Bet. 2003/04:BOU5

Bostadsutskottets betänkande

2003/04:BOU5

Fastighetsrättsliga frågor m.m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar bostadsutskottet under den allmänna motionstiden

2003 väckta motioner gällande bl.a. fastighetsförvärv, kommunala förköp,

tomträtt och expropriation. Utskottet behandlar därutöver ett motionsförslag

som väckts under föregående riksmöte och som gäller en fråga om länsindelning

vid bildande av nya regioner.

Utskottet föreslår att riksdagen gör ett tillkännagivande till regeringen.

Det föreslagna tillkännagivandet avser en utvärdering av expropriationslagens

ersättningsregler.

I övrigt avstyrker utskottet motionsyrkandena.

Till betänkandet har fogats 12 reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Jordförvärvslagen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:N330 yrkande 4, 2003/04:N335 yrkande

7 i denna del och 2003/04:Bo272 yrkandena 1-4.

Reservation 1 (kd, c, mp)

Reservation 2 (m) - motiv

2. Förvärv av permanenthus för fritidsändamål

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:N249 yrkande 1, 2003/04:N328 yrkande

13, 2003/04:N335 yrkande 7 i denna del, 2003/04:N338 yrkandena 2 och 3,

2003/04:Bo220, 2003/04:Bo232, 2003/04:Bo233 yrkandena 1 och 2 och

2003/04:Bo254 yrkande 7.

Reservation 3 (m, fp, kd)

Reservation 4 (c)

Reservation 5 (mp)

3. Kommunala förköp

Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo258 yrkande 11.

Reservation 6 (m)

4. Avskaffande av tomträttsinstitutet

Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo258 yrkande 5.

Reservation 7 (m, c)

5. Friköp av tomträtter

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo254 yrkande 2 och 2003/04:Bo258

yrkande 6.

Reservation 8 (m, fp, c)

6. Expropriationsändamålen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ476 yrkande 4, 2003/04:Bo246

yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Bo258 yrkandena 1 och 2 i denna del.

Reservation 9 (m, c)

7. Expropriationsersättning

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anför.

Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:MJ404 yrkande 2,

2003/04:MJ476 yrkande 3, 2003/04:Bo246 yrkandena 3 och 4, 2003/04:Bo254

yrkande 3 och 2003/04:Bo258 yrkandena 2 i denna del och 3.

Reservation 10 (v)

8. Samfälligheter

Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo277.

9. Ägofredslagstiftningen

Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo202 yrkande 1.

Reservation 11 (v, c)

10. Häradsallmänningar

Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo207.

11. Länsindelning

Riksdagen avslår motion 2002/03:K241 yrkande 18.

Reservation 12 (c)

Stockholm den 19 februari 2004

På bostadsutskottets vägnar

Göran Hägglund

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Göran Hägglund (kd), Owe

Hellberg (v), Anders Ygeman (s), Lilian Virgin (s), Marietta de Pourbaix-Lundin

(m), Nina Lundström (fp), Siw Wittgren-Ahl (s), Hans Unander (s), Maria

Öberg (s), Margareta Pålsson (m), Ingela Thalén (s), Lars Tysklind (fp),

Rigmor Stenmark (c), Gunnar Sandberg (s), Peter Danielsson (m), Sten

Lundström (v) och Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Utskottets överväganden

Fastighetsförvärv

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

jordförvärvslagen, jämför reservation 1 (kd, c, mp) och 2 (m) - motiv.,

förvärv av permanenthus för fritidsändamål, jämför reservation 3 (m, fp,

kd), 4 (c) och 5 (mp), samt

avskaffande av den kommunala förköpsrätten, jämför reservation 6 (m).

Jordförvärvslagen

Jordförvärvslagens (1979:230) syfte var tidigare att medverka till att

jordbruket rationaliserades och effektiviserades. Fram till halvårsskiftet

1991 gällde som huvudregel att lantbruksegendom inte kunde förvärvas utan

tillstånd. Förvärvsprövningen slopades därefter i stor utsträckning, men

en förvärvsreglering ansågs emellertid inte helt kunna avvaras. De nu

gällande reglerna innebär en långtgående avreglering och uppbärs huvudsakligen

av regionalpolitiska motiv. Lagen ansågs ha varit effektiv när det gäller

juridiska personers förvärv, förvärv i glesbygd och förvärv i särskilt

ägosplittrade områden. I dessa fall behölls en reglering. Kortfattat kan

denna reglering beskrivas i följande ordalag.

Fysiska personers förvärv prövas endast inom glesbygd eller

omarronderingsområde.

Inom glesbygd krävs förvärvstillstånd såvida inte förvärvaren varit bosatt

i glesbygd inom den aktuella kommunen minst ett halvår innan förvärvet

eller åtagit sig att bo på den förvärvade egendomen. I sådana fall skall

i stället en anmälan om förvärvet göras. Tillstånd får vägras om egendomen

behövs för att främja sysselsättningen eller bosättningen på orten.

Inom omarronderingsområde krävs alltid tillstånd. Tillstånd får vägras om

förvärvet skulle göra det svårare att genomföra en rationalisering av

ägostrukturen.

För juridiska personers förvärv krävs alltid tillstånd. Enligt 5 §

jordförvärvslagen får juridisk person lämnas förvärvstillstånd endast om

kompensationsmark avstås, om förvärvet medför att egendom som redan tillhör

förvärvaren blir mer ändamålsenlig, om egendomen är avsedd för annat

ändamål än jordbruk och skogsbruk, eller om annat särskilt skäl föreligger.

Enligt samma paragrafs andra stycke kan tillstånd lämnas även om de nu

nämnda förutsättningarna inte är uppfyllda. Avser ett förvärv huvudsakligen

skogsmark och bedriver förvärvaren skogsindustriell verksamhet i vilken

egendomens virkesavkastning behövs, får tillstånd lämnas under förutsättning

att egendomen inte bör ägas eller brukas av någon annan juridisk person

som redan bedriver skogsindustriell verksamhet på orten av betydelse för

sysselsättningen där.

Staten har möjligheter att lösa in egendom om förvärvaren inte uppfyller

ett åtagande att bosätta sig på fastigheten. Staten är i vissa fall skyldig

att lösa in fastighet för vilken förvärvstillstånd vägrats.

I motion 2003/04:Bo272 (fp) yrkande 1 föreslås att tillträde till en

fastighet inte skall få ske innan förvärvstillstånd beviljats (förslag om

tillkännagivande). Förslaget i motion 2003/04:Bo272 (fp) yrkande 2 avser

att ett fingerat boende i glesbygd, t.ex. lån av brevlåda eller en

inneboendeadress, inte skall kunna utnyttjas för att kringgå lagstiftningen

(förslag om tillkännagivande). Enligt motion 2003/04:Bo272 (fp) yrkande

3 skall det inte vara möjligt att få ett förvärv genomfört genom att utlova

en framtida bosättning på fastigheten utan att sanktioner finns mot den

som inte uppfyller utfästelsen (förslag om tillkännagivande). I motion

2003/04:Bo272 (fp) yrkande 4 lämnas förslag om att lagens regler om anmälan

skall tas bort så att alla förvärv kommer att tillståndsprövas av

länsstyrelsen (förslag om tillkännagivande).

Enligt motion 2003/04:N330 (kd) yrkande 4 bör det inte vara möjligt att

enkelt kringgå reglerna i jordförvärvslagstiftningen. Det är enligt

motionärerna nödvändigt att se till att bestämmelserna om förvärvstillstånd

verkligen efterlevs om jordförvärvslagen fortsättningsvis skall ha ett

regionalpolitiskt syfte (förslag om tillkännagivande).

I motion 2003/04:N335 (mp) yrkande 7 i denna del hävdas att lagstiftningens

mål skall vara att öka sysselsättningen och bosättningen i glesbygden.

Bland annat omfattar förslaget att den översyn som nu pågår skall följas

upp för att förhindra att ägandet av skogen lämnar bygden. Särskilt påpekas

att förvärvslagen har blivit uddlös och lätt att kringgå samt uppmärksammas

att kravet på bosättning inte efterlevs (förslag om tillkännagivande).

Jordförvärvsutredningen (SOU 2001:38) har föreslagit bl.a. följande:

Glesbygdsbestämmelserna bör slopas. Det är inte tillräckligt meningsfullt

att ha kvar de nuvarande reglerna. Det föreligger stora svårigheter att

få ett skärpt alternativ att fungera effektivt, inte minst från resursmässiga

utgångspunkter. Bestämmelserna om prövning i omarronderingsområde bör

kvarstå men begränsas till att gälla de projekt som sätts i gång inom den

närmaste tioårsperioden. Begränsningarna i de juridiska personernas rätt

till förvärv skall finnas kvar men moderniseras och förenklas. Förvärv

mellan sådana personer skall ske utan prövning. All mark som avstås till

fysisk person skall kunna åberopas som kompensation. Juridiska personer

skall kunna göra kompensationsfria förvärv av skogsmark på orten om

personen bedriver industriell verksamhet i vilken egendomens avkastning

behövs.

Betänkandet har remissbehandlats. Enligt ett till riksdagen av statsrådet

Ann-Christin Nykvist lämnat svar på en skriftlig fråga råder det delade

uppfattningar bland myndigheter, företag och allmänhet om vilka regler

som är bäst för glesbygden (fr. 2002/03:404). Betänkandet bereds i

Jordbruksdepartementet. Som en del av denna beredning arbetar man nu inom

departementet fram ett förslag om förändringar i jordförvärvslagen med

ändamål att komma tillrätta med problematiken kring de s.k. skogsklipparna.

Avsikten är att efter en remissomgång lägga en proposition på riksdagens

bord under hösten. Ett arbete med samma inriktning och tidsplan bedrivs

inom Näringsdepartementet såvitt avser skogsvårdslagens bestämmelser.

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte nu i sak ta ställning till de

motionsförslag som avser jordförvärvslagen. I stället bör resultatet av

det beredningsarbete som pågår inom Regeringskansliet avvaktas. Med

hänvisning till detta avstyrks fp- , kd- och mp-motionerna.

Förvärv av permanenthus för fritidsändamål

I motion 2003/04:Bo232 (s) lämnas förslag om en utredning som skall se

över möjligheterna att skapa levande kustsamhällen året om och minska

segregationen. I motionen uppmärksammas att man i Norge har en form av

bosättningsplikt i vissa permanentbostäder (förslag om tillkännagivande).

Förslaget i motion 2003/04:N249 (s) yrkande 1 avser att det inom ramen

för EU-samarbetet bör tas fram regler som motverkar omvandlingen av

permanentboende till fritidsboende inom planlagt område (förslag om

tillkännagivande).

Motion 2003/04:Bo254 (fp) yrkande 7 avser ett riksdagens ståndpunktstagande

om att lösningen till omvandlingsproblematiken inte står att finna i att

boplikt införs (förslag om tillkännagivande).

I motion 2003/04:Bo233 (kd) yrkandena 1 och 2 föreslås främst en utredning

om vilka åtgärder som kan vidtas för att skärgårdarna skall leva året

runt. Utredningens överväganden bör omfatta bl.a. den norska modellen för

att kontrollera fastighetsförvärv och en modell med frivillig boplikt

(förslag om tillkännagivande). Motionsförslaget omfattar också att kommunen

skall ges möjlighet att i detaljplan kunna belägga hus med boplikt i

"nyplanerade" områden för att på så sätt kunna särskilja på helårsboende

och fritidsboende (förslag om tillkännagivande gällande tilläggsdirektiv

till PBL-kommittén). Också förslaget i motion 2003/04:N338 (kd) yrkandena

2 och 3 avser plan- och bygglagens bestämmelser (förslag om tillkännagivande

avseende tilläggsdirektiv för PBL-kommittén). Enligt motionärerna bör

kommunerna i sin planering, exempelvis i en detaljplan, kunna säkerställa

att områden som planeras för åretruntbostäder verkligen blir områden för

helårsboende. Det skall i plan- och bygglagen ges möjlighet att skilja på

helårsboende och fritidsboende som två olika funktioner.

Förslaget i motion 2003/04:N328 (c) yrkande 13 (partimotion) avser en

ändring i plan- och bygglagens bestämmelser som möjliggör för kommunerna

att via detaljplanerna styra så att områden vid nybyggnation kan säkerställas

för åretruntboende (förslag om riksdagsbeslut avseende lagändring). Ett

motsvarande förslag lämnas i motion 2003/04:Bo220 (c). Enligt detta skall

kommunen ha kompetens att genom nya eller omarbetade detaljplaner,

alternativt delar av sådana planer, avsätta bostadsområden för enbart

åretruntboende i samband med nybyggnation (förslag om tillkännagivande

avseende tilläggsdirektiv för PBL-kommittén).

Förslaget i motion 2003/04:N335 (mp) yrkande 7 i denna del avser att

marklagstiftningen skall utformas så att sysselsättningen och bosättningen

i glesbygden ökar (förslag om tillkännagivande).

Den i ett par motioner omnämnda PBL-kommittén (Kommittén för översyn av

plan- och bygglagstiftningen, M 2002:05) skall enligt sina direktiv

redovisa sitt arbete senast den 31 december 2004.

En ordning som innebär att kommunen i planer kan förbjuda att bostäder

används för fritidsändamål har för några år sedan övervägts men förkastats

av regeringen (prop. 1998/99:126) eftersom det skulle vara en omständlig

och kostsam process inte minst avseende beståndet. Bland annat torde inte

en lagligt påbörjad markanvändning kunna avbrytas med en planbestämmelse

med mindre än att ekonomisk kompensation ges (Ds 1988:73 och 1989:78).

Regeringen sade sig "för närvarande" inte vara beredd att föreslå regler

av detta slag (prop. 126). Lagutskottet och bostadsutskottet har ställt

sig bakom denna bedömning när de behandlat alternativ till den numera

upphävda lagstiftning som gällt utlänningars förvärv av fastigheter.

Regeringen har den 4 september 2003 till PBL-kommittén överlämnat två

skrivelser (varav en från Sotenäs kommun) med förslag om överväganden av

frågan om lagstiftning som medger planläggning av områden endast för

permanentboende samt att en försöksverksamhet med sådan planläggning inleds.

Utskottet anser att riksdagen inte nu bör ta ställning i sak till de

förslag som gäller åtgärder i fråga om omvandlingsproblematiken. I ställer

bör PBL-kommitténs arbete avvaktas. Med hänvisning till detta avstyrks

samtliga motionsförslag.

Kommunala förköp

I motion 2003/04:Bo258 (m) yrkande 11 föreslås att den kommunala förköpsrätten

skall avskaffas (förslag om riksdagsbeslut).

Motionsyrkanden om upphävande av förköpslagen har framställts vid ett

flertal tillfällen. Bostadsutskottet har i dessa sammanhang och senast

under förra riksmötet (bet. 2002/03:BoU8) ställt sig bakom förköpslagens

huvudprinciper och ansett att lagen bör behållas. Utskottet har anfört

att den kommunala förköpsrätten utgör ett viktigt komplement till

expropriationslagen och att den innebär att ett ofta tids- och kostnadskrävande

expropriationsförfarande kan undvikas. Vidare har utskottet ansett att

förköpslagen således bör ses som ett av flera instrument som tillsammans

ger kommunerna möjlighet att planera bebyggelseutvecklingen och i övrigt

ta ansvar för den fysiska samhällsutvecklingen.

Utskottet står fast vid sin tidigare bedömning och avstyrker m-motionen.

Tomträtt

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

avskaffande av tomträttsinstitutet, jämför reservation 7 (m, c), och

friköp av tomträtter, jämför reservation 8 (m, fp, c).

Avskaffande av tomträttsinstitutet

I motion 2003/04:Bo258 (m) yrkande 5 lämnas förslag om att inga nya

tomträtter skall få upplåtas (förslag om riksdagsbeslut).

Utskottet har behandlat begränsningar av tomträttsinstitutet flera gånger

tidigare, och då bl.a. erinrat om följande:

Tomträttsinstitutet infördes år 1907 som ett komplement till äganderätten.

Byggnadsverksamheten skulle uppmuntras genom att man gjorde det möjligt

för kommunerna att tillhandahålla mark för bostäder till ett lägre pris

än om den skulle säljas. Införandet av tomträttsinstitutet hade följaktligen

en tydlig bostadssocial prägel. Dessutom eftersträvades möjligheter att

förhindra en kapitalisering av markvärdesstegringen hos enskilda

fastighetsägare.

Motsvarande motionsförslag avstyrktes av utskottet under förra riksmötet

(bet. 2002/03:BoU8). Utskottet fann att motiven för tomträttsinstitutet

har fortsatt relevans, varför inga åtgärder bör vidtas som syftar till en

begränsning av upplåtelserätten avseende tomträtter. Utskottet framhöll

att tomträttsinstitutet i många delar av landet kan utgöra ett viktigt

instrument för kommunerna att hålla tillbaka boendekostnaderna.

Utskottet gör samma bedömning i dag och avstyrker m-förslaget.

Friköp av tomträtter

I motionen 2003/04:Bo258 (m) yrkande 6 lämnas förslag om att kommunerna

samtidigt med att möjligheterna att bilda nya tomträtter upphör - se om

detta förslag ovan - bör börja avveckla tomträtterna genom att erbjuda

dem till försäljning (förslag om riksdagsbeslut).

Också i motion 2003/04:Bo254 (fp) yrkande 2 tas frågan om friköp upp.

Enligt förslaget bör en sådan rätt finnas i alla kommuner (förslag om

tillkännagivande).

Under förra riksmötet fann utskottet (bet. 2002/03:BoU8), mot bakgrund av

sitt ställningstagande om att tomträttsinstitutet bör behållas, det inte

heller vara motiverat att genom lagstiftning framtvinga en kommunal

utförsäljning av de fastigheter som upplåts med tomträtt. Således borde det,

enligt utskottets uppfattning, även i fortsättningen vara kommunernas

eget val att avgöra omfattningen av tomträttsinstitutets användning.

Utskottet avstyrkte med hänvisning till detta liknande motionsförslag.

Utskottet gör samma bedömning nu och avstyrker således m- och fp-motionerna.

Expropriation

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om expropriationsändamålen, jämför

reservation 9 (m, c), samt göra ett tillkännagivande till regeringen om

en utvärdering av expropriationslagens ersättningsregler, jämför reservation

10 (v).

Expropriationsändamålen

I motion 2003/04:Bo258 (m) yrkandena 1 och 2 (delvis) tas flera frågor om

expropriation upp med utgångspunkt i att äganderätten skall stärkas och

att inskränkningar i den endast skall få ske genom i lagen klart angivna

fall. Som motiv åberopas bl.a. det skydd äganderätten fått i den europeiska

konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna. Förslaget omfattar att en genomgripande översyn av

expropriationslagen skall göras. Den skall i första hand syfta till att begränsa

och tydliggöra de ändamål som kan åberopas vid expropriation. Endast

ytterst angelägna uppgifter och samhällsåtaganden, som att värna människors

liv, hälsa och säkerhet samt att skydda natur och miljö, skall tillåtas

som expropriationsgrunder. Exempelvis skall expropriation inte medges när

det enda skälet är att stävja marknadsbaserad värdeökning. Vidare skall

en företagare inte ha möjlighet att beröva en annan företagare dennes

egendom och därmed sammankopplade möjligheter till eget företagande, vinst

och utkomst. Förslaget avser även att exproprierad egendom inte skall

kunna användas för annat ändamål än för vilket expropriation skett (förslag

om tillkännagivande). Också i motion 2003/04:MJ476 (m) yrkande 4 framförs

förslag om att en översyn bör göras med inriktning att expropriation endast

skall kunna ske om den är påkallad av viktiga samhällsintressen. Enligt

motionärerna ger dagens bestämmelser om expropriationsändamålen ett alltför

stort utrymme för godtycke (förslag om tillkännagivande).

I motion 2003/04:Bo246 (c) yrkande 1 föreslås att äganderätten skall

stärkas genom att möjligheterna till expropriation, både vad gäller äganderätt

och nyttjanderätt, skall användas varsamt. Motionsförslaget omfattar att

expropriationslagens bestämmelser skall präglas av större restriktivitet

än i dag i enlighet med vad grundlagsregleringen om förfogandelagstiftningen

ger uttryck för (förslag om tillkännagivande). Förslaget i motion

2003/04:Bo246 (c) yrkande 2 gäller att expropriation inte skall få ske med

mindre än att alla andra alternativ är prövade (förslag om tillkännagivande).

Expropriation innebär att enskildas egendom tas i anspråk för att tillgodose

olika samhällsnyttiga ändamål. De s.k. expropriationsändamålen anges i

2 kap. expropriationslagen (1972:719). Kommunen är berättigad till

expropriation av mark som skall användas för tätbebyggelse. Expropriation

kan också ske för att tillgodose ändamål som avser kommunikationer,

drivkraft, vatten och avlopp, näringsverksamhet, skydds- och säkerhetsområden,

försvarsändamål, kultur samt natur- och friluftsliv. Även vanvårdade

fastigheter kan exproprieras. Dessutom finns en allmän bestämmelse om

expropriation av mark som behövs för verksamhet som staten eller kommunen

har att tillgodose eller som är av väsentlig betydelse för riket, orten

eller en viss befolkningsgrupp. Något av en särställning har regeln om s.

k. värdestegringsexpropriation. Dess innebörd är att förhindra oförtjänt

värdestegring hos fastigheter som inte direkt berörs av ett

expropriationsförfarande men som förväntas öka i värde genom ett

expropriationsföretag.

Regeln bygger på likhetsprincipen och syftar till att eliminera sådan

markvärdesstegring som ställer icke exproprierade markägare i en bättre

situation än dem vars mark exproprieras.

Bostadsutskottet har vid flera tidigare tillfällen avstyrkt liknande

förslag som de som nu behandlas (senast i bet. 2002/03:BoU8). Utskottet

har därvid ansett att den rådande regleringen av de ändamål för vilka

expropriation får ske innebär en sådan avvägning mellan olika intressen

att en ändamålsenlig hushållning av markresurser främjas.

Särskilt har utskottet påpekat att det även fortsättningsvis kommer att

vara nödvändigt för det allmänna att kontrollera samhällsutvecklingen

genom att tillämpa expropriation i enskilda fall. En total inskränkning

av möjligheterna till expropriation för enskilda rättssubjekt och en

begränsning av möjliga expropriationsändamål för staten och kommunen skulle

innebära betydande svårigheter för samhällsutvecklingen. Det allmänna

måste även fortsättningsvis ha möjligheter att göra erforderliga avvägningar

mellan skilda berättigade intressen som kan göra anspråk på ett specifikt

markområde. Vid tillståndsprövningen skall hänsyn inte bara tas till de

allmänna intressen som kan motivera den sökta åtgärden utan även till

motstående intressen. Vidare bör tillstånd exempelvis inte få meddelas om

ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller om olägenheterna

av expropriationen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar

som kan vinnas genom den. Mot den bakgrunden har utskottet funnit att

kraven på rättssäkerhet får anses vara tillgodosedda.

Utskottet gör nu samma bedömning som tidigare. Motionsförslagen avstyrks

således.

Expropriationsersättning

I motion 2003/04:Bo258 (m) yrkandena 2 (delvis) och 3 lämnas förslag om

en genomgripande översyn som skall syfta till att säkerställa att markägaren

vid expropriation får ersättning för fastighetens fulla marknadsvärde

samt för de kostnader och det intäktsbortfall som uppkommer. Enligt

förslaget skall presumtionsregeln avskaffas. Det enda rimliga är enligt

motionärerna att exproprianten skall ha bevisbördan (förslag om

tillkännagivande). Enligt förslaget i motion 2003/04:MJ404 (m) yrkande 2 skall

mark ersättas med sitt fulla marknadsvärde och därtill skall markägaren

ges rätt till ersättning för kostnader som är direkt hänförliga till

expropriationen (förslag om tillkännagivande). I ytterligare en motion,

2003/04:MJ476 (m) yrkande 3, föreslås en bredare översyn av expropriationslagens

ersättningsregler. I motionen påpekas att expropriationslagens ersättningsregler

också används vid tillämpningen av annan förfogandelagstiftning än

expropriation. Särskilt uppmärksammar motionärerna bl.a. ersättningsfrågor

som gäller ledningsdragning för vatten och gas. Motionsförslaget avser

främst att den i dag förhärskande skadeprincipen bör överges och att man

i stället skall närma sig de principer som gäller avstående av mark på

frivillig väg (förslag om tillkännagivande).

Också förslaget i motion 2003/04:Bo254 (fp) yrkande 3 avser att

presumtionsregeln skall avskaffas (förslag om tillkännagivande).

I motion 2003/04:Bo246 (c) yrkande 3 föreslås att tydliga ersättningsregler

skall utarbetas och följas (förslag om tillkännagivande). I motion

2003/04:Bo246 (c) yrkande 4 lämnas förslag om att ersättning bör bestämmas

i ett inledande skede av expropriationsprocessen, inte i efterhand sedan

projektet påbörjats, och att den bör betalas ut omgående (förslag om

tillkännagivande).

Bestämmelserna i expropriationslagen skiljer mellan tre olika slag av

ersättning. Löseskilling utgår då en hel fastighet exproprieras medan

intrångsersättning utbetalas när endast del av fastighet inlöses. Därutöver

utgår ersättning för personlig skada, vilken innefattar andra förluster

som ägaren m.fl. kan göra genom expropriationen. Ersättningen för personlig

skada kan avse exempelvis flyttkostnader eller förlust genom nedläggning

av rörelse och har således inget att göra med själva fastighetens värde.

Den exproprierande står dessutom i allmänhet för motpartens kostnader

för hela expropriationsförfarandet. Undantag gäller för kostnader som

uppkommit genom försummelse eller kan betraktas som onödiga. Dessutom

gäller vid prövning i högre rätt än fastighetsdomstol att den exproprierande

oavsett utgången svarar för rättighetshavarens kostnader då endast den

förre överklagat.

Grundprincipen om att den enskilde skall ersättas för sin förlust begränsas

genom den s.k. presumtionsregeln. Denna regel innebär att den ökning av

fastighetens marknadsvärde som ägt rum tio år före expropriationsansökan

räknas fastighetsägaren till godo endast om det konstateras att ökningen

beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt.

Fastighetsägaren har bevisbördan för att så är fallet.

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat expropriationslagens

ersättningsregler (senast i bet. 2002/03:BoU8). Förra året pekade utskottet

bl.a. på det arbete som bedrevs inom 2002 års ledningsrättsutredning (Ju

2002:03). Utredningen har nyligen lämnat sitt slutbetänkande (SOU 2004:7).

När ledningsrätt upplåts i dag betalas ersättning till berörda fastighetsägare

enligt reglerna i expropriationslagen. Utredningsuppdraget har när det

gäller frågan om ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt varit begränsat

till att överväga om de nuvarande ersättningsprinciperna skall kompletteras

när det gäller de fall som täcks in av de utvidgningar som nu har föreslagits

av utredningen. Enligt utredningens bedömning är det emellertid olämpligt

att införa andra ersättningsprinciper enbart för det utvidgade området.

Ett tillskapande av särlösningar för utvidgningsfallen skulle nämligen

leda till gränsdragningsproblem och omotiverade skillnader mellan likartade

ledningsrättsupplåtelser. Utredningen anser att det finns starka skäl för

en övergripande översyn av reglerna om ersättning vid expropriativa ingrepp,

men att införandet av någon annan form av ersättningsprincip i

ledningsrättslagen är en reform som kräver betydligt mera ingående överväganden

än som rymts inom ramen för utredningens uppdrag.

Ersättningsreglerna i expropriationslagen fick sin nuvarande utformning

i början av 1970-talet. Någon mer allmän översyn av reglerna har inte

skett. Under senare år har reglerna alltmer kommit till användning vid

förvärv där förvärvaren är en privat aktör som driver sin verksamhet i

vinstsyfte. Mot den bakgrunden finns det enligt utskottets mening anledning

att nu göra en utvärdering av hur reglerna fungerar och om de, allmänt

sett, leder till rimliga resultat för den enskilde. Utskottet anser att

regeringen bör ta initiativ till en sådan utvärdering.

Vad utskottet nu anför bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. Förslaget lämnas med anledning av motionerna 2003/04:MJ404 (m)

yrkande 2, 2003/04:MJ476 (m) yrkande 3, 2003/04:Bo246 (c) yrkandena 3 och

4, 2003/04:Bo254 (fp) yrkande 3 och 2003/04:Bo258 (m) yrkandena 2 i denna

del och 3.

Övriga fastighetsrättsliga frågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

samfälligheters rätt till verkställighet på grundval av debiteringslängd,

ägofredslagstiftningen och fäbodkulturen, jämför reservation 11 (v, c),

samt

regleringen av häradsallmänningar.

Samfälligheter

Förslaget i motion 2003/04:Bo277 (fp) avser att en samfällighets rätt

till verkställighet på grundval av debiteringslängd skall upphävas, dvs.

en sådan längd skall inte längre utgöra en exekutionstitel (grundval för

kronofogdemyndighetens indrivning). Förslaget innebär att samfälligheten

i stället blir hänvisad att ansöka om betalningsföreläggande eller stämning

vid domstol för att på så sätt skaffa sig en exekutionstitel. De i motionen

avsedda bestämmelserna återfinns i lagen (1973:1150) om förvaltning av

samfälligheter.

En samfällighetsförenings medelsbehov täcks ytterst genom uttaxering av

medlemmarna. Betalningsskyldigheten för dessa fastställs vid föreningsstämma

genom en taxeringslängd. En föreningsmedlem kan, om han inte anser sig

betalningsskyldig, vid fastighetsdomstol mot föreningen väcka talan om

rättelse inom fyra veckor från den dag då debiteringslängden framlades på

föreningsstämman. Debiterat och till betalning förfallet belopp får, om

domstolen inte beslutat annat när den prövat talan om rättelse, tas ut

enligt bestämmelserna i utsökningsbalken om fordran för vilken

betalningsskyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft (40, 42 och 46 §§

lagen

om förvaltning av samfälligheter). Verkställigheten på grund av

debiteringslängd kan inte omfatta dröjsmålsränta eller indrivningskostnader

(NJA 1987 s. 46).

Utskottet anser inte att det ligger några fördelar i att ändra lagstiftningen

så att en debiteringslängd inte längre utgör exekutionstitel. Motionen

avstyrks därför.

Ägofredslagstiftningen

I motion 2003/04:Bo202 (c) yrkande 1 föreslås dels bevarande, dels ändring

av ägofredslagstiftningen så att fortsatt fäboddrift kan bedrivas. Det

översynsarbete som pågår av ägofredslagen måste leda till lagstiftning

som skapar en hållbar situation gällande stängsel både för de i dag

verksamma fäbodbrukarna och de som kommer att starta verksamhet på fäbodar.

Förslaget gäller också att ändamålet med fäbod som företeelse görs klart

av lagstiftaren (förslag om tillkännagivande).

Enligt ägofredslagen (1933:269) är en ägare eller en innehavare av hemdjur

principiellt skyldig att hålla sådan vård om djuren att de inte olovligen

kommer in på annans ägor. Lagen innehåller också bestämmelser om skyldighet

att hålla stängsel. En fastighetsägare kan således begära att stängsel

sätts upp när grannfastigheten används för bete och stängsel behövs.

Skyldigheten att vårda djuren begränsas genom ägofredslagens bestämmelser

om rätt till gemensamt bete på skogs- och utmarker som gränsar till

varandra. Sådan mark anses under vissa förutsättningar upplåten till gemensamt

bete för större hemdjur i den mån marken inte är inhägnad. Regeringen får

föreskriva att rätt till gemensamt bete även skall avse mindre hemdjur.

För att bl.a. ge möjlighet till skydd mot skador på skogsåterväxten till

följd av betning finns i ägofredslagen särskilda bestämmelser om betesreglering

på mark som anses upplåten till gemensamt bete. Betesregleringen medför

bl.a. att rätten till gemensamt bete upphör för fastigheter som äger del

i marken eller som har betesrätt på grund av servitut. Bestämmelserna om

betesreglering tillämpas inom (en del av) ett län sedan så beslutats genom

förordning. Sådana förordningar är få till antalet. Enligt ägofredslagen

har djurägare eller den som mottagit djur till underhåll eller nyttjande

strikt ansvar om djuren olovligen tagit sig in på annans ägor och där

orsakar skada. I lagen föreskrivs regressrätt mot den som vållat skadan.

Ägofredslagen reglerar även en rätt att bättra annans hägnad och att ta

hand om annans betesdjur. Vidare regleras förvaltningen av stängsel- och

betessamfälligheter. Slutligen finns bestämmelser om förseelser mot

föreskrifter om betning samt om förverkande av rätt till gemensamt bete.

I promemorian Ds 2002:33 har föreslagits att lagen om ägofred samt viss

till denna anslutande lagstiftning skall upphöra att gälla. Vidare föreslogs

att lagen (1938:121) om hittegods skall tillämpas också på hemdjur som

kommit in på annans mark. Som skäl till förslaget angavs att den nuvarande

regleringen är onödig, i huvudsak därför att det är ett litet antal fall

som omfattas av regleringen eller att andra regler kan tillämpas.

Utredningen om rätt till bete vid fäbodbruk och annan småskalig djurhållning

har nyligen lämnat sitt betänkande Betesrätt vid fäbodbruk m.m. (SOU

2003:116). Enligt utredningsförslaget bör fäbodkulturen bevaras och stärkas.

Utredaren har koncentrerat sitt arbete på fäbodbruket och vissa andra

företagsformer som bedriver djurhållning enligt gammal tradition och

sedvana. Därmed avses bl.a. att djuren betar fritt på ostängslad skogsmark.

Utredaren anser att det behövs lagbestämmelser för att framför allt det

fria skogsbetet skall kunna fortsätta. Skogsbetet sker i dag med stöd

dels av ägofredslagen, dels gammal sedvana. Utredaren konstaterar att det

fria skogsbetet visserligen utnyttjas av en ganska liten grupp av företagare

men att det har stor betydelse från miljö- och naturvårdssynpunkt. Skogsbetet

bidrar till att det öppna odlingslandskapet och den biologiska mångfalden

bevaras. Flera skäl talar således för att betesrätten stärks i en särskild

lag. I betänkandet redovisas några rättsfall rörande sedvanebetet som

tyder på att betesrätten vid eventuella konflikter mellan markägare och

djurhållare har en osäker eller i vart fall oklar ställning. Osäkerheten

gäller också i vilken utsträckning djurhållaren är skyldig att hålla

stängsel för att hindra att djuren kommer in på andras marker. Enligt praxis

är det inte djurägaren utan den som vill skydda sin mark mot betande djur

som får anordna stängsel (den omvända stängselskyldigheten). Denna praxis

går så att säga stick i stäv med gällande lagbestämmelser om stängselskyldighet

och det är därför enligt utredningen tveksamt om den håller vid en rättslig

prövning. Utredarens lagförslag innebär dels att de nuvarande bestämmelserna

i ägofredslagen om s.k. gemensamt bete får leva vidare, dels att det

sedvanebete som utövas enligt stadigvarande sedvana på berörda orter

bekräftas och får stöd i den nya lagen. Utredaren framhåller vidare att den

omvända stängselskyldigheten bör få en starkare ställning som sedvanerätt

i och med att bestämmelserna om stängselskyldighet i ägofredslagen enligt

förslaget försvinner. Lagförslagen innebär i övrigt att ägofredslagen

upphävs och att frågor som regleras i den lagen i fortsättningen hanteras

enligt annan befintlig lagstiftning. Hit hör t.ex. stängselfrågor, tillsyn

av djur, skadestånd och omhändertagande av bortsprungna djur. Det s.k.

strikta ansvaret för skador som husdjur orsakar på annans mark försvinner.

Utredningsförslaget bereds nu inom Jordbruksdepartementet.

Enligt utskottet finns det inte anledning för riksdagen att nu i sak ta

ställning till de i motionen väckta frågorna. I stället bör resultatet av

det inom Regeringskansliet pågående beredningsarbetet avvaktas. Motionen

avstyrks således.

Häradsallmänningar

I motion 2003/04:Bo207 (m) föreslås en utredning rörande regleringen av

häradsallmänningar. Utredningen bör avse om skälen för den gamla ordningen

kvarstår samt formerna för att möjliggöra för delägarna att kunna välja

bolagsform eller annan juridisk form för ägandet av häradsallmänningen

med syfte att skapa likviditet i ägandet och säkra effektiv förvaltning.

Förslaget omfattar också att möjligheter skapas för en delägare att lämna

delägandet genom försäljning av sin andel. Även frågan om hembud omfattas

av motionsförslaget. De båda senare frågorna med syfte att möjliggöra ett

lokalt och samlat ägande (förslag om tillkännagivande).

Häradsallmänningarna regleras i lagen (1952:166) om häradsallmänningar

vilken lag var den senaste mer genomgripande förändringen av lagstiftningen

på detta område. Häradsallmänningarna tillhör ägarna av vissa fastigheter.

En delägare får inte överlåta sin rätt till delaktighet i allmänningen

annat än gemensamt med den fastighet med vilken rätten är förenad.

Begränsande regler gäller för inteckning, överlåtelse och införlivning av ny

mark. Det skall här särskilt anges att allmänningsskogarna i Norrland och

Dalarna har en annan och i tiden senare bakgrund och att särskild

lagstiftning gäller för dessa.

Vid riksmötet 1999/2000 genomfördes ett par förändringar av lagen (prop.

1999/2000:39 och bet. 1999/2000:BoU8). Det gällde bl.a. bestämmelserna

om avyttring och om införlivning av mark. I lagstiftningsärendet betonades

syftet med bestämmelserna, att allmänningarnas långsiktiga fortbestånd

och utveckling skall tryggas. Det konstaterades också att den betydelse

som allmänningarna har för befolkning och näringsliv numera knappast

ifrågasätts.

Utskottet finner inte tillräckliga skäl för att föreslå riksdagen att en

översyn av lagen om häradsallmänningar görs med den inriktning som föreslås.

M-motionen avstyrks således.

Länsindelning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslaget om folkomröstningar avseende

länsindelningsändringar i samband med bildandet av nya regioner, jämför

reservation 12 (c).

Indelningsändringar vid bildandet av nya regioner

I motion 2002/03:K241 (c) yrkande 18 (partimotion) lämnas förslag om att

länssammanslagningar eller länsdelningar som ett led i bildandet av nya

regioner bör föregås av en folkomröstning (förslag om tillkännagivande).

Konstitutionsutskottet anförde vid sin bedömning under föregående riksmöte

av motionens andra förslag om regionbildningar - yrkandena 16, 17 och 21

följande (bet. 2002/03:KU18).

Riksdagen beslutade så sent som i januari 2002 att försöksverksamheten i

Skåne län och Västra Götalands län, där landstingsfullmäktige utgör den

direktvalda beslutande regionfullmäktigeförsamlingen, skall fortgå i

oförändrad form t.o.m. utgången av år 2006 samtidigt som det öppnades

möjlighet att i övriga län bilda samverkansorgan enligt den nya lagen

[(2002:34) om samverkansorgan i länen]. Sådana har nu också bildats i flera

län. Uppföljning och utvärdering skall göras av verksamheterna både enligt

försökslagen och enligt den nya lagen om samverkansorgan.

Enligt utskottets uppfattning finns det inte skäl för riksdagen att nu

göra några ändringar i beslutet om formerna för den regionala samverkan.

Utskottet beaktar härvid också den allmänna översyn av uppgiftsfördelningen

mellan staten, kommunerna och landstingen som regeringen nyligen beslutat

om och i vilken särskild uppmärksamhet skall ägnas åt den regionala nivåns

roll.

Konstitutionsutskottet fann det inte heller påkallat att vidta någon åtgärd

med anledning av det i motionens yrkande 20 framförda förslaget att se

över grundlagen rörande bildandet av regioner. Riksdagen avslog

motionsförslagen i enlighet med utskottets förslag.

Enligt bostadsutskottets mening är det inte lämpligt att riksdagen nu som

en sak för sig tar ställning till om c-förslaget skall genomföras. Ett

sådant ställningstagande bör i stället ske samtidigt med att andra frågor

som gäller regionaliseringen avgörs när ytterligare erfarenheter vunnits

av de redan pågående regionala verksamheterna. Utskottet avstyrker därför

c-motionens förslag.

Det skall här nämnas att Ansvarskommittén, vars arbete konstitutionsutskottet

bl.a. uppmärksammat, i december 2003 har avlämnat ett delbetänkande, SOU

2003:123. Kommittén har ägnat denna första etapp åt inriktningen av det

fortsatta utredningsuppdraget.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Jordförvärvslagen, punkt 1 (kd, c, mp)

av Göran Hägglund (kd), Rigmor Stenmark (c) och Helena Hillar Rosenqvist

(mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:N330

yrkande 4 och 2003/04:N335 yrkande 7 i denna del och bifaller delvis motion

2003/04:Bo272 yrkandena 1-4.

Ställningstagande

Vi anser det vara av väsentlig betydelse att lagstiftningen om förvärv av

lantbruksegendom skärps. Jordförvärvsutredningens förslag om att avskaffa

jordförvärvslagens glesbygdsbestämmelser bör inte genomföras. Det gäller

i stället att värna om jord- och skogsbruk av den typ vi har i Sverige.

Landsbygden måste hållas levande. Sysselsättningen i glesbygd måste stärkas

och familjejordbruken skyddas. Detta har betydelse ur ett flertal synvinklar,

inte minst vad gäller möjligheterna att nå en från miljösynpunkt hållbar

utveckling. Problemet skall ses mot bakgrund av att köptrycket från svenska

och utländska företag kan förväntas öka. Uppköp och exploatering med endast

kortsiktiga vinstintressen som mål måste effektivt motarbetas.

Främst gäller det att stärka sambandet mellan ägande, brukande och boende.

Det måste utrönas hur lagen i sig skall ge uttryck för detta men minst

lika viktigt är att tillämpningen blir effektiv. Ett särskilt problemkomplex

är de juridiska personernas möjligheter till förvärv. Dagens lagstiftning

ger uttryck för en restriktivitet som i grunden är bra. Den nuvarande

principen som skall skapa en balans mellan olika ägarkategorier är också

något som Jordförvärvsutredningen ställt sig bakom.

Reglerna måste få en utformning och tillämpning så att familjejordbruken

blir den dominerande ägarkategorin och så att generationsskiftena underlättas.

Det finns också ett behov av att se över lagens geografiska tillämpningsområden.

Jordförvärvsutredningens förslag bör således inte utan en i vissa delar

kraftig omarbetning läggas till grund för lagstiftning. Vi önskar att en

ny utredning genomförs med ett otvetydigt uppdrag att lämna förslag med

den av oss förordade inriktningen.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi framför. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:N330 (kd) yrkande

4 och 2003/04:N335 (mp) yrkande 7 i denna del och bifaller delvis motion

2003/04:Bo272 (fp) yrkandena 1-4.

2. Jordförvärvslagen, punkt 1 - motiveringen (m)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m) och Peter

Danielsson (m).

Ställningstagande

De krav på förvärvsprövning och boendeplikt som ställs vid försäljning

och köp av fastigheter i vissa delar av landet innebär bl.a. en klar

inskränkning i dispositionsrätten och egendomsskyddet. Säljaren har inte

rätt att sälja till vem som helst. Staten har genom tvångsåtgärder i form

av återlösen möjlighet att gynna köpare som redan är boende på en ort.

Erfarenheten visar dock att lagstiftningen på intet sätt bidrar till ökad

bosättning. Boplikten leder ofta till att det är en befintlig markägare

på orten som får köpa fastigheten till ett pris som, på grund av

omständigheterna, långt understiger det pris som säljaren skulle ha erhållit

om ingen förvärvsprövning funnits. Anledningen kan bl.a. vara att

fastigheterna saknar mangårdsbyggnader eller har obeboeliga bostadshus. Att

uppföra ett nytt bostadshus innebär en sådan kostnad att fastighetsköpet

blir direkt olönsamt och absolut inte kan ge försörjning åt en familj.

Ännu mer befängt förefaller detta mot bakgrund av att en person som ärver

fastigheten kan vara bosatt i Stockholm. Vid överlåtelse till en person

som bor på pendlingsavstånd från fastigheten och som har möjlighet att

utföra daglig skötsel kräver staten däremot boendeplikt.

I Jordförvärvsutredningens betänkande SOU 2001:38 föreslås att

glesbygdsbestämmelserna, dvs. boplikten, slopas. Vi biträder den uppfattningen.

Följaktligen avstyrker vi samtliga motionsförslag.

3. Förvärv av permanenthus för fritidsändamål, punkt 2 (m, fp, kd)

av Göran Hägglund (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström

(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp) och Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo254

yrkande 7 och avslår motionerna 2003/04:N249 yrkande 1, 2003/04:N328

yrkande 13, 2003/04:N335 yrkande 7 i denna del, 2003/04:N338 yrkandena 2

och 3, 2003/04:Bo220, 2003/04:Bo232 och 2003/04:Bo233 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Vi motsätter oss samtliga de förslag som innebär en reglering med avsikt

att styra var människor skall ha sina permanentbostäder och var de skall

få bo på sin fritid. Sådan lagstiftning anser vi inte önskvärd eftersom

den är ett stort ingrepp i den enskilda äganderätten. Dessutom skulle den

inte bli effektiv. Vidare kan på goda grunder befaras att en sådan

lagreglering, vare sig det gäller en mer omfattande förvärvsprövning eller

ökade befogenheter för kommunerna i deras fysiska planering, innebär en

sådan byråkrati och krav på kontroll att den inte låter sig genomföras i

ett samhälle som skall präglas av frihet och respekt för de enskilda

människornas val.

Lösningen på de problem som gäller omvandlingen av permanenthus till

fritidsbostäder och skapandet av förutsättningar för människor att kunna

bo kvar i sin hembygd ligger inom områden av politiken för vilka

bostadsutskottet inte har ett beredningsansvar. Det gäller främst närings-,

skatte- och finanspolitiken. Exempelvis kan en mer företagarvänlig politik

skapa förutsättningar för arbetstillfällen, en utbyggnad av infrastrukturen

ge möjlighet till arbetspendling samt en sänkning av fastighetsskatten ge

människor bättre ekonomiska förutsättningar att bo kvar.

Erfarenheter som redovisats från Norge, där boplikt finns i ca 75 kommuner,

visar att man inte får det förväntade resultatet. I stället kan man

konstatera ett flertal negativa effekter. Exempel på detta är sänkta

fastighetspriser för helårshus, vilket ökar riskerna att investera i sin

fastighet samtidigt som de hus som klassas som fritidshus inom samma område

stiger i värde. Det ger en konstgjord, snedvriden marknad, där de

helårsboende blir fattigare och fritidshusägarna rikare. Man behåller också

ofta husen inom familjen och använder det för fritidsboende hellre än att

sälja till lågt pris, med stöd av de släktskapsundantag för förvärv som

finns i lagen. Sådana undantag nämns när boplikt föreslås i Sverige.

Således anser vi att lösningen på omvandlingsproblematiken inte står att

finna i att det skall införas någon form av boplikt, vare sig de är fråga

om införande av ny förvärvslagstiftning eller förändringar av plan- och

bygglagens bestämmelser.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo254 (fp) yrkande

7 och avslår motionerna 2003/04:N249 (s) yrkande 1, 2003/04:Bo232 (s),

2003/04:N338 (kd) yrkandena 2 och 3, 2003/04:Bo233 (kd) yrkandena 1 och

2, 2003/04:N328 (c) yrkande 13, 2003/04:Bo220 (c) och 2003/04:N335 (mp)

yrkande 7 i denna del.

4. Förvärv av permanenthus för fritidsändamål, punkt 2 (c)

av Rigmor Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:N328

yrkande 13 och 2003/04:Bo220, bifaller delvis motionerna 2003/04:N249

yrkande 1, 2003/04:N335 yrkande 7 i denna del, 2003/04:N338 yrkandena 2

och 3 och 2003/04:Bo233 yrkande 2 och avslår motionerna 2003/04:Bo232,

2003/04:Bo233 yrkande 1 och 2003/04:Bo254 yrkande 7.

Ställningstagande

Landsbygdens glesa strukturer lockar många vid valet av bosättning. Gott

om plats, närhet till skog, mark, hav, fjäll och sjöar är en fantastisk

resurs som borde kunna framhållas mer, till fördel för den regionala

utvecklingen. Förutsättningar för boende varierar kraftigt inom olika

regioner av landet. Men bilden är mer komplicerad än så. Det är inte bara

fråga om nationella regionala skillnader mellan överhettning och brist på

etableringar. Sådana skillnader finns även inom enskilda kommuner och

även inom mindre områden än så.

I dag finns skärgårdsområden med en oerhört stor efterfrågan på bostäder

där boplikt efterfrågas som ett medel för att hindra att fastighetsförsäljningar

sker för fritidshusändamål och för att kunna dämpa boendekostnaderna och

fastighetspriserna. Samtidigt finns det skärgårdsområden som redan har

förlorat sin sista öbo eftersom kommunikationerna och servicen har försvunnit

eller inte utvecklats. Under de senaste 20-30 åren har de fritidsboendes

(sommargästernas) uppköp av helårshus i kustsamhällena hela tiden ökat.

Fritidsbostadsmarknaden har prisnivåer som åretruntbostadsmarknaden inte

klarar av. Detta har lett till stora svårigheter att finna hus för dem

som önskar bo året runt.

När befintliga fastigheter försvinner ur händerna på åretruntboende

planerar kommunerna för bostäder i nya lägen, om möjligt även i mycket

attraktiva områden. Det finns dock ingen garanti för att husen i de

nyplanerade områdena blir helårsbostäder eftersom nuvarande lagstiftning

inte innefattar några verksamma styrinstrument i detta avseende. Attraktiv

mark är en ändlig resurs. Det är därför viktigt att kommunen ges möjlighet

att effektivt styra boendet, t. ex. genom att inom nya detaljplaneområden

bestämma att områden endast får bebyggas och användas för helårsboende.

Jag

anser att plan- och bygglagen bör ändras så att kommunerna kan göra lokala

överväganden om vilka områden som vid nybyggnation bör avsättas endast

för åretruntboende. PBL-kommittén bör därför få i uppdrag att lämna förslag

till en lagändring som möjliggör för kommunerna att via detaljplan eller

annat planinstrument styra så att områden vid nybyggnation kan förbehållas

och bevaras för åretruntboende.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

jag framför. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:N328 (c) yrkande

13 och 2003/04:Bo220 (c), bifaller delvis motionerna 2003/04:N249 (s)

yrkande 1, 2003/04:N338 (kd) yrkandena 2 och 3, 2003/04:Bo233 (kd) yrkande

2 och 2003/04:N335 (mp) yrkande 7 i denna del samt avslår motionerna

2003/04:Bo232 (s), 2003/04:Bo254 (fp) yrkande 7 och 2003/04:Bo233 (kd)

yrkande 1.

5. Förvärv av permanenthus för fritidsändamål, punkt 2 (mp)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:N335

yrkande 7 i denna del, bifaller delvis motionerna 2003/04:N249 yrkande 1,

2003/04:N328 yrkande 13, 2003/04:N338 yrkandena 2 och 3, 2003/04:Bo220,

2003/04:Bo232 och 2003/04:Bo233 yrkandena 1 och 2 och avslår motion

2003/04:Bo254 yrkande 7.

Ställningstagande

Landsbygdens utveckling blir för varje år som går alltmer bekymmersam.

Den markpolitik som bedrivs, eller snarare bristen på en sådan effektiv

politik, gör mig betänksam. Jag är medveten om att de markpolitiska

frågeställningarna är komplicerade, inte minst från juridisk synpunkt. Enligt

min mening går det inte att behandla de markpolitiska instrumenten vart

och ett för sig. Det måste till en bred översyn som stärker sambandet

mellan boende, brukande och ägande. Den inriktning översynen skall ha bör

vara klart och tydligt formulerad. Översynen bör avse den lagstiftning

som redan finns - inklusive plan- och bygglagstiftningen - samt omfatta

de utländska förebilder man kan hitta som har denna målsättning. Nya idéer

måste utvecklas och prövas. Översynen kan inte endast avse rent markpolitiska

frågor. Den måste också omfatta t.ex. lämpliga, långsiktigt hållbara former

för ägandet av mark, bostäder och företag. Jag tror särskilt att de

kooperativa formerna, där traditionellt brukande och ägande har starka

sammanhållande bindningar, bör vinna uppmärksamhet i detta sammanhang.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

jag framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:N335 (mp) yrkande

7 i denna del, bifaller delvis motionerna 2003/04:N249 (s) yrkande 1,

2003/04:Bo232 (s), 2003/04:N338 (kd) yrkandena 2 och 3, 2003/04:Bo233

(kd) yrkandena 1 och 2, 2003/04:N328 (c) yrkande 13 och 2003/04:Bo220 (c)

samt avslår motion 2003/04:Bo254 (fp) yrkande 7.

6. Kommunala förköp, punkt 3 (m)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m) och Peter

Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo258

yrkande 11.

Ställningstagande

Den kommunala förköpsrätten bör enligt vår uppfattning avskaffas. Det

främsta skälet till detta ställningstagande är att förköpsrätten inte

fyller någon funktion i den kommunala markplaneringen. Det är även av

vikt att framhålla att förköpsrätten gör att enskilda markägare hamnar i

en orimligt svag position i förhållande till kommunerna. Detta skall ses

mot bakgrund av att det kommunala planmonopolet, expropriationslagen och

överlägsna ekonomiska och personella resurser ger kommunerna en mycket

stark maktställning. Ett avskaffande av den kommunala förköpsrätten skulle

bidra till en sundare fastighetsmarknad. Vidare kan det ifrågasättas om

det är rimligt att spendera skattemedel på en kommunalisering av mark för

bebyggelse samtidigt som resurserna inte förslår att tillgodose mer

angelägna kommunala verksamheter. Regeringen bör snarast för riksdagen lägga

fram förslag om att avskaffa den kommunala förköpsrätten.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo258 (m) yrkande 11.

7. Avskaffande av tomträttsinstitutet, punkt 4 (m, c)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m), Rigmor Stenmark

(c) och Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo258

yrkande 5.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är tomträttsinstitutet en förlegad form av reglering

som försätter den enskilde tomträttshavaren i ett beroendeförhållande

till kommunen. Ur den enskildes perspektiv kan markkostnaden vid en

omreglering av avgälden påverkas på ett sådant oförutsägbart sätt att rena

rättssäkerhetsargument talar för ett avskaffande av tomträttsinstitutet.

Utan att närmare gå in på frågan kan konstateras att problemet kring hur

avgälderna skall omregleras visar på en avgörande svaghet med hela systemet.

De motiv som en gång angavs som skäl till tomträttsinstitutets införande

har i dag spelat ut sin roll. Vi anser att regeringen bör inrikta sitt

arbete på att skapa en fastighetsmarknad där det allmännas roll i möjligaste

mån är begränsad till att formulera erforderliga riktlinjer. Det är

oförsvarbart att på rent ideologiska grunder behålla ett markpolitiskt

instrument vars konsekvenser förhindrar ett spritt enskilt ägande.

Tomträttsinstitutet har dessutom, på ett sätt som lagstiftaren inte tänkt sig,

kommit att användas som ett styrinstrument i frågor som plan- och bygglagens

normer skall reglera.

Inom Justitiedepartementet övervägs för närvarande frågor om tomträttsavgälden.

Regeringens förslag förväntas innebära att avgälden för småhus knyts

till fastighetens taxeringsvärde och resultera i avsevärda höjningar av

tomträttsavgälden i många områden. Tomträttsinstitutets berättigande som

boendesocialt instrument skulle i och med detta helt ha spelat ut sin

roll, och avgälderna skulle snarast bli ett kostnadshinder för den som

vill äga sin bostad. Den fastighetsskatt som även tomträttsinnehavare

tvingas betala förstärker denna problematik ytterligare. Vissa innehavare

av tomträtter i attraktiva lägen eller köpare av sådana tomträtter åsamkas

orimliga kostnader genom att såväl tomträttsavgäld som fastighetsskatt

grundas på fastighetens taxeringsvärde. Vi anser att höga taxeringsvärden

uppkomna genom en stark efterfrågan inte skall tillåtas påverka vare sig

tomträttsavgäldens eller fastighetsskattens storlek på ett sådant sätt

att människor tvingas lämna hus och hem. En avveckling av tomträttsinstitutet

är en rimlig väg för att undvika sådana effekter. Om en fastighet stiger

i värde skall den boende genom sitt ägande kunna säkerställa sig mot

utgiftsökningar.

Det förekommer att vissa kommuner i en del fall sätter tomträttsavgälden

mycket lågt med som det kan tyckas ett vällovlig syfte, att hålla tillbaka

husägarens markkostnader. Sett ur ett allmänt perspektiv blir det fråga

om subventioner som lämnas till vissa men inte andra. Det öppnar för

godtycke och när det gäller hyreshus, som det oftast är fråga om, en

snedvriden konkurrens i förhållande till dem som inte får några sådana

subventioner. Kommuninnevånarna går dessutom miste om intäkter i motsvarande

mån.

Regeringen bör enligt vår uppfattning snarast lägga fram ett förslag för

riksdagen om att nya tomträtter inte skall kunna bildas.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi framför. Därmed bifaller riksdagen det förslaget i motion 2003/04:Bo258

(m) yrkande 5.

8. Friköp av tomträtter, punkt 5 (m, fp, c)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström (fp), Margareta Pålsson

(m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo254

yrkande 2 och 2003/04:Bo258 yrkande 6.

Ställningstagande

Småhusägare har i flera kommuner runt om i Sverige erbjudits att friköpa

sina tomter som upplåtits med tomträtt. För åtskilliga människor innebär

den nuvarande situationen att de själva äger sitt hus men inte den mark

på vilken detta står. För många framstår det som både egendomligt och

otillfredsställande. Ett erbjudande att friköpa sin tomt bör enligt vår

mening ges tomträttshavarna i alla Sveriges kommuner. Utrymmet för privat

ägande, också när det gäller tomtmark, måste vidgas. Det är ett naturligt

led i stärkandet av egenmakten inom bostadspolitiken. Tomträttsavgälderna

fungerar i praktiken som en extra fastighetsskatt. För småhusens del blir

detta tydligt genom regeringens mer än sannolika planer på att avgälderna

skall beräknas på taxeringsvärdet med årliga värdeuppräkningar. Vi anser

däremot att om en fastighet stiger i värde så skall den boende genom sitt

ägande kunna säkerställa sig mot utgiftsökningar.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi framför. Därmed bifaller riksdagen m- och fp-förslagen i motionerna

2003/04:Bo258 (m) yrkande 6 och 2003/04:Bo254 (fp) yrkande 2.

9. Expropriationsändamålen, punkt 6 (m, c)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m), Rigmor Stenmark

(c) och Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:MJ476

yrkande 4, 2003/04:Bo246 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Bo258 yrkandena 1

och 2 i denna del.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning medger bestämmelserna om expropriationsändamålen

ett alltför stort utrymme för godtycke.

Den enskilde fastighetsägaren riskerar att utsättas för expropriation av

rent konfiskatorisk karaktär utan att sådan är påkallad av att ytterst

angelägna samhällsintressen skall tillgodoses. Det är inte värdigt en

rättsstat att tillåta tvångsmässiga ingrepp i den enskilda äganderätten

på de grunder som nuvarande expropriationsändamål medger. Expropriation

av mark är en kränkning av äganderätten och bör endast komma i fråga när

synnerligen viktiga samhällsintressen så påkallar.

Mot bakgrund av detta föreslår vi att en genomgripande översyn av

expropriationslagen genomförs. Översynen skall i första hand syfta till att

begränsa och tydliggöra de ändamål som kan åberopas vid ett

expropriationsföretag.

Endast för stat eller kommun ytterst angelägna uppgifter och samhällsåtaganden,

däribland värnande om människors liv, hälsa och säkerhet samt skydd av

natur och miljö, skall tillåtas som expropriationsgrunder. Expropriation

där det allmännas enda motiv till ingreppet är att stävja en marknadsbaserad

värdeökning skall exempelvis inte medges. En särskild fråga som bör

övervägas är om eller i vilka fall en rätt till expropriation skall föreligga

för enskilda rättssubjekt. Det stöter nämligen rättskänslan att t.ex. en

privat företagare ges möjlighet att beröva en annan företagare dennes

egendom och därmed sammankopplade möjligheter till eget företagande, vinst

och utkomst. En annan situation som bör utredas gäller fall när exproprierad

egendom kommer att användas för ett annat ändamål än för vilket expropriation

skett. I en tid av snabb ekonomisk och teknisk utveckling torde det bli

allt vanligare att så blir fallet. Särskilt stötande är de fall när den

som exproprierat kommer att använda egendomen på ett sätt som den tidigare

fastighetsägaren haft önskemål om för egen del. Vi är medvetna om att

lösningarna av det senare problemet kan vara svåra att finna. Men det är

väsentligt att en utredning tar sig an frågan. Dessutom bör övervägas om

som förutsättning för expropriation bör gälla att andra förvärvs- och

upplåtelsealternativ först uttömts.

Bakom vårt ställningstagande ligger en stor respekt för äganderätten vilken

kommit till uttryck både i vår grundlag och den i Sverige lagfästa europeiska

konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motionerna 2003/04:Bo258

(m) yrkandena 1 och 2 i denna del, 2003/04:MJ476 (m) yrkande 4 samt

2003/04:Bo246 (c) yrkandena 1 och 2.

10. Expropriationsersättning, punkt 7 (v)

av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ404 yrkande 2, 2003/04:MJ476

yrkande 3, 2003/04:Bo246 yrkandena 3 och 4, 2003/04:Bo254 yrkande 3 och

2003/04:Bo258 yrkandena 2 i denna del och 3.

Ställningstagande

Expropriationslagstiftningen och annan förfogandelagstiftning har tillkommit

som instrument bland andra för att inte privata ägarintressen skall kunna

lägga hinder i vägen när angelägna samhällsintressen behöver tillgodoses.

Den utgör en viktig del av vår markpolitik. Ersättningsreglerna bör

avspegla en rimlig avvägning mellan dessa samhällsintressen och den berörda

markägarens ekonomiska intressen.

Ersättningsreglerna bör, enligt vår mening, som grundprincip innehålla

att markägarens förmögenhetsställning efter expropriationen skall bli

densamma som om någon expropriation inte ägt rum. Så är fallet med dagens

regler. Tillämpningen av den tidigare under 1900-talet gällande lagstiftningen

har flera gångar mynnat ut i att markägarna överkompenserats. Överkompensationen

hade negativa följder. Den ledde t.ex. till att kommunerna i sin planering

styrdes till områden som de kunde förvärva utan att tillgripa expropriation

även om andra områden ur plansynspunkt skulle ha varit lämpligare.

Lagstiftaren har vid flera tillfällen genom lagändring sökt motverka

överkompensation.

Den exproprierande har enligt vår mening rättmätiga anspråk på att inte

behöva betala för de värden som skapats genom hans egna insatser. Inte

heller bör det lämnas kompensation för sådana värden som är hänförliga

till vad stat och kommun genomfört och stått kostnaderna för, t.ex. i

form av infrastrukturutbyggnad, eller planerar att genomföra. Dessa båda

principer gör sig ofta samtidigt gällande. Regler som leder till

överkompensation påverkar dessutom prisbildningen på den fria marknaden i

höjande riktning, vilket har negativa effekter på samhällsutvecklingen i

stort, och de är inte önskvärda heller av detta skäl. Det finns i stället

anledning att expropriationsreglerna skall vara utformade så att

markvärdesstegringarna dämpas.

Vi anser alltså att som en utgångspunkt för ersättningsreglerna bör gälla

att den som drabbas av expropriation inte skall göra en ekonomisk vinning.

Vi anser inte att samhället har något att vinna på regelförändringar som

innebär att invånarna drabbas dels genom att offentliga medel i ökad

utsträckning måste användas för att överkompensera markägarna, dels genom

att de som konsumenter tvingas betala högre priser av samma anledning. En

ökad privatisering av den offentliga sektorn, som till del ligger bakom

kraven på en reformering av ersättningssystemet, skall inte tillåtas få

också sådana negativa effekter.

Med de utgångspunkter vi här redovisar finns det inte anledning att

reformera ersättningsreglerna med den inriktning som föreslås. Riksdagen

bör därför avslå motionerna 2003/04:MJ404 (m) yrkande 2, 2003/04:MJ476

(m) yrkande 3, 2003/04:Bo258 (m) yrkandena 2 i denna del och 3, 2003/04:Bo254

(fp) yrkande 3 och 2003/04:Bo246 (c) yrkandena 3 och 4.

2002 års ledningsrättsutredning hade ett begränsat uppdrag vad gäller

ersättningsfrågorna men har föreslagit en bredare översyn av reglerna för

expropriativa ingrepp. Enligt utredningens bedömning skulle det vara

olämpligt att införa ändrade ersättningsprinciper enbart för det av

utredningen föreslagna utvidgade tillämpningsområdet för ledningsrättslagen.

Utredningsbetänkandet skall nu remissbehandlas. Det kan finnas skäl att

mot bakgrund av vad som framkommer under den fortsatta beredningen av

detta betänkande återkomma till en eller annan fråga om ersättningsreglernas

utformning.

11. Ägofredslagstiftningen, punkt 9 (v, c)

av Owe Hellberg (v), Rigmor Stenmark (c) och Sten Lundström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo202

yrkande 1.

Ställningstagande

Under 1900-talet har det levande fäbodbruket ansetts vara ett minne av

svunna tider. Tvärtemot alla uppfattningar och slutsatser lever dock

fäbodarna kvar in i 2000-talet och ett antal yngre fäbodbrukare startar

verksamhet, byggd på äldre tiders traditioner. Fäbodbruken är i dag en

liten del av svenskt jordbruk. Cirka 85 brukare finns i Dalarna, ett

femtiotal i Gävleborg, ca 45 i Jämtland samt ca 15 i Västernorrland och

Värmland, totalt ca 195 fäbodar. Verksamheten är trots sin relativt ringa

omfattning mycket viktig för bevarandet av den biologiska mångfalden,

värdefulla natur- och kulturmiljövärden samt utrotningshotade husdjursraser.

Därför krävs det åtgärder för att möjliggöra bevarandet av ett levande

fäbodbruk.

För att bevara fäbodbruket och miljön är det viktigt att verksamhet och

boskapsskötsel kan upprätthållas på det traditionella sättet med fritt

skogsbete och delvis bete på fäboden efter slåtter. Endast genom bete och

slåtter kan fäbodarnas särpräglade kulturlandskap bevaras och en mängd

traditioner och seder som är knutna till fäbodarna leva vidare.

Tamboskapen har varit och är hjärtat i fäbodbruket. Kring gårdar och

slåttermarker har man stängslat för att få ett optimalt utnyttjande av

slåttermark och praktisk hantering av produkttillverkning. I dag är flera

fäbodstugor mer av fritidskaraktär och alla är inte inhägnade, vilket

orsakar problem för i dag verksamma fäbodbrukare.

I ett domstolsavgörande har en husägare fått rätt gentemot en fäbodbrukare

att denne är skyldig att stänga in sina djur. Fäboden mister sin karaktär

om ett fritt bete inte sker helt eller delvis, helst som marken i dag

inte brukas med hjälp av slåtter.

Det finns goda skäl för lagstiftaren att nu ta tillfället i akt och skapa

en hållbar situation för de i dag verksamma fäbodbrukarna och de som kommer

att starta verksamhet på fäbodar gällande stängsel samt för att klargöra

ändamålet med fäboden som företeelse. Utredningen om rätt till bete vid

fäbodbruk och annan småskalig djurhållning har nyligen lagt fram sitt

betänkande. Förslaget som publicerats i SOU 2003:116 bör nu vidare beredas

med den inriktning jag angivit. Det förslag som tidigare lagts fram i en

departementspromemoria från Jordbruksdepartementet (Ds 2002:33) om att

upphäva ägofredslagen m.m. skulle kunna få förödande konsekvenser och bör

alltså inte genomföras.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo202 (c) yrkande 1.

12. Länsindelning, punkt 11 (c)

av Rigmor Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:K241

yrkande 18.

Ställningstagande

Det finns många argument för ett ökat regionalt självstyre. Regionala

politiska organ har ofta de största möjligheterna att åstadkomma de

kraftsamlingar som krävs för att skapa tillväxt. Det starkaste argumentet

är förstås möjligheten till en ökad demokrati, eftersom det borde vara en

självklarhet att de frågor som hanteras på regional nivå också beslutas

på regional nivå.

Regionerna har kommit för att stanna. På sikt kommer regeringens negativa

inställning till regionalt självstyre att vara fördröjande men inte kunna

stoppa regionaliseringen.

En rimligare väg att gå är att nu ge tydliga besked om att regionaliseringen

inte kommer att upphöra och att riksdagen avser att successivt öka utrymmet

för det regionala självstyret.

En fortsatt försöksverksamhet skall endast ses som en nödvändig

övergångslösning till en permanent lösning. Genom regeringens agerande har denna

möjlighet ytterligare förskjutits.

Ett permanentande av regionerna bör präglas av den tilltro till lokala

och regionala folkvaldas förmåga att ta ansvar också för stora beslut som

var vägledande då försöksverksamheten inleddes. Det är naturligt att

övergången från försök till permanenta regioner för med sig ökade befogenheter

för regionerna att fatta beslut. Det centrala är dock att ett fast

institutionellt ramverk för besluten åstadkoms snarast.

Följande bör vara utgångspunkten för den fortsatta regionaliseringen i

Sverige: Alla regioner bör ha ett direktvalt regionfullmäktige med

beskattningsrätt. Regionerna bör även kunna ta över landstingens uppgifter.

Det skall endast finnas ett politiskt direktvalt organ på regional nivå.

Regionerna bör ges egen beslutanderätt i fråga om infrastrukturplaner,

tillväxtplaner och fördelning av utvecklingsmedel, dvs. besluten bör inte

villkoras med godkännande av regeringen eller statliga myndigheter. De i

regionen ingående kommunerna bör vara oförhindrade att öka regionens

kompetens genom att avstå egen kompetens. Regeringsformen, liksom kommunallagen,

vallagen och indelningslagen, bör ses över för att erkänna regionbildningarna

som en självständig politisk nivå. Denna ordning bör också bekräftas genom

att grundlagen ses över så att regionfullmäktige kan erkännas. Mina förslag

i de nyss nämnda delarna är inte föremål för bostadsutskottets beredning,

utan jag redovisar dem endast som bakgrund för det av mig nu behandlade

motionsförslaget.

Beslut om sammanslagning eller delning av län i samband med regionaliseringen

måste grundas på invånarnas önskemål. Risken är att en sammanslagning

utan folkligt stöd leder till ökad misstro och misstankar om toppstyrning

snarare än ökar känslan av delaktighet i beslutsfattandet. Länssammanslagningar

eller länsdelningar som ett led i bildandet av nya regioner bör därför

föregås av en folkomröstning.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

jag framför. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:K241 (c) yrkande 18.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motion från allmänna motionstiden hösten 2002

2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om folkomröstning i samband med länssammanslagning och

länsdelning.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:MJ404 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om ändring av expropriationslagen.

2003/04:MJ476 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om ersättningsregler vid intrång.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en översyn av ändamålen i expropriationslagstiftningen.

2003/04:N249 av Lars Wegendal (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att inom ramen för EU-samarbetet finna regler som motverkar

omvandlingen av permanentboende till fritidsboende inom planlagt område.

2003/04:N328 av Maud Olofsson m.fl. (c):

13. Riksdagen beslutar om en ändring i PBL som möjliggör för kommunerna

att styra via detaljplanerna så att områden vid nybyggnation kan destineras

till åretruntboende.

2003/04:N330 av Sven Gunnar Persson m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om tillämpningen av jordförvärvslagstiftning i regionalpolitiskt

syfte.

2003/04:N335 av Ingegerd Saarinen och Lotta N Hedström (båda mp):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om marklagstiftningen.

2003/04:N338 av Rosita Runegrund och Sven Brus (båda kd):

2. Riksdagen tillkännager som sin mening vad i motionen anförs om

ändringar i plan- och bygglagen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att ge tilläggsdirektiv till Kommittén för översyn av plan- och

bygglagstiftningen.

2003/04:Bo202 av Kenneth Johansson m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en ändring av ägofredslagstiftningen så att fortsatt fäboddrift

kan bedrivas.

2003/04:Bo207 av Sten Tolgfors (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att låta utreda regleringen av häradsallmänningar.

2003/04:Bo220 av Åsa Torstensson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att i enlighet med "Tanumsmodellen" förändra plan- och bygglagen så

att kompetens ges kommunerna att via nya eller omarbetade detaljplaner,

alternativt delar av dessa planer, avsätta bostadsområden för enbart

åretruntboende i samband med nybyggnation.

2003/04:Bo232 av Alf Eriksson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om en översyn för att motverka ett segregerat kustboende.

2003/04:Bo233 av Annelie Enochson (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att verka för att våra skärgårdar skall leva året runt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att ge tilläggsdirektiv till Kommittén för översyn av plan- och

bygglagstiftningen.

2003/04:Bo246 av Rigmor Stenmark (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att äganderätten skall stärkas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att expropriering ej får ske med mindre än att alla andra förslag

till lösningar är prövade.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att tydliga ersättningsregler skall utarbetas och följas.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att ersättning vid expropriation skall vara klar innan projektet

påbörjas.

2003/04:Bo254 av Nina Lundström m.fl. (fp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om tomträtt.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att avskaffa presumtionsregeln vid expropriation.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om boplikt.

2003/04:Bo258 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om äganderätten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om expropriation.

3. Riksdagen beslutar om avskaffande av presumtionsregeln vid

expropriation i enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att tomträtter erbjuds till försäljning.

6. Riksdagen beslutar att inga nya tomträtter upplåts i enlighet med

vad som anförs i motionen.

11. Riksdagen beslutar att avskaffa den kommunala förköpsrätten i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2003/04:Bo272 av Hans Backman m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att det inte skall vara möjligt att tillträda en fastighet innan

förvärvstillstånd beviljats.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att det inte skall vara så enkelt att kringgå lagen genom att

fingera ett boende i glesbygden genom att låna en brevlåda eller en

inneboendeadress.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att det inte skall var möjligt att få förvärva genom att utlova

en framtida bosättning på fastigheten men där sanktioner saknas mot den

som inte uppfyller utfästelsen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att bestämmelserna om anmälan helt tas bort för att i stället

ersättas med förvärvstillstånd så att alla förvärv i glesbygd prövas på

samma sätt av länsstyrelsen.

2003/04:Bo277 av Jan Ertsborn (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om upphävande av samfälligheters speciella rätt till verkställighet enligt

utsökningsbalken för belopp som uttaxerats i debiteringslängd.