Bet. 2003/04:BOU8

Bostadsutskottets betänkande

2003/04:BOU8

Bostadsförsörjningsfrågor

Sammanfattning

Bostadsutskottet behandlar i detta betänkande motioner från 2003 års

allmänna motionstid som avser vissa bostadsförsörjningsfrågor. Det som

behandlas är i första hand frågor med anknytning till lagen (2000:1383)

om kommunernas bostadsförsörjningsansvar och lagen (2002:102) om allmännyttiga

bostadsföretag. Även vissa frågor om bl.a. förmedling av hyresrätter tas

upp.

Utskottet avstyrker samtliga motionsförslag. När det gäller förslagen om

de två aktuella lagarna hänvisar utskottet bl.a. till resultaten från

utskottets uppföljningsarbete under innevarande riksmöte.

Till betänkandet har fogats 21 reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Avskaffande av lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar

Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo297 yrkande 22.

Reservation 1 (m, fp, kd, c)

2. Utökade krav på kommunal boendeplanering och bostadsförmedling

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo225 yrkandena 3 och 5 och 2003/04:Bo252

yrkande 9.

Reservation 2 (m, fp, kd, c) - motiv

Reservation 3 (v)

3. Förmedling av andrahandslägenheter

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo224 yrkande 2 och 2003/04:Bo231

yrkandena 1 och 8.

Reservation 4 (m, fp, kd, c) - motiv

Reservation 5 (v)

Reservation 6 (mp)

4. Bostäder åt hemlösa

Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo236 yrkande 8.

Reservation 7 (fp, kd, c)

5. Bostäder åt misshandlade kvinnor

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju443 yrkande 5.

6. Bostadsanvisning

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo224 yrkandena 1 i denna del och 3,

2003/04:Bo244, 2003/04:Bo252 yrkande 10 och 2003/04:Bo290.

Reservation 8 (m, fp, kd) - motiv

Reservation 9 (v)

Reservation 10 (mp)

7. Svarthandel med hyresrätter

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo224 yrkande 1 i denna del,

2003/04:Bo231 yrkandena 5 och 6 och 2003/04:Bo236 yrkande 4.

Reservation 11 (fp, kd, c)

Reservation 12 (m) - motiv

Reservation 13 (v)

Reservation 14 (mp)

8. Rätten att hyra

Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo252 yrkandena 6 och 7.

Reservation 15 (v)

9. Avskaffande av lagen om allmännyttiga bostadsföretag

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo229, 2003/04:Bo234, 2003/04:Bo253

yrkande 15, 2003/04:Bo257 yrkandena 20 och 23, 2003/04:Bo258 yrkande 8,

2003/04:Bo263 yrkande 10 och 2003/04:Bo297 yrkande 21.

Reservation 16 (m, fp, kd, c)

10. Ortsbegreppet i tillståndsärenden

Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo287.

Reservation 17 (m, fp, kd, c) - motiv

11. Kommunernas roll som fastighetsägare

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Bo236 yrkande 7 och 2003/04:Bo253

yrkande 14.

Reservation 18 (m) - motiv

Reservation 19 (fp)

Reservation 20 (kd) - motiv

Reservation 21 (c) - motiv

Stockholm den 1 april 2004

På bostadsutskottets vägnar

Göran Hägglund

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Göran Hägglund (kd), Owe

Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina

Lundström (fp), Siw Wittgren-Ahl (s), Hans Unander (s), Maria Öberg (s),

Margareta Pålsson (m), Ingela Thalén (s), Lars Tysklind (fp), Rigmor

Stenmark (c), Gunnar Sandberg (s), Peter Danielsson (m), Sten Lundström

(v), Helena Hillar Rosenqvist (mp) och Leif Jakobsson (s).

Utskottets överväganden

Inledning

Bostadsutskottet behandlar i detta betänkande motioner från 2003 års

allmänna motionstid som avser vissa bostadsförsörjningsfrågor. Det gäller

bl.a. frågor om de legala instrument som sätter upp vissa ramar för

kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen. Det som behandlas är i första

hand frågor med anknytning till lagen (2000:1383) om kommunernas

bostadsförsörjningsansvar och lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag.

Även vissa frågor om förmedling av hyresrätter m.m. tas upp.

Utskottet har tidigare under riksmötet behandlat förslag i bl.a. hyres-

och fastighetsrättsliga frågor samt om plan- och bygglagstiftningen. Vidare

har förslag om de finansiella instrumenten för bostadsförsörjningen samt

frågor med en mer allmän bostadspolitisk inriktning behandlats.

Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

avskaffande av lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar, jämför

reservation 1 (m, fp, kd, c),

utökade krav på kommunal boendeplanering och bostadsförmedling, jämför

reservationerna 2 (m, fp, kd, c) och 3 (v).

Uppföljning av lagens tillämpning

Den 1 januari 2001 trädde lagen (2000:1383) om kommunernas

bostadsförsörjningsansvar

i kraft. I lagen stadgas bl.a. att varje kommun skall planera

bostadsförsörjningen i syfte att skapa förutsättningar för alla i kommunen att

leva i goda bostäder och för att främja att ändamålsenliga åtgärder för

bostadsförsörjningen förbereds och genomförs. Riktlinjer för

bostadsförsörjningen

skall antas av kommunfullmäktige under varje mandatperiod. Vidare anges

att en kommun skall anordna bostadsförmedling om det behövs för att främja

bostadsförsörjningen. Länsstyrelserna är skyldiga att lämna råd, information

och underlag för kommunernas planering av bostadsförsörjningen.

Någon egentlig utvärdering av lagens tillämpning har ännu inte genomförts.

Bostadsutskottet diskuterade föregående år förutsättningarna för att

låta genomföra en sådan utvärdering. Mot bakgrund av den korta tid lagen

varit i kraft ansåg utskottet att en större insats med denna inriktning

borde anstå ytterligare en tid, men beslutade att ändå skaffa en första

bild av lagens tillämpning i vissa avseenden. Som ett led i bostadsutskottets

arbete med uppföljning av riksdagsbeslut fick därför riksdagens

utredningstjänst i uppdrag att genomföra en begränsad studie av det

hittillsvarande

utfallet av lagen. Studien utgick bl.a. från intervjuer med ett flertal

aktörer som på olika sätt arbetar med bostadsförsörjningsfrågor i kommuner,

länsstyrelser, Kommunförbundet, Boverket samt SABO. I sammanfattningen

till den uppföljningspromemoria som utredningstjänsten upprättade i

september 2003 (dnr 2003:1381) som en redovisning för bostadsutskottet

framhålls att studiens omfattning endast medger en begränsad bild av lagens

effekter, men att följande iakttagelser ändå kan lyftas fram:

Begreppet "riktlinjer för bostadsförsörjningen" tycks kunna innefatta

allt från "en önskelista på en sida" till omfattande bostadsförsörjningsprogram.

Den aktuella lagen har i några fall givit bostadsförsörjningsfrågorna

större intern legitimitet i kommuner och länsstyrelser.

Få aktörer tror att lagstiftningen har haft effekter på bostadsbyggandet.

Den avveckling av bostäder som sker i många kommuner anses inte innefattas

av begreppet bostadsförsörjningsplanering och det krav på att riktlinjer

skall antas i fullmäktige.

Endast ett fåtal aktörer framför önskemål om förändringar av den aktuella

lagen. Förklaringar till detta kan vara att lagen inte har några negativa

effekter på den kommunala verksamheten eller att den inte anses ha haft

några effekter alls.

Få länsstyrelser upplever att lagens krav på insatser från deras sida har

inneburit en ökad efterfrågan på råd och stöd från kommunerna.

Några länsstyrelser i storstadslän önskar vissa förändringar av lagen bl.

a. i syfte att på ett enklare sätt få del av det arbete som pågår i

kommunerna på bostadsförsörjningsområdet.

Kommunala bostadsförmedlingar är en ovanlig företeelse. Det finns inget

som tyder på att lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar har gjort

dessa mer frekvent förekommande.

Att mäta effekter av en lagstiftning som främst innebär ett förtydligande

av gällande rätt medför vissa metodologiska svårigheter. Svårigheterna

sammanhänger även med att de krav som ställs i lagen i flera fall är

relativt vagt preciserade och att det i stor utsträckning är kommunerna

själva som får svara för tolkningen av kraven.

Bostadsutskottet har vidare inhämtat viss information från Boverket

avseende vilka uppgifter som kan erhållas från den bostadsmarknadsenkät som

årligen tillställs landets kommuner. I bostadsmarknadsenkäten för 2003

anger 72 kommuner att de har riktlinjer för bostadsförsörjningen eller

någon form av bostadsförsörjningsprogram. Enligt preliminära uppgifter

från årets enkät har antalet kommuner med riktlinjer eller motsvarande nu

ökat till 88.

Boverket har även studerat innehållet i riktlinjerna för bostadsförsörjningen

för huvuddelen av de kommuner som i 2003 års bostadsmarknadsenkät angivit

att man hade sådana. Enligt preliminära resultat från verkets bedömning

uppvisar dessa dokument ett brett spektrum vad gäller innehåll och omfattning.

Det har kunnat konstateras stora skillnader mellan kommunerna bl.a.

avseende om tyngdpunkten i dokumenten ligger på bakgrundsmaterial som

statistik och prognoser eller på att ange mål och riktlinjer. Innehållet

i dokumenten varierar också i ett flertal andra avseenden. Det gäller

exempelvis kopplingen till översiktliga planer, redovisning av de särskilda

bostadsbehoven för vissa grupper som äldre, funktionshindrade och studerande,

kopplingen mellan bostäder och olika former av service, kommunikationer

m.m. samt vad gäller redovisning av sektorsövergripande samarbete inom

kommunen eller samarbete med andra kommuner angående boendeplanering.

Avskaffande av lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar

En motion väckt under 2003 års allmänna motionstid innehåller förslag om

en avveckling av lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar.

I motion 2003/04:Bo297 (kd) understryks att kommunerna måste ges möjlighet

att fullt ut ta sitt bostadsförsörjningsansvar. Detta ansvar slås fast i

kommunallagen, plan- och bygglagen samt socialtjänstlagen. Lagen om

kommunernas bostadsförsörjningsansvar syftar enligt motionärerna endast

till att öka det statliga inflytandet över kommunerna. Mot denna bakgrund

föreslås i motionens yrkande 22 att lagen avskaffas.

Bostadsutskottet anför följande om förslaget om en avveckling av lagen om

kommunernas bostadsförsörjningsansvar.

Riksdagens beslut hösten 2000 (prop. 2000/01:26, bet. 2000/01:BoU2) om

att införa en särskild lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar

fattades i syfte att klart formulera och understryka det kommunala ansvaret

att främja en god bostadsförsörjning för alla i kommunen. Som motionärerna

konstaterar finns en reglering med betydelse för kommunernas ansvar på

området även i andra lagar som kommunallagen, socialtjänstlagen samt plan-

och bygglagen. Utvecklingen på bostadsmarknaden under 1990-talet hade

emellertid påvisat behovet av en särskild reglering som förtydligar och

lyfter fram detta ansvar.

Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar slår fast kommunernas ansvar

att planera för bostadsförsörjningen. Genom en lagändring som riksdagen

beslutade om våren 2002 underströks detta ansvar ytterligare genom ett

krav på att riktlinjer för bostadsförsörjningen skall antas av kommunfullmäktige

under varje mandatperiod. Lagens krav kan på sikt bl.a. förväntas ge

bostadspolitiken en mer framskjuten plats i den kommunala debatten och

stärka bostadsfrågornas betydelse i den sammanvägda kommunala planeringen.

Bostadsutskottets uppföljning tyder på att så redan kan ha blivit fallet

i vissa kommuner. Det är emellertid rimligt att förvänta sig att det

förflyter en tid innan syftet med lagen får fullt genomslag. Den förstärkning

av bostadsförsörjningsplaneringen som är önskvärd i många kommuner kan

bara komma till stånd om formerna för planeringen anpassas till de lokala

behoven och förutsättningarna. Det är fråga om en process där såväl

kommunpolitikerna och den kommunala förvaltningen som kommunmedborgarna

måste vara delaktiga.

Enligt utskottets mening har utvecklingen på bostadsområdet under de tre

år som lagen varit i kraft inte på något sätt inneburit ett minskat behov

av en god kommunal planering för bostadsförsörjningen. I många kommuner

föreligger ett stort behov av nytillkommande bostadsbebyggelse. Det är

angeläget att den planering som föregår en sådan expansion innefattar

alla de frågeställningar som har betydelse för att det bostadspolitiska

målet om goda bostäder i en god miljö skall kunna förverkligas. Det bör

emellertid framhållas att behovet av en planering av bostadsförsörjningen

kan vara väl så stort i kommuner utan direkta expansionsplaner. Det kan

här exempelvis handla om bostadsfrågor som föranleds av förändringar i

befolkningssammansättningen eller serviceutbudet eller av ett omfattande

upprustningsbehov i delar av bostadsbeståndet.

Sammanfattningsvis anser utskottet att behovet av lagen om kommunernas

bostadsförsörjningsansvar kvarstår oförändrat. Det är därför inte aktuellt

att, som förordas i motion 2003/04:Bo297 (kd) yrkande 22, överväga en

avveckling av lagen. Motionen avstyrks.

Utökade krav på kommunal boendeplanering och bostadsförmedling

Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar innefattar, som framgått

ovan, krav på kommunerna att planera för bostadsförsörjningen samt att

ordna bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen.

I två v-motioner föreslås att kraven på kommunerna i dessa avseenden

skall utökas.

I motion 2003/04:Bo225 (v) yrkande 5 föreslås att det skall vara obligatoriskt

för kommunerna att upprätta boendeplaneringsprogram för att garantera hög

kvalitet i bostäder och boendemiljöer. Programmen skall vara heltäckande

och övergripande och redovisas till regeringen via länsstyrelserna minst

en gång per mandatperiod. De skall behandla planer för nyproduktion,

ombyggnad, förändringar i service och infrastruktur och omgivande miljö,

energi- och miljökrav på byggnader, trygghet och säkerhet, feministiskt

perspektiv samt social och ekologisk hållbarhet.

Enligt yrkande 3 i samma motion bör bostadsförsörjningslagens regler om

bostadsförmedling ändras så att ett krav på obligatorisk avgiftsfri

bostadsförmedling införs med möjlighet för kommuner att söka dispens.

Motsvarande förslag förs fram i partimotion 2003/04:Bo252 (v) yrkande 9.

Bakgrunden till kravet anges bl.a. vara att endast 10 % av landets kommuner

inrättat bostadsförmedling och att regeringen hittills inte använt sig av

möjligheten att ålägga en kommun att inrätta sådan förmedling.

Bostadsutskottet har förståelse för de motiv som lett fram till förslagen

till en omarbetning av lagen och önskemålen om en heltäckande kommunal

planering. Både bostadsutskottets uppföljning och Boverkets analys av

kommunala dokument med riktlinjer för bostadsförsörjningen visar på stora

variationer i riktlinjernas omfattning och innehåll. Det kan givetvis

göras gällande att vissa av dessa dokument inte helt svarar mot det behov

som rimligen borde föreligga av en kommunal bostadsförsörjningsplanering.

Som utskottet framhållit ovan bör emellertid utvecklingen av en

bostadsförsörjningsplanering som svarar mot den enskilda kommunens behov ses

som en process som tar viss tid att genomföra. Formerna för

bostadsförsörjningsplaneringen bör också kunna skilja sig mellan kommunerna. En

storstadskommun med bostadsbrist har behov av en annan typ av planering

än en kommun med bostadsöverskott. Däremot är det nödvändigt att

bostadsförsörjningsfrågorna regelbundet tas upp för beredning och politiskt

ställningstagande oavsett de skilda förutsättningar som råder. Detta var

också skälet till den lagändring som innebär att riktlinjer för

bostadsförsörjningen skall antas av kommunfullmäktige under varje mandatperiod.

I fråga om förslaget om obligatorisk bostadsförmedling med dispensmöjlighet

har utskottet när motsvarande förslag tidigare behandlats konstaterat att

det inte finns någon principiell skillnad mellan den nuvarande och den

föreslagna ordningen. Regeringen förutsätts i båda fallen kunna ta ställning

till behovet av bostadsförmedling i den enskilda kommunen. I det ena fallet

har regeringen att överväga om det finns skäl att förelägga en kommun att

ordna bostadsförmedling och i det andra att ta ställning till ansökningar

om dispens från ett krav på sådan förmedling.

Frågan om kommunernas möjlighet att genom en köavgift täcka kostnader för

bostadsförmedlingen övervägdes ingående i samband med lagens införande.

Utskottet vidhåller sin uppfattning att kommunerna bör ha denna möjlighet

förutsatt att de villkor som är förknippade med avgiftsuttaget uppfylls.

Sammanfattningsvis anser bostadsutskottet att iakttagelserna i samband

med utskottets uppföljning av lagens tillämpning inte ger tillräcklig

anledning att i dagsläget förorda en omarbetning av lagen i de aktuella

avseendena. En rimlig slutsats är att ytterligare erfarenheter bör vinnas

innan ställning tas till en eventuell omarbetning. De kommuner som har

ett behov av att bättre styra upp sitt arbete med bostadsförsörjningsfrågorna

måste ges en viss tid att finna de rätta formerna för detta. Det finns

dock all anledning att även fortsättningsvis noga följa lagens tillämpning

i kommunernas praktiska arbete.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 2003/04:Bo225

(v) yrkandena 3 och 5 samt 2003/04:Bo252 (v) yrkande 9.

Förmedling av hyresrätter m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

förmedling av andrahandslägenheter, jämför reservationerna 4 (m, fp, kd,

c), 5 (v) och 6 (mp),

bostäder åt hemlösa, jämför reservation 7 (fp, kd, c),

bostäder åt misshandlade kvinnor,

bostadsanvisning, jämför reservationerna 8 (m, fp, kd), 9 (v) och 10 (mp),

svarthandel med hyresrätter, jämför reservationerna 11 (fp, kd, c), 12

(m), 13 (v) och 14 (mp),

rätten att hyra, jämför reservation 15 (v).

Förmedling av andrahandslägenheter

Två motioner tar upp frågan om kommunal förmedling av andrahandskontrakt.

Sådan förmedlingsverksamhet bedrivs i dag vanligen av privata förmedlingsorgan

eller genom direktkontakt mellan kontraktsinnehavaren och den bostadssökande.

Förslaget i motion 2003/04:Bo224 (mp) yrkande 2 innebär att det bör utredas

om de kommunala bostadsförmedlingarna även bör sköta uthyrningen av

lägenheter i andra hand. Enligt motionärerna kan detta leda till en mer

ordnad bostadsmarknad med färre fall av ockerhyror och ett mer reglerat

förfarande mellan uthyrare och hyreskonsument.

Även enligt motion 2003/04:Bo231 (v) yrkande 1 bör det genomföras en

utredning om ett kommunalt ansvar för uthyrning av lägenheter i andra hand.

Motionärerna framhåller att andrahandshyresgästerna har en svag ställning

som bl.a. kan innebära en hyra med ett oskäligt påslag på förstahandshyran.

Mot denna bakgrund föreslås en översyn som omfattar frågan om obligatorisk

avgiftsfri förmedling av andrahandslägenheter genom kommunala

bostadsförmedlingar.

Förmedlingarna bör bl.a. ges uppdraget att kontrollera att andrahandshyran

sätts på en nivå som motsvarar bruksvärdet. I motionens yrkande 8 föreslås

vidare att utredningen även bör omfatta frågan om vilken nivå på

förmedlingsavgiften som kan anses vara skälig och rimligheten i att avgiften

ibland tas ut i förskott. Motionärerna hänvisar bl.a. till att oseriösa

bostadsförmedlare tar ut för höga förmedlingsavgifter eller otillåtna

tilläggsavgifter.

När det gäller förslaget om obligatorisk avgiftsfri förmedling av

andrahandslägenheter kan det konstateras att motsvarande krav i dag inte ställs

på kommunerna avseende förmedling av förstahandskontrakt. Utskottet anser

inte heller att det finns tillräckliga skäl att tillmötesgå motionsförslagen

i denna del.

Vad sedan gäller frågan om hyresnivån vid andrahandsuthyrning delar

givetvis utskottet motionärernas syn på betydelsen av att de hyror som

betalas inte är oskäliga samt att regelsystemet är ordnat så att det

motverkar försök att kräva oskäliga hyror. Frågan är emellertid om det bör

ankomma på det kommunala förmedlingsorganet att övervaka detta. Enligt nu

gällande regler har den andrahandshyresgäst som erlägger för hög hyra

möjlighet att vid hyresnämnden begära prövning av hyrans skälighet.

Detsamma gäller för förstahandshyresgäster. Andrahandshyresgäster har

dessutom tillagts särskilda möjligheter till återbetalning av för hög hyra

för förfluten tid. I detta hänseende har alltså andrahandshyresgästerna

givits en bättre ställning än förstahandshyresgäster.

Vad slutligen gäller förslaget om en utredning angående vilken nivå på

förmedlingsavgiften som kan anses vara skälig vill utskottet erinra om

riksdagens beredning våren 2003 av propositionen om registrering av

hyresförmedlare (prop. 2002/03:71). Regeringen aviserade i denna proposition

vissa förändringar i formerna för att fastställa denna avgift och sin

avsikt att genom förordningsändringar höja nivån på den ersättning som

får tas ut vid yrkesmässig förmedling av hyresrätter. Bostadsutskottet

anslöt sig i ett yttrande till lagutskottet till regeringens bedömning av

formerna för bestämmande av förmedlingsavgiften (yttr. 2002/03:BoU4y).

Regeringen har därefter beslutat att höja den högsta ersättningen för

förmedling av hyresrätter till 3 000 kr. Utskottet vill i sammanhanget

också erinra om att dagens reglering innebär att rätten att ta ut ersättning

vid bostadsförmedling är knuten till en faktiskt genomförd förmedling.

Sammantaget anser inte utskottet att det finns tillräckliga skäl att gå

motionärerna till mötes. Utskottet avstyrker således de aktuella motionerna.

Bostäder åt hemlösa

I motion 2003/04:Bo236 (fp) yrkande 8 föreslås riksdagen göra ett

tillkännagivande om kommunernas ansvar för att erbjuda bostäder åt hemlösa.

I motionen framhålls bl.a. att kommunernas ansvar i denna fråga inte

förutsätter ett eget hyresbostadsbestånd. Bostäder kan tillhandahållas

exempelvis genom avtal med privata fastighetsägare eller genom att kommunerna

äger enstaka bostäder i flerbostadshus.

Utskottet instämmer givetvis i uppfattningen att frågor om hur de hemlösas

bostadssituation skall få sin lösning ligger inom det kommunala ansvaret.

Inte heller har utskottet några invändningar mot att även privata

fastighetsägare tar sin del av ansvaret genom att olika former av avtal

upprättas med kommunerna. I den mån förslaget om ett tillkännagivande i

övrigt bör uppfattas som ställningstaganden till kommunernas roll som

fastighetsägare och till behovet av allmännyttiga bostadsföretag behandlas

dessa frågor längre fram i detta betänkande.

När det gäller huvudfrågan, dvs. hur de hemlösas situation skall kunna

förbättras innefattar denna, som motionärerna också konstaterar, i flertalet

fall olika sociala problem som går långt utöver frågan om bostad. Av detta

skäl bereds inom riksdagen flertalet frågor om de hemlösas situation av

socialutskottet. Vid behandlingen av frågor om hemlöshet hösten 2003

framhöll socialutskottet vikten av att konkreta och omedelbara åtgärder

vidtas i syfte att bistå de hemlösa och att målet med detta arbete måste

vara att människor skall kunna få egna bostäder (bet. 2003/04:SoU1 s.

106). På socialutskottets förslag gjorde riksdagen i detta sammanhang ett

tillkännagivande med innebörden att regeringen snarast skall återkomma

till riksdagen med en redovisning av vilka åtgärder som hittills vidtagits,

vilka resultat man har fått samt vilka åtgärder som regeringen planerar

att vidta inom den närmaste framtiden i syfte att förbättra situationen

för de mest utsatta i samhället.

Utskottet kan konstatera att regeringen genom ett tillkännagivande nyligen

gjorts uppmärksam på riksdagens syn på vikten av att åtgärder vidtas för

att bistå de hemlösa och att målet med detta arbete måste vara att människor

skall kunna få egna bostäder. Den nu aktuella motionen ger inte utskottet

anledning att föreslå något ytterligare tillkännagivande i frågan. Motionen

avstyrks.

Bostäder åt misshandlade kvinnor

Olika åtgärder som bör vidtas för att hjälpa kvinnor som är utsatta för

våld tas upp i motion 2003/04:Ju443 (m). Enligt motionens yrkande 5 bör

misshandlade kvinnor ges förtur i de kommunala bostadsföretagens köer.

Även flertalet frågor om samhällets stöd till misshandlade kvinnor faller

inom socialutskottets beredningsområde. Bostadsutskottet delar motionärernas

uppfattning att samhällets stöd måste innefatta ett kommunalt engagemang

för att lösa bostadsfrågan för dessa kvinnor. När det gäller den fråga

som aktualiseras i motionsförslaget är det utskottets uppfattning att det

redan i dag är vanligt förekommande att de kommunala bostadsföretagens

bostäder till viss del förmedlas med förtur av olika sociala skäl. Ett

sådant skäl kan vara att bistå misshandlade kvinnor som behöver en ny

bostad för att komma ifrån sin tidigare omgivning.

En mer sammanhållen beredning av olika förslag om stöd till kvinnor som

utsatts för våld finns i ett nyligen avgivet betänkande från socialutskottet

(bet. 2003/04:SoU5). Socialutskottet konstaterar bl.a. att ett omfattande

arbete pågår i kommunerna för att öka kunskapen om våld i nära relationer

och att många kommuner har tagit fram handlingsplaner för hur arbetet i

dessa frågor skall bedrivas. Utskottet föreslog i detta sammanhang riksdagen

att göra ett tillkännagivande till regeringen om ett tilläggsdirektiv

till en pågående utredning i vissa frågor om våldsutsatta kvinnor. Den s.

k. Utredningen Kvinnofridsuppdragen (dir. 2003:112) föreslogs få i uppdrag

att överväga hur önskemålet att varje kommun bör ha en handlingsplan för

arbetet med våldsutsatta kvinnor skall uppnås. Riksdagen följde utskottets

förslag.

Boendefrågorna bör givetvis ingå bland de frågor som behandlas i dessa

handlingsplaner. Det får förutsättas att kommunerna överväger olika

möjligheter att hjälpa de utsatta kvinnorna till ett tryggt och säkert boende,

exempelvis som motionärerna förordar genom förtur i det kommunala

bostadsbeståndet. Mot bakgrund av bl.a. det omnämnda utredningsuppdraget

anser emellertid inte utskottet att det för närvarande föreligger ett

tillräckligt behov av ett tillkännagivande i frågan. Motion 2003/04:Ju443

(m) yrkande 5 avstyrks således.

Bostadsanvisning

Den 1 juli 1993 upphävdes lagen (1987:1274) om kommunal bostadsanvisningsrätt.

Lagen gav en kommun möjlighet att ansöka hos hyresnämnden om anvisningsrätt

till lägenheterna i en viss fastighet. Hyresnämnden hade att göra en

avvägning mellan kommunens och fastighetsägarens intressen och ge kommunen

anvisningsrätt om detta inte framstod som oskäligt. Lagen förutsatte dock

att kommunen och fastighetsägaren i första hand skulle sluta avtal om

anvisningsrätt.

Vänsterpartiet föreslår i sin partimotion 2003/04:Bo252 yrkande 10 ett

återinförande av bostadsanvisningslagen. Enligt motionen var den tidigare

gällande lagen ett kraftfullt redskap för att garantera kommunmedborgarna

en möjlighet till bostad.

Enligt motion 2003/04:Bo290 (s) bör regeringen ges i uppdrag att utarbeta

en ny bostadsanvisningslag. Motionären anser att den nya lagen bör göra

det möjligt för kommunerna att anvisa lägenheter i det privata beståndet.

Lagen bör bygga på frivilliga överenskommelser som förstahandsalternativ

men med en möjlighet till tvingande beslut av hyresnämnd.

Även enligt motion 2003/04:Bo224 (mp) yrkandena 1 och 3, det förstnämnda

i motsvarande del, bör en ny lagstiftning med krav på bostadsanvisning

utarbetas. Motionärerna anser att det behövs en "lex Stockholm" som innebär

att privata fastighetsägare tvingas låta tre fjärdedelar av sina lediga

lägenheter gå till den kommunala bostadskön.

En möjlighet för kommunerna att ålägga fastighetsägare att lämna lediga

lägenheter till den kommunala bostadsförmedlingen bör enligt motion

2003/04:Bo244 (s) tas in i lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar.

Motionären anser inte att kravet i denna lag på kommunerna att vid behov

inrätta en bostadsförmedling är tillräckligt.

När motionsförslag om en återinförd lag om bostadsanvisningsrätt senast

behandlades våren 2003 framhöll utskottet (bet. 2002/03:BoU7) att frågan

har ett starkt samband med övriga åtgärder som kan vidtas för att hjälpa

de hushåll som drabbas av bostadsbristen på vissa orter. Att minska

bostadsbristen genom ett ökat byggande är i dagsläget det i särklass viktigaste

medlet när det gäller att trygga bostadsförsörjningen.

Ett ökat statligt stöd till bostadsbyggandet, bl.a. genom två former av

investeringsstöd, har bidragit till att nyproduktionen nu ökar på orter

där det föreligger bostadsbrist. Det gäller stöd som utgår enligt

förordningen (2001:531) om statligt investeringsbidrag för nybyggnad av

bostäder som upplåts i områden med bostadsbrist och förordningen (2003:506)

om investeringsstimulans för byggande av mindre hyresbostäder och

studentbostäder. Kopplat till dessa stöd finns också en form av

bostadsanvisningsrätt.

Som en av förutsättningarna för att stöd skall kunna utgå gäller således

att mottagaren förbinder sig att bostäderna som byggs med stödet skall

förmedlas via den kommunala bostadsförmedlingen eller i samarbete med

kommunen.

Bostadsutskottet anser att det är angeläget att vara lyhörd gentemot

kommunerna när det gäller behovet av att anpassa de styrmedel som ger

förutsättningar för att utöva det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen.

Det gäller bl.a. i fråga om kommunernas möjligheter att upprätthålla

sitt ansvar för bostadsförsörjningen för svaga hushåll utan någon lagstödd

möjlighet att nå anvisningsrätt i bostadsbeståndet. Utskottet anser

emellertid att frivilliga lösningar är att föredra på detta område. En

lagreglerad bostadsanvisningsrätt kan i praktiken bli svår att tillämpa

och kan även ifrågasättas av andra skäl. Det är mot denna bakgrund angeläget

att utveckla det frivilliga samarbete som finns på flera orter vid förmedling

av bostäder. Exempelvis har Stockholms stads bostadsförmedling träffat en

överenskommelse med Stockholms Fastighetsägareförening om förmedling av

lägenheter som bl.a. innebär att föreningen rekommenderar sina medlemmar

att lämna 50 % av ledigblivna och nyproducerade lägenheter till förmedlingen.

Utskottet är mot den givna bakgrunden inte berett att på grundval av

motionsförslagen föreslå införandet av en lag om bostadsanvisningsrätt.

Motionerna avstyrks.

Svarthandel med hyresrätter

Tre motioner tar upp frågor om hur s.k. svarthandel med hyresrätter skall

kunna motverkas.

Det i föregående avsnitt omnämnda förslaget i motion Bo224 (mp) om en

"lex Stockholm" innebär enligt yrkande 1 i motsvarande del att lagen även

bör innehålla regler om påföljd vid uppdagad svarthandel. Enligt motionen

bör fastighetsägaren åläggas större ansvar för dessa fall genom att han

får erlägga ett bötesbelopp motsvarande hyresbeloppet för de "feluthyrda"

lägenheterna.

I motion 2003/04:Bo231 (v) yrkande 6 föreslås att en utredning genomförs

om möjligheten att använda ett lägenhetsregister i syfte att bekämpa

svarthandel med hyreslägenheter. Enligt motionärerna kan ett lägenhetsregister

bli ett kraftfullt verktyg för att komma åt svarta lägenhetsaffärer,

eftersom det möjliggör kontroll av byteskedjor m.m. I motionens yrkande 5

föreslås också att riksdagen i ett tillkännagivande skall begära att

regeringen snarast återkommer med förslag om hur och när ett lägenhetsregister

kan inrättas. Motionärerna hänvisar till att ett förslag om lägenhetsregister

lämnades år 2001 från berörda myndigheter men att regeringen ännu inte

lagt fram något förslag i frågan för riksdagen.

Enligt motion 2003/04:Bo236 (fp) yrkande 4 behövs en utredning som ger

förslag om åtgärder för att stoppa svarthandeln med hyreslägenheter.

Motionärerna anser att ett antal olika åtgärder bör utvärderas. Det gäller

bl.a. en reformering av hyressättningssystemet, kriminalisering av både

köp och försäljning av hyreskontrakt, enklare andrahandsuthyrning samt

ändring av den praxis som medger viss prisreduktion vid köp av villa i

samband med bostadsbyte.

Bostadsutskottet ser givetvis mycket allvarligt på förekomsten av handel

med hyresrätter. Denna inställning framgår också av lagstiftningen på

området. Hyreslagen stadgar sålunda straff för den som uppsåtligen uppställer

villkor om särskild ersättning för upplåtelse eller överlåtelse av

hyresrätten till en bostadslägenhet. För normalgraden stadgas böter eller

fängelse i maximalt sex månader. Brottet kan bedömas som grovt om det

utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större

omfattning eller om gärningsmannen eljest i avsevärd mån har missbrukat

sin ställning som ägare eller förvaltare av fastighet. Ett grovt brott

straffas med fängelse, högst två år. Ett ringa brott är straffritt.

Ersättning som utgivits skall betalas tillbaka (65 § hyreslagen). Tidigare

svartförsäljningar kan läggas en fastighetsköpare till last vid en

förvärvstillståndsprövning enligt lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet

m.m. Svarta pengar vid ett byte mot annan hyresrätt eller villa utgör

skäl för hyresnämnden att vägra tillstånd till bytet.

Möjligheterna att finna metoder som i högre utsträckning än i dag motverkar

svarthandeln med hyresrätter har i olika sammanhang diskuterats i

bostadsutskottet. Utskottet har i dessa sammanhang kunnat konstatera att

betydande svårigheter föreligger att på ett effektivt sätt hindra denna

verksamhet. Svårigheterna uttrycktes på följande sätt i en promemoria

från Riksdagens revisorer (dagtecknat 2002-11-19) som upprättats efter en

förstudie föranledd av ett förslag från bostadsutskottet:

Det är förenat med betydande problem att granska ett område som olaglig

försäljning av hyreslägenheter. Uppgifterna om omfattningen är mycket

osäkra och det är många gånger mycket svårt att bevisa att brott föreligger.

Bristen på ingripanden från polisen beror sannolikt inte på bristande

effektivitet, utan på regelsystemet. Om inte någon av de inblandade vill

anmäla brottet och lämna vittnesmål är det närmast omöjligt att styrka

brott. Polisen får dessutom inte bedriva spaning genom att låtsas vara

köpare. Det är inte lagligt för polisen att provocera fram brott som annars

inte skulle ha blivit begångna.

Revisorerna framhåller svårigheten för polisen att få fram bevis för

svarthandel. Frågor om på vilket sätt brottsutredningsverksamheten inom

olika områden kan förbättras ingår som en viktig del i direktiven för

Beredningen för rättsväsendets utveckling (dir. 2000:90). Beredningen har

hösten 2003 i ett delbetänkande (SOU 2003:74) redovisat sina överväganden

om provokativa åtgärder i det polisiära utredningsarbetet. Det konstateras

bl.a. att det i dag råder osäkerhet om gränserna mellan tillåten s.k.

bevisprovokation och otillåten s.k. brottsprovokation. Utredningen föreslår

en reglering av vissa provokativa åtgärder som skall få användas vid

förundersökning angående brott på vilket fängelse kan följa. Den fortsatta

beredningen av frågan får visa om de redovisade övervägandena kan få

betydelse även för möjligheterna att bekämpa svarthandel med hyresrätter.

Påpekandet i revisorernas promemoria gäller också svårigheterna att hindra

en verksamhet när ingen av de närmast inblandade parterna har intresse av

en rättslig prövning. I denna del skiljer sig svarthandeln från många

andra former av brottslig verksamhet. För att komma till rätta med detta

problem fordras sannolikt en bred attitydförändring i synen på svarthandel.

Kampen mot och lagföringen av dem som begår brotten är således i stor

utsträckning beroende av gemene mans inställning, som i sin tur är beroende

av den uppmärksamhet problematiken med de svarta lägenhetsaffärerna ges

genom mediernas bevakning men även genom debatter och diskussioner som

förs. Här vilar ett ansvar på såväl de politiska partierna som

intresseorganisationerna och andra berörda parter.

När det gäller möjligheten att använda ett lägenhetsregister i kampen mot

svarthandel kan utskottet konstatera att beredningen av frågan om ett

eventuellt införande av ett sådant register fortfarande pågår inom

Regeringskansliet. Frågan om registret har främst aktualiserats av riksdagens

beslut 1995 om att det i stället för de traditionella folk- och

bostadsräkningarna skall genomföras registerbaserade folk- och bostadsräkningar.

Bostadsutskottet anser att ställningstagandet till behovet av registret

för dess avsedda primära ändamål, som ligger utanför utskottets

beredningsområde, bör avvaktas innan en diskussion tas upp även om andra

användningsområden, exempelvis det som förordas i v-motionen.

Utskottet anser att de svarta lägenhetsaffärerna i varje enskilt fall och

sammanlagt innebär en brutal marknadsanpassning av hyresmarknaden med

oacceptabla verkningar för bostadsförsörjningen. Bruksvärdessystemet blir

åsidosatt med särskilt allvarliga konsekvenser för de mindre resursstarka

hushållen, som inte på samma sätt som andra kan hävda sig när det gäller

att finna en bostad. För samhället gäller det att bekämpa de brott dessa

försäljningar utgör men kanske framför allt att motverka förutsättningarna

för de svarta försäljningarna, dvs. bristen på lägenheter. Ett ökat

bostadsbyggande är således även på detta område av grundläggande betydelse.

Även andra aktuella bostadspolitiska frågor kan få betydelse när det

gäller att begränsa förutsättningarna för svarthandeln. Det gäller exempelvis

den pågående utredningen om en reformering av hyressättningssystemet som

skall redovisa sina överväganden i början av hösten 2004.

Bostadsutskottet delar sammanfattningsvis motionärernas syn på att

svarthandeln med hyresrätter måste motverkas och bekämpas. Utskottet är

emellertid mot den redovisade bakgrunden inte övertygat om att ett

genomförande av något av motionsförslagen skulle innebära någon väsentlig

förändring av möjligheterna att bekämpa brott på området. Motionerna

avstyrks därför.

Rätten att hyra

I Vänsterpartiets partimotion 2003/04:Bo252 yrkande 6 föreslås att det

införs en möjlighet till överprövning av hyresvärds skäl att neka

hyreskontrakt. Enligt motionärerna drabbas unga, socialbidragsberoende,

arbetslösa och lågavlönade av godtyckliga krav från hyresvärdarna. Vidare

hänvisar motionärerna till att bostadssökande invandrare drabbas av

diskriminering och ibland uttalad rasism. I motionens yrkande 7 föreslås

också att regeringen bör ge i uppdrag till Boverket att inventera de olika

former av krav som ställs upp för hyreskontrakt. Enligt motionärerna borde

det ligga i regeringens intresse att få en samlad bild av alla de olika

krav och regler som tillämpas inför tecknande av hyreskontrakt.

Bostadsutskottet behandlade motsvarande förslag om överprövning m.m.

föregående år och anförde då (bet. 2002/03:BoU7 s. 20) bl.a. följande:

En sådan överprövning skulle i sig innebära en inskränkning i fastighetsägares

rätt att bestämma över sin egendom. Överprövningsrätten kan ifrågasättas

även av andra skäl. Utskottet har tidigare (bet. 1999/2000: BoU3) pekat

på att lägenheten i de allra flesta fall inte skulle vara ledig när ett

avgörande av tvisten föreligger. Om hyresvärden då i stället skulle bli

tvungen att tillhandahålla en annan lägenhet kan det visa sig vara omöjligt.

I andra fall torde det kunna bli en vansklig uppgift att avgöra om

hyresvärden som alternativ erbjuder en tillräckligt bra lägenhet. Om avsikten

i stället är att hyresvärden inte skall få hyra ut lägenheten innan tvisten

är avgjord föreligger en risk för att lägenheten under lång tid skulle

komma att stå tom. Om myndighetens beslut skulle vara överklagningsbart,

vilket synes naturligt då det handlar om enskildas rättigheter, skulle

tidsutdräkten bli än längre. Det skulle vara kostsamt om lägenheter på

detta sätt stod tomma men också ur andra perspektiv mindre lämpligt. I

vart fall uppkommer frågan om vem som skall stå för denna kostnad, särskilt

om hyresgästen förlorar sin talan.

Det kan påpekas att man inom arbetsrättens område valt att inte ge

arbetssökande möjlighet att genom myndighetsbeslut erhålla en sökt privat

tjänst. Diskrimineringslagstiftningen innehåller i stället

skadeståndssanktioner.

Även sådana sanktioner torde föra med sig tillämpningsproblem. Det kan

förväntas bli betydande bevissvårigheter för den bostadssökande som gör

gällande att han bland flera andra sökande blivit förbigången av osakliga

skäl, bl.a. om det mot honom görs gällande att den person som fått teckna

kontrakt för lägenheten tagit kontakt med hyresvärden före honom.

Enligt bostadsutskottets mening måste det beträffande alla förslag om

utredningsinsatser ställas frågan om syftet med utredningen och vad den

i förlängningen skulle kunna leda till. Det v-motionärerna anför i denna

del är att det borde ligga i regeringens intresse att få en samlad bild

av alla de krav och regler som finns på bostadssektorn avseende rätten

till hyreskontrakt. Det ligger även nära till hands att anta att v-motionärerna

ser utredningsuppdraget som ett försteg till den önskade överprövningsrätten.

Om regeringen vill få tillgång till de efterfrågade uppgifterna så kan

den på eget initiativ ge Boverket, eller annan, detta uppdrag. Beträffande

det begränsade antalet fall där en hyresvärd avvisar en hyressökande som

har anvisats en lägenhet får det förutsättas att regeringen utan något

särskilt tillkännagivande i frågan följer utvecklingen på området och tar

de initiativ som behövs.

Ett tillkännagivande enligt förslaget i v-motionen är på de av motionärerna

anförda skälen inte behövligt. Utskottet finner inte heller tillräckliga

skäl för att med hänvisning till den förespråkade överprövningsrätten

eller något annat skäl nu gå dem till mötes beträffande den önskade

utredningen.

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande och avstyrker således

motion 2003/04:Bo252 (v) yrkandena 6 och 7.

Lagen om allmännyttiga bostadsföretag m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om

avskaffande av lagen om allmännyttiga bostadsföretag, jämför reservation

16 (m, fp, kd, c),

ortsbegreppet i tillståndsärenden, jämför reservation 17 (m, fp, kd, c),

kommunernas roll som fastighetsägare, jämför reservationerna 18 (m), 19

(fp), 20 (kd) och 21 (c).

Uppföljning av tillståndsprövning för överlåtelser

Lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag trädde i kraft den 1

april 2002 efter ett riksdagsbeslut i mars samma år (prop. 2001/02:58,

bet. 2001/02:BoU4, rskr. 2001/02:160). Vid bostadsutskottets beredning av

frågan avgavs en gemensam reservation (m, kd, c, fp) mot införandet av

lagen.

Lagen innehåller en definition av allmännyttigt bostadsföretag samt anger

förutsättningarna för att bli och förbli ett sådant företag. Kommunalt

bostadsföretag är enligt lagen ett allmännyttigt bostadsföretag som en

kommun har det bestämmande inflytandet över.

Lagen innehåller också bestämmelser om tillståndsplikt vid överlåtelse av

fast egendom samt aktier och andelar i kommunala bostadsföretag. I denna

del ersatte lagen en tidsbegränsad lagstiftning på området (den s.k.

stopplagen). Enligt 2 kap. 1 § skall bestämmelserna tillämpas när en kommun

eller ett företag som kommunen har det bestämmande inflytandet över

överlåter aktier eller andelar i ett kommunalt bostadsföretag eller i ett

företag genom vilket kommunen utövar det bestämmande inflytandet över ett

kommunalt bostadsföretag. Bestämmelserna skall också tillämpas när ett

kommunalt bostadsföretag överlåter fast egendom som är taxerad som

hyreshusenhet eller småhusenhet och omfattar byggnad i vilken kommunen eller

det kommunala bostadsföretaget upplåtit bostadslägenhet med hyresrätt för

annat ändamål än fritidsändamål.

Enligt 2 kap. 3 § krävs tillstånd för överlåtelse utom i vissa fall (6,

8 §§), bl.a. när köparen är ett annat bolag med kommunalt inflytande eller

när köparen är en kooperativ hyresrättsförening. Ansökan om tillstånd

görs hos länsstyrelsen (4 §). Tillstånd till en överlåtelse skall inte

lämnas om det kan befaras att de kommunala bostadsföretagens hyror till

följd av överlåtelsen inte kommer att få tillräckligt genomslag vid

tillämpningen av bruksvärdesreglerna i 12 kap. 55 § jordabalken eller de

hyresförhandlingar som förs enligt hyresförhandlingslagen (7 §). Länsstyrelsen

skall inhämta yttrande från hyresgästorganisation och fastighetsägarorganisation

på orten (10 §).

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos Boverket av den som överlåter

eller den som förvärvar egendom samt av hyresgästorganisation och

fastighetsägarorganisation. Boverkets beslut får inte överklagas (12 §). Vad

gäller den sistnämnda frågan har emellertid Kammarrätten i Jönköping i

ett ärende om rättsprövning funnit att Boverkets beslut kan överklagas

till domstol med stöd av Europakonventionen, trots det i lagen föreskrivna

överklagandeförbudet. Rättsläget vad gäller möjligheten till vidare

överprövning genom överklagande får därmed för närvarande betraktas som

osäkert.

Bostadsutskottet har som ett led i sitt uppföljningsarbete inhämtat

uppgifter om samtliga de beslut som länsstyrelserna fram till utgången av

2003 har fattat i de aktuella tillståndsärendena, dvs. beslut enligt 2

kap. lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag. Dessutom har

utskottet inhämtat Boverkets beslut t.o.m. den 26 februari 2004 i överklagade

ärenden med länsstyrelsebeslut under den aktuella tidsperioden. En

sammanställning av de inhämtade besluten visar bl.a. följande.

Länsstyrelserna hade vid det senaste årsskiftet fattat 287 beslut avseende

fastighetsförvärv gällande omkring 7 100 lägenheter i ärenden om

tillståndsprövning. Av dessa beslut avsåg 263 tillstånd till överlåtelse och

24 avslag. Tillståndsbesluten avsåg ca 4 400 lägenheter och avslagsbesluten

ca 2 700 lägenheter. Samtliga avslagsbeslut utom ett avsåg Stockholms län.

Till Boverket hade det den 26 februari 2004 inkommit 25 överklaganden

avseende länsstyrelsebeslut före utgången av 2003. Boverket hade vid denna

tidpunkt fattat beslut i 13 ärenden som i 11 fall avsåg länsstyrelsebeslut

om tillstånd till överlåtelse och i 2 fall avslag. Boverkets överprövning

resulterade i att 3 länsstyrelsebeslut om avslag ändrades till tillstånd.

Med tanke på att ett relativt stort antal beslut nu har fattats i

tillståndsärenden enligt lagen om allmännyttiga bostadsföretag bör det vara

möjligt att gå vidare med en analys av regeltillämpningen i olika avseenden.

Bostadsutskottet har noterat att regeringen den 4 mars i år fattade beslut

om en utvärdering av lagen som innefattar en sådan analys (Fi 2004/1129).

Utskottet har därför valt att inte nu gå vidare med en fortsatt bearbetning

av det inhämtade materialet.

Boverket har fått regeringens uppdrag att utvärdera de erfarenheter som

hittills gjorts av lagen om allmännyttiga bostadsföretag och slutrapportera

uppdraget senast den 3 maj 2004. Uppdraget som innefattar även andra frågor

än tillståndsprövningen enligt lagens 2 kap. innebär följande:

Uppdraget innebär att Boverket skall kartlägga dels de beslut om aktieutdelning

som fattats inom ramen för gällande regelverk, dels göra en genomgång av

övriga transaktioner, ekonomiska åtaganden och övriga förhållanden inom

en koncern eller mellan ett allmännyttigt bostadsföretag och ägaren/kommunen,

som kan utgöra eller uppfattas utgöra kontant utdelning från bostadsföretaget

eller annan form av värdeöverföring (t.ex. aktieägartillskott, koncernbidrag,

borgensåtaganden, låne- och räntevillkor etc.). Kartläggningen kan vid

behov kompletteras med en studie av utdelningar, transaktioner m.m. som

skett före 2004. I denna del av uppdraget ingår att lämna en redovisning

av hur ägandet av kommunala bostadsföretag är organiserat i olika kommuner

samt att genomföra en analys av vilka konsekvenser valet av organisation

kan få när det gäller möjligheterna för kommunerna att bedriva en aktiv

bostadspolitik utan att annan kommunal verksamhet direkt eller indirekt

kan komma att finansieras av bostadsföretagen.

I analysen av utdelning och övriga ekonomiska relationer mellan de

allmännyttiga bostadsföretagen och kommuner eller de allmännyttiga koncerner

i vilka bostadsföretagen ingår skall Boverket beakta vikten av att de

kommunala bostadsföretagens medel kan användas för att främja den kommunala

bostadspolitiken, dvs. att transaktioner inom bostadssektorn bör vara

möjliga, men däremot inte lämna sektorn.

Boverket skall vidare göra en genomgång av tillämpningen av Allbolagens

regler om tillståndsplikt vid överlåtelse av fast egendom m.m. Boverket

skall bl.a. analysera hur reglerna tillämpats i olika delar av landet och

i olika kommundelar samt kartlägga vilka erfarenheter länsstyrelserna

gjort vid hanteringen av tillståndsärenden. Boverket skall härvid utgå

från syftet med lagstiftningen, dvs. bruksvärdesprincipens betydelse och

vikten av att det finns jämförelseobjekt på så många orter som

möjligt.

Avskaffande av lagen om allmännyttiga bostadsföretag

Förslag om avskaffande av lagen om allmännyttiga bostadsföretag läggs

fram i sju motioner.

De sju motioner som innehåller förslag om avskaffande av lagen är

2003/04:Bo229 (m, fp, kd, c), 2003/04:Bo234 (m), 2003/04:Bo257 (m) yrkande 23,

2003/04:Bo258 (m) yrkande 8, 2003/04:Bo253 (fp) yrkande 15, 2003/04:Bo297

(kd) yrkande 21 samt 2003/04:Bo263 (c) yrkande 10. Motion 2003/04:Bo257

(m) yrkande 20 innehåller även förslag om upphävande av den tidigare

gällande s.k. stopplagen samt gällande övergångsregler för denna lag.

Det huvudskäl som anförs i motionerna för förslaget om upphävande av lagen

är att den anses innebära en inskränkning i den kommunala självstyrelsen.

Kommunerna skall enligt motionerna vara fria att fatta beslut om bl.a.

försäljningar av bostadsinnehavet utifrån de lokala behoven och

förutsättningarna. Som ett ytterligare skäl för ett upphävande anförs att

tillämpningen av lagen lämnar utrymme för ett stort mått av godtycklighet.

Bostadsutskottet anför följande i den aktualiserade frågan.

Lagen om allmännyttiga bostadsföretag tillkom för att tillgodose flera

behov. Genom att samla reglerna om allmännyttiga bostadsföretag i en lag

tydliggjordes de krav som bör ställas på denna typ av företag. Lagens

tillkomst fyllde också ett behov av regler för att godkänna nya företag

som allmännyttiga, något som inte varit möjligt under ett antal år. Ett

starkt vägande skäl för att införa lagen var också att slå vakt om den

särskilda ställning som de allmännyttiga bostadsföretagen har i den svenska

bostadspolitiken. Det hade blivit alltmer uppenbart att det behövdes en

lagstiftning som skyddar det gemensamma bostadskapital som under lång tid

byggts upp. Lagen ersatte till denna del den tidigare s.k. stopplagen och

har inneburit att ett långsiktigt regelverk för överlåtelser från kommunala

bostadsföretag kan tillämpas.

Det kan konstateras att det framför allt är lagens regler om tillståndprövning

som väckt invändningar både vid lagens införande och i de nu aktuella

motionerna. Utskottet står fast vid sin uppfattning att det vid lagens

tillkomst fanns ett påtagligt behov av en tillståndsprövning i syfte att

bl.a. garantera en fortsatt tillämpning av bruksvärdesreglerna i hyreslagen.

Utvecklingen under de snart två år som lagen nu varit i kraft ger inte

anledning att förmoda att detta behov har minskat. Bruksvärdessystemet

och förekomsten av allmännyttiga bostadsföretag är två av grundförutsättningarna

för en väl fungerande bostadsförsörjning till rimliga kostnader för de

boende. Däremot kan det finnas skäl att nu pröva om utfallet av

lagtillämpningen i alla delar blivit det förväntade och önskade. Som framgått

ovan har bostadsutskottet för sin del inför beredningen av de aktuella

motionerna och som en del i sitt arbete med uppföljning inhämtat uppgifter

om tillståndsprövningen enligt lagen. Vidare har regeringen givit Boverket

i uppdrag att utvärdera de erfarenheter som hittills gjorts av lagen.

Det är givetvis inte möjligt att dra alltför långtgående slutsatser från

den typ av sammanställning av den hittillsvarande tillståndsprövningen

som utskottet gjort i en förstudie. Det kan emellertid konstateras att

den tidigare kritik mot lagen som inneburit att tillstånd till överlåtelser

mer eller mindre regelmässigt skulle komma att hindras inte varit riktig.

Mindre än 10 % av besluten och mindre än 40 % av det totala antalet

lägenheter som besluten gäller avser avslag på tillståndsansökan för

överlåtelse. Det faktum att avslagsbesluten till helt övervägande del

hittills gällt överlåtelser i Stockholms län avspeglar den speciella

situationen på huvudstadsregionens bostadsmarknad. Utfallet kan också till

stor del ses som en följd av att bl.a. den tidigare majoriteten i Stockholms

stad uppmuntrade en utförsäljning av kommunalt ägda bostäder utan att ta

hänsyn till de vidare konsekvenserna för bruksvärdessystemet och hyresmarknaden

av denna politik.

I samband med lagens införande riktades också kritik mot valet av Boverket

som den instans som skall överpröva länsstyrelsernas beslut. Det har bl.

a. ifrågasatts i vilken utsträckning som verket skall kunna svara för en

självständig prövning. Det kan nu konstateras att Boverkets överprövning

resulterat i en ändring av det tidigare länsstyrelsebeslutet i närmare 25

% av de aktuella fallen i utskottets uppföljning. Detta utfall borde även

av de tidigare kritikerna åtminstone kunna ses som en indikation på att

det är frågan om en verklig överprövning i de enskilda ärendena.

Den fördjupade analys av lagens tillämpning som nu inletts av Boverket

torde kunna ge underlag för en fortsatt debatt om behovet och inriktningen

av lagen om allmännyttiga bostadsföretag. Bostadsutskottet står emellertid

fast vid sin uppfattning att lagen fyller en viktig funktion på den svenska

bostadsmarknaden. Någon avveckling av lagen är således inte aktuell.

Däremot kan det inte uteslutas att den nu inledda utvärderingen av lagens

tillämpning och effekter resulterar i förslag om förändringar av lagen i

vissa avseenden. Utskottet kommer att ta ställning till sådana eventuella

förslag när de läggs fram.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet samtliga motioner som

behandlas i detta avsnitt, dvs. motionerna 2003/04:Bo229 (m, fp, kd, c),

2003/04:Bo234 (m), 2003/04:Bo253 (fp) yrkande 15, 2003/04:Bo257 (m)

yrkandena 20 och 23, 2003/04:Bo258 (m) yrkande 8, 2003/04:Bo263 (c) yrkande

10 samt 2003/04:Bo297 (kd) yrkande 21.

Ortsbegreppet i tillståndsärenden

Ytterligare en motion tar upp en fråga med betydelse för tillämpningen av

lagen om allmännyttiga bostadsföretag.

I motion 2003/04:Bo287 (s) föreslås att riksdagen skall begära ett

förtydligande av begreppet ort i hyreslagen. Motionären anser att det finns

oklarheter i tolkningen av begreppet och att detta kan leda såväl till

att hyressättningssystemet äventyras som att tillståndsprövningen enligt

lagen om allmännyttiga bostadsföretag blir verkningslös. I motionen hävdas

också att ortsbegreppet i vissa ärenden varit avgörande i tillståndsprövningen

enligt denna lag.

Bostadsutskottet kan konstatera att inriktningen av det ovan omnämnda

regeringsuppdraget till Boverket är sådant att det kan förutsättas att bl.

a. den fråga som tas upp i motionen, dvs. ortsbegreppets betydelse för

tillståndsprövningen, kommer att uppmärksammas. Vad sedan gäller begreppets

betydelse i hyressättningstvister vill utskottet erinra om att en särskild

utredare för närvarande överväger vissa frågor om hyressättningssystemet.

Utredaren skall enligt sina direktiv (dir. 2003:52) bl.a. se över

förutsättningarna för att i det befintliga lägenhetsbeståndet bättre anpassa

hyrorna efter bruksvärdet samt belysa hur prövningen i hyressättningstvister

går till och överväga om det behövs förändringar för denna prövning. Det

får förutsättas att ortsbegreppets betydelse i detta sammanhang kommer

att behandlas i erforderlig omfattning. Utredningsuppdraget skall redovisas

till regeringen senast den 15 september 2004.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion 2003/04:Bo287 (s).

Kommunernas roll som fastighetsägare

Utskottet behandlar i detta avsnitt två motionsförslag om tillkännagivande

om kommunernas roll som fastighetsägare.

I Folkpartiets partimotion 2003/04:Bo253 yrkande 14 och i motion 2003/04:Bo236

(fp) yrkande 7 föreslås att riksdagen skall göra ett tillkännagivande om

åtgärder för att minska kommunernas roll som fastighetsägare. Enligt

motionerna kan det finnas flera skäl att sälja ut större eller mindre delar

av de kommunala bostadsbolagen. Allmännyttans dominans kan behöva brytas

genom försäljning till hyresgästerna eller till privata fastighetsägare.

Det finns enligt motionerna också risk att driften av de kommunala bolagen

minskar utrymmet för de kommunala huvuduppgifterna skola, vård och omsorg.

Som framgått av föregående avsnitt har bostadsutskottet uppfattningen att

de allmännyttiga och kommunalt ägda bostadsföretagen har en central roll

på den svenska bostadsmarknaden. Det egna bostadsinnehavet har i de flesta

fall en avgörande betydelse för att kommunerna skall kunna ta sitt ansvar

för den lokala bostadsförsörjningen. De kommunala bostadsföretagen har

också genom sin roll i bruksvärdessystemet stor betydelse för att rimliga

villkor skall gälla även på den privata hyresmarknaden. Utskottet vill

därför understryka att de kommunala bostadsföretagens verksamhet inte kan

jämställas med annan typ av affärsverksamhet. De affärsmässiga övervägandena

får således inte vara överordnade företagens primära bostadssociala uppgift.

Det är inte heller rimligt att ställa bostadsföretagens verksamhet i

motsats till annan kommunal verksamhet. De kommunala bostadsföretagen behövs

för att förverkliga det primära bostadspolitiska målet, dvs. att samhället

skall ge förutsättningar för att hela befolkningen skall få tillgång till

goda bostäder till rimliga kostnader. En förutsättning för att det

allmännyttiga bostadsbeståndet även i fortsättningen skall kunna bidra till

måluppfyllelsen är att det inte säljs ut i stor skala. Detta hindrar

givetvis inte att det i vissa kommuner kan finnas olika skäl för att sälja

delar av detta bestånd. Som framgått av föregående avsnitt lägger inte

heller den nuvarande lagstiftningen några hinder i vägen för detta,

förutsatt att inte tillämpningen av bruksvärdessystemet riskerar att påtagligt

försvåras.

De aktuella motionerna om kommunernas roll som fastighetsägare ger inte

utskottet anledning till ytterligare överväganden i denna fråga. Motionerna

2003/04:Bo236 (fp) yrkande 7 och 2003/04:Bo253 (fp) yrkande 14 avstyrks

således.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Avskaffande av lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar, punkt

1 (m, fp, kd, c)

av Göran Hägglund (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström

(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och

Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo297

yrkande 22.

Ställningstagande

När regeringen hösten 2000 lade fram sitt förslag till lag om kommunernas

bostadsförsörjningsansvar motsatte sig bostadsutskottets ledamöter (m),

(kd), (c) och (fp) i en gemensam reservation införandet av lagen. De

invändningar mot lagen som vi då anförde har samma aktualitet i dag.

En av de tyngsta invändningarna handlar om den bristande respekt för den

kommunala självstyrelsen som lagen är ett uttryck för. Även Lagrådet pekade

på brister i detta hänseende vid sin granskning av lagförslaget. Vi anser

att varje kommun självklart måste ges möjlighet att anpassa sin planering

av bostadsfrågorna utifrån de lokala förutsättningarna. Statens uppgift

i bostadspolitiken är att tillhandahålla de legala och finansiella

instrumenten för bostadsbyggandet, inte att lägga sig i hur bostadspolitiken

verkställs på lokal nivå.

Kommunernas ansvar och befogenheter på det bostadspolitiska området slås

primärt fast i kommunallagen, plan- och bygglagen och socialtjänstlagen.

Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar har däremot som enda syfte

att öka det statliga inflytandet över kommunernas arbete med

bostadsförsörjningsfrågor. Lagen riskerar därför att bli ett instrument för

ständigt

utökade statliga ambitioner att styra kommunernas verksamhet. Ett första

steg mot att göra lagen mer detaljerad togs våren 2002 när skärpta krav

på den kommunala hanteringen av bostadsförsörjningsplaneringen infördes.

Det kan konstateras att ett av regeringens samarbetspartier nu agerar

för att mycket långtgående detaljkrav på kommunerna skall införas i lagen.

Den uppföljning av lagens hittillsvarande tillämpning som bostadsutskottet

låtit genomföra visar att flertalet kommuner endast ser kraven i lagen

som ytterligare en statlig pålaga utan någon praktisk betydelse för

bostadsförsörjningen. Det framgår exempelvis att få aktörer tror att

lagstiftningen har haft effekter på bostadsbyggandet. Det enda "positiva"

som kan sägas om lagen är att många tycks anse att den hittills inte haft

några effekter alls på den kommunala verksamheten.

En lag som i bästa fall saknar betydelse utöver det administrativa merarbetet

i kommunerna och i sämsta fall på sikt kan komma att innebära ett påtagligt

statligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen skall givetvis avvecklas

utan onödig tidsfördröjning. Med hänvisning till de formella krav som

gäller vid upphävande av lag anser vi att riksdagen skall anmoda regeringen

att snarast återkomma med ett lagförslag med denna innebörd.

2. Utökade krav på kommunal boendeplanering och bostadsförmedling, punkt

2 - motiveringen (m, fp, kd, c)

av Göran Hägglund (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström

(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och

Peter Danielsson (m).

Ställningstagande

Vi anser att lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar skall avvecklas.

Med denna inställning anser vi givetvis att riksdagen bör avslå

motionsförslagen (v) om ytterligare detaljreglering av den kommunala

verksamheten.

3. Utökade krav på kommunal boendeplanering och bostadsförmedling, punkt

2 (v)

av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo225

yrkandena 3 och 5 och 2003/04:Bo252 yrkande 9.

Ställningstagande

Rätten till en bostad har i viss mån förstärkts i samband med införandet

av bostadsförsörjningslagen. Dessvärre är lagen otillräcklig och otydlig

i sin utformning. Vänsterpartiet instämmer i stort med de synpunkter som

Boverket lämnade i sitt remissvar till utredningen om det kommunala

bostadsförsörjningsansvaret. För Vänsterpartiet är planering av bostäder

och boende en central fråga för att kommunerna skall kunna ta sitt ansvar

för den sociala bostadspolitiken. Vi vill därför ändra lagstiftningen

från att handla om bostadsförsörjning till att ha en inriktning mot

obligatorisk boendeplanering.

Det skall vara obligatoriskt för kommunerna att upprätta boendeplaneringsprogram

för att garantera hög kvalitet i bostäder och boendemiljöer.

Boendeplaneringsprogrammen skall vara heltäckande och övergripande och redovisas

till regeringen via länsstyrelserna minst en gång per mandatperiod. De

skall behandla såväl handlingsplaner för nyproduktion och ombyggnad som

förändringar i service, infrastruktur och omgivande miljö. Kvalitetskraven

skall utvecklas ytterligare för att omfatta energi- och miljökrav, trygghet

och säkerhet, feministiskt perspektiv samt social och ekologisk hållbarhet.

Det finns vidare ett behov av att förtydliga kravet på kommunal

bostadsförmedling i bostadsförsörjningslagen. I lagens tredje paragraf står att

inrättandet av bostadsförmedling och regionalt samarbete är frivilligt.

Regeringen kan om man anser att behov föreligger ålägga en kommun att

inrätta en bostadsförmedling lokalt eller regionalt. Lagen har nu varit

i kraft i över tre år, och vi kan tyvärr konstatera att regeringen

fortfarande inte har använt sig av denna möjlighet trots att bara ca 10 % av

landets kommuner har bostadsförmedling.

Bostadsförmedling har, förutom att den kan fördela bostäder på ett socialt

rättvist sätt, betydelse för att skapa ett instrument för boendeplaneringen

genom att statistik för bostadsönskemål avseende läge och storlek blir

tillgänglig. Vi anser därför att bostadsförsörjningslagen bör ändras så

att krav ställs på obligatorisk avgiftsfri bostadsförmedling. Kravet bör

emellertid kompletteras med en möjlighet för kommuner att söka dispens

när det finns särskilda skäl till att lösa förmedlingsuppgiften på annat

sätt.

Vad vi nu anfört om utökade krav på kommunal boendeplanering och

bostadsförmedling bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det

innebär ett bifall till motionerna 2003/04:Bo225 (v) yrkandena 3 och 5

samt 2003/04:Bo252 (v) yrkande 9.

4. Förmedling av andrahandslägenheter, punkt 3 - motiveringen (m, fp, kd,

c)

av Göran Hägglund (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström

(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och

Peter Danielsson (m).

Ställningstagande

En rad invändningar kan riktas mot de aktuella motionsförslagen om en

obligatorisk och avgiftsfri kommunal förmedling av andrahandslägenheter

m.m. Förslagen utgör ytterligare exempel på de ambitioner som regeringen

och dess samarbetspartier har att styra kommunernas agerande i

bostadsförsörjningsfrågor. Som redan framgått anser vi att den kommunala

självstyrelsen över dessa frågor måste återupprättas, inte begränsas

ytterligare.

Utöver denna grundläggande invändning kan bl.a. anföras att ett genomförande

av förslagen skulle innebära ett allvarligt ingrepp i konkurrensneutraliteten

vid förmedling av bostäder. Förslaget om en såväl obligatorisk som avgiftsfri

kommunal förmedling skulle givetvis mycket påtagligt begränsa möjligheterna

att bedriva yrkesmässig bostadsförmedling för andra än kommunerna. Det

bör i sammanhanget även framhållas att dagens former för bestämmande av

förmedlingsavgiften, som innebär att regeringen i en förordning lägger

fast en högsta nivå för avgiften, bör ändras. Denna enhetstaxa tar inte

hänsyn till vilka omkostnader som är förknippade med tjänsten, eller vilken

servicegrad som erbjuds. Sannolikt finns behov, hos både uthyrare och

bostadssökande, av hjälp med t.ex. upprättande av kontrakt, juridisk

rådgivning eller praktiska göromål i samband med flytt. Det vore därför

bättre om berörda parter fick fritt komma överens om ersättningsnivåerna.

Vi anser således att det bör införas fri prissättning vid yrkesmässig

förmedling av hyresrätter.

I fråga om den del av förslagen som innebär att kommunernas bostadsförmedlingar

skall åläggas att kontrollera andrahandshyrans skälighet bör det erinras

om att en ordning för en sådan prövning redan finns. En andrahandshyresgäst

har således möjlighet att vid hyresnämnden begära prövning av hyrans

skälighet. Dessutom har för andrahandshyresgästerna tillagts en möjlighet

till återbetalning av för hög hyra för förfluten tid.

De aktuella motionsyrkandena bör avslås av riksdagen.

5. Förmedling av andrahandslägenheter, punkt 3 (v)

av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo231

yrkandena 1 och 8 och bifaller delvis motion 2003/04:Bo224 yrkande 2.

Ställningstagande

Det förekommer i dag omfattande problem i samband med uthyrning av

hyreslägenheter i andra hand. Särskilt i storstadsregionerna ger bostadsbristen

möjlighet för oseriösa hyresvärdar och innehavare av förstahandskontrakt

att ta ut ockerhyror av andrahandshyresgästerna. Även i samband med

förmedling av andrahandslägenheter kan den bostadssökande råka illa ut.

Många privata bostadsförmedlare tar ut otillåtna förmedlingsavgifter. Det

förekommer också att bostadsförmedlaren tar ut avgiften i förskott för

att sedan vägra att betala tillbaka den vid utebliven förmedling.

Vi anser att det i en solidarisk bostadspolitik ingår att det skall finnas

avgiftsfria kommunala bostadsförmedlingar. Deras huvuduppgift bör även

fortsättningsvis vara att förmedla förstahandskontrakt till hyreslägenheter.

För att motverka den marknad för oseriösa privata bostadsförmedlare som

uppstått till följd av bostadsbristen finns det emellertid skäl för de

kommunala förmedlingarna att även ta på sig uppgiften att förmedla

andrahandskontrakt. En översyn av förmedlingen av andrahandslägenheter är

nödvändig för att skapa rättvisa villkor för dem som söker bostad i

regioner med bostadsbrist. Översynen skall omfatta frågan om obligatorisk

avgiftsfri förmedling av andrahandslägenheter i kommunala bostadsförmedlingar.

Det bör också prövas om de kommunala förmedlingar kan ges uppdraget att

kontrollera att hyror sätts på en nivå som motsvarar bruksvärdet.

Även frågan om ersättning vid privat förmedlig av andrahandslägenheter

bör omfattas av utredningen. De yrkesmässiga bostadsförmedlingarna

finansierar sin verksamhet genom att ta ut förmedlingsavgift av dem som söker

och tilldelas lägenheter. Denna avgift som fram till år 2000 var begränsad

till 1 200 kr höjdes år 2000 till 2 000 kr. År 2003 har avgiften genom

ett regeringsbeslut höjts ytterligare till maximalt 3 000 kr. Det är

således en förhållandevis hög avgift som bostadssökande tvingas betala för

att hitta en lägenhet i andra hand. Tidigare genomförda kartläggningar

visar dessutom att avgifter överstigande det tillåtna beloppet ofta tas

ut. Det är även vanligt med avgifter för registrering, information och

andra kringtjänster. En översyn av taxan och andra ersättningsregler är

därför nödvändig för att främja seriös bostadsförmedling. Översynen skall

omfatta frågan om vilken nivå på förmedlingsavgiften som kan anses skälig

samt rimligheten i att ta ut avgiften i förskott.

Vi anser sammanfattningsvis att riksdagen i ett tillkännagivande bör begära

att regeringen snarast låter utreda förutsättningarna och villkoren för

kommunal förmedling och uthyrning av lägenheter i andra hand samt villkoren

för ersättning vid privat förmedling av hyresbostäder i andra hand. Det

anförda innebär ett bifall till motion 2003/04:Bo231 (v) yrkandena 1 och

8. Även förslaget i motion 2003/04:Bo224 (mp) får anses vara väl tillgodosett.

6. Förmedling av andrahandslägenheter, punkt 3 (mp)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo224

yrkande 2 och 2003/04:Bo231 yrkande 1 och bifaller delvis motion 2003/04:Bo231

yrkande 8.

Ställningstagande

Bostadsmarknaden i framför allt de större städerna har havererat. Priserna

för centralt belägna bostäder skjuter i höjden, och bostadsköerna växer

ständigt. Utvecklingen går mot att bara den med pengar eller kontakter

kan skaffa sig en egen lägenhet i storstäderna. Många blir hänvisade till

att söka sig till andrahandsmarknaden med de oskälig villkor som ofta

råder där. Jag anser att det bör införas ett paket av åtgärder för att bl.

a. komma till rätta med de värsta avarterna som svarthandel med lägenheter

och oskäliga hyresvillkor för andrahandslägenheter.

En möjlig åtgärd för att skapa bättre villkor för de bostadssökande är

att låta de kommunala bostadsförmedlingarna även ta hand om andrahandsuthyrning

av lägenheter. Detta skulle kunna få en rad positiva effekter i form av

en mer ordnad andrahandsmarknad, med färre fall av ockerhyror och orimliga

förmedlingsavgifter samt ett mer reglerat förhållande mellan förstahands-

och andrahandshyresgäst.

Jag anser mot denna bakgrund att riksdagen med bifall till motion

2003/04:Bo224 (mp) yrkande 2 i ett tillkännagivande till regeringen bör begära

att en utredning om kommunal förmedling av andrahandslägenheter tillsätts.

Detta innebär även ett delvis bifall av motion 2003/04:Bo231 (v) yrkandena

1 och 8.

7. Bostäder åt hemlösa, punkt 4 (fp, kd, c)

av Göran Hägglund (kd), Nina Lundström (fp), Lars Tysklind (fp) och Rigmor

Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo236

yrkande 8.

Ställningstagande

Gruppen hemlösa omfattar många olika kategorier av människor som samhället

har misslyckats att bistå med ett lämpligt boende. Det kan exempelvis

röra sig om psykiskt sjuka, missbrukare, personer som genomgått behandling

på en institution eller som avtjänat ett fängelsestraff. Tillgången till

en lämplig form av boende är avgörande för att dessa människor åter skall

kunna etablera sig i samhället.

Vi anser att det är ett kommunalt ansvar att bistå de personer som av

olika skäl kommit att stå helt utanför bostadsmarknaden. Det är emellertid

nödvändigt att varje kommun ges möjlighet att hitta lösningar som svarar

mot de lokala behoven. Olika former av statliga direktiv och regleringar

för hur kommunerna skall hantera bostadsförsörjningen får även på detta

område negativa konsekvenser.

En vanlig invändning från regleringsförespråkarna är annars att en avyttring

av delar av de allmännyttiga hyresbostäderna innebär att kommunerna

avhänder sig möjligheten att sörja för att socialt utsatta människor får en

bostad. Vi anser att detta är en helt felaktig slutsats. Även de kommuner

som av olika skäl väljer att sälja hela eller delar av sitt bostadsbestånd

kan på flera olika sätt hjälpa till att lösa bostadsfrågan för hemlösa

och andra utsatta grupper. Att själv äga ett stort bestånd av hyresbostäder

behöver således inte vara det enda, eller bästa, verktyget för kommunerna

att värna de mest utsatta människornas rätt till en bostad. Kommunerna

kan i stället bl.a. välja att träffa avtal med privata fastighetsägare

som innebär att en del av beståndet upplåts till personer som kommunen

måste ta ett särskilt ansvar för. En annan möjlighet är ett kommunalt

innehav av ett antal bostadsrättslägenheter som sedan upplåts i andra

hand. Ett införande av ägarlägenheter skulle emellertid öppna helt nya

möjligheter för flexibla lösningar. Kommunerna skulle kunna äga enstaka

bostäder för sociala ändamål i flerbostadshus som sedan skulle kunna hyras

ut med förstahandskontrakt. Det skulle underlätta tillhandahållandet av

lägenheter som är väl integrerade i olika former av bostadsområden, vilket

ur ett integrationsperspektiv är önskvärt.

Det är i sammanhanget också viktigt att poängtera att det finns grupper

vars bostadssituation inte kan lösas inom det reguljära bostadsbeståndet.

Vissa grupper behöver varaktigt eller som en övergångslösning tillgång

till särskilda boendeformer där det erbjuds stödinsatser av olika

slag.

Vad vi ovan anfört med anledning av motion 2003/04:Bo236 (fp) yrkande 8

bör riksdagen som sin mening tillkännage för regeringen.

8. Bostadsanvisning, punkt 6 - motiveringen (m, fp, kd)

av Göran Hägglund (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström

(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp) och Peter Danielsson (m).

Ställningstagande

De omfattande problemen på dagens bostadsmarknad går inte att lösa genom

ständigt nya former av statliga regleringar och krav. Tvärtom är dessa

regleringar i stor utsträckning orsaken till att marknaden råkat i kraftig

obalans. De nygamla kraven på en lag om bostadsanvisning utgör inget

undantag från denna regel. Den tidigare gällande lagen om bostadsanvisningsrätt

avskaffades under det borgerliga regeringsinnehavet eftersom den varken

hade bidragit till att fler lägenheter kom ut på marknaden eller till att

förmedlingen skedde på ett bättre sätt än vad som eljest hade varit fallet.

Kraven på nya regleringar med bostadsanvisning och liknande lösningar

leder endast bort debatten från den verkliga politiska utmaningen, nämligen

att skapa de rätta förutsättningarna för att utbudet av bostäder skall

kunna möta efterfrågan. På bristorterna gäller det att få i gång

bostadsbyggandet. Detta kräver insatser som gäller allt från skattepolitik

till fysisk planering och en reformering av hyressättningssystemet. Även

i övriga delar av landet kommer en omläggning av de bostadspolitiska

insatserna från reglering till åtgärder som bl.a. underlättar bostadsbyten

att ge en bättre fungerande marknad där det blir lättare att finna en

lämplig bostad.

Förslagen i de aktuella motionerna (s), (v) och (mp) om att införa en lag

med krav på bostadsanvisning bör givetvis avslås av riksdagen.

9. Bostadsanvisning, punkt 6 (v)

av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo252

yrkande 10 och 2003/04:Bo290 och bifaller delvis motionerna 2003/04:Bo224

yrkandena 1 i denna del och 3 och 2003/04:Bo244.

Ställningstagande

Det har aldrig blivit utrett vad den borgerliga regeringens borttagande

av bostadsförsörjningslagen och bostadsanvisningslagen har inneburit för

hushåll med en svag position på bostadsmarknaden. Det är emellertid tydligt

att borttagandet av dessa lagar kraftigt försvårat förhållandet på

bostadsmarknaden för dessa grupper. Den nya bostadsförsörjningslagen som

trädde i kraft 2001 ger bl.a. staten rätt att ålägga en kommun att inrätta

bostadsförmedling. Detta var visserligen ett steg i rätt riktning men det

löser inte det grundläggande behovet. Kommunerna måste verkligen inrätta

bostadsförmedlingar, och dessa måste även ha ett tillräckligt antal

lägenheter att förmedla.

Bostadsanvisningslagen som gav kommunerna rätt att fördela lediga lägenheter

i både det privata och det kommunala beståndet var ett kraftfullt redskap

för att garantera kommunmedborgarna en möjlighet till bostad. Givetvis

bör i första hand överenskommelser träffas med fastighetsägare om att

dessa skall lämna lediga lägenheter till förmedling. När detta inte

fungerar skall det finnas lagstadgad möjlighet för kommunen att anvisa lediga

lägenheter. Därför bör bostadsanvisningslagen återinföras.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi framför. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo252 (v) yrkande

10 och 2003/04:Bo290 (s). Tillkännagivandet innebär också ett delvis bifall

till motionerna 2003/04:Bo224 (mp) yrkandena 1 och 3, det förstnämnda i

denna del, samt 2003/04:Bo244 (s).

10. Bostadsanvisning, punkt 6 (mp)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo224

yrkande 1 i denna del och bifaller delvis motionerna 2003/04:Bo224 yrkande

3, 2003/04:Bo244, 2003/04:Bo252 yrkande 10 och 2003/04:Bo290.

Ställningstagande

Situationen på bostadsmarknaden i våra större städer, och då särskilt i

Stockholm, är nu så akut att det finns behov av en särskild lag - en lex

Stockholm - inriktad på att öka bostadsutbudet för vanliga människor utan

förmögenhet eller kontakter. En sådan lag bör dels syfta till att motverka

svarthandeln med hyreslägenheter, dels tillgodose en rättvis förmedling

även av privata hyresrätter.

När det gäller den sistnämnda frågan bör lagen vara så utformad att privata

fastighetsägare tvingas låta tre fjärdedelar av de lägenheter som blir

lediga förmedlas genom den kommunala bostadskön. Behovet av en sådan

reglering är uppenbart med tanke på att det i Stockholms bostadsförmedling

står närmare 100 000 personer i kö samtidigt som endast några tusen

lägenheter per år förmedlas. Jag anser inte heller att ett sådant krav på

de privata fastighetsägarna kan anses vara oskäligt. Äger man en hyresfastighet

har man inte bara rättigheter utan också skyldigheter och ett ansvar för

bostadsförsörjningen. Att låta merparten av lägenheterna gå till den

kommunala bostadskön borde därför vara en självklarhet. Även i fortsättningen

bör emellertid den som äger en fastighet givetvis ha rätten att undanta

lägenheter till sin familj.

Vad jag nu anfört bör riksdagen tillkännage för regeringen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:Bo224 (mp) yrkandena 1 och 3, det förstnämnda i

denna del, samt bifaller delvis motionerna 2003/04:Bo244 (s), 2003/04:Bo252

(v) yrkande 10 och 2003/04:Bo290 (s).

11. Svarthandel med hyresrätter, punkt 7 (fp, kd, c)

av Göran Hägglund (kd), Nina Lundström (fp), Lars Tysklind (fp) och Rigmor

Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo236

yrkande 4 och avslår motionerna 2003/04:Bo224 yrkande 1 i denna del och

2003/04:Bo231 yrkandena 5 och 6.

Ställningstagande

Förekomsten av svarthandel med hyresrätter utgör ett oacceptabelt inslag

på den svenska bostadsmarknaden. Det är nödvändigt att vidta en rad

åtgärder för att motverka denna verksamhet som i sig utgör ett bevis på att

det finns omfattande brister i dagens regelverk för hyresrätten. Ett stort

problem är givetvis att tillämpningen av bruksvärdessystemet inte medger

att hyran bestäms med ledning av hyresgästernas värderingar. Det förekommer

därför såväl överprissättning som underprissättning på hyresmarknaden.

Detta förhållande utgör tillsammans med en omfattande bostadsbrist några

av grundförutsättningarna för den kriminella verksamheten med handel med

hyreskontrakt.

Vi anser att en reformering av hyressättningssystemet är en central del

av lösningen på problemet med svarthandel men att det även behöver vidtas

fler åtgärder för att förenkla dagens regelsystem. I motion 2003/04:Bo236

(fp) yrkande 4 föreslås att reglerna för hyresrätten ses över på ett antal

områden utöver grunderna för hyressättningen och att åtgärder även vidtas

i andra avseenden. Det behövs en utredning som utvärderar samt ger förslag

på lämpliga metoder för att stoppa svarthandeln med hyreslägenheter. Det

gäller bl.a. överväganden om

regleringen i hyreslagen av hyresvärdens och hyresgästens rättigheter och

skyldigheter,

möjligheten att kriminalisera både köp och försäljning av hyreskontrakt,

enklare regler för andrahandsuthyrning,

att alltid frågan om olaglig ersättning bör ställas vid prövning av ärenden

i hyresnämnd,

möjligheten att ändra den praxis som innebär att hyresnämnd vanligen

godkänner 10 % prisreduktion på villor och bostadsrätter i samband med

byten till hyresrätt,

att polisen ges ökade resurser för att beivra brott vad gäller bl.a.

svarthandel,

åtgärder för ökad nyproduktion av hyreslägenheter.

Vi anser att riksdagen genom ett tillkännagivande till regeringen bör

bifalla förslaget i fp-motionen. Övriga motionsförslag i den aktuella

frågan avstyrks.

12. Svarthandel med hyresrätter, punkt 7 - motiveringen (m)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m) och Peter

Danielsson (m).

Ställningstagande

Kännetecknande för en marknad som inte fungerar brukar vara ett utbud som

inte motsvarar efterfrågan. I en bristsituation ger detta köer och

svarthandel som direkta följder. Tyvärr uppvisar den svenska hyresmarknaden

precis dessa tecken, åtminstone på de expansiva orterna. Värst är situationen

i huvudstadsregionen, men problemen sprider sig nu över landet och höga

överlåtelsepriser lär förekomma på flera andra orter. Olika uppskattningar

tyder på att andelen olagliga byten och priset på hyreskontrakten ökat

kraftigt under senare år.

Dagens situation är givetvis helt oacceptabel såväl för fastighetsägare

och hyresgäster som för dem som söker en bostad. Särskilt för ungdomar

som söker sin första bostad ger det helt fel signaler om vilka spelregler

som bör gälla på bostadsmarknaden. Svarthandeln med hyresrätter måste

därför bekämpas med de rättsliga medel som står till buds. Viktigast är

emellertid att undanröja de grundläggande förutsättningarna för svarthandeln.

Vad som krävs är en omfattande reformering av de regelsystem som i dag

gäller för hyresrätten och för bostadsmarknaden i övrigt. Det skulle i

detta sammanhang föra för långt att gå in på alla de förändringar som

krävs. Vi hänvisar till de förslag på det bostadspolitiska området som

läggs fram i framför allt parti- och kommittémotioner från Moderata

samlingspartiet. Dessa förslag omfattar bl.a. förslag om ett reformerat

hyressättningssystem och underlättande av ombildning till bostadsrätt. Vi

vill också hänvisa till våra förslag om förstärkningar av rättsväsendet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker vi de aktuella motionerna om

svarthandel.

13. Svarthandel med hyresrätter, punkt 7 (v)

av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo231

yrkandena 5 och 6 och avslår motionerna 2003/04:Bo224 yrkande 1 i denna

del och 2003/04:Bo236 yrkande 4.

Ställningstagande

En av orsakerna till att stora svårigheter föreligger att bekämpa problemet

med svarthandel med hyresrätter är att det saknas offentliga och tillförlitliga

uppgifter om de olika hyreslägenheterna med avseende på kontraktsinnehavare

m.m. Ett heltäckande lägenhetsregister skulle kunna råda bot på denna

brist. Ett konkret förslag på hur man kan bygga upp ett sådant register

finns sedan lång tid framtaget av berörda myndigheter. En försöksverksamhet

med ett lägenhetsregister har också bedrivits på några orter.

Huvudsyftet med det register som utarbetats är att få en effektivare folk-

och bostadsräkning. När registret väl börjat användas kommer det också

att bli ett utmärkt verktyg för att motverka svarthandel med hyreslägenheter.

Registret kan bl.a. användas för att avslöja ett vanligt tillvägagångssätt

vid svarthandeln, nämligen användning av ett falskt kontrakt som bytesobjekt.

Genom att söka historiskt i ett register kan en hyresvärd eller hyresnämnden

också enkelt kontrollera hur en byteskedja sett ut och om vissa lägenheter

förekommer mer frekvent i byteskedjor. Sammantaget kan således

lägenhetsregistret

bli ett kraftfullt verktyg för att komma åt de kriminella lägenhetsaffärerna.

Problemet är att regeringen inte har återkommit till riksdagen i frågan

om att införa ett heltäckande lägenhetsregister trots att ett i princip

färdigt förslag sedan länge finns hos Regeringskansliet. Vi anser därför

att riksdagen skall begära att regeringen snarast återkommer med förslag

om hur och när ett lägenhetsregister kan inrättas. Regeringen bör även

anmodas att se över möjligheterna att använda det kommande lägenhetsregistret

i syfte att bekämpa svarthandeln med hyreslägenheter.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det innebär ett bifall till motion 2003/04:Bo231 (v) yrkandena 5 och 6.

Övriga motioner som behandlar frågan om svarthandel avstyrks.

14. Svarthandel med hyresrätter, punkt 7 (mp)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo224

yrkande 1 i denna del och avslår motionerna 2003/04:Bo231 yrkandena 5 och

6 och 2003/04:Bo236 yrkande 4.

Ställningstagande

I reservationer till detta betänkande har jag föreslagit att ett paket av

åtgärder vidtas i syfte att komma till rätta med de omfattande problemen

på hyresmarknaden i våra större städer. Det behövs en skärpt lagstiftning

- en lex Stockholm - med krav på bostadsanvisning m.m. I denna skärpta

lagstiftning bör det även ingå åtgärder som innebär krafttag mot svarthandeln

med hyresrätter.

Ett lex Stockholm-paket bör innefatta regler som lägger ett större ansvar

på fastighetsägarna att förhindra svarthandel. Innebörden i reglerna bör

vara att fastighetsägaren döms till böter om svarthandel uppdagas. En

tanke är att bestämma bötesbeloppet med ledning av den hyra som betalats

för den lägenhet som upplåtits efter en svart försäljning.

Vad jag nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 2003/04:Bo224 (mp)

yrkande 1 i denna del som sin mening ge regeringen till känna. Övriga

aktuella motionsyrkanden avstyrks.

15. Rätten att hyra, punkt 8 (v)

av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo252

yrkandena 6 och 7.

Ställningstagande

Många hyresgäster som begär att få hyra en lägenhet vägras på osakliga

grunder ett hyreskontrakt. Det kan gälla rent diskriminerande ställningstaganden

från hyresvärdens sida som grundar sig på den bostadssökandes etniska

eller sociala grupptillhörighet. En hyresgäst bör ha en möjlighet att i

sådana fall få hyresvärdens ställningstagande prövat. Den hyresvärd som

på felaktiga grunder vägrat att hyra ut en lägenhet bör drabbas av en

sanktion.

Ett alternativ är att hyresvärden förpliktas att hyra ut lägenheten, om

den alltjämt är outhyrd. Ett annat alternativ är att han blir skyldig att

hyra ut en likvärdig lägenhet. Skadestånd skulle också kunna vara ett

alternativ. Även den hyresgäst som inte vill eller kan uppfylla oskäliga

avtalsvillkor som ställs på honom för att han skall få ett hyreskontrakt

och därför tackar nej till detta bör ha möjlighet att få upprättelse.

Innan den av oss efterlysta prövningsmöjligheten närmare övervägs bör

emellertid det aktuella problemets omfattning undersökas. Vi föreslår

därför att Boverket skall få i uppdrag att genomföra en inventering och

kartläggning av vilka krav och villkor som hyresvärdar ställer upp för

den som önskar hyra en lägenhet. Utredningen bör få i uppdrag att bedöma

i vilken utsträckning dessa krav kan anses vara motiverade mot bakgrund

av att hyresvärdens sakliga intresse inte sträcker sig längre än att han

hyr ut sina lägenheter till normalt skötsamma personer.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi framför. Detta innebär ett bifall till motion 2003/04:Bo252 (v) yrkandena

6 och 7.

16. Avskaffande av lagen om allmännyttiga bostadsföretag, punkt 9 (m, fp,

kd, c)

av Göran Hägglund (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström

(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och

Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo229,

2003/04:Bo234, 2003/04:Bo253 yrkande 15, 2003/04:Bo257 yrkandena 20 och

23, 2003/04:Bo258 yrkande 8, 2003/04:Bo263 yrkande 10 och 2003/04:Bo297

yrkande 21.

Ställningstagande

Lagen om allmännyttiga bostadsföretag infördes för att ersätta den tidigare

gällande s.k. stopplagen. I båda fallen har regeringens syfte varit att

inskränka den kommunala självstyrelsen på bostadsområdet och begränsa

innebörden av äganderätten.

Förutom de konstitutionella och principiella invändningar som kan resas

mot lagen om allmännyttiga bostadsföretag kan det konstateras att den ger

utrymme för ett stort mått av godtycke. Lagrådet framhöll således vid sin

granskning av lagförslaget att det kriterium för vägran av tillstånd som

anges i lagförslaget är otydligt och ger utrymme för högst subjektiva

bedömningar. Som en följd härav blir länsstyrelsernas beslut svåra att

förutse, vilket i sin tur kan försvåra det kommunala agerandet på

bostadsområdet.

Den hittillsvarande tillämpningen av lagen har visat att Lagrådets

förutsägelser om en inkonsekvent och godtycklig handläggning av ärenden om

tillstånd till överlåtelser var riktiga. Exempelvis har Länsstyrelsen i

Stockholms län i första instans och Boverket i andra instans avslagit en

begäran från elva bostadsrättsföreningar i Östberga om en fastighetsöverlåtelse

i syfte att omvandla kommunalt ägda hyresrätter till bostadsrätter. Motivet

för avslaget är att en omvandling leder till att det kommunala

hyresrättsbeståndet blir för litet för att vara hyresnormerande. Detta fall kan

jämföras med en samtidig omvandling i Mölndal där Boverket, i strid med

hyresgäströrelsens vilja, fattade ett positivt beslut. I Mölndal har

bedömningen utgått från ett ganska stort område där man funnit att det

finns tillräckligt många hyresrätter kvar för att tillämpningen av

bruksvärdessystemet skall fungera. I såväl länsstyrelsebeslutet som Boverkets

beslut om Östberga lades tyngdpunkten i väsentligt högre grad på att

jämförbara lägenheter skulle finnas i närheten av de fastigheter som skulle

överlåtas.

På senare tid har flera andra beslut som lämnar intryck av stor godtycklighet

fattats med stöd av lagen om allmännyttiga bostadsföretag. Det gäller

exempelvis ett fall av fastighetsöverlåtelser i Akalla, där man samtidigt

ansökte om tillstånd för överlåtelse av fyra i det närmaste identiska

fastigheter. Länsstyrelsen beslutade att lämna tillstånd för två fastigheter

men avslog ansökan för de två andra. Skälet var att de samtidigt godkända

överlåtelserna ansågs ha minskat utbudet av jämförelseobjekt för

hyressättningen. En sådan rättstillämpning måste i det närmaste te sig

obegriplig

för de drabbade hyresgästerna som önskat ta ett större ansvar för sitt

eget boende.

Bostadsutskottet har som ett led i sitt uppföljningsarbete sammanställt

samtliga beslut i tillståndsärenden fram till utgången av år 2003.

Sammanställningen ger ytterligare grund att ifrågasätta lagens utformning

och tillämpning. Det visar sig att alla avslagsbeslut om överlåtelser

utom ett gäller Stockholms län. Kritiken vid lagens införande om att

regelverkets främsta syfte var att införa en statlig styrning av den

kommunala bostadspolitiken i framför allt de borgerligt styrda kommunerna

i Stockholms län var således riktig.

I en fungerande rättsstat måste det anses vara oacceptabelt att lagutövning

sker med sådant godtycke som lagen om allmännyttiga bostadsföretag ger

utrymme för. Det finns också fortsatta skäl att ifrågasätta lagens

förenlighet med den kommunala självstyrelsen. Därutöver har det nu i samband

med ett ärende om rättsprövning visat sig att Kammarrätten i Jönköping

gör bedömningen att lagens förbud mot överprövning av Boverkets beslut i

tillståndsärenden inte är förenligt med Europakonventionen.

Vi anser att kommunernas bestämmande över sina egna bostadsföretag måste

återupprättas. Det måste anses ligga inom det kommunala ansvaret att ta

ställning till bl.a. frågor om antalet bostäder som dessa företag skall

förvalta och hur denna förvaltning skall utformas. Detta innebär också

att det inte skall finnas några statliga restriktioner för de kommuner

som önskar avyttra hela eller delar av sitt bostadsbestånd.

Vad vi anfört innebär att lagen om allmännyttiga bostadsföretag snarast

bör upphävas. Likaså bör de övergångsregler som fortfarande tillämpas

enligt den s.k. stopplagen avvecklas. Detta bör riksdagen som sin mening

tillkännage för regeringen. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen

med förslag avseende en lag om upphävandet.

Det anförda innebär ett bifall till samtliga motioner - m, fp, kd, c -

som behandlas i detta avsnitt.

17. Ortsbegreppet i tillståndsärenden, punkt 10 - motiveringen (m, fp, kd,

c)

av Göran Hägglund (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström

(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och

Peter Danielsson (m).

Ställningstagande

Vid ett bifall till vårt förslag om att avskaffa lagen om allmännyttiga

bostadsföretag undanröjs det aktualiserade problemet, dvs. den oklara

tolkningen av ortsbegreppet i tillståndsärendena enligt lagen. Motionen

avstyrks.

18. Kommunernas roll som fastighetsägare, punkt 11 - motiveringen (m)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m) och Peter

Danielsson (m).

Ställningstagande

Kommunernas bostadsbolag har alltsedan 1940-talet varit ett centralt inslag

i den svenska bostadspolitiken. Det har lett till att dessa företag i dag

har en helt dominerande roll i många kommuner och framför allt i vissa

bostadsområden.

En förutsättning för att få en fungerande bostadsmarknad där den enskildes

förutsättningar och behov är styrande för valet av bostad är att de

kommunala bostadsföretagens ställning omprövas i grunden. Den särställning

dessa företag åtnjutit i olika avseenden måste upphöra. En bostadsmarknad

i balans förutsätter att de verkar på samma villkor som andra fastighetsägare.

Ett viktigt steg i denna process är att upphäva lagen om allmännyttiga

bostadsföretag. De kommuner som finner det lämpligt måste naturligtvis ha

möjlighet att sälja en större eller mindre del av sitt bostadsbestånd.

Det kan t.ex. ske genom att hyresgästerna erbjuds att köpa sina lägenheter,

ombildning till bostadsrätt eller försäljning till andra professionella

fastighetsförvaltare.

Det finns flera skäl som talar för att de kommunala bostadsbolagen bör

säljas. Kommuner skall principiellt inte ägna sig åt att driva affärsverksamhet

och därmed i många fall riskera kommunens ekonomi, vilket i sin tur kan

leda till inskränkningar i den kommunala kärnverksamheten. Många kommuner

har också hamnat i denna situation, något som regeringen nu försöker lösa

med ytterligare snedvridande subventioner i form av stöd till kommuner

vars problem har sin grund i det kommunala bostadsföretaget. Denna typ av

insatser måste omedelbart upphöra.

Ytterligare åtgärder för att bryta de kommunala bostadsföretagens alltför

dominerande ställning krävs på det hyresrättsliga området. Genom

bruksvärdessystemet utövar de en styrande effekt på hyressättningen även i

privatägda bostäder med hjälp av sin lagfästa roll som hyresledare och

referenspunkt vid bruksvärdesprövningar. Denna tillämpning av

bruksvärdessystemet

har förstärkt den rådande obalansen på bostadsmarknaden i många kommuner.

Hyressättningssystemet måste därför omprövas i grunden. Allmännyttans

hyresnormerande ställning skall avskaffas.

I den mån motionsförslagen inte kan anses tillgodosedda med det nu anförda

avstyrks de.

19. Kommunernas roll som fastighetsägare, punkt 11 (fp)

av Nina Lundström (fp) och Lars Tysklind (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Bo236

yrkande 7 och 2003/04:Bo253 yrkande 14.

Ställningstagande

Kommunernas bostadsbolag, den s.k. allmännyttan, har varit ett centralt

inslag i svensk bostadspolitik alltsedan 1940-talet. Trots att de har

förlorat sin skattemässiga särställning intar de en dominerande position

på hyresmarknaden. Genom bruksvärdessystemet utövar de en styrande effekt

på hyressättningen även i privatägda bostäder med hjälp av sin lagfästa

roll som hyresledare och referenspunkt vid bruksvärdesprövningar.

Fler alternativ och ökad konkurrens leder till en bättre fungerande

hyresmarknad. De bostadspolitiska målen, som syftar till att garantera alla

tillgång till bostad, har felaktigt kopplats till allmännyttan. Allmännyttan

anses från socialistiskt håll vara garanten för en god bostadspolitik. Så

är dock inte fallet. Allmännyttan ställer i dag höga krav för att godkänna

en hyresgäst. Bostadssökande med betalningsanmärkningar eller utan fast

jobb nekas ofta ett hyreskontrakt.

Vi anser inte att allmännyttans särställning i dag kan legitimeras med

hänvisning till de bostadspolitiska målen. Det bostadssociala ansvar som

åligger kommunerna förutsätter inte heller ett stort innehav av kommunala

hyresrätter. Argumenten för att sälja ut en större eller mindre del av de

kommunala bostadsbolagen är flera. I dag innefattar de kommunala bostadsbolagen

en betydande verksamhet med kommersiella fastigheter som medför ökade

affärsrisker. De kommunala bolagen riskerar därför att dränera kommunernas

ekonomi och därmed minska utrymmet att koncentrera sig på huvuduppgifterna

skola, vård och omsorg. De kommuner som vill avyttra fastigheter förhindras

emellertid i dag av gällande lagstiftning.

Att hyresgästerna erbjuds möjlighet att friköpa sina lägenheter är ett

sätt att minska det kommunala bostadsbeståndet. Men fastigheter kan också

säljas till privata fastighetsägare eller till andra former av bostadsbolag.

I länder som Storbritannien och Nederländerna har under 1990-talet i

olika omfattning det tidigare kommunala bostadsbeståndet överförts till

nya former av ägande och förvaltning. Här finns gott om exempel på nya

lösningar med fristående stiftelser under mer eller mindre samhällelig

reglering. Det är en möjlighet som också bör prövas i Sverige.

Vad vi ovan anfört om kommunernas roll som fastighetsägare bör riksdagen

för regeringen tillkännage som sin mening. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2003/04:Bo236 (fp) yrkande 7 och 2003/04:Bo253 (fp) yrkande 14.

20. Kommunernas roll som fastighetsägare, punkt 11 - motiveringen (kd)

av

Göran Hägglund (kd).

Ställningstagande

De kommunala bostadsföretagen har en roll att spela på bostadsmarknaden.

Denna roll är dock inte entydig och inte heller alltid densamma. Frågan

om det finns behov av allmännyttiga bostäder eller av kommunala bostadsbolag

är helt avhängig hur den enskilda kommunen arbetar med de bostadspolitiska

frågorna. Det finns inget självändamål med kommunala bostadsföretag, utan

behovet måste bedömas lokalt från fall till fall. Den kommun som av olika

skäl önskar sälja delar av eller hela sitt bostadsinnehav skall därför ha

rätt att göra detta. Det är endast kommunen som kan avgöra det lämpliga

med ett sådant förfarande. Skälen för kommunernas agerande är snart sagt

lika många som antalet kommuner. Det kan t.ex. vara fråga om en medveten

strävan att förbättra konkurrensen på hyresmarknaden eller att öka andelen

bostadsrätter. Även den kommunala ekonomin och ansvaret för den kommunala

kärnverksamheten kan motivera en försäljning.

I de fall en kommun finner det mest ändamålsenligt att ha ett eget bestånd

av bostäder är det viktigt att syftet med det kommunala bostadsföretagets

verksamhet tydliggörs. Det innebär bl.a. att det måste sättas upp tydliga

ekonomiska, sociala och miljömässiga mål. Garantier måste också skapas så

att innehavet av ett kommunalt bostadsföretag inte utsätter kommunen och

därmed inte heller kommuninvånarna för stora ekonomiska risker.

Uttalade syften med verksamheten i de kommunala bostadsföretagen bör bl.

a. vara att den skall medverka till ett gott utbud av hyreslägenheter på

orten till rimlig kostnad, främja konkurrens, bidra till mångfald och god

boendemiljö, medverka till integration och erbjuda hyresgästerna inflytande

i förvaltningen.

Med den roll de kommunala bostadsföretagen har i hyressättningssystemet

är det viktigt att hyran i nyproducerade lägenheter sätts på en sådan

nivå att den svarar mot en långsiktigt, ekonomiskt hållbar självkostnadsprincip.

Så länge dessa bostadsföretag är hyresledande är detta absolut nödvändigt

för att även privata fastighetsägare skall se det som ekonomiskt försvarbart

att bygga hyresrättslägenheter. Det finns inte heller några hinder för

att en sådan välmotiverad självkostnadsprincip tillämpas inom ramen för

nuvarande bruksvärdessystem.

I den mån motionsförslagen (fp) inte kan anses tillgodosedda med det nu

anförda avstyrks de.

21. Kommunernas roll som fastighetsägare, punkt 11 - motiveringen (c)

av Rigmor Stenmark (c).

Ställningstagande

De kommunala bostadsföretagen har historiskt sett haft en betydelsefull

roll i arbetet med att tillgodose bostadsefterfrågan från en växande

befolkning och svara för ett basutbud med en god standard. Dessa bostadsföretag

har sannolikt också en viktig roll att fylla för bostadsförsörjningen i

framtiden. För att detta skall vara möjligt måste de emellertid ges

förutsättningar att anpassa sig till de krav som medvetna bostadskonsumenter

och en förändrad bostadsmarknad ställer. De kommunala bostadsföretagen

får inte bli ett andrahandsval som bara erbjuder bostäder till svaga

grupper på bostadsmarknaden. En viktig del i arbetet med att skapa de

kommunala bostadsföretagens framtida roll blir därför att genom olika

bostadspolitiska åtgärder medverka till att deras status kan höjas.

En grundförutsättning för att bolagen skall kunna stärka sin ställning är

att den statliga styrningen av kommunernas handhavande av företagen tas

bort. Som framgått av en reservation anser jag att lagen om allmännyttiga

bostadsföretag bör upphävas. De kommuner som så önskar bör vara oförhindrade

att sälja delar av sitt bostadsbestånd. Det är emellertid viktigt att

påpeka att en utförsäljning av kommunägda bostäder aldrig får bli ett

självändamål. En försäljning av delar av ett bestånd kan i stället vara

ett sätt att dels uppnå en större variation av upplåtelseformer i ett

bostadsområde, dels ge medel för en upprustning av det kvarvarande

bostadsbeståndet.

En annan förutsättning för att de kommunala bostadsföretagen skall ges

möjlighet att agera mera självständigt och bättre kunna tillgodose

bostadsefterfrågan är att deras särställning i hyressättningssystemet avvecklas.

Det nuvarande systemet är alldeles för stelbent och ger inte utrymme för

att ta hänsyn till hyresgästernas och de bostadssökandes önskemål.

Vad jag ovan anfört är inte till alla delar förenligt med de två motioner

som behandlas i detta avsnitt, varför jag avstyrker dem.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:Ju443 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om misshandlade kvinnors rätt till förtur i kommunala bostadsbolags

köer.

2003/04:Bo224 av Gustav Fridolin m.fl. (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen lämnar förslag till lagstiftning

enligt vad i motionen anförs om ny lagstiftning för hyresmarknaden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om utredning kring kommunal förmedling av andrahandslägenheter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om behovet av större grepp för att öka bostadsbyggandet

i områden i Sverige med stor bostadsbrist.

2003/04:Bo225 av Sten Lundström m.fl. (v):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om obligatorisk kommunal bostadsförmedling.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om boendeplaneringsprogram.

2003/04:Bo229 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m, fp, kd, c):

Riksdagen beslutar att upphäva lagen om allmännyttiga bostadsföretag samt

de övergångsregler från den s.k. stopplagen som fortfarande tillämpas.

2003/04:Bo231 av Sten Lundström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att utreda förutsättningarna och villkoren för förmedling och

uthyrning av lägenheter i andra hand.

5. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med förslag om

hur och när ett lägenhetsregister kan inrättas.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att utreda möjligheterna att använda ett lägenhetsregister i

syfte att bekämpa svarthandel med hyreslägenheter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att utreda ersättningen för förmedling av hyresbostäder.

2003/04:Bo234 av Gunnar Axén och Anna Lindgren (båda m):

Riksdagen beslutar att upphäva lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag

i enlighet med vad som anförs i motionen.

2003/04:Bo236 av Nina Lundström m.fl. (fp):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om svarthandel med lägenheter.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om kommunernas roll som fastighetsägare.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om hemlösa.

2003/04:Bo244 av Sinikka Bohlin (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar.

2003/04:Bo252 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en överklagningsrätt för prövning av hyresvärds skäl att neka

rätten till ett hyreskontrakt.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att ge Boverket i uppgift att inventera och kartlägga kraven

och villkoren för att få en bostad.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om obligatoriska bostadsförmedlingar.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att införa en bostadsanvisningslag.

2003/04:Bo253 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om de kommunala bostadsbolagen.

15. Riksdagen beslutar upphäva lagen om allmännyttiga bostadsbolag.

2003/04:Bo257 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m):

20. Riksdagen beslutar att upphäva lagen (1999:608) om tillfällig

minskning av det generella statsbidraget vid avyttring av aktier eller

andelar eller utdelning från kommunala bostadsföretag m.m.

23. Riksdagen beslutar att upphäva lagen (2002:102) om allmännyttiga

bostadsföretag samt de övergångsregler från den s.k. stopplagen som

fortfarande tillämpas.

2003/04:Bo258 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m):

8. Riksdagen beslutar att upphäva lagen om allmännyttiga bostadsföretag

samt de övergångsregler från den s.k. stopplagen som fortfarande tillämpas.

2003/04:Bo263 av Rigmor Stenmark m.fl. (c):

10. Riksdagen beslutar att avskaffa tillståndsplikten vid överlåtelse

av vissa allmännyttiga bostadsföretag eller bostäder.

2003/04:Bo287 av Inger Lundberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om förtydligande i hyreslagen.

2003/04:Bo290 av Marie Granlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om behovet av en ny lag om kommunal bostadsanvisning.

2003/04:Bo297 av Göran Hägglund m.fl. (kd):

21. Riksdagen beslutar att lagen (2002:102) om allmännyttiga

bostadsföretag snarast avskaffas.

22. Riksdagen beslutar att lagen (2000:1383) om kommunernas

bostadsförsörjningsansvar snarast avskaffas.