Bet. 2003/04:FIU16

Finansutskottets betänkande

2003/04:FIU16

Svensk strategi för ökad global finansiell stabilitet (skr. 2002/03:118)

Sammanfattning

Våren 2001 begärde finansutskottet att regeringen skulle arbeta fram en

globaliseringsstrategi, där bl.a. Tobinskatten och andra förslag för att

öka stabiliteten i det internationella finansiella systemet värderades

och prioriterades. Strategin skulle sedan utgöra grunden för Sveriges

agerande i internationella församlingar.

I skrivelse 2002/03:118 Spelregler för globala marknader - svensk strategi

för ökad internationell finansiell stabilitet presenterar regeringen en

rad olika åtgärder för att förhindra och hantera finansiella kriser.

Utskottet granskar skrivelsen och anser att den redovisade strategin bildar

en god grund för Sveriges politik i t.ex. IMF och Världsbanken.

Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till handlingarna.

Utskottet behandlar ett antal motioner om att införa en global skatt på

valutamarknaderna, en s.k. Tobinskatt. Utskottet föreslår att motionerna

avstyrks bl.a. med motiveringen att skatten i praktiken är omöjlig att

införa eftersom det saknas en internationell enighet om att införa skatten.

Utskottet behandlar också motioner om åtgärder för finansiell stabilitet

och ökad insyn för riksdagen över Sveriges agerande i IMF och Världsbanken.

Enligt utskottet ligger förslagen i linje med de förslag som presenteras

i skrivelsen. Därför finns det ingen anledning för riksdagen att vidta

några åtgärder med anledning av motionerna. Utskottet föreslår att motionerna

avstyrks. Vad gäller riksdagens inflytande över Sveriges agerande i IMF

och Världsbanken noterar utskottet att förändringar är på gång. Dels genom

att riksdagen nyligen beställt en regelbundet framtagen skrivelse av

regeringen om det fortlöpande arbetet och de svenska prioriteringarna i

IMF, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna, dels genom att

regeringen annonserat att det bör ske en kontakt mellan riksdagen och

regeringen inför organisationernas årsmöten.

I betänkandet finns 3 reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Svensk strategi för ökad global finansiell stabilitet

Riksdagen lägger skrivelse 2002/03:118 till handlingarna.

2. Global skatt på valutamarknaderna, s.k. Tobinskatt

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi202 yrkandena 1-9, 2002/03:U263

yrkande 8, 2002/03:U294 yrkande 13, 2002/03:U322 yrkande 5, 2003/04:Fi12

yrkandena 1 och 2, 2003/04:Fi251 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Fi264

yrkandena 1-7.

Reservation 1 (v)

Reservation 2 (mp)

3. Åtgärder för finansiell stabilitet samt IMF:s verksamhet

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U322 yrkande 4, 2003/04:Fi12 yrkande

3 och 2003/04:Fi251 yrkandena 3 och 4.

Reservation 3 (v, mp)

4. Information om Sveriges agerande i IMF och Världsbanken

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi251 yrkandena 6 och 7.

Stockholm den 2 mars 2004

På finansutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-Erik Österberg (s),

Carin Lundberg (s), Sonia Karlsson (s), Kjell Nordström (s), Mats Odell

(kd), Lars Bäckström (v), Agneta Ringman (s), Gunnar Axén (m), Tommy

Waidelich (s), Christer Nylander (fp), Hans Hoff (s), Tomas Högström (m),

Agneta Gille (s), Yvonne Ruwaida (mp), Cecilia Widegren (m), Gunnar

Nordmark (fp) och Jörgen Johansson (c).

Redogörelse för ärendet

Våren 2001 behandlade finansutskottet utvecklingen på de internationella

finansmarknaderna och förslag om att införa en global skatt på

valutamarknaderna,

en s.k. Tobinskatt (bet. 2000/01:FiU25). I betänkandet anförde utskottet

att regeringen borde arbeta fram en globaliseringsstrategi, där både

Tobinskatten och andra förslag för att öka stabiliteten i det internationella

finansiella systemet och för att hantera och finansiera växande globala

utmaningar värderas och prioriteras. Denna strategi och prioritering av

åtgärder bör sedan utgöra grunden för Sveriges agerande i internationella

församlingar. Skrivelse 2002/03:118 Spelregler för globala marknader -

svensk strategi för ökad internationell finansiell stabilitet är regeringens

svar på riksdagens begäran. I skrivelsen redogörs för olika åtgärder för

att främja internationell finansiell stabilitet samt för det samarbete

som finns i olika internationella organisationer för att förebygga och

hantera finansiella kriser. Skrivelsen har utarbetats parallellt med

regeringens övriga arbete med globaliseringsfrågor, inom ramen för den

arbetsgrupp som letts av statsrådet Pagrotsky.

Utskottets överväganden

Svensk strategi för ökad global finansiell stabilitet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att den strategi för att förebygga och hantera finansiella

kriser som regeringen presenterar i skrivelse 118 bildar en god grund för

Sveriges agerande i internationella församlingar. Utskottet föreslår att

skrivelsen läggs till handlingarna.

Skrivelsen

Under de senaste årtiondena har världens olika finansmarknader blivit

alltmer sammanflätade. Flertalet nationella kapital- och valutakontroller

har tagits bort, verksamhets- och placeringsregler för olika typer av

finansinstitut har liberaliserats, nya institut och finansiella instrument

har utvecklats och omsättningen på marknaderna har stigit explosionsartat.

I grunden är detta en positiv utveckling som ökar möjligheterna till

investeringar, tillväxt och ekonomisk utveckling i såväl u-länder som mer

utvecklade länder. Men sammankopplingen av finansmarknaderna ökar risken

för att nationella finansiella kriser, som t.ex. valuta-, skuld- och

bankkriser, snabbt sprider sig till omvärlden. Tydliga exempel på detta är

den s.k. Mexikokrisen 1995/96, den s.k. Asienkrisen 1997/98, krisen i

Ryssland 1998/99 och Brasiliens valutaproblem 1999. På senare år har även

krisen i Argentina 2001 delvis fått globala effekter. Det är dock inte

enbart kriser i u-länder som påverkat de internationella finansmarknaderna.

Även bankkriserna i USA, Japan och Europa (däribland Sverige) under 1980-

och 1990-talen och nu senast de omdiskuterade redovisningsskandalerna i

bl.a. USA har i olika grad spritt sig internationellt via finansmarknaderna.

Fria och öppna globala finansmarknader bidrar också till att missbruk i

form av skatteflykt, finansiering av terrorism och organiserad brottslighet

underlättas.

Kostnaderna för finanskriser är omfattande, både ekonomiskt och socialt,

visar olika undersökningar av 1990-talets kriser. Produktionen minskar,

arbetslösheten stiger, inkomsterna sjunker och de offentliga utgifterna

stiger till följd av krishanteringen och den försämrade ekonomin. Till

exempel beräknas att bortfallet av produktion i de asiatiska länderna

under Asienkrisen var tio gånger större än världens samlade bistånd under

de aktuella åren samtidigt som arbetslösheten i t.ex. Sydkorea och Indonesien

tredubblades. I Thailand, Indonesien och Sydkorea uppgick den offentliga

utgiften för hanteringen av krisen till mellan 34 % och 55 % av BNP, enligt

uppskattningar av Bank of England.

För att de öppna och globala finansiella marknaderna ska ge största möjliga

bidrag till att öka välfärden i världen måste de fungera smidigt och utan

störningar, enligt regeringen. Finansiell stabilitet är en grundförutsättning

för tillväxt och utveckling. Återkommande globala kriser leder till en

ojämnare och över tiden svagare tillväxt. För att öka den finansiella

stabiliteten krävs ett utökat internationellt regelverk och en ökad

internationell samordning.

Global skatt på valutamarknaderna, s.k. Tobinskatt

De senaste årtiondenas kriser har startat en intensiv debatt om finansiell

stabilitet. Många olika förslag har förts fram. Ett av de mest framträdande

är förslaget om en global omsättningsskatt på valutatransaktioner, en s.

k. Tobinskatt. Skatten är uppkallad efter det förslag som professorn och

nobelpristagaren James Tobin lanserade i början av 1970-talet.

Under de senaste åren har det gjorts ett stort antal utvärderingar av

Tobinskatten av både privata och offentliga organisationer och forum.

Regeringen konstaterar i skrivelsen att det råder mycket delade meningar

om Tobinskatten och dess möjligheter att effektivt motverka finansiella

kriser. Samtliga är dock överens om att det krävs en global överenskommelse

för att en eventuell Tobinskatt ska kunna införas. Eftersom det inte finns

någon internationell enighet kring skatten är ett införande avlägset,

enligt regeringen. Detta gäller även andra förslag som förts fram, t.ex.

förslagen om ett växelkurssamarbete mellan USA, Japan och EU, en global

centralbank och en internationell finansinspektion.

Regeringen menar därför i skrivelsen att andra vägar för att förebygga

och hantera finansiella kriser bör prioriteras. Vid sidan av de åtgärder

som redan vidtagits eller är på väg att implementeras behövs ytterligare

åtgärder för att minska både frekvensen av finansiella kriser och krisernas

konsekvenser för de drabbade och det internationella finansiella systemet.

14 punkter för ökad finansiell stabilitet inom fyra områden

I skrivelsen presenteras 14 konkreta förslag för ökad internationell

finansiell stabilitet inom följande fyra områden:

- Goda regelverk

- Hållbara kapitalflöden

- Krishantering

- Styrformer.

Nedan sammanfattas kort förslagen inom respektive område.

Regelverken

Utvärderingen och vidareutvecklingen av existerande regelverk och tillsyn

av de finansiella marknaderna måste fortsätta. Reglerna måste hålla jämna

steg med den snabba utvecklingen på de finansiella marknaderna.

Införandet av redan utarbetade minimiregler inom det finansiella området

måste intensifieras (olika typer av minimiregler presenteras i skrivelsen,

som t.ex. de tolv nyckelstandarder som utarbetats av Financial Stability

Forum, FSF). Införandet ska i första hand ske på frivillig basis med hjälp

av bistånd och under övervakning av IMF. Däremot behövs olika typer av

påtryckningar från det internationella samfundet för att få de länder som

brister i genomförande att införa minimireglerna. Dessutom krävs tvingande

åtgärder för de länder som underlättar eller direkt inbjuder till missbruk

av det finansiella systemet, i form av t.ex. penningtvätt.

För att förbättra utvecklingsländernas möjligheter att införa minimiregler

och riktlinjer för tillsyn måste det tekniska biståndet och olika typer

av kunskapsstöd till länderna öka. Det svenska biståndet för att främja

efterlevnaden av internationella minimiregler och finansiell tillsyn bör

höjas. Det kan ske genom ökat stöd till IMF:s tekniska bistånd för

genomförande av minimiregler och genom samverkan med t.ex. Världsbanken och

de regionala utvecklingsbankerna.

Kraftfulla åtgärder krävs mot de länder som inte vill införa de internationella

minimireglerna och som inte vill samarbeta eller utbyta information med

andra länders tillsynsmyndigheter. Det handlar t.ex. om vissa s.k. Offshore

Financial Centres (OFC) eller offshore-marknader (i skrivelsen beskrivs

utvecklingen av OFC under de senaste tio åren). IMF bör få en mer

framträdande roll i övervakningen av dessa länder. Samtidigt måste det

gränsöverskridande samarbetet och kunskaps- och informationsutbytet mellan

tillsynsmyndigheterna öka.

Ambitionsnivån i kampen mot penningtvätt måste höjas. Bankernas incitament

att kontrollera kontoinnehavare och anmäla misstänkta fall av penningtvätt

måste stärkas. Det gäller också samarbetet och informationsutbytet mellan

bankerna och myndigheterna i respektive land och mellan olika länder.

Analyser bör genomföras om de metoder som utvecklas mot bekämpning av

terroristfinansiering även kan användas i bekämpningen av den generella

penningtvätten.

Kapitalflöden

IMF bör fortsätta med att identifiera potentiella risker i enskilda

medlemsländer samt vidareutveckla metoder för att hantera olika risker. En

risk som bör uppmärksammas är ländernas val av växelkurssystem.

Studier av 1990-talets kriser visar att problem kan uppstå i en situation

med fast växelkurs och fria kapitalrörelser. Det visar att tillväxtländer

med fast växelkurs bör gå gradvis till väga när de tar bort olika

kapitalbegränsningar. Metoder för gradvisa kapitalliberaliseringar som

skräddarsys efter enskilda länders förutsättningar och omständigheter bör

utvecklas. IMF kan hjälpa länder att liberalisera kapitalrörelserna.

I vissa situationer kan det vara motiverat att länder inför begränsningar

i de kortfristiga kapitalflödena. Det mest kända exemplet än när Chile i

början av 1990-talet införde begränsningar av det kortfristiga kapitalflödet.

Den internationella acceptansen för denna typ av åtgärder bör öka.

Begränsningarna ska vara icke-diskriminerande, marknadsmässiga och temporära.

De måste ingå i ett bredare ekonomiskt åtgärdspaket och dessutom måste

en plan för avveckling av begränsningarna presenteras. IMF bör i dessa

sammanhang ha en rådgivande roll.

Krishantering

IMF bör fortsatt vara den organisation som har det främsta ansvaret för

att hantera internationella finansiella kriser genom både utlåning och

rådgivning. Den s.k. konditionaliteten, dvs. de villkor som IMF ställer

på de länder man lånar ut till, ska fortsatt ses över. Grunden i

konditionaliteten bör vara att villkor som ställs ska rymmas inom IMF:s

kärnområden, dvs. makroekonomiska och finansiella frågor. Konditionaliteten

bör också bli mer resultatorienterad. Det innebär att villkoren för lån

hellre bör utgå från de resultat man vill uppnå i stället för vilka

enskilda ekonomisk-politiska åtgärder som ska genomföras. Därmed ökar

flexibiliteten och låntagarländernas ansvar för att själva vidta de åtgärder

som krävs för att häva den akuta krisen och skapa en långsiktigt hållbar

ekonomisk utveckling. Vidare måste öppenheten öka. Vid en lånesituation

måste tydligt framgå vad som är IMF:s krav eller konditionalitet och vilka

mål låntagarländerna själva sätter inom ramen för låneprogrammet.

Den privata sektorns deltagande och ansvar för finansieringen och hanteringen

av finansiella kriser måste öka. Systemet och ramverket för den privata

sektorns medverkan måste stärkas och förtydligas. Till exempel bör s.k.

standardklausuler i obligationskontrakt användas i större utsträckning.

Standardklausuler ökar möjligheterna till omförhandlingar av villkoren i

obligationslån.

En internationell konkurs- eller skuldomstruktureringsmekanism bör skapas.

En sådan mekanism skulle ge en mer ordnad och snabbare skuld- omstrukturering,

eller t.o.m. nedskrivning av skulder, för de länder som hamnat i en

ohållbar skuldsituation. Därmed skulle också förloppet vid kriser bli mindre

utdraget och den slutliga kostnaden för krisen lägre.

Styrformer

Arbetet i olika organisationer med att utveckla finansiella standarder

och koder behöver samordnas bättre. De organisationer, t.ex. Financial

Stability Forum (FSF), som arbetar med att utveckla minimiregler och

riktlinjer, bör också utöka antalet medverkande länder. Det kan ske genom

samråd eller genom utvidgat medlemskap. Fler tillväxtländer bör inkluderas

i arbetet för att öka ländernas motivation att genomföra reformer och

införa minimiregler.

Alla länder ska ha möjlighet att delta i diskussionen om reformeringen av

det internationella finansiella systemet. Utvecklingsländerna måste kunna

göra sina röster hörda. Därför bör t.ex. utvecklingsländernas formella

inflytande i IMF stärkas. Vidare bör utvecklingsländerna ges ökat tekniskt

stöd för att effektivisera deras arbete i IMF och förbättra deras kompetens

i de frågor som IMF ansvarar för. IMF:s årsmöten bör ges en tydlig och

förstärkt roll som en global avstämning av åtgärder för förebyggande och

hantering av finansiella kriser. Därmed skulle man kunna få en fortlöpande

inventering av existerande åtgärder, förslag om nya åtgärder samt en

översyn av behovet av resurser för att genomföra åtgärderna.

För att förbättra regelverken och tillsynen i relevanta tillväxt- och

utvecklingsländer krävs utökade resurser. Den privata sektorn bör delta

i finansieringen av sådan verksamhet eftersom stabila finansmarknader

även ligger i den privata sektorns intresse. En möjlighet är att nå en

överenskommelse mellan industriländerna i t.ex. OECD om att höja avgifterna

för finansmarknadernas tillsyn och avsätta detta belopp till internationella

stödinsatser. Denna möjlighet bör utredas närmare.

Utrikesutskottets yttrande

Regeringens information till riksdagen om Sveriges agerande i IMF och

Världsbanken

När det gäller information om och inflytande över Sveriges agerande i IMF

och Världsbanken framhåller utrikesutskottet att flera deltagare vid

konferensen om Bretton Woods-institutionerna i riksdagen den 28 januari

2004 talat om vikten av att stärka det parlamentariska inflytandet.

Statsrådet Gunnar Lund anförde vid konferensen att regeringens ambition är

att ha en närmare dialog med riksdagen. Inför årsmötena i IMF och

Världsbanken borde det, enligt statsrådet, ske en kontakt mellan riksdagen

och regeringen. Utrikesutskottet välkomnar en sådan utveckling. I dagsläget

har regeringen en sådan kontakt med intresseorganisationerna på området.

Men riksdagsledamöterna har större demokratisk legitimitet än

intresseorganisationerna och en ordning där intressegrupperna har större

inflytande

än riksdagen över Sveriges agerande i Bretton Woods-institutionerna är,

enligt utrikesutskottet, olämpligt.

Utrikesutskottet förutsätter därför att regeringen utvecklar en närmare

dialog med riksdagen kring dessa frågor. Regeringen bör ta initiativ till

en diskussion om formerna för dialogen.

Utrikesutskottet erinrar också om utskottets tillkännagivande i betänkande

2003/04:UU3 Sveriges politik för global utveckling. I betänkandet anför

utskottet att det är angeläget att regeringen med regelbundna intervall,

i en särskild skrivelse, för riksdagen redovisar hur arbetet i Världsbanken,

IMF och de regionala utvecklingsbankerna fortlöper och Sveriges prioriteringar

i sammanhanget.

Den beställda skrivelsen jämte kontakterna inför institutionernas årsmöten

borde enligt utrikesutskottet ge riksdagen goda förutsättningar för insyn

och inflytande. Utrikesutskottet finner därför inte skäl till någon

riksdagens åtgärd med anledning av motionen om information om den

nordisk-baltiska representationens agerande i IMF och Världsbanken.

Utrikesutskottet

förutsätter att regeringen söker förbättra informationen till både riksdagen

och medborgarna om den nordisk-baltiska representationens agerande.

Tobinskatten - global skatt på valutatransaktioner

I likhet med skrivelsen konstaterar utrikesutskottet att det råder mycket

delade uppfattningar om huruvida Tobinskatten skulle vara ett effektivt

medel för att motverka finansiella kriser. Vissa har förkastat förslaget

medan andra pekar på olösta frågor som förslaget aktualiserar. Stort

samförstånd råder emellertid om att en eventuell Tobinskatt kräver en global

överenskommelse. Skatten måste vara baserad på ett multilateralt åtagande

från alla relevanta länder i det finansiella systemet.

Därmed är Tobinskattens införande i praktiken en omöjlighet, skriver

utrikesutskottet.

Man måste beakta den omfattande kritiken av inte bara Tobinskattens förmåga

att uppnå avsedda effekter utan också det faktum att den förutsätter total

internationell enighet. Regeringen pekar i skrivelsen på andra vägar att

förebygga och hantera finansiella kriser. Dessa vägar bör användas,

fortsätter utrikesutskottet.

Åtgärder för finansiell stabilitet samt IMF:s och Världsbankens

verksamhet

Utrikesutskottet konstaterar att motionärernas krav om större öppenhet,

förbättrade regelverk och tillsyn och ett ökat inflytande för

utvecklingsländerna

i IMF i flera avseenden överensstämmer med den syn som regeringen redovisar

i skrivelsen.

Utrikesutskottet erinrar samtidigt om att utskottet i betänkandet 2003/04:UU3

Sveriges politik för global utveckling bl.a. anför att Världsbanken och

IMF under de senaste åren väsentligt förändrat sin verksamhet och anpassat

den till en djupare förståelse kring vad som är effektivt utvecklingssamarbete

och relevanta makroekonomiska åtgärder i fattiga länder. Enligt utskottet

är det dock viktigt att Världsbanken och IMF fortsätter förändringsprocessen

inklusive ett ökat inflytande för utvecklingsländerna. Vidare anför

utrikesutskottet i det refererade betänkandet att Bretton Woods-institutionerna

fyller en viktig funktion, inte minst beträffande den internationella

finansiella stabiliteten liksom för finansieringen av fattigdomsbekämpningen.

Utrikesutskottet erinrar också om att Sverige i EU bl.a. verkat för att

stärka koordineringen mellan olika FN-organ, Bretton Woods-institutionerna,

WTO och de regionala utvecklingsbankerna.

Utrikesutskottet framhåller vidare betydelsen av demokrati och god

samhällsstyrning för en rättvis och hållbar global utveckling. Dessa har

tidigare inte lyfts fram tillräckligt i utvecklingsansträngningarna. Man

kan diskutera orsakssambanden, men erfarenheterna visar att fattigdom och

svält är mindre vanligt förekommande i demokratier än i icke-demokratier.

En annan aspekt, som kom fram vid konferensen om Bretton Woods-institutionerna

i riksdagen den 28 januari 2004, är att det inte finns några empiriska

exempel på att demokratier går i krig med varandra.

Utrikesutskottet finner inte skäl till någon riksdagens åtgärd med anledning

av motionerna i ärendet.

Finansutskottets ställningstagande

Våren 2001 begärde utskottet att regeringen skulle arbeta fram en

globaliseringsstrategi, där Tobinskatten och andra förslag för att öka

stabiliteten i det internationella finansiella systemet värderades och

prioriterades. Strategin skulle sedan utgöra grunden för Sveriges agerande

i internationella församlingar.

Den nu behandlade skrivelsen 2002/03:118 Spelregler för globala marknader

- svensk strategi för ökad internationell finansiell stabilitet är

regeringens svar på utskottets begäran.

Utskottet har granskat skrivelsen och anser med stöd av utrikesutskottets

yttrande att den strategi för att förhindra och hantera finansiella kriser

som regeringen presenterar i skrivelsen bildar en god grund för Sveriges

agerande i t.ex. IMF och Världsbanken. Utskottet föreslår att skrivelsen

läggs till handlingarna.

Global skatt på valutamarknaderna, s.k. Tobinskatt

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionerna om Tobinskatt bl.a. med motiveringen att

skatten i praktiken är omöjlig att införa eftersom det saknas en internationell

enighet om att införa skatten. I skrivelse 118 anger regeringen alternativa

vägar för att förebygga och hantera finansiella kriser. Dessa vägar bör

användas, enligt utskottet.

Jämför reservationerna 1 (v) och 2 (mp).

Motionerna

I motion Fi202 av Sten Tolgfors (m) anförs att avsikten med Tobinskatten

är att den ska vara ett handelshinder för pengar. Enligt motionären skadar

alla handelshinder marknadens sätt att fungera. Tobinskatten skulle

innebära att investeringar i u-länder blir dyrare genom att pengaströmmarna

dit beskattas. Den som vill gynna utvecklingen i u-länder bör inte försvåra

för investeringsströmmarna utan tvärtom se till att mer pengar når dessa

länder. Enligt motionären finns det inte någon global institution som är

lämplig att administrera en Tobinskatt. IMF, Världsbanken och FN har nämnts

som möjliga organisationer för denna uppgift. Men dessa är vare sig

lämpliga eller har mandat att beskatta människor, företag eller länder. En

del debattörer menar att intäkterna från en Tobinskatt bör användas för

att finansiera FN:s verksamhet. FN är dock en organisation där länderna

är medlemmar och verksamheten bör finansieras av medlemsländerna. Budget

och medlemsavgifter bör baseras på de uppgifter organisationen ska ha,

inte på vilka intäkter en viss finansieringsform ger. Mycket talar också

för att en Tobinskatt strider mot EG-rätten. EU-fördraget slår fast att

det ska råda fri rörlighet för kapital inom EU. Vid en Tobinskatt skulle

kapitaltransaktioner mellan de EU-länder som infört euron och de länder

som står utanför euron beläggas med skatt och därmed motverkas. Vidare

anförs att Tobinskatten innebär att beskattningsmakten förs över till

internationella - icke folkligt kontrollerade - organisationer. Ur en

demokratisk synvinkel är detta oacceptabelt. Dessutom skulle en stor del

av världens valutahandel flytta till s.k. skatteparadis om skatten infördes.

Enligt motionären bör Tobinskatten avvisas (yrkandena 1-9).

I motion U263 av Lotta N Hedström m.fl. (mp) anförs att globaliseringen

och hastigheten på transaktionerna har ökat känsligheten för störningar.

Enligt motionärerna behövs ett globalt politiskt instrument för att minska

sårbarheten. Tobinskatten är ett sådant instrument. En skatt på 0,1 % bör

införas på kortsiktiga valutaspekulationer mot alla OECD-valutor. De

nationella centralbankerna bör bli ansvariga för uppbörden. Intäkterna

från skatten bör användas som utvecklingsbistånd i FN:s regi (yrkande 8).

I motion U294 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs att förslagen om en

internationell skatt på valutatransaktioner, en s.k. Tobinskatt, är en

dålig idé som i praktiken är ogenomförbar. En Tobinskatt skulle med största

sannolikhet leda till högre kapitalkostnader och ökad instabilitet på de

finansiella marknaderna (yrkande 13).

I motion U322 av Bo Lundgren m.fl. (m) anförs att Sverige med kraft bör

motarbeta införandet av en s.k. Tobintull eller Tobinskatt. Skatten skulle

framför allt drabba u-länderna. Förutom att skatten fördyrar och försvårar

kapitalanskaffningen för u-länderna innebär Tobinskatten att det blir

svårare att överföra de viktiga kreditmarknadsinstrument som i-världen

har utvecklat och som är en förutsättning för ett väl fungerande näringsliv.

Skatten skulle dessutom stimulera framväxten av stora valutaområden.

Inom respektive valutaområde skulle kapitalet kunna röra sig fritt utan

beskattning. Transaktioner till u-länder utanför valutaområdena skulle

däremot beskattas liksom transaktioner mellan u-länderna (yrkande 5).

I motion Fi12 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) framhålls att globalisering

haft en stor betydelse för att ojämlikheten mellan världens olika länder

minskat avsevärt under de senaste 50 åren. I den processen har globaliseringen

av världens finansmarknader spelat en avgörande roll. De fria internationella

kapitalrörelserna är i grunden en bra utveckling och har varit avgörande

för de fattiga ländernas förmåga att skapa tillväxt. Därför är enligt

motionärerna en global skatt på finansiella transaktioner, en s.k. Tobinskatt,

en dålig idé. Införs en Tobinskatt stiger kapitalkostnaderna och stigande

kapitalkostnader leder i förlängningen till färre investeringar och lägre

tillväxt. En Tobinskatt skulle sannolikt också öka instabiliteten på

finansmarknaderna med välfärdsförluster som resultat. En Tobinskatt

förutsätter också att samtliga länder är med i systemet och att kontrollen

i länderna är tillfredställande. Risken är därför uppenbar att enskilda

länder skulle utnyttja situationen och ställa sig utanför systemet. Av bl.

a. dessa skäl anser motionärerna att frågan om en Tobinskatt bör avskrivas

från dagordningen för en lång tid framöver. Motionärerna anser också att

regeringen i internationella forum bör arbeta mot ett införande av

Tobinskatten (yrkandena 1 och 2).

I motion Fi251 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) menar motionärerna att en

Tobinskatt på valutatransaktioner bör införas för att bl.a. bromsa

spekulationsekonomin. Inkomsterna från skatten bör användas för att bekämpa

den globala fattigdomen. Därför bör Sverige i internationella sammanhang

arbeta för att det införs en Tobinskatt (yrkande 1). För att göra en

Tobinskatt effektiv vid större akuta kriser bör regeringen även verka för

att skatten eller avgiften höjs när värdet på en valutakurs över- eller

underskrider en viss spännvidd, enligt ett förslag av den tyske ekonomen

Paul Berndh Spahn (yrkande 2).

I motion Fi264 av Lotta N Hedström m.fl. (mp) anförs att Tobinskatten är

ett sätt för det politiska systemet att återta kontrollen över marknaden

samt skaffa resurser till globalt utvecklingsarbete och fattigdomsbekämpning.

Enligt motionärerna bör regeringen ta fram en strategi för införande av

Tobinskatten (yrkande 1). Denna strategi bör bygga på det förslag till

fördrag om en global transaktionsskatt som utarbetats av forskare vid

Network Institute for Global Democratization (yrkande 2). I fördraget

föreslås bl.a. att ett land bör åta sig att inbjuda alla övriga länder

till en konferens eller ett konvent om Tobinskatten (yrkande 3). Enligt

motionärerna är det inte nödvändigt att alla länder inför Tobinskatten,

utan i ett första steg räcker det med att ett antal länder visar vägen.

Sverige bör därför i EU-kretsen driva frågan om att EU är en lämplig grupp

av länder som kan gå i bräschen för att införa skatten (yrkande 4). Enligt

motionen har Frankrikes nationalförsamling beslutat införa en Tobinskatt

så snart samtliga EU-länder ställt sig bakom förslaget. En sådan deklaration

bör även Sverige utfärda (yrkande 5). I motionen yrkas också på att en

registrering av alla internationella finansiella transaktioner bör påbörjas

i Sverige och bland EU:s medlemsstater (yrkande 6). Vidare bör regeringen

och Sida ta initiativ till en dialog med folkrörelser från syd och nord

i syfte att ta fram konkreta förslag på hur de resurser Tobinskatten

genererar ska fördelas (yrkande 7).

Finansutskottets ställningstagande

I skrivelsen går regeringen igenom de för- och nackdelar med Tobinskatten

som förts fram i en mängd olika utvärderingar och ställningstaganden.

Utifrån denna redovisning och tidigare beredningar av ärendet kan utskottet,

i likhet med regeringen, konstatera att det råder mycket delade uppfattningar

om huruvida Tobinskatten skulle vara ett effektivt medel för att motverka

finansiella kriser. Vissa har förkastat förslaget medan andra pekar på

olösta frågor som förslaget aktualiserar. Stort samförstånd råder emellertid

om att en eventuell Tobinskatt kräver en global överenskommelse. Skatten

måste vara baserad på ett multilateralt åtagande från alla relevanta länder

i det finansiella systemet.

När man bedömer och värderar Tobinskattens egenskaper som instrument för

att skapa finansiell stabilitet måste man beakta dels den omfattande

kritiken mot Tobinskattens förmåga att uppnå avsedda effekter, dels det

faktum att den förutsätter internationell enighet.

Slutsatsen av en sådan genomgång blir enligt utskottets mening att det i

praktiken är omöjligt att införa Tobinskatten. Utrikesutskottet delar

denna bedömning i sitt yttrande.

I skrivelsen pekar regeringen på andra vägar och åtgärder att förebygga

och hantera finansiella kriser. Utskottet anser, i likhet med utrikesutskottet,

att dessa vägar bör användas.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi202 (m) yrkandena 1-9,

U263 (mp) yrkande 8, U294 (fp) yrkande 13, U322 (m) yrkande 5, Fi12 (fp)

yrkandena 1 och 2, Fi251 (v) yrkandena 1 och 2 samt Fi264 (mp) yrkandena

1-7.

Åtgärder för finansiell stabilitet samt IMF:s verksamhet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionerna om åtgärder för finansiell stabilitet och

IMF:s verksamhet bl.a. med motiveringen att förslagen i stort sett stämmer

överens med de förslag som regeringen presenterar i skrivelse 118.

Jämför reservation 3 (v, mp).

Motionerna

I motion U322 av Bo Lundgren m.fl. (m) anförs att den viktigaste lärdomen

av u-ländernas finanskriser är att det behövs kraftfulla finansinspektioner

och tydliga lagar som reglerar förhållandet på kreditmarknaderna. Banker,

försäkringsbolag och andra kreditinstitutioner måste stå fria från

ländernas regimer. Risken är annars stor att den offentliga lagstiftningen

sätts ur spel genom att statsägda och regimnära banker de facto följer

andra och dolda spelregler. Sverige bör därför i IMF verka för en kod för

transparenta och öppna finansmarknader så att otillbörlig statlig och

annan påverkan på banker och andra finansiella aktörer förhindras (yrkande

4).

I motion Fi12 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) menar motionärerna att Sveriges

arbete kring de internationella finansmarknaderna bör inriktas på fem

områden. För det första bör Sverige fortsatt verka för ytterligare

avregleringar av marknaderna samt ett ökat stöd till länder som vill öppna

sin ekonomi mot omvärlden. För det andra bör Sverige verka för ökad

öppenhet. På nationell nivå innebär detta att staters öppenhet kring beslut

och mål för den ekonomiska politiken bör öka samt att den ekonomiska

statistiken blir mer tillförlitlig. Till exempel bör övervägas hur IMF

ytterligare kan pressa enskilda länder att offentliggöra de rapporter om

landets ekonomiska situation som IMF tar fram. På företagsnivå handlar

det om riktlinjer för revision och öppenhet om aktieägare m.m. För det

tredje bör Sverige verka för att regler och tillsynsstandarder genomförs,

bl.a. genom att arbeta för ökat tekniskt bistånd till t.ex. tillväxtländerna.

För det fjärde bör Sverige verka för mer skuldavskrivningar för de

fattigaste länderna och för det femte bör Sverige driva på för en ökad

samordning av det internationella reformarbete på det finansiella området

som pågår. Vidare bör u-ländernas ställning i IMF och andra internationella

forum stärkas, t.ex. vad gäller frågor om öppenhet och finansiell stabilitet.

Enligt motionärerna bör det också övervägas att införa en internationell

finansinspektion. En alternativ lösning är att IMF:s tillsynsverksamhet

tydligare än i dag särskiljs från IMF:s övriga verksamheter (yrkande 3).

I motion Fi251 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) anförs att IMF och Världsbanken

i utlåningssituationer pådyvlat de låntagande länderna hårda ekonomiska

program som inte tagit hänsyn till vare sig ländernas betalningsförmåga

eller programmens sociala eller ekologiska effekter. Sverige bör därför

i internationella sammanhang verka för att hindra IMF och Världsbanken

från att påtvinga enskilda länder en viss ekonomisk politik, som t.ex.

avregleringar av valutamarknaderna. Varje land bör självt få bestämma

vilken politik och vilka verktyg som ska användas för att uppnå finansiell

stabilitet (yrkande 3). Regeringen bör också ta initiativ till en

internationell diskussion om vilka institutioner och regelverk som behövs för

att inte 1980- och 1990-talens spekulationskaruseller ska upprepas.

Tonvikten bör ligga på finansiella verktyg som premierar stabilitet, ekologisk

uthållighet och utjämning mellan länder (yrkande 4).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet delar motionärernas uppfattningar att större öppenhet, införande

av koder och tillsynsregler, ökad internationell samordning, förbättrade

möjligheter till skuldavskrivningar samt ett utökat inflytande för u-länderna

i internationella finansiella forum är några viktiga instrument för att

öka den globala finansiella stabiliteten.

Utskottet kan samtidigt konstatera att dessa ganska väl stämmer överens

med det förslag till strategi för att öka den internationella finansiella

stabiliteten som regeringen presenterar i skrivelsen. Som redovisats

tidigare i betänkandet presenteras i skrivelsen en mängd olika åtgärder

inom fyra prioriterade områden - goda regelverk, hållbara kapitalflöden,

krishantering och styrformer. Det handlar bl.a. om att vidareutvecklingen

av existerande koder och regelverk måste fortsätta, att införandet av

minimiregler ska intensifieras genom t.ex. utökat tekniskt bistånd, att

mekanismerna för skuldomförhandlingar snabbas upp och förbättras, att

samordningen mellan olika internationella organisationer vad gäller

utvecklingen och införandet av regelverk förbättras samt att antalet deltagande

länder i organisationerna på olika sätt utökas. Vidare poängteras vikten

av att utvecklingsländerna får större möjligheter att göra sina röster

hörda i t.ex. IMF samt att ramverket för den privata sektorns ansvar och

deltagande i hanteringen av finansiella kriser stärks och förtydligas.

Utskottet vill det här sammanhanget också erinra om att statsrådet Gunnar

Lund vid konferensen om Bretton Woods-institutionerna i januari 2004 bl.

a. menade att Sverige på olika sätt ska arbeta för att stärka u-ländernas

ställning i IMF och Världsbanken.

Vänsterpartiet tar i motion Fi251 upp frågan om IMF:s konditionalitet,

dvs. de villkor och krav som IMF ställer på länder i samband med utlåning.

Utskottet vill erinra om att det sedan några år tillbaka pågår en omfattande

översyn av konditionaliteten. Antalet lånevillkor och graden av detaljrikedom

har minskat och större tonvikt har lagts på de makroekonomiska och

finansiella frågorna. Detta är en utveckling som också utrikesutskottet

uppmärksammar i sitt yttrande.

Enligt utskottets mening fyller konditionaliteten en nödvändig roll i

IMF:s långivning. Rätt utformad kan den skapa förutsättningar för en snabb

återhämtning i länder som drabbats av en finansiell eller ekonomisk kris

samt förhindra att länderna i framtiden hamnar i liknande situationer.

Däremot är det enligt utskottets mening viktigt att den pågående reformeringen

fortsätter. Utskottet delar regeringens ståndpunkt i skrivelsen att Sverige

bör arbeta för att konditionaliteten blir mer resultatorienterad.

Lånevillkoren bör i större utsträckning än tidigare sättas utifrån vad man

vill uppnå i stället för vilka konkreta ekonomisk-politiska åtgärder ett

land bör vidta. En sådan ordning skulle öka låntagarländernas flexibilitet

och öka deras eget ansvar för att vidta de åtgärder som krävs för att

häva en akut kris och skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar

ekonomisk och social utveckling.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att flertalet av de förslag som

tas upp i motionerna ligger i linje med de åtgärder som regeringen

presenterar i skrivelsen. Det finns därför ingen anledning för riksdagen att

vidta några åtgärder med anledning av motionerna. Motionerna U322 (m)

yrkande 4, Fi12 (fp) yrkande 3 och Fi251 (v) yrkandena 3 och 4 avstyrks.

Information om Sveriges agerande i IMF och Världsbanken

Utskottets förslag i korthet

Förhållandena är på väg att förbättras bl.a. genom att riksdagen nyligen

beställt en regelbundet framtagen skrivelse av regeringen om det fortlöpande

arbetet och de svenska prioriteringarna i IMF, Världsbanken och de regionala

utvecklingsbankerna. Vidare angav statsrådet Gunnar Lund vid en konferens

nyligen att det bör ske en kontakt mellan regeringen och riksdagen inför

IMF:s och Världsbankens årsmöten. Utskottet utgår ifrån att regeringen

tar upp en diskussion med riksdagen om hur denna kontakt och dialog ska

utformas. Med hänvisning till detta avstyrker utskottet motionen.

Motionen

I motion Fi251 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) anförs att Sveriges strategi

i internationella församlingar måste bli mer öppen och transparent. Till

exempel är det viktigt att medborgarna i de nordiska och baltiska länderna

får information om hur deras representanter i den nordisk-baltiska

representationen agerar i IMF och Världsbanken. I andra länder presenteras

årsrapporter om representationens arbete, utfrågningar anordnas och

information läggs ut på Internet. Någon sådan ordning finns inte i de

nordisk-baltiska länderna. Regeringen bör därför arbeta för att införa en

liknande ordning vad gäller den nordisk-baltiska representationen (yrkande

6). Vidare bör regeringen årligen rapportera till riksdagen om Sveriges

agerande i IMF och Världsbanken. Inför institutionernas vår- och höstmöten

bör också ansvarig minister offentliggöra och diskutera den svenska linjen

i olika frågor (yrkande 7).

Finansutskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening är det viktigt att riksdagens möjligheter att få

information om och inflytande över Sveriges agerande i IMF och Världsbanken

förbättras. Utskottet delar motionärernas uppfattning i denna fråga.

Regeringen har i dagsläget kontakter och dialoger med olika

intresseorganisationer

inför IMF:s och Världsbankens årsmöten. Någon liknande dialog förs inte

med den folkvalda svenska riksdagen. Som utrikesutskottet påpekar i sitt

yttrande är detta på många sätt en olämplig ordning.

Enligt utskottets mening borde det vara en styrka, inte minst för regeringen,

att de ståndpunkter som förs fram i t.ex. IMF och Världsbanken förankrats

och varit föremål för diskussion i riksdagen.

Utskottet vill, i likhet med utrikesutskottet, erinra om att statsrådet

Gunnar Lund vid en konferens om Bretton Woods-institutionerna i

riksdagen den 28 januari 2004 anförde att regeringens ambition är att ha

en närmare dialog med riksdagen i dessa frågor. Inför årsmötena i IMF och

Världsbanken borde det, enligt statsrådet, tas en kontakt mellan riksdagen

och regeringen.

Utskottet välkomnar en sådan utveckling och förutsätter att regeringen

tar initiativ till en diskussion med riksdagen om hur denna kontakt och

dialog ska utformas.

Utskottet vill också erinra om att riksdagen med anledning av utrikesutskottets

betänkande om Sveriges politik för global utveckling (bet. 2003/04:UU3)

tillkännagav att regeringen med regelbundna intervall i en särskild

skrivelse till riksdagen bör redovisa det fortlöpande arbetet och de svenska

prioriteringarna i IMF, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna.

Sammanfattningsvis delar utskottet utrikesutskottets uppfattning att den

beställda skrivelsen och de kontakter inför årsmötena som statsrådet Gunnar

Lund annonserat skapar goda förutsättningar för riksdagen att få insyn

och utöva inflytande över Sveriges ståndpunkter i de aktuella institutionerna.

Utskottet förutsätter att detta även inbegriper att regeringen förbättrar

informationen till både riksdagen och allmänheten om den nordisk-baltiska

representationens agerande i IMF och Världsbanken.

Enligt utskottets mening ligger detta i linje med intentionerna i motionen.

Med det anförda avstyrker utskottet därför motion Fi251 (v) yrkandena 6

och 7.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Global skatt på valutamarknaderna, s.k. Tobinskatt, punkt 2 (v)

av Lars Bäckström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om Tobinskatt. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Fi251 yrkandena 1 och 2 och avslår motionerna 2002/03:Fi202

yrkandena 1-9, 2002/03:U263 yrkande 8, 2002/03:U294 yrkande 13, 2002/03:U322

yrkande 5, 2003/04:Fi12 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Fi264 yrkandena 1-7.

Ställningstagande

Globaliseringen och liberaliseringen av världens finansmarknader har

kraftigt ökat omsättningen på marknaderna och bidragit till ett stort antal

internationella finans- och valutakriser som varit extremt kostsamma,

både ekonomiskt, socialt och ekologiskt.

Jag och Vänsterpartiet anser därför att Sverige bör arbeta för att införa

en global skatt på valutatransaktioner, en s.k. Tobinskatt, detta i syfte

att dämpa svängningarna på marknaderna, minska riskerna för nya globala

kriser och öka det politiska och demokratiska handlingsutrymmet.

Jag kan dela utskottets bedömning att det föreligger betydande svårigheter

i att införa en Tobinskatt. Detta bör dock inte leda till slutsatsen att

Sverige inte bör verka för införandet av en Tobinskatt. Det finns t.ex.

gott om exempel på andra områden där det föreligger stora svårigheter att

nå framgång i det internationella samarbetet. Det gäller t.ex. Kyotoprotokollet

för reduktion av koldioxidutsläpp, regler för rättvis handel inom

WTO-förhandlingarna, eller internationella konventioner för att trygga fred,

mänskliga rättigheter eller för reducering av den globala fattigdomen.

Detta har dock inte avhållit en internationell opinion, Sverige som stat

eller andra stater att verka i denna riktning.

Också inom Europeiska unionen har staterna enats om direktiv för beskattning

av kapital, regler som dock inte kan ratificeras eller få full verkan

förrän avtal har tecknats och blivit godkända av alla medlemmar av Europeiska

unionen eller områden som är direkt eller indirekt berörda av detta

direktiv. Dessa betydande svårigheter har dock inte avhållit unionens stater

från att ställa sig bakom direktivet om regler och uppförandekoder för

beskattning av kapital.

Om en Tobinskatt ska få maximal effekt bör den vara global. För att få

till stånd en global Tobinskatt krävs självklart stora och långsiktiga

insatser i organ som FN och andra internationella forum. Frågan kommer

säkert också att resas om detta kräver någon typ av bindande regler på

internationell nivå och om internationella påtryckningar och åtgärder mot

länder som ej vill bidra till solidariteten och stabiliteten i det

internationella samfundet.

En sådan process kommer att ta tid men den kan inledas genom att några

länder driver på och skapar opinion och genom att ett flertal viktiga

stater därefter sluter avtal om att gemensamt arbeta i denna riktning.

Det finns också flera exempel på gällande internationella avtal och

överenskommelser som fungerar trots att inte alla länder är med. Flera

undersökningar visar dessutom på att det är möjligt att införa en verkningsfull

Tobinskatt även om inte alla länder deltar.

Sverige bör därför i internationella forum och organisationer aktivt lyfta

fram frågan om en Tobinskatt och agera för att en sådan successivt införs.

Det har framförts kritik mot att en Tobinskatt inte skulle vara verksam

i akuta krissituationer. Det kan därför finnas anledning pröva det förslag

till rörlig Tobinskatt som den tyske ekonomen Paul Berndh Spahn lanserat.

Enligt Spahn bör skattesatsen höjas vid tilltagande spekulation för att

förhindra stora spekulativa förlopp.

Hur intäkterna från en Tobinskatt skall disponeras och brukas kräver vidare

övervägande, men en rimlig inriktning bör kunna vara att använda en

betydande andel för att minska den globala fattigdomen.

Med ett bifall till denna reservation kommer riksdagen att bifalla motion

Fi251 (v) yrkandena 1 och 2. Även motionerna Fi264 (mp) yrkandena 1-7

samt U263 (mp) yrkande 8 kommer därmed i allt väsentligt att vara

tillgodosedda,.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

jag anfört om Tobinskatten. Jag tillstyrker därmed motion Fi251 (v)

yrkandena 1 och 2. Motionerna Fi202 (m) yrkandena 1-9, U263 (mp) yrkande 8,

U294 (fp) yrkande 13, U322 (m) yrkande 5, Fi12 (fp) yrkandena 1 och 2

och Fi264 (mp) yrkandena 1-7 avstyrks.

2. Global skatt på valutamarknaderna, s.k. Tobinskatt, punkt 2 (mp)

av Yvonne Ruwaida (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om Tobinskatt. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2002/03:U263 yrkande 8 och 2003/04:Fi264 yrkandena 1-7 och avslår motionerna

2002/03:Fi202 yrkandena 1-9, 2002/03:U294 yrkande 13, 2002/03:U322 yrkande

5, 2003/04:Fi12 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:Fi251 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

De senaste decenniernas globalisering av marknaderna har lett till ett

kraftigt ökat antal finansiella kriser. Mellan 1980 och 1998 inträffade

114 bank- och finanskriser, enligt Världsbankens uppgifter, och 1990-talet

har präglats av flera omfattande valutakriser. Omsättningshastigheten på

ett kapital som inte längre har direkt koppling till produktion är svindlande.

Den globala valutahandeln omsätter dagligen ca 1 785 miljarder dollar.

Valutahandeln i världen är i dag ca 50 gånger större än varuhandeln.

Kriserna har varit enormt kostsamma, både ekonomiskt, socialt och ekologiskt.

För att bromsa den växande spekulationsekonomin och underlätta för det

politiska systemet att återta kontrollen över marknaderna anser jag att

Sverige bör arbeta fram en strategi för att införa en global skatt på

valutatransaktioner, en s.k. Tobinskatt. Skatteförslaget har under de

senaste åren fått ett brett stöd från den framväxande globala rättviserörelsen

men även från olika länders parlament och från t.ex. presidenterna i

Brasilien, Chile och Frankrike. Intäkterna från skatten bör bl.a. användas

för att finansiera FN:s millenniemål, vars första prioritet är att avskaffa

extrem fattigdom och hunger.

Sveriges strategi bör bygga på det förslag till fördrag om en global

transaktionsskatt som utarbetats av forskare vid Network Institute for

Global Democratization. Enligt fördraget behövs ingen internationell

enighet för att skatten ska kunna införas utan den kan träda i kraft när

30 länder har anslutit sig eller när ett antal stater som motsvarar minst

20 % av den globala valutamarknaden är med. Som ett led i detta bör Sverige

därför i EU-kretsen driva frågan om att EU är en lämplig grupp av länder

som kan gå i bräschen för att införa Tobinskatten. Den svenska regeringen

och Sida bör också ta initiativ till en dialog med folkrörelser från syd

och nord i syfte att ta fram konkreta förslag på hur de resurser Tobinskatten

genererar ska fördelas.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

jag anfört om Tobinskatten. Jag tillstyrker därmed motionerna U263 (mp)

yrkande 8 och Fi264 (mp) yrkandena 1-7. Motionerna Fi202 (m) yrkandena

1-9, U294 (fp) yrkande 13, U322 (m) yrkande 5, Fi12 (fp) yrkandena 1 och

2 och Fi251 (v) yrkandena 1 och 2 avstyrks.

3. Åtgärder för finansiell stabilitet samt IMF:s verksamhet, punkt 3 (v,

mp)

av Lars Bäckström (v) och Yvonne Ruwaida (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om finansiell stabilitet. Därmed bifaller riksdagen

delvis motion 2003/04:Fi251 yrkandena 3 och 4 och avslår motionerna

2002/03:U322 yrkande 4 och 2003/04:Fi12 yrkande 3.

Ställningstagande

Vi anser att det är bra att regeringen har tagit fram en strategi för

Sveriges agerande i internationella organisationer när det gäller åtgärder

för att öka den globala finansiella stabiliteten. De förslag som presenteras

i skrivelsen stämmer i många stycken överens med vad vi anser är nödvändiga

åtgärder för att förhindra och hantera finansiella kriser.

Däremot anser vi bl.a. att Sverige mer kraftfullt än vad som anges i

skrivelsen bör verka för att förändra och reformera de krav som IMF och

Världsbanken ställer på enskilda länder i samband med långivning. Dagens

mycket hårdföra krav på ekonomisk och strukturell anpassning, i form av

t.ex. långtgående avregleringar av marknader, får ofta allvarliga sociala

och ekologiska konsekvenser. Ibland har också kraven förvärrat den akuta

krisen i det aktuella landet eller området. De enskilda ländernas möjlighet

att själva bestämma vilken ekonomisk politik som krävs och vilka

ekonomisk-politiska instrument som ska användas för att häva en kris och uppnå

finansiell stabilitet bör öka.

Sverige bör i detta sammanhang också ta initiativ till en bred internationell

diskussion om vilka institutioner och regelverk som krävs för att inte

1980- och 1990-talens spekulativa ekonomiska klimat ska upprepas. Tonvikten

i en sådan diskussion bör ligga på att upprätta finansiella verktyg som

premierar stabilitet, ekologisk uthållighet och en utjämning av ekologiska,

sociala och ekonomiska klyftor mellan länderna. FN är det bästa forumet

för sådana diskussioner.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi anfört om åtgärder för finansiell stabilitet. Vi tillstyrker därmed

delvis motion Fi251 yrkandena 3 och 4. Motionerna U322 (m) yrkande 4 och

Fi12 (fp) yrkande 3 avstyrks.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

Regeringens skrivelse 2002/03:118 Spelregler för globala marknader - svensk

strategi för ökad internationell finansiell stabilitet.

Följdmotion

2003/04:Fi12 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om globaliseringens betydelse för de fattiga ländernas utveckling.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att regeringen i internationella forum skall arbeta emot den s.

k. Tobinskatten.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att ökad öppenhet, en bra tillsyn, skuldaviseringar och

strukturella reformer bör prioriteras i Sveriges ställningstaganden i

internationella finansiella frågor.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2002

2002/03:Fi202 av Sten Tolgfors (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Tobinskatten är ett handelshinder för pengar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att tanken på en ny och global beskattningsnivå bör avvisas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att det inte finns någon global beslutsinstans som är myndig

eller är lämplig att fatta beslut om, administrera eller upprätthålla

Tobinskatten.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att det inte finns någon global instans som är lämplig eller

myndig att besluta om användningen av eventuella intäkter från en Tobinskatt.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att de ökade kostnader och risker för internationella investerare

som en Tobinskatt skulle föra med sig drabbar investeringar i

utvecklingsländerna

hårdast.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om de negativa effekterna av en Tobinskatt på utvecklingsländernas

ekonomier.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om Tobinskatten och EG-rätten.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om Tobinskattens demokratiska problem.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Tobinskatten leder till att valutahandel flyttar till

skatteparadis.

2002/03:U263 av Lotta N Hedström m.fl. (mp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om Tobinskatten.

2002/03:U294 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en internationell skatt på valutatransaktioner.

2002/03:U322 av Bo Lundgren m.fl. (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Sverige i IMF skall verka för en kod för transparenta och

öppna finansmarknader.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att en s.k. Tobinskatt, ett slags tull på kapitalrörelser till

u- länder, med kraft bör motarbetas.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:Fi251 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Sverige i internationella sammanhang agerar för att det

införs en transaktionsavgift på valutahandeln, en s.k. Tobinskatt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Sverige i internationella sammanhang bör agera för att en

s.k. Tobinskatt kombineras med en högre avgift när valutakurser rusar i

väg uppåt eller nedåt utanför en viss spännvidd.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Sverige i internationella sammanhang bör verka för att hindra

IMF och Världsbanken från att försöka påtvinga enskilda länder en viss

form av ekonomisk politik.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Sverige bör ta initiativ till en internationell diskussion

om vilka institutioner och regelverk som behövs för att inte 1980- och

1990-talens spekulationskaruseller skall upprepas och att tonvikten här

bör ligga på att upprätta finansiella verktyg som premierar stabilitet,

ekologisk uthållighet och en utjämning av ekologiska, sociala och ekonomiska

klyftor mellan länder.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att öka insynen och rapporteringen från den nordisk-baltiska

representationen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att regeringen årligen bör rapportera till riksdagen om Sveriges

agerande i IMF och Världsbanken och att ansvarig minister inför varje

vår- och höstmöte bör diskutera den svenska linjen så att denna också

blir offentliggjord för allmänheten.

2003/04:Fi264 av Lotta N Hedström m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att skyndsamt utreda en svensk strategi för Tobinskatt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att utredningen bör utgå från förslagen i Draft Treaty

on Global Currency Transaction Tax.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att inbjuda alla länder till ett konvent om Tobinskatt

för att utröna intresset för ett konventionsarbete.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att Sverige i EU-kretsen bör driva frågan om EU som

lämplig startgrupp.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att i EU, i likhet med Frankrike, deklarera sin avsikt

att stödja ett arbete för Tobinskatt, så snart uppslutning av flera länder

finns.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att en registrering av alla internationella finansiella

transaktioner bör påbörjas i Sverige och bland EU:s medlemsstater.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att regeringen och Sida bör ta initiativ till en dialog

med folkrörelser från syd och nord för att ta fram konkreta förslag på

hur de resurser som en Tobinskatt genererar skall fördelas.

Bilaga 2

Utrikesutskottets yttrande 2003/04:UU2y

Spelregler för globala marknader - svensk strategi för ökad internationell

finansiell stabilitet

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett utrikesutskottet tillfälle att avge yttrande

över regeringens skrivelse 2002/03:118 Spelregler för globala marknader

- svensk strategi för ökad internationell finansiell stabilitet.

Utrikesutskottet har beslutat att avge yttrande samt att, under förutsättning

av finansutskottets medgivande, med detta yttrande överlämna motionerna

2002/03:Fi202 (m) yrkandena 3, 4 och 6 samt 2002/03:U263 (mp) yrkande 8

till finansutskottet.

Regeringens skrivelse lämnas mot bakgrund av vad finansutskottet anfört

i betänkande 2000/01:FiU25 Global skatt på valutamarknaderna, s.k.

Tobinskatt. Utrikesutskottet avgav yttrande 2000/01:UU3y i det ärendet.

Utskottet

Utskottets beredning av ärendet

Yttrandet har arbetats fram av utskottets arbetsgrupp för bankfrågor.

Bankgruppen har bl.a. tagit del av en rapport från Holger Gustafsson (kd),

ledamot av utskottet och bankgruppen, om ett möte i Parliamentary Network

on the World Bank (PNoWB) i mars 2003. Vidare har uppsatsen Globalisation

and democracy av Carl B Hamilton (fp), också ledamot av utskottet och

bankgruppen, tjänat som underlag för bankgruppens arbete.1"Globalisation

and Democracy", i Baldwin, R och Winters, L.A. (red), Challenges to

Globalisation, University of Chicago Press, utkommer 2004.

Information om Världsbanken och IMF har inhämtats under utskottets besök

i Washington i januari 2004 och vid en konferens om Bretton

Woods-institutionerna

som hölls i riksdagen den 28 januari 2004. Konstitutionsutskottets utfrågning

om EU och den parlamentariska demokratin den 3 februari 2004 belyste också

frågor som diskuteras i detta yttrande.

Inledning

Regeringen redovisar i skrivelse 2002/03:118 Spelregler för globala

marknader - svensk strategi för ökad internationell finansiell stabilitet

en globaliseringsstrategi som ska utgöra grunden för Sveriges agerande

i olika internationella församlingar. Utskottet behandlar inledningsvis

några aspekter på parlamentens roll i den internationella politiken.

Därefter behandlar utskottet motionerna och skrivelsen.

Parlamentens roll

Riksdagen hanterar allt fler internationella frågor i sitt dagliga arbete.

Inom skilda politikområden aktualiseras internationella aspekter. Det

internationella beroendet skapar både begränsningar och möjligheter. I en

formell mening kan internationaliseringen synas begränsa utrymmet för

riksdagens beslutsfattande. Reellt skapar dock internationaliseringen

utrymme samt nya förutsättningar för riksdagen och dess ledamöter att

utöva påverkan också på andra arenor än den nationella.

Samtidigt som internationella frågor har blivit allt viktigare för

parlamentens vardagliga arbete har parlamenten blivit allt viktigare i den

internationella politiken. Många internationella organisationer söker på

olika sätt relatera till parlament och parlamentariker. Utvecklingen kan

uppfattas som att internationella organisationer försöker skapa ökad

legitimitet för den egna verksamheten, men inspiration kan också ha hämtats

från den framgångsrika växelverkan mellan ministerråd och

parlamentarikerförsamling

som finns inom organisationer såsom Europarådet.

Internationella finansieringsinstitutioner och parlament

Ett exempel på den ökade parlamentariska aktiviteten i frågor kring

internationella finansieringsinstitutioner är Parliamentary Network on the

World Bank (PNoWB). PNoWB är ett parlamentariskt nätverk som anordnat

årliga möten sedan år 2000. Nätverket har bildats på initiativ av

parlamentariker. Riksdagen har deltagit med en eller två deltagare vid varje

möte, senast den 15-16 februari 2004 i Paris.

En bakgrund till nätverket är att Världsbankens arbetsmetoder och

prioriteringar i den globala miljön har utsatts för kraftfull kritik av NGO:er

(non-governmental organizations) och gatudemonstrationer. I syfte att

arbeta med större öppenhet och i dialog med medborgarna globalt söker

banken någon form av parlamentariskt forum för dialog. Genom att vända

sig till parlamentariker vinner man högre legitimitet.

Konferensen kan inte ses som en parlamentarisk församling i sig, utan i

stället som ett löst sammansatt nätverk med parlamentariker som har ett

speciellt intresse för den typ av bistånd och utveckling som Världsbanken

förväntas bidra med. Det är en konferens där Världsbanken möter både

givarländernas och mottagarländernas parlamentariker i ett försök till

konstruktiv dialog kring komplicerade problem.

Också Internationella valutafonden (IMF) söker utveckla kontakterna med

nationella parlamentariker.2Report of the Working Group of IMF Executive

Directors on Enhancing Communication with National Legislators. 15 januari

2004. Inom IMF har en arbetsgrupp tillsatts i detta syfte. IMF har arbetat

nära PNoWB bl.a. genom att anställda vid IMF har deltagit i de årliga

möten som anordnats av PNoWB. När frågor av intresse för IMF har diskuterats

vid konferenser anordnade av Interparlamentariska unionen (IPU) har IMF

deltagit som observatör. Vidare har IMF anordnat seminarier i enskilda

länder, bl.a. i Zambia, Indonesien och Kenya, i syfte att förklara IMF:s

roll för parlamentariker.

Utskottet vill framhålla att det är angeläget att söka legitimitet för

ett effektivt bistånd hos bl.a. givarländernas medborgare genom ett

engagemang från deras valda parlamentariker.

Parlamentarikers respektive intressegruppers aktivitet

Enskilda organisationer, s.k. NGO:er, är ofta aktiva i internationella

sammanhang, t.ex. genom att de anordnar möten i anslutning till större

internationella konferenser. Detta är i sig positivt.

Utskottet vill dock framhålla att parlamentariker är folkvalda. De har

därigenom i allmänna val vunnit en legitimitet som företrädare för

medborgarna i sitt hemland som NGO:er helt saknar. Trots detta har

påtryckargrupper, som kan vara ett slag av NGO:er, normalt större genomslag i

de opinionsbildnings- och inflytandeprocesser som föregår besluten i

internationella sammanhang. Från demokratisk synpunkt är detta problematiskt

bl.a. därför att det kan leda till en falsk föreställning om folklig

förankring av beslut, när förankringen i stället skett hos en grupp aktivister

utan definierat mandat eller ur demokratisk synpunkt säkra interna

beslutprocesser och av vilka ansvar ej kan utkrävas.

Folkets valda representanter bör ha möjlighet att tidigt och i relevanta

forum delta i den strategiska opinionsbildning som får betydelse för

förhållandena i respektive hemländer. Alternativet är att parlamentarikerna

i samband med ratifikation eller antagande av följdlagstiftning i det

egna parlamentet bara kan acceptera eller förkasta dokument i sin helhet,

vilka de själva inte kunnat påverka annat än marginellt men som starkt

influerats av intressegrupper.

Riksdagsledamöters möjlighet att delta i internationella konferenser

Utskottets resonemang om parlamentarikers legitimitet innebär att det är

viktigt att riksdagens ledamöter har möjlighet att delta i internationella

konferenser. Det är inte tillfredsställande om det främst är påtryckargrupper

med stora ekonomiska resurser som kan göra sin röst hörd.

Riksdagen bör således avsätta tillräckliga finansiella resurser för detta

ändamål. Vid beslut om vilka ledamöter som ska delta bör beaktas vikten

av att politiska åsiktsskillnader avspeglas, men också att den tyngd

väljarna givit åt olika uppfattningar får genomslag. En jämn könsfördelning

ska eftersträvas.

En bedömning av vilka konferenser som riksdagens ledamöter ska delta i

bör göras mot bakgrund av flera faktorer. Frågor där riksdagen särskilt

har engagerat sig är viktiga att följa upp internationellt. Samtidigt kan

andra frågor, som riksdagen ännu inte uppmärksammat, vara angelägna att

informera sig om. En avvägning får också göras mot i vilken utsträckning

parlamentarikerna kan förväntas få tillfälle att utöva inflytande, formellt

eller informellt. Mindre meningsfulla konferenser ska undvikas.

Inte minst konferenser om internationell finansiell stabilitet kan beröra

flera utskott. Det är då viktigt att finna former som innebär att alla

berörda utskott engageras. Det kan röra sig om så enkla saker som att

återrapporteringen sker inte bara till det utskott som skickat representanter

utan till samtliga berörda utskott.

Riksdagsstyrelsen har tidigare gjort ställningstaganden som ligger i linje

med vad utskottet anfört i denna del.

Parlamentariker i internationella sammanhang

Enskilda riksdagsledamöter som uppträder i internationella sammanhang kan

inte binda riksdagen. Det torde dock vara en styrka i internationella

sammanhang att kunna hänvisa till en riksdagens ståndpunkt i de frågor

som diskuteras. Det är naturligt att riksdagens ledamöter söker olika

vägar, också på den internationella arenan, i syfte att vinna genomslag

för riksdagens uppfattningar i skilda frågor. En ökad internationell

aktivitet kan i sig vara ett incitament för riksdagen i dess helhet att

ägna internationella frågor ökad uppmärksamhet i det vardagliga arbetet.

Om riksdagens syn på olika frågor sprids internationellt blir arbetet i

riksdagen med frågorna mer relevant. Det är därför viktigt att de

riksdagsledamöter som deltar i t.ex. en viss interparlamentarisk konferens är

väl förtrogna med riksdagens beslut i de frågor som ska diskuteras.

Regeringens särskilda roll i utrikespolitiken måste naturligtvis respekteras.

Vid WTO:s ministermöte i Singapore i december 1996 gavs ett intressant

exempel på parlamentariskt inflytande. Dåvarande handelsministern, som

ledde den svenska delegationen, har i ett tal redovisat följande:

I delegationen ingick två riksdagsledamöter, en socialdemokrat och en

moderat, som dessutom var ledamöter i riksdagens EU-nämnd. Detta gjorde

att jag genom sammansättningen av delegationen kunde förvissa mig om

parlamentarisk förankring när det blev nödvändigt. Jag frågade helt enkelt

om de, på vägar av sina partigrupper, var emot att jag röstade på ett

visst sätt i slutförhandlingarna. Det är samma formulering som EU-nämndens

ordförande använder för att konstatera att det inte finns en majoritet

emot regeringens föreslagna agerande i ministerrådet. Ett nekande besked

från parlamentsledamöterna i Singapore gav mig ett väsentligt mandat.3Björn

von Sydow Decision making in a European Perspective (tal 1997-06-14).

Detta är ett exempel på hur parlamentariker kan medverka i internationella

processer.

Utskottet vill vidare erinra om att internationella frågor är lättare att

förankra nationellt om valda parlamentariker kan få insyn och kunskap

internationellt. Parlamentarikernas internationella arbete måste återkopplas

till den nationella debatten. För riksdagens del innebär det att det ska

ske en återkoppling till riksdagen sedan riksdagsledamöter deltagit i

internationella konferenser.

Om de internationella erfarenheterna kan utnyttjas i den nationella

politiken ökar också incitamenten för att vara aktiv i internationell politik.

Koppling mellan internationell och nationell politik innebär att

internationell aktivitet bör värdesättas nationellt. Det är viktigt att kunskap

om de insatser som görs av parlamentariker internationellt sprids också

nationellt.

Frågan om demokrati på internationell nivå kan ibland leda till krav på

att organisationer som WTO och Världsbanken ska vara mer demokratiska.

Det är dock oklart vad det är som åsyftas med detta. Är det demokratiskt

att Maltas knappt 400 000 invånare har samma inflytande som Kinas nära 1,

3 miljarder invånare? Varför ska icke-demokratiska länder ha samma inflytande

som demokratiska länder, om det är demokrati som eftersträvas?

Riksdagens och regeringens dialog

I det föregående har utskottet argumenterat för vikten av att enskilda

parlamentariker är aktiva i internationella sammanhang. Riksdagen bör

också föra en löpande dialog med regeringen.

Utskottet vill hänvisa till sitt tidigare ställningstagande att regeringen

bör verka för att folkets valda representanter får vederbörliga

påverkansmöjligheter såväl i förberedelsefasen inför betydelsefulla

internationella

konferenser (exempelvis inom kommittéer som förbereder sådana konferenser)

som när dessa konferenser genomförs (bet. 2001/02:UU4 s. 16).

Utskottet vill särskilt betona att när det gäller viktigare internationella

konferenser som den svenska regeringen anordnar är det en självklarhet

att riksdagsledamöter erbjuds utrymme att delta och påverka.

Vid konferensen om Bretton Woods-institutionerna i riksdagen den 28 januari

2004 framhöll flera talare vikten av att stärka det parlamentariska

inflytandet. Statsrådet Gunnar Lund anförde att regeringen har som ambition

att ha en närmare dialog med riksdagen. Inför årsmötena i IMF och

Världsbanken borde det, enligt statsrådet, tas kontakt mellan riksdagen och

regeringen. För närvarande finns en sådan kontakt mellan regeringen och

intresseorganisationerna.

Utskottet välkomnar utvecklade kontakter mellan riksdag och regering i

dessa frågor. Som utskottet anfört ovan har parlamentariker mer demokratisk

legitimitet än intresseorganisationer och en ordning där intressegrupper

har större inflytande än riksdagen över Sveriges agerande i Bretton

Woods-institutionerna är olämpligt.

Utskottet förutsätter således att regeringen utvecklar en närmare dialog

med riksdagen kring dessa frågor. Regeringen bör ta initiativ till en

diskussion om formerna för dialogen.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om riksdagens tillkännagivande

i betänkande 2003/04:UU3 Sveriges politik för global utveckling (s.

160):

Flera motioner efterfrågar ett ökat inflytande för riksdagen. Utskottet

noterar att Världsbanken initierat ett flertal möten med parlamentariker

för att öka dessa aktörers intresse för och inflytande över bankens

verksamhet. Utskottet välkomnar detta men anser samtidigt att det är angeläget

att den svenska riksdagen av regeringen informeras om och kan påverka

bankens arbete. Utskottet anser att detsamma bör gälla för IMF och de

regionala bankerna. Utskottet anser det därför angeläget att regeringen

med regelbundna intervall för riksdagen, i en särskild skrivelse, redovisar

hur arbetet i dessa institutioner förlöper och vilka de svenska

prioriteringarna är. Riksdagen får därigenom möjlighet att delge sina synpunkter

på regeringens arbete i de olika bankerna och finansieringsinstitutionerna.

Detta bör ges regeringen till känna.

Den skrivelse som riksdagen beställt torde jämte kontakterna inför

institutionernas årsmöten skapa goda förutsättningar för riksdagen att få

insyn och kunna utöva inflytande. Det ligger också i regeringens intresse

att förankra de ståndpunkter som framförs internationellt. Det är en styrka

att kunna hänvisa till att ståndpunkterna är förankrade.

Utskottet övergår nu till att behandla skrivelsen och motionerna.

Tobinskatten - global skatt på valutatransaktioner

Skrivelsen

Regeringen erinrar i skrivelsen om att 1990-talets kriser, och då särskilt

Asienkrisen, har medfört en intensifierad debatt om finansiell stabilitet.

Det som i dagligt tal kallas för globaliseringen har ofta hamnat i centrum

för debatten. Genom globaliseringen har de nationella finansiella marknaderna

integrerats och omfattningen av de globala kapitalflödena har ökat dramatiskt.

Debatten kring den finansiella globaliseringen och behovet av att främja

finansiell stabilitet har ånyo väckt intresset för förslaget om en

omsättningsskatt på valutatransaktioner. Professor James Tobin lanserade på

1970-talet en nygammal idé om omsättningsskatt på valutatransaktioner.

Förslaget syftade i första hand till att skapa större handlingsutrymme

för länder att bedriva en självständig finans- och penningpolitik. Frågan

om finansiella kriser var av underordnad betydelse i Tobins resonemang,

liksom frågan om skatteintäkterna. Det är emellertid dessa två aspekter

av förslaget som rönt störst uppmärksamhet på senare år.

Det råder starkt delade uppfattningar huruvida valutamarknadens omsättning

är en väsentlig orsak till finansiella kriser och om förslaget om en

Tobinskatt skulle kunna motverka uppkomsten av sådana kriser. Debatten om

skatten har varit mest framträdande i Europa och Kanada. Frankrikes

president Jacques Chirac och f.d. premiärminister Jospin gjorde uppmärksammade

uttalanden till stöd för Tobinskatten. Tysklands förbundskansler Schröder

har manat till debatt i EU, men har samtidigt framhållit att han är tveksam

till Tobinskatten. I november 2001 fattade Frankrikes nationalförsamling

ett principbeslut om att Frankrike ska införa en Tobinskatt så snart som

samtliga EU:s medlemsländer ställer sig bakom förslaget. På liknande sätt

antog Kanadas federala parlament i mars 1999 ett positivt, men icke

bindande, uttalande om en transaktionsskatt på den internationella

valutahandeln.

Andra har intagit en mer kritisk hållning till förslaget. Den europeiska

kommissionen presenterade i mars 2002 för EU:s finansministrar en

globaliseringsrapport som bl.a. berör Tobinskatten. Kommissionen pekade på

att en Tobinskatt, tvärtemot Tobins avsikt, riskerar att öka fluktuationerna

i valutakurser. En stor del av de kortsiktiga valutatransaktionerna har

nämligen en stabiliserande funktion. Varje valutatransaktion med en

bakomliggande kapital- och varutransaktion ger upphov till en lång rad

affärer mellan olika banker där valutahandlare i flera led försöker täcka

risken av valutatransaktionen. En Tobinskatt skulle därmed kunna leda

till ökade risker och verka destabiliserande på valutamarknaderna. Dessutom

drog kommissionen slutsatsen att en Tobinskatt sannolikt är för begränsad

för att avskräcka valutaspekulanter eller kapitalflykt vid förväntningar

om en devalvering, och det är just vid sådana tillfällen som valutarörelserna

blir som häftigast.

Europaparlamentet har också behandlat frågan vid ett flertal tillfällen.

Parlamentet höll bl.a. en diskussion om Tobinskatten redan 1993, efter

krisen för det europeiska växelkurssamarbetet, EMS. I mars 1999 lade

parlamentet fram en ingående rapport om Tobinskatten. Rapporten var kritisk

till påståendet att en Tobinskatt skulle bidra till minskad risk för

valutakriser medan inkomsterna av en skatt antogs vara betydande. Med

hänvisning till problemen med att införa en skatt på valutatransaktioner

drog rapporten också slutsatsen att en Tobinskatt måste införas på global

nivå för att nå syftet att öka den finansiella stabiliteten.

Samma slutsats drog G7-ländernas finansministrar i ett uttalande om

Tobinskatten vid toppmötet i Genua i juli 2001. De menade att skatten kan

öka den finansiella instabiliteten om det inte råder en global överenskommelse

om att införa den. Dessutom pekade G7-länderna på risken för att skatten

bidrar till ökade växelkursfluktuationer, att den inte är tillräckligt

avskräckande för att motverka kapitalflykt och att den drabbar samtliga

former av kortfristiga kapitalflöden och därmed är skadlig för tillväxten.

Också i internationella organisationer har förslaget om Tobinskatten

diskuterats vid flera tillfällen, men då mer med utgångspunkt i skattens

eventuella inkomstbringande fördelar. Framför allt har skatten behandlats

inom ramen för FN. Den s.k. Carlsson - Ramphal - kommissionen (1995)

presenterade bl.a. Tobinskatten som ett sätt att finansiera FN:s bistånd

och annat utvecklingsbistånd. Rapporten underströk också behovet av att

beakta de många praktiska problem som finns med förslaget. På senare tid

aktualiserades frågan om skatt på valutatransaktioner i förberedelserna

inför det s.k. högnivåmötet om utvecklingsfinansiering, UN Conference on

Financing for Development, som ägde rum i mars 2002 i Monterrey, Mexiko.

Regeringen anför att det således råder mycket delade uppfattningar om

huruvida Tobinskatten skulle vara ett effektivt medel för att motverka

finansiella kriser. Vissa har förkastat förslaget. Andra pekar på olösta

frågor som förslaget aktualiserar. Stort samförstånd råder emellertid om

att en eventuell Tobinskatt kräver en global överenskommelse. Skatten

måste vara baserad på ett multilateralt åtagande från alla relevanta länder

i det finansiella systemet. Därmed är Tobinskattens införande avlägset i

dagsläget.

Samma sak gäller en rad andra förslag som, i likhet med Tobinskatten,

lagts fram i kölvattnet av Asienkrisen. Bland annat har förslag formulerats

om växelkurssamarbete mellan USA, EU och Japan, en global centralbank, en

form av internationell finansinspektion, eller ett offentligt försäkringsbolag

för att skydda privata investerare mot betalningsinställelser på skuld.

Det

råder i många fall tveksamhet om fördelarna med dessa förslag och om olika

praktiska aspekter av dem. Det har därför inte hittills varit möjligt att

nå en överenskommelse om att genomföra den här typen av reformer. Därmed

har behovet ökat av att undersöka andra vägar att främja finansiell

stabilitet som inte i första hand förutsätter nya institutionsbyggen eller

fullständig global enighet. När vi värderar och prioriterar olika sätt

att främja internationell finansiell stabilitet, måste vi beakta de

frågetecken kring Tobinskattens förmåga att uppnå avsedda effekter liksom

det faktum att den förutsätter internationell enighet. Andra vägar att

förebygga och hantera finansiella kriser bör ges prioritet.

Motionerna

I flera motioner diskuteras Tobinskatten. I motionerna 2003/04:Fi12 av

Karin Pilsäter m.fl. (fp), 2002/03:Fi202 av Sten Tolgfors (m), 2003/04:U322

av Bo Lundgren m.fl. (m) samt 2002/03:U294 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

avvisas tankarna på en Tobinskatt. Stöd för Tobinskatt uttrycks i motionerna

2003/04:Fi251 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) samt 2002/03:U263 och 2003/04:Fi264,

båda av Lotta N Hedström m.fl. (mp).

Utskottet

Utskottet har tidigare anfört att de problem som tas upp i debatten om

Tobin-skatten är väsentliga för den internationella utvecklingen i stort,

inte minst eftersom de utgör aspekter på vad som kommit att kallas

globaliseringen (yttr. 2000/01:UU3y). Problemen hänger inbördes samman och

det har föreslagits en rad olika medel, däribland införandet av en Tobinskatt,

för att komma till rätta med dem.

Som regeringen konstaterar råder det mycket delade uppfattningar om

huruvida Tobinskatten skulle vara ett effektivt medel för att motverka

finansiella kriser. Vissa har förkastat förslaget medan andra pekar på

olösta frågor som förslaget aktualiserar. Stort samförstånd råder emellertid

om att en eventuell Tobinskatt kräver en global överenskommelse. Skatten

måste vara baserad på ett multilateralt åtagande från alla relevanta länder

i det finansiella systemet. Därmed är Tobinskattens införande i praktiken

en omöjlighet.

Man måste beakta den omfattande kritiken av inte bara Tobinskattens förmåga

att uppnå avsedda effekter utan också det faktum att den förutsätter total

internationell enighet. Regeringen pekar i skrivelsen på andra vägar att

förebygga och hantera finansiella kriser. Dessa vägar bör användas.

Utskottet finner inte någon riksdagens åtgärd påkallad med anledning av

motionerna.

Åtgärder för finansiell stabilitet samt IMF:s och Världsbankens

verksamhet

Skrivelsen

Regeringen anför i skrivelsen att Mexikokrisen och Asienkrisen blev

väckarklockor för det internationella samfundet. Sedan dess pågår ett

intensivt och omfattande arbete för att öka stabiliteten i det globala

finansiella systemet. Det handlar om att förebygga kriser, men också om

att hantera de kriser som trots allt kommer att uppstå i framtiden.

Det finns inga enkla lösningar. Olika kriser och länder kräver olika typer

av insatser. För att nå resultat krävs en bred uppsättning åtgärder och

att ett stort antal länder respekterar dem. Att förstärka det finansiella

systemet är en fortlöpande process. Regeringen välkomnar den internationella

diskussion som tagit fart om vilken typ av åtgärder som är lämpliga för

att främja finansiell stabilitet på lång sikt, men strävar samtidigt efter

att åstadkomma förbättringar inom existerande strukturer.

Regeringens strategi för främjandet av finansiell stabilitet identifierar

fyra övergripande områden där reformarbetet behöver drivas vidare:

Regelverk

Kapitalflöden

Krishantering

Styrformer.

Regeringen presenterar ett antal förslag inom respektive område.

Regelverk

Utvärderingen och vidareutvecklingen av existerande regelverk och tillsyn

av de finansiella marknaderna måste fortsätta. Reglerna måste hålla jämna

steg med den snabba utvecklingen på de finansiella marknaderna.

Införandet av redan utarbetade minimiregler inom det finansiella området

måste intensifieras. Införandet ska i första hand ske på frivillig basis

med hjälp av bistånd och under övervakning av IMF. Däremot behövs olika

typer av påtryckningar från det internationella samfundet för att få de

länder som brister i genomförande att införa minimireglerna. Dessutom

krävs tvingande åtgärder mot de länder som underlättar eller direkt

inbjuder till missbruk av det finansiella systemet, i form av t.ex.

penningtvätt.

För att förbättra utvecklingsländernas möjligheter att införa minimiregler

och riktlinjer för tillsyn måste det tekniska biståndet och olika typer

av kunskapsstöd till länderna öka. Det svenska biståndet för att främja

efterlevnaden av internationella minimiregler och finansiell tillsyn bör

höjas. Det kan ske genom ökat stöd till IMF:s tekniska bistånd för

genomförande av minimiregler och genom samverkan med t.ex. Världsbanken och

de regionala utvecklingsbankerna.

Kraftfulla åtgärder krävs mot de länder som inte vill införa de internationella

minimireglerna och som inte vill samarbeta eller utbyta information med

andra länders tillsynsmyndigheter. IMF bör få en mer framträdande roll i

övervakningen av dessa länder. Samtidigt måste det gränsöverskridande

samarbetet och kunskaps- och informationsutbytet mellan tillsynsmyndigheterna

öka.

Ambitionsnivån i kampen mot penningtvätt måste höjas. Bankernas incitament

att kontrollera kontoinnehavare och anmäla misstänkta fall av penningtvätt

måste stärkas. Det gäller också samarbetet och informationsutbytet mellan

bankerna och myndigheterna i respektive land och mellan olika länder.

Analyser bör genomföras om de metoder som utvecklas mot bekämpning av

terroristfinansiering även kan användas i bekämpningen av den generella

penningtvätten.

Kapitalflöden

IMF bör fortsätta att identifiera potentiella risker i enskilda medlemsländer

samt vidareutveckla metoder för att hantera olika risker. En risk som bör

uppmärksammas är ländernas val av växelkurssystem.

Studier av 1990-talets kriser visar att problem kan uppstå i en situation

med fast växelkurs och fria kapitalrörelser. Det visar att tillväxtländer

med fast växelkurs bör gå gradvis till väga när de tar bort olika

kapitalbegränsningar. Metoder för gradvisa kapitalliberaliseringar som

skräddarsys efter enskilda länders förutsättningar och omständigheter bör

utvecklas. IMF kan hjälpa länder att liberalisera kapitalrörelserna.

I vissa situationer kan det vara motiverat att länder inför begränsningar

i de kortfristiga kapitalflödena. Det mest kända exemplet än när Chile i

början av 1990-talet införde begränsningar av det kortfristiga kapitalflödet.

Den internationella acceptansen för denna typ av åtgärder bör öka.

Begränsningarna ska vara icke-diskriminerande, marknadsmässiga och temporära.

De måste ingå i ett bredare ekonomiskt åtgärdspaket, och dessutom måste

en plan för avveckling av begränsningarna presenteras. IMF bör i dessa

sammanhang ha en rådgivande roll.

Krishantering

IMF bör fortsatt vara den organisation som har det främsta ansvaret för

att hantera internationella finansiella kriser genom både utlåning och

rådgivning. Grunden i konditionaliteten, dvs. de villkor som IMF ställer

på de länder man lånar ut till, bör vara att de villkor som ställs ska

rymmas inom IMF:s kärnområden, dvs. makroekonomiska och finansiella frågor.

Konditionaliteten bör också bli mer resultatorienterad. Det innebär att

villkoren för lån hellre bör utgå i från de resultat man vill uppnå i

stället för vilka enskilda ekonomisk-politiska åtgärder som ska genomföras.

Därmed ökar flexibiliteten och låntagarländernas ansvar för att själva

vidta de åtgärder som krävs för att häva den akuta krisen och skapa en

långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling. Vidare måste öppenheten öka.

Vid en lånesituation måste tydligt framgå vad som är IMF:s krav eller

konditionalitet och vilka mål låntagarländerna själva sätter inom ramen

för låneprogrammet.

Den privata sektorns deltagande i och ansvar för finansieringen och

hanteringen av finansiella kriser måste öka. Systemet och ramverket för den

privata sektorns medverkan måste stärkas och förtydligas. Till exempel

bör s.k. standardklausuler i obligationskontrakt användas i större

utsträckning. Standardklausuler ökar möjligheterna till omförhandlingar av

villkoren i obligationslån.

En internationell konkurs- eller skuldomstruktureringsmekanism bör skapas.

En sådan mekanism skulle ge en mer ordnad och snabbare skuldomstrukturering,

eller t.o.m. nedskrivning av skulder, för de länder som hamnat i en

ohållbar skuldsituation. Därmed skulle också förloppet vid kriser bli mindre

utdraget och den slutliga kostnaden för krisen lägre.

Styrformer

Arbetet i olika organisationer med att utveckla finansiella standarder

och koder behöver samordnas bättre. De organisationer som arbetar med att

utveckla minimiregler och riktlinjer bör också utöka antalet medverkande

länder. Det kan ske genom samråd eller genom utvidgat medlemskap. Fler

tillväxtländer bör inkluderas i arbetet för att öka ländernas motivation

att genomföra reformer och införa minimiregler.

Alla länder ska ha möjlighet att delta i diskussionen om reformeringen av

det internationella finansiella systemet. Utvecklingsländerna måste kunna

göra sina röster hörda. Därför bör t.ex. utvecklingsländernas formella

inflytande i IMF stärkas. Vidare bör utvecklingsländerna ges ökat tekniskt

stöd för att effektivisera deras arbete i IMF och förbättra deras kompetens

i de frågor som IMF ansvarar för. IMF:s årsmöten bör ges en tydlig och

förstärkt roll som en global avstämning av åtgärder för förebyggande och

hantering av finansiella kriser. Därmed skulle man kunna få en fortlöpande

inventering av existerande åtgärder, förslag om nya åtgärder samt en

översyn av behovet av resurser för att genomföra åtgärderna.

För att förbättra regelverken och tillsynen i relevanta tillväxt- och

utvecklingsländer krävs utökade resurser. Den privata sektorn bör delta

i finansieringen av sådan verksamhet eftersom stabila finansmarknader

även ligger i den privata sektorns intresse. En möjlighet är att nå en

överenskommelse mellan industriländerna i t.ex. OECD om att höja avgifterna

för finansmarknadernas tillsyn och avsätta detta belopp till internationella

stödinsatser. Denna möjlighet bör utredas närmare.

Motionerna

I motionerna tas olika aspekter av internationell finansiell stabilitet

upp.

I motion 2003/04:Fi12 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) anförs att Sveriges

arbete kring de internationella finansmarknaderna bör inriktas på fem

områden. För det första bör Sverige fortsatt verka för ytterligare

avregleringar av marknaderna samt för ett ökat stöd till länder som vill

öppna sin ekonomi mot omvärlden, för det andra verka för ökad öppenhet.

På nationell nivå innebär detta att staters öppenhet kring beslut och mål

för den ekonomiska politiken bör öka samt att den ekonomiska statistiken

bör bli mer tillförlitlig. Till exempel bör övervägas hur IMF ytterligare

kan pressa enskilda länder att offentligöra de rapporter om landets

ekonomiska situation som IMF tar fram. På företagsnivå handlar det om

riktlinjer för revision och öppenhet om aktieägare m.m. För det tredje bör

Sverige verka för att regler och tillsynsstandarder genomförs, bl.a. genom

att arbeta för ökat tekniskt bistånd till t.ex. tillväxtländerna. För det

fjärde bör Sverige verka för mer skuldavskrivningar för de fattigaste

länderna, och för det femte bör Sverige driva på för en ökad samordning

av det internationella reformarbete på det finansiella området som pågår.

Vidare bör u-ländernas ställning i IMF och andra internationella forum

stärkas, t.ex. vad gäller frågor om öppenhet och finansiell stabilitet.

Enligt motionärerna bör det också övervägas att införa en internationell

finansinspektion. En alternativ lösning är att IMF:s tillsynsverksamhet

tydligare än i dag särskiljs från IMF:s övriga verksamheter (yrkande 3).

I motion 2003/04:U322 av Bo Lundgren m.fl. (m) anförs att den viktigaste

lärdomen av u-ländernas finanskriser är att det behövs kraftfulla

finansinspektioner och tydliga lagar som reglerar förhållandet på

kreditmarknaderna.

Banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitutioner måste stå fria

från ländernas regimer. Risken är annars stor att den offentliga lagstiftningen

sätts ur spel genom att statsägda och regimnära banker de facto följer

andra och dolda spelregler. Sverige bör därför i IMF verka för en kod för

transparenta och öppna finansmarknader så att otillbörlig statlig och

annan påverkan på banker och andra finansiella aktörer förhindras (yrkande

4).

I motion 2003/04:Fi251 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) anförs att IMF och

Världsbanken i utlåningssituationer pådyvlat de låntagande länderna hårda

ekonomiska program som inte tagit hänsyn till vare sig ländernas

betalningsförmåga eller programmens sociala eller ekologiska effekter. Sverige

bör därför i internationella sammanhang verka för att hindra IMF och

Världsbanken från att påtvinga enskilda länder en viss ekonomisk politik,

som t.ex. avregleringar av valutamarknaderna. Varje land bör själva få

bestämma vilken politik och vilka verktyg som ska användas för att uppnå

finansiell stabilitet (yrkande 3). Regeringen bör också ta initiativ till

en internationell diskussion om vilka institutioner och regelverk som

behövs för att inte 1980- och 1990-talens spekulationskaruseller ska

upprepas. Tonvikten bör ligga på finansiella verktyg som premierar stabilitet,

ekologisk uthållighet och utjämning mellan länder (yrkande 4).

I motion 2003/04:Fi251 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) anförs vidare att

Sveriges strategi i internationella församlingar måste bli mer öppen och

transparent. Till exempel är det viktigt att medborgarna i de nordiska

och baltiska länderna får information om hur deras representanter i den

nordisk-baltiska representationen agerar i IMF och Världsbanken. I andra

länder presenteras årsrapporter om representationens arbete, utfrågningar

anordnas och information läggs ut på Internet. Någon sådan ordning finns

inte i de nordisk-baltiska länderna. Regeringen bör därför arbeta för att

införa en liknande ordning vad gäller den nordisk-baltiska representationen

(yrkande 6). Vidare bör regeringen årligen rapportera till riksdagen om

Sveriges agerande i IMF och Världsbanken. Inför institutionernas vår- och

höstmöten bör också ansvarig minister offentliggöra och diskutera den

svenska linjen i olika frågor (yrkande 7).

Utskottet

Utskottet har nyligen behandlat frågor om de internationella

finansieringsinstitutionerna i sitt betänkande om Sveriges politik för global

utveckling. Utskottet vill erinra om följande uttalande i betänkandet (bet.

2003/04:UU3 s.160):

Världsbanken och IMF har förändrat sin verksamhet väsentligt under de

senaste åren och anpassat den till en fördjupad förståelse kring vad som

är effektivt utvecklingssamarbete och relevanta makroekonomiska åtgärder

i fattiga länder. Verksamheten behöver dock anpassas kontinuerligt till

nya rön och förändrade förutsättningar. Utskottet anser det därför viktigt

att Världsbanken och IMF fortsätter denna förändringsprocess inklusive

ett ökat inflytande för utvecklingsländerna. Sverige har sedan länge drivit

en politik för att Världsbanken skall ta mer sociala och miljömässiga

hänsyn vid utformningen av sina projekt och program. Sedan 1997 har en

omfattande reformprocess genomförts i banken med syfte att effektivisera

verksamheten och fokusera tydligare på fattigdomsbekämpning. Världsbanken

gör i dag också ambitiösa miljökonsekvensbedömningar och har nyligen även

presenterat en miljöstrategi. Utskottet menar att Bretton Woods-institutionerna

fyller en viktig funktion, inte minst beträffande den internationella

finansiella stabiliteten liksom för finansieringen av fattigdomsbekämpningen.

Utskottet erinrade vidare i betänkandet om att Sverige inom EU har verkat

för att ge stöd till en förstärkning och rationalisering av FN-systemet,

inklusive de operativa fonderna och specialprogrammen och varit drivande

när det gäller att tillförsäkra givarna en effektiv kontroll och insyn i

både de ekonomiska processerna och i att stärka koordinering mellan de

olika FN-organen, Bretton Woods-institutionerna, WTO och de regionala

utvecklingsbankerna.

Utskottet vidhåller sin uppfattning.

Vidare kan utskottet konstatera att motionärernas krav i det nu aktuella

ärendet om större öppenhet, förbättrade regelverk och tillsyn och ett

ökat inflytande för utvecklingsländerna i IMF i flera avseenden överensstämmer

med den syn som regeringen redovisar i skrivelsen.

Utskottet vill också erinra om följande uttalande (bet. 2003/04:UU3

Sveriges politik för global utveckling s. 32):

Utskottet menar att demokrati och god samhällsstyrning utgör ett grundläggande

huvuddrag i politiken för en rättvis och hållbar global utveckling.

Betydelsen av demokrati och god samhällsstyrning har inte lyfts fram

tillräckligt i tidigare utvecklingsansträngningar. Demokrati, mänskliga

rättigheter och jämställdhet är grundläggande förutsättningar för en rättvis

och hållbar global utveckling och de kan sägas vara både mål och

medel.

Utskottet anförde också (bet. 2003/04:UU3 s. 170):

Demokrati kräver bl.a. fria val och fungerande politiska partier som kan

representera medborgarnas intressen. En viktig aktör i detta arbete är

parlamenten och de politiska partierna.

Demokrati och god samhällsstyrning är således av stor vikt.

Man kan diskutera orsakssambanden, men erfarenheten visar att fattigdom

och svält är mindre vanligt förekommande i demokratier än i icke-demokratier.

En annan aspekt, som erinrades om vid konferensen om Bretton

Woods-institutionerna i riksdagen den 28 januari 2004, är att det inte finns

några

empiriska exempel på att demokratier går i krig med varandra.4Levy, J.

(2002), "War and Peace" i W. Carlsnaes, T. Rissne och Beth A. Simmons

(red.), Handbook of International Relations, SAGE Publications, London.

I en motion reses frågan om information om den nordisk-baltiska

representationens agerande i IMF och Världsbanken. Utskottet har ovan under

rubriken Riksdagens och regeringens dialog diskuterat hur riksdagens

kontakter med regeringen kan utvecklas. Utskottet förutsätter att regeringen

söker förbättra informationen både till riksdagen och medborgarna om den

nordisk-baltiska representationens agerande.

Motionerna kan med det anförda anses delvis tillgodosedda. Utskottet finner

inte skäl till någon riksdagens åtgärd med anledning av motionerna.

Stockholm den 17 februari 2004

På utrikesutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban Ahlin (s), Berndt

Ekholm (s), Carl B Hamilton (fp), Carina Hägg (s), Birgitta Ahlqvist (s),

Holger Gustafsson (kd), Kent Härstedt (s), Göran Lindblad (m), Cecilia

Wigström (fp), Kenneth G Forslund (s), Ewa Björling (m), Lotta N Hedström

(mp), Sermin Özürküt (v) och Kaj Nordquist (s).

Avvikande meningar

1. Tobinskatt

Lotta N Hedström (mp) och Sermin Özürküt (v) anför:

Fria och globala marknader ger inte bara guld utan också högst påtagliga

kostnader och nackdelar. Företag och länder tvingas till en mördande

konkurrens där man för att överleva tvingas tumma på miljö, anständighet

och medmänsklighet.

Som många namnkunniga ekonomer konstaterat - se t.ex. Tobin (2001),

Eichengreen (2000), Krugman (1999) och Stiglitz (1999) - har globaliseringen

lett till alltmer omfattande finanskriser och till att behovet av

kapitalregleringar fått förnyad aktualitet. Finanssektorn drabbades enligt

Världsbanken mellan 1980 och 1998 av 114 bank- och finanskriser. Under

1990-talet inträffade flera omfattande valutakriser. Detta bevisar att

den s.k. effektiva marknaden inte existerar i sinnevärlden.

Omsättningshastigheten

på ett kapital som inte längre har direkt koppling till äkta produktion

är svindlande. Den globala valutahandeln omsätter dagligen ca 1 785

miljarder dollar.5Bank for International Settlements

http://www.bis.org/press/p011009.

pdf Valutahandeln i världen är i dag ca 50 gånger större än varuhandeln.

Därför har förslaget om införandet av en skatt, ca 0,1 % på varje transaktion,

på globala valutatransaktioner, en s.k. Tobinskatt, fått brett stöd,

inte bara inom den framväxande globala rättviserörelsen utan också av

presidenterna i Brasilien, Frankrike och Chile. De avslutade nyligen ett

besök hos FN:s generalsekreterare där de framlade förslag om införande av

en skatt på valutatransaktioner för att finansiera en fond att användas

till hungerbekämpning i enlighet med FN:s millenniemål.

Syftet med skatten är dels att bromsa spekulationen, dels att generera

inkomster till finansiering av FN:s millennieutvecklingsmål som har som

första prioritet att avskaffa extrem fattigdom och hunger. I ett första

steg mot förverkligandet av global skatt på valutatransaktioner räcker

det med att ett antal länder visar vägen.

Tobinskatten står och faller inte med att alla länder ansluter sig. Tvärtom.

Därför är det viktigt att länder som Sverige står upp och kämpar för

förslaget. Ett förslag till fördrag finns redan framtaget. Det ska vara

öppet för alla länder att ansluta sig till fördraget, men det behövs inte

någon global enighet. Det ska träda i kraft när 30 länder har anslutit

sig eller när ett antal stater motsvarande minst 20 % av den globala

valutamarknaden är med. Denna grupp länder kan starta när som helst, det

enda som behövs är att ett land tar initiativ. Heikki Patomäki, professor

vid Nothingham Trent University har i boken Democratising

globalisation6http://www.

nigd.org/docs/HPatomaki_leaflet.pdf utvecklat en modell för Tobinskatten

enligt vilken det skulle räcka med ett 30-tal länder för att inleda ett

Tobin-skattsamarbete.

Innan Patomäkis modell avvisats finns det ingen anledning att avfärda

Tobinskatten på grund av föreställningen att den kräver global uppslutning.

Innan Patomäkis modell avvisats finns det ingen anledning att misstro

Tobinskatten som ett effektivt medel för att den kräver global uppslutning.

2. Åtgärder för finansiell stabilitet samt IMF:s och Världsbankens

verksamhet

Sermin Özürküt (v) anför:

IMF och Världsbanken har i utlåningssituationer pådyvlat de låntagande

länderna hårda ekonomiska program som inte tagit hänsyn till vare sig

ländernas betalningsförmåga eller programmens sociala eller ekologiska

effekter. Sverige bör därför i internationella sammanhang verka för att

hindra IMF och Världsbanken från att påtvinga enskilda länder en viss

ekonomisk politik, som t.ex. avregleringar av valutamarknaderna. Varje

land bör självt få bestämma vilken politik och vilka verktyg som ska

användas för att uppnå finansiell stabilitet. Regeringen bör också ta

initiativ till en internationell diskussion om vilka institutioner och

regelverk som behövs för att inte 1980- och 1990-talens spekulationskaruseller

ska upprepas. Tonvikten bör ligga på finansiella verktyg som premierar

stabilitet, ekologisk uthållighet och utjämning mellan länder.

Vidare vill jag framhålla att Sveriges strategi i internationella

församlingar måste bli mer öppen och transparent. Till exempel är det viktigt

att medborgarna i de nordiska och baltiska länderna får information om

hur deras representanter i den nordisk-baltiska representationen agerar

i IMF och Världsbanken. I andra länder presenteras årsrapporter om

representationens arbete, utfrågningar anordnas och information läggs ut på

Internet. Någon sådan ordning finns inte i de nordisk-baltiska länderna.

Regeringen bör därför arbeta för att införa en liknande ordning vad gäller

den nordisk-baltiska representationen. Vidare bör regeringen årligen

rapportera till riksdagen om Sveriges agerande i IMF och Världsbanken.

Inför institutionernas vår- och höstmöten bör också ansvarig minister

offentliggöra och diskutera den svenska linjen i olika frågor.

3. Insyn i IMF och Världsbanken

Lotta N Hedström (mp) anför:

De internationella finansiella institutionerna Internationella valutafonden

(IMF) och Världsbanken (WB) har en mycket stor påverkan på fattiga länders

utveckling genom sin makt över fattiga länders makroekonomiska reformer

och genom sitt direkta finansiella stöd.

Sverige ingår i en nordisk-baltisk krets och bekläder därför enligt en

rullande turordning IMF/WB-mandaten för vår del av världen. Dock förs

diskussionen mellan dessa länder kontinuerligt, varför UD konstant är

uppdaterat om aktuella ärenden och omröstningar. IMF och Världsbanken

håller två gånger per år mer policyorienterade möten där många länders

ministrar deltar. Det vore rimligt att den linje som Sverige framför på

dessa möten först diskuteras och sedan redovisas offentligt i riksdagen,

så att den också görs tillgänglig för allmänheten. Den position som

Sverige genom valkretsen avser att inta offentliggörs för riksdagen och

blir föremål för debatt, särskilt om principiellt intressanta fall är

aktuella eller om en ny policy ska beslutas. Därmed kan riksdagen vara

med och påverka regeringens arbete i ett tidigare skede.

Den stora direkta vinsten skulle vara den öppna och säkert livliga debatt

om ekonomiska världsordningsfrågor som skulle bli följden inför varje

höst- och vårmöte i Världsbanken och IMF. Genom t.ex. kammardebatter och

utfrågningar öppna för engagerade frivilligorganisationer skulle de globala

frågorna och fattigdomsbekämpningen i mycket större utsträckning bli en

medborgerlig angelägenhet

Riksdagen är naturligtvis redan i dag indirekt involverad i många beslut

som rör Sveriges agerande i IMF och Världsbanken genom sina anslag och

finansieringen av olika fonder och initiativ. Det har dock varit betydligt

sämre med informationen kring de mer övergripande positioner som Sverige

verkat i. En utförligare årlig rapportskrivelse från Regeringskansliet,

i likhet med vad som nu tillställs riksdagen om FN-arbetet, är således

ett elementärt krav.

Den dunkla ordning som nu råder är för övrigt inte alls allom given, utan

i många andra länder, inte minst USA, Frankrike, Italien och England, är

detta förankringsarbete en erkänd del i den parlamentariska vardagen. På

sikt bör även möjligheten att kunna skicka uppvaktande

parlamentarikerdelegationer

till ministermöten och involvera riksdagen i nomineringsförfarandet

diskuteras.