Bet. 2003/04:BOU9

Bostadsutskottets betänkande

2003/04:BOU9

Ändringar i fastighetsbildningslagens förfaranderegler m.m.

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:115

Ändringar i fastighetsbildningslagens förfaranderegler m.m. samt en

följdmotion och ett förslag i en fristående motion från 2003 års allmänna

motionstid.

Propositionen innehåller förslag till ändringar i fastighetsbildningslagen

(1970:988) och lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering.

Ändringarna gäller dels reglerna om förfarandet vid lantmäteriförrättningar,

dels reglerna om rättegångskostnader vid överklagande av lantmäterimyndighetens

beslut om debitering av förrättningskostnader.

Det har inte väckts någon motion i anledning av regeringens

lagförslag.

Utskottet föreslår att riksdagen antar lagförslagen.

Följdmotionen avser förslag om införande av lagstiftning om äganderätt

till enskilda lägenheter i flerbostadshus (ägarlägenheter) och har väckts

med anledning av att regeringen i propositionen har redovisat som sin

bedömning att det inte bör införas någon sådan lagstiftning.

I den fristående motionen föreslås inskränkningar i kommunernas möjligheter

att förordna om vattenskyddsområden.

Utskottet avstyrker motionsförslagen.

Till betänkandet har fogats två reservationer och ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Regeringens lagförslag

Riksdagen antar regeringens förslag till1. lag om ändring i

fastighetsbildningslagen (1970:988),2. lag om ändring i lagen (1971:1037) om

äganderättsutredning och legalisering.Därmed bifaller riksdagen proposition

2003/04:115.

2. Ägarlägenheter och villkoren för bildande av tredimensionella

fastigheter

Riksdagen avslår motion 2003/04:Bo4 yrkandena 1 och 2.

Reservation 1 (m, fp, kd, c)

3. Vattenskyddsområden

Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ404 yrkande 7.

Reservation 2 (m, c)

Stockholm den 29 april 2004

På bostadsutskottets vägnar

Ragnwi Marcelind

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ragnwi Marcelind (kd),

Owe Hellberg (v), Anders Ygeman (s), Lilian Virgin (s), Marietta de

Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström (fp), Siw Wittgren-Ahl (s), Hans Unander

(s), Margareta Pålsson (m), Ingela Thalén (s), Lars Tysklind (fp), Rigmor

Stenmark (c), Gunnar Sandberg (s), Peter Danielsson (m), Sten Lundström

(v), Helena Hillar Rosenqvist (mp) och Leif Jakobsson (s).

Utskottets överväganden

Regeringens lagförslag

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens lagförslag.

Propositionen

Propositionen innehåller förslag till ändringar i fastighetsbildningslagen

(1970:988) och lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering.

Förslagen finns intagna i bilaga 2.

De föreslagna ändringarna gäller dels reglerna om förfarandet vid

lantmäteriförrättningar, dels reglerna om rättegångskostnader vid överklagande

av lantmäterimyndighetens beslut om debitering av förrättningskostnader.

I fråga om förfarandet vid förrättningar föreslår regeringen ändringar i

reglerna om underrättelser till byggnadsnämnden och om underrättelser om

meddelade beslut.

Regeringen föreslår bl.a. att lantmäterimyndigheten alltid skall skicka

en skriftlig underrättelse om ett meddelat beslut till kända sakägare och

andra som kan överklaga beslutet. Syftet är att säkerställa att den som

har rätt att överklaga beslutet också får kännedom om detta för att kunna

utnyttja sin rätt att överklaga.

Vidare innebär regeringens förslag att lantmäterimyndighetens skyldighet

att underrätta byggnadsnämnden om utsatta sammanträden och om förrättningar

som handläggs utan sammanträde skall begränsas; sådana underrättelser

skall skickas enbart om nämnden har begärt det.

För vissa ärenden som avser samfälligheter och servitut föreslår regeringen

särskilda undantag från bestämmelserna om kallelse till sammanträden och

om underrättelse om beslut.

Förslaget innebär vad gäller reglerna om rättegångskostnader att klaganden

normalt skall bära sin rättegångskostnad vid överklagande av beslut om

debitering av förrättningskostnader. En enskild sakägare som vinner ett

sådant mål föreslås dock i vissa fall kunna få ersättning av allmänna

medel för sina rättegångskostnader.

Regeringen föreslår att lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli

2004.

Utskottets ställningstagande

Regeringens lagförslag har inte mött invändningar i motioner. Utskottet

tillstyrker lagförslagen.

Ägarlägenheter och villkoren för bildande av tredimensionella fastigheter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslaget om ägarlägenheter och villkoren för

bildande av tredimensionella fastigheter. Jämför reservation 1 (m, fp, kd,

c) och särskilt yttrande (mp).

Propositionen

I propositionen redovisar regeringen sitt ställningstagande i frågan om

det bör införas lagstiftning om äganderätt till enskilda lägenheter i

flerbostadshus (ägarlägenheter). Frågan är föranledd av ett tillkännagivande

från riksdagen (se bet. 1998/99:BoU7 och rskr. 1998/99:165).

På regeringens uppdrag har 2000 års ägarlägenhetsutredning kartlagt och

analyserat olika argument för och emot införandet av regler om ägarlägenheter

i svensk rätt. Utredningen har vidare, med utgångspunkt från denna analys,

föreslagit hur en lagreglering om sådana lägenheter skulle kunna utformas

(se betänkandet Att äga sin lägenhet [SOU 2002:21]). Utredningens förslag

innebär bl.a. att ägarlägenheter skall kunna bildas endast vid nyproduktion

och då endast i form av sammanhållna enheter om minst tre

fastigheter-lägenheter.

Regeringen redovisar som sin bedömning att det inte bör införas lagstiftning

om äganderätt till enskilda lägenheter i flerbostadshus (ägarlägenheter).

Till grund för sitt ställningstagande redovisar regeringen bl.a. att man

har svårt att se att ägarlägenheter i praktiken skulle innebära några

särskilt påtagliga fördelar för de boende jämfört med bostadsrätt. Regeringen

framhåller även att Ägarlägenhetsutredningens förslag dessutom innebär

att det skall finnas en ägarlägenhetsförening som har hand om den gemensamma

förvaltningen, vilket i praktiken minskar skillnaden mellan ägarlägenheter

och bostadsrättslägenheter.

Regeringen pekar vidare på vissa potentiella nackdelar med ägarlägenheter.

Det gäller bl.a. riskerna för ökad segregation och problem i samband med

uthyrning i stor omfattning av ägarlägenheter.

Avslutningsvis anser regeringen att det, eftersom reglerna om tredimensionell

fastighetsindelning nyligen har trätt i kraft, finns goda skäl att avvakta

med förändringar till dess att man har fått en uppfattning om hur den nya

lagstiftningen tillämpas.

Regeringen har tidigare redovisat avsikten att göra en utvärdering av

reglerna om tredimensionell fastighetsindelning (se prop. 2002/03:116 s.

43 och s. 116). I vart fall intill dess en sådan uppföljning har gjorts

anser regeringen att det inte framstår som lämpligt att utvidga reglernas

tillämpningsområde.

Motionen

I en följdmotion, 2003/04:BoU4 (m, fp, kd, c), begär motionärerna att

regeringen skyndsamt skall återkomma till riksdagen med förslag om dels

lagstiftning för enskilda ägarlägenheter, dels förslag till lagändring

som innebär ett avskaffande av 3 kap. 1 a § första stycket 4

fastighetsbildningslagen (1970:988).

Utskottets ställningstagande

Inledningsvis finner utskottet skäl att peka på att den bestämmelse i

fastighetsbildningslagen som motionärerna vill ta bort innebär att en

fastighetsbildning som medför att en tredimensionell fastighet nybildas

eller ombildas får ske under förutsättning att fastigheten, om den är

avsedd för bostadsändamål, är ägnad att omfatta minst fem bostadslägenheter.

Villkoret är en nödvändig men ej tillräcklig förutsättning för bildande

av en sådan tredimensionell fastighet.

Det som motionärerna föreslår innebär att man går längre än

Ägarlägenhetsutredningen. Utredningens förslag avser nämligen endast

nyproduktion

och inte det befintliga beståndet av lägenheter.

Utskottet ansluter sig till regeringens i propositionen redovisade

bedömningar och avstyrker motionsförslaget.

Vattenskyddsområden

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslaget om vattenskyddsområden. Jämför

reservation 2 (m, c).

Motionen

I motion 2003/04:MJ404 (m) yrkande 7 föreslår motionärerna inskränkningar

i möjligheterna att förordna om vattenskyddsområden. De anför att kommuner

alltför ofta tar till områden som är väsentligt större än vad som är

befogat.

Utskottets ställningstagande

Enligt 7 kap. 21 § MB får länsstyrelsen eller kommun förklara ett område

som vattenskyddsområde till skydd för en grund- eller ytvattentillgång

som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt. I samma

kapitels 22 § MB anges att länsstyrelsen eller kommun skall meddela sådana

föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter som

behövs för att tillgodose syftet med vattenskyddsområde.

Syftet med inrättande av vattenskyddsområden brukar ofta anges vara att

ge garantier för att råvattnet efter ett normalt reningsförfarande skall

kunna användas för sitt ändamål. Framför allt är det fråga om

dricksvattenproduktion. I skyddsföreskrifter kan förbud meddelas mot exempelvis

hantering av petroleumprodukter och andra kemikalier, spridning av gödsel,

spridning av bekämpningsmedel, infiltration av hushållsspillvatten och

kommunalt dagvatten, industriell verksamhet, transport av farligt gods,

anläggande av vägar, bebyggelse, grävning, täktverksamhet, bad, båtfart

och fiske. Vidare kan länsstyrelse och kommun ålägga en markägare att

upplåta mark för stängsel och skyltar som behövs för att tillgodose syftet

med vattenskyddsområdet.

Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som innebär

att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del

av en fastighet avsevärt försvåras t.ex. genom föreskrifter enligt 7 kap.

22 § om åtgärder och inskränkningar som rör vattenskyddsområden.

I likhet med motionärerna anser utskottet naturligtvis det vara betydelsefullt

att möjligheterna att inrätta vattenskyddsområden och att meddela

skyddsföreskrifter m.m. är väl avvägda och att fastighetsägares möjligheter

att erhålla ersättning är rimliga. Reglerna om ersättning motsvarar vad

som allmänt sett gäller inom miljöbalkens område (31 kap. 4 § MB). I

samband med 1991 års miljöpolitiska proposition uttalade sig dåvarande

jordbruksutskottet och riksdagen om principerna för ansvaret vid bevarandet

av skyddsvärda områden m.m. (1990/91:JoU30 s. 255). Regeringen kom därefter

att hänvisa till dessa principer i motiven till miljöbalken (prop. 1997/98:45,

bet. 1997/98:JoU20). Uttalandet innebär i korthet att ansvaret för att

säkerställa den biologiska mångfalden inte får begränsas till att bli en

fråga om statens ekonomiska resurser för intrångs- och inlösenersättningar.

En princip, parallellt med Polluter Pays Principle (principen om att

förorenaren betalar), borde utformas där förvaltande av naturen och den

biologiska mångfalden blir ett normalt inslag i verksamheten och som inte

förutsätter statliga bidrag. Jordbruksutskottet ansåg att alla har ett

ansvar för att bevara biologisk mångfald och att också det ekonomiska

ansvaret bör delas av alla. Med detta synsätt fordrades enligt utskottet

alltså regler, enligt vilka samhället till en viss grad kompenserar

markägare och andra rättighetsinnehavare, som grundas på bl.a. naturvårdsskäl.

Miljöbalken kom i enlighet med uttalandena att i korthet innebära att

rätt till ersättning föreligger vid beslut om nationalpark, naturreservat,

kulturreservat, biotopskyddsområde, vattenskyddsområde samt föreläggande

och förbud enligt den s.k. samrådsparagrafen (12 kap. 6 §). Innebär ett

sådant beslut att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning

inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras betalas ersättning för

intrånget. Ersättning betalas också vid vissa undersökningar och vid

föreläggande om stängselgenombrott m.m. En eventuell ersättning skall

emellertid alltid minskas med ett belopp som motsvarar vad fastighetsägaren

är skyldig att tåla utan ersättning. Jordbruksutskottet och riksdagen har

härigenom satt en gräns för ersättningsmöjligheterna enligt miljöbalken.

Det föreligger enligt bostadsutskottets mening inte anledning att föreslå

riksdagen att ändra inställning i dessa frågor. Motionsförslaget avstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Ägarlägenheter och villkoren för bildande av tredimensionella

fastigheter,

punkt 2 (m, fp, kd, c)

av Ragnwi Marcelind (kd), Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Nina Lundström

(fp), Margareta Pålsson (m), Lars Tysklind (fp), Rigmor Stenmark (c) och

Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo4

yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Att äga sin bostad innebär för många människor en social trygghet som

inte kan mätas i pengar. Att veta att bostaden är deras egen och att staten

har en lagstiftning som backar upp ägandet är en trygghet för många som

bor i eget hus, s.k. egnahemsboende. Med nuvarande svensk lagstiftning är

det inte möjligt för människor som av olika skäl föredrar att bo i lägenhet

att äga sin bostad. Varken hyresrätt eller bostadsrätt motsvarar kraven

för dem som ser ett värde i ägandet.

De flesta länderna i vår närhet har lagstiftning som tillåter ägarlägenheter.

Här kan nämnas Danmark, Norge, Tyskland, Nederländerna och Belgien. Där

är det en uppskattad boendeform som fyller behov på ett sätt som hyresrätt

eller bostadsrätt inte kan göra.

Olika alternativ har sina fördelar och sina brister. Det är bara den

enskilda familjen eller individen som kan avgöra vilken boendeform som

passar bäst just för dem. Hyresrätten erbjuder hög service men litet eget

inflytande över boendet. Bostadsrätten erbjuder ett mer personligt deltagande

men har sina givna nackdelar jämfört med en ägarlägenhet eftersom det

saknas lagfart och inteckningsrätt för de enskilda lägenheterna. Många

bostadsrättsföreningar hamnade i ekonomiska problem när realräntechocken

kom kring år 1990. Med ägarlägenheter blir ansvaret personligt och risken

mer överblickbar för respektive hushåll.

Syftet med upplåtelseformen ägarlägenhet är att lägenheter skall kunna

lagfaras och intecknas på i princip samma sätt som småhus. På det sättet

skapas en större trygghet för finansieringen. Det kan också finnas ett

intresse hos bostadsköparen att med eget arbete i lägenhetens färdigställande

nedbringa anskaffningskostnaden.

Med tredimensionell fastighetsbildning och enskilda ägarlägenheter kan

byggandet komma i gång relativt snabbt i de områden där fler bostäder

efterfrågas mest, dvs. i tillväxtregionerna med bostadsbrist och bostadsköer

på upp över 20 år. Ovanpå affärs- och kontorsbyggnader skulle ägarlägenheter

i en tredimensionell fastighetsbildning kunna byggas. En trolig positiv

sidoeffekt av detta blir mer levande och tryggare stadskärnor när fler

bereds möjlighet att bo centralt.

Ett nödvändigt och betydande steg mot införandet av ägarlägenheter har

tagits genom att tredimensionell fastighetsbildning sedan den 1 januari

2004 är möjlig. Det är nu dags för nästa steg, ägarlägenheter, vilket bl.

a. förutsätter ett upphävande av den omotiverade bestämmelse i

fastighetsbildningslagen som kräver att tredimensionella fastigheter omfattar

minst fem bostadslägenheter. Vi anser att det är viktigt att regelverket

för tredimensionell fastighetsbildning utformas så att det kan anpassas

till ett regelverk för ägarlägenheter. En gräns om minst fem lägenheter

för tredimensionell fastighetsbildning förhindrar ägarlägenheter och bör

därför avskaffas.

Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som anförs i

reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Bo4 yrkandena 1

och 2.

2. Vattenskyddsområden, punkt 3 (m, c)

av Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Margareta Pålsson (m), Rigmor Stenmark

(c) och Peter Danielsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:MJ404

yrkande 7.

Ställningstagande

Det moderna samhällets krav på infrastruktur och samhällsplanering drabbar

ibland enskilt ägande. Den nära samhällsplaneringen är i huvudsak

decentraliserad till kommunerna som enligt "lägstanivåprincipen"

(subsidiaritetsprincipen) är den beslutsnivå som står medborgarna närmast. Detta

är bra eftersom lokala förhållanden bäst kan beaktas på lokal beslutsnivå.

Vid samhälls- och infrastrukturutbyggnad är det ofrånkomligt att enskilt

ägd mark måste kunna tas i anspråk. När behovet uppstår är det dock

utomordentligt viktigt att ianspråktagandet av den enskildes mark sker på

ett sådant sätt att onödigt intrång undviks.

När det gäller vattenskyddsområden händer det alltför ofta att kommunerna

tar till markområden som är väsentligt större än var som är befogat. Många

gånger sker dessa utlägganden utan tillräckliga geologiska och hydrologiska

undersökningar, dvs. med otillräckligt underlag. Inom skyddsområdena kan

den pågående markanvändningen påverkas högst påtagligt utan att markägare

eller brukare får någon kompensation. Det finns även exempel från

domstolsvärlden där jordbrukare på grund av ovilja från kommunens sida måste

gå till domstol för att få ersättning i fall då pågående markanvändning

avsevärt försvårats, t.ex. genom inskränkningar i gödselhanteringen. Detta

är inte acceptabelt.

Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som anförs i

reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:MJ404 yrkande 7.

Särskilt yttrande

Ägarlägenheter och villkoren för bildande av tredimensionella fastigheter,

punkt 2 (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp) anför:

Miljöpartiet anser att det är viktigt med en mångfald av boendeformer och

är därför i princip inte emot ett införande av ägarlägenheter. Från den

1 januari 2004 föreligger en väsentlig förutsättning för detta, nämligen

en helt ny lagstiftning om tredimensionell fastighetsbildning. Den avser

dock inte enskilda lägenheter utan är tänkt att användas för bildande av

sammanhängande fastighetsbestånd om minst fem lägenheter. Ännu har inga

sådana lägenheter kommit till stånd, men finns ändå på planeringsstadiet

i åtminstone ett kommunalt bostadsföretag i Stockholm.

I betänkandet Att äga sin lägenhet (SOU 2002:21) redogör 2000 års

Ägarlägenhetsutredning för kartläggning och analys av argument för och emot

ägarlägenheter och lämnar också ett förslag på lagstiftning för boendeformen

enligt en svensk modell. Vid en nordisk jämförelse skulle den mest likna

den danska med direkt äganderätt av fast egendom.

Bland remissvaren finns de som tillstyrker, de som inte uttrycker någon

åsikt och de som är tveksamma eller avstyrker. Delade meningar råder om

huruvida bostadsbyggandet skulle öka eller om utrymmet för byggandet av

hyresrätter skulle bli lidande av att tillgången på kapital riktas mot

byggandet av ägarlägenheter. Utredningen konstaterar att bostadsmarknaden

skulle tillföras ytterligare en boendeform som kräver en kapitalinsats.

På det sättet skulle valfriheten öka, åtminstone för den som kan betala

en sådan insats.

Utredningen tror inte att ägarlägenheter skulle medföra risk för segregation,

medan bl.a. Länsstyrelsen i Västra Götaland, Uppsala kommun och

Hyresgästföreningen ifrågasätter utredningen på den punkten.

Miljöpartiet hävdar bo- och brukarplikten i samband med ägande av andra

fastigheter som t.ex. jordbruksfastigheter och är emot att använda

bostadsobjekt som spekulation.

Det föreliggande förslaget till ägarlägenhetslagstiftning innehåller inga

begränsningar i t.ex. rätten att hyra ut bostaden. Utredningen bedömer

att utbudet av bostäder att hyra skulle kunna öka. Tidigare utredningar

har däremot påtalat de problem som eventuella hyresgäster står inför, bl.

a. sämre besittningsskydd och boendeinflytande.

För de mest utsatta grupperna på bostadsmarknaden är det oerhört väsentligt

att bostadsbyggandet kommer i gång ordentligt. Billiga hyresrätter är det

som efterfrågas av ungdomar och andra bostadslösa. Även behovet av

äldreboende och gruppbostäder måste tillgodoses.

Den nya lagstiftningen om tredimensionell fastighetsindelning skall

förhoppningsvis kunna tillföra en del nya bostäder. Den ger en möjlighet

att förtäta utan att ta grönytor i anspråk. Överväganden om en ändring av

den lagstiftningen bör anstå tills den varit i kraft ett tag och hunnit

utvärderas. Av detta följer att även ställningstagandet angående ett

eventuellt införande av ägarlägenheter i den form utredningen föreslår bör

anstå.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2003/04:115 Ändringar i fastighetsbildningslagens förfaranderegler

m.m.:

Riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),

lag om ändring i lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering.

Följdmotion

2003/04:Bo4 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m, fp, kd, c):

1. Riksdagen begär att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen

med förslag om lagstiftning för enskilda ägarlägenheter.

2. Riksdagen begär att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen

med förslag till ändring av fastighetsbildningslagen (1970:988) som innebär

ett avskaffande av 3 kap. 1 a § första stycket 4 om att fastighetsbildning

som medför att en tredimensionell fastighet nybildas eller ombildas endast

får ske om fastigheten, om den är ägnad åt bostadsändamål, är ägnad att

omfatta minst fem bostadslägenheter.

Motion från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:MJ404 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att vattenskyddsområdens utläggning inskränks till vad som

erfordras baserat på vedertagen dokumentation och vetenskap.

Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag