Bet. 2003/04:FIU23

Finansutskottets betänkande

2003/04:FIU23

Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2003

Sammanfattning

Utskottet gör varje år en utvärdering av Riksbankens penningpolitik. Årets

utvärdering omfattar perioden 2001-2003. Inflationen under perioden har

i genomsnitt legat över inflationsmålet på 2 %, oavsett vilket mått på

inflationen som används. Inflationen låg dock under målets övre gräns på

3 %.

I samband med utskottets granskning av Riksbankens versamhet under 2003

redovisar utskottet sin syn på det sätt som Riksbankens direktion skött

frågan om bolagiseringen av Riksbankens kontanthantering. Utskottet anser

att riksdagen borde ha beretts tillfälle att pröva Riksbankens planer på

att bolagisera kontanthanteringen eftersom den innebar att Riksbankens

grundlagsenligt givna rätt att ensam ge ut sedlar och mynt delvis

privatiserades.

Utskottet anser också att Riksbanken i den omfattning som skett inte borde

ha satsat på att bygga ut en kommersiell verksamhet som Riksbanken inte

är ålagd att utföra. Utbyggnaden av den kommersiella delen av kontanthanteringen

blev inte lönsam utan bidrog till att rörelseresultatet försämrades.

Riksbanksledningen har emellertid sedan 2002 med kraft försökt komma till

rätta med de problem som bolagiseringen förorsakat. Antalet platser för

in- och utlämning av sedlar har begränsats samtidigt som den riksbanksnära

verksamheten effektiviserats. Ett avtal har slutits om försäljning av

merparten av den konkurrensutsatta verksamheten, och Riksbanken ser för

närvarande över hur kontanthanteringen ska organiseras i framtiden.

Utskottet anser därför att det inte finns anledning för riksdagen att nu

göra något särskilt uttalande i denna fråga.

Utskottet tillstyrker att riksbanksfullmäktige och direktionen beviljas

ansvarsfrihet för sin förvaltning av Riksbanken under 2003.

Utskottet föreslår att riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning

och resultaträkning samt godkänner fullmäktiges förslag till disposition

av 2003 års resultat. Det innebär att Riksbanken levererar in 6,1 miljarder

kronor till statsverket.

I betänkandet finns 4 reservationer och 3 särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Utvärdering av penningpolitiken 2001-2003

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.

Reservation 1 (v) - motiv

2. Bolagiseringen av Riksbankens kontanthantering

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.

3. Riksrevisionens styrelses redogörelse angående granskningen av

Riksbankens

verksamhet under år 2003

Riksdagen lägger redogörelse 2003/04:RRS4 till handlingarna.

4. Ansvarsfrihet för fullmäktige i Riksbanken

Riksdagen beviljar fullmäktige i Riksbanken ansvarsfrihet för dess

verksamhet under 2003. Därmed bifaller riksdagen utskottets förslag.

5. Ansvarsfrihet för Riksbankens direktion

Riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken ansvarsfrihet för förvaltningen

av Riksbanken under 2003. Därmed bifaller riksdagen utskottets förslag.

6.

Riksbankens balans- och resultaträkningar

Riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning och resultaträkning för

räkenskapsåret 2003 som de finns återgivna i bilaga 2. Därmed bifaller

riksdagen förslag 2003/04:RB1.

7. Dispositionen av Riksbankens resultat

Riksdagen beslutar att Riksbankens resultat, som före bokslutsdispositioner

uppgår till -9 280 miljoner kronor, ska fördelas så att till statsverket

inlevereras enligt vinstdisponeringsprincipen 6 100 miljoner kronor, från

Riksbankens dispositionsfond förs 12 660 miljoner kronor samt från

Riksbankens resultatutjämningsfond förs 2 720 miljoner kronor. Därmed bifaller

riksdagen förslag 2003/04:RB2.

8. Direktionens instruktionsförbud

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi16.

Reservation 2 (c)

9. Riksbankens självständighet och målet för penningpolitiken

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi298 yrkande 1.

10. Offentliggörande av direktionens protokoll

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi298 yrkande 2.

Reservation 3 (m, fp)

11. Lagreglering av de offentliga utfrågningarna om Riksbanken

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi298 yrkande 3.

Reservation 4 (m, fp, c)

12. Lagreglering av dispositionen av Riksbankens resultat

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi298 yrkande 4.

Stockholm den 13 april 2004

På finansutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-Erik Österberg (s),

Mikael Odenberg (m), Carin Lundberg (s), Sonia Karlsson (s), Lars Bäckström

(v), Agneta Ringman (s), Gunnar Axén (m), Christer Nylander (fp), Lena Ek

(c), Hans Hoff (s), Tomas Högström (m), Agneta Gille (s), Yvonne Ruwaida

(mp), Tommy Ternemar (s), Gunnar Nordmark (fp), Olle Sandahl (kd) och

Lars Johansson (s).

Redogörelse för ärendet

Finansutskottet har sedan 1999 på eget initiativ varje år granskat och

utvärderat Riksbankens förda penningpolitik under de tre närmast föregående

åren. Initiativet motiverades av att Riksbanken 1999 fick en mer oberoende

ställning gentemot riksdag och regering.

Författningsenligt är det finansutskottets uppgift att varje år pröva om

fullmäktige och direktionen kan beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning

under det gångna verksamhetsåret. Utskottet ska i det sammanhanget också

ta ställning till Riksbankens bokslut och då bedöma om balansräkningen

och resultaträkningen kan fastställas och hur stort belopp som ska levereras

in till statskassan.

Som underlag för prövningen har utskottet tillgång till bl.a. Riksbankens

årsredovisning, fullmäktiges förslag till vinstdisposition och Riksrevisionens

styrelses redogörelse för granskningen av Riksbankens verksamhet samt

fullmäktiges och direktionens allmänna och särskilda (hemliga) protokoll.

Inför årets granskning har utskottet anlitat revisionsbyrån KPMG för att

göra en specialstudie av Riksbankens bolagisering av kontanthanteringen.

Utredningen Svensk kontantförsörjning AB med dotterbolag finns i bilaga

4. Utskottet har också tagit del av Riksdagens revisorers granskningspromemoria

Bolagiseringen av kontantförsörjningen (bilaga 5) samt den 30 september

hållit en intern utfrågning med riksbanksledningen i ämnet.

Utskottet anordnade den 1 april 2004 en offentlig utfrågning med riksbankschef

Lars Heikensten med anledning av att Riksbanken samma dag lämnade en

penningpolitisk redogörelse till finansutskottet. Riksbanken lämnar minst

två gånger per år en sådan redogörelse. Protokoll från utfrågningen finns

i bilaga 3.

Utskottets överväganden

Utvärdering av penningpolitiken 2001-2003

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner vad utskottet anfört om

penningpolitiken 2001-2003.

Inledning

Riksbanken fick den 1 januari 1999 en mer oberoende ställning gentemot

riksdagen och regeringen. Oberoendet betyder bl.a. att Riksbanken

självständigt ska utforma penningpolitiken för att uppnå de mål som riksdagen

ställt upp. Enligt riksbankslagen (1988:1385) ska målet för Riksbankens

verksamhet vara att upprätthålla ett fast penningvärde. Oberoendet innebär

vidare att Riksbanken fått en ny ledningsstruktur, bestående av en direktion

med sex heltidsanställda ledamöter som utses av riksbanksfullmäktige. I

likhet med tidigare är Riksbanken fortfarande en myndighet under riksdagen

och ansvarig inför riksdagen för sina handlingar.

I samband med behandlingen av Riksbankens förvaltning våren 1999 (bet.

1998/99:FiU23) ansåg utskottet att det ökade oberoendet ökade behovet av

att granska och utvärdera Riksbankens penningpolitik. Utskottet beslutade

därför att varje år utföra en granskning av den förda penningpolitiken.

Granskningen ska göras i efterhand och omfatta utvecklingen under de gångna

tre åren. Den utvärdering som nu genomförs är den sjätte i ordningen och

omfattar perioden 2001-2003. Tidigare har utvärderingar gjorts för perioderna

1996-1998 (bet. 1998/99:FiU23), 1997-1999 (bet. 1999/2000:FiU23), 1998-2000

(bet. 2000/01:FiU23), 1999-2001 (bet. 2001/02:FiU23) samt 2000-2002 (bet.

2002/03:FiU23).

Utvärderingen bygger bl.a. på information och uppgifter ur Riksbankens

inflationsrapporter, protokollen från direktionens penningpolitiska

sammanträden, direktionsledamöternas publicerade tal samt de offentliga

utfrågningar som utskottet minst två gånger per år håller med riksbankschefen.

Inflationsmålet och räntebeslutsregler

I januari 1993, kort efter det att den fasta växelkursen övergavs och

kronan började flyta på den internationella valutamarknaden, beslutade

dåvarande riksbanksfullmäktige att den operativa penningpolitiken skulle

bedrivas utifrån ett inflationsmål. Målet formulerades som att:

Inflationen skulle begränsas till 2 % per år med ett toleransintervall på

± 1 procentenhet.

Målvariabeln skulle vara konsumentprisindex (KPI). KPI valdes för att

måttet är allmänt känt och att det publiceras regelbundet och sällan

reviderades. Dessutom är KPI det bredaste måttet på prisutvecklingen.

Inflationsmålet skulle vara symmetriskt, i den meningen att Riksbanken

skulle ta lika allvarligt på en alltför låg som en alltför hög inflation.

Inflationsmålet skulle formellt börja tillämpas fr.o.m. den 1 januari

1995.

Riksbankens nya direktion fastställde inflationsmålet i anslutning till

sitt tillträde den 1 januari 1999 och beslutade att målet även i fortsättningen

ska definieras i termer av KPI. Samtidigt angav direktionen i ett tillägg

till målet två anledningar för att avvika från målet vid penningpolitiska

beslut. Anledningarna är:

Om KPI på ett till två års sikt påverkas av tillfälliga faktorer, som t.

ex. förändringar i hushållens räntekostnader eller förändringar av indirekta

skatter och subventioner, som inte bedöms få varaktig inverkan på inflationen

och inflationsförväntningarna.

Om inflationen ligger utanför målet och om en snabb återgång till målet

via stora ränteförändringar får stora negativa konsekvenser för produktionen

och sysselsättningen i samhället. Vid en sådan situation ska uppfyllandet

av målet i stället ske gradvis.

Direktionen har sedan 1999 hänvisat till tillägget till målet och angett

i beslutsunderlagen att den bortser från tillfälliga faktorer i utformningen

av penningpolitiken eftersom de inte bedömts få någon varaktig inverkan

på inflationen. I praktiken betyder det att penningpolitiken 1999-2002

baserats på en bedömning av inflationen mätt med det underliggande

inflationsmåttet, UND1X (se definition av UND1X i avsnitt nedan), i stället

för en bedömning av KPI. Till följd av kraftiga svängningar i el- och

oljepriser har penningpolitiken under 2003 baserats på prognoser av

inflationen mätt enligt UND1X exklusive energipriserna. Utskottet har

tidigare mer utförligt behandlat frågan om tillfälliga inflationseffekter

och inflationsmålets utformning. Se t.ex. granskningen av penningpolitiken

2000-2002 (bet. 2002/03:FiU23).

Riksbankens beslut om ränteförändringar styrs normalt efter en enkel

handlingsregel. Förenklat innebär handlingsregeln att om prognoserna över

inflationen, gjorda under förutsättningen att reporäntan är oförändrad,

på ett till två års sikt överskrider (eller underskrider) inflationsmålet

på 2 % ska reporäntan normalt höjas (eller sänkas). Handlingsregeln

tillämpas emellertid inte mekaniskt, utan avvikelser av den typ som nämns

ovan förekommer.

Inflationen sedan inflationsmålet infördes

Sedan 1993, då riksbanksfullmäktige beslutade att införa inflationsmålet,

har priserna enligt KPI stigit med i genomsnitt 1,9 % per år. Sedan målet

började tillämpas formellt den 1 januari 1995 har inflationen uppgått

till i genomsnitt 1,5 % per år. Det kan jämföras med utvecklingen under

perioden 1983-1993 då priserna steg med i genomsnitt 7,5 % per år.

Inflationen 2003

Enligt KPI steg priser i fjol med i genomsnitt 2,1 %, vilket endast är en

tiondel högre än Riksbankens inflationsmål. Enligt det underliggande

inflationsmåttet UND1X steg priserna med i genomsnitt 2,3 %, dvs. något

över inflationsmålet men inom toleransintervallet. Genomsnittssiffrorna

döljer dock ett dramatisk förlopp under året. KPI-inflationen steg kraftigt

i början av året, från 2,3 % i december 2002 till 3,4 % i februari 2003,

främst på grund av stigande el- och oljepriser men också av höjda kommunala

och statliga avgifter. Inflationen föll dock tillbaka under våren och

sommaren i takt med sjunkande energipriser, till en nivå på 1,4 % i

december 2003. Rensat för energiprisernas utveckling steg priserna under

2003 med i genomsnitt omkring 1,5 %.

Inflationen 2001-2003 enligt KPI och UND1X

Som framgår av tabell 1 steg priserna mätt med KPI med i genomsnitt 2,4

% per år under perioden 2001-2003. Det betyder att KPI-inflationen under

perioden legat över Riksbankens inflationsmål på 2 %. Det är också det

högsta värdet under en treårsperiod som noterats sedan utskottet började

med utvärderingarna av penningpolitiken. Trots det låg inflationen inom

toleransintervallet på ± 1 procentenhet, även om inflationstakten under

en stor del av 2001 och början av 2002 och 2003 låg nära eller ibland t.

o.m. över den övre toleransgränsen på 3 %.

Tabell 1. Inflationen 2001-2003 enligt olika inflationsmått

KPI UND1X UND1X exkl. energi HIKP UNDINHX

2001 2,6 2,8 2,5 2,7 3,8

2002 2,4 2,5 2,8 2,0 3,5

2003 2,1 2,3 1,5 2,3 3,6

Snitt 2001-2003 2,4 2,5 2,3 2,3 3,6

Källa: Riksbanken, Statistiska centralbyrån

Även mätt enligt UND1X låg inflationstakten över inflationsmålet, men

inom toleransintervallet. Enligt UND1X ökade priserna med i genomsnitt 2,

5 % per år under perioden 2001-2003. Precis som i fallet KPI är genomsnittet

för treårsperioden det högsta värde som noterats sedan utskottets

utvärderingar påbörjades. Som framgår av diagram 1 låg även UND1X över den

övre toleransgränsen på 3 % under en stor del av 2001 och i början av

2002 och 2003.

Diagram 1. Inflationstakten mätt enligt KPI och UND1X

Källa: Riksbanken, Statistiska centralbyrån

Som redovisats ovan har Riksbanken under perioden 1999-2002 använt UND1X

som målvariabel när den beslutat om penningpolitiska åtgärder. UND1X mäter

konsumentprisutvecklingen exklusive hushållens räntekostnader för egna

hem och direkta effekter av ändrade indirekta skatter.

Inflationen exklusive energipriserna

På grund av de kraftiga förändringarna i energipriserna under 2002 och

2003 har Riksbanken under 2003 i stället använt UND1X exklusive energipriser

som penningpolitisk målvariabel. I t.ex. protokollet från direktionens

penningpolitiska möte den 4 december 2003 anger direktionen att

..UND1X-inflationen exklusive energi för närvarande ger den bästa bilden

av det underliggande, konjunkturrelaterade inflationstrycket. Det är därför

naturligt att penningpolitiken nu i första hand vägleds av detta mått på

inflationen.

Som framgår av tabell 1 och diagram 2 steg priserna exklusive energipriserna

med i genomsnitt 2,3 % per år under perioden 2001-2003. Det är i likhet

med inflationen enligt KPI och UND1X något över inflationsmålet men inom

toleransintervallet. Till skillnad från KPI och UND1X nådde dock

inflationstakten exklusive energipriserna sin topp i början av 2002 för att

sedan stadigt sjunka.

Diagram 2. Inflationstakten exklusive energipriser

Källa: Riksbanken, Statistiska centralbyrån

Andra mått på inflationen

EU:s statistikbyrå Eurostat har utvecklat ett mellan EU-länderna harmoniserat

inflationsindex, det s.k. HIKP (Harmonised indices of consumer prices).

HIKP används som målvariabel för penningpolitiken av Europeiska centralbanken,

ECB, och har speciellt tagits fram för stabiliseringspolitiska syften.

Till skillnad från KPI exkluderar HIKP räntekostnader för egnahem,

bostadsrättsavgifter, avgifter för viss hälso- och sjukvård, fastighetsskatt,

avskrivningar, tomträttsavgäld och försäkringar för egnahem, del av

reparationer samt lotterier och tips. En annan skillnad mellan måtten är

att i HIKP, men inte i KPI, ingår avgifter för barnomsorg.

Mätt enligt HIKP uppgick den svenska inflationen till 2,7 % 2001, 2,0 %

2002 och 2,3 % 2003. Det ger ett genomsnitt för perioden på 2,3 %, dvs.

något över inflationsmålet men inom toleransintervallet. Detta kan jämföras

med att HIKP-inflationen i EU och euroområdet under treårsperioden uppgick

till i genomsnitt 2,1 % respektive 2,2 %, dvs. något lägre än i Sverige.

Ett mått på den inhemskt genererade prisutvecklingen som Riksbanken löpande

använder i sin inflationsanalys är UNDINHX. UNDINHX definieras som UND1X

rensat för förändringar i importpriserna. Enligt detta mått har inflationen

ökat med i genomsnitt 3,6 % per år under perioden 2001-2003. Kraftigt

stigande priser på kött, grönsaker, el och prishöjningar inom tjänstesektorn

är några av förklaringarna till varför UNDINHX under perioden legat över

treprocentsnivån.

Diagram 3. Inflationstakten enligt HIKP och UNDINHX

Källa: Riksbanken, Statistiska centralbyrån

Reporäntan

Efter en lång period av räntesänkningar från mitten av 1990-talet lades

penningpolitiken om i slutet av 1990-talet. Reporäntan höjdes successivt

under 2000 och 2001 fram till september 2001 då Riksbanken, kort efter

terrorattackerna i USA, sänkte reporäntan med 0,5 procentenheter i en

gemensam aktion med andra centralbanker i västvärlden.

Våren 2002 höjde Riksbanken på nytt reporäntan med bl.a. hänvisning till

att den internationella konjunkturen var på väg att ta fart igen efter

nedgången 2001 och den extra osäkerhet som följde av terrorattackerna.

Vidare hänvisades till att resursutnyttjandet i den svenska ekonomin var

fortsatt högt.

Som framgår av tabell 2 inledde Riksbanken en ny serie räntesänkningar

när den i slutet av 2002 sänkte reporäntan med sammanlagt 0,5 procentenheter.

Motivet till sänkningarna var bl.a. att återhämtningen i världsekonomin

försvagats under sommaren och hösten och att konjunkturförsvagningen i

kombination med en starkare krona dämpar både det inhemska och det

internationellt genererade pristrycket.

Den svaga återhämtningen och osäkerheten i anslutning till konflikten i

Irak var några av anledningarna till att Riksbanken fortsatte att sänka

reporäntan med 0,25 procentenheter i mars 2003. Reporäntan sänktes sedan

med ytterligare sammanlagt 0,75 procentenheter i juni och juli 2003 till

en nivå på 2,75 %. I likhet med de tidigare sänkningarna motiverades

sänkningarna i början av sommaren med en fortsatt svag internationell

efterfrågan, minskat resursutnyttjande i den svenska ekonomin och att

inflationen på ett till två års sikt därmed bedömdes hamna under målet.

Tabell 2. Reporäntan 1999-2003

Datum Förändring Nivå efter förändringen

1999-02-17 -0,25 3,15

1999-03-31 -0,25 2,90

1999-11-17 +0,35 3,25

2000-02-09 +0,50 3,75

2000-12-13 +0,25 4,00

2001-07-11 +0,25 4,25

2001-09-19 -0,50 3,75

2002-03-20 +0,25 4,00

2002-05-02 +0,25 4,25

2002-11-20 -0,25 4,00

2002-12-11 -0,25 3,75

2003-03-18 -0,25 3,50

2003-06-05 -0,50 3,00

2003-07-04 -0,25 2,75

Källa: Riksbanken

I mitten av april 2004 låg reporäntan på 2,0 %, efter en sänkning på 0,25

procentenheter i februari och 0,50 procentenheter i början av april.

Diagram 4. Riksbankens styrräntor 1999-2003

Källa: Riksbanken

Kronan

Efter att ha legat relativt stabilt från sommaren 1999 till sommaren 2000

sjönk den svenska kronans värde relativt kraftigt hösten och vintern 2000.

Försvagningen fortsatte under våren och sommaren 2001, och kronan nådde

sin lägsta nivå i samband med den osäkerhet som präglade den internationella

valutamarknaden direkt efter terrorattackerna i New York i mitten av

september. Som framgår av diagram 5 har kronan successivt förstärkts sedan

slutet av 2001. I slutet av 2003 låg kronans värde, mätt enligt TCW-index,

på ett indexvärde runt 125 (ju högre indexvärde, desto svagare krona).

Det kan jämföras med ett indexvärde på i genomsnitt 136 respektive 134

under 2001och 2002. Genomsnittet för 2003 låg på 127,7, vilket är en

förstärkning med nästan 5 % jämfört med 2002.

Diagram 5. Kronans värde enligt TCW-index

Källa: Riksbanken

Diagram 6 visar att kronans förstärkning till stor del förklaras av att

värdet på den amerikanska dollarn sjunkit relativt kraftigt. Från början

av juli 2001 till slutet av december 2003 sjönk dollarn med omkring 33 %

mot kronan.

Diagram 6. Kronans kurs mot euro och USA-dollar

Källa: Riksbanken

Kronan stärktes kraftigt mot euron efter EMU:s bildande 1999, från en

kurs på 9,47 kr per euro i början av 1999 till som lägst 8,10 våren 2000.

Från sommaren 2000 till hösten 2001 stärktes euron stadigt mot kronan,

till en högsta kurs i slutet av september 2001 på 9,94 kr per euro. Mot

slutet av 2001 och under våren 2002 stärktes kronan ånyo mot euron. Sedan

mitten av 2002 har kursen pendlat mellan 9,00 och 9,25 kr per euro,

bortsett från en period i slutet av 2003 då kursen gick något under 9,00 kr

per euro.

I mitten av april 2004 låg kronans värde, mätt enligt TCW-index, på ett

indexvärde omkring 127,4. Kursen mot dollarn noterades till omkring 7,54

kr per dollar, och kursen mot euron noterades till omkring 9,16 kr per

euro.

Inflationsprognoserna och penningpolitiken

Avsnittet behandlar ekonomin, penningpolitiken, inflationen och

inflationsprognoserna för främst 2003, eftersom åren 2001 och 2002 avhandlats

mer noggrant i utskottets tidigare utvärderingar (bet. 2001/02:FiU23 och

bet. 2002/03:FiU23). Inledningsvis görs dock en kort beskrivning av

Riksbankens prognoser under hela perioden 2001-2003. Utvärderingens

utgångspunkt är att det tar ett till två år innan ränteförändringar påverkar

den ekonomiska aktiviteten och inflationen. Det innebär att det för en

utvärdering av 2003 är mest intressant att studera de bedömningar,

överväganden, prognoser som gjordes och de åtgärder som vidtogs under 2001

och 2002.

Kort om bedömningarna för hela perioden 2001-2003

En genomgång av Riksbankens prognoser över tillväxten och inflation från

1999 och framåt visar på följande resultat:

Prognoserna för 2001. Under perioden mitten av 1999 till början av 2001

överskattade Riksbanken BNP-tillväxten i den svenska ekonomin 2001 samtidigt

som man av olika skäl underskattade inflationstrycket. Till exempel räknade

banken i december 2000 med att BNP under 2001 skulle stiga med 3,4 %. Den

kraftiga försvagningen i den internationella ekonomin från hösten 2000

bidrog dock till att Sveriges BNP endast steg med 0,9 % 2001 (enligt SCB:s

reviderade siffra). Vid samma tidpunkt bedömde Riksbanken att inflationen

enligt KPI skulle stiga med i genomsnitt 1,6 % 2001 och att tolvmånaderstalet

i december 2001 skulle uppgå till 1,8 %. Utfallet blev betydligt högre,

i genomsnitt 2,6 % och 2,9 % i december 2001. Uppgången förklaras till

stor del av tillfälliga och kraftigt stigande priser på bl.a. kött, el,

olja, frukt och grönsaker. Inflationen enligt UND1X väntades i december

2000 öka med i genomsnitt 1,7 % 2001 och uppgå till 1,8 % i december 2001.

Den faktiska utvecklingen av UND1X blev 2,8 % i genomsnitt och 3,4 % i

december 2001. Först under senvåren 2001 närmade sig bankens bedömningar

utfallet. En genomgång av andra prognosinstituts bedömningar visar emellertid

att Riksbanken varit varken sämre eller bättre än andra på att prognosticera

utvecklingen under 2001. Så gott som samtliga prognosinstitut, såväl

svenska som utländska, gjorde under den aktuella perioden samma över- och

underskattningar av tillväxten och inflationen som Riksbanken.

Prognoserna för 2002. Även bankens bedömningar av 2002 karakteriseras av

att man åtminstone inledningsvis överskattade BNP-tillväxten och underskattade

inflationens utveckling. Under både 2000 och 2001 förväntade man sig att

tillväxten 2002 skulle ligga över det verkliga utfallet på 1,9 %. I t.ex.

december 2000 bedömdes att BNP skulle stiga med 2,9 % 2002. Under 2001

pendlade bankens prognoser över KPI-inflationen 2002 mellan 1,8 % och 2,

1 % i genomsnitt. Under 2002 höjdes dock prognoserna till mellan 2,3 %

och 2,5 %. De kraftigt stigande priserna på t.ex. kött och energi gjorde

att KPI ökade med i genomsnitt 2,4 % 2002. Av samma anledningar steg

inflationen enligt UND1X med i genomsnitt 2,5 % 2002, vilket var mellan 0,

1-0,7 procentenheter högre än de bedömningar av UND1X-inflationen 2002

som Riksbanken gjorde 2000 och 2001. Precis som för 2001står sig Riksbankens

bedömningar för 2002 väl i jämförelse med andra prognosmakares. I vissa

fall visar banken upp en bättre träffsäkerhet.

Prognoserna för 2003. Till skillnad från prognoserna för 2001 och 2002

har Riksbankens genomsnittliga KPI-prognoser för 2003 under perioden legat

relativt nära utfallet på 2,1 %, om man bortser från prognosen i mars

2003 då banken förväntade sig att KPI i genomsnitt skulle stiga med 2,5

% under 2003. När det gäller den genomsnittliga UND1X-inflationen

underskattade Riksbanken under 2001 och 2002 utvecklingen under 2003 med upp

till 0,4 procentenheter. I likhet med prognoserna för 2001 och 2002

överskattade Riksbanken inledningsvis BNP-tillväxten för 2003. Till exempel

bedömde banken i mars 2002, då det fanns signaler om en relativt snabb

återhämtning i världsekonomin, att BNP skulle växa med 3 % 2003. Enligt

SCB:s första preliminära uppskattning ökade BNP med 1,6 % i fjol. En

jämförelse visar att Riksbankens prognoser även för 2003 låg väl i linje

med andra prognosinstituts bedömningar för den aktuella perioden.

Bedömningar av 2003 gjorda 2001

Inledningen av 2001 symboliseras av en relativt snabb nedgång i den

internationella konjunkturen, framför allt i Förenta staterna. Under årets

första tre månader sänker den amerikanska centralbanken, Federal Reserv,

sin styrränta med 1,5 procentenheter för att dämpa nedgången och stimulera

en återhämtning. Kursnedgången på världens aktiebörser tilltar, och

räntorna sjunker till följd av svagare ekonomiska utsikter. Även den svenska

industrikonjunkturen försämras relativt snabbt, och hushållens optimism

om den ekonomiska framtiden avtar. Värdet på kronan fortsätter att sjunka

efter nedgången under andra halvan av 2000.

Snabb konjunkturförsvagning

I ljuset av den snabba konjunkturförsämringen skriver Riksbanken ned sina

tillväxtprognoser i inflationsrapporten från mars 2001. Sveriges BNP bedöms

stiga med 2,4 % både 2001 och 2002, vilket är 1 procentenhet respektive

0,5 procentenheter lägre än bankens bedömning i december. Samtidigt räknar

banken i sin första officiella bedömning av 2003 med att BNP ökar med 2,

7 % under 2003. Den svagare konjunkturen och ett minskat tryck från

importpriserna gör att direktionen skriver ned prognosen över UND1X-inflationen

2001 men skriver upp UND1X-inflationen för 2002, bl.a. på grund av att

Riksbanken nu räknar med att maxtaxan inte kommer att räknas in i KPI och

UND1X när den införs 2002. Det får till effekt att inflationen 2002 blir

något högre än vad som tidigare antagits. KPI- och UND1X-inflationen väntas

ligga på 2 % respektive 1,9 % i mars 2003.

Direktionen gör bedömningen att riskerna för en lägre inflation är större

än riskerna för en högre inflation. Inflationen förväntas dock i huvudsak

ligga i linje med inflationsmålet på ett och två års sikt. En enig direktion

beslutar att lämna reporäntan oförändrad.

Diagram 7. Riksbankens och KI:s KPI-prognoser för 2003 samt utfall

Årsgenomsnitt

Källa: Riksbankens inflationsrapporter, KI:s Konjunkturläget, SCB

Under perioden mars till maj ökar priserna betydligt mer än vad Riksbanken

tidigare räknat med. Inflationstakten mätt enligt KPI stiger till 3 % i

maj bl.a. på grund av kraftigt stigande priser på kött, el- och teleprodukter.

Under våren blir det också tydligt att konjunkturnedgången i USA i högre

grad än vad som tidigare förväntats sprider sig till Europa. Federal

Reserve fortsätter att sänka den amerikanska reporäntan. I början av maj

sänker också den europeiska centralbanken, ECB, sin styrränta med 0,25

procentenheter. Värdet på den svenska kronan sjunker ytterligare under

våren och obligationsräntorna stiger.

I inflationsrapporten från maj skriver Riksbanken ned både den svenska

och den internationella tillväxtprognosen för 2001 ytterligare. Däremot

skrivs BNP-prognoserna för 2002 och 2003 upp något, till 2,5 % respektive

2,9 %. Samtidigt justeras UND1X-inflationen för 2001 upp kraftigt till

följd av vårens prishöjningar. Prognosen över UND1X 2002 skrivs upp med

0,2 procentenheter till en inflation på i genomsnitt 2,1 % och UND1X-inflationen

väntas ligga på 2,1 % i juni 2003.

Direktionen bedömer dock att prishöjningarna under våren till stor del är

temporära och att inflationen på ett till två års sikt utvecklas i linje

med inflationsmålet. Risken för lägre inflation på grund av konjunkturnedgången

uppvägs enligt direktionen av risken för högre inflation till följd av

kronans försvagning och ett fortsatt högt kapacitetsutnyttjande i ekonomin.

En enhällig direktion beslutar att lämna reporäntan oförändrad.

Interventioner på valutamarknaden

I slutet av maj och början av juni försvagas kronan ytterligare, och vid

tre tillfällen under juni intervenerar Riksbanken på valutamarknaden för

att stärka kronan. Industrikonjunkturen fortsätter att försvagas, enligt

KI:s barometrar. Vid direktionens möte i juli 2001 beslutar direktionen

att höja reporäntan med 0,25 procentenheter med motiveringen att risken

ökat för att inflationen på ett till två års sikt ska överstiga inflationsmålet.

Anledningen är att resursutnyttjandet i ekonomin fortfarande är högt,

trots avmattningen, samtidigt som kronan är lågt värderad. Risken finns

att prishöjningarna under våren påverkar inflationsförväntningarna i

samhället. Tre ledamöter reserverar sig mot beslutet. Riksbankschefens

utslagsröst i direktionen avgör till förmån för en räntehöjning.

Den amerikanska centralbanken fortsätter att sänka sin styrränta under

sommaren samtidigt som aktiekurserna på världens olika börser fortsätter

att sjunka.

Räntesänkning efter 11 september

Efter terrorattackerna i Förenta staterna den 11 september 2001 sänker

flertalet av världens centralbanker, inklusive Riksbanken, sina styrräntor

med en halv procentenhet. Riksbanken motiverar beslutet med att terrordåden

riskerar att ytterligare dämpa den internationella efterfrågan. Det skulle

kunna göra att inflationen på ett till två års sikt underskrider

inflationsmålet.

I inflationsrapporten från oktober skriver Riksbanken på nytt ned prognoserna

över tillväxten de närmaste åren. BNP-prognosen för den svenska ekonomin

skrivs ned med 0,9 respektive 0,3 procentenheter till en tillväxt på 1,3 %

2001 och 2,2 % 2002. Bedömningen av tillväxten 2003 justeras ned med 0,1

procentenheter till 2,8 %. Prognoserna över UND1X-inflationen skrivs dock

upp med 0,3 procentenheter för både 2001 och 2002 till en inflation på 2,

8 % respektive 2,4 %. Direktionen gör dock bedömningen att den svenska

inflationen på ett till två års sikt kommer att ligga i linje med

inflationsmålet. Lägre internationella priser förväntas uppväga ett stigande

inflationstryck till följd av den svagare kronan. I september 2002 och

2003 bedöms UND1X-inflationen ligga på 1,7 % respektive 2,0 %. En enig

direktion beslutar att lämna reporäntan oförändrad.

Konjunkturen försämras ytterligare under senhösten i såväl Förenta staterna

som Europa och Japan. Både internationella och svenska prognosmakare

skriver löpande ned sina prognoser över tillväxten de närmaste åren. Till

följd av nedgången och den ekonomiska osäkerheten fortsätter den amerikanska

centralbanken att sänka styrräntan. I slutet av året når styrräntan en

nivå på 1,75 %. Även den europeiska centralbanken, ECB, sänker styrräntan

med en halv procentenhet vid mitten av november. Flertalet industriländer,

framför allt Förenta staterna, beslutar också om omfattande finanspolitiska

stimulansåtgärder för att motverka en ytterligare fördjupning av konjunkturen.

Den svenska kronan stärks under senhösten efter den kraftiga försvagningen

efter terrordåden i Förenta staterna.

Återhämtning i världsekonomin mitten 2002 väntas

I inflationsrapporten från december 2001 skriver Riksbanken ytterligare

ned sin bedömning av både den internationella och den svenska tillväxten

de närmaste åren. Riksbanken räknar dock med att en återhämtning i

världsekonomin inleds vid mitten av 2002. Sveriges BNP väntas nu stiga med

1,2 % 2001, 1,8 % 2002 och 2,4 % 2003. Inflationen mätt enligt UND1X bedöms

stiga med i genomsnitt 2,7 % 2001, 2,1 % 2002 och 1,9 % 2003. Enligt

rapporten är prishöjningarna under 2001 till stor del av tillfällig natur,

och enligt direktionens bedömning kommer den svenska inflationen att

utvecklas i linje med inflationsmålet på två års sikt. I december 2002

och 2003 väntas UND1X ligga på 2 % respektive 1,9 %. Reporäntan lämnas

oförändrad på 3,75 %. En ledamot reserverar sig mot beslutet och menar

att reporäntan bör sänkas med 0,25 % till följd av den svaga konjunkturen.

Bedömningar av 2003 gjorda 2002

Under de första månaderna av 2002 syns tydliga tecken på återhämtning i

den internationella konjunkturen. De kraftiga räntesänkningarna och

stimulanserna via finanspolitiken i flertalet större industriländer börjar

ge effekt på den ekonomiska aktiviteten. Både hushållens och företagens

optimism om framtiden stiger, framför allt i Förenta staterna men även i

Europa och andra delar av världen. Till en följd av bl.a. låga företagsvinster

och redovisningsskandalen i det amerikanska företaget Enron sjunker

kurserna på världens aktiebörser under inledningen av 2002, efter en uppgång

mot slutet av 2001. Räntorna stiger och prognosmakare börjar revidera upp

sina prognoser över både den internationella och svenska tillväxten.

Industrikonjunkturen visar tecken på förbättring

KI:s barometrar för första kvartalet och andra ledande index visar på en

återhämtning i industrikonjunkturen sedan bottennivån hösten 2001. Företagen

är också relativt optimistiska om orderingången och produktionen framöver.

Hushållens framtidsförväntningar stiger. Kronan fortsätter att stärkas.

Trots det ligger inflationen mätt enligt UND1X över 3 % under första

kvartalet.

I inflationsrapporten från mars konstaterar Riksbanken att de internationella

tillväxtutsikterna förbättrats och att det senaste årets avmattning ser

ut att bli relativt mild. Banken räknar med att BNP i OECD-området stiger

med runt 1 % 2002 och 3 % både 2003 och 2004, vilket är något högre än

den bedömning som gjordes i decemberrapporten. Den svenska BNP-tillväxten

för 2002 skrivs ned med 0,2 procentenheter till 1,6 %, samtidigt som

prognosen för 2003 skrivs upp med 0,6 procentenheter till en tillväxt på

3 %. År 2004 väntas BNP stiga med 2,6 %. Uppgången i inflationen de senaste

månaderna beror enligt banken till stor del på prisökningarna på t.ex.

energi och kött men också på att priserna på övriga inhemska varor och

tjänster stigit relativt kraftigt. Detta förklaras, enligt banken, av att

resursutnyttjandet i ekonomin, trots den svaga konjunkturen, sannolikt är

högre än tidigare beräknat. Detta bidrar till att banken justerar upp sin

bedömning av den svenska ekonomins inflationsbenägenhet.

Riksbanken höjer reporäntan

I sitt huvudscenario räknar banken med att priserna mätt enligt KPI stiger

med i genomsnitt 2,3 % respektive 2,2 % 2002 och 2003. Mätt enligt UND1X

väntas en inflation på i genomsnitt 2,6 % 2002 och 2,1 % 2003. Risken för

högre inflation än i huvudscenariot anses dock vara större än risken för

lägre inflation, bl.a. på grund av risken för fortsatt stigande inhemska

priser. Direktionen gör bedömningen att den höga inflationen kommer att

sjunka under den närmaste tiden men att UND1X-inflationen kommer att ligga

över inflationsmålet på ett till två års sikt. UND1X-inflationen bedöms

ligga på 2,2 % både mars 2003 och mars 2004. Direktionen beslutar att

höja reporäntan med 0,25 procentenheter, till en nivå på 4 %. En ledamot

reserverar sig mot beslutet och anför att reporäntan bör höjas med 0,5

procentenheter.

Diagram 8. Riksbankens och KI:s UND1X-prognoser samt utfall

Årsgenomsnitt

Källa: Riksbankens inflationsrapporter, KI:s konjunkturläget, SCB

En månad senare, vid mötet i slutet av april 2002, beslutar en enhällig

direktion att höja reporäntan med ytterligare 0,25 procentenheter, till

en nivå på 4,25 %. Beslutet motiveras bl.a. med att återhämtningen i

Förenta staterna varit starkare än vad som tidigare antagits samtidigt som

den svenska inflationen fortfarande bedöms ligga över inflationsmålet på

ett till två års sikt, trots höjningen av reporäntan i mars. Tillväxten

i både OECD-området och Sverige väntas under 2003 och 2004 uppgå till

omkring 2,5-3 % per år - något lägre än den bedömning som gjordes i

marsrapporten. I anslutning till beslutet anger direktionen att reporäntan

kan behöva höjas ytterligare om efterfrågan i Sverige och omvärlden

fortsätter att förstärkas.

Under senvåren och försommaren tilltar den internationella återhämtningen,

även om det samtidigt kommer signaler om att uppgången i euroområdet,

och då speciellt i Tyskland, är relativt svag. Optimismen hos hushållen

och företagen dämpas något, och oljepriset stiger på grund av en tilltagande

oro om en militär konflikt i Irak. Kurserna på världens aktiebörser

fortsätter att sjunka under senvåren, främst på IT- och

telekommunikationsaktier.

Orderingången hos de svenska företagen stiger, men utfallet är svagare än

vad företagen tidigare räknat med, visar KI:s barometrar för andra kvartalet.

Den höga inflationen i början av 2002 sjunker under senvåren, och de

svenska hushållen är fortfarande relativt optimistiska om den framtida

utvecklingen.

I inflationsrapporten från juni konstaterar Riksbanken att tecknen på en

konjunkturuppgång blivit tydligare, även om osäkerheten fortfarande är

stor. BNP i OECD-området bedöms stiga med 1,4 % 2002 och 2,6 % respektive

2,7 % 2003 och 2004. Sveriges BNP väntas öka med 1,6 % 2002, 2,7 % 2003

och 2,5 % 2004. I huvudscenariot bedöms UND1X-inflationen uppgå till 1,9

% respektive 2 % på ett och två års sikt. De största riskerna för stigande

inflation är löneutvecklingen och det inhemska pristrycket. Detta gör att

risken för att inflationen blir högre än i huvudscenariot anses vara större

än risken för lägre inflation. Justerat för riskerna bedöms därför UND1X

stiga med 2 % respektive 2,1 % på ett till två års sikt. Direktionen gör

bedömningen att inflationen ligger i linje med inflationsmålet de närmaste

åren. Direktionen beslutar att hålla reporäntan oförändrad. En ledamot

reserverar sig mot beslutet och anför att reporäntan bör höjas med 0,25

procentenheter. Enligt reservanten blir inflationen under de närmaste

åren några tiondelar högre än vad som anges i inflationsrapporten.

Tilltagande börsfall under sommaren

Under sommaren och hösten accelererar kursfallen på världens aktiebörser,

bl.a. på grund av nya redovisningsskandaler i t.ex. bolaget Worldcom.

Oron på finansmarknaderna förstärks av stigande risk för krig i Irak.

Under perioden juni till oktober sjunker börskurserna i Förenta staterna

med knappt 30 % samtidigt som kurserna i Sverige under samma tid faller

med knappt 40 %. I takt med börsfallen dämpas hushållens och företagens

optimism i både Förenta staterna och euroområdet, och räntorna faller.

Även i Sverige minskar optimismen hos hushållen och i företagen. I KI:s

olika barometrar redovisar företagen en betydligt lägre orderingång och

produktion än förväntat, och statistiken från detaljhandeln visar på en

avtagande privat konsumtion.

Prognoserna revideras ned

Flertalet prognosmakare reviderar ned sina prognoser över den internationella

och svenska tillväxten. Under senhösten börjar kurserna på de internationella

aktiebörserna stiga något från bottennivån i början av oktober.

I inflationsrapporten från oktober konstaterar Riksbanken att tillväxtutsikterna

försämrats under de senaste månaderna, vilket gör att den internationella

återhämtningen blir svagare och mer utdragen än vad banken tidigare räknat

med. Tillväxten i både OECD-området och Sverige under 2002 och 2003

revideras ned jämfört med bedömningarna i junirapporten. Den svenska tillväxten

försvagas också av att finanspolitiken väntas bli mindre expansiv under

de närmaste åren. I huvudscenariot väntas UND1X stiga med i genomsnitt 2,

6 % 2002 och 1,9 % 2003. I september 2003 och 2004 bedöms

UND1X-inflationen uppgå till 1,8 % respektive 1,9 %. Direktionen gör bedömningen

att inflationen kommer att ligga något under inflationsmålet på ett till

två års sikt. De stora svängningarna på finansmarknaderna gör, enligt

direktionen, att utvecklingen är svårbedömd. Direktionen beslutar att

hålla reporäntan oförändrad men anger samtidigt att den avser att hålla

ett extra sammanträde en månad senare för att göra en ny bedömning av

situationen. En ledamot reserverar sig mot beslutet. Ledamoten anför att

bedömningen i inflationsrapporten talar för att reporäntan bör sänkas med

0,25 procentenheter.

Reporäntan sänks

Vid sammanträdet i mitten av november beslutar en enhällig direktion att

sänka reporäntan med 0,25 procentenheter till 4 %. Direktionen motiverar

beslutet med att den senaste informationen visar att konjunkturen är

fortsatt svag i såväl Förenta staterna som Europa. Svagare industrikonjunktur

och lägre export talar för att den svenska tillväxten blir lägre än vad

som förväntades i inflationsrapporten från oktober, vilket bidrar till

att dämpa pristrycket. Inflationen väntas, enligt direktionen, ligga under

inflationsmålet på ett till två års sikt.

Den internationella konjunkturen försvagas ytterligare under återstoden

av 2002, bl.a. på grund av risken för krig i Irak. I mitten av november

sänker den amerikanska centralbanken sin styrränta med 0,5 procentenheter

till 1,25 %, den lägsta nivå som noterats sedan början av 1960-talet. I

början av december följer den europeiska centralbanken efter och sänker

sin styrränta med en halv procentenhet. I inflationsrapporten från december

skriver Riksbanken ned prognoserna för såväl den internationella som den

svenska utvecklingen. Den svagare konjunkturen bidrar till att dämpa

pristrycket, och banken räknar i sitt huvudscenario med att UND1X stiger

med i genomsnitt 1,9 % under både 2003 och 2004. Samtidigt bedöms risken

för lägre inflation än i huvudscenariot vara större än risken för högre

inflation. Justerat för risken bedöms UND1X stiga med 1,9 % 2003 och 1,8

% 2004. Direktionen beslutar att sänka reporäntan med ytterligare 0,25

procentenheter till en nivå på 3,75 %. En ledamot reserverar sig mot

beslutet. Ledamoten anför att riskbilden är balanserad, till skillnad från

bedömningen i inflationsrapporten. Risken för lägre inflation är lika

stor som risken för högre inflation, varför reporäntan bör hållas oförändrad,

enligt ledamoten.

Bedömningar av 2003 gjorda 2003

Inledningen av 2003 präglas av en fortsatt svag världskonjunktur, till

följd av bl.a. den förestående konflikten i Irak, stigande oljepriser och

en fortsatt svag börsutveckling. Både hushållens och företagens förtroende

för den ekonomiska utvecklingen sjunker i såväl USA som i Europa. Speciellt

tydlig är försvagningen i euroområdet.

Även i Sverige sjunker hushållens framtidsförväntningar om både den egna

ekonomin och landets ekonomiska utveckling. Arbetslösheten fortsätter att

stiga under årets första månader och sysselsättningen sjunker. Hushållens

förtroende påverkas också av höjningarna av kommunal- och landstingsskatter

vid årsskiftet och kraftigt stigande priser på el och olja. Under första

kvartalet stiger inflationen i den svenska ekonomin kraftigt, framför

allt på grund av höjda el- och oljepriser. Inflationen mätt enligt KPI

och UND1X uppgår i februari till 3,4 % respektive 3,3 %. Industrikonjunkturen

uppvisar dock en viss förbättring. I KI:s barometrar anger företagen att

såväl orderingången som produktionen ökat under de senaste månaderna.

Samtidigt är företagen mer optimistiska om utvecklingen framöver.

Diagram 9. Riksbankens och KI:s BNP-prognoser för 2003 samt utfall

Årsgenomsnitt

Källa: Riksbankens inflationsrapporter, KI:s konjunkturläget, SCB

I inflationsrapporten från mars 2003 konstaterar Riksbanken att de

internationella konjunkturutsikterna försvagats ytterligare de senaste

månaderna, framför allt i euroområdet. Banken räknar dock med att de ekonomiska

konsekvenserna av Irakkonflikten blir relativt begränsade men att den

internationella återhämtningen blir mer utdragen än vad man tidigare räknat

med. Tillväxten för både OECD och Sverige revideras ned något. Sveriges

BNP väntas nu stiga med 1,7 % 2003, vilket är en nedjustering med 0,4

procentenheter jämfört med decemberrapporten. För 2004 och 2005 bedöms

BNP stiga med 2,4 % respektive 2,5 %. Den svagare tillväxten i kombination

med nya beräkningar av nationalräkenskaperna innebär att resursutnyttjandet

i ekonomin blir mindre ansträngt än vad banken tidigare räknat med.

Riksbanken konstaterar samtidigt att inflationen stigit betydligt mer än

förväntat under årets första månader, på grund av främst höjda elpriser.

Banken gör dock bedömningen att uppgången är tillfällig samt att

inflationstakten börjar sjunka tillbaka redan under våren. Rensat för

energipriserna har inflationen t.o.m. sjunkit något i början av året på grund

av de låga ekonomiska aktiviteten.

Reporäntan sänks ytterligare

I huvudscenariot väntas UND1X stiga med i genomsnitt 2,4 % 2003 och endast

1,2 % 2004. I mars 2004 och mars 2005 bedöms UND1X-inflationen uppgå till

0,8 % respektive 1,8 %. Nedgången förklaras främst av att nuvarande höga

priser på el och olja sjunker tillbaka. I protokollet från direktionens

sammanträde anger direktionen att man vid bestämningen av penningpolitiken

i dagsläget även bör ta hänsyn till el- och oljeprisutvecklingen.

Prishöjningarna på dessa varor beror framför allt på tillfälliga

utbudsstörningar

och är därmed inte relevanta för utformningen av penningpolitiken. Banken

förväntar sig att inflationen mätt enligt UND1X exklusive energipriser

kommer att uppgå till omkring 2 % under prognosperioden. En enig direktion

beslutar att sänka reporäntan med 0,25 procentenheter till 3,5 %.

När det under våren står klart att Irakkriget blir kortvarigt stiger

kurserna på världens aktiebörser och oljepriset sjunker. Efter en inledande

uppgång sjunker dollarkursen relativt kraftigt mot både euron och den

svenska kronan. Även de internationella räntorna sjunker under våren efter

en inledande uppgång i anslutning till krigsslutet. Hushållens och företagens

förtroende för den ekonomiska utvecklingen är fortfarande dämpad, även om

viss ökad optimism noteras hos hushållen trots stigande arbetslöshet i

både USA och Europa.

Prognoserna för världsekonomin revideras ned

I inflationsrapporten från juni menar Riksbanken att utvecklingen under

våren tyder på att världskonjunkturen utvecklas svagare än vad som förutsågs

i marsrapporten. Jämfört med marsrapporten revideras BNP-tillväxten i

OECD-området ned till 1,7 % 2003, 2,5 % 2004 och 2,6 % 2005. Den svenska

tillväxten för 2003 justeras ned med en halv procentenhet till 1,2 %. Den

lägre tillväxten, i kombination med en starkare krona, bidrar till att

dämpa både det internationella och svenska inflationstrycket. I huvudscenariot

bedöms UND1X-inflationen stiga med 1,1 % och 1,6 % på ett respektive två

års sikt. Direktionen anser att risken för att inflationen ska bli lägre

än i huvudscenariot är högre än risken för att inflationen ska bli högre.

Justerat för riskerna bedöms därför UND1X stiga med 1,0 % respektive 1,

5 % på ett respektive två års sikt. Rensat för energipriserna väntas UND1X

stiga med 1,8 % på både ett och två års sikt. Direktionen gör bedömningen

att inflationen på ett till två års sikt tydligt understiger inflationsmålet,

oavsett vilket inflationsmått som används. En enig direktion sänker

reporäntan med 0,5 procentenheter till 3 %.

I juni sänker flera centralbanker, däribland den amerikanska centralbanken

och ECB, sina styrräntor till en nivå på 1 % respektive 2 %. Riksbanken

beslutar vid sitt möte i början av juli att sänka reporäntan med ytterligare

0,25 procentenheter till 2,75 %. Motivet till sänkningen är bl.a. att

inflationen, trots sänkningen av reporäntan i juni, på ett till två års

sikt väntas understiga inflationsmålet. Samtidigt konstaterar banken att

inflationen under våren varit något lägre än förväntat.

Tydliga tecken på återhämtning i USA

Under sommaren kommer tecken på en återhämtning i den internationella

ekonomin, framför allt i USA. Den finansiella osäkerheten minskar, optimismen

hos hushåll och företag tilltar, aktiekurserna fortsätter att stiga och

räntorna börjar stiga efter nedgången under våren. Undantaget är euroområdet

där den ekonomiska aktiviteten alltjämt är svag.

De svenska hushållens förväntningar om såväl den egna som Sveriges ekonomi

börjar på nytt stiga och konsumtionen ökar. Även industriföretagen redovisar

en ökad optimism i KI:s barometrar men återhämtningen är dämpad. Efter en

viss försvagning under sommaren fortsätter kronans värde att stiga efter

EMU-omröstningen i september.

I inflationsrapporten från oktober justerar Riksbanken upp tillväxtprognoserna

för både OECD-området och Sverige. Den svenska ekonomin väntas nu växa

med 1,5 % 2003, 2,4 % 2004 och 2,5 % 2005. I huvudscenariot väntas UND1X

stiga med i genomsnitt 1,2 % 2004 och 1,6 % 2005. I september 2004 och

2005 bedöms UND1X-inflationen uppgå till 1,4 % respektive 1,7 %. UND1X

exklusive energi väntas uppgå till 1,9 % respektive 2 % på ett och två

års sikt. Inflationen exklusive energipriser väntas därmed på ett till

två års sikt ligga nära inflationsmålet. Direktionen gör bedömningen att

riskbilden är balanserad. Risken för lägre inflation till följd av svagare

konjunktur bedöms som lika stor som risken för högre inflation till följd

av ett högre inhemskt kostnadstryck. Direktionen beslutar att lämna

reporäntan oförändrad på 2,75 %. Två ledamöter reserverar sig mot innehållet

i inflationsrapporten. Båda menar att risken för lägre inflation är större

än risken för högre inflation. En ledamot reserverar sig mot räntebeslutet

och anför att reporäntan bör sänkas med 0,25 procentenheter.

Den internationella konjunkturen fortsätter att förbättras under återstoden

av 2003. Tydligast är återhämtningen i USA där ekonomin under tredje och

fjärde kvartalen stiger snabbare än vad flertalet bedömare tidigare räknat

med. Även i euroområdet kommer nu signaler om en stigande konjunktur, men

från en lägre nivå. Den amerikanska dollarn försvagas ytterligare mot

slutet av året mot såväl euron som den svenska kronan. I november höjer

Bank of England sin styrränta med 0,25 procentenheter. Den svenska

industrikonjunkturen förstärks ytterligare mot slutet av året, framför allt

genom en stigande exportefterfrågan.

Arbetslösheten stiger över 5-procentsnivån

Under senhösten stiger arbetslösheten till över 5 % för första gången

sedan våren 2000. Samtidigt blir hushållen något mindre optimistiska om

den ekonomiska utvecklingen.

I inflationsrapporten från december reviderar Riksbanken upp tillväxten

i USA och OECD under 2004 och 2005 med några tiondelar. Det internationella

inflationstrycket väntas dock bli något svagare under prognosperioden

jämfört med bankens bedömning i oktoberrapporten. Banken konstaterar

samtidigt att produktiviteten i den svenska ekonomin stigit överraskande

starkt. Detta i kombination med den svagare arbetsmarknaden och lägre

löneökningar gör att arbetskraftskostnaderna framöver utvecklas långsammare

än tidigare beräknat. I huvudscenariot bedöms UND1X stiga med i genomsnitt

1,1 % 2004 och 1,6 % 2005. UND1X-inflationen bedöms ligga på 1, 4 % i

december 2004 och 1,8 % i december 2005. Rensat för energipriserna väntas

UND1X ligga på 2 % både i december 2004 och i december 2005. Det är en

liten uppjustering av den prognos banken gjorde i oktober bl.a. på grund

av att inflationen exklusive energi under senhösten sjunkit mindre än

väntat. Enligt inflationsrapporten är riskbilden balanserad. Riskerna för

en högre inflation bedöms uppvägas av riskerna för en lägre inflation.

Direktionen gör bedömningen att inflationen rensat för energipriserna

utvecklas i linje med målet på ett till två års sikt. Direktionen beslutar

att lämna reporäntan oförändrad på 2,75 %. Två ledamöter reserverar sig

mot såväl inflationsrapporten som räntebeslutet. Båda anser att det finns

en risk att inflationen blir lägre framöver och att reporäntan bör sänkas

med 0,25 procentenheter.

Riksbankens räntepolitik med anledning av prognoserna

Riksbankens räntepolitik styrs, som tidigare redovisats, av följande enkla

handlingsregel: Om inflationsprognosen visar att inflationen på ett till

två års sikt avviker från inflationsmålet ska reporäntan normalt förändras.

En prognos över 2 % betyder normalt att reporäntan ska höjas och en

prognos under 2 % att reporäntan ska sänkas. De finns flera anledningar

för Riksbanken att avvika från handlingsregeln. Skälen redovisas under

avsnittet Inflationsmålet och räntebeslutsregler ovan.

En naturlig fråga är om Riksbanken följt handlingsregeln. Har banken,

givet de prognoser man presenterat i inflationsrapporterna och

beslutsprotokollen,

ändrat reporäntan i den riktning som prognoserna indikerat och i rätt

proportioner?

Våren 2002 genomförde KI på uppdrag av finansutskottets kansli en

undersökning om Riksbanken följt handlingsregeln perioden 1997-2001. Resultatet

från undersökningen indikerade att banken ganska väl följt regeln, bortsett

från vid två tillfällen. Det ena tillfället var i slutet av 1998 och början

av 1999 då reporäntan, i förhållande till regeln, sänktes extra mycket.

Det andra tillfället var i början av 2000 då reporäntan höjdes relativt

kraftigt. Skälen till avvikelserna har utskottet redovisat tidigare i t.

ex. betänkande 2002/03:FiU23 s. 24.

I inflationsrapporterna från mars 2003 och mars 2004 redovisar Riksbanken

en liknande analys av bankens ränteagerande för sammantaget perioden

2000-2003. Enligt Riksbanken har banken ganska väl följt handlingsregeln

under perioden. Två avvikande tillfällen noteras. Det ena tillfället var

i början 2000 då reporäntan var för hög i förhållande till prognoserna,

vilket stämmer med KI:s analys. Det andra tillfället var direkt efter

terrordåden i USA i september 2001 då Riksbanken tillsammans med andra

centralbanker sänkte reporäntan. Enligt Riksbankens analys var räntan då

för låg i förhållande till inflationsprognoserna.

I diagram 10 framgår att Riksbanken till stor del följt sin handlingsregel

att sänka reporäntan när inflationsprognosen överstiger målet och höja

när prognosen understiger målet.

Diagram 10. Inflationsprognoserna och ränteförändringar

Källa: Riksbanken

Den streckade linjen anger prognosen över UND1X-inflationen på ett års

sikt vid varje inflationsrapportstillfälle och den heldragna linjen anger

prognosen över UND1X-inflationen på två års sikt vid varje

inflationsrapporttillfälle.

Pilarna markerar höjningar eller sänkningar av reporäntan. I diagrammet

framgår också att sänkningen i september 2001 med 0,5 procentenheter

skiljer sig något från mönstret genom att inflationsprognoserna inte

indikerar en sänkning av den storleken.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att inflationen oavsett inflationsmått i genomsnitt

legat över inflationsmålet på 2 % under perioden 2001-2003. Inflationen

har dock legat inom det uppsatta toleransintervallet och överskridandet

beror bl.a. på kraftiga men tillfälliga prishöjningar på främst el, olja,

kött och grönsaker.

Genomgången visar att Riksbanken i sina prognoser för åren 2001 och 2002,

gjorda från 1999 och framåt, överskattade tillväxten i den svenska

ekonomin samtidigt som man av olika skäl, t.ex. oförutsägbara och tillfälligt

stigande priser på enskilda varor, underskattade inflationen. Även när

det gäller prognoserna för 2003 överskattade Riksbanken inledningsvis

BNP-tillväxten och underskattade den underliggande inflationen medan

bedömningarna av KPI-inflationen i genomsnitt under 2003 under hela perioden

legat relativt nära utfallet.

Utskottet kan dock t.ex. konstatera att Riksbankens prognoser våren 2002

av såväl KPI- som UND1X-inflationens utveckling under senare delen av

2003 och inledningen av 2004 låg över eller t.o.m. kraftigt över utfallet.

Med facit i hand skulle man därför, precis som riksbankschefen gjorde

vid utskottets offentliga utfrågning den 1 april 2004, kunna hävda att

höjningarna av reporäntan våren 2002 om sammanlagt 0,5 procentenheter var

onödiga. Enligt utskottets mening måste man dock ta hänsyn till hur det

ekonomiska läget såg ut när besluten togs. Våren 2002 fanns tydliga

signaler om en återhämtning i såväl den internationella som den svenska

konjunkturen. Resursutnyttjandet i ekonomin var relativt högt och inflationen

steg kraftigt i början på året, över inflationsmålets övre toleransgräns.

Utvärderingen visar också att Riksbankens prognoser, även prognoserna för

2003, står sig förhållandevis väl i jämförelse med andra prognosinstituts

bedömningar. Så gott som samtliga prognosinstitut, både svenska och

utländska, gjorde under den aktuella perioden samma över- och underskattningar

av tillväxt- och inflationsutsikterna som Riksbanken gjorde.

Olika skattningar av Riksbankens agerande visar dessutom att Riksbanken

i huvudsak utformat penningpolitiken i enlighet med sin egen officiella

handlingsregel, dvs. att sänka eller höja reporäntan när inflationsprognoserna

går under eller över inflationsmålet. Förutom vid några enstaka tillfällen

har Riksbankens höjningar och sänkningar av reporäntan i stort sett följt

handlingsregeln.

Bolagiseringen av Riksbankens kontanthantering

Utskottets bedömning i korthet

Utskottet redovisar sin syn på det sätt som Riksbankens direktion skött

frågan om bolagiseringen av Riksbankens kontanthantering. Enligt utskottets

mening borde riksdagen ha beretts tillfälle att pröva Riksbankens planer

på att bolagisera kontanthanteringen eftersom den innebar att Riksbankens

grundlagsenligt givna rätt att ensam ge ut sedlar och mynt delvis

privatiserades.

Utskottet anser också att det är olämpligt att Riksbanken i den omfattning

som skett satsat statliga medel på att bygga ut en kommersiell verksamhet

som Riksbanken inte är ålagd att utföra.

Utbyggnaden av den kommersiella delen av kontanthanteringen blev inte

lönsam utan bidrog till att rörelseresultatet försämrades. Med utbyggnaden

öppnade sig Riksbanken också för kritik från konkurrerande värdetransportörer

som kunde hävda att Riksbanken subventionerade en förlustbringande verksamhet

och att bolaget drog fördel av sina myndighetsnära uppgifter.

Bolagsgruppens samlade underskott under de första 4,5 åren överstiger 800

miljoner kronor, och fortsatta betydande underskott förutses även för

2004.

Riksbanksledningen har emellertid sedan 2002 med kraft försökt komma till

rätta med de problem som bolagiseringen förorsakat. Antalet platser för

in- och utlämning av sedlar har begränsats samtidigt som ett nytt

avgiftssystem införts och kraven på inlämnade sedlar skärpts, vilket

effektiviserat

den riksbanksnära verksamheten. Ett avtal har slutits om försäljning av

merparten av inkråmet i den konkurrensutsatta verksamheten och Riksbanken

ser för närvarande över hur kontanthanteringen ska organiseras i framtiden.

Utskottet anser därutöver att det inte finns anledning för riksdagen att

nu göra något särskilt uttalande i denna fråga.

Bakgrund

År 1999 fick Riksbanken en ny ledningsfunktion med ett fullmäktige bestående

av elva ledamöter utsedda av riksdagen och en direktion med sex ledamöter

utsedda av fullmäktige. Strax före omläggningen - den 17 december 1998 -

fattade riksbanksfullmäktige i sin tidigare form principbeslut om att

Riksbankens praktiska hantering med kontanter skulle överföras till ett

separat bolag.

Det formella beslutet om bolagsbildningen togs senare på våren 1999 av

direktionen, och det nya bolaget - Pengar i Sverige AB (PSAB) - började

sin verksamhet den 1 juni 1999. Riksbankens klart uttalade syfte var att

efter en tid överlåta bolaget till bankerna. Inför bildandet räknade

Riksbanken med att bolaget skulle redovisa förluster under 1999 och 2000,

men att dessa underskott skulle vändas i ett nollresultat 2001 som

därefter skulle övergå i successivt ökade vinster.

Utvecklingen blev dock den motsatta. Bankerna visade inget intresse för

att överta verksamheten som efterhand uppvisade allt större underskott.

Alltsedan bolagiseringen 1999 har resultatutvecklingen varit negativ och

verksamheten har under de första 4,5 åren givit ett sammanlagt underskott

på mer än 800 miljoner kronor. Hälften av förlusterna avser 2003.

Den negativa resultatutvecklingen gjorde det nödvändigt för Riksbanken

att i december 2002 skjuta till 200 miljoner kronor i aktieägartillskott

till bolaget. Redan ett halvår senare behövdes ett nytt aktieägartillskott

- denna gång på 150 miljoner kronor - och mot slutet av 2003 reserverade

Riksbanken ytterligare 125 miljoner kronor för ett beslutat men inte

utbetalat ägartillskott. Fortsatta, betydande underskott förutses således

även för 2004.

Vid bildandet 1999 försågs PSAB med ett eget kapital på 419 miljoner kronor,

varav 279 miljoner kronor i form av fastigheter och maskiner och 140

miljoner kronor som ett kapitaltillskott. Därefter har Riksbanken alltså

vid tre tillfällen skjutit till ytterligare 475 miljoner kronor som

aktieägartillskott. Sammanlagt har alltså PSAB och dess efterföljare Svensk

Kontantförsörjning AB (SKAB) fått ägartillskott på närmare 900 miljoner

kronor.

Riksbanken har i sitt bokslut för 2003 skrivit ned sitt aktieinnehav i

SKAB till en krona. SKAB redovisar vid samma tidpunkt ett eget kapital

för koncernen på 39 miljoner kronor. Riksbankens mer försiktiga bedömning

är ett tecken på att banken förutser fortsatta underskott i SKAB-koncernen.

I det följande redovisar utskottet mer ingående underlaget för sin bedömning.

Finansutskottets hittillsvarande behandling av frågan

När finansutskottet våren 2003 granskade Riksbankens förvaltning under

2002 ägnade utskottet stor uppmärksamhet åt bankens hantering av bolagiseringen.

Utskottet analyserade utvecklingen och höll också den 20 februari 2003

en intern utfrågning i ämnet med riksbankschefen Lars Heikensten, den för

bolagiseringen ansvarige vice riksbankschefen Lars Nyberg samt SKAB:s

dåvarande VD Gunnar Bäckman.

Ungefär samtidigt inledde Riksdagens revisorer en särskild granskning av

verksamheten. Två konsulter verksamma vid Handelshögskolan i Stockholm

fick revisorernas uppdrag att närmare granska de kostnader som bolagiseringen

av kontanthanteringen hade fört med sig. Syftet var bl.a. att undersöka

vad bolagiseringen hade kostat Riksbanken brutto, att bedöma hur mycket

kontanthanteringen skulle ha kostat om den legat kvar i banken samt att

analysera orsaken till de höga kostnaderna. Finansutskottet valde i detta

läge att inte föregripa revisorernas undersökning som skulle redovisas på

försommaren 2003. Utskottet gick därför inte närmare in på dessa frågor

i förra årets betänkande om Riksbankens förvaltning (bet. 2002/03:FiU23)

utan hänvisade till den kommande granskningen.

Utskottet har därefter tagit del av revisorernas undersökning -

granskningspromemoria 2002/03:2 - och vid en utfrågning med riksbankschefen

Lars Heikensten och vice riksbankschefen Irma Rosenberg den 30 september

2003 också informerat sig om hur Riksbankens direktion ser på de iakttagelser

som revisorerna gjort. Vid detta tillfälle fick utskottet också en

redogörelse för vad som hänt inom SKAB-koncernen sedan början av 2003.

Inför årets granskning av Riksbankens förvaltning har utskottet dessutom

anlitat revisionsbyrån KPMG för att göra en specialstudie av Riksbankens

bolagisering av kontanthanteringen. Revisionsbyrån har därvid haft i

uppdrag att göra

- en analys av det ekonomiska skeendet i Bolagsgruppen (PSAB och sedermera

SKAB med dotterbolag) med presentation av verksamhetsgrenarnas utveckling

och effekter av de olika strukturåtgärder som vidtagits,

- en bedömning av möjligheterna att avyttra Bolagsgruppen, helt eller

delvis, till en kommersiell aktör,

- en belysning av vilka alternativ som funnits vid olika tidpunkter och

en bedömning av vilka skillnader i ekonomiskt utfall som kan uppskattas

i det avseendet.

KPMG:s utredning - Svensk Kontantförsörjning AB med dotterbolag, den 15

mars 2004 - redovisas i bilaga 4.

Riksdagens revisorers granskningspromemoria 2002/03:2 Bolagiseringen av

kontantförsörjningen med bilagor återfinns som bilaga 5.

Riksbanksdirektionens synpunkter med anledning av Riksdagens revisorers

iakttagelser framgår av ett utdrag ur direktionens protokoll den 14 augusti

2003 som återges i bilaga 6.

Riksbankens kontanthantering före bolagsbildningen

Riksbankens regionala kontorsorganisation har genomgått en radikal omvandling

sedan början av 1980-talet. Tidigare fanns det i princip ett avdelningskontor

i varje län vars uppgift var att lagerhålla samt kostnadsfritt ta emot

och lämna ut sedlar och mynt till post och banker och att redovisa dessa

transaktioner mot konton i Riksbanken. Genom dessa transaktioner, kallade

valuering, omvandlades sedlar och mynt från lagervara till gångbara

betalningsmedel. Dessutom svarade kontoren för en omfattande manuell kontroll,

sortering och makulering av mottagna sedlar.

När vissa icke centralbanksmässiga uppgifter föll bort1 Riksbanken beviljade

exempelvis bosättningslån fram till 1982. Banken förmedlade också

avbetalningslån till fysiska personer för bl.a. förvärv av bostadsrätter och

inköp av möbler liksom hypotekslån för förvärv av nyemitterade

premieobligationer.

från avdelningskontoren och en ökad användning av sedelsorteringsmaskiner

minskade behovet av personal försökte Riksbanken finna nya arbetsuppgifter

för den övertaliga personalen. Det fick till följd att kontoren i mitten

av 1980-talet började erbjuda olika avgiftsbelagda tilläggstjänster i

anslutning till kontanthanteringen. Dessa tjänster kunde avse såväl

uppräkning av dagskassor som utökad packningsservice med försändelser

anpassade till bankernas och postens egna transportslingor. I den mån

tilläggstjänster erbjöds på den konkurrensutsatta marknaden - såsom uppräkning

av dagskassor och försäljning av premieobligationer - tog man ut

marknadsmässiga avgifter. För övriga tilläggstjänster motsvarade

avgiftssättningen

självkostnadspriset. Den traditionella in- och utlämningen av sedlar och

mynt var dock fortfarande avgiftsfri.

Motiven bakom bolagsbildningen

Med bolagiseringen ville Riksbanken renodla två sidor av Riksbankens

kontanthantering, nämligen dels myndighetsfunktionen, dels ansvaret för

att kontanter finns tillgängliga runtom i landet. Den senare uppgiften

ansågs ha många likheter med industriell produktion i privata företag,

och genom att föra över den till ett bolag med ett tydligt lönsamhetsmål

räknade man med att kunna effektivisera verksamheten2 Kontanter i samhället

och kontanthantering år 2002, Riksbankens betalningsmedelsavdelning, den

8 maj 1998 (98-631-BMA), Ny organisation av kontanthanteringen - Underlag

för beslut i riksbanksfullmäktige den 17 december1998 (98-631-BMA) samt

Översyn av kontanthanteringen i Sverige, Protokollsbilaga D till Direktionens

protokoll den 16 december 2003..

Riksbanken önskade synliggöra kostnaderna för kontanthanteringen och låta

dessa kostnader bäras av banker och andra aktörer, som i och med detta

skulle få tydliga motiv att effektivisera den egna verksamheten. Avsikten

var också att stimulera till ökad konkurrens och produktutveckling för

tjänster i hela kontanthanteringskedjan, vilket på sikt skulle kunna bidra

till att sänka de samhällsekonomiska kostnaderna för kontanthanteringen

i landet.

Lösningen blev att man i enlighet med detta synsätt förde över merparten

av betalningsmedelsavdelningens personal och arbetsuppgifter till det nya

bolaget, i syfte att inom några få år sälja det till bankerna.

Bolaget fick till uppgift att på Riksbankens uppdrag

- se till att sedlar och mynt fanns tillgängliga på ett antal orter i

landet,

- hålla Riksbankens lager av sedlar och mynt samt att omvandla dem till

gångbara betalningsmedel,

- kontrollera sedlars äkthet och kvalitet.

Dessutom skulle bolaget utveckla den kommersiella verksamhet som bedrivits

på riksbankskontoren och som bl.a. gällt uppräkning av dagskassor från

handeln.

Kvar i Riksbanken skulle finnas bara de uppgifter som med bankledningens

tolkning krävdes för att banken skulle kunna tillgodose riksbankslagens

krav på att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Riksbankens

uppgift skulle enligt denna tolkning vara att ge ut sedlar och mynt samt

att utöva tillsyn över kontanthanteringssystemet. Övriga uppgifter skulle

överlåtas på bolaget vars verksamhet skulle regleras genom avtal med

Riksbanken. Som självklara delägare i detta bolag såg Riksbanken de s.k.

Rix-bankerna, dvs. de banker som har konton i Riksbanken. De skulle enligt

ett förslag från maj 1998 erbjudas 100 % av aktierna i bolaget.

Bolagsbildningen 1999

Den 1 juni 1999 övertog det nybildade bolaget PSAB Pengar i Sverige AB

huvuddelen av ansvaret för Riksbankens kontanthantering. Bolaget fungerade

fram till 2002 som ett helägt dotterbolag till Riksbanken. Dess viktigaste

uppgift blev att på Riksbankens uppdrag svara för valuteringen av sedlar

och mynt, dvs. den in- och utlämning då sedlar och mynt omvandlas till

och från gångbara betalningsmedel. PSAB svarade också för sortering och

packning av sedlar och mynt, lagerhållning, distribution samt äkthets-

och kvalitetskontroll av kontanter. Bolaget hade också möjlighet att

konkurrera på marknaden för betalnings- och kontanthanteringstjänster med

sådana tjänster som uppräkning av dagskassor, drift av serviceboxar,

laddning av sedelautomater samt värdetransporter.

Vid starten 1999 erbjöds berörd riksbankspersonal att gå över till PSAB

med oförändrade anställningsvillkor. De som så önskade hade dock möjlighet

att avböja anställning i bolaget.

Av de ca 340 anställda som var sysselsatta med betalningsmedelsfrågor i

Riksbanken följde ca 240 med till PSAB, ca 25 knöts till den nya, kraftigt

bantade betalningsmedelsavdelningen medan resterande ca 75 valde att gå

i pension eller att sluta i Riksbanken med ett års lön.

När PSAB startade sin verksamhet den 1 juni 1999 överfördes de tillgångar

som användes i Riksbankens regionala kontorsrörelse till bolaget.

Apportegendomen omfattade tio fastigheter, sedelräkningsmaskiner,

säkerhetsutrustning

m.m. och hade ett sammanlagt värde på 279 miljoner kronor. Därutöver fick

PSAB ett kapitaltillskott på 140 miljoner kronor. Vid bildandet hade alltså

bolaget ett eget kapital på (279+140=) 419 miljoner kronor.

Av kapitaltillskottet på 140 miljoner kronor motsvarade 50 miljoner kronor

ett bedömt behov av investeringar i maskiner och IT-utrustning samt

erforderligt rörelsekapital. Resterande 90 miljoner kronor ansågs nödvändiga

för att säkerställa att bolagets finansiella ställning inte äventyrades.

Med denna kapitalisering bedömdes bolaget kunna drivas med god soliditet

och klara de utvecklings- och omställningskostnader som förutsågs uppkomma

till dess att bolaget skulle vara strukturerat för en överlåtelse.

Vid bildandet räknade Riksbanken med att bolaget skulle redovisa förluster

under 1999 och 2000, men att verksamheten skulle vändas i ett nollresultat

2001 och därefter successivt ökande vinster. Något kapitaltillskott utöver

de 140 miljoner kronorna bedömdes därför inte vara nödvändigt.

Under 1999-2001 gick PSAB varje år med förlust. Rörelseresultatet efter

finansiella poster var negativt och gav dessa år ett underskott på -21

(sju månader), -81 respektive -68 miljoner kronor.

En bidragande orsak till den dåliga resultatutvecklingen under 2001 var

att kostnaderna för att utveckla ett nytt IT-system för bolaget blev

oväntat höga. Ledningen för Riksbankens direktionsavdelning uppger att man

vid bildandet av PSAB var medveten om att det befintliga IT-systemet måste

byggas om eftersom kontorsrörelsens IT-system var integrerat med Riksbankens

stora RIX-system och behövde särskiljas innan bolaget kunde säljas. Detta

system var egenutvecklat och behövde också av den anledningen bytas ut.

Behovet av en IT-anpassning uppges ha beaktats när nivån på kapitaltillskottet

fastställdes, men man hade då kraftigt underskattat omfattningen av detta

utvecklingsarbete. Den totala investeringskostnaden för den nya IT-plattformen

uppgick för PSAB:s del till ca 35 miljoner kronor och finansierades genom

ett leasingavtal med Nordea Finans. När den nya IT-plattformen skulle tas

i drift uppstod olika problem som gav upphov till betydande kostnader för

PSAB under sista kvartalet 2001. De ökade kostnaderna avsåg personal-,

transport- och konsultkostnader och försämrade det väntade resultatet för

2001.

I direktionens kommentarer till Riksdagens revisorers iakttagelser uppges

att det nya IT-systemet behövdes oavsett om verksamheten organiserats i

bolag eller ej.

En annan omständighet som kraftigt bidrog till den fortsatta, negativa

resultatutvecklingen var PSAB:s satsning på en egen transportrörelse 2001.

Riksbanken hade i sitt tidigare kontorsnät aldrig haft någon egen

transportrörelse för lokala transporter, och de transporttjänster som PSAB

erbjöd sina kunder ombesörjdes av inhyrda transportörer. Det var en lösning

som ansågs dyrbar och därför mindre lämplig.

I Riksbankens årsredovisning för 20013 Årsredovisning för Sveriges riksbank

för räkenskapsåret 2001 (redog. 2001/02:RB1) s. 27. sägs följande om

satsningen på en egen transportrörelse:

För att kunna erbjuda kunderna helhetslösningar har Pengar i Sverige under

året bildat ett bolag för transportverksamheten, Pengar i Sverige

Värdetransport AB. Detta bolag har förvärvat Örnsköldsviks bevakningstjänst

AB och verksamheten inom Panaxia Security. Efter förvärvet har Pengar i

Sverige Värdetransport AB cirka 60 värdetransportfordon och cirka 80

anställda.

Själv såg PSAB det som viktigt att kunna erbjuda helhetslösningar som

innefattade hela värdehanteringskedjan inklusive transporter. I

årsredovisningen för 20014 Årsredovisning för PSAB Pengar i Sverige AB 2001 s.

4. framhöll bolaget att marknaden dittills hade dominerats av Securitas

och Group 4 Falck, men att kunderna genom PSAB:s etablering kunde erbjudas

ett tredje alternativ, vilket förbättrat konkurrensen på marknaden.

Securitas och Group 4 Falck ansåg dock att denna konkurrens inte skedde

på lika villkor och var därför starkt kritiska till PSAB:s verksamhet.

PSAB kunde dra fördel av sin nära koppling till Riksbanken med valutering

av sedlar och mynt, och verksamheten hade dessutom inte full kostnadstäckning

utan gick med betydande underskott som täcktes av ägaren Riksbanken.

Kritiken från de båda bolagen fick till följd att direktionen den 17 april

2002 fattade ett inriktningsbeslut om att dela upp PSAB:s verksamhet i en

riksbanksnära och en konkurrensutsatt del.

Uppdelningen av PSAB 2002

Direktionens inriktningsbeslut innebar en radikal omprövning av den

ursprungliga strategin för PSAB. Enligt beslutet skulle de affärsorienterade

delarna av bolaget avskiljas i ett separat bolag som skulle säljas. Man

skulle också undersöka förutsättningarna för att överlåta resterande delar

av PSAB till banksystemet. Vidare skulle Riksbanken i fortsättningen åta

sig att leverera sedlar och mynt till endast fyra platser i landet, där

man även skulle hålla strategiska lager. Antalet valuteringsplatser kom

därigenom att kraftigt begränsas samtidigt som en betydande del av ansvaret

för kontanthanteringen fördes över från Riksbanken till bankerna och

privata aktörer.

Den riksbanksnära verksamheten inordnades i SKAB, som till 100 % ägs av

Riksbanken. SKAB är också moderbolag för nya Pengar i Sverige AB (PiS)

som fick ansvar för den konkurrensutsatta delen av kontanthanteringen.

Direktionens beslut om ny inriktning på verksamheten fattades den 17 april

varefter delningen genomfördes formellt den 1 september 2002. De båda

bolagen hade dock gemensam produktion t.o.m. den 16 februari 2003.

Några månader före den formella delningen byttes också bolagets VD ut och

ersattes av Gunnar Bäckman. Vid en extra bolagsstämma den 6 mars 2003

fick SKAB också en ny ordförande hämtad utanför riksbankskretsen då vice

riksbankschefen Lars Nyberg valt att avgå före mandatperiodens utgång.

Två månader tidigare hade vice riksbankschefen Irma Rosenberg dessutom

övertagit Lars Nybergs ansvar för att i direktionen bereda frågor om

Riksbankens bolag.

Kostnaderna för omstruktureringen blev höga och kom att belasta koncernens

resultat för 2002 och 2003 med 97 respektive 142 miljoner kronor, dvs.

med sammanlagt 239 miljoner kronor.

Omstruktureringskostnaderna avsåg hyror under återstående kontraktstid

för lokaler som i fortsättningen inte behövdes. De avsåg också uppsägningslöner

och avtalspensioner för de ca 60 anställda som blev övertaliga i den nya

organisationen. Där ingick också kostnader på ca 100 miljoner kronor för

ombyggnad och säker uppdelning av lokaler och datasystem mellan de båda

bolagen, liksom kostnader för avskrivning av investeringar som inte kunde

utnyttjas efter bolagsdelningen.

Kapitaltillskottet i december 2002

Under 1999-2001 hade PSAB varje år gått med förlust. Som en följd av detta

hade bolagets eget kapital urholkats och mot slutet av 2002 stod SKAB och

PiS inför risken att tvångslikvideras om inte ytterligare medel tillsköts.

För att förhindra detta och ge SKAB möjlighet att täcka kostnaderna för

omstruktureringen fick bolaget i december 2002 ett kapitaltillskott på

200 miljoner kronor från Riksbanken.

Omstruktureringen av PiS våren 2003

Mycket snart stod det klart att Riksbanken behövde skjuta till ytterligare

kapital till SKAB. Den nya bolagsstruktur som började tillämpas praktiskt

den 17 februari 2003 medförde att affärsvolymen i dotterbolaget PiS

minskade. I början av sommaren bedömdes att rörelseresultatet under 2003

skulle ge ett underskott på 80 miljoner kronor. Samtidigt försökte Riksbanken

hitta köpare av bolaget och förhandlade i omgångar med olika intressenter.

Under hela 2003 inriktade sig styrelsen på att hålla kostnaderna nere.

För att komma till rätta med förlusterna genomfördes under våren 2003 ett

besparingsprogram som innebar att 9 av PiS:s 13 kontor omvandlades till

omlastningsstationer, varvid ca 100 anställda blev övertaliga. Kostnaderna

för denna omstrukturering beräknades till 147 miljoner kronor, varav 76

miljoner kronor kom att belasta 2003 års resultat. Efter denna omstrukturering

hade PiS kvar fullservicekontor bara i Malmö, Mölndal, Akalla och Härnösand.

SKAB:s överkapacitet

Vid övergången till den nya bolagsstrukturen i februari 2003 införde SKAB

en ny prismodell som innebar att kunderna fick betala en fast avgift per

besök. Tidigare hade avgifter huvudsakligen varit volymberoende. SKAB tar

endast emot garanterat äkta och sorterade sedlar och i den mån felaktigheter

eller falska sedlar förekommer tas särskilda avgifter ut.

Nyordningen fick till följd att antalet besök per dag vid SKAB:s anläggningar

blev väsentligt färre än man räknat med, och denna tendens stod sig under

resten av året. Detta var i och för sig en eftersträvad utveckling eftersom

Riksbankens ambition var att banksystemet i större utsträckning skulle

återcirkulera sedlar utan valutering. I november 2003 kunde emellertid

bolagets VD konstatera att SKAB hade en maskinell och personell överkapacitet

som innebar att bolagets totala resurser översteg det samlade behovet med

100 %.

Kapitaltillskottet i juni 2003

PiS förutsedda underskott och SKAB:s fortsatta kostnader för den tidigare

genomförda uppdelningen medförde att direktionen den 18 juni 2003 beslutade

om ett kapitaltillskott till SKAB på 150 miljoner kronor

Under sommaren skärpte Riksbanken också kraven på SKAB:s ekonomiska

rapportering till banken. Riksbanken begärde bl.a. att

omstruktureringsprogrammen

i SKAB och PiS skulle särredovisas samt att den dittillsvarande rapporteringen

var fjärde månad skulle ersättas av månadsvisa lägesrapporter signerade

av VD.

Kapitaltillskottet i december 2003

Problemen för PiS accentuerades under året. Den utdragna försäljningsprocessen

försvårade möjligheterna att teckna nya kontrakt, vilket fick till följd

att rörelseintäkterna inte utvecklades som väntat. Av bolagets intäkter

under 2003 svarade uppräkningen av detaljhandelns dagskassor för 38 %.

Den tidigare dominerande tjänsten att ta emot och leverera sedlar och

mynt till och från banker mer än halverades efter den 17 februari 2003.

Mot slutet av 2003 beräknades årets rörelseförlust till 136 miljoner kronor

och till detta kom kostnaderna för omstruktureringen. Bolagets sammanlagda

förlust beräknades därför till 216 miljoner kronor strax innan året var

till ända.

Direktionen beslöt mot denna bakgrund den 16 december 2003 att lämna SKAB

ett aktieägartillskott på högst 125 miljoner kronor. Kapitaltillskottet

skulle betalas ut på begäran av SKAB efter redovisat behov av likviditet.

Dess storlek var anpassad för att täcka PiS förväntade förluster fram

till andra kvartalet 2004 då man räknade med att försäljningen av detta

bolag skulle kunna vara avslutad.

Försäljningen av PiS

Direktionens inriktningsbeslut den 17 april 2002 innebar att PiS skulle

säljas. Efter den formella uppdelningen den 1 september 2002 har ett

omfattande försäljningsarbete bedrivits. Det visade sig inte möjligt att

nå en uppgörelse om en försäljning av aktierna i bolaget till villkor som

Riksbanken kunde godta. Olika lösningar har därefter prövats för att sälja

rörelsen i bolaget.

I december 2003 träffades en ramöverenskommelse om försäljning av merparten

av rörelsen i PiS till Securitas Värde AB. En slutlig överenskommelse

ingicks den 20 februari 2004 och försäljningen har därefter anmälts till

Konkurrensverket för prövning. Ett första beslut i ärendet kommer från

Konkurrensverket tidigast i slutet av april 2004.

Riksbankens översyn av den framtida kontanthanteringen

Den 18 december 2003 fick SKAB:s VD Kai Barvéll i uppdrag att utvärdera

effekterna av den omfattande strukturförändring som genomfördes i februari

2003 och pröva möjligheterna att ytterligare effektivisera kontanthanteringen.

Resultatet av översynen ska redovisas senast den 30 april 2004 och ska

bl.a. ge svar på sådana frågor som om SKAB:s verksamhet i fortsättningen

ska bedrivas i bolagsform eller om verksamheten ska inordnas i Riksbanken.

Utredningsmannen ska också undersöka om delar av SKAB:s verksamhet kan

utföras av aktörer inom den privata sektorn.

Vissa nyckeltal för koncernens utveckling

KPMG redovisar i sin analys följande nyckeltal för hur kostnaderna för

bolagsgruppens kontanthantering har utvecklats under 1998-2003. Under

dessa år har verksamheten legat först på Riksbankens betalningsmedelsavdelning

och därefter på PSAB och SKAB.

Tabell 3. Nyckeltal koncernen

¹ Avser betalningsmedelsavdelningen inom Riksbanken.

² Det löpande resultatet är ett genomsnitt beräknat för helår (första

verksamhetsåret bestod av 7 månader).

³ Antalet anställda vid utgången av 2003 är betydligt lägre: i PiS 354

och i SKAB 59,5, eller sammantaget 413,5.

När PSAB bildades fanns det i Riksbanken ca 340 personer som var sysselsatta

med betalningsmedelsfrågor. Av dessa fick ca 25 arbeta vidare i den nya,

kraftigt bantade betalningsmedelsavdelningen. Av resterande 315 personer

var vid utgången av 2003 ett 80-tal fortfarande anställda i PiS eller

SKAB. I samband med övertalighet hade fram till dess ca 175 tidigare

riksbanksanställda fått sluta med pension eller uppsägningslön medan i

runt tal 60 slutat av annan anledning.

Av SKAB:s och PiS personalstyrka på sammanlagt drygt 410 personer vid

utgången av 2003 hade alltså ungefär 330 tillkommit genom företagsuppköp

eller nyanställningar efter ombildningen.

Under de 4,5 första åren gick PSAB- och SKAB-koncernen med ett sammanlagt

underskott på 822 miljoner kronor. Av detta belopp var 355 miljoner kronor

omstruktureringskostnader och 37 miljoner kronor extraordinära kostnader.

Det samlade resultatet kan enligt KPMG grovt och översiktligt delas upp

på löpande förluster i den verksamhet som nu ligger i SKAB på mellan 30

och 40 miljoner kronor per år, eller totalt 150 miljoner kronor;

omstruktureringskostnader på ca 350 miljoner kronor, medan resterande ca 300

miljoner kronor är föranledda av såväl ett omfattande IT-projekt som

löpande förluster i PiS.

Posten extraordinära kostnader 2003 avser rån där försäkringsfrågan ännu

inte är slutreglerad.

Omstruktureringskostnaderna fördelar sig på tre omstruktureringsprogram

och avser kostnaderna för dessa program fram t.o.m. 2003. Det tredje

omstruktureringsprogrammet avser kostnaderna för nedläggningen av nio av

PiS kontor. Kostnaderna för detta program är beräknade till 147 miljoner

kronor varav 76 miljoner kronor belastade 2003 års resultat. Resterande

kostnader kommer alltså att belasta senare års resultat.

Tabell 4. Kostnaderna för bolagsgruppens tre omstruktureringsprogram

Miljoner kronor

Den mest kostsamma omstruktureringen är uppdelningen av den riksbanksnära

och den kommersiella verksamheten. Kostnaderna för detta andra

omstruktureringsprogram är 239 miljoner kronor och belastar SKAB:s resultat. Av

detta belopp togs 97 miljoner kronor upp under 2002 och 142 miljoner kronor

under 2003.

KPMG:s utlåtande

KPMG har i sin studie bedömt vilka handlingsalternativ som funnits till

de viktigare beslut som riksbanksledningen fattat under bolagiseringsprocessens

gång. Enligt konsulterna kan följande alternativ urskiljas:

- Vid bolagiseringen: att avveckla den konkurrensutsatta delen i stället

för att utveckla den.

- Vid expansionen som inleddes 2000: att pröva alternativa expansionsplaner

(konsulterna vill på denna punkt reservera sig då de inte haft tillgång

till bolagets interna underlag).

- Vid uppdelningen 2002: att avveckla den kommersiella verksamheten.

- Under avyttringsfasen 2002 och 2003: att påskynda processen eller

avveckla den kommersiella verksamheten.

Konsulterna har också prövat i vilken utsträckning det har varit möjligt

att vid olika tidpunkter avyttra verksamheten.

- De bedömer att verksamheten inte vid någon tidpunkt under bolagsgruppens

historia skulle ha varit intressant för en finansiell köpare, t.ex. ett

riskkapitalbolag.

- Under hela tidsperioden borde däremot enligt deras mening bolagsgruppen

ha varit ett attraktivt rationaliseringsobjekt för en industriell köpare

som kan utnyttja synergier mellan verksamheterna.

- Verksamheten har varit attraktiv som ett expansionsobjekt för en

industriell investerare vid endast ett tillfälle. Det var hösten 2001 då

IT-plattformen var mer eller mindre färdig och då utbyggnaden av

transportrörelsen ännu inte kommit i gång.

Finansutskottets samlade bedömning

Bolagiseringen har inte varit underställd riksdagen

Frågan om Riksbankens bolagisering av kontanthanteringen har inte varit

underställd riksdagens prövning.

Denna fråga rymmer inte enbart rent ekonomiska aspekter utan rör också

uppgifter som Riksbanken tilldelats i grundlag. Riksbanken har givits en

självständig ställning när det gäller utformningen av penningpolitiken.

Ledamöter av direktionen får inte söka eller ta emot instruktioner när de

fullgör sina penningpolitiska uppgifter. Något motsvarande oberoende gäller

däremot inte kontanthanteringen.

Enligt 9 kap. 13 § regeringsformen har Riksbanken ensamrätt att ge ut

sedlar och mynt. I lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank föreskrivs även

att Riksbanken ska svara för landets försörjning med sedlar och mynt.

Riksbanken ska också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.

När

Riksbanken bildade PSAB för att senare kunna sälja bolaget till bankerna

överfördes till detta inte bara den konkurrensutsatta verksamheten utan

också uppgifter som är, eller ligger mycket nära vad som kan karakteriseras

som rena myndighetsuppgifter. Dit hör inte minst valuteringen av sedlar,

dvs. det moment då sedlar omvandlas till och från gångbara betalningsmedel.

Riksbankens egen roll i detta sammanhang inskränkte sig i huvudsak till

att utfärda anvisningar och utöva tillsyn över betalningsmedelssystemet

samt att upphandla sedlar och mynt och leverera dem till PSAB:s olika

kontor.

Den riksbanksnära verksamheten i PSAB reglerades genom ett särskilt avtal

och stod också under Riksbankens direkta tillsyn.

Lösningen innebar att ett privaträttsligt subjekt som senare skulle

avyttras fick i uppdrag av Riksbanken att ansvara för den praktiska hanteringen

av vissa av bankens myndighetsåligganden.

Med hänsyn till de offentligrättsliga aspekter en sådan privatisering

rymmer, borde enligt utskottets mening Riksbanken ha underställt riksdagen

ett förslag i frågan i vilket konsekvenserna av förändringen tydligt

redovisats.

Expansion i stället för nedläggning

När PSAB bildades 1999 avstod en femtedel av den berörda personalen från

att gå över till bolaget och valde i stället att sluta med avtalspension

eller avgångslön. Merparten av de ca 240 riksbankstjänstemännen som började

i PSAB har senare tvingats sluta eller själva sökt sig från bolaget. Vid

utgången av 2003 fanns fortfarande ett 80-tal av dem kvar i bolagsgruppen.

Före bolagsbildningen hade Riksbanken avvecklat ett antal avdelningskontor

eller ombildat dem till depåer. Kvar fanns då tio avdelningskontor och

åtta depåer.

Inför bolagsbildningen var en fortsatt neddragning av kontorsrörelsen och

avveckling av övertalig personal inte något öppet redovisat alternativ.

Inte heller övervägde Riksbanken att helt lägga ned den då fortfarande

tämligen begränsade, konkurrensutsatta verksamhet som bedrevs vid kontoren

och som i första hand tillkommit för att sysselsätta övertalig personal.

I stället expanderades denna verksamhet för att skapa lönsamhet och göra

bolaget mer attraktivt för en blivande köpare.

I detta syfte byggde PSAB upp en egen transportrörelse genom att 2001

förvärva andra värdetransportbolag. Dessa var inledningsvis lönsamma, men

under 2002 ökade expansionstakten, och förlusterna i enbart transportrörelsen

uppgick detta år till ca 40 miljoner kronor.

Samtidigt som personalneddragningar gjordes i den traditionella verksamheten

ökade antalet anställda snabbt i de konkurrensutsatta verksamheterna.

Under 2002 och 2003 var i genomsnitt ca 550 personer anställda i koncernen,

vilket var mer än en fördubbling sedan starten.

Inte heller när PSAB:s verksamhet 2002 delades upp på två bolag var

nedläggning av delar av verksamheten något redovisat alternativ. Riksbankens

ambition var i stället att den konkurrensutsatta verksamheten skulle säljas

och att man skulle undersöka förutsättningarna för att överlåta de

riksbanksnära delarna till bankerna.

I sina kommentarer till Riksdagens revisorers granskning har direktionen

i efterhand tillstått att kostnaderna sannolikt blivit lägre om man hade

avstått från att bygga ut den kommersiella verksamheten, och om man i

stället för att dela upp bolaget 2002 hade valt att då avveckla den

kommersiella verksamheten.

Finansutskottet är inte av någon annan mening. Att i den omfattning som

skett satsa statliga medel på att bygga ut en kommersiell verksamhet som

Riksbanken inte är ålagd att utföra framstår som olämpligt. Riksbankens

avsikt med bolagiseringen var att effektivisera kontanthanteringen, vilket

utskottet ser som lovvärt. I efterhand kan man emellertid lätt konstatera

att detta hade kunnat uppnås på ett annat och mindre kostsamt sätt än

genom en bolagisering. Riksbanken har i princip själv pekat ut lösningen

genom att bilda SKAB med ansvar för enbart riksbanksnära frågor, begränsa

antalet valuteringsställen till fyra och ta betalt av transportörerna för

varje besök då sedlar lämnas in eller hämtas ut samt att kräva att alla

inlämnade sedlar ska vara äkthetskontrollerade och förpackade i

standardförpackningar. Denna ordning har under det senaste året i hög grad

främjat återcirkulationen av utelöpande sedlar och minskat värdetransportörernas

besök vid SKAB:s anläggningar, vilket inneburit att kontanthanteringen

effektiviserats.

Ett alternativ som borde övervägts från början var att successivt minska

antalet riksbankskontor och utveckla verksamheten i enlighet med denna

lösning utan att gå omvägen över en bolagisering. Enligt utskottets mening

skulle kostnaderna för omläggningen då sannolikt ha kunnat begränsas i

betydande utsträckning.

Konkurrens på olika villkor

Expansionen av PSAB:s kommersiella verksamhet fick också andra följder.

Av direktionens kommentarer till Riksdagens revisorers granskning framgår

att Riksbanken underskattat reaktionen från konkurrenterna.

Genom att blanda riksbanksnära uppgifter med konkurrensutsatt verksamhet

öppnade man sig för kritik från andra, konkurrerande värdetransportörer

som Securitas och Group 4 Falck. Dessa kunde peka på att PSAB drog fördel

av sin nära koppling med Riksbankens in- och utlämning av sedlar, liksom

på att bolaget gick med stora underskott som täcktes av Riksbanken medan

deras egen avgiftssättning täckte kostnaderna och gav positiva rörelseresultat.

Riksbankens direktion reagerade dock snabbt på kritiken och beslutade i

april 2002 att PSAB:s verksamhet skulle delas upp på två bolag, ett med

riksbanksnära uppgifter och ett med konkurrensutsatt verksamhet.

I sina kommentarer framhåller direktionen vidare:

Den snabba expansionen av transportrörelsen innebar risker och det kan i

efterskott konstateras att verksamheten inte styrdes på ett tillfredsställande

sätt och att det saknades tillräcklig kontroll över kostnaderna. Trots

att styrelsen hade betonat att bolagets tjänster aldrig fick underprissättas,

eftersom detta kunde leda till kritik om att Riksbanken subventionerade

verksamheten, visade transportrörelsen löpande förluster. I juni 2002

beslutade styrelsen i PSAB att inga nya transportslingor fick etableras

som inte visade lönsamhet från början. Trots detta fortsatte en viss

utbyggnad även under hösten 2002 utan att tillräckliga affärsvolymer

uppnåddes. I december 2002 lämnade PSAB:s VD bolaget. Vid samma tid uppdrog

direktionen åt en advokatbyrå att granska beslutsfattande och internkontroll

i bolaget.

Bankerna ovilliga köpare

Samhällets kostnader för att hantera kontanter är betydande, och dessa

kostnader faller i stor utsträckning på bankväsendet. Det ligger i bankernas

intresse att se till att kontanthanteringen i samhället bedrivs på ett

effektivt och rationellt sätt. Enligt Riksbankens bedömning var bankerna

därför också bäst skickade att utveckla denna verksamhet. Utgångspunkten

för Riksbanken var således att överlåta sitt kontorsnät till i första

hand bankerna. Riksbanken skulle därigenom kunna minska de egna kostnaderna

och fokusera verksamheten på vad man ansåg vara de egentliga kärnuppgifterna.

Sedan 1998 har Riksbanken återkommande fört diskussioner med bankerna om

att låta dem ta över verksamheten. Diskussionerna gällde först PSAB, senare

den konkurrensutsatta verksamheten i PiS. De senaste kontakterna tog

Riksbanken sommaren 2003. Hela tiden har emellertid bankernas intresse

varit ringa, främst beroende på att man ansett att det inte gått att få

täckning för de ökade kostnader de i så fall skulle dra på sig.

KPMG ifrågasätter antagandet att affärsbankerna skulle ha sett verksamheten

som ett attraktivt komplement till de egna tjänsterna. Resonemanget bygger

på att bankerna skulle ha kunnat bedriva verksamheten med lönsamhet, vilket

visat sig svårt att uppnå, påpekar konsulterna. I sin analys konstaterar

de att Riksbanken genomgående tycks ha haft väl optimistiska förhoppningar

om att kunna avyttra hela eller delar av verksamheten till främst

affärsbankerna. Utskottet delar denna bedömning. Bankernas motiv för att ta

över kontanthanteringen har redan från början varit svagt och Riksbanken

har haft små eller inga möjligheter att tvinga på bankerna ett olönsamt

bolag. Vilken grund Riksbanken haft för sin bedömning av

försäljningsmöjligheterna

framgår inte av beslutsunderlaget.

Utdragen försäljning

När direktionen i april 2002 beslöt att dela upp PSAB var, som tidigare

nämnts, utgångspunkten att det bolag som svarade för den konkurrensutsatta

verksamheten skulle säljas. Flera kontakter togs med tänkbara köpare och

dessa resulterade i att Riksbanken i februari 2004 kunde träffa en

överenskommelse om att sälja merparten av PiS till Securitas Värde AB.

KPMG anser i sin studie att tidsutdräkten från beslutet om uppdelningen

fram till avyttringen är lång. Under denna tid uppvisar troligen den

verksamhet som nu avyttras löpande förluster, som enligt konsulternas

bedömning åtminstone delvis hade kunnat undvikas om ett tidigare avslut

uppnåtts. Konsulterna har förstått att det hos riksbanksledningen funnits

en medvetenhet om detta och en beredskap för nedläggning.

Riksbanksledningen har också framhållit att processen fördröjts av att

EG:s statsstödsregler har måst beaktas.

Finansutskottet vill för egen del framhålla följande. Riksbanken har sedan

september 2002 bedrivit ett intensivt försäljningsarbete. Av direktionens

protokoll från 2003 framgår att frågan har behandlats vid praktiskt taget

varje sammanträde.

Avsikten var att PiS skulle säljas odelat. Det visade sig emellertid inte

möjligt att nå en uppgörelse om en försäljning av aktierna i bolaget till

villkor som Riksbanken kunde acceptera. Riksbanken prövade därefter olika

lösningar för att sälja rörelsen i bolaget. Det resulterade i december

2003 i en ramöverenskommelse om en försäljning av merparten av rörelsen

i PiS till Securitas Värde AB.

Försäljningen har som konsulterna framhåller dragit ut på tiden och under

denna tid har PiS gått med fortsatta underskott. Även om Riksbanken nu

ingått ett avtal med Securitas Värde AB är uppgörelsen ännu inte förd i

hamn eftersom frågan f.n. prövas av Konkurrensverket. Det spär ytterligare

på underskotten, i synnerhet som PiS under prövotiden har svårt att teckna

nya avtal.

Den långa tidsutdräkten beror enligt riksbanksledningen till en del på

att man tvingats ta hänsyn till statsstödsreglerna i EG-fördraget. De

innebär enligt artikel 87.1 att alla former av statsstöd som snedvrider

eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller

viss produktion i princip är förbjudna i den mån de påverkar handeln mellan

medlemsstaterna.

Riksbanken omfattas av statsstödsreglerna, däremot inte privata ägare som

vill avyttra ett förlustbolag. Riksbanken kan alltså inte på samma sätt

som en privat ägare göra ett försäljningserbjudande mer tilltalande genom

att låta andra förmåner ingå i köpet om affären kan anses påverka handeln

mellan medlemsländerna. Självklart försvårar detta Riksbankens möjligheter

att träffa uppgörelser i former som annars kanske är gängse inom det

privata näringslivet. Det är därför inte orimligt att räkna med att

Riksbankens försäljningsprocess kunde bli något utdragen. Det kan ändå

konstateras att den utdragna försäljningsprocessen fört med sig ökade

kostnader. EG-fördragets statsstödsregler gällde redan 1998 när det första

beslutet om en bolagisering togs liksom 2002 när direktionen beslutade om

att dela upp bolaget, och detta förstärker snarare argumenten för att den

konkurrensutsatta verksamheten borde ha lagts ned redan 2002.

Sammanfattning

Upprinnelsen till Riksbankens bolagisering av kontanthanteringen var att

Riksbanken önskade effektivisera denna verksamhet, synliggöra dess kostnader

och renodla den egna verksamheten.

Syftet var gott, men med facit i hand framstår den valda lösningen som

olämplig. Problem uppstod ganska snart eftersom man inte redan från början

gjort någon tydlig åtskillnad mellan myndighetsfunktioner och den

konkurrensutsatta verksamheten.

Det var också olämpligt att satsa på en snabb och riskfylld utbyggnad av

den konkurrensutsatta verksamheten eftersom detta var uppgifter som låg

utanför Riksbankens ansvarsområde. Utbyggnaden blev dessutom inte lönsam

utan bidrog till att rörelseresultatet försämrades. Med utbyggnaden öppnade

sig Riksbanken också för kritik från konkurrerande värdetransportörer som

kunde hävda att Riksbanken subventionerade en förlustbringande verksamhet

och att PSAB drog fördel av sina myndighetsnära uppgifter. När så Riksbanken

tvingades separera myndighetsfunktionen från den konkurrensutsatta

verksamheten tillkom betydande kostnader för att dela upp bl.a. ett nyss

utvecklade IT-system och separera gemensamma lokalerna med mellanväggar

av hög säkerhetsstandard. Mycket snart efter denna uppdelning stängdes 9

av PiS 13 kontor och omvandlades till omlastningsstationer med ytterligare

omstruktureringskostnader som följd.

Riksbanksledningen har emellertid sedan 2002 med kraft försökt komma till

rätta med de problem som bolagiseringen förorsakat. Den för expansionen

ansvarige VD:n har bytts ut, bolagsgruppen har fått en ny extern ordförande,

inom direktionen har ansvaret för bolagsfrågor omfördelats, direktionens

övervakning av bolagsgruppens ekonomiska utveckling har stramats upp,

antalet valuteringsplatser har begränsats samtidigt som ett nytt avgiftssystem

införts och kraven på inlämnade sedlar skärpts vilket effektiviserat

hanteringen, ett avtal har slutits om försäljning av merparten av inkråmet

i PiS och en utredning är tillsatt för att se över hur kontanthanteringen

i Sverige ska organiseras framöver och vilken roll Riksbanken ska ha i

detta sammanhang.

Enligt utskottets mening finns det med hänsyn härtill inte anledning för

riksdagen att nu göra något särskilt uttalande i denna fråga.

Frågan om ansvarsfrihet för fullmäktige och direktionen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksbanksfullmäktige och Riksbankens direktion

beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning av Riksbanken under 2003.

Redogörelsen

Riksrevisionen tillstyrker (redog. 2003/04:RRS4, bil.) att riksdagen

beviljar ansvarsfrihet för fullmäktige för dess verksamhet och för direktionen

för förvaltningen av Riksbanken för 2003.

Finansutskottets ställningstagande

Finansutskottet har vid sin nyss redovisade genomgång av riksbanksledningens

sätt att sköta frågan om bolagiseringen av kontanthanteringen i flera

avseenden riktat kritik mot de åtgärder direktionen vidtagit eller

alternativt underlåtit att vidta. Mot bakgrund av att direktionen sedan 2002

med kraft försökt komma till rätta med de uppkomna problemen har utskottet

inte funnit att det finns anledning för riksdagen att nu göra något

uttalande i frågan. De uppdagade bristerna är inte heller av den arten att

de påverkar frågan om ansvarsfrihet för någon enskild ledamot av direktionen.

Enligt 10 kap. 4 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank får nämligen

ansvarsfrihet vägras endast om det finns skäl att föra talan om ekonomiskt

ansvar mot en ledamot eller om denne bör åtalas för brottsligt förfarande

i samband med sin anställning.

Utskottet har vid sin granskning av Riksbankens förvaltning under 2003 i

övrigt inte funnit något som ger anledning till särskilt uttalande. I

likhet med Riksrevisionen tillstyrker utskottet därför att Riksbanksfullmäktige

och Riksbankens direktion beviljas ansvarsfrihet för 2003.

Fördelningen av Riksbankens resultat

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen fastställer Riksbankens balans- och

resultaträkningar samt godkänner fullmäktiges förslag till disposition av

2003 års resultat. Det innebär att Riksbanken levererar in 6,1 miljarder

kronor till statsverket och att en avräkning görs med 12,7 miljarder kronor

från dispositionsfonden och 2,7 miljarder kronor från resultatutjämningsfonden.

Riktlinjer för Riksbankens vinstdisposition

Riksbanken har sedan 1987 års bokslut värderat tillgångar och skulder

till marknadsvärden. Denna princip innefattade från början dock inte

guldinnehavet som fram till årsskiftet 1998/99 fördes upp med samma, mycket

låga bokföringsvärde som gällt sedan 1950-talet.

Övergången till en marknadsvärdering medförde att Riksbankens

värdepappersportfölj kom att exponeras för valuta- och ränterisker på ett mer

påtagligt sätt än tidigare. För att motverka de fluktuationer detta kunde

ge upphov till på resultatet och inleveranserna till staten fastställde

riksbanksfullmäktige 1988 nya riktlinjer för dispositionen av Riksbankens

resultat. Förenklat uttryckt innebar de nya riktlinjerna att Riksbanken

varje år skulle leverera in 80 % av sitt överskott till staten medan

resterande 20 % skulle användas för att bygga upp det egna kapitalet. Mer

detaljerat innebar riktlinjerna följande:

1. Inleveranserna till statsverket ska varje år motsvara 80 % av de fem

senaste årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner. Det

inlevererade beloppet ska avrundas till jämnt 100-tal miljoner kronor.

2. Till dispositionsfonden ska årligen avsättas 10 % av samma underlag.

Avsättningar till dispositionsfonden ska dock bara göras i den mån årets

resultatet överstiger den beräknade inleveransen till staten.

3. Återstoden av årets resultat före bokslutsdispositioner ska föras

till/från resultatutjämningsfonden.

4. Den resultatpåverkan som uppkom vid en eventuell uppskrivning eller

nedskrivning av kronans värde skulle enligt de ursprungliga riktlinjerna

inte påverka det årsgenomsnitt som lades till grund för inleveranserna

till statsverket. Vid en av fullmäktige beslutad justering av växelkursen

borde i stället dispositionsfonden utnyttjas.

Riktlinjerna kom i denna form att tillämpas fram t.o.m. 1992 års bokslut.

Efter det att kronan släppts fri modifierade emellertid fullmäktige den

fjärde punkten och fr.o.m. 1993 års bokslut har gällt att underlaget för

inleveranserna ska utgöras av de fem senaste årens genomsnittliga resultat

före bokslutsdispositioner exklusive den resultatpåverkan som en ändrad

kronkurs haft. Varje förändring av kronkursen påverkar därmed underlaget

för inleveranserna. Har kronan fallit i värde blir inleveransen mindre

eftersom ett belopp motsvarande effekten av kursfallet då ska reserveras

på dispositionsfonden. Har den stärkts blir inleveransen på motsvarande

sätt större eftersom kursstegringseffekten då räknas av mot samma fond.

I

1999 års bokslut modifierades riktlinjerna i ytterligare ett avseende,

vilket hade sin upprinnelse i att Riksbanken året innan gått över till

att marknadsvärdera sitt guldinnehav. Den orealiserade värdestegring som

uppkommit på detta innehav har i de fem senaste boksluten behandlats på

samma sätt som en valutakurseffekt och således fått påverka inleveransens

storlek. Därmed utgörs numera underlaget för inleveranserna av de fem

senaste årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner men efter

det att valutakurseffekter och guldvärdeeffekter räknats bort.

Fullmäktiges förslag till disposition av 2003 års resultat

För 2003 uppvisar Riksbanken före bokslutsdispositioner ett underskott på

9 280 miljoner kronor. Kronan stärktes under det gångna året, vilket

medförde att Riksbankens utländska tillgångar blev mindre värda räknat i

kronor. I enlighet med de fastlagda riktlinjerna ska ett belopp motsvarande

denna valutakurseffekt tas från dispositionsfonden och läggas till resultatet

som därmed ökar med 12 480 miljoner kronor.

Omvärderingen av Riksbankens guldinnehav ska behandlas på motsvarande

sätt. Riksbankens guldtillgångar uppgick oförändrat till 185,4 ton, men

det bokförda värdet av detta innehav ökade under året med 180 miljoner

kronor. Årets resultat ska därför ökas med ett lika stort belopp som tas

från dispositionsfonden.

Efter det att valutakurseffekten och omvärderingen av guldtillgångarna

har räknats bort uppgår 2003 års resultat före bokslutsdispositioner därmed

till (-9 280 + 12 480 + 180 =) 3 380 miljoner kronor. Detta resultat

liksom de fyra närmast föregående årens motsvarande resultat ligger till

grund för beräkningen av inleveransen.

De fem senaste årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner

uppgår till 7 642 miljoner kronor och 80 % av detta belopp, eller avrundat

6 100 miljoner kronor, ska levereras in till statsverket. Eftersom

inleveransen är större än årets resultat ska inte något belopp motsvarande

10 % av samma genomsnittsresultat sättas av till dispositionsfonden.

Skillnaden mellan inleveransen och årets resultat täcks av medel från

dispositionsfonden och resultatutjämningsfonden.

I sammandrag innebär detta följande för 2003 års resultat.

Tabell 5. Fullmäktiges förslag till disposition av Riksbankens resultat

2003

Miljoner kronor

Fullmäktiges förslag innebär således att 6,1 miljarder kronor levereras

in till statsverket. De föreslagna vinstdispositionerna leder till att

dispositionsfonden och resultatutjämningsfonden minskar med 12,7 respektive

2,7 miljarder kronor.

Riksrevisionen tillstyrker att riksdagen fastställer balansräkningen och

resultaträkningen för 2003.

Finansutskottets ställningstagande

Främst till följd av kronans fall ökade Riksbankens eget kapital snabbt

under andra hälften av 1990-talet. På fem år fördubblades det. Fullmäktige

föreslog därför våren 2001 att Riksbanken utöver den reguljärt fastställda

inleveransen skulle leverera in 20 miljarder kronor extra till statsverket.

Även våren 2002 föreslog en majoritet av fullmäktiges ledamöter att

Riksbanken skulle leverera in 20 miljarder kronor extra till statsverket.

Fullmäktige föreslår nu att årets inleverans i enlighet med tidigare

fastlagda regler ska uppgå till 6,1 miljarder kronor. Förslaget innebär

att Riksbanken på fyra år har levererat in sammanlagt 69,1 miljarder kronor

till statsverket, varav 40 miljarder kronor i form av särskilda inleveranser.

Inleveranserna har bidragit till att bankens eget kapital minskat med 38,

9 miljarder kronor under samma period.

Finansutskottet har inget att invända mot fullmäktiges förslag till

disposition av 2003 års resultat. Liksom Riksrevisionen tillstyrker utskottet

också att riksdagen fastställer de balans- och resultaträkningar som finns

intagna i Riksbankens årsredovisning. Balansräkningen och resultaträkningen

framgår också av bilaga 2 i detta betänkande.

Riksbankens självständighet och målet för penning-politiken

Utskottets förslag i korthet

Riksbankens självständiga ställning regleras i riksbankslagen. I lagen

anges också tydligt att Riksbankens mål ska vara att upprätthålla ett

fast penningvärde samt främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.

Enligt utskottet finns det ingen anledning att vare sig förtydliga eller

förändra lagen till följd av resultatet i höstens folkomröstning om EMU.

Utskottet avstyrker motionen.

Motionen

I motion Fi298 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) föreslår motionärerna att

riksdagen dels slår fast att Riksbankens självständighet ska bibehållas,

dels bekräftar målen för penningpolitiken (yrkande 1). Förslaget framförs

mot bakgrund av utgången av folkomröstningen om införandet av euron.

Riksdagen bör enligt motionärerna tydligt slå fast att någon i grunden

förändrad ekonomisk politik inte är aktuell. Med anledning av den debatt

om penningpolitik och Riksbankens ställning som föregick folkomröstningen,

finns det enligt deras mening också anledning för riksdagen att på ett

antal punkter förtydliga och förnya riksdagens syn på Riksbankens ställning.

Finansutskottets ställningstagande

Riksbankens självständiga ställning slås tydligt fast i riksbankslagen

(1988:1385). I lagen anges också att målet för Riksbanken ska vara att

upprätthålla ett fast penningvärde samt främja ett säkert och effektivt

betalningsväsendet.

Det är det som gäller och enligt utskottets mening finns det ingen anledning

att vare sig förtydliga eller förändra lagen till följd av resultatet i

höstens folkomröstning om införande av euron. Att svenska folket röstade

nej till att införa euron innebär på intet sätt någon förändring av

Sveriges rådande penningpolitiska regim.

Med det anförda tillgodoses enligt utskottets mening intentionerna i

folkpartiets motion. Utskottet avstyrker därmed motion Fi298 (fp) yrkande

1.

Direktionens instruktionsförbud

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att det är viktigt att det finns en öppen debatt om

penningpolitiken. Det s.k. instruktionsförbudet i riksbankslagen ger

ledamöterna i Riksbankens direktion den nödvändiga integriteten att fatta

självständiga och oberoende beslut men utesluter inte en diskussion om

penningpolitiken mellan riksdagen, regeringen och Riksbanken eller mellan

Riksbanken och andra organ eller personer. Utskottet avstyrker motionen.

Motionen

I motion Fi16 av Lena Ek m.fl. (c) föreslår motionärerna att riksdagen

ska göra ett tillkännagivande om att regeringens företrädare ska avstå

från att blanda sig i penningpolitiken och respektera gällande lagstiftning

och riksbanksdirektionens självständighet i utövandet av sitt penningpolitiska

uppdrag. Enligt motionärerna har företrädare för regeringen vid flera

tillfällen under 2003 och början av 2004 valt att offentligt värdera och

kommentera reporäntans nivå. Det har, skriver motionärerna, gjorts trots

att ledamöter av Riksbankens direktion enligt lagen (1998:85) om Sveriges

riksbank inte får "söka eller ta emot instruktioner när de fullgör

penningpolitiska uppgifter".

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet anser att det är viktigt att det finns en öppen och fri debatt

om den svenska penningpolitiken. En bred offentlig diskussion stärker i

förlängningen förtroendet för Riksbanken och penningpolitiken.

Dagens penningpolitiska system är dessutom på många sätt, inte minst genom

Riksbankens öppna agerande, uppbyggt för att främja en bred offentlig

debatt om räntepolitiken. Till exempel bestäms penningpolitiken utifrån

ett uppföljbart siffersatt inflationsmål. Dessutom publicerar Riksbanken

löpande såväl ekonomiska prognoser som andra uppgifter som ligger till

grund för bankens olika räntebeslut. Vidare offentliggörs protokollen

från direktionens sammanträden med viss eftersläpning samtidigt som

penningpolitiken diskuteras i utskottets återkommande offentliga utfrågningar

med riksbankschefen.

I riksbankslagen (1988:1385) 3 kap. 3 § anges att riksbanksdirektionens

ledamöter inte får söka eller ta emot instruktioner när de fullgör

penningpolitiska uppgifter. Detta s.k. instruktionsförbud ger direktionens

ledamöter den integritet som krävs för att de självständigt och utan

påtryckningar ska kunna fatta penning- och räntepolitiska beslut.

Instruktionsförbudet är däremot inte ett förbud mot en offentlig debatt om

penningpolitikens utformning. I propositionen om Riksbankens ställning

(prop. 1997/98:40) anges tvärtom att instruktionsförbudet inte ska tolkas

så att det exkluderar en dialog om den ekonomiska politiken mellan regeringen,

riksdagen och Riksbanken eller mellan Riksbanken och andra externa organ

eller personer.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi16 (c).

Offentliggörande av direktionens protokoll

Utskottets förslag i korthet

Den nuvarande ordningen för offentliggörande av direktionens protokoll

fungerar tillfredsställande. Därför finns det inga skäl att reglera frågan

i riksbankslagen. Om utvecklingen däremot skulle gå i en negativ riktning

är utskottet berett att ta ny ställning och överväga en eventuell

lagstiftning. Utskottet avstyrker motionen.

Jämför reservation 3 (m, fp).

Motionen

I motion Fi298 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) anförs att Folkpartiet

liberalerna välkomnar Riksbankens beslut att med fördröjning offentliggöra

protokollen från direktionens sammanträden. Detta beslut har bidragit

till dagens livaktiga diskussion om penningpolitiken och därmed en djupare

förståelse bland allmänheten för politikens mål. För att säkerställa denna

ordning för framtiden bör, enligt motionärerna, den nu tillämpade praxisen

införas i riksbankslagen (yrkande 2).

Finansutskottets ställningstagande

Liknande förslag om Riksbankens protokoll har behandlats av utskottet vid

flera tillfällen, senast i 2002/03:FiU23.

När den nya riksbankslagen trädde i kraft den 1 januari 1999 valde Riksbanken

att frivilligt, med viss tidseftersläpning, publicera protokollen från

direktionens sammanträden. Som framgår av tabell 6 har Riksbanken

systematiskt arbetat med att minska tiden mellan mötena och protokollens

offentliggörande. Under 1999 dröjde det i genomsnitt 29 arbetsdagar innan

protokollen offentliggjordes. I fjol var fördröjningen nere i 9 arbetsdagar

i genomsnitt.

Tabell 6. Eftersläpningen av offentliggörandet av direktionens

protokoll

Genomsnittligt antal arbetsdagar per år mellan direktionens sammanträde

och protokollens publicering

1999 29

2000 12

2001 11

2002 10

2003 9

Källa: Riksbanken

En viktig anledning till att Riksbanken inte tvingades att offentliggöra

protokollen i den nya riksbankslagen var att en sådan regel skulle kunna

innebära avsteg från sekretesslagens principer. En annan anledning var

att det fanns en osäkerhet om värdet av innehållet i protokollen om

offentliggörandet lagreglerades. För att stärka den demokratiska insynen i

Riksbankens och direktionens verksamhet infördes i den nya riksbankslagen

en rätt för ordföranden och vice ordföranden i riksbanksfullmäktige att

närvara och yttra sig vid direktionens sammanträden. För att denna insyn

ska fungera är det, enligt utskottets mening, av avgörande betydelse att

direktionens möten präglas av en öppen diskussion där olika meningar om

ekonomin och penningpolitiken bryts. Ett offentliggörande av protokollen

får inte leda till att diskussionen på direktionsmötena urvattnas genom

att ståndpunkter och ställningstaganden formas redan före de beslutande

mötena.

Utskottet har granskat direktionens penningpolitiska protokoll för åren

1999 till 2003. Granskningen visar att debatten om det ekonomiska läget

och inriktningen av penning- och räntepolitiken varit öppen och fri. Av

protokollen framgår hur diskussionen förts och hur argumenten vägts.

Precis som vid tidigare behandlingar gör utskottet även nu bedömningen

att den nuvarande ordningen för protokollens offentliggörande fungerar

tillfredsställande, både vad gäller kraven på demokratisk insyn och

snabbheten i offentliggörandet. Därför finns det enligt utskottets mening

inga skäl för att reglera frågan om direktionens protokoll i riksbankslagen.

I likhet med tidigare är dock utskottet medvetet om att situationen kan

förändras. Om utvecklingen, mot förmodan, går i en negativ riktning, där

t.ex. innehållet i protokollen urvattnas och det går allt längre tid mellan

direktionens möten och protokollens publicering, är utskottet berett att

ta ny ställning i frågan och överväga en eventuell lagstiftning.

Med det anförda avstyrker utskottet motionen Fi298 (fp) yrkande 2.

Lagreglering av de offentliga utfrågningarna om Riksbanken

Utskottets förslag i korthet

Offentliga utskottssammanträden regleras av föreskrifterna i 4 kap. 12 §

riksdagsordningen med tillhörande tilläggsbestämmelser. Någon särskild

reglering av utfrågningarna med riksbankschefen är enligt utskottet inte

nödvändig. Utskottet är dock berett att ta frågan under förnyad prövning

om det i framtiden visar sig svårt att få riksbankschefen eller någon

annan medlem i direktionen att delta i utskottets utfrågningar. Utskottet

avstyrker motionen.

Jämför reservation 4 (m, fp, c).

Motionen

I motion Fi298 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) föreslår motionärerna att

riksdagens rätt att hålla utfrågning med representanter för Riksbanken

ska regleras i riksbankslagen. I riksdagsordningen finns inga regler som

garanterar allmänhetens insyn genom offentliga utfrågningar, ej heller om

Riksbankens skyldighet att delta (yrkande 3).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat liknande motionsförslag,

senaste i betänkande 2002/03:FiU23 Penningpolitiken och Riksbankens

förvaltning 2002.

Utskottet har vid samtliga tillfällen avslagit förslagen med motiveringen

att de offentliga utfrågningarna av riksbankschefen, i likhet med andra

offentliga utskottssammanträden, regleras av föreskrifterna i 4 kap. 12

§ riksdagsordningen med tillhörande tilläggsbestämmelser. Någon särskild

reglering av de offentliga utskottsutfrågningarna med riksbankschefen har

inte bedömts som nödvändig.

Utskottet finner inte heller nu någon anledning att ompröva detta

ställningstagande. Utskottet är dock, i likhet med tidigare, berett att ta

frågan under förnyad prövning om det, mot förmodan, skulle visa sig svårt

att i framtiden få riksbankschefen eller övriga direktionsmedlemmar att

delta i utskottets offentliga utfrågningar.

Utskottet vill i sammanhanget tillägga att utskottet sedan halvårsskiftet

1995 t.o.m. april 2004 sammanlagt hållit 22 utfrågningar med Riksbankschefen.

Av dessa har 17 varit offentliga och fem interna.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi298 (fp) yrkande 3.

Lagreglering av dispositionen av Riksbankens resultat

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår en motion med förslag om lagreglering

av dispositionen av Riksbankens resultat.

Motionen

Folkpartiet är i motion Fi298 kritiskt till att Riksbanken 2002 ålades

att göra en extra inleverans på 20 miljarder kronor. Ska banken kunna

bedriva verksamheten på ett trovärdigt och självständigt sätt krävs ett

eget kapital som är så stort att Riksbanken kan bära sina driftskostnader

och dessutom täcka potentiella förluster i verksamheten. Motionärerna

föreslår att riksdagen beslutar om lagreglering av Riksbankens balansräkning

och vinstdisposition samt om en skyddsbestämmelse som hindrar att vinsten

disponeras på ett sådant sätt att man riskerar att åsidosätta Riksbankens

möjligheter att självständigt utföra de uppgifter banken är ålagd i lag

(yrkande 4).

Finansutskottets ställningstagande

Enligt vad utskottet har inhämtat håller Finansdepartementet för närvarande

på att utarbeta ett förslag till nya vinstdelningsprinciper för Riksbanken.

Utgångspunkten är att finna ett regelverk som garanterar att Riksbanken

förblir finansiellt oberoende gentemot riksdagen och samtidigt förhindrar

en omotiverad kapitaluppbyggnad i banken. Projektet genomförs bl.a. för

att svara upp mot de krav som Europeiska centralbanken ställer.

Finansdepartementet räknar med att en departementsstencil ska kunna

presenteras senare i vår och att förslagen i den efter remissbehandling ska

ligga till grund för en proposition till riksdagen.

Enligt utskottets mening är det inte motiverat att föregripa regeringens

förslag i denna fråga. Utskottet avstyrker därför motion Fi298 (fp) yrkande

4.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken punkt i

utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Utvärdering av penningpolitiken 2001-2003, punkt 1 - motiveringen

(v)

av Lars Bäckström (v).

Ställningstagande

Jag anser att texten under Finansutskottets ställningstagande på s. 28

från det stycke som börjar "Utskottet kan dock t.ex. konstatera" borde

ersättas med följande text:

Utskottet kan dock konstatera att riksbankens prognoser från våren 2002

av såväl KPI- som UND1X-inflationens utveckling under senare delen av

2003 och inledningen av 2004 legat över eller t.o.m. kraftigt över det

verkliga utfallet.

Missbedömningen har fått till följd att Riksbanken under de senaste två

åren bedrivit en alltför stram penningpolitik, vilket bidragit till att

dämpa tillväxten i den svenska ekonomin, minskat sysselsättningen samt

ökat arbetslösheten.

2. Direktionens instruktionsförbud, punkt 8 (c)

av Lena Ek (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om respekt för Riksbankens självständighet. Därmed

bifaller riksdagen motion 2003/04:Fi16.

Ställningstagande

Riksbanken har en självständig och oberoende ställning gentemot riksdagen

och regeringen. Oberoendet garanteras bl.a. genom att ledamöterna i

Riksbankens direktion enligt riksbankslagen (1988:1385) inte får söka eller

ta emot instruktioner när de fullgör sina penningpolitiska uppgifter.

Detta s.k. instruktionsförbud borgar enligt min mening för att Riksbanken

självständigt ska kunna fatta penningpolitiska beslut samtidigt som det

öppnar för en viktig och bred offentlig debatt om penningpolitikens

utformning.

Under det senaste året har emellertid företrädare för regeringen offentligen

uttryckt mycket starka synpunkter på såväl Riksbankens penningpolitiska

beslut som vilken nivå man anser att den s.k. reporäntan egentligen borde

ligga på. Jag anser att detta beteende på sikt hotar att skada både

allmänhetens och marknadens förtroende för Riksbankens möjligheter att föra

en oberoende penningpolitik, vilket på sikt kan leda till en högre svensk

inflation och en högre ränta. Blotta misstanken om att Riksbanken skulle

ta hänsyn till regeringens önskemål kan leda till att inflationsförväntningarna

i samhället stiger, vilket i sin tur kan tvinga Riksbanken att justera

upp sina inflationsprognoser och höja reporäntan. På samma sätt kan mycket

långtgående offentliga regeringssynpunkter leda till oro på valutamarknaden

och därmed påverka såväl kronans kurs som inflationstrycket.

Jag anser att regeringens företrädare bör avstå från att blanda sig i

penningpolitikens praktiska utformning och i högre utsträckning än vad de

nu gör respektera Riksbankens självständighet och den gällande lagstiftningen.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

jag anfört om regeringens bristande respekt för Riksbankens självständighet.

Riksdagen bifaller därmed motion Fi16 (c).

3. Offentliggörande av direktionens protokoll, punkt 10 (m, fp)

av Mikael Odenberg (m), Gunnar Axén (m), Christer Nylander (fp), Tomas

Högström (m) och Gunnar Nordmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om riksbanksdirektionens protokoll. Därmed bifaller

riksdagen delvis motion 2003/04:Fi298 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att en oberoende och självständig riksbank förutsätter en hög

grad av öppenhet och en livaktig penningpolitisk debatt. En viktig ingrediens

i ett sådant klimat är att protokollen från riksbanksdirektionens möten

offentliggörs.

I flertalet länder med självständig centralbank föreskrivs i lag att

protokollen från centralbankens direktionssammanträden ska offentliggöras.

I samband med reformen av den svenska riksbanken beslutade emellertid

riksdagsmajoriteten att inte i lag föreskriva en sådan skyldighet. Detta

motiverades med att det visserligen var välkommet med ett offentliggörande

men att det borde ankomma på direktionen att bestämma i vilken form

protokollen skulle göras tillgängliga.

Riksbanken har sedermera frivilligt valt att - med allt kortare

tidseftersläpning - offentliggöra protokollen från direktionens sammanträden.

Vi kan i detta sammanhang konstatera att de farhågor från sekretessynpunkt

som anfördes och som fortfarande anförs mot att göra protokollen offentliga

har visat sig vara ogrundade.

För att tydligt säkerställa ett offentliggörande av protokollen anser vi

att den ordning som nu tillämpas av Riksbanken bör införas i riksbankslagen.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi anfört om en lagreglering av offentliggörandet av direktionens protokoll.

Riksdagen bifaller därmed delvis motion Fi298 yrkande 2.

4. Lagreglering av de offentliga utfrågningarna om Riksbanken, punkt 11

(m, fp, c)

av Mikael Odenberg (m), Gunnar Axén (m), Christer Nylander (fp), Lena Ek

(c), Tomas Högström (m) och Gunnar Nordmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om offentliga utfrågningar av Riksbanken. Därmed

bifaller riksdagen delvis motion 2003/04:Fi298 yrkande 3.

Ställningstagande

Riksdagens offentliga utfrågningar av Riksbanken fyller en viktig funktion

i granskningen av och debatten om den svenska penningpolitiken.

Men till skillnad från Europeiska centralbanken, ECB, finns för Riksbanken

ingen legal skyldighet att delta i utfrågningar som arrangeras av riksdagen.

De offentliga utfrågningar som finansutskottet håller med riksbankschefen

minst två gånger per år tillkom också från början på initiativ av Riksbanken.

För att säkerställa riksdagens framtida möjligheter att hålla offentliga

utfrågningar med Riksbanken anser vi att riksdagens rätt till offentlig

utfrågning av riksbankschefen eller övriga direktionsmedlemmar i Riksbanken

bör lagregleras.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi anfört om lagreglering av rätten av hålla offentliga utskottsutfrågningar

med företrädare för Riksbanken. Riksdagen bifaller därmed delvis motion

Fi298 yrkande 3.

Särskilda yttranden

1. Bolagiseringen av Riksbankens kontanthantering, punkt 2 (v)

Lars Bäckström (v) anför:

Jag står helt bakom den kritik som ett enigt utskott riktat mot de

missförhållanden som framkommit under beredningen av ärendet om Riksbankens

bolagisering av kontanthanteringen.

Enligt min mening var det således fel av direktionen att utan riksdagens

medgivande föra över riksbanksnära uppgifter till ett särskilt bolag.

Formerna för Riksbankens framtida kontanthantering prövas f.n. i en

särskild utredning. Jag förutsätter att detta utredningsarbete leder fram

till att de riksbanksnära uppgifterna återförs till Riksbanken.

Enligt min mening borde riksdagen tydligt ha markerat denna uppfattning

genom att göra ett tillkännagivande till Riksbankens direktion. Av formella

skäl är jag emellertid förhindrad att för riksdagen lägga fram ett sådant

yrkande.

2. Direktionens instruktionsförbud, punkt 8 (m, fp, kd)

Mikael Odenberg (m), Gunnar Axén (m), Christer Nylander (fp), Tomas

Högström (m), Gunnar Nordmark (fp) och Olle Sandahl (kd) anför:

Den viktiga offentliga debatten om den svenska penningpolitiken bygger på

att det finns en långt gående respekt för riksbankslagen och Riksbankens

självständighet. Om inte den respekten existerar kan allmänhetens och

marknadens förtroende för en oberoende penningpolitik rubbas.

Vi anser att vissa offentliga uttalanden från olika regeringsledamöter

under hösten och våren brutit mot denna respekt. I stället för allmänna

inlägg om penningpolitiken har uttalandena haft karaktären av en bred

regeringskampanj för lägre räntor i syfte att kompensera och dölja bristerna

i regeringens egen finanspolitik.

3. Offentliggörande av direktionens protokoll och Lagreglering av de

offentliga utfrågningarna om Riksbanken, punkterna 10 och 11 (v)

Lars Bäckström (v) anför:

Vänsterpartiet anser att frågor om den demokratiska kontrollen och insynen

i Riksbanken och Riksbankens verksamhet är mycket viktiga.

Vänsterpartiet har tidigare motionerat om en samlad översyn av Riksbankens

ställning och ledningsorganisation i syfte att öka den demokratiska insynen

i och styrningen av Riksbanken (senaste mot. 2003/04:K381). Vi menar att

frågorna om lagreglering av offentliggörande av direktionens protokoll

och lagreglering av riksdagens rätt att hålla offentliga utfrågningar med

riksbankschefen eller övriga direktionsmedlemmar borde prövas i en sådan

samlad översyn.

När det gäller de specifika frågorna om offentliggörandet av direktionens

protokoll och de offentliga utfrågningarna kan dock konstateras att

frågorna för närvarande fungerar tillfredsställande. Utskottets majoritet

anger dessutom i sitt ställningstagande att utskottet är berett att

överväga lagstiftning om det i framtiden visar sig att utvecklingen går i

negativ riktning, dvs. om innehållen i protokollen urvattnas eller

offentliggörandet fördröjs samt om det framöver blir svårt att få

riksbankschefen

eller övriga direktionsledamöter att delta i Riksdagens och finansutskottets

offentliga utfrågningar.

Av denna anledning avstår jag nu från att framföra ett eget yrkande i

ärendet. Vänsterpartiet avser emellertid att återkomma med krav på en

samlad översyn av Riksbankens ställning och styrning.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Framställningarna

Framställning 2003/04:RB1 Årsredovisning för Sveriges riksbank för

räkenskapsåret 2003:

Framställning 2003/04:RB2 Förslag från fullmäktige i Riksbanken till

disposition av Riksbankens vinst för räkenskapsåret 2003 m.m.:

Redogörelsen

Redogörelse 2003/04:RRS4 Riksrevisionens styrelses redogörelse angående

granskningen av Riksbankens verksamhet under år 2003.

Följdmotion

2003/04:Fi16 av Lena Ek m.fl. (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om att regeringens företrädare skall avstå från inblandning i

penningpolitiken och därigenom respektera gällande lagstiftning och

riksbanksdirektionens självständighet i utövandet av sitt penningpolitiska

uppdrag.

Motion från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:Fi298 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om bibehållande av Riksbankens självständighet och bekräftande av

målen för penningpolitiken, det stabila penningvärdet.

2. Riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs en bestämmelse

om offentliggörande, efter möjlighet till viss fördröjning, av direktionens

protokoll.

3. Riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs en bestämmelse

om offentliga utfrågningar i riksdagens utskott.

4. Riksdagen beslutar om lagreglering av Riksbankens balansräkning

och vinstdisposition samt om en skyddsbestämmelse som hindrar en

vinstdisposition som riskerar att åsidosätta Riksbankens möjligheter att

självständigt utföra de uppgifter som åläggs banken i lag.

Bilaga 2

Resultat- och balansräkning

Bilaga 3

Finansutskottets offentliga utfrågning

Den aktuella penningpolitiken

Tid: Torsdagen den 1 april kl. 09.00-11.15

Lokal: Skandiasalen

Inbjuden

Riksbankschef Lars Heikensten

Deltagande ledamöter

Mikael Odenberg (m), vice ordförande

Karin Pilsäter (fp)

Mats Odell (kd)

Agneta Ringman (s)

Christer Nylander (fp)

Hans Hoff (s)

Tomas Högström (m)

Olle Sandahl (kd)

Siv Holma (v)

Jörgen Johansson (c)

Finansutskottets offentliga utfrågning om den aktuella penningpolitiken

Ordföranden:

Vi startar vårens sedvanliga utfrågning med riksbankschefen Lars Heikensten.

Utskottets ledamöter, samtliga åhörare och framför allt Lars Heikensten

med medarbetare hälsas hjärtligt välkomna hit till finansutskottet.

Utfrågningen går till som vanligt. Först går ordet till Lars Heikensten

för en genomgång. Därefter släpps ordet till utskottets ledamöter för

frågor. Ungefär kl. 9.30 har vi kaffepaus. Därefter fortsätter utfrågningen.

Än en gång: Hjärtligt välkommen, Lars Heikensten! Härmed lämnas ordet

över till dig. Varsågod!

Riksbankschef Lars Heikensten: Tack så mycket! Som ni vet värdesätter jag

mycket möjligheten att få komma till finansutskottet och prata om

penningpolitik. Jag värdesätter den tradition som vi nu har, att det här sker

regelbundet, så att vi får möjlighet att hålla er uppdaterade om de

överväganden vi gör och så att ni har möjlighet att framföra synpunkter på

och kritik mot det sätt på vilket vi arbetar.

Som brukligt vid de här framträdandena tänkte jag börja med att säga några

ord om de överväganden som vi har gjort vid våra möten under de senaste

veckorna och som tar sig uttryck i den inflationsrapport som i dag har

publicerats. Därmed tänkte jag också ge bakgrunden till det beslut som vi

i går fattade om reporäntan.

Därefter tänkte jag gå in på fjolåret och säga något om vad som hände i

den svenska ekonomin och om resultatet av den penningpolitik vi fört. Vi

brukar försöka göra det just vid sammanträdena på våren för att delvis

ägna dem åt en utvärdering.

Jag börjar, som sagt, med den aktuella bedömningen. Först ska jag säga

några ord om utvecklingen i världsekonomin.

Sverige är ett litet land. Vi är mycket starkt utlandsberoende. Det gör

att den ekonomiska utvecklingen och konjunkturen i omvärlden spelar stor

roll för vår ekonomi. I stora drag kan man väl säga att utvecklingen i

världsekonomin under hösten och vintern har följt de banor som vi räknat

med sedan sensommaren 2003. Jämfört med den bild vi hade i december -

senaste gången vi publicerade ett mer utförligt underlag om penningpolitiken

- har vi nu en kanske något mer optimistisk syn på utvecklingen i Förenta

staterna och Asien. Även i Latinamerika och Central- och Östeuropa har

det varit en stark utveckling. Däremot ser det ut som att euroområdet -

kanske framför allt kärnländerna, det vill säga Tyskland, Frankrike och

även för all del Italien - har haft en något svagare utveckling än vi

hade föreställt oss. Detta gör sammantaget att efterfrågeutvecklingen i

stora drag följer de banor vi tidigare räknat med.

Detsamma gäller dock inte för prisutvecklingen. Den internationella

prisutvecklingen har varit mer dämpad än vi föreställt oss. Det hänger säkert

delvis samman med den tidigare konjunkturavmattningen. Men det kan också

finnas andra förklaringsfaktorer. En möjlig orsak till det svagare

pristrycket är den globalisering av handel och produktionsmönster som följt

i spåren av avregleringar, informationsteknikens utbredning och så vidare.

Många nya marknader integreras nu i världsekonomin. Inte minst utvecklingen

i Centraleuropa kan man se påverkar det svenska mönstret. När jag varit

ute och rest och besökt företag i olika delar av landet har jag märkt att

rätt många nu känner av en ökad konkurrens och en ökad prispress, från de

här länderna i vår närhet. Det är säkert något som ni också märkt när ni

har varit ute i era olika hemtrakter.

Den konjunkturbild som jag berättade om att vi haft är i stort sett den

som varit dominerande. Den sammanställning som visas på bilden kommer

från Consensus Forecasts. Man ser det generella mönstret. Under våren

2003 blir bedömningarna av år 2003 mer pessimistiska. Men till sommaren

stabiliseras bilden för euroområdet och Sverige. Så sakteliga börjar man

då också revidera upp sin syn på USA. I stort sett följer prognoserna för

år 2004 samma mönster men det är lite mindre dramatiskt, lite mindre

påtagligt, där.

När det gäller prisutvecklingen ser vi att utvecklingen för bearbetade

varor har varit ganska försiktig, som jag tidigare sagt. Däremot har det

varit en kraftig uppgång för råvaror. Skillnaderna kan ni se på bilden.

Samtidigt är det stora svängningar för båda, så det är osäkert hur

långsiktiga slutsatser som kan dras av detta. Det är ändå påfallande att vi

vid det här tillfället har haft en starkare utveckling av råvarupriser

relativt prisutvecklingen för bearbetade varor än man kanske normalt har.

Även detta kan naturligtvis tänkas hänga samman med det som jag tidigare

var inne på - internationella produktions- och handelsmönster.

Kina är ett intressant land i det här sammanhanget. Numera är Kina en av

världens största råvaruimportörer, i synnerhet när det gäller råolja,

koppar och olika jordbruksvaror. Under senare år har tillväxten i Kina

varit ungefär 8 % och dessförinnan ungefär 10 %. Det har bidragit till en

väldigt snabb ökning av t.ex. stål- och cementproduktion men också till

en ökad import av de här varorna. Detta har drivit upp priserna. Samtidigt

sprutar Kina formligen ut bearbetade varor, ofta av något enklare karaktär.

Man använder lågt betald men alltmer kvalificerad arbetskraft. Man har

fortfarande en mycket stor arbetskraftsreserv att dra på, så det finns

all anledning att tro att det här mönstret kan bli bestående under ett

antal år framöver. En liknande utveckling ser vi nu komma i gång i Indien

och på andra håll. Det kan bidra till att vi i världen får en lite snabbare

prisökning på råvarupriser och en lite långsammare prisökning på bearbetade

varor.

Sammanfattningsvis utgår vi i inflationsrapporten från en fortsatt god

tillväxt i omvärlden. Vi tror att tillväxten i OECD-området kan bli ungefär

3 % per år under de kommande två åren. Det internationella pristrycket

väntas stiga framöver i takt med att konjunkturen förstärks, men inte

riktigt så snabbt som historiska mönster visar.

Däremot har vi reviderat upp oljepriserna för hela prognosperioden, i

första hand till följd av en ökad efterfrågan. Det internationella

pristrycket bedöms ändå bli något lägre under hela prognosperioden jämfört

med tidigare bedömningar. Det påverkar naturligtvis våra inflationsprognoser,

som jag så småningom kommer till.

Även den svenska konjunkturbilden har under hösten och vintern i stort

sett följt den utveckling som vi hade räknat med. Kanske är det värt att

notera att den konjunktursvacka som vi nu av allt att döma har bakom oss

varit förhållandevis mild, med en genomsnittlig tillväxt på runt 1,5 %.

Viktiga orsaker till att konjunkturen inte har försvagats mer i Sverige

under de här åren är att vi har fört en expansiv finanspolitik. Dessutom

har vi haft låga räntor. Bådadera har bidragit till att hålla uppe hushållens

konsumtion. Samtidigt har en relativt svag krona under större delen av

den här konjunktursvackan bidragit till en gynnsam exportutveckling.

Vi ser nu framför oss att konjunkturuppgången fortsätter att gradvis

förstärkas. Industrikonjunkturen har kommit en bra bit på väg. Exportefterfrågan

har tagit fart. Företagen ser förhållandevis ljust på framtiden.

Kapacitetsutnyttjandet fortsätter också att öka.

Hushållens förväntningar vad gäller den egna ekonomin och även svensk

ekonomi är åter något mer optimistiska efter en försvagning i slutet av

förra året. Detaljhandelssiffrorna tyder på en fortsatt god konsumtion.

En

något starkare utveckling av de disponibla inkomsterna, inte minst till

följd av att inflationen kommit ut så lågt, samt fortsatt låga räntor,

samtidigt som vi haft en stark utveckling när det gäller tillgångspriser,

bedöms gynna konsumtionen också framöver.

Mot den bakgrunden har vi, som jag nyss var inne på, inte sett skäl att

ändra vår bedömning särskilt mycket jämfört med i höstas. Av

försörjningsbalansen

på bilden framgår de prognoser som vi gjorde i december - inom parentes.

Ni kan se att det på en del punkter finns en del skillnader, men sammantaget

är de inte särskilt stora.

Vi tror på en tillväxt på runt 2,5 % i genomsnitt under de närmaste två

åren. Det är någon tiondel mer än vi tidigare har räknat med. De årliga

utfallen skiljer sig dock lite mer. Det beror i hög grad på att det sker

ganska stora förändringar i antalet arbetsdagar mellan de här åren. Det

hänger ihop med i vilken utsträckning helgdagar överlappar lördagar,

söndagar osv. Detta har dock egentligen inte någon betydelse för vår syn

på resursutnyttjandet eftersom man får föreställa sig att både produktionen

och efterfrågan påverkas av de här förändringarna.

Slutsatsen av den här konjunkturbedömningen är ändå att vi i slutet av

prognosperioden närmar oss ett fullt resursutnyttjande i ekonomin.

Försörjningsbalans i huvudscenariot

Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken

Vi har alltså inte ändrat vår syn på konjunkturutvecklingen särskilt mycket

sedan sensommaren. Annorlunda är det när det gäller vår syn på inflationstrycket

i den svenska ekonomin. Där har det kommit in information som förändrat

bilden en hel del. Arbetsmarknaden har utvecklats svagare än vi trodde.

Det innebär naturligtvis, allt annat lika, att inflationstrycket blir

lägre. Framför allt kan det förväntas påverka löneutfallen. Där har vi

reviderat ned något.

En annan faktor är produktiviteten. Den har ökat snabbare än väntat, med

ett lägre kostnadstryck som följd. Ytterligare en faktor är att den senaste

tidens inflationsnedgång, vilken jag strax återkommer till, har fått en

viss effekt på inflationsförväntningarna och i varje fall minskat risken

för spridningseffekter från de kraftiga elprisuppgångar som vi tidigare

såg.

En del av de här faktorerna lyfte vi fram redan i december, så det är

inte en fullständig scenförändring jag talar om. Vid vårt ställningstagande

i februari kunde vi luta oss mot ytterligare ett par månaders statistik

som förstärkte bilden i samma riktning. Inflationen förväntades då hamna

under målet. Vi sänkte räntan, som ni vet, med 0,25 procentenheter.

Låt mig säga ett par ord till om de olika faktorerna eftersom det är just

de som i första hand ligger bakom det beslut som vi i går fattade. Jag

börjar med arbetslösheten. Denna steg i slutet av år 2003. Flera faktorer

bidrog till detta. Efterfrågan på arbetskraft minskade både inom näringslivet

och inom den offentliga sektorn. Som ni vet skedde också en ganska påtaglig

neddragning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna som också fick

effekter.

Ännu ser man inga tydliga tecken på en vändning på arbetsmarknaden.

Barometerdata och liknande information tyder på att sysselsättningsuppgången

i den privata sektorn blir relativt svag även i år. Samtidigt talar de

ansträngda finanserna inom den offentliga sektorn för en svag

sysselsättningsutveckling i kommuner och landsting framöver.

Situationen på arbetsmarknaden har inneburit att vi har reviderat ned

våra bedömningar av lönekostnadsutvecklingen framöver. Detta ingick i

bilden redan i februari. De avtal som sedan har slutits på industrins och

handelns område har bekräftat denna utveckling. Våra nya prognoser tyder

på lönekostnadsökningar på ca 3,5 % under de närmaste två åren, vilket är

något lägre än vi räknade med i december.

Också under fjolåret kom det alltså tecken på en snabbare

produktivitetsutveckling.

Den starkare produktivitetsutvecklingen hänger troligen delvis samman

med konjunkturutvecklingen. I början av en återhämtning utnyttjas normalt

de befintliga resurserna i företagen bättre. Först när återhämtningen är

säkerställd brukar nyinvesteringar och nyanställningar på allvar komma i

gång. Produktiviteten förefaller dock ha stigit mer än vad som är normalt

för konjunkturläget. Detta mönster är tydligare i Förenta staterna än hos

oss, men tydligare hos oss än i Europa generellt.

Produktivitetstillväxt i Sverige 1971-2003

Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken

Produktivitetstillväxt i USA 1971-2003

Årlig procentuell förändring

Källor: Bureau of Labour Statistics och Riksbanken

Vi har en fördjupningsruta om den här saken i rapporten. Vi har fört en

diskussion om detta också vid tidigare tillfällen, i Nationalekonomiska

föreningen och på andra håll, under fjolåret. Det går inte att med säkerhet

avgöra vad som har orsakat den här utvecklingen. Men som ni ser på bilden

förefaller det ändå finnas en tendens till att vi har en högre

produktivitetsutveckling än vi tidigare haft. Det förefaller som att den har

accelererat ytterligare under senare tid. Detta ligger, som sagt, bakom

att vi nu räknar med en något bättre produktivitetstillväxt under de

närmaste åren än vi tidigare räknat med.

Nya inflationssiffror har inkommit som också visar på ett något mer dämpat

inflationstryck än vi hade räknat med. De här siffrorna bekräftar alltså

den bild som löneprognoser och produktivitetsutveckling också ger. I hög

grad - det ska man naturligtvis komma ihåg - beror den här nedgången i

inflationen på att elpriserna har fallit tillbaka efter de kraftiga

uppgångar som vi tidigare hade. Men det finns också tecken på en generellt

lägre inflation.

Viktigt i sammanhanget - ja, det viktigaste - är de lägre importpriserna,

som jag tidigare var inne på. Men även det inhemska pristrycket förefaller

ha ökat något långsammare. Det kan naturligtvis hänga samman med det som

jag tidigare var inne på, till exempel att vi har en högre produktivitet

i näringslivet. Det skulle i så fall kunna innebära att ekonomin skulle

kunna växa lite snabbare än vi räknat med, utan att inflationen skulle

behöva ta fart - särskilt som inflationsförväntningarna nu har krupit ned.

När vi blickar framåt en bit kan vi konstatera att de tillfälliga

svängningarna i elpriserna, som inverkat starkt på inflationsutvecklingen

sedan år 2002 och som drivit ned inflationen påtagligt under senare tid,

beräknas ha klingat av i mitten av år 2005.

I takt med att både den internationella och den svenska konjunkturen bedöms

förstärkas finns det anledning att tro att pristrycket kommer att tillta.

Till följd främst av lägre lönekostnadsökningar och en bättre

produktivitetsutveckling bedöms inflationen ändå utvecklas försiktigt och hamna

under Riksbankens mål på både ett och två års sikt. Det är den bedömning

som vi gör i vårt huvudscenario.

Sedan brukar vi, som ni vet, alltid resonera en del om olika risker. Den

risk som vi framför allt har lyft fram den här gången är att både den

internationella och den svenska konjunkturen skulle kunna förstärkas något

snabbare och att det skulle kunna leda till ett lite högre pristryck än

vi tänkt oss.

I inflationsrapporten gör vi klart att vi tycker att risken för en sämre

internationell och svensk konjunktur har minskat i takt med att återhämtningen

har fortgått. Erfarenheten visar att det är lätt att i början av

konjunkturuppgångar underskatta kraften i uppgången när den väl "har fått

fäste".

I den andra vågskålen finns sysselsättningsutvecklingen som har varit

svag i både Sverige och Förenta staterna och detta skulle kunna dämpa

uppgången. Vi ser också att uppgången i euroområdet har varit svag. Senaste

data till exempel från Tyskland är inte uppmuntrande.

I USA finns, som ni alla vet, problem med andra typer av obalanser - i

utrikeshandeln, i hushållssektorn och i statens finanser. Vår uppfattning

är ändå att det jämfört med den bild som vi presenterade i huvudscenariot

finns en viss risk uppåt för inflationen från den internationella och den

svenska konjunkturutvecklingen.

Sedan finns det argument för att vi i huvudscenariot kan ha både överskattat

och underskattat det inhemska kostnadstrycket. Jämfört med i december har

vi reviderat upp vår grundsyn, som jag var inne på, när det gäller

produktiviteten. Men osäkerheten är stor, vilket jag tidigare underströk,

mot bakgrund av att den här utvecklingen ändå har varit överraskande och

mot bakgrund av att vi inte vet vad som egentligen ligger bakom de bättre

siffrorna. Däremot kan man säga att osäkerheten har minskat när det gäller

lönerna. I och med att det nu finns avtal för en betydande del av

arbetsmarknaden kan vi känna oss något tryggare där.

Sammantaget bedömer vi att riskerna när det gäller det inhemska

inflationstrycket, pris- och kostnadsutvecklingen, är balanserade.

Slutsatsen av riskdiskussionen, som jag bara mycket kort har berört här,

är att vi såg anledning att justera upp vår inflationsprognos med någon

tiondel jämfört med huvudscenariot. Men det förtar inte slutsatsen att

inflationen enligt både KPI och UND1X enligt våra bedömningar kommer att

underskrida målet under de närmaste två åren. Under första året tror vi

att inflationen kommer att bli påtagligt lägre än vårt mål. Men också i

slutet av tvåårsperioden räknar vi med att målet underskrids med viss

marginal när vi utgår från UND1X. Det är bakgrunden till att vi i går tog

beslutet att sänka räntan med 0,5 procentenheter.

Inflationsprognos med beaktande av

riskbilden

Årlig procentuell förändring

Källa: Riksbanken

Jag ska också säga ett par ord om den historiska utvecklingen. Vi har som

brukligt tagit fram ett underlag som ska underlätta utvärderingen av

penningpolitiken. Fokus i fördjupningsrutan är på inflationsutvecklingen

2003 och därmed på den penningpolitik som i huvudsak bedrevs under 2001

och 2002. Det är huvudsakligen hur vi hanterade räntan under den perioden

som spelar roll för inflationen år 2003.

När det gäller själva utfallet kan man väl kort konstatera att vi under

år 2003 i genomsnitt hamnade mycket nära målet. KPI ökade faktiskt just

precis med 2 %, medan UND1X - när vi plockat bort effekter av skatte- och

ränteförändringar - ökade med 2,3 %.

R24. Inflationsutfall och inflationsprognoser för UND1X

2001-2003

Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken

Bakom de här genomsnittssiffrorna döljer sig också, som ni vet, ganska

kraftiga förändringar i inflationsutvecklingen. I början av året hade vi

en inflation som låg över den övre gränsen i intervallet, som var över

3 %, och i slutet hade vi kommit ner klart under målet. Den avgörande

faktorn bakom de här fluktuationerna över året var, som framgått, elpriserna.

Sett till inflationens genomsnittliga avvikelse från målet var den, trots

den här svängningen, faktiskt lägre än den brukat vara, omkring

0,5 procentenheter jämfört med 1 procentenhet under perioden 1995-2002.

Vid en jämförelse med andra inflationsmålsländer var vi i genomsnitt

närmare målet än vad flertalet av de andra var. När det däremot gäller

avvikelserna fanns det ett antal länder som kom bättre ut än vad vi gjorde.

Låt mig återge lite av de penningpolitiska överväganden vi gjorde under

åren 2001 och 2002. I början av 2001 var vi på väg in i en svagare konjunktur.

Men vi gjorde bedömningen att vi ändå hade ett relativt högt resursutnyttjande

i den svenska ekonomin.

På vårkanten, i maj, kom vi med en inflationsrapport. I den situationen

hade priserna stigit mycket kraftigt. Frågeställningen var vad detta

berodde på. När vi gick igenom det föreföll prisökningarna vara starkt

koncentrerade till några varugrupper - el, olja och livsmedel. Detta kunde

delvis härledas till torka i Spanien, mul- och klövsjuka, galna ko-sjukan

och liknande fenomen och sedan till de problem som vi har med prisbildningen

på el här hemma. Vi gjorde bedömningen att det i allt väsentligt var en

tillfällig uppgång i inflationen. Men vissa tendenser syntes till att

inflationsförväntningarna kröp upp, i alla fall som de var prissatta på

de finansiella marknaderna. Samtidigt hade vi en mycket kraftig kronförsvagning.

Detta ledde först till att Riksbanken intervenerade på valutamarknaden

och senare till att vi höjde räntan strax efter midsommar, i början av

juli, det året.

Senare under sommaren, framför allt i augusti-september, syntes det tydliga

tecken på att den internationella konjunkturen blev svagare. I september

2001 skedde, som ni vet, terrordåden i New York. I direkt anslutning till

detta sänkte vi räntan med 0,5 procentenheter.

Man kan konstatera att det i någon mening var bäddat för en sänkning redan

tidigare i och med att det hade skett en omsvängning i den internationella

konjunkturen. Men argumenten förstärktes självfallet av det som hände.

Det fanns anledning att anta att framtidstron hos hushåll och företag

kunde ta skada, och det fanns också risker för stabiliteten i det finansiella

systemet.

Lättnaderna i den ekonomiska politiken bidrog till att man började se

tecken på en förbättrad konjunktur både i Sverige och internationellt.

Under våren 2002 gjorde vi bedömningen att inflationen på ett till två

års sikt skulle komma att överstiga målet. Det fanns tecken på det. Den

underliggande inflationen steg under våren, och vi fick också oväntat

höga löneökningar i främst tjänstesektorerna. Båda dessa saker tydde på

att vi kunde ha ett högre resursutnyttjande än vi hade räknat med. I flera

andra mindre länder höjdes också räntorna vid den här tiden.

Sedan blev det uppenbart under sommaren och hösten att återhämtningen i

världsekonomin hade kommit av sig. Industrikonjunkturen försvagades. Den

säkerhetspolitiska oron tilltog. Detsamma gällde oron för de kraftiga

börsfallen som hade rullat på under sommaren. Det här ledde återigen till

en omvärdering. Vi sänkte räntan sent under 2002 och gjorde ytterligare

sänkningar, som ni kommer ihåg, under våren förra året.

Med facit i hand kan man naturligtvis å ena sidan hävda att räntehöjningarna

under våren 2001 och 2002 hade kunnat utebli. Man kan å andra sidan fråga

sig hur fruktbar en sådan diskussion är. Det är ju alltid lättare att

veta i efterhand vad man borde ha gjort. Väl så intressant är kanske

huruvida de här besluten var begripliga i termer av det sätt på vilket vi

brukar agera.

Den bild ni ser här är avsedd att åskådliggöra detta. Den finns i

inflationsrapporten. På den vänstra sidan ser ni att vi vid de tillfällen som

är markerade här har trott att inflationen skulle hamna två tiondelar

under målet. Vid andra tillfällen har vi trott på fyra tiondelar under

målet. Det här anger förändringar i reporäntan. Normalt sett kan ni se

att vi när vi tror att vi ligger under målet, dvs. till vänster i diagrammet,

har gjort sänkningar. Det finns också en tendens att ju mer vi tror att

vi ligger under målet, desto större sänkningar har vi genomfört.

Men ni kan också se att de två tillfällen som jag nämnde särskilt, juli

2001 respektive september 2001, avviker lite grann från mönstret. Vi höjde

i juli trots att det inte var uppenbart utifrån den prognos som då låg på

bordet. Det var den problematik jag talade om: inflationsförväntningarna,

kronans fall och så vidare. Vi sänkte å andra sidan mer än man normalt

skulle ha väntat direkt efter terrordåden i New York.

Samtidigt ska man komma ihåg att vi vid de här beslutstillfällena inte

alltid har prognoser som är publicerade. När det finns inflationsrapporter

vet vi precis vilken bedömning vi gjorde. Men för mellanliggande möten

kan man säga att det har dragits ett streck mellan bedömningspunkterna.

Det finns alltså vissa metodmässiga aspekter som påverkat bilden. Det var

därför jag särskilt nämnde att den prognos som vi faktiskt hade vid det

här tillfället (2001-09-14) låg under vad ett sådant streck skulle ha

inneburit. Det hade hänt en hel del annat under augusti och början av

september som talade för en lägre inflation. Men den bild ni ser visar

ändå att vårt agerande i huvudsak följde det normala mönstret. Men vid de

här två tillfällena avvek vi en del, och det var därför jag uppehöll mig

lite vid dem.

Ytterligare en frågeställning är förstås hur bra vi egentligen är på att

göra prognoser. Då kan man konstatera att precisionen i de prognoser för

prisutvecklingen i sin helhet som gjordes för 2003 under de två föregående

åren framstår som relativt bra. Bakom detta döljer sig dock ibland betydande

prognosfel i enskilda komponenter. Vi har exempelvis underskattat den

inhemska inflationen, medan vi har tenderat att överskatta de internationella

priserna. Det är bilden under senare år.

Här finns alltså en hel del ytterligare arbete att göra för att vi ska

bli bättre. Ändå är det så att vi vid de jämförelser som vi löpande gör

med andra prognosmakare inte har kommit ut sämre. Vi är fortfarande aningen

bättre för den här perioden än andra bedömare är i genomsnitt.

Riksbankens inflationsprognoser och repoförändringar under 2001 och

2002

Repoförändringar på vertikal axel och prognosavvikelse från riskjusterad

UND1X

på horisontell axel

Källa: Riksbanken

Låt mig nu lämna historien och avslutningsvis understryka ett par saker

som har med den beslutssituation att göra som vi befann oss i igår.

I allt väsentligt har, som jag sade, konjunkturen följt de banor som vi

hade räknat med sedan sensommaren och början av hösten. Däremot vill jag

understryka att det gradvis - det handlar inte om en enskild siffra -

kommit in ny information som tyder på ett lägre pris- och kostnadstryck.

Som jag sade handlar det om internationella priser, produktivitet,

arbetsmarknad och även om utfallet av den faktiska inflationen samt den

förväntade inflationen.

Sammantaget har det här medfört att vi sedan oktober har gjort en påtaglig

förändring i våra bedömningar av det inhemska inflationstrycket. Det har

i sin tur fått oss att totalt sett sänka räntan med 0,75 procentenheter.

Det påminner egentligen mycket om situationen förra våren. Då genomförde

vi ett antal sänkningar i följd när vi gjorde en omvärdering av den

internationella konjunkturutvecklingen. Det är så vi arbetar normalt. När

vi får ny information påverkar den våra bedömningar, och det leder ibland

till att vi omvärderar inflationsbilden. Sker det är det klart att vi

också agerar med penningpolitiken.

Jag tycker att det som skiljer dagsläget från situationen förra våren

främst är att osäkerheten då i betydligt högre grad gällde den realekonomiska

utvecklingen. Risken framstod som påtaglig för att konjunkturen inte skulle

återhämta sig. I så måtto tycker jag att dagens problem trots att

diskussionen ibland är lite uppjagad, rimligen är mindre än de vi hade under

våren.

Tillväxten har ökat det senaste halvåret-året, och det mesta talar för

att vi får en fortsatt förstärkning av konjunkturen. I den här meningen

är behovet av räntesänkningar mindre akut. Samtidigt ser vi ett minskat

inflationstryck i ekonomin. Det är viktigt att ta inflationsmålet på lika

stort allvar när det öppnar för sänkningar som när det ställer krav på

höjningar. Det finns normalt sett inte skäl att ha en högre ränta än

situationen kräver. I det ligger en del av trovärdigheten i den politik

som vi bedriver. Resultatet av att på det här sättet försöka agera konsekvent

och symmetriskt har också varit hyfsat; inflationen har under de här åren

legat i stort sett i linje med vårt mål.

Ändå vill jag understryka att vi inte följer våra handlingsregler och

våra metoder på ett mekaniskt sätt. Fokus är normalt inställt på inflationen

ett till två år fram i tiden, och i det perspektivet är vi alltså klart

under målet. I den meningen är dagens beslut väl motiverat. Men till bilden

hör att inflationen troligen kommer att vara rejält under målet en stor

del av det närmaste året samtidigt som det nu är svårt att se några starka

skäl för att den skulle accelerera starkt bortom den här perioden. Hade

så varit fallet kunde det möjligen ha föranlett ett annat övervägande.

Det här hänger naturligtvis ytterst samman med att det i dagsläget finns

en hel del lediga resurser i ekonomin och att vi tror att resursutnyttjandet

kommer att öka relativt långsamt. Det bör mot den här bakgrunden finnas

tid att agera och höja räntan framöver när och om det skulle finnas skäl

att tro att inflationstrycket är på väg att åter tillta.

Vi försöker också i vårt agerande att ta hänsyn till risker för finansiell

stabilitet. Främst gör vi detta på basis av information om hur utlåning

och så vidare påverkar bankerna och via dem betalningssystemet. Det är

naturligt att vi ägnar mycket uppmärksamhet åt det, därför att omsorg om

betalningssystemet är ett av Riksbankens mål. Förutom prisstabilitetsmålet

har vi målet att vi ska bidra till ett säkert och effektivt betalningsväsende.

Men det är inte den enda aspekt som man kan lägga på finansiell stabilitet.

Det finns en problematik som kanske är ännu svårare, som har att göra

med hur kreditexpansionen och tillgångsprisutvecklingen i ett samhälle

kan påverka förutsättningarna inte bara direkt för stabiliteten i

betalningssystemet utan också hur det kan få realekonomiska konsekvenser i

ett lite längre perspektiv. Det här är frågor som jag vågar påstå att vi

har diskuterat mer i Riksbanken än man har gjort i de allra flesta

centralbanker under de gångna tio åren mot bakgrund av krisen i början av

1990-talet.

I gårdagens konkreta beslutssituation ansåg vi dock inte att den

kredituppbyggnad och ökade skulduppbyggnad som skett under senare år varit så

allvarlig att den motiverade ett avsteg från det normala sätt som vi

använder när vi bedriver penningpolitiken, det vill säga att vi tar vår

utgångspunkt i den väntade inflationsutvecklingen ett par år fram i tiden.

Vi ser i dagsläget inga egentliga problem för bankerna och för stabiliteten

i det finansiella systemet. Vi ser inte heller några stora problem för

hushållssektorn som helhet, vilket naturligtvis inte hindrar, och det

vill jag gärna understryka, att det kan uppstå problem för enskilda hushåll

när räntan förr eller senare kan komma att stiga.

Sammantaget finns det naturligtvis all anledning för oss att fortsätta

följa kreditutvecklingen och skulduppbyggnaden i samhället noga.

Ordföranden: Tack så mycket, riksbankschef Lars Heikensten.

Vi tar en kort paus innan vi går in på själva utfrågningen.

Ordföranden: Nu börjar vi själva frågestunden.

Agneta Ringman (s): Herr ordförande! I tisdagens nummer av Dagens Industri

sade generaldirektören på Konjunkturinstitutet, Ingemar Hansson, så här:

"En orsak till att arbetslösheten stigit så snabbt som den gjort är att

reporäntan varit för hög." I samma artikel säger också prognoschefen på

Konjunkturinstitutet, Hans Lindberg: "Alla indikatorer pekar på att

penningpolitiken varit för stram det senaste året."

Jag undrar om riksbankschefen skulle vilja kommentera Konjunkturinstitutets

analys och slutsats.

Riksbankschef Lars Heikensten: Problemet med den typen av utsagor är att

de förenklar problematiken. Man får gå tillbaka till det jag pratade om

tidigare, utvecklingen 2001-2002. Bland annat har vi sedan dess haft

Irakkriget. Vi har haft den 11 september. Vi har haft prisfall på el som

är dramatiska, efter en uppgång som vi inte hade fångat. Så kan man gå

vidare och se att det har skett radikala förändringar i bilden under den

här perioden. Resonemanget förutsätter att man kan se runt hörn på ett

sätt som i praktiken inte går.

Det är klart att man i efterskott, när vi nu ser att inflationen har fallit

ut så lågt som den har, kan säga att det hade varit möjligt att ha en

lägre ränta 2001-2002. Men jag är inte säker på att det resonemanget i

grund och botten är så intressant. Annorlunda vore det om vi systematiskt

missbedömde inflationen mer än andra eller om vi systematiskt över tiden

hade missat vårt mål. Men så är det inte. Jag tror att man får räkna med

att det från tid till annan kommer avvikelser både uppåt och nedåt.

Sedan har vi en möjlighet när bilden förändras - om den förändras påtagligt,

som den gjorde förra våren till exempel eller som den har gjort nu - att

agera på den nya information som vi har. Vi kan i viss mån kompensera,

kan man säga, om det har gjorts bedömningar som inte visat sig hålla till

följd av att ny information kommit in.

Agneta Ringman (s): Riksbankens uppgift är att upprätthålla prisstabilitet

och därutöver, om det inte äventyrar prisstabilitetsmålet, understödja

den ekonomiska politiken i övrigt. Jag undrar om riksbankschefen, när han

ser tillbaka på den period som han har lett bankens arbete med penningpolitiken,

tror att det hade varit möjligt för Riksbanken att ge finanspolitiken

ett starkare stöd utan att äventyra den här prisstabiliteten.

Riksbankschef Lars Heikensten: En sak till apropå den första frågan. Låt

mig visa en bild. Den belyser problematiken. Här ser ni de bedömningar

som Konjunkturinstitutet gjorde av reporäntan under den här perioden. Då

ser ni ju att man genomgående, precis som vi, har reviderat ned sin syn

på inflationen och reporäntan under den här tiden.

Sedan vet ni, och jag vet, att de vid flera av de här tillfällena har

förordat att vi skulle sänka med 25 punkter mer eller så. Men i grunden

är likheten mellan vår syn och deras syn på inflationsperspektivet och på

räntorna under den här perioden mycket större än skillnaderna.

Reporäntan

Utfall och Konjunkturinstitutets prognoser

Källor: KI och Riksbanken

Det är primärt verkligheten som har förändrats. Det är inte så att de har

gjort en helt annan bedömning av världen än vi under den här perioden. Vi

har båda förändrat vår syn. De har föreställt sig att man kunde ha ett

lite lägre ränteläge. Siffrorna har under ett och ett halvt år bekräftat

deras syn i den meningen att produktivitet och löner har kommit ut lite

lägre. I denna mening har de legat något närmare sanningen under det

senaste året än vad vi gjort. Men den stora skillnaden är förändringar i

verkligheten, som har påverkat oss båda.

När det gäller Agnetas andra fråga uppfattar jag det som ett annat sätt

att ställa den första frågan. När vi nu har all den information som vi

har kan vi se att det hade varit möjligt att utan att äventyra inflationen

som det ser ut just nu ha en något lägre ränta. Men vi får utgå ifrån den

typ av information som vi har vid de olika tillfällena. Vi har gjort

bedömningar när det gäller prisutveckling, tillväxt och liknande ungefär

som andra bedömare har gjort. Vi har agerat utifrån det. Jag tycker att

det är viktigt att i det här sammanhanget påminna sig om att tillväxten

nu är på väg upp, som jag var inne på tidigare. Sista ordet är alltså

inte heller sagt om detta. Det visar sig om ett halvår, ett år eller ett

och ett halvt år. Då kan vi återkomma till den här frågan och se vad rätt

penningpolitik under 2003 och 2004 skulle ha varit. Det är för tidigt att

utvärdera den saken än så länge.

Mikael Odenberg (m): Det är tre omständigheter som i redovisningen sägs

ligga bakom det minskade inflationstrycket. Det är den internationella

prisutvecklingen, en snabbare produktivitetsutveckling än väntat och ett

dåligt arbetsmarknadsläge. Har jag uttolkat riksbankschefen rätt när jag

har dragit slutsatsen att det är det dåliga arbetsmarknadsläget som är

den viktigaste av de bakomliggande omständigheterna?

Jag vill också ställa en fråga som mer har att göra med tillväxtens

förutsättningar. Inför utfrågningen i höstas skrev du en artikel och pekade

på att det var viktigt att vidta åtgärder för att öka arbetskraftsutbudet.

Annars skulle den svenska ekonomins tillväxtpotential kunna komma att

dämpas under ganska lång tid framöver. Du ansåg i artikeln att en viktig

lärdom som vi borde dra av krisen för tio år sedan var att vidta nödvändiga

och erforderliga åtgärder i tid för att förebygga problemen och inte vänta

tills problemen har växt oss över huvudet.

Vid den förra utfrågningen beklagade riksbankschefen att man inte lyssnade

på honom. Min fråga är om riksbankschefen tycker att man lyssnar mer på

honom nu, om vi har sett några av de beslut som han efterlyste i höstas

för att få fart på arbetskraftsutbudet.

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag kan börja med den sista frågan. Jag

tycker att det förs en bra diskussion i olika sammanhang inte minst om

problemen med arbetskraftsutbudet. Man lyfter på ett annat sätt fram

demografin, i långtidsutredningar och på andra håll. Men jag tycker att

det finns utrymme att göra betydligt mer, och jag tror att betydligt mer

behöver göras än vad som hitintills har gjorts. Jag tänkte inte gå in i

några detaljer på det området i dag. Jag gjorde ett litet undantag förra

gången och lyfte fram de här problemen eftersom jag tycker att det är

oerhört viktigt att de hanteras. Hur det hanteras kommer att ha konsekvenser

för penningpolitiken framöver. Men jag hade inte tänkt att i dag fördjupa

mig så mycket mer i detta.

På den första frågan skulle jag nog svara nej. Min bild är att det lägre

pristrycket i första hand hänger ihop med ett lägre globalt pristryck, i

andra hand med en bättre produktivitetsutveckling och i tredje hand med

att arbetsmarknadsläget slår igenom på lönerna. Det här kan man säkert

diskutera. Det är inte alldeles uppenbart utifrån våra siffror. Jag kan

ha kolleger som skulle kunna ha en något avvikande bild av detta, men det

är i grova drag min bild.

Löneavtalen har kommit ut ungefär som vi hade prognostiserat. Det har

kanske blivit några tiondelar lägre än vad vi räknade med för ett halvår

sedan när vi hade ett annat arbetsmarknadsläge, men det är inte den

avgörande faktorn i det här sammanhanget.

Karin Pilsäter (fp): Jag tänkte ställa en fråga som har att göra med den

mer långsiktiga utvärderingen. Det gäller målvariabeln UND1X kontra KPI

och UND1X plus och minus olika effekter. Sedan vi började jobba på det

här sättet har det ju skett en förskjutning från Riksbankens sida. Man

använder helt och hållet UND1X som sitt mål och inte alls KPI. Från tid

till annan ska olika faktorer vara avräknade. För dem som inte följer med

oerhört detaljerat kan det bli lite krångligt. Det kan man säkert leva

med. För dem som följer med noga skulle jag vilja höra om du skulle kunna

göra en egen liten utvärdering av hur du tycker att ni har hanterat

kommunikationen av vad som för den närmaste tiden är målet, vilka faktorer

man ska räkna till och dra ifrån och varför. Tycker du att ni är duktiga

på att kommunicera det?

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag drar mig för att recensera vårt eget

agerande. Det är samtidigt bra att du reser frågeställningen. När man

ursprungligen lade fast inflationsmålet var tanken att försöka hitta det

mått på inflationen som de flesta människor i Sverige förknippade med

inflation. Konsumentprisindex är den naturliga utgångspunkten. Det fanns

andra skäl för att man ville ha konsumentprisindex. Det var en säker

statistik som levererades löpande och så vidare. Det fanns ett antal goda

skäl att välja KPI.

Men redan när man valde det insåg man att det kunde finnas situationer

när utvecklingen i KPI inte var lämplig att styra politiken mot. Det skulle

i vissa situationer kunna leda till en mindre klok uppläggning av

penningpolitiken. Vi observerade under senare delen av 90-talet vid flera

tillfällen att KPI föll dramatiskt. Bakgrunden vid de speciella tillfällena

var i hög grad att ränteläget i Sverige föll, som ni kommer ihåg. Det

slog igenom just på bostadsposten i KPI. När vi sänkte räntan blev effekten

att KPI rasade kraftigt. Därav kunde man inte dra slutsatsen att man kunde

sänka räntan ytterligare. Vi tvingades fundera över hur vi skulle resonera

kring de här sakerna. I samband med att direktionen tillträdde 1999

publicerade vi ett förtydligande. Där sade vi att det tyvärr inte finns

något index som kommer att fungera i alla sammanhang. Man kommer vid olika

tillfällen att behöva justera för effekter på inflationen som inte är så

långsiktiga att vi bör beakta dem.

Bakom det låg ganska mycket utredningsarbete. Vi hade funderat på att gå

över till något underliggande mått, till exempel UND1X, där man har plockat

bort just ränteeffekterna och en del skatteeffekter. Vi hade också funderat

på att gå över till HIKP, som man har ute i Europa. Det senare var inte

så bra av den anledningen att man då inte så väl hade definierat indexet

i alla delar, bland annat var bostadsposten inte ordentligt utredd. UND1X

strandade på att vi ändå kommer att behöva göra justeringar ibland. Det

visade sig ganska snabbt 2001 när vi fick förändringarna i priserna på el,

olja, kött och frukt som jag berörde tidigare. Det var exempel på faktorer

där vi inte hade varit hjälpta av att justera enbart med UND1X. Det krävdes

ytterligare justeringar.

Därför sade vi redan 1999 att vi vid varje enskilt beslutstillfälle kan

föra ett resonemang om vad det finns för tillfälliga effekter. Vi kan

precisera dem så gott det går och göra klart att det i den speciella

situationen finns mindre anledning än normalt att ta hänsyn till

prisförändringarna på vad det nu kan vara. I höstas var elpriserna aktuella. Vi

tyckte dock inte i den situationen att man slaviskt kunde följa UND1X

rensat för elpriserna. Det fanns ett tydligt tillfälligt inslag i

elprisutvecklingen, som hade att göra med vattentillgången och saker som man

kunde förutsäga skulle förändras. Men det finns också mer permanenta inslag

i elprisutvecklingen. Det åskådliggör att det är väldigt svåra bedömningar.

Det finns inget enkelt index som kan befria oss från att göra dessa

bedömningar löpande. Vi kan inte göra något annat än att från tid till

annan tydligt göra klart vad som just den gången är av mindre betydelse.

Ibland kan man konstruera ett index som i alla fall grovt ger en bild av

detta. Ett sådant var UND1X rensat för elpriserna.

R23. KPI, UND1X och UND1X exkl. energi och livsmedel 1995-2003

Årlig procentuell förändring

Källa: SCB

I dagens situation konstaterar vi - jag ordade inte så mycket om det i

min inledning - att de stora svängningarna i elpriserna inte är av betydelse

när vi tittar två år framåt på det sätt som de var för ett år sedan. Nu

har vi ingen anledning att speciellt fokusera på elpriser. Nu är det

naturligt att titta på en mer normal underliggande inflation.

En möjlighet att komma vidare med det här pedagogiskt och som vi avser

att pröva är att förutom att resonera i termer av tillfälliga effekter

också förlänga tidshorisonten. Vi kan publicera diagram som visar hur

inflationen ser ut på tre års sikt. Det behöver i och för sig inte innebära

att vi förändrar det tidsperspektiv vi primärt fokuserar politiken på.

Det är en annan fråga. Men vi kan publicera bedömningar som går lite längre

fram i tiden. Om man hade gjort det när det gällde elpriserna och hållit

fast vid UND1X skulle man ha sett att vi fick en prisuppgång och att den

föll tillbaka. Men den föll tillbaka bortom tvåårsperioden. Det är ett

annat sätt att pedagogiskt åskådliggöra att det är en tillfällig effekt.

I stället för att byta index och rensa förlänger man tidsperspektivet.

Det

finns mer att göra och utveckla på det här området. Låt mig bara avslutningsvis

säga att jag tror att det faktum att vi har haft ett precist mål på det

sätt som vi har haft, och där vi skiljer oss från en del andra centralbanker,

har varit av godo. Det har tvingat oss att föra en mycket mer precis

diskussion om det här än vad många andra tvingats göra. Dialogen med er,

medier och marknadsaktörer har också stimulerat oss i den diskussionen.

Karin Pilsäter (fp): Det var mycket intressant att höra att man kan

utveckla kommunikationen exempelvis genom att lägga till tid. Om man ska

utvärdera hur bra man når inflationsmålet är det inte bara viktigt att

man vet att det ska vara 2 % utan också vad det ska vara 2 % av. Genom

att man har en tydlig kommunikation kan man få en penningpolitisk debatt

som inte bara rör frågan om man ska höja eller sänka räntan utan vad som

är rimligt att man räknar bort eller lägger till. Jag har egentligen ingen

följdfråga utan mer en uppmaning att jag hoppas att vi kan fortsätta

utvärderingen och diskussionen framöver.

Riksbankschef Lars Heikensten: På det hela taget följer serierna varandra.

Vid en del tillfällen är det lite mer dramatiska avvikelser. Det är dem

som man kan hoppas i bästa fall kunna identifiera. Visst finns det

bedömningar som inte har fungerat, men jag är själv lite stolt över att

bedömningen 2001 - att vi skulle få kraftiga prisfall efter den uppgång vi

då hade - huvudsakligen var rätt. Elprisutvecklingen har också i huvudsak

följt de banor som vi räknat med. Jag är också mycket nöjd med att de

kraftiga prisuppgångarna vid de här tillfällena inte ledde till uppgång

i inflationsförväntningarna eller till konsekvenser för lönebildningen.

Det visar att vi gemensamt i Sverige har kommit en bit på väg när det

gäller att etablera låginflationsregimen. Det har gett oss en större

handlingsfrihet än vi annars skulle ha haft. Det är viktigt att vårda dessa

landvinningar väl.

Siv Holma (v): Jag skulle vilja ställa en fråga som hänger ihop med det

som Agneta Ringman tog upp. Lars Heikensten säger i sitt tal att med facit

i hand skulle man kanske kunna hävda att räntehöjningarna våren 2001 och

2002 hade kunnat utebli. Räntenivån har med facit i hand varit för hög.

Det konstateras också att det till bilden hör att inflationen troligen

kommer att vara rejält under målet en stor del av det närmaste året. Det

är svårt att se några starka skäl till att den skulle accelerera snabbt

bortom en period av ett till två år.

Lars Heikensten sade att vi har haft en mild konjunktursvacka, expansiv

finanspolitik och låg ränta. Då kan man fundera på om det är till priset

av att vi har fått en svag arbetsmarknadsutveckling. Det finns en koppling

där. Jag kommer till min konkreta fråga: Varför gör man en sänkning med

bara 0,5 procentenheter och inte ned till en ränta på 1,75 % eller ännu

lägre? Vad är det som gör att man utifrån denna bakgrund stannar vid denna

siffra?

Riksbankschef Lars Heikensten: Låt mig gå ett steg tillbaka. Det fokus

som diskussionen får med den typen av uttalanden som Agneta refererade

från Dagens Industri bekymrar mig lite. Det finns en viss risk att vi

tror att det mest väsentliga för arbetslösheten i Sverige är om räntan är

25 punkter högre eller lägre. Så förhåller det sig ju inte. Vi hade en

arbetslöshet som låg över 4 %, om jag inte minns fel, på toppen av

konjunkturuppgången, när vi närmast hade överhettning i den svenska ekonomin

eller tendenser till det.

Om man ska åstadkomma stora effekter när det gäller arbetslösheten måste

diskussionen handla om hur arbetsmarknaden i Sverige fungerar. Det är det

som är den stora och viktiga faktorn. Det går bra att titta på hur

arbetslösheten fördelar sig mellan branscher och regioner. Då ser man tydligt

att det är väldigt stora skillnader av strukturellt betingad art. Jag

vill än en gång understryka att det är där man ska skjuta in sig om man

vill göra något radikalt åt arbetslösheten.

Det åskådliggörs av denna bild av andelen arbetslösa. I det här fallet

har jag tagit en uppdelning på olika branscher. Jag hade kunnat ta regioner.

Då hade ni sett samma sak. Det är väldiga skillnader emellan dem. Det är

i och för sig genomgående en viss uppgång på senare tid. Den hänger ihop

med både konjunkturutvecklingen och förändringarna i arbetsmarknadspolitiken

under den här perioden. Det som vi hade kunnat påverka om vi hade sett

det här fullt ut tidigare hade varit den del som hänger ihop med

konjunkturutvecklingen, men inte resten. Det sätter den diskussionen i relief.

När det gäller din konkreta fråga är det hela tiden en avvägning. I grunden

är det den inflationsprognos som vi gör som spelar in. Majoriteten i

Riksbankens direktion tyckte att den talar för en sänkning av den här

storleksordningen. Som du ser i förhållande till trappan som jag visade

tidigare, och om du relaterar sänkningen till de prognoser vi nu gjort,

följer det ungefär det normala mönstret. Man skulle om något kunna säga

att den här sänkningen är aningen större än vad vi tidigare i genomsnitt

har gjort vid den typen av situationer. Det skulle jag för min del delvis

motivera med att vi har haft den situationen några månader bakåt att vi

tagit i lite mindre än prognoserna skulle kunna ha medgivit. Nu har vi så

att säga fullt ut beaktat de bedömningar som vi gör. Sedan kan man förstås

alltid göra en annan bedömning av inflationen. Det är uppenbart att

Konjunkturinstitutet till exempel har gjort en på marginalen ännu mer

optimistisk bedömning av inflationen.

Det är viktigt att komma ihåg i en sådan här situation, där vi blir

överraskade positivt av inflationen och ser de tendenser som jag nämnde,

produktivitet, internationella priser och sådant, att vi inte ska föreställa

oss att det är självklart att det fortsätter, komma in bara positiva

nyheter för inflationen. Vi hade precis samma typ av diskussioner 1998-1999.

Ni kommer ihåg det där med ny ekonomi. Vi låg länge väldigt lågt med

räntan. Men vi kan i efterskott se att det blev en viss uppgång i den

underliggande inflationen i Sverige åren därefter. Det finns skillnader

mellan perioderna. Vi tror att det finns betydligt mer lediga resurser i

ekonomin nu än vad det gjorde då, men det finns likheter i diskussionen.

Man hör personer som uttalar sig och säger att allting talar för att

inflationen kommer att vara låg jämt och att räntorna aldrig kommer att

behöva höjas. Det påminner mig om diskussionen om aktiemarknaden för tre

fyra år sedan. I allmänhet säger ändå de historiska mönstren

någonting.

Andel öppet arbetslösa medlemmar i olika

arbetslöshetskassor

Procent av medlemsantalet

Källa: AMS

Siv Holma (v): Jag förstår att det handlar om bedömningar och avvägningar.

Lars Heikensten sade att det är viktigt att Riksbanken inte har ett

mekaniskt sätt att se på de här frågorna. Jag tycker ändå, utifrån det som

riksbankschefen har tagit upp här, att det är lite för lite att göra den

här sänkningen av räntan. Nu är ju Riksbanken självständig och oberoende.

Ni gör det ni anser vara mest korrekt. Jag skulle i alla fall vilja vädja

om att man sänkte ytterligare.

Mats Odell (kd): Jag skulle vilja fokusera lite grann på det lägre

inflationstrycket som har överraskat alla, framför allt den komponent som du

nämnde som nummer två. Det är en glad nyhet, men från arbetsmarknadssynpunkt

också negativ. Produktiviteten ökar oväntat snabbt. Jag har skummat de

fördjupningsrutor som finns om detta. Jag tycker att det vore intressant

om du kunde utveckla det något. Kan det här bli bestående? Om det är något

okänt kan det bli bestående. Vi vet inte om det är den nya ekonomin som

plötsligt har kommit. Är det ett ökat IT-innehåll i produktionen eller

vad är det?

Baksidan av myntet är ju, som du har varit inne på, att arbetslösheten

faktiskt ökar. Det talas om lediga resurser. Du talar om Kina och att det

finns en stor arbetskraftsreserv. Vi har ju också en ganska stor

arbetskraftsreserv i Sverige, nästan 1,1 miljon människor som lever av sociala

ersättningar på grund av ohälsa eller för att de är arbetslösa. Betraktar

du detta som lediga resurser? Hur kan den komponenten komma in? Det var

det första. Det andra är: Hur hög skulle tillväxten behöva vara givet den

nya produktiviteten för att också sysselsättningen skulle öka?

Riksbankschef Lars Heikensten: Det finns rätt mycket att säga om detta.

Det finns i Sverige tecken på en kraftigare produktivitetsuppgång än vad

vi historiskt har sett. Dessa tecken är ännu starkare i Förenta staterna.

Vi utmärker oss ändå lite i ett europeiskt perspektiv. Samtidigt tycker

jag att man ska tona ned vår särställning lite grann, och även USA:s, i

så måtto att vi mäter en del av de här sakerna på ett lite annat sätt.

Det spelar ganska stor roll vilka prisindex man använder när man beräknar

produktiviteten. Den metodik som används i Sverige påminner mer om den i

Förenta staterna än om de metoder som används i många av de europeiska

länderna. Det förklarar en del av skillnaderna, tror jag.

Även om man tar hänsyn till det förefaller det ha gått lite bättre hos

oss. Vi vet inte fullt ut vad detta hänger samman med, som jag underströk.

I Förenta staterna har man talat om att det kan hänga samman med att det

gjordes stora investeringar under slutet av 90-talet, i IT till exempel,

och att man först nu har kunnat få ut den fulla effekten av det. Det är

en hypotes som är möjlig. En annan typ av hypotes i vårt fall skulle vara

att det faktum att vår ekonomi är så liten och starkt utlandsberoende gör

att vi får ett kraftigare genomslag i Sverige än vad andra länder får av

det låga internationella pristrycket. Vi är mer utsatta för konkurrens.

Det gäller i varje fall de varuproducerande delarna av ekonomin.

Det är några av de resonemang jag föreställer mig är väsentliga i det här

sammanhanget. Sedan är frågan vad det här betyder för sysselsättningen.

Där är jag relativt optimistisk. Man måste tänka sig att om människor när

de jobbar producerar mer så innebär det att det blir ett större överskott.

Någonstans hamnar överskottet. I sinom tid lär det leda till att man

köper mer, normalt sett. Därför är det normalt sett en tillväxtdrivande

process. Det finns i och för sig stabiliseringspolitiska aspekter på detta.

Man kan tänka sig under olyckliga omständigheter - det är ju den

diskussionen som förs i Förenta staterna - att det faktum att sysselsättningen

nu inte kommer i gång skulle skrämma hushållen så pass mycket att de inte

skulle vilja konsumera och att det skulle kunna bryta konjunkturuppgången.

Jag förnekar inte att den typen av risker finns. Men jag tror att de är

överdrivna. Jag skulle bli förvånad, och det är också det som ligger till

grund för vår bedömning, om inte den här konjunkturuppgången fortsätter.

Jag tror att den här problematiken kommer att få väldigt mycket fokus nu.

Vi är så starkt styrda i vår offentliga debatt av diskussionen i Förenta

staterna. Nu när det är valår i Förenta staterna kommer det här att bli

fråga nummer ett i valkampanjen ända tills sysselsättningen stiger.

Märkligt nog slår det igenom i alla nyhetsbrev och präglar vår diskussion

också. Men jag tror att det där är en överdriven farhåga. Det har skett

dramatiska förändringar om vi tittar på de senaste hundra åren i

sektorfördelning och i hur jobben fördelar sig - nu talar man om outsourcing.

Vi har lagt ned hela vår textilindustri. Man kan gå vidare och titta på

sektor efter sektor i Sverige, samma sak i Förenta staterna. Ändå har vi

lyckats hålla en hög sysselsättningsnivå, både i Förenta staterna och i

Sverige, över tiden. Då kommer man tillbaka till kärnfrågan. Det är

arbetsmarknadens förmåga att anpassa sig till de yttre förändringarna som

avgör hur stor sysselsättningen blir.

Jag ser i allt väsentligt goda möjligheter i den här utvecklingen. Det

gäller bara att arbetsmarknad och systemet i stort fungerar så att man

kan ta till vara möjligheterna. När det lägre pristrycket nu slår igenom

i våra inflationsbedömningar och ger oss möjlighet att ha en något lägre

ränta är det ju också ett sätt att direkt ta vara på den möjlighet som en

eventuellt något högre potentiell tillväxt erbjuder, att acceptera att vi

får en något starkare efterfrågeutveckling i ekonomin. En penningpolitik

som bedrivs på det sätt som vi gör innebär att vi mer eller mindre

automatiskt tar hänsyn till förändringarna av det här slaget i takt med att

vi bedömer att utrymme finns.

Mats Odell (kd): Du svarade inte på frågan om hur stor tillväxten skulle

behöva vara för att sysselsättningen också skulle öka. Vi ser att inte

ens den relativt mycket starkare tillväxten i USA räcker till att få upp

sysselsättningen där. Men det kanske kommer på längre sikt.

Konjunkturinstitutet pekar på det som jag var inne på. Det är i stort

sett lika många människor i dag som antingen är arbetslösa eller sjukskrivna

som under den djupaste lågkonjunkturen i början av 90-talet. Det är en

väldig potential men samtidigt ett stort strukturproblem. Vi hade det

uppe, och du var väldigt öppenhjärtig kring det förra gången. Vi kanske

kan få en kommentar kring om detta är att betrakta som en ledig

resurs.

Riksbankschef Lars Heikensten: Du ställde en fråga om hur mycket tillväxten

skulle behöva öka. Vi kan konstatera i vår prognos att vi har en tillväxt

runt 2½ % de närmaste åren. Vi ser framför oss att sysselsättningen vänder

upp i början av nästa år eller i slutet av det här året. Det kan ge något

slags vägledning, men jag kan inte ge dig någon enkel tumregel. Det skulle

man säkert kunna ha, men jag är inte säker på hur mycket den skulle säga

om verkligheten i slutänden. I den prognos som vi gör räknar vi med att

en tillväxt på den här nivån faktiskt leder till att sysselsättningen

vänder uppåt.

Sysselsättningen i ekonomin som helhet är inte alls bara beroende av detta.

Den är också i väldigt hög grad beroende av till exempel utvecklingen av

de offentliga finanserna och den expansion man kan tänka sig där. Det är

ett av de områden där vi har haft anledning att bli mer pessimistiska och

ett skäl till att vi reviderat ned sysselsättningen. Det har inte så mycket

att göra med den här processen. Det är alltså svårt att ge några exakta

siffror.

När det gäller arbetskraftsutbudet är en orsak till att jag lyfte fram

den frågan här förra gången att vi har utgått ifrån att vi i Sverige skulle

kunna ha en något högre potentiell tillväxt än vad vi historiskt hade, om

vi nu med historiskt menar 70- och framför allt 80-talet. Bakgrunden var

att vi såg en sådan utveckling av effektiviteten i ekonomin att detta

borde vara möjligt. Men den potentiella tillväxten hänger ju också ihop

med hur många som arbetar. På det området såg vi tydliga bekymmer. Det

var därför jag ville lyfta fram det förra gången. Där har jag egentligen

inte mer att säga än vad jag sade i svaret till Mikael Odenberg, att det

finns mer att göra.

Jörgen Johansson (c): Det är bra att ni betonar Riksbankens självständighet.

Jag tror att det är viktigt för trovärdigheten efter alla de diskussioner

som har varit såväl under hösten som under våren.

Jag konstaterar att det görs en beskrivning av rimliga hyresavtal, rimliga

lönehöjningar, en produktivitet som ökar och en global inflation som

sjunker trendmässigt. Det måste innebära att den räntesats som ni nu har

satt vilar på stabil grund.

Frågetecken finns ändå, och de gäller arbetsmarknaden. Jag kommer tillbaka

till jämförelsen med USA, där produktiviteten ökar kraftigt men

sysselsättningen minskar. Som det verkar får vi samma utveckling här i Sverige.

Skillnaden mellan USA och Sverige är att man där har höga investeringar

i näringslivet, medan vi i Sverige kritiserade, bland annat i uppföljningen

av Lissabonprocessen, att vi ligger lågt i fråga om investeringar i

näringslivet. Hur påverkar det dina bedömningar?

Min andra fråga är: Står vi inför ett paradigmskifte när det gäller

Riksbankens roll att via penningpolitiken påverka sysselsättningen? Jag

tänker då på de händelser som sker fortlöpande här då företagen flyttar

från Sverige till låglöneländer. Senaste fallet var i Västervik.

Riksbankschef Lars Heikensten: När det gäller investeringarna beror det

på vilka kategorier som man väljer att fokusera på. Om vi jämför de totala

investeringarna i Sverige med investeringarna i andra länder har vi haft

en mycket svag investeringsutveckling under en längre tid. Nu sammanhänger

det delvis med att vi hade mycket kraftiga investeringar i bostadssektorn,

delvis framsubventionerade så att säga under senare delen av 80-talet.

Vi har reducerat bostadsinvesteringarna, till att börja med dramatiskt

och till en lägre nivå än vad som rimligen långsiktigt är möjligt. Nu har

bostadsinvesteringarna ändå börjat återhämta sig lite grann. Men fortfarande

är de kanske låga i ett långsiktigt perspektiv. Och de är normalt sett en

stor del av de totala investeringarna.

Men om vi fokuserar mer på industrins investeringar, och ser på dem i ett

konjunkturellt perspektiv, är det ett av de områden där man kan säga att

vi har blivit försiktiga under det senaste året. I Sverige och i andra

länder har det tagit längre tid för investeringarna att komma i gång än

vad vi hade föreställt oss. Vi har skjutit uppgången framför oss.

Men som framgick av försörjningsbalansen räknar vi med att det nu kommer

att komma i gång en uppgång i investeringarna. Mycket är på plats för det.

Efterfrågan ökar, ränteläget är lågt, aktiepriserna har varit ganska

stabila.

En annan sak är att jag tror att du har rätt i att det inte skulle skada

med en kraftigare industriell investeringsutveckling i Sverige i ett mera

långsiktigt tillväxtperspektiv.

Sedan hade du ytterligare en fråga som jag inte kommer ihåg.

Jörgen Johansson (c): Den gällde ett paradigmskifte.

Riksbankschef Lars Heikensten: Det framgick kanske av det som jag sade

tidigare att jag tycker att man överdriver dramatiken i strukturomvandlingen

just nu. Min bild är att vi under decennier har haft en ganska dramatisk

strukturomvandling i Sverige och i västvärlden. Det är visserligen sant

att vi har utflyttningar och att detta delvis tar sig andra former än

tidigare, men vi har tidigare haft mycket stora utlandsinvesteringar också,

och vi har haft hela sektorer som har lagts ned.

Det som möjligen skulle tala i motsatt riktning just i vårt fall är väl

att hela vårt närområde nu har öppnats upp, och då tänker jag på Baltikum,

Ryssland, Polen och liknande länder, och att det skulle kunna ge ett

extra stort förändringstryck under en tid.

Jörgen Johansson (c): Min följdfråga gäller sysselsättningen. Det blir

minskad sysselsättning. Samtidigt räknar man med att hushållen ska öka

konsumtionen, med andra ord via lånta pengar. Samtidigt konstaterar man

att vart femte hushåll går över styr om de får en ökad belastning på 1 000

kronor. Min fråga handlar om stabiliteten och riskbedömningen i detta

förhållande att man så att säga konsumerar med lånta pengar.

Riksbankschef Lars Heikensten: Detta är naturligtvis en väsentlig

frågeställning för oss att beakta. Vad vi har kunnat konstatera är att när

det gäller banksektorn - som vi primärt fokuserar på och följer väldigt

noga, och vi diskuterar det löpande med bankcheferna och så vidare - finns

det inga indikationer som tyder på att vi i dag har haft en utveckling

som på något sätt skulle hota betalningssystemen.

Det som du skjuter in dig på är hushållssektorn. Där kan man naturligtvis

hysa en viss oro. Därför har vi ett antal gånger under det senaste året,

både jag och mina kolleger, lyft fram att detta är en problematik för de

enskilda hållen och naturligtvis för dem som lånar ut pengar. Om beteendet

byggs under av den typen av bedömningar där man säger att räntan kommer

att vara låg i all framtid och att vi är i en ny värld och så vidare så

ökar riskerna. Det är bland annat därför som jag starkt betonar att jag

inte tror att vi är i en ny värld på de sätt debatten ibland ger intryck

av på de sätt debatten ibland ger intryck av. Jag tror att vi kommer att

få se ränteuppgångar framöver. Och det måste alla vara beredda på.

Men vi har i detta sammanhang bara ett medel, och det är räntan. Vi kan

inte detaljstyra upplåningen för hushållen samtidigt som vi eftersträvar

prisstabilitet. Vi får i huvudsak inrikta politiken på prisstabilitet.

Men du kan vara förvissad om att dessa frågeställningar hela tiden har

funnits med i övervägandena under det senaste året för mig och mina

kolleger. Det är enligt min bedömning något som har bidragit till att vi

borde agera lite försiktigt. Det är så att säga andra sidan av Siv Holmas

perspektiv.

Jag kan visa en bild som vi har använt oss av i olika sammanhang. Den

visar hushållens skuldkvot. Det som brukar lyftas fram är att skuldkvoten

nu har stigit ganska kraftigt. En orsak till det är naturligtvis att

räntorna är låga. Hushållens räntekostnader i förhållande till deras

disponibla inkomster ser dock inte alls oroande ut.

Hushållens skuldkvot och räntekvot

Procent av disponibel inkomst

Källor: SCB och Riksbanken

Problematiken är, som du var inne på: Vad händer om vi tvingas höja

räntorna? Det är risken i detta sammanhang. Man bör utgå från att vi kommer

att tvingas göra det.

Det har skett en hel del förändringar under det senaste decenniet som kan

ha påverkat utvecklingen, exempelvis från en höginflationsvärld med ett

helt annat skattesystem till en låginflationsvärld, som vi nu är inne i.

Och i länder som har gått från hög inflation till låg inflation har man

ofta fått en förändring av den genomsnittliga skulduppbyggnaden. Jag tror

därför att den högre skuldkvoten är både ett konjunkturellt fenomen och

en anpassning till en delvis annorlunda situation med låg inflation och

med mer avreglerade finansmarknader och så vidare.

Men, som sagt, vi jämför detta med andra länder, och vi följer det. Det

är inte rättvisande, det ska jag kanske understryka avslutningsvis, att

i detta sammanhang jämföra oss med Storbritannien. Där har man en annan

konjunkturell situation. Man anser att man har fullt kapacitetsutnyttjande

eller överfullt kapacitetsutnyttjande. Man har inte haft ett kvartal med

fallande tillväxt på 10-15 år, tror jag. Man har haft högre tillväxt än

vad vi har haft. Och arbetslösheten är på väg ned och så vidare. Jag kan

peka på en massa olika saker som skiljer Storbritannien från Sverige. Men

dessutom har man haft årliga prisökningar på egnahem som har varit mycket

stora under en lång tid, väsentligen högre än vad våra har varit. Där är

alltså läget annorlunda än hos oss. Men det är klart att det är intressant

för oss att följa vad som händer där, och det gör vi. Men det har inte

varit vår bedömning att det finns anledning för oss att nu agera på det

sätt som man där har valt att agera.

Hans Hoff (s): Tack, Jörgen Johansson, för att du tog upp den fråga som

jag hade tänkt att ta upp. Jag tror nämligen, precis som Jörgen Johansson

och riksbankschefen, att detta är oerhört väsentliga frågor för vår ekonomi.

Hushållens skuldsättning är i dag nämligen i stort sett lika hög som den

var inför bankkrisen på 90-talet, och enligt den rapport som kommer i dag

ser vi inte heller att det sker någon större avmattning av ökningen av

skuldsättningen. I den situation som vi i dag befinner oss med låga räntor

så klarar hushållen dessa kapitalkostnader, men över tid vid ett högre

ränteläge är det klart att det kan slå mot hushållens betalningsförmåga

och så vidare.

Riksbankschefen berörde också den brittiska centralbankens del i detta.

Det hade jag också tänkt att ta upp, just vilka olika skillnader som man

gör eftersom det är en av förutsättningarna. Där har man nu höjt styrräntan

för att dämpa utvecklingen på den brittiska fastighetsmarknaden men också

för att dämpa hushållens skuldsättning.

Jag skulle vilja formulera min fråga på följande sätt: Om man nu kan anta

att det över tid kan vara ett problem i svensk ekonomi med en hög

skuldsättning och en högre ränta, vilka andra medel än just räntehöjningar

har Riksbanken i så fall för att kunna förebygga en sådan situation?

Riksbankschef Lars Heikensten: Det finns ett antal länder förutom

Storbritannien där man tydligt kan se att det har funnits problem med

fastighetsprisutvecklingen. Nederländerna är ett exempel och Australien ett

annat. Det är klart att utvecklingen i alla de här länderna har påverkats

av det allmänna efterfrågeläget som har varit uppdrivet och man har varit

närmare fullt kapacitetsutnyttjande. I sådana situationer finns det

egentligen inte någon motsatsställning. Inflationsmålet går i någon mening

hand i hand med det som de behöver göra med hänsyn till fastighetspriserna.

Jag tycker att din fråga är bra på det viset att den lyfter fram ett

viktigt problem som diskuteras mycket i centralbanksvärlden. Det har att

göra med att man inte kan utesluta att om man har en längre period med

låg inflation och ett väldigt lågt ränteläge, så kan man få en utveckling

av egendomspriserna som långsiktigt är problematisk.

Ni känner igen den här diskussionen i hög grad från den som var i slutet

av 90-talet. Då handlade det om aktieprisutvecklingen. Det var en väldigt

livlig diskussion kring detta framför allt i Förenta staterna. Det var

den amerikanska penningpolitiken som primärt drev den här utvecklingen.

Min amerikanske kollega valde att inta linjen att man i det läget inte

skulle bry sig om aktieprisuppgången eftersom man ändå aldrig skulle veta

när den har gått bortom den punkt som är mer fundamentalt motiverad. Och

skulle man möjligen ingripa resolut riskerade man att spräcka en eventuell

bubbla, och då kunde det få negativa konsekvenser. I princip var hans

linje alltså att man skulle ställa sig lite vid sidan om den här utvecklingen,

att man möjligen kunde kritisera den, vilket han gjorde vid några tillfällen.

Sedan får man hantera konsekvenserna av bubblan om den så småningom

spricker och det gjorde den ju. Då hanterade man det genom att mycket

dramatiskt sänka räntorna.

För min egen del har jag aldrig riktigt accepterat det resonemanget. Det

har jag också gjort klart i ett antal olika internationella diskussioner

som vi har haft. Jag tycker att det är rimligare att se på dessa saker

som man ser på andra risker. Och när prisutvecklingen, till exempel på

aktier, börjar lämna de nivåer som förefaller vara historiskt normala har

vi ett argument för att väga in detta i våra funderingar kring räntan. Ju

mer ett pris på en tillgång avviker från det som verkar rimligt, desto

större är risken för att det leder till störningar framöver. Därmed bör

det få en viss vikt i de bedömningar som vi sammantaget gör, särskilt som

vi har andra mål än inflationsmålet.

Vi ska enligt lagstiftningen också, som jag var inne på tidigare, försöka

hantera stabiliteten i det finansiella systemet, men vi ska också försöka

bidra till att man får en långsiktigt stabil realekonomisk utveckling.

Från båda dessa utgångspunkter tycker jag att man har anledning att väga

in risker med utvecklingen på tillgångsmarknaderna. Men en utomordentligt

svår fråga är: När ska man göra det? När har utvecklingen gått så långt

att man bör låta sig påverkas påtagligt? Vi har resonerat en del om detta,

och vi har sagt oss att vi ska försöka öka informationen om dessa

frågeställningar i inflationsrapporter och i andra sammanhang.

Som jag sade är detta en problematik där vi ligger relativt långt fram

och där vi aktivt har engagerat oss i en internationell diskussion i

centralbanksvärlden. Och vi tillhör dem som tydligt har argumenterat för

att tillgångsprisernas utveckling bör vägas in i bedömningarna. I detta

avseende har vi som jag uppfattar det varit tydligare än exempelvis

Storbritannien, även om prisutvecklingen där nu gör att de lyft fram problemet.

Men sedan tog du upp ytterligare en fråga: Vad kan man därutöver göra?

Där tror jag inte att Riksbanken egentligen har så väldigt många medel.

Hur skattepolitiken är utformad spelar in. Det finns också andra typer av

regelverk. Exempelvis sade min kollega i Australien till mig nyligen att

man där har en situation där det är en mycket kraftig spekulation i

bostadsrätter eller motsvarande. Såvitt jag förstår har vi regler som gör

det svårt att köpa många bostadsrätter och spekulera i dem och hyra ut

dem till andra. Men där är det ett etablerat sätt att tjäna pengar. När

aktiepriserna föll flyttade man pengar till lägenheter. Och många

privatpersoner äger många lägenheter. Det menar han i det sammanhanget har

bidragit till att driva upp en bubbla, medan vi så att säga i allt väsentligt

bor i våra egna bostäder.

Jag nämner detta som ett exempel på att det finns olika typer av regelverk

som spelar in på olika marknader. Om detta skulle visa sig bli en allvarlig

problematik i Sverige tror jag att det är utomordentligt väsentligt att

diskutera om det finns andra metoder än penningpolitik som kan användas.

Och då bör ni självfallet vara inblandade i detta eftersom det har mycket

att göra med lagstiftning, kanske inte bara på finansutskottets område,

men bland annat på finansutskottets område. Och man ska inte inbilla sig

att penningpolitiken fullt ut kan hantera detta. Det är att lägga en för

stor börda på penningpolitiken.

Hans Hoff (s): Jag uppfattade att riksbankschefen nämnde att en viktig

del i att förebygga en alltför dramatisk fortsatt skulduppbyggnad, den är

ju relativt omfattande i dag, kunde vara att kommunicera dessa frågor.

Det var ändå ett av de redskap som riksbankschefen nämnde.

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag håller med om det. Rent konkret är det

exempelvis så att när jag och några av mina kolleger i riksbanksledningen

löpande informellt träffar cheferna för bankerna för att diskutera olika

typer av frågeställningar som är av gemensamt intresse brukar denna

problematik regelbundet vara uppe, ofta på basis av våra stabilitetsrapporter

där vi resonerar om dessa och liknande frågor. Det är ett sätt att få

också dem att uppmärksamma riskerna om det nu inte redan har skett.

Den typ av diskussion som har förts under senare tid välkomnar jag därför

också starkt. Det finns en spänning i denna diskussion, där det å ena

sidan finns de som kräver att vi ska sänka räntan och sänka den mycket

och som har en föreställning om att detta hanterar sysselsättningsproblem

och annat, och där det å andra sidan finns de som är oroade för

kreditmarknadsexpansion och vad detta kan betyda. För oss handlar det om att

fundera på båda dessa typer av aspekter.

Vi menar att den inflationsprognos som vi har gjort väl motiverar vårt

räntebeslut. Det är grunden. Men som jag sade i slutet av min inledning

har vi vägt in också stabilitetsaspekter. De spelar också en roll i detta

sammanhang.

Tomas Högström (m): Det är många som har åsikter om hur Riksbanken gör

sitt jobb. Det har vi kunnat ta del av. Många har uppfattningar om det.

Och en gängse uppfattning på många håll är att räntan ska ned. Det har vi

kunnat läsa i tidningarna under de senaste veckorna. Särskilt

regeringsföreträdare har gett uttryck för sådana åsikter. Nu levererar

Riksbanken,

och vi kommer säkert att få kommentarer i stil med att det borde ha varit

mer. Man kan från majoritetssidan i riksdagen konstatera att dessa signaler

redan har skickats.

Vi ser nu hur produktiviteten ökar, och vi ser att arbetslösheten ökar.

Och penningpolitiken ska lösa problemen med arbetslösheten. Samtidigt

säger riksbankschefen att det finns en överdriven tilltro till penningpolitikens

betydelse. Och jag snappade upp några synpunkter här. Det diskuteras om

räntan avgör utvecklingen när det gäller arbetslösheten. Så är det ju

inte. Det är på det strukturella planet som åtgärder behöver vidtas för

att man ska komma till rätta med arbetslösheten, för att ta ett annat

exempel.

Åtgärder och förslag diskuteras på många håll, och vi ser med ett visst

intresse fram mot att den ekonomiska vårpropositionen ska läggas fram.

Inför den har man diskuterat förslag som höjda ersättningsnivåer, avtal

om kortare arbetstid, friår och annat. Ska jag tolka riksbankschefen som

att det i sin tur driver upp arbetslösheten?

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag uppskattar inte helt uttrycket levereras.

Jag tror att ni kan vara helt trygga i fråga om att det kommer att uppstå

situationer i framtiden när vi i denna mening inte kommer att leverera.

Jag vill understryka att vi gör de bedömningar som vi gör, och det kommer

vi att fortsätta att göra. Att det sedan råkar vara så, framför allt när

vi sänker räntan, att detta har påhejats av ledande politiker förändrar

inte bedömningen från vår sida.

När det gäller den andra frågan är vi tillbaka till den problematik som

Mikael Odenberg tog upp tidigare om hur man ska se på arbetskraftsutbudet.

Det är klart att åtgärder som leder till att fler människor söker sig ut

på arbetsmarknaden är av godo på det viset att vi får ett större

arbetskraftsutbud och långsiktigt en högre potentiell tillväxt. Men utöver

detta tänker jag inte ge mig in i diskussionen om exakt vad man ska göra

eller hur man ska hantera arbetsmarknaden. Det är frågeställningar som

diskuteras i väldigt många andra sammanhang, där naturligtvis jag som

privatperson kan ha både den ena och andra synpunkten, men jag tänker

inte ge mig in på det i dag.

Tomas Högström (m): Men hur kunde riksbankschefen själv konstatera att

det fanns en överdriven tilltro till penningpolitikens betydelse? Det är

ju i allra högsta grad en fråga för både Riksbanken och riksbankschefen.

Om den nu finns, hur hanterar Riksbanken och riksbankschefen det

problemet?

Riksbankschef Lars Heikensten: Det hanterar jag bland annat genom att i

sådana här sammanhang och i andra sammanhang understryka problemet. Bland

annat när jag var i konstitutionsutskottet i förra veckan började jag med

att tala just om detta, att jag tycker att vi i många sammanhang har för

mycket diskussion kring penningpolitiken och att det ibland avleder

uppmärksamheten från frågeställningar som vore väsentligare att diskutera.

Dock är inte detta ett sådant tillfälle eftersom vi vid detta tillfälle

har träffats just för att diskutera penningpolitik. Men det finns många

andra sammanhang där jag skulle förorda, och jag tror att Sverige skulle

gagnas av, att man diskuterade andra saker än penningpolitik. Detta är en

väldigt generell utsaga. Men jag har byggt under den i dag med att till

exempel visa hur hög arbetslöshet vi hade på toppen av konjunkturutvecklingen

och hur liten förändringen därefter egentligen är i förhållande till vad

vi hade från början. Det säger någonting om storleksordningen och var de

stora insatserna bör ske.

Christer Nylander (fp): Min fråga handlar om samspelet mellan finanspolitik

och penningpolitik. Det brukar sägas att penningpolitiken ska understödja

finanspolitiken men samtidigt ha ett mer konjunkturellt ansvar på ett-två

år. Jag kan också tycka att finanspolitiken ibland är alldeles för kortsiktig,

delvis till följd av att statsfinanserna ser ut som de gör. I

Konjunkturinstitutets senaste prognos slår man fast att finanspolitiken 2002 var

väldigt expansiv, 2003 ganska åtstramande och för 2004 vet vi inte riktigt

eftersom förhandlingar fortfarande pågår.

Min fråga är om denna kortsiktighet i finanspolitiken försvårar för

penningpolitiken att verka på det sätt som den ska. Och är det så att dagens

beslut att sänka räntan innebär att penningpolitiken nu är så expansiv

att ytterligare sänkningar skulle få väldigt liten effekt?

Riksbankschef Lars Heikensten: Först och främst, när det gäller

rollfördelningen som du touchade vid, tror jag att det viktigaste bidraget som

finanspolitiken kan ge är att vi får en långsiktigt hållbar utveckling av

statens finanser. För att åstadkomma detta har vi i Sverige under senare

år haft ett budgetpolitiskt ramverk som i huvudsak har följts. De beräkningar

som finns i inflationsrapporten kring dessa saker antyder att det

strukturella sparandet under senare år har varit aningen för lågt. Det

strukturella sparandet bör vara i genomsnitt ungefär 2 % om man ska nå upp

till det mål som regeringen har satt, 2 % över konjunkturcykeln. Även om

det är ungefär 2 % i genomsnitt under hela denna period målet funnits vet

vi att det har vidtagits ganska många expansiva finanspolitiska åtgärder

under senare år. Jag känner alltså en oro underbyggd av de beräkningar

som finns i inflationsrapporten för att vi i dag med den politik som

föreligger inte kommer att klara av att uppnå det uppsatta tvåprocentsmålet.

Dessa beräkningar är svåra, och de har mycket att göra med hur man ser på

kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. Men vi har använt några olika typer av

metoder, och de ger ändå denna bild.

Jag delar Ingemar Hanssons uppfattning, som den har kommit till uttryck

i en del tidningar, nämligen att penningpolitiken, när den bedrivs med

inriktning på prisstabilitet, ofta kan bidra till att vi kan lindra

svängningarna i ekonomin. Däremot ges detta ibland tolkningen att vi så att

säga har som primär uppgift att stabilisera ekonomin, men det har vi ju

inte, utan vi har som primär uppgift att stabilisera penningvärdet. Om vi

lyckas med det, när vi jobbar på det sätt som vi gör, kommer vi ofta att

kunna bidra, som en bieffekt, till att minska svängningarna i

ekonomin.

35. Strukturellt sparande 1997-2006, HP-metoden

Procent av BNP

Källor: SCB och Riksbanken

Finanspolitiken är i detta sammanhang en viktig faktor. Det är självklart.

Vi försöker så gott vi kan att väga in de förändringar som sker i

finanspolitiken. Ett exempel är när det fattades beslut om skattesänkningar

i fråga om egenavgifterna, jag kommer inte ihåg om beslutet togs 2000

eller 2001. Det var ganska stora belopp. Då lade vi in det i våra prognoser,

och det påverkade vår syn på hushållens konsumtion och annat och fick

därmed återverkningar på inflationen och på ränteläget. Annorlunda uttryckt:

Om man inte hade tagit dessa beslut under den perioden hade vi med största

sannolikhet haft ett lägre ränteläge. Detta är inte ett argument vare sig

för eller emot det som gjordes utan bara ett konstaterande av hur vårt

arbetssätt fungerar.

För att återknyta till den dagsaktuella diskussionen är det naturligtvis

så att om riksdagen bestämmer som man gjorde i fjol - det kanske var

Arbetsmarknadsstyrelsen eller regeringen, jag vet inte vem som formellt

tog beslutet - att reducera de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna under

andra halvåret samma år är det klart att det inte är någonting som vi kan

kompensera med räntesänkningar på ett meningsfullt sätt. Så snabbt verkar

inte ränteändringar och så precisa är inte redskapen.

Då är vi tillbaka till en aspekt på Tomas Högströms tidigare fråga. Jag

vill alltså understryka och varna för en övertro på att man kan bedriva

en finjusterande politik. Där tycker jag att det finns ett visst problem

i diskussionen. Det här har också att göra med Agneta Ringmans fråga. Jag

tror exempelvis inte att det är meningsfullt att säga att arbetslösheten

har gått upp två tiondelar och att man alltså borde ha haft två tiondelar

lägre ränta om man hade gjort allt rätt för två år sedan. Osäkerheten är

alldeles för stor för att den typen av resonemang ska ha något intresse.

Om vi kan lyckas stabilisera prisnivån ungefär kring 2 %, då tror jag att

vi i allt väsentligt får vara nöjda. Sedan är det andra politikgrenar som

måste se till att ekonomin fungerar så väl att man kan få en bättre

sysselsättning eller vilket mål man nu har.

Christer Nylander (fp): Av bilden hur expansiv finanspolitiken är kan man

möjligen gissa när valår inträder i det här landet.

Jag har en annan fråga. Innebär denna sänkning att penningpolitiken är så

expansiv att det är svårt att få effekt med ytterligare expansiva åtgärder

från penningpolitikens sida?

Riksbankschef Lars Heikensten: Den här frågan berör en annan svår diskussion

som förs i centralbanksvärlden. Det råder väl bred enighet om att man i

en situation där man har så att säga verklig deflation, i en ekonomi med

prisfall som är orsakade av efterfrågebortfall, om jag uttrycker mig så,

kan få problem med att använda penningpolitik på ett vanligt sätt. Det

finns väl utvecklat både i arbeten som vi har gjort internt men är också

lätt att komma åt i tal som har hållits av några av våra kolleger i till

exempel Förenta staterna. Där framgår hur man kan använda penningpolitik

i den typen av situationer.

Men huruvida penningpolitiken har mer effekt vid 2 ½ % ränta än vid 2 %,

eller mer vid 3 % än vid 2 % har jag ingen välgrundad uppfattning om.

Hur effektiv penningpolitiken är beror också på många andra aspekter som

man måste väga in i bilden.

Olle Sandahl (kd): Jag tänkte försöka klämma in två frågor. Den ena är

lite grann i förlängningen av vad Christer Nylander var inne på.

Konjunkturinstitutet har nu prognostiserat ett underskott på 8 miljarder

i budgeten om inga åtgärder vidtas. Nu sätter regeringen en ära i att

hantera - manipulera, eller hur man ska uttrycka det - saldot så att man

ändå hamnar inom ramen för vad som kan anses vara acceptabelt. Detta kommer

dock naturligtvis att påfordra vissa insatser av mer eller mindre

artificiellt slag.

Kommer de här förutsedda insatserna att ha någon penningpolitisk implikation?

Funderar ni på vad det i så fall skulle kunna vara för typ av insatser,

om vi utgår från att de 8 miljarderna kommer att tvättas bort?

Man kan möjligen lägga till att prognoserna för kommunsektorn är back

4 miljarder, detta trots att ni i era bedömningar kalkylerar med en

skattehöjning på 20 öre.

Det var den ena frågan, som i någon mån var lokal. Den andra frågan är

mera global och allmän. Riksbankschefen säger att det inte är en ny värld.

Men i det tal som riksbankschefen höll här nämns Kina. Och Kina är, vad

jag förstår, ett exempel på någonting som aldrig tidigare har skett,

någonting som bryter alla rådande paradigmer just nu, med en tillväxt på

9 % och en befolkning på 1,3 miljarder. Man räknar med att 400 miljoner

människor - det vill säga lika många som hela EU:s samlade befolkning -

kommer att ha flyttat till städer om tio år. 2003 byggde man vägar

motsvarande hela Frankrikes vägnät i denna enda nation.

Såvitt jag kan förstå måste det här ha implikationer på vår näring, på

rederibranschen. Stålpriserna har ökat med 30 % på bara tre månader, och

importen av olja har ökat med 77 % och så vidare. Det är en gigantisk

expansion inom just Sveriges näringssektor.

Då är frågan: Är de traditionella analysmetoder som Riksbanken har

konstruerade för att hantera sådana här anomalier, så att vi lugnt kan lita

på bedömningarna? Eller faller de utanför? Det vill säga, fräckt uttryckt:

Hur är tankekvoten på Riksbanken? Räknar ni efter givna formler enbart,

eller tänker ni också?

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag kanske ska göra som jag gjorde i

konstitutionsutskottet, ge ett kort svar och säga nej på den sista frågan.

Skämt åsido - jag kan börja med den första frågan som du tog upp, om

finanspolitiken. Vi har den här gången inte specifikt inkluderat några nya

finanspolitiska åtgärder i den analys vi har gjort. Normalt sett får vi

utgå från den information som finns. Men det kan hända, och har hänt, att

vi gör prognoser på finanspolitiken. Det har nog oftast varit när vi haft

goda skäl att tro att en större omläggning skulle ske. Vi kanske inte har

känt till detaljerna, men vi har inkluderat de grova dragen. Jag vill

minnas att det skedde till exempel i samband med egenavgiftssänkningarna.

Det var ännu inte beslut tagna då men vi tog ändå med det i våra bedömningar.

Ett exempel i den senaste rapporten är att vi har räknat med höjning av

kommunalskatterna med 20 öre. Det finns med i bedömningen här, även om

besluten säkert inte alltid har tagits. Men vad som specifikt kan komma

ut ur budgetpropositionen har vi inte räknat på.

När vi väl vet vad det blir spelar åtgärdernas karaktär en viss roll. Det

är inte så att vi i detalj kan gå in på varenda åtgärdstyp, men i grova

drag har vi en känsla av att en del åtgärder påverkar hushållens

konsumtionsutrymme och andra åtgärder leder till att landsting och kommuner

kanske växer snabbare och så vidare. Det får lite olika effekter, beroende

på hur expansionen - om det nu är det som det handlar om - fördelas.

Den andra frågan gällde Kina. Jag tyckte att det var lämpligt att göra

det, därför att jag delar din uppfattning att det ändå är någonting ganska

dramatiskt som sker där. Sedan är frågan hur dramatiskt det är. Jag tror

inte att det för vår del innebär en ny värld, utan jag tror, som jag har

understrukit, att de normala utbuds- och efterfrågeförhållandena i Sverige

också i fortsättningen kommer att spela den avgörande rollen för

inflationsutvecklingen.

När det sedan gäller vad vi kan göra på det här området, tror jag att man

får vara realist och säga att det viktigaste vi kan göra är att ta till

oss analyser som andra gör. Vi har kontakter med Internationella valutafonden,

som till exempel har gjort mycket på det här området. Vi träffar löpande

våra kolleger i andra länder. Jag har träffat min kinesiske kollega säkert

tre fyra gånger under det senaste året, och då är det tillfälle att

diskutera saker, exempelvis deras växelkurspolitik och annat som har varit

aktuellt.

Kina: Handel som andel av världshandel

(export+import)

Procent

Källor: OECD och Riksbanken

När det gäller bedömningar av det internationella pristrycket har till

exempel den tidigare chefsekonomen på Valutafonden Ken Rogoff skrivit ett

papper om den här saken - de som är intresserade kan lätt få tillgång

till det - där han resonerar igenom detta. Slutsatsen är, om jag minns

rätt, i linje med den som vi själva har dragit, att det här nog talar för

att man kan få ett något lägre internationellt pristryck under de närmaste

åren än vad man normalt skulle ha förväntat sig. Men när konjunkturen går

upp har man ändå anledning att tro att pristrycket stiger också i Sverige.

Karin Pilsäter (fp): Jag ställde bara en fråga i den första omgången, men

jag hade en fråga till. Den gäller lite grann inför den debatt som vi ska

ha här senare i dag om de offentliga finansernas långsiktiga utveckling.

Riksbankens bedömning av det strukturella sparandet skiljer sig en del

från Konjunkturinstitutets bedömning, framför allt för det kommande året.

Jag undrar bara om du har någon uppfattning om och någon kommentar till

de skillnaderna, om du tror att skillnaderna kommer att växa.

Det är en plats tom här, som någon påpekade, beroende på att det just nu

pågår budgetförhandlingar, så det finns i och för sig ett stokastiskt

inslag i de offentliga finanserna på kort sikt. Har du någon kommentar

till de skillnader som finns?

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag har inte haft tillfälle att i detalj

titta på Konjunkturinstitutets bedömning, men det är klart att det räknar

med en något svagare konjunkturbild under de närmaste åren. Det är sannolikt

att det är en faktor som påverkar detta. Det är det spontana svar som jag

skulle kunna ge.

På bilden här ser ni de beräkningar som jag nämnde tidigare och som finns

refererade i inflationsrapporten. Ni behöver inte fundera på vad metoderna

innebär, men vi har använt ett par olika typer av metoder. Ni ser att det

är skillnader mellan metoderna, men sammantaget tyder de på en utveckling

som är för svag i förhållande till det tvåprocentsmål som finns.

Jag kan ta upp en sak till som jag tänkte på i anslutning till frågan om

vad det är som driver inflationen. Det är viktigt att diskutera de

internationella aspekterna, men det är också viktigt att fundera över andra

faktorer som påverkar inflationen. En sak som nu är av viss betydelse är

prisutvecklingen på administrativa tjänster. De har ökat betydligt mer än

andra priser på senare tid. Här handlar det i ganska hög grad om

primärkommunala tjänster: vatten, transporter, parkeringsavgifter och det ena

med det andra. Desssa tjänster har stor betydelse för hushållens konsumtion

och utgör en icke föraktlig del av KP. De förtjänar en större uppmärksamhet

i diskussionen. Allt handlar förvisso inte om Kina.

Tabell 5. Strukturellt sparande 2003-2006, olika metoder

Procent av BNP

Källa: Riksbanken

Det är viktigt att komma ihåg att inflationen har väldigt många komponenter.

En ytterligare komplikation med detta är, som ni ser, att prisutvecklingen

på administrativa tjänster normalt sett inte alls samvarierar med

konjunkturen, som man skulle tänka sig. Snarare är det precis tvärtom. Det

kanske inte är så konstigt, för jag gissar att det delvis handlar om att

när konjunkturen viker försvagas de offentliga finanserna. Och när de

försvagas höjer man avgifterna.

Slutsatsen är att inflationsbilden är ganska sammansatt, och det finns

mer att beakta än de internationella frågorna och konkurrenssituationen

i varuhandeln.

Tjänstepriser och resursutnyttjande

Årlig procentuell förändring

Källa: SCB och Riksbanken

Jörgen Johansson (c): Jag fick egentligen svar på frågan, men jag skulle

trots allt vilja göra ett påstående. Det gäller de röda dagarna, som du

talade om tidigare. Man kan väl konstatera att i och med att det är mindre

röda dagar under innevarande år ger det någon tiondel extra på tillväxten.

Ska man då uppfatta signalen från den ekonomiska världen i Sverige så

att vi ska glömma diskussionen om sex timmars arbetsdag, friår och liknande?

Det ansluter lite till Tomas fråga tidigare.

Riksbankschef Lars Heikensten: Du uttryckte dig mer pregnant än vad jag

gjorde när jag vimsade till det om söndagar och helgdagar. Det handlar ju

om att de överlappar varandra, och det kan de göra i olika stor utsträckning

olika år.

Egentligen är du återigen inne på samma frågeställning som Mikael Odenberg

och andra har varit inne på. Det är helt klart att det är väsentligt för

den potentiella tillväxten hur mycket människor arbetar och hur många som

arbetar. Därför är det väsentligt för penningpolitiken.

Sedan är det också så - det var det jag lyfte fram lite mer i höstas -

att hur många som arbetar är av särskild betydelse när det gäller de

offentliga finansernas utveckling. Det är svårt att med en bättre

produktivitetsutveckling kompensera att färre arbetar och att det arbetas färre

timmar. En bättre produktivitetsutveckling leder normalt sett till en

högre reallöneutveckling, och det påverkar normalt sett utgiftsutvecklingen

i den offentliga sektorn också.

Från penningpolitisk synpunkt är produktivitet och arbetskraftsutbud

ungefär jämförbara. Det är naturligtvis viktigt med båda delarna, om vi

ska ha en hög tillväxt och bra välståndsutveckling. Men med tanke på de

offentliga finanserna är det speciellt viktigt att många arbetar.

Ordföranden: Det är nu ingen av utskottets ledamöter som har begärt ordet.

Då ber jag att få rikta ett stort tack till Lars Heikensten, som har

närvarat vid denna utfrågning i dag. Jag riktar också ett tack till

utskottets ledamöter för frågorna och ett tack till alla som har följt detta

dels här i lokalen, dels via andra medier.

Därmed förklarar jag dagens utfrågning av riksbankschefen avslutad.

Bilaga 4

KPMG:s utredning

Svensk kontantförsörjning AB med dotterbolag

Bilaga 5

Riksdagens revisorers utredning

Granskningspromemoria 2002/03:2 Bolagiseringen av kontantförsörjningen

Bilaga 6

Riksbanksdirektionens kommentarer

Lars Heikenstens redogörelse för direktionens kommentarer till Riksdagens

revisorers granskningspromemoria 2002/03:2 "Bolagiseringen av

kontantförsörjningen"

1. Inledning

Riksdagens revisorer har under våren 2003 granskat bolagiseringen av

Riksbankens kontanthantering och de kostnader Riksbanken och bolagen -

Pengar i Sverige AB (PSAB) och Svensk Kontanthantering AB (SKAB) - haft

för denna samt det ekonomiska utfallet av PSAB:s/SKAB:s verksamhet.

Revisorernas granskning täcker ett komplext skeende under perioden 1998-2002.

Deras utlåtande innehåller både detaljerade synpunkter, främst gällande

den ekonomiska redovisningen, och mer övergripande kommentarer. Denna

redogörelse för fullmäktige innehåller direktionens syn på huvuddragen i

utvecklingen.

2. Riksdagens revisorers granskningspromemoria

Revisorernas granskningspromemoria utgår bl.a. från en studie gjord av

konsulter till Riksdagens revisorer. I promemorian riktar Riksdagens

revisorer i sammanfattning följande kritik mot Riksbanken och PSAB/SKAB:s

verksamhet.

På basis av konsulternas analys anser Riksdagens revisorer att bolagiseringen

och omstruktureringen varit onödigt kostsam. Två handlingsalternativ utan

bolagisering presenteras, vilka antas skulle ha kunnat leda till lägre

kostnader med liknande effekter på kontantmarknaden. I ett första alternativ

antas att Riksbanken redan 1999 skulle ha reducerat sitt ansvar för

kontanthanteringen och avvecklat kontorsrörelsen. I ett andra antas att

motsvarande skulle ha skett först år 2003 och att verksamheten till dess

skulle ha drivits som tidigare. Konsulternas beräkningar leder dem till

slutsatsen att merkostnaden är i storleksordningen 250 miljoner

kronor.

Riksdagens revisorer anser att de höga kostnaderna främst förklaras av

att bolaget gjort affärsmässigt olämpliga företagsförvärv och olönsamma

nyinvesteringar samtidigt som man anser att rörelsetillgångar och

personalstyrka varit överdimensionerade. Vidare menar revisorerna att bolagets

löpande rörelseverksamhet inte heller har bedrivits på ett resurseffektivt

sätt.

Riksbankens årsredovisningar anses vidare vara ofullständiga och inte ge

information som räcker för en bedömning av vad kontanthanteringen egentligen

har kostat. Riksdagens revisorer anger också att det i bolagens

årsredovisningar saknas särredovisning för posten övriga kostnader, att det

inte tydligt redovisas hur de olika affärsområdena utvecklats samt att

poster i resultaträkning respektive i noter till denna inte överensstämmer.

I sina överväganden framhåller Riksdagens revisorer att de ser allvarligt

på Riksbankens sätt att hantera kontantförsörjningen. Revisorerna anser

att Riksbanken satsat statliga medel i riskfylld kommersiell verksamhet

utan tillräcklig marknadsanalys och att Riksbanken inte ingripit trots

att bolaget under lång tid gått med förlust. De anser också att eftersom

Riksbankens och bolagens redovisning inte gav tillräcklig information

finns det mycket som talar för att Riksbankens direktion inte haft

tillräcklig kunskap om bolagens ekonomi.

Riksdagens revisorer anser att redovisningen i bolagen som ett minimum

bör uppfylla de krav som ställs på börsnoterade företag. Direktionen har

enligt Riksdagens revisorer ansvar för att se till att redovisningen fyller

högt ställda krav.

3. Bakgrund till förändringarna av kontanthanteringen

Utredningar inom Riksbanken, som gjordes under åren 1997-1998, visade att

kontanthanteringen i det svenska samhället kunde vara effektivare. En del

av förklaringen till den bristande effektiviteten var Riksbankens eget

agerande. Genom att erbjuda service till bankerna, utan att fullt ut ta

betalt för den, hade Riksbanken medverkat till att bevara en gammal

struktur på kontantmarknaden och ett ineffektivt arbetssätt med bl.a. onödiga

transporter till och från Riksbanken. Bankerna och övriga aktörer på

kontanthanteringsmarknaden hade svaga motiv för att förändra och rationalisera

en hantering som Riksbanken till största delen bekostade.

De samlade årliga kostnaderna för kontantförsörjningen i samhället,

inklusive Riksbankens ca 250 miljoner kronor, beräknades 1998 i en

riksbanksrapport till drygt 10 miljarder kronor. Riksbanken bedömde i rapporten

att det fanns utrymme för betydande effektivisering av den totala

kontanthanteringen. Riksbanken ville därför göra sina egna kostnader för

kontanthanteringen synliga och låta dem bäras av banker och andra aktörer,

som i och med detta skulle få tydligare motiv till att effektivisera sin

verksamhet. Avsikten var också att stimulera till ökad konkurrens och

produktutveckling för tjänster i hela kontanthanteringskedjan, vilket på

sikt skulle kunna bidra till att sänka de samhällsekonomiska kostnaderna.

Det fanns dessutom skäl för Riksbanken att se över sin egen roll i

kontanthanteringen. Riksbankens eget kontorsnät och arbetssätt ansågs vara

alltför kostnadskrävande med bl.a. för stora lokalytor och för många

anställda, trots det förändringsarbete som inletts under 1980-talet. Genom

att överlåta kontorsnätet i första hand till bankerna ville Riksbanken

minska de egna kostnaderna och fokusera verksamheten på sina kärnuppgifter;

att upprätthålla ett fast penningvärde och främja ett säkert och effektivt

betalningsväsende.

Mot denna bakgrund bildades bolaget Pengar i Sverige AB (PSAB) efter beslut

av riksbankfullmäktige 1998. Redan dessförinnan fördes diskussioner om en

överlåtelse av verksamheten till bankerna utan att någon överenskommelse

nåddes.

Skälen till att Riksbanken beslöt att driva verksamheten i aktiebolagsform

var att ge den bättre utvecklingsbetingelser med en ledning skild från

Riksbanken samt att underlätta en framtida överlåtelse av bolaget, vilket

hela tiden varit Riksbankens mål. Bolagiseringen gjorde också kostnaderna

för verksamheten synliga på ett annat sätt än tidigare. Dessutom skapades

möjligheter att utöka den kommersiella verksamhet som sedan länge bedrivits

i Riksbanken i mindre skala genom uppräkning av dagskassor och laddning

av bankomatkassetter.

4. Kostnaderna för förändringsarbetet

Revisorernas konsulter uppskattar, på basis av de företagsekonomiska

kalkyler de gjort, att Riksbankens kostnader för att förändra kontanthanteringen

skulle ha kunnat vara cirka 250 miljoner kronor lägre än vad de faktiskt

blev. Direktionen menar att denna siffra är för hög på grund av att

konsulterna inte synes ha gjort korrekta jämförelser mellan de olika alternativ

som belyses. Till detta kommer att bilden av förändringarna inom kontantområdet

inte blir fullständig eftersom konsulterna valt att inte beröra vidare

samhällsekonomiska konsekvenser av de åtgärder som vidtagits.

När det gäller kalkylernas utförande, har konsulterna för det första i

sina jämförelsealternativ räknat med försäljningsvärden på fastigheterna

som förutsätter att dessa är uthyrda under lång tid. Om Riksbanken minskat

sitt lokalbehov hade det varit svårt att finna andra hyresgäster till de

speciellt utformade fastigheterna utan kostsamma ombyggnader. De

försäljningsvärden som konsulterna använt i sina beräkningar är därför för

höga.

För det andra har konsulterna inte tagit hänsyn till bolagets kostnader

för VD, styrelse etc. som bör belasta kalkylerna för jämförelsealternativen.

För det tredje har kostnaderna för det nya IT-systemet, som behövdes

oavsett om verksamheten organiserats i bolag eller ej, underskattats i

jämförelsealternativen.

Tar man hänsyn till dessa tre faktorer synes skillnaden mellan det verkliga

utfallet och Riksdagens revisorers konsulters beräknade alternativ vara

100-150 miljoner kronor. Till detta kommer att en rättvisande jämförelse

också förutsätter att de olika alternativen på samma vis belastas med

moms och försäkringskostnader. Tar man hänsyn till dessa kostnader minskar

skillnaderna ytterligare.

Det finns alltså goda skäl att ifrågasätta konsulternas kalkyler av

merkostnaden. Denna slutsats förstärks ytterligare om man beaktar de

samhällsekonomiska effekterna. De förändringar av kontanthanteringen som

genomförts under senare år har lagt grunden för en mer effektiv hantering

av sedlar och mynt i samhället som helhet. Visserligen har omställningen

medfört betydande kostnader för värdetransportföretagen, bankerna och för

Riksbanken och dess bolag SKAB/PSAB. Dessa kostnader är dock i stor

utsträckning hänförliga till förändringsarbetet medan vinsterna av en

effektivare kontanthantering uppkommer under en lång följd av år framöver.

Trots de invändningar som kan riktas mot revisorernas analys står det

klart att förändringarna i kontanthanteringen blivit dyrare än vad de

ursprungliga kalkylerna indikerade. Direktionen kan också konstatera att

med de kunskaper Riksbanken har idag skulle vissa av kostnaderna ha kunnat

undvikas.

Ett sätt att belysa detta är att utgå från de strategiska avgöranden

fullmäktige och direktionen ställdes inför under åren 1998-2002. Idag

framstår, enligt direktionens uppfattning fyra avgöranden som särskilt

centrala för kostnadsutvecklingen: beslutet att bilda bolaget PSAB, valet

att behålla bolaget till dess att det nya IT-systemet var färdigt, beslutet

2002 att dela upp bolaget i ett med den riksbanksnära verksamheten och

ett med den konkurrensutsatta och att sälja den konkurrensutsatta

verksamheten samt beslutet vid samma tidpunkt att starkt begränsa den

riksbanksnära verksamheten.

En del av beslutet 1998 var att PSAB skulle ges möjlighet att konkurrera

på kontanthanteringsmarknaden utan att missbruka den särställning det

innebar att inledningsvis vara ägd av Riksbanken. Ett problem, som i detta

läge underskattades var reaktionen från konkurrenterna. Ett möjligt

alternativ hade varit att avstå från att bygga ut den kommersiella verksamheten

i bolaget och att i stället söka komma överens med bankerna om att ta

över ansvaret för den traditionella verksamheten. Den kanadensiska

centralbanken valde t ex att göra på detta sätt. Riksbankens kostnader hade

med detta vägval sannolikt blivit lägre.

Om verksamheten, som avsett när bolaget bildades, hade överlåtits till

bankerna 1999 eller år 2000 hade sannolikt kostnader för Riksbanken kunnat

undvikas under de kommande åren. Omstruktureringen av bolaget liksom

kostnaderna för denna hade då fått hanteras av de nya ägarna. Riksbankens

intressen hade fått tas tillvara på annat sätt, t.ex. genom att under en

övergångsperiod behålla en aktiepost i bolaget och på annat sätt tillförsäkra

sig ett tillfredsställande inflytande, exempelvis genom styrelserepresentation.

Så gjorde i en liknande situation den norska centralbanken.

Det hade också varit möjligt att avveckla den kommersiella verksamheten

2002 i stället för att genomföra en uppdelning med sikte på försäljning.

Kostnaden för att skilja ut och sälja den verksamheten hade då sannolikt

blivit mindre.

Beslutet att begränsa Riksbankens roll och tillhandahålla tjänster på

endast fyra platser i landet var förenat med betydande kostnader i samband

med nedläggning av ett antal kontor. Det framstår ändå, så vitt det idag

går att bedöma, som ett samhällsekonomiskt välmotiverat beslut.

Klart är att verksamheten i PSAB påverkats av de strategiska val som

Riksbanken gjort. De har direkt på olika vis bidragit till högre kostnader.

Samtidigt har de lagt en god grund för en fortsatt effektivisering av

kontantmarknaden som inte självklart följt med en del av de ovanstående

alternativen. De ändringar som gjorts under färden har naturligtvis

därutöver påverkat arbetsförutsättningarna för PSAB:s ledning.

5. Utvecklingen i bolaget

Revisorerna anser att kostnaderna blivit höga främst till följd av att

bolaget genomfört olämpliga företagsförvärv, olönsamma nyinvesteringar

och haft överdimensionerad personalstyrka och överdimensionerade

rörelsetillgångar i förhållande till efterfrågan. Bolagets löpande verksamhet

har heller inte bedrivits resurseffektivt menar revisorerna. De anser

också att Riksbanken satsat statliga medel på riskfylld kommersiell

verksamhet utan marknadsanalys.

Direktionen har en annan bild av verksamheten i bolaget än revisorerna.

När verksamheten överfördes i bolagsform beräknades den ha ett negativt

rörelseresultat om knappt 70 miljoner kronor per år. Bolaget tillfördes

därför 140 miljoner kronor vid bildandet 1999. Summan var avsedd att täcka

beräknade förluster under perioden fram till försäljning av bolaget.

Förlusterna skulle successivt minska enligt då gjorda planer. Av den samlade

förlusten 1999 - 2002 om 398 miljoner kronor kan rörelseförlusten bedömas

ha varit 143 miljoner kronor. Resterande 255 miljoner kronor kan i huvudsak

ses som omstruktureringskostnader. Även om rörelseresultatet, justerat

för omstruktureringskostnader, inte förbättrats som planerat när bolaget

bildades har alltså huvudanledningen till förlusterna i bolaget inte varit

rörelsen utan de omstruktureringsåtgärder som vidtagits, till stor del

som ett resultat av beslut i Riksbanken.

De företagsförvärv som vidtagits är fyra till antal och i värde cirka 15

miljoner kronor. De avser framför allt ett värdetransportbolag och inkråmet

i ett annat för sammanlagt cirka 9 miljoner kronor. Bolagen var lönsamma

inledningsvis. Dessutom inköptes ett tidigare delägt IT-bolag samt ett

lokalt bolag för kassauppräkning till ett värde av 6 miljoner kronor.

Nyinvesteringarna avser i huvudsak det av Riksbanken initierade IT-systemet

till en kostnad av cirka 70 miljoner kronor. När det gäller personalstyrkan

var den när bolaget bildades 240 personer. Det bedömdes vara för mycket

och minskningar skedde i två omgångar med sammanlagt drygt 80 personer i

den traditionella verksamheten. Samtidigt anställdes personal för de

konkurrensutsatta tjänsterna. Under år 2002 hade bolaget 419 årsarbetare.

Konsulterna har utgått från medelantalet anställda, som var 554. I en

ekonomisk analys är antalet årsarbetare den rättvisande siffran, särskilt

i ett företag med många deltidsarbetande. En marknadsanalys gjordes av

konsultföretaget SMG 1998 som en del i bakgrundsmaterialet inför bildandet

av bolaget PSAB. Som förberedelse för försäljningen av den konkurrensutsatta

verksamheten i SKAB/PSAB gjorde Carta-Booz-Allen en analys av

konkurrenssituation

och marknadsförutsättningar i juli 2002. Därutöver gjordes löpande

bedömningar i bolaget och i Riksbanken i olika projekt och utredningar.

I ett avseende skedde en påtaglig kommersiell utbyggnad. PSAB började

2001 att utveckla en transportrörelse, efter att tidigare ha köpt

transporttjänster av konkurrenterna. En egen transportrörelse ansågs nödvändig

för att ge kunderna önskad service av uppräkning och transporter i

paketlösningar, vilket konkurrenterna erbjöd. Ny teknik för transport i

säkerhetsväskor, som konkurrenterna inte börjat använda, var billigare än

transport i de traditionella pansarbilarna, vilket bedömdes ge förutsättning

för lönsamhet på längre sikt. Expansionstakten ökade under 2002 och i

december 2002 fanns 75 leasade fordon och 115 årsarbetare. Förlusten i

transportrörelsen under 2002 uppgick till cirka 40 miljoner kronor.

Den snabba expansionen av transportrörelsen innebar risker och det kan i

efterskott konstateras att verksamheten inte styrdes på ett tillfredsställande

sätt och att det saknades tillräcklig kontroll över kostnaderna. Trots

att styrelsen hade betonat att bolagets tjänster aldrig fick underprissättas,

eftersom detta kunde leda till kritik om att Riksbanken subventionerade

verksamheten, visade transportrörelsen löpande förluster. I juni 2002

beslutade styrelsen i PSAB att inga nya transportslingor fick etableras

som inte visade lönsamhet från början. Trots detta fortsatte en viss

utbyggnad även under hösten 2002 utan att tillräckliga affärsvolymer

uppnåddes. I december 2002 lämnade PSAB:s VD bolaget. Vid samma tid uppdrog

direktionen åt en advokatbyrå att granska beslutsfattande och internkontroll

i bolaget.

6. Information och ägarstyrning

I granskningspromemorian hävdas att Riksbankens ledning inte haft tillräcklig

information om utvecklingen i bolagen och att redovisningen i bolagen bör

följa de krav som ställs på börsnoterade företag. Direktionen håller inte

med om detta. Som ensam ägare har Riksbanken självfallet inte enbart

årsredovisningen som informationskälla för ägarstyrningen. Genom att

styrelsens ordförande fram till mars 2003 var en av ledamöterna i Riksbankens

direktion och en av Riksbankens medarbetare ingick i styrelsen, fanns

nära källor till information i Riksbanken om bolaget. Därutöver har löpande

muntlig och skriftlig rapportering om verksamheten lämnats till direktionen

vid cirka 40 tillfällen 1999-2002. Till detta kommer ett stort antal

informella överläggningar. Även riksbanksfullmäktige har informerats

regelbundet.

När det gäller den externa informationen delar direktionen revisorernas

uppfattning att det är väsentligt med öppenhet och genomlysning. Detta

synsätt har också i många avseenden präglat Riksbankens arbete, inte minst

under senare år. Ett syfte med bolagiseringen av kontanthanteringen var

just att öka genomlysningen av verksamheten. Det kan finnas skäl att

överväga hur informationen om kontanthanteringen i samhället kan förbättras

ytterligare, även om Riksbanken redan idag i flera olika sammanhang - t.

ex. i årsredovisningarna och i artiklar - publicerar sådan

information.

Direktionen delar däremot inte revisorernas synpunkt att redovisningen i

dotterbolagen bör följa de specifika krav som ställs på börsnoterade

företag. Årsredovisningarna i PSAB och SKAB har upprättats i enlighet med

kraven i aktiebolagslagen och årsredovisningslagen. För att tillförsäkra

sig om en hög redovisningsstandard i bolagen har Riksbanken dels anlitat

ordinarie av bolagsstämman valda revisorer, dels haft biträde av en av

Riksbanken särskilt vald revisor vid KPMG. Ingen av revisorerna har haft

några anmärkningar mot de årsredovisningar som upprättats.

När det gäller redovisningen av kontanthanteringens kostnader i Riksbankens

årsredovisning ställer riksbankslagen inte några krav på en mer långtgående

särredovisning av dessa kostnader eller på sammanställning av bolagens

resultat med bankens övriga verksamheter. Riksbanken har här utformat

årsredovisningen i nära samarbete med de av Riksdagens revisorer utsedda

externrevisorerna utan att få anmärkningar på detta.

7. Riksbankens agerande

Revisorerna menar slutligen att Riksbanken inte ingripit trots att bolaget

under lång tid gått med förlust. Direktionen delar inte denna uppfattning.

Förlusterna under de första åren följde i stort sett den fastlagda planen.

Undantaget gäller främst utbyggnaden av det nya IT-systemet, en fråga

där Riksbanken engagerade sig på flera sätt för att påverka utvecklingen.

Först under 2002 avvek förlusterna i bolagen kraftigt från de prognostiserade.

Bakgrunden till detta var i första hand kostnaderna för uppdelningen av

bolaget och neddragningen av kontorsnätet, men också utbyggnaden av

transportverksamheten och en ökande återcirkulering av sedlar utanför

Riksbankens bolag, som reducerade efterfrågan på bolagets tjänster.

Utvecklingen under 2002 ledde bland annat till förändringar i bolagets

styrelse och ledning, exempelvis avgick bolagets VD. Under första kvartalet

av 2003 tillsattes också en extern styrelseordförande i bolaget. Styrelsen

i bolaget beslutade om flera omstruktureringar av kontorsnätet, minskningar

av personalen inom den traditionella verksamheten och förändringar i

bolagets ledning. Riksbanken har också haft överläggningar med bankerna om

försäljning av bolaget både före dess bildande och efter bildandet.

8. Avslutning

Förändringen av kontanthanteringen har haft två syften; att effektivisera

kontantförsörjningen i samhället och att reducera och modernisera

verksamheten i Riksbanken.

Med facit i hand kan direktionen konstatera att vissa av de kostnader som

uppstått under resans gång hade kunnat undvikas om andra vägar valts.

Merkostnaden är dock lägre, enligt direktionens bedömning väsentligt lägre,

än de som Riksdagens revisorer räknat fram i sina jämförelsealternativ.

Dessutom beaktar revisorerna inte de samhällsekonomiska konsekvenserna av

Riksbankens arbete för att förändra kontanthanteringen. Reformarbetet har

medfört att kostnaderna har synliggjorts och i stor utsträckning fördelats

på banker och värdetransportörer. Det har skapat förutsättningar för en

förbättrad samhällsekonomisk effektivitet och för vidare strukturförändringar

på kontantmarknaden, vilket var det ursprungliga syftet.