Bet. 2003/04:FIU13

Finansutskottets betänkande

2003/04:FIU13

Staten och den finansiella sektorn

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens skrivelse 2002/03:141 Staten och den

finansiella sektorn.

Skrivelsen innehåller en programförklaring för regeringens arbete med den

finansiella sektorn och ett handlingsprogram för prioriterad lagstiftning

på området. Stabilitet i systemet och ett gott konsumentskydd utgör

hörnstenar.

Regeringen anser att det är viktigt att det finansiella systemet är stabilt

och präglas av sund verksamhet med ett gott konsumentskydd. Det är viktigt

att det finns fungerande styr- och kontrollsystem. Enligt regeringen är

det viktigt att belöningssystem utformas så att de inte lockar personal

att ta för stora risker eller för mycket betonar kortsiktiga vinster.

Krav måste ställas på god moral, disciplin och professionalism hos enskilda

aktörer.

Enligt regeringen syftar regleringen av den finansiella sektorn till

att

värna om stabilitet i det finansiella systemet,

trygga ett gott konsumentskydd,

lägga grunden till en sund konkurrens.

Regeringen anser att Sverige bör verka för att riktlinjerna för den svenska

regleringen, t.ex. funktionell inriktning och flexibla regler som stimulerar

utveckling och konkurrens, även ligger till grund för det arbete som

bedrivs inom EU.

Regeringen anser att lagstiftningen inom försäkringssektorn måste

moderniseras bl.a. för att underlätta produktutveckling och stimulera

konkurrens.

Regeringen anser att Sverige bör bedriva ett aktivt internationellt arbete

för att bekämpa penningtvätt och terroristfinansiering.

Regeringen gör slutligen bedömningen att tillsynsuppgifterna kommer att

öka de närmaste åren, både i omfattning och i komplexitet.

I betänkandet behandlar utskottet också en följdmotion, två motioner som

väckts under allmänna motionstiden 2002 samt tre motioner som väckts under

allmänna motionstiden 2003.

Utskottet delar regeringens bedömning om syftet med regleringen av den

finansiella sektorn och föreslår att skrivelsen läggs till handlingarna.

Motionerna avstyrks.

I betänkandet finns fyra reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Staten och den finansiella sektorn

Riksdagen lägger skrivelse 2002/03:141 till handlingarna.

2. Flyttning av livförsäkringssparande

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi208 och 2003/04:Fi257 i denna del.

Reservation 1 (c)

3. Översyn m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Fi13, 2003/04:Fi257 i denna del och

2003/04:Fi293.

Reservation 2 (kd)

Reservation 3 (c)

4. Kollektiva hemförsäkringar

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi211 och 2003/04:Fi215.

Reservation 4 (m, fp, kd, c)

Stockholm den 12 februari 2004

På finansutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-Erik Österberg (s),

Carin Lundberg (s), Sonia Karlsson (s), Kjell Nordström (s), Mats Odell

(kd), Lars Bäckström (v), Agneta Ringman (s), Gunnar Axén (m), Tommy

Waidelich (s), Christer Nylander (fp), Hans Hoff (s), Tomas Högström (m),

Agneta Gille (s), Yvonne Ruwaida (mp), Cecilia Widegren (m), Gunnar

Nordmark (fp) och Jörgen Johansson (c).

Redogörelse för ärendet

Skrivelse 2002/03:141 Staten och den finansiella sektorn innehåller en

programförklaring för regeringens arbete med den finansiella sektorn och

ett handlingsprogram för prioriterad lagstiftning på området. Stabilitet

i systemet och ett gott konsumentskydd utgör hörnstenar. Med anledning av

skrivelsen har en följdmotion väckts. Under allmänna motionstiden 2002

väcktes två motioner och tre motioner väcktes under allmänna motionstiden

2003. Motionerna behandlas i betänkandet. Förslagen i motionerna återges

i bilaga 1.

Utskottets överväganden

Staten och den finansiella sektorn

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att regeringens skrivelse 2002/03:141 Staten och den

finansiella sektorn läggs till handlingarna.

Skrivelsen

I skrivelsen lämnas en programförklaring för regeringens arbete med den

finansiella sektorn och ett handlingsprogram för prioriterad lagstiftning

på området.

Den finansiella sektorns roll

Den finansiella sektorn är av stor betydelse för ekonomisk tillväxt och

utveckling. Sektorn har utvecklats till en betydande näringsgren. Den

svarar för centrala funktioner som betalningsförmedling, sparande och

förmedling av kapital samt riskhantering.

Regeringen anser att det är viktigt att se till att det finansiella

systemet är stabilt och präglas av sund verksamhet med ett gott konsumentskydd.

Regeringen anser vidare att sektorns aktörer måste fostras till att se

mycket strängt på missbruk av den speciella ställning i samhällsekonomin

som den finansiella sektorn har. Det kan handla om insiderhandel och andra

otillbörliga beteenden på marknaden. Det är bl.a. viktigt att det finns

fungerande styr- och kontrollsystem. Vidare är det viktigt att belöningssystem

utformas så att de inte lockar personal att ta för stora risker eller för

mycket betonar kortsiktiga vinster.

Finanssektorn ansvarar för stora ekonomiska värden och det är andras pengar

som förvaltas. Verksamheternas karaktär är sådan att krav måste ställas

på god moral, disciplin och professionalism hos enskilda aktörer. Hantering

av kunder och information måste ske så att risker för en destabiliserande

utveckling minskas.

Regleringen av den finansiella sektorn

Regeringen anger att regleringen av den finansiella sektorn syftar till

att

värna om stabilitet i det finansiella systemet,

trygga ett gott konsumentskydd,

lägga grunden till en sund konkurrens.

Regeringen anser att vägledande för arbetet med reglering och tillsyn

ska vara att verka för funktionsinriktade och flexibla regler som tar

hänsyn till marknadens utveckling, understödjer förnyelse och undanröjer

hinder för marknadstillträde. Regeringen anser att det är viktigt att

regleringen är framåtblickande. Dessa riktlinjer ska också ligga till

grund för Sveriges hållning i det internationella samarbetet. Regeringen

vill så långt möjligt verka för gemensamma regler och begränsa utrymmet

för nationella särlösningar.

Utvecklingstendenser i den finansiella sektorn

Regeringen gör bedömningen att de svenska bankkoncernernas marknad har

vidgats till Norden och den övriga Östersjöregionen. En fortsatt

strukturomvandling kan förutses på den nordiska marknaden. På den svenska

marknaden är bankkoncernerna dominerande aktörer. Inom områdena investment

banking1Frågor om börsintroduktion, utgivning av värdepapper, köp och

försäljning av företag och liknande. och företagsaffärer har det utländska

inslaget ökat.

Den historiskt kraftiga kursnedgången (2001-2002) på aktiemarknaden ställer

krav på anpassningsförmåga från de finansiella institutens sida. Regeringen

anser att det finns ett bristande förtroende för aktiemarknadens förmåga

att spegla de reella ekonomiska värdena i företagen och för finansiella

aktörer med rådgivning som uppgift. Analyser har varit grovt felaktiga

och rådgivningen ofta illa anpassad till kundens situation och behov.

Risken för högre kreditförluster har ökat.

Utvecklingen har lett till ett försvagat förtroende för aktiemarknadens

funktionssätt och för det traditionella försäkringssparandet. I dag

framstår läget som stabilt för bankerna men svagare för försäkringsbolagen.

Arbetet inom EU leder till en fortsatt integration. Det medför ökande

konkurrens samt hårdare omvandlings- och rationaliseringstryck.

Regeringen har en öppen attityd till strukturförändringar som bidrar till

att höja effektiviteten. Regeringen anser att en stark svensk finanssektor

med huvudsakligt säte i Sverige har en positiv inverkan både på sektorns

egen utveckling och på den svenska samhällsekonomin. Ett ökat inslag av

utländskt ägande kan vitalisera marknaden och öka konkurrensen.

Prioriterad lagstiftning

Regeringen prioriterar lagstiftning inom bank-, försäkrings- och

värdepappersområdena.

Den europeiska regleringen

Regeringen gör bedömningen att fördelarna med den europeiska integrationen

av de finansiella marknaderna måste tas till vara. Det är angeläget att

EU:s handlingsplan för finansiella tjänster genomförs i fortsatt hög takt

och med hög kvalitet. Sverige bör verka för att riktlinjerna för den

svenska regleringen, t.ex. funktionell inriktning och flexibla regler som

stimulerar utveckling och konkurrens, även ligger till grund för det arbete

som bedrivs inom EU. Regeringen anser vidare att den nya och mer effektiva

lagstiftningsmodell som tillämpas inom EU på värdepappersmarknadsområdet

också bör tillämpas för hela den finansiella sektorn.

Banksektorn

På bankområdet har regeringen i proposition 2002/03:139 Reformerade regler

för bank- och finansieringsrörelse föreslagit en genomgripande reform av

rörelsereglerna. Regeringen gör bedömningen att en modern reglering på

bankområdet måste präglas av höga krav på riskhantering, genomlysning och

stabilitet. Stor vikt måste läggas vid ökad konkurrens och jämbördiga

konkurrensvillkor. En förstärkt tillsyn krävs och ett ökat internationellt

samarbete kring tillsynen.

Hantering av banker i kris

Regeringen anser att lagstiftningen behöver kompletteras med regler för

hantering av allvarliga bankproblem som hotar systemets stabilitet.

Det pågår ett arbete inom EU för att skapa ett effektivt samarbete mellan

tillsynsmyndigheter och centralbanker i krisförebyggande syfte. Det är

viktigt att information kan utbytas mellan myndigheter inom länderna och

mellan olika länders myndigheter.

Banklagskommittén har i sitt slutbetänkande Offentlig administration av

banker i kris (SOU 2000:66) lämnat ett utförligt förslag till lagstiftning

för rekonstruktion av banker. I förslaget ingår att upprätta en särskild

krishanteringsmyndighet. Förslaget har remissbehandlats. Kritiken mot

förslaget har varit betydande från många remissinstanser, vilket bl.a.

ska ses mot bakgrund av att förslaget är detaljerat och långtgående.

Regeringen anser att det är angeläget att införa någon form av lagstiftning

som kan fylla nuvarande lucka i den reglering som omger bankerna. Ett

huvudsakligt syfte är att till samhällsekonomiskt låga kostnader kunna ta

hand om systemhotande banker i kris. Det är viktigt att i förväg ge

marknaden tydliga signaler om ansvarsutkrävande. Ansvariga i styrelse och

ledning, liksom ägarna, ska veta vad konsekvenserna kan bli om risktagandet

drivs för långt. En effektiv reglering på detta område förstärker bankernas

drivkrafter att undvika problem.

Enligt uppgifter som utskottet inhämtat från Finansdepartementet pågår nu

ett arbete med att ta fram regler.

EU-frågor

Kapitaltäckningsreglerna, som är en central del av rörelsereglerna för

banker, bygger på EG-regler. Det pågår ett omfattande arbete med att ändra

reglerna i syfte att göra dessa mer riskanpassade och effektiva. En ny

svensk lagstiftning bör vara klar före utgången av år 2006. Bankerna ska

bl.a. ges möjlighet att utnyttja egna, mer avancerade riskmätningssystem

när de mäter sin kapitaltäckning.

EU har beslutat ett direktiv om finansiella konglomerat som bl.a. innehåller

regler om extra tillsyn av företagsgrupper i vilka ingår flera olika slag

av finansiella företag som banker, försäkrings- och värdepappersföretag.

Den särskilda tillsynen tar sikte främst på interntransaktioner,

riskexponering och kapitaltäckning. Direktivet ska vara genomfört i Sverige

i augusti 2004. Inom Finansdepartementet pågår ett arbete med att ta fram

ett förslag som ska remissbehandlas under våren 2004.

Försäkringssektorn

Regeringen gör bedömningen att försäkringstagarnas ställning i traditionella

livförsäkringsbolag måste stärkas. Försäkringstagarna bör antingen betraktas

enbart som kunder och deras kapital därmed skiljas från bolagets riskkapital

eller ges en ökad insyn och inflytande över bolagets styrning. Regeringen

anser att det är viktigt att försäkringsbolagens information till

försäkringstagarna förbättras. Informationen måste vara relevant och

lättbegriplig.

Regeringen anser att lagstiftningen måste moderniseras bl.a. för att

underlätta produktutveckling och stimulera konkurrens.

Ett kraftigt negativt trendbrott har skett i försäkringssektorn. Problemen

är mycket internationella och konsekvenserna för svenska bolag har allmänt

sett inte varit värre än för bolag i flera andra länder.

För sakförsäkringsbolagen gäller det att anpassa premiesättning och andra

villkor i syfte att stärka lönsamheten i försäkringsrörelsen. Läget i

livförsäkringsbolagen är besvärligare såtillvida att det kan ta längre

tid att uppnå en helt stabil situation. Livbolagens solvens, dvs. möjligheten

att uppfylla de åtaganden som garanterats försäkringstagarna, är emellertid

totalt sett fortfarande tillfredsställande. De större livförsäkringsbolag

som varit med om börsuppgången under 1990-talet har fortfarande betydande

kapitalbuffertar. Solvensen i ett antal mindre livförsäkringsbolag är

däremot ansträngd. I vissa bankägda livförsäkringsbolag har under de

senaste åren krävts kapitaltillskott från ägarna.

Värdepappersmarknaden

Regeringen gör bedömningen att regleringsarbetet på värdepappersområdet

är koncentrerat till att skapa en gemensam värdepappersmarknad inom EU.

Regeringen anser att Sverige bör driva ett aktivt arbete för att påverka

utformningen av de nya EG-regler som tas fram.

Grundläggande för att värdepappersmarknaden ska fungera effektivt är att

den är rättvis och väl genomlyst och att investerarna snabbt får tillgång

till korrekt och adekvat information.

Övrig internationell utveckling

Regeringen gör bedömningen att Sverige bör bedriva ett aktivt internationellt

arbete för att bekämpa penningtvätt och terroristfinansiering.

Sverige stöder att ökat fokus sätts på de finansiella systemens reglering

och stabilitet, inte minst i tillväxtländerna.

Tillsynsfrågor

Regeringen gör bedömningen att tillsynsuppgifterna kommer att öka de

närmaste åren, både i omfattning och i komplexitet. Finansinspektionens

verksamhet bör vara koncentrerad till de grundläggande målen om ett stabilt

finansiellt system och ett gott konsumentskydd. Annan tillsynsverksamhet,

t.ex. sådan som rör icke-finansiella företag snarare än finansiella, bör

när så är möjligt bedrivas av andra myndigheter eller privata organ.

Den omfattande EG-regleringen för finansiella tjänster, främst på

värdepappersområdet, leder till att ökade krav ställs på den offentliga

tillsynen.

Finansutskottets ställningstagande

Finansutskottet anser det positivt att regeringen har redovisat sitt

handlingsprogram för arbetet med den finansiella sektorn de närmaste åren.

Programmet syftar till att skapa förutsättningar för en stabil, effektiv

och konkurrenskraftig finansiell sektor. Utskottet anser i likhet med

regeringen att sektorn har en viktig roll i samhällsekonomin. Det är

viktigt att riksdagen blir informerad om regeringens arbete med frågorna

inom EU-samarbetet på detta område. Utskottet föreslår att skrivelsen

läggs till handlingarna.

Flyttning av livförsäkringssparande

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionerna med hänvisning till att frågan om rätt

till flyttning av försäkringssparande utreds inom Regeringskansliet.

Jämför reservation 1 (c).

Motionerna

I motion 2002/03:Fi208 av Håkan Juholt (s) anför motionären att fler

rapporter visar på den dåliga konkurrensen på pensionsmarknaden och att

det därför är viktigt att initiera åtgärder som ökar konkurrensen.

Konkurrensverket har uttalat att den flytträtt som införts inte har haft

önskad effekt. Verket vill därför ha en tvingande lag om fri flytträtt

för liv- och pensionsförsäkringspengar om försäkringsbolagen inte frivilligt

inför flytträtten.

I motion Fi257 av Lena Ek och Roger Tiefensee (båda c) anför motionärerna

att det, mot bakgrund av den betydelse försäkringar har för både enskilda

och för samhällsekonomin, är viktigt att marknadens funktioner stärks på

ett balanserat sätt. Här utgör rätten att flytta sina pensionsmedel mellan

olika livbolag en fundamental byggsten. Försäkringstagare som tappat

förtroende för det bolag till vilket hon/han anförtror sina sparmedel ska

ha rätt att flytta dessa medel till ett annat bolag.

Finansutskottets ställningstagande

Enligt uppgifter som utskottet inhämtat från Regeringskansliet övervägs

för närvarande regler om flytträtt för livförsäkringssparande. Biträdande

finansministern Gunnar Lund uppgav i december 2003 att frågan ska

snabbutredas. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 2002/03:Fi208

(s) och Fi257 (c) i denna del.

Översyn m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionerna om krav på en översyn av försäkringsbranschen

med hänvisning till de utredningar m.m. som pågår.

Jämför reservationerna 2 (kd) och 3 (c).

Motionerna

I motion Fi13 av Per Landgren m.fl. (kd) anför motionärerna att de till

fullo delar regeringens mål och ambition. Men de anser att en genomgripande

etisk analys måste komma till stånd för att nå målet med en väl fungerande

och förtroendeingivande finansiell sektor. De anser att det är synnerligen

otillfredsställande och svårbegripligt att den etiska analysen helt saknas

i en programförklaring från regeringen, som skrivits i syfte att åtgärda

förtroendekrisen. Motionärerna anför vidare att regeringen i sin

programförklaring behöver ta ställning till och deklarera vilken människosyn

och etik som ska ligga till grund för den finansiella sektorn. Med en

etisk analys kombinerad med psykologiska och sociologiska redogörelser

för hur den finansiella marknadens aktörer beter sig i sin verksamhet,

när den undergräver förtroendet och statsmakternas mål, finns en god grund

för att tillsammans med professionerna på marknaden lägga fast en

handlingsplan för såväl rättslig reglering som icke-rättsliga åtgärder.

I motion Fi257 av Lena Ek och Roger Tiefensee (båda c) anför motionärerna

att människor är beroende av sina försäkringar. Finansinspektionen påpekar

i sin rapport 2003:2 att traditionella livförsäkringar genom sin konstruktion

är komplicerade och kan vara svåra att förstå. Mot den bakgrunden är det

extra viktigt att informationen till livförsäkringstagarna är lättfattlig

och att tillsyn och regler säkerställer försäkringstagarnas rättigheter.

Motionärerna anser att en parlamentarisk utredning skyndsamt bör tillsättas

efter vunna erfarenheter det senaste decenniet av livbolagens verksamhet.

Utredningen bör belysa och föreslå regeländringar som rör bevarande av

livbolagens kapital, intressekonflikter, ökar öppenheten och reformerar

revisorernas roll för att öka förtroendet för försäkringsbranschen.

I motion Fi293 av Kenth Högström (s) anförs att försäkringsbranschen i

Sverige de senaste åren har genomgått en kraftig strukturell förändring

med färre aktörer som följd och en närmast ogenomtränglig och svårbegriplig

uppdelning mellan sakförsäkringsbolag, återförsäkringsbolag och

livförsäkringsbolag. Motionären anför att en rad internaffärer under senare tid

har skakat hela försäkringsbranschens förtroende. Även bolagens egen

information ut till marknaden och de enskilda försäkringstagarna har

ifrågasatts kraftigt. Motionären anför vidare att det är uppenbart att det

krävs en rejäl översyn av branschen, dess villkor och kartelltendenser.

I översynen måste ingå att granska övervakningsmyndigheterna och deras

övervakningsinstrument.

Finansutskottets ställningstagande

Förutsättningarna för att bedriva försäkringsverksamhet har påtagligt

förändrats under det senast decenniet. Det har inneburit att delar av

regelverket för försäkringsföretag blivit föråldrat och svåröverskådligt.

Utskottet delar motionärernas oro vad gäller etiska frågor och internaffärer

som skadar försäkringsbranschens förtroende. Mot bakgrund av detta och de

förtroendeproblem som blottlagts på livförsäkringsområdet tillsatte

regeringen i oktober 2003 en utredning om nya regler för försäkringsbolag.

Den ska se över de olika verksamhetsformerna för försäkringsföretag och

föreslå moderna och tydliga regler. Viktiga, vägledande principer i det

arbetet är att förbättra insynen och inflytandet för spararna, undanröja

intressekonflikter i samband med bolagens styrning och att tydligt hålla

isär försäkringstagares och aktieägares intressen. Utredaren ska särskilt

granska bl.a. de för- och nackdelar som finns med verksamhetsformen

ömsesidiga försäkringsbolag och lämna förslag på en framtida reglering.

Utredningen ska avge ett delbetänkande den 30 september 2004 och slutbetänkande

den 31 augusti 2005. Utskottet anser att eftersom en utredningen redan är

tillsatt bör deras arbete avvaktas innan ställning tas till om en

parlamentarisk utredning bör tillsättas.

Enligt uppgifter som utskottet inhämtat har Finansdepartementet under

året också i ett kortare perspektiv arbetat med nya regler som ska förstärka

skyddet för försäkringstagare i livförsäkringsbolagen. Arbetet innebär en

uppföljning av Finansinspektionens rapport Intressekonflikter i livbolagen

(rapport 2003:2). En promemoria remitterades i december 2003, och avsikten

är att lämna en proposition till riksdagen under våren 2004. Bland förslagen

finns ökat oberoende i styrelserna, utvidgade jävsregler, en tydligare

försäkringstagarroll, krav på riktlinjer för hantering av intressekonflikter

samt nya sanktionsmöjligheter för Finansinspektionen. Dessutom föreslås

att lagen om finansiell rådgivning ska omfatta även traditionell livförsäkring

och att Allmänna reklamationsnämnden ska återuppta prövningen av bl.a.

livförsäkringsärenden. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

2004.

Placeringsutredningen lämnade sitt slutbetänkande Förslag till ett

moderniserat solvenssystem för försäkringsbolag (SOU 2003:84) i september

2003. Betänkandet är för närvarande ute på remiss och ska sedan beredas

inom Regeringskansliet. Förslagen i betänkandet syftar till att stärka

skyddet av försäkringstagarnas intressen genom att förbättra genomlysningen

och ge försäkringsbolag ökade möjligheter att identifiera, mäta och hantera

sina risker. Även Finansinspektionens möjligheter att övervaka

försäkringsbolagens verksamhet kommer att förbättras genom dessa

förändringar.

Förtroendekommissionen har bl.a. till uppgift att etablera en dialog med

näringslivets ägare och företrädare om dagens situation när det gäller

förtroendet för näringslivet, bl.a. ska förmånsprogram för företagsledningar

granskas. Kommissionen ska redovisa sitt arbete den 31 mars 2004.

Finansinspektionen följer noga hur både solvensen och den kollektiva

konsolideringen utvecklar sig i bolagen. Inspektionen granskar också

gällande koncerninterna avtal hos livbolagen, skärper kraven på att bolagen

ska redovisa löner och bonus.

Med det ovan anförda avstyrker utskottet motionerna Fi13 (kd), Fi257 (c)

i denna del och Fi293 (s).

Kollektiva hemförsäkringar

Utskottets förslag i korthet

I motionerna föreslås att kollektiva hemförsäkringar ska förbjudas.

Utskottet avstyrker motionerna med hänvisning till att det inte finns skäl

att frångå riksdagens tidigare ställningstagande.

Jämför reservation 4 (m, fp, kd, c).

Motionerna

I motion 2002/03:Fi211 av Kent Olsson (m) och motion Fi215 av Kent Olsson

och Ulf Sjösten (båda m) anför motionärerna att varje individ själv måste

få välja vilket försäkringsbolag han eller hon vill anlita. Samtliga

fackförbund som har valt att teckna kollektiva hemförsäkringar för sina

medlemmar har tecknat sina försäkringar i Folksam. Andra bolag har inte

givits tillfälle att vara med och konkurrera. Fackförbunden har valt att

stödja det fackföreningsägda Folksam utan att veta om deras medlemmar

gynnas. Motionärerna förespråkar att ett förbud mot kollektiva hemförsäkringar

bör införas.

Tidigare riksdagsbehandling

Finansutskottet har tidigare behandlat likalydande motioner angående

kollektiva hemförsäkringar i betänkandena 2001/02:FiU13, 2000/01:FiU18,

1999/2000:FiU15, 1998/99:FiU28, 1997/98:FiU15 och 1996/97:FiU18.

Motionsyrkanden om kollektiva hemförsäkringar har dessförinnan behandlats av

näringsutskottet vid ett flertal tillfällen, senast i betänkande 1993/94:NU5.

Finansutskottets ställningstagande

Regeringen lämnade i maj 2003 en lagrådsremiss - med förslag till en ny

försäkringsavtalslag - till Lagrådet. Av remissen framgår att lagen om

försäkringsavtal bör för den försäkrades del bara reglera förhållandet

till försäkringsbolaget. Rättsförhållandet mellan den försäkrade och den

som ordnar försäkringen - t.ex. en organisation som den försäkrade tillhör

- hör i första hand till associationsrätten och ligger utanför

försäkringsområdet.

I remissen tar regeringen således inte ställning till frågan om kollektiva

försäkringar. Det sägs att om det behöver göras en översyn av reglerna,

som t.ex. rör behörigheten att företräda enskilda medlemmar eller

anslutningsformer, får detta ske i ett annat sammanhang.

Utskottet har vid samtliga tillfällen då motioner angående kollektiva

hemförsäkringar behandlats avstyrkt motionerna, och riksdagen har beslutat

i enlighet med utskottets förslag. Utskottet anförde bl.a. följande i

betänkande 2001/02:FiU13: Utskottet anser alltjämt att det inte bör införas

några särskilda rörelse- eller tillsynsregler för gruppförsäkringar. Som

utskottet tidigare konstaterat bör de särförhållanden som råder för

gruppförsäkringar beaktas inom ramen för de allmänna rörelsereglerna.

Med det ovan anförda avstyrker utskottet motionerna 2002/03:Fi211 (m) och

Fi215 (m).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Flyttning av livförsäkringssparande, punkt 2 (c)

av Jörgen Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om flyttning av livförsäkringssparande. Därmed

bifaller riksdagen motion 2003/04:Fi257 i denna del och avslår motion

2002/03:Fi208.

Ställningstagande

Jag anser mot bakgrund av den betydelse som försäkringar har både för

enskilda och för samhällsekonomin att det är viktigt att marknadens

funktioner stärks på ett balanserat sätt. Rätten att flytta sina pensionsmedel

mellan olika livbolag är en fundamental byggsten. Jag anser att

försäkringstagare som har tappat förtroende för det bolag till vilket hon eller

han anförtror sina sparmedel ska ha rätt att flytta dessa medel till ett

annat bolag. Med det anförda föreslår jag att riksdagen bifaller motion

Fi257 (c) i denna del.

2. Översyn m.m., punkt 3 (kd)

av Mats Odell (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om översyn m.m. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Fi13 och avslår motionerna 2003/04:Fi257 i denna del och 2003/04:Fi293.

Ställningstagande

Jag delar till fullo regeringens mål och ambition. Men jag anser att en

genomgripande etisk analys måste komma till stånd för att nå målet med en

väl fungerande och förtroendeingivande finansiell sektor. Det är synnerligen

otillfredsställande och svårbegripligt att den etiska analysen helt saknas

i en programförklaring från regeringen. Jag anser att regeringen i sin

programförklaring behöver ta ställning till och deklarera vilken människosyn

och etik som ska ligga till grund för den finansiella sektorn. Med en

etisk analys kombinerad med psykologiska och sociologiska redogörelser

för hur den finansiella marknadens aktörer beter sig i sin verksamhet,

när den undergräver förtroendet och statsmakternas mål, finns en god grund

för att tillsammans med professionerna på marknaden lägga fast en

handlingsplan för såväl rättslig reglering som icke-rättsliga åtgärder. Med

det anförda föreslår jag att riksdagen bifaller motion Fi13 (kd) och avslår

motionerna Fi257 (c) i denna del och Fi293 (s).

3. Översyn m.m., punkt 3 (c)

av Jörgen Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om parlamentarisk översyn m.m. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2003/04:Fi257 i denna del och avslår motionerna

2003/04:Fi13 och 2003/04:Fi293.

Ställningstagande

Människor är beroende av sina försäkringar. Finansinspektionen påpekar i

sin rapport (2003:2) att traditionella livförsäkringar genom sin konstruktion

är komplicerade och kan vara svåra att förstå. Jag anser att det mot den

bakgrunden är extra viktigt att informationen till livförsäkringstagarna

är lättfattlig och att tillsyn och regler säkerställer försäkringstagarnas

rättigheter.

Jag anser att en parlamentarisk utredning skyndsamt bör tillsättas efter

vunna erfarenheter det senaste decenniet av livbolagens verksamhet.

Utredningen bör belysa och föreslå regeländringar som rör bevarande av

livbolagens kapital, intressekonflikter, ökar öppenheten och reformerar

revisorernas roll för att öka förtroendet för försäkringsbranschen. Med

det anförda föreslår jag att riksdagen bifaller motion Fi257 i denna del

(c) och avslår motionerna Fi13 (kd) och Fi293 (s).

4. Kollektiva hemförsäkringar, punkt 4 (m, fp, kd, c)

av Mats Odell (kd), Gunnar Axén (m), Christer Nylander (fp), Tomas

Högström (m), Cecilia Widegren (m), Gunnar Nordmark (fp) och Jörgen Johansson

(c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om kollektiva hemförsäkringar. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:Fi211 och 2003/04:Fi215.

Ställningstagande

Vi anser att varje individ själv måste få välja vilket försäkringsbolag

han eller hon vill anlita. Samtliga fackförbund som har valt att teckna

kollektiva hemförsäkringar för sina medlemmar har tecknat sina försäkringar

i Folksam. Andra bolag har inte givits tillfälle att vara med och konkurrera.

Fackförbunden har valt att stödja det fackföreningsägda Folksam utan att

veta om deras medlemmar gynnas. Vi anser att ett förbud mot kollektiva

hemförsäkringar bör införas. Med det anförda föreslår vi att riksdagen

delvis bifaller motionerna 2002/03:Fi211 (m) och 2003/04:Fi215 (m).

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

Regeringens skrivelse 2002/03:141 Staten och den finansiella sektorn.

Följdmotion

2003/04:Fi13 av Per Landgren m.fl. (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om behovet av en fördjupad etisk analys i syfte att tillsammans med

branschen återskapa allmänhetens förtroende.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2002

2002/03:Fi208 av Håkan Juholt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om konkurrens på pensionsmarknaden.

2002/03:Fi211 av Kent Olsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om kollektiva hemförsäkringar.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:Fi215 av Kent Olsson och Ulf Sjösten (båda m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om kollektiva hemförsäkringar.

2003/04:Fi257 av Lena Ek och Roger Tiefensee (båda c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om en parlamentarisk utredning rörande livbolagens kapital, intressekonflikter,

information, revisorers roll samt en fri flyttningsrätt för sparare/konsumenter.

2003/04:Fi293 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om behovet av en rejäl översyn av försäkringsbranschen i syfte att

stärka försäkringstagarnas ställning.

Bilaga 2

Finansutskottets offentliga utfrågning

Finanssektorns stabilitet

Tid: Tisdagen den 25 november kl. 9.30-11.30

Lokal: Skandiasalen i Neptunus

Inbjudna

Vice riksbankschef Lars Nyberg

Generaldirektör Ingrid Bonde, Finansinspektionen

Hans Bäckström expert, Finansinspektionen

Deltagare

Sven-Erik Österberg (s) ordförande

Mikael Odenberg (m) vice ordförande

Mats Odell (kd)

Christer Nylander (fp)

Lena Ek (c)

Yvonne Ruwaida (mp)

Bo Bernhardsson (s)

Siv Holma (v)

Ordföranden: Jag ber att få hälsa er hjärtligt välkomna till denna offentliga

hearing beträffande bland annat stabiliteten i de ekonomiska systemen.

Jag ber att få hälsa medier och besökare välkomna och framför allt vice

riksbankschef Lars Nyberg och generaldirektören för Finansinspektionen

Ingrid Bonde. Ingrid Bonde har medarbetaren Hans Bäckström med sig och

Lars Nyberg har medarbetaren Martin Andersson med sig. Ni är också hjärtligt

välkomna.

Lars Nyberg får inleda. Vi börjar med föredragningar från Riksbanken och

Finansinspektionen. Därefter tar vi en kort kaffepaus innan vi övergår

till frågorna från utskottets ledamöter.

Lars Nyberg: Låt mig börja med att tacka för att jag får komma hit och

prata om Riksbankens arbete med finansiell stabilitet. Ni brukar annars

lyssna på Lars Heikensten, som pratar om inflationsrapporten och vårt

arbete med penningpolitiken. Det känns viktigt att vi också får prata om

stabilitetsarbetet, så det är vi glada för.

Efter bankkrisen började Riksbanken bygga upp en kunskap och en analyskapacitet

kring stabilitetsfrågorna. Hösten 1997 publicerade vi den första rapporten

med en mer sammanhållen analys av den finansiella stabiliteten. Vi var då

den första centralbank som presenterade sin syn offentligt när det gäller

just stabilitetsfrågorna. Andra länder har varit mer tveksamma, och är

det delvis fortfarande, till att tala öppet om de frågorna. De menar att

det inte går att vara öppen om en kris skulle inträffa. Vår attityd i

Riksbanken har varit och är fortfarande att det faktiskt är bättre att

vara öppen. Genom att tidigt diskutera risker och sårbarhet kan man också

ha en större chans att undvika kriser. Till detta kommer att erfarenheterna

av öppenhet inom prisstabilitetsområdet var goda.

I dag har ett trettiotal länder följt efter och ger ut stabilitetsrapporter.

Återkommande finansiella kriser har gjort det tydligt att det alltid

kommer att finnas problem att förhålla sig till och att myndigheterna

därför kan vara hjälpta av ett strukturerat sätt att se på finansiell

stabilitet.

I fokus för arbetet med finansiell stabilitet står alltid bankerna. Det

beror på att bankerna är de institut som svarar för att betalningssystemet

fungerar. Erfarenheterna visar att om inte privatpersoner och företag kan

utföra vanliga betalningar, eller om kreditfunktionen i samhället störs,

får det starka negativa effekter för hela ekonomin. Försäkringsbolagen

är också viktiga men de är inte systemkritiska på samma sätt som bankerna.

Jag tänkte återkomma kort till försäkringsbolagen så småningom eftersom

de onekligen är aktuella i dagsläget. Det mesta tror jag dock att Ingrid

Bonde kommer att prata om, när det gäller de frågorna.

Bankerna verkar inom ett starkt regelverk och är föremål för samhällets

tillsyn. Finansinspektionen har huvudansvaret för övervakningen av de

enskilda bankerna. Riksbanken ser på banksystemet som helhet och försöker

bedöma vilka risker som på kort och lång sikt kan byggas upp i detta.

Självklart överlappar Finansinspektionens och Riksbankens uppgifter

varandra till en del, men det är ibland fruktbart att nalkas ett problem

med lite olika perspektiv. Jag tycker också att samarbetet mellan

myndigheterna fungerar alldeles utmärkt. Det säger jag inte bara därför att

jag har Ingrid Bonde på min högra sida, utan därför att jag faktiskt menar

det.

Efter den här bakgrunden om Riksbankens stabilitetsarbete tänkte jag komma

in på den senaste bedömningen av det finansiella systemet, den som kom i

går och som ni förhoppningsvis har fått i era fack.

Utgångspunkten är, som alltid i sådana här bedömningar, den allmänna

konjunkturbilden. En förbättrad konjunkturbild ökar normalt sett bankernas

lönsamhet och därmed också motståndskraften i det finansiella systemet -

på kort sikt, kanske man ska tillägga. En lång konjunkturuppgång kan leda

till överoptimism och obalanser i tillgångspriserna, som vi har sett i

ett antal fall. Det drabbar bankerna senare, i form av kreditförluster.

Just

nu ser den totala konjunkturbilden mer positiv ut än för ett halvår sedan.

Det är ingen tvekan om det. Det gäller både Sverige och omvärlden, även

om konjunkturbilden är något splittrad. Utsikterna är goda i USA och flera

tillväxtekonomier och Japan, men mindre gynnsamma i Europa. Sverige ligger

fortfarande och väger. Vi får somliga positiva signaler, andra mer tveksamma.

De svenska storbankerna uppvisar nu ökad lönsamhet igen för första gången

sedan år 2000. Det beror delvis på att börsen åter stärkts, men också på

att bankerna har dragit ned på sina kostnader och att deras ränteintäkter

fortsatt att växa. Bankerna har förbättrat sin förmåga att klara oväntade

förluster. Kreditförlusterna gick ned efter krisen och har hållit sig

låga sedan dess. Lönsamheten fick en skjuts uppåt 1999, men det var en

fråga om konsolidering. Det var Nordea som expanderade i Norden. Sedan

har den fallit sakta för att nu åter öka.

Primärkapitalet har ökat under de senaste två åren och ligger nu på i

genomsnitt strax över 7 %, vilket är tillfredsställande i rådande

konjunkturläge.

Vi tittar mycket på låntagarna. Det är de som bestämmer om bankerna på

sikt klarar sin ekonomi. Och hälften av låntagarna finns faktiskt i dag

utanför landets gränser. Så internationellt har det svenska storbankssystemet

blivit. Företagssektorn, som är den största låntagargruppen, och som

traditionellt har orsakat bankerna kreditförluster, har minskat sin skuldbörda

i förhållande till det egna kapitalet. De bör också kunna dra nytta av

ett förbättrat konjunkturläge, vilket är positivt. Fastighetsföretagen,

som ni minns verkligen trasslade till det under krisen i början på 90-talet,

känner visserligen av de fallande priserna och hyrorna i kontorsfastigheter,

men de har skuldsatt sig mycket måttligt och har resultat som mer än väl

täcker deras räntekostnader. Vi är alltså långt ifrån den situation som

rådde i slutet av 1980-talet.

Hushållen är värda en särskild mässa. Hushållens skuldbörda har faktiskt

vuxit under hela konjunkturavmattningen. Skuldernas andel av inkomsterna

närmar sig nu de nivåer som rådde före krisen i början av 90-talet. Det

finns dock en viktig skillnad, att ränteutgifterna utgör en betydligt

lägre andel av inkomsterna än de gjorde då eftersom räntorna är så mycket

lägre. De höga skulderna är alltså möjliga att bära.

Det finns alltid anledning att vara vaksam när det gäller hushållens

skuldutveckling, även om man ska komma ihåg att hushållen aldrig orsakat

bankerna sådana förluster att de utgjort en fara för den finansiella

stabiliteten. Men det är naturligtvis också möjligt att skuldökningen delvis

är en anpassning till en ekonomi med lägre inflation än tidigare. Mönstret

med stigande hushållsupplåning syns i många industriländer som under det

senaste decenniet lyckats få bukt med inflationen. Då osäkerheten är lägre

om vad den framtida inflationen och därmed ränteläget kommer att bli, är

långivarna mer villiga att låna ut pengar. Samtidigt är låntagarna mer

villiga att ta lån, dels därför att räntorna är låga, dels för att de

känner sig säkra på att räntorna förblir låga i framtiden. Då tar de på

sig större skulder.

Hushållens vilja att ta lån ökar emellertid också efterfrågan på bostäder

och priserna på bostadsmarknaden. Det har vi observerat både i Sverige

och i andra länder. Priserna på bostäder har ökat med nästan 60 % sedan

1997 i löpande priser och i stort sett också i reala priser. Till skillnad

från priserna på kommersiella fastigheter har de inte fallit under de

senaste årens konjunkturavmattning. Först nu ser vi en viss avmattning.

Betyder

det att vi kan misstänka att det finns en spekulativ bubbla på bostadsmarknaden?

Jag tror inte det, även om tendenser till det skymtar i Stockholm och

kanske också i någon av de andra storstäderna. Vi ser inga tecken på att

bostäder köps som investeringsobjekt för att hyras ut i väntan på att

priserna ska öka ytterligare, vilket vore oroande. Sådana tecken finns i

ett par andra europeiska länder. Prisuppgången på bostadsmarknaden i

Sverige förefaller, såvitt vi kan se, bero på fundamentala faktorer. Låga

räntor, stigande inkomster och begränsat bostadsbyggande räcker långt för

att förklara prisutvecklingen.

Låt mig nu lägga några ord på försäkringsbolagen. De har ju blivit mycket

uppmärksammade i pressen under senare tid. Krisen i livbolagen har faktiskt

jämförts med bankkrisen i början av 90-talet, och oro finns för att

följdverkningarna för samhället ska bli lika stora. Så är inte fallet.

Livbolagens agerande äventyrar inte det finansiella systemets grundläggande

funktioner att förmedla betalningar, att tillhandahålla krediter och att

hantera risker. Det som kan inträffa är att de som sparat i livbolagen

väljer att spara någon annanstans, om de nu kan flytta sitt sparande över

huvud taget. Under alla omständigheter blir det naturligtvis färre som

tecknar nya livförsäkringar. Det är tråkigt för livbolagen, men det har

liten betydelse för stabiliteten i det finansiella systemet.

I och för sig är det beklagligt att den berättigade kritiken mot livbolagen

också drabbar deras produkter, särskilt den traditionella livförsäkringen.

Traditionell livförsäkring är nämligen en utmärkt produkt för alla som

hoppas leva länge. Försäkringsmomentet omfattar vad aktuarierna kallar

livsfallsrisk, det vill säga just risken att leva länge. Man försäkrar

sig helt enkelt om en förutbestämd inkomst under livet. Det kan ske genom

att livsfallsrisken jämnas ut över ett stort försäkringskollektiv. Det är

en unik produkt och en sparform som förtjänar ett bättre öde än att

försvinna i en förtroendekris. Alla som inte vet exakt när de ska dö, och

det gäller väl de flesta av oss, har anledning att fundera över

livförsäkringens fördelar.

Den allvarliga följden av livbolagens problem är, enligt min mening, att

förtroendet för det finansiella systemet i sin helhet kan ha fått sig en

törn. Som sparare känner vi oss lurade, både av svikna löften om återbäring

som visat sig vara luft och av girigheten i somliga förmåner och bonusprogram.

Lågt förtroende för de institut som arbetar på de finansiella marknaderna

tenderar att försämra kapitalbildningen och det förlorar alla på i längden.

Fungerande finansiella marknader är en förutsättning för god tillväxt.

Jag

har många andra synpunkter på livbolagen, men dem sparar jag till

frågestunden.

Låt mig avslutningsvis rikta blicken framåt och diskutera några av de

utmaningar som kan möta oss när det gäller den finansiella stabiliteten.

De är alla knutna till vårt ökande internationella beroende. Integrationen

av de finansiella marknaderna i Europa börjar bli en realitet. Det betyder

också att beroendet mellan ländernas banksystem successivt ökar. Ett

problem inom ett land kan på det viset spridas också till andra länders

banksystem. Det ställer nya krav på tillsyn, övervakning och regelverk.

För

att åstadkomma en inre marknad för finansiella tjänster arbetar EU med

att så långt som möjligt införa ett regelverk för finansiella företag som

är gemensamt för hela unionen. Med ett sådant regelverk på plats skulle

bankerna kunna konkurrera på lika villkor, och en gemensam marknad med de

mest konkurrenskraftiga företagen skulle kunna växa fram.

Det är ett viktigt initiativ. En gemensam lagstiftning är ofta en

förutsättning för att långtgående integration ska komma till stånd. Den

integration som hittills har skett har varit mycket positiv för tillväxten

även om det är svårt att kvantifiera de exakta effekterna. Det har gjorts

studier som pekar på att ökad finansiell integration i Europa skulle kunna

öka tillväxten med omkring 0,5 % årligen.

Risken är emellertid att harmoniseringen i sig gör att regelverket blir

mer omfattande och mer betungande för bankerna än vad som egentligen är

önskvärt. I sin iver att värna stabiliteten riskerar reglerarna att glömma

bort effektiviteten. Om regelverket ska harmoniseras mellan många länder

finns det en risk att den striktaste regleringen blir den som blir

dominerande. Motviljan mot att lätta på redan existerande regleringar är

ofta mycket större än motviljan mot att strama upp regelverk ytterligare.

Den största gemensamma nämnaren ligger närmare till hands än den minsta

gemensamma nämnaren i ett sådant arbete.

Ambitionen kan heller inte vara att reglera bort alla potentiella problem.

Då reglerar vi också bort konkurrens och effektivitet, precis som vi

gjorde i Sverige fram till mitten av 1980-talet. Därför är det inte

osannolikt att vi även i framtiden kommer att få se bubblor på

tillgångsmarknaderna

och banker som expanderat för kraftigt eller av andra skäl råkat i problem.

Sådana situationer måste vi kunna hantera utan att de utvecklas till

systemkriser. Det löpande arbetet med finansiell stabilitet är ett sätt

att arbeta med dessa frågor, inte minst när det gäller systemets känslighet

för bubblor. Men det behövs också en lagstiftning som kan stödja arbetet

vid en kris, och det saknar vi för närvarande i flera länder, bland annat

i Sverige. Banklagskommittén lade dock år 2000 fram ett förslag till sådan

lagstiftning för svensk del. Vi kan bara hoppas att en proposition i

ärendet kommer innan behovet blir akut.

Att hantera en bankkris hemmavid kan vara knepigt nog, det har vi sett.

Att hantera den över gränserna är med all sannolikhet än svårare. Låt mig

ta ett exempel. Nordea är efter den senaste ombildningen en svensk bank

med döttrar i övriga nordiska länder. Marknadsandelarna ligger på ungefär

40 % i Finland, 25 % i Danmark, 20 % i Sverige och 15 % i Norge. Nu vill

banken omvandla de här döttrarna till filialer. Då blir Nordea en helsvensk

bank med potentiellt systemviktiga filialer i övriga länder. Tillsyn och

krishantering blir i princip en svensk fråga enligt nuvarande EU-lagstiftning.

Ingrid Bonde får hela ansvaret för Nordens banksystem. Är man då i Finland

tillfreds med att vi i Sverige ansvarar för den i särklass viktigaste

delen av det finska banksystemet? Har man det förtroendet för Ingrid och

hennes medarbetare, och för övrigt för Riksbanken? Nästa fråga är om vi

i Sverige är villiga att lösa en bankkris i Finland, med alla de uppoffringar

det kan innebära för de svenska skattebetalarna. Svaren på de frågorna är

inte självklara. Det är ganska uppenbart att nuvarande lagstiftning i EU

inte är anpassad till banker med systemviktiga filialer. En artikel i vår

stabilitetsrapport handlar just om detta problem.

I sammanfattning: Vi behöver harmoniserade regler för den finansiella

sektorn i Europa, men det är viktigt att hålla emot de krafter som vill

göra dem onödigt omfattande. Vi behöver också den lag om krishantering i

Sverige som vi väntat länge på. Och vi behöver en ny lagstiftning i EU

för att hantera gränsöverskridande banker. Det kan räcka som önskelista

för i dag.

Ingrid Bonde: Tack för att även vi från Finansinspektionen fick möjlighet

att komma hit och tala om den finansiella sektorns stabilitet. Vi bedriver

sedan ett antal år ett arbete med att analysera de finansiella aktörernas

riskuppbyggnad och det finansiella systemets risker som planläggning för

vårt arbete, det vill säga tillsynen av att det sker på ett tillfredsställande

sätt.

Hans Bäckström, som har skrivit den rapport som jag hoppas att ni alla

har fått möjlighet att ta del av, kommer att gå igenom rapporten. Efteråt

tänkte jag göra några konkluderande kommentarer och knyta an till det

Lars Nyberg sade tidigare.

Hans Bäckström: Jag tänkte kort ta upp huvuddragen i den rapport vi lämnade

till regeringen den 15 oktober, för drygt en månad sedan.

Till att börja med kan det vara bra att nämna hur vi som tillsynsmyndighet

ser på stabilitet. Det är ett begrepp som kan innefatta mycket och man

kan ha mer eller mindre vida definitioner av det.

I vårt perspektiv, i detta sammanhang, tänker vi på stabilitet på två

olika nivåer. Vi har stabiliteten i systemet, som Lars Nyberg var inne på.

Det är en angelägenhet för oss. Ett stabilt finansiellt system är ett

system som kan upprätthålla finanssektorns grundläggande funktioner:

betalningsförmedling, kreditförsörjning och så vidare. Den andra dimensionen,

som är speciell för oss som tillsynsmyndighet, är att se på stabiliteten

i de enskilda finansiella företagen. Företagen ska kunna uppfylla de

åtaganden de har mot insättare och försäkringstagare. Det är den grundläggande,

fundamentala konsumentskyddsfrågan på det finansiella området.

Konsumentskyddet är ju vid sidan om systemstabiliteten det andra huvuduppdrag

vi har.

Det finns naturligtvis också en återkoppling mellan stabiliteten på

företagsnivå och på systemnivå. Finansiella kriser uppstår inte i tomma

luften. De kommer till uttryck i ett finansiellt företag. Sedan sprids de

i sämsta fall till andra företag. Även den kopplingen finns mellan de två

nivåerna.

Stabiliteten kan hotas av olika typer av störningar - av finansiella

störningar som kreditförluster, solvensproblem, likviditetsproblem och av

operativa störningar som kan vara alltifrån datahaverier och sabotage

till naturkatastrofer. Också förtroendestörningar kan påverka stabiliteten.

Det klassiska exemplet är bankpaniken, the run on the bank, när insättarna

rusar i väg och tar ut sina pengar ur en bank som man av någon anledning

misstror. I normalfallet sänker det en bank och i förlängningen kanske

även andra banker. Det finns en klar koppling mellan å ena sidan förtroendet

för företagen och systemet och å andra sidan stabiliteten.

Det finns också en annan dimension av förtroendet som är mer aktuell.

Lars Nyberg snuddade vid den. Det gäller förtroendestörningar och

effektiviteten i systemet. Om en mer successiv urgröpning av förtroendet leder

till att placerare, kunder, lämnar produkter, marknader och instrument

som, om de är rätt skötta, fungerar väl och är rationella i ett

samhällsekonomiskt perspektiv, innebär det en effektivitetsförlust i systemet.

Där är livbolagsproblematiken ett exempel. Man kan få en effekt där man

överger pensionssparandet, som i grunden är en ganska vettig och rationell

form av sparande. Detta kan naturligtvis ses som en effektivitetsförlust

i systemet. Ett annat mer hypotetiskt exempel, men som kanske är ännu mer

handgripligt, är om vi skulle få någon form av kris i kontokortshanteringen.

Det skulle kunna upptäckas något slags djupgående säkerhetsproblem som

gör att människor slutar använda kontokort och i stället börjar betala

kontant i stor omfattning. Det är ganska uppenbart att det skulle bli

mycket större hanteringskostnader och stora effektivitetsförluster. Man

kan alltså säga att förtroende är en förutsättning både för stabilitet

och effektivitet i systemet.

Detta gällde bakgrunden. Rapportens syfte är som tidigare att bedöma

stabilitetsförutsättningarna på ett à två års sikt utifrån det finansiella

läget i företagen och utifrån de iakttagelser och det löpande tillsynsarbete

som vi bedriver. Detta kopplar vi samman med en bild av omvärldsutvecklingen

framöver. Vi har inte som syfte att göra prognoser för utvecklingen vare

sig när det gäller stabilitetsrisker eller annat. Poängen är att försöka

identifiera de faktorer och förhållanden som vi tycker är viktiga och som

man bör uppmärksamma. Vi själva ska naturligtvis uppmärksamma dem i

tillsynsarbetet också.

Jag går nu över på själva rapporten. Det finns två huvudblock. Det är de

två huvudbranscherna, som vi har tittat närmare på - dels bankerna, dels

försäkringsbolagen. När det gäller bankerna finns det inte så mycket att

tillägga till det som Lars var inne på. Vi har en positiv utveckling.

Bankerna har god lönsamhet och god kapitaltäckning trots den ganska bleka

konjunkturbild som vi har haft under de senaste åren.

Utifrån de iakttagelser som vi kan göra när det gäller tillsyn ser vi

inte heller några tecken på en oroväckande riskuppbyggnad i

systemstabilitetsmässig

mening. Om vi till detta lägger den förbättrade konjunkturbild som vi har

så blir vår huvudslutsats att läget är stabilt och förmodligen kommer att

bli fortsatt stabilt. Dock finns det naturligtvis alltid brasklappar som

man bör tillfoga i sådana här sammanhang. För det första kan den

makroekonomiska utvecklingen som alla vet ta en annan väg än den man tänker

sig. Det har hänt förr, och det kan hända igen. Det vet man aldrig. För

det andra finns operativa risker, som är ännu mer oförutsägbara. Det finns

händelser som kan inträffa utan någon som helst förvarning och vars

omfattning är ännu mer omöjlig att känna till på förhand. Här krävs det

också en mental och även en praktisk beredskap.

På lite sikt kan vi se att de svenska bankerna bland annat diversifierar

sig ganska kraftigt geografiskt, framför allt i vårt närområde. Det gäller

Baltikum, övriga Norden, Tyskland och Polen. Detta är inte nödvändigtvis

någon negativ faktor ur stabilitetssynpunkt, men man kan ändå konstatera

att det komplicerar riskbilden. Det blir en mer komplex bild att hantera

och det ställer större krav på samarbete mellan centralbanker,

tillsynsmyndigheter och alla som är involverade i detta. Det är en notering som

jag tycker är värd att göra.

Utöver bilden på kreditförluster som Lars visade tidigare kan jag visa

den här bilden på kapitaltäckningsgraden som ytterligare en indikation.

Jag har hämtat bilden från rapporten och fyllt i för hand vad som har

hänt under det tredje kvartalet. Det är en fortsatt stabil och ganska

betryggande bild. Man ligger på gott avstånd från den 8-procentiga

miniminivån. I de flesta fall har man också förbättrat kapitaltäckningsgraden.

Detta styrker den bild av stabilitet som vi tycker oss se.

På försäkringssidan ser det som bekant lite annorlunda ut. Det finns två

separata huvudproblemområden. Dels handlar det om solvensen i bolagen,

dels handlar det om den så kallade kollektiva konsolideringen. När det

gäller solvensen så handlar det om bolagens stabilitet och deras förmåga

att uppfylla sina garanterade åtaganden gentemot försäkringstagaren. Det

finns två olika omvärldsutvecklingar under de senaste åren som bägge har

varit negativa sedda ur livbolagens synvinkel med tanke på deras solvens.

Det gäller för det första, och uppenbart, börsutvecklingen. Den har ju

varit negativ och den har sänkt värdet på de aktietillgångar som man har.

För det andra har det varit en räntenedgång, där bilden är mer sammansatt.

På tillgångssidan har man en positiv effekt, men på skuldsidan får man

i slutändan en negativ effekt genom att den så kallade högsta räntan som

diskonterar de avsättningar som man måste göra för att trygga sina åtaganden

måste sänkas, givet det regelverk som vi har. Mekaniken i detta finns

beskriven lite grann i rapporten. Det hela "kokar ned" till att nettoeffekten

av en räntesänkning också blir en solvensförsämring. Summa summarum har

livbolagen klämts från två olika håll, med känt resultat.

Om vi ser framåt så kan man säga att givet den konjunkturbild som vi har

med en successivt ökande tillväxt så framstår fortsatta sänkningar av den

högsta räntan som osannolika. Vi ser alltså inte att det är sannolikt att

de påfrestningarna växer, utan snarare tvärtom. Detta är ett skäl till

att vi bedömer att de garanterade åtagandena inte är hotade. Vi har

dessutom, vilket kanske är bekant, en särskild grupp som följer de bolag

som ligger sämst till i solvensavseende.

Den andra huvudfrågan gäller den kollektiva konsolideringen, som det heter.

Till att börja med kan man säga att det kanske är ett lite missvisande

begrepp. Konsolidering är ju ett ord som man normalt associerar med en

balansräkningsvärld, och med stabilitet och kapitalstyrka. Det handlar

det dock inte om här. Detta är egentligen ingen stabilitetsfråga alls,

utan en ren konsumentfråga. Det handlar om att anpassa de utbetalningar

som man ska göra till de faktiska tillgångsvärden som man har. Det gäller

att hitta en i någon mening rättvis och rimlig fördelning mellan olika

kategorier av försäkringstagare - mellan dem som fortfarande sparar och

dem som är under utbetalning. Framför allt är det i praktiken en

informationsfråga. Det handlar om att kunna kommunicera med dem som sparar när

det gäller hur det här fungerar. Det är kanske framför allt här som man

ganska grundligt har misslyckats.

Man kan naturligtvis avvika från önskad nivå på kollektiv konsolidering

från tid till annan beroende på hur tillgångsvärden och så vidare utvecklas.

Poängen är att detta normalt ska återanpassa sig självt inom inte alltför

vida tidsramar. Men om man kommer mer fundamentalt snett så måste man

göra någonting annorlunda. Med den utveckling som har varit är det detta

som man nu har ställts inför. Inspektionen har ett allmänt råd som bolagen

har att följa om en avvikelse från den målsatta nivån som man har för

konsolidering. Man får avvika högst 36 månader. Givet de omvärldsförutsättningar

som vi bedömer som någorlunda realistiska har vi dragit slutsatsen att

man inte kommer att komma i mål på den tiden från den nivå som man befinner

sig på i flera fall. Som vi bedömer det måste ett antal bolag vidta vad

man kallar för en momentan reallokering för att kunna hantera detta.

Detta summerar huvuddragen i vår rapport. Du får väl fylla på, Ingrid!

Ingrid Bonde: Om jag ska försöka summera och knyta an till det som Lars

Nyberg sade så kan man säga att den stora frågan för oss alla just nu är:

Hur kommer den förtroendedebatt som i dag pågår att påverka det finansiella

systemet? Jag håller med Lasse Nyberg om att vi ännu inte har sett en

ekonomisk konsekvens av diskussionen. Folk fortsätter att spara. De sparar

måhända i andra produkter, och det är måhända marknadsandelar som förändras

mellan bolagen för olika produkter. Men man fortsätter att spara. Vi har

alltså ännu inte sett något stabilitetseffekt av det hela.

Det som är nytt i tillsynsaspekt och som gör att vi från inspektionen

inte kan lägga detta åt sidan är att det under de senaste tre fyra åren

har skett ett paradigmskifte i tillsynen av de krafter som har varit i

rörelse i det finansiella systemet. Det handlar om att konsumenterna i

sin kollektiva kraft faktiskt har lyckats påverka systemet under de senaste

åren. Det har vi aldrig tidigare sett i finansiella kriser. Tidigare har

det alltid varit de professionella aktörerna som på ett eller annat sätt

har slagits mot varandra, men vi har nu sett att konsumenterna i kraft av

sin mängd - av att de är så många - faktiskt reagerar och flyttar på sig.

Även om vi ännu inte har sett en effekt för svensk del på det långsiktiga

sparandet så är detta en tillsynsfråga att följa nogsamt: Kommer denna

förtroendedimension att påverka konsumenterna ytterligare? Hur kommer de

att agera, och hur ser det ut runt hörnet? Jag tror inte att vi har sett

konsekvenserna av det här ännu. Det är svårt att säga, men vi kan bara

precis som Riksbanken vara glada att det inte har påverkat det långsiktiga

sparandet i Sverige ännu. Det är viktigt för oss att i ett tillsynsperspektiv

nogsamt följa detta för att se vad det måhända får för ytterligare

konsekvenser. Detta är en ny tillsynsfråga, och den har gjort att vi i vårt

arbete har breddat vår tillsyn från att ha tittat på aktörerna själva och

hur de ser ut och fungerar till att även se på hur konsumenten rör sig.

Detta är en viktig konklusion, som påverkar vårt arbete.

Den andra konklusionen var Lars Nyberg också inne på. Det är korrekt att

banksystemet är stabilt. Den kris som vi ser på livbolagen är inte

tillnärmelsevis lik den kris som vi såg i banksystemet under tidigt 90-tal,

utan detta är en annan typ av diskussion. Samtidigt finns det något som

jag tycker är bra med den situation som nu har uppstått - det som vi på

inspektionen brukar kalla för ett ansträngt läge. Det har nämligen lett

till en hälsosam utveckling. Trots allt är det när det har varit kriser

eller ansträngda lägen som det sker utveckling. Det kan vara utveckling

av regler, utveckling av tillsyn, utveckling av aktörer och utveckling av

produkter. Jag vågar påstå att skälet till att vi i dag har ett solitt

banksystem är att det kom mycket gott ut ur den kris som bankerna gick

igenom under tidigt 90-tal. Det lärde aktörerna, bolagen själva, myndigheter

och regelmakare att parera och hantera det hela så att sådana situationer

inte uppstår igen.

Den situationen har vi inte haft på livbolagssidan. Vi har ett ganska

uråldrigt regelverk, vi har olika former av gammal lagstiftning som krockar

med varandra eftersom man inte har tänkt på den situation som nu har

uppstått. Därför vågar jag påstå att på sitt sätt så kommer det nu en

positiv utveckling av det som vi ser i dag. Vi får nu en utredning där man

ser över hela lagstiftningen för försäkringsbolagen. Kan vi ha det på det

här sättet? Är associationsformerna faktiskt riktigt bra? Vi har fått

anledning att titta på intressekonflikterna när vi har ömsesidiga bolag.

Är det här riggat på ett tillförlitligt sätt, eller behöver man göra

fler saker?

Vi kan konstatera att man behöver göra fler saker. Det kommer ett batteri

av åtgärder för att parera detta. Vi ser också att aktörerna i dag tittar

på kostnadsbilden på ett annat sätt än vad man har gjort tidigare. Det

kommer nya produkter och det kommer sannolikt strukturförändringar, vilket

är positivt.

Min poäng är att ett ansträngt läge i en kris leder till en utveckling

som är ganska sund. Det kommer säkert att finns ytterligare frågor som

hamnar i blixtbelysning av ett system som inte har ändrats. I dagarna ser

vi också en skattelagstiftning som inte har hängt med försäkringslagstiftningen.

Flera frågor kommer i belysning, och det gör att jag tror att det blir

något positivt av det här i förlängningen.

Lars Nyberg var inne på att detta nog är gott, men att vi ändå ska beakta

och vara vaksamma på att de krafter som nu är i rörelse både i Sverige,

i Europa och på global basis vad gäller en ökad reglering inte tar alltför

stora dimensioner i de kompromisser som nu uppstår mellan olika länder

som har olika traditioner på området. Här sker nu något som jag brukar

kalla för en bombmatta av nya regler. De kommer både i Sverige, inom EU

och i den globala delen - både på bankområdet och på värdepappersområdet.

Än så länge har det inte gällt försäkringsområdet så mycket, för där

ligger de olika nationerna före EU.

Det är klart att det finns en stor risk - precis som Lars Nyberg lyfte

fram - för att detta ska leda till en detaljreglering, som naturligtvis

har sina problem. Å andra sidan kan man säga att vi i vår nuvarande

situation - och då tänker jag till exempel på Sverige och på värdepappersområdet

här - inte har haft tillräckliga krafter och motkrafter. Regleringen

tvingar fram en motkraft mot det finansiella systemet och aktörerna som

också den är ganska sund. Sedan gäller det att hålla detta på en rimlig

nivå och i en rimlig balans och att inte göra det till något konkurrenshämmande.

Jag delar Lars Nybergs syn på de riskerna, men vi har ännu inte sett

konsekvenserna av det här. Vi har inte heller sett hur Sverige väljer att

implementera detta i svensk lagstiftning och svensk tillsyn. Men jag tror

att det nu finns en bättre balans mellan krafter och motkrafter - checks

and balances - som är viktig i alla finansiella system. Jag tror att det

egentligen är ganska bra.

Detta var mina huvudsakliga reflexioner på det som Lars Nyberg framförde

och på vår egen rapport och vårt eget arbete.

Ordföranden:

Jag tackar er så mycket. Vi tar en kort ajournering för kaffe och återsamlas

inom fem tio minuter.

Ordföranden:

Då börjar vi frågerundan.

Bo Bernhardsson (s): Herr ordförande! Min fråga rör inte livbolagen. Det

kommer säkert sådana frågor, men min fråga rör i stället banksystemets

funktioner och riskexponeringen. Jag har min utgångspunkt i någonting som

Lars Nyberg sade, nämligen att fungerande finansiella marknader är en

förutsättning för god tillväxt. Det är viktigt.

I den förra rapporten från Riksbanken om stabilitet skrev man att

kreditriskerna i bankernas företagsutlåning hade ökat. Det berodde bland annat

på fler konkurser och en svagare konjunktur. I den rapport som vi har

fått nu beskrivs situationen i lite ljusare termer. Företagens upplåning

har slutat falla, skriver man, och ökningstakten i konkurserna har minskat.

Det kan vara en utgångspunkt för den fråga som jag ska komma fram till.

Jag tänkte vända på myntet och titta på den andra sidan av det. I

Finansinspektionens rapport konstaterar man när det gäller risker att

kreditförlusterna hos bankerna ligger på en mycket låg nivå. Man säger att

det är så både i ett europeiskt perspektiv och i ett historiskt perspektiv.

Till undantagen hör att en av bankerna har drabbats av förluster vid

norska fiskeodlingar, och det finns väl fler undantag.

Min fråga är egentligen: Är detta av godo? Är det bra att man har så små

kreditförluster när det gäller företagsutlåning? Den andra sidan av saken

kan ju då vara att det är svårt för inte minst nya företag och småföretag

att faktiskt få krediter.

I så fall kan det leda till att man hämmar tillväxten. Ännu värre kan det

vara i ett läge som vi har nu, så att det blir ett procykliskt beteende

när det gäller konjunkturen. När man har svårt att tjäna pengar på

provisioner till exempel i banksektorn får man i stället strama åt ännu mer

när det gäller utlåningen till just företagande.

Det här tycker jag är viktiga frågor, och jag skulle vilja få lite

funderingar kring detta, eller om möjligt svar på det. Vad kan man göra åt

den här situationen? Är det så att vi egentligen ser vad man skulle kunna

kalla en felaktig riskexponering, det vill säga att man borde vara beredd

att ta större risker på vissa områden? I så fall: Vad kan man göra åt

det?

Ingrid Bonde: Jag tycker att det är en relevant reflexion. Jag ser två

dimensioner i det här. Den ena är konkurrensaspekten, i det här fallet

inte mot konsumenten, spararen, utan mot företagssektorn. Är konkurrensen

i banksektorn så stor att den leder till att jag får de bästa villkoren

som låntagare? Har jag möjlighet att få den typen av villkor, eller är

bankerna så starka att de kontrollerar marknaden på ett sätt som gör att

jag inte får optimala villkor? Det ser jag som en del av din fråga.

Den andra frågan är sedan: Givet att bankernas finansiella ställning är

så god: Vad ger det för risker sedan i sin tur?

Jag börjar med den första frågan. Konkurrensen i banksektorn i Norden är

ändå i dag hyggligt god. Det finns flera aktörer som är aktiva inom de

olika sektorerna och inom de olika länderna. I ett europeiskt perspektiv

är också konkurrensen hyggligt god. Men vi ser framför oss en konsolidering

inom banksystemet. Den konsolideringen kan ju leda till en begränsad

konkurrens, och en begränsad konkurrens leder ju till större svårigheter

för mig som kund att så att säga få gehör för mina krav. Jag tycker alltså

att det är en rimlig reflexion. Jag tycker väl inte riktigt att konkurrensen

i dag är så dålig, men det är klart, fortsätter den här konsolideringen

i Europa så finns det naturligtvis sådana risker.

Det jag filosofiskt själv har reflekterat över lite vad gäller den stabila

styrkan i banksystemet är frågan: Börjar de få för mycket pengar? När det

går väldigt bra för någon så brukar det ju alltid filosofiskt finnas en

risk för att pengarna bränner i fickorna. Finansiella kriser har alltid

varit en funktion av att någon har haft det lite för bra och blivit lite

för riskbenägen och vårdslös. Finns det sådana signaler i skyn? Det är

sådana saker som jag, som är i misstänksamhetsbranschen, tenderar att

fundera på. Vi har inte sett det ännu, men det är sådant som det finns

anledning att bevaka nogsamt.

Lars Nyberg: Det är roligt att höra dig ställa den här frågan. Jag minns

när jag satt i en bankledning för många år sedan och när finansministern

då med kraft sade till oss: Ni kan inte ha så låga kreditförluster som ni

har i bankerna. Det är inte samhällsekonomiskt rimligt.

Det här var under regleringstiden, och då hade bankerna nästan inga

förluster alls. De skulle inte ha synts på det här diagrammet. Då trodde

bankerna att de var starkt konkurrensutsatta, men det var ju inte så. I

efterskott vet vi att det då var ett oligopol, stött av regleringssamhället,

som verkligen såg till att konkurrensen inte fungerade. I dag fungerar

konkurrensen mycket bättre, som Ingrid säger.

En sak som är intressant i svenskt banksystem är denna: Det har alltid

varit så att antingen har man fått kredit eller också har man inte fått

det. Det har inte varit fråga om att räntan skulle variera med risken.

Det är klart att man kan tänka sig att om man lånar och risken är lite

högre så ska man också betala lite mer ränta, och har man väldigt goda

säkerheter så ska man ha en lite lägre ränta. Så har det inte varit. Här

tror jag en utveckling mot större differentiering i utlåningsräntorna

vore bra.

Totalt sett i dag har vi inget intryck av att utbudet av bankkrediter

hålls tillbaka, det vill säga att det finns en större efterfrågan från

småföretag till exempel än vad bankerna kan tillfredsställa. Tvärtom har

ju bankerna känt att efterfrågan har vikt eller i alla fall planat ut

under senare år.

Bo Bernhardsson (s): Jag måste tolka svaret så att trots den indikation

som finns när man gör en internationell jämförelse så menar ni att

konkurrenssituationen är god och att det inte behöver vidtas några åtgärder.

Mikael Odenberg (m): Lars Nyberg har ju givit en väldigt positiv och ljus

bild av läget, såvitt jag förstår huvudsakligen grundad i en ljus

konjunkturbedömning där hushållens konsumtion fortsätter att driva konjunkturen.

Någon sorts huvudfråga blir ju då förstås om verkligheten är riktigt så

ljus som riksbanksrapporten ger vid handen. Vi har vidden av den förtroendekris

som kan följa i spåren av livbolagen och gårdagens ganska dystra

sysselsättningsprognos, särskilt för de traditionella tillväxtområdena i landet.

På ett helt annat plan, mer globalt, ser vi hur terrordåden runtom i

världen fortsätter. Vi har problemen med stabilitetspakten och vad det

möjligen kan leda till vad gäller oro kring eurokurs och europeisk ränta.

Vad kan man då säga om riksbanksrap-porten? Vad kan man säga om graden

av säkerhet i den här ljusa bilden? Vad skulle kunna vara den enskilt

viktigaste faktorn som skulle kunna förhindra att det blir så som Riksbanken

tror?

Min andra fråga har att göra med hushållssektorn, där det också ges en

ganska ljus bild. Hushållens skuldsättningsgrad är väldigt hög - den är

lika hög som före krisen i början av 90-talet - men detta är inget problem

därför att räntekvoten inte ökar. Samtidigt är det så att hushållen nu i

allt större utsträckning väljer rörliga räntor, och bostadskapitalet väger

allt tyngre i hushållens förmögenheter eftersom man har förlorat mycket

på sina aktieinnehav. Då är frågan: Finns det ändå inte vissa risker

långsiktigt här?

Man kan inte, åtminstone inte i teorin, utesluta att regeringen skulle

kunna göra någonting åt bostadsbyggandet. Vi har en känslighet i värderingen

av stora delar av bostadskapitalet i tillväxtregionerna som hänger samman

med hyreslagstiftningen och förändringar i hur prissättningen sker inom

hela hyressektorn. Vi har återigen problemen med arbetsmarknadens utveckling,

som ju är särskilt påtagliga just i tillväxtregionerna.

Jag skulle gärna vilja att ni kunde kommentera något mer kring de risker

som kan finnas kring hushållssektorns inverkan på den finansiella

stabiliteten.

Lars Nyberg: Det är väl riktigt att vår bild av stabiliteten är mer positiv

än den var i våras. Men vi försöker nyansera den på ett par punkter, och

det är precis de punkter du tar upp. Vi säger: Är det någonting som skulle

kunna bryta den positiva trenden och göra bankerna mer sårbara igen så är

det just om konjunkturutvecklingen viker. Här lägger vi inte till någonting

extra i stabilitetsrapporten som vi inte sagt i inflationsrapporten.

Särskilt hushållen är viktiga. Om hushållens inkomster skulle falla eller

om räntan stiga, vad händer då?

Nu tror vi inte att det här sker samtidigt. Stiger räntorna så beror det

på att konjunkturen håller på att förbättras, och då får i allmänhet också

hushållen bättre ekonomi och klarar situationen. När vi räknar på

ränteeffekten är det faktiskt så att ett par procentenheter upp på räntan

klarar hushållen utan att det blir några större effekter på konsumtionen,

och framför allt inte på stabiliteten i banksystemet.

Men som jag sade: Hushållssektorn följer vi noga, för situationen är ny.

Det är nytt i Sverige och det är nytt i världen i övrigt att vi har en

så pass hög skuldsättning i hushållen och en så låg räntekvot. Så vi vet

inte vad som händer och hur hushållen uppför sig om osäkerheten skulle

öka och räntorna skulle gå upp. Det är av stor betydelse, både när det

gäller penningpolitiken och när det gäller den finansiella stabiliteten.

Ingrid Bonde: Jag håller med Lars. Det var lite grann det jag försökte

säga tidigare: Konsumentdimensionen är relativt ny. Det är ett paradigmskifte

som har skett. Vi vet inte vilka effekterna är. Det är inte heller säkert

att de blir direkta. Det vi ser nu är till exempel att man kanske inte är

lika aktiv nysparare i vissa försäkringsprodukter, men tjänstepensionerna

tuggar ju på. Vi ser, som du var inne på, kanske andra aspekter av

förtroendedebatten. Påverkan på lönerörelsen till exempel: Hur påverkar den

typen av spänningar i samhället sedan i sin tur tillväxten och i sin tur

det finansiella systemet? Jag får nog sälla mig till Lars och säga att vi

inte vet, men nog är det någonting som det finns all anledning att bevaka

ytterst nogsamt, för det är nytt, och så småningom kommer effekterna av

det att utkristallisera sig.

Den andra reflexionen jag gör utifrån din kommentar är att det finns en

annan omvärldsfaktor som man inte får glömma: Det går ju så oerhört fort

numera i det finansiella systemet. Det har alltid gått ganska fort, men

nu går det med en enorm fart. Det gör att även om vi inte ser några

dramatiska situationer vid horisonten, så vet vi om, om vi går tillbaka

bara några år, den enorma kraft som plötsligt gjorde att stora svenska

företag som ABB och Ericsson helt plötsligt - jag ska inte säga över natten,

men det gick banne mig väldigt fort! - gick från att vara oerhört starka

till att vara så svaga att till och med en av deras ordförande sade: Det

var nära!

Den här snabbheten i utvecklingen är ju någonting som man måste bevaka.

Man kan väl säga att det är den analysen man kan göra i det svenska

banksystemet. Den största risken de själva ser är ju att det plötsligt händer

någonting väldigt stort väldigt fort. Så takten i förändringen är någonting

att tänka på.

Christer Nylander (fp): Den finansiella marknaden är ju till väldigt stor

del en förtroendebransch, som vi har hört, och just nu är vi inne i en

tid av förtroendetörn eller förtroendekris, beroende på hur man definierar

det. Ni har båda varit inne på att detta kan ge effekter för hushållens

sparandemönster. Jag tror att det var Ingrid Bonde som sade att vi måste

bli bättre på att titta runt hörnet och se vad som är på gång. Jag skulle

vilja be er fundera lite på hur ni tror att det ser ut runt hörnet. Detta

är ju rätt så avgörande för den finansiella marknadens effektivitet och

därmed också för den potentiella tillväxten i Sverige. Jag skulle vilja

höra några funderingar kring detta. Kan möjligen utvecklingen i USA vara

vägledande? USA har ju kommit något längre, om man pratar om förtroendekriser.

Min andra fråga handlar mer direkt om livbolag. Också där finns en avvägning

mellan konsumentintresse och effektivitet. Någon sade att en bombmatta av

regleringar var på väg i samband med att man öppnar den europeiska marknaden.

Kan det tänkas att en följd av den förtroendekris vi är inne i nu är att

vi på det nationella planet får nya krav på regler, till exempel när det

gäller Allanregeln, nivån på den kollektiva konsolideringen i livbolagen,

flytträtt och liknande frågor, eller är detta sådana områden som bolagen

och marknaden måste klara själva?

Lars Nyberg: Allanregeln må jag låta Ingrid kommentera. När det gäller

livförsäkringslagen tror jag personligen att roten till det onda finns i

den ömsesidiga konstruktionen, som länge omhuldats därför att den inneburit

just att alla vinster förts tillbaka till försäkringstagarna. Men vi vet

ju att de här bolagen i stor utsträckning har varit knutna till

sakförsäkringsbolag eller banker, och därför har det legat nära till hands för

dessa bolag att ta bra betalt för olika tjänster, till exempel försäljning

och kapitalförvaltning. Eftersom vinsterna går till försäkringstagarna är

detta enda sättet för de närstående bolagen att få något utbyte av livbolagen.

Det här är inte något nytt problem - långt därifrån. Det har blixtbelysts

av händelserna under senare tid, framför allt försäljningarna av

kapitalförvaltningsbolagen, där värden som alltid har funnits men som tidigare

varit svåra att påvisa har blivit uppenbara och synts i siffror.

Särskilt besvärande är det att livbolagens ömsesidiga konstruktion och

förbudet mot utdelning gjort att försäkringstagarna de facto stått för

hela riskkapitalet. Närstående sakförsäkringsbolag och banker har vare

sig kunnat eller haft anledning att bidra med eget kapital, trots att de

i praktiken styrt livbolagen. Här har vi den svåra avvägning som Ingrid

också var inne på. Finansinspektionens styrelse har ju föreslagit att de

ömsesidiga livbolagens styrelser inte ska kunna domineras av de närstående

bolagen. Att den ömsesidiga företagsformen utreds vidare tror jag är

oerhört viktigt och nödvändigt, om än något sent.

Försäkringskommittén uppmärksammade redan 1998 problemen med livbolagen

och föreslog att vinstdrivande bolag skulle kunna etableras för att göra

både ägarstruktur och styrning tydligare. Den rekommendationen följde

lagstiftaren. Men endast ett enda vinstdrivande bolag har etablerats sedan

dess, och här kan man konstatera att ägaren faktiskt tvingats sätta in

nytt riskkapital till följd av börsfallet.

Jag kan också kort kommentera förtroendefrågan, den första du hade. Den

hänger samman med att många sparare efter den spruckna aktiebubblan känner

sig lurade av de råd de fått av banker, fondkommissionärer, försäkringsmäklare

och livförsäkringsbolag. Många gånger har försäljare på de här instituten

presenterat sig som rådgivare, vilket gett dem neutralitetens trovärdighet,

kan man säga. Jag noterar att i annonserna i dagspressen den här veckan

gör de fortfarande det. Dessvärre får man nog konstatera att rådgivarnas

kunskaper här och där varit ganska ytliga, särskilt när det gäller

riskavvägningar. Även om nu informationen, särskilt från de större bankerna

och livbolagen, blivit bättre så återstår uppenbarligen mycket att göra

för att inte sparare med bristande kunskaper ska ledas fel. Huruvida en

självsanering räcker i det här avseendet är en grannlaga fråga. Jag tror

att strikta etiska riktlinjer som utformas av varje företag och som följs

upp av Finansinspektionen kan vara en början.

I länder som USA, där familjer länge tvingats att planera sitt sparande

för att finansiera barnens utbildning, egna pensioner, semestrar - allt

- har det blivit vanligt att man går till konsulter, som är fristående

sparkonsulter, och diskuterar hur mycket man ska spara och hur man ska

lägga upp sitt sparande. Det är klart, man får också betala en slant för

den typen av råd, men då är de åtminstone neutrala.

Ingrid Bonde: Frågan vad som väntar runt hörnet ägnar vi ganska mycket

tid åt att fundera på. Det som jag tror är ganska avgörande är att vi

från en tillsynssynpunkt arbetar på ett annat sätt, och jag har försökt

beskriva det i olika former. Jag tror att vi måste vara oerhört mycket

mer inriktade på just riskanalys, vad kommer sedan, proaktivitet, så att

säga vara där och försöka förhindra beteenden innan de har satt sig. Det

är ett annat sätt att jobba än en traditionell tillsyn där man följer att

bolagen och aktörerna följer etablerade regler. Det här är att skapa nya

regler, eller kanske till och med att agera innan regler finns.

Det som är svårt är att hitta den rätta balansakten. Om vi ska vara riktigt

proaktiva agerar vi ju egentligen utan lagstöd. Hur långt ska vi då gå i

en tillsyn utan lagstöd för att vara riktigt långt framme? Det där är

frågor som i alla fall jag ägnar jättemycket tid åt, och vi resonerar om

det i inspektionens styrelse. Hur långt ska inspektionen gå i det här

avseendet?

Till det kommer ju också för svensk del den tradition vi har av självreglering

i Sverige, framför allt på värdepappersområdet. Nu är det ju så att med

de nya EU-reglerna kan inte den gamla svenska självregleringen finnas

kvar, därför att EU säger att på område X, Y och Z ska det finnas en

ansvarig myndighet, och där finns det inte utrymme för självreglering. Men

det finns ju fortfarande andra områden där man inte har varit inne från

EU, där självregleringen kan finnas kvar, och då är frågan: Hur mycket av

den bör finnas kvar? Man kan säga att självreglering i dess sanna anda

är när man ligger så långt före regleraren och lagstiftningen att man

faktiskt täcker in, genom sin förankring i samhället, oönskvärda beteenden.

Här verkar ju så att säga de krafter och motkrafter som jag var inne på.

Man har så att säga en tillsynsmyndighet som springer så fort och flåsar

aktörerna så mycket i nacken att självregleringen hela tiden ligger allra

längst fram i framkanten. Hur ska den här balansakten se ut för svensk

del, och hur långt ska man komma?

Men det är ett annat förhållningssätt i tillsynen som kräver en annan

kultur, och det är sådant som vi funderar väldigt mycket över och jobbar

väldigt mycket på: att rigga oss som organisation för att klara av det

här. Det är vad som ligger runt hörnet.

För svensk del och för vår del kommer det här bland annat att innebära

att vi nu kommer att behöva vidga det koncept och den intressekonflikt

som vi nu har kunnat konstatera på livbolagen till nya områden. Vi har ju

faktiskt ett väldigt stort område, fondsektorn, som faktiskt också består

av ömsesidiga bolag som ägs av vinstdrivande bolag. Hur vet vi vilka

intressekonflikter som finns där? Eller rättare sagt: De potentiella

intressekonflikter som finns, hur hanteras de av aktörerna, och hur har de

påverkat konsumenterna? Det här är områden som vi kommer att kartlägga

och ge oss in på för att se - återigen - runt hörnet: Hur ser det ut för

svensk del?

Vad gäller den internationella aspekten av livbolagens reglering, som du

var inne på, tycker jag att det tyvärr ligger för lite runt hörnet. På

värdepapperssidan har EU kommit långt. Man har ett väldigt omfattande

program. På banksidan har man på global basis kommit långt med omfattande

framtida regelverk. På försäkringssidan har tyvärr inte EU mäktat med.

Det ligger så att säga sist i högen, om jag är lite rå. Det gör att som

det ser ut nu har man inte ett nytt europeiskt regelverk på plats på

försäkringsområdet förrän om väldigt många år. Det gör att jag tror att

Sverige och många andra europeiska länder som har mer angelägna problem

måste sikta på en nationell regelutveckling. Och det är klart: Ju längre

de europeiska länderna kommer i sin nationella regelutveckling desto mindre

intresse finns det naturligtvis för att driva fram en europeisk lösning.

Jag tycker det är ganska olyckligt, faktiskt, att försäkringsområdet

ligger så sent.

Nu är det ju så för svensk del att vi har ett antal förändringar på gång.

Vi har ju den associationsrättsliga utredningen, vi har ett antal

kortsiktiga åtgärder som regeringen avser att lägga en proposition om i vår

och vi har en egen utredning, Mårten Ajnes utredning, om hur solvensreglerna

skulle kunna se ut för svensk del. Vi har ju relativt snart ändå ett gott

underlag för att ta ställning till en nationell lösning på försäkringsområdet.

Men jag ser inte riktigt att vi kan gå i takt här på internationell

EU-basis.

Mats Odell (kd): Väldigt mycket klokt har sagts här, och både Lars Nyberg

och Ingrid Bonde har varit inne och snuddat vid svar på frågor som jag

tänkte ställa, men jag ska göra dem ännu tydligare. Ni har båda gett

uttryck för viss frustration över att lagstiftaren är mera tungfotad än

vad marknaden är här. För att vara väldigt tydlig: Vilka lagstiftningsinitiativ

från den svenska riksdagen och regeringen väntar Finansinspektionen

respektive Riksbanken på?

Min andra fråga är: Har ni resurser? Det gäller ju inte i samma utsträckning

Riksbanken, som har goda resurser, utan snarare Finansinspektionen. Har

ni resurser för att uppfylla de förväntningar som nu finns på er? Det är

viktigt, för det är vi som sitter i den här kretsen som ytterst fattar

beslut om detta, och det är några av oss som har motionerat om att ni bör

få lite mer resurser. Vi kan ju tala till de andra, som verkar vara mindre

inriktade på det.

Det är intressant att titta på den förtroendekris som finns i kölvattnet

av de moraliska och etiska tillkortakommanden som vi ser på de finansiella

marknaderna, inom det privata och inte minst inom det offentliga näringslivet.

Det här har inte i så stor utsträckning påverkat den finansiella

stabiliteten som andra områden. Vad ser ni för möjlighet till förtroendeskapande

åtgärder från er sida? När vi ser på TV hur FBI slår till på Wall Street

och kommer ut med aktörer med handklovar, så antar jag att det inte enbart

är till för att få fast någon. Tanken är väl också att skapa någon sorts

förtroende: Här agerar vi! Vi har inte sett mycket av den varan från

Finansinspektionens sida. Jag undrar: Har ni i rockärmen några mera handfasta

åtgärder för att komma till rätta med också förtroendekrisen och visa

att: Nu tar vi itu med dem som förskingrar spararnas kapital?

Inger Bonde: Din första fråga gällde önskemål om lagstiftning, där ju ni

i allra högsta grad är involverade. Det är ju väldigt mycket på gång. Vi

ska inte än en gång gå in på livförsäkringssidan, för den har vi berört.

Jag kan bara notera på livförsäkringssidan att vi hela tiden, när det

gamla regelverket kommer i blixtbelysning, ser nya problem som uppstår,

till exempel det här med krockande skattelagstiftning, som ju har kommit

fram på senare tid. Det kan naturligtvis komma upp fler sådana problem

när vi får upp gammalt i blixtbelysning så att säga - det är ett lapptäcke

och fungerar inte.

Den stora frågan annars för svensk del är den enormt omfattande förändrade

lagstiftning som krävs på hela värdepappersområdet under nästa år, vartefter

direktiven från EU kommer upp på banan. Det är ju tre stora direktiv som

ska implementeras i svensk lag under nästa år, och då finns det ju anledning

att gå igenom hela det grundläggande regelverket i lagen om börs och

clearingverksamhet. Det är ett väldigt omfattande arbete som kommer att

ställa stora krav på att man strukturerar och tänker igenom det här på

rätt sätt. Man måste också ta med sig eventuella problemställningar som

man har hittat tidigare så att de rättas till. Det kommer alltså att vara

ett ganska omfattande arbete, och det finns ganska stora förväntningar på

er och er möjlighet på så sätt att man hänger med här.

En viktig fråga i det här är faktiskt de mandat som du är inne på.

EU-regelverken sätter ju för första gången väldigt stort fokus på det här

med straff. Man säger ju att varje ansvarig myndighet ska ha tillgång

till appropriate sanctions, alltså administrativa sanktioner. Det här är

ju lite knökigt för svensk konstitutionell del, eftersom en

förvaltningsmyndighet

av tradition inte har samma access till administrativa sanktioner. Och

hur ska det här fördelas mot åklagarmyndigheter och annat? Men det här är

ju en jättestor fråga för svensk del. Ska vi nu framöver ge

förvaltningsmyndigheter

såsom Inspektionen möjlighet att utdöma kraftfulla böter? Det ligger

faktiskt i lagstiftarens makt här att ge oss de mandaten och ge oss så

pass mycket mandat som man tycker är lämpligt här på det området.

Jag tror att det kommer att vara en kombination. Jag svarade Christer

Nylander om en del av det här, nämligen att jag tror att vi måste vara

mer proaktiva och i dialog med de seriösa aktörerna motverka vissa beteenden.

Men om inte det funkar, och för de aktörer som inte vill vara så seriösa,

tarvas sannolikt någon typ av ekonomiskt straff, och ganska kraftiga

straff. Det visar sig ju att ett ekonomiskt brott så att säga får rätt

incitament med ett ekonomiskt straff. Det ligger i de kommande direktiven,

med det första som kommer, tror jag, den 14 oktober, om man följer EU:s

formella tidtabell. Det gäller hela insiderfrågan och hela

marknadsmissbruksfrågan.

Sedan var du inne på detta med resurser och förväntan. Ett av mina största

bekymmer är förväntansnivån på Inspektionen, det vill säga den förväntan

som finns att vi ska lösa väldigt många problem i det finansiella systemet.

Vi ska naturligtvis göra vårt yttersta med de resurser som står till vårt

förfogande, och som ni själva har varit med och beslutat om, för att bidra

till det. Men vi kan ju inte lösa hela finansmarknadens problem. Det finns

ett antal aktörer som är med. Det är lagstiftaren, aktörerna själva och

Riksbanken, och vi är ju en del av detta.

Jag tycker att det är ett bekymmer att få en rimlig förväntansnivå på vår

roll i detta. Det gäller att hitta rätt nivå både för vår del och för

omvärldens del.

Lars Nyberg: Det är stora krav på Finansinspektionen från alla håll. Då

gäller det att komma ihåg att huvuduppgiften för Finansinspektionen alltid

måste vara att se till att banksystemet fungerar och inte tar för stora

risker. Händer det saker i banksystemet får det mycket större finansiella

och realekonomiska effekter än om det händer någonting i andra delar av

systemet. Systemstabiliteten måste vara i fokus i Finansinspektionen,

precis som den är det hos Riksbanken.

I dag går utvecklingen i bankerna oerhört snabbt när det gäller nya

instrument, nya sätt att hantera risker etcetera. Jag har sagt det tidigare,

och jag kan säga det igen: Är det någonting som jag tror är en risk så

är det att Finansinspektionen inte utvecklas i samma takt som marknaden.

Om man inte gör det är man hopplöst efter. Hur ska man kunna utöva tillsyn

över företag när man inte begriper vad de sysslar med?

Nu tog jag till lite extra. Jag tror att Ingrid och hennes folk vet vad

de gör. Men det fordras att man inom Finansinspektionen kan ha samma

kompetens som bankerna har för att förstå riskerna i deras verksamhet.

Traditionellt har inte Inspektionen haft det.

Mats Odell (kd): Jag tolkar Lars Nybergs inlägg i den senare delen som

ett stöd för att det behövs mer anslag eller mer resurser för att kunna

anställa och behålla den typen av kompetens. Vi registrerar det.

Det var intressant att höra detta. Jag hade en fråga som ni har berört.

Den handlar om associationsformen för livbolag. Ni berörde båda problem

som finns med ömsesidiga bolag. Vinst har ju varit ett av de fulaste orden

i svenska språket. Nu visar det sig att det enda vinstutdelande livbolaget

är det som garanterar fullt ut det försäkringsspararna har trott. I det

här fallet rör det sig om Handelsbanken Liv som nu själva har gått in med

kapital för att se till att man ska få ut den pension som man har trott

att man skulle få.

De ömsesidigas konstruktion verkar mest vara konstruerad för vackert väder.

När det blir problem handlar det uppenbarligen om att ta ut överbetalning

för tjänster som moderbolagen tillhandahåller. Eftersom huvuddelen av

försäkringsbolagen, det vill säga livbolagen, är ömsesidiga blir min fråga:

Finns det då inte behov av regler av den typ som vi har vid offentlig

upphandling så att man ser till att den här typen av överpriser för interna

tjänster stävjas på något sätt?

Ingrid Bonde: För det första vill jag säga att jag inte är säker på att

den traditionella livförsäkringsprodukten i ett ömsesidigt bolag har varit

en dålig produkt. Den har inte gett en dålig avkastning över tiden. Den

har varit en ganska god produkt. Däremot har den varit väldigt svår att

kommunicera. Handelsbanken Liv, som du refererar till och som ju är det

enda vinstutdelande bolaget i dag, har haft mycket lättare att kommunicera

sin produkt. Där har man en garanterad produkt. Men de ömsesidiga bolagen

har också faktiskt lyckats leverera sina garanterade åtaganden. De har

levererat lika bra.

Men det är två olika produkter som har varit olika svåra att kommunicera.

Det visar sig att informationshanteringen runt detta har lämnat oerhört

mycket mer att önska. Det har också kommit i blixtbelysning väldigt snabbt

nu.

Då kan man diskutera om ömsesidigheten ska finnas kvar i dess nuvarande

form givet de problem man har haft. Det ska den här utredningen som nu

startat titta på. Men det tar ju ett par tre år. Vad gör man under tiden?

Tidigare var jag inne på detta: Ingen kris - ingen utveckling.

Den gamla strukturen, där det vinstdelande bolaget inte kunde få avkastning

på sin investering därför att alla överskott tillföll försäkringstagarna,

gjorde ju att det enda sättet man kunde tjäna pengar på var genom att

sälja tjänster till det här livbolaget. Det är det man har gjort i många

år. Man har sålt kapitalförvaltningstjänster, IT-tjänster, administrativa

tjänster, försäljningstjänster etcetera. Det har uppstått lite grann av

legio att det har varit ett rättmätigt sätt att tjäna pengar på den här

investeringen.

Det har varit en struktur som alla har känt till, aktörerna, lagstiftaren

och tillsynsmyndigheten. Så har det varit under lång tid. Nu har det här

kommit i blixtbelysning, och man undrar om det är sunt.

Sedan någon månad tillbaka går vi in och tittar på just alla dessa interna

förhållanden. Vi gör nu en total granskning av om detta görs efter sunda

affärsmässiga principer. Det har tagit lite tid att komma i gång. Vi är

föremål för lagen om offentlig upphandling, som ni alla känner till. Den

har en viss tidsfördröjande effekt.

Nu har vi tagit in oberoende aktörer och konsulter för att försöka hitta

just en enhetlig metodik för att på olika sätt kunna genomlysa hur de här

interna affärerna ser ut. Internaffärer i sig själva är ju inte fel om de

sker på sunda grunder. Nu försöker vi att på olika sätt hitta en metodik

som kan bli tillräckligt genomlysande så att man kan se vad som är ett

skäligt självkostnadspris och vad som är ett skäligt vinstpåslag för att

kunna ställa det i proportion till om man hade gjort externa upphandlingar

av de här tjänsterna från andra bolag.

Det är ett led i den utökade granskning av livbolagen som vi har gjort

under det här året och som har accelererat under hösten. Konklusionen av

den här ganska omfattande granskningen räknar vi med kommer nu under

vintern.

Sedan är det trots allt så att det gäller att försäkringstagarnas skydd

bevakas. Det är där styrelseaspekten har betydelse. Det gäller att man

har en kritisk massa av tillräckligt många som kan bevaka försäkringstagarnas

intresse. Lars Nyberg var inne på att vi i styrelsen har sagt att det

behöver vara tillräckligt många för att man ska få den här motkraften.

Jag räknar med och hoppas på att det ligger med i den proposition som

regeringen lägger fram i mars. Det bör finnas med bland de åtgärder som

vidtas där man på kort sikt kan försöka ta ställning till de här

intressekonflikterna i livbolagen i avvaktan på den långsiktiga

associationsrättsliga

lösningen.

Siv Holma (v): Jag tänkte utgå från Riksbankens rapport Finansiell stabilitet.

I rapporten fokuserar Riksbanken på utvecklingen i de fyra stora

bankkoncernerna i Sverige, vilket ju är rimligt med tanke på den dominerande

ställning de har. Mina frågor är då: Hur påverkas den finansiella

stabiliteten av att marknaden domineras av så få aktörer? Skulle riskerna för

en upprepning av 1990-talets kris i den finansiella sektorn öka eller

minska om det tillkom ytterligare aktörer i samma storlek som de fyra?

Ni har sagt båda två att konkurrensen är tillfredsställande, men det vore

intressant att höra både Riksbankens och Finansinspektionens syn på den

här frågan.

Lars Nyberg: Man kan alltid önska sig mer konkurrens än man har på en

marknad. Men det är lätt att förledas att tro att bara för att det är

fyra stora banker så är konkurrensen dålig. Under den senaste 10-årsperioden

har det kommit upp en stor mängd småbanker. Skandiabanken är en, för att

nämna ett exempel. Och det finns rena Internetbanker som inte har några

kontorsnät och som därför har kunnat konkurrera mycket effektivt på

inlåningssidan. De har inte haft så stora kostnader, men de har ändå kunnat

nå ut till människor. Det har faktiskt gjort att räntemarginalerna i det

svenska bankssystemet är mindre än de annars hade varit. Storbankerna har

känt av den här konkurrensen tydligt.

Min poäng är alltså att det inte är säkert att det behövs flera stora

banker eller finns plats för flera stora banker. Det kanske räcker med

ett antal små som är effektiva och sticker storbankerna tillräckligt mycket

för att konkurrensen ska bli rimlig.

Vi ser ett annat exempel på bostadslånesidan. Där har vi ett priskrig i

dag. Där finns konkurrens från Europa och framför allt mellan de olika

företagen, inklusive det statliga SBAB, som gör att det är svårt att säga

att inte den marknaden skulle vara rimligt effektiv.

Jag tror också att det är svårt att få stabilitet i en marknad på lång

sikt om vi inte har en effektivitet i marknaden, det vill säga en rimlig

konkurrens. Och det råder ingen tvekan om att vi har fått en väsentligt

bättre konkurrens under den senaste 10-årsperioden eller 15-årsperioden

efter det att vi avreglerade marknaden. Tidigare var det verkligen inte

mycket till konkurrens i den mening vi lägger i begreppet.

Första gången jag själv arbetade på ett bankkontor fick jag lära mig att

det bästa sättet att behandla kunden var att låta honom vänta 20 minuter

innan man släppte in honom till bankdirektören. Då insåg han sin plats i

systemet. Så är det inte på bankkontor i dag.

Ingrid Bonde: Jag håller med Lars Nyberg om att det i dag finns ett

hyggligt gott utbud av banker i Sverige. Det kommer dessutom att öka nu

till sommaren med den nya banklagstiftningen som ju också möjliggör nya

inlåningsföretag, nya aktörer. Nu har vi på Inspektionen haft problem med

inlåningsföretagen eftersom de inte är föremål för formell tillsyn, och

det skapar alltid ett konsumentperspektiv. Men jag ska inte tjata om det

än en gång i dag.

Utbudet finns. Problemet är väl som sagt att spararen är ganska trögrörlig.

Man står ut med väldigt mycket. Man använder inte den konkurrenssituation

som kanske finns så bra. Det är väl en positiv aspekt att konsumentkraften

nu blir starkare. Det kanske gör att man röstar mer med fötterna och

ställer mer krav på sin leverantör än vad man tidigare har gjort.

Personligen är jag väldigt glad för den här nya lagen om finansiell

rådgivning som kommer. Den kommer dessutom att innebära att det ställs krav

på leverantörerna. Inte nog med att man nogsamt ska dokumentera det man

har kommit överens om, utan man ska faktiskt också försöka att sätta sig

in i köparens ekonomiska situation. Är den här produkten bra för den här

köparen? Det är ett sätt att stärka konsumentens eller spararens möjlighet

att ställa krav på leverantören.

Lena Ek (c): Herr ordförande! Jag har frågor som rör två områden. Den

första hänger ihop med Lamfalussyprocessen, de nya direktiv som kommer

och de tekniska kommittéer som arbetar för bank, värdepapper, konglomerat

och faktiskt också försäkring, fast det ligger ju längre bort i tiden.

Det innebär att det kommer en mängd förslag på riksdagens bord - de

förväntas i alla fall komma till riksdagen - nästa år. Balansen i de här

förslagen handlar väldigt mycket om det som jag tror Ingrid tog upp i

början, nämligen självsanering kontra reglering.

Från början tyckte jag, som man ju lätt gör, att det svenska systemet är

oöverträffat och att ingen kan göra det så bra som vi gör. Men jag har

ändrat åsikt. Jag tycker att det finns gott om saker i den nya regleringen,

som lyfter bort ansvaret från självsanering, som faktiskt inte är så

dumt. Jag skulle vilja höra er åsikt om balansen mellan självsanering och

reglering i det europeiska perspektivet och på den svenska marknaden.

Låt mig sedan gå över till livbolagssidan. Problemen handlar inte bara om

intressekonflikter mellan olika kategorier av sparande och ett

informationsproblem, utan det finns något fler problemområden. En del av detta

handlar ju om kapitalbasen i livbolagen, alltså möjligheten att göra sådana

affärer som har gjorts i Skandia till exempel. Den diskussion som har

varit handlar om förtroendeförhållandet och förändringen av regleringen

i fyra bolag, tror jag att det är. Vi är alla överens om att den här

produkten är nyttig för den enskilde och för stabiliteten.

Men jag tror att den ökande konsumentmakten kommer att innebära att väldigt

få kommer att vilja sätta sina pengar i nya försäkringar av den här typen

där man är inlåst oavsett vad som händer i bolaget. Man kan inte flytta

sitt sparkapital oavsett hur styrelse och ledning agerar. Det innebär att

den här kraften i konsumentrörelsen, som har berörts lite här, gör att

det antingen måste fram ett ganska stadigt regelpaket för livbolagen eller

så kommer nysparandet där att gå ned väldigt mycket mer. Vi har ju sett

hur nysparandet i Skandia har gått ned rejält.

Då är frågan: Vad tror ni behövs för att konsumenter ska fortsätta att i

framtiden vilja sätta sitt sparande här? Vilka regelförändringar

behövs?

Ingrid Bonde: Låt mig börja med detta med Lamfalussy. Det är rätt att det

kommer ett omfattande regelverk som framför allt säger att det ska finnas

en ansvarig myndighet för många delar som historiskt har varit under

självreglering i Sverige. Det rör egentligen hela omfattningen och kvaliteten

på den finansiella informationen från de bolag som handlas på

värdepappersmarknaderna i Sverige.

Jag håller med dig Lena. Jag tror att den annorlunda balans som blir mellan

reglering och självreglering för svensk del inte är så tokig. Självreglerarna

i Sverige somnade kanske till lite grann på slutet och höll sig inte i

framkanten såsom självregleringen egentligen var tänkt. Nu kommer regleraren

i kapp på vissa områden. I bästa fall "pushar" det självreglerarna in på

nya områden som ännu inte är reglerade. Jag tror att det är en ganska bra

utveckling. Jag håller med dig. Jag tror inte att det här blir så himla

tokigt.

Det som jag däremot kan bli lite mer nervös för är det som Lars Nyberg

tog upp i början, nämligen att det regelverk som dock kommer är extremt

detaljrikt. Det är en kompromiss mellan olika länder i Europa. Om det

blir för detaljrikt finns alltid risken att om man har tjocka bibbor letar

man i stället efter att kunna slinka igenom hålen i stället för att fånga

andan i regelverket. Det tror jag kan vara ett bekymmer, men balansen

mellan reglering och självreglering tror jag är ganska sund. Det här

motkrafterna behövs. Det behövs en tillsynsmyndighet som hela tiden skjuter

självreglerarna framför sig.

Sedan tycker jag att det är lite spännande just i dag. Detta rör ju

värdepapper. På bank- och försäkringssidan ska det bildas motsvarande

kommittéer. Där har man tyvärr inte kommit till skott. Man har bland annat

haft problem med att politiskt enas om var sekretariaten ska ligga. Men

såvitt jag förstår hoppas man på att fatta det beslutet på det Ekofinmöte

som hålls i dag. Jag håller tummarna för detta. Det är väldigt angeläget

att det här kommer i gång även på de andra områdena.

Låt mig sedan säga något om livbolagen och regelverket. Jag tror att vi

för svensk del har vidtagit ganska många åtgärder. Vi på Inspektionen har

gjort väldigt mycket. Det har satts i gång ett föredömligt utrednings-

och lagstiftningsarbete som ska parera situationen.

Ja, nyförsäljningen av engångslivförsäkringar sjunker, men

tjänste-pensionsförsäkringarna fortsätter som förut. Sparandet har faktiskt inte

gått ned dramatiskt som en funktion av detta. Däremot har man kanske bytt

produkt för sitt sparande. Jag tror inte att det nödvändigtvis är fel. Om

vi nu har haft en produkt som har varit så svår att kommunicera att så

många har reagerat på den produkten och det tvingar fram en produktutveckling

till produkter som man faktiskt förstår, tycker jag att det är ganska bra.

Jag tycker inte att det är fel så länge inte sparandet totalt sett sjunker,

och det ser vi faktiskt inte ännu att det gör. Men det är återigen en

fråga om vad som väntar runt hörnet.

Lars Nyberg: Jag kan nöja mig med att lägga till en sak. Konkurrensen

hämmas naturligtvis alltid av inlåsningseffekter när konsumenter inte kan

byta mellan olika sparformer. Flyttning av livförsäkringssparande är ju

lite komplicerat rent aktuariskt. Det gäller ju att räkna så att man inte

byter på någon annans bekostnad, men det går att göra enligt vissa regler.

Det har man gjort i Norge, och Handelsbanken har gjort det i Sverige.

Det går alltså att göra.

Men det gäller också byte mellan olika produkter i fondsparande till

exempel. Där är det skatterna som hämmar det eftersom man, om man tröttnar

på en förvaltare och vill byta till en annan, måste sälja och skatta av

direkt. Då funderar man ett par gånger innan man gör den försäljning som

man annars kanske skulle ha gjort. Där kunde man ju från samhällets sida

ha ett annat sätt att se på sparandet, ungefär som man gör när det gäller

bostäder. Där får man ju ta med sig det man har sparat i huset till nästa

hus utan att skatta för vinsten.

I övrigt är det riktigt som Ingrid säger att det nog inte är så dumt med

de förändringar vi får på värdepapperssidan. På banksidan ser det däremot

ut som om det blev ett evinnerligt pet i regelverket som gör det svårt

att tillämpa och svårt att utöva tillsyn över. Det förefaller inte till

fullo meningsfullt.

Lena Ek (c): Jag tycker att det är intressant med diskussionen om hur man

förenar konsumentintressen med stabilitetsintressen, där konsumentintressena

viktas tyngre nu framöver. Det tror jag är väldigt nödvändigt.

Sedan har jag en kort kommentar till appropiate sanctions. Det är klart

att det måste finnas möjlighet att klämma till när någon har begått ett

grovt fel och skott sig på det, men vi har ju fått mycket kritik i Sverige

för att förvaltningsmyndigheter inte uppfyller reglerna på rättvis rättegång

enligt Europarådskonventionen. Det ska möjligen finnas ett domstolssystem

för detta, det vill säga en anmälan. Jag tror inte att myndigheten själv

ska göra detta.

Jag har en följdfråga om intressekonflikter i fondbolagen. Det blir ju

nästa frågeställning som redan seglar upp. Hur ligger ni till när det

gäller detta? Det är precis samma problemområde som vi har diskuterat här.

Ingrid Bonde: Då är vi inne på det som jag pratade med Mats Odell om,

nämligen detta med resurser och förväntan. Jag har nu varit ansvarig för

den här myndigheten i snart elva månader och har ägnat väldigt mycket tid

åt livbolagssektorn. Jag har ägnat väldigt mycket tid åt att rigga den

här organisationen för dess framtida utmaningar. Vi har inte mäktat med

den frågan ännu. Det är nästa punkt på vår agenda att se över och kartlägga

för att se hur detta ser ut för svensk del. Jag har ganska många punkter

på den här att-göra-listan, och den här punkten ligger väldigt högt uppe.

Men vi har hittills inte haft möjlighet att titta så systematiskt på det

området som vi avser att nu göra. Det finns många sådana områden som vi

nu successivt, nu när vi har riggat oss själva, försöker attackera för

att se till att vi täcker in de vita fläckarna på kartan så bra som möjligt.

Vi ser fram emot ett mycket spännande 2004.

Yvonne Ruwaida (mp): Herr ordförande! Nu har det ställts rätt många frågor.

Jag tänkte lite grann utveckla det som Mikael Odenberg pratade om tidigare.

Det gäller hushållens skuldsättning. Jag är också lite oroad över den

väldigt höga skuldsättningen. Jag undrar om ni har tittat på vad

skuldsättningen består av. Vad är det hushållen lånar till? Har det förändrats

jämfört med tidigare? Har ni analyserat det? Det gäller också

skuldsättningsnivån

i Sverige jämfört med andra industriländer. Jag skulle gärna vilja att ni

utvecklar hur det ser ut om man jämför detta.

Man blir orolig. I dag utgör ju räntekostnaderna en liten del av hushållens

inkomster. Har hushållen en beredskap om det skulle bli en ränteökning?

Har ni analyserat den situationen? Jag skulle gärna vilja att ni utvecklar

detta.

Avslutningsvis har jag en fråga som gäller det som Ingrid Bonde tog upp

om den risk som finns på den finansiella marknaden genom att det kan gå

så fort. Har ni funderat på om det är möjligt att ändra på att det går så

fort i vissa lägen, och hur man i så fall skulle kunna göra det? Det skulle

jag också gärna vilja att ni utvecklar.

Lars Nyberg: Låt mig kommentera den här frågan om fort ganska fort. Det

är just snabbheten som skiljer banker och försäkringsbolag. En bank som

dör gör det i en explosion. Plötsligt får man inte likviditet, och sedan

är livet slut. Det kan gå från en dag till nästa eller från en timme till

nästa. Det såg vi när vi hade bankkris i Sverige.

Ett livbolag dör sakta och med värdighet. Det kan ta 30 år innan likviditeten

tar slut. Det dör därför att aktuarierna har räknat ut att om 30 år kommer

bolaget inte att kunna stå för de åtaganden det har gjort. Men de närmaste

20 åren går det fint.

Det är skillnaden. Därför blir aldrig försäkringsbolagen en så viktig

systemfråga som bankerna. Där hinner man fundera över vad man ska göra

och göra det också. Det gör man inte i bankerna. Där går det för fort.

När det gäller din konkreta fråga måste jag passa den till Martin Andersson.

Det är han som gjort rapporten, och han kan även detaljerna.

Martin Andersson: Se på denna figur. Den röda linjen visar

småhus-prisutvecklingen

och den blå linjen visar förändringen i utlåningen till hushåll. Man ser

att det finns ett tydligt samband mellan de två linjerna, och det håller

i sig fortsatt. Det har blivit något högre utlåning på senare tid. Den

här bilden illustrerar att det hushållen lånar till i mycket stor

utsträckning är bostäder.

På de senaste åren har man sett att konsumtionskrediter ökar. Det handlar

mycket om att man köper sina vitvaror, sin TV och stereo med så kallade

räntefria krediter, som i verkligheten ofta har en ganska hög ränta om

man ser till de kostnader man betalar. Det är en marginalföreteelse än så

länge. Den växer ganska snabbt, men det sker från en väldigt låg nivå.

Man kan konstatera att detta med konsumtionskrediter är ett nytt fenomen

i Sverige. Vi har sett det i till exempel USA. Det är kanske ytterligare

en av de trender som vi tar över från den amerikanska marknaden. I Sverige

har vi inte konkursinstitut för hushåll som man har i USA. Där är man van

att låna ut pengar på det här sättet till hushållen. En del går i konkurs,

och man får skriva av lånen. I Sverige fungerar det inte på det sättet.

Någonting som man kan fundera på, om konsumentlånen fortsätter att växa

i samma skala som de gör nu, är vad detta innebär för enskilda hushåll

och även för kreditgivarna. Det vet vi ingenting om i dag.

Jag ska säga något kort om räntan. Vi kan lägga på bilden igen. Den

streckade linjen visar räntebelastningen i hushållen. Det här är räntan

efter skatt, den faktiska räntekostnaden. Om man skulle tänka sig att

räntan höjs med en procentenhet får det utslag med 0,7 %, eftersom man

har 30 % avdragsrätt på räntan. Det är ingen katastrof.

Dessutom kan vi se att hushållen har relativt mycket bunden ränta i dag.

Effekten skulle därför bli ännu mindre. Det är ganska mycket räntehöjd

som finns här givet att vi fortsätter att bedriva en ekonomisk politik

med stabila statsfinanser och med låg inflation som mål. Det finns inga

skäl att förvänta sig att man får några dramatiska räntehöjningar i den

utsträckning som vi hade för kanske 10-15 år sedan.

Det är bra att ta med sig det perspektivet. Det är sannolikt lågränteregimen

som har bidragit till att Sverige liksom de flesta av de mer industrialiserade

länderna under de senaste 10 åren, eller i varje fall de senaste 5 åren,

har sett en kraftigt ökad hushållsskuldsättning.

Ordföranden: Vill Ingrid kommentera detta?

Ingrid Bonde: Riksbanken kan det bättre. Det är säkert en helt korrekt

beskrivning. Jag har ingenting att tillägga där. Vad däremot gäller

snabbheten önskar jag själv att man hade någon jättebra lösning på det.

Det jag dock kan konstatera är att från vår sida sett har vi lagt till

nya aspekter i vår tillsyn, nämligen att titta på bolagens beredskapshantering.

Vad har de för beredskap själva för att kriser uppstår? Det har blivit

en ny tillsynsfråga som vi tittar mycket mer aktivt på än vad vi tidigare

gjort.

Det har också gjort att vi har börjat ha mycket mer regelbundna dialoger

med bolagens styrelser, det vill säga inte bara med ledningen utan också

med styrelsen, som ändå är det slutgiltigt avgörande organet. Hur parerar

ni, planerar ni och bevakar ni att den här situationen inte uppstår eller

återuppstår? Det har vi sett som en ny dimension i vår tillsyn, som ett

sätt att få aktörerna att mer tänka på det.

Ordföranden: Har Yvonne någon följdfråga? Varsågod.

Yvonne Ruwaida (mp): Jag har en fråga om de svenska hushållens skuldsättning

jämfört med den i andra länder. Har ni sådan information? Jag skulle gärna

vilja att ni utvecklar det i så fall.

Martin Andersson: Som jag sade kan vi se en trend i de flesta industrialiserade

länder just med en ökad hushållsutlåning. Siffror på det är ingenting vi

redovisar här. Det är väldigt svårt att jämföra. Vi jämför här med

disponibel-inkomster. Disponibelinkomster skiljer sig ganska mycket åt

beroende på hur man riggar socialförsäkringssystem, pensionssystem,

sjukvårdslösningar och annat.

Det är svårt att få en jämförbarhet mellan olika länder. Man kan se trenden.

Trenden ser ut ungefär som i Sverige. I flera länder i Europa är

kredittillväxten mycket snabbare än här. Vi har de senaste åren sett en klart

ökad hushållsskuldsättning i många länder. Vi skiljer absolut inte ut oss

i överkant.

Ordföranden: Tack så mycket. Klockan är lite drygt halv tolv. Vi hade som

målsättning att sluta då. Jag tänker därför avbryta utfrågningen nu. Jag

tror att de frågor som har ställts har varit så pass uttömmande att vi

fått en väldigt bra bild tillsammans med er information inledningsvis.

Jag vill rikta ett stort tack till Ingrid Bonde och Hans Bäckström från

Finansinspektionen och även till Lars Nyberg och Martin Andersson från

Riksbanken. Ett stort tack för dagens utfrågning. Därmed förklarar jag

den avslutad.