Bet. 2003/04:FIU18

Finansutskottets betänkande

2003/04:FIU18

Staten som arbetsgivare

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet tolv motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden 2003 vilka tar upp frågor med anknytning till statens

arbetsgivarpolitik. Dessa motionsyrkanden berör huvudsakligen chefsförsörjningen

och jämställdhetsaspekterna inom den statliga förvaltningen samt statliga

pensionsförmåner. Därutöver avser motionsyrkandena etnisk och kulturell

mångfald i den statliga sektorn respektive etiska uppföranderegler för

statstjänstemän.

Beträffande jämställdhetsaspekter på den statliga arbetsgivarpolitiken

anför utskottet att det är angeläget att regeringens jämställdhetsmål

fullföljs och att kvinnorepresentationen på höga poster inom statsförvaltningen

fortsätter att öka. I detta arbete har regeringen initierat en rad åtgärder

för att analysera och utjämna löneskillnader mellan kvinnor och män.

Utskottet konstaterar dessutom att det pågår arbete från regeringens sida

för att öka andelen och antalet kvinnliga myndighetschefer, ambassadörer

samt ledamöter i statliga styrelser.

I fråga om statliga pensionsförmåner framhåller utskottet vikten av att

staten har ett effektivt och försäkringsmässigt system för finansiering

av de anställdas avtalsförmåner. Konstruktionen av pensionspremier i

statliga avtalsförsäkringar har nyligen utretts av SPÅ-utredningen. Ärendet

är för närvarande under beredning inom Regeringskansliet.

Utskottet understryker vidare vikten av den etniska och kulturella mångfalden

på de statliga arbetsplatserna och konstaterar att det inom Regeringskansliet

pågår arbete med att utveckla olika åtgärder för ökad mångfald i

statsförvaltningen. Regeringen förbereder också en översyn av utformningen av

myndigheternas policy avseende etiska regler för anställda.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet fogas åtta reservationer och ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Myndighetschefernas bosättningsort

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi217.

2. Kvinnorepresentation på höga poster inom statsförvaltningen

Riksdagen avslår motion 2003/04:A371 yrkandena 1 och 3.

Reservation 1 (kd)

3. Löneskillnader mellan kvinnor och män i statsförvaltningen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Fi258 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:A302

yrkande 12.

Reservation 2 (v)

Reservation 3 (c)

Reservation 4 (m) - motiv

Reservation 5 (fp, kd) - motiv

4. Pensionspremier i statliga avtalsförsäkringar

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi228.

5. Pensionspremier vid tjänstledighet för upprätthållande av annan

anställning

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Fi263 och 2003/04:Fi304 yrkande 37.

Reservation 6 (kd)

6. Delpension för statligt anställda

Riksdagen avslår motion 2003/04:A370 yrkande 6.

Reservation 7 (fp)

7. Etnisk och kulturell mångfald i statsförvaltningen

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi247.

8. Etiska regler för statstjänstemän

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju447 yrkande 9.

Reservation 8 (fp)

Stockholm den 2 mars 2004

På finansutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-Erik Österberg (s),

Carin Lundberg (s), Sonia Karlsson (s), Kjell Nordström (s), Mats Odell

(kd), Agneta Ringman (s), Gunnar Axén (m), Tommy Waidelich (s), Christer

Nylander (fp), Hans Hoff (s), Tomas Högström (m), Agneta Gille (s), Yvonne

Ruwaida (mp), Cecilia Widegren (m), Gunnar Nordmark (fp), Siv Holma (v)

och Jörgen Johansson (c).

Utskottets överväganden

Myndighetschefernas bosättningsort

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsförslaget om bosättningsort för chefer i

utlokaliserade statliga myndigheter och verk.

Motionen

I motion Fi217 av Göran Norlander och Hans Stenberg (s) föreslås att

regeringen bör tillse att de som anställs som chefer i utlokaliserade

statliga verk och myndigheter även har sin bostad eller bosätter sig i

den ort där arbetet är beläget. Motionärerna framhåller att det skapas

ett trovärdighetsproblem om cheferna i dessa myndigheter och verk väljer

att pendla från orten där de arbetar. Skälet för detta problem anges vara

att utlokaliseringen av en statlig myndighet eller ett statligt verk

handlar om att skapa arbetstillfällen och samtidigt göra orten eller

regionen attraktiv för människor att bo i.

Utskottets ställningstagande

Regeringen har sedan 1995 en genomarbetad policy för chefsförsörjningen -

från rekrytering, introduktion, chefsutveckling, mål- och resultatdialog

till rörlighet samt löner och anställningsvillkor för chefer i

statsförvaltningen.

Policyn har myndighetschefer och överdirektörer som främsta målgrupp.

Huvudmålet med regeringens chefspolicy är att uppnå kvalitet i

chefsförsörjningen.

I rekryteringsarbetet strävar man därför efter att ta vara på den mest

lämpliga kompetens som finns bland såväl kvinnor som män och rekrytera så

kvalificerade ledare som möjligt inom statsförvaltningen. Regeringens

chefspolicy innehåller inte några föreskrifter beträffande myndighetschefernas

bosättningsort.

Enligt uppgifter som utskottet inhämtat från Regeringskansliet utgör

landshövdingarna den enda grupp myndighetschefer som nuförtiden är skyldiga

att bo i anvisad tjänstebostad, vanligtvis en del av residenset. Deras

bostadsförhållanden regleras i bestämmelserna i 47-49 §§

länsstyrelseinstruktionen

(2002:864). Övriga bestämmelser som tidigare reglerade anvisningen av s.

k. tjänstebostäder för vissa kategorier statstjänstemän har successivt

utmönstrats. I övrigt har dagens myndighetschefer inga tjänstespecifika

begränsningar i valet av sin bosättningsort.

Ett införande av "bosättningstvång" avseende chefer för de utlokaliserade

myndigheterna skulle enligt utskottets mening allvarligt försvåra

möjligheterna att rekrytera de utifrån regeringens målformulering mest lämpade

personerna för dessa poster. Utskottet anser dessutom att det är helt

främmande för det allmänna synsättet på dagens arbetsmarknad att styra

valet av bosättningsort för en viss grupp arbetstagare, även dessa med

operativt verksamhetsansvar. Det är därför utskottets mening att rekryteringen

av myndighetschefer även i fortsättningen ska ske med strikt hänsyn till

grundlagens (RF 11:9) krav om tillsättning av statlig tjänst på "sakliga

grunder, såsom förtjänst och skicklighet".

Med hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet motion Fi217 (s).

Kvinnorepresentation på höga poster inom statsförvaltningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att det är angeläget att kvinnorepresentationen på höga

poster inom statsförvaltningen fortsätter att öka. I denna strävan har

regeringen initierat en rad åtgärder för att öka andelen och antalet

kvinnliga myndighetschefer, ambassadörer samt ledamöter i statliga styrelser.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionsförslagen.

Jämför reservation 1 (kd) och särskilt yttrande (c).

Motionen

Kristdemokraterna begär i motion A371 att regeringen snarast återkommer

till riksdagen med en plan om hur man ska öka kvinnorepresentationen bland

myndighetschefer och ambassadörer (yrkande 1). Motionärerna anser att

regeringen inte tillämpat sina egna jämställdhetsdoktriner vid tillsättning

av myndighetschefer och ambassadörer, vilket resulterar i fortsatt låga

andelar kvinnor på ledande positioner i myndigheter och ambassader. Vidare

välkomnar motionärerna att regeringen nu uppnått delmålet att andelen

kvinnor i bolagsstyrelser där staten äger 100 % av aktierna ska vara minst

40 % år 2003. Målet om jämn könsfördelning i myndighetsstyrelser samt

bolag med statligt ägande har dock ännu inte uppnåtts. Därför föreslår

man att regeringen årligen bör rapportera till riksdagen om hur arbetet

fortskrider för att nå målet om jämn könsfördelning också i dessa styrelser

(yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Jämställdhet mellan kvinnor och män är en fråga med högsta prioritet i

dagens moderna samhälle. Jämställdhet handlar om rättvisa och fördelning

av ekonomisk och politisk makt. Den handlar om demokrati, om att värdera

kvinnor och män lika.

Ett av delmålen för jämställdhetspolitiken är en jämn fördelning av makt

och inflytande mellan kvinnor och män. En jämn representation av kvinnor

och män i beslutande organ är en viktig demokratifråga. Båda könen måste

vara representerade inom alla samhällsområden och på alla beslutsnivåer

för att de ska kunna påverka samhällsutvecklingen på lika villkor. Med en

jämn fördelning mellan kvinnor och män ökar också förutsättningarna för

ett bredare beslutsunderlag i olika samhällsfrågor.

Utskottet anser att regeringen och statsförvaltningen måste vara goda

föredömen i jämställdhetsarbetet. Därför ser utskottet positivt på att

ett fortsatt arbete med att öka andelen kvinnliga myndighetschefer samt

chefer inom utrikesförvaltningen ingår som en prioriterad fråga i regeringens

chefspolicy. Så långt som möjligt ska det enligt chefspolicyn alltid finnas

både en kvinnlig och en manlig kandidat med i det slutliga urvalet inför

tillsättningar av myndighetschefer. Denna målsättning ska genomsyra hela

personalpolitiken och kommer bl.a. till uttryck i jämställd basrekrytering

och aktivt befordringsarbete.

Huvudinriktningen för jämställdhetsarbetet under mandatperioden framgår

av regeringens skrivelse Jämt och ständigt (skr. 2002/03:140). Där

presenteras jämställdhetsmålet för regeringens chefspolicy - att hälften av

de nyutnämnda myndighetscheferna ska vara kvinnor och hälften män. Utskottet

konstaterar dock att 45 myndighetschefer nyutnämndes under 2003 - av dessa

var 36 % kvinnor. Andelen kvinnor bland samtliga myndighetschefer uppgick

i december 2003 till 32 %, medan andelen kvinnor bland utlandsmyndighetschefer

(ambassadörer och generalkonsuler) uppgick till 26 %. Andelen ambassadörer

som är kvinnor har däremot ökat från 18 % år 2000 till 24 % år 2003.

Året innan, i december 2002, uppgick andelen kvinnor i de centrala statliga

lekmannastyrelserna till 47 %. Denna andel är oförändrad sedan 2001. I de

regionala styrelserna däremot har andelen kvinnor ökat med 3 procentenheter

jämfört med 2001 och könsfördelningen är nu helt jämn, 50 % kvinnor och

50 % män. Andelen kvinnor bland de statliga kommittéernas ledamöter

inklusive ordförandeposten uppgick 2003 till 41 %, vilket är en ökning med

2,1 procentenheter sedan föregående redovisning.

Utskottet kan konstatera att de senaste årens personalpolitiska arbete

inom de statliga myndigheterna och styrelserna har inneburit förbättringar

och en kontinuerlig utveckling mot ökad jämställdhet. En fullständig

jämställdhet har emellertid ännu inte uppnåtts på de flesta höga poster

inom statsförvaltningen. Det krävs enligt utskottets mening ytterligare

insatser för att uppnå lika möjligheter till befordran och utveckling för

kvinnor och män.

Utskottet välkomnar därför regeringens planer på att intensifiera det

statliga personalpolitiska arbetet för att öka jämställdheten. Enligt

handlingsplanen för jämställdhetsarbetet under mandatperioden har regeringen

ambitionen att de statliga arbetsgivarna under de närmaste åren ska öka

andelen kvinnor på ledande befattningar. Arbetet med att uppnå total

jämställdhet på chefsnivån ska därmed fortsätta enligt de målsättningar

som angivits i regeringens chefspolicy. Dessutom avser regeringen att

utöka redovisningen genom att årligen redovisa andelen och antalet kvinnor

respektive män som utnämnts till myndighetschefer samt det totala antalet

av varje kategori. Regeringskansliets jämställdhetsplan 2003-2004 innehåller

därutöver ett mål att senast vid utgången av 2004 ska minst 30 % av

utlandsmyndighetscheferna vara kvinnor.

Utskottet noterar också att enligt det senaste ramavtalet om löner för

arbetstagare hos staten1RALS 2002-2004, bilaga 9 Lika möjligheter för

kvinnor och män. är de centrala parterna överens om att starta ett

utvecklingsarbete med målet att nå en jämnare könsfördelning i samtliga

befattningskategorier inom staten. Enligt uppgifter som utskottet inhämtat

från Arbetsgivarverket finns en arbetsplan för detta som sträcker sig

fram till mars 2005. Det operativa arbetet ska inledas i början av 2004.

Vidare uppmärksammar utskottet att regeringen har tillsatt en utredning

(dir. 2003:18) för att öka kunskapen om könssegregeringen på arbetsmarknaden

i stort. Utredaren ska bl.a. analysera vad som påverkar kvinnors och mäns

yrkesval samt vilka mekanismer som upprätthåller könssegregering på

arbetsplatser.

En prioriterad fråga för regeringen är också att se över rutinerna för

tillsättning av myndighetsstyrelser så att man kan påbörja det sista steget

mot en jämn fördelning även i centrala styrelser. I detta arbete ska

särskild uppmärksamhet läggas vid tillsättning av styrelser med ojämnt

antal ledamöter, då den udda platsen oftast tillsätts med en man.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att regeringen sedan 1998

årligen för riksdagen har redovisat könsfördelningen i statliga

myndighetsstyrelser på central och regional nivå. Den senaste redovisningen av

könsfördelningen i statliga lekmannastyrelser presenteras i budgetpropositionen

för 2004 (prop. 2003/04:1). Andelen kvinnor bland de statliga kommittéernas

ledamöter framgår av den årliga kommittéberättelsen (skr. 2002/03:103

avseende förhållandena 2003). Bakgrunden är de mål för kvinnorepresentationen

i statliga organ som riksdagen beslutade om med anledning av propositionen

om jämställdhetspolitiken inför 1990-talet.2Proposition 1987/88:105, bet.

1987/88:AU17, rskr. 1987/88:364. Redan i denna proposition fastslog

regeringen att de organisationer (t.ex. politiska partier, olika myndigheter

och arbetsmarknadens parter) som bereds tillfälle att nominera ledamöter

ska uppmanas att föreslå en kvinna och en man för varje plats. De som

inte hörsammar detta önskemål kan gå miste om en plats i det aktuella

organet. Målet om jämn könsfördelning i myndighetsstyrelser sattes

ursprungligen också i samma proposition.

Utskottet har i det ovan anförda kunnat konstatera att regeringen redan

har initierat en rad åtgärder som motsvarar de av motionärerna framförda

kraven. Utskottet förutsätter samtidigt att regeringens insatser för att

integrera och fullfölja jämställdhetsmålen i chefspolicyn för statsförvaltningen

praktiskt tillämpas vid utvecklingen av jämställd arbetsgivarpolitik i

samtliga statliga verksamheter. Mot denna bakgrund anser utskottet att

det inte finns skäl att föreslå något tillkännagivande med anledning av

den nu behandlade motionen. Motion A371 (kd) yrkandena 1 och 3 avstyrks

därmed.

Löneskillnader mellan kvinnor och män i statsförvaltningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att det är angeläget att regeringens jämställdhetsmål

fullföljs i den statliga arbetsgivarpolitiken. I detta arbete har regeringen

initierat en rad åtgärder för att analysera och utjämna löneskillnader

inom såväl den statliga sektorn som övriga delar av arbetsmarknaden. Mot

denna bakgrund avstyrker utskottet motionsförslagen.

Jämför reservationerna 2 (v), 3 (c), 4 (m) och 5 (fp, kd).

Motionerna

Vänsterpartiet anser i motion Fi258 att det behövs samverkan inom hela

den offentliga sektorn för att ta sitt gemensamma ansvar som arbetsgivare

i arbetet med att kartlägga och åtgärda könsdiskriminerande löneskillnader

i enlighet med jämställdhetslagens krav. Motionärerna föreslår att regeringen

tar initiativ till en arbetsgrupp för en sådan samverkan, där offentliga

arbetsgivare inom stat, landsting och kommun får till uppgift att tillsammans

med de fackliga organisationerna lägga fram en strategi för hur

könsdiskriminerande löneskillnader i den offentliga sektorn ska kunna avskaffas

(yrkande 1). För att göra det behöver den offentliga sektorns roll för de

könsmässiga löneskillnaderna kartläggas. En sådan kartläggning bör ha sin

utgångspunkt i jämställdhetslagen och omfatta flera perspektiv enligt en

detaljerad beskrivning som presenteras i motionen (yrkande 2).

Centerpartiet förespråkar i motion A302 (yrkande 12) en lönerevision i

den statliga verksamheten i syfte att utjämna löneskillnader mellan

likvärdigt arbete. Anledningen till en sådan lönerevision är enligt

motionärerna de kraftiga löneskillnaderna mellan kvinnor och män anställda i

den statliga sektorn. Motionärerna anser att hela den offentliga sektorn

samtidigt bör åläggas att genomföra lönerevisioner och arbeta med intern

arbetsvärdering för att skapa en rättvis lönesättning. Därför bör denna

lönerevision enligt motionärerna göras i samarbete med Kommun- och

Landstingsförbundet.

Utskottets ställningstagande

En väl fungerande lönebildning är av avgörande betydelse för en fortsatt

god samhällsekonomisk utveckling. Lika lön för lika och likvärdigt arbete

är ett område som vid sidan av makt- och inflytandefrågor alltid har varit

prioriterat i den svenska jämställdhetspolitiken. Inom ramen för detta

mål är det enligt utskottets mening viktigt att regeringen verkar för att

bryta den könsrelaterade lönediskrimineringen. Samtidigt måste arbetet

med att motverka både diskriminerande värderingar av olika arbeten och

negativa effekter av den segregerade arbetsmarknaden fortsätta.

Lönebildningen är en fråga för arbetsmarknadens parter. I detta sammanhang

vill utskottet erinra om att regeringen har delegerat stora delar av

arbetsgivarpolitiken i staten till myndigheternas chefer. Dessa ska enligt

verksförordningen (1995:1322) enskilt och gemensamt utforma

arbetsgivarpolitiken.

Det delegerade arbetsgivaransvaret innebär att myndigheterna självständigt

får utforma och ansvara för organisation, arbetsprocesser, lönebildning

och kompetensförsörjning med hänsyn till verksamhetens krav. Regeringens

uppgift i arbetsgivarpolitiken är dels att sätta övergripande strategiska

mål för de statliga arbetsgivarfrågorna, dels att följa upp myndigheternas

arbetsgivarpolitik.

Utskottet konstaterar att regeringens övergripande bedömning av den

statliga arbetsgivarpolitiken - inklusive en analys av lönebildningsfrågorna

i staten - varje år redovisas till riksdagen. Förra året gjordes detta i

budgetpropositionen för 2004.3Proposition 2003/04:1, volym 2, utg.omr. 2,

bilaga 1 Statsförvaltningens utveckling. Där redovisar regeringen resultaten

av Arbetsgivarverkets analys av hur löneskillnaderna mellan män och kvinnor

har utvecklats i staten.4Arbetsgivarverkets rapport "Utvecklingen av

löneskillnaderna mellan kvinnor och män i staten år 2000-2002", juni 2003.

Undersökningen visar att den totala löneskillnaden under perioden 2000-2002

ligger på mellan 16 och 17 % alla tre åren. De viktigaste förklaringarna

till löneskillnaderna uppges vara att kvinnor oftare arbetar deltid, på

lägre befattningsnivåer och inom yrken med lägre genomsnittslöner. Om

hänsyn tas till bl.a. dessa faktorer som inte bidrar till osakliga

löneskillnader enligt jämställdhetslagen, kvarstår enligt Arbetsgivarverket

en oförklarad löneskillnad på högst 1 till 2 procentenheter. Arbetsgivarverket

har regeringens uppdrag att senast den 30 juni 2004 särskilt rapportera

hur löneskillnaderna mellan kvinnor och män utvecklas i staten t.o.m. det

föregående året.

Utskottet har vidare tagit del av det senaste ramavtalet om löner för

arbetstagare hos staten (RALS 2002-2004). Av detta avtal framgår att

parterna på det statliga området har ett gemensamt ansvar att utjämna och

förhindra skillnader i löner och andra anställningsvillkor mellan kvinnor

och män som utför arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt.

Enligt

vad utskottet erfarit har Medlingsinstitutet uppmärksammat just vikten av

att de centrala kollektivavtalen främjar de lokala parternas arbete med

lönefrågor ur ett jämställdhetsperspektiv. Institutet har på uppdrag av

regeringen och i samråd med Jämställdhetsombudsmannen överlagt med

arbetsmarknadens parter om jämställdhet i lönefrågor. Utgångspunkten i

överläggningarna har varit att det som parterna enas om i avtal får större

genomslagskraft än lag. Vidare uppfattar Medlingsinstitutet det som

centralt att de lönekartläggningar och analyser som jämställdhetslagen

föreskriver kommer till stånd och att resultatet integreras med

lönebildningsprocessen. Medlingsinstitutet har framfört till parterna att detta

kan ske genom att föreskriva i förbundsavtalen att kartläggning och analys

av löneskillnader ska ske innan de lokala lönerevisionerna äger rum. Enligt

Medlingsinstitutet ökar detta parternas ansvar samtidigt som sambandet

mellan lagens krav och lönerevisionernas resultat blir tydligt.

De offentliga arbetsgivarna bör enligt utskottets mening vara ett föredöme

när det gäller tillämpningen av jämställdhetslagens regler om att motverka

osakliga skillnader mellan kvinnor och män. Utskottet kan i likhet med

regeringen konstatera att lagens efterlevnad har förbättrats när det gäller

arbetsgivarnas arbete med kartläggning, analys och åtgärdsprogram. Men

lagen ger inte någon effekt på de strukturella löneskillnader som beror

på värdediskriminering där arbeten värderas olika beroende på om de är

mans- eller kvinnodominerade. Därför välkomnar utskottet regeringens planer

på att under mandatperioden se över och utvärdera skärpningen av

jämställdhetslagen. Dessutom avser regeringen att utarbeta en nationell

handlingsplan för att motverka könsdiskriminerande löneskillnader på hela

arbetsmarknaden. Det är enligt utskottets mening viktigt att en sådan

handlingsplan uppmärksammar både s.k. horisontella och vertikala skillnader,

dvs. löneskillnader som beror på såväl separering av kön på arbetsmarknaden

som att det manliga arbetet är norm för arbetsvärderingen.

Vidare noterar utskottet att regeringen har tillsatt en utredning om den

könssegregerade svenska arbetsmarknaden (dir. 2003:18). Syftet med

utredningen är att öka kunskapen om varför könssegregeringen på arbetsmarknaden

består och var hindren för ökad integrering finns. Utredaren ska i första

hand analysera vad som påverkar kvinnors och mäns yrkesval och karriärvägar

i förvärvslivet samt vilka faktorer som styr att könssegregering finns på

arbetsplatser. Dessutom ska utredaren undersöka om personer av det kön

som är starkt underrepresenterat på en sektor av arbetsmarknaden är mer

benägna att yrkesväxla och vilka faktorer som i så fall styr detta.

Utredaren ska också bl.a. lämna en översiktlig redogörelse för de mer

betydande åtgärder som har genomförts under senare tid för att bryta

könssegregeringen på arbetsmarknaden. Utredaren ska även granska hur

könssegregeringen på den svenska arbetsmarknaden förändrades under 1990-talet.

Uppdraget ska redovisas tidigast i mars 2004.

Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att det pågår arbete med att

genomföra de jämställdhetspolitiska målen både i den statliga förvaltningen

och i övriga offentliga och privata verksamheter. Detta arbete involverar

strategiska och analytiska insatser för utveckling av metoder och verktyg

för att åstadkomma mer jämställda löner. Men även mer praktiska åtgärder

initieras av arbetsmarknadens parter i syfte att kartlägga och åtgärda

könsdiskriminerande löneskillnader i enlighet med jämställdhetslagens

krav. Utskottet kan mot denna bakgrund inte se att det finns anledning

för riksdagen att nu ta några initiativ på området.

Med hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet motionerna Fi258

(v) yrkandena 1 och 2 samt A302 (c) yrkande 12.

Pensionspremier i statliga avtalsförsäkringar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsförslaget om åldersneutrala pensionspremier i

statliga försäkringar med hänvisning till den pågående beredningen av

ärendet inom Regeringskansliet.

Motionen

I motion Fi228 av Inger Lundberg m.fl. (s) förordas att avgifterna till

avtalspensionerna inte får innebära högre avgifter för den äldre arbetskraften

än för den yngre vid samma inkomst. Detta för att stimulera äldres ställning

på arbetsmarknaden. De statliga avtalsförsäkringarnas konstruktion medför

emellertid att arbetsgivaren får betala högre pensionsavgifter för de

äldre anställda än för de yngre vid samma månadsinkomst. Den kraftiga

belastning av myndigheterna som dagens konstruktion av avtalsförsäkringarna

innebär riskerar enligt motionärerna att leda till att många väljer bort

den äldre arbetskraften. Motionärerna anser därför att riksdagen kraftfullt

bör markera att avgifterna till avtalspensionerna i den statliga sektorn

inte får utformas så att de blir diskriminerande.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill erinra om att frågan om risken med diskriminering av äldre

arbetskraft på den statliga arbetsmarknaden till följd av utformningen av

de statliga avtalsförsäkringarna tidigare har tagits upp i samband med

utskottets behandling av Riksdagens revisorers förslag angående statliga

avtalsförsäkringar.5Förslag 2001/02:RR21, bet. 2002/03:FiU9, rskr.

2002/03:111. Något tillkännagivande till regeringen i detta hänseende föreslogs

då inte från utskottets sida. I stället hänvisade utskottet till den

översyn av systemet för finansiering av de statliga avtalsförsäkringarna

(SPÅ-utredningen) som beslutades av regeringen också till följd av

revisorernas granskning.

Utredningens uppdrag omfattade bl.a. att analysera ålderns påverkan på

pensionspremierna för statsanställda. Enligt direktiven6Direktiv 2002:159

samt dir. 2003:31. skulle utredningen även behandla frågan om utjämning

av premierna mellan olika åldrar och vilka konsekvenser sådana utjämningar

skulle få. Resultaten av SPÅ-utredningens arbete presenteras i betänkandet

Översyn av försäkringsmodellen för de statliga avtalsförsäkringarna (SOU

2003:85) som publicerades i september 2003.

Utskottet kan nu konstatera att de beräkningar utredningen har låtit göra

visar att det nya pensionsavtalet för statsanställda PA 03 är betydligt

mindre känsligt för åldersfaktorn än det gamla avtalet PA-91. Detta beror

till stor del på att premierna som betalas för förmåner i PA 03 är löpande

premier som fördelas över kommande år medan premierna för förmånerna i

PA-91 är engångspremier. Utredningen bedömer att effekterna av PA 03 är

tillräckliga för att motverka de snedvridningar mellan olika ålderskategorier

anställda som PA-91 kunnat medföra.

Utredningen har vidare funnit att ett eventuellt införande av en

premiemaximering skulle bli relativt kostsamt. Ett införande av en

utjämningspremie

skulle medföra en inte oväsentlig kostnadsomfördelning mellan myndigheterna

där myndigheter med äldre anställda gynnas på bekostnad av myndigheter

med anställda i alla ålderskategorier. Med hänsyn till detta och utifrån

utgångspunkten att varje myndighet ska ha det fulla ansvaret för sina

anställda - vid PA 03:s stabiliserande effekter på premien - föreslår

utredningen att en premiemaximering inte ska införas.

Enligt uppgifter som utskottet inhämtat från Regeringskansliet har

SPÅ-utredningens betänkande fram till januari 2004 varit föremål för

remissbehandling. Efter slutgranskningen av samtliga remissvar avser regeringen

att i samband med 2004 års ekonomiska vårproposition ta ställning till

utredningens förslag.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att staten har

ett effektivt och försäkringsmässigt system för finansiering av de anställdas

avtalsförmåner. Regelverket för de statliga avtalsförsäkringarna måste

vara förenligt med övergripande mål om styrning av statlig verksamhet,

likabehandling av anställda och ändamålsenlig kompetensförsörjning.

Utskottet förutsätter att regeringen i sin behandling av utredningens förslag

tar hänsyn till dessa målformuleringar och under våren 2004 återkommer

till riksdagen med sina överväganden angående den aktuella försäkringsmodellen

för statens avtalsförsäkringar. Detta arbete bör enligt utskottets mening

inte föregripas.

Med hänvisning till den pågående beredningen av ärendet inom Regeringskansliet

avstyrker utskottet motion Fi228 (s).

Pensionspremier vid tjänstledighet för upprätthållande av annan anställning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser inte att åtgärder behöver vidtas för att ändra samordningen

av de privata och statliga arbetsgivarnas pensionsavgiftsskyldighet vid

arbetstagares tjänstledighet för upprätthållande av annan, icke statlig,

anställning. Motionsyrkandet om detta avstyrks av utskottet.

Jämför reservation 6 (kd).

Motionerna

I motion Fi263 av Per Landgren (kd) och Lennart Hedquist (m) och i

Kristdemokraternas motion Fi304 (yrkande 37) föreslås att regeringen i

samråd med arbetsmarknadens parter inom det statliga området verkar för

en samordning av de privata och statliga arbetsgivarnas

pensionsavgiftsskyldighet

vid arbetstagares tjänstledighet för upprätthållande av anställning hos

annan, icke statlig, arbetsgivare. En sådan samordning skulle enligt

motionärerna motverka en situation där en statlig arbetsgivare tvingas

betala pensionsavgifter för en anställd utan att denna utför något arbete

för arbetsgivaren och för vilken en annan, icke statlig, arbetsgivare

samtidigt betalar pensionsavgifter kopplat till utfört arbete.

Utskottets ställningstagande

Arbetsgivarnas pensionsavgiftsskyldighet omfattar två typer av pensionspremier

- riskpremier och sparpremier. Under det år som premierna avser betalas

preliminära premier som beräknas på lönesumman. Slutliga premier fastställs

i april året efter.

Utskottet konstaterar att den som är tjänstledig har rätt till sjukpension

och efterlevandepension vid försäkringsfall under tjänstledigheten, oavsett

orsaken till tjänstledighet. I konsekvens med detta tas det ut riskpremier

även för de tjänstlediga. Riskpremierna uppgår till ca 2-3 % av

pensionsunderlaget och utgör därmed en mindre del av pensionspremierna.

Sparpremierna däremot svarar för en större del av arbetsgivarnas

pensionsavgiftsskyldighet. Dessa premier avser ålderspension och, för de äldre

pensionsavtalen PA-91 och PA-SPR, tjänstetidsberoende efterlevnadspension

på lönedelar över 7,5 prisbasbelopp per år.

PA-91 och PA-SPR gäller för dem som den 31 december 2002 hade mindre än

fem år kvar till pensionsåldern. För de anställda med dessa avtal tas

sparpremie ut under de första åtta månaderna av en tjänstledighet med

helt löneavdrag. Det görs härvidlag ingen skillnad på orsaken till

tjänstledighet. Enligt uppgifter som utskottet inhämtat från Regeringskansliet

torde det vara sannolikt att det inom denna grupp finns få som blir

tjänstlediga för att upprätthålla annan anställning. Dessutom kommer de

äldre pensionsavtalen att gälla endast några år till.

För de statsanställda med det nya pensionsavtalet PA 03, som trädde i

kraft den 1 januari 2003, tas sparpremie ut under de första åtta månaderna

av enbart de tjänstledigheter med helt löneavdrag som uppkommer av andra

skäl än annan anställning. För anställda som är tjänstlediga för att

upprätthålla annan anställning med rätt till tjänstepension tas enligt PA

03 ingen sparpremie ut. Om en anställd är tjänstledig för att upprätthålla

en annan anställning, men det inte framgår av de anställningsuppgifter

som inhämtats av Statens pensionsverk att den andra anställningen är

förenad med rätt till tjänstepension, kan det förekomma att sparpremie

uttas för de första åtta månaderna av ledigheten. I så fall ska premien

enligt gällande regler återbetalas när orsaken till tjänstledigheten är

inregistrerad.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det inte är rimligt att

statliga arbetsgivare ska tvingas betala pensionsavgifter för en anställd

utan att denne utför något arbete för arbetsgivaren och för vilken en

annan, icke statlig, arbetsgivare samtidigt betalar pensionsavgifter

kopplat till utfört arbete. Utskottet vill dock påpeka att omfattningen av

detta problem kraftigt har begränsats i och med införandet av det nya

pensionsavtalet PA 03. Inom några år, då de äldre pensionsavtalen PA-91

och PA-SPR löpt ut, kommer den dubbla pensionsavgiftsskyldigheten avseende

sparpremier att helt upphöra. Utskottet ser därmed inte skäl att befara

att den begränsade pensionsavgiftsskyldigheten avseende riskpremier på

sikt skulle utgöra något allvarligt hinder vid beviljande av tjänstledighet

för upprätthållande av annan anställning.

Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrker utskottet motionerna Fi263 (m,

kd) och Fi304 (kd) yrkande 37.

Delpension för statligt anställda

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsförslaget avseende omförhandling av

Arbetsgivarverkets

avtal om återinförd delpension för statsanställda.

Jämför reservation 7 (fp).

Motionen

Folkpartiet liberalerna anser i motion A370 (yrkande 6) att Arbetsgivarverkets

avtal om återinförd delpension för statsanställda måste omförhandlas

eftersom det strider mot riksdagens beslut om avskaffande av den starkt

subventionerade delpensionen. Dessutom ökar avtalet hindren för äldre

arbetskraft på den statliga arbetsmarknaden. Staten som arbetsgivare måste

enligt motionärerna i fortsättningen uppträda i linje med den övergripande

ekonomiska politiken och riksdagens beslut om arbetsmarknad och välfärdssystem.

Motionärerna förutsätter att regeringen omförhandlar de avtal som inte

fyller detta krav och, om så anses behövligt, återkommer till riksdagen

även med förslag om ändringar av bestämmelser som avser Arbetsgivarverkets

verksamhet.

Utskottets ställningstagande

Ett nytt avtal om delpension för statligt anställda trädde i kraft i

januari 2003. Avtalet innebär att anställda över 61 år kan minska sin

arbetstid till som mest hälften av ordinarie heltidsarbete.

Enligt vad utskottet erfarit är syftet med det nya avtalet att arbetsgivaren

ska kunna öka möjligheterna för äldre att arbeta kvar till ordinarie

pensionsålder. Genom detta vill man minska tidiga pensionsavgångar och

underlätta bl.a. kompetensförsörjning i samband med generationsväxling.

Beslutet om delpension fattas ensidigt av arbetsgivaren som därvid har

att beakta verksamhetens krav, dess ekonomiska förutsättningar samt den

anställdes situation. Det sker alltså en individuell prövning för varje

beslut om delpension. Följaktligen kan tillämpningen skilja sig åt hos

myndigheterna.

Utskottet har tagit del av statistik från Statens pensionsverk (SPV)

avseende delpension och kan inte hitta belägg för att den nya delpensionen

skulle överutnyttjas. Drygt 1 300 statsanställda har beviljats delpension

t.o.m. augusti 2003. Det är drygt 9 % av det totala antal som hittills

har kunnat komma i fråga för delpension. Eftersom ett stort antal av de

berörda endast har beviljats delpension för en veckodag utgör uttaget av

delpension i tid räknat en än mindre andel av det totalt möjliga uttaget.

Utskottet konstaterar att SPV av regeringen har fått i uppdrag att årligen

inkomma med statistik på bl.a. omfattningen av ålderspension, delpension

och sjukpension, vilket kommer att underlätta uppföljningen av

pensionsavgångarnas utveckling i staten.

Vidare delar utskottet inte motionärernas uppfattning att den nya

delpensionen skulle vara kraftigt subventionerad. Enligt information som

utskottet inhämtat från Arbetsgivarverket betalas delpensionen inklusive

särskild löneskatt för de berörda anställda av den enskilda myndigheten.

Därmed har myndigheten starka incitament att vid varje beslut om delpension

beakta sin ekonomiska situation.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det ur ekonomisk och

välfärdspolitisk synvinkel är särskilt angeläget att prioritera insatser

som bidrar till att den faktiska pensionsåldern i samhället ökar. Det nya

delpensionsavtalet för statsanställda är enligt utskottets mening en sådan

insats som också ger ökade möjligheter till flexibilitet i

kompetensförsörjningen

i statsförvaltningen, både för anställda och arbetsgivare.

Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrker utskottet motion A370 (fp)

yrkande 6.

Etnisk och kulturell mångfald i statsförvaltningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsförslaget om utveckling av en modell för

avidentifiering av personuppgifter vid rekrytering till statliga myndigheter

med hänvisning till myndigheternas och Regeringskansliets pågående arbete

med utvecklingen av olika åtgärder för ökad etnisk och kulturell mångfald

i statsförvaltningen.

Motionen

I motion Fi247 av Cecilia Wigström (fp) föreslås att regeringen bör ge

två eller tre statliga myndigheter i uppdrag att utveckla och pröva en

modell för avidentifiering av personuppgifter i syfte att främja mångfald

bland personalen. Motionären anser att arbetssökande genom en modell för

avidentifiering i rekryteringsarbetet kan ges en rättvis och objektiv

behandling där meriter, utbildning och livs- eller arbetslivserfarenheter

är avgörande. Faller försöken väl ut kan modellen enligt motionären

användas i den statliga verksamhetens framtida rekryteringsarbete för att

säkra statens kompetensförsörjning och öka andelen invandrare som jobbar

i statlig sektor.

Utskottets ställningstagande

Den etniska och kulturella mångfalden på svenska arbetsplatser är av stor

vikt för ett fungerande arbetsliv i vårt land. Staten som arbetsgivare

har enligt utskottets mening ett särskilt ansvar som föredöme också på

detta område.

Den statliga arbetsgivarpolitiken styrs av regeringens mål att myndigheterna

ska verka för en långsiktig och god personalförsörjning med ändamålsenlig

kompetens. I detta arbete ska myndigheterna inrikta sig på att bl.a. öka

den etniska och kulturella mångfalden bland de anställda på alla nivåer.

Myndigheterna ska också på regeringens uppdrag upprätthålla handlingsplaner

för att främja etnisk och kulturell mångfald. Det ankommer på varje

myndighet att utarbeta en intern policy för hur man vill arbeta med mångfald

som ett led i kompetensförsörjningen.

Utskottet konstaterar dock, i likhet med regeringen, att andelen statsanställda

med annan kulturell och etnisk bakgrund än den svenska i dag är alldeles

för låg.7Enligt en rapport från Arbetsgivarverket (Statligt anställda med

utländsk bakgrund) utgjorde utlandsfödda 7,4 % av de statsanställda 2000.

Därför krävs det flera mångfasetterade åtgärder från myndigheternas sida

för att inom de närmaste åren öka andelen utlandsfödda i statsförvaltningen.

I detta sammanhang noterar utskottet att alltfler myndigheter genomför

aktiva åtgärder för att öka den etniska och kulturella mångfalden i staten.

I myndigheternas årsredovisningar för 2002 nämns sådana åtgärder som bl.

a. mål om ökad mångfald bland anställda, utbildning av mångfaldssamordnare

samt temadagar i mångfaldsfrågor för chefer och medarbetare. Flera

myndigheter uppger också att de ser över rekryteringsrutiner och aktivt

försöker rekrytera personer med annan etnisk och kulturell bakgrund.

Regeringen gav dessutom i oktober 2003 Statens kvalitets- och kompetensråd

i uppdrag att genomföra en preparandutbildning för att förbättra akademikers

- företrädesvis invandrade akademikers - möjlighet att få anställning som

utredare och handläggare i statsförvaltningen. Utbildningen planeras starta

under hösten 2004, men ett flertal myndigheter har redan anmält sitt

intresse för att ta hand om en eller flera praktikanter.

Dessa exempel visar enligt utskottets mening att medvetenheten inom de

statliga myndigheterna om den etniska och kulturella mångfaldens betydelse

och potential ökar. Utskottet ser samtidigt positivt på regeringens planer

att följa upp myndigheternas arbete med anledning av integrationspolitikens

mål och inriktning. Bland annat har Integrationsverket fått i uppdrag att

kartlägga och analysera hur ett antal statliga myndigheter har genomfört

regeringens uppdrag om att utarbeta handlingsplaner för att främja den

etniska och kulturella mångfalden bland de anställda. Verket ska också i

samverkan med Ombudsmannen mot etnisk diskriminering studera vilken

betydelse dessa planer har haft för att främja mångfalden och motverka

diskriminering vid anställning eller i övrigt inom myndigheten. En översiktlig

genomgång av uppföljningens resultat ska presenteras i samband med

årsredovisningen för 2003.

Enligt uppgifter som utskottet inhämtat från Finansdepartementet överväger

man inom Regeringskansliet även frågan om användningen av någon modell

med avidentifierade ansökningshandlingar vid rekrytering inom staten.

Målet är att skapa ett positivt arbetsredskap för att motverka etnisk

diskriminering i arbetslivet.

Utskottet anser att en översyn av rekryteringsrutinerna i de statliga

myndigheterna är - vid sidan av andra åtgärder - ett viktigt inslag i

statsförvaltningens arbete för ökad etnisk och kulturell mångfald. Det är

dock väsentligt att inriktningen på de mångfaldsfrämjande åtgärderna

utarbetas i överensstämmelse med respektive myndighets verksamhetsstruktur

och kompetensbehov. Målet måste vara att mångfaldsarbetet ska bli en

naturlig del i myndigheternas arbetsgivarpolitik.

Med hänvisning till det pågående arbete som bedrivs både på myndigheterna

och inom Regeringskansliet i syfte att utveckla metoder för ökad etnisk

och kulturell mångfald bland statsanställda avstyrker utskottet motion

Fi247 (fp).

Etiska regler för statstjänstemän

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsförslaget om en särskild uppförandekod för

alla personer som på statens uppdrag är verksamma utomlands.

Jämför reservation 8 (fp).

Motionen

Folkpartiet liberalerna förordar i motion Ju447 att kampen mot handeln

med människor för sexuella ändamål intensifieras med hjälp av bl.a. riktade

informationsinsatser för presumtiva kunder samt uppförandekoder för

personal vid internationellt verksamma organisationer och företag. Då förslag

på sådana uppförandekoder redan finns, föreslår motionärerna att svenska

staten ska föregå med exempel och anta en sådan uppförandekod för alla

personer som på statens uppdrag är verksamma utomlands (yrkande 9).

Utskottets ställningstagande

Statsanställda är i dag skyldiga att följa de gällande arbetsrättsliga

reglerna även när de utför arbete utomlands. De ska dessutom följa eventuella

särskilda etiska regler som uppställs av enskilda myndigheter. Vid

överträdelser av sådana regler kan disciplinära åtgärder bli aktuella, och

i grava fall kan det även bli fråga om att överväga skiljande från

anställningen.

De aktuella arbetsrättsliga reglerna omfattar dock inte statsanställdas

uppträdande utanför arbetet under en utlandsvistelse. Statsanställda har

under sin fritid samma skyldigheter som övriga svenska medborgare och

förväntas agera enligt noggranna personliga överväganden avseende lämpligt

uppträdande i olika situationer. Brott som någon begår utomlands, vare

sig det sker i arbetet eller utanför arbetet, beivras på gängse sätt enligt

gällande straffrättsliga regler.

Utskottet noterar att frågorna om etiska regler för statstjänstemän tas

upp i regeringens skrivelse om jämställdhetspolitiken Jämt och ständigt

(skr. 2002/03:140). Den svenska sexköpslagen aktualiserar enligt regeringen

arbetet med etiska regler för statstjänstemän. Regeringen framhåller vidare

i skrivelsen att staten som arbetsgivare har ett berättigat anspråk på

att anställda i staten uppträder på ett sätt som inte är kränkande för

människor i de länder som Sverige samarbetar med. Detta innefattar exempelvis

att inte köpa eller motta sexuella tjänster i samband med tjänsteresor.

Utskottet

anser i likhet med regeringen att det är angeläget att etiska frågor

kontinuerligt tas upp och diskuteras inom myndigheterna för att höja

medvetandet om de statsanställdas roll och ansvar. Utskottet ser därför

positivt på att regeringen under mandatperioden avser att initiera ett

arbete med myndigheterna för att se över utformningen av deras policy i

detta avseende. I det sammanhanget kommer även ett arbete att initieras

för att tydliggöra etiska riktlinjer vid tjänsteresor för anställda i

Regeringskansliet.

Mot denna bakgrund bör enligt utskottets mening motionärernas förslag

inte föranleda något initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker

således motion Ju447 (fp) yrkande 9.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Kvinnorepresentation på höga poster inom statsförvaltningen, punkt 2

(kd)

av Mats Odell (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om ökad kvinnorepresentation bland myndighetschefer,

ambassadörer och medlemmar i statliga styrelser samt om behovet av en

årlig redovisning till riksdagen om hur arbetet fortskrider för att nå

målet om jämn könsfördelning på höga poster inom statsförvaltningen. Därmed

bifaller riksdagen motion 2003/04:A371 yrkandena 1 och 3.

Ställningstagande

Jämställdhet är en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter. Kvinnor

och män ska såväl i teori som praktik ha samma rättigheter och möjligheter

att påverka och delta i samhällsutvecklingen. Därför är det ett viktigt

mål att män och kvinnor finns representerade i någorlunda lika delar i

alla beslutande församlingar inklusive den statliga förvaltningen.

Forskningen visar att den erfarenhet som mannen respektive kvinnan har

också inverkar på de politiska besluten. En jämn representation är således

ett viktigt mål och kräver konkreta åtgärder för att skapa förutsättningar

för bättre beslut som innefattar både mäns och kvinnors kompetens, perspektiv

och prioriteringar.

Enligt min mening är det viktigt att den politiska ledningen i Sverige är

ett föredöme i jämställdhetsfrågor. Handling måste överensstämma med ord,

i annat fall förlorar politiken och politikerna i trovärdighet. Det är

glädjande att kvinnorepresentationen har ökat i de politiska församlingarna,

men mycket återstår att göra. Jämställdhetsministern kritiserar ofta

näringslivet för att det finns för få kvinnor på beslutande poster. Det

gör det extra viktigt att regeringen månar om måluppfyllelse för egen del.

Därför anser jag att det är mycket anmärkningsvärt att det endast är ca

30 % av myndighetscheferna i Sverige som är kvinnor. Vid de större

myndigheterna, de med fler än 200 anställda, är tre av fyra myndighetschefer

män.

Vidare är det långt kvar tills hälften av Sveriges ambassadörer i utlandet

är kvinnor, trots att Utrikesdepartementet de senaste åren arbetat med

att få kvinnor utnämnda till ambassadörer. Detta är enligt min mening ett

underbetyg åt ett demokratiskt land med en regering som har ökad jämställdhet

som ett högt prioriterat mål och som framhåller Sverige som världens mest

jämställda land.

Jag vill också erinra om att Kristdemokraterna länge har förespråkat en

jämn könsfördelning i de statliga bolagen. Jag välkomnar därför att

regeringen nu uppnått delmålet att andelen kvinnor i bolagsstyrelser där

staten äger 100 % av aktierna ska vara minst 40 % år 2003. Det finns dock

mycket kvar att göra också på detta område. Andelen kvinnliga

styrelseordföranden

är fortfarande bara 16 % och andelen vice ordföranden 31 %. Jag ser detta

som ett skamligt underkännande av alla välmeriterade kvinnor.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att regeringen snarast bör

återkomma till riksdagen med en plan om hur man ska öka kvinnorepresentationen

bland myndighetschefer, ambassadörer och medlemmar i samtliga statliga

styrelser. Regeringen bör också årligen rapportera till riksdagen om hur

arbetet fortskrider för att nå målet om en jämn könsfördelning på höga

poster inom statsförvaltningen.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

jag har framfört om jämställdheten i den statliga förvaltningen. Detta

innebär att riksdagen bifaller motion A371 (kd) yrkandena 1 och 3.

2. Löneskillnader mellan kvinnor och män i statsförvaltningen, punkt 3

(v)

av Siv Holma (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om ett samråd mellan offentliga arbetsgivare och

fackliga organisationer angående könsdiskriminerande löneskillnader i den

offentliga sektorn. Därmed bifaller riksdagen delvis motion 2003/04:Fi258

yrkandena 1 och 2 och avslår motion 2003/04:A302 yrkande 12.

Ställningstagande

Jämställdhetslagen kräver att arbetsgivare tar ett stort ansvar för att

kartlägga och åtgärda könsdiskriminerande löneskillnader. Men lagen ger

inte någon effekt på de strukturella löneskillnader som beror på

värdediskriminering där arbeten värderas olika beroende på om de är mans- eller

kvinnodominerade. Därför välkomnar jag regeringens planer på att under

mandatperioden se över och utvärdera skärpning av jämställdhetslagen. Det

är också positivt att regeringen avser att utarbeta en nationell handlingsplan

för att motverka könsdiskriminerande löneskillnader på hela arbetsmarknaden.

Jag utgår ifrån att denna handlingsplan uppmärksammar både s.k. horisontella

och vertikala skillnader, dvs. löneskillnader som beror på såväl separering

av kön på arbetsmarknaden som att det manliga arbetet är norm för

arbetsvärderingen. Stat, kommuner och landsting bör enligt min mening vara

spjutspetsar när det gäller att leva upp till jämställdhetslagens krav.

Men kommuner och landsting kan inte ensamma och var för sig förväntas

avskaffa hela löneklyftan. Bristen på ekonomiska resurser är ett stort

hinder för ett sådant ansvarstagande. Därför anser jag att det behövs

samverkan inom hela den offentliga sektorn för att ta sitt gemensamma

ansvar som arbetsgivare.

Mot denna bakgrund föreslår jag att regeringen tar initiativ till en

arbetsgrupp för en sådan samverkan, där offentliga arbetsgivare inom stat,

landsting och kommun får till uppgift att tillsammans med de fackliga

organisationerna lägga fast en strategi för hur könsdiskriminerande

löneskillnader i den offentliga sektorn ska kunna avskaffas.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

jag har framfört om ett samråd mellan offentliga arbetsgivare och fackliga

organisationer angående könsdiskriminerande löneskillnader i den offentliga

sektorn. Detta innebär att riksdagen bifaller delvis motion Fi258 (v)

yrkandena 1 och 2 och avstyrker motion A302 (c) yrkande 12.

3. Löneskillnader mellan kvinnor och män i statsförvaltningen, punkt 3

(c)

av Jörgen Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om en lönerevision i den statliga verksamheten i

syfte att utjämna löneskillnader mellan likvärdigt arbete. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:A302 yrkande 12 och avslår motion 2003/04:Fi258

yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Jag anser att Sveriges arbetsmarknad är en av de mest könssegregerade i

västvärlden. Över hälften av alla yrkesverksamma kvinnor återfinns i den

offentliga sektorn där politiska församlingar är den direkta arbetsgivaren.

Trots detta politiska inflytande har utvecklingen i den offentliga sektorn

inte entydigt gått mot mer rättvisa löner för kvinnor och män.

Att åstadkomma rättvisa löner mellan kvinnor och män är enligt min mening

en nyckelfråga för att förbättra jämställdheten på den svenska arbetsmarknaden.

Jag ser dock att arbetet för ökad jämställdhet i lönesättningen inte

visar på några entydiga framgångar. I kommunerna, där de flesta

offentliganställda arbetar, tjänar kvinnor i dag i genomsnitt 90 % av de

kommunanställda männens lön, mot 74 % för trettio år sedan. Samtidigt har

kvinnornas löner i landstingen sjunkit från 80 % av männens genomsnittslön

1973 till 71 % i dag. Även i statsförvaltningen har kvinnornas löner

sjunkit jämfört med männens lön, från 90 % år 1983 till 84 % i dag. Lönegapet

mellan offentliganställda kvinnor och män tycks alltså inte minska.

Det är inte svårt för mig att förstå svårigheten med att politiskt komma

tillrätta med dessa löneskillnader eftersom svensk ekonomi, och därmed

skatteinkomsterna i kommuner och landsting, utvecklats långsammare än

omvärldens. Samtidigt har regering och riksdag alltför ofta lagt nya,

helt eller delvis ofinansierade uppgifter på kommuner och landsting. Denna

utveckling har varit särskilt tydlig under de senaste åren av socialdemokratiskt

samarbete med Vänsterpartiet.

Jag är övertygad om att rättvisa löner kan uppnås på den svenska

arbetsmarknaden utan nedskärningar i skolan, vården och omsorgen. För detta

krävs enligt min mening tre grundförutsättningar - en näringsvänlig

tillväxtpolitik, en respekt för det kommunala självstyret och en starkare

skattebas för kommunernas och landstingens intäkter. Det är regeringens

ansvar att säkra dessa förutsättningar och därigenom garantera att de

offentliga arbetsgivarna får möjlighet att bli föregångare i arbetet med

jämställda löner.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att regeringen bör åläggas att

genomföra en lönerevision i den statliga verksamheten och arbeta med intern

arbetsvärdering i syfte att utjämna löneskillnader mellan likvärdigt arbete.

För att skapa samma förutsättningar inom all offentlig sektor bör denna

lönerevision göras i samarbete med Kommun- och Landstingsförbundet.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

jag har framfört om löneskillnaderna mellan kvinnor och män i den statliga

förvaltningen och i övriga delar av den offentliga sektorn. Detta innebär

att riksdagen bifaller motion A302 (c) yrkande 12 och avstyrker motion

Fi258 (v) yrkandena 1 och 2.

4. Löneskillnader mellan kvinnor och män i statsförvaltningen, punkt 3 -

motiveringen (m)

av Gunnar Axén (m), Tomas Högström (m) och Cecilia Widegren (m).

Vi anser att utskottets ställningstagande borde ha följande lydelse:

Ställningstagande

Jämställdhet handlar om alla människors lika värde och varje människas

rätt till respekt för sin person, sina val och sina känslor. Det är en

fråga om rättvisa att ingen ska särbehandlas negativt på grund av sitt

kön eller av andra orsaker. All form av diskriminering och generalisering

måste motverkas. Människor har rätt att betraktas som individer och inte

som delar av en viss grupp som godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper.

Vi

anser att staten ska behandla män och kvinnor likvärdigt. Genom en öppen

och modern arbetsgivarpolitik ska staten bidra till en mer jämställd

arbetsmarknad - inte bara från ett könsperspektiv utan också med hänsyn

till andra viktiga värderingar och attityder. Staten ska alltså vara ett

föredöme när det gäller att utveckla de enskilda medarbetarnas förmåga

och möjligheter. Det innebär både att underlätta för såväl män som kvinnor

att utvecklas på sin arbetsplats och att vara lika öppen för den förmåga

och kompetens som den enskilde besitter oavsett kön. På det viset bryts

gamla attityder och underlättas för fler kvinnor i ledande positioner. I

detta arbete bör Regeringskansliet föregå med gott exempel. Det är nu

dags att staten går från ord till handling och företar konkreta åtgärder

utifrån alla de planer, mål, strategier och analyser vilka allt som oftast

presenteras.

Mot denna bakgrund vill vi framhålla att attitydförändringar i synen på

kvinnors roll på arbetsmarknaden kräver att kvinnor synliggörs - inte att

de kvoteras in i olika verksamheter eller på annat sätt utsätts för positiv

särbehandling. När en kvinna särbehandlas bara därför att hon är kvinna,

begås samma fel som när en man särbehandlas bara därför att han är man.

En orättvisa ersätts av en annan orättvisa och segregeringen består. Det

är enligt vår mening viktigt att understryka att matematisk omfördelning

inte leder till ökad jämställdhet i verkligheten eller utifrån den enskilda

medarbetarens perspektiv.

Med hänsyn till det ovan anförda föreslår vi att riksdagen avslår förslagen

i motionerna Fi258 (v) yrkandena 1 och 2 samt A302 (c) yrkande 12.

5. Löneskillnader mellan kvinnor och män i statsförvaltningen, punkt 3 -

motiveringen (fp, kd)

av Mats Odell (kd), Christer Nylander (fp) och Gunnar Nordmark (fp).

Vi anser att utskottets ställningstagande borde ha följande lydelse:

Ställningstagande

Lönediskrimineringen, som innebär att kvinnor och män får olika lön för

lika eller likvärdigt arbete, måste övervinnas. För att bryta

lönediskrimineringen behövs ändamålsenliga metoder såsom statistik och bättre

modeller för arbetsvärdering. Genom sådana verktyg kan diskriminerande

löneskillnader synliggöras.

Vi vill särskilt peka på att undersökningar från bl.a. Jusek visar att

kvinnor och män som utför samma arbete på samma arbetsplats fortfarande

kan ha stora löneskillnader, som inte kan motiveras med juridiskt hållbara

sakliga argument. Nyutexaminerade kvinnor inom de juridiska och ekonomiska

områdena har t.ex. lägre ingångslöner än sina manliga jämnåriga kolleger.

Detta missförhållande har uppmärksammats även inom Regeringskansliet. Vi

förutsätter att staten som arbetsgivare följer den lagstiftning riksdagen

fattat beslut om. De skärpningar av jämställdhetslagen som genomförts

måste förutsättas få fullt genomslag.

Lönediskrimineringen utgör dock bara en del av de stora löneskillnaderna,

där branschsegregation och arbetsgivarsegregation utgör andra orsaker.

Löneskillnaderna är också utslag av samma brister som består i att många

kvinnor har en arbetssituation som innebär mindre makt och inflytande

över arbetets utförande och arbetstidens längd och förläggning.

Kommunerna, landstingen och staten måste bli avsevärt bättre som arbetsgivare.

De måste föregå med gott exempel när det gäller rättvisa löner, flexibla

arbetstider och inställning till familjeansvar och föräldraledighet, liksom

att utse kvinnor på ledande positioner. I dag är situationen i hög

utsträckning den motsatta. Staten som arbetsgivare måste gå före och själv

agera på det sätt man via lagstiftning, styrmedel och opinionsbildning

vill förmå resterande arbetsmarknad.

Mot denna bakgrund föreslår vi att riksdagen avslår förslagen i motionerna

Fi258 (v) yrkandena 1 och 2 samt A302 (c) yrkande 12.

6. Pensionspremier vid tjänstledighet för upprätthållande av annan

anställning, punkt 5 (kd)

av Mats Odell (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om samordning av de privata och statliga arbetsgivarnas

pensionsavgiftsskyldighet vid arbetstagares tjänstledighet för upprätthållande

av anställning hos annan, icke statlig, arbetsgivare. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:Fi304 yrkande 37 och bifaller delvis motion

2003/04:Fi263.

Ställningstagande

När en statlig arbetsgivare beviljar en anställd tjänstledighet för

upprätthållande av anställning hos en annan, icke statlig, arbetsgivare

betalar båda arbetsgivarna under viss tid in pensionsavgifter för den

anställde. Anledningen till detta är att det finns olika pensionsinrättningar

för stat, kommun respektive privata arbetsgivare.

En sådan situation är enligt min mening inte rimlig. Den statliga

arbetsgivaren tvingas betala pensionsavgifter för en anställd utan att denne

utför något arbete för arbetsgivaren, samtidigt som en annan arbetsgivare

för samma person betalar pensionsavgifter kopplat till utfört arbete.

Dessutom riskerar den anställde negativa konsekvenser då den dubbla

pensionsavgiftsskyldigheten kan leda till att statliga arbetsgivare blir

restriktiva i att bevilja tjänstledigheter för prövandet av annan,

icke-statlig, anställning.

Därför anser jag att regeringen i samråd med arbetsmarknadens parter inom

det statliga området ska verka för en samordning av de privata och statliga

arbetsgivarnas pensionsavgiftsskyldighet vid tjänstledighet för upprätthållande

av anställning hos annan, icke statlig, arbetsgivare.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

jag har framfört om pensionsavgiftsskyldigheten vid tjänstledighet från

statlig arbetsgivare. Därmed tillstyrks motion Fi304 (kd) yrkande 37.

Motion Fi263 (m, kd) tillstyrks delvis.

7. Delpension för statligt anställda, punkt 6 (fp)

av Christer Nylander (fp) och Gunnar Nordmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om omförhandling av det nya tjänstepensionsavtalet

inom statlig sektor. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:A370 yrkande

6.

Ställningstagande

Det nya delpensionsavtalet för statligt anställda har slutits av

Arbetsgivarverket efter det att riksdagen från och med 2001 avskaffat

subventionerad

delpension i det allmänna pensionssystemet. Verket gör gällande att

avtalets syfte varit att underlätta att fler arbetar vidare i stället för

att sluta helt.

Det är dock enligt vår mening troligt att effekten i stället blir att de

förmånliga villkoren lockar till minskad arbetstid. Vi delar OECD:s åsikt

att de generösa incitament som erbjuds enligt detta nya avtal kan resultera

i att ett stort antal anställda som annars skulle ha fortsatt att arbeta

heltid väljer deltid. Avtalet kan sålunda ha en sammantaget negativ

inverkan på arbetsutbudet.

Vidare vill vi påpeka att i den statliga sektorn finns fortfarande liknande

slag av tjänstepensionsvillkor för inkomster "över taket" som i den privata

sektorns ITP-plan. Detta gör det mycket dyrt att anställa den som är äldre,

samtidigt som tidig pensionsavgång i vissa situationer kan stimuleras.

Vi

ser allvarligt på att statens egen arbetsgivarmyndighet verkat i rakt

motsatt riktning mot vad riksdagen har angivit med pensionsreformen,

inklusive beslutet om avskaffande av den starkt subventionerade delpensionen.

Dessutom har Arbetsgivarverket slutit avtal som enligt vår mening ökar

och inte minskar hindren för äldre arbetskraft.

Vi anser att staten som arbetsgivare i fortsättningen måste uppträda i

linje med den övergripande ekonomiska politiken och riksdagens beslut om

arbetsmarknad och välfärdssystem. Att myndigheter som sluter avtal uppträder

tvärtemot kan inte accepteras. De avtal som inte fyller ovannämnda krav

måste därför omförhandlas. Vi förutsätter att regeringen vidtar de åtgärder

som är erforderliga.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi har framfört om omförhandling av det nya tjänstepensionsavtalet inom

statlig sektor. Detta innebär att riksdagen bifaller motion A370 (fp)

yrkande 6.

8. Etiska regler för statstjänstemän, punkt 8 (fp)

av Christer Nylander (fp) och Gunnar Nordmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om en uppförandekod för alla personer som på statens

uppdrag är verksamma utomlands. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju447

yrkande 9.

Ställningstagande

Människohandel för sexuella ändamål är vår tids slavhandel. Varje år

tvingas hundratusentals kvinnor och barn från fattiga områden runt om i

världen in i prostitution och slavarbete. Vinsterna från handeln med

människor är så stora att de i dag hamnar i samma klass som den internationella

drog- och vapensmugglingen.

Människohandel är en fråga som skär igenom en rad olika politikområden.

Det är en fråga som berör jämställdhets-, justitie-, social- respektive

utrikesområdet - för att nämna några exempel. Det är också en fråga som

påverkar flera verksamheter, däribland statens verksamhet i utlandet.

Folkpartiet liberalerna har under hösten 2003 presenterat ett tiopunktsprogram

för att stävja denna människorättsvidriga handel med kvinnor och barn. I

detta program ingår ökade satsningar på riktade informationsinsatser på

t.ex. flygplatser, färjeterminaler och andra internationella mötesplatser

som beskriver vad människohandel är samt under vilka omständigheter kvinnor,

flickor och pojkar tvingas leva. När det gäller män som köper sex är det

en inte obetydligt utbredd uppfattning att det är mer legitimt att köpa

sex när de är utomlands. Men att köpa sex utomlands är ett brott mot svensk

lagstiftning. Förslag om uppförandekoder för personal vid internationellt

verksamma organisationer och företag finns. Vi tycker att det nu är dags

att svenska staten ska föregå med exempel och anta en sådan uppförandekod

för alla personer som på statens uppdrag är verksamma utomlands.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi har framfört om en uppförandekod med etiska regler för statstjänstemän.

Detta innebär att riksdagen bifaller motion Ju447 (fp) yrkande 9.

Särskilt yttrande

Kvinnorepresentation på höga poster inom statsförvaltningen, punkt 2

(c)

Jörgen Johansson (c) anför:

Jämställdhet handlar om varje individs rätt till lika möjligheter och

till fria livsval. Det kan handla om att välja utbildning eller yrke och

satsa på olika karriärvägar. Det handlar också om att makt och resurser

är jämställt fördelade i alla delar av samhället.

Den svenska arbetsmarknaden är dock inte jämställd utan tvärtom väldigt

uppdelad. Både EU-kommissionen och JämO har kritiserat Sverige för den i

ett internationellt perspektiv mycket könssegregerade arbetsmarknaden. 50

% av den kvinnliga arbetskraften i Sverige återfinns inom den offentliga

sektorn. Detta ska jämföras med motsvarande siffra bland männen som är

18 %. Trots den kraftiga övervikten av kvinnor i den offentliga sektorn

är männen klart överrepresenterade inom de arbetsledande befattningarna.

Regeringens utnämningspolitik vad gäller exempelvis statliga utredare,

styrelsemedlemmar i statliga bolag samt tjänster inom Utrikesdepartementet

har enligt min mening förstärkt denna skillnad.

Det låga antalet kvinnor på högre befattningsnivåer i staten och i övriga

delar av den offentliga sektorn motiveras ofta med att det är svårt att

finna kompetens bland kvinnorna och att de ofta själva väljer att inte ta

på sig arbetsledande uppgifter. Detta är dock inte sanningsenligt.

Undersökningar visar att majoriteten av kvinnorna kan tänka sig att bli

befordrade samt att kvinnor i högre utsträckning än män har högskoleexamen,

relativt sett. Sanningen är snarare att ledaregenskaper hos kvinnor som

verkar i en manlig struktur osynliggörs.

Jag anser att staten och de andra offentliga arbetsgivarna har ett stort

ansvar när det gäller att bryta denna trend och föregå med gott exempel

på jämställdhetsområdet. De offentliga institutionernas jämställdhetsplaner

bör vara utformade på ett sådant sätt att uppsatta mål tydligt kan utläsas

och resultaten mätas. Målsättningen bör vara att arbetet med att rekrytera

kvinnliga arbetsledare och chefer ytterligare accentueras. Arbetet med

att utforma modeller för att mäta resultaten av jämställdhetsplaner måste

dessutom intensifieras.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:Fi217 av Göran Norlander och Hans Stenberg (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om bostadsort för chefer i utlokaliserade myndigheter och statliga verk.

2003/04:Fi228 av Inger Lundberg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att avgifterna till avtalspensionerna inte får innebära högre avgifter

för den äldre arbetskraften än för den yngre vid samma inkomst.

2003/04:Fi247 av Cecilia Wigström (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att två tre statliga myndigheter bör ges i uppdrag att utveckla och

pröva en modell för avidentifiering av personuppgifter i syfte att främja

mångfald bland personalen, vilket kan ligga till grund för statlig

verksamhets framtida rekryteringsarbete.

2003/04:Fi258 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att ta initiativ till ett samråd mellan offentliga

arbetsgivare inom stat, landsting och kommun och de fackliga organisationerna

om hur könsdiskriminerande löneskillnader i den offentliga sektorn skall

kunna avskaffas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att göra en kartläggning av den offentliga sektorns

roll för de könsmässiga löneskillnaderna.

2003/04:Fi263 av Per Landgren och Lennart Hedquist (kd, m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om samordning av de privata och statliga arbetsgivarnas

pensionsavgiftsskyldighet

vid arbetstagares tjänstledighet för upprätthållande av anställning hos

annan, icke statlig, arbetsgivare.

2003/04:Fi304 av Alf Svensson m.fl. (kd):

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om pensionsavgiftsskyldighet vid tjänstledighet från statlig

arbetsgivare.

2003/04:Ju447 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en uppförandekod för alla personer som på statens uppdrag är

verksamma utomlands.

2003/04:A302 av Margareta Andersson m.fl. (c):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en lönerevision i den statliga verksamheten i syfte att

utjämna löneskillnader mellan likvärdiga arbeten.

2003/04:A370 av Bo Könberg m.fl. (fp):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om det statliga avtalsområdet och staten som arbetsgivare.

2003/04:A371 av Alf Svensson m.fl. (kd):

1. Riksdagen begär att regeringen inför riksdagen redovisar hur man

skall öka kvinnorepresentationen bland myndighetschefer och ambassadörer

i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om jämn könsfördelning i myndighetsstyrelser samt bolag med statligt

ägande samt behovet av en årlig redovisning till riksdagen om hur arbetet

fortskrider för att nå målet om jämn könsfördelning.