om varför jämställdhetslagens

förbudsregler inte slagit igenom med full kraft. En orsak antas vara att

förbudet har gett upphov till processer i endast relativt få fall. Det

brister enligt propositionen i regelsystemets kompensatoriska,

handlingsdirigerande och prejudicerande funktioner. Att regeringen inte lägger

fram något förslag om grupptalan på detta område motiveras bl.a. med att

organisationerna redan i dag har möjlighet att enligt lagen om rättegången

i arbetstvister föra talan för sina medlemmars räkning. Denna möjlighet

är inte begränsad till enstaka medlemmar. Organisationen kan teoretiskt

föra talan för samtliga medlemmar samtidigt. Regeringen anser att det

finns skäl att avvakta effekterna av de ändringar i jämställdhetslagen

som trädde i kraft den 1 januari 2001 innan frågan om grupptalan förs

vidare på jämställdhetens område. Regeringen anför också att en utvärdering

av rättsutvecklingen i övrigt och EG-rättens påverkan på jämställdhetsområdet

kan vara befogad. Det kan enligt propositionen också finnas anledning att

överväga ett samlat grepp på grupptalan inom arbetsrättens område; då

avses främst 1999 års diskrimineringslagstiftning. Regeringen hänvisar

också till att det i utredningsuppdraget för Diskrimineringskommittén

ingår att överväga hur domstolsprocessen i diskrimineringsmål skall

utformas. Det framhålls att eventuella fortsatta överväganden bör ske i

samråd med arbetsmarknadens parter.

Utskottet, som noterar att propositionen

i den här delen inte föranledde några motioner, kan ansluta sig till

regeringens bedömningar så som skedde även när motsvarande fråga prövades

i våras (bet. 2002/03:AU3). Utskottet avstyrker därmed motion A302 yrkande

8 (c).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden

har föranlett följande reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Mål och inriktning av jämställdhetspolitiken, punkt 1 (m)

av Patrik

Norinder (m), Henrik Westman (m) och Tobias Billström (m).

Förslag till

riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2003/04:A1 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:A258 yrkande 1 och avslår motionerna

2003/04:N328 yrkande 10, 2003/04:A4 yrkandena 1, 2 och 10, 2003/04:A302

yrkande 2 och 2003/04:A307 yrkande 2.

Ställningstagande

Moderaternas

jämställdhetsideal är frihet för alla individer. Kvinnor likaväl som män

skall ses som kapabla att fatta sina egna beslut om vad de vill göra i

livet och möta respekt för sina val även om de anses okonventionella.

Kvinnor skall inte behöva känna att de måste vara det ena eller det andra

beroende på vad omvärlden dikterar. Frihet ger jämställdhet för

alla.

Jämställdheten utgår från alla människors lika värde och varje människas

respekt för sin person, sina val och sina känslor. Det är en fråga om

rättvisa att ingen skall särbehandlas negativt på grund av sitt kön eller

av andra orsaker. All form av diskriminering och generalisering måste

motverkas. Människor har rätt att betraktas som individer och inte som

delar av en viss grupp som godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper.

Den

socialdemokratiska regeringen tilltror inte individen förmåga att själv

fatta beslut och veta sitt eget bästa. Regeringen har länge suttit fast

i den sociala ingenjörskonsten. Man talar i termer av fördelning av makt

och resurser och framhåller kvinnan som svag för att sedan hävda att bara

staten kan ge henne styrka genom särskilda åtgärder i form av projekt och

positiv särbehandling. Ingenstans finns beskrivningen av den starka,

självständiga kvinnan med makt över sin egen situation. Detta är uttryck

för en cynisk människosyn.

Trots regeringens hårda profilering av Sverige

som föregångsland får landet internationell kritik på många punkter.

EU-kommissionen kritiserar Sverige för den könssegregerade arbetsmarknaden.

FN påtalar allvarliga brister särskilt vad gäller löneskillnader och

bristande kvinnlig representation inom privat sektor, på universiteten,

inom utrikesförvaltningen och i domstolsväsendet.

Vi anser inte att den

jämställdhetsskrivelse som regeringen lagt fram är bra. Den är onödigt

detaljerad samtidigt som den inte innehåller några konkreta förslag på

åtgärder för att lösa de problem som finns på jämställdhetsområdet.

Lösningen är nämligen inte, vilket vi sett prov på tidigare, en ännu starkare

offentlig sektor och särlösningar för kvinnor. En modern jämställdhetspolitik

förutsätter enligt vår uppfattning i stället att både kvinnor och män är

självständiga. Den kanske viktigaste formen av oberoende är att kunna

leva på sin lön. Utan ekonomiskt oberoende kan man inte uppnå ett jämställt

samhälle. Med ekonomiskt oberoende menar vi oberoende från staten eller

maken eller oberoende från andra yttre förhållanden som traditionellt

sett beslutat över enskilda människors ekonomiska situation.

Vad vi här

anfört bör ges regeringen till känna. Det innebär att vi tillstyrker

motionerna A1 yrkandena 1 och 2 och A258 yrkande 1 samtidigt som motionerna

N328 yrkande 10 (c), A4 yrkandena 1, 2 och 10 (fp), A302 yrkande 2 (c)

och A307 yrkande 2 (fp) avstyrks.

2. Mål och inriktning av jämställdhetspolitiken,

punkt 1 (fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag

till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under

punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2003/04:A4 yrkandena 1, 2 och 10 och 2003/04:A307 yrkande 2

och avslår motionerna 2003/04:N328 yrkande 10, 2003/04:A1 yrkandena 1 och

2, 2003/04:A258 yrkande 1 och 2003/04:A302 yrkande 2.

Ställningstagande

Jämställdhet

handlar om makt - makt för både kvinnor och män att kunna forma sina liv

oavsett könstillhörighet. Både kvinnor och män är fångna i den tvångströja

som könsrollerna skapar. Vi har därför oavsett kön allt att vinna på ett

jämställt samhälle, makt i vardagen, i arbetslivet, över hushållsekonomin

såväl som i samhället i stort. Men om vi verkligen skall kunna förändra

dagens könsrollssamhälle måste vi våga se verkligheten som den är. På de

flesta av livets områden har kvinnor mindre makt och möjligheter än vad

män har. Därför består den viktigaste jämställdhetsutmaningen i att

möjliggöra för fler kvinnor att få ökad makt och inflytande över sina egna

liv. Detta förhållande bortser regeringen från i sin skrivelse. Jämställdhet

är inte ett färdigt samhällsresultat som skall uppnås, som regeringen

tycks tro, utan handlar om att skapa lika villkor för kvinnor och män att

själva forma sina liv. Den allvarligaste bristen i skrivelsen är därför

att den saknar idéer om hur "vanliga" kvinnor skall få ökat inflytande

över sin vardag och sitt arbetsliv.

Liberalismens främsta utgångspunkt

är den enskilde individen. Feminism handlar till stor del om att se

strukturer. Den liberala feminismen identifierar de strukturer som skapar

männens överordning och kvinnors underordning, och vill förändra dem så

att individerna kan forma sitt liv oberoende av kön. Folkpartiets

jämställdhetspolitik tar därför sin utgångspunkt i grundkriterierna valfrihet

och egenmakt.

För att angripa de grundläggande orsakerna till dagens

ojämställda samhälle har vi i Folkpartiet lagt fram en handlingsplan som

bl. a. handlar om att bryta upp de offentliga monopolen, höja kvinnodominerade

arbetens status, satsa på ökat kvinnligt företagande och sänka skatten på

hushållsnära tjänster.

Segregation och utanförskap är kanske ett av de

största politiska misslyckandena i modern svensk tid. Invandrarkvinnor är

i många avseenden de största förlorarna. Många av dem är helt avskurna

från samhället genom att de saknar utbildning och jobb, vilket leder till

dubbel maktlöshet. För att underlätta för dessa kvinnor anser vi i

Folkpartiet att jämställdhetsarbetet vad gäller integrationspolitiken måste

ta sitt avstamp i de grundläggande villkoren för integration, nämligen

jobb, utbildning och vardagsmakt.

Vad som här har anförts bör ges regeringen

till känna. Det innebär att motionerna A4 yrkandena 1, 2 och 10 (fp) och

A307 yrkande 2 (fp) tillstyrks samtidigt som motionerna N328 yrkande 10

(c), A1 yrkandena 1 och 2 (m), A258 yrkande 1 (m) och A302 yrkande 2 (c)

avstyrks.

3. Mål och inriktning av jämställdhetspolitiken, punkt 1

(c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser

att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande

lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs

i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:N328 yrkande

10 och 2003/04:A302 yrkande 2 och avslår motionerna 2003/04:A1 yrkandena

1 och 2, 2003/04:A4 yrkandena 1, 2 och 10, 2003/04:A258 yrkande 1 och

2003/04:A307 yrkande 2.

Ställningstagande

Ett jämställt samhälle är

något som alla tjänar på. Trots jämställdhetslag, diskrimineringslagar

och mycket debatterande går jämställdhetsarbetet långsamt. Den svenska

regeringen framhåller ofta hur bra den är på jämställdhetsarbete. Men hur

står det egentligen till? Är Sverige så jämställt som regeringen vill

göra gällande? Det enkla svaret är nej. Värderingar, attityder och könsroller

måste förändras. Det handlar om ett arbete på olika plan, allt ifrån

politiska beslut, myndigheters agerande och i slutänden hur vi som individer

agerar. Kvinnor och män måste ses som individer, inte som olika kollektiv.

Kvinnor, precis som andra, är inte en homogen grupp. Det är dags att

göra upp med föreställningen att kollektiva lösningar skapar ett jämställt

samhälle. I stället behöver vi fokusera på individen och individuella

lösningar. För att samhällets olika resurser skall komma individen till

del på ett jämställt sätt är det viktigt att jämställdhetspolitiken

integreras i all verksamhet.

Det offentliga skall vara ett föredöme i fråga

om jämställdhetsarbetet. Såväl staten som landstingen och kommunerna bör

därför ha en noggrann planering och uppföljning i sin verksamhet för att

kunna korrigera orättvisor i resursfördelning mellan könen. För att

underlätta detta arbete bör det inför olika beslut göras en

konsekvensbeskrivning

ur ett jämställdhetsperspektiv i likhet med vad som gäller för

miljökonsekvensbeskrivningar.

Även om huvudregeln för jämställdhetsarbetet skall

vara att det skall integreras i all verksamhet kan det ibland vara motiverat

att utöver detta genomföra vissa kvinnoinriktade stödåtgärder för att

bryta strukturer som hindrar kvinnor i olika sammanhang.

Vad jag här

anfört bör ges regeringen till känna. Det innebär att motionerna N328

yrkande 10 (c) och A302 yrkande 2 (c) tillstyrks samtidigt som motionerna

A1 yrkandena 1 och 2 (m), A4 yrkandena 1, 2 och 10 (fp), A258 yrkande 1

(m) och A307 yrkande 2 (fp) avstyrks.

4. Frågor om makt och inflytande,

punkt 3 (m)

av Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m) och Tobias

Billström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till

riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande lydelse:

Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 4.

Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A258 yrkande 12 och avslår

motionerna 2003/04:A4 yrkande 3, 2003/04:A288 yrkandena 1-3, 2003/04:A302

yrkande 15, 2003/04:A307 yrkandena 1 och 12, 2003/04:A335 och 2003/04:A371

yrkandena 2 och 32.

Ställningstagande

Vi anser inte att användandet av

kvotering och positiv särbehandling, vilket regeringen tycks tro, är rätt

väg att gå för att få in fler kvinnor på ledande positioner i samhället.

Vi är naturligtvis medvetna om att detta under vissa förutsättningar är

möjligt enligt lagstiftningen, men det är viktigt att komma ihåg att när

en kvinna kvoteras in bara därför att hon är kvinna begås samma fel som

när en man får arbetet bara därför att han är man. En orättvisa ersätts

av en annan och segregeringen består. Matematisk omfördelning är inte

rättvisa och leder inte till verklig jämställdhet. Samtidigt är det ett

faktum att där kvotering tillämpas är också könsfördelningen matematiskt

korrekt, men där så inte sker är det ojämnt mellan kvinnor och män.

Problemen

med diskriminering av kvinnor förekommer både inom privat och offentlig

sektor. Kvinnors sämre villkor påverkas av det faktum att deras arbetsmarknad

i hög grad är reglerad av politiker. Mer än hälften av kvinnorna, 53 %,

arbetar inom den offentliga sektorn medan bara 20 % av männen gör det.

Kvinnorna blir hänvisade till staten eller kommunerna som arbetsgivare,

vilket ger dem både lägre löner och mindre möjligheter att påverka de

villkor som gäller för arbetet. Så länge kvinnor binds i låglöneyrken

utan egentlig kontroll över sin arbetssituation eller valmöjlighet mellan

olika arbetsgivare kommer de aldrig att vara jämställda.

Utbyggnaden av

den offentliga sektorn har motiverats med att kvinnor skulle få möjlighet

att ha både arbete och familj utan att behöva välja. Detta innebär i

praktiken dels att det har lagts en dubbel börda på många kvinnor, dels

att det indirekt sägs att kvinnor inte klarar sig på en öppen arbetsmarknad.

Kvinnor stressar och får dåligt samvete. Särskilt påtagliga är problemen

för ensamstående mammor. Att de svenska kvinnorna väljer att kombinera

barn och arbete har också lett till att kvinnor i barnafödande ålder har

blivit oattraktiva på arbetsmarknaden och fått svårare att hävda sig. En

politik som tvingar kvinnor att vara yrkesarbetande föräldrar med barnen

på dagis är lika felkonstruerad som en politik där kvinnor skall "stå vid

spisen och föda barn".

Vi vill att det skall vara möjligt att starta och

driva egna företag inom vård och omsorg, samt att sjukhus och vårdinrättningar

skall kunna drivas av privata bolag. Landstingets sjukvårdsmonopol måste

bort för att öppna upp arbetsmarknaden för dem som arbetar inom den

offentliga sektorn. En sådan reform skulle gynna både kvinnor och män och

skapa frihet på en verkligt flexibel arbetsmarknad.

Politiken skall inte

skapa levnadsmönster för någon enda individ. Vi moderater anser att

politikens uppgift i stället är att skapa möjligheter för det fria valet.

Attitydförändringar kräver synliggörande av kvinnor och goda exempel,

inte kvotering. Vi förordar att regeringen tillsätter en utredning om

effekterna av den egna arbetsplanen för jämställdhet inom den offentliga

förvaltningen.

Vad vi här anfört bör ges regeringen till känna. Det

innebär att vi tillstyrker motion A258 yrkande 12 (m) samt avstyrker

motionerna A4 yrkande 3 (fp), A288 (v), A302 yrkande 15 (c), A307 yrkandena

1 och 12 (fp), A335 (s) och A371 yrkandena 2 och 32 (kd).

5. Frågor om

makt och inflytande, punkt 3 (fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut

under punkt 3 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2003/04:A4 yrkande 3 och 2003/04:A307 yrkandena 1

och 12 och avslår motionerna 2003/04:A258 yrkande 12, 2003/04:A288 yrkandena

1-3, 2003/04:A302 yrkande 15, 2003/04:A335 och 2003/04:A371 yrkandena 2

och 32.

Ställningstagande

Som framgått ovan i reservation 2 är jämställdhet

enligt Folkpartiet en fråga om makt. I dag saknar dock kvinnor i långt

större utsträckning än män makt att påverka inom de flesta av livets

områden. Kvinnors brist på makt hänger i hög grad samman med att de

osynliggörs i förhållande till män. Ett belysande exempel från medievärlden

är, som framgår av en studie som två forskare vid Göteborgs universitet

har gjort, att bara en fjärdedel av dem som syntes i nyhetsprogrammen

Aktuellt och Rapport var kvinnor. Av de makthavare och experter som förekom

i samma program var 84 % män.

Att kvinnor osynliggörs illustreras också

av att regeringen i skrivelsen inte tar upp frågan om kvinnor, ägande och

kapital, detta trots att makten över pengarna är en del av vägen mot ett

mer jämställt samhälle. En orsak är kanske att ekonomisk makt traditionellt

sett inte har förknippats med kvinnor. Vi i Folkpartiet anser att frågor

om makt måste kopplas till pengar och ägande.

När det gäller representation

kan vi hålla med regeringen om att Sverige har nått långt i fråga om

kvinnor i direktvalda politiska organ, på såväl kommunal och regional som

nationell nivå. Situationen inom näringslivet och de statliga bolagen är

dystrare. Enligt EU:s statistikmyndighet Eurostat är drygt 6 % av

toppcheferna i det svenska näringslivet kvinnor, motsvarande siffror för

Italien och Frankrike är 20 % respektive 14 %.

Vi är övertygade om att få

kvinnor i maktpositioner ger sämre villkor såväl för kvinnor som för de

män som inte heller passar in i den norm som de tilldelats i kraft av

sitt kön. Den bristande jämställdheten i bolagsstyrelserna är också ett

hot mot svensk konkurrenskraft. Det är enligt vår mening ett oförsvarligt

slöseri med intellektuellt kapital att de personer som skall fatta

strategiskt viktiga beslut bara rekryteras ur den halva av befolkningen som

är män. Eftersom näringslivet och fackförbunden bevisligen inte lyckats

lösa dilemmat är det dags att använda politiken och skapa nya strukturer

för att ta oss in i det moderna samhället och utveckla det svenska

näringslivet.

Under flera decennier har det talats om problemet att så få

kvinnor finns representerade i börsbolagsstyrelser. Utredningar har lagts

på hög, men konkreta åtgärdsförslag och resultat har uteblivit. Vi i

Folkpartiet kommer därför att ta initiativ till en aktiv opinionsbildning

kring vikten av mångfald inom ledarskapskulturen. Vi vill ha ett utökat

samarbete med börsbolag och andra berörda organisationer och representanter

för att hitta lösningar på problemet. Vi tänker också belysa dagens

situation inom näringslivet genom olika aktiviteter för att på det sättet

få upp allmänhetens medvetenhet om den skeva situationen. Det handlar bl.

a. om att arbeta för att chefsutvecklingsprogram och rekryteringsprocesser

utvecklas så att kvinnors behov särskilt lyfts fram. Kvinnliga kandidater

bör målmedvetet övervägas för styrelseposter. Målet skall vara att avsevärt

öka kvinnorepresentationen.

Vad som här har anförts bör ges regeringen

till känna. Det anförda innebär att motionerna A4 yrkande 3 (fp) och A307

yrkandena 1 och 12 (fp) tillstyrks samtidigt som motionerna A258 yrkande

12 (m), A288 (v), A302 yrkande 15, A335 (s) och A371 yrkandena 2 och 32

(kd) avstyrks.

6. Frågor om makt och inflytande, punkt 3 (kd)

av

Annelie Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget

till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande lydelse:

Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation

6. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A371 yrkandena 2 och 32 och

avslår motionerna 2003/04:A4 yrkande 3, 2003/04:A258 yrkande 12, 2003/04:A288

yrkandena 1-3, 2003/04:A302 yrkande 15, 2003/04:A307 yrkandena 1 och 12

och 2003/04:A335.

Ställningstagande

Enligt Kristdemokraternas uppfattning

är jämställdhet en fråga om demokrati. Kvinnor och män skall ha samma

rättigheter och möjligheter att påverka och delta i samhällsutvecklingen.

Därför är det viktigt att män och kvinnor finns representerade i någorlunda

lika delar i alla beslutande församlingar. I Sverige kan vi glädjas över

världens mest jämställda parlament med 45,3 % kvinnor. Men fortfarande är

männen i klar majoritet i många beslutande församlingar. Forskningen visar

att den erfarenhet som mannen respektive kvinnan har också inverkar på de

politiska besluten. En jämn representation är alltså ett viktigt mål för

att skapa förutsättningar för bättre beslut som innefattar både mäns och

kvinnors kompetens, perspektiv och prioriteringar.

Det är glädjande att

kvinnorepresentationen ökat i de politiska församlingarna. Alla partier

har ansvar för att den utvecklingen fortsätter. Alla politiska partier

har en skyldighet att lyfta fram kvinnor för att kunna uppnå en ökad

jämställdhet. Det är också viktigt att den politiska ledningen i ett land

är ett föredöme i jämställdhetsfrågor; handling måste överensstämma med

ord, i annat fall förlorar politiken och politikerna i

trovärdighet.

Jämställdhetsministern kritiserar ofta näringslivet för att det finns för

få kvinnor på beslutande poster. Det gör det extra viktigt att regeringen

månar om måluppfyllelse för egen del. Därför är det mycket anmärkningsvärt

att det endast är omkring 30 % av myndighetscheferna i Sverige som är

kvinnor. Vid de större myndigheterna, de med fler än 200 anställda, är

tre av fyra myndighetschefer män.

Kristdemokraterna har länge förespråkat

en jämn könsfördelning i de statliga bolagsstyrelserna och välkomnar därför

att regeringen nu uppnått delmålet att andelen kvinnor i bolagsstyrelser

där staten äger 100 % av aktierna skall vara minst 40 % 2003. Det finns

dock mycket kvar att göra. Andelen kvinnliga styrelseordförande är

fortfarande bara 16 % och andelen vice ordförande 31 %.

Även om

Utrikesdepartementet arbetat med att få kvinnor utnämnda till ambassadörer de

senaste åren är det långt kvar tills hälften av Sveriges ambassadörer i

utlandet är kvinnor. Detta är ett underbetyg åt ett demokratiskt land med

en regering som har ökad jämställdhet som ett högt prioriterat mål och

som framhåller Sverige som världens mest jämställda land.

Kristdemokraterna

vill även peka på den kritik som FN riktat mot Sverige bl.a. för att det

finns så få kvinnor på höga poster såväl inom offentlig som privat sektor.

Faktorer som hämmar kvinnor att ta på sig ledningsansvar bör kartläggas

för att kunna elimineras. Regeringen bör ges i uppdrag att göra en sådan

kartläggning.

I den privata sektorn är makten än mer ojämnt fördelad än

i den statliga och kommunala. År 2002 var t.ex. endast 6 % av

styrelseledamöterna

i börsnoterade företag kvinnor. Regeringen anger att den avser att undersöka

förutsättningarna för att införa någon form av kvoteringsbestämmelse i

lagstiftningen när det gäller representation av kvinnor och män i styrelserna

i näringslivet. Vi anser att en tvingande lagstiftning är fel väg att gå.

Regeringen bör i stället ta initiativ till trepartssamtal mellan stat,

arbetsgivar- och arbetstagarparter för att uppnå en ökad representation

av kvinnor såväl på styrelsenivå som på ledande poster. Målet bör vara

att minst 40 % av styrelseledamöterna i börsbolagen är kvinnor år 2006.

Vad

som här har anförts bör ges regeringen till känna. Det innebär att motion

A371 yrkandena 2 och 32 (kd) tillstyrks samtidigt som motionerna A4 yrkande

3 (fp), A258 yrkande 12 (m), A288 (v), A302 yrkande 15 (c), A307 yrkandena

1 och 12 (fp) och A335 (s) avstyrks.

7. Frågor om makt och inflytande,

punkt 3 (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag

anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande

lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 7. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A302

yrkande 15 och avslår motionerna 2003/04:A4 yrkande 3, 2003/04:A258 yrkande

12, 2003/04:A288 yrkandena 1-3, 2003/04:A307 yrkandena 1 och 12, 2003/04:A335

och 2003/04:A371 yrkandena 2 och 32.

Ställningstagande

Efter

jämställdhetsministerns hot om lagstiftning har plötsligt börsbolagens

valberedningar

fått bråttom. Visst är det bra att många nu försöker öka den kvinnliga

representationen, men det finns fortfarande faror i rekryteringsarbetet

och i hur det fortsatta arbetet i styrelsen kommer att fungera.

Ibland

höjs det röster från näringslivsföreträdare om att kvinnor inte skulle ha

den kompetens som krävs för att delta i börsbolagens styrelser. Om det

skulle ligga något i denna kritik så är det bara en omständighet som faller

tillbaka på börsbolagens ledningar. Om svenska kvinnor aldrig får vara

med kan de ju heller inte lära sig hur arbetet går till.

Jag anser att

det är dags att börsbolagens styrelser inser att man måste använda 100 %

av ett lands kompetens om de ska bli framgångsrika. Kvinnor och män har

olika bakgrund och olika erfarenheter. Därför kan de tillföra olika

kompetenser i ett styrelsearbete, kompetenser som så väl behövs för att nå

framgång.

När kvinnor tar plats i en styrelse kan nya problem uppstå som

förtjänar att uppmärksammas. Det kan röra sig om att de blir undanhållna

information, inte blir sedda eller att beslut redan är fattade i ett annat

informellt forum. Att bli behandlad på det viset är mycket förnedrande

och kan knäcka den starkaste. För att öka kunskapen om strukturer, hinder

etc. för kvinnor och styrelsearbete bör ett lärosäte få ett nationellt

uppdrag att forska om detta.

Vad jag här har anfört bör ges regeringen

till känna. Det innebär att motion A302 yrkande 15 (c) tillstyrks samtidigt

som motionerna A4 yrkande 3 (fp), A258 yrkande 12 (m), A288 (v), A307

yrkandena 1 och 12 (fp), A335 (s) och A371 yrkandena 2 och 32 (kd) avstyrks.

8. Lika lön för lika och likvärdigt arbete, punkt 6 (m, fp, kd, c)

av

Margareta Andersson (c), Erik Ullenhag (fp), Patrik Norinder (m), Tina

Acketoft (fp), Henrik Westman (m), Tobias Billström (m) och Annelie

Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till

riksdagsbeslut under punkt 6 borde ha följande lydelse:

Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 8.

Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:A4 yrkandena 5-7, 2003/04:A293

yrkandena 1 och 2, 2003/04:A302 yrkandena 10, 11 och 13, 2003/04:A307

yrkandena 3, 4, 8 och 9 och 2003/04:A371 yrkande 10.

Ställningstagande

Enligt

vår uppfattning är lönefrågan en huvudfråga för jämställdheten. Trots

många års arbete tjänar kvinnor fortfarande 18 % mindre än män. Två

centrala förändringar måste ske - fler kvinnor på ledande befattningar och

en allmän press uppåt på lönerna i de kvinnodominerade yrkena inom skola,

vård och omsorg. Den stora kraften måste sättas in i bekämpandet av de

mönster som skapar segregationen på arbetsmarknaden.

En betydande del av

löneskillnaderna kan förklaras sakligt av att kvinnorna arbetar färre

timmar än vad män gör. Men det faktum att kvinnor i högre grad än män

väljer att arbeta mindre än heltid är ofta ett uttryck för att traditionella

könsroller lever kvar. Andra faktorer som påverkar skillnaderna i lön

mellan kvinnor och män är utbildning, yrkesval och position samt arbetsmarknad.

Men även rensat på dessa faktorer, som i sig återspeglar en djup,

strukturell ojämlikhet, kvarstår en lönediskriminering på uppemot 8 %.

Den

offentliga sektorn har alltför ofta organiserat arbetet efter tankemönstret

att deras personal har huvudansvaret för hem och barn och att förvärvsarbetet

därför måste anpassas efter detta. Det främsta sättet att tvinga fram

förändringar är att verksamheterna inom kommuner och landsting utsätts

för konkurrens.

De många kvinnor som arbetar inom den offentliga sektorn

ser till att välfärden fungerar, men de får långt ifrån den lön de förtjänar.

Den stelbenta strukturen håller lönerna nere. De orättvisa lönerna får

livslånga konsekvenser för kvinnorna i form av minskat utrymme för sparande,

för möjligheten att äga bostaden och för möjligheten att få krediter,

vilket slutligen påverkar pensionerna negativt.

Det är därför angeläget

att de s.k. mjuka yrkena uppvärderas på den svenska arbetsmarknaden för

att säkra den välfärd vi alla eftersträvar. Regeringen bör utforma en

långsiktig plan för att uppvärdera kvinnodominerade yrken.

Fler alternativ

inom den offentliga sektorn gör det möjligt för kvinnor att byta arbetsplats

och att starta eget i kvinnodominerade branscher. Med mer än en arbetsgivare

ökar också möjligheterna att påverka arbetstid, arbetsvillkor och lön.

Att bryta monopolen handlar om att ifrågasätta gamla socialistiska påståenden

om att det inte får "löna sig" att vårda andra. Detta synsätt leder till

att stora yrkesgrupper, t.ex. sjuksköterskor, berövas möjligheten att

välja arbetsgivare, att konkurrera med sin specialistkompetens eller att

tillsammans med kolleger starta egen verksamhet på vettiga ekonomiska

villkor. Genom konkurrens mellan arbetsgivarna kan lönenivåerna höjas,

vilket kan illustreras med sjuksköterskornas situation. När kommuner och

landsting anlitade bemanningsföretag började lönenivåerna att stiga.

Det

är alltså av största vikt att undanröja löneskillnader som inte är sakligt

motiverade. Förutom att kvinnor tjänar mindre än män missgynnas de även

när det gäller löneförmåner, t.ex. tjänstebil.

Vad som här har anförts

bör ges regeringen till känna. Det innebär att motionerna A4 yrkandena

5-7 (fp), A293 yrkandena 1 och 2 (fp), A302 yrkandena 10, 11 och 13 (c),

A307 yrkandena 3, 4, 8 och 9 (fp) och A371 yrkande 10 (kd) tillstyrks.

9.

Mäns våld mot kvinnor, punkt 7 (fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina

Acketoft (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till

riksdagsbeslut under punkt 7 borde ha följande lydelse:

Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 9.

Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A4 yrkande 9 och avslår motion

2003/04:A280.

Ställningstagande

Våld mot kvinnor är ett ytterst allvarligt

brott och samhället måste ingripa med sitt oreserverade stöd till kvinnan

och i förekommande fall också till barnen. Vi i Folkpartiet har under

lång tid förespråkat åtgärder som ytterligare kan bidra till att öka

skyddet för våldsutsatta kvinnor och barn. Bland annat bör det införas en

försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll av de

män som inte kan förmås respektera ett utfärdat besöksförbud.

Många

våldsutsatta kvinnor är också i behov av stöd och hjälp från sociala och

andra myndigheter. För att möjliggöra att snabba och lämpliga insatser

ges för dessa kvinnor anser vi att alla kommuner bör få i uppgift att ta

fram en handlingsplan för hur våldsutsatta kvinnor skall hjälpas. Kommunerna

måste kunna bistå med skyddat boende i större omfattning, och våldsutsatta

kvinnor skall få möjlighet till social förtur gällande boende i hela landet.

Ett annat växande problem är det s.k. hedersrelaterade våldet som i

huvudsak drabbar flickor och unga kvinnor i invandrarmiljöer. När våld

drabbar invandrarkvinnor ligger det politiska ansvaret för insatser på

integrationsministern. Om våldet i stället drabbar kvinnor av svensk

härkomst betraktas det som ett ansvar för justitieministern. Vi anser att

allt våld alltid är lika fel, oavsett vem det drabbar. Det politiska

ansvaret för arbetet med att bekämpa våld mot kvinnor bör därför alltid

åligga justitieministern.

Vad som här har anförts bör ges regeringen

till känna. Det innebär att motion A4 yrkande 9 (fp) tillstyrks och motion

A280 (v) avstyrks.

10. Mäns våld mot kvinnor, punkt 7 (v)

av Camilla

Sköld Jansson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget

till riksdagsbeslut under punkt 7 borde ha följande lydelse:

Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation

10. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A280 och avslår motion

2003/04:A4 yrkande 9.

Ställningstagande

Jämställdhet och jämlikhet mellan

könen framhålls ofta som de mest svenska av värden. Olyckligtvis har denna

koppling av jämställdhet till svenskhet påverkat vårt sätt att se på

svenskar och invandrade när man talar om våld mot kvinnor. Jämställdhet

har blivit ett verktyg som används allt mer för att förklara skillnader

i beteendemönster hos personer med utländsk bakgrund jämfört med svenskar.

Vid s.k. hedersvåld har man t.ex. valt att i huvudsak hänvisa till

kulturella förklaringar snarare än den könsmaktsordning där mäns våld mot

kvinnor är en del.

Det icke-svenska och icke-jämställda kulturella bagaget

har härmed kommit att bli det som främst förklarar kvinnoförtryck och det

som benämns som patriarkalisk kontroll. Detta ramverk är det som främst

bestämmer tolkningsutrymmet för den diskussion om hedersmord, tvångsäktenskap

och främst unga invandrarkvinnors utsatthet. Det är vår uppfattning att

det svenska samhället har svikit de invandrade kvinnorna och deras döttrar

genom att sätta in integrationspolitiska åtgärder för att lösa dessa

problem snarare än jämställdhetspolitiska.

I dag finns det stora kunskaper

om det strukturella, sexualiserade våldet. Av dessa kunskaper kan vi dra

slutsatsen att oavsett om våldet drabbar svenska eller invandrade kvinnor

så är behoven i stort desamma. Med stöd av dessa kunskaper bör vi kunna

se och hantera eventuella skillnader utan att fastna i stereotypa och

stigmatiserande bilder av invandrade kvinnor och män. Endast så tar

samhället ett verkligt ansvar för våldet mot kvinnor. Endast då kan

handlingsplaner upprättas för att skydda kvinnors säkerhet.

En aktiv

integrations- och jämställdhetspolitik är två viktiga verktyg i arbetet för

att montera ned förtryckande strukturer. Vänsterpartiet menar att dessa

i mycket större utsträckning aktivt måste samagera för att leva upp till

målsättningen att omfatta alla kvinnor och män som lever i Sverige.

Invandrade kvinnor och män skall i samma utsträckning som svenskfödda kvinnor

och män omfattas av jämställdhetspolitiken i dess generella mening.

Invandrade kvinnor som diskrimineras på arbetsplatsen eller som utsätts för

manligt våld, hot eller kontroll är inte i behov av integrationsåtgärder

utan av åtgärder för ökad jämställdhet. Samma behov har svenskfödda kvinnor

som diskrimineras och som utsätts för våld. Det är en fråga om maktförhållandena

mellan könen. Därför bör regeringen i det fortsatta arbetet vad gäller s.

k. hedersrelaterat våld och frågor som anknyter till detta ta i beaktande

att det är jämställdhetspolitiken som har det främsta ansvaret.

Vad som

här har anförts bör ges regeringen till känna. Det innebär att motion

A280 (v) tillstyrks och motion A4 yrkande 9 (fp) avstyrks.

11. Jämställda

försäkringsvillkor, punkt 8 (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag

till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under

punkt 8 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:A302 yrkande 18.

Ställningstagande

I dag missgynnar

försäkringsbolagens villkor kvinnor i olika hänseenden i förhållande till

män. Jag anser därför att JämO bör få ett särskilt uppdrag att granska

försäkringsbolagens försäkringsvillkor i de delar där de berör våld mot

kvinnor.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till känna. Det

innebär att motion A302 yrkande 18 (c) tillstyrks.

12. Föräldraledighet

m.m., punkt 10 (kd)

av Annelie Enochson (kd).

Förslag till

riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2003/04:Sf404 yrkande 15 och 2003/04:A371 yrkande 19.

Ställningstagande

Undersökningar

visar att många mammor och pappor skulle vilja ägna mer tid åt barnen,

främst när de är små. Enligt Kristdemokraterna är det samhällets uppgift

att stödja deras möjligheter till detta. En jämnare fördelning mellan

förvärvsarbete och vård av barn skulle medföra många positiva effekter

när det gäller ökad familjestabilitet, jämställdhet och inte minst när

det gäller förbättrad kontakt mellan pappor och barn.

Statistiken visar

att det är kvinnorna som har huvudansvaret för barnen. De står för 83 %

av de uttagna dagarna i föräldraförsäkringen medan männen står för 17 %.

En studie som Jusek genomförde 2001 bland akademikermän som hade barn

visade att 44 % inte tagit någon pappaledighet alls. Endast 3 % hade varit

pappalediga i mer än sex månader. I en undersökning som genomförts i år

bland nyutexaminerade akademiker har Jusek frågat hur länge de önskar

vara föräldralediga. Hela 42 % av männen uppger att de vill vara hemma

minst sex månader. Bara 2 % nöjer sig med att vara hemma under pappamånaden

och lika få, 2 %, vill inte alls vara pappalediga.

Målet måste vara att

pappor skall vilja och välja att vara hemma med sina barn, inte att de

skall tvingas till att ta ut tiden. Kristdemokraterna anser att studier

bör göras av det varierande uttaget av pappaledighet över landet för att

identifiera stimulerande faktorer för ett ökat uttag.

Med tanke på hur

viktig omsorgen om barnen är framstår dagens system, som inte inbegriper

omvårdnad i hemmet, som mycket otidsenligt. Detta är ett förhållande som

i första hand drabbar kvinnorna. Män och kvinnor arbetar ungefär lika

mycket i tid räknat, men proportionerna mellan hemarbete och arbete utanför

hemmet är olika. Kvinnorna arbetar 40 % mindre på den så kallade öppna

arbetsmarknaden. Den politik som regeringen för ger i stället en signal

om att alla bör förvärvsarbeta heltid även under perioder då arbetsbelastningen

i hemmet är som störst, t.ex. när man har små barn. Detta är en viktig

jämställdhetsfråga eftersom en sådan politik missgynnar kvinnor.

Kristdemokrater anser därför att hemarbetet måste uppvärderas.

Vad som här

har anförts bör ges regeringen till känna. Det innebär att motionerna

Sf404 yrkande 15 (kd) och A371 yrkande 19 (kd) tillstyrks.

13. Sexualiseringen

av det offentliga rummet, punkt 11 (v)

av Camilla Sköld Jansson

(v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut

under punkt 11 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:So419 yrkande 2.

Ställningstagande

I reklamen

och i de bilder som förmedlas via massmedierna formas en "idealbild" av

hur flickor och kvinnor skall vara. Innebörden i merparten av dessa bilder

är att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp och att män utgör

den norm efter vilken vi organiserar samhället. Trots att Sverige är ett

av de mest jämställda länderna i världen lever svenska kvinnor fortfarande

under detta förtryck. Jämställdhetspolitikens könsblindhet förmår inte

att lösa dessa frågor eftersom de är könsspecifika och organiserade efter

en könshierarki. Vänsterpartiet tycker att det är dags att dessa frågor

förs upp på dagordningen. Vi behöver frirum. Det är en rättighet att kunna

röra sig i samhället utan att ständigt bli utsatt för krav på hur vi skall

agera och se ut för att duga.

Därför är det välkommet att regeringen

angett sexualiseringen av det offentliga rummet som ett av de fem s.k.

fokusområdena för jämställdhetsarbetet under de kommande åren och att den

även avser att tillsätta en expertgrupp för arbetet med dessa frågor.

Enligt Vänsterpartiets mening bör regeringen emellertid vid sidan av detta

tillsätta en utredning där en analys görs av hur sexualiseringen av det

offentliga rummet påverkar kvinnors rörelsefrihet.

Vad som här har anförts

bör ges regeringen till känna. Det innebär att motion So419 yrkande 2 (v)

tillstyrks.

14. Jämställdhetslagen m.m., punkt 12 (kd)

av Annelie

Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget

till riksdagsbeslut under punkt 12 borde ha följande lydelse:

Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation

14. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:A329 yrkande 9 och

2003/04:A371 yrkandena 11 och 13.

Ställningstagande

Sedan 1992 har

arbetsgivare haft skyldighet att upprätta en årlig jämställdhetsplan med

lönekartläggning. Enligt de lagändringar som trädde i kraft den 1 januari

2001 skall planen kompletteras med en analys av löneskillnader och en

handlingsplan för att komma till rätta med de osakliga löneskillnaderna.

Kristdemokraterna ansåg att en försöksverksamhet först skulle genomföras

inom offentlig sektor för att påvisa att en sådan lagstiftning inte bara

skulle bli en skrivbordsprodukt med ökad administrativ börda. Det har

dessvärre visat sig att endast knappt 25 % av de privata företagen med

mer än 10 anställda har en jämställdhetsplan, vilket varit en skyldighet

sedan tio år tillbaka. Inom offentlig sektor är motsvarande siffra 75 %.

Ändå är det där som löneskillnaderna är störst mellan kvinnor och

män.

Kristdemokraterna menar att det i första hand åligger arbetsmarknadens

parter att i löneförhandlingar och genom kollektivavtal särskilt beakta

likalöneprincipen för lika och likvärdigt arbete. Att lagstiftning genomförts

betyder att parterna inte tagit sitt ansvar för att motverka de osakliga

löneskillnaderna. Hos parterna ligger de största möjligheterna att utjämna

orättfärdiga löneskillnader. Ansvaret vilar på såväl arbetsgivare som

arbetstagarorganisationer att se till att jämställdhetsplanerna blir

verkningsfulla instrument i verksamheten. Kristdemokraterna anser att

jämställdhetsplanens betydelse och funktion i arbetet för jämställdhet bör

utvärderas. Lagstiftningens roll kontra eldsjälarnas betydelse för framgång

bör särskilt belysas.

5 § jämställdhetslagen anger att arbetsgivare skall

uppmuntra föräldraledighet och underlätta den. Detta är en generell

bestämmelse, och några sanktionsmöjligheter finns inte. Prejudicerande domar

saknas, varför lagen blir tämligen uddlös. Ett enda fall har drivits av

JämO där en kvinna ansåg sig ha blivit av med utlovat jobb då hon berättade

att hon var gravid. Domen blev inte fällande då inget skriftligt dokument

kunde styrka att kvinnan verkligen varit lovad anställning. Kristdemokraterna

menar att lagen måste skärpas så att den blir ett användbart skydd för

kvinnor och män som under föräldraledighet blir diskriminerade i något

avseende. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till känna. Det innebär att

motionerna A329 yrkande 9 (kd) och A371 yrkandena 11 och 13 (kd) tillstyrks.

15. Översyn av jämställdhetslagen, punkt 13 (v)

av Camilla Sköld

Jansson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till

riksdagsbeslut under punkt 13 borde ha följande lydelse:

Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 15.

Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A262 yrkandena 1 och

2.

Ställningstagande

Vänsterpartiets grundsyn är att diskriminering är en

kränkning av mänskliga rättigheter. Samhället präglas i dag av en

samhällsstruktur som underordnar kvinnor och överordnar män och där kvinnor

ses som avvikande från en manlig norm. Detta, som vi kallar könsmaktsordningen,

tar sig olika uttryck inom olika sfärer i samhället och kräver olika

åtgärder.

Ett uttryck för diskriminering är de könsbestämda löneskillnaderna.

I arbetet för att undanröja diskriminering i lönesättningen är

jämställdhetslagen ett centralt verktyg. Den praxis som Arbetsdomstolen lagt

fast i lönediskrimineringstvister innebär dock i praktiken att

jämställdhetslagen

är verkningslös i dessa mål. Domstolen har nämligen tillåtit att en allmän

hänvisning till marknadskrafterna får rättfärdiga en löneskillnad mellan

kvinnor och män som annars skulle anses utgöra diskriminering. Denna

tillämpning står dessutom i strid med EG-rätten, varifrån jämställdhetslagens

diskrimineringsbegrepp är hämtat.

Vänsterpartiet anser att det borde

genomföras en snabbutredning om hur jämställdhetslagen skall ändras för

att den syn som företräds i EG-rätten skall slå igenom i Arbetsdomstolens

rättstillämpning när det gäller lönediskriminering och marknadskrafter.

En

annan brist i jämställdhetslagen är att den i ytterst ringa omfattning

ger möjlighet att angripa de skillnader i lön etc. som kommer av att

kvinnor och män finns på olika arbetsmarknader. Lagen innehåller i och för

sig bestämmelser om kartläggning och analys som en arbetsgivare skall

göra i syfte att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga skillnader i

lön och andra anställningsvillkor mellan kvinnor och män. Dessa bestämmelser

har emellertid ytterst liten påverkan på de löneskillnader som är knutna

till den värdering som görs av manligt respektive kvinnligt arbete.

Regeringen

bör därför återkomma med förslag om hur jämställdhetslagen ska bli ett

effektivare verktyg mot strukturell lönediskriminering.

Vad som här har

anförts bör ges regeringen till känna. Det innebär att motion A262 (v)

tillstyrks.

16. Skadestånd i jämställdhetsmål, punkt 14 (fp, c)

av

Margareta Andersson (c), Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag

till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under

punkt 14 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:A302 yrkande 9.

Ställningstagande

Vi vill ha ett antal

skärpningar i lagstiftningen för att samhället mer kraftfullt skall kunna

motverka lönediskriminering. En sådan skärpning är att höja skadeståndsbeloppen.

Eftersom skadeståndsbeloppen i svensk rättspraxis är relativt blygsamma,

lönar det sig för arbetsgivaren att fortsätta lönediskriminera. Därför

behövs det ny lagstiftning som medför att skadeståndsbeloppen i

jämställdhetsmål höjs rejält. I kombination med grupptalan skulle höjda

skadeståndsbelopp kunna skapa ett verksamt hot mot arbetsgivare som inte tar

jämställdhetslagen på allvar.

Med hänsyn till det anförda anser vi att

riksdagen med anledning av motion A302 yrkande 9 (c) bör tillkännage för

regeringen som sin mening vad vi har anfört om att höja skadeståndsbeloppen

i jämställdhetsmål.

17. Jämställdhetsmärkning, punkt 15 (fp)

av Erik

Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi

anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 15 borde ha följande

lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 17. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A307

yrkande 13.

Ställningstagande

Folkpartiet anser att man måste använda

sig av politiken för att skapa nya strukturer och utveckla det svenska

näringslivet. En del i detta är jämställdhetsmärkning av produkter och

tjänster. Aktiva konsumenter kan påverka mer kraftfullt och med färre

oönskade bieffekter än vad lagar och regler någonsin kan göra. Detta visar

inte minst erfarenheterna av miljömärkning. FRIJA-utredningen (SOU 2002:30)

har föreslagit modeller för jämställdhetsmärkning och certifiering av

produkter, tjänster och organisationer. Folkpartiet är positivt till denna

princip.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till känna. Det

innebär att motion A307 yrkande 13 (fp) tillstyrks.

18. Forum i

diskrimineringstvister, punkt 16 (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag

till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under

punkt 16 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:A302 yrkande 7.

Ställningstagande

Försöken att använda

jämställdhetslagen och Arbetsdomstolen har inte lett till några avgörande

genombrott för en rättvisare lönesättning. Enligt JämO:s analys kan orsaken

till detta vara att Arbetsdomstolen är ett partssammansatt organ med

intresse av att slå vakt om ingångna kollektivavtal. Det kan medföra att

individens rättigheter ställs åt sidan. Som ett exempel kan nämnas det s.

k. IVA-målet där domstolen ansåg att det var motiverat att ge en

medicintekniker högre lön än en intensivvårdssköterska, trots att tjänsterna

erkändes som likvärdiga, med hänvisning till att medicinteknikerns

alternativa arbetsmarknad var större.

Om de politiska församlingarna och

Arbetsdomstolen inte har varit framgångsrika för att nå fram till rättvisa

löner för kvinnor och män, är det nu dags att låta domstolarna korrigera

orättvisorna. Centerpartiet vill därför kraftigt stärka de rättsliga

instrumenten för att komma åt lönediskriminering och orättvisa

löner.

Diskrimineringsärenden bör i framtiden prövas i allmän domstol i stället

för som i dag i Arbetsdomstolen. Därmed blir det möjligt att överklaga

domar och parterna får den roll de bör spela - som parter och inte som

domare.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till känna. Det innebär

att motion A302 yrkande 7 (c) tillstyrks.

19. Grupptalan på

jämställdhetsområdet, punkt 17 (v, c)

av Margareta Andersson (c) och Camilla

Sköld Jansson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget

till riksdagsbeslut under punkt 17 borde ha följande lydelse:

Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation

19. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A302 yrkande 8.

Ställningstagande

De

tvister som prövats i Arbetsdomstolen och som resulterat i att kvinnliga

löntagare har fått rätt har i alltför låg grad utvidgats till att gälla

alla i motsvarande situation eller yrkesgrupp. I Kanada har arbetet för

lika lön haft stora framgångar genom möjligheten till grupptalan, dvs.

att personer med likartade fall kan ansluta sig till en talan som en

individ eller organisation har väckt. Om svensk lagstiftning tillät grupptalan

i lönediskrimineringsmål skulle det på ett mycket kraftfullt sätt förstärka

möjligheten att generalisera rättsliga framgångar i arbetet för lika lön.

Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen med anledning av

motion A302 yrkande 8 (c) bör tillkännage för regeringen som sin mening

vad vi har anfört om att införa en möjlighet till grupptalan i

lönediskrimineringsmål.

Särskilt yttrande

Män och jämställdhet, punkt 9

(mp)

Ulf Holm (mp) anför:

Miljöpartiet anser att jämställdhetsarbetet

bör utföras av både kvinnor och män. Under hela jämställdhetens historia

har kampen för jämställdhet mellan könen förts nästan uteslutande av

kvinnor. Männens deltagande i jämställdhetsarbetet har varit undantag

snarare än regel. Ofta är det kvinnor som med kraft reagerar mot bl.a. det

tydliga uttrycket för kvinnoförtryck: våldspornografi, sexhandel och

kvinnomisshandel. Mäns våld mot kvinnor är inte enbart en kvinnofråga,

utan i högsta grad en mansfråga, och det är i ännu högre grad en samhällsfråga.

Det räcker inte att kvinnor diskuterar jämställdhet och könsroller när

det är mansrollen och dess schabloner som är det största problemet.

Självfallet måste utgångspunkten för en debatt om mansrollen vara att vi

alla är individer. Men vi är alla påverkade av schabloner - allt från det

att unga pojkar får en bild av den manliga rollen genom s.k. herrtidningar

där kvinnan är till för att köpas, utnyttjas och förnedras, via lumpartidens

mer groteska jargong till den manliga vuxenvärldens acceptans, tystnad

eller t.o.m. medlöperi.

Män liksom kvinnor underställs föreskrivna normer

om hur de skall bete sig som man respektive kvinna. Därför är det av

största vikt att männens roll undersöks, analyseras och förändras. En

tvärpolitisk utredning bör tillsättas för att analysera en ny mansroll och

hur den skall föras ut till allmänheten. Regeringen bör också ta initiativ

bl.a. till nationella manskonferenser där frågan om mansrollen kan debatteras.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

Regeringens

skrivelse 2002/03:140 Jämt och ständigt - Regeringens jämställdhetspolitik

med handlingsplan för mandatperioden.

Följdmotioner

2003/04:A1 av Anders

G Högmark m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kritiken mot regeringens handlingsplan.

2.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om våra mål med jämställdhetspolitiken.

2003/04:A4 av Tina Acketoft m.

fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

i motionen anförs om att utgångspunkten för jämställdhetsarbetet skall

vara att öka kvinnors makt och inflytande.

2. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om brister i regeringens

handlingsplan rörande de grundläggande orsakerna till kvinnors sämre

villkor.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om makt och ägande.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om att konkurrensutsätta den offentliga

sektorn.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en radikal plan för att undanröja orsakerna till

löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

7. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnors företagande.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om våld mot kvinnor.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om integrationspolitiken.

Motioner

från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:Ju478 av Mikaela Valtersson

m.fl. (mp):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en tvärpolitisk utredning för att analysera den

nya mansrollen.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om debatter angående mansrollen, exempelvis genom

nationella manskonferenser.

2003/04:Sf404 av Alf Svensson m.fl. (kd):

15.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att uppvärdera hemarbetet.

2003/04:So419 av Camilla Sköld Jansson m.

fl. (v):

2. Riksdagen begär att regeringen utreder hur sexualiseringen

av det offentliga rummet begränsar kvinnors rörelsefrihet i enlighet med

vad som anförs i motionen.

2003/04:N328 av Maud Olofsson m.fl. (c):

10.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att bättre villkor för jämställdhet behövs i hela landet.

2003/04:A258

av Anders G Högmark m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om den allmänna inriktningen av

jämställdhetspolitiken.

12. Riksdagen begär att regeringen låter utreda

effekterna av arbetsplanen för jämställdhet inom den offentliga förvaltningen

i enlighet med vad som anförs i motionen.

2003/04:A262 av Camilla Sköld

Jansson m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen snabbutreder och

till riksdagen återkommer med förslag enligt vad i motionen anförs om att

marknadsrelaterade löneskillnader skall få genomslag i rättstillämpningen.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av

jämställdhetslagen så att den även omfattar strukturell lönediskriminering.

2003/04:A280 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att jämställdhetspolitiken

har ansvar för alla kvinnor och män.

2003/04:A287 av Ulla Wester

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om funktionshindrade kvinnors ojämlika och ojämställda

villkor.

2003/04:A288 av Gudrun Schyman (v):

1. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnors motstånd.

2.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om feministisk folkbildning.

3. Riksdagen begär att regeringen utreder

formerna för övergripande feministiskt förändringsarbete.

2003/04:A293

av Karin Pilsäter (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om en ny löneskillnadsutredning för att

kartlägga och analysera löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

2. Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

utarbetande av en handlingsplan mot orättvisa löneskillnader innehållande

ytterligare verktyg för relativlöneförskjutning, brytande av yrkes- och

arbetsgivarsegregation samt moderna redskap för att kombinera förvärvsarbetet

med familj.

2003/04:A302 av Margareta Andersson m.fl. (c):

2. Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om

införande av konsekvensbeskrivningar ur ett jämställdhetsperspektiv inför

olika beslut.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att flytta lönediskrimineringsmål från Arbetsdomstolen

till allmän domstol.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa möjlighet till grupptalan i

lönediskrimineringsmål.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att höja skadeståndsbeloppet vid

jämställdhetsmål.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om alternativa arbetsmarknaders betydelse för en

rättvis lönesättning.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en långsiktig plan för uppvärdering av

kvinnodominerade yrken.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör återkomma med ett

förslag som förbättrar kvinnors möjligheter att ta del av löneförmåner.

15.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att ge ett forskningsuppdrag till ett lärosäte för att öka kunskapen

angående kvinnor och styrelsearbete.

18. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att JämO får ett särskilt

uppdrag att granska försäkringsbolagens försäkringsvillkor i de delar där

de berör våld mot kvinnor.

2003/04:A307 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

1.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om makt och synliggörande.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om liberal handlingsplan för ökad

jämställdhet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

i motionen anförs om ökad egenmakt i arbetslivet.

4. Riksdagen tillkännager

för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att konkurrensutsätta

den offentliga sektorn.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att lönediskrimineringen måste brytas.

9.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om en plan för att höja underbetalda kvinnogruppers löner inom den offentliga

sektorn.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om aktiv opinionsbildning i näringslivet.

13. Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett

jämställdhetsmärkningssystem.

2003/04:A329 av Stefan Attefall m.fl.

(kd):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om jämställdhet och diskriminering av föräldralediga.

2003/04:A332

av Christina Axelsson och Börje Vestlund (båda s):

Riksdagen tillkännager

för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att

arbeta mer för jämställdhetspolitik i EU.

2003/04:A334 av Carina Ohlsson

m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

i motionen anförs om jämställdhetsområdet.

2003/04:A335 av Sylvia Lindgren

och Agneta Gille (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att öka andelen kvinnor i privata

bolagsstyrelser.

2003/04:A371 av Alf Svensson m.fl. (kd):

2. Riksdagen

tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet

av ett kartläggande av de faktorer som kan hämma kvinnor att ta ett

ledningsansvar med anledning av FN:s rapport om jämställdhetsläget i Sverige.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en ökad konkurrensutsättning inom offentlig sektor, särskilt

inom vård- och omsorgssektorn, för att främja kvinnors arbetsmarknad.

11.

Riksdagen begär att regeringen låter utvärdera jämställdhetslagens

betydelse och funktion i enlighet med vad som anförs i motionen.

13. Riksdagen

begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av 5 § jämställdhetslagen

i enlighet med vad som anförs i motionen.

19. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en kartläggning

av regionala skillnader av uttag av pappaledighet med inriktning på att

undanröja hinder för ett ökat uttag.

32. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den bör ta initiativ

till trepartssamtal mellan stat, arbetsgivar- och arbetstagarparter för

att uppnå en ökad representation av kvinnor på såväl styrelsenivå som

ledande poster.

Bilaga 2

Löneskillnader mellan kvinnor och män

Stenografiska uppteckningar

från AU:s hearing om löneskillnader mellan kvinnor och män

den 21 oktober 2003

Ordföranden Anders Karlsson (s): Ni ska alla vara varmt välkomna

till arbetsmarknadsutskottets offentliga utfrågning om löneskillnader

mellan kvinnor och män.

Vilka är då orsakerna till löneskillnader mellan

kvinnor och män? Hur ser dessa skillnader ut, och vad kan vi gemensamt

göra för att uppnå jämställda löner? Det är några av de frågeställningar

vi ska ägna dagen åt att diskutera.

För att vi ska få en djupare inblick

i dessa komplexa mönster som utgör hinder för att uppnå jämlikhet i

arbetslivet har vi bjudit in flera intressanta föreläsare. Välkommen hälsar

jag Ingemar Hansson från Konjunkturinstitutet, Lena Johansson från SCB,

Anders Lindström från Medlingsinstitutet och JämO Claes Borgström.

Det

övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att bejaka att

kvinnor och män ges samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom

livets alla områden. I teorin har också kvinnor samma möjligheter och

rättigheter som män, men tittar vi oss omkring säger verkligheten oss

något helt annat. Vi har en lång väg kvar innan vi med rätta kan påstå

att vi faktiskt lever i ett jämställt samhälle - detta trots att Sverige

ofta betraktas som ett av världens mest jämställda länder.

För att nå

framgång krävs att jämställdheten integreras i alla de politiska beslut

som formar människors vardag. Det gäller inte minst villkoren i arbetslivet

och rätten till jobb med egen försörjning. Ända fram till 1960-talet

dominerade den manliga försörjarmodellen i Sverige. Normen var att mannen

försörjer familjen, och om kvinnan bidrog var det bra nog. Därefter har

kvinnor trätt ut på arbetsmarknaden, vilket är resultatet av hård kamp

under flera generationer. Jämställdhet förutsätter att alla vuxna är

ekonomiskt oberoende. Därför är rätten till arbete och egen försörjning en

första förutsättning för jämställdhet. På sikt har kvinnors möjlighet och

position på arbetsmarknaden förstärkts. Men sviterna av den manliga

försörjarmodellen lever kvar. Även i vår medvetna tid har kön fortfarande

betydelse för människors villkor i arbetslivet. Yrken som betraktas som

kvinnliga värderas ofta lägre när det gäller lönesättning. Så ser det

tyvärr ut i dagens Sverige. I världens mest jämställda land, fortfarande

mer än 80 år efter det att Sverige blev en demokrati med lika rösträtt

för kvinnor och män, tillmäts inte kvinnors förvärvsarbete lika värde som

männens.

I dag är svenska kvinnors förvärvsfrekvens bland de högsta i

världen, men kvinnor tjänar i snitt 82 % av männens lön vid heltidsarbete.

Skillnaderna har under många år legat på ungefär samma nivå. Nu ser vi

en tendens till att löneskillnaderna ökar. Undersökning på undersökning

visar på samma sak. Pengar ger makt och inflytande, och här ges kvinnor

inte samma möjlighet.

För en tid sedan genomförde LO en kartläggning av

de 100 000 löntagarna med högst respektive lägst lön. Resultatet var föga

förvånande. Den typiskt låglöneanställda är kvinna, arbetar med jobb inom

vård och omsorg, handel eller restaurang. Den traditionella höglöneanställde

är man, tjänsteman, som arbetar som vd, chef eller specialist. Kartläggningen

visar också att bland höglöneanställda följer löneskillnaderna mellan

könen ett mer traditionellt mönster där männen har klart högre lön än

kvinnor. Men det är inte enbart stora löneskillnader som skiljer hög- och

låglönearbetare åt. Deltidsarbete förekommer nästan aldrig bland

höginkomsttagarna, medan en dryg tredjedel av de låglöneanställda arbetar

deltid.

En förklaring till lönegapet mellan kvinnor och män kan vara att den

svenska arbetsmarknaden är strängt könsuppdelad. Omkring 90 % av arbetskraften

finns i yrken som domineras av någotdera könet. Andra orsaker som mer

eller mindre hänger samman är värdediskriminering i samhället, vilket gör

att kvinnodominerade arbeten allt som oftast har lägre status och därför

betalas sämre än mansdominerade yrken. Arbete som i huvudsak utförs av

kvinnor är lägre betalt än arbete som utförs av män. En anledning till

detta kan vara att den kunskap som ofta kopplas samman med kvinnliga yrken

tenderar att ses som medfödd och inte förvärvad. Kontentan är att på

arbetsplatser som domineras av kvinnor är löneläget lägre än på mansdominerade

arbetsplatser.

Om andelen män ökar inom en kvinnodominerad bransch ökar

lönerna - och omvänt. Denna utveckling är tydligast inom tjänstemannayrken

och akademikeryrken men även i viss mån inom industrin.

Oförklarliga

löneskillnader - hur förklarar vi att kvinnor med samma slags arbete,

utbildning och erfarenheter som män tjänar mindre, trots att de befinner

sig på samma arbetsplats?

Detta är resultatet av en arbetsmarknad som

värderar kvinnor och män olika. Det är ett arbetsliv som har denna

ojämställdhet inbyggd i grunden. Överallt i vår vardag möter vi kvinnor och

män i denna struktur. Det innebär för kvinnor att de har mindre inflytande,

att de får sämre löner, att de har svårare att få heltidsarbete och inte

samma möjlighet till kompetensutveckling som män.

Frågorna är berättigade,

och vi hoppas under dagen finna svar på dessa. Detta behövs inte minst

för att Sverige ska kunna hävda och förstärka sin konkurrensförmåga. För

att ha en fortsatt tillväxt och kunna säkerställa välfärden måste kvinnorna

inte bara ha tillträde till arbetsmarknaden utan också få samma lön som

männen för lika och likvärdigt arbete.

Med dessa inledande ord vill jag

än en gång hälsa er hjärtligt välkomna till en som vi hoppas intressant

och givande dag på temat löneskillnader mellan kvinnor och män.

Generaldirektör

Ingemar Hansson, Konjunkturinstitutet: Jag ska prata om de makroekonomiska

utgångspunkterna för jämställda löner. Jag kommer att inledningsvis göra

det med utgångspunkt i den rapport om lönebildningen som Konjunkturinstitutet

publicerade nyligen. Vi har, som ni säkert vet, uppdrag från riksdagen

att årligen producera rapporter med de samhällsekonomiska förutsättningarna

för lönebildningen. Jag kommer att redovisa en del av innehållet i rapporten

och framför allt dra slutsatser om vad den innebär i frågan om jämställda

löner.

Jag kommer också att redovisa en del statistik för sysselsättningsgrader

och andra faktorer för män kontra kvinnor och säga något om vad den innebär

för förutsättningarna för jämställda löner.

Jag börjar med den första

bilden från lönebildningsrapporten. Rapporten finns vid ingången till

lokalen. Ni som ännu inte har fått den kan hämta den där.

Arbetskostnaderna

per anställd i det svenska näringslivet har ökat snabbare än arbetskostnaderna

i omvärlden, både i början av 90-talet, i mitten av 90-talet och under

2001 och 2002. De blå staplarna är högre än motsvarande staplar för

omvärlden. Det betyder att arbetskostnaderna fortfarande växer snabbare än

i omvärlden.

Vi har ungefär samma inflationsmål i Sverige som i omvärlden,

om vi väger ihop Europa, USA och omvärlden i övrigt. Det betyder på sikt

att arbetskostnaderna inte kan öka snabbare än i omvärlden. Den här

utvecklingen är inte hållbar. Om den fortsätter måste Riksbanken strama upp

penningpolitiken samtidigt som vi riskerar att förlora i konkurrenskraft

jämfört med andra länder.

Diagrammet visar den sammanlagda

arbetskostnadsutvecklingen, det vill säga utvecklingen av dels timlönerna, dels

olika typer av bikostnader. En orsak till att de svenska kostnaderna har

ökat snabbare än i omvärlden är att olika typer av bikostnader har ökat

mycket. Löneutvecklingen har bromsats och har varit måttligt hög från

1998 och framåt. Den var hög i mitten av 90-talet men bromsades och har

varit måttligt hög de senaste sex sju åren. Men det som är problemet är

att bikostnaderna, bland annat kostnaderna för avtalsenliga pensioner,

har höjts nyligen, och det gäller även kostnaderna för den sjuklön

arbetsgivarna betalar. Frånvaron har ökat och sjuklöneperioden som betalas

av arbetsgivaren har ökat från två till tre veckor. Alla de ökade

bikostnaderna har bidragit till att arbetskostnaderna har utvecklats snabbare

än i omvärlden. Det är inte hållbart på sikt.

Nästa diagram visar hur

arbetskostnadsandelen har utvecklats - återigen för näringslivet. Den

snabba kostnadsutvecklingen har lett till att arbetskostnadsandelen har

ökat ganska snabbt de senaste tre fyra åren. Samtidigt ser ni att den

omkring 1995 låg på en låg nivå. I viss mån kan man tolka den utveckling

som har varit de senaste fem sex åren som ett återställande av en alltför

låg arbetskostnadsandel motsvarande en onormalt hög vinstandel. Vi ser

också att om den trenden fortsätter får vi snabbt en arbetskostnadsandel

som är ohållbart hög. Det är ytterligare en illustration av att vi inte

kan fortsätta med den kostnadsutveckling vi har haft hitintills utan att

det kommer att leda till negativa återverkningar i form av att Riksbanken

måste strama åt penningpolitiken och därmed se till att tillväxten och

sysselsättningen blir lägre.

Vi gör en prognos i rapporten. Vad tror

vi? Tror vi att utvecklingen kommer att brytas eller inte? Är vi på väg

in i en ohållbart hög andel för arbetskostnaderna?

Vi har utvärderat

förutsättningarna inför 2004 års avtalsförhandlingar jämfört med dem som

gällde senaste gången vi hade omfattande avtalsförhandlingar, nämligen

inför 2001 års löneförhandlingar. Hur ser förutsättningarna ut för

lönebildningen i dag jämfört med hur det såg ut för tre år sedan när vi stod

inför de stora avtalsförhandlingarna 2001? Vi kan på område efter område

konstatera att det finns förutsättningar som pekar mot en lägre

lönekostnadsökning.

Nästa diagram visar att vi inför uppspelet till

avtalsförhandlingarna 2001 - dvs. i slutet av 2000 - hade haft ett antal år med

en väldigt snabbt ökande sysselsättning. Därefter har sysselsättningen

stagnerat, och vi räknar med att den blir konstant under ett antal år.

För tre år sedan hade vi en snabbt avtagande arbetslöshet. Att arbetslösheten

understeg 4 % var en orsak till att arbetskostnaderna accelererade. Om

man vill kan man tolka det som att svensk lönebildning inte tål en

arbetslöshet lägre än 4 %. Blir arbetslösheten lägre tenderar löneökningarna,

arbetskostnaderna, att öka så snabbt att Riksbanken måste strama åt

penningpolitiken. Vår bedömning från Konjunkturinstitutets sida är att den

så kallade jämviktsarbetslösheten i Sverige ligger på ungefär 4 %. Detta

betyder, så som vi tror att lönebildningen fungerar, att det inte går att

varaktigt ha lägre arbetslöshet än 4 %. Vi hoppas att vi har fel, men det

är vår uppgift att göra en så opartisk och neutral bedömning som möjligt

- och då kommer vi till den slutsatsen.

Under det senaste året har

arbetslösheten ökat något, och vi är inne i en lågkonjunktur. Vi räknar

med att arbetslösheten kommer att öka ytterligare ett tag framöver. De

olika bristtalen på arbetskraft är låga. Vinstandelen har gått ned och

arbetskostnadsandelen har gått upp, vilket också dämpar löneökningarna.

Med den senaste apprecieringen av kronan - kronan har förstärkts ganska

mycket efter EMU-omröstningen - är konkurrensläget svagare för industrin

än tidigare. Sammantaget leder dessa förutsättningar till att vi prognostiserar

en markant uppbromsning av arbetskostnadsökningen.

Den streckade kurvan

visar arbetskostnadsutvecklingen enligt nationalräkenskaperna. Vi tror

att den kommer att bromsas rejält framöver. Enligt vår prognos kommer den

att uppgå till i genomsnitt 3,7 % för 2004, 2005 och 2006. Diagrammet

visar även timlönen enligt nationalräkenskaperna. Den avviker en del från

den timlön som mäts enligt konjunkturstatistiken. Vi räknar med att även

den kommer att bromsas ordentligt.

Vår bedömning är att arbetskostnadsökningen

kommer att bromsas upp och hamna strax under 4 % de närmaste tre åren på

grund av de i och för sig tråkiga faktorerna med bl.a. lågkonjunktur och

stigande arbetslöshet. Prognosen förutsätter att arbetskostnaderna inte

ökar snabbare än timlönen. Det förutsätter att eventuella ökade kostnader

för företag på grund av ytterligare utökningar av sjuklönen eller ökat

ansvar vad gäller t.ex. rehabilitering balanseras av en motsvarande

sänkning av arbetsgivaravgifterna. En slutsats från rapporten är att

löneutrymmet är så pass litet att vi rekommenderar regering och riksdag att

avstå från att inskränka det genom att lägga skyldigheter på arbetsgivaren

utan att sänka arbetsgivaravgifterna i motsvarande utsträckning. Löneutrymmet

är så litet att man inte bör försvåra för arbetsmarknadens parter att

träffa avtal på hyggliga nivåer genom att göra så.

I Konjunkturinstitutets

remissyttrande var vi för en ökning av arbetsgivarnas ansvar vad gäller

sjuklönen, men vår rekommendation var att det skulle balanseras av

motsvarande sänkning av arbetsgivaravgiften, så att förändringarna inte

inskränker löneutrymmet för parterna.

Diagrammet ovan avser således

Konjunkturinstitutets prognos, dvs. vår bedömning av den mest sannolika

arbetskostnadsutvecklingen.

Nästa diagram visar att detta resulterar i

en utveckling av sysselsättningen som inte är bra samhällsekonomiskt. Den

blå kurvan visar att arbetskostnadsutvecklingen leder till att den reguljära

sysselsättningsgraden - det vill säga sysselsättningen som andel av

befolkningen mellan 20 och 64 år, av regering och riksdag målsatt till 80 %

- trendmässigt sjunker i vårt huvudscenario de närmaste sju åtta åren,

huvudsakligen beroende på en förändrad demografisk sammansättning.

Fyrtiotalisterna kommer upp i förtidspensionsåldern. Här räknar vi med att

fyrtiotalisterna kommer att vara förtidspensionärer i samma grad när de

är 55-65 år som dagens 55-65-åringar är förtidspensionärer. Under det

antagandet kommer sysselsättningen att sjunka trendmässigt. Det är ingen

samhällsekonomiskt bra utveckling. Tvärtom är det djupt olyckligt att

andelen sysselsatta sjunker. Det är vad som händer om vi inte når framgång

vad gäller att motverka ohälsa både bland dem som är anställda och bland

dem som i annat fall får förtidspension på grund av sjukdom. Det här är

vårt huvudscenario - det vi tror är mest sannolikt. Det utgår i princip

från nuvarande regler vad gäller sjukskrivningar och förtidspensioneringar.

Sedan har vi andra scenarier som förutsätter en bättre utveckling avseende

sjukfrånvaro och förtidspensioneringar respektive en bättre fungerande

lönebildning, vilket resulterar i en bättre samhällsekonomisk utveckling.

Sysselsättningsutvecklingen i huvudscenariot är således inte speciellt

bra. Vi förordar och rekommenderar parterna att i stället sträva efter en

lönebildning som tolererar en lägre arbetslöshet motsvarande 3 %. Om vi

antar en jämviktsarbetslöshet på 3 % får vi en sysselsättningsutveckling

enligt den röda streckade kurvan. Det skulle motverka den nedgång som i

annat fall sker ytterst av demografiska skäl. Men det skulle inte vara

tillräckligt för att få kurvan att luta uppåt. Ska kurvan luta uppåt måste

sysselsättningsgraden öka. Särskilt om vi ska närma oss en sysselsättningsgrad

på 80 % räcker det inte enbart med återhållsam lönebildning utan då måste

arbetsutbudet öka radikalt mer än i vårt huvudscenario, till exempel genom

att all typ av ohälsa, såväl frånvaro från arbetsplatsen som

förtidspensioneringar,

blir radikalt lägre än i dag.

Vi tar nästa diagram. I huvudscenariot

har vi en arbetskostnadsutveckling på i genomsnitt 3,7 % de närmaste tre

åren. Det vi bedömer vara en samhällsekonomiskt lämplig löneutveckling

ger en lite bättre sysselsättningsutveckling enligt den kurva jag visade

tidigare. Då skulle den årliga arbetskostnadsökningen i stället vara 3,2 %.

Diagrammet visar arbetskostnadsutvecklingen för näringslivet. Det är

den som styr inflationen i lite mer långsiktiga kalkyler. Vad motsvarar

den i termer av avtalsenliga löneökningar? Bland annat finns det tyvärr

en underskattning i konjunkturlönestatistiken jämfört med vad vi tror är

den mer rättvisande utvecklingen av arbetskostnaderna. Vi bedömer den

vara 0,3 % framöver. Sedan räknar vi i huvudscenariot med en löneglidning

på 1,3 %. Kvar blir en avtalsenlig löneökning på 2,1 %. Som jämförelse

kan nämnas att i avtalsförhandlingarna 2001 uppgick de årliga avtalsenliga

löneökningarna till 2,4 %. Beroende på de annorlunda förutsättningar jag

har redovisat för er, är således vår prognos att avtalen i snitt kommer

att hamna på 2,1 %. Det gäller avtalen i näringslivet. Det vore

samhällsekonomiskt bättre om de blev lägre motsvarande 1,7 %, vilket bedöms

medföra en årlig ökning av arbetskostnaderna med 3,2 %.

Vad har detta

för betydelse för jämställda löner? Man kan dra tre slutsatser i detta

avseende.

För det första: Om vi ska ha en löneutveckling som främjar att

vi upprätthåller sysselsättningsgraden i stället för att sänka den, dvs.

att avtalen i snitt ska hamna på 1,7 %, så innebär detta tyvärr ett rätt

litet utrymme för relativa lönejusteringar. Samtidigt är relativa

lönejusteringar angelägna även samhällsekonomiskt av ett stort antal skäl.

Bland annat är det angeläget även samhällsekonomiskt att ta bort osakliga

löneskillnader mellan män och kvinnor. Även i övrigt är det angeläget att

relativa löner ska kunna ändras så att arbetskraft lockas till sektorer

som växer och att det inte blir alltför stort överskottsutbud av arbetskraft

inom sektorer som krymper. Relativa löner bör kunna ändras för att stödja

den strukturomvandling som vi alla är beroende av och som främjar svensk

ekonomisk utveckling liksom för att ta bort osakliga löneskillnader mellan

män och kvinnor. Men givet att den totala ramen för avtalsenliga löneökningar

uppgår till 1,7 % och att det inte är realistiskt att räkna med att någon

ska avtala sig till lägre löner får man acceptera att relativa lönejusteringar

måste få ta tid. Det går inte att på ett, två eller tre år justera relativa

löner med t.ex. + 10 %. Det skulle kräva att vissa får sänkt lön. Man får

då räkna med att vi, givet de smala ramarna, måste acceptera att det tar

tid att justera relativa löner såväl mellan män och kvinnor som i alla

andra dimensioner där det samhällsekonomiskt och av andra skäl är angeläget

att ändra de relativa lönerna, om vi inte ska få en ännu sämre utveckling

av sysselsättningen.

För det andra: Om man nu vill utjämna de löneskillnader

som finns mellan män och kvinnor som är betydande - det kommer Lena

Johansson att visa i nästa föredrag - och samtidigt hålla sig inom de snäva

ramarna, skulle jag vilja uppmana alla som ska tala senare här i dag och

i andra sammanhang att försöka formulera detta på ett sätt som främjar

såväl jämställda löner som en total löneutveckling som ligger i linje med

vad som är samhällsekonomiskt lämpligt och vad som befrämjar en ökad

sysselsättning. Om man vill ändra lönerelationen mellan män och kvinnor -

vilket jag också instämmer i är önskvärt att göra - bör man snarare

uttrycka sig i termer av att hålla igen löneutvecklingen för män än att vi

ska öka löneutvecklingen för kvinnor. Om man säger att vi ska uppnå

jämställda löner genom att hålla igen löneutvecklingen för män kan vi både

bidra till mer jämställda löner och till att den totala löneutvecklingen

hamnar i linje med vad som befrämjar sysselsättningsutvecklingen. Min

rekommendation är att vi, så fort vi talar om att uppnå mer jämställda

löner, ska formulera oss i termer av att hålla igen löneutvecklingen för

män.

För det tredje: Alla kalkyler jag har visat gäller näringslivet.

Det är näringslivets arbetskostnader som har en direkt koppling till det

svenska inflationsmålet. Det är näringslivets arbetskostnader som avgör

utvecklingen av konkurrenskraften för Sverige jämfört med omvärlden. Det

betyder att man kan ha en annan löneutveckling inom den offentliga sektorn

utan att det direkt stöter på patrull i form av högre inflation och därmed

höjd reporänta och stramare penningpolitik. Som ni alla vet är kvinnor

starkt överrepresenterade speciellt i den kommunala sektorn. Det är möjligt

för den kommunala sektorn att ha en något annorlunda löneutveckling utan

att det direkt hotar inflationsmålet.

Det finns dock begränsningar även

här. För det första finns det mycket smittoeffekter i all lönebildning i

Sverige. Får en sektor mer tenderar andra att vilja ha nästan lika mycket

som den sektorn. Om offentliga sektorn får i genomsnitt väsentligt högre

löneökningar finns det risk för att det smittar av sig på den privata

sektorn och därmed försvårar nedväxlingen till 3,2 % i arbetskostnadsökning

och 1,7 % i avtalsökning.

För det andra innebär snabbare löneökningar i

den offentliga sektorn högre skatter än vid en långsammare löneutveckling.

Alternativt får man minska antalet sysselsatta i kommunerna. Om man till

exempel höjer kommunalskatterna för att finansiera en högre löneökning så

kan det också leda till kompensationskrav om de privat anställda vill

upprätthålla sin inkomstutveckling efter skatt. Därmed kan löneutvecklingen

bli högre även i näringslivet.

Det finns således smittoeffekter om den

offentliga sektorn drar iväg, men det finns inga nämnvärda direkta effekter

på inflationen och därmed inga direkta effekter när det gäller Riksbankens

penningpolitik. Men på grund av de här smittoeffekterna blir slutsatsen

även här att det är önskvärt att undvika alltför stora skillnader i

löneökningar mellan offentlig och privat sektor. Återhållsamhet när det

gäller löneutvecklingen för män i den offentliga sektorn skulle kunna

bidra till alla de mål som vi har vad det gäller löneökningar ur

samhällsekonomisk synvinkel.

Jag ska också gå in på ett antal andra faktorer

som har betydelse för mer jämställda löner för män och kvinnor. Vi tar

nästa diagram. Som ni alla vet är sysselsättningsgraden bland kvinnor

betydligt lägre än sysselsättningsgraden bland män. Så har det varit under

de senaste 15-20 åren, även dessförinnan.

Samhällsekonomiskt finns det

mycket att tjäna på högre sysselsättning. Om man kunde öka kvinnornas

sysselsättningsgrad till samma nivå som männens skulle den totala

sysselsättningen öka, de totala skattebaserna bli större, de offentliga

finanserna bli bättre och det skulle finnas ett utrymme för sänkta skatter

eller höjda utgifter utöver vad som finns om vi inte lyckas utjämna den

här skillnaden. Samhällsekonomiskt är det angeläget att få upp den relativa

och den absoluta sysselsättningen för kvinnor.

I någon mån kan man säga

att det finns statistiskt stöd för att kvinnors arbetsutbud är mer känsligt

för lönen än männens. Ur arbetsutbudssynvinkel skulle en höjning av

kvinnornas relativa löner, dvs. en sänkning av männens relativa löner, kunna

främja en ökning av kvinnors sysselsättning. Å andra sidan skulle en

höjning av den relativa lönen i någon mån kunna minska efterfrågan inom

kvinnodominerade områden. Man kan åtminstone säga att det är mycket

samhällsekonomiskt angeläget att öka sysselsättningen bland kvinnor. Ett

sätt att locka ännu fler till att bjuda ut sin arbetskraft på heltid och

inte på deltid skulle kunna vara att utjämna lönerelationerna mellan män

och kvinnor.

Nästa diagram visar arbetslösheten för män respektive kvinnor.

Arbetslösheten är faktiskt något högre för män än för kvinnor. Även

utifrån detta förhållande kan man finna ett visst makroekonomiskt stöd för

att männen ska ha en något lägre löneutveckling än kvinnor. Överskottet

på arbetskraft är alltså större inom manligt dominerade områden än inom

kvinnligt dominerade områden. Det ger ett visst marknadsstöd för en

sänkning av männens löner relativt kvinnornas.

Det finns också faktorer

som drar i motsatt riktning. Mitt sista diagram visar den totala frånvaron

bland sysselsatta i form av bl.a. sjukfrånvaro och föräldraledighet.

Frånvaron är betydligt större för kvinnor än för män. Marknadsmässigt

tenderar detta att hålla nere kvinnolönerna. En orsak är den ojämna

fördelningen av föräldraledigheten. Åtgärder som riksdagen kan göra är att

främja en mer jämn fördelning av uttaget av föräldraledigheten. Det är en

väg att få en jämnare fördelning av frånvaron mellan män och kvinnor. Det

är ett marknadsmässigt sätt att stödja en något svagare utveckling av

lönerna för män än för kvinnor.

Sammanfattningsvis kan sägas att om vi

ska uppnå samhällsekonomiskt angelägna mål om att öka sysselsättningen,

eller åtminstone bromsa den nedgång som enligt Konjunkturinstitutet kommer

att ske i annat fall, är det viktigt att de totala arbetskostnaderna ökar

betydligt långsammare än under de senaste åren. Det ger litet utrymme för

relativa lönejusteringar. Man får räkna med att de tar tid. De får ske

över flera år snarare än enstaka år.

Det finns ett visst marknadsstöd

för att männens löner ska bli lägre i förhållande till kvinnornas, bland

annat att männens arbetslöshet är större. Bristtalen inom kvinnodominerade

yrken, framför allt i den offentliga sektorn, är betydligt högre än

bristtalen inom många mansdominerade yrken. Bristtalen inom näringslivet är

väldigt låga just nu.

För det tredje är fördelningen av frånvaron en

faktor som man skulle kunna påverka via politiska beslut. Det är en väg

att försöka få marknadskrafterna att verka i riktning mot något lägre

relativ lön för män.

Ordföranden: Tack för det, Ingemar Hansson. Jag

lämnar ordet till Lena Johansson från SCB. Varsågod.

Utredare Lena

Johansson, SCB: Jag tänker tala om kvinnors och mäns löner, vad lönestatistiken

visar och vad den inte visar. Den lönestatistik jag tänker på är den

officiella strukturlönestatistiken som Medlingsinstitutet ansvarar för och

vi på SCB producerar. Jag tänkte visa mina bilder på PC.

Jag vill inleda

med att tala om hur många vi är och vilka vi är som är anställda på

arbetsmarknaden. Sedan tänkte jag också försöka förklara några begrepp som

jag ska använda.

När vi tittar på den här bilden ser vi att hälften av

kvinnorna finns i privat sektor och hälften i offentlig sektor. Totalt är

vi drygt 1,7 miljoner. Vi fördelar oss lite olika på stat, landsting och

kommuner. Männen är nästan 1,8 miljoner. Mer än 80 % av dem finns inom

privat sektor och knappt 20 % inom offentlig sektor. Lika stor andel män

som kvinnor finns inom staten, men inte alls lika stor andel inom kommuner

och landsting.

Hur ser det då ut inom varje sektor? I privat sektor är

nästan två tredjedelar män och en tredjedel kvinnor. Inom offentlig sektor

är det omvänt. Nästan tre fjärdedelar är kvinnor. Vi ser att vi inom staten

har jämn könsfördelning. Med jämn könsfördelning menar jag att vi har

minst 40 % av vartdera könet, att vi håller oss inom 40-60. Önskvärt är

naturligtvis 50/50.

Så här ser det ut på arbetsmarknaden. Jag vet inte

om jag har tagit död på en myt nu. Vi pratar ju ofta om att kvinnor finns

inom offentlig sektor. Ja, det gör de, till hälften. Men männen saknas

inom offentlig sektor, skulle jag vilja säga.

Jag vill förklara några

begrepp. Vi talar bara om heltidslöner. Alla timlöner är omräknade till

månadslöner, och vi talar bara om heltidsekvivalenter. Vi talar om grundlön

inklusive fasta och rörliga tillägg. Det är inte det begrepp som man

vanligen använder i avtalssammanhang, men vi gör det för att kunna jämföra

olika grupper på hela arbetsmarknaden. När jag talar om löneskillnad menar

jag skillnaden mellan kvinnors och mäns löner uttryckt i procent, ingenting

annat. Det gäller i dag alltså.

När det gäller lika arbete och likvärdigt

arbete kan jag med min lönestatistik bara beskriva hur det ser ut vid

lika arbete. Med lika arbete menar jag arbeten som har samma klassificering

enligt vår yrkesklassificering, standard för svensk yrkesklassificering,

SSYK. Då talar jag i första hand om den som är på tresiffernivå. Standarden

finns på fyrsiffernivå. Varje yrke kan beskrivas med hjälp av fyra siffror.

Om vi håller oss till tresiffernivå har vi drygt 110 yrkesgrupper. Vi

har drygt 350 yrken när vi är på fyrsiffernivå.

Vi ska se på några

resultat. De här siffrorna stämmer inte med vad vi hörde från början,

eftersom det här är första gången som jag presenterar 2002 års uppgifter.

Kvinnorna har 83 % av männens lön. Det säger inte så mycket. Det säger

att kvinnors genomsnittslön i relation till mäns genomsnittslön är 83 %.

Det kan användas om man vill se över tiden. Men det finns mer om man

fördjupar sig i siffran, till exempel när det gäller kvinnors och mäns

olika fördelning på ålder, utbildning, heltid, deltid, sektor och så vidare.

Jag tänker nu visa vad som händer om vi tar hänsyn till de faktorerna.

På

SCB använder vi oss av standardvägning väldigt mycket. I det här fallet

fördelar sig kvinnor och män lika på de olika faktorerna. Om vi tittar

hur det ser ut om vi tar hänsyn till ålder - vi har delat in oss i fyra

åldersgrupper - händer ingenting med lönerelationen. Det beror på att vi

fördelar oss så väldigt lika på de olika åldersgrupperna. Löneskillnaden

ökar med stigande ålder.

Hur är det när det gäller utbildningsnivå? Vi

vet att nästan 40 % av alla kvinnor och lite drygt 30 % av alla män har

treårig eftergymnasial utbildning. Det borde generera högre lön. Om vi

lägger till utbildning händer fortfarande ingenting, eller väldigt lite.

Om jag tog decimaler här skulle det visa sig att löneskillnaden har ökat

lite grann. Det beror förmodligen på att kvinnor utbildar sig till fel

yrken, de yrken som ger lägre lön.

Vi går vidare och tittar på sektor.

Männen finns inom privat sektor, såg vi, och kvinnorna inom offentlig

sektor. Vi vet och har hört här i dag att lönerna ligger högre i privat

sektor än i offentlig sektor. Då visar det sig att löneskillnaden minskar

lite grann, en procentenhet.

Om vi ser på heltid och deltid i statistiken

finner vi att drygt 40 % av alla kvinnor jobbar deltid. Ungefär 10 % av

alla män jobbar deltid. Om vi lägger på arbetstiden händer stora saker.

Nu kommer vi upp till 87 %. Vi närmar oss 100. Så kan vi hålla på hela

tiden bara vi kan mäta alla faktorer och lägga till dem. Jag skulle vilja

lägga till en faktor till. Det är faktorn yrkesgrupp.

Kvinnor och män

fördelar sig olika inom yrken. Det är väl ingen nyhet. Vi lever på en

väldigt könssegregerad arbetsmarknad. I den här boken, På tal om kvinnor

och män, - den engelska versionen ligger där ute - finns i ett diagram de

30 vanligaste yrkena upptagna. Där framgår väldigt tydligt hur segregerat

det är på arbetsmarknaden.

Nu är det yrkesgrupp, alltså inte yrke, som

vi lägger till. Då händer detta: 92 %. Det här är en mer användbar siffra.

Kvinnor har 92 % av männens lön. De här olika faktorerna som jag nu har

pratat om kan man lägga till i olika ordning. Vilken ordning jag än tar

och hur jag än betraktar det visar det sig att yrkesgrupp förklarar den

största delen av löneskillnaden.

Jag ska visa hur det ser ut för de olika

sektorerna när vi standardväger. För hela arbetsmarknaden är det 83 %,

för privat sektor 85 %. När jag nu standardväger ser vi att kommunerna

ligger ganska bra till, men det finns en löneskillnad.

Nu går vi till

de tio vanligaste yrkesgrupperna. Ni kanske inte kan läsa vad som står,

men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att se mönstret. De tio

vanligaste yrkesgrupperna täcker in 43 % av alla kvinnor och 34 % av alla

män. Det är alltså ganska många som finns här. Det är som en termometer

där jag på den ena sidan har avsatt kvinnornas medellön och på den andra

männens medellön. Vi ser att den högsta lönen har manliga företagsekonomer,

marknadsförare och personaltjänstemän. Den näst högsta lönen har manliga

säljare, inköpare och mäklare. På tredje plats kommer kvinnliga

företagsekonomer, marknadsförare och personaltjänstemän, och så vidare. I nio

av de här tio yrkesgrupperna har kvinnor i genomsnitt lägre lön än vad

männen har. Endast i en grupp, grundskollärare, har kvinnorna högre lön

än männen. Det rör sig om ungefär 200 kr.

Jag tycker att det här

diagrammet väldigt tydligt visar att kvinnorna sprider sig på löneskalan

inom ett mindre område än vad männen gör och dessutom längre ned på

löneskalan. Det här visar spridningen mellan olika grupper. För att titta

på spridningen inom några grupper har jag valt tre stycken: Inom den första

finns vård- och omsorgspersonal. Där har vi ungefär 430 000 personer.

90 % av dem är kvinnor och 10 % av dem är män. Det är alltså ett starkt

kvinnodominerat område. Gruppen företagsekonomer, marknadsförare och

personaltjänstemän kan synas heterogen, men de är klassade i yrkesregistret

som tillhörande samma grupp.

Vad bestämmer då inplaceringen i yrkesgrupp?

Vi har två kriterier: typ av arbete och den formella utbildning som krävs

för att utföra arbetet. Det handlar inte om den utbildning som individen

faktiskt har.

Det tredje yrket är ingenjörer och tekniker. Där har vi

ungefär 120 000 personer. 15 % är kvinnor och 85 % män.

Jag glömde att

säga hur könsfördelningen var bland företagsekonomerna. Där har vi 80 000

personer, 51 % kvinnor och 49 % män. Vi har ett kvinnodominerat, ett

kvantitativt jämställt och ett mansdominerat område.

Vad visar då detta?

Ni kanske har tittat på det och sett att längst till vänster visar vi

lönen för tiondepercentilen, sedan har vi undre kvartilen, median, övre

kvartil och nittiondepercentilen. Vi kan se att kvinnornas spridning är

mindre än männens i alla tre grupperna och att de ligger längre till

vänster på löneskalan. Jag har vänt löneskalan i 90 grader.

Män i gruppen

vård- och omsorgspersonal är ett nytt fenomen. Jag har studerat den här

gruppen i många år. Sedan två år tillbaka har männen brett ut sig lite

grann nedåt till vänster. Men vi ser fortfarande att spridningen är mindre

för kvinnor än för män. Det är samma fenomen inom grupper som mellan

grupper.

Gruppen företagsekonomer, marknadsförare och personaltjänstemän

har jag gått vidare med. Jag sade att den är ganska heterogen. Jag kan

titta i en annan källa och finna att kvinnor till största delen är

personaltjänstemän och män marknadsförare och företagsekonomer. Då kan man

tänka sig att redan det förklarar löneskillnader. Ändå kan det vara

intressant att titta på gruppen.

Jag har delat upp den gruppen i privat

och i offentlig sektor. Bilden talar för sig själv. Vi ser bland kvinnor

mindre spridning än bland män, och kvinnorna finner vi längre till vänster.

I privat sektor är det mycket större lönespridning än inom offentlig

sektor.

Den här gruppen har jag gått vidare med ytterligare. Jag har

valt åldersgruppen 25-39 år. Där har vi ganska många, och man kan tänka

sig att de är i karriärtankar. Jag har delat upp dem efter utbildningsnivå.

Då finner vi, om vi tittar allra längst åt höger, att löneskillnaden

varierar, mellan 82 % och 93 % beroende på sektor och utbildningsnivå.

Den här gruppen tillhör en grupp där krav på utbildning ska vara en längre

högskoleutbildning, alltså tre år eller mer. Men det finns personer som

har högst gymnasial utbildning.

Det intressanta här är att kvinnor med

eftergymnasial utbildning inom privat sektor har en lön på 29 000 kr. Män

med högst gymnasial utbildning har en högre månadslön. Alla är i åldersgruppen

25-39 år.

Jag har haft förmånen att studera en speciell bransch,

livsmedelsindustrin. Det var ett EU-projekt som gjordes i våras. Rapporten

ligger där ute. Där har jag delat upp de anställda i arbetare och tjänstemän.

Jag tyckte att det var relevant. Jag vill bara snabbt visa, med ungefär

samma bilder som tidigare, vad jag fann.

Den här bilden visar de fem

vanligaste yrkesgrupperna för arbetarna. Inte i någon av grupperna har

kvinnor i genomsnitt högre eller lika lön som män. Deras lön är lägre,

precis som vi visade tidigare.

Bland tjänstemännen varierar det lite

grann på löneskalan. Samma sak gäller här. Om vi växlar lite ser vi samma

mönster som tidigare: kvinnorna längre ned än männen och med mindre utrymme

än vad männen har.

Om vi tittar på lönespridningen, nu för arbetarna,

och gruppen försäljare, detaljhandel och demonstratörer kan den tyckas

väldigt konstig. Men det är riktigt. Jag har kontrollerat både med fackliga

företrädare och arbetsgivare: kvinnor och män gör helt olika saker fast

de är definierade i samma yrkesgrupp.

För tjänstemännen är det precis

samma mönster. Den här branschen består av ungefär 60 000 personer.

Jag

har även här gjort en standardvägning. Bland arbetarna hade kvinnorna

före analysen 91 % av männens löner. Efter analysen hände det inte så

mycket: 93 %. För tjänstemännen hände betydligt mer.

Jag skulle vilja

nämna publikationen Lön för mödan. Det arbetet var så intressant eftersom

vi kunde fördjupa oss inom ett speciellt område, där väldigt många personer

finns. Inom kommuner och landsting har vi också möjlighet att få yrkeskoden

på fyrsiffrig nivå, vilket möjliggör bättre analyser.

Jag ska visa vad

resultatet blev när vi tittade på den. Vi befinner oss fortfarande på

yrkesgruppsnivå. I hälso- och sjukvårdsspecialister ingår läkarna. Det är

den största gruppen. Lönen är ungefär lika för kvinnor och män i unga år,

men det händer någonting ganska snart som gör att männen rusar i väg.

Den andra stora gruppen är vård- och omsorgspersonal, den grupp som jag

visade tidigare. Vi ser att lönenivån för de äldre, de som pensioneras,

är ungefär densamma som för dem som ersätter dem. Trots att det är så

många kvinnor där ligger männen något lite över. Det syns knappast någon

skillnad, men det finns en liten skillnad.

Vi tittar på lönespridningen.

Ni får observera att det är olika löneskalor.

Om jag skulle använda

samma löneskala skulle diagrammet till höger knappast synas eller skärmen

inte räcka till. Så det är två olika löneskalor. Men ni ser en stor

skillnad. Om vi tittar på löneskillnaden inom kommuner och landsting ser vi

att den är 84 %. Landstingsägda bolag har en löneskillnad på 81 %. Vi har

också en liten del som är privat verksamhet. Där är löneskillnaden störst.

Detta gäller anställda hälso- och sjukvårdsspecialister, inte

privatpraktiserande egenföretagare.

Bland vård- och omsorgspersonal är det

samma mönster.

Jag ska nu visa hur det blir när vi går ned på den finare

fyrsiffernivån. Kvinnor och män kommer varandra lite närmare, men fortfarande

har vi en skillnad. Om vi väljer undersköterskor och sjukvårdsbiträden är

det ungefär samma sak. Det händer ingenting. Männen har något mer än

kvinnorna.

En annan grupp är sjuksköterskor. Även här har männen högre

lön. Tittar vi på distriktssjuksköterskor så ser vi att samma sak gäller

där.

En av de få grupper där kvinnor har högre lön än män är förskollärare

och fritidspedagoger. Sedan har vi psykologer och socialsekreterare här

på bilden, men även där har männen mer i lön.

Jag glömde att säga att

i 8 av de drygt 110 yrkesgrupperna har kvinnor i genomsnitt högre lön än

män. I 4 av dem har kvinnor och män lika lön. I resten finns det en

löneskillnad till kvinnors nackdel. Det är alltså ganska många grupper.

Jag

kan inte låta bli att visa upp den här boken - Att synliggöra löneskillnader

mellan kvinnor och män. Jag ska inte visa några resultat, men jag antar

att ni alla undrar hur det ser ut om vi jämför Sverige med andra länder.

Det tänker jag inte visa, för det är så komplicerat och då skulle jag

behöva hålla på en timme till. Det är så väldigt svårt att jämföra lönerna

och löneskillnaderna mellan länder. I den här boken har vi förklarat lite

grann varför. Det är en publikation som kom ut inför EU-ordförandeskapet.

Jag försökte gå igenom de allra senaste siffrorna i går, men jag tycker

inte att det här är relevant. Jag tar detta lite snabbt: När vi tittar på

löner i EU-länderna finns det olika källor. Vi har ECHP, European Community

Household Panel. Det är den vanligaste, men Sverige är inte med där. Vårt

bidrag blir då den strukturlönestatistik som jag just visade. Det är alltså

två olika källor som vi jämför. Om vi inte skulle ta källan ECHP utan

varje lands egen statistik så skulle vi förmodligen inte få med offentlig

sektor. I Sverige och övriga Norden är det naturligt att vi har med

offentlig sektor. Kvinnor finns ju där. Vi skulle förlora en hel del av

arbetsmarknaden om vi inte tog med offentlig sektor. Det finns en mängd

olika förbehåll. Allt detta finns att läsa om i boken.

1995 gjordes en

harmoniserad lönestatistik. Det är resultaten av den som presenteras här.

Just nu har man avslutat nästa insamling, så det dröjer väl ett år eller

kanske två innan vi får se resultatet från den. Då kan vi jämföra länderna.

Jag ska först berätta om en förstudie som SCB fick i uppdrag av

Medlingsinstitutet att göra. Kan vi se om den förstärkta jämställdhetslagen

från januari 2001 har gett effekter på löneskillnaden? Vi hade en teori

om att om vi tittar på grupper med yrkesuppgifter på fyrställig nivå så

skulle vi komma ganska långt. Man tittade på några kommuner och några

landsting. Jag ska inte fördjupa mig i det, men sammantaget kan vi säga

att vi kunde se att löneskillnaderna inom kommunerna minskade mycket när

vi använde en standardvägningsmetod. I vissa yrkesgrupper kan hela

löneskillnaden försvinna. I landstingen var det inte lika påtagligt. Vi tror

alltså att vi kommer lite närmare en förklaring om vi kan analysera lönerna

med en bättre yrkesstatistik.

Slutligen ska jag sammanfatta det hela.

Många av er har hört mig prata om det här många gånger - samma sak. Och

det är just det som är problemet, skulle jag vilja säga: Det händer

egentligen ingenting. Ända sedan början av 90-talet, har det sett likadant

ut. Det är ett och samma mönster som återkommer. Kvinnor har lägre

genomsnittslön än män i samma yrkesgrupp, samma åldersgrupp och med samma

utbildningsnivå. Lönespridningen är mindre för kvinnor än för män. Vi har

inga eller väldigt små förändringar över tiden.

Anders Lindström,

generaldirektör Medlingsinstitutet: Jag ska försöka redogöra för

Medlingsinstitutets roll i det här sammanhanget. För att det ska bli begripligt

måste jag säga någonting om hur lönebildningen fungerar och vad riksdag

och regering har sagt om välfungerande lönebildning. Sedan ska jag kommentera

det särskilda uppdrag som vi har från regeringen att prata med de

avtalsslutande parterna om hur de hanterar jämställdhetslagens

krav.

Medlingsinstitutet är en liten myndighet med nio anställda. Vi har tre

arbetsuppgifter. Den främsta är naturligtvis att medla. Men vi är också

ansvariga för den officiella lönestatistiken, vilket betyder att vi

beställer den av SCB. Vi ska också verka för en väl fungerande lönebildning.

Det är där som jämställdhetsfrågorna kommer in.

Jag visar här en bild

som kanske är lite svår, men för att ni ska förstå hur lönebildningen

fungerar så måste jag börja med att säga någonting om det här. Vi har i

Sverige omkring 50 fackförbund på arbetstagarsidan i tre centralorganisationer.

Vi har också ett antal förhandlingskarteller såsom PTK, OFR för den

offentliga sidan och facken inom industrin. Det finns alltså ett stort

antal aktörer - mer än 50 organisationer på arbetsgivarsidan som förhandlar

med de ungefär 50 fackförbunden på central nivå. De sluter ungefär 450

rikstäckande kollektivavtal som i någon mening innehåller reglering av

lönevillkoren.

Men det är inte längre så att de rikstäckande avtalen

alltid talar om vad som är utgående lön. Så är det endast i liten

utsträckning. Vi har haft en mycket omfattande decentralisering och

individualisering av lönebildningen de senaste tio åren ungefär. Numera är det

bara ungefär 10 % av de anställda i privat sektor som omfattas av

kollektivavtal där man centralt talar om exakt vad lönen är, alltså där det

finns en lönetariff. Det är det som vi kallar för grupp 7 här på bilden

- generell utläggning. Det är avtalen på Transports område, inom sjöfarten,

flyget och i viss utsträckning byggnadsindustrin.

Tendensen är tvärtom

att de grupper som på bilden är 1, 2, 3 och 4 ökar i omfattning. Grupp 1,

det vill säga där det centrala avtalet över huvud taget inte innehåller

några siffror, omfattar nu 7 % av de anställda i privat sektor, hela 32 %

av de anställda i staten och 28 % i kommuner och landsting. I kommuner

och landsting är det till exempel läkare, akademiker och lärare. I staten

är det framför allt akademikerorganisationerna. För dessa sätts lönen i

samtal mellan chef och medarbetare.

Kommunal hittar ni i grupp 4 -

lönepott utan individgaranti. Där finns Kommunalarbetareförbundet och stora

delar av SKTF (Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet).

Av detta förstår

ni att vi har en mångfald olika avtalskonstruktioner. De 450 avtalen ser

väldigt olika ut. Till dem kommer ungefär 200 000, kanske 300 000, lokala

överenskommelser om löneavtal. Det är alltså löner som stöds av de centrala

avtalen. Medlingsinstitutet träffar de parter som skriver centrala avtal

och talar med dem om vad som är väl fungerande lönebildning och om vilka

krav som riksdag och regering ställer på dem. Vi träffar inte de flera

hundra tusen personer som lokalt sätter löner. Dem påverkar vi enbart

indirekt, genom opinionsbildning.

Jag ska nu gå över till vad riksdag

och regering har sagt att vi ska kräva av en väl fungerande lönebildning.

Först och främst ska den medverka till att ge en ökad reallön. Men som

Ingemar Hansson konstaterade ska den också medverka till att öka

sysselsättningen. Den ska leda till så få konflikter som möjligt. Som Ingemar

Hansson också sade ska det vara möjligt att förändra gruppers relativa

lönelägen. Riksdagen har bestämt att lönebildningen ska leda till jämställda

löner och stimulera produktivitetsökningen.

Men det räcker inte med

det. Lönebildningen ska fungera så att den konkurrensutsatta sektorn,

alltså egentligen exportindustrin, är normerande. Industrins kostnader

får inte öka mer än de i våra viktigaste konkurrentländer. Dessutom säger

ni att detta ska vara förenligt med de förhandlingsformer som parterna

själva väljer. Staten ska alltså inte lägga sig i om det är centrala avtal

eller helt lokal, decentraliserad och individuell lönebildning.

Allt

det här ska åstadkommas inom den norm som bestäms av produktivitetstillväxten

i industrin och Riksbankens inflationsmål. Uttolkare av detta är årligen

Konjunkturinstitutet med den särskilda rapporten om samhällsekonomiska

förutsättningar för lönebildningen som Ingemar Hansson har talat om. Det

är den som vi stöder oss på när vi talar med parterna om hur de hanterar

detta.

För samtalen med parterna har vi fått ett särskilt uppdrag i

regleringsbrevet. Vi ska vid överläggningar med parterna om kommande och

pågående avtalsförhandlingar fästa uppmärksamhet på vikten av att de

centrala kollektivavtalen konstrueras så att de främjar de lokala parternas

arbete med lönefrågorna i ett jämställdhetsperspektiv. Detta har vi nu

ägnat oss åt ett par år. Vi har rapporterat i en omgång till regeringen.

Jag kan nu redovisa preliminärt vad vi har kommit fram till under årets

överläggningar, det vill säga de överläggningar som vi har haft under

2003.

För det första är det fortfarande få tvister om osakliga och

direkt diskriminerande löneskillnader. Det är praktiskt taget inga tvister

på central nivå. Parterna centralt menar att detta måste uppfattas så att

direkt osakliga löneskillnader för lika arbete inte är något stort problem.

Därmed har vi inte sagt någonting om lönesättning för likvärdigt arbete.

Det är en svårare fråga. Men för direkt jämförbart, lika arbete tycks vi

inte ha några stora problem. Problemen, som parterna uppfattar det, är i

stället - som ordföranden konstaterade redan inledningsvis - att vi har

en segregerad arbetsmarknad. Vi har det som kallas en befattningsdiskriminering

i och med att vi har alldeles för få kvinnliga chefer. Vi har uppenbarligen

en värderingsskillnad mellan manligt dominerade och kvinnligt dominerade

yrken.

De centrala kollektivavtalen innehåller i stor utsträckning klart

uttalade förbud mot osakliga löneskillnader och klara regler om att sådant

ska åtgärdas om man upptäcker det. Dessutom föreskriver avtalen i allmänhet

- men inte alla - att någon form av kartläggning och analys av löneskillnader

ska göras, men av det egna avtalsområdet. Det ska då bilda underlag vid

lönerevisioner. Här har vi någonting som är ett problem. Parterna kan ju

aldrig disponera över mer än sitt eget avtalsområde. Man kan inte avtala

om vad någon annan ska göra. Men jämställdhetslagen talar om att arbetsgivaren

har en skyldighet att jämföra likvärdiga arbeten oberoende av avtalsområde.

Detta är någonting som vi så här långt inte kan se att parterna till

fullo har förmått hantera. Vi vet att det hanteras i någon utsträckning

i kommuner och landsting och stat, men vi tror att det hanteras mindre på

den privata sidan.

Vad vi kan finna av de samtal som vi för så får

jämställdhetsfrågorna en större uppmärksamhet i den lönerörelse som nu

börjar än de fick 2001. Det är alltså tre år sedan som vi hade en stor

lönerörelse på hela den privata sidan. Då var den skärpta jämställdhetslagen

alldeles färsk. Vi kan nog konstatera att parterna inte hade tagit till

sig förändringarna i jämställdhetslagen i den avtalsrunda som blev klar

2001. Vi tycker att det verkar som om man har gjort det i mycket större

utsträckning nu.

Vi tycker oss kunna se att det ökade engagemang som

finns i kompetensutvecklingsfrågor kommer att ge effekt på detta område.

Det finns en tendens till att man avtalar om att kompetensutveckling ska

ske könsneutralt. Det är helt klart så att parterna är mer aktiva nu i

informations- och utbildningskampanjer än de var för tre år sedan. De är

mer aktiva var och en för sig och i viss utsträckning partsgemensamt.

I

en grupp av avtal tycker vi att det finns oklarheter. Det gäller de avtal

där lönen sätts i chef-medarbetar-samtal. Vi har svårt att se och förstå

hur kartläggning och analys samordnas med den lönebildningsmodellen.

Arbetsgivaren ansvarar i någon mening enligt lagen för att så sker, men

vid de samtal som vi har med de centrala parterna har vi haft svårt att

få klart för oss hur det faktiskt går till.

I de här samtalen som vi för

med de avtalsslutande parterna är det också naturligt att vi diskuterar

konkreta åtgärder som parterna kan komma överens om. Då är det några typer

av åtgärder som har kommit upp till diskussion oftare än andra. Till

exempel har många vitsordat att man riskerar att inte komma med i den lokala

utläggningen av lönen det året som man är föräldraledig. Om man är

föräldraledig under ett par år i rad riskerar man att det blir en eftersläpning

som följer en hela yrkeslivet. Det är svårt att komma tillbaka och säga:

Nu är jag här igen! Nu ska jag ha den löneutveckling som de andra har

fått under två år! Det fungerar inte riktigt så. Detta har framför allt

facken börjat fånga upp. Vi har ett exempel, nämligen avtalet mellan

Hotell- och restaurangarbetsgivarna och Handelstjänstemannaförbundet, HTF.

Vi tror oss veta att ett stort antal förbund kommer att kräva liknande

regleringar i de avtalsförhandlingar som nu kommer. Detta går ju faktiskt

att åtgärda; det går att avtala om och förhindra att det uppstår en sådan

negativ eftersläpning för dem som är föräldralediga.

Beträffande

kompetensutveckling har vi ett exempel i avtalet mellan Handelsarbetsgivarna

och Handelsanställdas förbund. Där konstaterar man att kompetensuppbyggnad

ska ske på ett sådant sätt att det främjar en jämn könsfördelning mellan

kvinnor och män i skilda typer av befattningar och inom olika kategorier.

Ramavtalet för staten är också ett exempel där man har kommit överens

om att göra någonting åt det som vi kan kalla för befattningssegregering,

det vill säga att det är en ojämn fördelning mellan kvinnor och män bland

chefer i staten. Vi tror också att det kommer fler exempel på de här

avtalen denna gång.

Det finns ett konkret exempel på att man har avtalat

om hur lönekartläggningen som jämställdhetslagen föreskriver ska samordnas

med den lokala avtalsrörelsen. Det gäller Tidningsutgivarna och Grafiska

Fackförbundet. Det är en lång text, och jag ska inte läsa den i dess helhet.

Det intressanta är att man är överens om att det ska göras en kartläggning

enligt lagens krav. Om man kommer fram till någonting som ska rättas till

så ska det göras innan man börjar förhandla, och arbetsgivaren står för

kostnaderna.

Sammanfattningsvis finns det en del som tyder på att vi

har förändringar på gång. Vi har också försökt, som Lena Johansson avslutade

med att säga, att titta på om vi kan se någon effekt av jämställdhetslagen

i den statistik som vi nu har. SCB har gjort en studie som kom just i

veckan. Den är ännu inte offentliggjord, men den kommer strax att bli det.

Vi försöker titta på tre år i offentlig sektor - 1997, 2000 och 2002.

Tanken var att man då möjligen skulle kunna se någon effekt av den skärpta

jämställdhetslagen. Jag ska med en gång säga att detta enbart gäller lika

yrken. Det gäller alltså inte likvärdiga arbeten, utan lika yrken. Det är

det enda som man kan studera med hjälp av statistiken. Vi kan konstatera

att det har skett en viss minskning av löneskillnaderna i primärkommuner

mellan 1997 och 2002. Men egentligen hände det i första hand innan

lagskärpningen kom. Det är alltså svårt att se att själva lagskärpningen har

medverkat till någon förändring.

Vi kan inte se någon egentlig förändring

i landstingssektorn och inte heller något nämnvärt när det gäller staten.

Men om vi lägger på den bild som jag visar här om primärkommuner så ser

ni att den är intressant på så sätt att den tydligt visar hur små

skillnaderna är i primärkommunerna i de här yrkena. Det är så små skillnader

att det egentligen inte går att hitta särskilt mycket som kan åtgärdas på

den här nivån, när vi jämför rikstäckande. Om vi tar vårdbiträden och

personliga assistenter ser vi att det är 103 975 kvinnor och 12 575 män.

De har precis samma lön när vi tittar på helheten. Det betyder inte att

det är precis samma i varje kommun. Det kan naturligtvis finnas löneskillnader

när vi bryter ned det på arbetsställen och arbetsgivare, men som helhet

är det inga skillnader. Det finns små skillnader i några grupper, men det

är inte de stora och upprörande löneskillnaderna.

Som Lena Johansson

konstaterade så är det ingen tvekan om att det som vi kan se av statistiken

bekräftar att skillnaderna är störst bland de högst avlönade och i den

privata sektorn. Vi har diskussioner på gång med Svenskt Näringsliv för

att se om vi kan komma överens med deras medlemsförbund om att göra

motsvarande undersökning på några privata avtalsområden. Vi vet ännu inte

om det blir så, men vi hoppas det. I så fall ska vi nästa år kunna redovisa

motsvarande studier på ett antal privata områden.

Nästa år kommer vi i

avtalet med SCB och med de privata arbetsgivarna att få en redovisning av

det som Lena Johansson har redovisat som fyrsifferkod. År 2005 och framåt

kommer vi alltså att ha en bättre statistik för att göra den här typen av

granskningar av hur det ser ut på yrkesområdena. Då ska man komma ihåg

att restriktionen fortfarande gäller att det bara är lika yrken och arbeten

som kan jämföras. För likvärdiga yrken och arbeten, som det talas om i

lagen, måste man ned på arbetsplatsen hos den enskilde företagaren eller

myndigheten. Det måste de göra själva. Det kommer aldrig att kunna synas

i den offentliga statistiken.

Ordföranden:

Tack för det! Vi tar nu en

kort kaffepaus fram till kl. 12.

Ordföranden: Då är vi redo att fortsätta

hearingen. Jag vill hälsa JämO Claes Borgström välkommen hit. Varsågod,

Claes. Ordet är ditt!

Claes Borgström: Tack så mycket för inbjudan. Man

ska aldrig prata om sig själv och så vidare, men jag måste säga att om

det inte hade varit ett så viktigt område hade jag nog legat kvar i sängen

nu. Jag tyckte att det här kändes så angeläget att jag reste mig upp och

kom hit för att redovisa lite grann av JämO:s erfarenheter från arbetet

efter den 1 januari 2001, när de nya lönekartläggningsbestämmelserna -

man kallar dem ibland för skärpta - trädde i kraft.

Det har ju, som de

flesta här känner till, ända sedan 1994 funnits en skyldighet att genomföra

lönekartläggningar. Det man kallar för en lagskärpning och som genomfördes

1 januari 2001 var huvudsakligen ett tydliggörande av de regler som gällde

redan dessförinnan. Kartläggningskravet syftade naturligtvis redan från

början till att man efter analys skulle upptäcka eventuella könsrelaterade

löneskillnader, men nu är kravet ytterligare preciserat och kanske något

starkare.

Vårt arbete har efter den 1 januari 2001 - JämO har många

arbetsfält som ni vet - varit mycket inriktat på att ge utbildning och

information om de nya bestämmelserna, men också på att genomföra granskningar

för att få kontroll över hur lagen efterlevs och, vilket kanske är det

viktigaste, aktivera arbetet. Det är inte i första hand ett polisarbete,

utan man försöker att aktivera parterna för att få dem att genomföra det

som är syftet med lagstiftningen. Lönekartläggningsarbetet är inte till

för att tillfredsställa JämO, som en del arbetsgivare har uttryckt det,

utan syftet är att uppnå det som är avsikten med lagstiftningen, nämligen

att upptäcka eventuella löneskillnader och i så fall rätta till dem.

Jag

vill ge en kort beskrivning av vad vi har gjort och säga något om de

slutsatser som vi hittills har dragit av arbetet. En fullständig utvärdering

av lagens effektivitet eller ineffektivitet har vi kanske inte underlag

för riktigt än, men jag återkommer till det.

Vi har alltså lagt ned

betydande resurser på utbildning och information. Från sommaren 2002 och

framåt har vi också genomfört ganska omfattande granskningar. Vi har

granskat drygt 500 privata arbetsgivare, deras arbete med

lönekartläggningsbestämmelserna, analyser och handlingsplaner. Vi har plockat ut

de

delarna ur kraven på aktiva åtgärder. De täcker också andra områden.

Granskningen gäller alltså drygt 500 privata arbetsgivare, och det är den

största granskning som JämO har genomfört någon gång.

Vid sidan av den

stora så kallade massgranskningen har vi granskat 20 arbetsgivare inom

cellcenterbranschen. Vi har granskat 15 arbetsgivare inom IT-branschen

och ytterligare ett 10-tal enskilda privata arbetsgivare. Vi har granskat

11 större statliga myndigheter. Efter den granskningen har vi inlett en

granskning av ytterligare 11 statliga myndigheter. Där har vi haft som

profil att granska myndigheter som själva har granskningsuppgifter. Vi

har tittat på Regeringskansliets arbete med lönekartläggning, och också

på riksdagsförvaltningen. Därutöver har vi granskat 3 universitet och

högskolor, ca 15 kommuner och 1 landsting. Vi har huvudsakligen granskat

kommuner i Jämtlands län.

När det gäller de 500 privata arbetsgivarna

valde vi att inrikta oss enbart på det arbete som gäller lönefrågorna.

Syftet var att öka arbetsgivarnas och fackens lokala aktiviteter för

jämställda löner. Dessutom var anledningen naturligtvis att vi skulle få

ett underlag för att göra den utredning av de nya bestämmelserna som vi

har ålagts att göra under 2004.

Från de statliga myndigheterna begärde

vi in jämställdhetsplanerna i deras helhet, inte bara de delar som rör

lönekartläggningen. Det visade sig att det i första hand är på

lönekartläggningsområdet som det finns problem. I den första omgången godkände

vi en av de elva planer som vi fick in, med några synpunkter. Övriga blev

inte underkända - att använda en sådan term är inte rätt förhållningssätt

- men vi begärde kompletteringar. Vi skrev, som vi alltid gör, så kallade

synpunktsbrev och pekade på de brister som vi ansåg föreligga. Så får

arbetsgivaren möjlighet att göra kompletteringar. Ibland kan det gå ett

par vändor fram och tillbaka.

En myndighet godkändes omedelbart, och

fram till i somras blev också de andra 10 myndigheternas planer, inklusive

lönekartläggningsarbetet, godkända. Vi gav särskild utbildning som alla

dessa 10 myndigheter anmälde sig till och utnyttjade. Dessutom hade vi

privat, personlig rådgivning. Vi genomförde besök på många av dessa

myndigheter för rådgivning och diskussioner angående de kvarstående bristerna.

Från det att vi inledde granskningen av de 11 statliga myndigheterna tog

det ungefär ett år fram till den tidpunkt då samtliga hade godkänts.

När

det gäller Regeringskansliet - och där gällde vår granskning hela

jämställdhetsplanen - konstaterade vi att åtgärder som nämns i 4-9 §§, alltså

olika typer av främjandeåtgärder utanför löneområdet, hade genomförts på

ett bra sätt, medan däremot problem fanns när det gällde

lönekartläggningsarbetet.

Vi hade ganska många kontakter. Det kallades inledningsvis för ett projekt,

vilket man möjligen kan sätta ett frågetecken för, men i praktiken kom

det att betraktas så. Det var ett återkommande utbyte av kunskaper och

erfarenheter, där vi gav mycket utbildning.

Redan på det här stadiet kan

det vara intressant att nämna att man på Regeringskansliet inledningsvis

sade att arbetet var så stort, krävande och omfattande att det skulle

krävas mycket lång tid att genomföra det på det sätt som vi med utgångspunkt

från lagstiftningen krävde. Sedan har det i detta fall liksom i många

andra visat sig att när man väl sätter i gång är svårigheterna inte så

stora som man inledningsvis har föreställt sig. Det sammanhänger med att

många arbetsgivare har haft en bristfällig historia på det här området.

Hos många privata arbetsgivare har man fått starta helt från noll, trots

att kraven på lönekartläggning har funnits i nästan tio år. Då krävs det

rätt mycket arbete initialt, både för att förstå problematiken och för

att hitta en metod som är verkningsfull eller användbar. Men när de första

trösklarna har passerats har det visat sig att det går alldeles utmärkt.

Regeringskansliet har presterat en lönekartläggning som vi på JämO tycker

är ett bra exempel på hur det ska genomföras. Detsamma gäller numera också

riksdagsförvaltningen, som också uppvisade rätt så många brister inledningsvis.

På Regeringskansliet upptäcktes att kvinnor i två tredjedelar av fallen

hade en lägre medianlön än männen, för lika arbete. Man har alltså

konstaterat att det finns löneskillnader som inte kan förklaras på annat

sätt än att de har samband med kön. Man har alltså upptäckt löneskillnader

som är osakliga och i viss utsträckning oförklarade - vilket inte är

riktigt samma sak. Bland de oförklarade löneskillnaderna döljs naturligtvis

vissa som är osakliga. Regeringskansliet har avsatt 6,5 miljoner kronor

i sin handlingsplan för att åstadkomma löner som är jämställda.

Nu har

jag inte varit här på förmiddagen och hört Anders Lindströms föredragning,

men JämO har ju som ni vet ett samarbete med Medlingsinstitutet. Jag vet

att vi har en samsyn i de flesta av de här frågorna.

De nya bestämmelserna

i jämställdhetslagen har haft små effekter på lönebildningen. När det

gäller konkreta resultat i de granskningsfall som jag har nämnt har man

i huvudsak nått resultat inom den offentliga sektorn. Bland de 11 granskade

statliga myndigheterna upptäcktes osakliga löneskillnader relaterade till

kön hos 4, men inte i någon större utsträckning. I 2 fall gällde det

grupper av kvinnor, vilket får anses vara ett viktigt konstaterande som

man kan åtgärda. I de 2 andra fallen gällde det enstaka individer vars

löner kommer att justeras. I Regeringskansliet och en del av de granskade

kommunerna har man konstaterat vissa löneskillnader som man kommer att

rätta till, naturligtvis. Man kan alltså säga att granskningsarbetet för

den del av den offentliga sektorn som jag nämnde ändå har åstadkommit ett

visst, om än blygsamt, resultat.

Den stora granskningen av den privata

sektorn har lett till ett sämre resultat. I 4 % av de fall som vi har

granskat har man upptäckt löneskillnader som det finns skäl att förändra

med utgångspunkt från könsdiskrimineringsaspekten, alltså osaklighet med

hänsyn till kön. Det är en mycket blygsam siffra. Om man ställer den i

relation till den statistik som vi alla väl känner till måste man fundera

på vad denna låga siffra kan bero på. Det handlar naturligtvis dels om

metodologiska problem - alltså hur man gör för att komma åt dolda men

existerande löneskillnader som är könsrelaterade. Det handlar också om

vilket engagemang man har i sina ansträngningar att faktiskt hitta

löneskillnader som beror på kön. På många håll finns det ett kanske ytligare

förhållningssätt. Man strävar efter att prestera ett material som kan

passera genom JämO:s granskningsöga och bli godkänt, men det egentliga,

bakomliggande syftet är inte det som upptar det främsta engagemanget.

Några

frågor som har berörts både under förberedelsearbetet under hösten 2000

och därefter vill jag ta upp. Man har sagt att lönekartläggningsbestämmelserna

och JämO:s mandat skulle utgöra ett hot mot den svenska kollektivavtalsmodellen.

Det har också talats om att om arbetsgivare anstränger sig och verkligen

finner könsdiskriminerande eller osakliga löneskillnader skulle detta

sedan kunna komma att användas mot arbetsgivaren i en tänkt process i

Arbetsdomstolen - man har menat att enskilda löntagare skulle kunna använda

just det material som arbetsgivaren har tagit fram och åberopa det som

bevisning i en framtida process. Den farhågan har många gånger framförts

från arbetsgivarhåll.

Vi har inga erfarenheter av att detta skulle kunna

urholka eller inverka negativt på den svenska modellen med kollektivavtal.

Vi känner heller inte till något enda fall som vi, facket eller enskilda

arbetstagare har drivit till Arbetsdomstolen där man har utnyttjat

lönekartläggningsarbetet som underlag för sin talan för att få sin egen lön

höjd. Vi känner inte till något enda sådant fall. Det betyder i och för

sig inte att man kan vifta bort den farhågan. Jag är medveten om att den

ändå kan finnas hos arbetsgivare, även om vårt underlag säger oss att den

är ogrundad. Man får ta den oron på allvar. Den kan möjligen finnas med

när det gäller frågan varför så få löneskillnader faktiskt har upptäckts.

Jag nämner det som en tänkbar delförklaring till att resultatet ser ut

som det gör. Men i praktiken finns det som sagt inga belägg för att man

gräver en grop åt sig själv.

Vi ser alltså inte den nya skärpta utformningen

som något som orsakar problem för lönebildningen, men inte heller att den

är för svag för att vara ett effektivt vapen mot diskriminerande lönesättning

på de enskilda arbetsplatserna. Som så ofta när det gäller lagstiftning

är det inte lagens utformning det är fel på, utan tillämpningen. Om det

sägs att tillämpningen inte är tillräckligt stringent kan naturligtvis

alltid frågan ställas om det inte bör föranleda skärpta bestämmelser som

minskar utrymmet för godtycke och för att man, även om man inte kringgår

lagstiftningen, åtminstone inte fullföljer de intentioner som ligger till

grund för lagstiftningen. Vi på JämO tycker ännu inte att det finns ett

tillräckligt underlag för att göra en sådan utvärdering.

Vår uppfattning,

som grundas på våra utbildningsinsatser och på de förfrågningar vi får

från främst arbetsgivarhåll men också från fackets sida, är att man ännu

inte har tagit till sig de möjligheter som bestämmelserna i jämställdhetslagen

ger för att åstadkomma en jämställd lönesättning på den enskilda arbetsplatsen.

En bieffekt som vi har fått flera belägg för är att man när man arbetar

med de instrument som lönekartläggningsbestämmelserna anger och de verktyg

som man har tagit fram för arbetet har kunnat konstatera att det finns

viss svajighet i den egna lönepolitiken. Man har inte riktigt klart för

sig på vilka kriterier man sätter lön. Det är en bieffekt som inte är att

förringa. Med hjälp av det här arbetet kan man få en bättre struktur och

en större genomskinlighet vad gäller lönepolitiken på den enskilda

arbetsplatsen.

En annan ändring i jämställdhetslagen som diskuterades mycket

var rätten för fackliga representanter eller de avtalsslutande organisationerna

på central nivå att ta del av enskilda löner. Det har sagts att det skulle

utgöra ett hot mot rätten att hemlighålla löner. Efter den stora

massgranskningen av de privata arbetsgivarna bad vi Sifo göra en undersökning.

Det visade sig då att 21 % av de tillfrågade arbetsgivarna uppgav att de

frivilligt hade försett facket med sådana uppgifter rörande anställda som

är med i en annan facklig organisation eller icke-organiserade anställda.

I endast 17 % av fallen hade uppgifter uttryckligen begärts från fackets

sida. Den farhåga som har uttalats ger inte heller vårt eget underlag

något särskilt belägg för.

Samverkansfrågan, som enligt min uppfattning

är central i det här sammanhanget, ser väldigt olika ut på olika arbetsplatser.

I lagen står det som ni vet att arbetet ska ske under arbetsgivarens

ansvar, men det ska ske i samverkan med de anställda eller deras organisationer.

Vad samverkan faktiskt ska innebära är inte definierat. Det tolkas därför

olika i olika sammanhang. I vissa fall är samverkan inte mycket mer än

att man ger viss information om att man har gjort på ett visst sätt. I

andra fall är det ett mer aktivt deltagande från fackets sida. I några

fall är det fråga om samverkan i ordets verkliga mening, där man har samma

kunskaper både på arbetsgivarsidan och på den fackliga sidan när man

genomför lönekartläggningen, och facket deltar i hela processen helt och

hållet. Det är väl enligt min mening det som är tanken med samverkansbegreppet.

I många sammanhang har samverkan alltså varit urvattnad. Det sker inte

i tillräcklig grad, och vi har exempel på att samverkan över huvud taget

inte har förekommit, och när det har skett har det många gånger varit på

ett alltför ytligt plan. Där är vår uppfattning att det är parternas

uppgift att lösa denna fråga - både att definiera vad samverkansbegreppet

faktiskt ska innehålla och sedan se till att man efterföljer den definition

som man når fram till. Begreppet existerar, och syftet bakom den delen av

lagen är ganska uppenbart. Följer man syftet kan man nog mycket väl klara

av detta. Men vi kan konstatera att samverkansfrågan ännu inte på något

sätt är löst.

Ett problem som vi återkommande möter är naturligtvis hur

pass vida ramar vi ska tillåta. Det gäller både på vilken nivå vi ska

lägga oss när det gäller att godkänna arbetet med lönekartläggningen och

vilka anstånd vi ska medge för komplettering. Begäran om långa anstånd

har vi mött hela tiden. Ibland har man begärt flera år med hänvisning

till omorganisationer, att man håller på att ta fram ett arbetsvärderingssystem,

att man vill anpassa sig till centrala myndigheters olika metoder som är

under utarbetande eller liknande.

Det är faktiskt inte alldeles lätt för

JämO att lösa detta. Å ena sidan är lagens syfte det avgörande. Vi vill,

precis som lagstiftaren har tänkt sig, att man ska komma åt de könsrelaterade

löneskillnaderna. Ett hafsverk eller ett ytligt arbete som på papperet

kan se ut att vara värt ett godkännande kan i själva verket missa

lönediskriminering. Å andra sidan, om man från vår sida medger alltför långa

anstånd har man anledning att laborera med hypotesen att det faktiskt

förekommer personer på den här arbetsplatsen vars lön är satt på ett

osakligt sätt med hänsyn till kön. Det pågår då lönediskriminering hela

tiden. Hur länge kan vi som statlig övervakningsmyndighet tillåta att det

sker utan att det redovisas i en kartläggning? Vi har försökt inta ett

pragmatiskt förhållningssätt men ändå dragit gränser.

Jämställdhetsnämndens

existens har diskuterats. Man har pekat på att nämnden handlägger så pass

få ärenden. JämO:s erfarenhet är att möjligheten att ansöka hos

Jämställdhetsnämnden om vitesföreläggande för komplettering av

jämställdhetsplaner,

inte minst på lönekartläggningsområdet, är mycket värdefull. Man ska

inte utgå från antalet prövade ärenden och utifrån den siffran dra någon

slutsats om effektiviteten i vitessanktionsmöjligheten. Man ska utgå från

hur det faktiskt förhåller sig i verkligheten.

Vår erfarenhet är mycket

tydlig. I alla fall där det saknas uppgifter i det material som vi har

begärt att få in begär vi kompletteringar. I de fall då vi inte får

kompletteringar påminner vi. I de fall påminnelserna inte leder till önskat

resultat talar vi om att om vi inte får den begärda kompletteringen inom

en viss angiven tid kommer vi att låta Jämställdhetsnämnden pröva frågan

om vårt krav står i överensstämmelse med vad som kan krävas eller om det

inte gör det. I samtliga fall utom ett har vi fått in de begärda uppgifterna.

Endast i ett fall har det helt uteblivit, och där beslutade Jämställdhetsnämnden

för bara någon vecka sedan att vid vite förelägga den arbetsgivare det

gällde att inkomma med de uppgifter som vi hade begärt. Det var alltså en

arbetsgivare som helt hade underlåtit att svara på våra krav och på

Jämställdhetsnämndens krav.

Några andra fall har också gått till

Jämställdhetsnämnden. Det har begärts uppskov, och så har vårt informations-

och utbildningsarbete fortsatt. Sedan har våra ansökningar till

Jämställdhetsnämnden återkallats. Några fall ligger dock kvar.

Utan att fördjupa

mig mer i detaljer vill jag säga att när det gäller myndigheten JämO är

vår möjlighet att hota med ett vitesföreläggande ett verkningsfullt verktyg.

Nu har facket fått motsvarande möjlighet från den 1 januari 2001, och

den har utnyttjats i mycket blygsam grad eller inte alls - jo, några fall

har det varit fråga om. Vad som är förklaringen till detta har också

diskuterats. Är det okunskap om möjligheten att faktiskt begära ett

vitesföreläggande? Det ska ju gå till så att vi först ska avstå. Vi har haft

ett antal fall där facket har frågat om vi medger att facket går till

nämnden, och i samtliga dessa fall har vi gjort ett avstående. Syftet med

detta har varit just att aktivera de fackliga organisationerna att själva

driva de här frågorna.

Vi vet inte i vilken utsträckning hotet om den

möjliga konsekvensen att hamna i nämnden har haft betydelse i arbetet på

de enskilda arbetsplatserna. Vitessanktionsinstrumentet är ju på sitt

sätt en relativt främmande fågel i arbetet mellan parterna i det här

sammanhanget, och jag kan tänka mig att det inte ligger särskilt nära till

hands för facket att ansöka om ett vitesföreläggande i Jämställdhetsnämnden

mot sin egen arbetsgivare. Det kan vara en del av förklaringen. Det är

möjligt att man skulle konstruera det på ett annat sätt, men att

Jämställdhetsnämnden och sanktionsmöjligheten ska finnas kvar är en alldeles

bestämd erfarenhet från vår myndighetssynpunkt. Det är ett effektivt

verktyg.

Sedan vill jag, återigen, inte utesluta att det kan finnas behov

av en skärpning av jämställdhetslagen. Jag anser dock inte att vi utifrån

våra erfarenheter har underlag för att föreslå någonting i den vägen. Vi

tycker inte heller att den utvärdering som har föreslagits ske under 2004

bör äga rum redan då. Det är för tidigt. Det krävs ytterligare någon tid

för att få en ordentlig hållpunkt på de regler som vi fick 2001 och deras

effektivitet eller ineffektivitet.

Jag tror jag har berört det mesta av

det jag hade tänkt, så jag stannar där.

Ordföranden: Då tackar vi de

fyra talarna för detta. Tanken är nu att vi ska släppa ordet fritt.

Presidiet har bestämt att vi lämnar ordet till en ledamot från varje parti

i utskottet, enligt kammarens princip med oppositionen först och partierna

i storleksordning. Jag vädjar till alla att hålla frågorna korta så att

allt hinns med. Efter det släpper vi ordet fritt till er som finns i

lokalen för frågor.

Patrik Norinder (m): Jag vill tacka samtliga talare

för mycket bra och pedagogiska föredragningar. Ni har gett en bra grund

för en fortsatt diskussion. Ni har också, tycker jag, gett en rätt samstämmig

bild av hur det ser ut på arbetsmarknaden när det gäller löneskillnader.

Det är bara att konstatera att det finns löneskillnader, att Sverige

ligger bra till internationellt och att det tyvärr har gått rätt sakta

att utjämna löneskillnaderna, trots den lagstiftning som vi har.

För mig

är det naturligt att se framåt. Jag skulle framför allt vilja fråga Anders

Lindström från Medlingsinstitutet hur han ser på frågan hur man ska gå

vidare för att åstadkomma mer jämställda löner. Anser du att det behövs

ytterligare lagstiftning inom området? Skulle det påskynda utjämningen?

Eller anser du att information och avtal är tillfyllest? Det kanske också

finns andra idéer om hur man skulle kunna snabba upp utjämningen av löner

mellan kvinnor och män. Jag skulle gärna vilja höra hur du ser på detta.

Ordföranden: Vi gör så att vi ställer tre frågor, och sedan får de

tillfrågade svara på dem.

Tina Acketoft (fp):Jag till också tacka för en

mycket informativ dag. De här tre timmarna har rusat förbi. Det var också

en mycket samstämmig bild, precis som Moderaterna säger, om än nedslående.

Det var alltså inte så positivt att ni var samstämmiga.

Om någonting är

väldigt tydligt så är det att det är väldigt mycket struktur och väldigt

lite individ som sätter våra löner som män och kvinnor. Jag skulle vilja

ställa en fråga om den berömda och numera gamla ansamlingshypotesen,

nämligen att kvinnor trängs in i ett fåtal yrken där inte mycket är självvalt,

och hur stor effekt detta har på hela lönebildningen. Nu pratar jag alltså

inte om någon bestämd sektor utan generellt om den faktor som tvingar in

kvinnor i vissa yrken. Hur stor effekt har det på den totala lönebildningen?

Om

man ska uttrycka det milt sade ni också att den nya jämställdhetslagen

hade ringa effekt på lönerna och att det vore för tidigt med en utvärdering.

Att det vore för tidigt kan jag kanske hålla med om. Men vad har vi för

andra verktyg förutom lagen? Det är lite av det som Patrik Norinder var

inne på. En snabb reflexion: Vad har vi politiker eller allmänheten för

andra verktyg att ta till, om vi nu inte ska gå in på lagstiftningsvägen?

Camilla

Sköld Jansson (v):Jag vill som de andra passa på att tacka för en intressant

dag med mycket intressanta föredrag. Det känns dock ändå som om det finns

behov av att lyfta fram det kanske självklara. Vi diskuterar lite olika

förklaringsmodeller när vi tittar på de här frågorna - att vi har en

segregerad arbetsmarknad, att det handlar om val av yrke - men vi får inte

glömma bort att vad det handlar om är att lön sätts på grund av kön.

Kvinnor diskrimineras, har lägre lön och sämre förutsättningar just därför

att vi är kvinnor. Ibland känns det som om man har behov av att säga även

självklara saker.

Jag har några frågor. En rör diskussionen om sakliga

och osakliga löneskillnader. När det gäller osakliga löneskillnader är vi

överens, men min fundering gäller de så kallade sakliga löneskillnaderna.

Man får en känsla av att det även där finns en könsaspekt, att inte heller

de är könsneutrala. En fråga, kanske i första hand till SCB, är alltså om

man har tittat på detta och har någon uppfattning. Är det verkligen så

att de så kallade sakliga löneskillnaderna är sakliga och könsneutrala?

En

annan fundering handlar om parterna. De har ju ett stort ansvar, och det

är väl där grundjobbet måste göras, så att säga. Men det behövs också

kompletteringar via lagstiftning och sådant. Både riksdag och regering

har sitt ansvar. Min fundering riktar sig till Medlingsinstitutet. Kanada

har en modell där man, om jag förstått det rätt, lagstiftar om att en

viss andel av löneutrymmet ska användas till att komma till rätta med

löneskillnader på grund av könsdiskriminering. Jag undrar om man har tittat

på det.

Jag har också en tredje fråga. Vi från Vänsterpartiet har ju

väckt frågan om att ta fram en nationell handlingsplan mot lönediskriminering.

Det handlar om en balansgång, att hitta ett forum eller en form för att

kunna få till stånd en nationell samling som bärs av parterna men där

riksdag och regering också har ett ansvar, som arbetsgivare men också som

lagstiftare. Detta är ju ett arbete som pågår eller som ligger i startgroparna.

Finns det några tankar att skicka med om hur en sådan nationell handlingsplan

skulle kunna konstrueras?

Anders Lindström: Jag ska börja med Patrik

Norinders fråga om hur man går vidare. Här är nog vi på Medlingsinstitutet

av samma uppfattning som JämO, nämligen att det är för tidigt att utvärdera

lagstiftningen och fundera på hur den eventuellt skulle ändras. Den

förändrade lagen kom så att den inte hade någon egentlig påverkan på 2001

års avtal. Det är först nu, 2003-2004, som vi kanske i efterhand kan avläsa

hur parterna hanterar den förändrade lagstiftningen. Då tror jag att det

behövs ytterligare några år för att på olika sätt kunna avläsa hur parterna

tar till vara de här möjligheterna.

Sedan behövs det nog fortsatt mer

information. JämO gör här ett stort arbete. Vårt är av naturliga skäl mer

blygsamt. Vi talar ju med de avtalsslutande parterna på central nivå, men

lönerna sätts av flera hundra tusen människor ute i företag och verksamheter.

Det finns alltså ett behov av upplysning, debatt och information även på

bredden som vi inte kan svara mot. Här tror jag att JämO:s insatser behövs

över längre tid.

Camilla Sköld Jansson frågade om Kanadamodellen. Jodå,

vi har tittat på den. Vi har haft en man på plats för att undersöka vad

detta är för någonting. Utan att nu hålla någon längre redogörelse för

modellen kan jag säga att den inte har varit särskilt framgångsrik.

Kanadensarna själva är inte heller särskilt nöjda utan säger att de nog

tycker att det vi håller på med är bra mycket mer avancerat och intressant.

Lena Johansson: Jag ska svara på Camilla Sköld Janssons fråga i den mån

det är möjligt - för vad är sakliga löneskillnader? Jag kan bara ta det

utifrån det perspektiv som SCB kan beskriva. Vi har vissa variabler som

vi samlar in i statistiken. Vi kan använda dem i modeller för att förklara

skillnader, men de är egentligen ganska trubbiga. Jag skulle nog vilja

säga att sakliga löneskillnader mellan kvinnor och män är någonting som

bara kan bestämmas på arbetsplatsen. I SCB:s lönestatistik kan vi inte

uttala oss om vad som är sakligt. Som jag försökte beskriva tidigare kan

vi i den ena faktorn efter den andra förklara hur stor del av skillnaden

som består av ålder, utbildning och så vidare, men ända fram kommer vi

aldrig.

Claes Borgström: Jag vill bara säga något om det som brukar kallas

sakliga löneskillnader och vad som kan döljas bakom det begreppet. För

det första talar vi om ren lönediskriminering mellan kvinnor och män som

utför lika arbete. Redan där finns i och för sig ett problem, då det ibland

hävdas att det inte finns några arbeten som är lika. Detta är alltså ett

begrepp som inte är alldeles okontroversiellt.

För det andra har vi ren

lönediskriminering mellan arbeten som är att betrakta som likvärdiga. Där

ligger problemet, som ni alla vet, i hur man värderar arbete. Det finns

det dock metoder för.

När man ibland säger att löneskillnaderna är sakliga

talar man till exempel om att kvinnor och män arbetar på olika nivåer i

ett företag. Det är egentligen lite konstigt, för då hänvisar man till en

annan diskrimineringsfaktor, nämligen att kvinnor inte har möjlighet att

nå samma positioner inom ett företag därför att deras löner är lägre. Det

är alltså ett sakligt skäl till en löneskillnad.

När man talar om

lönekartläggningsarbetet när det gäller jämställdhetslagen och löneskillnader

i allmänhet ska man komma ihåg att vi har något som kallas för

befattningsdiskriminering. Vi har ren lönediskriminering, vi har

värdediskriminering

och vi har befattningsdiskriminering. Hur stor del av lönegapet som

förklaras av de respektive komponenterna är svårt att säga, men att mycket

handlar om befattningsdiskriminering är alldeles klart.

Ingemar Hansson:

Jag tänkte något kommentera Tina Acketofts fråga angående andra verktyg

som skulle kunna ligga inom riksdagens och regeringens handlingsmöjligheter.

Hon frågade också om detta att kvinnor trängs in i vissa områden är en

viktig orsak till löneskillnaderna. Jag tycker att en del av det som Lena

Johansson redovisade stöder detta. Inom områden där kvinnor är

överrepresenterade

är ofta lönerna lägre. När det gäller vad som är orsak och vad som är

verkan är det nog ofta ömsesidigt. Det kan också vara så att lönerna blir

lägre inom områden där kvinnor är överrepresenterade därför att de kanske

är mindre benägna att ställa krav på löner och kanske diskrimineras av

arbetsgivaren på olika sätt.

När det gäller möjliga åtgärder kan man

bland annat via utbildningspolitiken verka för att representationen av

män och kvinnor inom olika delområden ska vara mer likartad så att man

inte får den här koncentrationen av män respektive kvinnor inom olika

yrkesområden. Blir det mer likartad representation inom alla yrkesområden

tror jag att det är en självständig faktor som minskar löneskillnaderna.

Som jag nämnde tidigare kan även uttaget av föräldraledighet och annan

ledighet, i den mån det är ojämnt mellan könen, få återverkningar på

löneutvecklingen. Om riksdagen vidtar åtgärder som främjar ett mer jämnt

uttag av alla typer av ledigheter, och över huvud taget ett jämnare

engagemang i arbets- och familjelivet mellan män och kvinnor, är det krafter

som också på sikt tenderar att minska löneskillnaderna. Det tar tid, men

det är åtgärder som kan vara grundläggande och som kan stödja en jämnare

lönestruktur än den vi har i dag.

Annelie Enochson (kd):Jag vill också

tacka för gedigna och informativa föreläsningar.

I en rapport som LO har

givit ut och som heter Röster om facket och jobbet - Synen på lönesättning

och löneskillnader tar man upp de faktorer som medlemmar i LO, TCO och

SACO tycker bör ha störst betydelse för lönernas storlek. Det är framför

allt två: stort ansvar för vård och omsorg om människor samt skicklighet

i arbetet.

När man är föräldraledig tar man ju verkligen hand om vården

och omsorgen om den minsta människan. Samtidigt har man en stor skicklighet

i arbetet - man är ju unik i att vara mamma eller pappa. Någon sade att

det ofta är där det börjar finnas löneskillnader mellan män och kvinnor

som gör att kvinnorna sedan hela tiden släpar efter.

Då undrar jag: Hur

ska vi kunna jobba för att få till en attitydförändring här, så att man

verkligen inser vad det innebär att vara föräldraledig? Det är min ena

fråga.

En annan sak jag ville uppmärksamma var att ett av de få områden

där man tydligen var jämställd var bland grundskollärare. Det berättades

mig här i pausen att efter 1995, då man själv som lärare fick individanpassa

sin lön och så att säga tala om att man var duktig inför rektorn, har det

visat sig att kvinnornas löner har ökat. Det tycker jag var en intressant

information: att man alltså kan ta för sig och då lyckas nå jämställdhet.

Jag skulle vilja ha en kommentar om det också.

Margareta Andersson

(c):Det har som sagt varit en mycket intressant förmiddag.

Jag fastnade

för en sak som Anders Lindström tog upp i sin redovisning. På en del

avtalsområden - bland annat var HTF inblandat - hade man lyckats synliggöra

löneskillnader och försökt vidta åtgärder mot dessa. Min fråga blir då:

Finns det skillnader inom de olika avtalsområdena? Är det svårare eller

lättare på tjänstemannaområdet än inom LO-kollektivet, eller kan man se

några andra skillnader i olika kategorier av löntagare och även olika

kategorier av arbetsgivare? Nu svarade väl JämO lite grann på min fråga.

De offentliga arbetsgivarna är kanske, av olika skäl, lättare att samarbeta

med på det här området. Men jag tycker ändå att det kan vara intressant

att se om det finns skillnader där inom avtalsområdena.

Anders Lindström:

Jag ska börja med Annelie Enochsons fråga om individuell lönesättning och

ifall vi kan se någon effekt av denna i positiv eller negativ riktning.

Det är för tidigt att kunna avläsa någonting i statistiken. Vi behöver

minst två tre år till, skulle jag vilja säga, innan vi kan se något som

är någorlunda säkert. Det enda vi egentligen har är parternas egna vittnesmål,

omdömen och erfarenheter.

Där finns den erfarenhet du nu hade fått

refererad: Från både fack och arbetsgivare säger man att sedan vi införde

chef-medarbetar-samtal där chefen tvingas se och tala med den han sätter

lön för så har vi fått en tendens, om än inte stark, att det blir något

mer jämställt. Den reaktionen har vi fått.

Men vi har också fått en

motsatt reaktion: Att den decentraliserade och mer individualiserade

lönebildningen leder till att de medarbetare som inte är närmast chefen har

svårare att hävda sig och att lönespridningen och löneklyftorna ökar. Det

är alltså möjligt att vi har motstridiga tendenser, och jag vågar inte ha

några bestämda uppfattningar om hur detta fungerar ännu.

Sedan frågades

det om vi ser några skillnader mellan avtalsområden. O ja, det är stora

skillnader. Det finns inga klara, entydiga mönster i detta. Det har att

göra med verksamhetens art, om den är mans- eller kvinnodominerad och

vilka traditioner man har på avtalsområdet. Det har naturligtvis också i

någon mån att göra med hur mycket styrsel det är från en arbetsgivarorganisation

respektive från en stark eller svag facklig organisation. Men visst skiljer

det.

Claes Borgström: Jag kan säga några ord om frågan om föräldralediga.

Vi vet ju att det är när man får barn - eller snarare när en kvinna får

barn - som glappet eller gapet startar.

Det finns inga bestämmelser som

direkt handlar om föräldradiskriminering på lönediskrimineringsområdet.

Man arbetar dock nu inför en proposition med ett förslag från

Arbetslivsinstitutet om att i föräldraledighetslagen föra in en särskild

bestämmelse

om diskriminering av föräldrar, av personer som tar i anspråk sin

föräldraledighet, har tagit den i anspråk eller avser att göra det.

Konstruktionen

kommer att vara kopplad till diskrimineringsgrunderna i jämställdhetslagen,

och JämO kommer - i alla fall enligt förslaget - att få tillsyn över

bestämmelsen. Den kommer naturligtvis att vara tillämplig på löneutvecklingen

under föräldraledighet så att de som är föräldralediga ska kunna garanteras

att följa med i löneutvecklingen.

Men det finns ändå tekniska problem

som kommer att kvarstå. Vilken löneutveckling ska man ha när man är hemma

med barn när man ska jämföras med andra personer och det handlar om de

individuella kvalifikationerna? Det är en problematik. Jag tror att man

delvis kan komma åt den med diskrimineringsbestämmelser av den typ jag

nyss nämnde, men det handlar naturligtvis också om att fördelningen av

barnomsorgen måste se annorlunda ut mellan kvinnor och män. Det är

nyckelfrågan.

Ulf Holm (mp):Jag får tacka alla föredragshållare för väldigt

bra föredrag. Tyvärr hade ni ju inte något glädjande att säga. Skillnaderna

minskar, men det går väldigt sakta.

En fråga som inte har varit uppe är

detta med att man alltid bestämmer löneuppräkningar i procent. Det måste

ju betyda att lågavlönade aldrig kommer i kapp. 4,2 %, vilket jag som

riksdagsledamot nu fick i påslag, innebär för mig 1 800 kr i kuvertet.

Men för en undersköterska med 15 000 kr i lön innebär 4,2 %, trots att

det låter jämlikt, bara 600 kr i lönekuvertet. Som lågavlönad kommer man

alltså aldrig i fatt. Jag vet inte om ni har någon kommentar kring detta.

Det kanske är ett nytt sätt att se på hur man förhandlar, men det skulle

troligtvis gynna lågavlönade och då i synnerhet kvinnor i större utsträckning.

Jag hade tänkt ställa en fråga till om utredningen Hållbar arbetsrätt

och dess förslag om diskriminering när det gäller föräldraledighet, fast

den svarade Claes på i sitt sista inlägg. Jag tackar för det.

Britta

Lejon (s):Jag har två generella frågor till er allihop som de som känner

sig berörda kan svara på. Sedan har jag en direkt fråga till

Konjunkturinstitutet.

Ett: Varför menar ni, utifrån ert sätt att se och med era erfarenheter

av denna svåra fråga, att utvecklingen går så långsamt?

Två: Det finns

i år, och det har också funnits tidigare, borgerliga motioner i riksdagen

om att avskaffa Arbetsdomstolen. Skulle det få några effekter, enligt ert

sätt att se och era erfarenheter, på de här frågorna och i så fall

vilka?

För övrigt vill jag precis som alla andra säga att det var väldigt

givande att lyssna på er.

KI talar om vikten av en sund lönebildning.

Utifrån ett antal olika faktorer lämnar du en rekommendation till parterna

inför nästa avtalsrörelse som handlar om att man måste inse att det tar

tid att förändra relativlönen och att man kanske mer ska prata om att män

ska hålla tillbaka sina lönekrav än någonting annat. Samtidigt konstaterar

vi allihop att ett av Sveriges största problem just nu är antalet arbetade

timmar och att bristen i arbetskraftsutbudet framöver kommer att vara den

stora utmaningen för svensk ekonomi.

Min fundering är då om era

rekommendationer verkligen är korrekta. Vi har enorm brist på arbetskraft,

framför allt i den kommunala sektorn och i kvinnodominerade yrken. Det är

många kvinnor som är deltidare. Här finns stora möjligheter att relativt

snabbt åstadkomma förändringar i antalet arbetade timmar. Men hur ska vi

kunna göra det om vi inte samtidigt ökar kvinnors löner? Varför ska en

kvinna gå upp i arbetstid om hon inte ser något faktiskt resultat av det

i sin plånbok? Kan man verkligen gå ut med rekommendationer om att det

måste ta tid och att det är det totala löntagarkollektivet som måste se

till att männen står tillbaka för att kvinnor ska få något mer, precis

som Ulf här påtalade, i lön? Har vi verkligen den tiden?

Vi har ett enormt

behov av att öka antalet arbetade timmar. Går det verkligen att göra utan

att öka kvinnolönerna relativt radikalt relativt snart? Det stora problemet

med den svenska arbetsmarknaden kanske inte är ökade lönekostnader utan

kanske finns just här, i den bristande jämställdheten. Här vill jag ha en

liten reflexion från Ingemar Hansson.

Ingemar Hansson: Jag kan börja med

den frågan. Jag instämmer helt i att en av de viktigaste frågorna för

svensk ekonomi de närmaste fem tio åren är just att få upp antalet arbetade

timmar. Det är antalet arbetade timmar som ytterst bestämmer hur stora

skattebaserna blir, och det är det som bestämmer hur stora de offentliga

inkomsterna blir vid givna skattesatser. Därmed är det också utvecklingen

av antalet arbetade timmar som bestämmer i vilken mån det finns utrymme

för ofinansierade skattesänkningar eller ofinansierade reformer i övrigt.

Om antalet arbetade timmar utvecklas dåligt kan det i stället krävas

skattehöjningar eller neddragningar av utgifter för att uppnå de mål som

riksdagen har satt upp vad gäller offentligt sparande.

Antalet arbetade

timmar är alltså helt fundamentalt för det första för om man behöver höja

eller sänka skatterna respektive för om det finns reformutrymme eller

besparingsbehov. För det andra är det fundamentalt för hur den totala

standarden utvecklas i landet. Om antalet arbetade timmar utvecklas starkt

innebär det att utrymmet för både privat och offentlig konsumtion rent

realekonomiskt blir större än det hade blivit i annat fall. Det innebär

att vi, våra barn och våra barnbarn kan få en bättre standard än vi hade

fått i annat fall. För den långsiktiga standardutvecklingen är antalet

arbetade timmar oerhört viktigt.

Vi ser ett problem när vi gör våra långa

kalkyler för hur antalet arbetade timmar utvecklas om vi inte uppnår

förbättringar vad gäller sjukfrånvaron, förtidspensioneringen, integrationen

av utrikes födda och kvinnornas arbetsmarknad. I vår baskalkyl, där vi

förutsätter att allt det där är oförändrat och bara drar fram trenderna

och beaktar de demografiska förändringarna, inklusive 40-talisternas

åldrande, finner vi att antalet arbetade timmar i förhållande till antalet

invånare kommer att sjunka trendmässigt, och än kraftigare än jag visade

vad gäller sysselsättningsgraden.

Det betyder att den framtida produktionen

mätt per invånare i Sverige, och då tar jag alla från noll till hundra år,

kommer att sjunka trendmässigt. Det ger utrymme för lägre standard än vi

skulle ha haft i annat fall och innebär att det vid oförändrade skattesatser

blir svårt att få en väl fungerande skola, vård och omsorg. Det blir även

svårt att erbjuda 40-talisterna hygglig standard som pensionärer både vad

gäller pensionsnivå och offentlig service. Antalet arbetade timmar är

alltså helt centralt, och det är oerhört önskvärt att öka antalet arbetade

timmar.

Så till den första frågan: Vad leder då detta till för slutsatser

vad gäller lönebildningen? Vår syn, och det är en ganska allmän ekonomsyn,

är att hur snabbt sysselsättningen kan utvecklas mätt i antal arbetade

timmar bland annat beror på hur pass tät arbetsmarknaden kan vara utan

att lönerna blir inflationsdrivande.

Ett budskap i den här rapporten är

att om lönebildningen fungerar så att man kan få en arbetslöshet på kanske

3 % i stället för 4 % utan att löneutvecklingen blir inflationsdrivande

motsvarar det att vi kan ha en högre sysselsättning, fler arbetade timmar,

än vi hade haft i annat fall. Det ger precis de goda effekter jag nämnde

tidigare. Om den varaktiga arbetslösheten kan vara 3 % i stället för 4 %

genom att lönebildningen fungerar på ett mer återhållsamt sätt kan den

totala produktionen bli större, och de totala skatteintäkterna bli större.

Då finns det utrymme för ofinansierade skattesänkningar eller reformer

i högre grad än om man inte kan få ned arbetslösheten varaktigt till 3 %.

Vikten av återhållsamma löneökningar är framför allt kopplat till detta.

Det är ett sätt att få upp antalet arbetade timmar.

Sedan är frågan:

Behövs det högre löner även ur arbetsutbudssynvinkel? Det var det som var

din fråga. Behöver inte lönerna för kvinnorna öka för att de ska vilja

jobba mer? Jo, män jobbar, som jag nämnde, mer än kvinnor. Det finns

empiriskt stöd för att kvinnor är mer känsliga för lönerna i sitt arbetsutbud.

Om man kunde åstadkomma en relativ löneförändring till förmån för kvinnor

och hålla igen mäns löner skulle man nog kunna få upp det totala arbetsutbudet.

Det skulle dra åt rätt håll.

Om man gör detta väldigt snabbt finns det

å andra sidan, som jag nämnde, risk för spridningseffekter. Det finns

risk för att kommunalskatterna skulle behöva höjas och att det utlöser

kompensationskrav från privat anställda personer. Här får man väga

önskvärdheten av att snabbt öka arbetsutbudet bland kvinnor mot riskerna för

att det totalt sett ska bli en mer inflationsdrivande löneutveckling som

tvingar Riksbanken att höja räntan.

I den avvägningen kommer vi fram

till att om man kan nå en avtalshöjning på i snitt 1,7 %, och inom de

ramarna egentligen ändra relativlönerna mellan män och kvinnor så mycket

som möjligt, vore detta det allra bästa. Men att säga att ju högre

löneökningar för kvinnor desto bättre, allt annat lika, tror jag inte på.

Vore allt annat lika så vore det väl bra. Men jag tror att om man höjde

alla kvinnolöner, alla kommunalanställda kvinnors löner, med 10 % rakt av

skulle risken för smittoeffekter och kompensation för därav följande

skattehöjningar vara så stora att den totala sysselsättningen skulle bli

lägre än i annat fall.

Därför kommer vi till slutsatsen att det gäller

att hålla de totala ramarna, den totala utvecklingen av arbetskostnaden,

inom det som Riksbanken kan tolerera utan att höja räntan. Det sätter

vissa ramar för hur snabbt de relativa löneändringarna kan ske. Det finns

en viss kostnad i termer av att kvinnornas utbud kanske hålls tillbaka

jämfört med om man hade ökat kvinnolönerna snabbare.

Anders Lindström:

Jag vill bara uppmärksamma Camilla Sköld Jansson på att hon just nu fick

huvuddelen i receptet för den politik som måste ligga till grund för den

nationella handlingsplanen för jämställda löner. Det handlar alltså om

att öka arbetskraftsutbudet, att se till att få ned antalet sjukskrivna

och förtidspensionerade och att därigenom förbättra skattebasen. Det skapar

ett ekonomiskt utrymme för att höja lönerna för lågavlönade kvinnor i

offentlig sektor. Det förutsätter dock att ni förmår prioritera, så att

ni inte tar samma pengar till något annat och att ni inte samtidigt

intecknar löneutrymmet för löntagarna i övrigt.

Claes Borgström: Efter

detta makroekonomiska perspektiv vill jag ändå försöka svara något på

frågan om varför det går så långsamt sett från JämO:s synvinkel. Det är

naturligtvis en rad samverkande faktorer som alla utgör hinder och som i

kombination med varandra ger ett stort motstånd. Vi har redan talat om

det. Jag har nämnt det. Lönediskrimineringen är kopplad till

befattningsdiskrimineringen. Befattningsdiskrimineringen är kopplad till hur vi

tar hand om våra barn. Allt detta har alltså ett samband med vartannat,

det är alldeles uppenbart. Och det är väl en delförklaring till att det

går långsamt.

Det är självklart så att jämställdhetslagen inte är

instrumentet för att på ett strukturellt plan förändra de löneskillnader som

finns till nackdel för kvinnor i dag. Däremot är jämställdhetslagen ett

verkningsfullt instrument på den enskilda arbetsplatsen. När vi talar om

osakliga löneskillnader är det alltså fråga om diskriminering. Det ska

man komma ihåg. Man ska tala om det i klartext. Det är fråga om diskriminering.

Bara för att koppla ihop det påståendet med frågan om Arbetsdomstolen

kan jag nämna att jag har varit involverad i en diskussion om Arbetsdomstolen

när det gäller prövning av diskrimineringstvister. Det är en sak. Man kan

ha olika synpunkter på den frågan. Men den fråga som du nu ställde, Britta,

frågan om var man ska pröva diskrimineringstvister, har inte någon

egentlig bäring på frågan om att utjämna löneskillnader mellan kvinnor och

män på ett mer samhällspolitiskt, strukturellt plan. Det har inte direkt

med vartannat att göra, tror jag.

Ordföranden: Tack för det. Då lämnar

jag ordet fritt. Kanske Arbetsgivarverket vill säga något?

Elisabet Sundén

Ingeström, Arbetsgivarverket: Jag heter Elisabet Sundén Ingeström och

jobbar som sagt på Arbetsgivarverket. Vi har haft många frågor som tangerar

det här med varför det går så långsamt att ändra löneskillnaderna mellan

kvinnor och män. Vi har naturligtvis analyserat saken på den statliga

sidan. Jag tror att en av orsakerna till att det går så långsamt är att

det är sådant fokus på en del av löneskillnaderna som har relativt liten

betydelse. Jämställdhetslagen tar sitt fokus i att det skulle finnas stora

osakliga löneskillnader på arbetsmarknaden, men när vi har tittat på detta

så är det inte så.

Som det har antytts här på flera områden är det olika

svårighetsnivå som förklarar merparten av löneskillnaderna. Kvinnor har

valt lättare arbeten än män, dock inte mindre viktiga, det vill jag säga.

Det är bara lite enklare arbeten. Vi väljer olika yrken. Vi kvinnor

arbetar helt enkelt mindre tid. Det finns också andra, individuella,

faktorer som helt enkelt handlar om att vi har varit kortare tid i arbetslivet.

Det finns alltså fler äldre män med topptjänster på arbetsmarknaden.

Ska

man prata om vad som ska göras ska man inte fokusera på den lilla del som

kanske beror på osakliga löneskillnader utan faktiskt försöka påverka

svårighetsnivåerna. Varför väljer kvinnor att arbeta i yrken som inte ger

lika mycket betalt? Vi måste prata mer om pengar, tror jag, i vårt samhälle.

Jag är inte så säker på att det bara är intresse för vård och omsorg som

har styrt alla kvinnors val. Jag tror faktiskt att vi har en brist på

information om hur mycket betalt man kan få om man jobbar åtta timmar per

dag. Det är ju enorma skillnader mellan olika yrken. Vi måste stödja elever

på såväl grundskola och gymnasium som högskola när de väljer över

könsgränserna. Vi måste stödja kvinnor som väljer över könsgränserna i

arbetslivet. Det försöker vi göra på den statliga sidan, bland annat genom

det projekt som Medlingsinstitutet nämnde.

Ordföranden: Ursäkta, men vi

försöker hålla oss till korta frågor. Jag har en lista på tio personer

som vill ställa frågor. Vi har inte så förfärligt mycket tid. Det är bara

en vädjan.

Elisabet Sundén Ingeström: Jag har bara två punkter kvar. Jag

tror också att man måste pröva att avgränsa arbetsuppgifterna annorlunda.

Där kan vi bli mycket bättre både i hemmet och på arbetsplatsen. Och så

tror jag som sagt att vi måste fokusera jämställdhetsarbetet där det kan

göra nytta, inte på att kartlägga löneskillnader in absurdum, vilket

faktiskt förekommer på många ställen i dag.

Ordföranden: Tack för det!

Det var väl ingen fråga utan mer ett påstående. Då har jag en person från

Svenskt Näringsliv på listan.

Björn Lindgren, Svenskt Näringsliv: Jag

heter Björn Lindgren och kommer från Svenskt Näringsliv. Jag vill bara

göra ett par reflexioner som kan leda till en mer retorisk fråga. När vi

diskuterar kommer det fram en mycket samstämmig bild i de reflexioner som

kommer från arbetsmarknadsutskottets ledamöter. Jag kan inte riktigt koppla

in mig på den bilden. Det viktiga i det som vi har diskuterat har varit

vilka löneskillnader statistiken visar. Men det intressanta är vad

statistiken inte visar.

Det vi har diskuterat i dag handlar inte, för att

koppla till Lena Johanssons redogörelse, om att det är lönediskriminering.

Det är väldigt mycket löneskillnader som vi inte har kunnat visa var de

kommer ifrån. Huvuddelen av dem är löneskillnader som man inte har några

statistiska mått för men som ändå är sakliga löneskillnader. Det är alltså

sådant som man, gemensamt mellan parterna och arbetsgivarna, har satt upp

som kriterier när man bestämt vad som ska göra att man skiljer lönerna åt

mellan olika medarbetare. Det är väldigt viktigt att ta fasta på detta

och inte tro att man kan styra det via någon form av lagstiftning.

Den

andra punkten, som vi tangerar i stället, är att vi har en segregerad

arbetsmarknad, att det är olika lönenivåer inom olika branscher. Det

härstammar ursprungligen från att man har olika betalningsförmåga inom

olika branscher. Det går inte, hur mycket man än skulle vilja det, att

via lagstiftning försöka höja lönenivåerna i en bransch som inte kan betala

för det. Det man gör är då i stället bara att slå ut de branscherna. De

måste rationalisera mycket kraftigare än de hade gjort annars.

Ordföranden:

Jag vädjar igen om att vi försöker hålla oss till korta frågor och inte

gör långa inlägg. Tack.

Björn Lindgren: Ser ni en möjlighet att göra en

sådan förändring skulle jag vara glad om jag kunde visa för de företagen

hur de kan höja lönebetalningsförmågan och intjäningsförmågan. Det tror

jag att alla skulle vara glada för.

Ordföranden: Tack för det. Är det

någon som har en kommentar från panelen? Inte? Då var det Erik Ullenhag,

varsågod!

Erik Ullenhag (fp): Det är ju snart 30 år sedan "Hoa-Hoa"

Dahlgren stod med ett barn på axeln. Jag minns det inte själv, utan jag

har sett bilderna i efterhand. Ändå händer det ganska lite. Jag har en

konkret fråga till Lena Johansson. Jag blev lite förvånad över att ålder

som faktor inte påverkade kvinnors löneandel jämfört med mäns löneandel.

Om man går tillbaka i jämställdhetsdebatten har det alltid funnits någon

idé om att nästa generation ska bli jämställd. Det blev inte 60-talisterna

när de skaffade barn. Det blev inte heller 70-talisterna när de skaffade

barn. 40-talisterna gick det väl ganska bra för, för de kom i alla fall

ut på arbetsmarknaden. Men sedan har det i huvudsak stått stilla, om man

ska vara väldigt raljant.

Man kan tänka sig, i ett optimistiskt scenario,

att 70-talisterna borde vara lite mer jämställda i hur de tar ut

föräldraledighet. De borde kanske vara lite mer kaxiga i sin vilja att ställa

krav på löner. Är det verkligen så att det inte finns någon skillnad om

du tar ålder som faktor? Det är den ena frågan.

Den andra frågan är till

JämO. Jag skickade in en anmälan till er för ett år sedan utifrån ett

arbete vid Uppsala universitet där man fann, jag tror att det var 1,3 %

eller 1,5 %, rent osakliga löneskillnader bland disputerade lektorer.

Rektors svar, som arbetsgivare, på detta var att det kommer att ta tid

att åtgärda de här löneskillnaderna eftersom vi har individuella lönesamtal.

Jag skulle vilja att ni i det läget, fast jag är inte beredd att nu ta

det steget, tolkade jämställdhetslagen som att man genom en kollektiv

pott direkt har ett eller två år på sig att åtgärda de osakliga

löneskillnaderna. Man höjer kvinnors löner med 1,5 %. Sedan kommer det att

finnas

individuella variationer, självklart. Men ska jämställdhetslagen bli

kraftfull måste man göra något när man har en sådan grupp, som uppenbarligen

är drabbad. Jag vet inte hur många hundra det rörde sig om, men det var

ett antal hundra personer som uppenbarligen hade osakliga löneskillnader.

Då måste man göra det snabbare. Man kan inte bara säga att detta tar tid.

Man måste använda jämställdhetslagen. Vad innebär jämställdhetslagen att

en arbetsgivare måste göra konkret när han finner osakliga löneskillnader,

menar Jämo?

Ordföranden: Då var det Roger Mörtvik, TCO.

Roger Mörtvik,

TCO: Att det finns osakliga löneskillnader tycker jag är ganska självklart.

Det är också ganska uppenbart att vi från fack och arbetsgivare kanske

inte gör tillräckligt mycket alla gånger. Vi måste nog bli mycket bättre

på att arbeta med de här frågorna. Det jag tycker är viktigt att påpeka

är att allt som handlar om löneskillnader inte är en fråga om

löneförhandlingsprocessen. Det har flera pekat på.

Det är två delar som jag vill

lyfta fram särskilt. Den ena delen är fördelningen av föräldraledigheten.

Vi har sett att när kvinnor får barn halkar de efter andra kvinnor. När

män får barn drar de ifrån andra män. Det är väldigt tydligt att det är

vid föräldraskapet ojämställdheten skjuter fart. Jag vill kasta tillbaka

bollen till politikerna och fråga: Varför händer det så lite i fråga om

initiativ för att förändra föräldraförsäkringen så att män och kvinnor

tar delat ansvar?

Den andra delen är den könssegregerade arbetsmarknaden.

Jag tror att ett av problemen är att vi alltför länge har försökt prata

om att lyfta stora kvinnokollektiv samtidigt. Det leder till väldigt stora

kostnader och väldigt stora påfrestningar. Jag tror att vi kanske ska

fundera på att titta närmare på de erfarenheter som vi har på lärarområdet

och vårdområdet. Där har en ökad individualisering av löneförhandlingarna

givit positiva effekter. Vi ser att kvinnor som är välutbildade i offentlig

verksamhet inte tjänar på sin utbildning. Det behövs insatser för att

kanske till och med öka löneskillnaderna i viss utsträckning. Folk är

inte bara lågavlönade. Många är också felavlönade.

Jag vill kasta över

en boll till framför allt Ingemar Hansson. Det finns en konflikt i det

makroekonomiska perspektivet som är intressant. Vi säger att kvinnorna

inte ska dra ifrån utan att männen ska stå tillbaka. Men om vi säger att

kvinnor i offentlig sektor ska öka sina löner samtidigt som K-sektorn ska

vara lönenormerande, finns det inte en konflikt i detta?

Lars Bäckström

(v): Först ska jag tacka arbetsmarknadsutskottet för att ni har ordnat

det här. Hela finansutskottet tackar nog. Ni är duktiga. Föredragshållarna

är också duktiga. Jag skulle vilja anknyta till Mörtviks fråga. När man

hörde dig tala, Ingemar Hansson, lät det nästan som om du talade om en

återgång till en Rehn-Meidnermodell och till solidarisk lönepolitik. En

viss grupp står tillbaka och tillåter en annan grupp att närma sig. Det

var ju grundtanken. Är det egentligen det du säger? Ska vi ha ett slags

återvitaliserad, inte solidarisk men jämställd lönepolitik? Är det vad ni

egentligen talar för i KI?

Då blir frågan till Anders Lindström: Är det

möjligt? Då hade man ju parter. De var tre parter. Då var även Mörtviks

TCO med. Nu är de inte det längre. Nu är det decentraliserat till deras

förbund, så det går inte. Planerar ni i Medlingsinstitutet, till exempel

tillsammans med Jämo, SCB och kanske rentav KI, de fyras gäng, att ha

samtal med arbetsgivare och löntagarförbund som är avtalsslutande inför

avtalsrörelsen 2004? Det kanske är ni som skulle träffas lika mycket som

vi träffar er? Vad tror ni om den idén, ni som har det här på direktiv

från regeringen? Jag bara undrar.

Lena Johansson: Jag tänkte besvara

frågan om ålder och löneskillnader. Det kanske blev ett litet missförstånd

när jag beskrev det hela. Vad jag kan se i de flesta grupper är att

löneskillnaden mellan kvinnor och män ökar med ökad ålder. Men i den

beskrivning jag gjorde för att förklara standardvägningen och vad den gav

handlade det om att kvinnor och män fördelar sig lika i olika åldersgrupper.

Vår demografiska bild visar att vi är ungefär lika många i respektive

åldersgrupp. Det handlar om fyra åldersgrupper. Så det förändrar inte den

kvot som jag presenterade.

Sedan skulle jag också vilja tillägga något

om bilderna från Lön för mödan, som visade att skillnaden ökar med ökad

ålder men olika mycket i olika grupper. Det tycker jag är intressant. Där

ser man i de stora kvinnodominerade grupperna hur lite ålder spelar in.

Men det spelar mycket in om vi till exempel tittar på läkarna. Det finns

flera yrkesgrupper presenterade i boken.

En annan sak är att vi senarelägger

barnafödandet. Högutbildade kvinnor och män kanske har etablerat sig på

arbetsmarknaden när de får sina första barn. Det är många som har tagit

upp det här med det ojämna uttaget av föräldraledigheten. Där kan vi se

att skillnader uppstår. Om vi också kopplar det till ålder skulle jag

gärna vilja hänvisa till bilaga 12 i Långtidsutredningen, där man tittar

just på föräldraledighet och löneskillnader.

Ingemar Hansson: En av

huvudslutsatserna i den rapport som jag kort redovisade var alltså att en

utveckling mot en låg kostnad för arbetskraft är av central betydelse för

att få en god utveckling av sysselsättningen. Jag nämnde som exempel att

om avtalen i snitt, vilket är vår rekommendation, skulle kunna hamna på

1,7 %, att jämföra med att 2001 års avtal hamnade på 2,4 % i genomsnitt,

skulle det främja en god sysselsättningsutveckling.

Det är framför allt

det här begränsade utrymmet för avtalsmässiga lönehöjningar som sätter

ramar för utrymmet för relativa lönejusteringar om vi ska ha en god

utveckling av sysselsättningen. Det jag sedan sade var att om man inom den

ramen ska uppnå en snabb utjämning av lönerna mellan kvinnor och män är

det bättre att fokusera på att hålla tillbaka mäns löner än på att höja

kvinnors löner. Då kan man både bidra till mindre könsbetingade löneskillnader

och till en utveckling mot lägre arbetskostnadsökningar.

Sedan är frågan

hur det ska uppnås. Här kan jag svara på Lars Bäckströms fråga om huruvida

KI förespråkar en återgång till en ren solidarisk lönepolitik. Vi ger

inga rekommendationer i det avseendet. Vad vi säger är att en utveckling

mot en låg kostnad för arbetskraft är centralt för sysselsättningen. Bland

annat rekommenderar vi riksdagen att vara återhållsam med att höja

lönebikostnaderna.

Sedan säger vi att om man i opinionsbildningssammanhang

och andra sammanhang vill främja både mer jämställda löner och en återhållsam

löneutveckling är det bättre att fokusera på en återhållsam löneutveckling

för männen än på att skynda på för kvinnorna. Hur detta ska ske organisatoriskt,

om det ska vara centrala eller decentraliserade förhandlingar, har varken

jag eller KI någon uppfattning om. Det är upp till arbetsmarknadens parter

att välja vilka former de vill.

Sedan frågade Roger Mörtvik om huruvida

vår syn stred mot principen att K-sektorn skulle vara lönenormerande.

Hela vårt resonemang startar från näringslivet i sin helhet, för det är

näringslivets kostnadsutveckling som är avgörande för inflationsutvecklingen,

och även för hur konkurrenskraften jämfört med omvärlden utvecklar sig.

När vi säger 1,7 % är det alltså snittet för näringslivet.

Sedan kan

det från tid till annan finnas motiv, även samhällsekonomiska motiv, för

att den offentliga sektorn ska ha en långsammare eller snabbare löneutveckling.

Men jag tycker ändå att man kan tolka K-sektorn som normerande. Den sätter

baspunkten. Men det innebär inte att det är olämpligt om den offentliga

sektorn ibland ligger ett par tiondelar högre, ibland ett par tiondelar

lägre än vad näringslivet gör.

I vår prognos ingår en viss höjning av

den offentliga sektorns löneläge jämfört med den privata. Vi tolkar det

som att det finns marknadsmässigt stöd för det. Bristtalen är mycket större

för den offentliga sektorn. Dessutom främjar det lika lön mellan män och

kvinnor. Enligt vår prognos ökar lönerna i den offentliga sektorn i snitt

med ett par tiondelar mer än lönerna i den privata sektorn. Så har det

också varit de senaste åren.

Tittar man längre tillbaka har den offentliga

sektorn släpat efter. De offentliga lönerna ligger betydligt lägre,

relativt sett, nu än vad de gjorde för, säg, 30 år sedan. Men de senaste

tre fyra åren har de offentliga lönerna ökat lite snabbare, och vår prognos

är att de ska fortsätta att göra det med ett par tiondelar även framöver.

Vår syn, och det var ju även en av riksdagen beslutad utgångspunkt för

Medlingsinstitutet, är att det är önskvärt att K-sektorn är normgivande.

Denna syn ingår även i det s.k. Industriavtalet. Det råder således en

ganska bred enighet på svensk arbetsmarknad om att K-sektorn ska vara

lönenormerande.

Men det innebär inte, som jag tolkar det, att det inte

kan förekomma avvikelser uppåt eller nedåt med ett par tiondelar. I

nuvarande läge, inte minst med hänsyn till hur marknadssituationen och

bristsituationen ser ut, innebär vår prognos att lönerna ökar något mera

i den offentliga sektorn. Ett par tiondelar tror jag är konsistent med en

totalt sett balanserad samhällsekonomisk utveckling. Om det däremot rör

sig om procentenheter tror jag att vi skulle få problem med smittoeffekter

och kommunalskattehöjningar som man kräver kompensation för. Men ett par

tre tiondelars skillnad tror jag ligger inom ramen för en samlad

samhällsekonomiskt balanserad utveckling.

Anders Lindström: Jag vill påminna

Lars Bäckström om att riksdagen faktiskt har bestämt att staten inte ska

lägga sig i på vilket sätt parterna förhandlar. Om det ska vara solidarisk

lönepolitik eller rent individuell lönebildning spelar ingen roll. Det

ska parterna själva klara ut. Vi ska ställa samma krav på dem oberoende

av vilken nivå de förhandlar på. Det vi och KI kan hjälpa till med gör vi

i den formen att vi ordnar konferenser och seminarier. Det gör vi nu om

den rapport som Ingemar Hansson har presenterat här. Vi har tre konferenser,

med start i morgon, för mer än 200 deltagare från fack och arbetsgivare

där vi exercerar just kring samhällsekonomiska förutsättningar för att ge

dem en så bra samlad grund som möjligt innan de preciserar sina avtalskrav.

Claes Borgström: Det var en fråga som var riktad direkt till mig, eller

till lagen kan man säga. Hur ser jämställdhetslagen på det förhållandet

att man upptäcker osakliga löneskillnader som har samband med kön? Det

tar lång tid, skulle man ha sagt från Uppsala universitet.

Den tid som

det längst får ta enligt lagen är alldeles klar. Det ska åtgärdas så snart

som möjligt, eller något i den stilen tror jag att det står, dock senast

inom tre år. Könsrelaterade löneskillnader kan man alltså inte hålla sig

med i mer än max tre år. Så länge kan man göra det endast om det inte

finns utrymme för att åtgärda dem på ett tidigare stadium. Det beror

naturligtvis på hur stora löneskillnaderna är, hur många som omfattas av

dem och så vidare.

Det står ingenstans i jämställdhetslagen var pengarna

ska tas. Det är en återkommande fråga. Ska man ta dem från potten till

nackdel för andra i samband med lönerevisionen eller inte? Från JämO:s

sida brukar vi säga att lönediskriminering ska åtgärdas omedelbart.

Egentligen ska man inte vänta ens till nästa lönerevision. Vi har naturligtvis

inget lagstöd för att föreslå den ena eller andra finansieringen av

utjämnandet, men så ligger det i alla fall till enligt lagen.

Sedan vill

jag bara väldigt kort säga att när man från Arbetsgivarverket talar om

att det pågår kartläggning av löneskillnader "in absurdum" är det

naturligtvis inte så hemskt roligt att höra. Jag förstår inte heller riktigt

vad det innebär att påstå att det pågår "in absurdum".

När det gäller

vår stora massgranskning av de 500 privata arbetsgivarna har Susanne

Fransson, som är forskare i Göteborg, i alla fall gjort en delanalys av

materialet. Då kan man säga att inom den privata sektorn kan man förklara

att kvinnor har lägre lön för samma arbete genom att säga att de generellt

är yngre, har kortare anställningstid, har sämre utbildning och presterar

sämre.

Det är klart att man kan välja den förklaringen om man vill. Men

självfallet är verkligheten en annan. Det är fråga om lönediskriminering,

könsdiskriminerande lönesättning. Därför är lönekartläggningsarbetet ett

viktigt instrument för att motverka diskriminering. Det tycker jag är

alldeles självklart.

Ordföranden: Tack för det, Claes. Jag har sex

personer anmälda på talarlistan. Jag skulle vilja sätta streck därefter om

vi ska kunna hålla oss inom de tidsramar som finns. Anders Lindström får

sedan försöka sammanfatta detta, om han lyckas med det. Jag har anmälda

kvinnan från Arbetsgivarverket, som jag inte kan namnet på, Gudrun Schyman

från Vänsterpartiet, Kommun- och Landstingsförbunden, LO och två kvinnor

som sitter därborta. Sedan är det några ytterligare. Det är en från SACO

och en från finansutskottet. Det är åtta talare anmälda. Kan vi sätta

streck därefter? Då gör vi det. Jag lämnar ordet till Arbetsgivarverkets

representant. Varsågod.

Gunilla Hansén-Larson, Arbetsgivarverket: Jag

heter Gunilla Hansén-Larson. Jag har gjort en del iakttagelser när det

gäller lönekartläggningsarbetet som jag gärna vill höra både Claes Borgströms

kommentarer till och gärna också kommentarer från ert håll som politiker.

Jag har följt och läst ganska många av de lönekartläggningar som har

gjorts. Tack vare JämO:s granskning har vi fått full insyn i vad som har

hänt både på den privata sidan och på den statliga sidan. Jag har också

haft många samtal med våra företrädare på myndigheterna.

Vad jag ser är

att det är stora problem med den lönekartläggning som lagen kräver enligt

den nya modellen. Jag vill gärna lägga till att det är självklart att

arbetsgivare ska göra analyser, könsuppdelad statistik och analysera sina

löner och rätta till osakliga löneskillnader. Det är en given sak.

Men

vad vi nu ser är att i princip varenda arbetsgivare har mycket stora

svårigheter att förstå lagstiftningen och att tillämpa den. Då kan man

undra hur det kommer sig att JämO ändå inte har underkänt fler

lönekartläggningar.

JämO har ett pragmatiskt förhållningssätt. JämO har valt att tillämpa

lagen med hänsyn till hur verkligheten ser ut, och det tycker vi är bra.

Men det är samtidigt ett problem. Lagstiftningen säger delvis någonting

annat. Den är mycket svår att tillämpa och mycket formalistisk. Det har

också visat sig att den inte heller ger större utdelning i form av att

man hittar fler osakliga löneskillnader.

Jag har särskilt frågat om detta

med de likvärdiga arbetena när jag talat med våra företrädare på myndigheterna.

Det fanns ingenting med av det i den gamla lagstiftningen. Men det är

ändå så att det de hittar nu skulle de ha hittat ändå även med den gamla

lagstiftningen. Lagändringen har inte tillfört någonting nytt. Den har

bara dragit väldigt stora resurser.

Ordföranden: Tack för det. Då är det

Gudrun Schyman, Vänsterpartiet. Varsågod, Gudrun.

Gudrun Schyman (v):

Jag skulle vilja ställa två frågor till samtliga i panelen. Det handlar

om vilka åtgärder som man tror skulle vara de mest effektiva för att på

bästa sätt och kanske snabbast komma till rätta med löneskillnaderna, som

jag förstår att alla ändå beklagar att de existerar.

Jag vill koppla

frågan till diskussionen om betalt respektive obetalt arbete och det faktum

att det inverkar på varandra. Föreställningen om på vilket kön ansvaret

för det betalda och obetalda arbetet ligger har också betydelse i

lönebildningen.

Jag vill också ta upp det som en del har sagt om att det

börjar med föräldraskapet. Det innebär att kvinnor halkar efter lönemässigt.

Det är väl belagt. Det är bara det att det dessutom är väl belagt att

det börjar med ihopflyttandet.

Det finns en bilaga till budgeten som

mycket väl visar detta. Det handlar inte om föräldraskapet. Så fort en

kvinna flyttar ihop med en man och blir sammanboende - av någon anledning

som man kan diskutera, och som alla har goda skäl till - innebär det att

löneinkomsten minskar. Det innebär att tiden för obetalt arbete ökar.

Det

är alltså en tid som handlar om vård av frisk man i hemmet. Sedan fortsätter

detta när barn kommer. Då accentueras det, och det drivs på ännu mer. De

män som eventuellt är hemma får också smaka på detta. Men skillnaden finns

redan innan.

Vad jag skulle vilja fråga om är två saker som inte handlar

om själva lönebildningen utan andra saker. Vad tror ni att det skulle

innebära om vi fick en individualiserad föräldraförsäkring? Vad tror ni

att det skulle innebära om vi fick en generell arbetstidsförkortning?

Att

jag ställer de frågorna beror på att där de sakerna har prövats har det

visat sig att det haft mycket stor betydelse. Tror ni att detta kan gälla

också generellt?

Ordföranden: Tack för det. Då är det Gunnar Bergström,

Landstingsförbundet.

Gunnar Bergström: Jag representerar också Svenska

Kommunförbundet här i dag.

Jag skulle vilja ställa en fråga till Claes

Borgström. Som jämställdhetsombudsman har man flera verktyg till sitt

förfogande för att komma till rätta med osakliga löneskillnader. Du har

här i dag redovisat två verktyg. Det ena har gällt ert granskningsarbete

i anslutning till lönekartläggning och jämställdhetsplan. Det andra har

gällt utbildningsinsatser.

En tredje metod som i vart fall under en

tidigare period hos Jämställdhetsombudsmannen var ganska brukbar var att

instämma arbetsgivare till Arbetsdomstolen och göra gällande lönediskriminering.

Det är en metod som du inte har använt i ditt ämbete. Min fråga är: Är

det en medveten strategi att du har valt de andra två metoderna, eller är

det på det sättet att det egentligen inte finns några tvistiga osakliga

löneskillnader att stämma in till domstol? Det var min fråga.

Ordföranden:

Tack för det. Då är det Anna Thoursie, LO.

Anna Thoursie, LO: Jag heter

Anna Thoursie och är LO-ekonom. Jag har en kort fråga till Ingemar Hansson

och en likaledes kort fråga till Anders Lindström och Claes Borgström.

Jag

delar inte riktigt analysen att mäns löner måste stå tillbaka för att

kvinnornas löner ska kunna öka. Det gäller om kvinnorna och männen jobbar

inom samma sektor. Nu talar vi om näringslivet och kvinnor och män i en

skattefinansierad sektor.

Ökar inte lönesumman så mycket som den kan

utan att konkurrenskraften skadas ökar inte basen för uttag av kommunalskatt

lika mycket som den skulle kunna göra. Denna skattebas ska finansiera

löneökningar inom största delen av den offentliga sektorn.

Sker löneökningar

inom den offentliga sektorn genom skatte- eller avgiftshöjningar, alltså

inte genom lånade pengar, sker motsvarande köpkraftsindragning.

Min fråga

är: På vad grundar du slutsatsen att männens löner bör stå tillbaka? Jag

menar inte att männens löner ska springa iväg, man ska bibehålla

konkurrenskraften. Det var den ena frågan.

Den andra frågan är till både Anders

Lindström och Claes Borgström. Om jag vore arbetsgivare skulle jag antagligen

se det som säkrare att anställa en man än en kvinna. Jag vet att kvinnor

i genomsnitt är borta mer för föräldraledighet och vård av sjukt barn.

Jag vet inte om det gäller den individuella kvinnan, men jag vet att det

gäller kvinnor som grupp. Det är statistisk diskriminering.

Nu är

föräldraförsäkringen så utformad att det finns pappamånaden och de tio dagarna.

Men mestadels är det kvinnor som tar ut den långa föräldraledigheten. En

individualiserad föräldraförsäkring skulle sprida riskerna mer lika över

kollektivet män och kollektivet kvinnor. Det skulle göra det svårare för

mig som arbetsgivare att ägna mig åt statistisk diskriminering. Har ni

några reflexioner om en individualiserad föräldraförsäkring?

Ordföranden:

Tack för det. Ordet går till SACO.

Thomas Ljunglöf, SACO: Jag skulle

också vilja ta upp föräldraförsäkringen. Det har redan ställts frågor om

det så jag fattar mig väldigt kort. Det är egentligen bara en uppmaning

till politikerna: Höj taken i föräldraförsäkringen. I dag är de alldeles

för låga. Incitamenten för framför allt privatanställda akademiker att

stanna hemma och ta hand om barnen är obefintliga. Man tappar 18 000-20 000

kr i månaden. Det gör att det blir kvinnan som stannar hemma. Det är en

uppmaning till politikerna: Höj taken i föräldraförsäkringen.

Ordföranden:

Tack för det. Då är det en ledamot från finansutskottet.

Gunnar Nordmark

(fp): Jag heter Gunnar Nordmark och är ledamot för Folkpartiet liberalerna.

När man uttrycker löneskillnader mellan kvinnor och män tittar man oftast

på månadslön eller liknande. Vi kan titta på det ur ett livslöneperspektiv

med hänsyn taget till att kvinnor tillbringar längre tid med studier, att

de arbetar kortare tid av livet och att detta dessutom med det nya

pensionssystemet blir helt avgörande för vilka pensioner de kommer att få ut.

Hur ser prognoserna för livslönen ut om man jämför kvinnor och

män?

Ordföranden: Tack för det. Det finns två frågor kvar. Kan ni själva

presentera er? Varsågod.

Sara Björkqvist: Jag heter Sara Björkqvist och

kommer från tidningen Arbetsmarknaden. Jag hade en fråga till Ingemar

Hansson. Många har tangerat detta. Kan du utveckla ditt resonemang kring

detta med stödformer som ska göra att uttaget av föräldraförsäkringen

mindre påverkar mäns löneökningar? Jag uppfattade det som att du tyckte

att det var någonting positivt. Varför är det i så fall det?

Jag skulle

också vilja höra JämO:s åsikt om hur vi ska få uttaget av föräldraförsäkringen

att bli jämnare mellan könen.

Ordföranden: Tack för det. Då är det sista

frågan. Varsågod.

Rebecka Bohlin: Jag heter Rebecka Bohlin och arbetar

som journalist på tidningen Arbetaren. För tjänstemännen sätts lönerna

ofta i individuella samtal. Men för arbetarna är det kollektivavtalet som

är otroligt viktigt.

När man tittar på kvinnor i låglönegrupper kan man

till exempel se på hur det är inom hotell och restaurang. Där kan man se

det rent krasst i kronor och ören. Om du har jobbat mindre än sex år ligger

din bruttolön enligt kollektivavtalet på 12 000 kr, om du har turen att

komma upp i heltid.

Man kan se på hur det är inom Kommunal. Jag intervjuade

en kvinna i förra veckan. Hon har fyra barn. Om hon kommer upp i heltid

har hon 14 000 kr i bruttolön.

Min fråga till Medlingsinstitutet är: Ska

man acceptera så usla avtal? Den kvinna som jag intervjuade lever i en

tvårumslägenhet med sina fyra barn eftersom hon inte har råd med mer. Ska

vi ha så här usla avtal?

Kommunals medlemmar är ½ miljon. De gick ut i

strejk och krävde 5,5 % och minimilöner på 14 000 kr. Det gick inte igenom.

Är inte det en skandal?

Ordföranden: Tack för det. Då var frågorna

avslutade. Jag vet inte vem av er fyra i panelen som vill börja. Är det

Ingemar, Anders, Lena eller Claes? Varsågod, Ingemar Hansson.

Ingemar

Hansson: Jag börjar med Anna Thoursies fråga angående grunden för att

männens löner skulle stå tillbaka.

Resonemanget är så här enkelt. Om den

genomsnittliga avtalshöjningen i hela näringslivet ska ligga på 1,7 %,

vilket är den nivå som vi bedömer skulle främja en god utveckling av

sysselsättningen, är det givet det genomsnittet så, att ju mer männens

löner står tillbaka, desto mer kan man utjämna lönen mellan kvinnor och

män inom ramen.

Det är samma inom den offentliga sektorn. Säg att den

offentliga sektorns totala löneutveckling också skulle vara 1,7 % vad

gäller avtal. Det är samma sak där. Ju mer männen står tillbaka, desto

mer kan kvinnorna öka givet den ramen. Sedan kan - och det var kanske det

du syftade på - lönerna i den offentliga sektorn öka lite mer än vad

lönerna i näringslivet kan göra.

Jag har tidigare sagt att det kan ske

utan att det innebär ett direkt hot mot inflationsmålet och därmed direkt

orsakar en högre styrränta som bromsar tillväxten. Men det finns indirekta

effekter via smittoeffekter och via att det kräver högre kommunalskatt.

Det finns ett visst utrymme för avvikelse för löneutvecklingen i näringslivet

och i offentlig sektor. På det sättet kan man också utjämna löner mellan

män och kvinnor.

Sedan var det en fråga från Sara på tidningen Arbetsmarknaden

om vad jag menade när jag talade om uttag av föräldraförsäkring. Som flera

och även jag har varit inne på är det ett faktum att kvinnor bland annat

tenderar att vara hemma mer med barnen och i många fall allmänt har en

svagare anknytning till arbetsmarknaden. Det tror jag är en orsak till

att de har en lägre lön än vad de skulle haft i annat fall.

Vill man

från politiskt håll driva på för en jämnare lön mellan kvinnor och män

vore en möjlig åtgärd att se till att uttaget av föräldraförsäkringen

blir jämnare. Den konkreta regeländringen är så klart att reservera ett

större antal av föräldraledighetsmånaderna för män. Det är en konkret

åtgärd där man kan ändra reglerna för att främja en mer lika fördelning

mellan män och kvinnor. Därtill skulle det inte kosta någonting. Att höja

taken skulle däremot kosta någonting och försämra de offentliga finanserna.

Men att ändra det antal månader som enbart kan tas ut av fadern respektive

modern skulle inte kosta någonting. Det skulle bidra till ett mer jämnt

uttag av föräldraförsäkringen.

Om det sedan totalt är en bra åtgärd eller

inte har Konjunkturinstitutet ingen uppfattning om. Man får väga fördelarna

i termer av att driva på en jämnare lönenivå mellan män och kvinnor mot

nackdelar i termer av att valmöjligheterna minskar. Det är inte vårt jobb

att göra den typen av hopvägningar.

Ska man peka på någon åtgärd - för

att även svara på Gudrun Schymans fråga - där man via riksdagsbeslut kan

främja en utjämning av lönen mellan män och kvinnor är det bland annat

att ändra reglerna för uttag av föräldraförsäkringen.

Ordföranden: Tack

för det. Anders Lindström får ordet.

Anders Lindström: Jag börjar med

Gudrun Schymans fråga och den sista delen om arbetstidsförkortning. En

dags kortare arbetstid per år kostar ½ % av löneutrymmet och ska då räknas

bort från det vi kan höja lönerna med. Det bör riksdagens ledamöter tänka

på även vad gäller införandet av nya helgdagar.

Det stora generella

problemet är snarast att vi behöver arbeta fler timmar, som Konjunkturinstitutet

säger. Jag skulle vilja hävda att vi har ett omvänt problem. Hur får vi

fler i arbete och att arbeta mer för att skapa förutsättningar att förbättra

skattebaserna för att kunna åtgärda de låga kvinnolönerna i offentlig

sektor? Så är snarast frågan.

Så till den allra sista frågan från Rebecka

Bohlin. Varken Medlingsinstitutet eller någon annan statlig institution

har till uppgift att värdera vad fack och arbetsgivare kommer fram till

på den svenska arbetsmarknaden. Lönenivåerna sätts i fria förhandlingar

mellan fackliga organisationer och arbetsgivarnas organisationer eller

direkt mellan medarbetare och arbetsgivare. Det finns ingen som kan

överpröva detta mer än i det fall det handlar om diskriminering på grund av

kön, etnisk bakgrund eller fysiska handikapp.

Ordföranden: Tack för det.

Jag lämnar ordet till Claes Borgström. Varsågod.

Claes Borgström: Det

som Gunilla Hansén-Larson från Arbetsgivarverket tog upp tycker jag

egentligen att jag berörde ganska mycket i mitt inledningsanförande. Vi har

något olika syn på hur man upplever svårigheterna.

Vad jag sade var att

svårigheterna att genomföra en lönekartläggning och göra en värdering av

vad som ska betraktas som likvärdigt arbete och så vidare uppfattas som

stora initialt. Men när man väl har satt sig in i problematiken, fått den

utbildning och den information som bl.a. JämO tillhandahåller har vi mötts

av en motsatt reaktion. Det är faktiskt ganska väl genomförbart.

Vi har

också en mängd exempel från arbetsgivare av olika storlek som har presterat

alldeles utmärkta arbeten på det området. Det gäller alltså stora

arbetsgivare inom staten och också för den delen landsting och en hel del

kommuner. Jag delar inte verklighetsbeskrivningen.

Jag sade också att

jag anser - och det har också Anders Lindström sagt tidigare - att det är

för tidigt att göra någon ordentlig utvärdering av lagbestämmelsernas

genomslagskraft. Därför tycker jag inte att man kan säga att arbetet inte

tillför någonting. Det finns inte ett underlag för att göra ett sådant

påstående.

När det gäller frågan om likvärdigt arbete, som ställer till

en del problem, ingår det i jämställdhetslagens krav, och JämO tillämpar

lagen. För er här är det viktigt att veta om det finns någon poäng med de

kriterier som grundar likvärdigt arbete. Tillsvidare är mitt svar ja. Jag

tycker inte att det finns något skäl att göra några förändringar på den

punkten.

När det gäller Gunnar Bergströms fråga om det tredje instrumentet

vid lönediskriminering eller arbete för sakliga löner vad gäller kön är

det inte en strategi från min sida att inte väcka talan i Arbetsdomstolen.

Som Gunnar Bergström vet, men kanske inte alla andra, måste vi få in

anmälningar. De har blivit färre på området som gäller lönediskriminering.

Någon förklaring till det kan jag inte ge. Vi har dock för närvarande

ett mål om lönediskriminering i Arbetsdomstolen. Jag skulle personligen

välja den motsatta strategin. Jag skulle vilja ha mycket mer praxis på

området.

När det gäller föräldraförsäkringen har det kommit upp åtminstone

tre eller möjligen fyra frågor. Jag har tidigare sagt och jag säger det

gärna här igen att sambandet mellan lönebildningen och över huvud taget

förhållandena på arbetsmarknaden för kvinnor och män och hur vi tar hand

om våra barn är alldeles uppenbart. Det är en nyckelfråga.

När man talar

om att det skulle inskränka valfriheten för föräldrar att individualisera

föräldraförsäkringen skulle jag vilja vända på det påståendet och säga

att det är tvärtom. Det finns inte någon valfrihet i dag. Det är alltså

inte lika villkor mellan kvinnor och män när man "förhandlar" om hur man

ska ta hand om sina barn.

Om det verkligen vore fria val skulle det

innebära att män har valt att utnyttja endast 18 % av de betalda

föräldraledighetsdagarna. Fler dagar vill inte män tillbringa med sina barn.

Jag tror att det är ett resultat av ett antal andra hinder.

Det finns

också studier som visar att i de familjer där föräldrarna tjänar lika

mycket och där båda ligger under taket för 80 % av sin lön är det i alla

fall kvinnor som huvudsakligen är hemma med barnen. Det leder till

strukturell diskriminering av kvinnor som söker anställning. Det är precis

på det sätt som någon sade här. Om jag vore arbetsgivare satsade jag på

ett säkert kort, nämligen en man som inte är hemma, och så vidare.

Jag

tror för min del att man ökar valfriheten för människor genom att tillskapa

just en individualiserad föräldraförsäkring.

Ordföranden: Tack för det,

Claes. Då går sista ordet till dig, Lena Johansson. Varsågod.

Lena

Johansson: Jag skulle vilja ta upp den fråga som ställdes om livslöner.

Vi

på SCB har inte tittat på det. Men jag vet att SACO har gjort det under

många år, i varje fall till en del. Får vi uppdraget gör vi det gärna. Vi

har material och kan studera det.

Ordföranden: Tack för det. Då skulle

förhoppningsvis alla frågor vara besvarade. Anders Lindström får ordet

för att försöka göra någon form av sammanfattning av denna dag där vi har

diskuterat osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Varsågod, Anders.

Anders Lindström: Herr ordförande! Det blir snarare några spridda

reflexioner. Jag tar som utgångspunkt det som ordföranden började med. Vi

kan konstatera att vi i dag egentligen vet rätt väl vad löneskillnaderna

beror på.

Ordföranden konstaterade inledningsvis att det är störst

skillnader bland de högst avlönade i privat sektor. Sedan beror det på den

könsuppdelade arbetsmarknaden och det faktum att vi betalar de kvinnodominerade

jobben i offentlig sektor sämre än vad vi betalar de mansdominerade jobben

i privat sektor. Därutöver har vi det vi kallar för befattningsdiskriminering.

Det är för få kvinnor som gör karriär till de bäst betalda jobben. Där

har vi egentligen fångat in alltsammans.

När man har sagt det tror jag

att det är viktigt att fästa uppmärksamhet på vad Claes Borgström sade

lite i förbigående. Han liksom påminde om att jämställdhetslagen är ett

verktyg för att komma åt ojämlika löner på den enskilda arbetsplatsen hos

den enskilda arbetsgivaren. Den biter inte på lågt avlönade kvinnodominerade

jobb i offentlig sektor kontra privat sektor. Det är en annan fråga. Den

är kanske inte heller det effektivaste medlet att ändra attityder vad

gäller kvinnors karriär till chefsjobb, även om jag tror att lönekartläggning

och arbete kring det kan ha stor betydelse.

Den andra viktiga iakttagelsen

som Claes Borgström gör är att kartläggningsarbetet är nyckeln till

framgång. Förmår vi inte att få fack och arbetsgivare att samarbeta om

kartläggningsarbetet kommer vi förmodligen inte så mycket längre när det

gäller parternas ansvarstagande för att göra någonting åt de skillnader

som ändå finns.

Jag tror också att Claes Borgström har alldeles rätt i

att det arbetet måste fortsätta med opinionsbildning, information och

påverkan på parterna snarare än att ändra lagstiftningen just nu. Jag

hoppas att riksdagens ledamöter lyssnar på Claes Borgström när han säger

att vi ska ge lagen några år till innan vi börjar titta på utvärdering

och förändring. Vi behöver se den verka över några avtalsperioder för att

kunna bedöma om den är tillräcklig i sin konstruktion för att nå det vi

vill åstadkomma. Jag tror att jag nöjer mig med det.

Ordföranden: Tack

för det, Anders Lindström. Nu ska Margareta Andersson säga några ord.

Varsågod, Margareta.

Margareta Andersson (c):Jag vill säga tack till er

allihop. Det har varit en väldigt intressant och lärorik förmiddag. Bland

annat lönekartläggningen lär oss väl att se hur det ser ut hemma. Det är

lätt att bli hemmablind. Vi får inte ha för bråttom, även om det kliar i

fingrarna på oss.

Ett stort tack till alla som har medverkat här. Det

gäller både våra fyra föreläsare och också er som har ställt en faslig

massa intressanta och tankeväckande frågor. Om ni nu tycker att ni har

glömt en del av allt klokt som har sagts och gärna skulle vilja ha de

fina bilder som har visats kommer ni att få det. Vi har haft stenografer

som suttit här framför oss. Allt vad vi har sagt och alla bilder som har

visats kommer att samlas. Det kommer att skickas ut till alla er som har

deltagit här.

Än en gång: Tack för att ni har varit här och för att vi

har kunnat genomföra hearingen på ett så positivt sätt.

Ordföranden: Med

det har vi avslutat hearingen. Tack så mycket.