Bet. 2003/04:FIU9

Finansutskottets betänkande

2003/04:FIU9

Titel saknas

Sammanfattning

I betänkandet behandlar finansutskottet regeringens proposition 2002/03:151

Utjämning av vissa kostnader för stöd och service till handikappade. I

propositionen föreslår regeringen ett system för att jämna ut kostnaderna

för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade mellan kommunerna.

En standardkostnad per invånare beräknas för varje kommun, och beroende

på hur den avviker från rikets genomsnittliga standardkostnad får kommunen

antingen ett bidrag från staten eller betala en avgift till staten. De

sammanlagda bidragen och avgifterna kommer att vara lika stora. Systemet

är därmed statsfinansiellt neutralt.

Kommunerna föreslås få en skyldighet att lämna ut uppgifter på individnivå

om insatser enligt 9 § LSS till Socialstyrelsen.

Systemet föreslås träda i kraft den 1 mars 2004 och särskilda införanderegler

tillämpas t.o.m. 2008.

I betänkandet behandlar utskottet 9 motionsyrkanden från 5 kommittémotioner

samt 2 yrkanden från 2 enskilda motioner. Utskottet tillstyrker regeringens

förslag samt avstyrker samtliga motionsyrkanden.

Utskottet föreslår att riksdagen bifaller proposition 2002/03:151 och

avslår samtliga motionsyrkanden.

I betänkandet finns 6 reservationer.

1 Riksdagen 2003/04. 5 saml. FiU9

Rättelse: S. 11 rad 22 Tillkommit: 3, s. 21 raderna 12-13.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Motionsyrkanden om avslag på proposition 2002/03:151

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Fi9, 2003/04:Fi10 yrkandena 1 och 2,

2003/04:Fi222 och 2003/04:Fi286 yrkande 7.

Reservation 1 (m, kd)

Reservation 2 (fp) - motiveringen

2. Val av utjämningsmetod

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi8 yrkandena 1 och 2.

Reservation 3 (fp)

3. Översyn av huvudmannaskapet

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi11 yrkande 1.

Reservation 4 (c)

4. Beräkning av standardkostnaden

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi11 yrkande 3.

Reservation 5 (c)

5. Länsvisa utjämningssystem

Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi11 yrkande 2.

Reservation 6 (c)

6. Ett nationellt utjämningssystem

Riksdagen antar regeringens lagförslag (1-3) samt utskottets kompletterande

lagförslag (4)1. lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service

till vissa funktionshindrade,2. lag om utjämningsbidrag till kommuner för

kostnader enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade,3. lag om utjämningsavgift för kommuner för kostnader enligt

lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,4. lag

om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och

annan menighets utdebitering av skatt, m.m.Därmed bifaller riksdagen

proposition 2002/03:151 och avslår motion 2003/04:Fi216 yrkande 1.

Stockholm den 30 oktober 2003

På finansutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-Erik Österberg (s),

Carin Lundberg (s), Sonia Karlsson (s), Kjell Nordström (s), Agneta

Ringman (s), Gunnar Axén (m), Christer Nylander (fp), Hans Hoff (s), Tomas

Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Cecilia Widegren (m), Gunnar Nordmark

(fp), Siv Holma (v), Jörgen Johansson (c), Olle Sandahl (kd), Tommy

Waidelich (s) och Bo Bernhardsson (s).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I december 2000 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med uppgift

att utreda hur kostnadsskillnader mellan kommuner avseende verksamhet

enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade

(LSS) skulle kunna utjämnas (dir. 2000:99).

I direktiven framhölls att kommitténs huvuduppgifter var att lämna förslag

till ett system för utjämning av kostnadsskillnader, att överväga behovet

av författningsändringar som ger kommunerna möjlighet att lämna ut sådan

information på individnivå som erfordras, samt att lämna förslag om hur

påverkbarheten från enskilda kommuner av utfallet i ett utjämningssystem

skall kunna minskas eller elimineras.

I februari 2002 lämnade kommittén delbetänkandet Kostnadsutjämning mellan

kommuner avseende LSS-verksamhet (SOU 2002:28). Kommittén lämnade i

november 2002 sitt slutbetänkande Utjämning av LSS-kostnader (SOU 2002:103).

Efter remissbehandling överlämnade regeringen den 4 september 2003

proposition 2002/03:151 Utjämning av vissa kostnader för stöd och service

till funktionshindrade till riksdagen.

En skrivelse i ärendet från Vingåkers kommun har inkommit till utskottet.

Yttrande från socialutskottet

Ett yttrande över propositionen och de motioner som behandlas i betänkandet

har inkommit från socialutskottet i form av ett protokollsutdrag. Yttrandet

återfinns i bilaga 4.

1*Riksdagen 2003/04. 5 saml. FiU9

Utskottets överväganden

Bakgrund

LSS - Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade

LSS

är en väsentlig del av den handikappreform som riksdagen beslutade om

1993. Syftet med lagen är att göra det möjligt för personer med omfattande

funktionshinder att leva som andra. Insatserna ska vara varaktiga, samordnade

och anpassade till de funktionshindrades individuella behov. För att komma

i fråga för stöd enligt LSS måste en person ingå i en av de tre personkretsar

som definieras i lagens första paragraf:

utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,

betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada

i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom,

andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte

beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande

svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av

stöd och service.

Personer som tillhör någon av dessa personkretsar har rätt till stöd och

service enligt LSS om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och detta

behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den funktionshindrade ska själv

i största möjliga utsträckning ges inflytande över valet av insats. LSS

rymmer 10 olika möjliga insatser. Dessa anges i 9 § och varierar mycket

i karaktär, från rådgivning till särskilt boende. De olika insatser som

kan komma i fråga enligt LSS är

rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap

om problem och livsbetingelser för människor med stora varaktiga

funktionshinder,

biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader

för sådan assistans, till den del behovet av ekonomiskt stöd inte täcks

av assistansersättningen enligt lagen (1993:389) om assistansersättning,

ledsagarservice,

biträde av kontaktperson,

avlösarservice i hemmet,

korttidsvistelse utanför det egna hemmet,

korttidstillsyn för skolungdom över tolv år utanför det egna hemmet i

anslutning till skoldagen samt under lov,

boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn och

ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,

bostad och särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad

för vuxna,

daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete

och inte utbildar sig.

Kommunerna har ansvaret för samtliga insatser utom insatsen råd och stöd

som landstinget ansvarar för.

LASS - Lagen (1993:389) om assistansersättning

Assistansersättningen är ett bidrag inom socialförsäkringen för att bekosta

personlig assistans enligt 9 § 2 LSS. En förutsättning för att erhålla

assistansersättning är att personen bedöms tillhöra personkretsen i LSS

och har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov i den

dagliga livsföringen under i genomsnitt mer än 20 timmar per vecka.

Assistansersättningen utgår med ett schablonbelopp på 198 kr per timme (2003).

Kommunerna har ansvaret för kostnaderna de 20 första timmarna per vecka

och staten har kostnadsansvar från timme 21 och framåt. Detta innebär att

staten för närvarande finansierar ca 77 % av assistansersättningen.

Kostnaderna för LSS

Kostnaderna för LSS finansieras, som framgått ovan, till största delen av

kommunerna. Av de 10 insatserna enligt LSS finansierar kommunerna alla

utom insatsen råd och stöd, samt en del av assistansersättningen. Kostnaderna

för LSS har ökat kraftigt sedan reformen infördes. Enligt utredningen om

utjämning av LSS-kostnader (SOU 2002:103) har kostnaderna sedan 1997

utvecklats på följande sätt:

År Kommunernas nettokostnader (LSS) Statensnettokostnad

(LASS) Totalanettokostnader

1997 12,5 4,4 16,9

1998 13,1 3,9 17,0

1999 15,3 4,5 19,8

2000 17,7 5,3 22,9

2001 19,2 6,4 25,6

Procentuell förändring 1997-2001 53,6 45,5

51,

5

Årlig genomsnittlig procentuellförändring 1997-2001

11,

3 9,8

10,

9

Kostnaderna för LSS varierar kraftigt mellan olika kommuner, vilket delvis

kan förklaras av att det i vissa kommuner finns vårdhem och annan verksamhet

med en upptagning utanför den egna kommunen. Kostnaden för LSS-verksamheten

varierade 2001 från 400 till 6 000 kr per kommuninvånare.

Under perioden 2001-2003 har två statsbidrag utgått till kommunerna som

kompensation för höga kostnader för LSS-verksamhet (prop. 1999/2000:115,

bet. 2000/01:FiU9). Statsbidragen har varit en form av högkostnadsskydd

till vissa kommuner. Det ena statsbidraget på 350 miljoner kronor per år

skall kompensera kommuner med höga redovisade kostnader efter justering

för skillnader i skatteväxlingar och mellankommunal utjämning. Det andra

statsbidraget på 100 miljoner kronor per år lämnas till kommuner som har

särskilt höga kostnader på individnivå. Dessa båda bidrag infördes i

avvaktan på ett nationellt system för utjämning av LSS-kostnader.

Förslaget till utjämningssystem för LSS-kostnader

Utjämningssystemets grunddrag

Regeringens förslag till utjämningssystem för LSS-kostnader bygger på

samma principer som den ordinarie kostnadsutjämningen, men skiljer sig

ändå från denna på några punkter. I den ordinarie kostnadsutjämningen

beräknas en s.k. standardkostnad som bygger på strukturella faktorer som

kommunen inte kan påverka, t.ex. geografi och demografi. En kommun med

oförmånliga strukturella faktorer får i princip bidrag från en kommun med

förmånliga strukturella faktorer. Systemet kompenserar däremot inte för

- och detta är centralt - de verkliga kostnadsskillnaderna. Systemet ska

inte utjämna sådant som beror på skillnader i effektivitet eller ambitionsnivå.

Detsamma gäller även för det föreslagna utjämningssystemet för LSS-kostnader,

men det har inte varit möjligt att identifiera opåverkbara faktorer på

samma sätt som i den ordinarie kostnadsutjämningen. Mot denna bakgrund

föreslår regeringen att systemet tills vidare inte ska inordnas i den

ordinarie kostnadsutjämningen utan utgöra ett separat system. Trots att

faktorerna kan anses vara påverkbara anser regeringen att den valda

modellen är acceptabel för att genomföra en nödvändig utjämning. Det saknas

för närvarande bättre alternativ.

Utjämningen ska omfatta alla delar av LSS inklusive kommunernas delfinansiering

av assistansersättningen, förutom insatsen råd och stöd, som landstingen

ansvarar för. Om endast vissa delar av LSS-verksamheten omfattas av

systemet finns en risk för överströmning till de verksamheter som systemet

kompenserar för. Genom att låta alla delar av LSS-verksamheten ingå i

systemet ökar möjligheterna att den funktionshindrades egna önskemål väger

tyngre vid valet av insats.

Beräkningen görs i flera steg. Först beräknas en grundutjämning. För varje

typ av LSS-insats beräknas en riksgenomsnittlig kostnad. Denna kostnad

multipliceras sedan med antalet personer som har respektive insats i varje

kommun.

Grundberäkningen justeras sedan med två index, ett koncentrationsindex

och ett personalkostnadsindex. Koncentrationsindexet avser att jämna ut

stordriftsfördelar. Kommuner med ett stort antal LSS-personer i relation

till sin befolkning bedöms ha vissa stordriftsfördelar i sin LSS-verksamhet

och vice versa. Koncentrationsindexet är till för att jämna ut skillnader

som sådana stordriftsfördelar orsakar. Varken eventuella stordriftsfördelar

eller smådriftsnackdelar ska alltså påverka den egna kommunen.

Personalkostnadsindexet tar sin utgångspunkt i att systemet ska jämna ut

för skillnader i omsorgsbehov. Trots att grundberäkningen innehåller en

uppdelning i de olika LSS-insatserna återstår stora kostnadsskillnader

som inte fångas upp. Inom respektive insats finns stora skillnader i

vårdbehov, och därmed kostnader. I stället för att försöka mäta vårdbehovet

hos varje individ föreslår regeringen att personalkostnaderna används som

en approximation av vårdbehovet. Personalkostnadsindexet innebär enligt

förslaget att kommunerna ska kompenseras för 70 % av skillnaden mellan

kommunens redovisade personalkostnader och de personalkostnader som ingår

i grundberäkningen. Variationerna i vårdbehov mellan olika individer är

stora och personalkostnaderna varierar därför kraftigt mellan olika

kommuner. Personalkostnadsindexet står därför för en väsentlig del av

systemets samlade utjämningseffekt.

Faktorerna som beräkningarna bygger på kan, som tidigare nämnts, i viss

mån påverkas av kommunerna själva. Regeringen för ett resonemang kring

detta problem och har utformat sitt förslag för att minimera det. Regeringen

anser att kommunernas möjligheter att påverka underlaget för beräkningen

är begränsat. För det första är kommunernas beslut om LSS-insatser styrt

av lagstiftningen. För det andra kompenseras skillnader i personalkostnader

inte fullt ut, utan till 70 %, och för det tredje kommer koncentrations-

och personalkostnadsindexen endast att uppdateras när regeringen så

bestämmer. Regeringen anser även att det är viktigt att modellen kontinuerligt

ses över.

Personkretsar och insatser

All verksamhet enligt LSS, med undantag av insatsen råd och stöd, ska

omfattas av utjämningen. Regeringen anser att alla personkretsar inom

LSS-lagstiftningen ska behandlas likvärdigt. Om endast vissa grupper eller

verksamheter skulle ingå i utjämningen kan det finnas en risk att kommunerna

bara tillhandahåller sådana insatser som omfattas av utjämningen. Av samma

skäl bör utjämningen även omfatta de 20 första timmarna av

assistansersättningen.

I annat fall skulle kommunerna få lägre nettokostnader om en funktionshindrad

person ges bostad med särskild service i stället för personlig assistans

i det egna hemmet. Om båda delarna omfattas av utjämningen kommer

alternativen att bli ekonomiskt likvärdiga för kommunen, varför den

funktionshindrades egna önskemål kan få större betydelse för valet av

insats.

Insamling av statistik

En hög kvalitet på de statistiska uppgifterna är betydelsefullt för att

beräkningarna i systemet ska bli korrekta, och för att systemet ska

uppfattas som rättvist. Därför bör underlaget för beräkningarna i

utjämningssystemet utgöras av s.k. mikrostatistik som samlas in från kommunerna

av Socialstyrelsen. Mikrostatistiken samlas in på personnummernivå, vilket

innebär att risken för dubbelräkning elimineras och att underlaget får en

hög tillförlitlighet. I samband med att de särskilda statsbidragen för

LSS-verksamhet utgått under 2001-2003, har Socialstyrelsen samlat in sådan

statistik. Det har dock inte funnits någon skyldighet för kommunerna att

lämna uppgifter. Kommunerna är dessutom skyldiga att göra en s.k. menprövning,

vilket inneburit ett visst bortfall av uppgifter.

Användandet av mikrostatistik innebär emellertid en risk för

integritetskränkningar.

Uppgifterna som föreslås få överföras från kommunerna till Socialstyrelsen

kommer dock att omfattas av sekretessen enligt 9 kap. 4 § sekretesslagen.

Socialstyrelsen måste också behandla uppgifterna i enlighet med de

bestämmelser till skydd för den personliga integriteten som finns i lagen

(2001:99) om den officiella statistiken. Regeringen bedömer att skyddet

för den personliga integriteten därmed är tillfyllest.

Förslaget till ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade innebär att kommunerna görs skyldiga att lämna ut vissa

personuppgifter beträffande enskilda till Socialstyrelsen.

Införanderegler

För att ge kommunerna rimliga förutsättningar att planera och eventuellt

ställa om sin verksamhet är det nödvändigt att utjämningssystemet successivt

fasas in. Införandeperioden föreslås vara fem år, dvs. systemet verkar

fullt ut först från den 1 januari 2009. Regeringen gör bedömningen att

införandereglerna inte bör ta hänsyn till avvecklandet av länsvisa

mellankommunala utjämningssystem. Eftersom dessa system har olika konstruktioner

och omfattning är det svårt att konstruera införanderegler som tar hänsyn

till de regionala utjämningssystemen utan att reglerna blir missvisande

eller alltför komplicerade.

Införandereglerna innebär att avgifterna som en kommun ska betala begränsas

till maximalt 250 kr per invånare 2004. Bidraget som en kommun kan få

2004 reduceras med högst 270 kr. Beloppen höjs sedan successivt så att

bidragsreduktionen fasats ut 2007 och avgiftsbegränsningen fasats ut 2009.

När införandeperioden har avslutats bör frågan om att eventuellt införliva

LSS-utjämningen i det ordinarie kostnadsutjämningssystemet övervägas på

nytt, anser regeringen.

Eventuella under- eller överskott som uppstår i systemet under införandeperioden

ska regleras genom justering av det generella statsbidraget.

Uppföljning och utvärdering

Utformningen av utjämningssystemet för LSS-kostnader är komplicerad och

olika former av beräkningar och antaganden ligger bakom det förslag som

regeringen nu lämnar. Mot denna bakgrund är bör en kontinuerlig granskning

ske av hur systemet fungerar och om det leder till rättvisa resultat.

Granskningen bör även avse om det finns kopplingar mellan utjämningssystemet

och förändringar i kommunernas verksamhet enligt LSS. Regeringen avser

att följa kostnadsutvecklingen för LSS-verksamheten och rapportera om

detta till riksdagen.

Ikraftträdande

Regeringen föreslår att reglerna för utjämningssystemet ska träda i kraft

den 1 mars 2004 och att lagen ska tillämpas första gången år 2004.

Regeringen anser att det nationella utjämningssystemet för LSS-kostnader

bör träda i kraft och tillämpas så snart som möjligt, dvs. så att systemet

kan tillämpas redan för 2004.

Med hänsyn till tidpunkten för ikraftträdande bör särskilda regler gälla

för administrationen under 2004. Skatteverket bör senast den 19 mars lämna

uppgift till kommunerna om deras preliminära bidrag respektive avgifter.

Kommunerna kan senast den 19 april påtala fel i underlaget. Skatteverket

bör senast den 10 maj lämna uppgift till kommunerna om bidragets respektive

avgiftens storlek.

Kompletterande lagförslag

I de båda föreslagna lagarna om utjämningsbidrag respektive utjämningsavgift

föreskrivs i 6 § att bidraget ska betalas ut i samband med och på motsvarande

sätt som vid utbetalning av kommunalskattemedel enligt 4 § lagen (1965:269)

med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av

skatt, m.m. I lagen (1965:269) behövs då en följdändring, så att utbetalning

av kommunalskattemedel kan justeras med hänsyn till det nu föreslagna

utjämningssystemet. Detta har inte beaktats i propositionen.

Regeringen har under beredningens gång försett utskottet med ett sådant

förslag till förändring av lagen (1965:269). Förslaget återfinns i bilaga

3.

Motionsyrkanden om avslag på proposition 2002/03:151

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsförslag om att regeringens förslag till

utjämningssystem för LSS-kostnader ska avvisas och att staten i stället ska

överta finansieringsansvaret för verksamheten.

Jämför reservationerna 1 (m, kd) och 2 (fp).

Propositionen

Verksamheten enlig LSS är obligatorisk för kommunerna. Kostnaderna för

denna verksamhet har ökat kraftigt de senaste åren, och är mycket ojämnt

fördelade mellan kommunerna. År 2001 varierade kostnaderna per invånare

från 400 till 6 000 kr. Kostnadsskillnaderna mellan kommunerna är större

för LSS-verksamheten än för andra obligatoriska verksamheter och har

dessutom ökat sedan systemet infördes. För att jämna ut kostnadsskillnaderna

har regionala utjämningssystem införts i samtliga län utom Gotland.

Regeringen gör bedömningen att kostnadsskillnaderna nu är så stora att en

utjämning är nödvändig för att ge kommunerna likvärdiga ekonomiska

förutsättningar att bedriva LSS-verksamhet. Därför föreslår regeringen nu

att ett nationellt system införs för att jämna ut kostnader för verksamhet

enligt LSS.

Motionerna

I motion Fi222 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) föreslås att ansvaret för

LSS-kostnaderna ska övertas av staten. Det är inte rimligt att kommunerna

ska vara finansiellt ansvariga för rättigheter som riksdagen beslutat om.

Målet med assistansersättningen - att underlätta för personer med

funktionshinder att integreras i samhället - bör inte ställas mot andra behov

i kommunernas verksamhet. Regeringens förslag om ett utjämningssystem bör

därför avslås.

Kristdemokraterna anser att staten bör ta över finansieringsansvaret för

LSS-verksamheten. I motion Fi10 av Olle Sandahl m.fl. (kd) föreslås att

regeringens förslag till utjämningssystem avvisas (yrkande 1) och att

staten i stället tar över hela finansieringsansvaret (yrkande 2). Eftersom

LSS är en rättighetslag som ställer detaljerade krav på kommunerna har de

ingen möjlighet att påverka insatsernas omfattning. När staten specificerar

rättigheter är det också rimligt att staten tar sitt finansieringsansvar.

I motion Fi286 av Olle Sandahl m.fl. (kd) framförs ett yrkande av samma

innebörd (yrkande 7). Om staten ansvarar för kostnader och framtida

volymökningar kan dessa ställas mot andra utgifter i statens budget. Är det

däremot kommunerna som ska stå för finansieringen tränger LSS-insatserna

ut andra kommunala verksamheter såsom skola och barn- och äldreomsorg.

Ulla Löfgren och Elizabeth Nyström (båda m) anser i motion Fi9 att LSS

helt och hållet ska finansieras av staten. Redan i dag finansierar staten

stora delar av det stödsystem som finns för bl.a. personer med funktionshinder,

och motionärerna anser att tiden nu är mogen för staten att ta hela

finansieringsansvaret. En försäkringsbaserad statlig garanti är betydligt

effektivare och tryggare att luta sig mot än vad landets alla kommuner

var för sig någonsin kommer att vara, skriver motionärerna.

Socialutskottets yttrande

Socialutskottet anser att det är angeläget att en kostnadsutjämning kommer

till stånd som ger mera likartade förutsättningar för kommunernas invånare.

Regeringen uttalar i propositionen att en kontinuerlig granskning bör

ske av hur systemet fungerar och då bl.a. belysa om det ger rättvisa

resultat och om det finns kopplingar mellan systemets utformning och

förändringar inom kommunernas LSS-verksamhet. Socialutskottet anser att det

vid en sådan granskning är viktigt att beakta de vård- och omsorgspolitiska

förutsättningarna vad gäller dels mycket kostnadskrävande insatser, dels

verksamhet som till följd av begränsad efterfrågan förekommer i liten

omfattning.

Finansutskottets ställningstagande

En förändring där staten övertar kostnadsansvaret för verksamheten enligt

LSS från kommunerna skulle innebära att ansvaret för verksamheten skiljs

från finansieringen. Staten skulle då ha ansvaret för finansieringen

samtidigt som kommunerna fattar beslut om insatser enligt lagen. En sådan

ordning skulle bidra till osunda ekonomiska drivkrafter och riskera att

skapa ett system med svaga kostnadsåterhållande krafter.

Finansutskottet kan också konstatera att socialutskottet hösten 2002, i

betänkande 2002/03:SoU1, behandlade och avstyrkte liknande motionsyrkanden

om att staten skulle överta finansieringsansvaret för LSS. I en

fyrpartireservation (m, fp, kd, c) till samma betänkande (res. 11) föreslog

reservanterna att frågan om ett statligt kostnadsansvar för LSS borde

utredas.

Våren 2003 tog ett enigt socialutskott initiativ till en parlamentarisk

utredning med uppgift att göra en bred översyn av lagen (1993:389) om

assistansersättning (bet. 2002/03:SoU19). Denna översyn ska bl.a. omfatta

frågan om hur den långsiktiga finansieringen ska se ut. Direktiven till

utredningen är för närvarande under utformning i Regeringskansliet.

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionsyrkandena om att staten ska

ta över finansieringsansvaret för LSS-verksamheten. Därmed avstyrker

utskottet motionerna Fi9 (m), Fi10 (kd) yrkandena 1 och 2, Fi222 (m) samt

Fi286 (kd) yrkande 7.

Val av utjämningsmetod

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsyrkanden om att den s.k. bruttometoden ska

användas vid utjämningen av LSS-kostnader. Jämför reservation 3 (fp).

Propositionen

Regeringen föreslår, i likhet med utredningen, att den s.k. genomsnittsmetoden

ska användas. Metoden innebär att en kommun som har en högre standardkostnad

per invånare än rikets standardkostnad per invånare har rätt till ett

bidrag, och en kommun vars standardkostnad per invånare är lägre än

riksgenomsnittet ska betala en avgift. Detta är den metod som tillämpas

inom den ordinarie kostnads- och inkomstutjämningen. Ett eventuellt

framtida införlivande av LSS-utjämningen i det ordinarie

kostnadsutjämningssystemet

underlättas om man använder samma metod.

En annan metod att utjämna kostnaderna hade varit att använda den s.k.

bruttometoden. Denna metod innebär att respektive kommun får ett bidrag

som motsvarar kommunens hela standardkostnad per invånare samtidigt som

det generella statsbidraget reduceras med rikets standardkostnad per

invånare.

Skillnaderna mellan de båda metoderna är små. Utfallet för såväl staten

som för samtliga kommuner är detsamma i de båda fallen. Den egentliga

skillnaden, skriver regeringen, rör frågan om den framtida finansieringen

av systemet. Regeringen gör bedömningen att tillämpningen av bruttometoden

på sikt kan leda till att staten måste ta över finansieringsansvaret utan

att ha möjlighet att påverka kostnaderna för LSS-insatserna.

Regeringen anser att bruttometoden visserligen innebär att det blir lättare

att förstå och förklara hur verksamheten finansieras, men framhåller att

denna information kan lämnas på annat sätt. De kostnadsökningar som

eventuellt uppstår kommer att vara lika tydliga oavsett val av utjämningsmetod

eftersom såväl kostnadsuppgifterna som kommunerna årligen lämnar till

Statistiska centralbyrån, som den uppdatering som följer av beräkningen

av den genomsnittliga standardkostnaden i landet, kommer att vara desamma

i bägge systemen.

Sammantaget anser regeringen att övervägande skäl talar för att

genomsnittsutjämningsmetoden bör tillämpas som metod för kostnadsutjämning.

Motionen

I motion Fi8 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) förespråkas bruttometoden

(yrkandena 1 och 2). Motionärerna framhåller att bruttometoden är ett

pedagogiskt långt enklare system där bidraget motsvarar den beräknade

kostnaden. Med genomsnittsmetoden ser man på lokal nivå endast skillnaden

mellan kommunens beräknade kostnad och genomsnittskostnaden. Följden kan

enligt motionärerna bli att endast ett fåtal särskilt insatta personer

kan väntas ha en klar bild av hur kostnadsutjämningssystemet i praktiken

fungerar. För att belysa bruttometodens fördelar hänvisar motionärerna

till SOU 2002:103 (s. 135):

Genomsnittsmetodens olika stora avgifter kan komma att kritiseras mer än

bruttometodens avdrag, som är lika stort per capita för alla kommuner.

Bruttoutjämningen skulle således inte öka de spänningar som uppkommit

mellan olika landsändar, föranledda av att några kommuner betalar till

andra kommuner. Ekonomiskt finns dock inga skillnader, utan skillnaden är

av pedagogisk art."..."Ett sådant system [bruttometoden] blir mer

genomskinligt, dvs. transparent. Bristen på transparens kan exemplifieras med

utjämningssystemet för äldreomsorgen. Trots att det finns ett utjämningssystem

för äldreomsorgen, nekas äldre allt oftare särskilt boende när de vill

bosätta sig i en annan kommun. I ett transparent system uppfattas inte en

person som en ekonomisk belastning, eftersom dennes kostnad ersätts på

ett synligt sätt via utjämningssystemet. Denna insikt underlättar också

möjligheterna för personer med funktionshinder att flytta mellan kommunerna,

eftersom det inte innebär någon betydande ekonomisk för- eller nackdel

att acceptera dem som nya kommuninvånare.

Detta, anser motionärerna, borde innebära att riksdagen föredrar den metod

som regeringen inte föreslagit, dvs. bruttometoden.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att utfallet såväl för staten som för varje

enskild kommun är detsamma oavsett om brutto- eller genomsnittsmetoden

tillämpas. Omfördelningen beräknas i båda fallen på samma sätt. Utskottet

konstaterar också att både utredningen och regeringen förordar att

utjämningen sker med genomsnittsmetoden. Enligt utskottets mening finns goda

skäl som talar för detta. Genomsnittsmetoden är en väl etablerad metod

som används i den ordinarie kostnadsutjämningen. Ett eventuellt införlivande

av LSS-utjämningen i den ordinarie utjämningen skulle underlättas av att

samma metod tillämpas. Frågan om ett sådant införlivande bör enligt

regeringens uppfattning bli föremål för övervägande i samband med att

systemets infasning avslutas.

Utvecklingen av kostnaderna för LSS-verksamheten kan göras lika tydlig

med båda utjämningsmetoderna, och utskottet anser därför inte att detta

ska avgöra valet av utjämningsmetod. Kostnaderna för LSS-verksamheten har

ökat betydligt sedan lagen infördes, och regeringen gör bedömningen att

ökningen kommer att fortsätta. Utskottet gör samma bedömning och anser

mot den bakgrunden att det - oavsett val av utjämningsmetod - är mycket

viktigt att noggrant följa kostnadsutvecklingen för LSS-verksamheten

framöver.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi8 (fp) yrkandena 1 och 2.

Översyn av huvudmannaskapet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsförslag om en översyn av huvudmannaskapet för

LSS-verksamheten. Jämför reservation 4 (c).

Motionen

I motion Fi11 av Lena Ek m.fl. (c) anförs att det föreslagna utjämningssystemet

för LSS-kostnader är ett steg i rätt riktning. Motionärerna pekar dock på

att den stora kostnadsökningen för LSS-verksamheten - ca 10 % per år -

har medfört att många kommuner, framför allt mindre som har svårt att

omfördela sina kostnader, därför har hamnat i en svår ekonomisk situation

så att enskilda i värsta fall kan bli lidande. Detta föranleder en översyn

av huvudmannaskapet för LSS-verksamheten och riksdagen bör överväga

möjligheten för ett statligt finansieringsansvar (yrkande 1).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet anser att ett statligt övertagande av finansieringsansvaret

skulle innebära en olycklig situation där ansvaret för verksamheten och

kostnaderna skiljs åt. Detta skulle kunna leda till att kostnadsökningen

inom LSS-verksamheten förstärks. Frågan om ett statligt övertagande av

finansieringsansvaret har också, som tidigare nämnts, behandlats och

avstyrkts av socialutskottet hösten 2002 (bet. 2002/03:SoU1).

Utskottet anser inte att det finns anledning till en sådan översyn som

motionärerna förespråkar. Därmed avstyrker utskottet motion Fi11 (c)

yrkande 1.

Beräkning av standardkostnaden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motionsförslag om att se över utformningen av

utjämningssystemets koncentrations- och personalkostnadsindex.

Jämför reservation 5 (c).

Propositionen

Sättet att beräkna de kostnader som ska utjämnas följer i stort sett samma

principer som i det ordinarie kostnadsutjämningssystemet. Utjämningen

baseras på antalet insatser enligt 9 § 2-10 LSS multiplicerat med den

riksgenomsnittliga kostnaden för respektive insats. De olika insatserna

summeras därefter. Till detta läggs kommunernas ersättning till

försäkringskassan enligt LASS (assistansersättningen).

Den ovan beräknade kostnaden föreslås multipliceras med två indextal, ett

koncentrationsindex och ett personalkostnadsindex. Koncentrationsindexet

utgörs av kvoten mellan andelen personer med beslut om LSS i kommunen och

i riket, och visar alltså om en kommun har en annan befolkningsandel med

LSS-insatser än riksgenomsnittet. De kommuner som har ett högre indextal

än 1 får en högre standardkostnad, och vice versa. Tanken med detta index

är att kommuner med en stor andel personer med LSS-insatser har

stordriftsfördelar och därför ska få mindre kompensation via utjämningssystemet.

Personalkostnadsindexet är till för att spegla omsorgsbehovet hos de

personer som har insatser enligt LSS. I stället för att mäta omsorgsbehovet

hos varje individ, vilket kräver en stor administration, föreslår regeringen

att man ska använda personalkostnaderna för att approximera omsorgsbehovet.

Indexet motsvarar 70 % av skillnaden mellan kommunens egna redovisade

personalkostnader och de personalkostnader som ingår i den grundläggande

standardkostnaden. Kompensationen sker endast till 70 % av skillnaden för

att minska risken att systemet kompenserar för skillnader i effektivitet

eller ambitionsnivå.

De kostnader som beräknas i den föreslagna modellen överensstämmer inte

helt med kommunernas faktiska kostnader. Det är heller inte meningen.

Liksom i det ordinarie kostnadsutjämningssystemet är tanken att

kostnadsskillnader som beror på skillnader mellan kommunerna i effektivitet,

ambitionsnivå, servicenivå m.m. inte ska kompenseras.

Motionen

I motion Fi11 av Lena Ek m.fl. (c) föreslås att utformningen av koncentrations-

och personalkostnadsindexet ses över så att de är neutrala mellan de olika

driftsformer som kommunerna kan välja för verksamheten (yrkande 3).

Motionärerna hävdar att de stordriftsfördelar som en hög koncentration antas

ge, inte uppkommer i en situation med enskilda vårdbolag. Om privata bolag

koncentrerar sin verksamhet till insatser för mer vårdkrävande personer,

kommer koncentrationsfördelen helt och hållet vårdbolaget till godo.

Detta ger kostnader som vida överstiger schablonkostnaden, och kommunerna

riskerar därmed att underkompenseras i utjämningssystemet.

Motsvarande problem finns i utformningen av personalkostnadsindex. När

vårdbolagen riktar sin verksamhet mot personer med stora omvårdnadsbehov,

och samtidigt erbjuder vård med hög personaltäthet, riskerar den föreslagna

ersättningen att inte täcka de verkliga kostnaderna. Det är av största

vikt att systemet är konkurrens- och bidragsneutralt, anser motionärerna.

Finansutskottets ställningstagande

Kommunens beräknade standardkostnad för insatser enligt LSS är en

sammanvägning av de olika typerna av LSS-insatser. Kostnaderna för de olika

insatserna varierar mycket kraftigt. Den dyraste insatsen, särskilt boende

för barn, beräknas enligt propositionen i genomsnitt kosta 777 857 kr per

person och år. Motsvarande kostnad för t.ex. ledsagarservice beräknas

till 18 514 kr. Genom en sammanvägning av de olika insatserna tar beräkningen

av standardkostnaden hänsyn till vilken mix av insatser varje kommun har.

Motionärerna invänder mot personalkostnadsindexet att det skulle missgynna

privat driven verksamhet. Eftersom den privata verksamheten är inriktad

mot personer med stort vårdbehov och vården dessutom bedrivs med hög

kvalitet (hög personaltäthet) har de privata vårdgivarna högre personalkostnader

än schablonen och riskerar därför att få för låg ersättning från systemet,

anser motionärerna.

Utskottet vill med anledning av detta klargöra att det föreslagna

utjämningssystemet tar hänsyn dels till vilken typ av insats varje individ

får, dels till hur omvårdnadsbehovet (mätt som personalkostnader) varierar

inom de olika insatserna. Detta gäller oavsett om verksamheten bedrivs i

kommunal eller privat regi. En kommun som låter privata vårdbolag ta hand

om personer med kostnadskrävande insatser och själv ansvarar för verksamheten

i de mindre kostnadskrävande delarna, får samma ersättning från

utjämningssystemet som en kommun som gör tvärt om. Huruvida de privata

vårdbolagen

får en rimlig ersättning för sina kostnader eller inte avgörs inte av

utjämningssystemet, utan i kommunens upphandling av vårdtjänster. Den

schablon som används i systemet för att beräkna löneinnehållet i den köpta

verksamheten (86 % av de totala kostnaderna) kan visserligen i det enskilda

fallet avvika från den verkliga lönekostnaden. Det finns dock ingen

anledning att förmoda att sådana avvikelser skulle vara betydande eller

systematiska. Skulle schablonen i enskilt fall slå fel, är det dessutom

kommunen, inte den privata vårdgivaren, som påverkas.

Ett privat vårdbolag som bedriver sin verksamhet med hög kvalitet (hög

personaltäthet) riskerar att inte få kompensation från systemet för sina

verkliga kostnader, hävdar motionärerna. Detta är heller inte meningen.

Systemet ska, i likhet med den ordinarie kostnadsutjämningen, inte kompensera

för skillnader i ambitionsnivå, servicegrad eller effektivitet.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi11 (c) yrkande 3.

Länsvisa utjämningssystem

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett motionsyrkande om att justera mellan kommunerna

för kostnader som kan uppstå när mellankommunala avtal sägs upp i samband

med att utjämningssystemet för LSS-kostnader införs.

Jämför reservation 6 (c).

Propositionen

I och med införandet av ett nationellt utjämningssystem för LSS-kostnader

minskar behovet av mellankommunala utjämningssystem inom länen. Om de

ändå skulle finnas kvar kan det leda till att vissa kommuner blir dubbelt

kompenserade och andra dubbelt belastade. Eftersom de länsvisa systemen

grundar sig på avtal mellan kommunerna bör också frågor om när och hur

avtalen ska avvecklas vara en fråga för de beröra kommunerna. Regeringen

förutsätter att merparten av dessa avtal kommer att upphöra när det

nationella utjämningssystemet träder i kraft. Kommunernas möjlighet att ha

en länsvis utjämning (17 § LSS) bör dock inte upphävas i nuläget.

Regeringen framhåller att kommunernas möjlighet att träffa avtal enligt

17 a § LSS för personer som är bosatta i annan kommun även fortsättningsvis

kommer att fylla en viktig funktion. Regeringen anser att regleringen

kommer att behövas för personer med ovanliga diagnoser samt i syfte att

kunna erbjuda tillfälligt boende i en annan kommun under tiden hemkommunen

bygger upp en lämplig verksamhet.

Motionen

I motion Fi11 av Lena Ek m.fl. (c) efterlyses förslag om hur kostnaderna

mellan hemkommun och vistelsekommun kan justeras till dess att vistelsekommunen

kompenseras av utjämningssystemet (yrkande 2). Som regeringens förslag är

utformat kan det uppstå situationer där den nya vistelsekommunen får betala

för den ursprungliga hemkommunens uppsagda plats trots att man ännu inte

tilldelats utjämningspengar. Utjämningssystemet måste utformas så att

både individens självbestämmande och vistelsekommunens finansieringsbehov

tillgodoses.

Finansutskottets ställningstagande

Kommunerna har en möjlighet (17 a § LSS) att sluta kostnadsavtal för

personer bosatta i en annan kommun. När sådana avtal sägs upp kan en lucka

i finansieringen av LSS-insatserna för de berörda personerna uppstå mellan

avtalets slut och utjämningssystemets införande.

Införandet av ett nationellt utjämningssystem kan leda till att sådana

avtal sägs upp. Frågan om avtalens utformning är emellertid en civilrättslig

fråga mellan avtalsparterna. Det finns för närvarande ca 1 400 sådana

avtal, och det är enligt utskottets bedömning en fråga för avtalsparterna

att avgöra under vilka former eventuella uppsägningar eller omförhandlingar

av avtalen bör ske. Kommunernas möjligheter att även fortsättningsvis

jämna ut LSS-kostnader inom länen i enlighet med tidigare ingångna avtal,

eller teckna nya avtal enligt 17 a § LSS, begränsas inte av det föreliggande

förslaget till utjämningssystem för LSS-kostnader.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi11 (c) yrkande 2.

Ett nationellt utjämningssystem

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens lagförslag samt den komplettering som

utskottets fogat till lagförslaget. Riksdagen bifaller därmed proposition

2002/03:151 samt utskottets förslag till komplettering.

Propositionen

Regeringen föreslår att riksdagen antar dels regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,

dels antar lagarna om utjämningsbidrag respektive utjämningsavgift för

kommuner för kostnader enligt LSS.

Kompletterande lagförslag

Ett införande av det föreslagna kostnadsutjämningssystemet för verksamhet

enligt LSS innebär även att det krävs en mindre ändring i 4 § lagen

(1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets

utdebitering av skatt, m.m. Detta förslag saknades i propositionen.

Regeringen har under beredningens gång försett utskottet med ett sådant

förslag.

Motionen

Birgitta Carlsson och Margareta Andersson (båda c) begär i motion Fi216

att regeringen ska lägga fram ett förslag så att det blir större rättvisa

mellan kommunerna för LSS-kostnaderna (yrkande 1).

Finansutskottets ställningstagande

Med hänvisning till vad utskottet anfört om regeringens förslag till system

för utjämning av kostnader för stöd och service till vissa funktionshindrade

(LSS), tillstyrker utskottet proposition 2002/03:151 samt utskottets

kompletterande lagförslag.

Utskottet anser att förslaget i motion Fi216 (c) yrkande 1 därmed får

anses vara tillgodosett. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i reservationen.

1. Motionsyrkanden om avslag på proposition 2002/03:151, punkt 1 (m,

kd)

av Gunnar Axén (m), Tomas Högström (m), Cecilia Widegren (m) och Olle

Sandahl (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår proposition 2002/03:151 och tillkännager för

regeringen som sin mening vad som i reservationen anförs om att staten

bör överta kostnadsansvaret för LSS. Därmed bifaller riksdagen delvis

motionerna 2003/04:Fi9, 2003/04:Fi10 yrkandena 1 och 2, 2003/04:Fi222 och

2003/04:Fi286 yrkande 7.

Ställningstagande

Vi anser att regeringens förslag i proposition 2002/03:151 om ett

utjämningssystem för kommunernas LSS-kostnader bör avslås. Ansvaret för

finansieringen av LSS-verksamheten bör i stället övertas av staten.

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är en

betydelsefull reform för de funktionshindrade, och vi anser att det är mycket

viktigt att reformen värnas långsiktigt. LSS är en rättighetslag. Den är

beslutad av riksdagen och ställer detaljerade krav på kommunerna som därför

har mycket begränsade möjligheter att påverka insatsernas omfattning.

Kostnaderna för LSS-verksamheten har ökat avsevärt och riskerar med

nuvarande ordning att tränga ut andra angelägna kommunala verksamheter.

Staten har ansvaret för lagstiftningen och staten ska därför också ha

ansvaret för finansieringen. Framtida kostnadsökningar inom LSS-verksamheten

ska enligt vår uppfattning prövas mot alla utgiftsområden inom statsbudgeten,

inte bara mot den kommunala verksamheten.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen delvis bifaller motionerna Fi9

(m), Fi10 (kd) yrkandena 1 och 2, Fi 222 (m) och Fi286 (kd) yrkande 7.

2. Motionsyrkanden om avslag på proposition 2002/03:151, punkt 1 -

motiveringen (fp)

av Christer Nylander (fp) och Gunnar Nordmark (fp).

Ställningstagande

Ansvaret för finansieringen av LSS-verksamheten bör övertas av staten.

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är den kanske

viktigaste frihetsreformen som genomförts på senare år. Den är mycket

betydelsefull i vardagen för människor med funktionshinder, människor som

för sin vardag är beroende av andra människors stöd och assistans. Sedan

den infördes har stödet ständigt utsatts för hot om och genomförande av

begränsningar och besparingar. För oss liberaler är det mycket viktigt

att reformen värnas långsiktigt. LSS är en rättighetslag. Den är beslutad

av riksdagen och ställer detaljerade krav på kommunerna som därför har

mycket begränsade möjligheter att påverka insatsernas omfattning. Kostnaderna

för LSS-verksamheten har ökat avsevärt och riskerar med nuvarande ordning

att uppfattas tränga ut andra angelägna kommunala verksamheter. Det nu

föreslagna utjämningssystemet är inte någon långsiktig lösning. Staten

har ansvaret för lagstiftningen och staten ska därför också ha ansvaret

för finansieringen. Den enskildes rätt till värdighet och frihet genom

LSS måste säkras. Riksdagen har begärt en bred översyn av lagen om

assistansersättning. Vi välkomnar att detta beslut äntligen blivit fattat.

Den nuvarande ordningen är dock så bristfällig och ställer enskilda

personer såväl som enskilda kommuner i mycket trängda lägen. Av den anledningen

menar vi att det som en övergångslösning behövs ett bättre fungerande

utjämningssystem för LSS-kostnader mellan kommunerna.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen avslår motionerna Fi9 (m), Fi10

(kd) yrkandena 1 och 2, Fi 222 (m) och Fi286 (kd) yrkande 7.

3. Val av utjämningsmetod, punkt 2 (fp)

av Christer Nylander (fp) och Gunnar Nordmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om att använda den s.k. bruttometoden. Därmed

bifaller riksdagen motion 2003/04:Fi8 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Som framgår av motion Fi8 (fp) och av reservation 1 i detta betänkande,

anser vi att finansieringen av LSS-verksamheten bör vara statens ansvar.

Problemen med den ojämna fördelningen av LSS-kostnader mellan kommunerna

är dock så akuta, att en nationell utjämning enligt vår mening är nödvändig

i avvaktan på att staten tar över finansieringsansvaret. Som en

övergångslösning är vi därför beredda att acceptera det föreslagna

utjämningssystemet,

under förutsättning att bruttometoden används vid utjämningen, i stället

för den nu föreslagna genomsnittsmetoden.

Det ekonomiska utfallet av de båda metoderna är visserligen detsamma, men

bruttometoden är en betydligt mer pedagogisk metod. Med bruttometoden

blir det avsevärt enklare för medborgare, politiker och tjänstemän att

förstå och förklara hur verksamheten finansieras.

Den ökade tydlighet som bruttometoden innebär underlättar också för

funktionshindrade att flytta mellan kommunerna. Det framgår nämligen klart

med bruttometoden, att flytten mellan kommuner inte innebär någon betydande

ekonomisk för- eller nackdel för den ena eller andra kommunen.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller motion Fi8 (fp).

4. Översyn av huvudmannaskapet, punkt 3 (c)

av Jörgen Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om en översyn av huvudmannaskapet för LSS-verksamheten.

Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Fi11 yrkande 1.

Ställningstagande

LSS-reformen är viktig för de funktionshindrade, och jag vill se en

fortsatt utveckling av reformen. Kostnadsökningarna har dock varit stora de

senaste åren och statsbidragen har inte följt med kostnadsutvecklingen.

Detta har medfört att många kommuner, särskilt de mindre, har hamnat i en

svår ekonomisk situation som i värsta fall kan gå ut över den enskilde.

Detta föranleder enligt min mening att en översyn av huvudmannaskapet bör

göras, och att ett statligt finansieringsansvar för LSS-verksamheten bör

övervägas.

Med det anförda föreslår jag att riksdagen bifaller motion Fi11 (c)

yrkande 1.

5. Beräkning av standardkostnaden, punkt 4 (c)

av Jörgen Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om en översyn av utformningen av koncentrations-

och personalkostnadsindex. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Fi11

yrkande 3.

Ställningstagande

Jag anser att utformningen av de båda indextalen, koncentrationsindexet

och personalkostnadsindexet, riskerar att få felaktiga effekter vad gäller

neutraliteten mellan privat och offentligt driven LSS-verksamhet.

Koncentrationsindexet innebär att en kommun som har stordriftsfördelar

ska få en reducerad ersättning ur utjämningssystemet. Om stordriftsfördelar

na uppstår i den privata verksamheten riskerar kommunen, som inte kan

tillgodogöra sig stordriftfördelen, att bli underkompenserad.

Personalkostnadsindexet syftar till att spegla graden av omvårdnadsbehov.

Ett privat vårdbolag som koncentrerar sin verksamhet mot personer med

stora omvårdnadsbehov riskerar att inte få ersättning från utjämningssystemet

som täcker de verkliga kostnaderna.

Det är av största vikt att utjämningssystemet är konkurrens- och

bidragsneutralt, och jag anser därför att utformningen av koncentrations- och

personalkostnadsindex bör ses över.

Med det anförda föreslår jag att riksdagen bifaller motion Fi11 (c) yrkande

3.

6. Länsvisa utjämningssystem, punkt 5 (c)

av Jörgen Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om justering av kostnader innan kompensationen

sker genom utjämningssystemet. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Fi11

yrkande 2.

Ställningstagande

Det föreslagna utjämningssystemet kommer att innebära att de länsvisa

avtalen sägs upp, en utveckling som redan inletts. I samband med detta

riskerar det att uppstå en situation där en vistelsekommun får ta över

finansieringsansvaret innan man kan tillgodogöra sig medel från

utjämningssystemet. Jag anser att det är av största vikt att utjämningssystemet

utformas så att det tillgodoser såväl individens självbestämmande som

vistelsekommunens finansieringsbehov. Regeringen bör därför lämna förslag

om hur kostnaderna kan justeras mellan hem- och vistelsekommunen tills

dess att vistelsekommunen får kompensation från utjämningssystemet.

Med det anförda föreslår jag att riksdagen bifaller motion Fi11 (c) yrkande

2.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2002/03:151 Utjämning av vissa kostnader för stöd och service

till funktionshindrade:

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade,

lag om utjämningsbidrag till kommuner för kostnader enligt lagen (1993:387)

om stöd och service till vissa funktionshindrade,

lag om utjämningsavgift för kommuner för kostnader enligt lagen (1993:387)

om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Följdmotioner

2003/04:Fi8 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):

1. Riksdagen beslutar om kostnadsutjämning enligt bruttometoden av

kommunala kostnader för stöd och service till vissa funktionshindrade i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen avslår propositionens förslag till lag om utjämningsavgift

för kommuner för kostnader enligt lagen (1993:387) om stöd och service

till vissa funktionshindrade.

2003/04:Fi9 av Ulla Löfgren och Elizabeth Nyström (båda m):

Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med ett förslag om hur

stöd och service till funktionshindrade enligt LSS helt och hållet skall

finansieras av staten.

2003/04:Fi10 av Olle Sandahl m.fl. (kd):

1. Riksdagen avslår förslaget i proposition 2002/03:151 om ett

utjämningssystem för kommunernas LSS-kostnader.

2. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer till riksdagen

med ett förslag om ett statligt finansiellt övertagande av kostnaderna

för LSS i enlighet med vad som anförs i motionen.

2003/04:Fi11 av Lena Ek m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om en översyn av huvudmannaskapet för LSS-verksamheten.

2. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag

om hur kostnaderna mellan vistelsekommun och hemkommun kan justeras till

dess att vistelsekommunen kompenseras via utjämningssystemet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om en översyn av utformningen av såväl koncentrations-

som personalkostnadsindex.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:Fi216 av Birgitta Carlsson och Margareta Andersson (båda c):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring

i lagen om LSS så att det blir en större rättvisa mellan kommunerna vad

gäller kostnaderna för denna rättighet.

2003/04:Fi222 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

Riksdagen avslår propositionens förslag till lag om utjämningsavgift för

kommuner för kostnader enligt lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade i enlighet med vad som anförs i motionen.

2003/04:Fi286 av Olle Sandahl m.fl. (kd):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att införa statlig finansiering av LSS.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Utskottets lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser

om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.Härigenom

föreskrivs att 4 § lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns

och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.1Lagen omtryckt 1973:437.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1977:191. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2Senaste lydelse 2002:673.

Det som sägs i denna paragraf om kommun och kommunalskattemedel tillämpas

också i fråga om landsting och landstingsskattemedel samt kommuns

begravningsavgiftsmedel. I fråga om slutavräkning av begravningsavgiftsmedel

gäller dock i stället bestämmelserna i sjätte stycket.

En kommun har rätt att under visst år (beskattningsåret) av staten uppbära

preliminära kommunalskattemedel med ett belopp som motsvarar produkten av

de sammanlagda beskattningsbara förvärvsinkomsterna i kommunen enligt

skattemyndighetens beslut enligt 4 kap. 2 § taxeringslagen (1990:324) om

taxering till kommunal inkomstskatt (skatteunderlaget) året före

beskattningsåret, den skattesats som har beslutats för beskattningsåret och de

uppräkningsfaktorer enligt tredje stycket som har fastställts senast i

september året före beskattningsåret.

Senast i september varje år skall regeringen, eller den myndighet regeringen

bestämmer, fastställa två uppräkningsfaktorer som skall svara mot den

uppskattade procentuella förändringen av skatteunderlaget i riket. Den

ena skall avse förändringen mellan andra och första året före beskattningsåret.

Den andra skall avse förändringen mellan året före beskattningsåret och

beskattningsåret. Under år då riksdagsval hålls i september, får regeringen

dock ändra redan fastställda uppräkningsfaktorer. Detta skall ske senast

en vecka efter att regeringen avlämnat budgetpropositionen.

Innan skattemyndigheten betalar ut kommunalskattemedel till kommunerna

skall avräkning göras enligt 10 § lagen (1995:1516) om utjämningsavgift

för kommuner och landsting och 16 kap. 8 § skattebetalningslagen (1997:483).

Vidare skall tillägg göras för bidrag enligt 10 § lagen (1995:1515) om

utjämningsbidrag till kommuner och landsting samt för bidrag enligt 1 och

2 §§ lagen (1995:1514) om generellt statsbidrag till kommuner och landsting.

Det belopp som framkommer skall betalas ut med en tolftedel per månad

den tredje vardagen räknat från den 17 i månaden, varvid dag som enligt

2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid jämställs med allmän

helgdag inte skall medräknas. Är kommunens fordran inte uträknad vid

utbetalningstillfällena i månaderna januari och februari, skall utbetalningarna

dessa månader grundas på samma belopp som utbetalningen i december månad

det föregående året. När särskilda skäl föranleder det får skattemyndigheten

dock förordna att utbetalningen skall grundas på ett annat belopp. Om

något av de belopp som utbetalningen i månaderna januari, februari och

mars grundats på inte motsvarar en tolftedel av kommunens fordran, skall

den jämkning som föranleds av detta ske i fråga om utbetalningen i april

eller, om det är fråga om ett större belopp, fördelas på utbetalningarna

i april, maj och juni månader. Innan skattemyndigheten betalar ut

kommunalskattemedel till kommunerna skall avräkning göras enligt 10 § lagen

(1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting, 6 § lagen

(2004:000) om utjämningsavgift för kommuner för kostnader enligt lagen

(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och 16 kap.

8 § skattebetalningslagen (1997:483). Vidare skall tillägg göras för bidrag

enligt 10 § lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och

landsting, för bidrag enligt 6 § lagen (2004:000) om utjämningsbidrag till

kommuner för kostnader enligt lagen (1993:387) om stöd och service till

vissa funktionshindrade samt för bidrag enligt 1 och 2 §§ lagen (1995:1514)

om generellt statsbidrag till kommuner och landsting. Det belopp som

framkommer skall betalas ut med en tolftedel per månad den tredje vardagen

räknat från den 17 i månaden, varvid dag som enligt 2 § lagen (1930:173)

om beräkning av lagstadgad tid jämställs med allmän helgdag inte skall

medräknas. Är kommunens fordran inte uträknad vid utbetalningstillfällena

i månaderna januari och februari, skall utbetalningarna dessa månader

grundas på samma belopp som utbetalningen i december månad det föregående

året. När särskilda skäl föranleder det får skattemyndigheten dock förordna

att utbetalningen skall grundas på ett annat belopp. Om något av de belopp

som utbetalningen i månaderna januari, februari och mars grundats på inte

motsvarar en tolftedel av kommunens fordran, skall den jämkning som

föranleds av detta ske i fråga om utbetalningen i april eller, om det är

fråga om ett större belopp, fördelas på utbetalningarna i april, maj och

juni månader.

En slutavräkning av kommunalskattemedlen skall ske när den årliga taxeringen

under året efter beskattningsåret har avslutats. Därvid skall en kommun

som inte ingår i ett landsting behandlas som om den även utgjorde ett

landsting. Produkten av skatteunderlaget enligt den taxeringen och den

skattesats som har beslutats för beskattningsåret utgör de slutliga

kommunalskattemedlen. Om summan av dessa överstiger summan av de preliminära

kommunalskattemedlen enligt andra stycket skall skillnaden betalas ut

till kommunerna med ett enhetligt belopp per invånare den 1 november året

före beskattningsåret. I motsatt fall skall skillnaden återbetalas av

kommunerna med ett enhetligt belopp per invånare den 1 november året före

beskattningsåret. Utbetalning eller återbetalning skall göras i januari

andra året efter beskattningsåret.

En slutavräkning av kommunens begravningsavgiftsmedel skall ske när den

årliga taxeringen under året efter beskattningsåret har avslutats. Produkten

av skatteunderlaget enligt den taxeringen och den avgiftssats för

begravningsavgiften som har beslutats för beskattningsåret utgör de slutliga

begravningsavgiftsmedlen. Om dessa överstiger de preliminära

begravningsavgiftsmedlen enligt andra stycket skall skillnaden betalas ut till

kommunen. I motsatt fall skall skillnaden återbetalas av kommunen.

Utbetalning eller återbetalning skall göras i januari andra året efter

beskattningsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2004 och tillämpas första gången i

fråga om kommunalskattemedel för mars 2004.

Bilaga 4

Yttrande från socialutskottet