Bet. 2003/04:BOU13

Bostadsutskottets betänkande

2003/04:BOU13

Titel saknas

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:136

Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät jämte motioner som väckts

med anledning av propositionen.

Regeringen föreslår ett antal ändringar i ledningsrättslagen (1973:1144).

Enligt förslaget skall det i lagen slås fast att det går att få ledningsrätt

inte bara för ledningar utan också för andra anordningar som ingår i

elektroniska kommunikationsnät, exempelvis master och antenner. Regeringen

föreslår också att det i ett ledningsbeslut skall kunna föreskrivas att

ledningsrättshavaren har rätt att inom det utrymme som upplåts för ledningen

låta någon annan installera och använda ytterligare ledning. Syftet är

att göra det möjligt för flera operatörer att samutnyttja master och andra

anordningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2004.

Utskottet föreslår att riksdagen med bifall till propositionen antar

regeringens lagförslag och avslår motionerna.

Till betänkandet har sex reservationer fogats.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Lokaliseringsfrågor m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo5 yrkande 4 och 2003/04:Bo7 i denna

del.

Reservation 1 (v)

Reservation 2 (mp)

2. Informations- och samrådsfrågor

Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo5 yrkandena 2, 3, 5 och 6.

Reservation 3 (v, mp)

3. Ersättningsfrågor

Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo7 i denna del.

4. Samordningsfrågor

Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo6 yrkande 2.

5. Regeringens lagförslag

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen

(1973:1144). Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:136 och avslår

motionerna 2003/04:Bo5 yrkande 1, 2003/04:Bo6 yrkande 1, 2003/04:Bo7 i

denna del, 2003/04:Bo8, 2003/04:Bo9 och 2003/04:Bo10.

Reservation 4 (v)

Reservation 5 (mp)

Reservation 6 (c)

Stockholm den 27 maj 2004

På bostadsutskottets vägnar

Ragnwi Marcelind

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ragnwi Marcelind (kd),

Owe Hellberg (v), Anders Ygeman (s), Lilian Virgin (s), Marietta de

Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström (fp), Siw Wittgren-Ahl (s), Hans Unander

(s), Maria Öberg (s), Margareta Pålsson (m), Ingela Thalén (s), Lars

Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c), Gunnar Sandberg (s), Peter Danielsson

(m), Sten Lundström (v) och Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Redogörelse för ärendet

Bakgrund

Inledning

Utrymme för ledning upplåts vanligen på frivillig väg i form av servitut

eller nyttjanderätt. Så kallad inskrivning av rätten används för att ge

ledningsrättshavaren rätt att behålla ledningen även efter en eventuell

övergång av äganderätten till den fastighet som ledningen dragits på. Om

frivilliga överenskommelser inte kunnat träffas har det givits möjligheter

att tvångsvis ta annans mark i anspråk, främst enligt bestämmelser i

expropriationslag men även enligt vatten-, byggnads- och

fastighetsbildningslagstiftning.

Efter förslag från utredningen om ledningsrätt i betänkandet (SOU 1972:57)

Ledningsrättslag lämnade regeringen i proposition 1973:157 ett förslag

till ledningsrättslag till riksdagen. Bland motiven till förslaget märks

bl.a. stora rationaliseringsvinster för inskrivningsmyndigheterna genom

att det sakrättsliga skyddet för rätt att dra fram och behålla ledning på

annans fastighet, genom förslaget, ordnades på annat sätt än genom

inskrivning.

Sedan en enig riksdag den 14 december 1973 beslutat att anta regeringens

förslag till ledningsrättslag har man även haft att tillgå den särskilda

upplåtelseformen ledningsrätt. Bestämmelser om ledningsrätt finns i

ledningsrättslagen (1973:1144).

Lagen gjordes tillämplig på fyra grupper av ledningar. Till de två första

grupperna hör koncessionspliktiga elektriska starkströmsledningar och

allmänna teleledningar. Ledningsrätt skulle även kunna ges för vatten-

och avloppsledningar samt vissa ledningar för fjärrvärme, olja, gas m.m.

En enig riksdag beslutade efter förslag i regeringens proposition 2002/03:110

Lag om elektronisk kommunikation, m.m. om nya mål för sektorn elektronisk

kommunikation. Enligt riksdagens beslut är målen att enskilda och myndigheter

skall få tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer

med största möjliga utbyte när det gäller urvalet av överföringstjänster

samt deras pris och kvalitet. Sverige skall i ett internationellt perspektiv

ligga i framkanten i dessa avseenden. De främsta medlen för att uppnå

detta skall vara att skapa förutsättningar för en effektiv konkurrens

utan snedvridningar och begränsningar samt att främja internationell

harmonisering. Vidare skall staten ha ett ansvar på områden där allmänna

intressen inte enbart kan tillgodoses av marknaden (bet. 2002/03:TU6 och

rskr. 2002/03:228). Som regeringen redovisade i samma proposition kan

till de viktiga allmänna intressen som inte enbart kan tillgodoses på

marknadens villkor räknas bl.a. samhällsomfattande tjänster till ett

överkomligt pris, förmedling av nödsamtal, skyddet för integritet, uthållighet

och tillgänglighet vid extraordinära händelser i fredstid, höjd beredskap

och krig, ett effektivt utnyttjande av frekvenser och nummer samt

konsumentskydd.

Här bör även uppmärksammas att riksdagen tidigare i tillkännagivanden

till regeringen pekat på behovet av ett gemensamt radiokommunikationssystem

för samhällsviktiga användare, såsom Polisen, Kustbevakningen, Tullverket,

Försvarsmakten, kommunal räddningstjänst och ambulanssjukvård. Frågan

utreddes av utredningen Radiokommunikation för effektiv ledning (RAKEL),

som i betänkandet Trygga medborgare - säker kommunikation (SOU 2003:10)

föreslog att ett sådant system skulle upphandlas. Kommunikationssystemet

avses kunna ersätta befintliga system och göra kommunikationerna mellan

t.ex. polis, räddningstjänst och ambulanssjukvård effektiv och tillförlitlig.

På förslag från regeringen fattade riksdagen i december 2003 beslut om

att bl.a. godkänna en investeringsplan för ändamålet på sammantaget drygt

2 miljarder kronor för perioden 2004-2009 (se bet. 2003/04:TU1 och rskr.

2003/04:75). Nätet antas komma att omfatta ca 2 000 basstationer och ett

stort antal relästationer och radiolänkstationer. I första hand avser man

att utnyttja befintlig infrastruktur för elektroniska kommunikationsnät.

Det kommer dock även att bli aktuellt att uppföra helt nya stationer.

Utbyggnaden avses enligt uppgift från Regeringskansliet påbörjas under

januari år 2005.

Staten har även ett övergripande ansvar för att se till att IT-struktur

med hög överföringskapacitet finns tillgänglig i hela landet.

Som regeringen redovisar i proposition 2002/03:110 Lag om elektronisk

kommunikation, m.m. är det för att målet på området skall uppnås nödvändigt

att det finns goda förutsättningar att bygga ut de befintliga

telekommunikationsnäten och att bygga nya nät. Det förutsätter bl.a. bra och

effektiva möjligheter att få tillgång till mark för byggnationen.

Bland annat konkurrensskäl talar för att, som regeringen anför i den nu

aktuella propositionen, ledningsrätt bör kunna upplåtas för alla slag av

anordningar som ingår i näten. Enligt propositionen konkurrerar för

närvarande innehavare av nät för fasta respektive mobila kommunikationstjänster

med varandra. Regeringen redovisar att bl.a. Konkurrensverket har påpekat

att det från konkurrenssynpunkt är viktigt att ledningsrättslagen är

teknikneutral och inte ger t.ex. innehavarna av nät för fasta tjänster

bättre förutsättningar än innehavarna av nät för mobila tjänster.

Europeiska unionen antog inom ramen för 1999 års kommunikationsöversyn

ett antal direktiv. Enligt det s.k. tillträdesdirektivet, som får sägas

vara av särskilt intresse när det gäller ledningsrättslagen, skall det bl.

a. vara möjligt att ålägga ett företag som har ett betydande inflytande

på marknaden skyldighet att ge tredje part tillträde till byggnader,

ledningar och master (artikel 12). Tillträdesdirektivet innehåller också

bestämmelser om att företag som kontrollerar tillträde till slutanvändare

skall kunna föreläggas att exempelvis bedriva samtrafik i den utsträckning

som det är nödvändigt för att slutanvändarna skall nå varandra. Med

samtrafik avses sammankoppling av kommunikationsnät för att göra det möjligt

för användare att kommunicera med varandra eller få tillgång till tjänster

som tillhandahålls i näten (artikel 5).

Genom lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (se mer om denna nedan

under rubriken Samordningsfrågor) har det införts vissa möjligheter att

förelägga operatörer samlokaliseringsskyldighet eller skyldighet om

gemensamt utnyttjande vad avser t.ex. master.

I syfte att bl.a. belysa de behov av ändringar i ledningsrättslagen som

de aktuella EG-direktiven kan ge upphov till beslutade regeringen den 7

februari 2002 att en särskild utredare skulle tillkallas för att göra en

översyn av vissa frågor om ledningsrätt (dir. 2002:17). Utredningen antog

namnet 2002 års ledningsrättsutredning och lämnade sedermera i oktober

2002 delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät (SOU

2002:83). Delbetänkandet innehåller de förslag till ändringar i

ledningsrättslagen som utredningen har bedömt vara nödvändiga för att genomföra

de direktiv som Europeiska unionen har antagit inom ramen för

kommunikationsöversynen. Av stort intresse i detta sammanhang är möjligheterna

att vid ledningsrättsförrättning förordna om rätt att i andra hand upplåta

utrymme för ledning.

I den nu aktuella propositionen tar regeringen upp de frågor som behandlas

i delbetänkandet. Syftet med förslaget är utöver vad som har redan har

redovisats att bl.a. åstadkomma från miljö- samt plan- och byggnadssynpunkt

önskvärda samlokaliseringar.

Mot den tecknade bakgrunden kan utskottet sammanfattningsvis konstatera

att lagförslaget syftar till att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Särskilt om ledningsrättslagen, LL

Tillgängliga uppgifter visar att de allra flesta frågor om ledningsdragning

för nu aktuella 3G-nät löses i samförstånd. Vanligen tar operatören kontakt

med fastighetsägaren och försöker träffa en överenskommelse om upplåtelse

av nyttjanderätt. I de fall överenskommelse träffas, t.ex. efter diskussioner

mellan parterna om vilka delar av fastigheten som skulle kunna användas,

blir det inte aktuellt att använda sig av ledningsrättslagen för att få

tillgång till det aktuella utrymmet. Det motsatta gäller i det begränsade

antal fall då överenskommelser inte träffas på frivillig väg. Ett beslut

om ledningsrätt får överklagas till fastighetsdomstol. Ett överklagande

innebär med nödvändighet att handläggningstiden ökar.

Som regeringen redovisar i propositionen skall frågan om upplåtelse av

ledningsrätt prövas av lantmäterimyndigheten efter ansökan av den som

vill dra fram ledningen. Prövningen sker vid en s.k. förrättning.

Ledningsrätt får upplåtas även om fastighetsägaren motsätter sig det.

Ledningsrätten upplåts i ett s.k. ledningsbeslut. I beslutet skall anges bl.

a. ledningens ändamål, det utrymme som upplåts för ledningen och den tid

inom vilken ledningen skall vara uppförd. I anslutning till att ledningsbeslut

meddelas fastställs också ersättning till fastighetsägaren för upplåtelsen

(13 och 22 §§ LL).

En ledningsrätt gäller för all framtid. Den kan ändras eller upphävas

endast genom en ny förrättning (33 § LL). En ledningsrätt kan överlåtas.

En överlåtelse är dock giltig endast om den ledning för vilken ledningsrätten

har upplåtits överlåts tillsammans med ledningsrätten (35 § LL).

Lantmäterimyndigheten är vid en ledningsförrättning skyldig att utreda

förutsättningarna för upplåtelse av ledningsrätt och skall därvid beakta

olika allmänna och enskilda intressen. Som regeringen redovisar i

propositionen är det härvid av betydelse att det vid förrättningen bör ske s.

k. rådplägning med sakägarna och att vid behov samråd också skall ske med

berörda myndigheter, exempelvis byggnadsnämnden på orten (19 § LL). Som

regeringen anför torde detta ge förutsättningar för att vid en

ledningsförrättning klarlägga lämpliga lösningar för ledningens eller mastens

närmare lokalisering och att belysa hälsofaktorer på ett allsidigt sätt.

Allt i syfte att åstadkomma en lämplig lokalisering.

Tvångsupplåtelser för ledningsändamål skall alltid föregås av en behovs-

och lämplighetsbedömning till skydd för allmänna och enskilda intressen.

Ledningsrätt får således ej upplåtas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses

på annat sätt (6 § LL). I förarbetena (prop. 1973:157) anges att det kan

förhålla sig så att den sträckning av ledningen som sökanden begärt inte

är den enda som lämpar sig. Den ledande principen anges då vara att det

alternativ som vållar minst skada skall väljas.

Enligt det nyss nämnda lagrummet får ledningsrätt inte heller upplåtas om

olägenheterna av upplåtelsen från allmän eller enskild synpunkt överväger

de fördelar som kan vinnas genom den. Av regeringens proposition framgår

att det bl.a. innebär att de gränsvärden som Statens strålskyddsinstitut

har fastslagit skall beaktas (se mer om dessa gränsvärden under avsnittet

Hälsorisker - kunskapsläget).

Ledningsrätt får enligt huvudregeln inte upplåtas i strid mot detaljplan,

fastighetsplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller

bestämmelserna inte motverkas får dock mindre avvikelser göras (se mer om

mindre avvikelser under rubriken Särskilt om plan- och bygglagen, PBL).

Inom område som inte omfattas av detaljplan får ledningsrätt inte upplåtas

om upplåtelsen skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning, föranleda

olämplig bebyggelse eller motverka planläggning av området (8 och 9 §§ LL).

Ledningsrätt får inte heller upplåtas om olägenhet av någon betydelse

uppkommer för allmänt intresse. Detta gäller dock inte när upplåtelsen är

till övervägande nytta från allmän synpunkt (10 § LL).

Vidare har kommunerna för vissa fall getts vad som brukar kallas en

vetorätt. Denna rätt kan sägas (genom plan- och bygglagen) omfatta alla

ledningsbyggen som kräver bygglov och dessutom andra ledningsbyggen som

rör detaljplanelagt område. Vetorätten omfattar vidare de fall då kommunen

vid samråd med lantmäterimyndigheten enligt 19 § LL (se tidigare under

detta avsnitt) finner att det kan sättas i fråga om ledningens framdragande

står i överensstämmelse med de krav på planmässighet som gäller utanför

detaljplanelagt område (21 § LL). Kommunens beslut enligt paragrafen kan

överklagas. Om ett negativt beslut från kommunen inte ändras kan ledningsrätt

inte beviljas.

Särskilt om plan- och bygglagen, PBL

Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och

vatten (1 kap. 2 § PBL).

Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunen.

Översiktsplanen skall ge vägledning för beslut om användningen av mark-

och vattenområden samt om hur den bebyggda miljön skall utvecklas och

bevaras. Översiktsplanen är inte bindande för myndigheter och

enskilda.

Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kommunen sker

genom detaljplaner. För begränsade områden av kommunen som inte omfattas

av detaljplan får områdesbestämmelser antas, t.ex. om det behövs för att

syftet med översiktsplanen skall uppnås.

All markanvändning skall prövas vara lämplig för ändamålet.

Lämplighetsbedömningen

sker vid planläggning eller i ärenden om bygglov eller förhandsbesked (1

kap. 6 § PBL).

I den mån en ledning är bygglovspliktig ankommer det på den kommunala

nämnd som fullgör denna uppgift att efter ansökan därom ta ställning till

frågan om bygglov. Frågor om bygglov blir aktuella även för andra

anläggningar, såsom teknikbodar m.m. En beviljad ledningsrätt (t.ex. för en

mast eller en teknikbod) förändrar inte bygglovsplikten för dessa

anläggningar.

Som regeringen redovisar i propositionen krävs det enligt PBL bygglov för

att uppföra en radio- eller telemast (8 kap. 2 § första stycket 5 PBL).

Som också framgår av propositionen torde det i normalfallet inte krävas

bygglov för att på en befintlig byggnad montera en antenn för t.ex.

3G-nätet om det inte är så att antennen avsevärt påverkar byggnadens utseende.

De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken, MB, är inte tillämpliga

vid prövning av ärenden enligt PBL. Däremot finns i lagen regler om

hänsynstagande till miljö- och hälsoaspekter vid de avvägningar mellan

motstående intressen som skall göras i sådana ärenden.

Av betydelse vid bygglovsprövningen är sålunda att byggnader (och andra

anläggningar) skall placeras och utformas så att deras avsedda användning

inte medför betydande olägenheter för omgivningen (3 kap. 2 § PBL). De

gränsvärden som Statens strålskyddsinstitut har fastslagit bör därför

beaktas.

Den kommunala nämnden skall vid bygglovsprövningen också pröva om åtgärden

uppfyller de övriga krav på byggnader m.m. som ställs enligt 3 kap. PBL.

Det innebär bl.a. att placeringen och utformningen inte får medföra fara

för omgivningen och, i förekommande fall, skall vara lämplig med hänsyn

till landskapsbilden.

Härutöver skall kommunen vid prövning av åtgärder inom områden som inte

omfattas av detaljplan, med tillämpning av 2 kap. PBL, ta ställning till

bl.a. om marken är lämplig för den sökta åtgärden. Härvid skall t.ex.

beaktas boendes och övrigas hälsa. Vidare skall prövas om åtgärden

förutsätter detaljplaneläggning eller om den strider mot områdesbestämmelser

(8 kap. 12 § första stycket PBL).

Vid åtgärder inom områden med detaljplan skall kommunen i stället ta

ställning till om åtgärden fyller kraven på planenlighet (8 kap. 11 §

första stycket PBL).

Mindre avvikelser från plan utgör inte hinder mot bygglov om de är förenliga

med syftet med planen. I frågan om mindre avvikelser från plan finns det

skäl att här peka på två domstolsavgöranden.

Länsrätten i Göteborg fann i det ena fallet att uppförandet av en 18 m

hög radiomast utformad som en flaggstång samt en teknikbod fick anses

strida mot detaljplanen för området. Enligt planen skulle området användas

som "allmän plats: natur". Domstolen fann vidare att åtgärderna inte kunde

utgöra mindre avvikelser från detaljplanen. (se mål nr 935-03, beslut den

29 december 2003). Beslutet överklagades, först till Kammarrätten i

Göteborg som inte lämnade prövningstillstånd, och sedermera till Regeringsrätten

som ännu inte har tagit ställning i frågan om prövningstillstånd.

Regeringsrätten prövade i det andra fallet frågan om bygglov för uppförandet

av en 36 m hög radiomast och en teknikbod inom mark som i planen angetts

som "parkmark". Det var fråga om ett naturparksområde som utnyttjades som

rekreationsområde. Domstolen fann att avvikelsen från planen inte kunde

godtas varför operatören inte erhöll det sökta bygglovet. Domstolen

uppmärksammade i beslutet att det i proposition 1989/90:37 uttalas att det

i syftet med PBL:s regler om medborgarinflytande ligger att ingen åtgärd

bör kunna rymmas inom begreppen "mindre avvikelse" eller "förenliga med

syftet med planen", om åtgärden har intresse för en bredare allmänhet

eller en vidare krets än de kända sakägarna, berörda hyresgäster m.fl.

som skulle beredas tillfälle att yttra sig i ett bygglovsärende (se mål

nr 6424-2000, beslut den 26 september 2002).

Hälsorisker - kunskapsläget

I propositionen redovisar regeringen med anledning av de farhågor för

eventuella hälsorisker för boende som 3G-utbyggnaden kan föra med sig att

Statens strålskyddsinstitut, SSI, har utfärdat allmänna råd om begränsning

av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält (SSI FS 2002:3). De

bygger på en rekommendation som Europeiska unionen har antagit (Europeiska

rådets rekommendation 1999/519/EG av den 12 juli 1999 om begränsning av

allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält [0 Hz-300 GHz]). Vidare

redovisas att Arbetsmiljöverket har utfärdat föreskrifter om arbete med

radiofrekvent strålning och högfrekventa elektromagnetiska fält (ASF

1987:2).

Här finns även skäl att uppmärksamma de uppgifter om gränsvärden i vissa

andra europeiska länder som förkommer. Till att börja med är det viktigt

att skilja mellan gränsvärden för basstationer och gränsvärden för

mobiltelefoner. För mobiltelefoner gäller, enligt vad utskottet har erfarit

från Regeringskansliet, samma gränsvärden i alla europeiska länder. För

basstationerna följer Sverige, i likhet med de flesta andra länder, de

rekommendationer som EU har utfärdat. Ett fåtal länder, bl.a. Italien och

Luxemburg, har satt lägre gränsvärden för basstationer än de rekommenderade.

Detta uppges dock inte baseras på några andra forskningsresultat än de

som man har beaktat i Sverige. Inte heller skall de i Sverige faktiska,

uppmätta värdena ligga högre än de faktiska värdena i övriga europeiska

länder.

Regeringen redovisar i propositionen, med åberopande av rapporter från

SSI, även att de undersökningar som har gjorts om strålningsförhållandena

vid master för mobiltelefoni har visat att den strålning som enskilda

normalt kan utsättas för ligger långt under de fastställda gränsvärdena

(se SSI Rapport 2001:09 och SSI information 2001:3). En orsak till detta

anges av SSI vara att radiovågornas intensitet avtar med kvadraten på

avståndet från antennen. Det betyder t.ex. att intensiteten på 30 m avstånd

från antennen är 900 gånger lägre än på 1 m avstånd. Basstationerna sänder

visserligen med högre styrka än mobiltelefonerna, men de befinner sig

alltså på ett mycket större avstånd från användarna.

Inom riksdagen har vissa insatser gjorts för att få kunskapsläget belyst.

Här finns skäl att peka på två av dessa. Sålunda gjordes inom riksdagens

utredningstjänst i februari i år (dnr 2003:1619) en kartläggning av

kunskapsläget beträffande mobiltelefonins eventuella hälsorisker. Vidare

höll miljö- och jordbruksutskottet en offentlig utfrågning i ämnet tidigare

i vår. En utskrift från utfrågningen finns intagen som bilaga till

betänkandet Icke-joniserande strålning, 2003/04:MJU12. Betänkandet innehåller

också en redovisning av gjorda forskningsinsatser och kunskapsläget.

De inom riksdagen gjorda insatserna har inte lett till andra slutsatser

än de som SSI och regeringen har redovisat.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår i propositionen ett antal ändringar i ledningsrättslagen

(1973:1144).

Enligt förslaget skall det i lagen slås fast att det går att få ledningsrätt

inte bara för ledningar utan också för andra anordningar som ingår i

elektroniska kommunikationsnät, exempelvis master och antenner. Regeringen

föreslår också att det i ett ledningsbeslut skall kunna föreskrivas att

ledningsrättshavaren har rätt att inom det utrymme som upplåts för ledningen

låta någon annan installera och använda ytterligare ledning. Syftet är

att göra det möjligt för flera operatörer att samutnyttja master och andra

anordningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät. De nya bestämmelserna

föreslås träda i kraft den 1 augusti 2004.

Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 7 februari 2002 att en särskild utredare skulle

tillkallas för att göra en översyn av vissa frågor om ledningsrätt (dir.

2002:17). Utredningen, som antog namnet 2002 års ledningsrättsutredning,

lämnade i oktober 2002 delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska

kommunikationsnät (SOU 2002:83). Delbetänkandet innehåller förslag till

ändringar i ledningsrättslagen som utredningen har bedömt vara nödvändiga

för att genomföra de direktiv som Europeiska unionen har antagit inom

ramen för 1999 års kommunikationsöversyn. En sammanfattning av delbetänkandet

finns i bilaga 1 till propositionen. Utredningens lagförslag finns i

propositionens bilaga 2. Delbetänkandet har remissbehandlats. En förteckning

över remissinstanserna finns i bilaga 3 till propositionen. En sammanställning

av remissvaren finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr Ju2002/7158).

I propositionen tar regeringen upp de frågor som behandlas i delbetänkandet.

Regeringen beslutade den 11 mars 2004 att inhämta Lagrådets yttrande över

då upprättat lagförslag. Lagrådets synpunkter har beaktats i det lagförslag

som nu presenterats för riksdagen. Vidare har gjorts några ändringar av

redaktionell natur.

Utskottets överväganden

Inledning

Utskottet behandlar under de fyra första avsnitten motionsförslag som

innebär att riksdagen skall ge regeringen till känna vad motionärerna

anför. De syftar inte till att regeringens lagförslag skall avslås eller

att lagen skall utformas på annat sätt än regeringen föreslagit. Avslutningsvis

tar utskottet ställning till lagförslaget och de motionsförslag som har

direkt bäring på lagförslaget.

Lokaliseringsfrågor m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om lokaliseringsfrågor m.m. Jämför

reservationerna 1 (v) och 2 (mp).

Motionerna

I motion 2003/04:Bo5 (v) yrkande 4 förespråkar motionärerna säkerhetsavstånd

innebärande att sändningsmaster inte skall få placeras närmare än 150 m

från bostäder och 300 m från skolor och förskolor.

Motionärerna bakom motion 2003/04:Bo7 (fp) i denna del anser att

försiktighetsprincipen bör få ett större genomslag.

Utskottets ställningstagande

Som har framgått av den inledande redovisningen i detta betänkande är det

en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten.

All användning av mark för bebyggelse skall prövas vara lämplig för

ändamålet. Lämplighetsbedömningen sker vid planläggning eller i ärenden om

bygglov eller förhandsbesked (1 kap. 6 § PBL).

Bostadsutskottet är liksom motionärerna av den uppfattningen att försiktighet

och återhållsamhet bör vara vägledande vid ställningstaganden till uppförande

av olika anläggningar för mobiltelefoni m.m. De planinstrument m.m. som

kommunerna redan i dag förfogar över torde, som delvis har framgått av de

två redovisade domstolsavgörandena, också göra det möjligt för dem att

undvika olämplig lokalisering av olika anläggningar för mobiltelefoni.

Det är värt att notera att de kommunala planerna och de kommunala

bedömningarna av markens lämplighet för olika ändamål får betydelse såväl i

ärenden enligt PBL som vid ledningsrättsförrättningar.

Det är också ofta till den kommunala nivån (t.ex. miljönämnder) som

tillsynsansvaret och möjligheterna att ställa villkor på verksamhetsutövare

har lokaliserats. Mobiltelefonimaster är inte tillståndspliktiga enligt

miljöbalken men en tillsynsmyndighet kan, om övriga förutsättningar

föreligger, ingripa mot olämpliga placeringar med stöd av miljöbalkens

försiktighetsprincip. En grundläggande förutsättning för ett ingripande (t.

ex. genom åläggande att nedbringa strålning från en sändare) är att det

finns skäl att anta att strålningen från den aktuella sändaren kan medföra

skador eller olägenheter för människors hälsa eller för miljön, dvs. risk

för hälso- eller miljöpåverkan. I det sammanhanget får framför allt

kunskapsläget avseende strålningseffekter och uppgifter om vilken strålning

som den aktuella antennen faktiskt avger avgörande betydelse. Med stöd av

26 kap. 21 § MB kan miljönämnden som tillsynsmyndighet begära att

teleoperatörer lämnar uppgifter om t.ex. vilken uteffekt eller riktverkan som

en mobilstation har om det finns behov av det i tillsynsarbetet.

Det får mot denna bakgrund i första hand anses vara ett kommunalt ansvar

att placeringar av mobiltelefonimaster m.m. inte innebär överskridanden

av de av SSI fastslagna gränsvärdena eller att de på annat sätt blir

olämpliga.

Utskottet avstyrker motionerna.

Informations- och samrådsfrågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om informations- och samrådsfrågor.

Jämför reservation 3 (v, mp).

Motionerna

Motion 2003/04:Bo5 (v) yrkande 3 innehåller förslag om att det skall vara

obligatoriskt med samråd med bygg- och miljönämnd i samband med att

ledningsrätt prövas.

Motionärerna pekar vidare bl.a. på att hyresmarknadens stora organisationer

har enats om en gemensam policy för uppsättning av basstationer för

mobiltelefoni där det bl.a. framgår att berörda hyresgäster skall informeras

om basstationer. De anför även att Post- och telestyrelsen är den enda

som har en samlad information om var alla master, antenner och basstationer

är placerade. Den informationen anser man bör göras tillgänglig för

allmänheten (yrkande 2). Även yrkandena 5 och 6 innehåller förslag som syftar

till att förbättra möjligheterna att göra information om placeringar av

master m.m. mer tillgänglig. Motionärerna anser att det skall krävas

bygglov för alla sändningsmaster och att bygganmälan måste ske innan nya

basstationer och antenner tas i bruk. Tanken är att kommunen härigenom

skall få tillgång till information om olika placeringar.

Utskottets ställningstagande

När det gäller frågan om samråd vill utskottet inledningsvis peka på att

vid förrättning enligt ledningsrättslagen skall bl.a. 4 kap. 15 och 24 §§

fastighetsbildningslagen, FBL, tillämpas (se 16 § ledningsrättslagen).

Enligt det förslag till ändringar i 4 kap. 15 och 24 §§ FBL, som utskottet

har ställt sig bakom (prop. 2003/04:115, bet. 2003/04:BoU9), skall

lantmäterimyndigheten bl.a. vid ledningsrättsförrättning, om förrättningen

handläggs utan sammanträde, underrätta den eller de kommunala nämnder

som fullgör uppgifter inom plan- och byggväsendet om förrättningen innan

den avslutas, eller, om sammanträde hålls, underrätta nämnden/nämnderna

om tid och plats för sammanträdet. Enligt förslaget är tanken att nämnd,

t.ex. vid s.k. principsamråd, skall kunna kräva att alltid bli underrättad

i dessa fall.

Enligt 19 § ledningsrättslagen skall lantmäterimyndigheten vid behov

dessutom samråda med de myndigheter som berörs av upplåtelsen.

Här kan tilläggas att även miljöbalken, MB, innehåller bestämmelser om

samråd som är av intresse. Genom regleringen i 12 kap. 6 § MB ställs det

sålunda, trots att det inte är fråga om enligt balken tillståndspliktig

verksamhet, i vissa fall krav på samråd. En förutsättning är att verksamheten

eller åtgärden kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Samrådet skall

ske med den myndighet som har tillsynsansvaret på området. Av motiven

till denna del av miljöbalken (prop. 1997/98:45) framgår bl.a. att det

kan vara motiverat att göra en anmälan för samråd vid uppförande av radio-

och telemaster.

Bostadsutskottet behandlade frågor om möjligheter att få tillgång till

information om bl.a. mobiltelefonimasters placeringar i betänkandet

2003/04:BoU7 Mobiltelefonmaster och buller i planeringen m.m. Utskottet

redovisade då bl.a. att Kammarrätten i Stockholm i beslut som meddelades

den 23 februari 2004 har tagit ställning till en vid Post- och telestyrelsen

(PTS) avslagen begäran om att få ut uppgifter om position och adress för

samtliga befintliga UMTS-sändare (3G-sändare) i Göteborgs kommun (mål nr

7462-03). Kammarrätten ansåg att uppgifterna rör nätoperatörernas affärs-

och driftsförhållanden och att företagen kan antas lida skada om de begärda

uppgifterna lämnas ut. Kammarrätten fann därför att uppgifterna omfattades

av sekretess enligt 8 kap. 6 § 1 sekretesslagen (1980:100) och avslog

överklagandet. Enligt inhämtade uppgifter kan den som önskar från PTS få

veta vilka sändare som finns inom 1 km radie från viss position eller

adress, t.ex. bostaden.

Bostadsutskottet fann beträffande de då aktuella förslagen i frågor om

information att de möjligheter att ta del av uppgifter om basstationers

m.m. placeringar som ges genom PTS fick anses innebära att vad motionärerna

eftersträvade i det väsentliga var uppfyllt. Utskottet pekade även på att

den bestämmelse i sekretesslagen (8 kap. 6 §) som enligt kammarrätten

grundade sekretess hos PTS inte gäller för kommunala myndigheter.

Slutligen ansåg utskottet att det i första hand får anses vara en kommunal

angelägenhet att ta ställning till om kommunen, t.ex. med utgångspunkt

från uppgifter i ansökningar om bygglov, bör ägna sig åt att sammanställa

och tillhandahålla information om sändares m.m. placering. I det sammanhanget

gör sig olika bedömningar gällande, t.ex. i sekretess- och konkurrensfrågor

men även i frågan om och i vilken omfattning som kommunen för detta ändamål

bör ta resurser i anspråk.

Utskottet vill nu även peka på att kommunen kan få kunskap om placeringar

av sändare i sin egenskap av fastighetsägare (t.ex. i samband med att

nyttjanderättsavtal träffas) eller genom underrättelser eller vid samråd

enligt ledningsrättslagen eller vid samråd enligt MB samt genom

lantmäterimyndighetens ledningsbeslut (vilka är offentliga och även antecknas

i fastighetsregistret).

Bostadsutskottet behandlade även i betänkande 2003/04:BoU7 Mobiltelefonmaster

och buller i planeringen m.m. nu aktuella förslag om utökad bygglovsplikt

m.m. (yrkandena 5 och 6). Utskottet framhöll bl.a. att det torde förhålla

sig så att en utökad bygglovsplikt i sig inte leder till att de

informationskrav m.m. som motionärerna eftersträvar skulle komma att uppfyllas

i större utsträckning än i dag. Utskottet fann vidare att det inte heller

framstår som motiverat att låta informationsbehovet påverka reglerna om

bygglovsplikt m.m. eftersom dessa regler har andra utgångspunkter än att

tillfredsställa informationsbehov. Utskottet står fast vid dessa bedömningar.

Mot den redovisade bakgrunden finner utskottet inte tillräckliga skäl för

att i någon del gå motionärerna till mötes.

Ersättningsfrågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslaget om ersättningsfrågor.

Motionerna

Motionären bakom motion 2003/04:Bo7 (fp) i denna del anser bl.a. att

rådande ersättningsregler inte kommer att kompensera för värdeminskning på

fastigheten.

Utskottets ställningstagande

Som regeringen redovisar i propositionen innebär de nuvarande principerna

för ersättning vid expropriativa förfaranden, t.ex. ledningsrättsupplåtelser

(se 13-13 b §§ LL), att fastighetsägare har rätt till ersättning för skada

och intrång. Ersättning för skada kan avse t.ex. förlorade inkomster i

näringsverksamhet (jfr 4 kap. 1 § första stycket 3 expropriationslagen).

Regeringens lagförslag innebär att samma principer skall gälla för

fastighetsägarens rätt till ersättning för framtida andrahandsupplåtelser

inom ledningsutrymmet.

Vid expropriation kan ibland den till vilken marken övergår använda denna

på ett sätt som ger upphov till vinst. Den förra ägaren har då inte rätt

att få del av vinsten. Detta kan motiveras av att expropriationen

regelmässigt är föranledd av något angeläget allmänt intresse. Motsvarande

förhållanden kan uppkomma vid andra expropriativa förfaranden, t.ex.

ledningsrättsupplåtelser.

Som framgår av propositionen har flera remissinstanser, bl.a. LRF och

Sveriges Jordägareförbund, ansett att ersättningen för framtida

andrahandsupplåtelser bör vara högre än vad som följer av gällande principer

och i stället motsvara marknadsvärdet. De har särskilt framhållit att en

ledningsrättshavare som enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

åläggs att bedriva samtrafik eller tillhandahålla andra former av tillträde

i vissa fall har rätt att få marknadsmässig ersättning av den operatör

som ges tillträde till ledningsutrymmet.

Som regeringen konstaterar kan ledningsrättshavaren få en något högre

ersättning för nyttjandet av utrymmet än vad fastighetsägaren får. Om den

som av PTS åläggs att ge tillträde har ett betydande inflytande på en

marknad får dock PTS föreskriva kostnadsorienterad ersättning (se 4 kap.

3, 8, 11 och 14 §§ lagen om elektronisk kommunikation och prop. 2002/03:110

s. 193 f. och 375-381).

Regeringen har redovisat att man, särskilt som även de nu aktuella

andrahandsupplåtelserna förutsätts trygga angelägna allmänna intressen, inte

är beredd att i detta ärende föreslå någon ändring i ersättningsprinciperna.

Bostadsutskottet har tidigare under detta riksmöte begärt att regeringen

skall ta initiativ till en utvärdering av expropriationslagens

ersättningsregler,

vilka även tillämpas vid ledningsrättsupplåtelser (bet. 2003/04:BoU5,

rskr. 2003/04:151).

Utskottet anförde då bl.a. följande.

Ersättningsreglerna i expropriationslagen fick sin nuvarande utformning

i början av 1970-talet. Någon mer allmän översyn av reglerna har inte

skett. Under senare år har reglerna alltmer kommit till användning vid

förvärv där förvärvaren är en privat aktör som driver sin verksamhet i

vinstsyfte. Mot den bakgrunden finns det enligt utskottets mening anledning

att nu göra en utvärdering av hur reglerna fungerar och om de, allmänt

sett, leder till rimliga resultat för den enskilde. Utskottet anser att

regeringen bör ta initiativ till en sådan utvärdering.

Regeringen redovisar nu att man avser att göra en sådan utvärdering av

expropriationslagens ersättningsregler som riksdagen har efterfrågat.

Utskottet finner inte skäl att frångå den då gjorda bedömningen och

förutsätter att regeringen utan något nytt tillkännagivande kommer att

uppfylla de av riksdagen tillkännagivna önskemålen inom en snar

framtid.

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning och avstyrker

motionsförslaget.

Samordningsfrågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslaget om samordningsfrågor.

Motionen

Motionärerna bakom motion 2003/04:Bo6 (m) yrkande 2 anser det vara viktigt

att man har ett system som främjar samordning av master.

Utskottets ställningstagande

Lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation innehåller bl.a. bestämmelser

som innebär att en operatör med ett betydande inflytande på en viss marknad

skall kunna föreläggas en samlokaliseringsskyldighet eller skyldighet om

gemensamt utnyttjande vad avser t.ex. master (4 kap. 4 §). Även andra

operatörer kan föreläggas detta om skyldigheten krävs för att skydda miljö,

folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk

planering (4 kap. 14 §). Så kan vara fallet när det saknas möjlighet till

genomförbara alternativa lokaliseringar. Som en allmän grundprincip gäller

att skyldigheter som åläggs skall vara rimliga och proportionella (1 kap.

2 §).

I propositionen anges som typfall för beslut om ledningsrätt för

andrahandsutnyttjande att ledningsrättshavaren till följd av bestämmelserna i

lagen om elektronisk kommunikation angående samutnyttjande och tillträde

är skyldig att ge en annan operatör rätt att sätta upp någon anordning

inom en basstation eller telestation. Detta gäller både nu befintliga

anläggningar och kommande anläggningar.

Enligt utskottets mening är reglerna utformade på ett sätt som ger möjlighet

att uppfylla vad motionärerna efterlyser. Systemet torde således i och

för sig främja samordning. Detta gäller särskilt efter att de nu föreslagna

ändringarna som syftar till att underlätta andrahandsupplåtelser har

genomförts. Utskottet förutsätter att regeringen följer tillämpningen av

lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och i den mån det blir

nödvändigt föreslår ändrade regler. Utskottet avstyrker motionsförslaget.

Regeringens lagförslag

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens lagförslag och avslå de motstående

motionsförslagen. Jämför reservationerna 4 (v), 5 (mp) och 6 (c).

Motionerna

Fyra motioner innehåller förslag om avslag på propositionen.

I motion 2003/04:Bo5 (v) yrkande 1 anför motionärerna att regeringen

negligerar den oro och rädsla som människor känner. Motionären bakom motion

2003/04:Bo7 (fp) i denna del vänder sig framför allt mot att teleoperatörerna

inte behöver betala marknadsmässig ersättning och anser att frågorna om

tillträde till mark hade kunnat lösas med frivilliga överenskommelser med

marknadsmässiga ersättningar. I motion 2003/04:Bo8 (mp) ifrågasätter

motionären bl.a. allmänintresset av 3G-utbyggnaden och pekar även på ett

stort folkligt motstånd. Motionären tar dessutom upp ersättningsfrågorna

och ifrågasätter om markägaren får tillräcklig kompensation. Även grannars

partsställning vid ledningsförrättning uppmärksammas. Slutligen ifrågasätter

motionärerna bakom motion 2003/04:Bo9 (c) om utbyggnaden är ett angeläget

allmänt intresse. De anser även att det föreligger en betydande osäkerhet

om effekterna av strålningen.

Centermotionen 2003/04:Bo10 förespråkar att lagen träder i kraft i samband

med att ändringar av ersättningsreglerna (föranledda av den utvärdering

av ersättningsreglerna som riksdagen tidigare efterlyst) träder i kraft

(se även under avsnittet Ersättningsfrågor).

Avslutningsvis anser motionärerna bakom motion 2003/04:Bo6 (m) yrkande 1

att lagändringarna är onödiga och att de kan ersättas med frivilliga

överenskommelser.

Utskottets ställningstagande

De synpunkter som dessa motionärer tar upp har utskottet belyst i de

tidigare avsnitten. Det finns skäl för att här redovisa något av vad

utskottet har anfört i dessa frågor. Det är således inte en fullständig

genomgång.

Utskottet har som sin ståndpunkt redovisat bl.a. att försiktighet och

återhållsamhet bör vara vägledande vid ställningstaganden till uppförande

av olika anläggningar för mobiltelefoni m.m. Vidare har utskottet pekat

på att de planinstrument m.m. som kommunerna redan i dag förfogar över

gör det möjligt för dem att undvika olämplig lokalisering av olika

anläggningar för mobiltelefoni. I det sammanhanget har utskottet särskilt

anmärkt att de kommunala planerna och de kommunala bedömningarna av markens

lämplighet för olika ändamål får betydelse såväl i ärenden enligt PBL som

vid ledningsrättsförrättningar.

Vidare har utskottet även pekat på att en tillsynsmyndighet har möjlighet

att, om övriga förutsättningar föreligger, ingripa mot olämpliga placeringar

med stöd av miljöbalkens försiktighetsprincip. En grundläggande förutsättning

för ett ingripande (t.ex. genom åläggande att nedbringa strålning från en

sändare) är att det finns skäl att anta att strålningen från den aktuella

sändaren kan medföra skador eller olägenheter för människors hälsa eller

för miljön, dvs. risk för hälso- eller miljöpåverkan. I det sammanhanget

får framför allt kunskapsläget avseende strålningseffekter och uppgifter

om vilken strålning som den aktuella antennen faktiskt avger avgörande

betydelse.

I ersättningsfrågorna har utskottet bl.a. redovisat att man förutsätter

att regeringen utan något nytt tillkännagivande kommer att uppfylla de av

riksdagen tidigare tillkännagivna önskemålen om en utvärdering av gällande

ersättningsprinciper inom en snar framtid.

Angående samrådsfrågorna har utskottet redovisat på vilket sätt som det

vid en ledningsrättsförrättning ges möjligheter att få olika frågor belysta.

Allmänintresset av de föreslagna ändringarna har utskottet utförligt

redovisat framför allt i de inledande avsnitten. Härav framgår att syftet

med förslaget är bl.a. att åstadkomma från miljö- samt plan- och

byggnadssynpunkt önskvärda samlokaliseringar. Förslaget syftar därmed till att

tillgodose angelägna allmänna intressen.

I det begränsade antal fall där parterna inte kommer överens anser utskottet

att det måste finnas en möjlighet att erhålla ledningsrätt.

Med hänvisning till vad utskottet redovisat under tidigare avsnitt och

med anslutning till regeringens angående lagförslaget gjorda bedömningar

tillstyrker utskottet regeringens lagförslag samt avstyrker motionsförslagen.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Lokaliseringsfrågor m.m., punkt 1 (v)

av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo5

yrkande 4 och avslår motion 2003/04:Bo7 i denna del.

Ställningstagande

Som vi senast påpekade i betänkandet 2003/04:BoU7 Mobiltelefonmaster och

buller i planeringen m.m. ger den stora utbyggnad som nu är på gång med

tredje generationens mobiltelefoni anledning till att se över regelverket

kring samhällsansvar och information till allmänheten.

3G-nätets utbyggnad kräver 6 000 sändningsmaster och dessutom 30 000 nya

antenner som monteras på bostadshus och andra byggnader. 3G använder en

högre frekvens som innebär att räckvidden från basstationernas antenner

är kortare än för GSM-mobiltelefoner. Tillsammans med den större

överföringskapaciteten gör detta att det behövs fler basstationer för 3G.

Diskussionen om farorna med strålningen från 3G-master och 3G-antenner

pågår inom vetenskapen och olika skolor har fått olika genomslag i olika

delar av världen. Om vi ser bara till de olika gränsvärdena för strålning

från 3G-master kan vi konstatera att nivåerna skiftar stort och att Sverige

ligger högt. Strålningen som mäts i watt per kvadratmeter (W/m2) ligger

t. ex. i Italien på 0,09 W/m2, i Frankrike (Paris) på 0,01 W/m2, i Belgien

på 0,024 W/m2 medan Sverige och Tyskland har satt gränsvärdet 10 W/m2.

Oavsett vilken teori vi väljer att förlita oss på är det viktigt att

människors oro tas på allvar.

En viktig del i arbetet för att komma till rätta med den oro som finns

och för att minska riskerna är att införa säkerhetsavstånd. Enligt vår

mening är det rimligt att sändningsmaster inte skall få placeras närmare

än 150 meter från bostäder och 300 meter från skolor och förskolor.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi nu framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo5 yrkande 4 och

avslår motion 2003/04:Bo7 i denna del.

2. Lokaliseringsfrågor m.m., punkt 1 (mp)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo5

yrkande 4 och 2003/04:Bo7 i denna del.

Ställningstagande

I 2 kap. miljöbalken (MB) återfinns vissa allmänna hänsynsregler. Härigenom

ställs det bl.a. vissa krav på bästa placering av olika verksamheter. Av

stort intresse i nu aktuellt sammanhang är 2 kap. 3 § MB där det anges

försiktighetsmått m.m. som alla som bedriver eller avser att bedriva en

verksamhet eller vidta en åtgärd skall iaktta för att motverka skador

eller olägenheter för människors hälsa och miljö. Denna bestämmelse kallas

för försiktighetsprincipen.

Vi anser att den principen skall tillämpas i alla sammanhang där myndigheter

tar ställning till om tillstånd skall ges för viss verksamhet. Närmast

till hands ligger att tillståndsmyndigheterna skall tillämpa den vid

prövningar enligt ledningsrättslagen och PBL.

3G-nätets utbyggnad kräver minst 6 000 sändningsmaster och dessutom 30 000

nya antenner som monteras på bostadshus och andra byggnader. 3G använder

en högre frekvens som innebär att räckvidden från basstationernas antenner

är kortare än för GSM-mobiltelefoner. Tillsammans med den större

överföringskapaciteten gör detta att det behövs fler basstationer för 3G.

Diskussionen om farorna med strålningen från 3G-master och 3G-antenner

pågår inom vetenskapen och olika skolor har fått olika genomslag i olika

delar av världen. Oavsett vilka vi väljer att förlita oss på är det viktigt

att människors oro tas på allvar.

En del i det arbete som behövs för att komma till rätta med den oro som

finns och för att minska riskerna är att införa säkerhetsavstånd. Enligt

vår mening är det rimligt att sändningsmaster inte skall få placeras

närmare än 150 meter från bostäder och 300 meter från skolor och förskolor.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

jag nu framför. Riksdagen bifaller därmed motionerna 2003/04:Bo5 yrkande

4 och 2003/04:Bo7 i denna del.

3. Informations- och samrådsfrågor, punkt 2 (v, mp)

av Owe Hellberg (v), Sten Lundström (v) och Helena Hillar Rosenqvist

(mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo5

yrkandena 2, 3, 5 och 6.

Ställningstagande

I dag är det bara Post- och telestyrelsen (PTS) och operatörerna som har

en samlad information om var alla master, antenner och basstationer för

mobiltelefoni är placerade. Detta är inte att ta folks oro på allvar.

Regeringen bör därför ta initiativ till att göra denna information

tillgänglig för alla medborgare och se till att kommunerna har en samlad

information till medborgarna. Vi vet att det de närmaste åren kommer att

sättas upp en stor mängd basstationer och antenner överallt i vårt samhälle.

För att få en klar bild av var och hur stor koncentration vi har i olika

områden bör nya anläggningar inte få uppföras innan en bygganmälan har

gjorts. En bygganmälan skulle ge kommunen och kommunmedborgarna en samlad

bild av nytillkomna antenner och basstationer. Utifrån denna information

ökar medborgarnas möjlighet att välja vilken strålningsmiljö man vill

leva i. Regeringen bör därför ta initiativ till en lagändring som innebär

att bygganmälan måste göras innan nya basstationer och antenner tas i

bruk. Det finns i dag olika sätt att sätta upp sändningsmaster, och

reglerna för när bygglov krävs är oklara. Enskilda master kräver bygglov

medan master på byggnader inte lika självklart gör det. Försök att dölja

sändningsmaster i form av flaggstänger har gjorts för att undgå bygglov.

För att tydliggöra reglerna bör regeringen föreslå ändringar i lagstiftningen

som innebär att alla sändningsmaster oavsett konstruktion och läge kräver

bygglov.

Det finns en bred enighet i riksdagen om en utbyggnad av tredje generationens

mobiltelefonnät. Vi delar uppfattningen om att den nya tekniken är viktig.

Utbyggnaden bör dock ske på ett sådant sätt att människors oro minimeras.

Propositionen visar tyvärr inte någon ansats till en sådan hållning. Vi

föreslår därför att det skall vara obligatoriskt med samråd med bygg- och

miljönämnd i samband med att ledningsrätten prövas.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi nu framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo5 yrkandena 2,

3, 5 och 6.

4. Regeringens lagförslag, punkt 5 (v)

av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i

ledningsrättslagen (1973:1144) och tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2003/04:Bo5 yrkande 1, 2003/04:Bo7 i denna del, 2003/04:Bo8 och 2003/04:Bo9

och avslår proposition 2003/04:136 och motionerna 2003/04:Bo6 yrkande 1

och 2003/04:Bo10.

Ställningstagande

Vänsterpartiet delar majoritetens uppfattning om behovet av en utbyggnad

av 3G. Att använda ledningsrätten som ett medel för att genomföra utbyggnaden

skulle kunna vara en riktig åtgärd och ökar utan tvekan möjligheterna

till utbyggnad. Tyvärr tar propositionen bara sin utgångspunkt i behovet

av utbyggnad och negligerar helt den oro och rädsla som många människor

känner inför den stora utbyggnad som förestås. Regeringen hade haft

möjligheten att i propositionen skärpa lagstiftningen kring placering,

bygglov och bygganmälan och därmed skapa en större acceptans hos befolkningen

för utbyggnaden. Den stora oro många känner visar sig tydligt i

Krisberedskapsmyndighetens undersökning, där 59 % av de tillfrågade inte ville

ha en mast i sin närmiljö och 77 % över huvud taget inte var intresserade

av utbyggnad. Regeringen har i stället valt att helt ignorera oron samt

rätten till insyn och inflytande.

Krisberedskapsmyndigheten visar i sin undersökning av svenska folkets syn

på den tekniska utvecklingen av 3G, att det råder stor osäkerhet och oro

hos människor. Undersökningen genomfördes genom intervjuer. Resultatet av

undersökningen borde ha fått regeringen att tänka efter och se till att

utbyggnaden skedde på ett sådant sätt att människors oro togs på allvar

och att information och insyn i processen var så stor som möjligt. Enligt

undersökningen var 27 % oroade för människors och djurs hälsa, 48 % hade

litet förtroende för myndigheter som ansvarar för eventuella strålningsrisker

och 33 % ansåg att kompetensen hos myndigheterna var otillräcklig. Nästan

hälften av de tillfrågade tycker att man inte bör satsa på 3G-tekniken om

man inte med hundra procents säkerhet kan fastslå att den inte innebär

någon hälsorisk. 59 % ville inte ha en 3G-mast placerad i sin närmiljö

och 73 % säger sig vara ointresserade av utbyggnad av 3G över huvud taget.

Den förändring av lagstiftningen som föreslås i propositionen verkar enbart

ta sikte på att underlätta utbyggnaden av 3G. En följd av lagförslaget

blir att fastighetsägare och hyresvärdar, som i dag inte accepterar att

upplåta plats för mobiltelefonantenner och basstationer, kan tvingas avstå

från mark eller utrymme till operatörer. Fastighetsägare och

bostadsrättsinnehavare

har i dag, genom att kunna säga nej till att upplåta plats, ett direkt

inflytande över utbyggnaden medan hyresgäster bara har ett indirekt

inflytande genom fastighetsägarnas ställningstagande. Hyresgästföreningen

har i sitt remissyttrande pekat på den stora oro som många av deras

medlemmar vittnat om. Hyresgästföreningen pekar även på det ökade inflytande

som uppnåtts genom frivilliga överenskommelser mellan hyresvärdar och

föreningen, vilket gett hyresgästerna ett direkt inflytande. HGF, SABO

och Sveriges fastighetsägarförbund har enats om en gemensam policy för

uppsättning av basstationer för mobiltelefoni där det bland annat framgår

att berörda hyresgäster skall informeras om basstationer. Detta innebär

att hyresgästerna har fått ett mer direkt inflytande innan det tecknas

avtal om t.ex. basstationer i bostadsområdet. I propositionen tas inte

konsument- och hyresgästinflytandet upp över huvud taget och lagförslaget

kommer att leda till ett minskat inflytande eftersom de tidigare frivilliga

överenskommelserna inte längre kan efterlevas.

Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag till lag om ändring i

ledningsrättslagen (1973:1144). Därmed bifaller riksdagen motionerna

2003/04:Bo5 yrkande 1, 2003/04:Bo7 i denna del, 2003/04:Bo8 och 2003/04:Bo9

och avslår proposition 2003/04:136 och motionerna 2003/04:Bo6 yrkande 1

och 2003/04:Bo10.

5. Regeringens lagförslag, punkt 5 (mp)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i

ledningsrättslagen (1973:1144). Därmed bifaller riksdagen motionerna

2003/04:Bo5 yrkande 1, 2003/04:Bo7 i denna del, 2003/04:Bo8 och 2003/04:Bo9

och avslår proposition 2003/04:136 och motionerna 2003/04:Bo6 yrkande 1

och 2003/04:Bo10.

Ställningstagande

Bakgrunden till förslaget om ledningsrätt är den strid som nu pågår kring

utbyggnaden av den tredje generationens mobiltelefoni eller 3G. Komponenter

i striden är industripolitiska hänsyn, starka bolagsintressen, regionalpolitiska

överväganden, osäkerhet om hälso- och miljöeffekter m.m. Det pågår en

mängd lokala strider runtom i landet om bygglov, strålningsfria zoner,

kompensation till markägare och annat. Strider handlar om så skilda

aspekter som utbyggnadstakten av 3G, hälsokonsekvenser och hur mycket pengar

olika parter får.

Ledningsrätt handlar i grunden om följande fråga. Om en markägare inte

frivilligt vill upplåta sin mark åt ett bolag för den av bolaget erbjudna

ersättningen, skall staten kunna tvinga markägaren att upplåta sin mark

ändå?

Det gäller alltså ett ingrepp i markägarens rätt att äga och disponera

sin mark. Ur det perspektivet är ledningsrätten också en expropriationsrätt.

Detta innebär att makt förskjuts från markägaren till bolaget.

Effekten är dock mer långtgående än så. Det innebär en förskjutning i

förhandlingsstyrka från markägaren till bolaget. Redan den teoretiska

eller latenta möjligheten att hota med expropriering innebär en påtryckning

på markägaren att acceptera av bolaget erbjudna villkor. Att uttryckligen

hota eller hänvisa till ledningsrätten kan ytterligare förstärka bolagets

förhandlingssits. Till detta bidrar det kunskapsövertag som stora bolag

kan ha eller upplevas ha gentemot enskilda markägare. I frågan om den s.

k. tredje generationens mobiltelefoni eller 3G handlar det om stora bolag

som redan i kraft av sina resurser har en stark förhandlingsposition

gentemot enskilda markägare.

Det krävs välgrundade skäl, ett tydligt eller åtminstone sannolikt

allmänintresse, för att motivera ingrepp i äganderätten och maktförskjutning

från den enskilde till förmån för bolag, som dessutom ofta är storbolag.

Miljöpartiet anser inte att detta allmänintresse föreligger när det gäller

master eller sändare för 3G.

Behovet av en viss placering för master eller sändare för mobiltelefoni

är inte lika stort som för t.ex. järnväg, väg eller kraftledning.

Mobiltelefonbolagen kan lättare få fram alternativa placeringar för sina

anläggningar.

Samhälls- eller konsumentnyttan av 3G-telefonin har inte demonstrerats.

Miljöpartiet anser att t.ex. vindkraft, som har betydligt sämre villkor,

är betydligt mer angelägen ur samhällssynpunkt.

I 2 kap. miljöbalken, MB, återfinns vissa allmänna hänsynsregler. Härigenom

ställs det bl.a. vissa krav på bästa placering av olika verksamheter. Av

stort intresse i nu aktuellt sammanhang är 2 kap. 3 § MB där det anges

försiktighetsmått m.m. som alla som bedriver eller avser att bedriva en

verksamhet eller vidta en åtgärd skall iaktta för att motverka skador

eller olägenheter för människors hälsa och miljö. Denna bestämmelse kallas

för försiktighetsprincipen.

Osäkerhet råder om hälso- och miljöeffekter av 3G-sändare. Vissa kvalificerade

bedömare hävdar t.ex. att det finns betydande hälso- och miljörisker.

Denna osäkerhet tillsammans med omfattningen av 3G-satsningen talar för

att försiktighetsprincipen skall tillämpas. Ledningsrätt får motsatt verkan.

Här finns skäl att särskilt peka på att det finns en nederländsk

undersökning från 2003 (Zwamborn m.fl.) som pekar på negativa effekter för

människor vid exponering även under gällande gränsvärden. Undersökningen

gällde exponering för strålningsfält som liknar dem från 3G-basstationer.

Vi anser att försiktighetsprincipen skall tillämpas i alla sammanhang där

myndigheter tar ställning till om tillstånd skall ges för viss verksamhet.

Närmast till hands ligger att tillståndsmyndigheterna skall tillämpa den

vid prövningar enligt ledningsrättslagen och PBL.

Sammantaget finns ett stort folkligt motstånd eller åtminstone en tveksamhet

till utbyggnaden av 3G. Detta har i sin tur bl.a. tagit sig uttryck i en

försiktighet i kommuner att bevilja tillstånd för nya master. Införande

av ledningsrätt för 3G är också ett ingrepp i det kommunala beslutsfattandet.

Konsekvensen av ledningsrätt för 3G är alltså inte huvudsakligen en

avvägning mellan det allmänna intresset och privata intressen, utan mellan

olika privata intressenter.

Vid en samlad bedömning anser Miljöpartiet att det inte finns anledning

att införa ledningsrätt för 3G. Riksdagen bör avvisa regeringens förslag

på denna punkt.

I detta sammanhang vill jag peka på några andra frågeställningar.

Redan nu medför olika tekniska lösningar minskad strålning från sändare

för mobiltelefoni. Det kan inte uteslutas att andra, bättre lösningar

tillkommer i framtiden. Val av bättre teknik bör främjas genom krav eller

ekonomiska incitament.

Jag ifrågasätter varför en så stor del av den ekonomiska vinsten som nu

föreslås skall tillfalla telefonbolaget. Förslaget innebär dessutom en

förstärkning av den förhandlingsposition som ledningsrättslagen redan

idag ger bolaget gentemot markägaren.

Vid beslut om ledningsrätt bör inte bara markägaren vara sakägare, utan

också andra vars intresse berörs eller organisationer som företräder andra

intressenters intressen. Dessa andra intressenter är t.ex. grannar,

hyresgäster eller kommunen.

Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag till lag om ändring i

ledningsrättslagen (1973:1144). Därmed bifaller riksdagen motionerna

2003/04:Bo5 yrkande 1, 2003/04:Bo7 i denna del, 2003/04:Bo8 och 2003/04:Bo9

och avslår proposition 2003/04:136 och motionerna 2003/04:Bo6 yrkande 1

och 2003/04:Bo10.

6. Regeringens lagförslag, punkt 5 (c)

av Rigmor Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

ledningsrättslagen (1973:1144) med den ändringen att ikraftträdandebestämmelsen

skall lyda "Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer." i

stället för "Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2004.". Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:Bo10, bifaller delvis proposition 2003/04:136

och avslår motionerna 2003/04:Bo5 yrkande 1, 2003/04:Bo6 yrkande 1,

2003/04:Bo7 i denna del, 2003/04:Bo8 och 2003/04:Bo9.

Ställningstagande

Under den senaste tioårsperioden har de mobila kommunikationssystemen i

landet byggts ut i snabb takt. Efter NMT-systemen har GSM utvecklats och

för närvarande byggs tredje generationens mobiltelefoni, UMTS, ut i Sverige.

Genom den större kapaciteten i detta senaste system förbättras möjligheten

till mobil datakommunikation avsevärt. Tillgång till modern mobilkommunikation

i hela landet är avgörande för tillväxt och utveckling.

Det är viktigt att de operatörer som fått koncession på 3G i Sverige lever

upp till tidigare gjorda åtaganden vad gäller både kapacitet i näten och

täckning i hela landet. De problem som drabbat branschen får inte tas

till intäkt för att svika löften till stora delar av landet om mobil

datakommunikation. Den försenade nätutbyggnaden drabbar framför allt de

delar av landet som redan i dag är eftersatta vad gäller övrig infrastruktur,

till exempel vägar och bredband. Den regionala klyvningen vad gäller

förutsättningar för tillväxt riskerar därmed att förstärkas.

Den forskning som i dag finns kring strålningsrisker av telemaster och

telefoner är inte tillräcklig för att Centerpartiet skall se en anledning

att stoppa utbyggnaden av 3G. Men eftersom vi tar frågan om riskerna på

allvar anser vi att det är det viktigt att vara försiktig.

Försiktighetsprincipen

skall gälla. Vi vill se en satsning på ökad forskning på området.

Centerpartiet ser positivt på ökat samarbete mellan operatörer där de i

betydligt högre grad samutnyttjar master. Detta ger en både ekonomisk och

miljömässig vinst.

Den nu föreliggande propositionen samt den existerande lagstiftningen

kring ledningsrätt innehåller inslag som begränsar äganderätten. Äganderätten

är en mycket viktig del i ett civiliserat, rättssäkert och modernt land.

Samtidigt finns det dock fall där det allmännas intresse måste gå före

den enskilde markägarens, och expropriering är ibland således nödvändigt

för att ett modernt samhälle skall kunna utvecklas.

De nuvarande reglerna om ersättning vid expropriering kom till stånd under

en tid när exploatörerna i stort sett uteslutande var statliga verk eller

liknande, dvs. institutioner som antogs sakna kommersiella drivkrafter.

Den nuvarande situationen är annorlunda med kommersiella företag som

exploatörer. Ersättningsreglerna kring expropriering är således omoderna

och måste ses över. Dessutom måste även regelverket kring vad och under

vilka omständigheter som expropriering kan komma till stånd ses över.

Riksdagen har gjort ett tillkännagivande till regeringen om att reglerna

kring exproprieringsersättningen bör ses över.

Att i detta läge låta bifalla regeringens förslag om ändring i ledningsrätten

utan att ersättningsfrågan är löst vore olyckligt. En översyn av reglerna

måste göras, och ersättningsfrågan måste lösas. När denna översyn har

gjorts, och de lagförslag som utredningen föreslår kan realiseras, då

skall föreliggande förslag till ändring av ledningsrättslagen och

lagändringen i ersättningsfrågorna träda i kraft samma dag. Detta bör riksdagen

besluta.

Riksdagen bör således med ändring av ikraftträdandebestämmelsen anta

regeringens förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144).

Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo10, bifaller delvis proposition

2003/04:136 och avslår motionerna 2003/04:Bo5 yrkande 1, 2003/04:Bo6

yrkande 1, 2003/04:Bo7 i denna del, 2003/04:Bo8 och 2003/04:Bo9.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2003/04:136 Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät:

Riksdagen

antar regeringens förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen

(1973:1144).

Följdmotioner

2003/04:Bo5 av Lars Ohly m.fl. (v):

1. Riksdagen avslår proposition 2003/04:136.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en samlad information till medborgarna avseende antenner,

basstationer och sändningsmaster.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om obligatoriskt samråd med bygg- och miljönämnd i samband med

prövning av ledningsrätt.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om säkerhetsavstånd till skolor, förskolor och bostäder vid placering

av sändningsmaster.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om obligatorisk bygganmälan avseende nya basstationer och mobilantenner.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om bygglov för sändningsmaster oavsett läge eller konstruktion.

2003/04:Bo6

av Jan-Evert Rådhström m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att ändringar i ledningsrättslagen inte är nödvändiga eftersom

det man vill uppnå kan uppnås med frivilliga överenskommelser och inom

dagens lagstiftning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att regeringen bör verka för att samordning av master sker i

vårt land.

2003/04:Bo7 av Eva Flyborg (fp):

Riksdagen avslår proposition 2003/04:136 och begär att regeringen återkommer

till riksdagen med en proposition som omfattar EU-direktiven på området

tillsammans med ersättningsfrågorna och försiktighetsprincipen väl utredda.

2003/04:Bo8 av Helena Hillar Rosenqvist (mp):

Riksdagen avslår regeringens förslag om att införa ledningsrätt för

elektronisk kommunikation.

2003/04:Bo9 av Kerstin Lundgren och Birgitta Carlsson (båda c):

Riksdagen avslår proposition 2003/04:136 Ledningsrätt för elektroniska

kommunikationsnät i sin helhet.

2003/04:Bo10 av Lena Ek m.fl. (c):

Riksdagen beslutar att den lag om ändring av ledningsrättslagen som

regeringen föreslår i propositionen skall träda i kraft den dag regeringen

bestämmer.

Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag